den 9 december

Interpellation 2002/03:87 av Martin Andreasson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om rättsväsendets insatser mot hatbrott

"Nu ska du dö, din bögjävel." Så skrek en av förövarna till den brutala misshandeln i lördags av Peter Mattias Jansson, handbollsdomare på elitnivå och öppet homosexuell. Peter Mattias Jansson trädde i höstas fram som en av Sveriges ytterst få öppet homosexuella elitidrottare och tog initiativ till ett nätverk för homosexuella i idrottsvärlden. I helgen misshandlades han med basebollträ eller järnrör av tre personer utanför RFSL:s lokaler i centrala Borås.

Utsattheten för hatbrott @ brott som begås för att kränka offret på grund av hans eller hennes religion, hudfärg, sexuella läggning eller andra personliga egenskaper @ är en del av verkligheten för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Kriminologisk forskning pekar på att var fjärde homo- eller bisexuell person i Sverige någon gång utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning.

En aktuell rapport från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, 2002:9) visar dock att det finns mycket att önska när det gäller polisens och det övriga rättsväsendets insatser mot hatbrott. Bristerna finns i hela rättskedjan, från det brottsförebyggande arbetet till domstolarna.

Enligt brottsbalken 29 kap. 2 § 7 ska domstolarna, vid fastställandet av straffvärdet beakta om motivet för brottet har varit att kränka en person eller grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. Tyvärr är det dags att konstatera att bestämmelsen om straffskärpning inte gett önskad effekt. BRÅ:s rapport visar att åklagare enbart i 42 fall av 249 möjliga @ alltså inte ens i vart femte fall @ har åberopat straffvärdesparagrafen. Oavsett om förklaringen är slentrian, okunskap eller bristande medvetenhet är följden att arbetet mot hatbrotten försvåras.

Det finns också brister tidigare i rättskedjan. Endast 8 % av anmälda hatbrott leder till åtal. Detta ligger i nivå med brottsbalksbrott i allmänhet, men är anmärkningsvärt lågt med tanke på att statsmakten sedan mitten av 1990-talet uttalat att rasistiska och främlingsfientliga brott ska utgöra prioriterade brottstyper.

En hörnsten i brottsbekämpningen är att en brottsanmälan tas emot snabbt och korrekt och att alla relevanta omständigheter tas in. Dock är det endast i en tredjedel av samtliga polismyndigheter som det finns en särskild fråga om hatbrott i den datoriserade anmälningsrutinen.

Bristerna visar sig också inte minst i det lokala brottsförebyggande arbetet. Samverkan mellan polis och frivilligorganisationer, till exempel invandrarföreningar eller RFSL, leder inte bara till bättre kunskaper om var och hur brotten begås utan förbättrar också det ömsesidiga förtroendet mellan polisen och allmänheten. I dag är det dock bara i vart femte närpolisområde som det finns kontakter mellan närpolisen och lokala minoritetsorganisationer.

Folkpartiet har tidigare föreslagit fortsatta satsningar på rättsväsendets kunskaper om hatbrott, både inom polisen och åklagarväsendet. Kunskaperna får inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationen. Rutinerna vid brottsanmälningar måste förbättras, och en särskild kod för hatbrott i polisens datoriserade anmälningssystem bör införas. Hatbrott ska rutinmässigt rapporteras till den lokala säkerhetspolisen.

Inte minst viktigt är också att öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. Ett rimligt mål är att det senast år 2006 bör finnas fortlöpande kontakter i alla närpolisområden mellan polisen och frivilligorganisationer för grupper som är utsatta för hatbrott @ inklusive föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner där sådana finns.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieministern:

Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att effektivisera rättsväsendets insatser mot hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner?