den 3 februari
Interpellation 2002/03:158 av Ana Maria Narti (fp) till justitieminister Thomas Bodström om finansieringen av rehabiliteringsarbete inom organisationen KRIS
En av de mest positiva händelserna inom det brottsförebyggande arbetet de senaste fem åren är den snabba utvecklingen av organisationen KRIS @ Kriminellas Revansch i Samhället. Som bekant bildades denna organisation av före detta fångar som är aktivt engagerade i rehabiliteringen av människor som är eller varit straffade på grund av missbruk och brottslighet. Organisationen har hastigt växt över landet. Den expanderar nu i Danmark och Litauen.
Att KRIS verksamhet är av stor betydelse är uppenbart. Det är inte enbart mötesplatser, nya och starka nätverk på vardagens olika yrkesområden och omedelbart socialt stöd som fångar och före detta fångar får genom organisationens ständigt pågående aktivitet. Det som här skapas är faktiskt helt nya metoder för rehabilitering @ vilket i sig innebär löften om drastisk minskning av återfall @ och följaktligen stora besparingar åt samhället.
Kostnaderna för missbruk och brottslighet uppgår till mycket stora belopp (en siffra som ofta nämns är 19 000 kr per individ och dygn). Varje rehabiliterad KRIS-medlem är en enorm vinst för oss alla.
Två nya insatser håller på att ta form i organisationens verksamhet. En helt ny modell för omhändertagande av unga i farozonen diskuteras. Detta är utan tvekan av stor betydelse. Unga människor i farozonen har svårt att känna förtroende och respekt för vuxna som vill vägleda dem ut ur deras varliga vardag. Men just före detta fångar kan etablera en fungerande kommunikation med denna grupp, på samma sätt som tidigare alkoholmissbrukare lätt blir ledare i rehabilitering av människor med alkoholberoende.
En annan viktig insats som tar form inom KRIS är samarbetet med kriminalvården i Litauen. De positiva sociala och ekonomiska resultat som en sådan verksamhet kan få är svåra att nog uppskatta: Delvis bygger man upp mänskligare miljöer och arbetsmetoder i ett land som under lång tid präglats av fattigdom, totalitär brutalitet och godtycke, delvis motverkar man tendenserna till expansion till bland annat Sverige av internationell brottslighet med bas i före detta sovjetiska republiker.
KRIS får uppmärksamhet och beröm i medierna och i alla debatter om kriminalvården i och utanför Sverige. KRIS stöter ändå ständigt på svårigheter. Det största hindret för en framgångsrik utveckling består i den osäkra och underdimensionerade finansieringen av hela verksamheten. Liksom för alla ideella organisationer kommer den största delen av denna finansiering från bidrag beviljade av stat, landsting och kommuner. Utdelningen av dessa bidrag är alltid kopplad till en rätt komplicerad ansökningsprocedur, och den är begränsad till korta tidsperioder. Dessutom kommer informationen om beviljade bidrag sent inför en ny arbetsperiod.
Detta omöjliggör en långsiktig planering och systematisk förbättring av arbetsmetoderna. För att kunna fungera med den energi och den långsiktiga systematik som rehabiliteringen av missbrukare och brottslingar kräver, behöver KRIS en finansiering som sträcker sig över längre tidsperioder än bara ett år i taget. Finansieringen måste också tillåta intensivt arbete @ och inte bestå av minimala belopp.
Det är tydligt att nuvarande finansieringsform för KRIS inte motsvarar rehabiliteringens behov. En positiv vidareutveckling av denna värdefulla verksamhet inom det svenska civila samhället kräver en både säkrare och mer långvarig tilldelning av ekonomiska resurser @ liksom regler som inte bara godtar utan stimulerar verksamheten.
Enligt min uppfattning kan inte detta åstadkommas inom det nuvarande bidragssystemet. Det bästa för KRIS och för det svenska samhället skulle vara att ersätta små och osäkra bidrag med avtal för något längre tid mellan stat, kommun och landsting samt organisationen. Sådana avtal kan täcka längre tidsperioder än ett år och de kan klart specificera villkoren för köp av högkvalitativa tjänster inom rehabiliteringen.
Den snabba och breda expansionen av KRIS verksamhet bidrar till minskningen av kriminalitet, men resulterar också i ett ökat behov av finansiella resurser. Redan innan avtal kan slutas behöver organisationen en bättre ekonomisk grund för sin pågående verksamhet. I Danmark beviljade regeringen 12 miljoner kronor till KRIS systerorganisation, i Sverige kämpar fortfarande de lokala föreningarna och riksorganisationen med ytterst begränsad och osäker ekonomi.
Med bakgrund i det som ovan anförts vill jag fråga justitieministern: