den 30 januari

Interpellation 2002/03:146 av Ulla Löfgren (m) till statsrådet Ulrica Messing om trafikansvaret för Holmön

Holmön är en ö i Kvarken, mellan Umeå och Björkö i Finland. Ön har sedan 1500-talet en bofast befolkning. För närvarande finns ett nittiotal fast bosatta på ön, som har såväl butik som skola och särskilt äldreboende.

Under den förra mandatperioden väcktes fyra frågor som handlade om trafikansvaret för Holmön. I det senaste svaret, från den 16 maj 2002, skriver den dåvarande näringsministern:

"I en skrivelse som inkom till Näringsdepartementet den 28 juni 1999 hemställde Vägverket att regeringen skulle fatta beslut angående huvudmannaskapet för båtförbindelsen Norrfjärden@Holmön. Vägverket återtog ärendet genom skrivelse som inkom till Näringsdepartementet den 1 november 1999. Av skrivelsen framgår att Vägverket avser att fatta beslut i frågan om huvudmannaskapet för båtförbindelsen.

Det är Vägverket som handlägger och beslutar i frågan med stöd av gällande lag och praxis. Jag har erfarit att Vägverket har för avsikt att fortsätta driva båttrafiken under de förutsättningar som gäller i dag och att verket inte kommer att vidta någon förändring i avvaktan på regeringens behandling av utredningen om bidrag och regler för enskild väg.

Utredaren har i betänkandet Enskild eller allmän väg? (SOU 2001:67) föreslagit att i fråga om integrerade trafiklösningar, som bl.a. trafiken till Holmön, bör uppdrag ges till rikstrafiken att förhandla för statens räkning med berörd kommun och länshuvudman om villkor för trafiken.

Utredningens betänkande har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet."

Under tiden som regeringen och Vägverket tänker, kämpar holmöborna en ojämn kamp för öns överlevnad. Förhållandena kring vintertrafiken, som i princip löses tillfälligt från dag till dag, tär hårt på de människor som valt att vara bosatta på ön. Pendlarna misströstar och gamlingarna går i ständig oro för att de inte kan ta sig till fastlandet för planerade sjukhusbesök. Sedan Vägverket avsade sig ansvaret att staka vinterväg har passagerarkapaciteten sjunkit till tre passagerare per tur, obeaktat att det fordon som kommunen begagnar sig av utestänger en stor del av trafikanterna. Detta ska jämföras med sommartrafiken, som är dimensionerad för 170 passagerare per tur.

Det finns en historia kring Holmötrafiken som, enligt min mening, lägger ett stort ansvar på staten att lösa problemen.

Perioden fram till 1974

Vägförvaltningen håller vinterväg mellan Holmön och fastlandet genom utprickning och kontinuerlig mätning. Skyltades med "Överfart på egen risk". Holmöns kommun ansvarade för själva trafiken.

I en av vägförvaltningens PM från 1957 (angående vintertrafiken mellan fastlandet och Holmön) beskrivs det så som i följande utdrag:

"Under den tid på året då isen på Västra Kvarken är farbar, hålles genom vägförvaltningens försorg särskild vinterväg för hästtrafik.

Arbetet avser utprickning å isen, sedan tillräckligt bärkraftig is uppkommit, broslagning över sprickor i isen, kontinuerlig mätning och observation av isens tjocklek och bärförmåga.

Isförhållandena på Kvarken äro dock i allmänhet så oberäkneliga, att vägen ej kan hållas öppen för motorfordonstrafik enligt de av Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningarna av den 18 oktober 1948 med revidering den 20 juli 1956. Efter stark kyla och då obetydligt med snö förekommer på isen, kan lättare motorfordon såsom personbilar, paketbilar och jeepar ta sig ut till Holmön. Sådan trafik sker på trafikanternas egen risk och ansvar."

