den 21 januari

Interpellation 2002/03:136 av Jörgen Johansson (c) till socialminister Lars Engqvist om anmälningsskyldighet för läkare

Enligt vapenlagen, 1996:67, har läkare anmälningsskyldighet om den som vårdas för psykisk störning bedöms som olämplig att inneha skjutvapen. Läkaren ska omedelbart anmäla förhållandet till den polismyndighet där patienten är folkbokförd oavsett om han känner till att patienten är vapeninnehavare eller ej. En ändring av vapenlagen gjordes den 1 juli 2000 där anmälningsskyldigheten skärptes. Det förslag till förändring som lades av utredaren skärptes i lagrådsbehandlingen vilket visar vilken vikt lagstiftaren lägger vid denna bestämmelse.

Trots lagstiftningen och ett antal påpekanden fungerar inte detta. I stället uttalar en del läkare, med berått mod, att de inte tänker göra anmälningar. Många läkare framhåller att de känner obehag inför en polisanmälan och att en sådan kan förstöra förtroendet mellan läkare och patient.

Ett flertal fall av mord, vållande till annans död och allvarliga olyckor har blivit följden av det bristande civilkuraget hos läkarkåren. Socialstyrelsen förefaller dessutom att undvika att agera i frågan. Ärendet verkar därmed ha stagnerat.

I landet har under de tre senaste åren polisanmälningar gjorts enligt vapenlagens 6 kap. 6 § enligt följande:

(Redovisningen avser andra halvåret per år enligt Rikspolisstyrelsens uppföljningar.)

Län	2000	2001	2002	Jmf-tal
Norrbotten	2	5	2	1,77
Västerbotten	1	0	0	0,13
Västernorrland	0	10	15	3,41
Jämtland	1	5	0	1,56
Gävleborg	4	2	2	0,96
Dalarna	1	5	1	0,84
Värmland	1	0	0	0,37
Västmanland	3	1	1	0,64
Uppsala	3	3	2	0,89
Stockholm	2	5	4	0,20
Södermanland	0	0	1	0,13
Örebro	0	3	0	0,37
Östergötland	1	0	6	0,56
Gotland	2	0	0	1,16
Jönköping	3	1	0	0,41
Kalmar	0	2	2	0,57
Kronoberg	2	21	14	6,97
Västra Götaland	7	9	15	0,69
Halland	5	29	5	4,67
Blekinge	0	0	2	0,44
Skåne	4	24	(saknas)	(1,22)

(Jämförtalet är de tre årens snitt / länsinvånartalet per 100 000 invånare)

De som omfattas av lagstiftningen är personer som innehar licenspliktiga skjutvapen samt de personer som är hemvärnsmän. Det är alltså en omfattande mängd människor. Variationen, länen emellan, visar med stor tydlighet att lagen inte tillämpas och att eftergivenheten från ansvariga läkare är stor.

Hallands län framstod år 2000 som ett föredöme. Bakgrunden var ett uppmärksammat fall där en psykiskt sjuk man sköt sin hustru med en älgstudsare. Ärendet rönte stor uppmärksamhet i medierna och anmälan gjordes gentemot vårdpersonalen enligt lagen om yrkesverksamma på hälso- och sjukvårdens område (1998:531, 6 kap. 4 §, lex Maria). Polisen och vården har därefter samarbetet om riktlinjer för att anmälningar ska göras. Statistiken visar dock att Halland återfallit till 2001 års nivå. Statistiskt kan det verka positivt men en sådan tolkning är knappast trovärdig.

I Socialstyrelsens utlåtande, i lex Mariaärendet, framställdes krav om förbättrade rutiner i sådana här fall. Det är dock tråkigt att efterföljelsen av gällande lag endast sker när människor lidit skada.

Rapporteringen mellan länen uppvisar stor variation. Noteras bör att sex av landets län uppvisar noll anmälningar i de två senaste årens statistik. Givetvis kan det diskuteras vilken nivå som är rätt i dessa sammanhang avseende personer med vapeninnehav drabbade av psykisk sjukdom. Verkligheten visar dock att nuvarande förhållande är oacceptabelt då skyldigheten för läkaren att rapportera till polisen omfattar alla psykiskt sjuka och en sådan rapportering sker uppenbarligen inte. Situationen är alltså långt ifrån tillfredsställande.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts vill jag fråga:

Vilka initiativ avser socialministern att vidta för att gällande lagstiftning på området efterföljs?