den 9 december

Interpellation 2002/03:91 av Per Landgren (kd) till finansminister Bosse Ringholm om rättssäkerheten och egendomsskatterna

Så fort fastighetsskatten kom på tal under valrörelsen hänvisade såväl statsministern som finansministern till en sittande utredning. Det gavs sken av att en statlig kommitté arbetade på högvarv. Alla de problem, för att inte säga övergrepp, som fortlöpande pågår på grund av arvsbeskattningen, den årliga fastighetsbeskattningen och förmögenhetsskatten, kunde bekvämt avföras från dagordningen. Utredning pågår. Utredningen behöver arbetsro. Men först nu i vinter inleder utredningen sitt egentliga arbete. Förutom skatt på fastigheter ska även förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt utredas på nytt.

Deklarationerna för fastighetstaxeringen har under hösten lämnats in och småhusägare i storstads- och skärgårdsområdena har med en blandning av häpnad, förtvivlan och vrede fått klart för sig att de kommer att utsättas för en synnerligen kännbar beskattning. I november började skattemyndigheten syna taxeringsförslag och allmänna fastighetsdeklarationer. Den statliga myndighetens frågor var detaljerade och ingående. Det var som om fogden själv gick in i våra hus och kontrollerade hur bra vi har ordnat det för oss själva. Ju bättre, desto högre skatt. Nu skriver många såväl förtvivlade som arga fastighetsägare till riksdagsledamöter och intygar hur rättsvidrigt skatterna på fastigheten slår. Fastighets- och förmögenhetskatterna tar inte hänsyn till bärighet, till likviditet, till ägandet, till likabehandling över landet. De slår blint och obarmhärtigt.

Att många småhusägare faktiskt har överraskats, beror nog på att folk i allmänhet fortfarande utgår från att Sverige är en rättsstat och att medborgarna är garanterade en rättvis och anständig behandling. Värst drabbade är de småhusägare som under lång tid och med stora uppoffringar för familjen har betalat av lånen på sina hus. De träffas nu av den sammanlagda tyngden av såväl fastighetsskatt som förmögenhetsskatt. Dessa småhusägare är dessutom ofta pensionärer, vilket innebär att de har betydligt lägre inkomster än tidigare och inte möjlighet till några extrainkomster. Den begränsningsregel som det ofta hänvisas till hjälper naturligtvis en del, men är samtidigt ett tydligt tecken på att det är något allvarligt fel.

Många har sagt det nu, men det måste sägas igen: Taxeringsvärdena i storstads- och skärgårdsområdena har i år chockhöjts, i skärgårdsområdena till och med tredubblats. För en högst vanlig villa kan taxeringsvärdet i Stockholmsområdet och längs västkusten uppgå till mellan tre och fyra miljoner, och liknande höga värden kan noteras för fritidshus i Stockholms samt Göteborgs och Bohusläns skärgård. Boendebeskattningen (fastighetsskatt 1 % av taxeringsvärdet, plus förmögenhetsskatt 1,5 %) uppgår därmed upp till belopp som ter sig helt oöverkomliga för drabbade människor.

I det socialdemokratiska folkhemmet har det alltid framhållits att det egna hemmet är en okränkbar social rättighet och att staten genom ekonomisk styrning på såväl makroekonomisk nivå som individnivå ska underlätta för människor att skaffa sig ett eget hem. På Sveriges väldiga geografiska yta är detta en möjlig vision. Men hur stämmer detta med att pensionerade tjänstemän, lärare, arbetare med flera nu inte har någon chans att behålla sina hem och fritidshus, som de har förvärvat med egna, redan hårt beskattade medel? Vad är det som händer i Sverige när vanliga hyggliga medborgare och lojala skattebetalare behandlas på detta sätt? Fastighetsskatten försvårar eller rentav omöjliggör ju för vanliga låginkomsttagare att äga eget hus eller sommarstuga? Ska villa och sommarstuga bara vara förunnat höginkomsttagare.

Var det enbart en taktisk manöver att före valet tillsätta en utredning? Detta har lugnat många oroliga, som tror att saken i och med detta kommer att ordna sig och att beskattningen kommer att läggas på en rimlig nivå. Men att frågan förvisats till en utredning kan i stället bli förödande för många.

Några regeländringar kan nämligen inte förväntas förrän om flera år. Alla förändringar ska dessutom vara kostnadsneutrala enligt direktiven. Utredningen ska redovisa sitt förslag före nästa årsskifte och därefter ska det skickas på remiss till berörda myndigheter och organisationer. Om remissutfallet är positivt ska regeringen besluta om en proposition till riksdagen, därefter ska Lagrådet yttra sig över propositionen och sedan tar riksdagsbehandlingen vid med motioner och utskottsbetänkande. Om allt detta går i den takt som det brukar tar det mellan två och tre år.

Borde inte därför fastighetsskatten omedelbart frysas och i avvaktan på utredningens arbete och lagändringar beräknas på taxeringsvärdena för taxeringsåret 2000, det vill säga i praktiken samma värden som vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen 1996. Detta är det enda rättvisa och rimliga med hänsyn till de orimliga konsekvenser fastighets- och arvsskatten får för många.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga till finansminister Bosse Ringholm:

Vilka åtgärder avser finansministern att vidta på kort sikt under utredningens arbete för att se till att människor inte ska tvingas sälja sina hus på grund av fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, arvsskatten och de höjda taxeringsvärdena?