den 27 december

Interpellation 2002/03:122 av Bo Lundgren (m) till statsminister Göran Persson om arbete och företagande

Arbete och företagande är grunden till välstånd och för förmågan att finansiera gemensamma åtaganden. Genom arbete får enskilda och familjer sin försörjning, medel att bygga sin egen tillvaro, investera, konsumera och spara. Genom skatt på arbete och konsumtion finansierar vi gemensamma angelägenheter; polis som skyddar oss mot övergrepp, utbildning av barn och ungdomar, stöd till den som är sjuk eller temporärt utan arbete, och vårt gemensamma ansvar för dem som inte kan klara sig själva.

Det finns inga genvägar. Om inte människor arbetar rämnar grundvalarna för vårt välstånd.

I dag arbetar alltför få människor i Sverige. En vanlig arbetsdag är drygt 700 000 arbetsföra svenskar antingen utan arbete eller vill arbeta mer. Mer än varannan utomnordisk invandrare saknar jobb.

En vanlig arbetsdag är det mer än 320 000 personer som har varit sjukskrivna mer än 14 dagar. Därtill kommer uppskattningsvis över 100 000 människor i arbetsför ålder som är korttidssjukskrivna. Antalet sjukdagar har fördubblats jämfört med 1997. Nästan en halv miljon människor är förtidspensionerade.

Allt färre som arbetar har att försörja alltfler som inte arbetar. En vanlig arbetsdag är det ungefär 1 500 000 av drygt 5 600 000 arbetsföra svenskar som inte arbetar eller som skulle vilja arbeta mer.

Den demografiska utvecklingen mot en allt äldre befolkning kan komma att göra att försörjningsbördan blir ännu tyngre. Om dessutom den nuvarande utvecklingen av sjukskrivningarna skulle fortsätta riskerar vi att stå inför en kollaps där försörjningsbördan blir ohållbar.

Sveriges samhällsekonomiska problem kan inte uttryckas genom att fokusera på tillväxtsiffror för ett visst år. I stället måste de strukturer som gjort att vi under 30 år successivt halkat efter omvärlden och den mentalitet som den förda politiken ger upphov till studeras.

I en sådan analys träder två tydliga huvudproblem fram; det lönar sig för dåligt att arbeta och den förda politiken undergräver den företagande- och arbetsmoral som en gång gjorde vårt land rikt.

Det varierar något beroende på familjesituation, men för människor som lever på socialbidrag krävs det i dag en ingångslön på uppemot 20 000 kr för att det ska löna sig att börja arbeta. Sådana trösklar till arbetsmarknaden gör att många jobb aldrig blir utförda.

Många hushåll fastnar i en bidragsfälla som det är nästintill omöjligt att ta sig ur av egen kraft. Därmed kommer besluten om den egna vardagen och den egna framtiden i praktiken att flytta från köksborden till riksdagens plenisal, där bidrags- och skattesatser slutligen fastställs.

Även för en familj som har två normallöner återstår inte särskilt mycket när alla skatter är betalda. Vardagsutgifterna klaras, men hur många i dagens Sverige har råd att lägga undan en ordentlig slant för en tryggare framtid för sig själva och sina barn?

För båda dessa grupper är problemet att en extra insats lönar sig för dåligt. Det betalar sig inte att börja jobba, och för den som har ett jobb lönar sig övertid eller ett ytterligare arbete dåligt på grund av höga marginalskatter.

Det lönar sig dessutom för dåligt att starta, driva och äga företag, vilket innebär färre nya jobb och lägre tillväxt. Företagens vinster dubbelbeskattas, förmögenhetsskatten driver kapital ur landet och trippelbeskattningen av framgångsrika fåmansbolag gör att många företagare till slut ger upp.

Men den förda politiken är inte bara skadlig genom att den gör arbete och företagande olönsamt. Den sänder dessutom ut farliga signaler om att det inte finns någon moralisk skillnad mellan att arbeta och inte arbeta. De flesta människor vill göra rätt för sig. Men lever man tillräckligt länge med en politik som uppmuntrar passivitet blir till slut många passiva.

Det finns dessutom oroande tecken på missbruk av socialförsäkringssystemen. I sitt sommartal i Björkvik den 4 augusti påstod Göran Persson att det inte finns någon som fuskar med sjukskrivningarna.

Ett antal olika undersökningar pekar i rakt motsatt riktning.

Temo redovisade i våras en undersökning där sex av tio förvärvsarbetande uppgav att de ansåg att det kan vara rätt att sjukskriva sig utan att man är så sjuk att man inte kan arbeta.

En undersökning från Svenskt Näringsliv visar att nästan var tredje känner någon som sjukskrivit sig utan att vara sjuk. Var fjärde stockholmsförälder har lämnat felaktiga uppgifter som grund för vård av sjukt barn. Så långt har det gått att det i en undersökning var 4 % som svarade att det är accepterat att sjukskriva sig om man har blivit trött av att vara ledig.

I 3 000 slumpvis utvalda ärenden i hela landet konstaterade Riksförsäkringsverket i juni månad att föräldrar lämnat felaktiga uppgifter som grund för den tillfälliga föräldrapenningen i ungefär 10 % av fallen. I Stockholm uppges var fjärde förälder ha lämnat felaktiga uppgifter vid vård av sjukt barn.

Missbruk av systemen lägger en ännu tyngre börda på dem som sliter och kämpar i vardagen, som vill göra rätt för sig och som inte skulle komma på tanken att välja att leva på andras bekostnad så länge den egna förmågan inte sviker.

Genom att stoppa huvudet i sanden legitimerar regeringen det fusk som alla egentligen vet finns. Och genom att inte våga säga att vuxna människor inte ska leva på andra människor i onödan, görs ingen egentlig skillnad på att arbeta och att inte arbeta.

Så länge ingenting görs för att göra det mer lönsamt att arbeta och för att återupprätta den tidigare så stolta svenska arbetsmoralen kommer trenden att hålla i sig. Allt färre måste försörja alltfler. Varje vecka kommer nu nya uppgifter som bekräftar bilden. Förtidspensioneringarna fortsätter att öka. Sjukskrivningarna likaså.

Det är dags att ta problemen på allvar. Det behövs en politik för det skapande och arbetande Sverige. Framför allt för att den som arbetar hårt eller satsar på sitt företag ska få lön för mödan. Det är moraliskt rätt att människor kan leva på sin lön och bygga en bättre framtid för sig själva och sina barn.

Fler som arbetar mer innebär dessutom högre tillväxt, som ger fler jobb, högre löner och bättre köpkraft. Det gynnar hela samhället, och ger därmed också bättre möjligheter att hjälpa dem som verkligen behöver vårt gemensamma stöd.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern:

Är statsministern beredd att förbättra villkoren för företagande genom regelförenklingar och slopad överbeskattning?

Är statsministern beredd att vidta åtgärder för att arbete och kunskaper ska löna sig väsentligt bättre än i dag?

Är statsministern beredd att vidta åtgärder för att motverka det ökande missbruket inom socialförsäkringssystemen?