den 13 mars

Interpellation 2002/03:233 av Else-Marie Lindgren (kd) till utbildningsminister Thomas Östros om skolskjuts

I Sverige råder skolplikt för eleverna under grundskoletiden. Det innebär både att eleverna är skyldiga att komma till skolan för utbildning och att eleverna har rätt till undervisning. Som en följd av detta är kommunerna skyldiga att se till att alla eleverna får undervisning men också att se till att eleverna kan ta sig till skolan. Det kan till exempel innebära att se över trafiksituationen på elevernas skolväg men det kan också innebära att ordna skolskjuts för de elever som bor långt från närmaste skola. I och med att skolväsendet utvecklats och eleverna fått en större möjlighet att själva välja skola har frågan om rätten till skolskjuts blivit alltmer problematisk för kommunerna. Olika kommuner har utvecklat olika regler och praxis för hur omfattande eller begränsad rätten till skolskjuts ska vara. Från många kommuner har det efterfrågats en större tydlighet i hur lagen ska tolkas. Tyvärr går dock utvecklingen i motsatt riktning, till exempel när det gäller elever med växelvis boende hos föräldrar som bor på olika adresser.

I Skollagskommitténs betänkande (SOU 2002:121) som presenterades i december föreslås att det i lagtexten klart ska framgå att endast en bostadsadress ska ligga till grund för bedömningen av rätt till skolskjuts och att elever ska anses bosatta på den adress där de är folkbokförda. Det är en tydlig markering från kommittén sida vilken går i linje med många kommuners inställning i frågan. Samtidigt har det dock på flera håll i landet gjorts rättliga prövningar av rätten till skolskjuts och frågan har drivits ända upp i Regeringsrätten. Regeringsrätten har nu i en dom slagit fast att kommunen ska pröva behovet av skolskjuts inte bara från elevens folkbokföringsadress utan även från annan bostad om föräldrarna har gemensam vårdnad och eleven bor växelvis på olika adresser. Det är en dom som kommer att innebära stora praktiska problem och ökade kostnader för kommunerna.

För kommunerna har detta inneburit en ännu större otydlighet. Ska de följa Regeringsrättens dom och påbörja stora insatser för att administrera och göra om skolskjutssystemet eller ska de lita på att Skollagskommitténs förslag kommer att vinna laga kraft? Dessutom kan det bli svårt för regering och riksdag att genomföra kommitténs förslag när Regeringsrätten nu skapat praxis för en annan utveckling.

Mot bakgrund av det ovanstående frågar jag utbildningsministern:

Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att hitta en lösning på den uppkomna situationen och vägleda kommunerna i frågan om rätten till skolskjuts?