den 9 maj

Interpellation 2002/03:337 av Åsa Torstensson (c) till vice statsminister Margareta Winberg om kvinnors företagande

Andelen kvinnor på ledande poster i näringslivet har varit föremål för debatt och utredningar den senaste tiden. Debatten har dock mest cirklat kring hur detta ska åtgärdas, kvotering eller ej, och inte attackerat själva grundproblemet, nämligen bristen på kvinnliga företagare. Svenskt Näringsliv konstaterar i sin rapport Fina flickor startar inte företag att det finns tre gånger fler manliga företagare än kvinnliga. Trenden är dessutom negativ, med allt färre kvinnor bland aktiva och fristående nystartade företag. Förutom en generell överrepresentation av män i näringslivet leder denna obalans till att det finns få kvinnor i de traditionella nätverk från vilka styrelseledamöter, vd:ar och ordförande rekryteras. Den 7 mars i år kommenterade Margareta Winberg och Leif Pagrotsky i ett gemensamt pressmeddelande Anna Wahls kartläggning av kvinnorepresentationen på ledande poster i näringslivet. De konstaterade att det fanns en hel kvar att göra för att öka jämställdheten i näringslivet. Med anledning av detta utlovades att "Näringsdepartementet kommer under våren att ha överläggningar med näringslivet för att få fram konkreta förslag till åtgärder som ökar antalet kvinnor på ledande poster". Jag undrar sålunda vad dessa överläggningar kommit fram till i nuläget.

Det mest uppenbara problemet med ett ojämställt näringsliv är förstås resursslöseriet med att inte utnyttja kvinnors kompetens. En studie från SNS pekar på att kvinnor i dag står för 61 % av alla akademiska examina från högskolan och de har höga betyg. För att öka Sveriges konkurrenskraft och tillväxt behövs fler företagare, och i synnerhet fler kvinnliga företagare. Jämställdhetsarbete handlar ofta mer om att förändra normer och strukturer än att använda trubbiga och godtyckliga politiska instrument som kvotering. Det finns dock uppenbara områden där politiken på ett enkelt sätt skulle kunna bidra till att bryta upp sociala konstruktioner om "kvinnligt" och "manligt" genom att slå hål på gamla maktstrukturer, och därmed släppa fram kvinnor som vill bli företagare. Ett sådant område är hälso- och sjukvården, där kvinnorna är fler än männen vad gäller att driva företag. Men som Svenskt Näringsliv påpekar så tillåts nu allt färre att alls starta eget inom sjukvården. Alltså ytterligare en faktor som håller tillbaka både kvinnors utvecklingsmöjligheter som företagare och en bättre mångfald och kvalitet i vården. Vad avser ministern att göra för att ta bort hindren som försvårar kvinnors företagande i hälso- och sjukvården?

Den kvinnliga företagaren är sällsynt i Sverige. Den manliga företagaren som utgör normen är dock inte heller särskilt vanlig. Inte nog med att Sverige internationellt sett har en låg andel entreprenöriell aktivitet (Global Entrepreneurship Monitor 2002), från 1995 och fram till i dag har antalet företagare minskat från 11 % till 9 % av den yrkesverksamma befolkningen. Trenden med en minskad andel kvinnor som är företagare är särskilt kritisk eftersom nyföretagandet bland kvinnor redan i dag, i alla län utom Stockholms, är mindre än 1 % av befolkningen (Svenskt Näringsliv). Detta är långsiktigt ett hot mot vår tillväxt och välfärd. Dock inte bara ur ett generellt tillväxtperspektiv, utan ur ett jämställdhetsperspektiv. För ökad delaktighet, inflytande och en jämställd ställning i samhället är det viktigt att kvinnor också tar del av näringslivet och blir synliga i traditionellt sett "manliga" bastioner. Vad avser jämställdhetsministern att göra för att öka kvinnors företagande och därmed deras ställning i samhället?

Mina frågor till jämställdhetsministern är därför:

1. Vad har hittills kommit fram under de aviserade överläggningarna mellan Näringsdepartementet och näringslivet?

2. Vad avser ministern att göra för att ta bort hindren som försvårar kvinnors företagande i hälso- och sjukvården?

3. Vad avser ministern att göra för att öka kvinnors företagande och därmed stärka kvinnors ställning i samhället?