den 4 november

Interpellation 2002/03:21 av Ana Maria Narti (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om en öppen arbetsmarknad för utländska akademiker

2 000 utländska jurister går arbetslösa trots att behovet av arbetskraft inom yrket stiger. Integrationsverket och Högskoleverket diskuterade försommaren 2002 detta absurda slöseri med resurser, men kom till en dyster slutsats: En förbättring kräver både särskilda kurser om den svenska juridiken och stora ändringar i yrkets regelverk.

Det som händer med de utländska juristerna sker även med många andra akademiker. Vissa förbättringar för vårdyrken har åstadkommits i Stockholm och Västra Götaland, men det finns fortfarande utländska läkare och sjuksköterskor som går arbetslösa, städar eller kör taxi utan att ens kunna påbörja den kurs i sjukvårdssvenska som öppnar vägen till yrket. De som befinner sig i lågstatusbefattningar stöter på dubbla svårigheter; i och med att de arbetar har de inte rätt till något stöd när de vill komplettera sina kunskaper om det svenska yrkeslivet; alla stödformer är avsedda för arbetslösa. Lärarhögskolan i Stockholm erbjuder endast kompletterande utbildning i ganska liten skala. En annan grupp som haft svårigheter är veterinärerna. Under många år tvingades de att göra om hela sin utbildning och deras kontakt med det svenska yrkeslivet förbättrades först efter kraftiga initiativ från yrkesorganisationen. Samhällsvetare, ekonomer och humanister riskerar oftast att betraktas som människor utan yrke.

Redan på den tiden Margareta Winberg var arbetsmarknadsminister, Laila Freivalds justitieminister och Sture Nordh ansvarig för EU:s arbetsmarknadsprojekt uppvaktades de av invandrarnas arbetsgrupper i Föreningen Internationella Jurister, Stiftelsen Kunskapsforum och Internationella Företagarföreningen i Sverige (IFS). Syftet var att diskutera behandlingen av utländska jurister. Lärarnas och läkarnas svårigheter har fler invandrarorganisationer försökt att rätta till via EU-projekt, men de har stoppats av olika myndigheters ovilja att samarbeta.

Missförhållandena har alltså varit kända under åtminstone åtta år. Självklart faller en stor skuld för denna långvariga passivitet på Socialdemokraterna som regeringsparti och på AMS som statligt verk med nästan totalt monopol över arbetslivets olika arenor.

Höstbudgeten för 2002 anvisade 10 miljoner kronor för teoretisk och praktisk utbildning vid universitet och högskolor för invandrare med utländsk högskoleutbildning. De utbildningar som nu blev möjliga har bara värde som pilotprojekt @ en droppe i havet @ eftersom 10 miljoner kronor innebär ett litet experiment och ett litet antal lärarinsatser.

I invandrarbefolkningen finns i dag arbetsgrupper och organisationer som engagerat sig, trots stora svårigheter, i att öppna krävande yrken för invandrare med akademisk bakgrund. Några av dessa grupper nämndes i inledningen av denna motion, andra kan tilläggas, som t.ex. Afrosvenskarnas Riksförbund, Föreningen ENIG, SIDECA och Sverigefinländarnas organisationer. Dessa arbetsgrupper och organisationer skulle kunna intensifiera och förbättra situationen som universitetens och högskolornas bästa samtalspartner, när det gäller analys av akademikernas behov, planering och förberedelser av nya och effektiva utbildningar.

Grunden för en samverkan av denna typ lades redan i och med Sveriges inträde i EU. Projekt delfinansierade av EU:s sociala fonder (Mål 3 och Equal) förutsätter att initiativen kommer nedifrån, från målgrupperna, och att samarbetet växer kors och tvärs över samhällets alla nivåer. Begreppet Empowerment utnyttjas intensivt i EU:s alla sociala dokument just för att öppna vägen till egenmakt för dem som i dag inte får möjlighet att aktivt påverka sin livssituation. Men hittills har få sådana initiativ fått stöd från ansvariga på AMS och andra representanter för den offentliga sektorn.

Med anledning av här redovisade fakta vill jag fråga utbildningsministern:

Hur förklaras den passivitet som hittills har försvårat akademikernas inträde i yrket? Kommer vi ånyo att behöva vänta på beslut som på bred front öppnar inträdet i yrkeslivet för utländska akademiker som är bosatta i landet?

Finns det beredskap på Utbildningsdepartementet för en absolut nödvändig dialog med invandrarnas arbetsgrupper kring dessa frågor? Kan ett kontinuerligt samarbete mellan myndigheter och invandrarbefolkningens representanter äntligen komma i gång som följd av den brist på kvalificerad arbetskraft som alltmer tynger arbetslivet?