den 12 maj

Interpellation 2002/03:373 av Stefan Attefall (kd) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om skatteutjämningen i Stockholm

Sverige ska självklart ha ett skatteutjämningssystem som ger alla kommuner och landsting likvärdiga förutsättningar att ge sina medborgare en god kommunal servic. Frågan är hur ett sådant system ska utformas.

Den del av skatteutjämningssystemet som får de märkligaste effekterna för Stockholmsregionen är inkomstutjämningen. Inkomstutjämningen syftar till att ge alla kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar genom att garantera dem en skattekraft som motsvarar riksgenomsnittet. Utjämningen fungerar på så sätt att kommuner och landsting med en beskattningsbar inkomst per invånare (skattekraft) över riksgenomsnittet betalar en avgift. De som har en skattekraft under riksgenomsnittet erhåller ett bidrag.

Enligt min mening finns flera stora problem med nuvarande system:

• Nuvarande system skapar starka spänningar inom landet eftersom systemet är interkommunalt, det vill säga kommun ställs mot kommun.
• Systemet beaktar inte att Stockholmsregionen är en motor som hela Sverige har nytta av. Stryper vi denna motors styrka förlorar inte bara 08-området på det, utan även övriga Sverige. Sverige behöver en huvudstadsregion med stark internationell dragkraft.
• Systemet är så krångligt att ytterst få personer, om någon, riktigt förstår hur det fungerar. För vanliga medborgare är det omöjligt att överblicka systemets effekter.
• Systemet strider mot grundlagens intentioner då kommunala skatteintäkter i en kommun förs över till en annan kommun.
• Systemet motverkar ekonomisk tillväxt eftersom det bestraffar kommuner som lyckas öka sin skattekraft i jämförelse med andra kommuner.
• Systemet får orimliga effekter för kommuner och landsting i Stockholmsregionen. Den totala nettoeffekten av utjämningssystemet för Stockholms kommun år 2003 är 4,2 miljarder kronor eller 5 607 kr per person, nyfödd såväl som pensionär. Det motsvarar 3 kr i komunalskatt. I landstinget är bördan av skatteutjämningssystemet än tyngre att bära, särskilt med de ekonomiska problem landstinget brottas med, i allt väsentligt en frukt av det accelererande skatteutjämningssystemet.
• Systemet är inte fördelningspolitiskt acceptabelt då det bygger på att en låginkomsttagare i exempelvis Stockholm av sina skattemedel ska betala för behov i andra kommuner.
• Kostnadsutjämningsdelen av systemet tar inte tillräcklig hänsyn till storstadens särskilda problem. Kostnaden för att producera vård är inte densamma i hela landet. Glesbygden har sina särskilda problem och storstadsregionerna har sina. Exempelvis finns en större psykisk ohälsa och större vårdbehov i en storstad. Högre kostnader för löner, lokaler och en allmänt högre kostnadsnivå i Stockholms län är andra exempel på storstadens särskilda problem. Till skillnad från andra delar av landet sköts kollektivtrafiken, SL, enbart av landstinget. Primärkommunerna deltar inte på något sätt i finansieringen. Detta är en organisationsform som passar för Stockholms län. Men kostnadsutjämningssystemet tar inte hänsyn till detta förhållande. Kostnaderna för kollektivtrafiken måste beaktas fullt ut och inte begränsas till 75 % i kostnadsutjämningssystemet. Hela statsbidraget som avser kollektivtrafiken borde rimligtvis tillfalla Stockholms läns landsting som står för kostnaderna.

Enligt kristdemokratisk uppfattning så ska inkomstutjämningen mellan kommuner och landsting skötas av staten, och inte vara en mellankommunal angelägenhet. En särskild utredning bör studera hur ett sådant statligt skatteutjämningssystem ska utformas.

Min fråga till statsrådet Lars-Erik Lövdén är med anledning av ovanstående:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sverige ska få ett kommunalt skatteutjämningssystem som främjar både regional balans och tillväxt samtidigt som Stockholmsregionens särskilda situation beaktas?