den 24 februari

Interpellation 2002/03:203 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet Morgan Johansson om spelberoende

Alltfler människor blir spelberoende och det är framför allt ungdomar, invandrare och män som drabbas. Det visar sig också att låginkomsttagare spenderar tre gånger så stor andel av sin disponibla inkomst på spel som höginkomsttagare. Sedan 1997 har spelmarknaden expanderat med flera nya spelformer, bland annat har tre nya kasinon tillkommit, utländska spelarrangörer har etablerat sig via Internet och vinsttak och utdelningar har höjts. Allt detta talar för att problemen med spelberoende sannolikt inte har minskat. Marknadsföringen av spel är aggressiv och enligt Lotteriinspektionen satsar spelbranschen mer än 2,3 miljoner kronor per dag på sin marknadsföring.

Det beräknas finnas minst 100 000 personer med spelproblem i Sverige. 25 % av dessa är patologiskt spelberoende och behöver betydande stödinsatser.

Staten får in ca 5 miljarder kronor från de olika spel där staten är delägare. Av dessa miljarder avsätter regeringen endast 4 miljoner kronor till att motverka spelmissbruk. Dessa 4 miljoner fördelas mellan forskning, hjälptelefon för missbrukare och stöd till så kallade kamratföreningar. Kommunernas kostnad för behandling av spelmissbrukare uppgår till ca 10 miljoner kronor. För denna behandling får de inga extra intäkter från staten.

Statens folkhälsoinstitut har lagt fram ett handlingsprogram för att motverka spelberoende. Enligt folkhälsoinstitutet behövs det 40@50 miljoner kronor årligen för att finansiera åtgärder för att minska de negativa effekterna av spelproblemen. Dessa medel bör fördelas mellan förebyggande insatser, vård och behandling samt forskning.

Åtgärder som föreslås i handlingsprogrammet är bland andra:

I kyrkliga sammanhang har man solidariskt stöttat och hjälpt medmänniskor som inte klarar av alkohol eller narkotika. En spelberoende person har ett likadant mönster som en alkoholist och behöver därför också vår hjälp och stöttning. Många kristna och andra frivilligorganisationer gör ett beundransvärt arbete med att hjälpa människor som hamnat i olika beroenden och är värda all uppskattning och stöttning även från statligt håll.

Det borde vara en självklarhet att staten avsätter en större del, än vad som sker i dag, av sina intäkter från spelverksamhet till att på olika sätt motverka spelberoendet och att de frivilliga organisationerna får del av dessa statliga medel till sin verksamhet mot spelberoende.

Med anledning av det ovan anförda, vill jag ställa följande frågor till ministern:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att motverka spelberoendet?

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska barns och ungdomars tillgänglighet till spelautomater?

Avser ministern att följa det förslag till ökade anslag som folkhälsoinstitutet har lagt, för att kunna finansiera åtgärder som ska leda till ett minskat spelberoende?