den 14 april

Interpellation 2002/03:288 av Sermin Özürküt (v) till utrikesminister Anna Lindh om utvecklingen i Latinamerika

Medan världens blickar i dag riktas mot kriget i Irak fördjupas motsättningarna mellan regeringar och folkliga rörelser i flera länder i Syd- och Centralamerika. USA är djupt involverat i dessa konflikter.

Alltsedan Monroedoktrinen framlades i amerikanska kongressen 1823 har USA betraktat Syd- och Centralamerika som sin egen bakgård. USA anser sig ha rätt att styra och ställa bäst man vill på denna del av den amerikanska kontinenten.

USA har i demokratins namn stött och samarbetat med en lång rad diktaturer för att behålla sin dominans. USA har på olika sätt bevarat dominansen genom att sända militära rådgivare, utbildade av militärer @ inte minst tortyrspecialister, vilket skett inom CIA:s ram. Sedan flera decennier har dock folken i syd- och centralamerikanska länder kämpat för att värja sig mot USA:s dominans.

Under de senaste årtiondena har folkliga rörelser vunnit styrka i Latinamerika. I en del länder har ett mer normalt politiskt liv blivit möjligt, till exempel i El Salvador, Guatemala och Peru. I Guatemala och El Salvador upphörde kriget mellan gerillan å ena sidan och militär och dödspatruller å den andra. I Peru störtades diktatorn Fujimori. I Venezuela har Chavez valts till president och påbörjat en rad sociala reformer. I Brasilien har Lula framburits av den mäktiga sociala rörelsen MST och valts till president. Han har i dag ett brett folkligt stöd.

I Nicaragua har korruptionsbekämpningen varit framgångsrik och president Aleman har själv släpats inför rätta för korruption.

När det gäller den mest infekterade konflikthärden Colombia inleddes millennieskiftet med samtal mellan gerillan (FARC och ELN) och regeringen.

I dag verkar emellertid denna utveckling, som karakteriserades av ett spirande hopp om fred, frihet från USA-dominans och normala politiska förhållanden, på flera håll få ett brutalt slut.

I Venezuela inleddes under hösten 2002 ett försök till statskupp riktat mot den folkvalde presidenten Chavez och hans reformpolitik till stöd för Venezuelas fattiga befolkning @ en statskupp som åtföljdes av ekonomiska sabotage, vilka i okritiska medier världen över framställts som strejker. I själva verket är det frågan om ett begränsat antal människor och grupper av personer i nyckelställning inom näringslivet som vägrat utföra sina uppgifter, något som den breda massan av Venezuelas befolkning fått lida för.

I Colombia har Pastrana ersatts av Uribe som president. Den sistnämnde har länge varit känd för intima kontakter med paramilitären och för en oförsonlig hållning gentemot gerillan. Under de senaste månaderna har det pågått en militär uppladdning från USA:s sida i Colombia som en del av Plan C som inte bara omfattar Colombia utan även andra länder i Latinamerika. Det är väl känt att Plan C bakom en täckmantel av narkotikabekämpning främst inriktar sig på att bekämpa den gerilla som i dag behärskar en tredjedel av Colombia.

I stället för att inrikta sig på ett långsiktigt arbete för fred i Colombia med samtal och förhandlingar kan ett omfattande militärt angrepp på gerillans områden befaras. Colombias kommunistiska parti, som länge arbetat för en lösning med fredliga medel, attackeras och utsätts för allt allvarligare hot, varav attentatsförsöket mot redaktören för Voz, partiets tidning, Carlos Lozano, är ett i raden av dessa hot.

Det är väl känt att både FARC-gerillan och den president Uribe närstående paramilitären finansierar sin verksamhet med narkotikaaffärer. En stor del av det kokain som kommer till Sverige kommer från Colombia. För att försöka få ett stopp på dessa leveranser ger Sverige 10 miljoner årligen i bistånd, vid sidan av det bistånd som går till olika frivilligorganisationer som arbetar med humanitär verksamhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Men Colombia är ett land med en omfattande korruption @ inte minst statsapparatens olika delar är anfrätt av denna korruption, varför det torde finnas en fara för att svenska biståndspengar till narkotikabekämpning i stället går till gerillabekämpning.

