den 3 mars

Interpellation 2002/03:215 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Morgan Johansson om vården av missbrukare

Innehav av narkotika är olagligt i Sverige. Därför är det också möjligt att döma en person för narkotikabrott, och tvångsingripande är försvarligt när en missbrukare är farlig för sig själv och för sin omgivning. Lagen om vård av missbrukare (LVM) ger möjlighet till tvångsomhändertagande. Dessutom har domstolarna möjlighet att, då påföljd bestäms i brottmål, föreskriva att den dömde ska bli föremål för vård med syfte att komma ifrån missbruket.

Efter att ha kommit i kontakt med anhöriga till en missbrukare som dömts för narkotikabrott har jag fått uppfattningen att domar där drogavvänjande behandling föreskrivits inte alltid verkställs. Om missbrukaren inte accepterar behandlingen @ eller inte infinner sig till möten @ kommer inte någon snabb och tydlig reaktion från ansvariga myndigheter.

Det är inte lämpligt att i en interpellation i ett ämne av detta slag redovisa enskilda fall. Men vittnesbörd om att personer som dömts till vård, utan konsekvenser, kan utebli från behandling är mycket oroväckande. Följden kan bli ett fortsatt missbruk och i värsta fall en tidig död.

Statistiken talar också sitt tydliga språk om att antalet svårt belastade narkotikamissbrukare har ökat i landet, medan antalet vårdplatser som är avsedda för denna kategori av missbrukare har minskat.

En grundförutsättning för att dessa missbrukare ska få vård är att domar för narkotikabrott verkställs, liksom att möjligheten att omhänderta missbrukare för vård enligt LVM utnyttjas. Det verkar i dag vara i bästa fall osäkert om så verkligen sker i tillräcklig utsträckning.

Med hänvisning till detta vill jag fråga statsrådet Morgan Johansson:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att klarlägga i vad mån narkomanvården förmår medverka till att domar med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp?