den 15 april

Interpellation 2002/03:290 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet Morgan Johansson om smittskyddslagen

Den svenska smittskyddslagen med tillhörande författningar har utretts av den parlamentariska smittskyddskommittén, som presenterade sina slutsatser och förslag i betänkandet Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51). Smittskyddslagen drar upp ramarna för arbetet för att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Arbetet ska i första hand bedrivas genom samarbete och genom berörda individers frivilliga medverkan, men lagen ger också möjlighet till ett antal tvångsåtgärder som kan tillgripas då så anses nödvändigt.

Den mest ingripande av dessa åtgärder är tvångsisoleringen. Enligt §§ 38-41 i nu gällande smittskyddslag ska länsrätten på ansökan av smittskyddsläkare besluta om tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Ett sådant beslut ska också fattas om man kan anta att den smittade inte följer läkares förhållningsregler och underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning. Någon bortre tidsgräns för tvångsisoleringen finns inte.

Smittskyddskommitténs kartläggning visar att tvångsisolering i princip uteslutande tillgrips när det gäller hivpositiva. I huvudsak rör fallen socialt utsatta människor, såsom narkotikamissbrukare eller människor med psykisk störning, samt människor av utländsk härkomst som misstänkts för brott. Vidare visar det sig att tvångsisoleringen i vissa fall sträckt sig över mycket långa tidsperioder, i något fall upp till sju år.

Frågan om tvångsisolering hänger intimt samman med den grundläggande principiella frågan om när det är berättigat att göra inskränkningar i den enskildes privatliv och självbestämmanderätt. I det internationella arbetet för mänskliga rättigheter har därför både tvångsisolering och hivpositivas rättigheter uppmärksammats på olika sätt.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter konstaterar i resolutionen 1997/27 att folkhälsa har accepterats som en giltig grund för inskränkningar av de mänskliga rättigheterna och att stater ofta hänvisar till detta skäl när det gäller till exempel tvångstestning eller frihetsberövande. Kommissionen fastslår dock att folkhälsa sällan utgör ett legitimt skäl för inskränkningar av mänskliga rättigheter när det gäller hiv/aids. Inskränkande åtgärder kan vara effektiva vid smittsamma sjukdomar som sprids genom sociala kontakter och som kan botas, men är ineffektiva vid hivinfektion.

Inom Europarådet har antagits tre rekommendationer som rör hiv/aids och frågor om etik och mänskliga rättigheter. En av dessa har väckt särskild uppmärksamhet i Sverige, nämligen rekommendation R (89)14 om etiska frågor rörande hivinfektion i hälso- och sjukvården med mera. I denna rekommendation tas bland annat uttryckligen avstånd från alla former av tvångsisolering av hivpositiva eller aidssjuka.

Som enda land lade Sverige ned sin röst då ministerkommittén antog rekommendationen. I röstförklaringen anförde Sverige att rekommendationen är oförenlig med den svenska smittskyddslagen som ger möjligheter till tvångsisolering av hivpositiva.

Smittskyddskommittén konstaterade i sitt betänkande att det fanns problem med dagens regler för tvångsisolering i förhållande till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt konventionens artikel 5.1.e är det visserligen tillåtet med frihetsberövanden för att förhindra spridning av smittsam sjukdom, och motsvarande gäller enligt artikel 8 när det gäller inskränkningar i privatlivet, men samtidigt har Europadomstolen i bland annat målet Z mot Finland 1997 fäst särskild vikt mot rekommendation R (89)14 som alltså helt tar avstånd från tvångsisolering på grund av hivinfektion. Smittskyddskommittén konstaterar att långa isoleringstider principiellt sett närmar sig ett frihetsberövande i syfte att förebygga brottslig gärning, vilket inte är tillåtet enligt artikel 5. Med tanke på att hivinfektion generellt sett har en relativt låg smittsamhet vid andra smittvägar än blodsmitta kan det enligt kommittén inte heller uteslutas att en långvarig tvångsisolering är en oförsvarlig inskränkning av privatlivet som kommer i konflikt med Europakonventionens artikel 8.

Som framgår av den epidemiologiska studien "Modell för spridning av hiv" (bilaga 4 till SOU 1999:51) har tvångsisoleringen saknat betydelse för det faktum att Sverige varit relativt lindrigt drabbat av hivepidemin. Detta beror givetvis på att hiv till all lycka är en relativt svåröverförd infektion som inte kan smitta vid vanliga sociala kontakter. Hiv är således ett exempel på en sjukdom där epidemiologiska argument inte kan användas för att motivera tvångsisolering.

I situationer där en hivpositiv narkotikamissbrukare eller person med psykisk störning måste frihetsberövas finns det enligt min mening andra bestämmelser som är bättre lämpade för att använda, nämligen lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) respektive lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det är ju inte på grund av hivinfektionen som sådan, utan på grund av narkotikamissbruket respektive den psykiska störningen, som personen bedöms vara ur stånd att ta ansvar för att inte föra hivinfektionen vidare till andra människor.

Smittskyddskommittén föreslog enhälligt att tvångsisolering endast ska få äga rum i mycket speciella undantagssituationer. För sådan isolering sätts också en absolut tidsgräns: Tvångsisoleringen ska få äga rum endast under högst tre månader men kan i vissa fall förlängas till ytterligare tre månader. Detta skulle ge myndigheterna tillräcklig tid för att ta fram andra åtgärder.

Detta skulle troligen bringa den svenska lagstiftningen i samklang med Europakonventionen. Däremot skulle Sverige fortfarande vara förhindrat att ansluta sig till Europarådets rekommendation R 89(14).

Regeringen har sedan länge aviserat en proposition om ny smittskyddslag. Utan att föregripa denna proposition, som utlovats inom en relativt nära framtid, finns det anledning att diskutera den principiella frågan om regeringens syn på smittskyddslagens regelverk i förhållande till internationella människorättskonventioner och rekommendationer på området.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Avser statsrådet att verka för att smittskyddslagens bestämmelser om tvångsisolering bringas i samklang med internationella människorättskonventioner och rekommendationer på området?