den 3 april

Interpellation 2002/03:270 av Lars Leijonborg (fp) till statsminister Göran Persson om politikens anseende

Inledning

I olika framträdanden på senare tid, bland annat i Örebro den 29 mars, har statsministern diskuterat vilka av socialdemokratins vallöften som kommer att hållas och vilka som tills vidare kommer att svikas. En tankegång som förekommit är att socialdemokratins löfte att värna sysselsättning och sunda statsfinanser är av övergripande karaktär och att det tar över andra löften om konflikt uppstår.

Partiernas hantering av sina vallöften är av central betydelse för demokratins funktionssätt. Folkpartiet liberalerna valde mitt under valrörelsen 2002 att ta till den mycket ovanliga åtgärden att ta tillbaka vallöften för 11 miljarder kronor. Regeringen offentliggjorde i går en budgetöverenskommelse med samarbetspartierna om en besparingslista på 11 miljarder kronor som nästan uteslutande består av poster som står i strid med givna vallöften.

För väljarna blir detta mycket frustrerande. Å ena sidan delar de flesta uppfattningen att pengar som inte finns inte kan spenderas. Å andra sidan har flera väljare deklarerat i medier och på annat sätt att löften om reformer, inte minst takhöjningen i föräldraförsäkringen, blev avgörande för deras partival. Också för oppositionen innebär detta dilemma. Det är nämligen ekonomiskt rätt men moraliskt fel att bryta ett antal kostnadskrävande socialdemokratiska vallöften. Det påminner om en tidningsrubrik från en tidigare valrörelse: Kan vi lita på att socialdemokratin inte håller sina vallöften?

Jag tycker det skulle vara av intresse om statsministern inför riksdagen ville utveckla sina tankar om dessa problem. Jag antar att statsministern delar uppfattningen att det inte är bra att bryta vallöften, men att statsministern rättfärdigar löftesbrott med att effekterna på politikerföraktet skulle bli ännu större om politikerna stod handfallna inför ett försämrat ekonomiskt läge.

Men det resonemanget leder till följdfrågor: Kan konflikten mellan löften av olika dignitet undvikas? Har det faktum att vissa löften var villkorade framförts tillräckligt tydligt? Hur ska man se på specialfallet med taken i sjuk- och föräldraförsäkringen, som var villkorat, men där vallöftet innehöll beskedet att villkoret nu var uppfyllt? Och är, i det konkreta fallet, förutsättningarna i april 2003 egentligen så mycket annorlunda än i september 2002?

Låt mig teckna bakgrunden som jag ser den. Jag börjar med en genomgång av läget när det gäller väljarnas förtroende för politikerkåren. Jag övergår sedan till min bild av regeringens löftessvek. Jag är nämligen helt övertygad om att det finns ett mycket tydligt samband mellan dessa båda fenomen.

Förtroendet för politiker

Förtroendet för politiker sjunker. Partiernas förmåga att rekrytera medlemmar sjunker. Valdeltagandet sjunker. Det är tre fenomen som, enligt min uppfattning, hänger samman med den utbredda uppfattningen att politiker inte håller sina löften.

Valdeltagandet i riksdagsvalen har haft en sjunkande trend det senaste kvartsseklet. 2002 avstod var femte väljare från att utnyttja sin rösträtt i riksdagsvalet. I kommunal- och landstingsvalen är deltagandet ännu sämre @ 22,6 % av de röstberättigade skolkade från landstingsvalet .

Valdeltagandet i riksdagsvalet var:

År 1976 91,8 %,

År 1979 90,7 %

År 1982 91,4 %

År 1985 89,9 %

År 1988 86,0 %

År 1991 86,7 %

År 1994 86,8 %

År 1998 81,4 %

År 2002 80,1 %

Häromveckan kunde Kommun Aktuellt berätta att de politiska partierna förra året ökade i medlemstal för första gången på tio år. Vid årsskiftet hade de, preliminärt, 346 000 medlemmar, en ökning med 3 000 jämfört med 2001.

Kommun Aktuellt skriver:

"Totalt hade partierna vid årsskiftet ca 346 000 medlemmar. För s och v är siffrorna ännu preliminära.

S ökar med omkring 1 000 (till drygt 153 000).

M står oförändrat på 69 700.

C minskar med 2 200 (till 54 125).

Kd ökar med 1 250 (till 25 861).

Fp ökar med 1 100 (till 20 912).

V ökar med mellan 500 och 1 000 (till knappt 14 500).

Mp ökar med 1 300 (till 8 011)."

346 000 medlemmar är bara obetydligt mer än det sammanlagda medlemstal partierna skulle ha år 2002, enligt den uppmärksammade prognos SNS demokratiråd gjorde år 2000. De skrev då fram partiernas medlemsutveckling 1991@1999 (från 631 000 till 409 000 medlemmar) och förutspådde att de skulle vara utplånade år 2013.

Men det finns mycket som tyder på att detta knappast är något trendbrott. Det var valår, det ökar intresset för politik @ och i synnerhet ökar det intresset för de partier som går framåt, som Folkpartiet gjorde.

