den 7 maj

Interpellation 2002/03:329 av Carl B Hamilton (fp) till utrikesminister Anna Lindh om Sveriges och Europas försvar

En gammal debatt har ånyo blossat upp mellan, å ena sidan, europeiska Natoanhängare och, å den andra sidan, europeiska länder som vill att EU bör ha ansvaret för försvarskapaciteten i Europa. Debatten finns bland annat i EU:s framtidskonvent och i kölvattnet av Irakkriget.

Frankrike @ med Tyskland, Belgien och Luxemburg som bundsförvanter @ säger sig vilja skapa en europeisk försvarskapacitet där EU spelar en central roll. Så sent som i slutet av april 2003 möttes de fyra länderna till ett minitoppmöte och beslutade bland annat att inrätta ett "centralt militärt högkvarter". Drivkrafter har varit EU:s oförmåga att spela roll som partner till USA i Afghanistan, och att tala med gemensam röst i förspelet till Irakkriget. De tyska socialdemokraterna drev hösten 2002 en starkt antiamerikansk valrörelse. Frankrike valde att konfrontera USA i Irakfrågan i säkerhetsrådet. Både Tyskland och Frankrike förespråkar ett EU-försvar men båda är pressade ekonomiskt och förefaller inte kunna omvandla orden till politik, till exempel genom att öka sin egen försvarskapacitet och kvalitet.

Storbritannien har en helt annan syn och slår vakt om en stark transatlantisk länk till USA, tillsammans med bland annat Nederländerna, Spanien, Italien, Danmark och @ utanför EU @ Natoländerna Norge och Island. Till denna grupp bör även inräknas flertalet @ sannolikt alla @ EU:s anslutningsländer i Öst- och Centraleuropa. Nato bör enligt dessa länders mening även fortsättningsvis svara för Europas militära försvarskapacitet. Detta är för de västeuropeiska staterna inga nya nationella positioner utan är etablerade sedan decennier.

Det nya är att Sverige har att ta ställning i denna intressekonflikt. Dessa klassiska motsättningar har flyttat in i EU:s framtidskonvent, och i EU:s interna debatt om hur länderna ska kunna återupprätta EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik efter Irak. Regeringen har även att ta ställning till hur man vill att EU:s i maj 2003 beslutade kommande "säkerhetsstrategi" bör utformas.

Två frågor: Vad vill regeringen för Sveriges del? Vad vill regeringen för Europas del?

Den första frågan förfaller lätt att besvara. Svenska regeringen tar avstånd från svenskt Natomedlemskap, och tar också avstånd från svenskt deltagande i något slags EU-försvar av det slag som Frankrike och andra vurmar för. En intressant men viktig detalj i det sammanhanget är att ett annat allliansfrihetsbevarande parti i Sveriges riksdag @ det vill säga Centern @ nyligen väckt en motion om att avskaffa länders vetorätt i EU:s utrikes- och försvarspolitik.

Den andra frågans svar är desto mera oklart. Är regeringen @ när den begrundar Europas säkerhet och därmed indirekt förutsättningarna för Sverige @ anhängare av en Natobaserad europeisk försvarskapacitet och emot ett EU-försvar? Eller är regeringen för ett EU-försvar och emot en Natobaserad europeisk försvarskapacitet?

Frågan gäller alltså inte de dagsaktuella frågorna om rollfördelning med snabbinsatsstyrkor eller krishantering i samband med terroristattacker, utan en grundläggande vattendelare när det gäller synen på Europas långsiktiga framtid, inklusive relationerna till USA.

Regeringen kan inte vara utan ståndpunkt i denna Europas mest grundläggande försvars- och säkerhetspolitiska fråga eftersom (I) Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar, som vi bör söka utforma till vår fördel, påverkas av svaret på denna fråga, och (II) Sverige har rätt och skyldighet att deltaga i EU-möten och diskussioner på samma premisser som alla andra EU-medlemmar när det gäller EU:s och hela Europas framtid.

