Fråga 2002/03:241 av Kenneth Johansson (c) till justitieminister Thomas Bodström om ersättning till advokater
En enkel rättsprincip är likhet inför lagen. Lagen respekteras och kan upprätthållas om den är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet och uppfattas som rättvis, förutsebar och lika för alla. Advokatväsendet företräder ofta medborgarna i tvistemål och brottmål och de förordnas också av tingsrätterna som bland annat konkursförvaltare och boutredningsmän. Efter slutförda uppdrag inlämnar de sina räkningar, och inte sällan betalas arvoden av allmänna medel, ett borgenärskollektiv eller ett försäkringsbolag.
Förtroendevalda nämndemän, som i samband med brottmål ges möjlighet att granska och yttra sig över yrkade arvoden, framför frustration över svårigheterna att ifrågasätta och bedöma rimligheten i yrkandet. Beloppen upplevs som höga och formuleringarna ibland svepande. Detsamma gäller exempelvis yrkade arvoden i konkurser, där förvaltarnas arvoden bestäms av tingsrätten med ledning av 14 kap. 4 § konkurslagen. Specificerad arvodesräkning skickas inte till borgenärerna för yttrande. Om tillsynsmyndigheten ifrågasätter begärt arvode måste de styrka sitt påstående. En omvänd bevisbörda föreligger, vilket förefaller orimligt. Allmänheten, nämndemän och andra drar paralleller mellan olika yrkesgruppers sätt att precisera sina kostnader.
Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att komma till rätta med de anförda problemen, såsom tydligare och starkare formuleringar i de lagar och förordningar som reglerar advokaters rätt till ersättning för utfört arbete?