I samma dokument står det vidare:

"Anskaffande av snövessla av lämplig typ skulle utan tvekan innebära en avsevärd lättnad för den under vintertiden mycket isolerade befolkningen på Holmön.

Enligt från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhållet meddelande utgår för närvarande icke några medel från anslaget till 'Bidrag till vissa kommunikationsändamål' till vintervägar i kustområdena, men väl till leder i skogs- och fjällbygder. En begäran om bidrag från ifrågavarande anslag till inköp av snövessla synes böra åtföljas av förbindelse från Holmöns kommun om skötseln och driften av vesslan. Lättviktsvesslan Snow-Trac synes vara ett lämpligt fordon för Holmö-trafiken. För godsbefordran erfordras lämplig släde för koppling till vesslan.

Umeå den 17 december 1957

Vägförvaltningen i Västerbottens län

(Hans Rönström) / (E. Boström)"

Den rekommenderade snövesslan kom till stånd och drevs och underhölls av Holmöns kommun fram till kommunsammanslagningen 1974, för att upprätthålla förbindelsen (vilken avsåg hela vägen från sydligaste byn till Norrfjärden).

Ett annat intressant faktum är att det i ett utdrag ur ett protokoll från Kommunikationsdepartementet (den 25 maj 1971, Dnr 1 1599/71) angående frågan om förtursrätt på båtförbindelsen, står följande: "Huvudman för ifrågavarande förbindelse är statens vägverk."

År 1971 rådde alltså inget tvivel på departementet om huvudmannaskapet.

År 1974 slogs genom kommunsammanslagningsreformen Holmön samman med Umeå kommun. Därvid överlämnades också ansvaret för vintertrafiken liksom resurserna för genomförandet till Umeå kommun.

Perioden 1974@1984

Umeå kommun upprätthåller vintertrafiken med fordon som snövessla och senare bandvagn. Vägverket sköter utprickning och kontroll av leden.

I en (något otydlig kopia av en) skrivelse från VFACd (Vägförvaltningen AC-län, drift) daterad den 7 augusti 1984 beskrivs vad man kallar Holmöförbindelsen sålunda:

"I begreppet Holmö-förbindelsen innefattar vi båtleden Holmön@Norfjärden, vinterleden över V Kvarken samt de allmänna vägarna på Holmön och de enskilda vägarna med statsbidrag på Ängesön.

Vägförvaltningens uppgift är att sköta de allmänna vägarna på Holmön samt driva båttrafiken i leden Holmön@Norfjärden med beaktande av säkerheten och till rimlig kostnad. Vinterleden drivs och finansieras av Umeå kommun. Vf sköter utmärkning och ismätning av vintervägen. F n är ansvarsförhållandena något splittrade, vilket är orsaken till att Vf tagit upp frågan om huvudmannaskapet med kommunen.

Båtleden har primärt tillkommit för att förse Holmöborna @ åretruntboende @ med fastlandsförbindelse."

Perioden 1984@1998

Umeå kommun, genom entreprenör, upprätthåller vintertrafiken med fordon som snöskoter med dragfordon och hydrokopter. Vägverket sköter utprickning och kontroll av leden.

År 1998 prövade Vägverket frågan om prickning av isväg. Betydelsen av förbindelsen klassades ned och definierades som "gångväg".

Umeå kommun börjar använda enbart hydrokopter för trafiken.

1999

Vägverket utredde förbindelsen ytterligare. Isvägens betydelse klassades ned ytterligare och beskrivs som "för gående, skidåkare och på senare år även för snöskotertrafik" (det senare är ett rent felaktigt påstående).

Från 1999 använder sig nu Umeå kommun permanent av hydrokopter för vintertrafiken, även vid fast bärig is. Holmöborna blir alltmer bekymrade över rådande situation i kommunikationsfrågorna.

BREV-utredningen sätts i gång och därmed avstannar förhandlingarna mellan Vägverket och Umeå kommun.

