den 13 mars

Interpellation 2002/03:235 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om rattfylleri

Varje dag kör 14 000@16 000 bilförare onyktra i Sverige. Ett fåtal av dem avslöjas och döms för sin brottsliga gärning. Onykterheten i trafiken leder till en rad trafikolyckor @ inte sällan med dödlig utgång. Ca 150 personer avlider varje år på grund av trafikolyckor orsakade av rattfylleribrott.

För snart tio år sedan sänktes gränsen för grovt rattfylleri från 1,5 % till 1,0 % samtidigt som maxstraffet höjdes från ett till två års fängelse. Den praktiska straffskärpningen har dock uteblivit. Tanken bakom förändringarna var att fängelse skulle vara den normala påföljden och att annat straff skulle utdömas endast i undantagsfall. Tvärtom visar nu undersökningar från bland annat Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF) att tingsrätterna inte alls dömer rattfylleribrott till fängelse i den utsträckning som avsågs vid straffskärpningen. I stället ökar andelen villkorliga domar ofta i kombination med samhällstjänst.

Det är ytterst allvarligt att den som begår ett rattfylleribrott ofta kommer undan både fängelse och vård. I mitten av nittiotalet dömdes två av tre rattfyllerister till någon av de båda påföljderna. I dag är det endast var fjärde som får vård eller fängelse.

Majoriteten av dem som åker fast för rattfylleri har alkoholproblem. Därför är det allvarligt att en stor del av de brott som tidigare lett till fängelse eller fotboja med kontroller i dag bara ger villkorlig dom med samhällstjänst. Vid villkorlig dom med samhällstjänst står klienten inte under någon övervakning, utan är endast skyldig att utföra det antal timmar arbete som han eller hon dömts till. Ingen insats görs i regel då mot det underliggande problemet med missbruk.

Hälften av dem som begått brottet grovt rattfylleri döms i dag till en påföljd där ingen kraft kan sättas emot om personen inte är intresserad av vård för sitt missbruk. Den som döms till samhällstjänst får ofta ingen rehabilitering alls. Detta är ytterst allvarligt med tanke på att 40 % av dem som dömts till fängelse för rattfylleri och där inget särskilt rehabiliteringsprogram ingår, återfaller inom fyra år.

Hälften av dem som döms till fängelse upp till tre månader får avtjäna straffet i sitt eget hem övervakad med hjälp av elektronisk fotboja. Personen får gå igenom ett cirka tio timmar långt så kallat påverkansprogram för att få hjälp med sin alkoholism @ ett betydligt magrare program än för den som avtjänar sitt straff för rattfylleribrott på en anstalt.

Det finns en rad åtgärder som måste vidtas. Straffsystemet måste förändras. Rattfylleribrott ska alltid leda till vård och i alla grava fall eller vid upprepning till fängelse. Domstolarna måste vara nyktra i sitt val av påföljd.

Den åtalade med alkoholproblem är ofta mästare på att ljuga om sina problem varför vårdbehovet glöms bort. Alla nya bilar ska förses med alkolås. Elektroniskt körkort bör snart kunna vara möjligt att införa som standard. Hälften av dem som döms för grovt rattfylleri saknar körkort och begår samtidigt brottet olovlig körning.

Möjligheterna att beslagta bilen, eller brottsverktyget rättare sagt, måste öka, oavsett vem bilen tillhör. Trafikövervakningen som minskat på senare år måste öka. Ingen ska kunna köra berusad för att det inte finns poliser i tjänst.

Det är sorgligt att se hur slappt regeringen ser på frågan. Förändrade insatser gentemot de som begår rattfylleribrott behöver inte utredas @ de behöver skärpas. Tills så sker kommer offer för dessa brott att fortsätta skördas. Ofattbart, oförsvarligt och omänskligt.

Vad avser justitieministern att vidta för åtgärder när det gäller påföljdssystemet för rattfylleribrott?