Interpellation 2002/03:108 av Yvonne Andersson (kd) till utbildningsminister Thomas Östros om skola för bokstavsbarnen
Under 1990-talet har antalet barn i särskolan ökat kraftigt. Från läsåret 1992/93 till och med 1999/2000 ökade antalet elever i särskolan med över 50 %. Skolverket har i sin rapport Hur särskild får man vara utrett vad som ligger bakom ökningen och finner ett flertal bidragande faktorer.
En av faktorerna som Skolverket lyfter fram är skolans resurser. Under en tid då kraftiga nedskärningar har gjorts på skolans område har resurserna till stödundervisning och extrahjälp till elever med behov av särskilt stöd minskat. Att placera eleven i särskola har blivit en lösning på ett ekonomiskt problem. Många föräldrar vittnar också om att skolan framhållit att det enda sättet för deras barn att få hjälp är särskoleplacering. I många kommuner tolkas begreppet utvecklingsstörning allt vidare. Skolverkets utredning visar att de så kallade bokstavsbarnen står för en stor del av ökningen av antalet elever i särskolan. Denna utveckling är oacceptabel. Särskolan ska vara en skolform för barn och ungdomar med utvecklingsstörning. Det får inte bli en skola för alla barn som av olika anledningar har behov av extra stöd i skolan.
De så kallade bokstavsbarnen är en grupp som uppmärksammats mycket under de senaste åren. Frågor om ADHD, DAMP och Asperger har diskuterats bland politiker, forskare och i medierna. Kännetecknande för dessa barn är att deras handikapp i första hand är socialt. Handikappet begränsar deras förmåga att hantera relationer till andra människor. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är andra kännetecken. Antalet barn med denna typ av störning har ökat kraftigt under senare år. Vad det beror på råder det delade meningar om men klart är att barnen finns och att skolan måste möta dessa barns särskilda behov.
Särskolan är till för barn med en utvecklingsstörning, barn som saknar den intellektuella förmågan att klara grundskolan. Bokstavsbarnen tillhör oftast inte denna kategori. De kan ha en hög intellektuell kapacitet men saknar förmåga till socialt samspel med andra vilket får återverkningar på kunskapsinhämtningen. Därför är särskoleplaceringen av dessa barn särskilt olycklig.
I Sverige har vi utvecklat goda metoder för att möta barn som har en lägre intellektuell förmåga. Vi saknar dock alternativ för de barn som har brister i sin förmåga i kommunikationen och samspelet med andra som till exempel många av bokstavsbarnen. Vi måste därför utveckla metoder och former för att möta dessa barns individuella behov. Det kan till exempel behövas satsningar på små undervisningsgrupper inom grundskolans ram.
Den nu sittande utredningen om utbildning för barn och ungdomar med utvecklingsstörning bör få ett utökat uppdrag för att även se över utbildningsformer och metoder för bokstavsbarnen.
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att det svenska skolsystemet på ett bättre sätt ska kunna möta behoven hos barn med olika former av så kallade bokstavshandikapp?