Interpellation 2002/03:359 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om integrationspolitiska maktutredningen
En infekterad konflikt har uppstått kring den integrationspolitiska maktutredningen. Den ansvarige forskaren Anders Westholm ställer sig helt avvisande till den kritik som två etablerade forskare med invandrarbakgrund, Paulina de los Reyes och Masoud Kamali, riktar mot utredningens val av medarbetare och metoder. Dessa forskare har i protest hoppat av samarbetet med utredaren. Hela denna skadliga polemiska diskussion har publicerats i Dagens Nyheter, vilket gör att konflikten kan få negativa konsekvenser för relationerna mellan invandrarbefolkningen och de svenska myndigheterna.
Därför är det viktigt att fördjupa analysen av den debatt som redan har blivit offentlig. De los Reyes och Kamali kräver att skillnader och olikheter ska studeras med hjälp av betydligt mera exakta och mer nyanserade begrepp än de mycket grova kategorier som utredningen grundar sig på, nämligen den generaliserande indelningen i "svenskar" och "invandrare".
Kritikerna presenterar som nödvändigt mål för utredningen en analys av "maktdimensioner och strukturella sammanhang", ett diskrimineringsperspektiv som gör det möjligt att äntligen förstå varför integrationsfrågorna, efter många års arbete, fortfarande utgör ett problem utan lösning i vår politik.
I försvar för utredningen har vidare hävdats att alla forskare intresserade av ämnet har blivit inbjudna att delta i utredningens arbete. På så sätt undviker man att diskutera en mycket allvarlig fråga: varför har etnicitets- och migrationsforskningen fått en undanskymd roll i utredningen? Denna fördelning av ansvar är minst sagt förvånande. När det gäller till exempel avancerad medicinsk forskning bjuder man inte huller om buller patologer eller specialister i invärtes medicin till psykiatriska eller socialmedicinska utredningar. Varför ska ämnet etniska relationer hanteras utanför sin helt logiska plats på ett eget specialiserat forskningsfält?
Vad hela denna debatt belyser är den sorts självgodhet och hemmablindhet som hos oss sedan länge försvårar en effektiv analys av integrationens frågor. Så länge som majoritetens representanter och deras synsätt styr arbetet utan en intensiv och djupgående dialog med minoriteterna kan vi inte tala om integration. Så länge som majoritetens grupperingar styr utredningar och beslut kommer offentliga dokument enbart att spegla ovanifrån kommande modeller för tänkande och handling.
Minoriteternas perspektiv och erfarenheter måste få vara med i all verksamhet som syftar till att bekämpa diskrimineringen. Att jämt tvinga minoriteterna i den underordnade rollen av passiva studieobjekt är något helt annat än att kalla dem att aktivt medverka som levande subjekt i sökandet efter gemensamma sanningar.
Kan någon tänka sig en omfattande nutida amerikansk studie om maktförhållanden och etniska relationer, en studie som genomförs utan viktiga svarta och latinamerikanska forskare?
Efter decennier av vetenskapligt och politiskt arbete med integration och praktisk bekämpning av diskriminering, en process som började på 60-talet med The Bill of Rights, är det en självklarhet att majoritetens och minoriteternas erfarenheter samspelar i all forskning på detta specialiserade forskningsområde.
Med anledning av här presenterad kritik vänder jag mig till integrationsministern med följande frågor:
1. Hur avser ministern att förbättra minoriteternas aktiva roll i utredningens arbete?
2. På vilket sätt avser ministern att bättre ta till vara den specialiserade kunskap som redan finns samlad inom forskningsområdet IMER @ Invandring och migration?
3. Avser ministern att utfärda tilläggsdirektiv för att rätta till missförhållandena i den redan pågående verksamheten?