den 29 april

Interpellation 2002/03:317 av Magdalena Andersson (m) till socialminister Lars Engqvist om rehabilitering i särskilt boende

När en äldre person flyttar till särskilt boende minskar inte personens behov av rehabilitering. Däremot förändras förutsättningarna för hur det kan ske. Detta visas i en rapport från Socialstyrelsen. Den äldre hamnar i en ny miljö där mycket av personalens arbete handlar om omvårdnad. Det finns en risk att den nyinflyttade snabbt förlorar sina vanor och rutiner, samtidigt som motivationen att självständigt klara av vardagsbestyren snabbt kan avta.

En fungerande rehabilitering kan dels underhålla och förbättra den boendes funktionsförmåga, dels stödja individen att behålla sitt oberoende i en miljö där det är lätt att överlämna alltmer åt personalen.

Äldres rehabilitering bygger i hög grad på att rehabiliteringspersonalen kan arbeta indirekt genom äldreomsorgens baspersonal, vårdbiträden och undersköterskor. Det innebär att baspersonalen har en avgörande roll för rehabiliteringen. De ska kunna klara många saker: att se när bedömning av rehabiliteringsbehov behövs, att inta ett rehabiliterande arbetssätt och att klara av att genomföra specifika rehabiliteringsinsatser till exempel träningsprogram som de fått delegerade till sig.

Socialstyrelsens undersökning visar att personalen som deltog i fokusgrupperna hade det gemensamt att de hade en lång erfarenhet av arbetet med äldre. De visade sig också ha väsentliga kunskaper om hur rehabiliteringen kunde integreras i deras vardagsarbete, men upplevde samtidigt många hinder som resulterade i att de boende inte fick den rehabilitering de hade behov av. Man såg bland annat:

• Det är viktigt att så många som möjligt bland baspersonalen har kunskap både om arbetet med äldre i allmänhet och om ett rehabiliterande arbetssätt. Möjligheten att praktiskt genomföra arbetet hindras effektivt av en arbetssituation som utmärks av vakanser och tillfälliga vikarier. En pressad arbetssituation för den mer erfarna personalen leder till att olika typer av rehabiliteringsinsatser prioriteras bort.
• Möjligheten att delegera rehabiliterande insatser till baspersonalen beror, förutom på baspersonalens kompetens och arbetssituation, också på deras tillgång till stöd i form av handledning och en kontinuerlig uppföljning av insatserna. Det bör därför finnas en tydlig, rimlig och i praktiken fungerande gräns för vad baspersonal och vad rehabiliteringspersonal ska göra.
• Den äldres kontaktperson är den bland personalen som ska veta hur den boende bäst ska stödjas utifrån sin specifika förmåga. Det är viktigt att denna kunskap sprids bland fler i den boendes omgivning. Även om det finns dokumenterat hur arbetet ska genomföras är det få som tar del av denna dokumentation. Risken är uppenbar att rehabiliterande inslag i arbetet inte blir av när det är någon annan än kontaktpersonen som utför arbetet.
• Under samtalen i fokusgrupperna framkom att flera bland baspersonalen upplevde att de blev dåligt och ibland nedlåtande bemötta av rehabiliteringspersonalen. De båda yrkeskategorierna behöver ha ett gott samarbete om de boendes rehabilitering ska främjas. De är därför viktigt att samarbetet mellan baspersonal och rehabiliteringspersonal bygger på ömsesidig respekt för varandra och varandras olika yrkesroller.
• Det är viktigt att rehabiliteringspersonalen finns tillgänglig vid behov. Vid flera av de boenden som ingick i studien visade det sig att kontakten med rehabiliteringspersonalen fick lov att ske via telefonsvarare, lappar och faxmeddelanden.
• Många av de boende och även deras anhöriga hade enligt studien svårt att förstå varför personalen integrerade rehabiliterande insatser i sitt arbete. Det är därför viktigt att arbeta för att den boende och även eventuella anhöriga är motiverade, förstår och ser ett mål med rehabiliteringsinsatserna.

Studien om äldres rehabilitering i särskilt boende illustrerar hur sårbar rehabiliteringen är. Det är många länkar @ personalomsättning, baspersonalens kompetens, tillgång till handledning, rehabiliteringspersonalens tillgänglighet, samarbetsklimatet mellan bas- och rehabiliteringspersonal, de äldres och anhörigas motivation etcetera @ som måste hålla måttet för att rehabiliteringen ska komma de boende till del. Rehabiliteringen riskerar ständigt att rinna ut i sanden eller prioriteras bort även om insatserna både är beslutade och påbörjade.

Vad avser statsrådet att göra för att förstärka de länkar i rehabiliteringskedjan som är alltför svaga, så att nödvändig rehabilitering inte bara blir beslutad utan också genomförd?