Om det är så att regeringen är emot ett EU-försvar innebär det med automatik att regeringen är för en Natobaserad europeisk försvarskapacitet eftersom de två alternativen i praktiken är ömsesidigt uteslutande (om än inte i retoriken). Men om regeringen är mot ett EU-försvar, hur kan då regeringen @ som man inte sällan gör @ hävda att "EU är främsta verktyget för Sveriges säkerhetspolitik"?

Å andra sidan, om regeringen föredrar en Natobaserad försvarskapacitet i Europa uppstår frågan hur regeringen bäst främjar det intresset. Genom att tiga vid minsterrådsmötena när frågan diskuteras av de andra EU-länderna?

USA har i kampen mot terrorismen betonat sitt intresse av att Nato blir mer än en loose talking shop @ en löslig diskussionsklubb @ och att européerna måste satsa mera resurser på bättre militär kvalitet och kapacitet. Det anser sig dock inte européerna ha råd med. I USA frågar man sig @ som så många gånger förr @ varför USA ska satsa på Nato när inte européerna själva vill ställa upp med nödvändiga resurser, är oförmögna i flera fall (Belgien, Tyskland) att modernisera till högre teknisk nivå och färre meniga soldater.

Amerikansk likgiltighet inför Europas säkerhetsproblem är ett hot mot Sveriges i dag goda säkerhet, av fyra skäl:

att USA tappar intresset för Europa, och att Nato därmed kraftigt försvagas,

att de europeiska ländernas inbördes tvist om hur Europas säkerhetspolitik bör organiseras vid ett Natosönderfall fördjupas ytterligare,

att länder som vill ha ett EU-försvar i praktiken inte vill, eller kan, betala vad ambitionerna kostar, och inte förmår modernisera sin militär. Därmed får Europa en mer ineffektiv och svagare försvarskapacitet.

att en sådan försvagad kapacitet framför allt går ut över sådant som inte stämmer med Kontinentaleuropas önskemål, det vill säga är till nackdel för Norden.

Regeringens grundinställning förefaller vara att hålla sig undan och inte vilja delta i den europeiska debatten, utan i stället vara passiv och låta andra sköta EU-debatt och beslut om Europas försvar, trots att dessa beslut är avgörande för vårt eget lands situation och säkerhet. Regeringen abdikerar därmed från uppgiften att ta till vara Sveriges egenintresse beträffande utformningen av den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken.

Regeringen förmedlar också bilden att Sverige på grund av alliansfriheten, eller något i fördragen, skulle ha åtagit sig att inte föra fram åsikter på samma sätt, och med samma engagemang, som andra länder gör @ trots att besluten berör även oss, vår försvarskapacitet och vår säkerhet. Men, Sverige har naturligtvis samma rättighet som alla andra att protestera och polemisera mot ståndpunkter som går emot våra intressen, och fördragen gäller för Sverige på precis samma sätt som för andra EU-länder. Sveriges regering tar frågan om Europas försvarskapacitet och kvalitet med en klackspark, kort sagt.

Några exempel: "Det är klart att det är Natos medlemmar som måste diskutera förhållandena i Nato" (Anna Lindh i riksdagen den 28 november 2002). "Om andra länder vill gå vidare i försvarssamarbete har vi från början sagt att vi inte skall hindra dem" (Göran Persson, DN den 30 april 2003). "Jag tycker naturligtvis att relationerna inom Nato i första hand är en fråga för Natoländerna, men på dessa andra områden är det viktigt för oss, liksom för Nato, att USA fortfarande har ett engagemang i Europa" (Anna Lindh den 28 november 2002). "För oss som icke-allierad är det ju rätt odramatiskt" (Göran Persson, DN den 30 april 2003).

När EU-länder som också är Natomedlemmar diskuterar intensivt ("så stickor och strån rykt" enligt Anna Lindh, TT den 29 april) sitter alltså Sveriges minister och tiger och förefaller göra en särskild poäng av att inte delta i diskussionen. Beror detta på likgiltighet inför frågan, eller på att någon svensk position inte finns?

Hur avser utrikesministern att agera i frågan om utformningen och organisationen av Europas försvarskapacitet och kvalitet?