I El Salvador där FMLN-gerillan i slutet av 1990-talet ombildades till ett politiskt parti för att åstadkomma ett normalt politiskt liv fördjupas åter motsättningarna. USA är åter inblandat i denna utveckling, där det finns tecken som tyder på att de gamla paramilitära dödspatrullerna håller på att reorganiseras.

I mars genomfördes val i El Salvador. FMLN blev största parti. Men högerpartierna har majoritet i parlamentet. Läget är instabilt.

De allvarligaste incidenterna har dock den senaste månaden inträffat i Bolivia. Under en lång följd av år har USA krävt att "kokabusken skall ryckas upp med rötterna". Detta har presenterats som en anti-narkotikapolitik. Man har inte gjort skillnad mellan det tusenåriga bruket att tugga kokablad och det kokainmissbruk på vilket andra människor än de kokaodlande bönderna @ kokainproducenterna och -distributörer @ tjänar stora pengar på. (För övrigt har kokaodlandet minskat i Bolivia.)

Vänsterpartiet MAS har av regeringen i Bolivia krävt ett övergångsprogram för kokaodlande bönder i bland annat Cochabamba, så att man kan börja odla andra grödor än koka samt få bättre kommunikationer så att man kan nå de marknader man menar finns för dessa alternativa grödor. Bolivias olika högerregeringar har svarat blankt nej till dessa krav trots omfattande blockader och strejker.

Denna rörelse bland bönderna har dock vuxit till att inte längre bara handla om kokaodlandet. Den har kommit att handla om en kamp mot omfattande privatiseringar som regeringen önskat genomföra av landets olika naturtillgångar.

De privatiseringar som genomförts i Bolivia har medfört stigande priser på olika förnödenheter. De folkliga rörelsernas svar på dessa har varit blockader och strejker. Med särskilt raseri har befolkningen i landet reagerat mot privatisering av landets vattentillgångar. Rörelsen har tvingat regeringen att dra tillbaka denna privatisering.

Under hösten ökade USA:s insatser i Bolivia. Till ambassadör i Bolivia utsågs David Greenlee som har ett förflutet i Contras i Nicaragua och som rådgivare sändes Otto Reich, även han med likartat förflutet.

Regeringen i Bolivia har inte respekterat mänskliga rättigheter. Människor som arresterats har hittats mördade eller blivit svårt misshandlade.

Under de två veckor då läget var som mest tillspetsat dödades flera bönder i strejker och demonstrationer. Demonstrationerna inleddes av strejkande poliser. Till dessa demonstrationer anslöt sig andra grupper. Sammanlagt dödades inom två veckor över 30 demonstranter av den bolivianska militären.

I Bolivia har det vuxit fram en massrörelse mot regeringens privatiseringspolitik. Samtidigt har regeringen infört nya skatter för befolkningen. Den folkliga rörelsen möts med militärt våld.

Det blir alltmer uppenbart att den nyliberala politik man vill påtvinga Bolivias befolkning inte kan genomföras enbart med hjälp av massiv mediedominans och propaganda utan att det krävs militärt eller paramilitärt våld för att den ska bli verklighet. Uppenbart är dock att den nyliberala politiken är oönskad.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

1. Avser utrikesministern att initiera någon utredning för att förhindra att eller undersöka om biståndet till narkotikabekämpning i Colombia verkligen används för det ändamål den svenska regeringen avser och inte till gerillabekämpning?

2. Avser utrikesministern att ta några initiativ i FN, EU och andra internationella organisationer för att få stopp på den upptrappning av det politiska våldet som med stöd av USA inletts i Bolivia?

3. Avser utrikesministern att ta initiativ för att understödja de sociala reformrörelser som vuxit fram i Brasilien och Venezuela?

4. Avser utrikesministern att ta några initiativ för att värna dessa länders folk rätt att själva välja sin framtid och förhindra att krafter utanför Brasilien och Venezuela blandar sig i dessa länders sociala och politiska utveckling?