den 20 december

Interpellation 2002/03:116 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till socialminister Lars Engqvist om bromsmediciner vid demens

Demenssjukdomar är i dag mycket vanliga inom äldrevården. Varje år insjuknar ca 20 000 personer. Hittills finns det ingen effektiv behandling mot de olika demenssjukdomarna. Men vid tidiga fall av Alzheimers sjukdom har man lyckats bromsa sjukdomsförloppet för en tid med hjälp av läkemedel. Men bara en tredjedel av de patienter som är behandlingsbara får i dag behandling med så kallade bromsmediciner.

Varför det är så kan man i dag inte med säkerhet säga. En anledning som förts fram är att det beror på tidsbrist hos primärvården och hos de olika specialiteterna att utföra demensutredningar. En annan är att det ute i landet, framför allt på länsdelssjukhusen, inte alltid finns den kompetens som behövs för att utreda och ställa en tidig diagnos på grund av att utredningsenheter är ojämnt fördelade över landet.

Enligt Läkemedelsverkets rekommendationer är kolinesterashämmare (bromsmediciner) indicerade vid mild till måttlig Alzheimers sjukdom. Innan behandling inleds ska en utförlig utredning av kognitiv störning och demens ske. Varje behandling ska sedan utvärderas.

Patienten måste därför ha en diagnos för att bli behandlad med bromsmedicin. Många patienter får vänta länge på sina utredningar och i vissa fall kan patientens tillstånd ha försämrats och då blir det för sent för att sätta in behandlingen.

De lokala läkemedelskommittéernas inställning till bromsmediciner påverkar också förskrivningen av dessa mediciner. En behandling med kolinestrashämmare är förhållandevis dyr. Kostnaden uppgår till ca 12 000 kr per år.

Demenssjukdomar kan ibland ses som ett led i åldrandet och då blir en läkemedelsbehandling inte självklar.

Mina fråga till ministern blir då:

Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att säkerställa att de patienter med Alzheimers sjukdom som möter behandlingskriterierna också får tillgång till så kallade bromsmediciner?