Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:98

Onsdagen den 7 maj

Kl. 09.00 - 18.00

---

19.00 - 22.59

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------

1 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2002/03:Fi14 -Fi27 till finans utskottet

2 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Näringsutskottets betänkanden 2002/03:NU8 och
NU9
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU23

3 § Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU3
Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

Anf. 1 ANNE MARIE BRODÉN (m):
Herr talman! I det här betänkandet om sjukvård
behandlas 170 motionsyrkanden. Många är mycket
intressanta och viktiga - alla med ambitionen att
människor i Sverige ska få en bättre vård och omsorg
och att hälso- och sjukvården ska ges förutsättningar
att utvecklas till en ännu starkare tillväxt- och fram-
tidsbransch.
Utskottets majoritet avstyrker samtliga motions-
yrkanden, främst med hänsyn till tidigare ställnings-
taganden och mot bakgrund av pågående arbete. In-
nebär detta att man anser att det inte behövs föränd-
ringar i svensk hälso- och sjukvård? Innebär detta att
man är nöjd med hur det fungerar runtom i Sverige?
Jag tror inte att så är fallet.
I stället för att bejaka nytänkande och förändra
nuvarande situation beskriver man hur man vill att det
ska vara. Hälso- och sjukvården bör präglas av när-
het, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet. Samti-
digt vet vi att situationen på många håll i landet är
något helt annat.
Vidare kan vi läsa att alternativa driftsformer kan
prövas för att öka mångfald, valfrihet, tillgänglighet
och rättvisa. Men hur är det i verkligheten? Hur
många socialdemokrater ute i landet bejakar detta? I
landstinget i Halland, där jag har varit landstingsråd i
nio år, vet jag med säkerhet att i nio fall av tio säger
man nej till alternativ. På många håll i landet försöker
man vrida klockan tillbaka genom att återta verksam-
het till offentlig drift eller avveckla fungerande bolag.
Jag hoppas och tror att det finns en allt större in-
sikt hos alltfler om att det krävs förändringar, både
kortsiktiga och långsiktiga, för att vi ska klara att ge
alla människor vård och vård i tid.
Herr talman! Vi moderater har lagt flera olika för-
slag för att förbättra vården och omsorgen, och jag
kommer att beröra några av dem. Först vill jag ändå
slå fast att det är inte vi politiker här i kammaren eller
i utskott som kan förändra sjukvården. Vi kan natur-
ligtvis skapa bättre förutsättningar för eller förhindra
och försvåra utvecklingen och nytänkandet, men det
stora förändringsarbetet sker i sjukvården varje dag.
Landstingets hälso- och sjukvård sysselsätter
närmare en kvarts miljon människor, vilket utgör 6 %
av den svenska arbetsmarknaden. Till det kommer
den hälso- och sjukvård som kommunerna driver,
vilken vanligen är integrerad med äldreomsorgen.
Ca 60 % av personalen har en högskoleutbildning,
vilket vida överträffar de flesta andra branscher. Detta
visar att sjukvården är en stor kunskapsverksamhet,
med all den dynamik och kraft som ligger i detta.
Det är ett vägande skäl till att vi moderater är
övertygade om att förändringar inom svensk sjukvård
sker bäst när personalen och ledningen själva kan
påverka mer och även tillåtas att erbjuda mer sjuk-
vård med nya metoder och just tillåtas vara den till-
växtbransch som man har alla förutsättningar för.
Problemen uppstår när vi betraktar sjukvården ut-
ifrån ett utbuds- och finansieringsperspektiv. En väx-
ande efterfrågan blir därmed lätt ett resursproblem
snarare än en tillväxtmöjlighet och en möjlighet för
människor att få vård i tid. Detta i sin tur leder fram
till ett ransoneringstänkande, med köer som följd.
Samtidigt råder det en bred enighet om att alla män-
niskor ska garanteras en god vård på lika villkor oav-
sett inkomst och förutsättningar i övrigt.
Även om svensk sjukvård är ledande inom många
områden och det finns oerhört mycket som är bra, ser
resultatet av den förda politiken ut just så att genom
långa köer tvingas patienterna teckna försäkringar för
att få vård i tid. Människor som har betalat skatt un-
der lång tid upptäcker att sjukvården inte alltid finns
där de behöver den, trots att man har åtagit sig just att
leverera densamma. Tilltron till sjukvården urholkas
om det inte finns en tydlig vårdgaranti med tydliga
rättigheter för patienterna.
Därför är det absolut nödvändigt att patienterna
får en starkare ställning i sjukvården. I dag är det inte
självklart att man har rätt till vård. Detta vill vi ändra
på, dels genom en tydlig vårdgaranti med rätt att få
vård både i Sverige och utomlands, dels genom att
alla medborgare ska omfattas av en obligatorisk häl-
soförsäkring. Med en sådan följer pengarna patienten,
som alltså styr resurserna genom ett eget val av vård-
givare. Patienten kan på så sätt aktivt välja god vård
och också välja bort dålig vård. Den obligatoriska
hälsoförsäkring som vi föreslår ska omfatta alla oav-
sett betalningsförmåga eller hälsotillstånd, och den
ska naturligtvis finansieras gemensamt.
Herr talman! Vi anser att patienter i Sverige, som
på ett sedvanligt sätt har fått behovet av en operation
eller behandling fastställt här hemma, ska kunna söka
nödvändig vård utomlands. För verkligt högspeciali-
serad vård är Sverige fortfarande ett litet land, och det
kan inte minst därför vara både bättre och billigare att
använda utländsk kompetens i vissa fall. Ett bättre
resursutnyttjande stimuleras även genom att ledig
kapacitet används på ett bra sätt. Patienten kan själv-
fallet själv välja.
Vi anser att en återinförd etableringsfrihet för pri-
vata allmänläkare ökar valfriheten. Vi vill dessutom
att etableringsfriheten förutom allmänläkare ska om-
fatta geriatriker, barnläkare, gynekologer och barn-
morskor.
Vad särskilt gäller sjukgymnaster vill vi framhålla
att i en situation av ekonomisk knapphet i landstingen
upplever många att rehabilitering och sjukgymnastik
kommer i strykklass. Sjukgymnasterna står många
gånger för rehabilitering och en behandling som är ett
viktigt alternativ till medicinering. För att säkerställa
resurser för rehabilitering och för att få en bättre
täckning av dessa resurser, i en tid där centralisering
är ledstjärnan i många landsting, föreslår vi att fri
etablering införs även för sjukgymnaster.
Även Miljöpartiet har skrivit en motion i denna
fråga, och jag hoppas verkligen att man ändrar sig
och stöder sin egen motion. Då kan vi få majoritet i
kammaren, och detta skulle gynna många människor
som väntar på rehabilitering.
Herr talman! Sverige kommer om ingenting görs
att få en skriande brist på vårdpersonal. Redan i dag
duggar larmrapporterna om personalbrist tätt. Samti-
digt blir den personal som arbetar i vården mer och
mer belastad. Utbrändheten ökar, och det är slående
att ökningen av långtidssjukskrivna varit stor inom
just hälso- och sjukvården. Vårdsektorn behöver bli
mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. För att at-
traktionskraften ska bli stark måste lönerna vara så
konkurrenskraftiga och arbetsvillkoren sådana att
vården kan locka till sig och behålla tillräckligt med
personal.
Fler vårdutbildade borde också få förverkliga sina
visioner. Under årtionden har vårdanställda fått allt
mindre att säga till om. De allra flesta vårdanställda
har därtill länge förmenats möjligheten att gå över till
andra arbetsgivare eller rentav testa om vingarna bär
på egen hand. I praktiken har vården bedrivits i mo-
nopolform.
Därför tycker vi att de vårdanställda måste få
mycket större inflytande över sin arbetssituation. Vi
tror att det är en oerhört viktig central fråga för den
fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården.
Vi vet också att privata vårdgivare bidrar till att
öka medvetenheten om vad saker och ting inom vår-
den kostar. Vi vet att den privata vården har många
nöjda patienter, och många gånger mer nöjd personal,
samtidigt som man utnyttjar resurserna bättre. Detta
borde tala för en mer positiv politik mot privata vård-
givare, en politik som uppmuntrar mångfald i vården
och inte en politik som minskar antalet privata vård-
givare.
Herr talman! Jag vågar påstå att om människor
tillfrågats hade vården i Sverige sett betydligt annor-
lunda ut än i dagens landstingsstyrda organisation. Vi
hade sett fler enskilda läkare, fler enskilda vårdgivare,
fler personaldrivna vårdgivare och fler privatägda
vårdgivare. Detta borde tala för en mer positiv politik
mot privata vårdgivare, en politik som uppmuntrar
mångfald i vården, inte en politik som minskar antalet
privata vårdgivare och försvårar för de få kvarvaran-
de.
Vidare hade vi sett mer av komplementärmedicin.
Vi anser därför att det behöver satsas mer på forsk-
ning och utveckling rörande alternativ och komple-
mentärmedicin. För att öka antalet forskare och fors-
karkompetensen krävs det att särskilda resurser av-
sätts för att bygga upp ett kompetenscentrum och för
att möjliggöra egna forskningsprojekt.
Herr talman! Jag anser att tiden är mogen för mer
nytänkande och mindre av försvarande och bevarande
när det gäller hälso- och sjukvården och dess framtid.
Slutligen, herr talman, vill jag yrka bifall till re-
servation 1 under moment 1. För övrigt står jag na-
turligtvis bakom alla övriga moderata reservationer.

Anf. 2 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp):
Herr talman! Hälso- och sjukvårdsfrågor väcker
alltid ett stort intresse i riksdagen. Som Anne Marie
Brodén sade tar vi i dag ställning till 170 motionsyr-
kanden från allmänna motionstiden. Och det finns 59
reservationer. Folkpartiet står bakom 14 av de reser-
vationerna, men jag yrkar bifall bara till reservation
nr 2 under punkt 1.
Jag kommer inte att hinna med att behandla alla
de andra reservationerna, utan jag tänker koncentrera
mig på ett par frågor.
Herr talman! För oss liberaler har kampen för en
bättre vård och omsorg ständigt varit en av de vikti-
gaste politiska frågorna. Vi har också lyckats påverka
viktiga delar av vården och omsorgen, även om mot-
ståndet mot våra förslag ofta har varit starkt och
långvarigt. Då tänker jag främst på primärvårdens
utveckling där många i dag har fått en fast läkarkon-
takt, det som vi i alla år har kallat husläkare. Ett annat
framsteg som vi gläds åt gäller vår kamp för att man
skulle slippa dela rum i äldreomsorgen, att man skulle
ha rätt till ett eget rum under långtidsvården. Vi har
inte nått ända fram i de här frågorna, men vi har varit
med och arbetat fram förbättringar. Vi kommer att
fortsätta att jobba med husläkarfrågan, och vi har ett
yrkande om införande av husläkarlagen i det här
betänkandet. Vi vill också se till att ingen människa
inom långtidsvården mot sin vilja ska behöva dela
rum med någon.
Det finns många utmaningar inom vård och om-
sorg. Till stora delar är den bra i dag, men alltför ofta
möter vi människor, eller läser i tidningar och hör på
radio och TV om dem, som far illa.
Inom sjukvårdspolitiken har socialdemokratiska
regeringar förvärrat den situation som patienter och
anhöriga möter ute i landet. De har under flera år
stoppat och bromsat sådant som kunde betytt mycket
för snabbare behandling och kortare sjuktider. När
problemen tilltar i delar av vården och omsorgen
förvärrar det i sin tur en annan kris - i sjukförsäkring-
ens finanser.
Vi begär inte av regeringen att den ska föra en
politik som hanterar alla orsaker till sjukdomar och
sjukskrivningar. Det finns mycket som ligger utanför
vad en regering kan påverka. Annat - som en över-
gång till en arbetsorganisation som ger mer utrymme
för individen och inte sliter så hårt på människor -
går bra att förändra på sikt. Då är det till exempel
landstingen som måste förändra gamla arbetssätt.
Däremot kan man begära av regeringen att den ska
vara aktiv i de frågor som den kan påverka när förvär-
rad ohälsa leder till kostnadsökningar på tiotals mil-
jarder. Detta har regeringarna efter 1994 inte klarat.
De har tvärtom flera gånger satt krokben för dem som
ska sköta sjukvården. Jag tänker på sådant som slo-
pandet av etableringsrätten för läkare och sjukgym-
naster, avskaffandet av husläkarlagen, avskaffandet
av vårdgarantin och stoppandet av de framgångsrika
försöken med försäkringspengar till regional samver-
kan. Allt detta har lett till sämre tillgänglighet för
patienterna och längre väntetider.
Herr talman! Sjukvården ska ges efter behov och
vara gemensamt finansierad, det vill säga genom
skatter. Patientens viktiga val gäller valet av vårdgi-
vare och behandlingar, inte finansieringsformen. En
behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever
upp till en jämlik behandling av patienterna. Det finns
plats i svensk sjukvård för åtskilligt mer av etable-
ringsfrihet, privata och kooperativa alternativ, av-
knoppningar och andra fristående vårdgivare. Men
det finns inte plats i svensk sjukvård för vårdgivare
som arbetar med hjälp av skattemedel men som tror
att de kan ta vård som betalas privat eller genom
försäkringsbolag med förtur. Avtal mellan landsting
och vårdgivare ska säkra att sådant inte kan före-
komma.
Folkhälso- och sjukvårdsarbetet måste också byg-
ga på att varje människa är unik och värdefull oavsett
kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funk-
tionshinder, för att ta några exempel. Den som drab-
bas av sjukdom tappar inte heller i värde och har
samma rätt att bli behandlad med respekt som den
friske.
Folkhälso- och sjukvårdsarbete är mer framgångs-
rikt - och långt billigare - om sjukdom kan förebyg-
gas i stället för behandlas. Det förebyggande arbetet
har stor betydelse för hållfastheten i både socialför-
säkringar och sjukvårdssystem. Inte minst gäller det
den stressrelaterade och den alkoholbetingade ohäl-
san. I den förebyggande hälsovården har primärvår-
den en stor uppgift. Inte minst för att förstärka den
står vi envist fast vid att ett husläkarsystem ska infö-
ras.
Herr talman! Människor blir inte friska av enbart
piller och olika apparater - det är hjälpmedel. Det är
personalen som är den viktigaste delen i sjukvården,
allt från läkaren, som ställer diagnos, till vårdbiträdet,
som sköter en stor del av den viktiga omvårdnaden.
Sverige kommer, om ingenting görs, att få en skrian-
de brist på vårdpersonal. Sedan länge har det kommit
larmrapporter om personalbrist. Redan för flera år
sedan, då bland annat stora neddragningar av vård-
personal skedde, var det många som varnade. De
yngre med kort anställningstid var de som fick gå,
medan de som var omkring 50 år blev kvar. Dessa går
snart i pension, och de som tidigare blev avskedade
har gått över till andra yrken, yrken där det är bättre
arbetstider och kanske till och med bättre betalt. De
har varit svåra att locka tillbaka.
När personalen minskade ökade självklart belast-
ningen på dem som blev kvar, och vi har ju sett svart
på vitt hur sjukskrivningarna har ökat inom vården.
Många som arbetar inom vården vill förändra sin
situation. De vill egentligen vara kvar inom vården
men inte som den fungerar nu. De måste få mer makt
över sin arbetstid. Lagstiftningen måste ge dem det.
Många inom vården arbetar deltid men vill arbeta
mer, inte minst för att få ekonomin att gå ihop. Andra
vill ha mer varierad tid, så att de jobbar intensivare
vissa perioder och mindre andra perioder. Men även
karriäryrkena och karriärvägarna inom vården måste
utvecklas. Personer med utländsk bakgrund som har
sin yrkesutbildning inom vården måste också ges
reella möjligheter att arbeta inom sitt yrke. Vidareut-
bildning av all personal måste också ske. Det måste
också löna sig att vidareutbilda sig. I dag har till ex-
empel en undersköterska helt enkelt inte råd att vida-
reutbilda sig till sjuksköterska. Kostnaden för utbild-
ningen är stor, och när man väl är färdig och ska börja
arbeta finner man att löneskillnaden inte är så väldigt
stor. Då har man ändå studieskulder att betala av, så
man nöjer sig med att arbeta kvar, eller kanske byter
man yrke i stället.
Vi anser att landstingen delvis måste ta kostnaden
för utbildningen. Man måste se till att göra det möj-
ligt för personalen att vidareutbilda sig.
Herr talman! Som jag sade i början av mitt anfö-
rande finns det mycket som behöver och kan göras.
Men jag har, som jag sade, valt att bara ta upp de
frågor som jag nu tycker är de absolut viktigaste för
att vi ska kunna säkra tryggheten inom vården, få ned
väntetiderna och öka kontinuiteten. Tryggheten, som
jag talar om, handlar mycket om personalen. En väl
utbildad personal är en viktig del av vården, men en
bra personal får man bara om den trivs och kan på-
verka sin arbetsplats.

Anf. 3 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Värderade talman! Kära vänner! I dag har vi på
nytt möjlighet att debattera, diskutera och samtala om
den fråga som är viktigast för oss människor, nämli-
gen en god vård och omsorg efter behov och i rätt tid.
Det här betänkandet är ett renodlat motionsbetän-
kande, som mina övriga vänner här har nämnt. Det är
många motioner och många yrkanden som har lagts
fram, först och främst från oppositionen. För mig är
det lite svårbegripligt att majoriteten inte har funnit
anledning att ta till sig något av dessa motionsyrkan-
den. Motion är ju bra på både ena och andra sättet och
bör stärka musklerna, men här känns det som om man
vill avfärda muskelförstärkning i den svenska sjuk-
vården. Antingen på grund av att majoriteten är makt-
fullkomlig eller möjligtvis av prestigeskäl ska detta
sopas under mattan. Det är bekymmersamt. Vården
och omsorgen borde vara en fråga där vi tillsammans
försökte göra det bättre.
Jag vet att Socialdemokraternas företrädare i
många debatter brukar stå här och säga att nästan allt
fungerar. Det är bara undantag när det inte fungerar.
Jag delar inte den åsikten. I så fall är det alldeles för
många undantag.
Herr talman! Varje gång vi kan studera hur många
som ansöker om privata sjukförsäkringar får jag en
tankeställare. Trots att man via sin skattsedel solida-
riskt betalar till en fungerande sjukförsäkring - tror
man - känner man inte trygghet i systemet som det
fungerar nu. I stället söker man upp försäkringsbolag
för att kunna få denna trygghet tillgodosedd. Vi vet
också att många människor inte får en sjukförsäkring
därför att de inte är tillräckligt friska. Ändå är det
150 000-200 000 svenskar i dag som har befunnits så
friska att de fått teckna en sjukförsäkring.
Jag tror, herr talman, att detta är ett bevis på
otrygghet för den enskilde svensken i dag och ingen-
ting annat. Varför skulle man annars teckna en
tilläggsförsäkring?
Herr talman! Resurser är något vi diskuterar väl-
digt ofta här. Det är en mycket viktig fråga. För den
mandatperiod vi nu har bakom oss - 1999, 2000,
2001 och 2002 - visar all statistik att det inte har
kommit en enda frisk krona från Rosenbad. Netto har
svensk hälso- och sjukvård, med de behov som finns
på vårdcentraler, inom hemsjukvården och på sjukhu-
sen, kammat hem noll kronor - eller fått betala lite
extra. Jag vill påstå att den uppgivenhet och den de-
speration som vårdpersonalen i dag känner är ett
uttryck för en frustration och en osäkerhet.
Det kanske är förmätet att säga några ord om den
stora konflikt som har drabbat hela den svenska häl-
so- och sjukvården och som också är på väg att utvid-
gas. Jag tror att vi ska ha klart för oss att efterräk-
ningen efter konflikten kommer att drabba väldigt
många patienter i form av ökade väntetider och ökade
vårdköer. Jag har naturligtvis förståelse, inte minst
när statsministern går ut i valrörelsen och mer eller
mindre tar parti för undersköterskorna som grupp, för
att man har förväntningar. Samtidigt känner jag ett
behov av att som riksdagsledamot säga att det är
viktigt att vi vågar säga att, vilket jag är glad för,
undersköterskornas berättigade lönekrav också har en
stor acceptans i samhället.
Samtidigt dristar jag mig att uttrycka förvåning
över att man inte, om de uppgifter jag har fått stäm-
mer, accepterade det bud på 5 % som undersköters-
korna faktiskt fick i avtalsrörelsen. Då argumenterade
man att om de skulle ha så skulle hela kollektivet på
400 000 personer ha ett lönepåslag på 5 % vare sig
man tjänade 10 000 eller 20 000 kr i månaden.
Totalt sett kommer det att krävas en resursför-
stärkning. Då tycker jag att det är ärligt att tala om
ifall man ger extra resurser eller inte gör det. Reger-
ingen går gång på gång ut och säger att man ger extra
resurser som man egentligen inte ger. I stället tar man
faktiskt bort lika mycket.
Den här debatten kommer ju när vi ska diskutera
budgeten, så jag behöver inte säga mer om det. Jag
tror dock att det är viktigt att Socialdemokraternas
företrädare här verkligen ger dessa svar och talar om
att nettoinkomsterna för kommuner och landsting inte
kommer att öka en krona.
Jag har också haft möjlighet att titta på Lands-
tingsförbundets ekonomirapport för april månad. Där
skriver man att landsting och kommuner är i en räv-
sax, och det är ett ganska bra uttryck. Det krävs alltså
ökade resurser.
Herr talman! När jag studerar den budgetproposi-
tion som de tre majoritetspartierna lagt fram ser jag
dock att det fortfarande inte finns några tillväxtfräm-
jande åtgärder i budgeten. Det kommer inte att hålla
om vi inte får fart på vår svenska ekonomi. Detta är
19:e gången, har mina medarbetare på kansliet räknat
ut, som man lägger fram ett förslag där man faktiskt
inte har några tillväxtåtgärder. Det duger inte!
Jag tror att om vi ska kunna fördela välfärden på
ett rättvist och riktigt sätt måste vi ha något att förde-
la. Eller enkelt uttryckt: Vi måste baka kakan först
innan vi fördelar den.
Herr talman! Jag brukar uppehålla mig vid mål
och medel, och jag vill göra det min sista stund här
också. Ibland fixerar vi oss vid ett medel att nå ett
mål så att det plötsligt blir upphöjt till mål. Målet för
sjukvården är att alla ska få en god sjukvård och om-
sorg på lika villkor över hela landet. För att nå det
målet måste man föreslå olika sätt att göra det. Vi har
föreslagit en mångfald av vårdgivare som ett nyckel-
instrument för att nå det målet.
Jag vill avslutningsvis fråga Conny Öhman, som
är majoritetens företrädare: Delar Conny Öhman Pär
Axel Sahlbergs bedömningar i utredningen Vårda
vården, det vill säga att vi behöver en större mångfald
av vårdgivare och att grundbulten för rättvis vård
även fortsättningsvis inte är driftsformen utan en
gemensam solidarisk finansiering?
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 4. Jag står naturligtvis bakom alla våra reser-
vationer, men av tidsskäl nöjer jag mig med den.

Anf. 4 ELINA LINNA (v):
Herr talman! Allas rätt att vid behov ha tillgång
till en god hälso- och sjukvård är en av grundstenarna
i svensk hälso- och sjukvård. Vänsterpartiet vill beva-
ra och utveckla den demokratiska och jämlika vården.
Vi vill även värna solidariteten mellan människor.
Solidariteten betyder här en omfördelning från den
som arbetar och är frisk till den som är sjuk och i
behov av vård. Internationellt sett är hälso- och sjuk-
vården i Sverige av mycket hög klass och kostnadsef-
fektiv. Men visst finns det problem.
Utvecklingen under 90-talet, som kan sägas vara
marknadens decennium inom välfärdstjänsternas
område, har inneburit början till ett systemskifte där
lönsamheten, inte solidariteten, utgör vårdens och
omsorgens grund. Vårdbehövande betraktas inte som
patienter med behov utan som kunder med krav.
Vänsterpartiet håller med om att det finns allvarliga
strukturella problem inom vården och omsorgen. Men
enligt vårt sätt att se hänger en stor del av dessa pro-
blem samman med de stora nedskärningarna på 90-
talet, nedskärningar som framför allt har visat sig i
neddragningar av antalet personal, inte minst bland
den personal som består av vårdbiträden och under-
sköterskor.
Det fanns politiker i slutet av 80-talet och början
av 90-talet som på fullaste allvar trodde på devisen att
undersköterskor inte skulle behövas inom hälso- och
sjukvården framgent. Jag hoppas att den typen av
politiker har ändrat sina åsikter eller inte mera verkar
inom sjukvårdsområdet. Vänsterpartiet var redan då
och är fortfarande av den bestämda åsikten att om-
vårdnadspersonalen är en viktig arbetsgrupp inom
vården som behöver mer uppskattning både när det
gäller arbetsinsatser och lön.
Herr talman! De borgerliga partierna talar gärna
om mångfald och valfrihet. Vänsterpartiet anser ock-
så att det är viktigt med mångfald och valfrihet, men
då ska den vara verklig och inte bygga på ekonomis-
ka förutsättningar. Den enskilda vill i de allra flesta
fall att valfriheten ska handla om när en insats ska
ske, på vilket sätt den ska ske och av vem den ska
utföras, att möjlighet ges att få leva sitt liv på sina
egna villkor samt att vård och omsorg ges efter be-
hov. Inte tror jag att människor har behov av att få
shoppa vård hos olika aktörer efter önskemål.
Om vi ställer frågan på sin spets kan vi säga att
vården inte har något pris utan är något som vi har
bestämt oss för att ha. Det betyder inte att det finns
aldrig sinande resurser, men utifrån gemensamma
värderingar, solidaritet och gemensamma resurser kan
vi tillsammans diskutera hur dessa kan användas för
allas hälsa. Och i takt med att vi lever allt längre, får
fler och bättre läkemedel och andra behandlingsme-
toder, kan mer och därmed kan bota fler ökar kraven
på prioriteringar. Vänsterpartiet vill hävda att den av
riksdagen antagna prioriteringsordningen har blivit
alltmer betydelsefull. Det blir också än mer angeläget
att styra de resurser som finns utifrån dessa priorite-
ringar.
Herr talman! Det finns ett växande behov av ut-
bildad personal inom vården. Samtidigt finns det i
landet en stor outnyttjad reserv av utbildad vårdper-
sonal, personer som inte anses ha en utbildning som
motsvarar de svenska kraven eller personer som inte
anses klara sig tillräckligt bra med svenska språket
för att kunna arbeta inom vården.
Jag kom själv till Sverige som nyexaminerad
sjuksköterska. Jag får betrakta mig som lyckligt lottad
som hade en finsk utbildning i bagaget. För att få en
svensk legitimation räckte det för mig att gå en två
veckors utbildning i författningskunskap och göra ett
prov i svenska i Uppsala. Att jag hade läst svenska
åtta år i skolan i ett tvåspråkigt land och att jag ge-
nom den öppna nordiska arbetsmarknaden hade en
fast tjänst som sjuksköterska hade ingen betydelse.
Provet tog en hel dag och var exakt detsamma för mig
som för den som kom från ett land utanför Norden
och som aldrig hade läst svenska i sitt hemland.
Redan då träffade jag några från olika yrkeskate-
gorier som vittnade om svårigheter att bli godkända.
Jag kommer till exempel ihåg en sjuksköterska som
gjorde sitt femte språkprov. Hon kom från Chile. Vi
hade inga svårigheter att förstå varandra när vi talade
svenska med varandra.
Vänsterpartiet anser absolut inte att vi ska sänka
kraven för att få en svensk legitimation, och vi vill
absolut inte negligera olikheter i andra länders utbild-
ningar. Just därför tycker vi att det är orimligt att
kraven ställs utifrån om länderna tillhör EU-EES
eller inte. Självklart är det viktigt att vårdpersonalen
kan kommunicera med patienterna och med arbets-
kamraterna. Det kan bli allvarliga fel vid missför-
stånd, och det ska vi inte riskera. Men vi påstår att det
inte är vårdens krav eller språkkunskaperna som är
avgörande utan om personens ursprungsland tillhör
EU-EES eller inte. Ett tydligt exempel är fortfarande
spansktalande personer från Sydamerika. Det ställs
helt andra språkkrav på dem än på spansktalande
personer som kommer från Spanien. Det behövs inte
mer utredningar, som det hänvisas till i betänkandet,
det är dags att ändra språkproven.
Herr talman! I betänkandet finns det en intressant
flerpartimotion som tyvärr avstyrks av Socialdemo-
kraterna och Kristdemokraterna. Det är motionen om
utländska kvinnors rätt till abort i Sverige. Det märk-
liga i Sverige är att vi gör skillnad på abort och annan
vård för utländska medborgare; Sverige, som ofta
förespråkar kvinnans rätt att få bestämma över sin
egen kropp också när det handlar om abort. Visserli-
gen handlar det inte om så många fall, men frågan är
principiellt viktig. Anser vi att den svenska kvinnan
har en annan rätt än till exempel kvinnan från Portu-
gal att bestämma över sin kropp? Det börjar bli bråt-
tom att ändra den svenska lagstiftningen. I flera av
ansökarländerna är det svårt eller omöjligt för kvin-
norna att få abort. Det märkliga är att EU:s förhandla-
re inte heller på något sätt har försökt påverka till
exempel Polens och Maltas oerhört strikta abortlag-
stiftning. Det verkar som om man i EU inte anser att
kvinnors rättigheter också är mänskliga rättigheter.
Herr talman! Jag har i mitt anförande berört några
av Vänsterpartiets förslag i betänkandet, och jag står
självklart bakom Vänsterpartiets samtliga reservatio-
ner. Men jag nöjer mig här med att yrka bifall till
reservation nr 42 under punkt 29 och reservationen
från flera partier, nr 55 under punkt 41, om utländska
kvinnors rätt till abort.

Anf. 5 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Herr talman! Elina Linna tar upp frågan om val-
frihet. Ibland blir vi inte riktigt kloka på Vänsterparti-
ets tolkningar av valfrihet. Om jag förstod Elina Lin-
na rätt accepterar Vänsterpartiet numera annorlunda
driftsformer om patienten betalar lika mycket obero-
ende av aktör. Det är en helt ny uppgift som jag tyck-
er är bra. Jag vill informera Elina Linna om att i den
mångfald som finns i den svenska sjukvården i dag,
som jag vill vara med och företräda, betalar patienten
lika mycket oavsett om man går till en läkare som
arbetar i en alternativ driftsform eller om man går till
landstingets läkare. Det är en oerhört viktig fråga för
mig att plånboken inte avgör.
Faran i dag med det system som finns är att plån-
boken blir avgörande om man ska köpa sig privat
vård. Det är det som blir de så kallade gräddfilerna.
Då måste jag få ett förtydligande: Är det okej med
alternativa driftsformer om patienten betalar lika
mycket?
Min andra fråga gäller språkkunskapen. Jag för-
stod inte riktigt Elina Linnas kritik mot att personer
från andra länder ska visa att de kan prata svenska
innan de börjar arbeta i sjukvården. Anses en dag i
Uppsala för mycket, eller ska de inte få möjlighet att
visa sina språkkunskaper? I alla utredningar och upp-
följningar som jag har läst är patientens behov av att
förstå vårdpersonalen en central fråga i sjukvården för
att det inte ska bli vare sig missförstånd eller felaktiga
uppgifter.
Anser Elina Linna att en del inte ska behöva göra
språktesten för att få arbeta i vårt land?

Anf. 6 ELINA LINNA (v) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson förstod inte vad jag
menade, och jag påstår att Chatrine Pålsson missför-
stod mig totalt.
Jag börjar först med tolkning av valfrihet. Jag ta-
lade om valfrihet i verklig bemärkelse, och jag ut-
tryckte tydligt att valfrihet inte ska bygga på ekono-
miska förutsättningar. Jag talade inte om driftsfor-
merna, och jag talade inte om privat eller offentligt
driven vård. Jag talade om valfrihet för patienten när
det gäller till exempel närheten till vården och öppet-
hållningstiderna. De sakerna är viktiga för patienten.
Tyvärr missförstod Chatrine Pålsson mig totalt
om språkkunskaperna. Jag försökte uttrycka mig
tydligt; kanske blev det en språkförbistring. Vi anser
att språkkunskaperna är viktiga. De är viktiga för
patienten. Det är viktigt att personalen kan kommuni-
cera med patienten och med arbetskamraterna. Det
som är skrämmande och besvärligt i dagens regler är
att personer som kommer från EU-länder bedöms på
annat sätt än personer som kommer från länder utan-
för EU.

Anf. 7 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Herr talman! För att patienten ska ha valfrihet
krävs mångfald. Det är en viktig distinktion att för att
patienten ska känna att man får möjlighet att själv
avgöra om man vill gå dit eller dit måste det finnas
någonting att välja. Jag menar att det är viktigt att vi
ser möjligheterna till detta i en mångfald av vårdfor-
mer.
Ja, detta är viktigt för patienterna. Det är oerhört
viktigt för många patienter, men samtidigt kan inte
alla patienter välja. Det är därför vi kristdemokrater
talar om att ha en god vård där det är behovet som i
grunden styr. Det är bra om det går att efterfråga för
dem som kan, men det måste ändå finnas en garanti
för demenssjuka och andra som inte kan föra sin egen
talan att de får sina behov tillgodosedda. Det ena
utesluter inte det andra. De kompletterar varandra.

Anf. 8 ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Vi är överens om att det är behovet
som måste styra.
Chatrine Pålsson tar själv upp problemet att alla
inte kan välja. Vi vill ha lika vård så att alla garante-
ras god vård och omsorg på lika villkor.
Chatrine Pålsson tog själv upp att 150 000-
200 000 har tecknat sjukförsäkringar. Chatrine
Pålsson tolkade detta som bevis för otrygghet. Jag
tolkar det som att det finns en marknad för
sjukförsäkringar. Det finns bolag som vill att personer
tecknar sjukförsäkringar. Det finns bolag som till och
med i anställningskontrakten ser till att de anställda -
speciellt på ledande poster, de som skulle kunna välja
- får dessa sjukförsäkringar.

Anf. 9 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Det blir lite grann samma tema som
Chatrine Pålsson tog upp. Jag reagerade när Elina
Linna talade om att "shoppa vård". Jag förstår inte
riktigt "shoppa vård". Vad handlar det om egentli-
gen? Jag har tittat på många undersökningar under
åren. Nu senast har jag sett i en undersökning att den
överväldigande majoriteten av svenskarna vill ha en
fast läkarkontakt. Det är allra viktigast för dem att ha
en läkare som de har kontakt med. Det gäller säkert
också distriktssköterskorna. Man vill vara igenkänd,
och man vill veta vem man går till.
För Folkpartiet är det viktigt att ha rätten att välja
läkare. Just den personliga kontakten och förtroendet
är viktigt. Där har Vänsterpartiet sagt nej till ett hus-
läkarsystem.
Vad innebär det att shoppa vård? Vem är det som
efterfrågar detta? Varför är det så förfärligt att en
enskild person kan få välja till vilken läkare eller
distriktssköterska man vill gå till?

Anf. 10 ELINA LINNA (v) replik:
Herr talman! Först gäller det att shoppa vård. Det
är kanske lite raljerande, men i vissa motioner står det
till och med om kundval och kundvalsmöjligheter.
Det är inte så konstigt att man får associationer till
affärslivet, att shoppa vård.
Jag hoppas att det inte finns så många som shop-
par vård. När man tittar på läkartätheten på vissa håll
i Stockholm kan man inte annat än konstatera att det
finns möjlighet att välja mellan olika läkare.
Folkpartiet talar om husläkare. Det är bra att ha en
läkarkontakt som det går att lita på, speciellt för äldre
personer som ofta har kroniska sjukdomar. De kan gå
till sin läkare. De personerna vill inte heller byta
läkare. De är i de flesta fallen nöjda med sin läkar-
kontakt. Den kontakten kan fungera på vilken vård-
central som helst.
Däremot anser vi att det har varit besvärligt med
så gott som tvånget att lista sig hos läkare.

Anf. 11 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag blev så mycket
klokare på det svaret. Jag vet inte var det förekommer
att shoppa vård. Det måste vara mycket marginellt.
Jag förstår inte riktigt att det ska vara så fel att
personen själv väljer läkare i stället för, som det har
varit i alla tider, att det är landstinget som säger: "Du
tillhör denna doktor." Sedan får man nöja sig med
den tilldelade doktorn, om man tycker om den eller
inte. Fungerar inte kontakten mellan läkare och pati-
ent blir inte vården bra. I ett sjukvårdssystem där
patienten står i centrum måste också patienten kunna
välja vilken läkarkontakt och kontakt med övrig
vårdpersonal man vill ha. Är man nöjd stannar man
kvar - som även Elina Linna sade. Men man måste
också kunna säga att kontakten med doktorn inte
fungerar, att man måste få byta läkare. Här ska inte
landstinget bestämma vem man går till. Här ska den
enskilda personen säga vem man vill gå till.

Anf. 12 ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Vi har olika perspektiv i frågan.
Vänsterpartiet anser att speciellt primärvården är
fråga om teamarbete. Vi vill inte fokusera vården på
läkare som husläkarlagen gjorde. Vi tycker att det var
olyckligt att man på så sätt lyfte fram läkarnas roll i
vården.
Jag återkommer till frågan om äldre kroniskt sjuka
personer som ofta kommer till vården. För dem är det
inte läkaren som är viktigast, utan ofta är det annan
omvårdnadspersonal, distriktssköterskorna, som är
det. Läkaren ska vid rehabiliteringen också samarbeta
med övriga på vårdcentralen. Det viktiga är ju att
vårdcentralen är trygg och att den och teamet där
finns i patientens närhet.

Anf. 13 ANNE MARIE BRODÉN (m)
replik:
Herr talman! Också jag har en fråga till Elina Lin-
na om detta med att shoppa vård. Nu får vi reda på att
det egentligen handlar om att det står "kundval" och
att kundval skulle innebära att man shoppade vård.
Då funderar jag på hur det hela hänger ihop vad gäller
den kopplingen. Samtidigt finns det ju med i texterna
att man ska utreda just frågan om kundval och funde-
ra på hur man ska stärka patientens ställning.
Inte någonstans hör jag Elina Linna nämna vård-
garantin. Därför blir min första fråga: Står Vänstern
inte bakom någon typ av vårdgaranti eller detta med
att stärka patientens ställning? I stället har man ju en
lite raljant ton och talar om att shoppa vård.
Min andra fråga kommer sig av att Elina Linna
berör personalens situation i sjukvården på ett sätt
som i och för sig kan vara riktigt och rätt. Som det är
i dag är det inte bra. Det fungerar inte riktigt. Vi kan
också läsa om detta i flera motioner från Vänsterpar-
tiet. Men samtidigt drar man inte slutsatser utifrån
detta och funderar på hur det egentligen är med de
arbetsgivare runtom i landet som har de flesta anställ-
da i sjukvården. Många gånger finns ju Elina Linnas
parti med i majoriteten.
Vi vet ju att den gode arbetsgivaren, tyvärr,
många gånger lyser med sin frånvaro och att
ohälsotalen är höga i den offentliga sektorn. Vilka
slutsatser drar Elina Linna av det?

Anf. 14 ELINA LINNA (v) replik:
Herr talman! Jag försöker titta i mina papper men
kan inte se att jag någonstans nämner vårdgarantin.
Jag är rätt så säker på att jag inte nämner den men jag
hinner inte läsa vartenda ord i mitt manuskript. I det
här sammanhanget är jag främmande för det uttryck-
et.
Moderaternas lösning på problemen med perso-
nalens situation är fler privata vårdgivare. Vi är
övertygade om att personalen inom den offentliga
sektorn också kan få bättre arbetsförhållanden. Det
finns ju mycket att göra inom den offentliga sektorn.
Jag tog exempel från 80- och 90-talen. Anne Marie
Brodén var kanske aktiv redan då och känner säkert
igen talet till och med från politiker. Inte jag men
andra har från talarstolen talat om till exempel under-
sköterskor som en utdöende yrkesgrupp inom lands-
tingsvärlden. Vad sänder det för signaler?
Det finns förvisso problem också inom den of-
fentliga vården men lösningen är inte privata arbets-
givare. Senast i morse hörde jag på radion intervjuer
med undersköterskor som arbetar på S:t Göran. Inte
har deras arbetssituation blivit bättre än arbetssitua-
tionen inom den offentliga sektorn. I varje fall säger
de själva inte det. I stället talar de om motsatsen.

Anf. 15 ANNE MARIE BRODÉN (m)
replik:
Herr talman! Elina Linna säger att hon inte har
nämnt vårdgarantin. Det är just det som jag påpekat
saknades. Därför frågar jag igen om Elina Linna inte
tycker att det här är väsentligt utifrån detta med att få
vård i tid.
Att shoppa vård låter, som jag tidigare sagt, väl-
digt raljant. Då Elina Linna säger att vårdgarantin inte
finns med i Vänsterns resonemang om sjukvården
och det ändå är en så viktig och central fråga när det
gäller att få vård i tid undrar jag hur det här ska gå
ihop och om vi någonsin, med den majoritet som i
dag finns i landet, kommer att få en vårdgaranti.
Min andra fråga handlade om personalen. Det
finns faktiskt många belägg för att det inte handlar
om antingen-eller. Jag hävdar inte att privat vård är
den enda lösningen. Däremot hävdar jag att mångfal-
den och valen, att det finns många arbetsgivare, fak-
tiskt också påverkar hur den offentliga sektorn för-
håller sig till detta med att vara en bra arbetsgivare.
I Halland finns det en stor andel privata vårdgiva-
re. Där är det också oerhört låga ohälsotal. Man satsar
mycket på kompetensutveckling, på undersköterskors
vidareutbildning och så vidare. Jag tror att vi i
Hallands läns landsting har en bra personalpolitik.
Dock är jag inte säker på att det i så många andra
landsting görs samma satsningar. Därför frågar jag
Elina Linna hur man när det gäller de landsting där
Vänstern finns med i majoriteten ser på personalsitu-
ationen. Varför jobbar man inte mer med mångfalden
om denna kanske är en del i det här med att bli en
bättre arbetsgivare?

Anf. 16 ELINA LINNA (v) replik:
Herr talman! Jag försökte vara tydlig och säga att
Vänsterpartiet inte ser privatisering som lösningen på
hälso- och sjukvårdens problem inom den offentliga
sektorn. Vi vill bevara hälso- och sjukvården inom
den offentliga sektorn.
Det finns en stor marknad för privata sjukförsäk-
ringar, som ju nämnts här tidigare. Men det blir en
egoism i samhället, och Vänsterpartiet vill inte gå i
den riktningen. I stället vill vi, som jag inledningsvis
sade, ha solidaritet också inom vården.
När det gäller privata vårdgivare vill jag säga att
jag vet att det är låga ohälsotal i Halland men så var
det redan innan man fick den större mångfald som i
dag finns. Det finns också exempel från andra lands-
ting. Tyvärr har man ju också kunnat läsa om skräm-
mande exempel på privata företag som misskött sig
och som misskött personalen. Privata vårdgivare är
alltså inte lösningen på vårdens problem.

Anf. 17 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till re-
servation nr 5 men självfallet står jag bakom övriga
reservationer där Centerpartiet förekommer.
Herr talman! Vi i Centerpartiet har som vision ett
hälsosamt Sverige. Vi vill medverka till en hälso- och
sjukvård som bygger på ett helhetsperspektiv på häl-
san, med en bättre balans mellan hälsofrämjande och
sjukdomsförebyggande. För framtiden eftersträvar
Centerpartiet en ny syntes mellan skolmedicinen,
hälsofrämjande perspektiv och komplementär be-
handling.
Hälso- och sjukvården ska ha så bred kompetens
att den kan lösa de allmänmedicinska och högspecia-
liserade uppgifterna. Hälso- och sjukvården ska vara
tillgänglig och nära för att möta individen och famil-
jens vård- och omsorgsbehov. Väntetiderna till vår-
den ska vara korta - för alla, inte bara för dem med
mest pengar. Centerpartiet föreslår att en nationell
vårdgaranti och en BB-garanti införs.
Tillgängligheten till primärvården behöver för-
bättras, och på sina håll behövs där en ny framtidstro.
Psykiatrin har fortsatt stora behov som måste tillgo-
doses - liksom äldresjukvården. Telemedicinen kan
och bör byggas ut ytterligare. Vi i Centerpartiet har
markerat denna uppfattning i reservationer i betän-
kandet.
Genom att använda finansiell samordning för att
överföra passiva utbetalningar av sjukpenning till
aktiva insatser i form av sjukvård och rehabilitering
kan vi korta köerna och därmed människors sjukssk-
rivningsperioder - en fråga som jag utgår från att vi
senare under förmiddagen återkommer till i debatten
här.
Vården och omsorgen ska vara gemensamt och
solidariskt finansierade. Ett fungerande skatteutjäm-
ningssystem inom landstings- och kommunsektorn är
nödvändigt för att säkerställa likvärdiga villkor.
Centerpartiet har medverkat till att det tillförs resurser
till vården och omsorgen, och vår skattepolitik inne-
bär en breddad kommunal skattebas.
Situationen är allvarlig med ca 100 kommuner
och 15 landsting som förra året redovisade underskott
med 7 miljarder kronor. Årets stora skattehöjningar
äts upp av lägre skatteintäkter. En ökad sysselsättning
ger tillväxt. Att minska ohälsan, att ta bort statliga
pekpinnar och ofinansierade reformer, att släppa fram
nytänkande är exempel på den inriktning på politiken
som Centerpartiet vill se och medverka till. Den soci-
aldemokratiska standardlösningen - höj skatten -
räcker inte längre.
Det är en stor utmaning att klara de långsiktiga
behoven av att rekrytera personal. Vård och omsorgs-
yrkena måste uppvärderas, bland annat genom större
delaktighet och förbättrad arbetsmiljö och genom en
ökad tillväxt få en starkare löneutveckling.
Herr talman! Centerpartiet anser att patientens
valfrihet inte ska vara bunden till det egna sjukhusets
möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten ska omfatta
alla vårdgivare i hela landet. Vi har en preciserad
valfrihetsmodell där det bland annat ingår en utvid-
gad rätt till ny medicinsk bedömning, vilket vi också
redovisar i en reservation i betänkandet.
Centerpartiet vill öka valfriheten för patienter och
personal genom en mångfald av vårdgivare. Jämfört
med den rigida stopplagen är Sahlbergs utredning
Vårda vården ett klart steg i rätt riktning. Vi har från
Centerpartiet kritiska åsikter om utredningen. Men
den ger ökade möjligheter för landsting att lägga ut
verksamhet på entreprenad, även i slutenvården, om
man så önskar, och det tycker jag är bra.
I medierna läser jag att Conny Öhman anser att
Sahlberg på ideologiska grunder gått för långt. Soci-
alministern, som införde stopplagen den ena stunden,
säger i nästa stund att det nu är upp till varje landsting
att bestämma om vården ska ges på lika villkor. Nu i
sista stund tar han tillbaka det och är tyst. Jag tycker,
precis som Chatrine Pålsson var inne på, att det vore
mycket intressant att få både en diskussion med och
ett besked av regeringen och regeringspartiets tales-
man om vad som gäller i de här frågorna.
Låt mig göra tydligt att för Centerpartiets del vär-
nar vi den kommunala självstyrelsen, och vi har för-
troende för att landstingspolitikerna, med deras an-
svar inför väljarna, har omdöme att fatta beslut även i
den här typen av frågor. En ökad mångfald av utföra-
re, ökad valfrihet och ett bibehållet offentligt finansi-
eringsansvar är Centerpartiets linje. Fler vårdgivare
gagnar även jämställdheten. Tillsammans med Folk-
partiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har vi för
övrigt en reservation om att regeringen bör lägga
fram en handlingsplan för en jämställd hälso- och
sjukvård.
Socialstyrelsens lägesrapport bekräftar skillnader
mellan könen i vården, men kanske ännu mer mellan
åldrar. I dag köar många äldre med åldersbetingade
funktionshinder, till exempel starr, förslitningssjuk-
domar och nedsatt hörsel. Utöver mänskligt lidande
uppkommer kostnader för hemtjänst, sjukbesök, lä-
kemedel med mera. En samhällsekonomisk analys av
vad köerna för åldersbetingade sjukdomar innebär
vore värdefull. Vi vet också att åldersdiskriminering
förekommer, vilket är oacceptabelt och strider mot
hälso- och sjukvårdslagen.
Jag vill avsluta mitt anförande med en fråga till
Conny Öhman, i brist på minister: Varför gör inte
regeringen mer åt åldersdiskrimineringen inom hälso-
och sjukvården?

Anf. 18 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman, ärade kamrater och åhörare! Vi har
en lite annorlunda situation än den vi hade i höstas
när vi pratade om hälso- och sjukvård. Nu har vi inte
råd med några stora reformer, för här måste sparas.
Men i betänkandet finns det en massa bra förslag som
kan bidra till bra vård utan att det kostar så mycket.
Vi har till exempel reservation 3 om närhet till
basvården. Om basvården fungerar blir det mycket
billigare i den andra änden. Om det fungerar från
början behöver det inte bli dyrt och specialiserat.
Vi har reservation 21 om patientombudsman och
reservation 27 om sponsorer, och det är viktigt. Efter-
som vi har dåligt med pengar kan man tro att vi i
stället kan jaga sponsorer som kan finansiera vården.
Men, precis som det står i reservationen, har vi inte
kunnat iaktta några sponsorsobjekt inom områden
som psykiatri eller äldreomsorg. Det finns alltså om-
råden som inte är så glamorösa och som man inte vill
sponsra.
Jag ber stilla om att det inte ska bli som det var på
en ungdomsmottagning i London. Det är visserligen
många år sedan jag var där. På en liten ungdomsmott-
agning var man tvungen att anställa en person för att
enbart jaga sponsorer. Det var liksom vad det byggde
på, och så vill vi inte ha det.
Vi har många motioner om komplementär medi-
cin, om utredning om nationella riktlinjer, om ökat
samarbete med traditionell medicin och om belysning
av legitimation och om förskrivningsrätt för alterna-
tivmedicinska utövare.
Jag vill också nämna den motion som handlar om
utländska kvinnors rätt till abort i Sverige. Annan
vård har man alltså rätt att ge dem men inte abort. Det
är väldigt ålderdomligt och konstigt. Jag har hört
argumentet att om vi skulle godkänna det skulle man
inte få syssla med något annat än aborter på utländska
kvinnor. Jag förstår bara inte den synpunkten, för så
kommer det ju inte att bli. Men det här måste vi ändra
på.
Jag står bakom samtliga reservationer där Miljö-
partiet förekommer men yrkar bifall endast till reser-
vation 51, som handlar om komplementär medicin.
Jag ska uppehålla mig lite vid detta med att spara.
Vi håller på att spara, och det pratas och skrivs det
om i radio, TV och tidningar varenda dag. Jag är inte
nöjd med det sätt som sparandet i staten sker på. Det
handlar om att spara på sjuka och arbetslösa, och jag
gillar det inte.
Det är inte bara staten som ska spara, det är också
kommuner och landsting. Jag träffade mitt landsting
hemma i Dalarna i helgen, och där har de stor vånda
inför detta att få budgeten i balans.
Men det räcker inte med att bara spara, utan vi
måste sätta av pengar för att arbeta med att minska
sjukskrivningarna. Det är ju sjukskrivningskostnader-
na som är det stora problemet, och det är där som
man kan spara in pengar. Detta är ett arbete som tack
och lov pågår i hela landet.
Jag ska berätta lite om Älvdalen - en del kanske
har hört det, men säkert inte alla. I Älvdalens kom-
mun hade man dålig ekonomi, och man fick hjälp av
Kommunakuten. Man var tvungen att spara jätte-
mycket. Man drog ned på tjänster och till och med
rev byggnader. Men samtidigt som man sparade satte
man av en liten pott för att kunna anställa en perso-
nalutvecklare och en hälsoplanerare. Med hjälp av
dessa två personer fick man sedan en gynnsam perso-
nalsituation. Man tog itu med semestrar, sjukskriv-
ningar och övertid. På ett år sjönk antalet sjukskriv-
ningar avsevärt.
Tack och lov finns det sådana här exempel ute i
hela landet. Det gäller att satsa och ta lärdom av dem.
Vi hade en ohälsodag i utskottet med flera före-
läsningar i förra veckan. Då var det en kvinna som
sade så här: Jag tror inte på goda exempel. Jag fråga-
de henne hur hon kunde säga så, och då svarade hon:
Goda exempel ger fastlåsningar. Det kan jag inte
heller förstå. För mig är goda exempel någonting som
ger uppmuntran och tips på hur man kan gå till väga.
Av det som vi nu sparar genom alla dessa konsti-
ga neddragningar måste vi ha pengar till bättre reha-
bilitering och till försäkringskassorna, om det inte är
för sent. De har blivit så illa behandlade att de kanske
inte längre kan rehabilitera. Det har funnits en väldigt
duktig rehabiliteringskader på försäkringskassorna,
men jag vet inte hur det går nu med tanke på allt som
man har dragit in på.
Men då får vi rusta upp på annat sätt och satsa till
exempel på företagshälsovården. Låt inte besparing-
arna bara bli en besparing i sig, utan ta en del av
dessa och använd dem på ett klokt sätt för att få ned
ohälsotalen! Det måste bli bättre arbetsmiljö så att
den äldre arbetskraften orkar arbeta och så att unga
människor törs börja i vårdyrken. Får vi ned
ohälsotalen kan vi börja investera i det förebyggande
arbetet när det gäller till exempel barn.
Många säger att det inte går att satsa på förebyg-
gande arbete, eftersom man inte vet om det lönar sig
ekonomiskt. Det går inte att bevisa, men konstigt nog
kan man bevisa tvärtom. Det gjordes stora neddrag-
ningar av skolhälsovården under 90-talet, och vi vet
att brottsligheten bland ungdomar har ökat. Man kan
alltså bevisa motsatsen, men ändå påstås det att det
inte går att bevisa att förebyggande vård lönar sig.
Får vi ned ohälsotalen får vi in pengar så att vi
kan avsätta resurser för uppbyggande av komple-
mentärmedicin. Det behövs kanske flera sådana cent-
rum, precis som många här i kammaren redan har
föreslagit, men som vi tyvärr inte har pengar till nu.
Om vi får ned antalet sjukskrivningar får vi kan-
ske också pengar till - ett krav som jag driver - att
ännu fler yrkeskategorier får fri etablering. På det
viset kan vi fortsätta det goda arbetet.

Anf. 19 ANNE MARIE BRODÉN (m)
replik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Kerstin-
Maria Stalin som handlar om den fria etableringen.
Jag instämmer i tankarna om att förebygga för att få
ned ohälsotalen. Det finns oerhört mycket att göra på
rehabiliteringsområdet.
Jag instämmer också i att man i hela landet myck-
et mer måste räkna på vinsterna av det förebyggande
arbetet. Men en sådan möjlighet finns ju, till exempel
genom att man bejakar Miljöpartiets och Kerstin-
Maria Stalins motion som handlar om fri etablering
för sjukgymnaster. Det är ju en trång sektor och ett
problem i dag att det inte finns tillräckligt med sjuk-
gymnaster.
Vi från alla borgerliga partier stöder Miljöpartiets
motion. Jag vill än en gång fråga Kerstin-Maria Stalin
om det inte finns en öppning i dag för att bejaka det
som jag vet att Kerstin-Maria Stalin tycker.

Anf. 20 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Det var därför jag skrev den motio-
nen. Men ni vet ju alla i utskottet att jag var tvungen
att dra tillbaka den, eftersom landstingen protesterade
och sade att de inte hade råd med detta just nu. Jag
tänker fortsätta att driva den frågan, därför att det är
en bra grej.

Anf. 21 ANNE MARIE BRODÉN (m)
replik:
Herr talman! Ja, det är en bra grej, och jag tror att
det ibland finns skäl att få lite före landstingen.
Kerstin-Maria Stalin pekar också på en annan sak
som är ålderdomlig, och det gäller abortfrågan. Det
finns risk för att man på landstingen ibland är lite
ålderdomlig och inte vågar sig på att bejaka det ny-
tänkande som krävs. Fri etablering är ett sådant ty-
piskt exempel, tycker jag.
Vi moderater kommer att bevaka abortfrågan
mycket noga. Jag hoppas och tror att det svar som vi
fick från departementet i går om att man kommer att
lägga fram ett sådant förslag innebär att majoritetens
skrivning gäller. Kommer det inget sådant förslag
tänker vi självfallet driva frågan vidare tillsammans
med alla andra.
Men än en gång hoppas jag och tror att Kerstin-
Maria Stalin förstår att man ibland måste gå före
landstingen. Detta med fri etablering är ett typiskt
exempel på en fråga där man är lite ålderdomlig.

Anf. 22 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag förstår det mycket väl, men jag
har förklarat varför det blev som det blev. Jag är
tacksam om vi tillsammans kan driva frågan om abort
för utländska kvinnor.

Anf. 23 CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! I år omfattar detta betänkande om
hälso- och sjukvårdsfrågor drygt 170 motioner. Till
stor del är det samma motioner som vi behandlar
varje år. Flera av oss skulle kanske kunna hänvisa till
tidigare års debatter. Över tiden märker man att
ståndpunkterna inte förändras så värst mycket.
Liksom tidigare år omfattar spännvidden hos des-
sa motioner alltifrån grundläggande frågor om hälso-
och sjukvårdens organisation och finansiering till
enskilda sjukdomar.
Men det kanske allra viktigaste för sjukvården just
nu är sjukvårdens ekonomiska resurser, och där finns
det en stark positiv utvecklingskraft. Landstingens
ekonomi är som vi alla vet starkt beroende av skatte-
underlagets utveckling. Även för sjukvården är det
därför oerhört viktigt hur den ekonomiska politiken
sköts och hur konjunkturen utvecklas. Den allra
största delen av sjukvårdshuvudmännens intäkter är
ju beroende av det egna skatteunderlaget.
Några landsting har ett dåligt ekonomiskt ut-
gångsläge. Här i Stockholm lämnade den förra bor-
gerliga majoriteten efter sig ett underskott på ca 10
miljarder kronor. Det var så pass mycket pengar att
den gamla majoriteten ej beviljades ansvarsfrihet.
Självfallet har den typen av sjukvårdshuvudmän stora
svårigheter att hantera de många utmaningar som
hälso- och sjukvården står inför.
En av de största utmaningar är kanske, som flera
talare redan har sagt, personalrekrytering, möjlighe-
ten att bemanna tjänster och att få tillräckligt många
ungdomar att välja vårdutbildningar. Bilden är positiv
när det gäller många av vårdutbildningarna. Läkarut-
bildningen, psykologutbildningen, sjukgymnastut-
bildningen med flera har ett bra söktryck, men det
finns anledning av vara orolig när det gäller andra
vårdutbildningar.
Utvecklingen av ohälsotalen är oroande. Kontinu-
itet bland personalen, inte minst bland läkarna, är
någonting som är oerhört viktigt för att komma till
rätta med de höga ohälsotalen.
Vi vet att kontinuitet bland vårdpersonalen är bra
både för patienterna och för vårdens effektivitet. Själv
har jag kunnat bevittna som ordförande i en försäk-
ringskassa hur ohälsotalen på de orter där man tving-
ats ta till stafettläkare direkt har skjutit i höjden. Det
är självfallet inte tillfredsställande. Kontinuitet bland
vårdpersonalen är oerhört viktigt.
Flera talare har varit inne på att ta vara på den
kompetens som invandrare med vårdutbildning för
med sig till det här landet. Vi har, tycker jag, ändå fått
en förbättring när det gäller att slussa in de här män-
niskorna till tjänster i vården, men det går att göra
mer för att utveckla detta ytterligare. För patienterna
är det självfallet så att det är kvaliteten i vården och
väntetiderna som är avgörande för intrycket av vår-
den.
När det gäller kvaliteten i vården fungerar ju det
allra mesta utomordentligt bra i Sverige. Det sker
beklagliga misstag. De är, som jag sade, självfallet
beklagliga, men vi har ändå en organisation för att ta
hand om de här misstagen. De utreds, och ibland
utdöms påföljder för dem som har varit ansvariga för
dem. Vid en internationell jämförelse talar allt för att
vi har en hög kvalitet på svensk vård. Det som fram-
för allt utmärker svensk vård är att vi har en jämn
kvalitet rakt igenom i den svenska vården. Vi har inte
A-sjukhus och B-sjukhus i det här landet.
När det gäller väntetider ska ingen sticka under
stol med att det finns en del kvarvarande problem. Vi
har i dag ett system på plats som kan mäta väntetider-
na. Patienterna blir bättre informerade om väntetider-
na. Landstingen har fortlöpande uppföljningar av sina
väntetider. Vårdpersonalens insatser ökar också hela
tiden. Antalet behandlingar och operationer ökar hela
tiden inom den svenska sjukvården. Ibland kan man i
massmedierna få en bild av att det skulle vara en
minskande produktion inom svensk sjukvård. Så är
självklart inte fallet. Om man ser på antalet starrope-
rationer, höftledsoperationer, kranskärlsoperationer -
ta vad ni vill - så ökar prestationerna. Men vi har
också utveckling till följd av demografin där behoven
ökar hela tiden. Det handlar om att balansera den här
utvecklingen.
Det är viktigt att fortsätta jobba med den här frå-
gan, att följa utvecklingen av väntetiderna hela tiden.
Vi har en utveckling i primärvården som följs syste-
matiskt som en följd av riksdagens beslut om den
nationella handlingsplanen. Där tycker jag också att
man kan se att vi har en positiv utveckling när det
gäller prestationerna i primärvården och när det gäller
inom vilka tidsramar man faktiskt tar hand om pati-
enterna. Landstingsförbundet redovisade en sådan
positiv rapport för en kort tid sedan.
En av sjukvårdens kanske viktigaste uppgifter är
att ta en större och aktivare del i arbetet mot ohälsa.
Man kan på många håll, säger jag utifrån en stol i
försäkringskassevärlden då, vara kritisk mot kvalite-
ten på många sjukintyg som sjukvården presterar.
Alltför många av de sjukintyg man presterar är ofull-
ständigt ifyllda. Man bedömer bland annat inte huru-
vida patienten har nedsatt arbetsförmåga eller ej. Det
gör att det är svårt för socialförsäkringssystemet att ta
ställning till rätten till sjukpenning. Kompetensen i
fråga om försäkringsmedicin måste höjas i den
svenska läkarkåren. I annat sammanhang får riksda-
gen så småningom möjlighet att ta ställning till den
frågan, och det gläder mig.
Forskningen om och utvecklingen av olika reha-
biliteringsmetoder behöver också utvecklas ytterliga-
re inom svensk sjukvård. Samordningen mellan me-
dicinsk rehabilitering, social rehabilitering och ar-
betslivsinriktad rehabilitering måste också utvecklas
ytterligare.
Som flera talare har varit inne på finns det ett stort
antal reservationer. En del är sådana där vi hänvisar
till tidigare ställningstaganden. Jag som socialdemo-
krat kan självfallet inte komma överens med Mode-
raterna om synen på sjukvården. Moderaterna envisas
med att se på sjukvården som en marknad, som vilken
marknad som helst. Det är självklart att det resulterar
i skilda ståndpunkter.
På en del andra områden är det så att i de frågor
som väcks i en hel del av motionerna pågår det arbete
av olika slag. Jag kan inte kommentera alla de här
reservationerna, men ett par vill jag ändå försöka
hinna med.
En handlar om rätten till second opinion. De bor-
gerliga vill nu gå ett steg vidare och ge rätt till alla
patienter i alla sammanhang att få en second opinion.
I dag är det ju så att den här rätten omfattar livsho-
tande, allvarliga, varaktigt livslånga sjukdomar. Jag
noterar att när det gäller den reservationen finns Carl-
Axel Johansson inte med bland reservanterna. Kanske
är det så att man, när man som Carl-Axel Johansson
har personlig erfarenhet av att träffa patienter, ser
vilka konsekvenser ett sådant här system skulle få
både för själva vården och för sjukvårdens ekonomi.
Jag förstår att Carl-Axel Johansson inte har velat
skriva på den här reservationen.
När det sedan gäller den fria etableringsrätten no-
terar jag att man här räknar upp några specialiteter
som man vill införa fri etableringsrätt på. Men har
man frångått sitt tidigare krav, att införa fri etablering
rakt av och rätt över? Är det så att det nu är de här
fem sex specialiteterna som kravet omfattar? Tidigare
har ju fri etablering rakt av varit den borgerliga linjen.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i
detta betänkande och avslag på samtliga reservatio-
ner.

Anf. 24 KENNETH JOHANSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag har tre frågor. Den första frågan
handlar om vilken strategi regeringen och Conny
Öhman har för att landsting och kommuner ska klara
befintliga och kommande behov. Conny Öhman säger
att det är viktigt hur den ekonomiska politiken sköts
och att det ska vara kontinuitet bland vårdpersonalen.
Jag håller med om båda delarna, men det är ännu
viktigare på vilket sätt vi får fram en ekonomisk poli-
tik som ger tillväxt, som ger resurser. Vad är strate-
gin?
Den andra frågan handlar just om Sahlbergs ut-
redning Vårda vården, där jag påstår att det finns
väldigt många olika budskap. Det kanske blir så i en
tid då det förs debatt. Det har jag respekt för. Men när
sätter socialdemokratin och regeringen ned foten?
Just nu råder det ett spekulationstillstånd. Det är inte
bra, åtminstone inte för oss som tror på klara och
långsiktiga spelregler.
För det tredje skulle jag vilja upprepa frågan om
åldersdiskriminering. Det kommer fortfarande rapp-
orter om att hälso- och sjukvårdslagens krav om vård
på lika villkor efter behov inte följs. Det finns trista
exempel på det. Socialministern har tidigare som svar
sagt att det här ska vi ta upp i överläggningar med
Landstingsförbundet etcetera. Är det inte ganska
enkelt att ändå markera att det måste vara lagen som
gäller?

Anf. 25 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Som svar på den sista frågan vill jag
säga att det är självklart att lagen gäller. Jag tror inte
att någon ansvarig landstingspolitiker skulle säga
något annat heller, något annat än att inom deras
ansvarsområde får ingen åldersdiskriminering före-
komma. Det är självklart. Varje gång vi har anledning
att säga detta så ska det sägas. Jag håller med Ken-
neth Johansson om det.
När det gäller de framtida, kommande behoven
avgörs ju väldigt mycket av att vi kan föra en ekono-
misk politik som ger en bra tillväxt i det här landet.
Chatrine Pålsson försökte förut låta påskina att en
sänkt resurstilldelning till landstingen skulle ha varit
resultatet av de senaste årens politik. I så fall kan man
fråga sig hur landstingen har kunnat anställa många
fler sjuksköterskor och läkare. Sanningen är självfal-
let att vi har haft en bättre ekonomisk tillväxt än Eu-
ropa i övrigt. Med detta följer en tillväxt av skatteun-
derlaget till de svenska sjukvårdshuvudmännen, som
därmed kan anställa nya befattningshavare. För fram-
tiden är en ekonomisk politik som ger ekonomisk
tillväxt oerhört viktig för kvaliteten i den svenska
sjukvården.

Anf. 26 KENNETH JOHANSSON (c)
replik:
Herr talman! Det är det som är problemet: att vi
inte har en politik som ger tillväxt i dag. Vi har i det
närmaste en tillväxtfientlig politik. Ökad sysselsätt-
ning ger ökad tillväxt. Det är viktigt att minska ohäl-
san. Finansieringsprincipen måste gälla. Vi måste ge
möjligheter till frihet under ansvar för att effektivise-
ra verksamheten. Bort med statliga pekpinnar. Ge
möjligheter till lokalt förankrad politik. Det är vad
Centerpartiet vill medverka till. Och vi vill också
medverka till ett företagsamt samhälle som ger resur-
ser.
När det gäller åldersdiskrimineringen är då för-
hoppningen att protokollet från den här debatten
läses, så att det någon gång tas ett ordentligt tag så att
vi får bort denna diskriminering.
Sedan fick jag ingen kommentar beträffande
Sahlbergs utredning. Jag menar, och Centerpartiet
menar, att det inte behövs några ytterligare reglering-
ar. Vi har en hälso- och sjukvårdslag. Vi har en
kommunallag. Det räcker fullt ut. Från vårt partis sida
har vi fullt förtroende för att man lokalt ute i lands-
ting och regioner, med ansvar inför folket, kan fatta
besluten. Vi värnar den kommunala självstyrelsen.
Jag är mycket tydlig om att vi måste få klara,
långsiktiga spelregler för både beslutsfattare och
verksamhetsansvariga, för fackliga organisationer och
för entreprenörer. Därför tycker jag att arbetet bör
skyndas på, så att vi får möjlighet att ta ställning till
det.

Anf. 27 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Frågan om vilken ekonomisk politik
som förs i landet är kanske inte huvudämnet för da-
gens debatt. Talmannen nickar instämmande. Vi får
säkert anledning att återkomma till den debatten. Men
det behöver inte råda någon tvekan om att vi har en
tillväxt i den svenska ekonomin för att långsiktigt
klara sjukvården.
Det är lättare att ställa tre frågor än att ge tre svar
på två minuter.
Jag ska säga några korta ord om Sahlbergs utred-
ning. Den är ute på remiss nu. Remisstiden är ännu
inte utgången. Alla landsting kommer säkert att
komma in med sina synpunkter på den. Så småning-
om måste det självfallet ske en sammanvägning av
allt detta. Jag har i en tidningsintervju gett uttryck för
en personlig uppfattning i frågan. Längre än jag utta-
lade i den artikeln anser jag inte att man kan gå i den
här frågan.
Jag har också personligen en del annan kritik mot
Sahlbergs utredning, inte minst mot den begreppsap-
parat som han använder. "Samordnad vård" är till
exempel ett begrepp som jag tror att alla människor
tolkar på ett helt annat sätt än det statsvetenskapliga
sätt som Sahlberg använder ordet på i utredningen.
Jag tycker också att han missar några frågeställningar.
Exempelvis missar han frågan om utländska patienter
som har en arbetsgivarförsäkring med sig. Det hand-
lar om möjligheten att ta emot dessa patienter i
svensk sjukvård och om skillnaden mellan den typen
av finansiering och en rent privat försäkring. Där
saknar jag kanske ett halvt kapitel i Sahlbergs utred-
ning.
Nu har jag redovisat några av mina tankegångar
om detta.

Anf. 28 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Mycket av det vi diskuterar här är
det landstingens ansvar att reda upp. Men ibland är
det bra att vi i riksdagen - och kanske också reger-
ingen - säger ifrån när vi tycker att det inte fungerar.
Jag vill anknyta till detta med åldersdiskrimine-
ring, som Kenneth Johansson tog upp och som Conny
Öhman också är överens om. Jag skulle också vilja be
Conny Öhman att han talar med sina partikolleger i
regeringen och säger att det kanske är dags att ta
landstingen och Landstingsförbundet lite grann i örat.
En annan sak är hur vi ska få personal i vården.
Det ligger också i hög grad på landstingen att ha en
bra personalpolitik. Jag tycker att det många gånger
saknas. Men det handlar också om att personalen ska
få det vi brukar kalla livspusslet att gå ihop. Det
handlar om arbetstider, om möjligheten till flexibla
arbetstider. Här har vi i en av våra motioner krävt att
vi ska ändra lagstiftningen för att göra det möjligt för
människor att variera sin arbetstid. Jag skulle vilja
fråga Conny Öhman hur han ser på att göra detta
möjligt, så att fler människor ska kunna stanna kvar i
vården.

Anf. 29 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Som jag har sagt tidigare har jag
ingen annan uppfattning när det gäller åldersdiskri-
minering. Riksdagen har stiftat lag, och lagen gäller
självfallet.
Personalfrågorna är i första hand arbetsgivarfrå-
gor. Vi kommer aldrig ifrån att man i vården måste
jobba på obekväm arbetstid. Vården måste fungera
kvällar, nätter och helger, när det är röda dagar i al-
manackan och under semestertider. Vi måste ha per-
sonal i vården som jobbar under dessa tider. Vården
ska fungera 24 timmar om dygnet året runt. Grund-
problematiken är kanske att ha bra scheman i vården
och att kunna rekrytera personal som faktiskt vill
jobbar på den här typen av tider, hur tungt det än är
att vara exempelvis nattpersonal i hälso- och sjukvår-
den.
Jag tror att man löser detta bäst genom att varje
klinik, varje vårdcentral och varje arbetsplats i vården
funderar över hur de själva vill ha det och över hur de
organiserar sina uppgifter för att kunna bemanna på
de tider verksamheten måste vara öppen.

Anf. 30 Andre vice talman KERSTIN HEINEMANN (fp) replik:
Herr talman! Det finns ju en del kliniker som har
gjort på det viset. Men det finns fortfarande laghinder
mot att man ska kunna ha den här typen av flexibla
arbetstider, och det vill vi komma åt. Självklart finns
det människor som vill jobba bara natt. Det finns
sådana som vill jobba bara dag.
Sjukvården ska fungera varje dag, dygnet runt.
Många gånger tycker jag att man lever kvar i gamla
scheman, och man åberopar hinder mot att förändra
dem. Jag tycker att vi har en uppgift att se till att ta
bort de hinder som finns. Naturligtvis ska man på
varje klinik titta på hur man kan organisera sitt arbete.
Där måste man också försöka vara lyhörd för perso-
nalens önskemål. Jag tror att man i många fall kan
tillgodose dem med lite bättre vilja.

Anf. 31 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Både Kerstin Heinemann och jag har
ett förflutet som landstingspolitiker. Vi hade väl på
den tiden delvis ansvar för hur det såg ut i våra hem-
landsting och hur man gjorde där. I mitt landsting
bedrevs mycket sådan här försöksverksamhet, och jag
vet att det fortfarande bedrivs. Jag skulle vilja säga att
jag nästan ser en utveckling av det antal försöksverk-
samheter som faktiskt bedrivs och som handlar om
schemaläggning, hur man organiserar arbetet och
liknande saker.
Jag vill gärna säga till alla landstingsledningar: Ta
till vara de idéuppslag och propåer som kommer från
personalen i det här avseendet. Om vi långsiktigt ska
kunna rekrytera personal till vården måste vården ha
arbetstider som upplevs som rimliga. Sedan ska vi
inte blunda för att arbete i vården innebär att ibland
jobba natt och att ibland jobba på julafton.

Anf. 32 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag är medveten om att det ska vara
budgetdebatt längre fram, men jag tycker ändå att
resursfrågan är en av de grundläggande frågorna i den
här debatten. Därför vill jag skicka med Conny Öh-
man att om vi hade haft samma tillväxtutveckling
som Finland så hade vi i dag haft 200 miljarder mer i
statskassan. Det hade varit välkommet.
När det gäller landstingens och kommunernas
nettointäkter vill jag gärna hänvisa till Landstingsför-
bundets ekonomer och till dess ordförande Lasse
Isaksson, som därtill är partikamrat med Conny Öh-
man. Jag står inte här och hittar på någonting. De har
gjort den ena utvärderingen efter den andra av hur
mycket regeringen har gett och tagit tillbaka. De har
funnit att det inte finns några nya kronor att bedriva
sjukvård för.
Jag håller med om vad Conny Öhman säger om
att det är bäst att ha en egen, fast anställd doktor. Men
det är väl tur att vi har haft stafettläkarna när det har
varit kris, oavsett vad det beror på? Det är ju enskilda
människor som har behövt läkarbesök och har fått
det.
Jag kan förstå att det är svårt att ha synpunkter på
den utredning som Pär Axel Sahlberg är pappa till när
det hela fortfarande är i utredningsskedet. Men den
25 mars skrev Ola Johansson och Pär Axel Sahlberg
en artikel i Dagens Medicin. Jag har här tre formule-
ringar ur artikeln som jag vill fråga om Conny Öh-
man ställer upp på tillsammans med de två författar-
na:
1. Grundbulten för rättvis vård är inte driftformen
utan en gemensam, solidarisk finansiering.
2. Utredningens förslag flyttar stoppskylten från
akutsjukhusen till att endast omfatta den samord-
nade vården, som ges vid bland annat universitets-
och regionsjukhus.
3. För övrig specialistvård vid sjukhus, kliniker och i
öppen specialistvård öppnar utredningens förslag
större rum för landsting som så vill att lämna
verksamhet på entreprenad.
Jag ställer upp på detta. Gör Conny Öhman det?

Anf. 33 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! När det gäller resurserna till vården
tycker jag att Chatrine Pålsson blandar ihop tidsper-
spektiven. Det är väl ingen tvekan om, Chatrine Påls-
son, att om man tittar på de närmaste åren bakåt i
tiden har svensk sjukvård förbrukat ökande resurser.
Det är faktiskt så att 2001 och 2002 använde sjukvår-
den mer resurser än man gjorde 1995 och 1996. Man
har självfallet fått del av den skatteunderlagstillväxt
som har blivit ett resultat av en framgångsrik ekono-
misk politik i det här landet som inte minst regering
och riksdag svarar för. Det är så det hänger ihop.
Sedan hänvisar Chatrine Pålsson till Landstings-
förbundets bedömningar framåt. Och där säger
Landstingsförbundet självfallet - där har Chatrine
Pålsson rätt - att när det gäller de bedömningar som
man gör om de resursbehov som man ser sig behöva
åren framöver är det ett glapp i fråga om hur den
ekonomiska utvecklingen kommer att bli, såvitt man
ser i dag. Men man får skilja mellan att titta bakåt och
att titta framåt.
Chatrine Pålsson har myntat det bevingade ut-
trycket: Hellre en vårdkris än en pengakris. Med
tanke på vad man har sett där Kristdemokraterna har
varit med och styrt, inte minst här i Stockholm, för-
står jag att det här med underskott i ekonomin inte är
något som Chatrine Pålsson ser speciellt allvarligt på.
Men jag kan försäkra att de som nu får vara med och
städa upp i Stockholms läns landsting efter Chatrine
Pålssons partivänner ser utomordentligt allvarligt på
den situation som bland annat Kristdemokraterna
lämnade efter sig i Stockholms läns landsting.

Anf. 34 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Herr talman! Kristdemokraterna sitter och städar
upp i Kalmar läns landsting efter Socialdemokrater-
nas budgetunderskott, och det tar vi på största allvar.
När det gäller underskottet i Stockholm har jag
enligt säkra källor fått veta att det ökar med den nya
majoriteten. Är det rätt?
Det är helt riktigt att jag har sagt att vårdun-
derskott är minst lika allvarligt som budgetun-
derskott. Det säger jag utifrån mitt hela liv i sjukvår-
den där jag har sett enskilda människor som drabbas
och inte har någon högre önskan än att bli hjälpta. Då
är det inte någon hjälp att säga att staten har så stora
skulder att vi inte kan ge den vård och omsorg som
behövs. Där är faktiskt människovärdet högre än
penningvärdet för mig.
När det gäller den totala inkomsten för kommuner
och landsting har vi i den här kammaren beslutat om
en hel del uppgifter som kommuner och landsting är
skyldiga att göra. Det har vi gjort enligt finansie-
ringsprincipen. Trots det vet vi att den inte uppräknas
år efter år, utan man får plocka av det totala utrymmet
för att uppfylla våra lagar. Och det hoppas jag att
också Conny Öhman kan acceptera.
Herr talman! Den övriga ekonomiska diskussio-
nen ska vi ta när det är dags. Jag är beredd att ta en
riktigt lång och intensiv debatt om detta med den
kunskap som jag har om landstings och kommuners
verksamhet. Jag delar också uppfattningen att de
sitter i en rävsax precis som Landstingsförbundet har
skrivit i sin nyligen framlagda rapport.

Anf. 35 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson, långsiktigt är det
enligt min uppfattning så att man aldrig kan ge mer
vård än man faktiskt skapar ekonomi för. Om man
skulle försöka sig på det tricket kommer det att sluta i
en ände med förskräckelse. Det är jag fullständigt
övertygad om. Det är just det som är verkligheten i
dag för dem som har tagit över i Stockholms läns
landsting.
Sedan talar Chatrine Pålsson om att man ska fi-
nansiera de förslag som man har. Har Chatrine Påls-
son läst igenom sina egna reservationer i det här be-
tänkandet? Chatrine Pålsson står bakom en lång rad
reservationer om saker och ting som bör komma till i
sjukvården, som bör utvecklas i sjukvården och som
inte fungerar i sjukvården, och Chatrine Pålsson gör
det utan att anvisa en enda krona till finansiering för
att faktiskt kunna förverkliga en hel del av dessa
saker. Jag skulle kunna läsa upp valda delar av Cha-
trine Pålssons reservationer och fråga hur detta ska
finansieras. Det är väldigt lätt att skriva mångordiga
och välmenande reservationer om man inte behöver
finansiera med en enda krona. Och det är precis det
tricket som Chatrine Pålsson gör när hon skriver sina
reservationer.

Anf. 36 ANNE MARIE BRODÉN (m) replik:
Herr talman! Det är intressant att lyssna på replik-
skiftet och fundera lite över vad det egentligen är som
Conny Öhman säger när det handlar om landstingens
ekonomi. Jag sitter i Ekonomiberedningen i Lands-
tingsförbundet och har varit med och jobbat fram den
rapport som Chatrine Pålsson hänvisade till. Det
handlar inte om bakåt och framåt, utan det handlar
faktiskt om en verklighet där staten tar och staten ger,
och där landstingssektorn i stort faktiskt inte har fått
det tillskott som vi många gånger har fått se på löp-
sedlar och på annat sätt.
Conny Öhman säger här att man har anställt mer
personal. Men det har man gjort till priset av ett un-
derskott i de olika landstingen. Jag kan ta Östergöt-
land som exempel i den här ekonomirapporten, och
jag ska gärna sända över den till Conny Öhman se-
dan. Rapporten visar att man måste ta bort ungefär
300 miljoner i Östergötland därför att man har en
skenande kostnadsutveckling. Man anställer mer
personal än man har så att säga resurser till, och till-
växten och skatteintäkterna följer inte med i samma
utsträckning. Därför är detta också en fråga om till-
växt och en tillväxtbransch som vi talar om. Då är det
väldigt förenklat att säga att Moderaterna vill göra
detta till en marknad, och sedan är den så att säga
borta ur diskussionen. Sjukvården är faktiskt, precis
som jag försökte beskriva i mitt inledningsanförande,
just en tillväxtbransch som är beroende av tillväxt-
motorer runtomkring men som också själv måste få
lov att växa och inte ransoneras. Att som i Östergöt-
land ta bort 300 miljoner får konsekvenser för pati-
enterna.
Min ena fråga är alltså om Conny Öhman verkli-
gen har läst den här rapporten och funderat över vad
som står när det gäller de stora underskott som fak-
tiskt finns runtom i landstingen och inte enbart i
Stockholm som Conny Öhman pekade på.
Den andra frågan som jag har och som jag tycker
är väsentlig att få klarhet i här i dag gäller 0-7-90-
regeln. När jag har lyssnat på socialministern beskri-
ver han att det nu är viktigt att tillgängligheten fak-
tiskt får högsta prioritet och att vi får en vårdgaranti,
vilket också har varit ett löfte från regeringen och
majoriteten länge. Samtidigt står man från Vänstern
här i talarstolen i dag och säger att man inte är speci-
ellt intresserad av en vårdgaranti. Då undrar jag:
Kommer det verkligen att bli någon vårdgaranti, och
varför nämner inte Conny Öhman det i sitt anföran-
de? Det är en väldigt viktig sak för att man ska leva
upp till att tillgängligheten blir prioriterad.

Anf. 37 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! När man talar om sjukvårdens eko-
nomi kan man göra som Anne Marie Brodén gör,
nämligen stirra sig blind bara på den delen av sjuk-
vårdens ekonomi som faktiskt handlar om direkta
statsbidrag till sjukvården. Men jag vill ändå se sjuk-
vårdens ekonomi som statsbidragen till sjukvårdshu-
vudmännen plus de medel - och det är de stora med-
len - som sjukvården disponerar som en konsekvens
av det skatteunderlag och den skattesats som man har
i respektive landsting. Det är ju det som är hela sjuk-
vårdens ekonomi. Ska man vara sanningsenlig ska
man också lägga till de intäkter som sjukvården har
till följd av patientavgifter och så vidare. Det är ju det
som är den riktigt intressanta frågan, vilken total
ekonomi, oavsett var pengarna kommer ifrån, som
sjukvårdshuvudmännen har att disponera. Och där är
det på det sättet att man har haft ökande ekonomiska
resurser att disponera under de år då vi faktiskt har
haft en riktigt bra tillväxt i det svenska samhället. Det
vore väl utomordentligt konstigt om sjukvården
skulle ha fått ett minskat skatteunderlag om vi hade
haft en bra tillväxt och en bra bruttonationalprodukt-
tillväxt. Det går ju bara inte ihop att resonera på det
sättet.
Anne Marie Brodén säger att sjukvården inte får
vara ett system där det ransoneras. Det är kanske så
enkelt som man såg på det i Stockholms läns lands-
ting där man bara körde på och inte insåg att man
faktiskt alltid som landstingspolitiker har ett ansvar
för kostnadskontrollen i vården. Det är det som är vår
stora kritik mot det system som Moderaterna vill ha -
med en hälsoförsäkring tappar man kontrollen över
kostnadsutvecklingen i vården. Och hur behjärtan-
svärt det än är och hur viktigt jag än tycker att det är
att vi har bra resurser till vården blir en vård utan
kostnadskontroll i längden någonting som blir utom-
ordentligt svårt att upprätthålla, Anne Marie Brodén.
Det är nog på det sättet som vi måste se på sjukvår-
den och dess ekonomi.

Anf. 38 ANNE MARIE BRODÉN (m)
replik:
Herr talman! Jag är mycket medveten om vilka
intäkter som ett landsting har. Men diskussionen
handlade väldigt mycket om statsbidragen. Då är det
rätt att staten har tagit och staten har givit och att
summan faktiskt har blivit minus i stället för plus. Jag
tror ändå att det är viktigt att man erkänner det.
Jag fick inget svar på frågan om vårdgaranti och
0-7-90-regeln, och jag undrar fortfarande hur detta
ska bli verklighet för alla människor runtom i landet
och om man verkligen menar allvar med att tillgäng-
ligheten är prioriterad, eller om det i första hand
handlar om att begränsa och ransonera. Det är ändå
det som man håller på att göra bland annat i Öster-
götland med att ta bort 300 miljoner från vården.

Anf. 39 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag var sjukvårdspolitiker i Öster-
götlands landsting i 13 år, men när jag kommer till
riksdagen blir jag undervisad om Landstinget i Öster-
götlands ekonomi. Vi kan ta det vid sidan av, siffran
stämde inte riktigt.
När det gäller vårdgarantin finns i nästa betänkan-
de som vi ska behandla i dag uppgifter om den frå-
gan. Jag hade tänkt spara den frågan till dess, om
Anne Marie Brodén kan lugna sig tills vi kommer till
det betänkandet. Det står en del om detta i det betän-
kandet.

Anf. 40 ANNIKA QARLSSON (c):
Herr talman! Det finns i Sverige ett stort intresse
för alternativmedicinsk verksamhet. Det är angeläget
att vi ser på det området med den uppmärksamhet
som det förtjänar. Världshälsoorganisationen presen-
terade för ett år sedan en global plan för samverkan
mellan den österländska och den västerländska medi-
cinen och uppmanade alla medlemsländer att integre-
ra de olika kulturerna i varje lands hälsosystem. Jäm-
fört med den etablerade medicinen har dock utvärde-
ringsinsatserna beträffande den här formen varit väl-
digt blygsamma. Därför måste staten se till att sär-
skilda resurser ställs till förfogande för kvalitetsarbete
och utvärderingsinsatser.
SBU har kunskap och bör få ett särskilt uppdrag
att utforma ett förslag till hur de här alternativmedi-
cinska metoderna ska utvärderas. På så sätt skulle vi
kunna tillgodose att också godkända alternativmedi-
cinska metoder uppfyller gällande kvalitetskrav.
Det finns en rad hinder förknippade med forsk-
ning och utveckling rörande alternativmedicin. För att
öka antalet forskare och forskarkompetens krävs att
särskilda resurser avsätts för att bygga upp både
kompetenscentrum och för att möjliggöra egna forsk-
ningsprojekt.
Sedan Alternativmedicinkommittén arbetat under
senare hälften av 1980-talet är det mycket som har
hänt. Och att det har hänt så mycket motiverar att en
ny utredning tillsätts där man bland annat behöver
analysera ekonomiska och sociala konsekvenser av
alternativa metoder och även se över lagstiftningen på
området. I det här sammanhanget behöver också en
översyn göras beträffande regelverket kring den här
typen av behandling av just barn.
Frågor kring behovet av utbildning samt behörig-
hetsfrågor behöver också belysas. Att samarbeta med
SBU vore väldigt värdefullt. På det här området har
vi ett flertal reservationer som jag inte ska yrka bifall
till. Däremot tänker jag yrka bifall till reservation 55,
och jag står givetvis bakom våra övriga reservationer.
Sverige gör till skillnad från andra länder med li-
berala abortlagar skillnad på abort och annan vård för
utländska medborgare. I all annan sjukvård i Sverige
finns möjlighet att ta emot människor från andra
länder under förutsättning att de betalar för sin vård. I
dag kan man få tillstånd av Socialstyrelsen av särskil-
da skäl, till exempel om fostret avlats i svensk säng,
att kvinnan har anknytning till riket eller att hon är
asylsökande. Mitt i det bedrövliga skulle man kunna
göra sig lite lustig och säga att som följd av Ikeas
framfart över världen skulle vi inte behöva diskutera
den här frågan över huvud taget.
Det här handlar om en principiellt viktig fråga,
som Elina Linna pratade om förut. Ibland måste man
gå före även regeringen. Därför vill jag att vi ska
bifalla reservation 55 i solidaritet med dessa kvinnor.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

4 § Överenskommelse mellan staten och Lands-
tingsförbundet om vissa ersättningar till hälso-
och sjukvården för år 2003

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU11
Överenskommelse mellan staten och Landstingsför-
bundet om vissa ersättningar till hälso- och sjuk-
vården för år 2003 (skr. 2002/03:51).

Anf. 41 CRISTINA HUSMARK PEHRS-
SON (m):
Herr talman! Detta betänkande, SoU11, gäller en
överenskommelse som träffats mellan företrädare för
Landstingsförbundet och staten om vissa ersättningar
till hälso- och sjukvården för år 2003. Summan upp-
går till totalt 195 miljoner kronor.
Vi moderater ställer oss självklart bakom de re-
servationer som finns i detta betänkande, men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.
Herr talman! Av regeringens skrivelse framgår att
denna överenskommelse ska redovisas den 28 februa-
ri 2004. Hur medlen disponerats tidigare och vilka
effekter som har uppnåtts framgår inte av skrivelsen.
Regeringen upprepar visserligen att patientens ställ-
ning ska stärkas, men vi kan konstatera att tidigare
medelstilldelning tydligen inte fått önskad effekt,
eftersom köerna till vården bara ökar och ökar. När
Conny Öhman nämnde i förra betänkande att det
finns kvarvarande problem när det gäller vård i tid
var det att underskatta problemet.
Vi anser det därför bekymmersamt att ta ställning
till regeringens överenskommelse med Landstings-
förbundet utan att någon utvärdering av tidigare me-
del har gjorts. Vi anser att riksdagen borde få ta del
av vad som varit effekten. Att endast i svepande or-
dalag i samband med någon budgetproposition nämna
vad man kommit fram till tycker vi inte är tillräckligt.
Att skattemedel ska användas på ett bra och riktigt
sätt och att insatser som gjorts ska utvärderas anser vi
är rimligt och hör till god ordning, i synnerhet som
man rör sig med andras pengar.
Flera med mig har säkert i färskt minne den starka
kritik som framfördes av Riksdagens revisorer och
SBU när det gällde insatta medel till äldreomsorgen.
Regeringen och huvudmännen vet inte vad pengarna
använts till. Man har ingen insyn i vad man har fått
för pengarna. Jag är rädd för att det är likadant här.
Herr talman! Vi anser att en verklig nationell
vårdgaranti bör införas. Moderaterna i Landstingsför-
bundet har också markerat detta i överenskommelsen
med staten. Man har påpekat att Socialdemokraterna
nu gång på gång talar om en vårdgaranti men, skriver
Moderaterna i en protokollsanteckning, man ser inga
pengar till denna reform. Vi kan inte annat än in-
stämma i denna historiebeskrivning av Socialdemo-
kraternas löfteskarusell. Förra året i den här kamma-
ren röstade Socialdemokraterna, om jag inte miss-
minner mig, nej till en vårdgaranti ett antal gånger
men också nej till mer pengar för detta. Om det inte
var 13 gånger var det kanske 12. Det vore därför
trevligt, herr talman, att få höra företrädaren för re-
geringen klarlägga: När kommer vårdgarantin? När
kommer man i lag att garantera att folk får vård i tid?
När kommer pengarna? Jag vill inte tro att detta är
ännu ett av Socialdemokraternas brutna vallöften.
Snabb vård och snabb rehabilitering gagnar inte
bara den enskilde utan också den alltmer sinande
statskassan.
Herr talman! Vi anser också att också patienter
som vill utnyttja sin valfrihet måste ha rätt att ta del
av vårdens resultat och kvalitet. Kravet på valfrihet är
ett led i arbetet att stärka patientens ställning, vilket
framgår av majoritetens skrivning i betänkandet.
Patienter som önskar mer makt och inflytande över
den egna vården vill också ställa krav på sjukvården.
De vill titta på kvalitetsregistren, de uppföljningar
och resultat som har gjorts i landet för att man ska
kunna avgöra var vården är bra och var vården är
mindre bra. Det är en kvalitetsaspekt så god som
någon. Därför bör vi införa kvalitetsregister. Sådana
bör upprättas med tydligt syfte att vara patienten till
hjälp vid val av vårdgivare.
Herr talman! Regeringen konstaterar i skrivelsen
att den snabba kunskapsutvecklingen inom hälso- och
sjukvården, tillsammans med ett ökat vårdbehov och
knappa ekonomiska resurser, ställer ytterligare krav
på vetenskapliga metoder i vården. För att möta detta
har Statens beredning för medicinsk utvärdering,
SBU, en nyckelroll. Vi instämmer i regeringens syn
på betydelsen av SBU, och därför har vi moderater i
vårt budgetförslag avsatt 10 miljoner kronor utöver
regeringens anslag för att ytterligare stärka SBU och
dess viktiga verksamhet.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att små
patientgrupper med speciella funktionshinder riskerar
att få en allt sämre vård då det finns få specialister i
landet. De är oftast dessutom utspridda. Staten borde
därför ta ett större ansvar och säkerställa att också
dessa personer får den vård och den omsorg som
krävs.

Anf. 42 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp):
Herr talman! Dagens betänkande handlar om
överenskommelsen mellan staten och Landstingsför-
bundet om ersättningar för hälso- och sjukvården för
år 2003.
Folkpartiet och Centerpartiet har en gemensam
motion som i mycket grundar sig på de förslag som vi
var överens med den socialdemokratiska regeringen
om för ett par år sedan. Regeringen har dock gjort oss
ganska besvikna när det gäller att fullfölja överens-
kommelsen. De har inte levt upp till den, och det är
en av anledningarna till att vi har skrivit den gemen-
samma motionen. Sedan finns i motionen också så-
dant som överensstämmer med de övriga borgerliga
partiernas ställningstaganden. Det gäller till exempel
vårdgarantin där vi lägger fram samma förslag som
de andra partierna. Detta har vi gjort under en längre
tid.
Herr talman! En av de viktigaste frågor som vi tar
upp gäller den om finansiell samordning. Överens-
kommelsen med Landstingsförbundet har gjorts utan
stöd av finansiell samordning för att fortare kunna ge
behandling, förkorta sjukskrivningstider och under-
lätta för människor att komma tillbaka till arbetslivet.
Socialutskottet lade år 2000 fram ett förslag till riks-
dagen och begärde förslag från regeringen om finan-
siell samordning.
Det har dock inte hänt speciellt mycket. De för-
slag som regeringen, tydligen efter stora våndor, lagt
fram är helt otillräckliga. Att en finansiell samordning
fortfarande, med få lokala undantag, är otillåten har i
hög grad försämrat arbetsförutsättningarna för lands-
tingens hälso- och sjukvård. Det har även haft en
negativ inverkan på Landstingsförbundets möjligheter
att konstruktivt bidra till den nu föreliggande uppgö-
relsen.
Den stora ohälsan med många och långa sjuk-
skrivningar får, som vi väl alla vet, stora och svåra
återverkningar både på sjukvården och andra delar av
välfärden. Det är för oss oförklarligt att regeringen
inte kan lägga fram förslag till finansiell samordning i
olika former när man på många håll i landet både från
sjukvård, försäkringskassor, arbetsförmedlingar och
sociala förvaltningar, och inte minst från många soci-
aldemokratiska landsting och kommunpolitiker, länge
bett om att få genomföra detta.
Det är alltså inte bara Folkpartiet och Centern som
efterfråga detta. Vi har ett stort stöd runtom i landet,
och det är också därför vi med gott samvete kan fort-
sätta att arbeta med frågan. Det finns egentligen inget
bra argument för att säga nej. Jag har inte hört något
sådant, och jag tror inte att jag heller i dag får höra
det från majoritetens företrädare. Jag vill ändå ställa
frågan till Conny Öhman: Varför vill ni inte genom-
föra en rejäl finansiell samordning?
Herr talman! Tillgängligheten i främst primärvår-
den är ännu en återkommande fråga i socialutskottets
debatter. Socialutskottet uttalade i ett betänkande
redan år 2000 att med tanke på det resurstillskott som
har tillförts landstingen så bör det ställas skärpta krav
på tillgängligheten. Regeringen har dock valt att i
förhandlingar med Landstingsförbundet agera annor-
lunda än vad riksdagen har beslutat. Det skadar ar-
betsförhållandena såväl inom riksdagen som mellan
stat och landsting när regeringen går emot riksdagens
beslut, bland annat i fråga om tillgängligheten inom
primärvården och när det gäller finansiell samord-
ning. Vi anser att det borde ha getts regeringen till
känna att vi inte tycker om att bli behandlade på detta
sätt i riksdagen.
Herr talman! I överenskommelsen saknar vi också
initiativ från regeringen när det gäller vissa små
grupper med speciella sjukdomar och funktionshin-
der. Det är bra att Rett Center har fått pengar i den
senaste budgetpropositionen, men det behövs centrum
även för andra sjukdomar som enskilda landsting inte
har kompetens att behandla. Det betyder att dessa
människor blir utan vård. Vi anser därför att staten
måste ta ett ansvar som säkerställer att de centrum
som behövs också får erforderliga resurser.
Herr talman! Jag står bakom samtliga våra reser-
vationer men yrkar här bifall enbart till reservation
nr 11 under punkt 11. Jag vill också säga att Folkpar-
tiet och Centern i denna fråga, och just i denna reser-
vation, har fått stöd av Kristdemokraterna, vilket vi
naturligtvis välkomnar.

Anf. 43 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Jag är ofta förvånad över att inte
vare sig landstings- eller kommunpolitiker, eller en-
skilda människor, i det här landet kan anses vara
myndiga och kunna ta ansvar och också få förtroende
för detta ansvar. Socialdemokraterna poängterar ofta
att staten och riksdagen, för att inte tala om regering-
en, vet vad som är bäst för enskilda människor. Det
gäller allt från familjepolitik till beslut om man vill ha
finansiell samordning inom sjukvården.
Jag är helt förundrad över detta. I vårt landsting i
Kalmar län är det total samstämmighet mellan alla
partier om att utöka den finansiella samordningen.
Man tycker att det är självklart. Det har fungerat väl.
Alla utvärderingar från tidigare samordningar har
varit positiva. Jag undrar också: Vad i all sin dar är
man så rädd för?
Vi har val på fyra nivåer. Vi har val till EU-
parlament, riksdag, landsting och kommuner, och det
är medborgarna själva som väljer personer till dessa.
Om de valda fattar dåliga beslut blir de avsatta - och
ska också bli det. Men om de företräder medborgarna,
och gör det på ett klokt och bra sätt, då måste man
låta dem ta det ansvar som de har. Därför är det bra
att det till betänkandet finns en reservation som jag
med kraft yrkar bifall till.
Jag vill också ta upp frågan om vårdgarantin. Jag
är lite glad och stolt över att de borgerliga partiernas
förslag till vårdgaranti blev som att blåsa eld i Social-
demokraterna. För många av Socialdemokraterna, för
att inte tala om Vänsterpartiet, har ju fördömt detta.
Nästan det farligaste som skulle kunna hända ett land
vore att enskilda människor fick en garanti om vård
när de behöver det.
Det är en märklig inställning eftersom jag tycker
att det självklaraste som finns när kroppen går sönder
är att få den lagad. När vi har ont någonstans så ska vi
få lindring. Det är självklart. Det är ju hela hälso- och
sjukvårdslagens intention och handlar om människo-
värde. Det handlar om djupt mänskliga värden.
Nu pratar man åtminstone i texter även från soci-
aldemokratiskt håll om att införa en vårdgaranti,
vilket jag är mycket glad över. Men så länge man inte
anvisar pengar och i detalj talar om vad den ska inne-
hålla är det inte tillräckligt. Därför, herr talman, vill
jag redan nu yrka bifall till reservation 2.
I reservation 3 föreslår vi en ändring i hälso- och
sjukvårdslagen. Det är inte varje dag vi föreslår det i
den här kammaren. Jag känner mig också lite generad
att behöva föreslå det. När hälso- och sjukvårdslagen
skrevs så skrevs den för att man skulle få vård i tid,
men man skrev inte ut det. Man ansåg att det var
självklart. Nu föreslår vi ett tillägg om att vården ska
ges i tid. Det måste kännas lite genant för majoriteten
att inte ställa sig bakom det kravet, eftersom de allra
flesta människor har förhoppningar om att det ska
vara så.
Jag har många gånger här tagit upp exempel som
visat att det nästan är ingenting i vårt samhälle som vi
måste vänta så länge på som när våra kroppar ska få
vård eller bli reparerade. Det är en märklig föreställ-
ning om vad som är viktigast. Jag vågar påstå att när
vi enskilda människor själva drabbas eller någon av
våra närstående får frågan en helt annan dimension.
Min och Kristdemokraternas ambition är att vården
ska fungera. Om vården fungerar behöver man inte
någon vårdgaranti. Man behöver inte få den rättighe-
ten, eftersom man får den naturligt. Men nu när vi ser
hur köerna ökar alltmer är det nödvändigt.
Till sist till reservation 6 som gäller donations-
verksamheten. Också detta är en oerhört viktig fråga.
Jag var själv med 1994-1995 när vi antog den nya
donationslagen. Jag vet under vilken vånda vi pre-
senterade ett i princip enigt förslag. Jag beklagar att
vi inte trots de goda ambitionerna har nått så långt
som vi trodde, nämligen att många skulle ge sin egen
åsikt till känna.
Nu vet vi att enskilda människor dör i väntan på
att få ett organ. Samtidigt visar undersökningar att de
allra flesta svenskar är positivt inställda. Vi tror i
reservationen att vi behöver se över rutinerna och
organisationen. Vi tror att det är en flaskhals för att vi
ska kunna nå ett mål, nämligen att det ska finnas fler
människor som vill ge. Det ska inte vara så att någon
tar, utan det ska finnas människor som vill ge. Därför
behöver vi både det donationsprojekt som nu Lands-
tingsförbundet har initierat under tre år och en över-
syn av organisationen.