Terrorattackerna den 11 september 2001, och kanske också kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg tidigare samma sommar har fått människor att lita mer på partierna och politiken.

Den långsiktiga trenden är dyster. Årets ökning skjuter upp det scenario SNS demokratiråd förutspådde i sin rapport för år 2000, att partierna skulle sakna medlemmar år 2013, men det förändrar det knappast.

Förtroendet för politiken och partierna har sjunkit under lång tid. Det syns till exempel i de långtidsstudier som Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier, FSI, bedriver. År 1973 instämde 35 % i påståendet "politikerna har tappat kontakten med dem de regerar och styr över". Under 1990-talet har motsvarande siffra ofta legat uppemot 70 %. Förtroendet för politiken stiger i valrörelser och vid kriser, som efter mordet på Olof Palme och efter den 11 september.

Medlemskrisen är inget isolerat fenomen. Flera studier pekar på att medlemsraset bara är den mest framträdande aspekten av ett mångfasetterat problemkomplex, som kommer till uttryck på många sätt. Minskande valdeltagande och avtagande förtroende för politiker är två kända exempel. Kända är också partiernas svårigheter att uppfylla sina mest grundläggande demokratiska funktioner, som att föra fram medborgarnas krav och önskemål och få fram lämpliga personer till förtroendeuppdrag. I förlängningen hotar en allmän legitimitetskris för vårt demokratiska system.

Svikna löften

Socialdemokraterna gav före valet ett bestämt intryck av att biståndet skulle höjas, sjuk- och föräldraförsäkringen förbättras och stödet till de arbetslösa byggas ut.

I går kväll, den första april, meddelade regeringen att politiken på dessa områden kommer att gå i motsatt riktning. Det blir besparingar på biståndet, enprocentsmålet skjuts på framtiden. Sjukförsäkringen förbättras inte utan försämras. Det blir ingen höjning av taket i föräldraförsäkringen.

Frågan om takhöjningen är av särskilt intresse. Den 15 augusti skrev finansministern i ett pressmeddelande att det skulle finnas pengar till att höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen från den 1 juli i år: "Jag har tidigare sagt att höjningen av taket i sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 basbelopp ska göras om det statsfinansiella läget så tillåter. Jag kan nu konstatera att det finns ett sådant utrymme. Om vi socialdemokrater får det svenska folkets förtroende avser vi att höja taken den 1 juli 2003."

Av löftet att höja sjukpenningen för många blev alltså intet. I stället sänks ersättningen för ännu fler.

Följande exempel illustrerar effekterna. En familj där hon är universitetslärare med 32 000 kr i månadslön och han är gymnasielärare med 24 000 i månaden märks löftessveket högst påtagligt. Hon lovades höjd sjukpenning från 19 300 kr per månad till 25 600 @ en förbättring med 6 300 kr. Av det blir intet. Han, som har haft en normal löneutveckling som lärare, får sänkt ersättning från 19 200 kr till 18 700, en sänkning med 500 kr per månad. Familjen som lovades en förbättring med 6 300 kr får i stället en försämring med 500.

Jag delar som bekant bedömningen att det ekonomiska läget är allvarligt, och att det krävs kraftfulla åtgärder. Men dessa åtgärder hade inte behövt vara löftesbrott. Det hade varit möjligt att låta väljarna ta ställning till realistiska alternativ redan i valrörelsen. Konjunkturinstitutet varnade redan då för att utgiftstaket för 2003 skulle komma att spräckas med 20 miljarder kronor. Ekonomistyrningsverket varnade några dagar senare för att utgiftstaket skulle spräckas med 18,5 miljarder. De ansvariga tjänstemännen på Bosse Ringholms eget finansdepartement menade att det riskerade att spräckas med 16 miljarder.

Folkpartiet valde då att dra tillbaka några av våra vallöften @ inte för att vi ändrat uppfattning om de förslagen, men för att vi inte ansåg oss ha råd med dem. Men den socialdemokratiska valretoriken låg fast.

Vi har sett det förut. 1988 års överbudsval följdes av ett mer eller mindre fritt fall i statsfinanser, tillväxt, välfärd och sysselsättning. I efterhand har Kjell-Olof Feldt beskrivit socialdemokraternas agerande i valrörelsen 1988 som "valfeber". I valrörelsen därpå, 1991, präntade dåvarande finansministern Allan Larsson in budskapet att "alla kurvor vänder". Det var i och för sig sant, men de vände ju inte uppåt som han ville göra gällande, utan brant nedåt. Även 1998 skönmålades det ekonomiska läget. Det var förvisso mitt i IT-boomens högkonjunktur, men i stället för att utnyttja de goda tiderna till strukturella reformer talade Göran Persson om "sju feta år" och Leif Pagrotsky om en "kommande guldålder".

Jag menar att det finns ett betydande samband mellan dessa händelser, och det minskande förtroendet för politiken. Löftesbrotten har ett pris, som inte betalas av dem som brutit löftena, utan av hela den svenska demokratin.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern:

Hur avser statsministern motverka den utbredda uppfattningen att politiker sviker sina vallöften?