2000

Som, vad det verkar för Vägverket och kommunen, en total överraskning, blir det även detta år vinter och färjan slutar gå i februari. Efter en tid börjar i stället hydrokoptern trafikera.

Holmöborna fortsätter att protestera mot de bristfälliga kommunikationerna. I övrigt händer inget på den fronten @ alla inblandade väntar på BREV-utredningen.

2001

Även denna vinter blir Holmön isolerat under en relativt lång period. Kommunen anser att deras händer är bakbundna så länge som inte huvudmannafrågan är löst. Alla inblandade väntar på resultatet av BREV-utredningen.

2002

Året börjar med stopp i kommunikationerna och detta elände fortsätter ända till slutet av mars (vilket också kan läsas i nyhetsrapporteringen på Holmöportalen, http://www.holmon.com).

Den 14 mars 2002. Möte, vilket på grund av osäkra kommunikationer, hålls hos länsstyrelsen med Holmöns Utvecklingsforum (HUF) och inbjudna parter för att än en gång försöka komma tillrätta med de bristfälliga kommunikationerna.

Mötet utmynnar så småningom i att en särskild kommunikationsgrupp bildas med länsstyrelsens representant, Percy Gustavsson, som sammankallande. Övriga i gruppen är representanter från Umeå kommun, ULTRA, HUF och Vägverket.

Gruppens uppgift blir att försöka lösa de brister som finns, särskilt vad gäller vintertrafiken.

Den 30 september 2002. Möte med ovannämnda grupp på länsstyrelsen. Det har förekommit förslag att holmöborna själva skulle bilda en vägförening för stakningen av isvägen. Vägverket skulle kunna bekosta merparten. Häpnadsväckande, inte minst med tanke på att varken Vägverket eller kommunen säger sig kunna ta ett så svårt ansvar!

Inför vintertrafiken har kommunen fått information om hur många som dagligen pendlar till arbete och skola. Oräknat övriga eventuella passagerare pendlar vissa dagar 15 personer, vilket HUF menar omöjliggör hydrokoptern som transportmedel.

Evert Gustafsson, som är kommunens representant, får uppdraget att ta fram andra alternativ.

2003

Den 3 januari 2003. ULTRA meddelar att hydrokoptern sätts in i reguljärtrafik från och med eftermiddagsturen. Allt fortgår som vanligt.

Fungerande och tillfredsställande kommunikationer är den enskilt mest avgörande förutsättningen för om Holmön ska kunna utvecklas och leva vidare med en bofast befolkning. Förbindelsen över Kvarken är den enda möjligheten som finns att ta sig till eller från Holmön, och det är inte bara de bofasta på ön som isoleras @ resten av världen utestängs också från möjligheten att ta sig till och nyttja de värden som ön kan bjuda på.

Holmöborna kan inte år 2003 förväntas leva på självhushållning. Det krävs att det finns möjligheter till arbetspendling och rimliga förutsättningar att bedriva besöksnäring. Holmön borde i den meningen kunna ha ett stort värde, i synnerhet för närregionen. Detta till trots är kommunikationerna i dag i princip inte bättre än på 1960-talet, vintertid faktiskt sämre.

Enkätundersökningar har visat att det finns ett stort intresse för att bosätta sig på ön, men de bristfälliga kommunikationerna omöjliggör det i de flesta fall.

Både kortsiktigt och långsiktigt krävs kraftfulla insatser för att förbättra kommunikationerna, för att inte den positiva utveckling som trots allt varit under senare år, ska bytas i en avflyttningsvåg med påföljande nedläggning av affär, skola, dagis med mera.

Den saktfärdighet med vilket denna fråga har bedrivits är ett hot mot Holmöns framtid. Statsrådet, som har ett särskilt ansvar för glesbygden och därmed även för skärgårdsfrågorna, bör se med stort allvar på de brister i kommunikationerna som holmöborna får utstå.

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att förbindelserna till Holmön snarast ska få en långsiktig och hållbar lösning?