Anf. 44 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Hösten 2000 beslutade riksdagen om
en nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården.
Det mest substantiella i planen byggde på Centerpar-
tiets och regeringens uppgörelse om att tillföra nya
miljarder till vården och omsorgen. Det handlar om
att satsa på primärvård, psykiatri, äldresjukvård och
att stimulera mångfald. Riksdagsmajoriteten, där även
Folkpartiet och Miljöpartiet ingick, enades om en
sådan satsning, och det var bra.
Vid socialutskottets behandling kom vi majori-
tetspartier överens om att regeringen i kommande
förhandlingar med Landstingsförbundet ska påtagligt
skärpa kraven på tillgänglighet i primärvården. Det
skedde med hänvisning till två motioner, en från
Centerpartiet och en från Folkpartiet. Riksdagen
ställde sig bakom detta. Sedan struntade Socialde-
partementet i utskottets och riksdagens ställningsta-
ganden.
Hösten 2000 gjorde vi, samma partier och vid
samma tillfälle, en ännu viktigare överenskommelse
som resulterade i ett tillkännagivande, utifrån en
centermotion, om en finansiell samordning utifrån
lokala önskemål och behov. Det uttalades att ikraft-
trädandet skulle ske den 1 januari 2002. Därefter
hoppade Miljöpartiet av vår uppgörelse. Jag tycker att
historiebeskrivningen är mycket viktig för att göra
klart var ansvaret ligger för att enskilda människor
inte fullt ut får den vård och den rehabilitering de så
väl behöver.
Nu säger ryktet att det är en proposition på gång.
Det vi hittills har tagit del av är en departementspro-
memoria som än en gång bryter vår uppgörelse. Som
insats i arbetet mot de höga sjukskrivningstalen
"bidde" det inte ens en tumme. Om departementsför-
slaget skulle vinna gehör slår man samtidigt undan
benen för framgångsrika projekt som bedrivs i bland
annat Finspång och Laholm.
Centerpartiet och Folkpartiet ordnade när det se-
naste förslaget kom ett gemensamt seminarium och
gick igenom det. Vi konstaterade att förslaget är för-
ödande. Det aktuella förslaget kräver bland annat att
alla fyra av kommun, landsting, länsarbetsnämnd och
försäkringskassa måste delta. Det ger för det första en
vetorätt för varje myndighet mot lokala Finsam- eller
Socsamprojekt. För det andra inskränks målgruppen
hårt av förslaget. För det tredje begränsas de belopp
som får samordnas kraftigt.
Från Finspång redovisade man att samordningen
begränsas från cirka 208 miljoner kronor till 8 miljo-
ner kronor. Från Laholm redovisade man att samord-
ningen begränsas från i dag 452 miljoner kronor till
10 miljoner kronor. Det är inte mina påståenden. Det
är uppgifter från Finspång och Laholm.
För en månad sedan besökte jag Laholm och Fyr-
verkeriet, som deras verksamhet benämns. Man har
uppnått mycket bra resultat mot ohälsa och sociala
problem. Jag tycker att det är upprörande om en så-
dan verksamhet ska tvingas upphöra. Vi behöver fler
Laholm och fler Finspång och inte färre om vi ska
klara att sänka ohälsan.
Genom finansiell samordning kan man göra pas-
siva bidragspengar till aktiva åtgärder som rehabili-
tering och vård. Det är viktigt i genomförandet av den
nationella vårdgarantin och rehabiliteringsgarantin
som Centerpartiet föreslår. Jag yrkar bifall till Cen-
terpartiets, Folkpartiets och med glädje numera också
Kristdemokraternas ställningstagande, det vill säga
bifall till reservation nr 11.
Jag skulle också redan nu vilja ställa en fråga till
företrädarna för s, v och mp. Är det förslag som de-
partementet har presenterat, och där remisstiden i det
här fallet har gått ut, verkligen det förslag som ni är
på väg att presentera? Det vore förödande.
Herr talman! Av reservation nr 2 framgår att
Centerpartiet tillsammans med fp, kd och m föreslår
införandet av en nationell vårdgaranti. Det är ett kon-
kret förslag för att förbättra tillgängligheten till hälso-
och sjukvården. Vi från Centerpartiet ska följa de
pågående och de aviserade överläggningarna mellan
regeringen och Landstingsförbundet noga och med
intresse. Det vore ett steg i rätt riktning om det nu
kommer ett förslag till nationell vårdgaranti. Det får
vi väl snart besked om.
Vi har från Centerpartiet även lyft fram betydel-
sen av öppna kvalitetsregister för att vara patienterna
till hjälp vid deras val av vårdgivare. Kvalitetsregist-
ren och betydelsen av deras tillgänglighet har även
påtalats i en s-motion av Berit Högman. Arbete pågår.
Min och Centerpartiets uppfattning är, vilket framgår
av reservation nr 8, att dessa utvecklingsinsatser bör
intensifieras.

Anf. 45 CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! Som redan sagts omfattar den så
kallade Dagmaruppgörelsen 195 miljoner kronor. Det
kan tyckas vara små pengar, i varje fall om man stäl-
ler det i relation till hälso- och sjukvårdens samlade
kostnader under ett år. Men det är ändå betydelsefulla
pengar. Men hjälp av de pengarna kan många viktiga
utvecklingsprojekt bedrivas, som redovisas i betän-
kandet.
Pengarna används till att stärka patientens ställ-
ning, till nationella kvalitetsregister, till IT-
utvecklingen inom vården, till producentobunden
läkemedelsinformation, till nationell sjuk-
vårdsupplysning, till projekt kring prioriteringar inom
vården och till projekt kring väntetiderna inom vår-
den. Detta är viktiga pengar för många angelägna
utvecklingsprojekt inom hälso- och sjukvården. Ut-
skottsmajoriteten är självfallet positiv till den här
överenskommelsen och innehållet i den.
I det här betänkandet behandlas också ett antal
motionsyrkanden. En del av dem handlar om organ-
donationer och den situation som finns med brist på
organ, vilket drabbar en del människor som väntar i
kön på en transplantation. Det här är självfallet en
viktig fråga. Jag kan instämma i Chatrine Pålssons
inlägg när det gäller de diskussioner vi hade 94-95
när lagen infördes. Då trodde vi kanske att fler trans-
plantationer skulle utföras här i landet. Det är ändå
viktigt att konstatera att Socialstyrelsen har ganska
många aktiviteter på gång inom det här området. Det
finns en samordnare som jobbar med de här frågorna.
Nu satsas 27 miljoner under en treårsperiod i det som
kallas donationsprojektet för att vi ska få ett system i
Sverige där vi kan ta till vara de möjligheter som
finns till transplantationer.
Låt mig också helt kort konstatera att vi nu har
drygt ett femtiotal kvalitetsregister i svensk sjukvård.
De innebär ett oerhört positivt bidrag till utvecklingen
av den svenska vården, och inte minst till att vi har en
jämn standard på de allra flesta vårdområdena i det
här landet.
En hel del av de här pengarna satsas också på att
bygga upp de system med vars hjälp vi ska mäta
väntetiderna i vården. Det handlar om nationella
system för uppföljning och analys av väntetiderna.
Alla landsting medverkar nu i uppbyggnaden av de
här systemen, och det är självfallet positivt. Resultatet
blir att man så småningom kan följa väntetiderna
inom den svenska vården på ett helt annat och ade-
kvat sätt än vad vi har kunnat göra tidigare. Det är
viktigt att ha de här systemen på plats, inte minst för
den information som man kan ge till patienter om hur
kösituationen och väntetiderna ser ut på olika håll i
landet inom olika vårdområden.
I den tidigare debatten togs frågan om vårdgaranti
upp. Mitt korta svar är: Läs referatet av skrivelsen på
s. 9 i det här betänkandet! Där får man alla de svar
man rimligtvis kan begära.
Låt mig bara citera två meningar. Den första me-
ningen lyder: "Den utökade vårdgarantin innebär ett
åtagande från landstingen att erbjuda behandling
inom 90 dagar från det att beslut om behandling fat-
tats." Det här innebär en utökning som vi tycker är
angelägen för att man reellt ska kunna diskutera vilka
väntetider vi faktiskt har i vården.
I nästa mening står det: "Under år 2003 sker för-
beredelser med sikte på att den utökade vårdgarantin
skall träda i kraft tidigast den 1 januari år 2004." Det
är viktigt att ha de här systemen på plats för att man
som patient ska kunna veta hur situationen ser ut hos
olika vårdgivare och inom olika vårdområden.
En annan viktig fråga är självfallet detta med re-
habilitering med finansiell samordning. Kenneth
Johansson ger en riktig beskrivning av ursprunget här
i riksdagen i den frågan. I morgon beräknas regering-
en fatta beslut om en lagrådsremiss som handlar om
finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.
En proposition är tänkt att läggas om en månad. Den
innebär att vi får ett regelverk för hela landet där det
öppnas möjligheter för varje försäkringskassa, varje
landsting, varje länsarbetsnämnd och varje kommun
att bedriva sådan verksamhet som hitintills har bedri-
vits på ett antal försöksorter.
Kenneth Johansson drar siffror från Finspång, och
Finspång ligger i mitt eget län. Jag är dessutom ordfö-
rande i en försäkringskassa som är inblandad i det här
försöket. Det är inte äpplen och päron Kenneth Jo-
hansson använder sig av när han redogör för de här
siffrorna, utan det är äpplen och morötter, frukt och
grönsaker. Han jämför de 8 miljoner kronor som är
samordningspengar med de 200 miljoner kronor som
inkluderar de pengar som ska gå till de sjukskrivna,
den ersättning som de sjukskrivna ska ha. Jag vet att
centerpartister i Finspång använder de här siffrorna,
men de behöver ju inte refereras av Kenneth Johans-
son bara för att de kommer från centerpartister i
Finspång. Jag ska gärna lämna över en hel årsredo-
visning från vårt Socsamförsök i Finspång så att även
Kenneth Johansson kan konstatera att den jämförel-
sen inte går att göra. Man kan inte säga att de pengar
som de sjukskrivna ska ha rätt att få som sjukpenning
är pengar som går att använda som samordnings-
pengar. Skulle man säga det skulle man säga att de
sjukskrivna i Finspång inte har rätt till något sjukpen-
ning, och det tror jag inte ens Kenneth Johansson vill.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och av-
slag på reservationerna.

Anf. 46 CRISTINA HUSMARK PEHRS-
SON (m) replik:
Herr talman! Jag bläddrade snabbt fram till s. 9 i
det här betänkandet, och jag blir inte mycket klokare
av det. Jag frågar fortfarande: När kommer vårdga-
rantin? Jag kan läsa här att det står: "Under år 2003
sker förberedelser med sikte på att den utökade vård-
garantin skall träda i kraft tidigast den 1 januari år
2004." Lite längre ned på den sida som Conny Öh-
man hänvisade till i sitt inlägg står det: "Parterna
skall därför i en kontrollstation senast februari år
2004 stämma av hittillsvarande effekter av det förbe-
redelse- och utvecklingsarbete som bedrivits".
Jag kan inte se det som möjligt att ni ska hinna
fram med en vårdgaranti till 2004. Är det fortfarande
Conny Öhmans uppfattning att vi här i kammaren kan
förvänta oss en vårdgaranti 2004, eller kommer ni att
fortsätta att säga nej och förhala denna så viktiga
garanti? I ett replikskifte i den förra debatten fick vi
höra att ni tydligen inte har Vänsterpartiet med er när
det gäller införandet av en vårdgaranti.

Anf. 47 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag är övertygad om att vi har
Vänsterpartiet med oss när det gäller att åstadkomma
så bra tillgänglighet som möjlighet i vården. Jag tror
också att vi är överens med Vänsterpartiet om att vi
måste ha ett system för att på ett relevant sätt kunna
mäta de väntetider som finns i vården innan vi går ut
och lovar vitt och brett att hålla vissa tider.
Det är självklart så, Cristina Husmark Pehrsson,
att så korta väntetider som möjligt i vården är en
oerhört angelägen uppgift för en socialdemokratisk
sjukvårdspolitiker. Jag tycker att det är helt ogrundat
att ifrågasätta det från Moderaternas sida.
Det är självfallet oerhört viktigt med korta vänte-
tider för patienterna, men det är också oerhört viktigt
att det finns en system tillgängligt där patienterna på
ett relevant sätt kan mäta och läsa av hur väntetiderna
ser ut på sjukhus A och vårdcentral B och hur det ser
ut för olika åkommor. Det systemet måste vara på
plats, annars blir ordet "vårdgaranti" bara ett uttalan-
de rakt ut i luften.

Anf. 48 CRISTINA HUSMARK PEHRS-
SON (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara påminna Conny Öhman
om att de landsting som införde en vårdgaranti förra
mandatperioden - sedan kan vi diskutera budget,
skatteutjämningssystem och annat en annan gång -
var de landsting i Sverige som hade de kortaste vän-
tetiderna. Införandet av vårdgarantin hastar verkligen.
Conny Öhman berörde också kvalitetsregister och
sade att 20 miljoner kronor tillfördes den här över-
enskommelsen för att skapa nationella kvalitetsregis-
ter. Därmed ansåg majoriteten och Conny Öhman att
man delvis hade tillgodosett en s-motion. Vi tycker
dock att den här s-motionen är väldigt viktig. Det är
viktigt att man tittar på hur vården ser ut, var man får
en bra vård och var det finns korta väntetider. Det är
att stärka patientens ställning. Är det detta som Con-
ny Öhman och majoriteten menar med nationella
kvalitetsregister? Ska patienten om något år med
hjälp av de här 20 miljoner kronorna kunna slå i en
katalog och titta efter hur vården och kvaliteten ser ut
och vilka goda effekter man uppnår i behandlingen av
vissa diagnoser?

Anf. 49 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Cristina Husmark
Pehrsson har sett några av de kvalitetsregister som
finns i dag. De är i första hand ett hjälpmedel för de
yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården. De är
uppbyggda på ett sådant sätt att de är ett hjälpmedel
för vårdgivare att utveckla kvaliteten i den egna vår-
den och jämföra den egna vården med andras. Kvali-
tetsregistren är nog inte tillgängliga på ett sådant sätt
att gemene man kan förstå deras innehåll utan de är i
första hand ett hjälpmedel för de yrkesverksamma att
utveckla och följa upp kvaliteten i den egna verksam-
heten.
Här återkommer vidare frågan om att det under de
borgerliga landstingen skulle vara så mycket kortare
vårdtider än i de andra landstingen. Jag har inte sett
någon vederhäftig statistik där detta faktiskt påvisas.
Om man bedriver en verksamhet med de kraftigaste
underskott som vi någonsin har sett i svensk sjukvård
är det klart att man får hyggliga väntetider. Vi ska
kanske i stället titta på landsting som har både skäliga
väntetider och kontroll på ekonomin. Det är i första
hand de som för mig är rättesnören.

Anf. 50 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Vi fick nu höra av Conny Öhman att
det ska läggas fram en lagrådsremiss och om en må-
nad en proposition om finansiell samordning. Vi har
ännu inte sett propositionen, men jag hoppas verkli-
gen att den kommer att ändras. Den kommer att be-
gränsa verksamheten i väldigt hög grad. Den kommer
inte att kunna få de här effekterna. Därför är min
fråga fortfarande densamma som i mitt anförande:
Varför kan man inte, Conny Öhman, underlätta för de
ansvariga vårdgivarna att verkligen ta tag i de här
problemen? Vi har höga ohälsotal och långa vänteti-
der för rehabilitering. Varför kan man inte lägga
manken till och se till att få en rejäl möjlighet till
finansiell samordning?

Anf. 51 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Kerstin Heinemann säger å ena sidan
att hon inte har sett förslaget, å andra sidan att det inte
är något rejält förslag. Jag förstår inte hur man kan
recensera något som man inte har sett, men det är
precis det som Kerstin Heinemann gör. Regeringen
planerar att i morgon lägga fram en lagrådsremiss.
Det är kanske bättre att vi för en debatt om dess ut-
formning efter det att alla parter har sett den.
För mig är det viktigt att man nu sprider den här
möjligheten till hela landet. Man ger med lagrådsre-
missen och så småningom med propositionen möjlig-
heter att ta till vara de positiva erfarenheter som har
gjorts bland annat från verksamheten i Finspång. Den
verksamheten kan spridas. Det handlar om att sam-
verka kring de människor som faktiskt är ett gemen-
samt problem för de olika aktörerna. Det är om detta
som samarbetet ska sättas in och kan ge resultat. Det
gäller framför allt människor som har sammansatta
behov av rehabilitering, och för dem kommer det att
skapas möjligheter med lagrådsremissen och propo-
sitionen.

Anf. 52 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Det är klart att det ska bli spännande
att se det här, men så mycket vet jag ändå att reger-
ingen inte är beredd att släppa till den summa pengar
som verkligen skulle behövas. Vi kan i budgetpropo-
sitionen se att det blir väldigt lite pengar. Man är inte
beredd att satsa rejält på det här. Det är ganska väl
känt att man tänker begränsa möjligheterna och att
man kommer att sätta upp väldigt hårda regler kring
detta. Jag tror faktiskt att jag kan påstå detta med
ledning av de uppgifter som jag har fått. Det gör mig
väldigt bedrövad att man inte vågar ta steget fullt ut.

Anf. 53 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Kerstin Heinemann
skulle vilja se ett förslag utan några begränsningar
alls. Det är väl ändå rimligt att man sätter upp vissa
staket omkring möjligheterna att använda statens
medel i samverkan med kommuner och landsting.
Man kan alltid diskutera hur denna begränsning
ska se ut, men alternativet är ingen begränsning alls,
och jag vet inte om det vore att föredra.

Anf. 54 KENNETH JOHANSSON (c)
replik:
Herr talman! Conny Öhman instämmer i min hi-
storiebeskrivning, och det vore konstigt annars, för
den är riktig. Det måste vara synnerligen genant att i
dag få konstatera att det inte från och med den 1 ja-
nuari 2002 blivit en rikstäckande möjlighet till en
bred finansiell samordning i storleksordningen 10 %
enligt Finsammodell, helt byggd på lokala lösningar
och med borttagande av hindren. Det var detta som
låg i vårt handslag. Också jag befarar att detta med
största säkerhet inte kommer att vara innehållet i
lagrådsremissen.
Jag kan respektera att Conny Öhman inte ska be-
höva avslöja hela innehållet, men han kunde däremot
ge någon vink om vad han tycker om det departe-
mentsförslag som vi faktiskt har sett och som är så
kraftigt begränsat vad gäller målgrupp och möjlighe-
ter till finansiering. Han kunde också ge en vink om
ifall de framgångsrika projekt som finns i Laholm, i
Finspång och på andra ställen enligt de förslag som
nu är på väg att läggas fram har en framtid i den form
som de i dag bedrivs.

Anf. 55 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag kan säga till Kenneth Johansson
och kammarens ledamöter i övrigt att det blir en del
inskränkningar i förhållande till hur verksamheten har
bedrivits i Finspång. Man har där på några områden
samverkat utöver vad som motsvarar de fyra ingåen-
de parternas gemensamma ansvar. Andemeningen är
självfallet den att man ska samverka kring de indivi-
der som de fyra ingående samarbetsparterna gemen-
samt ansvarar för. Man ska sätta fokus på de vinster
som man kan göra vad gäller den enskilde individ
som behöver samverkan från de fyra parterna och
utveckla en sådan samverkan.
Man ska i första hand jobba med de frågor där
man kan få ett stort resultat av en samverkan. Det är
helt klart att detta enligt lagrådsremissen ska stå i
fokus. Det handlar om sådant som att ha gemensam-
ma bedömargrupper för samfällda ställningstaganden
om vad individen faktiskt behöver av medicinska,
sociala och arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser
och om utarbetande av ett gemensamt program som
löper på ett naturligt sätt för individen och som man
kan se resultat av. Det är detta som ska stå i fokus för
denna samverkan, och det står också i fokus i lagråds-
remissen.

Anf. 56 KENNETH JOHANSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag tycker att allt pekar på att det är
departementsförslaget som ligger i botten. Det ska
vara fyra parter, och det blir inskränkningar i fram-
gångsrika verksamheter.
Låt mig bara ge ett exempel. I Kommun-Aktuellt
har man ett stort uppslag där det heter: Lagförslag
stoppar förebyggande arbete.
Det finns en rad olika remissvar med samma in-
nehåll. Det finns politisk enighet bland berörda
landsting och kommuner över alla partigränser om att
totalt såga de här begränsningarna. Är det på detta
sätt som man vill skapa möjligheter till lokala lös-
ningar ligger vi hästlängder ifrån varandra.
Centerpartiet menar att man måste föra en politik
som ger möjligheter till lokala lösningar. Man bör
utgå från de lokala behoven och inte begränsa verk-
samheten till enbart den i och för sig viktiga gruppen
med stora behov av rehabilitering. Man bör ge större
möjligheter för de ursprungliga idéer som en gång i
tiden kom från Bohuslän. Det är för mig ofattbart att
man inte kan medge ett genomslag för en ordentlig
finansiell samordning, inte ens när man har uppgörel-
ser på området.

Anf. 57 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Självfallet är det de lokala behoven
som ska styra denna samverkan, Kenneth Johansson,
inte några andra behov. Det viktiga är att de fyra
parterna är överens om vilka arbetsredskap som ska
användas för att man ska kunna tillgodose de här
behoven.
Där ger den här lagrådsremissen ett regelverk som
självfallet innebär begränsningar i vissa avseenden.
Men helt klart är att man talar om att det är den här
gruppen som ska vara i fokus för samverkan.
Den här debatten underlättas kanske inte av att du,
Kenneth Johansson, använder så felaktiga siffror när
det gäller vad som faktiskt är verkligheten, som du
gjorde när det gäller Finspång. Man kan inte använda
siffror på det sätt som du gör i ditt inlägg här. Jag
tycker att den här frågan är så viktigt att den fordrar
en mer seriös analys från din sida innan du använder
den här typen av totalt felaktiga siffror för att göra
jämförelser mellan det förslag som kommer och den
verklighet vi har jobbat med i Socsamförsöket i
Finspång.

Anf. 58 CHATRINE PÅLSSON (kd)
replik:
Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag
ibland tycker att det blir lite osjyst när Conny Öhman
i sin avslutande replik tar upp fakta som man inte kan
bemöta. Den avslutande repliken till Kenneth Johans-
son hörde vi nu, och den avslutande repliken till mig i
vårt förra ärende gällde hur mycket pengar alla Cha-
trine Pålssons reservationer kostar. Det är inte riktigt
sjyst, för det finns en hel del förslag som inte kostar
några pengar. När det gäller en och annan utredning
kan jag väl tycka att så mycket som Regeringskansliet
har svällt så kanske man kan företa någon utredning
utan extra pengar, om jag ska vara rak och ärlig.
Jag vill ställa en fråga till Conny Öhman som
gäller reservation 3 om ett tillägg i hälso- och sjuk-
vårdslagen om att få vård i tid. Varför kan inte Conny
Öhman och Socialdemokraterna ställa sig bakom det
självklara tillägget i hälso- och sjukvårdslagen som,
enligt mig, inte ska behöva kosta några extra pengar?
När det gäller reservation 6 om donationsverk-
samhet och en översyn av organisationen vill jag i all
ödmjukhet fråga Conny Öhman: Är det Conny Öh-
mans åsikt att vi lite längre fram skulle behöva ta ett
sådant här grepp, eller anser Conny Öhman som re-
geringens representant att inte detta behövs? Man
skriver i utskottets majoritetstext att det sker så
mycket annat, men så långt jag vet är det ingen över-
syn av organisationen det gäller, utan det är en dona-
tionskampanj som initieras av Landstingsförbundet,
och Conny Öhman vet att jag ställer mig hundrapro-
centigt bakom den. Men om det är fel i organisatio-
nen och det målet ändå inte kommer fram: Tänker då
Conny Öhman initiera ett sådant här förslag senare i
processen?

Anf. 59 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Projektet jobbar kanske inte med or-
ganisationen. Däremot vet jag att Socialstyrelsen hela
tiden jobbar med de kontakter man har och de klini-
ker som kommer i fråga i det här sammanhanget med
organisationsfrågor, så det pågår ju ett arbete även
när det gäller organisation.
Jag tycker att det treåriga projektet med
27 miljoner kronor i plånboken ska få jobba den av-
sedda tiden. Efter denna treårsperiod får vi läsa av hur
läget ser ut då. Jag bedömer ändå att man gör ett
seriöst jobb nu på många håll och kanter för att försö-
ka ytterligare utveckla transplantationsverksamheten
och donationsverksamheten i svensk sjukvård.
När det gäller reservation nr 3 så kostar det kan-
ske ingenting att ändra hälso- och sjukvårdslagen mer
än lite trycksvärta i riksdagen, men det är ju inte på
den grunden som jag yrkar avslag på reservation 3,
utan det är självfallet på den grunden att vi måste inse
att bedömningen av vad som är "i tid" skiftar mellan
vilken typ av åkommor det handlar om. Om man bara
rakt av skulle skriva in den text Chatrine Pålsson talar
om i hälso- och sjukvårdslagen så skulle det i princip
vara en så kallad gummiskrivning, som man kan tolka
så att man oavsett åkomma och orsak till att man
söker sjukvård skulle ha lika snabb tillgång till sjuk-
vården. Vi har ju faktiskt ett prioriteringsbeslut, som
vi är ense om och som jag måste påminna Chatrine
Pålsson om, som ligger i botten för vilka bedömning-
ar man gör av vad som är rimlig väntetid i olika
sammanhang.

Anf. 60 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag måste ändå säga att Conny Öh-
man nu försöker argumentera på ett väldigt egen-
domligt sätt för att man inte skulle kunna skriva in det
här. Det säger jag på grund av att allvaret bakom
Socialdemokraternas vårdgaranti inte kan vara sär-
skilt stort om man inte vågar lägga till de här två
orden. Det andra är att också vård på lika villkor i
hela landet kräver en professionell bedömning. Att
säga "lika villkor" innebär ju annars lika mycket
gummiband. Allt ska ju ske utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet. Därför tycker jag att det är
konstgjorda argument att säga att det inte skulle gå
för att det kräver så olika beslut.
Självklart är vi överens om att prioriteringsbeslu-
tet från 1997, då vi hade total politisk enighet, ska
ligga fast. Där har vi ingen avvikande uppfattning.
Det jag vill säga när det gäller översyn av dona-
tionsverksamheten är att på tre år hinner det dö gans-
ka många människor. Att vänta under en så lång tid
innan man kan göra en översyn av organisationen,
vilken vad jag förstår inte behöver vara särskilt om-
fattande, tycker jag inte är ansvarig och klok politik
för alla de människor som inte har någon annan möj-
lighet till behandling än att få ett organ, att få möjlig-
het att få bli föremål för en transplantation.

Anf. 61 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Nu är det ju inte så att vi är i början
av den där treårsperioden, utan vi kanske är mitt i
den, så det dröjer ju inga tre år innan vi känner till
den fulla effekten av det här projektet.
Jag delar helt Chatrine Pålssons uppfattning: Det
är självklart oerhört viktigt att vi kan ta till vara så
många som möjligt av de möjliga organ som finns att
ta till vara för att hjälpa de människor som har behov
av detta - självfallet. Men jag tycker att den beskriv-
ning av att det inte pågår någonting i den här frågan
som Chatrine Pålsson gör är lite felaktig. Om man
diskuterar med de kliniker som i första hand kommer
i kontakt med de patienter som kan komma i fråga för
att donera organ så vidimerar de ändå att man håller
på att jobba på ganska bred front med de här frågor-
na.
Sedan är man inte tillfredsställd med hur situatio-
nen ser ut. Den kan helt klart bli bättre. Man jobbar
med frågan, men det är ingen lätt fråga att lösa. Man
jobbar självfallet lite i motvind i den här frågan också
eftersom vi ändå har så pass få fall i svensk sjukvård
där det över huvud taget är möjligt att ta till vara
organ, som en följd av vår svenska trafiksäkerhet och
mycket annat. Man jobbar med frågan, Chatrine Påls-
son - det är jag fullständigt övertygad om.

Anf. 62 INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Conny Öhman har för utskottsmajo-
ritetens räkning redovisat betänkandet och vad vi
tycker om det och de framlagda motionerna. Därför
tänkte jag begränsa mitt inlägg till två frågor. Den ena
gäller Rett Center och den andra gäller vårdgarantin.
Rett Center och finansieringen av denna mycket
viktiga verksamhet har varit en hjärtefråga för Väns-
terpartiet, och vi är väldigt glada att det nu finns en
finansiering. Samtidigt pågår det en översyn när det
gäller den högspecialiserade vården, och där finns
Rett Center med som bedriver just högspecialiserad
vård. Vi vill inte skilja ut Rett Center, utan vi vill att
man i det sammanhanget ska titta på Rett Center
också. Vi tror att man kommer att komma fram till
den slutsatsen att det kommer att krävas en fortsatt
statlig finansiering, därför att det här är en vård som
kanske inte kan bäras av de enskilda landstingen.
Samtidigt är det angeläget för oss att landstingen inte
ser dessa multihandikappade flickor som enbart stat-
liga medborgare, utan att vi har en dialog om vilket
ansvar de enskilda landstingen ska ta. Vi tror också
att långsiktigt kommer Rett Center att vara ett kom-
petenscentrum för hela Norden, därför att det dess-
bättre inte finns så väldigt många flickor med det här
syndromet.
Vi tror alltså att det är mycket viktigt att vidhålla
den inställning som majoritetspartierna s, v och mp
har, att vi avvaktar och ser vad översynen kommer
fram till med vetskapen att majoritetspartierna anser
att det är en viktig verksamhet och att det med stor
sannolikhet kommer att krävas en fortsatt statlig fi-
nansiering. Hur hög den ska vara får vi återkomma
till.
Den andra frågan som har varit under livlig debatt
i kammaren i dag är vårdgaranti. Vänsterpartiet står
bakom skrivningarna i Dagmaröverenskommelsen.
Vi står också bakom skrivningar i tidigare budget-
överenskommelse. Det innebär att det pågår samtal
med Landstingsförbundet om hur vi ska öka tillgäng-
ligheten i vården. Men det står också i betänkandet
och Dagmaröverenskommelsen att man ska diskutera
resursbehoven.
För Vänsterpartiet finns det tre p som är viktiga
när vi går vidare och ska öka tillgängligheten. Om
man sedan kallar det vårdgaranti är ganska ointres-
sant. De tre p:na heter pengar, personal och priorite-
ringsordning.
Det vi gör nu är alldeles rätt, det vill säga man för
en dialog med de enskilda landstingen om hur det kan
finansieras, hur det ser ut med personaltillgång och
köstatistik. Sedan är ambitionen att det kan verkstäl-
las tidigast 2004. Men då krävs det att vi kan säkra
personaltillgång, prioriteringsordning och att det finns
resurser. Annars blir det ungefär som Conny Öhman
sade, att vi kostar på lite trycksvärta här i riksdagen
och sedan kanske inte verkligheten blir det som står
tryckt. Den hanteringsordningen har vi i Vänsterpar-
tiet stor respekt för och står bakom.

Anf. 63 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Kamrater och åhörare! Jag blev glad
efter Ingrid Burmans anförande, för det förde debat-
ten till vad den skulle handla om. Det är första gång-
en jag debatterar om Dagmaröverenskommelsen. Jag
hade lite svårt att förbereda mig. Jag förstod inte
riktigt vad som var så svårt. Jag borde kanske ha anat.
Vad var det som hände? Jo, man debatterar hälso- och
sjukvård i stort, vårdgaranti, finansiell samordning
och rehabilitering. Det kändes på något sätt som om
det hörde till det förra ärendet.
Det här ärendet handlar om en överenskommelse
mellan landsting och stat som gäller 195 miljoner
kronor som ska delas ut på olika sätt. Vad ska jag då
göra av det? tänkte jag. Jo, jag ska ägna mig åt Rett
Center, bara åt den frågan, för den ryms inom Dag-
maröverenskommelsen.
Ingrid Burman har antytt vad det handlar om. Ni
kanske vet alla vad Rett Center är, ett centrum där
man diagnostiserar och behandlar en mycket svår
neurologisk sjukdom som drabbar framför allt flickor.
Det är en väldigt svår prognos för sjukdomen. Cent-
rumet ligger i Östersund, och Ingrid säger att vi är
bäst i Norden. Jag vill utöka det: Vi är nästan världs-
unika, för i Östersund finns en oerhörd, samlad kun-
skap. Där lever man med andan i halsen. Man vet inte
om centrumet ska överleva från ett år till ett annat.
Jag kunde inte reservera mig i den här frågan, för
mitt parti har varit med och förhandlat om att få till 7
miljoner kronor till år 2003. Det kunde jag bara tack-
samt ta emot, eftersom det rör sig om just Dagmar-
överenskommelsen. Men det är alldeles riktigt som
Ingrid säger, vi måste hitta en annan lösning för Rett
Center. Jag är glad att vi kan jobba ihop med frågan
och verkligen försöka få de andra att också göra det.
Den här verksamheten ska höra till högspecialiserad
vård. Det måste höra till staten. Vi måste få en lång-
siktig lösning.
Sedan får vi se hur jag kan förbereda mig en an-
nan gång inför en debatt om Dagmaruppgörelsen. Det
kanske är flera frågor som egentligen inte hör dit,
utan vi får försöka slå ihop dem med hela hälso- och
sjukvårdsdebatten.

Anf. 64 ANNIKA QARLSSON (c):
Herr talman! Jag är här i talarstolen i egenskap av
motionär i frågan om informationsinsatser om organ-
donation. Jag har inga yrkanden på området men står
självklart bakom Centerpartiets reservationer i ut-
skottsbetänkandet.
I utskottets förslag sägs att man avslår motionen
om informationsinsatser om organdonation med hän-
visning till pågående arbete. Hade man velat vara
snäll hade man kunna bifalla med samma argumente-
ring, men det gör man inte. Men det är en helt annan
fråga.
Till frågan om organdonation: I Sverige råder det
stor brist på organ. En av fem vuxna och vartannat
barn som väntar på nya organ - hjärta, lunga eller
lever - avlider innan det finns ett organ att transplan-
tera. Antalet donatorer har minskat de sista åren sam-
tidigt som läkarna skulle kunna rädda alltfler. Det
finns också en brist i att vårdpersonalen skulle behöva
bättre kunskap om hur man tar till vara och med rätt
kontakter tar hand om de eventuella donatorer som
finns.
Det här är en svår fråga. Jag försökte ta upp dis-
kussionen hemma med mina barn. De blev alldeles
förtvivlade och sade: Men herregud, ska du dö,
mamma? Jag fick ställa frågan på ett annat sätt i stäl-
let.
Om någon av oss skulle vara så sjuk att det enda
sättet att överleva vore att ta emot ett organ för trans-
plantation, vad skulle ni säga då? Då var det själv-
klart. Det var inga svårigheter att säga att man skulle
göra det. Har man svarat på den frågan är det lättare
att gå tillbaka till vad som händer när jag dör.
Informationsinsatser pågår. Landstingsförbundet
har en kampanj på gång. Det kommer att hända
mycket saker, och det är jättebra. Det jag kan göra här
och nu, som min lilla del, är att tala om hur man ska
gå till väga om man vill ta ställning för ett ja eller ett
nej till organdonation; båda delarna är viktiga.
· Informera dina anhöriga.
· Registrera i Socialstyrelsens donationsregister
eller gå in på apoteket och hämta en broschyr och
fyll i.
Apoteket ligger inte så långt bort. De flesta har
tillgång till nätet. De anhöriga har vi förhoppningsvis
nära omkring oss. Det viktigaste är att vi har tagit
ställning - ett ja eller ett nej.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

5 § Samverkan mellan kommuner och lands-
ting inom vård- och omsorgsområdet

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU12
Samverkan mellan kommuner och landsting inom
vård- och omsorgsområdet (prop. 2002/03:20).

Anf. 65 ANNE MARIE BRODÉN (m):
Herr talman! Först vill jag rikta ett tack till Ken-
neth Johansson för det beröm som Laholm fick. Jag
har där varit initiativtagare till ett Socsamförsök där
vi verkligen har jobbat med samverkan. Det här be-
tänkandet handlar också om det, men på ett lite an-
norlunda sätt och med finansiell samordning. När det
gäller Laholms siffror kan jag också uttala mig och
säga att det inte alls är fel. Det handlar faktiskt om en
ordentlig neddragning som försvårar att den verk-
samheten fortsätter. Det bekymrar också oss mode-
rater. Därför funderar vi vidare på hur vi ska hantera
det när det förhoppningsvis kommer något förslag. Vi
har väntat länge på det.
Jag går nu tillbaka till betänkandet, som handlar
om samverkan mellan kommun och landsting på
vård- och omsorgsområdet, och som på många sätt är
viktigt eftersom man där tar upp behovet av att för-
ändra medicinskt färdigbehandlade till utskrivnings-
klara patienter. Det är ett bra förslag. Vidare gör
förslaget det möjligt för kommuner och landsting att
bilda gemensamma nämnder för att förbättra samver-
kan och mer tydligt hitta lokala lösningar med ett
tydligare individperspektiv. Det behövs verkligen.
Jag har själv varit aktiv under två års tid med att
arbeta med att titta på hur samverkan fungerar runtom
i landet. Kommun- och landstingsförbundet har haft
en gemensam beredning, och vi har jobbat fram rapp-
orter som handlar om samsynt och framsynt. Där har
vi kunnat konstatera att det finns mycket brister
runtom i landet när det gäller samverkan inte minst
emellan kommuner och landsting.
Vi moderater avvisar därför inte regeringens för-
slag, men anser att den reform som nu föreslås visar
att just den kritik som vi tidigare har framfört alltjämt
är välgrundad. Inom ramen för det kommunala själv-
styret anser vi det riktigt att huvudmännen ges möj-
lighet att fatta beslut om gemensamma nämnder. Det
viktigaste är att individ- och brukarperspektivet
stärks, vilket kräver ökad finansiell samordning och
ökad verksamhetssamordning men också tydliga
rättigheter för den enskilde.
Vi är också oroade över att gemensamma nämn-
der kan innebära en ökad överbyggnad med fler poli-
tiker, vilket i sig inte kommer att lösa de stora brister
som finns inom vården och omsorgen. Det finns ex-
empel på det, när man har skapat nya nämnder men
inte tagit bort tidigare. Det är därför vi påpekar detta.
Vi menar att det inte är mer politisk styrning som
behövs i svensk sjukvård och omsorg, utan i stället
just möjligheter och rättigheter, som vi har talat om
här tidigare. Det saknas många gånger möjligheter för
personalen att utveckla vården och det saknas rättig-
heter för patienten - medborgarna - att ställa krav.
Svensk sjukvård har problem - det har vi diskute-
rat här under förmiddagen. Även om sjukvården fort-
farande är väldigt god på många sätt, inte minst tek-
niskt, så finns det problem. Kötider har nämnts. Det
gäller också tillgänglighet, arbetsmiljö, administration
och kanske också bemötande.
Vi noterar också att det erfarenhetsmässigt har vi-
sat sig att politiker har svårt att styra sjukvården både
vad gäller ekonomi och tillgänglighet. Vi anser att
man i stället för att lappa och laga i ett redan dåligt
fungerande system också på sikt bör överväga hur
den organisatoriska utformning som finns i dag för
medborgarnas välfärdsbehov ska överges för mer
patientnära lösningar.
Den proposition som nu föreligger kommer inte
ensam att lösa dagens missförhållanden. Barn, äldre
och sjuka riskerar fortsatt att hamna mellan stolarna
om inte regeringen inser att något mycket mer över-
gripande måste göras för att garantera god och trygg
vård.
För att stärka patienternas ställning måste man
göra flera olika saker. Pengarna bör följa patienten -
medborgarna. Det vi ser av kundval på olika ställen
har visat goda resultat. Det gäller kanske också finan-
siell samordning, som vi har diskuterat här tidigare.
Det är viktigt att titta vidare på det.
Vi ställer oss bakom förslaget om att försöksverk-
samhet med kommunal primärvård ska förlängas och
gälla till utgången av 2004. Vi anser vidare att möj-
ligheten till gemensamma nämnder för kommuner
och landsting bör vara lokala överenskommelser
beträffande huvudmannaskapet för primärvården. När
man får möjligheten med gemensamma nämnder ska
man alltså också kunna träffa lokala överenskommel-
ser om att primärvården kan vara kommunal.
Primärvården är i stor utsträckning vårdens an-
sikte utåt mot medborgarna. Därför är det nödvändigt
att primärvården fungerar bra. I dag finns det problem
med tillgängligheten, med att rekrytera personal och
med att patienter många gånger överförs mellan sjuk-
hus, specialistmottagningar och primärvård på ett sätt
som i inte alltid är planerat. Det krävs planering.
Detta blir särskilt uppenbar för människor med mång-
fasetterade vårdbehov - ofta äldre.
För att kompensera bristerna föreslår vi att pri-
märvården breddas. Vi tycker att specialistkompeten-
sen inom framför allt psykiatri, geriatrik, pediatrik
och gynekologi måste tillföras primärvården. Om
patientens valfrihet stärks och pengarna följer pati-
enten så kommer mycket bra att hända och tillgäng-
ligheten för patienten att förbättras.
Herr talman! Vi anser att det är positivt att reger-
ingen ändå slutligen har tagit till sig kritiken mot
ädelreformen och förutskickat att en översyn ska
göras. Dagens äldreomsorg är, trots stora påfrestning-
ar, bättre än för 20 år sedan. Men det finns mycket
kvar att göra. Det bottnar både i att äldres behov och
önskemål ännu bestäms av ett förlegat kollektivt
synsätt på äldre och åldrande och att de medicinska
kunskaperna om åldrandets sjukdomar fortfarande är
dåliga. Många äldre får inte den vård och omsorg som
de har rätt att kräva och far därför illa i dagens hälso-
och sjukvårdssystem. Vi vill förändra detta genom att
genomföra en grundläggande förnyelse av vården och
omsorgen av de äldre.
Vi vill vidare påtala att regeringsförslaget innebär
att kommunerna inte heller i fortsättningen ges befo-
genheter att anställa läkare. Vi delar uppfattningen att
tillhandahållandet av läkarkompetens ska vara ett
landstingsansvar. Det är dock föga sannolikt att en
kommunal befogenhet att anställa läkare skulle med-
föra en glidning i detta ansvar. Intresset från kommu-
nernas sida är sannolikt svalt, särskilt med tanke på
det regeringsförslag som minskar problemen med
läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjuk-
vården. Men det är viktigt att kommunerna ges möj-
lighet att anställa läkare och att man ser mer flexibelt
på den. Därför bör kommunerna få befogenhet att
anställa läkare.
Herr talman! Till sist yrkar jag bifall till reserva-
tion 1 under punkt 1 och står samtidigt bakom samtli-
ga moderata reservationer.

Anf. 66 Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp):
Herr talman! Inom viktig verksamhet på vård- och
omsorgsområdet bör förbättringar kunna underlättas
ifall utrymmet vidgas för användandet av gemen-
samma nämnder, där ett landsting och en eller flera
kommuner kan samverka. Brist på samverkan är
något som vi ofta får höra om när brister av olika slag
uppstår. Folkpartiet anser alltså att förslaget om ge-
mensamma nämnder är väl motiverat och att det bör
genomföras. Det finns också enligt vår mening -
vilket regeringen också föreslår - goda skäl för att
låta kommunernas och landstingets befogenhet att
samverka i gemensam nämnd omfatta även tvångs-
vård enligt LVU och LVM med flera lagar.
Herr talman! Gemensamma nämnder kan dock
medföra samma nackdelar som kommunförbund när
det gäller tydligheten i det politiska ansvaret samt
representation för partier som väljarna har valt in i
fullmäktige. I kommunallagen är de proportionella
valen till styrelser och nämnder en viktig del av folk-
styrets sätt att fungera, på samma sätt som reglerna
för allmänna val och för utskottsvalen i riksdagen ger
en proportionell representation för de partigrupper
som enligt väljarnas val får företrädare i de olika
församlingarna.
Vi har i vår motion med anledning av propositio-
nen föreslagit att riksdagen samtidigt som förslaget
om gemensamma nämnder godkänns även ger reger-
ingen till känna att en utredning bör göras av reglerna
i kommunallagen som gör att principen om propor-
tionella val tryggas. Det ska även gälla gemensamma
nämnder och kommunalförbund och bolag och stiftel-
ser som har flera huvudmän. Därför, herr talman,
yrkar jag bifall till reservation nr 3 under punkt 2.
Inom sjukvården finns även andra områden som
är eftersatta och som riskerar att förbli eftersatta ef-
tersom deras status inom vårdsektorn är låg och deras
patienter inte är resursstarka. Vid sidan av delar av
äldrevården samt missbrukarvården gäller det här
även psykiatrin. Här krävs det att behandlingen sätts
in i god tid och på rätt sätt när det gäller långtidssjuk-
skrivna med bland annat psykosociala diagnoser. Vi
vill också framhålla att unga människor som drabbas
av psykoser behöver snabb hjälp för att bromsa för-
loppet. En förutsättning för att det ska kunna ske är
att vården är lättillgänglig för såväl patienter som
anhöriga. Det är också viktigt att kommuner i samar-
bete med landstingen utvecklar metoder för att snabbt
diagnostisera och tillgodose de här patientgruppernas
behov. Det mellan-stolarna-problem som finns i dag
måste avskaffas genom samverkan mellan exempel-
vis stadsdelsnämnderna i kommunerna och landsting-
ens sjukvårdsområden. Tyvärr har vi inte fått gehör
för detta i utskottet. Vi har en reservation, men jag
avstår från att yrka bifall till den.
Herr talman! Att kommunerna har betalningsan-
svar till landstingen är av avgörande betydelse för att
kommunala åtaganden inte kortsiktigt ska skjutas
upp. Den ersättning som kommunerna betalar har
gjort att samverkan mellan kommunerna och lands-
tingen blivit bättre än förut. Men ersättningen är, att
döma av en hel del tecken, ändå något för låg i dag, i
varje fall inom vissa landstingsområden.
En orsak till att patienter i dag får ligga för länge
på sjukhusen är att kommunerna inte är snabba nog
att få fram ett lämpligt boende. Detta främjar inte
patientens tillfrisknande, det är dyrt och det låser
sjukvårdens kapacitet. Folkpartiet anser därför att
ersättningsnivån bör ses över, och de lokala och regi-
onala förhållandena bör då tas med i bilden. Vi menar
alltså att mycket talar för att ersättningen bör höjas så
att den ännu bättre medverkar till att servicen funge-
rar som den ska och till att resurserna används på
bästa sätt.

Anf. 67 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Det är nu ungefär elva år sedan riks-
dagen beslutade att föra över ansvaret för äldreom-
sorgen till kommunerna, den så kallade ädelreformen.
Sedan dess har det varit många uppföljningar. Inte
minst Socialstyrelsen, som tillsynsmyndighet, har
haft årliga uppföljningar och i varje fall under senare
år både dokumenterat och poängterat att bristen på
medicinsk omvårdnad för våra äldre fortfarande är
stor, trots att det har gått så många år. Det kan vi bara
beklaga.
Samtidigt vet vi att ungefär 40 % av dem som ar-
betar inom den kommunala äldreomsorgen fortfaran-
de saknar utbildning för sina arbetsuppgifter. Med
det, herr talman, säger jag inte att de gör ett dåligt
arbete, men man är faktiskt som arbetsgivare skyldig
att se till att de som arbetar i vården för våra äldre
också har en hög kompetens just för det speciella
arbetet.
Med anledning av det tycker jag att det är bra,
även om det är lite sent, att det nu kommer en propo-
sition när det gäller de här samverkansfrågorna från
regeringen.
I stort sett tycker jag att det är bra med gemen-
samma nämnder. Jag tycker att det känns som en
angelägen reform för att hitta de här lösningarna.
Men vi kristdemokrater saknar främst två av de yr-
kanden som finns med här.
Det ena är att vi tycker att det vore en självklarhet
att slutenvårdsläkaren är ansvarig tills primärvårdslä-
karen har tagit över. Vi anser att det är lika självklart,
som att man överrapporterar mellan distriktssköters-
ka, sjuksköterska eller vem det nu är, att rapportera
över till läkaren så att man är förvissad om att det inte
blir något glapp. Det är också någonting som Svenska
kommunförbundet och landstingsförbundet har före-
slagit som en viktig del. Det hade jag hoppats få ma-
joritet för i utskottet, men tyvärr blev det inte så.
Det andra som vi tycker är viktigt att påpeka - jag
kan redan inledningsvis yrka bifall till reservation 4 -
gäller sekretessbestämmelserna.
Det finns en utredning som arbetar med de här
frågorna just nu, Offentlighets- och sekretesskom-
mittén. Det är bra att den har kommit till, men den
har inte uppdraget att se till sekretessbestämmelserna
mellan den offentliga vården och alternativa vårdfor-
mer. Vi tycker att det är nästintill självklart att man i
en strukturförändring, där förhoppningsvis alltfler
alternativa driftsformer kommer att växa fram ned-
ifrån, är väl ute och ser till att sekretessbestämmel-
serna mellan dessa fungerar.
Jag är glad att vi har fått med oss de borgerliga
partierna. Vi har alltså en stark reservation under
punkt 3.
Jag skulle vilja fråga Catherine Persson, som är
majoritetens företrädare, varför man inte skulle kunna
passa på att ge det här tilläggsdirektivet när de redan
har ett ganska brett uppdrag i den här kommittén. Det
är ju inte driftsformen som är det viktigaste för den
enskilde, utan det är att det fungerar, både kvalitets-
mässigt med vården och när det gäller tilltron, tilliten
och respekten, att känna att man är säker på att även
sekretessen fungerar mellan de olika vårdformerna.
Med det, herr talman, vill jag tacka för ordet. Jag
står bakom de reservationer där Kristdemokraterna
finns med, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara
till reservation 4.

Anf. 68 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Samverkan kan många gånger vara
svårt. Att kommunicera är svårt. Olika huvudmän,
olika kulturer och olika budgetar skapar gränsdrag-
ningar och alltför ofta spänningar. Så får det självfal-
let inte vara, men så är det. För den enskilde är det
oftast fullständigt ointressant vilken budget eller
huvudman som står för insatsen. Vi vill få åkomman
åtgärdad. Vi som lagstiftare har att ge bästa tänkbara
förutsättningar för huvudmän, administrationer och
personal att finna optimala former för samverkan,
med utgångspunkt från den enskildes behov.
Alla vi som har täta kontakter med verkligheten
ser behoven av bättre samverkan och bättre fungeran-
de vårdkedjor. Detta har också påtalats av Socialsty-
relsen som ett viktigt utvecklingsområde. Centerpar-
tiet vill se över ansvarsfördelningen för att bland
annat få en bättre fungerande rehabilitering, hem-
sjukvård och hjälpmedelsförsörjning, vilket framgår
av reservation nr 5.
Förslagen i propositionen är det inte så mycket att
säga om. Att begreppet medicinskt färdigbehandlad
utmönstras är på tiden. Från Centerpartiet tycker vi
att det är bra att man möjliggör för kommuner och
landsting att samverka i en gemensam nämnd inom
vård- och omsorgsområdet. Däremot vill vi inte stop-
pa alla möjligheter för en primärkommunaliserad
primärvård om landsting och kommun lokalt så öns-
kar.
Nu får ju försöket i Katrineholm åtminstone ett år
till på sig för att kunna utvärderas. Men tänk om de
skulle vilja fortsätta eller något annat område pröva
sig fram! Då är det stopp - riksdagsmajoriteten och
regeringen vet hur det ska vara! Uppifrånperspektivet
står emot underifrånperspektivet. Centerpartiet, som
står för decentralisering, vill att det ska finnas möj-
ligheter till lokala överenskommelser beträffande
huvudmannaskapet. Detta framgår av reservation
nr 6, som jag yrkar bifall till.
Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell
föreslog för ett par år sedan, som enmansutredare, att
kommuner skulle ges rätt att anställa läkare. Detta
föll inte i god jord hos regeringen. Centerpartiet delar
uppfattningen att tillhandahållandet av läkarkompe-
tens ska vara ett landstingsansvar. Men om nu en
kommun härutöver vill anställa en läkare, ja, då vet
riksdagsmajoriteten och regeringen bäst igen, att det
ska man inte ha möjlighet att pröva.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar, läser jag i
medierna, när det inte handlar om att rösta i riksdagen
vara för att kommuner ska få rätt att anställa läkare.
Det är ju bra - man önskar bara att de också levde
upp till det när vi har möjlighet att behandla det.
Centerpartiet vill se en ökad flexibilitet även här.
Kommuner, med utgångspunkt i det lokala självstyret
och att man faktiskt kan den lokala verksamheten
bäst, ska myndigförklaras. Självfallet ska man få
anställa personal, i det här fallet läkare, om man nu
vill det, vilket framgår av reservation 13.
Men jag inser, herr talman, att det i den frågan,
liksom i många andra, bara är att vänta. Man får passa
på vid ett kommande tillfälle att försöka få en majo-
ritet.

