Fråga 2002/03:152 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet Jan O Karlsson om humanitära skäl och barnets bästa
Utlänningslagen är mycket restriktiv när det gäller att låta människor stanna i Sverige av humanitära skäl. I princip krävs upprepade självmordsförsök eller livshotande sjukdom för att uppehållstillstånd ska beviljas. Hänsyn till integration och vistelsetid tillmäts inte någon självständig betydelse vid bedömningen av humanitära skäl. Denna orimliga och restriktiva tolkning drabbar många, framför allt barn. Som exempel kan nämnas de bosniska familjerna som sedan två år bor i Hallsberg och nu fått beslut om avvisning. De tvingades fly sitt hemland på grund av kriget. Barnen har ingen eller mycket svag medvetenhet om Bosnien då de flesta har växt upp i Tyskland eller Sverige och de far mycket illa av den ovisshet och rädsla som föräldrarna lever med. Trots detta ska de avvisas.
Barnets bästa ska alltid sättas främst vid bedömning av uppehållstillstånd, vilket statueras i FN:s barnkonvention. Så är dock inte fallet i Sverige, varken i teori eller praktik. I förarbetena till utlänningslagen påpekas också att barnets bästa inte är absolut, utan i stället måste andra intressen vägas in såsom samhällets intresse av att reglera invandringen. Således kan åtgärder vidtas som strider mot barnets bästa.
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att vidga och precisera innebörden av begreppet humanitära skäl och för att låta barnets bästa stå i fokus vid utredning om uppehållstillstånd?