den 17 mars

Interpellation 2002/03:243 av Gunilla Wahlén (v) till statsrådet Morgan Johansson om socialtjänstens ansvar för asylsökande barn

Det är väl grundad kunskap att barn tar ansvar både för sig själva, sina syskon och sina föräldrar när föräldrarna av någon anledning inte orkar ta sitt föräldraansvar. Barn till föräldrar med psykiska problem eller missbruk har ofta vittnat om den solidaritet de känt med sina föräldrar som de många gånger skött och skyddat.

Barn med erfarenheter från krig och katastrofer reagerar ofta på motsvarande sätt eftersom de ser den börda som föräldrarna redan bär och försöker underlätta för dem genom att försöka klara sig själva. De har ofta egna erfarenheter och upplevelser som de inte kan dela med någon och ibland kan de vuxna inte ens ha kännedom om att barnen har sett och upplevt mycket traumatiska händelser.

I Sverige har vi i dag ett stort antal barn som antingen kommit tillsammans med sina föräldrar eller ensamma från länder där de utsatts för krig, förföljelser och trakasserier. Det är barn som redan när de kommer till Sverige har djupa trauman.

Väl i Sverige, som undertecknat FN:s barnkonvention, skulle man tro att dessa barn nu skulle få en trygghet och möjlighet att läkas. Tyvärr kan vi konstatera att så är det inte. I dag är det snarare så att dessa barn får ytterligare bördor att bära genom långa väntetider på besked om de får uppehållstillstånd eller ej och genom en ovärdig behandling i samband med avvisning.

Dagligen får vi rapporter via massmedierna, organisationer och enskilda om en skrämmande behandling av dessa barn. Myndigheterna har tenderat att skylla på varandra och ingen har tagit ansvar för barnen. Det har även gällt socialtjänsten. Det är särskilt allvarligt eftersom de utgör det yttersta nätverket när barn far illa. Exempel finns på att socialtjänsten inte behandlat asylsökande barn som far illa i enlighet med socialtjänstlagen eller FN:s barnkonvention.

I den reviderade överenskommelsen om utveckling av introduktion för flyktingar och andra invandrare mellan AMS, Integrationsverket, Migrationsverket, Skolverket och Svenska kommunförbundet kan man läsa att "barns och ungdomars introduktion har inte uppmärksammats tillräckligt, t.ex. upprättar fortfarande inte samtliga kommuner individuella introduktionsplaner för nyanlända barn och ungdomar".

I en rapport från Rädda Barnen som presenterades den 6 mars konstaterar man att flyktingbarnens egna asylskäl förbises av Migrationsverket och att utredningarna inte görs utifrån barnets perspektiv. Detta genomsyrar hela processen för de asylsökande barnen och inte minst i kommunerna. Detta trots att man slagit fast att hela familjens situation ska beaktas och där barnen självfallet är en viktig part.

Hur ska dessa barn någonsin kunna läkas när den fristad de trodde sig ha nått snarare skapar nya trauman än motsatsen? På alla nivåer intygar man att självfallet ska barnets bästa beaktas men i den konkreta vardagen skyller kommunerna på staten, staten på kommunerna, socialtjänsten på Migrationsverket och så vidare, när bristerna påtalas och barnen kläms obarmhärtigt mellan dessa instanser.

Mina frågor till statsrådet är:

1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att skyndsamt komma till rätta med bristerna i socialtjänsten avseende asylsökande barn?

2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att utveckla omhändertagandet av asylsökande barn inom socialtjänsten?