Anf. 69 CATHERINE PERSSON (s):
Herr talman! Vi vet att det förekommer att indivi-
der som ska få vård och omsorg hamnar mellan sto-
larna. Hur vi än väljer att fördela ansvar och organise-
ra kommer det tyvärr alltid att finnas gråzoner. Där-
emot kan vi på olika sätt agera för att skapa möjlig-
heter att undanröja både reella hinder och de problem
som uppfattas uppstå till följd av gråzoner. Det gäller
att hitta lösningar så att individen inte drabbas alls
eller i så liten utsträckning som möjligt.
I det betänkande som vi i dag har uppe för debatt
behandlas regeringens förslag om ny lag om gemen-
sam nämnd inom vård- och omsorgsområdet. Majo-
riteten i utskottet tillstyrker lagförslaget, som innebär
att ett landsting och en eller flera kommuner som
ingår i landstinget gemensamt får fullgöra uppgifter
inom vård- och omsorgsområdet genom samverkan i
en gemensam nämnd. Det blir en ny möjlighet att
förbättra samordning och kvalitet för medborgarna.
Det medför också att samhällets gemensamma resur-
ser kan användas bättre.
I det sammanhanget vill jag kommentera Mode-
raternas reservation. Där menar man att det inte be-
hövs mer politisk styrning i svensk vård och omsorg
utan i stället möjligheter och rättigheter. Jag kan inte
se att det ena behöver utesluta det andra. Det löser
naturligtvis inte alla problem att inrätta en gemensam
nämnd. Det räcker inte. Det krävs också tydliga mål-
formuleringar, och det krävs en vilja. Man måste
verkligen vilja samverka i ökad utsträckning och lösa
uppgifterna gemensamt. Jag anser att möjligheterna
att forma verksamhet tillsammans lokalt ökar förut-
sättningarna för att vård och omsorg ska kunna an-
passas efter olika behov. Vinsten med att övervältra
problem och kostnader på annan huvudman minskar
eller försvinner dessutom.
Jag tycker därför att Moderaterna negligerar att
det blir ökade chanser för bättre samverkan mellan
olika huvudmän och därmed möjligheter till bättre
vård för berörda medborgare.
Herr talman! Regeringen konstaterar i propositio-
nen att utgångspunkten för förslaget om utökade
möjligheter till samverkan i gemensam nämnd är att
de principer för ansvarsfördelning mellan kommuner
och landsting som lagts fast under 90-talet ska fort-
sätta att gälla. Med stöd av lagen om försöksverk-
samhet med kommunal primärvård har vissa kommu-
ner på försök övertagit huvudmannaskapet för pri-
märvården. Försökens syfte var att ge underlag för ett
ställningstagande om ansvaret för primärvården
skulle överföras till kommunerna. Försökslagens
giltighetstid gäller fram till utgången av år 2003.
Som det är i dag återstår endast ett område där
primärvården drivs av kommunen enligt försöksla-
gen, och det är Katrineholms kommun. Katrineholms
kommun och Sörmlands landsting har, enligt propo-
sitionen, förklarat att de är överens om att fortsätta
driva primärvården lokalt i form av en gemensam
nämnd. Mot den bakgrunden anser regeringen att
försökslagen inte bör förlängas.
Nu är det så att förutsättningarna inte riktigt är så-
dana att detta omedelbart skulle fungera för Katrine-
holms verksamhet. Visst ges de samverkande hu-
vudmännen möjlighet att själva avgöra, inom en viss
ram, vad som ska gälla i den här verksamheten. Den
gemensamma nämnden ingår i värdkommunens eller
värdlandstingets organisation men kan också ses som
företrädare för de samverkande parterna. Den är dock
inte en juridisk person, vilket bland annat innebär att
den gemensamma nämnden inte själv kan anställa
personal. Personal kan då till exempel anställas av
värdkommun eller värdlandsting. Dock kan läkare
inte anställas av kommunen.
Inför behandlingen av liggande regeringsförslag
har det i mina kontakter med Katrineholms kommun
och Sörmlands landsting framkommit att de inte har
insett att Katrineholm inte kan vara värdkommun för
anställda läkare, eftersom samtlig personal i dag är
anställd av Katrineholms kommun. Utskottet anser
det därför angeläget att den pågående försöksverk-
samheten kan avslutas på ett tillfredsställande sätt och
att vård- och omsorgsverksamheten ges rimliga möj-
ligheter att utformas efter de nya förutsättningar som
lagförslaget om gemensam nämnd innebär. För att
man ska möjliggöra detta föreslår utskottet att lagen
om försöksverksamhet med kommunal primärvård
ska förlängas, så att den gäller till och med utgången
av år 2004. Det innebär därmed delvis bifall till mo-
tion So13 av Fredrik Olovsson med flera socialdemo-
krater.
Herr talman! I samband med ädelreformen inför-
des lagen om betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård. Syftet var bland annat att kommunerna
skulle få ett samlat ekonomiskt ansvar för långvarig
vård oavsett var den bedrevs. När landstinget bedö-
mer patienten som medicinskt färdigbehandlad över-
går betalningsansvaret till kommunerna. Det var
också ett sätt att nå en ökad samverkan genom att
använda befintliga resurser på ett bättre sätt och
främja gemensam vårdplanering. Vi kan konstatera
att det inte har skett på ett tillfredsställande sätt. Det
har också varit kritik mot lagen.
Utskottet ställer sig därför bakom regeringens för-
slag om ändringar i lagen om kommunernas betal-
ningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Vi anser att
det ger huvudmännen ytterligare incitament för en
gemensam och samordnad vårdplanering, och det
gynnar i allra högsta grad patienten. I korthet innebär
lagändringen att uttrycket "medicinskt färdigbehand-
lad" ersätts med "utskrivningsklar". Kommunens
betalningsansvar för utskrivningsklara patienter knyts
till att en gemensam vårdplan upprättas. Vid inskriv-
ning i landstingets slutna hälso- och sjukvård åläggs
landstinget att skicka inskrivningsmeddelande till
aktuell kommun och även till landstingets öppna
hälso- och sjukvård i förekommande fall. Lagen före-
skriver också att behandlande läkare ska kalla till en
vårdplanering.
Jag vill också säga att det är positivt att regeringen
har tillkallat en särskild utredare med uppdrag att
genomföra en översyn av vård och omsorg för äldre
drygt tio år efter ädelreformen.
Regeringen kommer också inom kort att presente-
ra ett förslag om finansiell samverkan på rehabiliter-
ingsområdet. Med anledning av det anser jag inte att
utskottet behöver agera till följd av de motioner som
rör dessa frågor.
Till sist, herr talman, vill jag säga att jag hoppas
att kommuner och landsting kommer att ta chansen
att i högre grad samverka i en gemensam nämnd för
att färre i framtiden ska hamna mellan stolarna.
Jag vill med det yrka bifall till socialutskottets
förslag och därmed avslag på samtliga reservationer
och motioner med undantag för So13, som föreslås
delvis bifallas.

Anf. 70 CHATRINE PÅLSSON (kd)
replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande tyckte
jag att förslagen i propositionen i huvudsak var bra.
Jag tycker också att "utskrivningsklar" är ett bättre
ord för det här. Jag tycker att det är bra att en vård-
plan ska vara klar innan man skriver ut patienten.
Men jag vill ändå ställa en fråga.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet hade en tydlig åsikt om att man verkligen
skulle försäkra sig om att den läkare som tog över
hade tagit över, så att det inte skulle bli något glapp.
Vad är skälet till att majoriteten inte vill tillmötesgå
det förslaget?
Jag vill också fråga om Offentlighets- och sekre-
tesskommittén och det tilläggsdirektiv som jag har
tagit upp i min motion so15, yrkande 2. Jag har yrkat
på att man skulle se över, så att sekretessen fungerar
mellan olika huvudmän. Det har inte i majoritetstex-
ten kommit fram av vilken anledning man yrkade
avslag på detta. Då vill jag passa på i den här repliken
att fråga Catherine Persson om det.

Anf. 71 CATHERINE PERSSON (s)
replik:
Herr talman! När det gäller skälet till att läkare i
den öppna hälso- och sjukvården ska ta över ansvaret
är det ju inskrivet i det förslag som vi nu har att fatta
beslut om att man, när patienten skrivs ut, är skyldig
att skicka över ett utskrivningsmeddelande till den
öppna hälso- och sjukvården. Jag måste säga att det är
ett stort framsteg, och jag tror att det kan räcka utifrån
att man faktiskt tar sitt ansvar från både kommunens
och landstingets sida.
Jag minns väl från min tid som kommunpolitiker,
när jag ansvarade för äldreomsorg och hemsjukvård,
att det här var en av de saker som ofta klickade. Man
visste inte att personen hade lämnat sjukhuset. Jag
kan alltså inte riktigt se att detta inte skulle vara en
förbättring. Tvärtom åläggs man ju att skicka ett
utskrivningsmeddelande till berörd huvudman.
Sedan kan vi naturligtvis inte tvinga patienter att
ha en öppenvårdskontakt efter utskrivningen. Det
innebär att man inte heller kan ålägga en distriktslä-
kare att ta ansvaret för patienten om patienten inte vill
ha den kontakten.
När det gäller sekretessfrågan är min erfarenhet
att den inte är något problem, och det skriver man
också i underlaget till utredningen. I socialtjänstlagen
och hälso- och sjukvårdslagen betraktas den hälso-
och sjukvård och socialtjänst som bedrivs i kommu-
nen som ett område, och det finns inga sekretesspro-
blem dem emellan. I de fall det gynnar patienten är
också min erfarenhet att man medger att uppgifter
förs över mellan huvudmännen.

Anf. 72 CHATRINE PÅLSSON (kd)
replik:
Herr talman! Tack för det svaret. Jag tycker också
att det här är en förbättring. Mina argument när det
gäller de utskrivningsklara handlade bara om att göra
överrapporteringen ännu tryggare för dem. Vi vet ju
att det finns väntetider och andra saker som gör att
det kan vara svårt att ta itu med frågan med en gång.
Däremot kan jag inte förstå argumentet att de som
inte vill ha någon kontakt skulle tvingas till det. De
här patienterna är ju vårdbehövande trots att de är
utskrivningsklara. Det är ofta människor med stora
vårdbehov som nästan samtliga, tror jag, vill ha denna
kontakt.
När det gäller sekretessbestämmelser vet jag att
det av och till sägs på olika håll att dessa fungerar väl.
Jag vet dock att många i professionen inte tycker att
vi i lagtexter ska besluta hur det ska fungera. Alltfler
är också måna om att följa lagar och förordningar.
Man är rädd för anmälningar och sådant. Därför tyck-
er jag att det är en trygghetsfaktor att titta över detta
när det är olika vårdgivare.
Jag har alltid reagerat mot att sekretessbestäm-
melserna ska följa vilken huvudman man har. Jag
tycker att det är förlegat när det utvecklas olika alter-
nativ. Därför kommer jag att med ännu större frimo-
dighet fortsätta att arbeta med den här frågan. Vi bör
se till att vi har sekretessbestämmelser utifrån pati-
entens behov och inte utifrån huvudmannabehov.

Anf. 73 CATHERINE PERSSON (s)
replik:
Herr talman! I det avseendet har jag ingen annan
uppfattning än att sekretessen naturligtvis är till för
patienten. Sedan finns det förstås anledning att skärpa
sekretessmedvetandet hos den personal som arbetar
inom vård och omsorg. Även om vi har en lagstift-
ning som talar om hur sekretessen ska hanteras tror
jag att både Chatrine Pålsson och jag är medvetna om
att den i vissa fall fungerar väldigt dåligt - dock inte
mellan huvudmännen utan snarare inom avdelningen
eller inom sjukhuset. Man glömmer bort att bara för
att man jobbar på sjukhuset har man inte rätt att ha
tillgång till allt material om patienterna.
Som jag sagt tidigare upplever jag i dag inte detta
som ett större problem mellan huvudmännen, och det
gör heller inte utredaren. Det innebär naturligtvis inte
att man måste stänga dörren för all framtid för att titta
närmare på frågan. I dagsläget är detta dock inte vad
vi har prioriterat i den flora av utredningar som det
ständigt motioneras om i riksdagen. Vi vet ju att det
kostar att tillsätta en utredning, och då har vi valt att
prioritera annat.
Jag ska också säga i sammanhanget att den parla-
mentariska utredning som har tillsatts för att se över
hur vi ska organisera och ansvara för våra gemen-
samma samhällstjänster kanske kan se också detta
som en del i sitt arbete. Men låt oss återkomma till
det.

Anf. 74 ELINA LINNA (v):
Herr talman! Som nämnts tidigare i dag är lands-
tings- och kommunpolitiker för närvarande samlade i
Linköping, och som före detta landstings- och kom-
munpolitiker kan jag inte låta bli att ta till lite stora
ord. Gårdagen, den 6 maj 2003, kan kallas en histo-
risk dag. Jag citerar ur pressmeddelandet från Lands-
tingsförbundets och Svenska Kommunförbundets
kongresser:
"En ny samhällsaktör med samtliga kommuner,
landsting och regioners tyngd kan kraftfullt påverka
samhällsutvecklingen."
Som säkert många här känner till startar det nya
gemensamma förbundet från och med 2007.
Det betänkande från socialutskottet som vi disku-
terar här kanske inte kommer att lämna några djupare
spår i svensk samhällsutveckling men stämmer väl
överens med ambitionen att främja och utveckla sam-
verkan mellan kommuner och landsting. Och det
behövs. Jag vågar påstå att vi alla som är engagerade
i vård- och omsorgsfrågor har varit med om onödiga
hinder och revir som endast försvårar vårdtagarens,
patientens eller de anhörigas situation.
Det nya lagförslaget bygger på samverkan.
"Senast dagen före det att en patient beräknas skrivas
ut från den slutna hälso- och sjukvården skall den
behandlande läkaren vid den enhet där patienten
vistas genom ett utskrivningsmeddelande underrätta
ansvariga enheter", står det i lagen. Detta förekommer
redan nu på väldigt många ställen men tyvärr inte
alltid. Det är bra att utskrivningsmeddelandet nu slås
fast i lagen.
Likaså förekommer det redan nu vårdplanering,
men det är en fördel att det i lagen står att vårdplane-
ringen ska innehålla uppgifter om behovet av insatser
och om vilken enhet som är ansvarig för respektive
insats. Det är ett viktigt förtydligande.
Herr talman! Jag tror inte att någon i vare sig
kommun- eller landstingssektorn kommer att sakna
begreppet medicinskt färdigbehandlad. Sällan har ett
begrepp fått en så ensidigt negativ klang. Jag önskar
begreppet utskrivningsklar lycka till, fast jag måste
erkänna att inte heller det känns riktigt bra i samman-
hanget. Min förhoppning är att begreppet inte fram-
gent kommer att behöva användas som slagträ i kam-
pen om vem som ska stå för kostnaderna.
Herr talman! I betänkandet behandlas också för-
söket med kommunal primärvård i Katrineholm.
För tio år sedan, den 1 mars 1993, startade den
kommunala primärvården i Katrineholm. Den har
fungerat bra, likaså samarbetet med landstinget. Ut-
över den särskilda lagstiftningen har verksamheten
reglerats med ett avtal och överenskommelser som
gjorts årligen. Det är bra att Katrineholms kommun
och Landstinget Sörmland nu får möjligheten att
klarlägga förutsättningarna för den framtida hälso-
och sjukvården i Katrineholm. Jag har förstått att
kommunen och landstinget i mitt hemlän är nöjda
med förslaget att ytterligare förlänga försöksperioden.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i social-
utskottets betänkande.

Anf. 75 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Kamrater och åhörare! Det är en
väldigt efterlängtad proposition som vi ska besluta
om i dag. Under alla år som jag har jobbat i landsting
och kommun har det varit strid om vem som inte ska
betala. Det är jätteskönt att man åtminstone närmar
sig att komma ifrån detta. Frågan kommer säkert att
finnas kvar ändå, men det här är i alla fall ett försök
att göra det bättre.
Det allra viktigaste som står i propositionen tycker
jag är att en samordnad planering ska genomföras och
dokumenteras. Den enskilde får det personliga och
individuellt utformade stöd som han eller hon behö-
ver. Av planen ska det tydligt framgå vem som är
ansvarig för de olika insatser som ingår och vem som
ansvarar för samordningen av dem. Det är liksom det
allra viktigaste i hela propositionen.
Sedan är jag lite stolt över att vi i förhandling fick
in den här meningen: "Det är vidare viktigt att betona
att den samordnade planeringen skall präglas av ly-
hördhet inför den enskilde och de behov denne ut-
trycker." Det viktigaste av alltihop.
Jag tycker också att det är bra att uttrycket
"medicinskt färdigbehandlad" har bytts ut mot
"utskrivningsklar". Men det garanterar säkert inte att
allting blir frid och fröjd. Vi får se vad nästa ord
kommer att heta.
Att det blir en utvärdering av ädelreformen är
mycket bra. Likaså är det bra att man ska utreda möj-
ligheter för kommuner att anställa läkare.
Mer än så vill jag inte säga.

Anf. 76 LARS GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten, men
eftersom jag känner mig mycket engagerad i detta
ärende som heter Samverkan mellan kommuner och
landsting inom vård- och omsorgsområdet vill jag
säga att jag hoppas att nästa debatt kommer att heta
Individen i centrum i stället. Ibland får man en känsla
av att besluten fragmentiseras. Risken är att också
individen blir fragmentiserad i beslutskedjan.
Det har i Sverige bedrivits olika försök med sam-
verkan på olika områden, inom vårdområdet, med
rehabilitering och andra saker. I Laholms kommun
där jag har varit engagerad under många år har vi
startat något som kallas Fyrverkeriet. Fyra olika sam-
verkande parter vill sätta individen i centrum. Detta
har också gjorts. Resultatet efter dessa år har visat att
kvalitetshöjningen för framför allt individen har blivit
mycket stor.
Inför den departementsskrivelse som varit ute på
remiss och har kommit tillbaka finns det en oro för att
man återigen håller på och fragmentiserar detta arbete
så att vi inte ska kunna komma till skott och få fort-
sätta. Jag har också varit på Hisingen och besökt
Deltaprojektet.
Jag vill alltså, eftersom jag tror på framförhållning
och förebyggande insatser, lyfta fram en förebyggan-
de fråga. Jag är övertygad om att det bara finns ett
sätt framåt, det finns inget sätt bakåt. Det kan vi se på
utvecklingen av ohälsotalen. Jag säger till utskottet att
utvecklingen måste gå mot en ökad samverkan mel-
lan huvudmän. Det kan inte vara så att individen ska
leta upp huvudmännen eller att individen ska ta reda
på om han är medicinskt färdigbehandlad eller ut-
skrivningsklar. Det kommer till sist att handla om hur
han eller hon mår. Det är oftast de som är friska och
starka som klarar sig bäst. Det är de som är svaga
som alltid drabbas. Men till syvende och sist är det
någon som får betala.
Jag vill också lyfta fram att det finns fler områden
som det är viktigt att socialutskottet ägnar sig åt. Det
är missbruksområdet, ohälsan och arbetsskadeområ-
det. En individ som hamnar utanför samhället, då
menar jag det offentliga samhället, ett arbete eller en
familj kommer ofelbart att innebära mycket stora
kostnader. De kommer bara att hamna på ett annat
konto inom socialförsäkringen eller någon annan-
stans.
Vi har inte råd att låta individer gå till spillo, herr
talman. Jag hoppas och jag förväntar mig att socialut-
skottet finner ett sätt att sätta individen i centrum.
Annars kommer jag att höra av mig igen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

6 § Kommittéberättelse 2003

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU31
Kommittéberättelse 2003 (skr. 2002/03:103).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.

(Beslut fattades under 10 §.)

7 § Förskolan

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU19
Förskolan (förnyad behandling).

Anf. 77 ANNA IBRISAGIC (m):
Herr talman! Som vi alla vet har vi försökt be-
handla och votera i detta ärende tidigare. Jag vill bara
säga att jag instämmer i allt som har sagts i den förra
debatten. Vi har inte ändrat någonting i vårt ställ-
ningstagande utan vidhåller vår reservation nr 2. Jag
yrkar bifall till den reservationen även denna gång.

Anf. 78 HÅKAN LARSSON (c):
Herr talman! Detta är, som Anna sade, förnyad
behandling. Jag vill också instämma i det vi sade i
den förra debatten och yrkar bifall till reservation nr
2.

Anf. 79 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Herr talman! Vi vidhåller också det som vi redan
har framfört i tidigare debatt. Jag vill därmed yrka
bifall till reservation nr 2.

Anf. 80 LOUISE MALMSTRÖM (s):
Herr talman! Vi vidhåller också vårt yrkande, det
vill säga bifall till utskottets förslag.

Anf. 81 LENNART GUSTAVSSON (v):
Herr talman! Jag instämmer med föregående tala-
re, alltså bifall till utbildningsutskottets förslag.

Anf. 82 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Det här är också fortsättningsvis en
oerhört viktig fråga för Kristdemokraterna. Vi yrkar
bifall till reservation 2.

Anf. 83 AXEL DARVIK (fp):
Herr talman! Å Folkpartiets vägnar skulle jag
också vilja instämma i det som tidigare sagts i debat-
ten och yrka bifall till reservation nr 2.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Grundskolan

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU11
Grundskolan.

Anf. 84 TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Herr talman! Det är inte utan att man funderar
över om alla debatter i kammaren kunde vara lika
smidiga som den nyss avslutade.
Herr talman! I en målstyrd skola måste kun-
skapsmålen vara det styrande. På vilket sätt skolan
arbetar, vem som driver den, vilken pedagogisk in-
riktning den har eller exakt hur lång tid det tar att nå
kunskapsmålen är av underordnad betydelse. Det
viktiga är att alla barn ges möjlighet att nå och verkli-
gen uppnå kunskapsmålen.
Men i dag är det ett faktum att vart fjärde barn
inte når kunskapsmålen i grundskolan, som alltså inte
klarar sin uppgift. Bristande kunskaper ger konse-
kvenser senare i livet. Vad är det egentligen som gör
att barn kan släppas igenom hela sin skoltid utan att
kunna läsa, räkna och skriva eller att man först sent
på högstadiet upptäcker att en kille eller tjej är dys-
lektiker?
Och varför är ansvaret alltid någon annans? Vi
moderater anser att elevens rätt måste stärkas i skol-
lagen, i allmänhet, men särskilt vad gäller rätten inte
bara till utbildning utan till den kunskap utbildningen
borde syfta till. Man måste faktiskt få det stöd och
den hjälp som krävs för att man ska klara skolans
kunskapsmål och kunna ta det första trappsteget i
livets kunskapstrappa och inte riskera att slås ut redan
som 16-åring.
En viss mängd grundkunskaper är nödvändiga för
alla barn att nå för att de ska klara sig bra senare i
livet. Inget barn ska behöva lämna grundskolan med
mindre än erforderliga baskunskaper. Det är det tyd-
liga beskedet från oss moderater.
Det kommer naturligtvis alltid att ta olika många
år för landets barn att nå målet. För de flesta kan nio
år säkert vara ett riktmärke, men ingenting hindrar att
en del barn klarar målen snabbare samtidigt som
andra behöver mer tid. Det ska inte vara möjligt att
låta barn vandra genom hela grundskoletiden med
betydande läs- och skrivsvårigheter. Problem måste
identifieras och tas tag i så tidigt som möjligt.
Skolplikten - det som i någon mening är skolpo-
litikens portal - upplevs fokusera på att barn ska
vistas i en viss lokal i nio års tid. Men utbildning ska
inte handla om var de vistas utan om vad de lär sig.
Skollagen ger redan i dag möjlighet för elever till
både extraår och att sluta skolan tidigare om de upp-
fyller kraven - men det är något som utnyttjas sällan.
Individualisering i skolan är ett undantag i stället
för regel. Skolan saknar i dag tillräcklig flexibilitet,
och det är ett närmast kvantitativt tänkande som do-
minerar debatten i dag. Men det riktigt avgörande är
att skolpolitiken och en skola där kunskaperna sätts i
centrum fokuserar på varje barns resultat.
Det väcker en stor mängd tankar att det i dag är
möjligt att skicka en fjärdedel av barnen genom
grundskolans nio år utan att de klarar målen. I dag
skickas problemen framåt. I dag får andra än skolan -
individer och samhället - bära de ekonomiska kost-
naderna för skolans misslyckande.
Barn har olika lätt för att lära olika saker. De ut-
vecklas i olika takt och de har olika intressen. I en
enhetsskola görs barns individualitet till ett problem
när de avviker från gruppen. Ökade satsningar på
barn med särskilda behov betecknas i dag regelmäs-
sigt som kostnader och problem. Barnen ses inte som
människor som har särskilt goda möjligheter att ut-
vecklas, bara betingelserna är de rätta. Det är ett stort
problem.
Det här ställer krav på ökat föräldraansvar. Men
sist och slutligen är det upp till varje ung människa
hur man förvaltar skoltiden och därmed vad man lär
sig. Ingen kan mot sin vilja tvingas på kunskap. Ingen
kan bli mer klok än vad han eller hon själv önskar.
Poängen är att så många fler svenska barn i dag skulle
kunna lära sig så mycket mer och klara skolans kun-
skapsmål - om de bara gavs chansen och de rätta
stödinsatserna i skolan.
För att allt det jag har pratat om ska kunna åstad-
kommas måste skolans styrsystem ändras, inte minst
vad gäller lagar och regler. Skolpolitiken är inte barn-
och kunskapsfokuserad i dag. Den är genombyråkra-
tiserad, toppstyrd och alldeles för uppgiven. Tror
landets skolpolitiker längre att alla barn kan nå kun-
skapsmålen? Om de betvivlar detta, varför finns må-
len om inte alla ges förutsättningarna att nå dem? Om
landets skolpolitiker tror att alla barn skulle kunna
klara kunskapsmålen, hur kan man vila utan att för-
ändra skolan så att alla verkligen når fram?
En individualiserad skola skulle sätta press på po-
litiken och skolan att leverera innehåll, det vill säga
förutsättningar för barn att växa, inte bara deklaratio-
ner. Det blir mätbart om skolpolitiken lyckas eller
inte.
Det räcker med att studera förhållandena i min
hemstad Malmö för att förstå problemen. Där har
eleverna på papperet rättigheten att fritt få välja skola
i vilken som helst av de tio stadsdelar som Malmö är
indelat i. Men i verkligheten fungerar det helt annor-
lunda. I verkligheten, den verklighet som råder för
barnen och deras föräldrar, tvingas de in i skolor som
ligger närmast hemmet. Därför finns i dag skolor som
Rosengårdsskolan, som annars inte skulle ha existe-
rat.
Dessa människor får ingen information. Någon
sammanhållen informationsbroschyr från Malmös
alla skolor utsänd till alla föräldrar finns inte. Detta
stora problem finns dagligen och stundligen. Det
finns nu när vi debatterar ärendet i denna kammare.
Det sker med den socialdemokratiska majoritetens
och stödpartiernas goda minne.
När vi moderater kräver att valfriheten ska stad-
fästas, att den ska garanteras alla elever, är detta inte
ett tomt slagord. Bara att få en informationsbroschyr i
handen som talar om att man kan välja skulle för de
flesta föräldrar i Rosengård i Malmö vara något
enormt. Men ett lagstadgat stöd för en sådan valfrihet,
en sådan åtgärd, förvägras de av majoriteten i utskot-
tet, som hänvisar till dunkelt tal och till dunkla tan-
kar.
I verkligheten passar det socialdemokratin bara
alltför väl att eleverna befinner sig på en och samma
skola, i en och samma stadsdel, oavsett vilken del av
landet man pratar om. Då kan man fortsätta att prata
om eleverna som svaga om de bor i Rosengård eller
Kroksbäck, eller starka om de bor i Limhamn eller
Husie - några av de mest kända stadsdelarna i
Malmö. Det hade kunnat vara precis varsomhelst i
Sverige i övrigt.
Så cementeras problemen. Så växer främlingska-
pet mellan grupper i en och samma stad. Så föds och
underhålls segregationen och en segregerande politik.
Med segregationen kommer utanförskapet och vreden
över att inte kunna påverka sin situation. Strunt sam-
ma om Rosengårdsskolan har 1 200 elever, varav
färre än 1 % har svenska som förstaspråk. Strunt
samma att svenskar och invandrare inte möts i de
enklaver som har skapats i städer som Stockholm,
Göteborg och Malmö.
Om vi inte kan enas om att bryta upp de strukturer
som leder till segregationen, inte minst i skolan, är
allt annat arbete med att skapa bättre förutsättningar
förgäves. Skolan bidrar till och är ett resultat av bo-
endesegregationen i Sverige. Segregationen är obön-
hörligen förknippad med dagens problem i grund-
skolan. Den kopieras och förstärks in i landets skolor.
Därför är valfriheten så betydelsefull. Därför är den
central i den moderata skolpolitiken och i arbetet med
att skapa en välfungerande grundskola där kunska-
perna står i centrum.

Anf. 85 AXEL DARVIK (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka
bifall till reservationerna nr 7 och nr 33.
Vi liberaler har i alla tider kämpat för att alla in-
divider ska ha lika möjligheter från start i livet. Oav-
sett vilka föräldrar man har, vilken social bakgrund
man har, vilken hudfärg eller livsåskådning man har,
har alla människor lika värde och ska därför ha lika
goda möjligheter från start. Detta är en rättighet.
På rättigheternas teaterscen gör skolan entré som
den vita riddaren. Målet är tydligt, att ge alla elever
goda kunskaper av hög kvalitet. Den onda trollkarlen
som härskar över kungariket har fört en politik som
har gått i motsatt riktning. I dag lämnar 11 % grund-
skolan utan att ha godkänt i kärnämnena. Så många
som en fjärdedel når inte upp till skolans mål för
godkänt i alla ämnen. Särskilt hårt slår detta mot dem
som kommer från familjer utan tydlig studiebak-
grund. För att försvara skolans mål sätter vi upp tre
viktiga principer.
Den första principen gäller tydlig utvärdering. Där
vill vi införa betyg med fler steg och betydligt tidiga-
re än i dag. Vi vill också ha nationella prov från det
tredje året i grundskolan, för att tidigt kunna se brister
och starka sidor. Då ska eventuella luckor kunna
kompletteras och fyllas igen. Detta ska ses som ett
komplement till den övriga utvärdering som görs i
skolan med utvecklingssamtal och skriftliga omdö-
men.
Den andra viktiga principen gäller arbetsro. Där
tror vi att lärare och rektorer behöver mer befogen-
heter för att kunna hävda en bra arbetsmiljö i skolan.
Vi behöver en lagstiftning som ger en god arbetsmiljö
både för elever och lärare. Vi behöver utbilda fler
lärare till läraryrket. Då kan klasserna göras mindre,
och en bra, harmonisk atmosfär i klasserna kan ska-
pas.
Den tredje viktiga principen handlar om individu-
alisering och att göra skolan mer anpassad efter den
enskilde individen. Vi är alla olika. Vi tänker på olika
sätt, och vi lär oss naturligtvis på olika sätt. Därför
måste också undervisningen vara mer anpassad efter
den enskilde individen.
Vi vet också att vi tar olika tid på oss för att lära
oss saker. Därför tycker vi att det är naturligt att av-
skaffa den timplan som i dag finns fastslagen och
som alltför klumpigt reglerar tiden för de olika ämne-
na.
Vi säger att tio år bör vara ett riktmärke för den
tid som det ska ta att gå igenom grundskolan. Men
detta är alls ingenting som man bör slå vakt om som
en helig ko, utan det viktiga måste alltid vara att ele-
verna når upp till grundskolans mål och krav. Om det
sedan tar nio eller elva år är egentligen egalt. Det
viktiga är alltid att man når upp till de mål som vi har
satt upp.
Pedagogiken i våra kommunala skolor bör också
anpassas mer till individen. Man bör fortsätta i den
strävan som man har slagit in på. Förutsättningar för
en bättre och större mångfald av inriktningar av pe-
dagogiken bör också skapas.
Det är den enskilde individen, eleven, som till-
sammans med sina föräldrar bäst vet vilken inriktning
och vilken typ av skolgång som passar. Här har
friskolorna varit ett mycket välkommet inslag. Det är
viktigt att vi slår vakt om den reformen. En del av
principerna bakom etablerandet av fler friskolor bör
också kunna överföras till de kommunala skolorna i
dag.
Vi liberaler tror att experterna i skolan, lärarna
och rektorerna, tillsammans med elever och föräldrar
är de som ska ha inflytandet över skolan och som ska
fatta de viktiga besluten om hur verksamheten ska
bedrivas. Därför är kommunaliseringen ännu en av de
onda besvärjelser som vår socialdemokratiska troll-
karl har kastat över skolan.
Vi vill decentralisera besluten så att mer sådant
kommer ned till varje enskild skola och varje enskild
enhet. Kommunerna har i alla tider varit skickliga på
att ta hand om sociala frågor och sådant som rör om-
sorgen. Däremot har man inte alltid visat att man haft
samma kompetens på utbildningens område.
För oss liberaler är det också väldigt viktigt att
alla individer får lika bra start i livet. Därför är det
oacceptabelt att ha de stora skillnader som i dag finns
mellan landets skolor.
För att utjämna den finansiella biten och erbjuda
ett rättvist system vill vi införa en nationell skolpeng.
När det gäller denna nationella skolpeng ska hänsyn
naturligtvis också tas till elever som är i behov av
extra stöd eller till områden som socialt är extra ut-
satta. Därför säger vi att en fjärdedel av de resurser
som i dag läggs på skolan ska reserveras för sådana
specialområden.
Herr talman! Den grymmaste farsoten som drab-
bat rikets skolor är nog ändå sveket mot de elever
som behöver skolan allra mest. På tio år har antalet
speciallärare minskat från 9 000 till 5 000. Man har
slutat att utbilda nya speciallärare. Bristen på utvärde-
ring och på tidiga stödinsatser får i dag som konse-
kvens att problem som till en början kan ha varit
ganska små för en individ, en elev i skolan, tillåts
växa tills det blir väldigt svårt att hantera dem. Detta
skapar så att säga stora revor i den kunskapsmängd
som vi bör kräva att eleverna har när de lämnar
grundskolan.
Dessutom tar regeringen ytterligare ett steg i den
här riktningen och avskaffar de förkunskapskrav som
tidigare fanns för att komma till gymnasiet. Detta slår
naturligtvis hårt. Det hjälper inte att försöka blunda
för de problem som finns och som detta är ett uttryck
för. Jag kan lova regeringen att problemen inte för-
svinner även om man kniper ihop ögonen så hårt man
bara orkar.
Det är nödvändigt att tidigt ingripa för att motver-
ka bekymmer senare. De problem, för att fortsätta i
metaforernas värld, som till en början nästan kan te
sig som en charmig liten krabat kan växa upp till ett
fruktansvärt monster som den vite riddare som jag
tidigare talat om - skolan - på rättigheternas teater-
scen inte klarar av att besegra, i alla fall inte så länge
vi har den styrelse som vi har i vårt konungarike.

Anf. 86 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! I grundskolan läggs, som namnet an-
tyder, grunden till det som eleverna ska bygga vidare
på när de kommer till gymnasiet och, så småningom,
till högskolan.
Om det finns sprickor i grunden blir bygget osta-
digt. Därför kommer resten av skolväsendet inte att
fungera om grundskolan inte gör det. Det är i grund-
skolan som de stora resurserna måste sättas in så att
varje elev kan fångas upp och erbjudas det stöd som
behövs för att hon eller han ska klara att nå uppsatta
mål.
Det här är egentligen en självklarhet men verklig-
heten ser inte ut så. I stället förekommer det att elever
går igenom alla nio år i grundskolan och fortfarande
inte kan läsa tillräckligt bra för att förstå texten i en
vanlig dagstidning. Det förekommer också att elever
lämnar grundskolan utan att kunna använda sig av de
fyra vanligaste räknesätten. De här eleverna ökar
dessutom i antal. Hur kan det komma sig?
Är det eleverna som det är fel på - är de inte till-
räckligt intelligenta - eller är det lärarna som det är
fel på? Nej, ingetdera, anser jag. Det är politiken som
det är fel på.
I många år har Socialdemokraterna, uppbackade
framför allt av Vänsterpartiet, fört en skolpolitik som
har bidragit till den utveckling som vi i dag ser.
Grundtanken i den politiken är att alla barn är lika
och har samma förutsättningar att lära sig lika mycket
på lika lång tid.
Att gruppera eleverna efter förkunskaper eller ef-
ter andra kriterier har varit tabu. Bara nämnandet av
ordet "nivågruppering" har förpassat en till stenål-
dersstadiet. Detsamma har gällt synen på nationella
prov och betyg. De har inte ansetts behövas - bara
inlärningssituationen är tillräckligt motivationsska-
pande fungerar lärandet som det ska utan några som
helst avstämningar eller kontroller. Men åtminstone
varenda lärare vet att detta inte räcker för alla.
En gång i tiden när jag utbildade mig till lärare
fick vi dessutom veta att läxor var någonting gam-
maldags som bara behövde tas till av lärare som inte
klarade sin uppgift.
Verkligheten har dock börjat komma i kapp Soci-
aldemokraterna nu när kurvorna under många år har
pekat åt fel håll. Utvecklingssamtalen tillåts nu till
exempel och dokumenteras skriftligt, så att de kan
följas upp från gång till gång. Detta var otänkbart så
sent som för några år sedan då vi hade debatter här i
kammaren.
Men betyg ses fortfarande som något nödvändigt
ont som ska ges så sent som möjligt. Att betyg kan
användas för att göra det möjligt att sätta in nödvän-
diga stödåtgärder, inte för att stämpla elever, är fort-
farande en främmande tanke för vänstern. De som har
blivit mest lidande på det är de som bäst behöver
stöd, och det erkänner i dag många - även inom soci-
aldemokratin - så det finns kanske hopp.
Något som också har präglat den socialdemokra-
tiska skolpolitiken är den teoretiska inriktningen.
Insikten om att det finns många sätt att lära och att
alla sinnen måste användas för att eleverna ska få en
chans har inte varit särskilt väl utvecklad. Med fast-
låsta timplaner har de teoretiska ämnenas styrka mar-
kerats.
Vi kristdemokrater har länge arbetat för att de
praktisk-estetiska ämnena ska få en mer framskjuten
plats, men inte därför att vi inte inser vikten av att alla
får tillräckliga baskunskaper utan just därför. Rörel-
ser, teater, musik och konst öppnar låsta dörrar hos
många elever, så att även det teoretiska inlärandet
underlättas. Men framför allt bidrar kulturen till att
utveckla hela människan.
Genom att ge de professionella i skolan, de som
har den pedagogiska kunskapen om hur lärande går
till, mer att säga till om när det gäller arbetets upp-
läggning skulle - det är jag övertygad om - resultaten
förbättras.
Vi stöder Skollagskommitténs förslag om att rek-
tor ska få större befogenheter att styra över verksam-
heten. Mycket viktigare än den diskussion som nu
pågår om statens eller kommunens styrning är det att
diskutera den enskilda kommunala skolans självsty-
relse.
Huvudfrågan för oss politiker måste vara hur vi
kan skapa de bästa förutsättningarna för lärare och
rektorer och alla andra som är verksamma i skolan att
göra ett bra jobb. Det är dit makten måste flyttas. Det
finns forskning på området. Den forskningen visar att
avgörande faktorer för en skolas framgång är föräld-
raengagemang, rektors ledarskap, lärarprofessiona-
lism och den laganda som präglar skolan. Det cen-
trala för en god laganda på basplanet är upplevelsen
av att ha inflytande, att kunna göra något utan detalj-
inblandning uppifrån. I system med en massa for-
mella regler och direktiv uppifrån, alltså ett sådant
system som vi har, är försök till pedagogiska refor-
mer dömda att misslyckas enligt forskarna. Det är den
självständighet som den enskilda skolan åtnjuter som
bestämmer graden av hälsa i skolans arbetsorganisa-
tion. Den är också en viktig förutsättning för föräld-
rarnas engagemang och villighet att samarbeta och
göra insatser. I framgångsrika skolor drar föräldrar
och lärare åt samma håll.
De här forskningsresultaten har jag hämtat från
Torsten Huséns bok Skola och universitet inför 2000-
talet: en utbildningsforskares perspektiv. Huséns
slutsats är att det är den enskilda skolan och inte
främst den kommunala politisk-administrativa byrå-
kratin som måste ges större manöverutrymme. Vi
kristdemokrater instämmer i den slutsatsen.
Slutligen, fru talman! I det betänkande som vi nu
behandlar finns några motioner från Folkpartiet och
Vänsterpartiet som föreslår att hänvisningen till den
etik som förvaltats av kristen tradition och väster-
ländsk humanism ska strykas i beskrivningen av
skolans värdegrund. Motiveringen är bland annat att
inget specifikt värdesystem ska gynnas framför något
annat.
Jag kan inte låta bli att undra vilken historie- och
religionsundervisning som de riksdagsledamöter som
skrivit motionerna fått i skolan. För det är nämligen
ett faktum ett hela det svenska samhället byggts på en
kristen och humanistisk idétradition. Att inte stå för
det eller hänvisa till det är detsamma som att hugga
av sina egna rötter. Det skapar inte frihet. För att vara
fri behövs som bekant både rötter och vingar. Att
känna sitt eget samhälles rötter är en förutsättning för
att kunna möta och förstå andra värdesystem. Det
ligger ingen nedvärdering i det, tvärtom.
Jag yrkar bifall till reservationerna 19 och 29 i
betänkandet och står förstås bakom alla övriga reser-
vationer som vi kristdemokrater har lagt.

Anf. 87 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! För att bredda debatten en aning tän-
ker jag uppehålla mig en hel del vid frågor som rör
skolbarnomsorg och elevhälsa.
Jämfört med övriga barnomsorgsformer är skol-
barnomsorgen för 10-12-åringar dåligt utbyggd. Bara
ca 9 % av barnen är inskrivna i fritidshem. Av den
föräldraenkät som Skolverket har genomfört framgår
att andelen som har tillgång till öppen fritidsverk-
samhet är ännu lägre. Över hälften av barnen får klara
sig själva efter skolan. Det är tydligt att skolbarnom-
sorgen för 10-12-åringarna är lågt prioriterad i kom-
muner vad gäller både utbyggnad och innehåll.
Jag tycker att det är viktigt att kommunerna är
medvetna om sitt ansvar för också den här ålders-
gruppen. Skolbarnomsorgen för 10-12-åringar ingår i
det samlade utbildningssystemet. Den ska enligt
skollagen komplettera skolan samt erbjuda barnen
meningsfull fritid och stöd i utvecklingen. Skolbarn-
omsorgen och skolan ska tillsammans utgöra en hel-
het som bidrar till barnets allsidiga utveckling och
lärande.
Ur ett likvärdighetsperspektiv är det viktigt att
uppmärksamma skillnader i nyttjandet i barnomsor-
gen. Det kan röra sig om föräldrars utbildning, föräld-
rars födelseland, civilstånd och även bostadsort. Klart
är att de största skillnaderna finns inom skolbarnom-
sorgen. Det är till exempel barn till högutbildade som
betydligt oftare har skolbarnomsorg än barn vars
föräldrar har kortare utbildning. De beslutade refor-
mer som handlar om bland annat maxtaxa inom för-
skoleverksamhet och skolomsorg betyder att en del
av problemen har börjat att åtgärdas. Men det är tyd-
ligt att gruppen barn 10-12 år fortfarande saknar den
självklara rättighet som tillgång till en välfungerande
fritidsverksamhet utgör.
Den öppna fritidsverksamhet som vi har i 26 % av
kommunerna kan inte ur mitt perspektiv ersätta den
verksamhet som bedrivs inom fritidshemmets ram.
Det är ur flera perspektiv olyckligt att barn i åldern
10-12 år inte omfattas av rätten till fritidshem. Därför
menar vi från Vänsterpartiet att det i skollagen borde
klart framgå att även elever i den åldersgruppen har
rätt till fritidshemsplats. Det finns en förhållandevis
stor efterfrågan på skolbarnomsorg för barn till ar-
betslösa och föräldralediga. Av det här skälet, kombi-
nerat med den roll som skolbarnomsorgen spelar för
barnets hela utveckling, borde alla barn i åldern 6-12
år på samma sätt som inom förskoleverksamheten ges
en möjlighet till en plats även om föräldern är ar-
betslös eller föräldraledig. Vi menar att det snarast
bör utredas på vilket sätt den rättighet som vi gav till
förskoleverksamhet för barn till arbetslösa och föräld-
ralediga även skulle kunna omfatta barn i åldern 6-12
år.
Fru talman! Under förra mandatperioden presente-
rades elevhälsa som ett eget verksamhetsområde där
skolhälsovård, elevvård och specialpedagogiska in-
satser ingår. Utgångspunkten är skolans ansvar för att
skapa goda lärandemiljöer för elevernas kunskapsut-
veckling och personlig utveckling samt att lärande
och hälsa i stor utsträckning påverkas av samma ge-
nerella faktorer.
Ett av uppnåendemålen fokuserar på hälsan. I ett
av målen att uppnå i grundskolan står bland annat att
skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången
grundskola har grundläggande kunskaper om förut-
sättningar för en god hälsa samt har förståelse för den
egna livsstilens betydelse för elevhälsa och miljö. Vi
menar att arbetet med elevhälsa i stor utsträckning
ska vara förebyggande och att arbetet kräver en sam-
verkan mellan skolans alla delar och personalgrupper.
Det är också en självklarhet att det ska finnas en
allsidig kompetens för det här arbetet i skolan. Natur-
ligtvis måste organisationen för elevhälsa formas
utifrån lokala behov och förutsättningar. Men på
något sätt är den ändå viktigt att ur ett likvärdighets-
perspektiv garantera alla elever rättighet till elevhäl-
san i alla dess olika kompetenser. Därför menar vi att
man borde utreda möjlighet till att införa nyckeltal
inom elevhälsan.
Jag tror också att det är viktigt att den framtida
elevhälsan måste hitta nya och utvecklande samar-
betsformer med barn- och ungdomspsykiatrin. Mål-
sättningen måste vara att utifrån ett elevperspektiv
kunna samverka och förebygga olika former av ohäl-
sa. Det här borde den nya Skolutvecklingsmyndighe-
ten ha som ett tydligt uppdrag.
Fru talman! Egentligen måste vi bestämma oss för
vad vi avser med hälsa och vad vi inkluderar i till
exempel förhållandet fysiskt-psykiskt, förebyggan-
de-behandlande, och vi måste också koppla elevhäl-
sans arbete till kunskapsmålet om hälsa. Här handlar
det om att bryta en trend från att tidigare ha sett hälsa
nästan enbart i medicinska termer till att nu i stora
stycken handla om psykosocial hälsa, som mobbning
i olika former och på olika grunder. Med tanke på den
senaste tidens diskussioner om elevers hälsa, där man
diskuterat risk för övervikt med mera, ohälsosam
livsstil och så vidare hamnar vi att nästan enbart tala
om fysisk aktivitet. Som gammal idrottslärare tycker
jag i och för sig att det är positivt. Men vi glömmer
en hel del andra aspekter, till exempel livsstilsvanor i
fråga om kost.
Jag tycker att vi borde se elevhälsa i både förskola
och skola som en helhet och i relation till folkhälsa.
Det skulle främja ett mer långsiktigt tänkande.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag delar
många av de idéer och synpunkter som framförs av
den nya Skolutvecklingsmyndigheten. Det handlar
om att utifrån bland annat kunskapen om att socio-
ekonomisk bakgrund, kön och etnisk bakgrund på-
verkar hälsan. Det handlar om att utifrån den kunska-
pen arbeta med att först och främst ta fasta på att
skolans uppdrag är att skapa en god arbetsmiljö för
alla elever.
Det andra är att hitta former för att genom sam-
verkan hitta en miljö för lärande och utveckling.
Det tredje är att se sambandet mellan lärande,
värdegrund och hälsa. Elever som känner trygghet
och trivsel, upplever sammanhang och helhet, känner
delaktighet och har inflytande och självkänsla och lär
sig mer och bättre. Elevhälsans främjande uppgifter
är någonting som behöver förstärkas.
Jag står naturligtvis bakom Vänsterpartiets samt-
liga motioner, men för tids vinnande yrkar jag bifall
bara till reservation nr 4.

Anf. 88 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Till att börja med håller jag med Len-
nart Gustavsson om att skolbarnsomsorgen behöver
förbättras. Många kommuner lyckas inte nå upp till
de mål som vi har fastställt om att barn ska komma i
åtnjutande av skolbarnsomsorg.
Problemet för Lennart Gustavsson måste ändå
vara att han sitter med i en regeringskonstellation som
drar undan mattan för kommunerna när det gäller att
finansiera detta. Allting kostar pengar. Den nuvaran-
de regeringen, som Lennart Gustavsson stöder, följer
inte finansieringsprincipen. Den inför regler och lagar
som kommunerna måste följa, men som inte är fullt
ut finansierade utan som kommunerna sedan måste
bidra med pengar till. Jag skulle gärna vilja att Len-
nart Gustavsson berättar hur det går ihop.
Sedan vill jag ha svar på frågan: På vilket sätt är
det trångsynt och egocentriskt - som ni skriver i er
reservation - att hänvisa till att den svenska idétradi-
tionen bygger på kristen etik och västerländsk huma-
nism?

Anf. 89 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! När det gäller finansieringsprincipen
hänvisar Inger Davidson till att det behövs pengar för
att bedriva verksamhet ute i kommunerna. Det tror
jag att vi båda vet om att det gör.
Som vänsterpartist har jag gjort den bedömningen
- och där har jag nog hela partiet bakom mig - att på
det sätt som vi bäst i det rådande parlamentariskt
läget kan se till att kommunerna får resurser är genom
att vi samverkar med Socialdemokraterna och Miljö-
partiet.
Jag vet att det behövs betydligt mycket mer resur-
ser. Samtidigt är jag ändå ganska stolt och till och
med ganska nöjd över att vi under den förra mandat-
perioden lyckades göra en riktad satsning på skolan
och att vi nu, även om det ekonomiska läget nu är
kärvt, orkar fullfölja den.
Däremot har jag svårt att se hur man i en borgerlig
samverkan med de skattesänkningar som man från
olika håll tävlar om ska kunna åstadkomma mer re-
surser till kommunerna. Det förstår jag inte.
Sedan tog Inger Davidson upp frågan om kristen
etik och västerländsk humanism. Hon framförde i sitt
anförande en lätt anklagelse om historielöshet hos oss
som tycker att denna skrivning är rätt omodern.
Jag vill avsluta med att säga att vi lever i ett väl-
digt mångkulturellt samhälle där vi har att lyfta fram
en mängd olika företeelser. Därför tycker att den
skrivning som finns i förskolans läroplan där detta
inte nämns är bättre. Såvitt jag vet har det inte stött på
något problem att arbeta utifrån dessa riktlinjer inom
förskolan.

Anf. 90 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det var intressant att höra att Lennart
Gustavsson var både stolt och nöjd. Socialdemokra-
terna erkänner åtminstone att de är stolta, men inte
nöjda över hur det ser ut i samhället.
Även om Lennart Gustavsson nu tror att han
medverkar på bästa sätt genom att ingå i den kon-
stellation som han ingår i borde han ha lite svårt att
svara på frågan hur man ser på att Kristdemokraterna
anslår betydligt mer pengar till kommunerna än vad
den nu sittande regeringen gör. Dessutom för vi en
tillväxtpolitik som skulle ge kommunerna väldigt
mycket mer pengar, och det är kanske det som är
viktigast.
Men jag har väldigt svårt att förstå hur man kan
vara både stolt och nöjd när det ser ut som det gör i
dag. Skolbarnsomsorgen behöver förbättras. Nu drar
ni i vårbudgeten in mer pengar genom att höja avgif-
terna i maxtaxan. Samtidigt låter ni inte kommunerna
behålla de pengar som föräldrarna betalar i merkost-
nad, utan de ska gå till staten. Då börjar jag undra vad
ni håller på med, när det finns så många hål som
behöver fyllas.
Ja, jag tycker att det är historielöst, Lennart Gus-
tavsson, att anse att man inte ska hänvisa till den etik
som har byggt upp det här samhället och som vi har
hänvisat till i alla tider. Om man plötsligt skär av den
delen från vår historia, vad händer då med det upp-
växande släktet? Vad man än tycker om innehållet
måste man i så fall föreslå någonting annat i stället,
och det har jag aldrig hört att ni har gjort.
När dessa skrivningar infördes blev vi i utbild-
ningsutskottet uppvaktade av judiska företrädare,
muslimska företrädare och många andra religioners
företrädare. De sade att det var viktigt att Sverige
markerade vilka rötter vi utgår ifrån så att de har
någonting att förhålla sig till. Så kom inte och hänvisa
till det mångkulturella och att de som företräder andra
religioner skulle ha någonting emot det här!

Anf. 91 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! När jag pratade om att jag var stolt
och nöjd var det en travestering. Jag trodde att det
framgick.
Jag vet mycket väl att resursbehovet är stort ute i
kommunerna. Men jag återkommer till min något
stillsamma fundering om hur man på den borgerliga
sidan ska få ihop en gemensam politik när man föror-
dar stora, gigantiska skattesänkningar samtidigt som
man ska tillföra mer resurser till kommunerna. Det
går inte ihop, och det tror jag att man vet, men man är
mån om att framföra det argumentet.
När det gäller diskussionen om historielösheten
tycker jag att det är viktigt att vi är överens om att
skolan ska vara icke-konfessionell och att vi har reli-
gionsfrihet i vårt land. Då anser jag inte att skrivning-
ar om kristen etik och västerländsk humanism, som
utgörande den stora värdegrunden för det arbete som
ska bedrivas i skolan, har bäring. Jag tycker alltså att
man bör utvärdera hur värdegrundsarbetet i förskolan
bedrivs utan att man där har de skrivningar som man
har i grundskolan.
Jag har pratat med ganska många som jobbar
inom förskolan, och de har aldrig sett det som ett
problem att arbeta med värdegrundsfrågor utan att ha
den tydliga angivelse som finns i grundskolans läro-
plan. Jag tror att man i ett mångkulturellt samhälle
mycket väl - eller kanske till och med bättre - klarar
att arbeta med dessa frågor utan att ha denna pekpin-
ne.

