den 13 december

Interpellation 2002/03:97 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Hans Karlsson om invandrarnas arbetsgrupper

De flesta svenska politiska dokument och uttalanden understryker vikten av invånarnas deltagande i samhällslivet: Otaliga gånger lyfts denna tanke upp i förhållande till landets nya befolkning @ de invandrade grupperna.

I teorin är alltså partier, ledande myndigheter och betydande organisationer överens: Initiativ och ansvarstagande ska uppmuntras hos invandrarnas organisationer och arbetsgrupper. De behövs i vår demokrati. I praktiken är tyvärr relationerna mellan minoriteter och majoritet annorlunda. Den gamla vanan att ta hand om invandrarna leder till program och arbetssätt som bestäms på högre nivå och sedan uppifrån och ned ska implementeras hos de berörda.

Detta blev uppenbart under den första perioden med projekt finansierade med medel från EU:s sociala fonder (ESF-medel); det gäller åren 1995@1999. Enbart en procent av de beviljade projekten var initierade och ledda av invandrarnas arbetsgrupper. De största stödbeloppen gick till den offentliga sektorn @ arbetsförmedlingar och kommuner @ och till traditionella starka svenska organisationer (ABF, TBV, Röda korset och andra). Detta motverkade syftet med denna sociala verksamhet. ESF-medlen är inte avsedda att förstärka den svenska offentliga sektorn som räknas bland de starkaste i världen och inte heller att ge nya möjligheter till väletablerade organisationer med stora resurser: Grundtanken med ESF-medlen är empowerment, det vill säga makt till de maktlösa. Dessa medel ska öppna nya möjligheter för grupper som annars har få chanser att själva förbättra sin situation, bland dem också invandrarnas arbetsgrupper.

Den andra perioden med ESF-insatser skulle börja år 2000 men blev kraftigt försenad på grund av oklarheter och ständiga omorganisationer i och mellan svenska myndigheter. Den egentliga lanseringen av nya projekt kom i gång först i mitten av år 2001. Under denna långa väntetid förlorade en del aktiva grupper och småföretag många möjligheter att agera, eftersom både finansiering och regelverk saknades. När arbetet äntligen startade visade det sig att ännu färre invandrargrupper än tidigare hade fått sina projekt godkända. Antalet invandrargrupper som deltog i verksamheten riskerade från starten att sänkas till mindre än en procent av alla beviljade projekt.

I slutet av november 2002 när några få invandrargrupper och småföretag trots allt redan har kommit en bit på vägen med sitt arbete som finansieras med ESF-medel (så kallat mål 3-projekt och Equalprojekt) då stoppas plötsligt utbetalningarna av medel från europeiska socialfonden! EU:s medel administreras i Sverige av AMS kassatjänster. Godkända verksamheter som är under utveckling sedan flera månader riskerar att förlamas. Löner för genomförda arbetsmoment och hyror för arbetslokaler kan inte betalas. Kommuner, arbetsförmedlingar och rika svenska organisationer kan kanske rädda sina startade verksamheter genom att hämta medel från annat håll: De som hotas att helt gå under är invandrarnas arbetsgrupper @ African Vision, Internationella Företagarföreningen i Sverige (IFS), Stiftelsen Kunskapsforum och de småföretag som har litat på de svenska myndigheternas planering för ESF-verksamheten.

Detta kan bli ett dråpslag för integrationspolitiken. De få invandrarorganisationer som har engagerat sig i kampen mot arbetslöshet @ ESF-projektens huvudsyfte @ står utan medel. Hur ska dessa grupper kunna samarbeta med de svenska myndigheterna efter detta? Långtidsarbetslösa deltar i denna verksamhet och hoppas att genom den finna en ingång till arbetslivet. Hela deras planering för den närmaste framtiden rasar. Hur ska de efter detta kunna mobilisera förtroende och energi för att på nytt försöka ta sig ut ur arbetslöshet och bidragsberoende?

Med bakgrund i den redan beskrivna krisen vill jag fråga arbetslivsministern:

Vilka åtgärder avser arbetslivsministern att vidta för att invandrarnas organisationers och arbetsgruppers kamp mot arbetslöshet och utanförskap inte ska stoppas?

På vilket sätt avser ministern att förbättra förutsättningarna för en sund nationell finansiering av initiativ och handlingsplaner som kommer direkt från de långtidsarbetslösas aktiva grupper?