den 16 december

Interpellation 2002/03:100 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna Lindh om Israels annekteringspolitik på den palestinska Västbanken

De som studerat en karta över de palestinska områdena på Västbanken och i Gaza har genast kunnat se att dessa områden utgör ett plotter av små enklaver omgivna av områden kontrollerade av den israeliska ockupationsmakten.

Ofta har vi hört medlemmar av den israeliska regeringen förklara att man är för en tvåstatslösning.

Men en sak är vad man säger och en annan vad man gör.

Det är i dag väl känt att Israel bygger en mur mellan de ockuperade områdena och Israel. Officiellt hävdar Israel att denna mur är en säkerhetsåtgärd mot självmordsbombare och terrorister. Inga murar i världen kan dock hindra dem som verkligen vill begå terrordåd i Israel.

Det finns dock andra motiv än dem som officiellt anförs. Denna mur följer inte den så kallade gröna linjen mellan Israel och de ockuperade palestinska områdena. I stället byggs muren ett bra stycke in på den palestinska sidan av den gröna linjen. Denna gränsdragning innebär att omkring 10 % av de palestinska områdena överförs till Israel. Byggandet av muren mellan Israel och de palestinska områdena innebär i praktiken en definitiv annektering av viktiga palestinska områden.

De områden som på detta sätt annekteras av Israel är inte heller vilka arealer som helst. De tillhör de vattenrikaste delarna av de ockuperade palestinska områdena. Vad detta innebär i ett område i världen där vatten är en bristvara är inte svårt att föreställa sig. Israel lägger följaktligen beslag på områden som har de bästa förutsättningarna för viktig jordbruksproduktion och annan produktiv verksamhet, medan de områden som har sämre förutsättningar lämnas till palestinierna.

Det innebär också att viktiga palestinska områden kommer att avskärmas och isoleras från övriga Palestina. Staden Qalqilya kommer att förvandlas till en i praktiken helt av israeliskt territorium omringad stad med en enda smal förbindelse och flaskhalsliknande passage till övriga Palestina. Vid denna flaskhals har Israel placerat en militärpostering. Livet i Qalqilya kommer att helt kunna kontrolleras av Israel.

De palestinier som till följd av den nya murens sträckning kommer att hamna i Israel kommer inte att få samma status som andra medborgare som lever i Israel. Eftersom de inte har israeliskt medborgarskap är risken för att de deporteras till området på andra sidan den av Israel uppförda muren.

Israel fortsätter att bygga ut sina bosättningar i Palestina. I dessa planer ingår att man kommer att bygga ut bosättningarna kring östra Jerusalem på ett sådan sätt att man skapar en strypsnara kring Jerusalem. Tillfartsvägarna från Ramallah och Betlehem kommer att bli få och lätta för de omgivande israeliska bosättningarna och anläggningarna att skära av. På samma sätt som i fallet Qalqilya läggs en strypsnara kring det palestinska östra Jerusalem som kommer att bli allt snävare.

Ett studium av en karta över Västbanken leder till insikten att det strategiska målet på sikt för den israeliska politiken inte är någon tvåstatslösning utan att förhindra en sådan. Avsikten är att successivt annektera palestinska områden.

Det är självklart att byggandet av den mur Israel bygger inne på palestinskt område, det sätt på vilket det sker och de effekter byggandet av muren får på ett flagrant sätt strider mot en hel rad FN-resolutioner och internationella konventioner.

Israeliska myndigheter har systematiskt angripit vad som byggts upp med biståndsinsatser från EU och Sverige. Därmed har investeringar i infrastruktur, myndighetsbyggnader, vägar och vattenförsörjning förstörts. Stora biståndsinsatser har saboterats genom israeliska övergrepp.

EU har också bidragit till palestinska myndighetens verksamhet med pengar som rätteligen Israel borde stå för. Israel har vägrat att återbetala de moms- och tullintäkter som ska komma den palestinska myndigheten till del. Vad det handlar om är vandalism och stöld. De som begår sådana förbrytelser brukar åläggas att återställa förstörd egendom och till att betala skadestånd.

Israel har under decennier begått det ena folkrättsbrottet efter det andra utan att FN:s säkerhetsråd ingripit. USA har i säkerhetsrådet motsatt sig alla åtgärder. Israel har förhindrat FN från att på olika sätt ingripa i konflikten mellan Israel och Palestina.

Israels olika åtgärder är ensidiga, vilket strider mot Osloavtalet. Flera av dem strider mot fjärde Genèvekonventionen, som Sverige har skyldighet att se till att den efterföljs.

När det gäller bosättningspolitiken går den stick i stäv med Mitchellkommissionens rekommendationer, som innebar att dessa skulle frysas. Den strider i flera avseenden emot den politik som EU bedriver i Palestinafrågan. Den undergräver FN:s auktoritet.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

1. Vad avser utrikesministern att göra i EU och FN och andra internationella forum för att världssamfundet ingriper mot det grova brott mot folkrätten som byggandet av en mur mellan Israel och Palestina innebär?

2. Vad avser utrikesministern att göra i EU och FN för att på ett konkret sätt motarbeta Israels annektering av palestinsk mark?

3. Vad avser utrikesministern att göra för att förhindra att palestinier som hamnar på västra sidan om den folkrättsvidriga muren mellan Israel och Palestina inte deporteras till den resterande delen av Västbanken?

4. Vad avser utrikesministern att göra för att EU ska återkräva de pengar som utbetalats till palestinska myndigheten som kompensation för israeliska medel som borde överföras till palestinierna men aldrig överförts till dem?

5. Vad avser utrikesministern att göra för att palestinsk egendom, ofta uppbyggd med biståndsmedel från Sverige och EU, som förstörts av israeliska militära myndigheter, ersätts av den israeliska staten?