Anf. 92 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Hur ska jag hinna tala om en sådan
hjärtefråga som Centerpartiets grundskolepolitik på
de få minuter som står till mitt förfogande? Men jag
ska göra ett försök.
Alla barn är värda en bra start i livet, och det är
därför som vi anser att skoltiden är så viktig för bar-
nen. Näst efter att få leva i trygga familjeförhållanden
spelar skolan en oerhört viktig roll i barnens uppväxt.
Redan i förskoleklassen är det viktigt att följa ut-
vecklingen av barnen och erbjuda högsta kvalitet. Det
är också ett uppdrag som Skolverket har, och det är
bra.
Personaltätheten diskuteras ofta ute i landet.
Dessvärre tenderar den att försämras. I Skolverkets
rapport nr 229, som ni säkert allihop fick häromda-
gen, kan man läsa att personaltätheten från förra läs-
året har minskat från 8,2 årsarbeten per 100 elever till
8,0 årsarbeten. Då ska man också ha i bakhuvudet att
antalet barn har minskat.
Värt att notera är också att personaltätheten är
högre i fristående förskolor, där den är 8,7 per 100
elever. Det finns otroliga spännvidder runtom i lan-
det. Det kan variera mellan 3,9 och 19,0 årsarbetare
per 100 elever. Det som jag nu talar om är visserligen
ytterligheter, men jag kan bara säga: Stackars de barn
som går i de förskolor där personaltätheten är 3,9.
Till råga på allt vet vi att möjligheten att få tag i
utbildade förskollärare minskar för varje år. Vi behö-
ver verkligen ta ett krafttag för att få fler att vilja bli
förskollärare, och jag tycker att det finns möjligheter
som vi måste fundera över. Ett exempel är valide-
ringen av invandrares utbildningar. De kanske har en
utbildning som de gärna vill vidareutveckla så att de
kan få arbeta i förskolorna. Tyvärr har nu statsrådet
Hallengren lagt valideringspropositionen på is. Jag
hoppas att vi kan hitta en väg att jobba vidare med
frågan i alla fall.
Inom förskolan är modersmålsundervisningen
sämre än i grundskolan. Som jag ser det måste barnen
få ett bra modersmål innan de kan förväntas inhämta
goda kunskaper i skolämnena. Utredningen Mål i
mun, som är ute på remiss just nu och som jag har
varit med om att ta fram, lyfter fram den här frågan
väldigt tydligt, och jag hoppas innerligt att den kom-
mer att få genomslag.
Hur ser det då ut i landet med modersmålsunder-
visningen? Jo, av de 13 % elever som har annat mo-
dersmål än svenska i förskolan är det 14 % som får
modersmålsundervisning. Skulle vi översätta det till
antalet ledamöter här i riksdagen skulle man kunna
säga att de 13 procenten skulle vara 46 riksdagsleda-
möter som var invandrare, och av dem skulle 6-7 få
modersmålsundervisning. Det kan inte vara riktigt.
Givetvis måste också modersmålsundervisningen
prioriteras i grundskolan.
Fru talman! I dag börjar barnen grundskolan på
hösten det år då de fyllt eller ska fylla sju år. Spänn-
vidden mellan de som är födda den 1 januari och de
som fyller år den 31 december är ju ett helt år. Ett år i
den åldern är väldigt mycket när det gäller mognad.
Trots det gör vi väldigt lite för att individanpassa
skolan för våra skolpliktiga elever.
Enligt oss i Centerpartiet är det inte rätt mot bar-
nen att de ska förväntas platsa inom en och samma
ram. Det som är viktigt är att se till den kunskaps-
och mognadsnivå som barnet befinner sig på och att
efter den individualisera skolstarten. Det är viktigt att
inte sänka kunskapskraven - som lätt kan bli följden
om alla ska stuvas in i samma ram - utan att anpassa
studiegången och studiemetoderna efter varje enskild
elevs behov. Skolan ska fokusera på sin huvudupp-
gift, att ge kunskap.
Vår utgångspunkt inom Centerpartiet är att alla
elever kan lära sig bara de får det stöd och den hjälp
som de behöver. Den frågan har Axel Darvik belyst
väldigt föredömligt i sitt anförande.
Jag tänker ibland på en av mina elever som läste
"fläsksås" i stället för "fallskärm" när jag höll på att
kolla om han var dyslektiker eller inte. Hade vi inte
upptäckt att han var det hade han kanske fått stora
problem i framtiden. Nu lyckades han få den hjälp
som han behövde, så han kanske också får en fall-
skärm i framtiden.
Många klarar inlärningen genom teoretiska studi-
er, medan andra behöver hela kroppen till hjälp för att
inhämta kunskaper. Genom individuella studieplaner
och slopande av timplaner finns möjligheterna. En
elev behöver kanske snickra för att förstå hur en linjal
används, och en annan kanske förstår behovet av att
kunna läsa när man sätter ett recept i handen på ho-
nom eller henne. Med en individanpassad studieplan
ökar också, självklart, föräldrarnas intresse för bar-
nets skolgång, och vi har vunnit mycket om vi får
med dem på spåret. Det är alltför ofta som man hör
lärare säga så här i dag: Det skulle säkert gå bra för
Pelle eller Stina om bara föräldrarna kunde visa lite
mer engagemang.
Hur kan jag då påstå detta? Jo, när föräldrarna ak-
tivt intresserar sig för elevens skolgång märks det på
resultatet. Jag kan påstå det efter 32 år som lärare. Jag
kan också påstå det efter att ha sett att de elever som
går i fristående skolor i genomsnitt får bättre betyg.
Men vill då föräldrarna vara delaktiga i sina barns
skolgång? Ja, nog verkar det väl så när man ser att
under det här läsåret, 2002/03, går mer än 60 000
elever i fristående skolor, vilket är en ökning med
mer än 120 % jämfört med 1997/98. Även det står att
läsa i den intressanta rapporten som ni har fått till era
rum. Det här är tydliga signaler som vi måste lyssna
till, anser jag.
Fru talman! I samband med att jag tar upp frågan
om föräldrarnas intresse av sina barns skolgång vill
jag lyfta fram några andra frågor som anknyter till
den.
Föräldrarna är en oersättlig resurs för skolans ar-
bete. Därför måste samarbetet mellan skolan och
föräldrarna fungera. Deras åsikter måste efterfrågas
och hänsyn ska tas till dem. Information och medin-
flytande måste stärkas. Deras intressen, kunskap och
kapacitet ska tas till vara inom alla områden som rör
skolans och barnens vardag.
Jag har redan nämnt en del områden, men vi anser
också att den försöksverksamhet med lokala skolsty-
relser som pågår ska permanentas. Det har pågått
försök i tillräckligt många år nu. Dessutom finns
erfarenheter från andra skolor som har provat lokala
skolstyrelser innan regeringens försöksverksamhet
sattes i gång. Där kan man också få erfarenhet.
Sundsvalls kommun till exempel har haft lokala skol-
styrelser i alla sina skolor sedan 1991, alltså tolv års
erfarenhet.
I de styrelser som vi vill se - med föräldramajori-
tet - tycker vi att andra än föräldrar, elever och skol-
personal ska kunna vara med. Kanske ska man ta med
matvarubutikens chef, som kan samarbeta med skolan
och lära eleverna om matvaror, låta dem göra inköpen
- närhetsprincipen som vi ser är så viktig - som kan
jobba med miljöfrågorna och som kanske kan mot-
verka snatteriet.
Varför majoriteten inte har velat permanenta för-
söksverksamheten hoppas jag att jag kan få besked
om senare i debatten här.
När jag nu har halkat in på frågor som har med
etik att göra vill jag lyfta fram drogproblematiken.
Det förekommer mycket arbete kring dessa frågor ute
i landets skolor, men när drogmissbruket nu ökar
visar det att det inte räcker. Det måste tas fram en
nationell handlingsplan kring dessa frågor. Samtidigt
ska de goda exemplen lyftas fram, där man arbetat
målmedvetet och där man sett positiva resultat. Det är
väldigt bra till exempel när kända idrottsutövare går
ut i skolorna och berättar vad som händer med krop-
pen om man använder droger. Men det får inte bara
vara enstaka temadagar, det måste vara en kontinuitet
i undervisningen kring drogerna så att det sitter i
ryggmärgen, så att de vet vad det handlar om.
Slutligen: Mer rörelse i skolan är ett måste för att
bygga upp en bra kondition. Och det var med glädje
som jag lyssnade till Lennart Gustavssons föreläsning
om elevhälsa. Det är oerhört viktigt att vi ser till den.
Eleverna har ett stort behov av att röra sig. Kan vi ge
dem mer rörelse i skolan, förbättrar vi folkhälsan och
kan förhoppningsvis i framtiden få ett minskat antal
långtidssjukskrivna.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 5 under punkt 4 och till reservation 17 under
punkt 16. Jag står givetvis bakom alla andra reserva-
tioner, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till
dessa.

Anf. 93 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Fru talman! Många saker som tidigare talare har
nämnt här, som vikten av kunskap, en bra start och
resurser till grundskolan och individualism, är saker
som jag håller med om, och det är i mångt och myck-
et självklart. Jag kommer i stället att välja att i dag
tala om två andra, konkreta områden som är väldigt
viktiga men kanske inte lika väldebatterade.
Den första frågan handlar om elevers inflytande,
någonting som vi från Miljöpartiet har drivit hårt och
länge. Elevers inflytande över undervisningen har ju
debatterats en del, och det är också en av de frågor
som kommer upp till avgörande när vi så småningom
ska debattera och fatta beslut om en ny skollag.
Där kommer i alla fall en del av det som reglerar
elevinflytandet att finnas med. Sedan måste det också
föras ett arbete på flera sätt och på många fler nivåer.
I Miljöpartiet brukar vi tala om begreppet elevmakt.
Vi tycker att det är särskilt viktigt att betona att det
handlar om ett perspektiv om var makten i skolan ska
ligga. Vi har också flera både detaljerade och genom-
gripande förslag för att nå verklig elevmakt ute på
skolorna. Flera av dessa förslag passar bäst att driva
på kommunalt plan eller lokalt på varje skola. Andra
krav hoppas vi att ett nytt förslag till ny skollag
kommer att ta upp.
Skollagskommitténs uppdrag har ju varit att lägga
fram förslag till en ny skollag som stärker elevinfly-
tandet och minskar antalet detaljerade regleringar.
Det kan tyckas fel att i dag föregripa Skollagskom-
mittén, men samtidigt tycker jag att det känns viktigt
att från riksdagen ge någon form av input till reger-
ingen kring med vilka ögon vi tycker att man bör läsa
Skollagskommitténs slutbetänkande.
På skolorna runtom i Sverige finns det i dag
många elever som arbetar för sina medelevers bästa.
Det kan handla om elevinflytande i elevråd eller
elevkårer. Det kan handla om skyddsombudsarbete
eller arbete med att ge ut en skoltidning. Det rör såväl
frivilligt arbete som arbete när man är utvald att re-
presentera andra elever.
Situationen för de elever som arbetar för andra
elever är väldigt olika på olika skolor. I vissa fall har
man mycket hjälp av lärarkollegium och rektorer. I
andra fall är det sämre. På grund av det här finns det
saker som jag tycker att det är viktigt att slå fast.
Elever ska ha rätt att lämna ordinarie undervisning för
att utföra den här typen av arbete. Det ska tydligt
framgå i en elevs slutbetyg om eleven har varit enga-
gerad för andra elevers väl. Varje skola ska vara
ålagd att ha något fungerande representativt forum för
elevinflytande, vanligtvis elevråd eller elevkår. Tolk-
ningsrätten för vad som är elevinflytande eller dylikt
ska inte ligga enbart på rektorn. Elever måste också
vara delaktiga i tolkandet.
Sedan flera år har skolor prövat på att ha skolsty-
relser med olika majoritet. I grundskolan har man haft
föräldramajoritet och i gymnasiet elevmajoritet på
sina ställen. Det är vår uppfattning att de här försöken
bör permanentas och utökas till att gälla alla kommu-
nala skolor. Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 18.
Skolan är en av de viktigaste arbetsplatserna i
Sverige. Ändå har elever i skolan fortfarande inte
samma rättigheter som människor på andra arbets-
platser. Lagarna om diskriminering och sexuella
trakasserier gäller inte fullt ut, vilket gör det otydligt
vilka regler som egentligen finns på svenska skolor
och vilken rätt svenska elever har. På samma sätt
gäller inte lagarna om arbetsmiljö fullt ut. Det här bör
skyndsamt förändras. Särskilt viktigt tycker vi att det
är att elevernas skyddsombud ges samma rättigheter
och skyldigheter som skyddsombud på andra arbets-
platser. Elever är experter på vilken säkerhet som
finns eller inte finns runtomkring dem. Deras valda
ombud bör därför bemyndigas med samma rättigheter
att till exempel i extremfall stänga arbetsplatsen som
de vuxnas valda ombud har.
En annan viktig fråga som jag tänkte ta upp, som
kanske inte är lika ofta diskuterad, är kravet som vi
från Miljöpartiet har på att skolan ska vara en reklam-
fri zon. Jag yrkar till att börja med bifall också till
reservation 67 av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Vi utsätts ju alla dagligen för en enorm påverkan
av kommersiell reklam. Det vi ser som viktigast är att
man ska kunna vistas åtminstone i skolan utan att
utsättas för påverkan från kommersiell reklam. I dag
kan vi i alltfler kommuner se hur reklamen har kom-
mit in i våra barns skolmiljö på ett mycket påträngan-
de sätt i form av reklamplatser inne i skolor, reklam-
skyltar eller sponsrade läromedel. Medierna påverkar
i hög grad - och därmed även reklamen. Vissa ameri-
kanska medieforskare har pekat på att reklaminslagen
i amerikansk TV är längre än nyhetsinslagen i dag
och att en genomsnittlig amerikansk TV-tittare ser ca
30 000 reklaminslag om året. Det är en utveckling
som vi inte har nått än i Sverige men som vi faktiskt
ser att vi är på väg emot.
Vet ni hur många timmar en elev spenderar i sko-
lan under hela sin skoltid? Det är ca 13 000 timmar.
Vet ni hur många timmar en genomsnittlig ungdom
ser på TV under samma tid enligt de undersökningar
som finns? I snitt 19 000 timmar. Man kan ju undra
varifrån de får den största påverkan. Det är så klart
väldigt svårt att säga om den utvecklingen är bra eller
dålig, och det finns inga entydiga forskningsresultat
som pekar i den ena eller den andra riktningen.
Tvärtom finns det nog både positiva och negativa
effekter av TV-tittande. Man kan däremot undra hur
det ökande antalet reklaminslag påverkar.
Detta är en utveckling som, oavsett vad vi anser
om den, är svår att hejda. Jag tror till och med att
mediernas inflytande och reklamen kommer att ta
större plats i våra liv framöver. Men vad vi fortfaran-
de kan påverka är skolmiljön. Jag anser att skolan ska
vara lite av en fredad värld när det gäller denna typ av
kommersiell påverkan. Där ska kunskapen stå i cent-
rum, och eleverna ska ha en lugn och trygg miljö som
ger dem möjlighet att ha fokus på det som är viktigt i
skolan.
Det är svårt att komma undan reklamen, och den
påverkar oss vad vi än tycker om den. Undersökning-
ar visar också att barn och ungdomar är den grupp
som är allra lättast att påverka. De utgör också en allt
viktigare målgrupp för olika reklamannonsörer. Sve-
rige har ju i dag stränga regler vad gäller reklam i TV
riktad till barn. Ska vi då tillåta reklam i skolan? Om
det är så att man kan ifrågasätta skolans objektivitet
så är det faktiskt illa.
Därför tycker jag att det är glädjande att man kun-
de se i höstas att Thomas Östros uttalade sig i DN om
att han säger nej till sponsring och kan tänka sig att
lagstifta för att skydda elever mot reklam i skolan.
Miljöpartiet lyfte den här frågan första gången i riks-
dagen 1997. Då var det inget annat av partierna här
som var intresserat, men nu ser vi fram emot en dis-
kussion om hur man kan gå vidare antingen med
riktlinjer eller med lagstiftning.
Jag yrkar återigen bifall till reservationerna 18 och
67 men stöder givetvis också resten av våra reserva-
tioner.

Anf. 94 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Mikaela Valtersson tar upp en jätte-
viktig fråga, nämligen elevinflytande. Det är ju
många partier, bland annat Kristdemokraterna, som
tycker att det här är väldigt viktigt att utveckla. När
man frågar elever är det ofta så att de yngsta eleverna
upplever att de har mest inflytande. Sedan avtar det
här med åldern. Det borde ju vara precis tvärtom.
Jag kan hålla med om att det borde premieras att
man till exempel har engagemang i elevråd och lik-
nande. Därför har vi föreslagit att en lagstadgad mi-
niminivå av elevinflytande ska införas i skolan. Jag
har också en reservation om det i det här betänkandet.
Min fråga är egentligen bara: Hur ställer sig Miljö-
partiet till det?

Anf. 95 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tycker att det är en intressant tan-
ke. Vi har inte riktigt funderat fullt ut på vad den
innebär i det här läget, men jag tror att vi har en stor
samsyn. Jag tycker att det är en intressant tanke att
fundera vidare på. På sätt och vis kan man väl säga att
när vi så småningom kommer att fatta beslut om en
skollag sätter vi också en miniminivå. Vi har velat
vänta med den här typen av regleringar till det tillfäl-
let.

Anf. 96 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det låter ju bra. Då kanske vi till och
med kan komma fram till något enigt. Jag är inte så
säker på att Skollagskommittén talar i just de här
termerna, men jag tror att det är precis det som be-
hövs: en lagstadgad miniminivå där man lägger fast
hur elevinflytandet ska se ut.

Anf. 97 AXEL DARVIK (fp) replik:
Fru talman! Mikaela Valtersson tog i sitt anföran-
de upp det här med att hon tyckte att det skulle vara
inskrivet i betyget om man har varit med och engage-
rat sig. Nu är det ju så att Miljöpartiet är ett parti som
gärna vill avskaffa betygen. Ändå för hon fram reso-
nemanget kring hur viktigt det är att man har med
detta i det meritdokument som man får när man läm-
nar grundskolan.
Därför undrar jag om det kanske är så att Miljö-
partiet har börjat ändra åsikt när det gäller betygen
och att man ser att detta kan vara något av en morot,
alltså att samma princip också borde gälla andra äm-
nen, inte bara sådant som engagemang i elevrådet och
liknande.
Vi ser ju som liberaler att det är väldigt viktigt att
man har kvar betygen som en del av den utvärdering
som bör ske betydligt tidigare i skolan än vad fallet är
i dag och som är viktig för att man ska kunna upp-
täcka var man är stark och var man har eventuella
luckor som behöver stängas igen. Därför skulle jag
vilja veta hur Mikaela Valtersson ser på detta.

Anf. 98 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag kan väl börja med att svara att det
är inte riktigt så att jag kan tillfredsställa Axel Darvik
på det sättet att vi har ändrat åsikt i betygsfrågan. Vi
ska ju debattera den om bara en lite stund, så jag får
väl gå in mer på detaljerna då. Men bara för att vi vill
avskaffa dagens betygssystem är det ju ingenting som
säger annat än att så länge vi har det får vi försöka
förbättra det och göra det så bra som möjligt. Så
tycker jag att det fungerar med många saker i sam-
hället, att vi ändå försöker påverka dem. Precis på
samma sätt vill vi att man ska kunna överklaga betyg
så länge betygen finns kvar.
En skola utan dagens system ser vi inte som en
skola utan någon typ av utvärderingssystem alls. Där
finns det också plats för att på något sätt informera
och tala om att en elev har varit engagerad i elev-
rättsliga frågor.

Anf. 99 AXEL DARVIK (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle ändå vilja ha ett förtyd-
ligande om vilken den stora bristen är som man ser i
att ha ett betygssystem. Man vet ju av erfarenhet att
lärare i utvecklingssamtal ibland kan uttrycka sig på
ett sätt som inte är tillfredsställande. Om man har ett
betyg som komplement till detta har man en tydlig
utgångspunkt i de diskussioner som man sedan kan
föra med sin lärare. Dessutom är man genom betygs-
systemet garanterad att få bli jämförd med de krav
och specifikationer som Skolverket sätter upp. Jag ser
detta som ett viktigt komplement i den utvärdering
som naturligtvis också utvecklingssamtal och skriftli-
ga omdömen kan vara en del av. De kan möjligtvis
beskriva helhetssituationen bättre, men det kan vara
svårt att lägga in samma värdering i ett samtal som i
ett betyg.

Anf. 100 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag upprepar att jag vill gå in på de-
taljerna i nästa debatt, för jag tycker inte att man
riktigt gör dem rättvisa i detta sammanhang.
En sak som Axel Darvik själv tar upp är att det
inte är helt rättvist med utvecklingssamtal och att det
kan finnas olikheter där. Samma argument kan an-
vändas om betygssystemet: Det är ingen absolut san-
ning, utan betygen ges på olika sätt av olika lärare
och i olika skolor i landet. Det är inte ett fullständigt
rättvist system. Därför vill vi utveckla andra sätt, och
dem tänker jag tala mer om senare.

Anf. 101 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! I början av den här veckan var ut-
skottet i Luleå och Umeå och mötte bland annat en
mängd studenter. Det var ett väldigt stimulerande
besök. Vi fick diskutera med studenterna själva om
frågor som rörde grundskolans roll i det livslånga
lärandet.
Vi mötte lärarutbildningen, och vi mötte repre-
sentanter för Värdegrundscentrum i Umeå. Det är en
imponerande verksamhet som nu går i gång och stu-
derar förekomsten av rasism i olika svenska skolor
och behovet av att arbeta mot det.
Värdegrundsarbetet i de svenska skolorna är vik-
tigt. Jag är glad över den breda politiska uppslutning
som i dag finns för det. Det var lite nytt när Ingegerd
Wärnersson presenterade hela det breda upplägget av
värdegrundsarbetet för ett antal år sedan. I dag är det
någonting som omfattas av ett väldigt brett engage-
mang. Det är många frågor med anknytning till vär-
degrunden som återkommer bland de nästan 200
motionsyrkanden som vi nu ska behandla.
För socialdemokratin är skolan en av grundbultar-
na i välfärdssystemet, ett instrument för både tillväxt
och rättvisa. En bra skola hör till det mest angelägna
ett välfärdssamhälle kan ha. Därför satsar vi bland
annat mycket starkt på skolan i dag - på 15 000 fler
vuxna. Därför satsar vi på åtgärder inom många olika
områden. Det har skett en bred översyn av skollagen.
Det pågår insatser när det gäller skolledararbetet. Ja,
det pågår insatser inom en mängd olika samhällsom-
råden - allt för att svensk skola ska bli så bra som
möjligt.
Axel Darvik beklagade att antalet speciallärare
skurits ned. Det är riktigt, Axel, vi beklagar det alla,
och vi har alla ett ansvar. Den kraftiga nedskärningen
av stödresurser i skolan inleddes i början på 1990-
talet, men det skedde också nedskärningar under
saneringsarbetet i slutet av 1990-talet. Därför är det
så viktigt att vi nu kan gå in och förstärka skolan, och
förstärka den allra mest där insatserna behövs allra
bäst.
Svensk skola står ändå stark internationellt. Vi
diskuterade för en tid sedan PISA-utredningen. Vi
fick nyligen PIRLS-jämförelsen, som visar att svens-
ka barn hävdar sig väl när det gäller läsning och
skrivning. Vi kan alltså, Inger Davidson, vara stolta
över den svenska skolan.
Men vi har högre ambitioner än så för de svenska
barnen. Vi vill att alla barn ska ha framgång i skolan.
Vi vill att alla föräldrar ska kunna lita på närmaste
skola. Och vi vill att barn ska få en god utbildning i
alla skolor. Därför måste vi arbeta på olika plan. Vi
måste arbeta med arbetsmiljön i skolan, och vi måste
arbeta med det som är skolans kärnverksamhet: kun-
skapsutvecklingen och barnens färdigheter. Vi måste
arbeta med det som är en viktig del av skolans ansvar:
barnens hälsa.
Som utskottsledamöter besöker vi många skolor.
Vi möter många fina skolor som präglas av värme,
kärlek och arbetsglädje. Men vi möter också skolor
där det är för mycket otrivsel, där barnen säger för
mycket elakheter till varandra och där det pågår
kränkningar av barn. Därför är det så viktigt att vi kan
ta värdegrundsarbetet på allvar och verkligen markera
vikten av samarbete mellan hem och skola. Jag är
stolt över att vi har en skollag som så tydligt markerar
att skolan ska arbeta med fostran av barnen och göra
det i nära samverkan med hemmen, som ändå har
huvudansvaret för barnens fostran.
När vi jämför oss med andra länder visar det sig
att vi har goda kunskaper i den svenska skolan, men
vi kan inte vara nöjda. I matte, svenska och engelska
har resultaten blivit en aning bättre vid den sista mät-
ningen. Det känns positivt. Det kan vara ett uttryck
för att det ändå är resultat på gång på grund av de
förstärkningar som har gjorts i den svenska skolan.
Men det är självklart att vi inte kan vara nöjda när
drygt 10 % av barnen inte klarar målen i ämnen som
matte, svenska och engelska. Därför har den social-
demokratiska regeringen prioriterat arbetet med bland
annat matematiken, där det är flest barn som miss-
lyckas. Det har nyligen tillsatts en matematikdelega-
tion.
Jag vill säga, kära utskottskolleger, att det var
väldigt spännande att diskutera med studenterna i
Luleå. När vi frågade dem vad som var problemet
med skolans matematikundervisning sade de att det
handlar mycket om metodik. Det handlar om att
matten inte blir tillräckligt åskådliggjord. Det är för
mycket av tävlan om att komma fram i matteböckerna
och för lite av verklig matematisk förståelse. Jag tror
att det behövs något av en revolution och inspiration
ute i skolorna till att utveckla den matematiska di-
daktiken. Jag tycker att det är väldigt spännande att
höra att mycket är på gång, att det nu tillsätts profes-
surer i matematisk didaktik och att det pågår ett nära
samarbete mellan lärarutbildningarna och skolorna
när det gäller utvecklingen av matematiken.
Det andra området som är högprioriterat är svens-
ka språket och lässkickligheten hos barnen. Här sker
väldigt många spännande pionjärinsatser i skolorna.
En sådan hörde jag talas om från Laxå för en tid se-
dan. I en liten Laxåskola hade man bestämt sig för att
under en period år 2003 läsa 2003 böcker, diskutera
dem med varandra och lära varandra att verkligen
inse betydelsen av läsning, både hemma och i skolar-
betet.
Det tredje området som är högprioriterat har också
Lennart Gustavsson berört. Det handlar om barns
hälsa. Det finns en väldigt stark oro i många motioner
för att barn far illa, att alltför många barn väger för
mycket, att man rör sig för lite och att barn på ett
antal skolor i dag debuterar med alkohol redan som
barn, inte ens som ungdomar. Narkotikan förefaller
ha kommit tillbaka på många gymnasieskolor. Många
barn far illa på grund av att de utnyttjas sexuellt.
Skolan är samhällets mötesplats för barnen och
har ett väldigt starkt ansvar för att jobba med barnens
hälsoutveckling. Därför är jag glad över att skolmi-
nistern så starkt har markerat vikten av att arbeta med
rörelse och att vi kan använda en del av de 15 000
nya tjänsterna till att förstärka elevhälsan, antingen
det handlar om skolkuratorer, skolsköterskor eller
andra resurser som är så viktiga.
Det är också viktigt att det i hela samhället be-
drivs ett intensivt folkhälsoarbete som fångar in hela
befolkningen, och där inte minst barnen är oerhört
viktiga.
Fru talman! Vi kan vara stolta över mycket i den
svenska skolan. Men vi får aldrig bli förnöjda så
länge som många barn far illa.
Vi ser också i riksdagens motionsflod att mycket
förenar svenska skolpolitiker. Men det är också en hel
del som skiljer, och det är det som dagens debatt är
till för att särskilt belysa.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskot-
tets betänkande.

Anf. 102 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
den moderata reservationen 5.
Jag har en fråga till Inger Lundberg. Grundsko-
lans utveckling under senare år är inte precis någon
vacker syn. Tvärtom kan vi konstatera att de elever
som lämnar denna nivå för att gå vidare till högre
studier är sämre och sämre förberedda för sin uppgift.
Andelen som underkänns i de första proven efter det
att de har kommit från grundskolan till gymnasiet har
en klar tendens att stiga. I min hemstad Malmö ökade
andelen som blev underkända i svenska från 25 % till
33 %, alltså från en fjärdedel till en tredjedel, bara på
en sommar. Eleverna pumpas alltså i dag över från
grundskolan till gymnasiet med ett G för godkänt i
bagaget bara för att någon månad senare underkännas
i precis samma ämne.
Allt detta tyder på, bortsett från de rent betygs-
mässiga aspekterna, på ett behov av att låta eleverna
studera i mer individuell takt, att låta dem inhämta
kunskaperna i olika takt. Det borde stå klart för alla.
Eleverna är olika, de skiljer sig åt, och de borde alltså
få en individualiserad studiegång. Men ändå väljer
utskottsmajoriteten att avstyrka det samlade borgerli-
ga yrkandet om individuell studietid. Min fråga till
Inger Lundberg är varför. Vad är skälet? I betänkan-
det står det i princip bara att försök med att arbeta
utan en nationell timplan pågår och att den möjlighe-
ten finns. Men är detta det enda motivet för att av-
styrka vårt gemensamma yrkande?

Anf. 103 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Den svenska skola präglas av ett in-
dividualiserat arbetssätt. Det händer ibland att det
brister. Skälet till det är ofta att man saknar resurser
för att möta varje elev. Det är därför som vi vill för-
stärka resurserna eftersom vi vet hur oerhört mycket
de särskilda resurserna betyder för de barn som har
det allra svårast.
Moderaterna talar nyspråk. Moderaterna talar väl-
digt mycket om de barn som har det jobbigast men
säger nej till att rikta särskilda och extra resurser till
dessa barn.
När det gäller frågan om timplan har socialdemo-
kratin sagt att vi ska ha en stor öppenhet. Och vi be-
driver nu en mängd olika försök med timplanelösa
studier.
Men vi har samtidigt sagt: Låt oss inte rusa i väg
eftersom vi verkligen vill säkra att alla elever får med
sig det som de behöver av till exempel de praktiskt-
estetiska ämnena.
Där kan jag till Inger Davidson säga att jag blir
lite förvånad när man å ena sidan...

Anf. 104 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna om att den här repliken gäller
Tobias Billström.

Anf. 105 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt. Jag återkommer.
Vi får vår chans.
Men vad vi socialdemokrater vill ha är en starkt
individualiserad skola där alla barn får chansen att
utvecklas men att de också ska ha möjlighet att ut-
vecklas inom gruppens och klassens ram.
Däremot är vi rädda för ett system där det är en-
bart kunskaperna som avgör i vilken enskild skolklass
varje barn går eftersom vi vet att kamratkontakter,
mognad och så vidare också har väldigt stor betydelse
för i vilken grupp barnen ska höra hemma.

Anf. 106 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Inger Lundberg säger att den natio-
nella timplanen kan avskaffas och att man ibland har
försökt. Men jag tycker att detta är ett argument som
jag tycker är taget lite grann ur luften eftersom vi vet
att timplanen ofta fungerar mer som en tvångströja än
som en hjälpande hand. Men timplanen borde därför
inte avskaffas på prov. Den borde helt ersättas med
kunskapsmål mot vilka eleverna själva kan styra och
få hjälp att uppnå.
Och varför kommenterar Inger Lundberg inte våra
förslag i den riktningen som också finns i detta be-
tänkande?
Talet om extra resurser låter utmärkt. Men vi vet
ju att kommunerna i dag inte har något samlat grepp
över skolkostnaderna. Tvärtom ser vi hur skolornas
ekonomi urholkas och hur satsade pengar ofta slussas
tillbaka till kommunkassan via skolhyror och så kall-
ade overheadkostnader. Och detta är en ganska stor
kontrast till Inger Lundbergs och Socialdemokrater-
nas vackra ord om satsningar.
Min teori är att ärlighet vara längst. Att bara stirra
sig blind på skolkostnaderna eller på timplanen är inte
att hantera skolproblematiken på rätt sätt.
Hade utskottsmajoriteten i stället följt våra mo-
tionsyrkanden och valt en mer individualiserad skol-
plan som huvudmålet, om kunskapsmål och om en
tydligt målstyrd skola, hade vi förmodligen haft större
förutsättningar att bryta den ganska negativa utveck-
ling som i dag äger rum runtomkring i våra grund-
skolor i det här landet. Det är min och Moderaternas
mycket bestämda uppfattning.

Anf. 107 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Det som nu pågar är en utveckling av
kvalitetssäkring i den svenska skolan där regeringen
har tagit ett mycket skarpt och mycket starkt grepp,
där man har förstärkt Skolverkets möjligheter att
arbeta med kvalitetssäkring och samtidigt ställer krav
på varje enskild skola och varje kommun att kvali-
tetssäkra och utvärdera sin verksamhet just för att
kunna styra mot de kunskapsmål som vi socialdemo-
krater sätter så högt för alla barn, inte bara för några
av barnen.
Vi har också tryckt på vikten av att verkligen rikta
särskilda pengar till skolan. Och en bakgrund till det
är just det som Tobias Billström säger att det har varit
svårt för många kommuner, bland de många krav som
ställs på kommunerna, att kunna prioritera just sko-
lan. Men vi vet att de riktade pengarna till skolan är
oerhört angelägna, och vi beklagar att Moderaterna
inte har ställt sig bakom detta.

Anf. 108 AXEL DARVIK (fp) replik:
Fru talman! Socialdemokrater och liberaler har en
stolt tradition i historien av att tillsammans ha kämpat
för en kunskapsskola som präglas av bildningsidealet.
Socialdemokraterna har tyvärr lämnat den vägen, och
liberalerna står nu ensamma. Detta slår naturligtvis
extra hårt mot de elever som hade behövt skolan allra
mest.
Inger Lundberg berättade om och beklagade sig
också över att speciallärarna har blivit färre. Men hur
kan man då säga att man vill fortsätta på detta sätt
och att man vill stödja dessa elever när man samtidigt
slutar utbilda nya speciallärare? Det är ju de facto den
politik som Socialdemokraterna har fört.
När det gäller de viktiga principerna om utvärde-
ring, arbetsro och krav på kunskap väljer Socialde-
mokraterna att sänka kraven i stället. De slopar kravet
på förkunskaper för att man ska komma in på gymna-
siet. I stället ska stödet sättas in tidigare på gymnasi-
et.
Nu föreslår dessutom Gymnasiekommittén att inte
ens detta ska vara fallet utan att alla ska gå vidare
direkt in på gymnasiet. Det individuella programmet
var naturligtvis en mycket dålig lösning. Men nu
verkar det dessutom som att man lämnar eleverna
utan något stöd över huvud taget.
Jag undrar var denna tradition av kunskap och
bildning har tagit vägen i Socialdemokraternas Sveri-
ge?

Anf. 109 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag är ensam om att
beklaga den ytlighet som präglar dagens liberaler i
skolpolitiken. Vi har också mött enskilda framstående
liberaler bland lärarna som har känt det som väldigt
tungt med den vulgära syn på skolan som liberalerna
har stått för i den här kammaren under de senaste
åren. Då är det kanske inte heller så märkligt att man
säger att det nu inte finns några speciallärare längre.
Vad som de facto har hänt i samband med lärarut-
bildningsreformen är att alla lärare får tillgång till
speciallärarkompetens. Det är så viktigt om man, som
Birgitta Sellén var inne på tidigare, i ett tidigt skede
verkligen ska kunna fånga upp barn som har problem.
Dessutom finns speciella profiler för de lärare
som särskilt vill inrikta sig på att arbeta som special-
pedagoger, och det borde Axel Darvik känna till.
Axel Darvik tar också upp frågan om det indivi-
duella programmet i framtiden, och han frågar vad vi
menar med att avskaffa det individuella programmet
och vad vi menar med att inte ställa krav.
Det kommer självfallet att krävas goda kunskaper
i matte, svenska och engelska för att kunna följa ett
antal ämnen och kunna fullgöra målen i gymnasie-
skolan. Men vi har sagt att vi vill komma ifrån den
situation där ungdomar som har haft det svårt och
jobbigt med matte, svenska och engelska får väldigt
lite resurser i gymnasieskolan, där de får några ensta-
ka timmar att bara jobba med svenska, engelska och
matte i stället för att som andra ungdomar få chansen
att jobba med de karaktärsämnen som betyder så
mycket för dem. De så kallade PRIV-programmen är
en mycket positiv förebild för hur vi kan utveckla
gymnasieskolan för dem som inte klarat målen i
grundskolan.

Anf. 110 AXEL DARVIK (fp) replik:
Fru talman! Nu är det dock så att speciallärarut-
bildningen har försvunnit. Det är naturligtvis positivt
att lärare får mer kunskaper i ämnen och tillgång till
kunskap när det gäller elever med behov av speciellt
stöd. Men det vi i Folkpartiet efterlyser är lärare som
har förmåga att direkt gå in och arbeta enskilt med
elever för att på så sätt snabbt stödja de elever som
behöver extra stöd och hjälp.
Sedan måste det väl vara en riktig princip att
grundskolan, som också hörs på namnet, är den del av
skolan som lägger kunskapsgrunden och också ska få
möjlighet att göra det. Det är väl inte rätt, såsom
Inger Lundberg förespråkar, att dessa problem ska
lösas i gymnasieskolan som ju ska vara en påbygg-
nadsdel. Är det inte i så fall mycket bättre att ge ele-
verna den tid de behöver för att nå upp till kraven och
att hävda de kunskapskrav som grundskolan ställer?
Man måste våga stå upp för dem och se till att alla
elever som lämnar grundskolan också har med sig de
grundläggande kunskaper som krävs.

Anf. 111 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! På en punkt är Axel Darvik och jag
ense: Vi ska satsa på grundskolan. Det gör Folkpartiet
och Socialdemokraterna genom en extra satsning på
pedagoger, bland annat specialpedagoger, och andra
resurser till grundskolan. Där är vi helt överens.
Däremot vill jag fråga Axel Darvik, som kanske
har ännu fler unga kompisar än jag: Är det rimligt att
vi har ett system där den som är 17-18 år, och inte
har klarat målen i grundskolan, fortfarande är kvar
där och inte får chansen att pröva på spännande upp-
gifter på fordonsprogrammet, på ett estetiskt program
eller på något annat? Jag tycker att det är fruktansvärt
grymt, och jag förstår inte vilken syn på unga männi-
skor det bottnar i.
När det gäller speciallärarutbildningen har den
förnyats, men den har inte försvunnit. Det handlar om
en annan utbildning i dag med nya arbetssätt och nya
metoder. Det är möjligt att man går lite för snabbt
fram på en del håll, men då gör man som man alltid
gör i pedagogiskt förnyelsearbete, nämligen går till-
baka och tar vara på lite av det man jobbade med förr.
Det är dock icke så, Axel Darvik, att speciallärarut-
bildningen har försvunnit. I den nya lärarutbildningen
utbildas lärare med mycket gedigen kompetens på det
specialpedagogiska området.

Anf. 112 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Inger Lundberg
om vi är överens om föräldrarnas betydelse för skol-
arbetet. Jag förmodar att vi är överens om att det är
viktigt, och då är min fråga: Varför är inte Socialde-
mokraterna och regeringen beredda att permanenta de
lokala skolstyrelserna? Det är ju ytterligare ett ställe
där föräldrarna kan vara delaktiga, alltså inte bara när
det gäller individuella studieplaner och så vidare.
Vi är också väl medvetna om att vi står inför en
enorm lärarbrist både i förskolan och i skolan. Hur
ska vi lösa den? Inger Lundberg berättade att man
just träffat lärarstuderande. Därför måste frågan vara
aktuell och ni bör ha tänkt på den. Är ni redo att
bland annat validera så att vi kan få ännu fler från
andra yrkesområden att bli lärare?

Anf. 113 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Engagemanget för samverkan mellan
hem och skola är viktigt att markera. Det är också
viktigt att säga att vi i enighet i grundparagraferna i
skollagen slagit fast samarbetet mellan hem och sko-
la. Starkare och tydligare än så kan inte de samban-
den sägas.
Vi har också med stor glädje sett utvecklingen av
försöksverksamheten med föräldramajoritet i grund-
skolor och elevmajoritet i gymnasieskolor. Jag som är
från Örebro har till exempel mycket positiva erfaren-
heter av hur eleverna i gymnasieskolan har jobbat och
med vilket engagemang de tagit sig an uppgifterna.
Regeringen ser också med stort allvar och intresse
på dessa samarbetsfrågor. Därför har man tillsatt en
arbetsgrupp som kommer att titta på erfarenheterna
från det nuvarande samarbetet, ta till sig det bered-
ningsarbete som har skett i Skollagskommittén och
återkomma med förslag till permanentning.
Man kan fråga sig varför detta inte permanentas
nu. Skälet till det är att i så fall ska man permanenta
den nuvarande modellen rakt upp och ned. Det kan
dock vara så att man på en del håll har haft svårighe-
ter med att jobba enligt den nuvarande modellen, man
kanske vill förstärka sättet att arbeta och ta till sig
dessa erfarenheter innan man permanentar. Men både
Birgitta Sellén och jag kan till de föräldrar som frågar
med skärpa säga att det inte kommer att bli mindre av
föräldra- och elevmedverkan.

Anf. 114 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det känns i och för sig bra, men min
stilla undran är hur länge man behöver få erfarenhet.
Man borde ha erfarenheter också från de utvärdering-
ar som är gjorda bland dem som började långt innan
regeringens försöksverksamhet sattes i gång.
Jag fick över huvud taget inte något svar på frågan
om lärarutbildning, men det kanske jag får i nästa
replik.
Jag kan inte undvika att göra en liten kommentar
med tanke på den tidigare debatten om timplanen där
Tobias Billström liknade den vid en tvångströja. Jag
stöder honom till 110 %. Timplanen sätter tvångströja
på väldigt mycket verksamhet i skolan. Om nu Soci-
aldemokraterna har en stor öppenhet gentemot slopad
timplan, men vill vänta och se om det kommer mer
kreativa lösningar, funderar jag om det inte verkar
långsökt. Jag vet att det kommer kreativa lösningar
bara man slopar timplanen. Jag skulle vilja ha en
kommentar till det.

Anf. 115 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Regeringen var oerhört generös när
det gällde dispenser från timplanen, och det gör att vi
kommer att få en mängd erfarenheter av slopad tim-
plan. Jag ska ärligt säga att jag inte har upplevt att det
från fältet skulle finnas ett starkt tryck på att omedel-
bart slopa timplanen. Det trycket kommer snarare
från de borgerliga politikerna i kammaren. De som
har velat arbeta utan timplan har i stort sett fått göra
det. Jag tycker att vi ska ta erfarenheterna på stort
allvar, för det är naturligtvis spännande om vi kan
hitta bättre modeller för styrning än timplanen.
Jag ber om ursäkt för att jag inte svarade på frå-
gan om lärarna tidigare, men föräldrarna tog tid, om
man så säger. Vi ser med stort allvar på behovet av
nya lärare. Det finns ett starkt intresse för lärarutbild-
ningarna, men vi måste stimulera nya grupper att
komma in. Därför pågår nu de så kallade SÄL-
utbildningarna i stor skala, alltså de särskilda lärarut-
bildningarna. De tar vara på kompetensen hos dem
som har varit vikarier i skolan och är lämpade för
jobbet, men de tar i stor utsträckning också vara på
kompetensen hos de många lärare som kommit till
vårt land från andra länder.
Vi delar helt Centerpartiets uppfattning att det är
mycket angeläget att komma vidare med validering-
arna. Där har vuxenutbildningsministern i dagarna
sagt att hon kommer med sin skrivelse till riksdagen
och redogör för de insatser som ska göras när det
gäller validering. Hela det svenska samhället behöver
bra system för validering. Det gäller inte minst sko-
lan, där mogna människor har så mycket med sig men
många gånger saknar den formella kompetensen.

Anf. 116 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag måste uttrycka min förvåning
över att Inger Lundberg i replikskiftet med Tobias
Billström tidigare så entydigt försvarade de riktade
pengarna till skolan. Riksdagsrevisorerna har visat att
de riktade pengarna inte fått den effekt som de var
avsedda för. Det är inte så konstigt eftersom behoven
ser så väldigt olika ut.
Vi kristdemokrater vill lägga mer pengar till
kommunerna, men vi vill att de enskilda skolorna
själva ska få avgöra vad pengarna ska gå till. Det
kanske fattas ett par lärare och man behöver anställa
lärare. I en annan skola kanske det är elevassistenter
som inte finns. I en tredje kanske det är läromedlen
som behöver förnyas. Där har man kanske tidigare
satsat på personalen. Ge pengar till kommunerna men
låt sedan skolorna själva på kommunal nivå få avgöra
vad de ska användas till. Om ni inte vill lyssna på oss
så lyssna på Riksdagens revisorer. Det tycker jag att
man har anledning att göra.
Jag håller med om att det var förvånande att en s-
minister startade ett värdegrundsarbete. Vi är lika
förvånade båda två, kan jag säga. Att skolan skulle
vara värdeneutral har varit ett honnörsord för social-
demokraterna under tiotals år. Att över huvud taget
bara tala om normer, etik, fostran och alla sådana ord
har hånats öppet både här i riksdagen och utanför
huset.
Det var väldigt bra. Men det som går snabbt att
riva ned tar väldigt lång tid att bygga upp. Därför är
det oerhört viktigt att värdegrundsarbetet får utveck-
las, fördjupas och bli ännu mer involverat i varenda
skolas vardagsarbete. Det kan Inger Lundberg vara
säker på att vi kristdemokrater kommer att hjälpa till
att driva på för.
När det slutligen gäller samarbetet med föräldrar-
na talade Inger Lundberg varmt om det. Ändå är det
så att det finns flera reservationer på det området. Vi
andra partier blir tvingade att skriva reservationer
därför att vi inte får med oss utskottsmajoriteten. Det
handlar om en så enkel sak att föräldrar ska ha rätt att
få information om barnen har olovlig frånvaro. Det
måste vi reservera oss för. Vad säger Inger Lundberg
om det?

Anf. 117 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag såg aldrig någonsin Alf Svensson
eller Inger Davidson berömma Ingegerd Wärnersson
för det arbete hon gjorde med värdegrundsarbetet,
aldrig någonsin. Tvärtom var det eviga kampanjer
från kd:s sida om att ingenting gjordes när det gällde
grundskolan. Men så kanske det ska vara.
Kd säger att man har mer pengar än Socialdemo-
kraterna till kommunerna. Formellt har man det. Det
handlar om några miljarder. Men Kristdemokraterna
är i förfärligt dåligt sällskap. Ni jobbar bland annat
tillsammans med de moderater som vill skära ned
resurserna till kommunerna. Att det ur en borgerlig
majoritetsregering skulle komma särskilt mycket
pengar till kommunerna tror åtminstone inte jag att
några kommunpolitiker förväntar sig.
Sedan kan jag slutligen säga, Inger Davidson, att
jag blev lite förvånad över kd:s och de borgerliga
partiernas reservation om föräldramedverkan. Vi
torde väl ändå vara så eniga om att detta är viktigt att
det verkar lite märkligt med reservationen. Det finns
totalt sett 64 reservationer till betänkandet. Vi är
eniga på väldigt många punkter. Jag tycker att en del
reservationer ser ut som okynnesreservationer.

Anf. 118 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Några miljarder tycker inte jag är så
dåligt i det här sammanhanget. Att man vill ge några
miljarder mer till kommunerna är ganska mycket. Det
finns vissa ekonomiska samband som väldigt många
har svårt att förstå. Det är att också vissa skattesänk-
ningar leder till tillväxt. Alla skattesänkningar gör
inte det, men vissa skattesänkningar leder till tillväxt
därför att företagen kan utvecklas.
En politik där man både vill göra de bra skatte-
sänkningarna och dessutom vill ge mer statsbidrag till
kommunerna skulle sammantaget ge en betydligt
bättre situation för våra kommuner än den som finns i
dag. Om man dessutom slapp de riktade pengarna och
fick använda pengarna där man hade hål att fylla
skulle det bli ännu bättre. Det sista fick jag inte något
svar på.
När det sedan gäller beröm till Ingegerd Wärners-
son kan jag säga att det har jag givit. Jag kan väl
också avslöja att Ingegerd Wärnersson och jag hade
en del samtal inför hennes presentation av värde-
grundsarbetet därför att vi hade haft många debatter i
riksdagen om just den frågan. Jag menar att Ingegerd
Wärnersson hade tagit till sig en hel del av det som vi
Kristdemokrater hade presenterat. Det har jag givit
henne beröm för både offentligt och privat.
När det gäller föräldrasamverkan undrar jag vad
Inger Lundberg om just den här detaljen. Ska man
som förälder har rätt att veta när ens barn är olovligt
borta från skolan?

Anf. 119 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Ja, det tycker jag. Jag tycker att man
ska ha rätt att veta om barnen är olovligt borta från
skolan, och jag tycker att det ska vara ett nära samar-
bete mellan hem och skola. Men jag tycker också att
vi ska vara överens om att den reglering som ska ske
på olika områden bör vi göra i ett sammanhang. Vi
har haft en stor parlamentarisk skollagskommitté som
har arbetat med en mängd olika frågor som reglerar
den här typen av åtgärder.
Jag tycker att det är rimligt att Hem och Skola,
elevorganisationerna, lärarorganisationerna och andra
som har så mycket kunskap att bidra med får chansen
att yttra sig innan vi klubbar på enskildheter. Både
Inger Davidson och jag kan gå ut och säga att vi
tycker att det ska vara på det sättet. Däremot tycker
jag att det är dumt att föregripa själva Skollagskom-
mittén med formella beslut.
Jag håller med Inger Davidson om att några mil-
jarder är värdefulla och viktiga pengar. Därför är det
oroande att det är kd som har lagt fram förslaget,
eftersom Kristdemokraterna är det parti som tillsam-
mans med bland annat Folkpartiet bedöms ha de
svagaste budgetarna i olika sammanhang och också
tar hem en hel del glädjepengar.
Jag vill slutligen säga att det är jättetrevligt att
Inger Davidson och Ingegerd Wärnersson haft en del
gemensamma diskussioner. Det är synd att Kristde-
mokraterna har kritiserat utåt och tydligen varit över-
ens inåt.

Anf. 120 ELINA LINNA (v):
Fru talman! Jag har en motion i betänkandet som
nu diskuteras. Tyvärr har inte min motion fått av mig
önskat bemötande i utskottet. Min motion handlar om
att förstärka undervisningen i modersmålet och att
förstärka minoritetsspråkens ställning. Det gäller
speciellt finskspråkiga elever och de elever som talar
jiddisch i skolan och de språkens ställning i skolan.
I utskottets ställningstagande hänvisas till en rap-
port från Skolverket. Skolverket har till exempel
rapporterat om och uppmärksammat att den tvåsprå-
kiga undervisningen inom det svenska skolväsendet
har minskat kraftigt. Det är inte första gången reger-
ingen lovar att återkomma till frågan. Man hänvisar
till det i utskottets ställningstagande.
Det talades här nyligen om Ingegerd Wärnersson.
Jag kommer också att hänvisa till henne. Redan år
2001 lovade dåvarande skolministern Ingegerd Wär-
nersson att ta itu med misstaget som drabbat finskta-
lande elever och elever som talar jiddisch i jämförelse
med andra minoritetsgrupper.
När det gäller de tre andra minoritetsgruppernas
språk - samiska, tornedalsfinska och meänkieli eller
romska - får elever rätten att få undervisning i sitt
modersmål även om det inte är ett dagligt umgänges-
språk hemma. Men där missade man barn från finska
och judiska familjer.
Att rätta till det misstaget kostar visserligen peng-
ar. Skolverket har beräknat att det kostar ungefär 7
miljoner. Men de pengarna betalas ut redan i dag.
Kommunerna får pengarna i utjämningssystemet.
Jag vill påpeka att endast 39 % av de barn som är
berättigade till undervisning i och på finska i skolan
får undervisning i språket - endast 39 %! Den siffran
minskar hela tiden, och det har den gjort sedan tre år
tillbaka, när vi fick minoritetsspråklagstiftningen i
Sverige.
Jag tycker att det är viktigt med det kommunala
självstyret, men vill ändå påpeka att kommunerna
använder de här 61 procenten av pengarna till andra
ändamål. Jag har själv nyligen besökt en kommun där
ungefär 20 % av kommuninvånarna tillhör den sveri-
gefinska minoritetsgruppen, och i skolan hade man
inte en enda undervisningstimme i finska.
Finska språkets nationella minoritetsställning är
allvarligt hotad om inte regeringen vidtar åtgärder så
att fler barn till sverigefinnar får studera finska i sko-
lan. Det är självklart att om endast 39 % av barnen till
de ca 200 000 finskspråkiga i Sverige får läsa finska i
skolan så kommer vi inte att kunna leva upp till den
nationella minoritetspolitiska lagstiftningens syften.
Det är syften som handlar om bevarandet av finska
språkets ställning i Sverige.
Frågan om minoritetsspråkens ställning i skolan är
inte enbart en fråga för oss så kallade närmast sörjan-
de. Sverige har ratificerat Europarådets ramkonven-
tion om skydd för nationella minoriteter. Det här är
en fråga för alla och för samtliga partier i riksdagen.
Sverigefinnarnas ställning som nationell minoritet har
inget värde om finska språket försvinner från skolan,
och tyvärr ser det ut som om utvecklingen går ditåt
om inte något görs - och fort!

Anf. 121 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var intressant att
Elina Linna tog upp den här frågan. I mitt inlednings-
anförande pratade jag mycket just om modersmålsun-
dervisningen, och då inte bara med tanke på minori-
tetsspråken, som är lagskyddade i Sverige. Jag hänvi-
sade bland annat också till att just nu är Mål i mun, en
stor utredning som har gjorts, ute på remiss.
Nu när Elina Linna pratade så kändes det som om
detta är någonting som vi säkerligen kommer att
kunna få majoritet för. Jag tror ju i och för sig att alla
partier är intresserade av det här, men om man tittar i
grundskolematerial som vi har i dag ser man också att
det finns flera partier som har lyft fram frågan. Cen-
terpartiet lyfte inte fram frågan specifikt i år eftersom
vi, genom att jag satt i gruppen Mål i mun, visste vad
som är på gång.
Jag kan bara säga till Elina Linna att det kommer
att hända många saker här. Man måste ha rätt till sitt
modersmål och kunna det bra för att sedan kunna
inhämta kunskaper från de andra ämnen som man
behöver.

Anf. 122 ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Jag håller med Birgitta Sellén. Att jag
tar upp de nationella minoriteterna beror inte enbart
på att jag själv tillhör den största nationella minori-
tetsgruppen - sverigefinnarna. Jag gör det också med
tanke på att vi har haft lagen i endast tre år, och som
det ser ut nu så försvinner finskundervisningen i sko-
lan i många kommuner. Hur ska vi då kunna leva upp
till lagstiftningen? Vi har ju lovat att garantera språ-
kets ställning i landet. Vi har nu fem förvaltningsom-
råden - fem kommuner - i norra Sverige där man kan
få förskola på finska och äldreomsorg på finska. Vi
kommer inte att få personal som talar finska om vi
inte skyddar finska språket i skolan.

Anf. 123 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag ska bara göra en liten invit, som
jag hoppas att jag får ja till. I september skriver vi
motioner. Jag kanske får med Elina Linna på en mo-
tion då?

Anf. 124 ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Jag skickade runt min motion till
samtliga partier, så den har varit hos Centerpartiet
också.

Anf. 125 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten, men
jag hoppas bara att Elina Linna har uppmärksammat
Kristdemokraternas reservation, som är en lång och
utförlig reservation om modersmålsundervisningen.
Den slutar med att vi anser att de fem nationella mi-
noritetsspråken ska likställas i skollagstiftningen vad
gäller rätt till modersmålsundervisning.
Det finns mycket övrigt att önska i regeringens
minoritetspolitik, och språket är en så oerhört viktig
del för integrationsmöjligheten. Jag menar inte assi-
milationsmöjligheten, utan integrationsmöjligheten,
och då behövs det en minoritetspolitik som bland
annat går ut att man får lära sig sitt eget språk i sko-
lan. Det var egentligen bara det jag ville tala om -
reservationen finns.

Anf. 126 ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Jag har uppmärksammat den, och jag
tycker att det är bra att det finns stöd.
Jag kommer naturligtvis att arbeta med frågan,
och jag är övertygad om att också mitt parti kommer
att uppmärksamma frågan bättre när det gäller majo-
riteten i partiet.

Anf. 127 PER BILL (m):
Fru talman! Den här debatten har visat att Social-
demokraterna är pressade i skolfrågorna. De fagra
löftena har snabbt på många håll runtom i landet
blivit till neddragningar, minskad personal och större
klasser.
När Socialdemokrater blir riktigt pressade brukar
de använda sin sista replik till att gå till angrepp mot
oppositionen. Det är tråkigt. Men när Inger Lundberg
använder sin sista replik till att först gå till angrepp på
Axel Darvik och Folkpartiet och sedan ställa frågor
till honom fast hon vet att han inte kan svara så tycker
jag att vi har tagit debattekniken ett steg längre ned i
smutsen - och det är väldigt tråkigt. Är det verkligen
så här vi ska debattera utbildningsfrågor i Sveriges
riksdag?
Jag hoppas att detta var ett enstaka övertramp på
grund av alla de svikna vallöftena och att vi i fortsätt-
ningen kan använda den sista repliken till att snarare
summera vad man själv tycker än att prata illa om
andra och ställa frågor som de inte kan svara på.

Anf. 128 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Om jag skulle ha gått för långt i frå-
gorna till Axel Darvik så vill jag bara be om ursäkt.
Vi har en rejäl och öppen debatt i den här kammaren.
Det händer ibland att vi ställer en fråga för mycket,
men jag tror ändå att vi har att vinna på att vi ställer
frågorna och vågar föra lite tuffa debatter med var-
andra.
Jag skulle förstås ha tänkt på att Axel inte hade
någon ytterligare replik, men jag tror att han är karl
nog att i så fall begära ordet efteråt och svara på mina
frågor.

Anf. 129 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var mycket bra att
vi fick det lilla tillrättaläggandet.
Majoriteten har alltid sista ordet, och majoriteten
kan alltid missbruka denna fördel som man har i
riksdagen. Jag tycker att det är utmärkt bra om vi i
utbildningsutskottet kan föregå med gott exempel och
se till att man inte använder sista ordet till att prata
illa om andras politik eller ställa frågor, utan prata
positivt om sitt eget budskap.

Anf. 130 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara göra en rättelse av det
som Per Bill sade. Majoriteten har inte alls sista or-
det, utan den talare som blir replikerad har sista ordet.
Det händer att oppositionen blir replikerad och det
händer att majoriteten blir det. Jag har vid flera till-
fällen varit utsatt för att få precis den form av frågor
som Per Bill kritiserar mig för. Jag har blivit lite sur
naturligtvis, men jag har gått vidare och sedan dragit i
gång en rejäl debatt med någon annan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

9 § Betyg

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU12
Betyg.

Anf. 131 ANNA IBRISAGIC (m):
Fru talman! Vi ska nu diskutera en för mig något
märklig fråga. Det handlar om någonting som är
självklart för de flesta föräldrar i Sverige. Det är ock-
så självklart för de flesta stater i världen och för de
flesta politiker som försöker skapa en god skola med
en god koppling mellan skolan och hemmet. Det är
självklart för de flesta politiker i världen, utom just i
Sverige. Jag talar om rätten att få information och
möjligheterna att följa upp satta mål. Jag talar om
rätten, möjligheten och förutsättningen att få betyg.
Jag talar om rätten till ett kvitto på vad man pres-
terat och rätten till en skola som törs visa hemmet,
eleven och sig själv hur det verkligen går för eleverna
i de olika klasserna runtom i Sverige. Det handlar om
betyg, och gärna innan det har gått för långt och in-
nan det är för sent att göra något för att ta igen det
man möjligen missat. Det gäller att skapa insatser för
elever innan klasskamraterna går ut skolan.
Det går inte för sig i dagens Sverige. Man får inte
ge betyg förrän barnen nästan passerat grundskolan.
Betygen får mer av en dom över sig, och det omvitt-
nas runtom i landet hur förödande stressigt det blir
när för lång tid har gått och när sanningen om hur
skolan varit uppenbaras när det nästan är för sent.
Vi är nog rätt många som inte förstår detta. Vi har
verkligen försökt att förstå när socialdemokratiska
politiker har sagt att betyg inte är bra, men att vi nog
ska ha dem, fast bara på det sätt som har varit tidigare
och bara de två sista åren.
Får man det sena kvittot att skolan inte förmått
lära ut, förpassas eleverna till det tredje största pro-
grammet på gymnasiet - IV-programmet. När socia-
listisk skolpolitik visar sig som det stora misslyckade
den är, väljer Socialdemokraterna att förklara betygen
som onödiga genom att släppa in alla dem som skolan
misslyckats med till de gymnasieprogram som de
flesta är eniga om att de inte förmår klara av.
Misslyckandet handlar förstås också om andra
felaktigheter i regeringens politik och inte bara om
rädslan för utvärdering och betyg. Betygsrädslan
skapar bara förlorad tid hos skolan, eleverna, perso-
nalen och föräldrarna. Denna tid skulle i stället kunna
användas till insatser och tydlighet. Det skulle inne-
bära färre som misslyckas och fler som får riktiga,
individuellt anpassade åtgärder.
Betyg i skolan handlar om vägval, tydlighet och
inflytande över läroprocessen. Vägvalet handlar om
huruvida skolan ska vara inriktad på att sätta mål och
följa upp mål. Tydligheten handlar om förhållandet
mellan prestation och att berätta om prestation. Väljer
man att alltid mörka och låta bli att tala klarspråk,
förstör det både för dem som har lätt för sig och för
dem som behöver individuellt anpassade insatser. En
skola som gömmer sina resultat i dimridåer kan aldrig
bli bättre.
Fru talman! Betygens roll handlar som alla former
av utvärdering om prestation i tre olika delar. Den
första delen av betygens roll handlar om att informera
berörda på ett sätt som möjliggör jämförelse över tid
och i grupp. Väljer vi att fuska bort detta och införa
omdömen med lika många skalor som elever, lyckas
inte detta.
Den andra delen handlar om att betygen tjänar
som sporre och uppmuntran att prestera. Betygen ska
fungera som ett sätt att berätta för eleven hur det går
och vad som måste till för att lyckas i skolan.
Den tredje delen av betygsrollen handlar om att
betygen ska vara ett urvalsinstrument för att ta sig in
på en högre nivå.
Allt detta är väl känt i alla skolsystem. I många
andra system än just det svenska uppskattas incita-
ment, tydlighet, information och urval i någon mån. I
Sverige föredrar vi alltid motsatsen. Det är bäst att
eleverna inte vet hur deras prestationer värderas. Det
är bäst om föräldrarna så sent som möjligt får veta
vad eleverna behövt tidigare. Det är bäst att lärarna
inte sätter betyg förrän sent och med stor dramatik.
Visar det sig att skolans elever inte når målet, väljer
vi i stället att ta bort kraven i gymnasieskolan.
Varför händer då allt detta under en lång följd av
år? Betygssystemet är fullt av förändringar och sys-
tematisk urholkning. Handlar det om socialdemokra-
tiska önskningar om flum, eller finns det andra tänk-
bara orsaker? Handlar det inte om en möjlighet att
blunda för faktiska sänkningar i utbildningsstandar-
den i landet? Handlar det inte om en känsla av att
ansvaret kan gömmas en stund eller om att skapa en
falsk känsla av inflytande? Det skulle kanske kännas
bättre för föräldrar om de slapp veta hur det går i
skolan.
Det vet vi med säkerhet att det inte handlar om.
Det spelar egentligen ingen roll vilka opinionsinstitut
man frågar eller vilket urval av befolkningen som
görs. Föräldrar vill veta mer. Det kräver tydlighet och
vill därmed ha betyg. Vi ser ju konsekvenser av det
som finns i dag. Det fungerar inte. Systemet miss-
lyckas för att det reagerar för sent. Föräldrarna över-
raskas när det är för sent. Eleverna lider när det svä-
var i tvivel över hur det går i skolan. Eleverna stimu-
leras inte. Skolan förbättras inte, eftersom ingen in-
formation sprids om hur det verkligen går för enskil-
da elever.
Varför ska vi då godta urholkningen när vi så tyd-
ligt kan se hur elever far illa av otydlighet och miss-
riktad vänlighet? Det är aldrig snällt att blunda och
låta saker gå. Varför ska vi välja att inte ta till vara
åsikterna hos Sveriges föräldrar i betygsfrågan? Var-
för ska vi angripa bristande utbildningskvalitet med
att ta bort krav?
Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till Mode-
raternas reservation nr 1.

Anf. 132 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det är alltid roligt att komma till ta-
larstolen efter Anna Ibrisagic. Trots alla skillnader
som finns, åldersskillnader, erfarenhetsskillnader -
jag upplevde krig bara som barn, för henne är kriget
en mycket näraliggande erfarenhet - och kulturskill-
nader, har vi precis samma reaktioner. Hon kunde
vara mitt barn. Vi tänker och känner på samma sätt.
Detta borde faktiskt ge en hel del riksdagsledamöter
någonting att tänka på. Synvinkeln från en annan
kultur, synvinkeln från krig, terror och tyranni är
kanske någonting viktigt som måste tas på allvar. Det
kanske inte bara är så att vi är lite konstiga och an-
norlunda. Vi har kanske någonting viktigt att berätta.
Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 12
under punkt 10.
Nu ska vi diskutera betyg. När man läser betän-
kandet är den första reaktionen att det ser väldigt
plottrigt ut. Det är små fragmentariska frågor som
lyfts upp. Det handlar om man ska skicka hem ett
skriftligt omdöme eller en skriftlig information med
barnen. Det här betänkandet är oerhört nyanserat. Det
handlar om att man ska kunna ompröva betyg när
man vill förbättra sitt betyg. Det handlar om man ska
ha en större betygsskala än den man har i dag.
Men om man tittar på djupet i det här betänkan-
det, stöter man på en av de viktigaste ideologiska
frågorna i skolpolitiken. Det kommer mycket tydligt
fram att det råder en destruktiv otydlighet och en stor
förvirring hos majoriteten. Jag ska bara ta två exem-
pel i betänkandets text. Det gäller Folkpartiets yrkan-
de att införa betyg tidigare.
Först säger man: Nej, det behövs inte. Utveck-
lingssamtalen är utmärkta. De räcker till. Tre eller
fyra rader därunder kommer en beskrivning av Skol-
verkets granskning från år 2000, och då kommer
påståendet att det förekommer betydande brister och
så vidare.
Man kan i majoriteten inte komma överens med
sig själv. Är det bra med utvecklingssamtal? Räcker
de, eller förekommer det mycket viktiga brister i
sammanhanget?
Detta är ett exempel. Det andra är det märkliga:
Skriftliga omdömen, fy, fy, fy - inte för någonting i
hela världen! Men skriftlig information är okej.
Den som inte har följt den här mycket konstiga
skoldebatten under många år kan inte begripa vad vi
diskuterar. Det är en liten nyansskillnad. Det visar att
man inte vågar ta upp frågan med ärlighet och öppen-
het. Det visar att man kringgår frågan på alla möjliga
sätt, att man ägnar sig åt spekulationer och konstgjor-
da argument för att inte diskutera frågan rakt.
Varför? Vad som kommer fram i nästa steg när vi
försöker fördjupa oss är rädsla. Man är rädd. Man är
djupt skrämd för att betyg ska bli ett slags förtryck av
barnen. Varför säger man inte det, och varför har man
då betyg på högre nivå i skolan?
Det är den första frågan. Sedan kommer vi till
frågan: Är det verkligen så? Är betyg i sig en demon,
en ond ande? Jag erkänner att betyg kan misslyckas.
Läraren kan bli en förtryckare med hjälp av betyg,
men det betyder inte att all betygsättning är av ondo,
och det betyder inte att alla de lärare som får tydliga
skalor av betyg i sina händer och klarar kriterier för
att sätta betyg på en gång blir som Caligula och börjar
att sadistiskt plåga barn.
Jag har lång erfarenhet av pedagogik, i första hand
som förälder, och mina barn har gått i svensk skola.
Pojken är 30, och flickan är 23, så jag vet vad jag
talar om. Jag har också jobbat i studieförbund, på
Danshögskolan, på Dramatiska institutet och på
Mimskolan med elever som har gått igenom hela
skolan, så jag vet vad jag talar om. Jag har undervisat
i skådespelarpedagogik, och jag kan på alla möjliga
sätt bekräfta att det inte finns en enda ofelbar peda-
gogisk metod. Vilken metod man än tar kan den för-
vrängas och förstöras i praktiken. Det som är avgö-
rande är inte metoden utan samklang mellan metod,
mänsklig miljö och enighet mellan den som undervi-
sas och den som undervisar.
Jag har sett Montessoripedagogiken vändas upp
och ned. Jag har sett Stanislavskijs, Brechts och
Grotowskis fantastiska och underbara pedagogiska
läror vändas i sin motsats av människor som inte har
begripit vad de hållit på med. Det kan vara människor
som har en konstig relation till sina elever eller som
inte vågar vara lärare - inte ersättare till mamma och
pappa, inte terapeuter, inte något annat än just en
pedagog som är glad och passionerad i kommunika-
tionen av kunskap.
Betyg behövs därför att det är ett rakt och tydligt
sätt att kommunicera. Betyg är inte en demon eller en
ond ande. Betyg är en spegel. I den spegeln kan ele-
ven se sig själv, i en bra skolmiljö, i en bra undervis-
ningssituation. Jag är inte rädd för ordet undervis-
ning. Jag vet att också denna rädsla förekommer.
Vidare: Att vägra se den nytta som en ärlig rela-
tion i skolan skapar betyder att agera odemokratiskt.
Vi vet att barnen vill ha betyg. Föräldrarna vill ha
betyg. Lärarna vet inte vad de ska vilja. De stackars
lärarna har behandlats väldigt illa av skolpolitiken
under många år och vet i många situationer inte på
vilket ben de ska stå. Men är det så att vi tror att be-
tygen ska förstöra den svenska skolan, måste vi ställa
oss frågan varför vi har betyg i de mer avancerade
åldrarna och vidare även hur det är med demokratin i
skolan. Om barnen tycker att införande av betyg
förstör hela den demokratiska atmosfären i skolarbe-
tet, har vi inte gjort någonting för skolan under 40-50
år. Om Caligula kommer tillbaka så snart som bety-
gen återinförs har vi verkligen misslyckats fullstän-
digt med demokratiseringen av den svenska skolan.
Jag tror på den svenska skolan, på det svenska
samhället och på lärarna. Det som jag inte tror på är
den hycklande attityden hos i första hand Socialde-
mokraterna. Jag måste säga att trots alla skillnader
mellan oss beundrar jag både Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. De går rakt på sak. De tror att betyg är
djävulen och säger alltså nej till betyg. Det är en ärlig
attityd, och den ska de få respekt för. Man har rätt att
tro på vad man vill i det här landet. Ibland har man
väldigt konstiga idéer, men det är en helt annan sak.
Man kan också tro på världsrevolutionen om man vill
det.
Jag vill säga en sista sak innan jag avslutar mitt
anförande. Det finns ingen livssituation som är så
svår som den när man tvingas till meningslöst arbete.
Om man inte ser resultatet av sitt arbete kan man inte
mobilisera entusiasm, energi, lust eller glädje. Om vi
återinför en normal attityd gentemot betygen i skolan
öppnar vi på vid gavel dörrarna för en ärlig relation
mellan skola, elev och föräldrar. Det ger mycket
bättre redskap till Sveriges lärare.

Anf. 133 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):
Fru talman! Ibland när jag träffar mina syskon-
barn vill de gärna visa mig vad de lärt sig sedan sist.
Jag får beundra deras lärdomar och sedan berömma
dem för vad de lärt sig - oavsett om det nu är att
skriva ett ord eller bygga ett torn med leksaksklossar.
Jag beundrar lydigt och bekräftar sedan - precis som
de vill - att de lärt sig bra, oavsett vad de nu råkat ha
lärt sig. Bekräftelsen är viktig.
Det här säger någonting om oss människor. Vi vill
gärna ha bekräftelse, och det är nog ett genuint
mänskligt fenomen att oavsett vilka vi är - små eller
stora, unga eller gamla; vad vi än sysslar med - så vill
vi bli sedda och bekräftade. Det är både förståeligt
och djupt mänskligt. Det är ju därför som det på de
flesta arbetsplatser i dag blivit vanligt med utveck-
lingssamtal, lönesamtal, kompetensutvecklingssam-
tal, "kickoffer" och så vidare, just för att vi männi-
skor har detta behov av kontakt, av relation och av
bekräftelse.
På samma sätt har barn och ungdomar - skolele-
ver - behov av bekräftelse, av ett kvitto på att få sin
kunskap och sin utveckling sedd och bekräftad.
Det är egentligen det som detta betänkande om
betyg handlar om: att låta våra ungdomar få en rimlig
bekräftelse, en kvittens, på det som de lärt sig och att
se till att eleverna får den hjälp de behöver för att
klara sin skolgång på ett bra sätt. Det borde vara
naturligt och alldeles självklart.
Sedan ska vi inte blanda ihop den bekräftelsen
med bekräftelsen av vars och ens människovärde. Det
verkar ju vara någonting som betygsmotståndarna gör
när de i skrivningar brister ut i förakt mot betyg. De -
det handlar väl framför allt om Vänstern, Miljöpartiet
och en hel del socialdemokrater - verkar ha fått för
sig att betyg skulle skada. Det är en ganska häpnads-
väckande synpunkt, fjärran från arbetarrörelsens, eller
åtminstone socialdemokratins, tidiga bildningsideal.
Men det är ju ganska typiskt och utmärkande för den
socialistiska, eller socialdemokratiska, skolpolitiken
att flummet fått ta över också i den politiska skoldis-
kussionen.
Vi kristdemokrater menar att det är precis tvärt-
om. Vi tror inte på otydlighet. Det är just flumpoliti-
ken, med den flumskola som inte förmår ge bekräftel-
se i tid, som faktiskt skadar och kan leda till att ett
barns självförtroende krossas under den välmenande
vuxenvärldens floskler, de floskler som så gärna
slätar över och därmed faktiskt hindrar ett barn från
att få det stöd och den hjälp som hon eller han så väl
behöver. Däremot behöver vi ett helt annat betygssy-
stem än det vi har i dag, med fler steg och tydligare
fokus på långsiktiga stödinsatser med eleven i cent-
rum, där varje elev blir sedd och bekräftad.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill betona en av
skolans huvuduppgifter: kunskap. I ett kunskapssam-
hälle krävs kunskap. Om inte kunskap får vara prio-
riterat, vad ska då vara prioriterat? Vilken flumskola
är det då som väntar det uppväxande släktet? Just
genom oförmågan att hjälpa och ge tydliga signaler
stjälper - inte hjälper - den eleverna när det gäller
förutsättningarna att klara sig i ett modernt och livs-
kraftigt kunskapssamhälle.
För att tydliggöra behovet av kunskap vill vi att
det införs fler nationella prov. Det handlar om kun-
skap och om kvalitet. Vi menar att fler ämnen bör
omfattas av nationella prov som är likadana över hela
landet, och därmed borgar för en nationell likvärdig-
het och också en rättssäkerhet för eleverna i betygs-
sättningen. De nationella proven bör genomföras som
en naturlig och integrerad del i skolans vardag och
utgöra en bas för den kvittens som skolan ger till
elever och föräldrar. På så sätt stöds elevens utveck-
ling, och när det i tid finns tydliga signaler på att
något inte riktigt står rätt till, ja, då kan också föräld-
rarna ställa nödvändiga krav på stöd och hjälp för
elevens skull. Det blir nästintill omöjligt att av resurs-
skäl eller bekvämlighetsskäl glömma den elev som
verkligen behöver hjälp. Signaler och betyg i tid
borgar för en högre rättssäkerhet och ett bättre stöd
för den enskilde. Det behövs.
Det handlar, fru talman, för oss kristdemokrater
om att se varje elev i tid. Det är därför viktigt med
bekräftelse - med betyg - i tid. Det är därför vi vill
att betyg införs redan år 6 i grundskolan. I kombina-
tion med den typ av utvecklingssamtal som vi före-
språkar, där en individuell studieplan görs, stärks
elevens ställning. Eleven blir en part, en aktör och ett
subjekt, inte bara ett objekt för andras godtycke. Pla-
nen, ett ansvarskontrakt, ska utarbetas i samarbete
mellan eleven, föräldrar och lärare och tydligt defini-
era vilket ansvar och vilka förväntningar som finns på
respektive part i det gemensamma arbetet med ele-
vens utveckling, med fokus på både kunskap och
personlig karaktär. Planen - kontraktet - kan kom-
pletteras med skriftlig dokumentation som beskriver
både vad eleven redan har lärt sig och vilken riktning
som är önskvärd för den fortsatta utvecklingen.
Det handlar också om att införa fler steg i betygs-
sättningen jämfört med det nuvarande systemet.
Många, både elever, lärare och föräldrar, upplever det
nuvarande betygssystemet som alltför stelbent och
ensidigt med få steg, där avståndet mellan stegen kan
betecknas som oproportionerligt stort.
Fru talman! Betygsfrågan är också en fråga om
elevernas arbetsmiljö. Gymnasieskolans snuttifiering
med korta kurser med betyg direkt efter samtliga
kurser leder till stress och uppgivenhet för många.
Känslan av att snabbt tvingas prestera ett resultat som
man ska leva med resten av livet leder till en
psykosocial belastning som många tonåringar har
svårt att hantera på ett bra och sunt sätt. Gymnasie-
kommitténs förslag är ingen tröst eftersom kommittén
inte förmått lägga fram ett rejält förslag om ämnes-
betyg. Det visar än en gång på hur skadlig regerings-
partiets och stödpartiernas passivitet i skolpolitiken
är. Så länge inte regeringsunderlaget förmår agera så
består den tunga arbetsbördan för många tonåringar.
Det hjälper inte heller att, som Gymnasiekommittén,
föreslå längre kurser. Så länge systemet med många
kursbetyg finns kvar är det svårt att undvika stress
och till och med utbrändhet hos ungdomar.
Vi kristdemokrater vill därför i stället se en mo-
dell med ämnesbetyg där de olika kurserna kan finnas
kvar, men där resultaten från de olika kurserna och
momenten vägs samman och tillsammans ger grun-
den för ett ämnesbetyg. Införandet av sådana ämnes-
betyg skulle radikalt förbättra gymnasieelevernas
arbetsmiljö.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill se över och
förändra hela det nuvarande betygssystemet.
Kontrasten mellan oss och flumpartierna är tydlig.
För oss handlar betygsfrågan om att se den enskilde
eleven, att ge respons, att ge bekräftelse och att ge
stöd. Det handlar om att bekräfta och att våga vara
mänsklig. För det behövs en ny syn på betygen och
en ny skolpolitik med elevens bästa, med trygghet
och med kunskapsutveckling i centrum. Det behövs,
för elevernas skull.
Avslutningsvis vill jag därför, fru talman, yrka bi-
fall till reservation nr 6. Givetvis står jag bakom
Kristdemokraternas samtliga reservationer i betän-
kandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till
den reservationen.

Anf. 134 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag tror inte att betygen är djävulen i
skolan, men jag tror icke heller att betygen är Gud,
eller att mer, fler och oftare gör det bättre.
Vänsterpartiet har länge drivit kravet på en be-
tygsfri skola, både genom att driva opinion i den
skolpolitiska debatten och i form av motioner i riks-
dagen och förslag om utredningar av förändrade reg-
ler. Jag tror att möjligheten att skapa en skola för alla,
där kritiskt tänkande och förmåga att se helheten i
den egna utvecklingen och i samhällets utveckling,
skulle underlättas avsevärt om betygen avskaffades.
Men den betygsfria skolan är ju inte alls kravlös,
tvärtom. Jag menar att den betygsfria skolan i stället
skulle kunna komma att ställa högre krav på såväl
elever som lärare än dagens skola. Att uppmuntra ett
kritiskt förhållningssätt och stödja kunskaps- och
färdighetsutveckling kräver mer än ytinlärning. Det
skulle också vara nödvändigt att fokusera på vad
eleven verkligen lärt sig, snarare än som i dag på vad
man inte lärt sig. Självklart anser Vänsterpartiet inte
att man skulle kunna lämna skolan utan tillräckliga
kunskaper. Varje elev måste få det stöd han eller hon
behöver för att skaffa sig dem.
I den aktuella debatten är det uppenbart att många
är oroliga för vad ett avskaffande av betygen skulle
innebära, om det över huvud taget är möjligt och
vilka konsekvenser det skulle kunna få. Jag är själv
ganska övertygad om den positiva betydelsen av en
betygsfri skola, eller i alla fall visionen av en betygs-
fri skola, och därför är jag också angelägen om att
kunna påbörja en utveckling i den riktningen.
Fru talman! I den skolpolitiska debatten har före-
språkarna för betygen anfört i huvudsak tre argument:
betygen som utvärdering av elevens kunskap och
färdigheter, betygens roll att utgöra en stimulans och
en motivation för att bedriva studier och betygens roll
i urvalet till vidare studier. Jag menar att bland annat
de utvecklingssamtal som numera används inom både
grundskola och gymnasieskola är bättre än betygen
som instrument för att utvärdera elevens kunskap och
färdighetsutveckling. Formerna för utvecklingssam-
talen behöver naturligtvis utvecklas ytterligare på
många skolor, men jag tycker att det alltid är bättre
med samtal mellan elever, lärare och föräldrar om hur
skolarbetet går och vad eleven behöver ägna mer tid
åt än att eleven i efterhand får någon form av formali-
serad markering genom betyget. I samtalsformen och
i mötet kan elever och lärare i bästa fall mötas på ett
någorlunda jämlikt sätt och diskutera hur elevens
skolarbete såväl som skolans arbete i stort kan ut-
vecklas.
En del elever stimuleras av betygen, en del tror
jag faktiskt hämmas. För den grupp som ständigt får
låga betyg sjunker självförtroendet. Det verkar inte
för att uppmuntra dem att studera mera. I stället kan
det tolkas som en bekräftelse på att man är misslyck-
ad och man får en kritisk självbild. Men också för de
elever som upplever betygen som en morot är det
rimligt att ifrågasätta vilken stimulans de verkligen
utgör. Risken är stor att det är betyget man strävar
efter och inte kunskapen och färdigheten som skolan
syftar till att lära ut. I stället för att lära sig så mycket
som möjligt jagar man så höga betyg som möjligt,
och det är sällan samma sak.
Jag menar att det borde vara möjligt att skapa en
gymnasieskola där alla kommer in på sitt första-
handsval. Det borde också vara möjligt att bygga ut
den högre utbildningen så att de allra flesta också har
möjlighet att komma in på de utbildningar de väljer.
I dag kommer de flesta in på sitt förstahandsval i
gymnasieskolan. I samband med den nationella kva-
litetsgranskningen år 2000 anmärkte Skolverkets
kvalitetsgranskningsnämnd bland annat följande: "I
stället för att fortsätta med att anta eleverna till gym-
nasieskolan på basis av grundskolebetygen föreslår
nämnden att regeringen utformar ett förslag där ele-
verna kan antas till gymnasieskolan efter intresseval."
Man angav vidare att det är viktigt att det föregås
av en utvidgad valdialog mellan elever, föräldrar och
lärare så att elever kan göra realistiska val av studie-
väg. Dessutom bör det finnas modeller för hur gym-
nasieskolan kan utformas så att man kan möta de
felval som elever kan komma att göra.
Jag delar nämndens uppfattning.
Det är också värt att notera att många i dag väljer
andra utbildningsvägar än de skulle vilja gå, mot
bakgrund av att de har fått låga betyg och dåligt själv-
förtroende. Det måste vara möjligt att forma gymna-
sieskolan så att eleverna får välja efter intresse och
faktiskt komma in på sitt förstahandsval.
Gymnasieskolkommitténs förslag innebär att an-
talet ingångar till gymnasieskolan minskar vilket
ytterligare borde underlätta möjligheterna till en be-
tygsfri intagning. Det finns också kommuner som har
visat intresse för att inleda någon form av försöks-
verksamhet med betygsfri intagning på gymnasie-
skolan. Jag anser att vi borde bejaka en sådan för-
söksverksamhet och inleda den så snart som möjligt.
Med anledning av det yrkar jag avslutningsvis bifall
till reservation nummer 7.

Anf. 135 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Det var mycket glädjande att höra att
Lennart Gustavsson inte ser djävulen i betygen, inte
heller en gud. Jag vill försäkra Lennart Gustavsson att
inte heller jag ser något slags gudomlighet, en varelse
från himmelen förkroppsligas i betygen. Jag betraktar
betyg som ett redskap, ett enkelt medel för att skapa
klara, tydliga relationer.
Jag uppskattar ärlighet och tydlighet i relationerna
mellan vuxna och barn, lärare och elev. Min fråga är
då följande. I vanliga relationer mellan oss vuxna när
vi har viktiga saker att komma överens om sätter vi
det på papper. Vi vet att ett samtal är mycket flyktigt.
Vi vet också att det är mycket lätt att glömma bort
eller feltolka ett muntligt besked. Varför biter ni er
fast vid utvecklingssamtal som den enda egentligen
gudomliga lösningen på skolans alla problem?

Anf. 136 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! Även om detta är ett dokument som
handlar om betyg ska jag hänvisa till utskottets ställ-
ningstagande. Jag väljer att svara med att citera vad
utskottsmajoriteten skriver under punkten Utveck-
lingssamtal. Det står vi också bakom.
"Det finns en möjlighet att komplettera utveck-
lingssamtalet med skriftlig information om elevens
skolgång. En dokumentation kan t.ex. innehålla såda-
na gemensamma överenskommelser som gjorts i syfte
att stödja eleven i hans eller hennes fortsatta utveck-
ling."
Om vi har ett ömsesidigt samtal mellan elev, lära-
re och förälder där vi tillsammans gör överenskom-
melser eller kommer fram till vad eleven ska göra
eller för den delen vad skolan ska göra för att hjälpa
eleven framåt i utvecklingen ser jag inga problem
med att ha en gemensam dokumentation omkring det.
Därför tycker jag att utskottets majoritet har uttryckt
sig klokt på den punkten.

Anf. 137 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Den här dialogen verkar bli mer och
mer spännande. Om det är tillåtet att skriftligt doku-
mentera vad man har kommit överens om, varför är
det då förbjudet att skriva omdömen? Och det där
ömsesidiga samtalet, ska det verkligen bara äga rum
då och då under skoltiden? Är det inte det som är
grunden för kommunikation mellan elev, lärare och
föräldrar? Är det inte någonting som bör förekomma
minst en gång i månaden, om inte mycket oftare? Jag
förstår inte hur man kan tro att diskussioner då och då
med föräldrar och elever kan ge bra vägledning.
Lennart Gustavsson har talat om en grupp som
ständigt skulle få låga betyg. Jag tror inte på att en
sådan grupp existerar. Jag tror inte på det som föräl-
der. Jag tror inte på det som pedagog. Jag vet att om
man möter barn och vuxna på rätt sätt väcker man hos
dem den begåvning som var och en har. Man hittar
tillsammans lösningar på de svåra problemen.
Det finns inga barn som inte kan lära sig. Det
finns bara svåra relationer mellan den som lär ut och
den som ska lära sig.

Anf. 138 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! Vi ska inte svänga oss med argument
om pedagogisk skicklighet, men jag brukar ibland bli
tvungen att hänvisa till att jag trots allt har drygt 20
års erfarenhet av skolarbete och mycket väl vet att det
är ett tålmodigt, metodiskt pedagogiskt arbete att
väcka intresse. Jag tror också att det är få som jobbar
i skolan som inte på fullt allvar menar att varje elev
har potential att lära sig. Vi kan stöka undan den
diskussionen.
Vad jag sade var att det betygsmantra som vi
ibland hör kan inverka så att det, i stället för att väcka
intresse och får eleven att känna att han får informa-
tion, kan få eleven att känna att han får en stämpel på
sig att han faktiskt inte duger. Det var det jag sade.
Jag pratade också om vikten av att utveckla dialo-
gen. Låt oss, i stället för att använda det kanske ut-
tjatade "utvecklingssamtal", prata om en dialog där vi
har ett gemensamt mål att förmedla kunskaper om
studieresultat. Det är ju inte frågan om att det ska ske
då och då, som du sade, Ana Maria Narti. Målsätt-
ningen måste vara att det ska pågå en kontinuerlig
dialog. Pedagogik och lärande är någonting som sker
ständigt. Dialogen, informationsutbytet måste ske
ständigt. En viktig del i att utveckla dialogen är att
skolan och lärarna på ett betydligt bättre sätt har för-
måga att ta till sig de synpunkter på det egna lärandet
som eleven har.

Anf. 139 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag blir en smula förbryllad när jag
hör Lennart Gustavsson tala. Å ena sidan vill han ha
samtal och hjälp i tid. Det är bra - det är precis det vi
kristdemokrater eftersträvar. Men å andra sidan säger
Lennart Gustavsson nej till de instrument som radas
upp.
Lennart Gustavsson och Vänsterpartiet säger nej
till de elever, som är i majoritet, som vill ha betyg.
Vänsterpartiet säger nej när vi kristdemokrater före-
slår att alla elever ska få hjälp i tid och att det ska
finnas ansvarskontrakt som tydliggör och visar på vad
eleven, skolan och föräldrarna behöver göra. Väns-
terpartiet säger nej när vi vill ha samtal och skriftlig
dokumentation av både vad eleven redan har lärt sig
och vilken väg som är önskvärd framåt.
Varför är Vänsterpartiet ett sådant ihärdigt nej-
sägarparti i fråga om alla de här förslagen? Det är min
fråga till Lennart Gustavsson.
Sedan måste jag ställa en fråga till. Jag blev väl-
digt förbryllad över en insinuation som Lennart Gus-
tavsson gjorde. Han sade i sitt anförande i talarstolen
att betyg borde sättas på vad eleven har lärt sig och
inte, som i dag, på vad man inte har lärt sig. Hur kan
han säga så?
Dagens målrelaterade betygssystem skiljer sig
från det relativa betygssystem som Lennart Gustavs-
son kanske tillämpade under sina 20 år i skolan. Da-
gens betygssystem går ut på att sätta betyg på just det
som eleven har lärt sig. Menar Lennart Gustavsson att
våra lärare i dag är så inkompetenta att de inte följer
det betygssystem som Sveriges riksdag har lagt fast?

Anf. 140 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag börjar med det sista. Jag tror inte
alls att vi har inkompetenta lärare. Jag tror att vi har
mycket kompetenta lärare. Däremot tror jag att vi har
en verklighet där elever lär sig hantera det system i
vilket man verkar. Jag tror att det är så att man ibland
läser för att klara ett bra resultat på ett prov, som inte
alltid är samma sak som den faktiska kunskapen.
Torsten Lindström var förbryllad över vissa saker.
Hjälp i tid - jag vet inte på vilket sätt Vänstern har
sagt nej till att det ska vara hjälp i tid. Det var någon-
ting annat som Torsten Lindström sade att vi hade
sagt nej till, och det är jag förbryllad över.
För att få någon dynamik i det här replikskiftet: I
ditt anförande lyfte du upp frågan om vikten av na-
tionella prov. Jag tror mig veta att värdegrundsfrågor
ligger Kristdemokraterna varmt om hjärtat. En del av
skolans roll är faktiskt att förmedla sådana värden
som demokrati, kritiskt tänkande och så vidare. Hur
ser de nationella proven ut där?

Anf. 141 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Det är glädjande att Lennart Gustavs-
son och jag är överens om att vi har kompetenta lära-
re. Det är just därför som jag och vi kristdemokrater
tror att vi behöver ge ett större stöd till våra kompe-
tenta lärare och till våra elever genom att ha fler na-
tionella prov. Nationella prov som används väl och
rätt kan garantera en likvärdighet i betygssystemet
och gör att vi inte behöver vara oroliga för allt det
som Lennart Gustavsson målar på väggen som den
stora faran och skräcken, utan vi får snarare mer av
likvärdighet och lika bedömning över hela landet. Det
är vi skyldiga elever, föräldrar och lärare. Jag är fort-
farande mycket förbryllad över att Lennart Gustavs-
son säger nej till de förslagen.
Vänsterpartiet gör en - det är vi i och för sig
ganska vana vid - logisk kullerbytta när Lennart
Gustavsson är så orolig för att elevens självkänsla ska
krossas. Jag tror att Lennart gör ett stort misstag när
han blandar ihop självkänsla och självförtroende.
I en skola där varje elev blir sedd behöver vi inte
vara så rädda som Lennart Gustavsson säger. För
egen del har jag i min pedagogiska vardag och min
pedagogiska bakgrund mött elever som har varit
ledsna och bekymrade över betygssättningen. Det är
ett resultat av att man inte har fått hjälp i tid och inte
har fått signaler i tid. Då är jag förbryllad över att
man avvisar fler metoder för att sätta in hjälp, resur-
ser och signaler i tid. Det är faktiskt det som Lennart
Gustavsson gör i sitt inlägg här.
Fru talman! Jag är fortfarande mycket förbryllad
över hur Vänstern å ena sidan kan tala om att hjälpa
och ge signaler och å andra sidan kan säga nej till
dessa förslag.

Anf. 142 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! När det gäller att sätta in stöd tidigt
och hjälpa till att utveckla eleverna, lyfta deras själv-
förtroende och lyfta deras självkänsla tror jag att även
kristdemokrater när de tänker efter inser att det inte är
någonting som vi i Vänstern sätter oss emot. Däremot
visar den här debatten att vi har mycket olika vägar
för att gå framåt.
Det finns ett klart och tydligt mantra, som jag
sade i mitt anförande, om att mer, fler och tidigare
betyg resulterar i en bättre skola och en bättre möjlig-
het att uppfylla läroplanen och dess intentioner. Jag
säger att jag tror att mer, fler och tidigare betyg av
den typ som vi har nu gör det svårare att uppfylla
intentionerna i läroplanen. Jag tror att betygen i allt-
för stor utsträckning styr vardagen och verkligheten i
klassrummet på ett sådant sätt att mycket av de idéer
och de kunskaper som finns hos lärare och elever inte
kan tas till vara.

Anf. 143 ANNA IBRISAGIC (m) replik:
Fru talman! Jag hade ungefär samma funderingar
som föregående replikant. Jag kan dock ställa några
frågor till dig, Lennart.
Du pratar om att vi ska sätta fokus på vad man lär
sig och vad man inte lär sig. Menar du att betygen
inte berättar att man har lärt sig någonting?
Du pratar också om att elever som ständigt får då-
liga betyg upplever att det inte är roligt. Nej, man
upplever inte att det är roligt. Men om man inte i ett
tidigt skede får veta vad som är fel kommer okunska-
pen och det dåliga arbetet att fortsätta. Även om man
är medveten om det bryr man sig inte, därför att det
finns varken uppmuntran eller konsekvens - det spe-
lar mindre roll för mig om jag vet eller inte vet om
jag kan eller inte kan när det inte utvärderas.
Jag vill fråga dig: Har du någonsin varit på ett ut-
vecklingssamtal på den sida där man tar emot infor-
mationen?
Under mina tio år i Sverige har jag varit både lära-
re, mamma och elev, så jag har gått hela rundan. Min
son är tolv år, och jag har varit på utvecklingssamtal i
skolan i sex år. Det brukar gå till ungefär så här:
- Trivs du i skolan?
- Ja.
- Går det bra?
- Ja.
- Äter du all mat?
- Ja.
- Trivs du med alla elever?
- Ja.
- Finns det något problem?
- Nej.
- Tack. Hej då!
Om det inte är en engagerad förälder som ser till
att få de svar som man vill få blir det väldigt miss-
visande.
Jag påstår inte att det är precis så i alla skolor och
för alla föräldrar. Men jag har tagit mig tid att kon-
trollera med väldigt många i min omgivning, och det
brukar gå till ungefär på det här sättet.
Jag vill fråga: Har du någonsin varit i den situa-
tionen att du tagit emot information?

Anf. 144 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag är inte bara lärare, utan jag är
också pappa. Jag har naturligtvis varit i den situatio-
nen.
Det är precis som du säger, om vi nu ska ha en se-
riös diskussion, att detta med utvecklingssamtal och
dialog är svårt. Här finns ett maktförhållande, som
man som lärare kanske inte kan hantera alla gånger.
Därför har kanske både du och jag en fördel när vi
som föräldrar själva deltar i ett utvecklingssamtal,
därför att vi har en annan position.
Det var lite grann det jag menade med att vi på
olika sätt måste hitta former för att utveckla den här
dialogen och det här samtalet. Och där finns väl inga
enkla svar.
Du inspirerar mig att nämna exempel. Det vanliga
är ju, om jag nu inte har fel, att förälder och barn i
samband med den här dialogen kommer till skolan för
att diskutera i ett trevligt möblerat personalrum, kan-
ske. Men för att man ska kunna utveckla den här
dialogen, utveckla det här samtalet, tror jag att det är
minst lika viktigt att man har som huvudmål att ele-
ven och föräldern ska känna sig trygga i den miljö där
man faktiskt diskuterar. Det kan innebära att man är
hemma hos eleven. Det har inneburit det i min andra
roll, min roll som lärare. Jag har i samband med de
här samtalen valt att åka hem till eleven, eftersom
man har velat det. Det har skapat en trygghet och en
bättre förmåga att faktiskt föra ett någorlunda jäm-
bördigt samtal.

Anf. 145 ANNA IBRISAGIC (m) replik:
Fru talman! Det är utmärkt att du utvecklar ut-
vecklingssamtalstekniken. Det är inte utvecklings-
samtal i sig som jag är kritisk till. Jag ser dem snara-
re, som en del talare före mig har sagt, som en del, ett
av många sätt, för att jag ska få den information som
jag som förälder behöver och som min son som elev
behöver. Men jag förstår fortfarande inte vad det är
som är så problematiskt med att få betyg parallellt
med allt det andra. Informationssamtalen, eller vad du
nu kallar dem, är en del i den här dialogen. Betyg
innebär trots allt en uppmuntran att fortsätta.
Om jag inte får uppskattning för det jag gör blir
det svårt för mig att anstränga mig till min yttersta
gräns för att få den kunskap som jag behöver. Jag
nöjer mig med det som jag trivs med. Det är med
skolan precis som med livet. Där finns inte bara saker
och ting som vi trivs med. För att jag, som den pia-
nolärare jag bland annat är, ska kunna leka med en
Mozartaria, eller vad det nu är, och improvisera måste
jag kunna noterna. Det är just den där grunden som är
jobbig, och den är inte alltid kul. Men för att kunna
ha kul senare och för att kunna leka med min kunskap
måste jag arbeta hårt även när det inte känns så kul.

Anf. 146 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag förstod det där med Mozart, men
jag förstod inte hur man skulle kunna skapa en bättre
motivation och en större glädje genom att ha betyg.
Vi har alltså olika uppfattningar i den här frågan.
Det är klart och tydligt. Här finns någon form av
höger-vänster-diskussion. Det har lite grann att göra
med kunskapssyn. Det har också att göra med männi-
skosyn.
Jag säger att man med betygen har en förmåga att
mäta just den mätbara kunskapen. Jag tror att det
finns en mängd kunskap som det är mycket viktigt att
man får i skolan som inte alltid är just mätbar. Sedan
vidhåller jag vad jag har sagt i andra replikskiften och
i andra debatter. Min uppfattning, som jag faktiskt
tror delas av många, är att förekomsten av betyg styr
undervisningen och styr det som händer i klassrum-
met på ett sätt som gör att det blir svårare att genom-
föra de intentioner som finns i läroplanen.
Jag vet att begreppet flumskola var uppe tidigare.
Då vill jag avsluta med att säga vad jag sade i mitt
anförande. Att ha en vision om en skola utan betyg
innebär inte att man släpper på kraven, snarare tvärt-
om, att man faktiskt måste utveckla både samtalet,
samarbetet och arbetsformerna inom skolan.

Anf. 147 HÅKAN LARSSON (c):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva-
tionerna 1 och 4.
Jag tycker att det här var en väldigt engagerad och
stimulerande debatt att lyssna till. Jag vill deklarera
att jag ser betygen varken som någon djävul eller som
någon gud. Jag tycker över huvud taget inte att det
finns någon anledning att överdriva betygens roll,
men samtidigt är det faktiskt viktigt för eleven själv,
för föräldrarna och för skolan att ha en tydlig infor-
mation om hur elevens kunskapsutveckling ser ut.
Jag ska erkänna att jag personligen har varit skep-
tisk till betyg ända sedan min ungdom. Men ju mer
man funderar och diskuterar med unga och föräldrar
och så vidare - jag har själv barn i skolan - kommer
man fram till att det är svårt att se något bättre alter-
nativ när det gäller att ge den tydliga information som
faktiskt både elever, föräldrar och skola behöver.
Vi har inte funnit något bättre instrument för vär-
dering av kunskaper som kan ersätta betygen. Ut-
vecklingssamtal och skriftliga omdömen är viktiga,
men de är kompletteringar.
Jag kan säga att mina erfarenheter, som pappa i
Jämtland, av utvecklingssamtal är lite bättre än det
som Anna nämnde. Jag tycker att de ofta fungerar
väldigt bra, men de kan inte ersätta betygen i sig.
Den stora utmaningen framöver måste vara att
fundera över hur vi ska finna ett så bra och rättvist
betygssystem som möjligt, ett system som ger infor-
mation om hur långt eleven har kommit när det gäller
att uppfylla de mål som har satts upp, hur mycket
kunskap som har inhämtats. Det ska vara ett system
som också ger skolan och föräldrarna information, så
att man på ett tidigt stadium kan hjälpa och stödja den
elev som behöver hjälp och stöd. Det är på det sättet
som vi måste arbeta för att inte en stor del av eleverna
ska slås ut ur skolan. Man måste på ett tidigt stadium
få information och kunna göra insatser för att hjälpa
till.
Ett problem i dagens betygssystem är att betygs-
stegen är alltför få för att motivera en elev att an-
stränga sig det där lilla extra för att nå upp till nästa
steg. De flesta av oss har förmodligen fått signaler
som gör att det känns jobbigt och ouppnåeligt att gå
från ett lågt godkänt upp till ett väl godkänt betyg.
Detta är bakgrunden till det förslaget som nu ligg-
er, bland annat från Centerpartiets sida, om att man
bör ge betyg i sex steg, både på grundskolan och i
gymnasiet och gärna från sjätte klass. Med fler be-
tygssteg kan betygen kanske mer än i dag bli en spor-
re för eleven att anstränga sig och ta ett steg vidare.
Över huvud taget måste vi utgå från eleven, sätta
eleven i centrum och se till att betygen blir en hjälp
och inte en stjälp i arbetet.

Anf. 148 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Fru talman! Vi har från Miljöpartiets sida länge
fört fram kritik mot dagens betygssystem. Kritiken
grundar sig på att betygen, enligt många undersök-
ningar, har visat sig vara ett dåligt mätinstrument för
kunskap. Betygen som motivationshöjande inslag är
underordnade viktigare sätt för den svenska skolan att
skapa motivation för studier, och betygen bidrar i hög
grad till stress och ohälsa i skolan.
Man kan fråga sig varför man ska ha betyg. Jag
hoppas att ni betygsförespråkare ofta ställer er den
motiverade frågan. Är betygen, som det var tänkt, ett
motivationshöjande pedagogiskt inslag, som många
tidigare här har sagt? Är det inte viktigare att skolan
lägger tonvikten på helt andra sätt att ge motivation?
Det handlar om metoder som i stället stimulerar män-
niskans nyfikenhet, upptäckarglädje, glädje att förstå
eller kunna någonting nytt. Det är en drivkraft, tror
jag, som är långt överlägsen den som betygen kanske
kan frambringa.
Självklart handlar en av fördelarna med betyg om
glädjen att kunna få ett bra betyg och det stärkta
självförtroende som det kan leda till - man kan i och
för sig fundera på om det är den sortens självförtro-
ende som vi ska utveckla och uppmuntra i dagens
skola. Men tyvärr är sorgen precis lika stor över att få
ett dåligt betyg. Det är inte alls säkert att ett dåligt
betyg sporrar en individ till att jobba vidare.
Jag tror faktiskt att vi alla har sett många exempel
på att dåliga betyg i stället bidrar till känslan av att
man inte duger, känslan av utanförskap. Det kan leda
till att man fastnar i en negativ självbild och i ett
utanförskap.
Betyg uppmuntrar inte till samarbete. Betyg upp-
muntrar inte till kritiskt tänkande eller till att komma
ihåg det man har lärt sig efter provet.
Och så det kanske allra viktigaste: Är betygen ett
bra mått på kunskap? Det är det vi måste fråga oss.
Lärandet är som jag ser det en komplicerad process.
Den sker kontinuerligt under skoltiden och utgår från
ett inre växande och en sann längtan efter kunskap.
Det finns mycket stora brister med att sammanfatta
lärande och utveckling hos en människa i en bokstav,
eller för all del en siffra. Betygen säger, som vi ser
det, helt enkelt för lite.
Betygen har visat sig vara dåliga mätinstrument.
Det visar sig att olika lärare sätter olika betyg på
samma prestation. Samma lärare kan till och med
sätta olika betyg vid olika tillfällen på en och samma
prestation. Betygen har alltså alltför stor felmarginal.
Betygen tolkas olika av olika lärare på olika skolor.
Det finns en stor risk att betygen leder till att under-
visningen inriktas enbart på mätbar kunskap och att
kunskap som inte går lika enkelt att mäta därmed blir
mindre värd.
Betygen har också en stor betydelse vid antag-
ningen till högre studier. Då man vet om betygens
brister som mått på kunskap måste man fråga sig om
vi inte i stället bör koncentrera oss på att utveckla nya
metoder för antagning. Man bör i stället, som vi ser
det, grunda lämpligheten på tidigare utbildningar,
samtal, intervjuer, prov och förberedande kurser i
vissa fall. Vi tycker att man måste utreda hur man ska
förändra dagens antagningssystem till ett bättre än
den nuvarande koncentrationen på betyg.
Sedan måste man också fråga sig på vilket sätt
betygen påverkar vardagen och studiesituationen för
elever i dagens skola. Betygen påverkar ju i hög grad
uppläggningen av studier och kurser liksom elevernas
situation. Det är en alltför stor koncentration på betyg
i undervisningssituationen vilket leder till stress och
ökad ohälsa hos barn och ungdomar. Betygshetsen på
vissa program på gymnasiet är enorm och leder till en
jobbig situation för många elever. Det tenderar att bli
större koncentration på betygen i sig, på att hitta de
smartaste vägarna till högre betyg, än på kunskapen.
Glädjen att lära sig nya saker riskerar att helt tappas
bort i den vardagliga hetsen för att kanske klättra ett
pinnhål högre på denna samhällets måttskala.
Det är klart att alla har rätt att få information och
uppföljning. Det håller jag med om. Men information
kan faktiskt ges på fler än ett sätt. Frågan är om bety-
get är det bästa sättet.
Med all den negativa kunskap vi faktiskt har - ni
också om ni tar till er den forskning som görs - om
betygens effekter är det lätt att tala om att avskaffa
betygen. Desto svårare kan det vara att kommunicera
hur ett alternativ ska se ut. Hur ser en skola utan ett
betygssystem liknande det vi har ut? Är det en krav-
lös flumskola vi skapar, vilket en del har påstått? Nej,
poängen är att skapa en skola som på ett betydligt
mer seriöst sätt värderar kunskap och sätter lärande-
processen i centrum, en skola som fortsätter att sti-
mulera nyfikenhet och lust att lära efter de första
årens positiva och nyfikna attityd.
Jag menar att man i stället ska utveckla utveck-
lingssamtal och utvärderingar. Vi tror från Miljöpar-
tiet att en kombination av samtal, utvärderingar och
omdömen skulle ge en mer heltäckande bild av ele-
vers kunskaper. Det skulle minska fokuseringen på ett
enskilt betygssteg och därmed minska stressen. Man
kan till exempel se på liknande system som det som
finns i Waldorfskolor, där man kan ge skriftliga om-
dömen som ger en heltäckande information till elever
och föräldrar om läget. I ett sådant system kan man
också bättre få med en utvärdering av elevens ut-
veckling gentemot strävansmålen.
Om ni andra vågade vara lite nytänkare kanske vi
skulle vara överens om att pröva ett annat system i en
region, som vi föreslår i vår motion, för att sedan
utvärdera detta och samtidigt utreda alternativa an-
tagningssystem till högre studier.
Slutligen vill jag säga att vi i varje fall är glada att
Skollagskommittén nu föreslagit en rätt att överklaga
betyg. Det är ett krav Miljöpartiet har haft under lång
tid. Så länge dagens betygssystem finns kvar måste
det ges en rätt att överklaga även denna typ av myn-
dighetsutövning.
Jag yrkar bifall till reservation 7.

Anf. 149 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Mikaela Valdemarsson säger att be-
tyg skapar stress och ohälsa. Enligt min erfarenhet,
både som pedagog och som morsa, är det som skapar
stress och ohälsa otydligheten. Man vet inte var man
befinner sig. Man har en dimmig uppfattning om den
egna utvecklingen i kunskapens värld. Man har en
mycket dimmig bild av vissa kunskapsfält. Då är man
olycklig. Då finns det ingen möjlighet att uppleva
arbetsglädje i skolan.
Det finns andra element som skapar stress och
ohälsa i den svenska skolan. Mina barn har gått hela
skolan och varit lyckliga bara på gymnasiet, på Södra
Latin. Där var det en mycket bra atmosfär. Betygen
fanns där men förstörde inte någonting för dem. Mina
barn har hela tiden sagt att det är oron i klassrummet,
det faktum att alla talar i munnen på varandra hela
tiden, som gör det väldigt svårt att koncentrera sig. Är
man inte koncentrerad har man inte möjlighet att
uppleva någonting - ingen kommunikation, ingen
dialog med läraren.
Vad är det alltså som skapar stress och ohälsa i
den svenska skolan?

Anf. 150 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Vi diskuterar nu det enkla lilla red-
skap som Ana Maria Narti talade om i sitt anförande,
vad vi har för syfte med det redskapet och om det är
det bästa. De stora orden och de känsloladdade talen
har kommit från annat håll i dag. Jag uppskattar
Centerpartiets senaste inlägg, som var något mer
nyanserat.
Jag tror absolut att detta bidrar till att skapa stress.
Jag tror inte att det finns en enda orsak. Jag tror att
det finns en mängd andra saker som vi behöver ut-
veckla och förbättra i skolan. Men det är en stor foku-
sering på betyg som leder till en hetsig och stressig
situation för många elever.
Sedan känner jag inte riktigt igen bilden av att
man som elev i dagens skola inte har en aning om var
man befinner sig. Min erfarenhet, med risk för att vi
alla blir lite personliga här i dag, är att det är tvärtom.
De flesta elever har oerhört god koll på hur de ligger
till. När man i betygssamtal, de här ständiga informa-
tionsutbytena man har, frågar elever vad de själva tror
att de ligger på för betyg träffar de alltid rätt. De har
en oerhört god kunskap om var de befinner sig. Jag
har alltså en helt annan bild av skolan än vad du har.

Anf. 151 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Det är självklart att vi har helt olika
bilder av skolan. Annars skulle vi inte ha en polemisk
diskussion just nu. Jag tror också att vi har en annan
syn på kunskap och en annan syn på människan. I
min syn på människan ingår en enorm respekt för
vars och ens begåvning och för den energi som varje
människa kan mobilisera i sökandet efter kunskap.
Betyget kan vara ett redskap i det här sammanhanget.
Det är väldigt viktigt hur man jobbar med betyg.
Jag har också sett skräckexempel, och tyvärr har jag
sett dem på universitetet. Bland de värsta saker jag
har upplevt var ett sådant möte på teatervetenskapliga
institutionen där det förklarades för oss att man skulle
skriva små frågor på lappar, blanda ihop lapparna och
så skulle man vara klar att svara på vilken fråga som
helst - som om teaterprocessen skulle kunna styckas i
tusen små bitar. Det är självklart inte detta jag talar
om.
Men kritiskt tänkande behöver framför allt en god
plattform av säkerhet och trygghet att stå på. Kan jag
inte multiplikationstabellen har jag ingen möjlighet
att tänka kritiskt i matematiken.

Anf. 152 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Självklart ska vi ha respekt för be-
gåvningar, och det tror jag att man kan ha även utan
dagens betygssystem. Vi ska inte överdramatisera det
hela. Jag tror inte att skolan står och faller med just
det betygssystem vi just nu råkar ha.
Det är faktiskt precis med den utgångspunkten
som vi föreslår ett annat, mer uttömmande sätt att ge
information. Vi tror inte att det komplexa i begåv-
ningen och utvecklingen hos en enskild människa så
lätt låter sig fångas i en bokstav eller två. Vi tror att
det behövs ett mycket mer utvecklat system för att ge
information på ett fylligare och mer heltäckande sätt.

Anf. 153 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Låt mig först instämma med Ana Ma-
ria Narti: Det är just otydligheten som skapar stress i
skolan - inte tydlighet, inte hjälp i tid.
Sedan är det positivt att Mikaela Valtersson talar
om en skola där det är positivt att lära sig, där fler
elever får känna glädjen, lusten, stimulansen och
känslan, där fler elever får se lågan tändas i varandras
ögonen när man gemensamt upptäcker någonting, när
man har kommit över hindret på vägen mot kunskap.
Det är just därför som det är så lätt för oss att vara
överens om att det är bra att jobba för en sådan skola.
Men hur går det ihop med det andra som Mikaela
Valtersson talade om? Jag blev även här en smula
förbryllad.
Mikaela Valtersson talar som om skolan vore den-
samma som på 1920-talet, 1930-talet, 1800-talet,
1700-talet. Hon talar som om skolan inte har utveck-
lats. Låt mig säga, fru talman, att skolan i dag har
kvalitativa betyg. Det är inte kvantitativa betyg. Det
ska inte vara en skola i dag där betygssättningen sker
utifrån hur många kungar eller multiplikationstal man
kan räkna upp. Det är fel. Vi har kvalitativa betyg i
skolan i dag. Vet inte Mikaela Valtersson det?
Vi har en läroplan, vi har kursplaner som talar om
kunskap, mångfasetterat, fakta, färdigheter, förtro-
genhet, förståelse och så vidare. Det är glasklart, fru
talman, att den skola som Mikaela Valtersson beskri-
ver hör hemma någonstans i historien. Det är inte
dagens skola. Det verkar som om Miljöpartiets lös-
ningar ska användas på en gammaldags skola, en
skola som i dag inte ska finnas. Vilken skolbild har
egentligen Mikaela Valtersson?

Anf. 154 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Min skolbild kanske tar lite längre tid
att utveckla än de två minuter jag har på mig just nu,
så den kanske vi kan återkomma till. Men för att inte
totalt mista historielösheten känner jag som historie-
lärare att min syn inte bottnar i hur skolan var på
1700-talet, innan vi ens 1842 hade fått folkskolestad-
gan i det här landet. Det var kanske lite att ta i åter-
igen i den här debatten, som får lite stora svängar, tror
jag.
Självklart vet jag om att vi har kvalitativa betyg.
Jag är mycket glad över att vi har kvalitativa betyg
som i varje fall är ett steg bättre än det vi hade innan.
Men det finns också, det tror jag att du vet, väldigt
många lärare som vittnar om svårigheterna med de
begränsningar som dagens betygssystem har. Även
om det står att vi har kvalitativa betyg och att vi ska
värdera även för djup kvalitativ kunskap är det svårt.
Det finns en tendens med dagens betygssystem att
man ser mer på de kvantitativa kunskaperna. Det är
lättare att fastna i det än det skulle kunna vara i en
annan typ av utvärderingssystem med skriftliga om-
dömen som är mer heltäckande. Där kan man på ett
helt annat sätt berätta om plus och minus, styrka och
svaghet hos elever och vad de har för kunskaper, klä
det i fler ord än vad som ryms i ett VG eller ett G.

Anf. 155 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag ska inte fästa mig vid att Mikaela
Valtersson sade att vi inte skulle vara rädda för att bli
historielösa eller något sådant. Det var nog en felsäg-
ning. Som historielärare tror jag att vi kan vara över-
ens om att det är viktigt med historia. Men då förstår
jag inte varför det blir så dramatiskt, varför detta med
betyg blir så oerhört stort.
Vi kristdemokrater vill på intet sätt påstå att allt är
perfekt eller att allt är bra i skolan. Självklart inte. Vi
har en skolpolitik som vi på många sätt kan diskutera.
Det brukar vi ju göra i den här kammaren. Men när
Mikaela Valtersson talar om att det är svårt att sätta
betyg och löser det med att ta bort betygen vill jag
påpeka att vi kristdemokrater vill göra precis tvärtom.
Vi vill ha nationella prov som stöder, som hjälper,
som ger klara och tydliga signaler till eleverna, till
lärarna och till föräldrarna. Vi vill stödja och hjälpa.
Vi tror inte att man löser någonting genom att stryka
ett streck över det och kasta ut det genom fönstret.
Sedan är det tydligt att Mikaela Valtersson inte
riktigt får ihop det när hon pratar om betydelsen av
skriftliga omdömen. Vad är betyg, fru talman, om
inte ett skriftligt omdöme? Det är en liten lapsus där.
Hur går det ihop? I stället kunde vi kanske ägna
kraften åt att diskutera hur vi ska få tydligare och
bättre instrument för att hjälpa våra elever att lära sig,
för att få tydliga signaler och inte på det lite drama-
tiska sättet som Mikaela Valtersson gör kasta ut ett
betygssystem med hjälp av att hänvisa till en skola
som inte längre finns, med påståenden om att våra
lärare inte skulle veta vad de gör.

Anf. 156 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Återigen måste jag påpeka att det är
ni som står för de stora orden. Jag har inte pratat om
att kasta ut något. Jag har inte pratat om att dra ett
streck över något. Jag har pratat om att utveckla. Det
handlar inte om att gå tillbaka till någonting som var
på 1700- eller 1800-talet. Det handlar om att gå vida-
re till en skola vi ännu inte har haft. Det har ännu inte
prövats i Sveriges skola. Det handlar om att våga
tänka nytt och utveckla.
Det är inte att stryka ett streck och sedan finns det
ett tomt intet, ett svart hål. Det var därför som jag
försökte förtydliga och tala om hur vårt alternativ till
dagens betygssystem ser ut. Det är inte så att vi utan
betyg har intet. Utan betyg har vi, som vi ser det,
någonting annat som är fylligare, som ger en mer
heltäckande information till elever och föräldrar. Det
finns inte något som helst konstigt i att man kan säga
att man inte vill ha betyg men mer utvecklade skrift-
liga omdömen. Jag säger ju att betygen vill vi inte ha
därför att de säger för lite. Det går inte att fånga en
komplex kunskap i en siffra eller en bokstav utan vi
vill göra det mer heltäckande.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.56 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.

10 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

SoU3 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.
Punkt 1 (Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansering)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (fp)
4. res. 4 (kd)
5. res. 5 (c)
Förberedande votering 1:
31 för res. 4
22 för res. 5
258 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Förberedande votering 2:
41 för res. 2
31 för res. 4
239 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
47 för res. 1
41 för res. 2
222 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
133 för utskottet
48 för res. 1
130 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 3 v
För res. 1: 48 m
Avstod: 41 fp, 31 kd, 22 v, 21 c, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 29 (Legitimering av utländska läkare)
1. utskottet
2. res. 42 (v)
Votering:
267 för utskottet
42 för res. 42
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 48 m, 38 fp, 31 kd, 21 c
För res. 42: 1 s, 1 fp, 25 v, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 9 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 35 (Legitimation och föreskrivningsrätt för
alternativmedicinare)
1. utskottet
2. res. 51 (mp)
Votering:
295 för utskottet
16 för res. 51
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 48 m, 40 fp, 31 kd, 25 v, 21 c
För res. 51: 1 fp, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 41 (Utländska kvinnors rätt till abort i Sverige)
1. utskottet
2. res. 55 (v, fp, c, mp)
Votering:
203 för utskottet
102 för res. 55
6 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 45 m, 30 kd, 1 c
För res. 55: 1 m, 41 fp, 25 v, 20 c, 15 mp
Avstod: 3 s, 2 m, 1 kd
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp
Lena Ek (c) anmälde att hon avsett att rösta nej men
markerats ha röstat ja.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU11 Överenskommelse mellan staten och lands-
tingen om vissa ersättningar till hälso- och sjuk-
vården för år 2003
Punkt 1 (Uppföljning av överenskommelsen)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m)
Votering:
227 för utskottet
80 för res. 1
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 41 fp, 25 v, 21 c, 14 mp
För res. 1: 48 m, 31 kd, 1 mp
Frånvarande: 18 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 2 (Vårdgaranti)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m, fp, c)
Votering:
170 för utskottet
141 för res. 2
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 25 v, 15 mp
För res. 2: 48 m, 41 fp, 31 kd, 21 c
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 6 (Översyn av donationsverksamheten)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, m, fp)
Votering:
191 för utskottet
120 för res. 6
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 25 v, 21 c, 15 mp
För res. 6: 48 m, 41 fp, 31 kd
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 11 (Rehabilitering m.m.)
1. utskottet
2. res. 11 (kd, fp, c)
Votering:
211 för utskottet
98 för res. 11
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 42 m, 25 v, 15 mp
För res. 11: 5 m, 41 fp, 31 kd, 21 c
Frånvarande: 15 s, 8 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp
Anne Marie Brodén (m) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU12 Samverkan mellan kommuner och lands-
ting inom vård- och omsorgsområdet
Punkt 1 (Förslaget till lag om gemensam nämnd inom
vård- och omsorgsområdet)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
222 för utskottet
48 för res. 1
40 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 31 kd, 25 v, 21 c, 15 mp
För res. 1: 48 m
Avstod: 40 fp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 8 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 2 (Formerna för proportionella val av ledamö-
ter i gemensamma nämnder m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (fp)
Votering:
267 för utskottet
43 för res. 3
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 47 m, 31 kd, 25 v, 21 c, 13 mp
För res. 3: 41 fp, 2 mp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 3 (Tilläggsdirektiv till offentlighets- och sek-
retesskommittén)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, kd, c)
Votering:
168 för utskottet
140 för res. 4
2 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 25 v, 14 mp
För res. 4: 48 m, 41 fp, 31 kd, 20 c
Avstod: 1 s, 1 mp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Punkt 5 (Lagen [1991:11369] om försöksverksamhet
med kommunal primärvård, m.m.)
1. utskottet
2. res. 6 (m, fp, c)
Votering:
201 för utskottet
110 för res. 6
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 31 kd, 25 v, 15 mp
För res. 6: 48 m, 41 fp, 21 c
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU31 Kommittéberättelse 2003
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU19 Förskolan (förnyad behandling)
Punkt 2 (Mångfald inom barnomsorgen)
1. utskottet
2. res. 2 (fp, m, kd, c, mp)
Votering:
151 för utskottet
156 för res. 2
42 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 25 v
För res. 2: 48 m, 41 fp, 31 kd, 21 c, 15 mp
Frånvarande: 18 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU11 Grundskolan
Punkt 3 (Skolbarnsomsorg för barn till arbetslösa och
föräldralediga)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
284 för utskottet
26 för res. 4
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 48 m, 41 fp, 31 kd, 21 c,
13 mp
För res. 4: 25 v, 1 mp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 3 mp

Punkt 4 (Tidpunkt för skolstart)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, m, c)
Votering:
168 för utskottet
100 för res. 5
41 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 24 v, 15 mp
För res. 5: 48 m, 31 kd, 21 c
Avstod: 41 fp
Frånvarande: 15 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 6 v, 1 c, 2 mp

Punkt 5 (Rätt till undervisning och stöd)
1. utskottet
2. res. 7 (fp, m)
Votering:
222 för utskottet
89 för res. 7
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 31 kd, 25 v, 21 c, 15 mp
För res. 7: 48 m, 41 fp
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 16 (Skolstyrelser)
1. utskottet
2. res. 17 (c)
3. res 18 (mp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 17 genom uppresning.
Huvudvotering:
272 för utskottet
21 för res. 17
15 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 47 m, 41 fp, 30 kd, 25 v
För res. 17: 21 c
Avstod: 15 mp
Frånvarande: 15 s, 8 m, 7 fp, 3 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 17 (Värdegrunden i kvalitetsredovisningen)
1. utskottet
2. res. 19 (kd)
Votering:
280 för utskottet
31 för res. 19
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 48 m, 41 fp, 25 v, 21 c, 15 mp
För res. 19: 31 kd
Frånvarande: 14 s, 7 m, 7 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 30 (Elevinflytande)
1. utskottet
2. res. 29 (kd)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.

Punkt 32 (Inlärningsmiljö)
1. utskottet
2. res. 33 (fp)
Votering:
222 för utskottet
40 för res. 33
48 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 31 kd, 25 v, 21 c, 15 mp
För res. 33: 40 fp
Avstod: 48 m
Frånvarande: 14 s, 7 m, 8 fp, 2 kd, 5 v, 1 c, 2 mp

Punkt 64 (En reklamfri skola)
1. utskottet
2. res. 67 (v, mp)
Votering:
268 för utskottet
40 för res. 67
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 48 m, 39 fp, 31 kd, 21 c
För res. 67: 1 fp, 24 v, 15 mp
Frånvarande: 15 s, 7 m, 8 fp, 2 kd, 6 v, 1 c, 2 mp
Tina Acketoft (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

11 § (forts. från 9 §) Betyg (forts. UbU12)

Anf. 157 HÅKAN LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det som Mikaela sade
om att man ska uppmuntra nyfikenhet, kritiskt tän-
kande och samarbete i skolan var väldigt bra. Jag
håller också med om att dagens betyg ibland kan bli
stressande. Då måste man fundera över hur man
åstadkommer någonting bättre.
Någon typ av omdömen eller utvärderingar vill
också Mikaela Valtersson ha, om jag förstod hennes
inlägg rätt. Jag tolkar betyg som omdömen. Så jag
vill bara fråga: Är det inte lite av strid om påvens
skägg som vi håller på med? Mikaela Valtersson
kallar det för omdömen och de som förespråkar ett
annat system kallar det för betyg. Är inte betyg det-
samma som omdömen?

Anf. 158 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det är trevligt att vi är överens om
mycket av grundsynen. Jag uppskattar också att Hå-
kan Larsson har en något mer nyanserad syn på bety-
gen än en del andra förespråkare för de borgerliga
partierna.
Det är klart att man se betygen som omdömen.
Men jag tycker att betygen säger alldeles för lite.
Människan är alltför komplex och mångfasetterad för
att fångas i en siffra eller i en bokstav. Vi tror att det
är bättre att hitta andra system där man får ett betyd-
ligt större utrymme för att utveckla det omdöme och
den utvärdering som varje elev och förälder har rätt
till.
Det är klart att man inte behöver strida om ordet
"omdöme", men vi tror på ett mycket mer utvecklat
system. Så länge man håller sig till en siffra eller en
bokstav leder det till en större stress och en större hets
i skolan eftersom sådana betyg är lätta att jämföra. Ett
mer heltäckande omdöme på en-två sidor och som tar
upp en mängd olika aspekter blir inte alls lika lätt att
jämföra, och det föder inte heller samma konkurrens-
och stressituation.

Anf. 159 HÅKAN LARSSON (c) replik:
Fru talman! Vi ska inte överdramatisera detta med
betyg. Det är bra att man, när man går i skolan, får ett
klart besked om var man står. Vi vill ha flera steg
som gör det lättare att gå till nästa steg. Men det är ju
inte det enda sättet att mäta kunskap. Man kan ha
utvecklingssamtal och mer omfattande skriftliga
omdömen, men det är ju kompletterande saker.
Går det inte att hitta någon form där man har såväl
tydliga betyg som kompletterande utvecklingssamtal
och omdömen?

Anf. 160 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag håller med Håkan Larsson om att
det behövs många olika sätt att ge vettig information
på. Det behövs ett kontinuerligt samtal och kommu-
nikation mellan elever och lärare och mellan lärare
och föräldrar. Det är självklart att det måste utvecklas
fler system för detta. Det ska vara både muntlig och
skriftlig kommunikation som sker kontinuerligt.
Men som betygen är utformade i dag är betygen i
sig oerhört styrande för upplägget i skolan. De styr
väldigt mycket undervisningen, kursinnehåll och
kursernas utformning samtidigt som de leder till en
stressituation som vi tycker är olycklig.
Sedan håller jag helt med Håkan Larsson om att
man inte behöver överdramatisera detta. Det handlar
om vilket redskap vi ska ha som ger den bästa infor-
mationen. Då tror inte vi - precis som väldigt mycket
forskning visar - att betyg är det bästa redskapet. I
stället bör man utarbeta andra metoder som väsentligt
bättre belyser elevers förmågor.

Anf. 161 MIKAEL DAMBERG (s):
Fru talman! Dagens tidigare debatt om grundsko-
lan har tydliggjort socialdemokratins vilja att utveckla
en trygg kunskapsskola för alla barn och ungdomar i
vårt land, en skola som sätter elevens trygghet och
nyfikenhet i centrum.
Denna debatt ska handla om betyg. Men det går
inte att diskutera betyg utan att sätta in dem i ett stör-
re utbildningspolitiskt sammanhang. Jag vill därför
börja med helheten.
Sverige har påbörjat en målmedveten satsning på
det livslånga lärandet, som startar redan i förskolan,
som fortsätter genom grundskolan och gymnasiesko-
lan hela vägen till universitet, forskning och vuxen-
studier. För mig som socialdemokrat är det här otro-
ligt viktigt, eftersom ingen människa ska lämnas efter
när vi nu utvecklar ett modernt kunskapssamhälle.
Därför måste elevens rätt till kunskap i skolan stå i
centrum för hela utbildningsdebatten. Alla elever, inte
bara några, har rätt att få det stöd och den uppmunt-
ran som krävs för att man ska kunna lämna skolan
med de erfarenheter, värderingar och den bildning
som krävs för att möta framtiden och förverkliga sina
drömmar.
Efter ett 90-tal av besparingar har 2000-talets för-
sta år inneburit en nystart, en miljardsatsning på det
livslånga lärandet. Jag kan konstatera att bara i år blir
den allmänna förskolan för alla fyra- och femåringar
verklighet och att 3 000 fler lärare och andra vuxna
kommer att kunna anställas vid våra skolor till följd
av de specialdestinerade statsbidragen till landets
kommuner. Det är bara två viktiga exempel på soci-
aldemokratiska vallöften som nu infrias, två exempel
på viktiga utbildningspolitiska satsningar.
Dessutom pågår ett stort arbete med att utveckla
kvalitetsutvärderingen av den svenska skolan. Det
nya Skolverket har getts en ny och mer aktivt
granskande och uppföljande roll, samtidigt som den
nya Skolutvecklingsmyndigheten har påbörjat sitt
arbete. En moderniserad gymnasieskola har utretts av
Gymnasiekommittén, och dess förslag är ute på re-
miss, en översyn av skollagen likaså. Allt detta sam-
mantaget skapar en helhet och en bakgrund till da-
gens debatt om betygen i den svenska skolan.
Fru talman! Dagens betygssystem firar sina tio år,
och det är hög tid, tycker jag, för en diskussion om
vad som fungerar bra och vad som fungerar dåligt i
dagens system.
Vi socialdemokrater menar att dagens kunskaps-
relaterade betygssystem är långt bättre och rättvisare
än det tidigare relativa betygssystemet. I dag är det
elevens kunskaper som betygsätts. Så ska det vara.
Då var det 7 % som skulle få en femma och 7 % som
skulle få en etta, oavsett kunskaperna i gruppen som
helhet.
Men vi ser också problem med dagens betygssy-
stem. Många lärare vittnar om att dagens kursutform-
ning och betygssystem riskerar att snuttifiera under-
visningen. Vi ser att många elever lider av en onödig
betygsstress. Vi ser att många elever väljer enklare
kurser av taktiska skäl för att på så sätt få högre betyg
och öka sina chanser att komma in på rätt högskole-
utbildning. Vi ser att alltför många elever känner sig
tvingade att efter gymnasiet läsa upp sina betyg i
komvux. Flera av de här problemen hänger samman
med dagens kursrelaterade betyg.
Jag vill gärna säga att jag är glad över att flera
borgerliga partier nu i sina motioner flaggar för att de
vill ha en övergång till ämnesbetyg. Vi socialdemo-
krater reserverade oss mot dagens kursutformade
betygssystem när det infördes. Vi har tydligt klargjort
att vi vill förändra betygssystemet med mer av äm-
nesbetyg för att minska stressen i skolan och för att
betygen verkligen ska ge en rättvis bild av det eleven
verkligen kan när hon eller han lämnar skolan. Detta
är också rörelseriktningen i Gymnasiekommitténs
förslag. Jag hoppas verkligen att det blir möjligt att
skapa en bred majoritet för att förändra dagens be-
tygssystem på denna punkt i samband med att dessa
frågor diskuteras i riksdagen.
Fru talman! Det finns i dag en växande insikt om
att betygen i grundskolan inte klarar av att ge den
information om elevens kunskapsutveckling som
föräldrar och barn har rätt att få. Alltfler inser att det
inte räcker med en siffra eller en bokstav för att be-
skriva hur väl en elev möter kunskapskraven i skolan.
Det krävs hela meningar, det krävs ett ordentligt
resonemang. Utvecklingssamtalen och den skriftliga
informationen får därför en allt större och viktigare
roll. Utvecklingssamtalen har dessutom en stor fördel
i att de öppnar upp och fördjupar den dialog som
måste finnas mellan lärare och föräldrar. Alla vi som
är övertygade om att föräldrar kan spela en mycket
viktig roll för sina barns kunskapsresa i skolan bör se
detta som en stor fördel och möjlighet.
Som urvalsinstrument kommer betygens roll i
grundskolan att minska om Gymnasiekommitténs
förslag till en nya gymnasieskolan genomförs, efter-
som alla elever ska garanteras rätten att komma in på
den sektor som eleven väljer i första hand. I gymna-
sieskolan kommer betygen som urvalsinstrument att
spela en fortsatt avgörande roll vid antagning till
universitet och högskola.
Jag hade tänkt att bara koncentrera min inledning
på den socialdemokratiska politiken. Men efter de-
batten, som har visat att också ni har diskuterat väl-
digt mycket just om socialdemokratisk politik, känner
jag mig ändå nödgad att kommentera vissa inslag i
debatten.
Några i debatten har sagt att de vill ha fler betyg
tidigare och att om vi bara ändrar det här kommer i
princip alla problem i skolan att lösas. Andra vill inte
ha några betyg alls. Kanske ligger sanningen någon-
stans mittemellan. Vi socialdemokrater tror det. Vi
socialdemokrater tror att betygen behövs i dagens
skola, men vi behöver inte fler betyg för sjuåringar
eller för mindre barn.
Debatten har också, tyvärr, haft inslag av osaklig-
heter - kränkningar av en hel yrkeskår, som jag ser
det. Debatten om att lärarna inte kan sitt jobb reagerar
jag emot. När Anna Ibrisagic förklarar att lärare inte
kan hålla utvecklingssamtal och förklara för elever
och föräldrar hur det går i skolan och hur man möter
kunskapskraven, då blir jag upprörd. När Torsten
Lindström förklarar att lärare inte vet vilka elever
som behöver extra hjälp för att kunna lära sig läsa,
skriva och räkna och att det behövs ett nationellt prov
som förklarar för lärarna att den här eleven inte klarar
av matten i skolan, då tycker jag att han kränker lärar-
rollen. Jag har aldrig träffat dessa lärare som inte kan
se vilka elever i deras klass som behöver extra stöd
för att kunna läsa, skriva och räkna.
Men sammanfattningsvis, fru talman, tror jag att
de allra flesta är överens om att betygens roll i skolan
har förändrats under de senaste decennierna och att de
kommer att fortsätta att förändras. Betygen kommer
att finnas kvar som ett kvitto på elevens uppnådda
kunskaper, men de räcker inte som kunskapsmätare.
Och betygen i grundskolan kommer med all sanno-
likhet att minska i betydelse som urvalsinstrument.
Kursbetygen i gymnasieskolan tror jag måste föränd-
ras till mer av ämnesbetyg.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslagen
till beslut i utbildningsutskottets betänkande nr 12
och avstyrker samtliga motioner.

Anf. 162 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag blir nästan yr när jag hör Mikael
Dambergs inledning, denna pamflett av vackra ord
och en lovsång över hur väl allting fungerar. Mikael
Damberg talade om en trygg kunskapsskola. Ja, har
man hört på maken! Vad är det för trygghet, Mikael
Damberg, när 14 % av våra skolelever går till skolan
med ångest, oro och magont? Vad är det för kun-
skapsskola när var fjärde elev inte blir godkänd i de
kurser som finns och som är utformade så att de allra
flesta ska kunna klara dem? Vad är det för trygg kun-
skapsskola? Vad är det för socialdemokratisk skolpo-
litik som har lett till detta haveri i denna skola där
tryggheten är urholkad och där kunskapen är satt på
undantag? Det här är ett resultat av den socialdemo-
kratiska passiva skolpolitiken.
Jag blir också en aning bekymrad när jag hör Mi-
kael Damberg ge uttryck för något slags maktens
arrogans. Mikael Damberg talar som om Gymnasie-
kommitténs förslag redan var förverkligat. Men, Mi-
kael Damberg, visst är det väl så att remissinstanserna
ska få tycka till innan regeringen lägger fram sin
proposition och riksdagen har sin debatt? Inte kan det
väl vara så att socialdemokratin redan har bestämt sig
för att genomföra sin politik och sina förslag innan
man ens har brytt sig om att höra på de remissinstan-
ser som man faktiskt formellt frågar? Inte kan det väl
vara så att regeringens skolpolitik är så arrogant?

Anf. 163 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Fru talman! Det är spännande med en betygsde-
batt i kammaren.
Jag sade inledningsvis i mitt anförande att social-
demokratin vill utveckla en trygg kunskapsskola för
alla barn och ungdomar i vårt land. Jag påstod aldrig
att vi har en trygg kunskapsskola som är perfekt för
alla barn och ungdomar i vårt land. Jag skulle aldrig,
för att använda Torsten Lindströms ord, vara så arro-
gant eller så självsäker att jag skulle påstå detta.
Däremot tror jag att vi måste se betygens roll ock-
så i relation till vad som händer på skolpolitikens
område i övrigt. Det blir ju tämligen meningslöst att
diskutera omprövning av betyg i gymnasieskolan om
det kommer att visa sig att det finns en majoritet i den
här kammaren för att faktiskt ha ämnesbetyg, som du
själv förespråkade. Om vi förespråkar en modell med
ämnesbetyg, minskar ju dramatiskt behovet av om-
tenteringar. Då kan vi använda resurserna för att
hjälpa barnen tidigt i kunskapsutvecklingen i stället
för sent via komvux.
Jag vill inte föregripa någon diskussion, men man
måste ändå se att gymnasieskolan antagligen kommer
att förändras och att det påverkar betygsdebatten. Det
jag ville säga i mitt inledningsanförande var: Låt oss
ta den här betygsdiskussionen just i samband med
Gymnasiekommitténs förslag, för då kan vi få ett
betygssystem som kanske håller lite längre än bara de
närmaste två tre åren.

Anf. 164 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag välkomnar Mikael Dambergs
sjukdomsinsikt. Det finns mycket som behöver göras.
Det är bra att Mikael Damberg inser det och också
vill göra en insats. Ingen kan ju vara nöjd med den
socialdemokratiska skolpolitik som faktiskt har lett
fram till den skola där tryggheten har ersatts av
otrygghet och där kunskapen har satts på undantag.
Sedan blev jag en smula förvånad när jag hörde
Mikael Damberg stå i riksdagens talarstol och försöka
artikulera åsikter som aldrig jag har givit uttryck för.
Det vi kristdemokrater vill är ju att hjälpa våra unga,
våra barn och ungdomar, att få hjälp i tid. Vi vill
hjälpa våra lärare att ha en likvärdig nationell betygs-
sättning. Det är därför vi vill ha fler nationella prov.
Jag förstår inte hur den socialdemokratiska gruppe-
ringen kan säga nej till nationell likvärdighet, nej till
att få mer av kvalitet i den svenska skolan.
Sedan undrar jag också över ordet "ansvar". Vi
har ju alla ansvar för det vi resonerar om. Det är där-
för vi kristdemokrater också vill ha ett ansvarskon-
trakt i skolan där det blir tydligt vilka aktörer - för-
äldrar, personal, elever - som ska hjälpas åt runt
elevens kunskapsutveckling och övriga utveckling.
Ordet "ansvar" brukar man i vanliga fall inte höra så
mycket från vänsterkanten i denna kammare, och min
fråga till Mikael Damberg är därför, fru talman: Hur
tänker sig socialdemokratin att hitta ett system som är
bättre än det som Mikael Damberg talar om för att se
till att våra elever får hjälp i tid och för att sätta betyg
för lärarna om inte ordet "ansvar" får vara med?

Anf. 165 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Fru talman! Torsten Lindström säger att han vill
hjälpa lärarna och eleverna. Han vill hjälpa lärarna att
sätta likvärdiga betyg. Om det var argumentet, om jag
trodde på det, så förstår jag inte varför de nationella
proven ska genomföras i trean. Vad jag förstår vill du
inte genomföra betyg förrän i sexan. Det finns ju en
reservation som säger att det här ska genomföras
redan i tredje årskurs. Jag kanske blandar ihop - det
är i alla fall flera partier som vill ha de nationella
proven i trean. Då ber jag om ursäkt.
Det finns ju redan nationella prov. Det låter som
om det inte finns nationella prov för att just uppnå en
likvärdighet. Problemet med de nationella proven,
som har diskuterats tidigare, är att de inte mäter hela
kunskapsutvecklingen. Det finns en risk om vi bara
fokuserar på de nationella proven och vill ha kvalita-
tiva betyg, som både du och jag säger oss vilja ha. Då
får vi ett problem om vi alltmer förskjuter oss mot de
nationella proven. De mäter en typ av kunskap. Det
ser jag som en risk.
Jag tycker att det ska finnas nationella prov som
garanterar likvärdighet. Däremot tycker jag inte att
man ska införa nationella prov, vilket har diskuterats
och som det finns reservationer för också i den här
kammaren, likt det Stockholmsprov som genomför-
des i Stockholm av de borgerliga partierna.

Anf. 166 ANNA IBRISAGIC (m) replik:
Fru talman! Jag trodde i min enfald att Mikael
Damberg förstod att jag pratade om egna erfarenheter
- så försök inte få det till något annat - när jag prata-
de om omdöme. Jag ska inte använda mina dyrbara
två minuter till att ytterligare fördjupa mig i egna
erfarenheter. Jag ska koncentrera mig på din kom-
mentar om alla elever, inte bara några. Det är alltid
roligt, fru talman, att höra på Mikael Damberg. Jag
har ju debatterat med honom under valrörelsen. Det
är ofta samma uttryck som kommer igen, som just det
där "för alla och inte för några". Han pratade om
någon fotbollsplan där alla elever i socialdemokratisk
politik ska vara med på planen och spela medan jag
vill att de ska sitta på någon bänk.
Men det är ju så, Mikael Damberg, att det är just i
dagens socialdemokratiskt styrda samhälle som de
starka eleverna, alltså några och inte alla, som har
föräldrar som orkar engagera sig och se till att barnen
får den kunskap de ska ha och att de själva får den
information de ska ha, klarar sig bra. Det är också så
att de starka eleverna, och för den delen även de star-
ka individerna i samhället, alltid klarar sig oavsett
vilket system vi har. Det är just precis det du säger att
Socialdemokraterna är en försäkring för som inte
sker. Det är de som är svaga, som inte har dessa en-
gagerade föräldrar och som inte förmår lära sig vid
sidan om, som far illa i dagens samhälle. Snacka om
att några sitter på bänken!

Anf. 167 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Fru talman! Även här har jag lite svårt att se var
betygen kommer in i diskussionen. Jag tror till skill-
nad från Moderaterna i den här debatten inte att be-
tyg, vare sig vi har dem eller inte har dem, kommer
att påverka kunskapsutvecklingen så enormt i den
svenska skolan. Jag tror att det finns andra saker som
påverkar den.
De elever som i dag inte klarar skolan, de som
faktiskt skolan misslyckas med i dag, hjälps inte av
att vi inför två tre nya betygssteg i skolan. De behö-
ver mer tid med läraren. De kanske behöver nya skol-
böcker. De behöver få engagemang och stöd för att
klara skolan. De behöver få en pedagog som kan få
dem att se det logiska med matematiken om deras
tidigare lärare inte klarade av det. Det är vad de ele-
verna behöver - inte ett betygssteg till.
Då väljer vi socialdemokrater i vår budget att fak-
tiskt avsätta pengar för att anställa just fler lärare och
andra vuxna i skolan, för att kunna hjälpa de barnen.
Vi tror också att kunskapsresan börjar tidigare. Det är
därför vi inför en allmän förskola som en möjlighet
för alla fyra- och femåringar för att kunna starta kun-
skapsresan tidigare, för att hjälpa alla barn och ung-
domar att nå den här kunskapsutvecklingen. Mode-
raterna tror uppenbarligen att betyg och avsaknad av
3 000 fler lärare gör att det blir bättre. Jag tror det
inte.

Anf. 168 ANNA IBRISAGIC (m) replik:
Fru talman! Nu är det faktiskt så att ju tidigare
man förstår vad som är problemet, desto lättare är det
att sätta in de åtgärder som behövs. Det är vi överens
om. Det är bara medlen som vi gör det med som
skiljer oss. Min misstanke, eller rättare sagt min all-
varliga övertygelse, är att just de elever som har pro-
blem med skolan, problem med lärandet, också är de
elever som inte vill ha betyg. Det är ju de som mot-
sätter sig betyg mest. Det är precis likadant med poli-
tiken. Socialdemokraterna misslyckas med sin skol-
politik, misslyckas med att få eleverna att gå ut med
fullständiga betyg genom alla utbildningssystem. Så
vill inte heller de socialdemokratiska politikerna ha
någon utvärdering - och inte något betyg heller. Det
är därför vi så ofta pratar om flumskola.
Om vi nu pratar om en skola för alla där alla ska
vara på planen och spela i den fotbollsmatch som i
socialdemokratiska ögon heter Den svenska skolan,
då är det inte bara så att ett antal elever sitter på re-
servbänken. Det är snarare så att Socialdemokraterna
har tagit bort både domaren och bollen. Alla springer
åt alla håll och ingen vet vart.

Anf. 169 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Fru talman! Jag ska avluta med att citera en mode-
rat skolpolitiker. Jag gör inte det så ofta. Beatrice Ask
sade i den här kammaren att betygen inte är så vikti-
ga. Det är utvärderingen som är det viktiga. Ibland
när man lyssnar på moderater spelar utvärderingen
mindre roll. Det viktigaste är betygen - gärna så tidigt
som möjligt.
Ja ska ge Anna och Moderaterna ett erkännande:
De är i alla fall konsekventa i sin linje. De vill ha
betyg. De tror att det ger tydliga besked till eleverna.
Därför vill de ha det från årskurs ett. Det kan man ju
tro att flera i den här kammaren vill efter att ha lyss-
nat på debatten.

Anf. 170 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Det är roligt att vi är överens på en
punkt. Det viktigaste är att få bort rädslan, den över-
dramatiserade bilden av betygen. Det är faktiskt inte
första gången som jag i skoldebatten sitter på samma
position som socialdemokrater. I slutet av 70-talet
och början av 80-talet tillhörde jag en förening som
hette Föreningen för kunskap i skolan. En av de vik-
tigaste aktörerna var Yngve Persson, före detta fack-
förbundsordförande, före detta riksdagsledamot. Vi
kallades fascister i skoldebatten av mycket hatiska
motståndare. Jag har mycket sällan träffat på så
mycket hat i en debatt som under de debatterna, när
vi försökte tala om kunskap, kultur, arv, kontinuitet,
fördjupning och så vidare.
En annan socialdemokrat som jag betraktar som
en vän är Bengt Göransson. När min bok Barn utan
rötter, som beskriver det tomrum i vilket svenska
barn växer, kom ut var Bengt Göransson en av för-
svararna av boken. Så låt oss avdramatisera betygens
roll.
Men det betyder att också använda betygen på rätt
sätt. Låt dem komma in i barnens värld utan så myck-
et buller och bång, som om det skulle vara något
mycket skadligt och mycket farligt som plötsligt
hotar barnen.

Anf. 171 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Vi har delvis olika uppfattningar.
Jag tror att betyg om de kommer in tidigt faktiskt kan
innebära en stämpel i pannan på barnen som leder till
att de inte blir lika intresserade av kunskapsutveck-
lingen i skolan som de var tidigare. De barn som har
mest problem i skolan och som vi här diskuterar ofta
- och som vi måste hjälpa mest - hjälps inte av att få
fler betyg tidigare.
Jag får inte Ana Maria Nartis logik att gå ihop.
Hon säger att betyg är det bästa sättet att vara tydlig
och rak. Jag menar att det finns andra sätt att informe-
ra föräldrar och elever - mer omfattande än bara en
siffra och en bokstav. Jag tror på både utvecklings-
samtal och skriftlig information. Jag tror att det ger
mer information till föräldrar och elever. Ana Maria
Narti säger att betygen är det viktiga här. Varför ska
man då ha betyg bara i årskurs 6? Varför inte ha det
tidigare?
Om betyg är det bästa sättet att ge rak och tydlig
information, varför vill Folkpartiet då inte ha det från
första klass?

Anf. 172 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Personligen vet inte precis när man
ska införa det. Jag vet att den svenska skolan hart
drivits åt alla håll under åtminstone mitt svenska liv,
33 år. Det har vimlat av dogmer, färdiga lösningar
och teorier. Jag tror inte på en oerhört brutal föränd-
ring. Däremot tror jag att detta att låta barn gå från
grundskolan till gymnasiet utan kunskap är direkt
förödande.
Jag ska berätta kort hur det var en gång då jag tog
några elever till en radiostudio. De var 19, 20 och 22
år. De skulle göra en inspelning. Det var teaterelever.
I studion upptäckte vi att de inte kunde läsa. Hur tror
Mikael Damberg att de här ungdomarna mår? Du,
Mikael Damberg, har jobbat mycket med ungdoms-
frågor. Du vet säkert att man har tillsatt en utredning
om den mycket stora grupp ungdomar som efter så
kallad fullbordad skola faller i ingenting. De får inte
jobb. De är inte sjuka. De är inte i studier. De är ing-
enstans - i ett tomrum! Det är en mycket stor grupp.
Hur kan vi låta detta ske i ett demokratiskt sam-
hälle?

Anf. 173 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Det sista Ana Maria Narti tar upp är
ett stort problem. Det tror jag också. Men det löses
inte av att man påstår att vi socialdemokrater har
sänkt inträdeskraven till gymnasiet eller att man inte
behöver kunna läsa, skriva eller räkna för att plugga
på gymnasiet. Det är inte sant. Vi har inte tagit bort
några inträdesvillkor alls i gymnasieskolan. Man blir
inte inskriven i gymnasieskolan om man inte har med
sig sina betyg från grundskolan.
Något annat som vi har sagt, och som liberaler
borde fundera på gäller följande. Elever som har
kommit till Sverige från ett annat land, börjat skolan
ganska sent och lärt sig en massa ämnen men inte
kunde svenska eller engelska innan de kom till Sveri-
ge ska alltså lära sig två språk. Om eleven i grund-
skolan därför bara klarar svenskan och inte engelskan
men har hyggliga betyg i övriga ämnen - är det då
smart att säga till eleven, som kanske vill bli for-
donsmekaniker: Du måste gå och läsa engelska ett år
till dess att du har klarat det! Du får inte börja med
fordonsmekaniken. Du får inte börja studera med
några andra kamrater och läsa upp det här samtidigt!
Gör vi den eleven mer motiverad att studera, eller
gör vi honom en björntjänst? Jag tror att vi gör ho-
nom en björntjänst, och det är vad det här handlar om.

Anf. 174 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Det var intressant att lyssna till Mi-
kael Damberg. Han recenserade betygssystemet och
kom egentligen fram till att det vi har att jobba med i
dag är ganska bra. Samtidigt pratade han om att vi
befinner oss i en föränderlig verklighet där betygens
utformning och roll kommer att behöva utvecklas och
förändras.
Det är också viktigt att vi i skoldebatten och ut-
bildningsdebatten ibland lyfter fram visioner och
stöter och blöter tankar. Även om de inte är färdig-
tänkta tror jag att vi måste våga göra det. I den reser-
vation som vi har tillsammans med Miljöpartiet har vi
försökt att lyfta lite på denna fråga.
Min fråga är egentligen: Vilka visioner har Soci-
aldemokraterna i betygsfrågan? Mikael Damberg
antyder att vi kommer att behöva diskutera någon
riktning och någon förändring. Då är det intressant
för mig och säkert för många andra att få veta åt vil-
ket man ska. Det är alltså den klassiska frågan: Vad
vilja Socialdemokraterna? Ta gärna med lite om
SSU-visionerna i svaret.

Anf. 175 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är roligt att disku-
tera visioner. Men när man frågar om mina visioner
för betygssystemet blir det lite futtigt, måste jag säga.
Det är ungefär som att fråga vad jag har för visioner
om utvärderingssystemet eller kanske om körkorts-
provet i Sverige.
Min vision för skolan är att de elever som kom-
mer till skolan - ni vet, 6-7-åringarna som väntar på
första dagen i skolan med ögon som blänker, de vill
dit och lära sig något - ska tycka att det är lika roligt
när de går i nian eller på gymnasiet. Så har vi det inte
i Sverige i dag. Min vision är att ingen ska tappa det
här suget. Som jag har sagt tidigare tror jag att alla
barn faktiskt vill och kan lära sig saker och ting, om
det blir rätt förutsättningar och man så att säga hittar
rätt intresseknapp att trycka på. Det är visionen.
Då kommer betygssystemet in. Betygssystemet
kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Därför tror jag
att det vore en farlig utveckling i Sverige om vi satte
betyg allt tidigare på små barn. Då finns en stor risk
att vi sätter stämpeln "förlorare" i pannan på barn
som ännu inte är förlorare. Det vill jag inte bidra till.

Anf. 176 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är fnuttigt att
prata om visioner i den här frågan. Det kan haka i
vartannat. Man kan lätt raljera och fråga: Ska vi sätta
stämpeln "förlorare" i pannan på en som går i åttan?
Var går gränsen?
Ett sätt vi har för att utveckla saker och ting är att
bedriva olika slag av försöksverksamhet. Vi har antytt
möjligheten att ha någon form av försöksverksamhet
med betygsfri intagning till gymnasieskolan. Vi vet
att det finns kommuner och regioner som är intresse-
rade. Men det kanske inte är rätt väg. I vår reservation
har vi också konstaterat att den här frågan är kompli-
cerad. Den är inte lätt.
I Mikael Dambergs vision om utvecklandet av
skolan antyddes att vi också måste ha en diskussion
om sätten att utvärdera, följa upp och överföra infor-
mation. Då kommer vi naturligt in på betygen.
Jag vill följa upp min första frågeställning om vi-
sioner med att fråga Mikael Damberg: Hur anser du
att arbetet med att utveckla framtidens skola ska gå
till - där vi också har moderna sätt att utvärdera och
informera eller till och med ha alternativa betyg eller
alternativ till betyg? Hur ska ett sådant arbete bedri-
vas?

Anf. 177 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Först vill jag kommentera vad som
sades om försöksverksamhet. Det är viktigt att se att
det finns skolor i dag, till exempel friskolor med
Waldorfpedagogik, som inte använder betyg. Det har
inte diskuterats så mycket i Sverige, särskilt inte av
friskoleanhängare, som ofta brukar vara högljudda i
debatten och oftast är för betyg. Det finns pedagogi-
ker i de fria skolorna som inte tillämpar betyg i dag.
Det finns alltså exempel på skolor som redan i dag
tillämpar det här systemet.
I min inledning försökte jag beskriva att jag tror
att den allmänna skolutvecklingen gör att betygens
roll i grundskolan minskar, precis som när man bygg-
de ut gymnasieskolan. En del verkar beklaga detta att
fler går på gymnasieskolan än tidigare. Om vi skulle
följa Gymnasiekommitténs förslag att alla kommer in
på sitt förstahandsval minskar betygens roll.
Jag tror att det är på samma sätt när det gäller
högskolan. Jag tror att det är väldigt få som i dag tror
att vi kan bygga ut högskolorna så att alla kommer in
på sina förstahandsval, även om det vore en stor vi-
sion. Jag tror att om vi fortsätter att bygga ut hög-
skolan minskar betygens betydelse och den stress
som eleverna känner för att verkligen prestera betyg.
I stället kan de koncentrera sig på att prestera kun-
skap.

