den 22 januari

Interpellation 2002/03:139 av Anne-Marie Pålsson (m) till finansminister Bosse Ringholm om fastighetsskatten

Den nya fastighetsskatten blir en allt tyngre börda för boende i attraktiva områden och särskilt kännbar blir den för hushåll med därtill låga inkomster. Många känner sig nu tvingade att sälja sina hem och i denna grupp återfinns många äldre personer som förvärvat sina fastigheter för länge sedan när priserna var lägre och deras inkomster högre. Företrädare för regeringen har avfärdat detta beteende med argumentet att fastighetsägaren alltid kan belåna villan för att betala skatten med. Men detta förslag till lösning är cyniskt och illustrerar den socialdemokratiska regeringens syn på statens omättliga anspråk på medborgarens tillgångar och inkomster.

Kanske är det just detta som får känslorna att svalla så starkt. Fastighetsskatten utmanar ett hos svensken djupt rotat rättsmedvetande som kan formuleras i följande tes: Skatt ska inte betalas på fiktiva och icke realiserade inkomster, detta i synnerhet om den skattskyldige inte har några andra inkomster att betala skatten med. Självklara principer för de flesta och så också för den svenska skattestrukturen så som den var utformad tidigare. I skattelitteraturen kallas dessa riktlinjer för likviditetsprincipen (intäkter ska inte beskattas förrän det finns pengar att betala skatten med) och förmågeprincipen (skatt ska betalas efter förmåga: stor förmåga hög skatt @ liten förmåga låg skatt).

Men fastighetsskatten strider mot båda dessa principer. Den beskattar en avkastning som inte finns i kronor och tar ingen hänsyn till vilka övriga omständigheter som den skattskyldige befinner sig i och effekten kan bli absurd om också förmögenhetsskatten inkluderas. De begränsningsregler som införts är inte heller till någon större hjälp för de särskilt utsatta.

Fastighetsskattens impopuläritet kan också sammanhänga med att den strider mot ett djupt rättvisetänkande. Skattens storlek relateras nämligen till fastighetens marknadsvärde och inte till den service och avkastning som fastigheten ger. Identiska villor, som i rimlighetens namn ger samma service, kan därför påföras helt olika skatt beroende på att den ena är belägen i en utflyttningsort och den andra i en storstadsregion. Den omständigheten att den ena villan är mera värd än den andra fångas upp av förmögenhetsskatten och bör därför inte inkluderas också i fastighetsskatten. Ty då kommer den att räknas dubbelt.

I praktiken har fastighetsskatten blivit en extraskatt på boende i storstadsområden. En lärare som arbetar i Stockholm får inget storstadstillägg på sin lön, men får betala ett storstadstillägg på sitt boende, särskilt om han eller hon väljer att bo i villa. Denna straffbeskattning drabbar inte vederbörande om han eller hon har lyckan att komma över en hyreslägenhet. Av rättviseskäl tillbakavisas nämligen fortfarande, inte minst från hyresgästföreningen, alla krav på en anpassning av hyrorna mot nivåer som bättre än i dag avspeglar rådande efterfråge- och utbudsförhållanden.

Fastighetsskatten inkräktar slutligen på äganderätten och verkar som en retroaktiv resursindragning, men bara hos de personer som råkade att äga en villa när skatten infördes. Förklaringen till detta består i att skatten kapitaliseras, det vill säga sänker villans värde. Med gällande skatte- och räntesatser rör det sig om en värdeminskning på drygt 20 %. Ett borttagande av fastighetsskatten skulle därmed öka värdet på de svenska fastigheterna med samma procentsats och göra de svenska hushållen rikare.

Men fastighetsskatten påverkar inte de som köper sin första villa i dag. Ett borttagande av nämnda skatt påverkar därför inte heller denna kategori. Den enda följden av en sådan åtgärd är att köparen får betala mer till banken och mindre till staten. De totala boendekostnaderna blir däremot desamma.

Man får onekligen intrycket att den socialdemokratiska regeringens aptit på skatteintäkter är så stark att man inte kan motstå en fiskalt sett enkel och bekväm skatt även om den strider mot såväl rättsmedvetandet som grundläggande rättviseprinciper. Genom sin retroaktiva och godtyckliga indragning av människors tillgångar är den heller inte förenlig med ett gott samhällsklimat utformat för att uppmuntra sparsamhet och arbete.

Mina frågor till finansministern blir därför följande:

1. Har finansministern för avsikt att återinföra likviditetsprincipen som bärande princip för svensk beskattning?

2. Har finansministern för avsikt att återinföra förmågeprincipen för svensk beskattning?