den 9 maj

Interpellation 2002/03:362 av Anne-Marie Pålsson (m) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om mjölkkvoterna

Sverige har under många år och konsekvent kritiserat EU:s jordbrukspolitik (CAP) med argumentet att den innehåller för mycket regleringar och administrativa bestämmelser och för lite av marknadsmässiga lösningar. Denna politik gör maten dyr och ökar skattekollektivets kostnader för EU:s budget. Det är svårt att inte instämma i denna kritik. CAP är en komplicerad konstruktion och innehåller både snedvridande inslag, såsom nationella kvoter, stöd till särskilda områden och för särskilda ändamål, och generella stöd såsom arealbidrag. De senare medför förvisso betydande kostnader för skattekollektivet men är inte snedvridande för produktionen utan utgår generellt.

I allt väsentligt är CAP en övernationell konstruktion, vilket inte utesluter ett visst nationellt manöverutrymme. Exempel på det senare utgör nivån på arealbidragen som kan utgå med samma belopp över hela landet men kan också tillåtas variera. Detta avgörs av det enskilda landet. Ett annat exempel på nationellt manöverutrymme rör de nationella produktionskvoterna. EU:s kvotsystem innebär att medlemsländerna tilldelas en viss kvot. Storleken på denna avgörs av EU, men hur kvoten sedan fördelas inom landet avgörs av det enskilda landets beslutsfattare.

Kvotsystemet används för produktionen av vissa jordbruksprodukter och mest omdiskuterade är kanske mjölkkvoterna. Den svenska politiken innebär att den nationella kvoten fördelas på två geografiska områden, med en gräns i höjd med Dalälven. Inom respektive område kan produktionen allokeras fritt, vilket är ett resultat av att fri handel med mjölkkvoter där är tillåten. Handel av mjölkkvoter mellan områdena är däremot inte tillåten, vilket betyder att mjölkproduktion låses in i respektive område.

Skälet till denna ordning var att förhindra att produktionen slås ut på vissa ställen för att koncentreras till andra områden. Farhågorna var särskilt stora för att mjölkproduktionen i Norrland skulle minska till förmån för den på de södra slättbygderna.

Senare tids utveckling visar att dessa farhågor @ åtminstone i dagsläget @ inte har besannats. Priset på kvoterna är generellt lågt och i stort sett detsamma inom de båda kvotområdena. Det innebär att de producenter, oavsett var de är verksamma, som önskar att utvidga sin verksamhet inte begränsas av kvotsystemet.

Men situationen kan förändras snabbt. Ändringar i prisbilden, exempelvis som följd av en ökad konkurrens, kan skärpa omvandlingstrycket. För att stå väl rustad inför en sådan situation är det viktigt att de regleringar som gäller svenska förhållanden och som skapats av svenska beslut avlägsnas.

Detta är särskilt viktigt när vi nu står inför en utvidgning av EU. Den regionala uppdelningen av produktionskvoten bör därför avvecklas och ersättas med en fri handel av mjölkkvoter inom hela Sverige. Detta skapar nödvändiga förutsättningar för att mjölkproduktionen ska struktureras på ett kostnadseffektivt sätt för att framgångsrikt kunna möta den allt hårdnande internationella konkurrensen. Att så sker är viktigt inte minst för de områden som har goda naturgivna förutsättningar för jordbruksproduktion, men som med gällande regler möter svårigheter att tillvara sina produktionsfördelar.

Mina frågor till jordbruksminister Nykvist blir därför följande:

Är ministern beredd att öka Sveriges kritik visavi EU och CAP genom att gå före och avveckla de administrativa regleringar som Sverige på egen hand infört på den svenska marknaden utan att det ställts krav på detta från EU:s sida?

Avser ministern att verka för att den regionala fördelningen av mjölkkvoterna ska avskaffas för att ersättas med en fri handel av mjölkkvoter?