den 20 december

Interpellation 2002/03:113 av Cecilia Wikström (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om finska språket

År 2000 fick det finska språket status som officiellt svenskt minoritetsspråk. Kulturdepartementet gav inför reformen ut en skrift där man säger: "Det är viktigt att universitetsutbildning och forskning i minoritetsspråk och om de kulturella minoriteterna fortsätter och kan utvecklas vid de universitet som driver högre utbildning och forskning i samiska, finska och meänkieli."

För att detta ska kunna realiseras borde ökade resurser ställts till förfogande för de universitet som sedan lång tid bedriver undervisning i dessa ämnen. I själva verket blev det tvärtom. Nedskärningarna för dessa universitet respektive institutioner har fortsatt under 1990-talet och lett till att finska institutionen vid Stockholms universitet slagits samman med institutionen för nordiska språk. Följderna har bland annat blivit minskade undervisningstimmar och att den utländska lektorstjänsten i finska har dragits in vid Lunds universitet. Det enda som återstår av den sedan 1948 välfungerande undervisningen i finska är ett enda lektorat som är placerat vid institutionen för nordiska språk. Undervisningen i finska vid Göteborgs universitet har i praktiken upphört sedan universitetets enda lektorstjänst lades på is 1995. Att finska språket behandlas så nonchalant just i Göteborg är anmärkningsvärt, eftersom så många finska arbetare rekryterades dit under 60- och 70-talen. I Uppsala, där man bedrivit finskundervisning sedan 1894 ser det ut på motsvarande sätt: 1995 fanns det 2,5 lektorat i finska, i dag ett enda. Där planeras också inom kort en sammanslagning med andra institutioner.

Sammantaget kan man konstatera att resurserna stadigt minskat för universitetens undervisning och forskning i finska språket vid respektive institutioner.

Den 30 juni 2002 invigdes en ny huvudbyggnad för högskolan i Västerås. Invigningstalade gjorde utbildningsminister Thomas Östros och passade samtidigt på att förse ett nytt finskt språk- och kulturcentrum i Eskilstuna med 3 miljoner kronor, en satsning som förefaller synnerligen omotiverad med tanke på att såväl Stockholm som Uppsala finns i regionen och mycket väl kan tillhandahålla undervisning också för de boende i Eskilstuna. Pendling inom regionen förutsätts i det regionala samarbetet och underlättas genom den gemensamma tågtrafiken, Tåg i Mälardalen. Vid samma tillfälle delade utbildningsministern ut ett nationellt ansvar för finskundervisningen vid centret i Eskilstuna. Detta har han senare i medierna tagit tillbaka.

I Upsala Nya Tidning den 9 december talar ministern om de 100 000 sverigefinnar som bor i Mälardalen och därför bör ges tillfälle att bedriva studier i finska språket. Det argumentet faller, eftersom både Stockholm och Uppsala redan finns i regionen. Nu blir det alltså tre institutioner som kommer att konkurrera om resurser och studenter. Det vore bättre att satsa på en lektorstjänst i Göteborgsregionen, där det bor fler finnar än i Mälardalen och där institutionen i finska inte längre existerar.

Numera antas färre doktorander som förväntas fullfölja sin forskarutbildning snabbare än tidigare. För att seminarierna ska bli givande säger den samlade erfarenheten hos både doktorander och lärare att det bör ingå ett tiotal doktorander i gruppen, något som man inte kan uppnå i Eskilstuna där man beslutat sig för att ha en enda doktorand. Samstämmigt talar man inom universitets- och högskolevärlden i dag om att bygga upp starkare forskningsmiljöer genom ett ökat samarbete mellan olika institutioner. Det är anmärkningsvärt att den nya institutionen i Eskilstuna i så många avseenden kommer att avvika från dessa strävanden.

1. Avser ministern att på motsvarande sätt ekonomiskt stödja andra högskolor som vill etablera nya finska institutioner?

2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa framtiden för institutionerna i Uppsala, Stockholm och Umeå som kämpar för att klara av sina uppdrag?

3. Avser ministern att vidta några åtgärder för att forskarutbildningsreformen ska efterlevas och är ministern därmed beredd att ta till sig den beprövade erfarenhet som ger vid handen att tio doktorander är minimum för ett vetenskapligt fruktbart seminarium?