Anf. 178 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag har två frågor till Mikael Dam-
berg. Jag vill anknyta lite grann till Lennart Gustavs-
sons fråga som jag inte tycker att det gavs ett tillräck-
ligt fylligt svar på.
Du visar på en relativt nyanserad syn på betygssy-
stemet. Du vill se över de brister som dagens betygs-
system har. Jag skulle vilja höra varför ni då inte kan
tänka er att till exempel utreda andra system för an-
tagning till högre utbildning. Och varför är ni ovilliga
att pröva något annat system i en region? Jag vet
allting om Waldorfskolorna och vad de har för sy-
stem, så du svävade förbi frågan. Men varför kan ni
inte pröva ett sådant system i en region i den kommu-
nala skolan?
Jag har ytterligare en fråga. Du vände dig till be-
tygsivrarna och talade om att man inte för tidigt ska
stämpla någon i pannan som förlorad. Du undrade
varför de inte mer konsekvent driver att man ska ha
betyg från årskurs 1. Jag skulle vilja vända på det och
fråga varför Socialdemokraterna inte är konsekventa i
det resonemang som du visar på. Varför är det okej
att stämpla någon i pannan som förlorare i de senare
årskurserna i grundskolan?

Anf. 179 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag ska börja med den sista frågan.
Jag tror inte att det behöver bli på det sättet när man
har gått i skolan under många år. Man har fått en
kontinuerlig kontakt med sin lärare, man har haft
utvecklingssamtal, och man har också fått skriftlig
information till sina föräldrar om var någonstans man
ligger efter i kunskapsmålen. Jag tror också att elever
når en mognadsnivå när de blir äldre som gör att de
kan ta till sig en enkel siffra eller en enkel bokstav på
ett helt annat sätt än man kan göra när man är sju,
åtta, nio eller tio år. Det är det som gör att jag tror att
lärarkåren är tveksam till att ha betyg mycket tidigare
därför att den ser de pedagogiska riskerna med att
barn utsätts för betyg alltför tidigt.
Sedan kan man inte komma ifrån att betygen spe-
lar en roll vid antagningar och kommer att göra det
framöver. Det är här som vi får problem med för-
söksverksamhet och annat. Det hade varit en annan
sak om man hade haft det system som Vänsterpartiet
och Miljöpartiet skissar på. Men inte ens ni verkar ha
detta system på plats. Då tror jag att det är svårt att
köra en försöksverksamhet på gymnasiet till någon-
ting som inte finns på högskolan.
Sedan kan man ändå konstatera att högskolan i
dag inte bara bygger på antagning via betyg utan att
det faktiskt finns olika vägar in på högskolan. Och det
tror jag också är bra eftersom vi vet att alla omdö-
messystem har sina brister. Därför tror jag att det är
bra att högskolan har flera ingångar än bara via betyg.

Anf. 180 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag tror naturligtvis också att man är
mer mogen i de högre årskurserna i grundskolan än
när man är sju eller åtta år. Jag tror att man klarar av
den här informationen bättre. Det håller jag med dig
om. Men jag tror fortfarande inte att det är bra. Jag
tror fortfarande inte att det är bra att man som känslig
14-åring ska få det som faktiskt då också kan bli en
stämpel och som kan ge en känsla av utsatthet, att
man fastnar i en negativ självbild. Jag tror inte att det
är bra då, men jag tror att det är något lättare än när
man är sju år. Men det försvarar inte systemet.
Sedan håller jag med dig om att det inte finns nå-
got helt färdigt system för hur alternativet ska se ut.
Vi har skissat på hur vi tror att det kan se ut. Men det
måste utredas vidare. Och det är just därför som jag
undrar varför ni hela tiden också röstar nej till att ens
utreda detta och till att ens tänka lite nytt, att sätta er
ned och fundera på hur ett alternativt system kan se ut
i skolan och när det gäller antagning till högre studier.

Anf. 181 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Det som jag sade förut var att ur-
valsmekanismen hos betygen minskar om man skulle
gå på Gymnasiekommitténs förslag. Men det försvin-
ner inte helt och hållet. Man kommer nämligen an-
tagligen att ha diskussioner om att det blir begräns-
ningar någonstans längre fram även med Gymnasie-
kommitténs förslag. Då måste man diskutera vilka
urvalskriterier som man ska använda. Och någon
form av kunskapsutvärdering kommer man att behö-
va. I dagsläget finns kunskapsutvärderingen i form av
betyg, och då tror jag att den kommer att behöva
användas också på gymnasienivån för överskådlig
framtid.
Jag tror alltså inte att det är så lätt som Miljöparti-
et och Vänsterpartiet gärna vill göra gällande.

Anf. 182 HÅKAN LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att Mikael Damberg och jag
är ganska överens om att betygens roll inte ska över-
drivas men att de behövs, såvitt jag förstår, likaså att
utvecklingssamtal och skriftlig information är viktiga
och bra komplement. Men läget är att det inte funge-
rar så väldigt väl i den svenska skolan i dag som det
borde göra. Då är frågan: Hur ska vi gå vidare och nå
den bättre och tryggare kunskapsskolan som det talas
om, och vad har betygen för roll i det arbetet?
Jag håller med om att det viktiga är att få mer re-
surser, lärare och så vidare till skolan. Men betygen
är ändå ett redskap för att visa var eleven står kun-
skapsmässigt och kan kanske även vara en sporre för
eleven om de används på rätt sätt. Därför vill jag
ställa en fråga. Mikael Damberg behöver inte ge
några storvulna visioner.
I dag är det glest mellan betygsstegen, och det är
faktiskt många elever som upplever att det är ett stort
steg att nå upp till nästa plattform så att säga. Då vore
det väl inte så tokigt att fundera över om man kunde
gå över till en sexgradig betygsskala som det förelig-
ger förslag om och kanske börja ge betyg i sjätte
klass? Jag håller med om att man inte ska börja ge
betyg i småskolan. Men på detta sätt skulle man kan-
ske kunna avdramatisera det sätt som betygen funge-
rar på i dag. Vad tror du om det?

Anf. 183 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag börjar från slutet igen. Skulle
man verkligen vilja avdramatisera och börja tidigt då
kan man återigen börja ge betyg i ettan, så är det helt
naturligt från början. Men jag tror att det finns ett
problem att sätta betygen allt tidigare.
När det gäller att det är glest mellan betygsstegen
finns det två debatter. Den ena handlar om att vi har
problem i skolan. Då talar vi ofta om de elever som
inte klarar sig i skolan. Det är ofta där som fokus för
vår debatt ligger. Men dessa elever hjälps ju inte av
ytterligare ett betygssteg. Vi ska ändå komma ihåg att
det inte är där som kruxet ligger. Jag tror nämligen
inte att vi vill införa betyget Icke godkänd plus. Det
är inte det som vi talar om, utan vi talar om fler steg
bland de godkända stegen. Jag tror inte att det i sig är
en lösning på problemet med de icke godkända ele-
verna som vi har i skolan i dag.
Alla de som pläderar för fler betygssteg måste
däremot också fundera på om det går att göra det
inom ramen för det betygssystem som vi har, nämli-
gen ett kunskapsbaserat betygssystem. Många exper-
ter på området säger att det blir otroligt svårt att skapa
ett system med fler betygssystem som lärarna ska
kunna gradera om man inte ska gå tillbaka till det
relativa betygssystemet. Och jag vill inte tillbaka till
ett system där man inte mäter kunskap utan bara
anger att 7 % ska få en 5:a och att 7 % ska få en 1:a
oavsett vad eleverna kan. Det är ett dåligt system som
vi har lämnat. Det finns en risk med att förändra be-
tygssystemet, som flera av er har varit inne på, när
expertisen säger att det inte går att ens i ord beskriva
de betygssystem som gör att lärarna kan sätta likvär-
diga betyg över hela landet även om de skulle vilja
det. Det är ett problem som jag tycker att ni som vill
ha fler betygssystem bör ha ett svar på. Hur ska det gå
till?

Anf. 184 HÅKAN LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller med om att det är kunska-
perna som ska mätas i ett betygssystem - självfallet -
och att betygen inte hjälper dem som har det absolut
svårast och som behöver hjälp. De behöver andra
insatser. Men det kan vara en stimulans i kunskapsin-
hämtningen om man kan gå ett steg vidare och nå ett
steg högre upp. Och om det är lättare kanske man
jobbar mer, och då blir det en sporre. Det är ofta så att
elever som har ett svagt betyg Godkänd tycker att det
är ett oändligt steg till att bli Väl godkänd. Och hur
ska vi komma till rätta med det om vi inte ändrar
systemet?

Anf. 185 MIKAEL DAMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill inte ändra systemet just där-
för att jag tror att systemet då skulle braka ihop och
att vi åter skulle få ett relativt betygssystem.
Ni som företräder fler betygssystem tycker jag ska
ägna mer tid och kraft åt att beskriva hur det ska
genomföras om ni verkligen vill ha det. Jag tror att
det blir otroligt svårt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)

12 § Mobbning i skolan

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU13
Mobbning i skolan.

Anf. 186 PER BILL (m):
Herr talman! Vi har i år bestämt oss för att ändra
lite på våra debattformer. Det innebär att vi har en
ganska lång rad betänkanden där vi delat upp skolfrå-
gor och utbildningsfrågor i lite mindre betänkanden.
Det är nog bra på många sätt. Vi har i dag debatterat
grundskola i ett betänkande, betyg i ett annat och nu
ska vi debattera mobbning.
Det pratades tidigare mycket om visioner. I min
vision hittar varje elev en skola där han eller hon kan
lägga en riktigt god kunskapsgrund för sitt livspro-
jekt. Det är eleven själv som tillsammans med sina
föräldrar hittar den skolan.
Det behövs mycket mer för att klara denna vision.
Det behövs mer kunskap med kvalitet och relevans.
Det behövs just en mångfald av skolor och frihet att
välja. Det krävs att lärare och skolledare får större
pedagogisk frihet för att eleverna ska kunna nå de
kunskapsmål som vi sätter upp. Och - inte minst
viktigt - det behövs trygghet, respekt och arbetsro i
skolan.
Herr talman! Vilken sjuåring, tioåring eller tret-
tonåring, som dagligen eller åtminstone någon gång i
vecken utsätts för sparkar, slag, spottloskor, förned-
ring, förakt eller utfrysning kan samtidigt lägga en
gedigen kunskapsgrund som ska vara början på hans
eller hennes starka livsprojekt?
Jag tror att det är väldigt svårt. Jag vet att många
av mobbningens offer är starka individer som kom-
mer igen och kämpar på, trots att deras plågoandar
gör livet jobbigt och ibland nästan outhärdligt för
dem. Men för att de verkligen ska kunna ta tag i sina
kunskapsprojekt behöver vi se till att få en skola som
är fri från mobbning.
Herr talman! Vi moderater har länge slagits för att
vi ska få in fler vetenskapligt grundade sätt att minska
mobbningen. Det handlar till exempel om att tidigt
börja förebygga mobbningen i skolan. Det handlar
om att hjälpa dem som är mobbade. Det handlar om
att förhindra mobbarna att fortsätta att kränka. Det
handlar om att skapa en grund, ett kamratskap, i sko-
lan som gör att man inte kan få andras respekt genom
att uppföra sig illa mot någon enskild person.
Det behövs tydliga roller för skolans personal.
Våldsbrott i skolan ska anmälas. Mobbning måste
behandlas utförligt redan i lärarutbildningen, liksom i
fortbildningen av lärare. Skolverket ska forsknings-
mässigt, år efter år, låta utvärdera och kvalitetscertifi-
era arbetsmetoder för att förebygga och förhindra
mobbning.
Betydligt färre elever skulle gå till skolan med en
klump i magen om vi på allvar tog tag i de problem
som finns, om vi vågade sätta in forskningsbaserade
åtgärdsprogram mot mobbningen. Det räcker nämli-
gen inte med vackra tal och god vilja om vi vill
komma åt detta stora problem.

Anf. 187 AXEL DARVIK (fp):
Herr talman! Mobbning i skolan är i dag ett pro-
blem som växer. Rapporter om våld, mobbning och
språkvåld duggar allt tätare från rikets skolor. Mest
illa berörd blev jag nog av den rapport som kom från
Höganäs där en lätt utvecklingsstörd kille blev tving-
ad att ge oralsex till några äldre skolkamrater. Detta
skulle vi kanske i dagligt tal kalla våldtäkt.
Efter flera veckor och många diskussioner med
kommunen och skolan tvingades familjen till slut
flytta från kommunen för att grabben skulle kunna gå
i en annan skola och komma bort från sina plågoan-
dar. Han var livrädd för att gå tillbaka till den gamla
skolan. Ett naturligt steg hade givetvis varit att plågo-
andarna fått lämna skolan. Men så blev alltså inte
fallet.
Barnombudsmannen har gjort beräkningar som
visar att 130 000 elever i dag mobbas i skolan, jäm-
fört med 100 000 för bara några år sedan. Detta inne-
bär ett ofattbart stort lidande. Det är ett lidande som
unga individer får utstå under lång tid och som kan ge
permanenta ärr i den egna personligheten.
Brottsförebyggande rådet har gjort undersökning-
ar som visar att 10 % av pojkarna känner sig mobba-
de under sin skoltid. Det är en oroväckande hög siff-
ra, men siffran för flickorna är än mer alarmerande.
16 % av flickorna känner sig mobbade. Vanligast är
mobbningen i årskurserna 3-6.
Man måste emellertid poängtera att problemet
med mobbning i högsta grad är en politisk fråga.
Många lärare och rektorer har inte den politiska upp-
backning som skulle behövas för att kunna hävda
skolans regler. Lagar och förordningar på området är
otillräckliga. Det behövs större möjligheter att kunna
stänga av än att flytta elever.
Det är hög tid att vi politiker drar en tydlig gräns.
Flickor ska inte behöva utstå att få ord som hora kas-
tat efter sig. Personer med invandrarbakgrund ska inte
behöva bli kallade blatte eller svartskalle. Funktions-
hindrade ska inte trakasseras. Lärare ska inte behöva
bli misshandlade i dagens skola. Allt detta tycker vi
är självklart, och därför vill vi sätta en gräns för vad
som är tillåtet och också se till att det ges möjligheter
att hävda den gränsen.
Herr talman! Det krävs åtgärder som är förebyg-
gande, aktiva och uppföljande. Skolan behöver vara
meningsfull, och det behöver än en gång poängteras
att vi bör fortsätta, och utöka, byggandet av en kun-
skapsskola där alla elever når målen och där special-
lärare finns tillgängliga för att hjälpa dem som har det
extra kämpigt. Då behöver inte aggressioner och
frustrationer tas ut på de jämnåriga kamraterna i klas-
sen.
Mobbningsplaner med tydliga aktiviteter, som ska
sättas i gång den dagen man upptäcker mobbning på
skolan, måste inrättas. Det handlar om mobbnings-
planer som verkligen fungerar. Vi liberaler vill inrätta
en nationell skolinspektion som arbetar med att följa
upp dessa planer så att de kvalitetsmässigt håller
måttet.
Det behövs fler vuxna i skolan som kan hjälpa till
med läxor och liknande. Det krävs också aktiva åt-
gärder när man upptäcker mobbning. Vi anser att
brott som begås i skolan naturligtvis ska polisanmä-
las. Många gånger har mobbning, under olika rubrice-
ringar, en motsvarighet i brottsbalken.
Rektorerna måste vara de som har ansvaret för att
detta sker. Men de måste också ha befogenheter för
att vidta åtgärder vid mobbning. Rätt information ska
naturligtvis också gå ut till föräldrarna så att de är
underrättade om vad som händer i skolan. Man måste
aktivt arbeta med att splittra upp gäng där det finns
tendenser till mobbning.
Det uppföljande åtgärderna är naturligtvis också
viktiga. Har man stängt av en elev måste man också
ha ett tydligt program för att stödja eleven att komma
tillbaka till skolan. Man måste också stödja de elever
som har blivit utsatta för mobbning.
Det ska också vara möjligt att kunna utkräva ska-
destånd från de kommuner som i dag inte har tagit sitt
ansvar och där man inte har gjort allting som man har
kunnat för att stävja mobbningen i skolorna.
Mobbningen är något som påverkar hela samhäl-
let. Därför är det viktigt att skolan sätter en väldigt
tydlig gräns. Man kan inte nog poängtera detta. Vi
liberaler vill att skolan nu ska få verktygen som i dag
saknas. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation
nr 10. Jag står naturligtvis bakom också våra övriga
reservationer.

Anf. 188 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Det är inte första gången som vi de-
batterar mobbning i denna kammare. Det kan kännas
väldigt tröstlöst att så lite tycks hända. Fortfarande
går tusentals pojkar och flickor till skolan med mag-
ont varenda dag. Sommarlovet som ligger framför
blir kanske en kortfristig befrielse. Men när hösten
närmar sig vet de att det kommer att fortsätta.
Det som är svårast att höra när barn berättar om
hur de hade det, ofta långt senare, är att de säger att
de vuxna såg men inte brydde sig. Jag vet att det kan
finnas många orsaker till att det känns lättare att vän-
da sig bort än att stanna och ta itu med en situation
som tyder på att någon utsätts för mobbning.
Det är enklare att intala sig att det nog inte är så
farligt och säga att så där har barn alltid hållit på. Det
kan också föra med sig en massa bekymmer för mig
om jag ingriper. Ändå vet vi att förutsättningen för att
få bukt med mobbningen är ett tydligt och konsekvent
agerande från de vuxnas sida. Vad är mobbning? Jo,
systematisk och upprepad kränkning.
Det som ser ut som ett lätt ryck i håret eller en
armbåge i sidan visar sig nämligen ofta vara just
systematisk och upprepad kränkning av en och sam-
ma person om man börjar höra sig för. Att tro på
bortförklaringen: Vi bara skämtade, får aldrig vara ett
motiv för att inte följa upp en situation, även om den
som säger det är den som blir utsatt för kränkningen.
Det är inte så ovanligt.
Det finns många orsaker till att mobbning fortfa-
rande är det stora problem som det är. En orsak är att
det finns för få vuxna omkring barnen. Det är viktigt
att elevassistenter, fritidsledare, kamratstödjare och
kanske en klassmorfar finns med på skolgården och i
andra sammanhang där lärarna inte räcker till.
Det måste alltid finnas en vuxen som är nåbar för
den elev som behöver påkalla uppmärksamhet för sin
egen eller för någon annans räkning. Samarbetet
mellan de vuxna måste också fungera så att den ena
handen vet vad den andra gör. Annars framgår aldrig
upprepningen utan varje händelse framstår som en-
staka och blir då naturligtvis inte så farlig ur den
vuxnes synpunkt.
Klimatet på skolan är det viktigaste förebyggande
arbetet mot mobbning. Att tidigt få lära sig att
respektera andra genom att man själv blir respekterad
och sedd ger en självkänsla som inte behöver förstär-
kas genom att någon annan trycks ned. För att få och
upprätthålla ett sådan klimat i en skola krävs ett starkt
ledarskap och engagerade vuxna som stöder varandra.
Etiska samtal där man diskuterar hur man ska bete
sig mot varandra i olika situationer behöver vara ett
dagligt inslag i varenda klass. Varenda en i skolan,
och dessutom barnens föräldrar, måste tala sig sam-
man om regler och principer för hur man ska be-
handla varandra. Det är den viktigaste planen mot
mobbning, som så många efterlyser.
Ett bra samarbete med föräldrarna är en viktig
förutsättning om arbetet mot mobbning ska lyckas.
Att lärare och andra vuxna i skolan lär känna föräld-
rarna innan något inträffar gör det betydligt lättare att
samarbeta om det uppstår problem. Föräldrarna har
också alltid rätt att veta vad som händer deras barn
även om det är obehagligt. Att barnen känner att de
vuxna omkring dem drar åt samma håll och hjälps åt
för att skydda honom eller henne ger trygghet och
kan troligen minska skadeverkningarna av kränk-
ningen.
Den fysiska miljön i skolan är också viktig för att
förebygga mobbning. Nedklottrade väggar, ostädade
miljöer och undanskymda utrymmen skapar grogrund
för mobbning och för förstörelse över huvud taget.
Motsatsen, fint inredda välstädade skolor med öppna
ytor, inbjuder inte alls på samma sätt till ett dåligt
beteende.
Det är helt enkelt därför att de miljöerna skickar
helt motsatta signaler. Den ena skickar signalen att
det inte spelar någon roll för oss vilken miljö du vis-
tas i på dagarna. Den andra skickar signalen att vi har
försökt att göra det så trivsamt och ombonat för dig
som möjligt här i skolan.
Detta gäller inte minst toaletterna. Jag måste få
nämna det. Jag tycker att de är skamligt att så många
elever fortfarande år 2003 tycker att toaletterna i
skolan är så äckliga att de inte kan gå dit, enligt en
undersökning från Barnombudsmannen nyligen.
Detta måste väl ändå gå att ändra på.
Det som brukar diskuteras mest just nu när mobb-
ning kommer på tal är om det ska vara tillåtet att
flytta en elev som mobbar en annan. Jag har avsiktligt
lagt den diskussionen sist i mitt anförande. Jag anser
att det är där den hör hemma.
När allt annat är prövat och ingenting har visat sig
hjälpa måste det vara möjligt att flytta en mobbare.
Ett utsatt barn ska inte behöva möta en plågoande
som fortsätter trots alla olika insatser från de vuxnas
sida. Att byta skola kan också vara ett sätt för mobba-
ren, som ofta har en svår problematik själv, att få
börja på ny kula.
Enligt Skollagskommitténs förslag ska rektor få
rätt att vidta de åtgärder som krävs för att skydda en
elev och upprätthålla ordningen på skolan. Det tycker
jag är en väldigt bra formulering. Den rätten måste
självfallet innefatta möjligheten att flytta en elev som
systematiskt och vid upprepade tillfällen kränkt en
annan elev eller en lärare.
Kristdemokraterna har också lagt fram ett antal
andra förslag som vi tror skulle kunna vända utveck-
lingen. Det behövs en uppstramad lagstiftning när det
gäller anmälningsplikten. Det behövs kamratstödjare
och medlingsarbete vid varje skola och kunskapsut-
veckling hos all skolpersonal om spänningen som kan
finnas mellan olika etniska grupper som kan leda till
mobbning. Det behövs skärpt tillsyn av hur skolorna
arbetar med värdegrundsfrågor och mot mobbning.
Vi tror slutligen att det behövs en nationell sam-
ling mot mobbning där elever tillsammans med vuxna
i och utanför skolan tar bestämt avstånd från mobb-
ning och samarbetar för att förhindra den. Ingenting
annat än nolltolerans mot mobbning kan accepteras,
som vi kristdemokrater ser det. Jag yrkar bifall till
reservationerna 1 och 15.

Anf. 189 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Jag vill börja med reservationerna.
Jag yrkar bifall till reservation 1 och reservation 13.
Mobbarna överklagar till hovrätten. Den rubriken
kunde man läsa i en dagstidning för cirka två veckor
sedan. Vad var det som hade hänt? Hade mobbarna
dömts orättfärdigt? Nej, det handlar om fem pojkar i
tonåren som hade tejpat händer, överkropp och ben
med isoleringstejp på en tonårsflicka. De hade dragit
runt henne i skolkorridoren och stoppat in henne
under en bänk och satt sig ovanför bänken så att hon
inte skulle komma ut. I ett första skede lades förun-
dersökningen ned eftersom åklagaren ansåg att det
var "ett pojkstreck som har gått överstyr". Efter över-
klagan fick mobbarna böter och ett skadestånd som
de ska betala. Men nu överklagar mobbarna, och
tonårsflickan har flyttat från orten.
Detta är bara ett exempel på den råa mobbningen
som förekommer i landet. Ett annat är citerat från
Rädda Barnens rapport: "Jag fick inte vara med nå-
gonstans. Jag kommer ihåg att jag gick runt, runt och
runt i skolan på rasterna. - - - Ni kanske inte tycker
att de är så speciellt med det men tänk er om ni var
åtta år och inte hade några vänner."
Det här är en alltför vanlig situation och ett all-
varligt vardagsproblem. Som ni hörde tidigare är det
uppskattningsvis 130 000 barn i landet som har det så
här. Det visar sig bland annat genom att samtalen till
BRIS som handlar om mobbning ökade under 2000
med 42 %, och sedan 2000 har de fortsatt att öka
tydligt i antal. Samhället tycks nästan acceptera att
barn utsätts för ett långt mer kränkande och våldsamt
beteende än vad vuxna någonsin skulle acceptera att
själva utsättas för.
Herr talman! Eftersom vi har skolplikt måste vi se
till att en nolltolerans mot mobbning i skolan inrättas.
Det kan vara lätt att säga, men det är ett mål som vi
måste sätta upp. Alla elever har rätt att bli bemötta
med respekt, att få sin åsikt hörd och att få känna
trygghet. Vad som helst kan utlösa mobbning. Vi har
hört exempel förut. Det kan bero på omoderna kläder
och på annorlunda hudfärg och rasism. Poängen är att
det inte är den som är mobbad som är avvikande. Det
är den som mobbar. Skulden får aldrig läggas på den
som mobbas!
Vuxenvärlden måste ta sitt ansvar. Vi måste lyss-
na, ha ögonen öppna och säga till om vi ser att något
är fel. Skolan ska förmedla alla människors lika rät-
tigheter och värde samt att man ska ha tolerans med
sina medmänniskor. En nolltolerans för våld och
mobbning i skolan måste omedelbart införas. För att
klara den målsättningen ska det framgå av skollagen
att lärare och övrig personal som upptäcker mobbning
ska ges skyldighet att rapportera till rektor för åtgär-
der. Det är också viktigt att det förebyggande arbetet
fungerar bra - att eleverna blir sedda. Det måste man
arbeta med ständigt i skolan, och inte bara som en
temadag någon gång per läsår. Det är lika viktigt att
ha ett kontinuerligt arbete när det gäller mobbning
som när det gäller droger, som jag var inne på tidiga-
re i dag när vi pratade om grundskolan.
Många skolor jobbar i förebyggande syfte med
dramaövningar som ett exempel för att bygga upp
elevernas eget självförtroende och för att träna ele-
vernas empati, tolerans och respekt för varandra så att
de ska få förståelse för hur man ska behandla sina
medmänniskor. Ansvaret för att lära barn detta ligger
givetvis inte bara på skolan, utan alla de värderingar
som jag har talat om måste finnas i lika hög grad hos
föräldrar och hos alla vuxna i samhället.
Trots att de flesta skolor har handlingsplaner är
det inte lika ofta som de används, följs upp eller ut-
värderas. Trots att många arbetar med att upplysa om
mobbning, förebygga mobbning och försöka hjälpa
dem som drabbas räcker inte insatserna. Det behövs
fler åtgärder. All personal - precis all - som arbetar i
skolan måste känna ansvar och rapportera de händel-
ser som sker till rektor eller kanske i första hand till
ett mobbningsteam, som jag hoppas finns på alla
skolor. Det är ett önsketänkande som jag hoppas blir
förverkligat inom en snar framtid.
När en elev mobbas får skulden aldrig läggas på
den mobbade. Vi får aldrig glömma det. Skolhuvud-
mannen har ett stort ansvar i att komma till rätta med
mobbningen. Bland anmälningarna till Skolverket
från elever och föräldrar är ett av de vanligaste kla-
gomålen att skolan inte vidtar tillräckliga åtgärder
mot mobbning.
I dag är det i princip upp till den enskilda kom-
munen att bestämma om den vill vidta åtgärder för att
komma till rätta med mobbningen. Centerpartiet
anser att Skolverket bör få ökade befogenheter för att
också kunna rikta vissa sanktioner mot kommuner
som inte sköter sitt uppdrag. Vi vill också att det ska
stå klart att den skolhuvudman som inte tar itu med
mobbningen också kan bli tvungen att ersätta eleven
ekonomiskt.
Herr talman! Det är dags att inse att mobbning
kan ske var som helst, när som helst och hur som
helst. Det finns mobbare, medlöpare, åskådare och
offer. Men det är viktigt att komma ihåg att det aldrig
är så att mobbaren får skylla sig själv, som man
ibland kan höra uttalanden om. Det kan vara svårt att
i ett tidigt skede se att en elev blir mobbad. Det kan
vara svårt därför att eleverna är finurliga när de mob-
bar - när de knuffar, när de kastar mössan i en vat-
tenpöl eller kladdar på den mobbades böcker.
Därför är det viktigt att det sker kompetensut-
veckling och fortbildning av personalen så att den kan
lära sig signalerna och lära sig att se, och därmed
förhoppningsvis mota Olle i grind. Vi kan inte ac-
ceptera att unga människor ska ha ont i magen när de
går till skolan. Mobbade personer för dåligt självför-
troende och en låg tilltro till sin omgivning. Vi måste
skapa miljöer där människorna kan finna trygghet och
känna förtroende för varandra. Målet måste vara att
skapa nolltolerans, där man reagerar på första glåpor-
det och inte väntar tills mobbningen har gått för långt.

Anf. 190 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Herr talman! Det är en grundläggande demokra-
tisk rättighet för alla elever att känna sig trygga i
skolan och slippa bli föremål för övergrepp eller
förnedrande behandling. Jag tror att vi alla är överens
om att ingen elev ska behöva vara rädd för att gå till
skolan på grund av mobbning eller att ingen förälder
ska behöva vara orolig för att ens barn ska utsättas för
något sådant.
Trots denna självklarhet är det fortfarande en stor
grupp elever som genomlever sin skoltid med ständig
ångest, otrygghet och dålig självkänsla. Den är fast i
en mobbningssituation där jaget hela tiden nedvärde-
ras.
Detta är ett ärende där jag hör och känner av allas
anföranden att vi i stora delar är överens. Det visar
kanske på svårigheten att med enkla riksdagsbeslut få
till förändringar på området. Men jag tror ändå att det
finns saker som vi kan göra, även om det inte löser
allt. Jag tror att vi alla har ett enormt engagemang i
detta och att vi alla har någon erfarenhet - kanske
som mobbad, som mobbare, som påhejare eller som
bevittnare. Jag tror att vi alla har människor runtom-
kring oss som har blivit mobbade.
Undersökning efter undersökning bekräftar att en
mycket stor andel fortfarande känner sig mobbade -
så mycket som 130 000 elever i vårt land. Undersök-
ningar från Skolverket och Barnombudsmannen visar
att ca 8 % känner sig mobbade ännu i gymnasiesko-
lan och att man inte har klarat av att hantera det tidi-
gare. Antalet mobbade verkar också dessvärre ha ökat
trots en mängd insatser.
Utsattheten handlar inte bara om mobbning och
kränkningar som pågår mellan eleverna, utan tyvärr
också i hög grad av kränkningar som begås av vuxna
i skolan. I attitydundersökningar framgår att hela 6 %
av eleverna i skolan upplever sig bli kränkta av lärare.
JämO och flera ungdomsorganisationer har under de
senaste åren lyft fram förekomsten av sexuella trakas-
serier, rasism och främlingsfientlighet. Det är hand-
lingar som nästan helt har uteslutits ur diskussionen.
Alla barn har rätt att bli bemötta med respekt, att få
göra sin åsikt hörd och att känna trygghet.
Tyvärr kan vi med den här bilden konstatera att
hitintills fattade beslut och åtgärder inte räcker. Vi
måste ha ett fortsatt intensifierat arbete mot mobb-
ning. Efter flera års krav från Miljöpartiet finns det nu
ansvar för åtgärder mot mobbning inskrivet i skolla-
gen. Vi anser dock att man måste gå vidare, och vi
vill att handlingsplanerna mot mobbning innehåller
klara regler för hur man aktivt ska kontrollera att
mobbning förekommer. Det sker fortfarande mycket
mobbning utan vuxnas vetskap. Det måste på varje
skola finnas regler om hur mobbningen ska förebyg-
gas. Det är också viktigt att alla berörda är inblandade
i arbetet med att förebygga och upptäcka mobbning -
alltså måste både elever, personal, föräldrar och
skolledning involveras. Skolverket har ett över-
gripande tillsynsansvar och måste ingripa när lagens
eller läroplanens intentioner ej följs. Frågor kring
mobbning måste ingå som en naturlig del i skolans
uppgift att ge elever en demokratisk grundsyn som
bygger på respekt och förståelse för medmänniskor,
tolerans och solidaritet.
Det har gjorts en hel del bra saker och det har ta-
gits bra initiativ från regeringen vad gäller arbetet
mot mobbning som vi stöder. Men vi vill poängtera
att arbetet hela tiden måste fortsätta på en lika inten-
siv nivå så länge realiteten vad gäller den stora ande-
len mobbade fortfarande finns.
Undersökningar och forskning visar att trivsel, tid
för viktiga samtal och möjlighet att påverka och utöva
inflytande, det vill säga hur makten är fördelad på en
skola, har reell betydelse för lärandemiljön och också
förekomsten av mobbning.
Det är otroligt viktigt med ett fortsatt och intensi-
fierat arbete med värdegrunds- och demokratifrågor.
Att bli en demokratisk individ och utveckla empati
för människors lika värde är ett arbete som måste
pågå dagligen i skolan på alla nivåer. Skolans tradi-
tionella kunskapsuppdrag och demokratiuppdraget är
ömsesidigt beroende av varandra.
Ansvaret är tydligt när det gäller arbetet mot
kränkande behandling. Vi i Miljöpartiet ser fram
emot ett förslag till ny skollag där frågor om värde-
grund och elevers rättssäkerhet ytterligare stärks. Vi
hoppas att en ny skollag kommer att tillgodose flera
av de krav som till exempel Barnombudsmannen har
haft vad gäller att alla som arbetar i skolan aktivt ska
motverka mobbning, att arbetsmiljölagen gäller fullt
ut i skolan och att alla skolor ska utse elevskyddsom-
bud.
Ett framgångsrikt arbete mot mobbning och krän-
kande behandling handlar om att skolan måste ha
förmågan att se och upptäcka problem i tid och att
man har en mångfald av åtgärder för att bryta mönster
och beteenden och fånga in orsakerna till varför
mobbning uppstår.
Jag håller med Axel Darvik om att saker ska kal-
las vid sitt rätta namn. Våldtäkt, misshandel och
kränkningar ska kallas för de brott de är.
Men jag vill också ta upp en annan sak som Axel
Darvik och jag tror även Inger Davidson nämnde i
sina anföranden. Det diskuteras emellanåt, med vad
jag kan tycka alltför stort fokus på problemet, att
flytta en mobbare från en skola till en annan. Jag tror
att det ibland kan vara berättigat som en sista utväg.
Jag tror att man ska ha den möjligheten. Men jag tror
inte att det ska ses som den avgörande åtgärden mot
mobbning. Det är en nödåtgärd som inte förändrar
grundproblemet.
Jag vill tvärtom varna lite för att få en alltför stor
koncentration på just den här problematiken. Att
flytta mobbaren är en åtgärd som bara ger tillfälliga
effekter. Det finns inga enkla handgrepp eller univer-
sella metoder för att komma åt mobbningsproblemen.
Det krävs ett långvarigt engagemang och en mångfald
i arbetssätt och metoder för att bryta problem och
invanda mönster. Jag tror faktiskt att ett alltför indi-
vidcentrerat synsätt riskerar att leda till kortvariga
effekter och till med kanske förvärrar problemen för
den som är utsatt. Mobbning uppstår inte bara på
individnivå. Jag tror att det går att finna orsaker i
skolans miljö, klimat och i attityder hos elever och
personal.
Slutligen vill jag uppmärksamma ett av alla de
mycket bra exempel på goda åtgärder som finns. I
förra veckan var jag på ett mycket givande studiebe-
sök på Ellagårdsskolan i Täby. Det kan jag rekom-
mendera. Ellagårdsskolan har tillsammans med två
andra skolor i Stockholms län på ett mycket medvetet
sätt under en lång tid arbetat med EQ, emotionell
intelligens, i skolan. De har EQ dels som särskilt
ämne på schemat, dels genomsyrar EQ-arbetet hela
skolans arbete och den värderingsgrund som skolan
har. Det har skett fortbildning av alla lärare, och den
fortsätter kontinuerligt. De tränar enligt en etablerad
metod barnen dagligen i emotionella frågor som em-
pati och konfliktlösning.
Det här arbetet ska utvärderas i höst av Stock-
holms universitet som har varit involverat i det här
projektet. Men redan nu kan man på de här tre enskil-
da skolorna, där den ena ligger i Täby som har det rätt
bra förspänt och de andra två ligger i Husby och
Akalla, se goda resultat vad gäller just mobbning. De
här tre skolorna har framgångsrikt lyckats minska
mobbningen radikalt.
I går kunde vi också se i medierna att blivande lä-
rare vid lärarutbildningen på högskolan i Kristianstad
i ett upprop kräver att få konflikthantering på schemat
i lärarutbildningen. Det är ett krav som Miljöpartiet
har drivit under väldigt många år, och vi har motioner
om det med här i år också. I ett upprop kräver de
blivande lärarna minst fem poängs konflikthantering
för alla lärare.
Mobbningen är en komplex fråga. Jag tror inte att
det finns några enkla knep eller metoder för att stoppa
mobbning. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att
hjälpas åt i arbetet med att förebygga och motverka
mobbning på en mängd olika sätt.
Jag vill yrka bifall till reservation 3.

Anf. 191 AXEL DARVIK (fp) replik:
Herr talman! Mikaela Valtersson tog upp möjlig-
heten att flytta mobbaren. Hon nämner att detta är
någonting som man bara ska göra som en absolut
sista åtgärd. Jag tror att det är någonting som man
också ska kunna sätta in väldigt snabbt när det har
inträffat allvarliga fall av mobbning på en skola. Det
går inte att vänta och försöka med ett antal andra
åtgärder när det handlar om grova former av mobb-
ning. Då måste man agera snabbt. Ibland får man
använda sig av detta. Jag anser också att detta är
någonting som inte ska användas särskilt ofta utan i
ett fåtal fall. Men jag tror att det är viktigt att kunna
göra det när elever känner sig rädda och inte längre
vågar gå till skolan. Det är inte den som blir mobbad
och utsatt som ska behöva stanna hemma. Det är
faktiskt mobbaren som ska tas ur undervisningen och
skolan. Sedan får man lösa situationen genom flytta
eleven till en annan skola eller genom att låta den
komma tillbaka om det går.
Dessutom tror jag att den utslagningsskola som
majoriteten, och kanske framför allt Socialdemokra-
terna, har förespråkat gör att vi har ett betydligt större
antal potentiella mobbare. Hade man kunnat satsa
mer på kunskap, hade färre elever än i dag känt en
frustration över sin situation. Jag tror att den här fru-
strationen många gånger leder till ett mobbande bete-
ende.

Anf. 192 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag är glad att Axel begärde replik.
Jag väntade mig nästan det. Jag fick inte begära replik
på hans anförande. Jag förstod att han skulle göra det.
Jag håller med om att en mängd andra åtgärder är
viktiga. Det sade jag också. Jag uttryckte mig kanske
lite klumpigt när jag sade att det skulle vara som sista
åtgärd. Det jag menar är det måste vara en mycket
restriktivt använd åtgärd. Jag håller med om att det i
vissa fall, om det är väldigt grov mobbning, kan det
vara en första åtgärd. Men det viktiga är att den an-
vänds oerhört restriktivt och att det finns en mängd
andra viktiga åtgärder som man sätter in. Det är väl-
digt få fall som är så grova att man behöver ta till en
sådan här åtgärd så snabbt.
Jag skulle vilja höra från dig, Axel Darvik, hur ni
i Folkpartiet ser på orsakerna till mobbning. Jag tyck-
er att er fokusering på skolan gör att man väldigt lätt
förklarar mobbningen ur ett individperspektiv med
offer och gärningsman. Man ser det lite grann i svart
och vitt, och det tror jag är ganska farligt. Jag tror att
både den mobbade och den som mobbar är offer. Jag
tror inte att vi ska förklara mobbningen med att det
finns hemska individer. Jag skulle vilja höra hur ni
ser på orsakerna till mobbning.

Anf. 193 AXEL DARVIK (fp) replik:
Herr talman! I mitt anförande sade jag att jag vill
dela in de åtgärder som man sätter mot mobbning i tre
olika kategorier. Det handlar om förebyggande, akti-
va och uppföljande åtgärder. Mycket av det som vi
vill se som förebyggande är det som Mikaela Valters-
son också pratade om i sitt anförande. Det gäller att
skapa en miljö på skolan där man diskuterar och
förebygger mobbning på olika sätt. Det handlar om
antimobbningsplaner och om att hjälpa de elever som
upplever sin situation som frustrerande på grund av
att de inte lyckas med andra delar av skolan. Det
handlar också om det ska finnas fler vuxna i skolan.
Men jag är rädd för att majoriteten många gånger
tappar de delar som handlar om aktiva åtgärder när
mobbning inträffar. Skolan bör ha en plikt att anmäla
brott som begås i skolan så att det också får juridiska
konsekvenser. Skolan ska inte på något sätt vara en
skyddad frizon från brott. Man ska inte skylla på att
detta är pojkstreck, och det är säkert fullt lika vanligt
att flickor mobbar även om det inte är av samma
karaktär.
Vi anser att det finns flera olika steg. Man måste
ha åtgärder att sätta in den dagen när mobbning upp-
står.

Anf. 194 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag tror att vi i många partier är
överens om väldigt mycket, precis som jag sade i mitt
anförande. Det gäller att jobba förebyggande och
aktivt med mobbningsproblemen. Men jag ser ändå
en risk med att ni fokuserar mycket på den här frågan
i debatten. Det är den ni har nått ut med. Därmed
sänder ni också ut signaler som uppfattas så att man
lägger en stor skuld på individen. Jag tror att det
handlar väldigt mycket om attityder och ett heltäck-
ande arbete på många plan. Jag tror att det är viktigt
att vi inte ser det ur det perspektivet. Det vi ska för-
ändra är arbetsätt, system, hur det fungerar i skolan
och attityder elever emellan, elever och lärare emel-
lan och i samhället i övrigt.
Jag tror också att det är viktigt att titta på hur det
ser ut i skolan. Min erfarenhet är att det i dag i väldigt
allvarliga fall flyttas på elever som har mobbat andra
i många kommuner på många ställen. Det sker i sam-
förstånd med eleven och dess föräldrar. Det är bara
när de absolut säger nej som det leder till rättsfall som
det som vi nu har sett. Det sker dagligen i många
kommuner när det behövs.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 18.00 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

12 § (forts.) Mobbning i skolan (forts. UbU13)

Anf. 195 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Vi har i dag att hantera ett antal mo-
tioner som behandlas i betänkandet och som tar upp
vikten av nolltolerans mot mobbning, frågor om ar-
bete mot mobbning och förebyggande åtgärder vid
mobbningsfall. I ett antal motioner krävs skyldighet
för skolan att anmäla våldsbrott. Vidare behandlas
tillsynen över skolans arbete mot mobbning och
kommuns skadeståndsskyldighet gentemot mobbade
elever.
Jag yrkar avslag på samtliga de reservationer som
avgivits och bifall till utskottets förslag. Det första
skäl som jag anför för att bemöta motionsyrkandena
är att vi i dag har tydliga nationella verktyg för att
reglera mobbningen. Vi har haft dessa under rätt lång
tid, men det har under hand också gjorts komplette-
ringar.
Till att börja med har vi skollagen, där det mycket
klart uttalas att den som verkar inom skolan är skyl-
dig att aktivt motverka alla former av kränkande
behandling såsom mobbning och rasistiska beteen-
den. Det är alltså ett mycket klart ställningstagande,
som ger ett klart uppdrag till alla i skolan.
Vi har vidare arbetsmiljölagen, där det tydligt och
klart anges att verksamheten ska bedrivas på ett så-
dant sätt att en tillfredsställande arbetsmiljö säker-
ställs. Däri ligger att kränkande behandling inte får
förekomma.
Vi har också läroplanen. Skolan ska främja förstå-
else för andra människor och förmåga till inlevelse.
Ingen ska i skolan utsättas för mobbning. Den ska
aktivt bekämpas. Enligt läroplanen har rektor ett
särskilt ansvar för att det finns handlingsprogram och
för att dessa genomförs och följs upp med utvärde-
ringar.
Jag vill vidare i samband med detta bara konstate-
ra att vi faktiskt har givit kommunerna uppdraget att
bedriva den här verksamheten utifrån de nationella
riktlinjer som jag nu har angett. Vad har vi då gjort?
Vi har faktiskt gjort en hel del, och det kan finnas
skäl att snabbt påminna om detta, även om det också
redovisas i betänkandet.
Värdegrundsprojektet, som skolminister Ingegerd
Wärnersson var initiativtagare till, startade 1999.
Syftet var att lyfta fram grundläggande värden och att
stödja och stimulera ett lokalt arbete, alltså att på
allvar initiera ett sådant här arbete. Det var ett oerhört
viktigt arbete som där startades.
Vi har också startat två värdegrundscentrum 2000
för att sprida kunskap och göra forskning tillgänglig
för kommuner och skolor. Vi har också 2001-2002
drivit kampanjen Tillsammans mot mobbning. Vi
hade den inriktningen att få med organisationerna
BRIS, Rädda Barnen, elevorganisationerna och lärar-
facken, och vi har nått merparten av grundskolorna
med denna kampanj för att visa på de goda exemplen.
Skolverket redovisade november 2002 ett reger-
ingsuppdrag som handlar om relationer i skolan, en
utvecklande eller destruktiv kraft. Det har handlat om
att ordentligt få ned förekomsten av etnisk diskrimi-
nering i skolorna. Man har kommit fram till, vilket
inte är så sensationellt i sig, att vuxentätheten är oer-
hört viktig i skolorna. Detta har också slagits fast av
flera talare i dag.
Skolverket har vidare i en skrift som lades fram
hösten 2002 utarbetat en kunskapsöversikt över vad
forskarna hittills har kommit fram till. Dessutom
fortsätter forskningen på området.
Nordiska ministerrådet har gjort en kartläggning
av forskning och nationella åtgärder mot mobbning i
nordiska skolor. Vi som var med i Umeå i går fick se
den skrift om detta som nu har kommit.
Brottsförebyggande rådet har 2002 givit ut en lä-
rarhandledning, Du-jag: Rätt och fel. Hur kan man
arbeta på skolan kring frågor om brott och straff?
Detta är vad som har gjorts. Nöjer vi oss med
detta på den nationella nivån? Nej, vi fortsätter arbe-
tet. Vi konstaterar att Skollagskommittén är färdig
med sitt betänkande och har lagt fram detta. Det på-
går nu en remissomgång, där man föreslår att avsnit-
tet om att motverka kränkande behandling av elever
överförs till den nya lagstiftningen men också att man
ska bli ännu tydligare med att inte peka ut några spe-
cifika beteenden. Det är annars risk för att man dis-
kvalificerar dem som man inte nämner. Jag tycker att
detta är rätt så tänkvärt, och jag hoppas att man verk-
ligen kommer att göra någonting på detta område.
Skollagskommittén har också kommit fram till att
det även om vi har en arbetsmiljölagstiftning som
också omfattar skolan kanske finns skäl att vara ännu
tydligare. Det kan finnas anledning att se vilka syn-
punkter som kommer in i remissomgången och som
kan innebära förbättringar.
Jag nämnde nyss kampanjen Tillsammans. Rapp-
orten från den, som kommer 2003, kommer att vara
ett bra verktyg.
Myndigheten för skolutveckling har av regeringen
fått i uppdrag att lyfta fram lärande exempel, att ge
stöd till skolorna i deras strävanden att förbättra sitt
arbete, att sammanställa och sprida ett referensmate-
rial och att utarbeta allmänna råd. Detta uppdrag ska
redovisas i december i år.
I september 2003 ska i Stockholm genomföras en
nordisk forskarkonferens för oss och andra intresse-
rade på området. Myndigheten för skolutveckling
kommer att ge ekonomiskt stöd till lärarfacken för att
implementera de yrkesetiska riktlinjerna. Det är
mycket bra.
Regeringen har vidare aviserat en översyn av ar-
betsmiljölagen i ett elevperspektiv. Också detta har
tagits upp här i kammaren i dag. Elevernas inflytande
bör stärkas. Myndigheten för skolutveckling har ock-
så fått i uppdrag att bidra till kommunernas kunskap
om sambandet mellan lärande, värdegrund och hälsa.
Detta ska redovisas i november 2003.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare i avsikt
att föreslå ett diskrimineringsförbud som framför allt
ska gälla i skolväsendet. Dessutom ska Diskrimine-
ringskommittén pröva en gemensam lagstiftning.
Man kan konstatera att vi har gjort och gör oerhört
mycket på det här området. Jag tycker att man ska
notera det oerhört värdefulla i att det råder en enighet
mellan partierna i denna kammare om att vi inte ac-
cepterar mobbning. Vi har en nolltolerans på det här
området. Vi får aldrig acceptera mobbning. En enda
mobbad är en för mycket.
Jag tycker samtidigt att det också är viktigt att
konstatera att mobbning har funnits i skolan under
oerhört lång tid. Det är först på 90-talet som den fått
ett tydligt ansikte. Jag vill påstå att den politiska de-
batten om mobbning faktiskt har tydliggjorts genom
det som har hänt framför allt under 90-talet.
Vilka förutsättningar har vi då att göra något åt
mobbningen? Jag tror inte att det i första hand gäller
att införa flera nationella regler eller anvisningar och
absolut inte någon detaljstyrning på nationell nivå.
Inte heller hjälper det med kommendering och straff
eller med ett föråldrat sätt att se på auktoriteter. Vad
det handlar om är att kommunerna och de enskilda
skolorna, våra förtroendevalda i kommunerna, de
anställda, eleverna och föräldrarna ges ordentliga
förutsättningar. Det handlar då om att skapa en or-
dentlig förståelse för det nationella uppdraget, det
uppdrag som handlar om skolplanen och läroplanen
och i detta sammanhang naturligtvis speciellt om
värdegrundsfrågorna. Då behöver vi stödja och ut-
veckla mer av det som är så viktigt, som handlar om
dialog och samtal om just de här värderingarna. Jag
vill påstå att det görs väldigt mycket bra saker och
faktiskt i ett antal år nu har gjorts väldigt mycket bra
saker på det här området ute i skolans värld. Det är
viktigt att vi uppmärksammar det och gör det tydligt.
Det blir lite knepigt när vi samtidigt har ett antal
motioner och yrkanden som säger att lösningen skulle
vara en sorts nationell fortsatt reglering av det här och
att man nationellt borde låsa fast det här ytterligare
med lagstiftning. Det handlar framför allt om att se att
vi måste uppmuntra och få till stånd mycket mer av
samtal och förståelse av uppdraget. Det blir ännu
konstigare när man tittar på det som finns i Modera-
ternas motion, där man skriver att arbetet mot mobb-
ning förutsätter regler som ger tillbaka en del av den
naturliga auktoritet som avskaffats genom fri pedago-
gik och frånvaro av tydliga regler. Både Folkpartiet
och Moderaterna pratar ju faktiskt fortfarande om att
lösningen ska vara att man straffar mobbarna.
Jag tycker att inläggen i debatten har skilt sig en
del från det som finns i motioner och yrkanden. De-
batten har varit mycket bredare. Jag kan gärna åter-
komma till det i eventuella repliker, därför att det
visar att det finns förutsättningar för att vi kanske kan
närma oss varandra i synsättet på verktygen för detta.
Men i just den frågan är jag lite förvånad om ni tror
att det är rätt väg för att lösa det här problemet.

Anf. 196 AXEL DARVIK (fp) replik:
Fru talman! Vi i Folkpartiet anser också att det
finns en bred samsyn i den här kammaren när det
gäller mycket av detta arbete. Vi uppskattar mycket
av det arbete som bland annat regeringen har lagt ned
på att förebygga mobbning och naturligtvis också det
arbete som man gör dagligen ute på skolorna. Det tror
jag är av ännu större vikt. Man bör säkert kunna göra
ännu mer än vad man har gjort nu.
Jag anar en tendens till att Nils-Erik är både stolt
och nöjd med vad regeringen har lyckats åstadkomma
på det här området, och det tycker jag är väldigt svårt
att vara när man ser på den statistik som vi har. Barn-
ombudsmannen pratar om att det har ökat från
100 000 mobbade elever till 130 000 mobbade elever.
Det är på tok för mycket och vittnar om oerhört
mycket lidande bland landets elever.
Det är i frågor om de förebyggande åtgärderna
som vi har mycket av en samsyn. Däremot brister
regeringen och majoriteten mycket när det kommer
till att ha verktyg att aktivt använda när mobbning
upptäcks i skolorna. Där skulle vi behöva betydligt
mer än vad vi har i dag. Det handlar om att kunna
splittra mobbande gäng, det handlar om att kunna
flytta mobbaren så att inte den som är mobbad är den
som tvingas att flytta, och det handlar också om att
man ser skolan inte som en frizon för mobbning utan
ett ställe där man naturligtvis ska anmäla de brott som
begås. Det kan vara ärekränkning, misshandel eller
vad det nu kan vara, som ofta har en motsvarighet i
brottsbalken. Därför skulle jag vilja se hur Socialde-
mokraterna vill ge fler verktyg till skolan för att
verkligen kunna stävja mobbning när det är aktuellt.

Anf. 197 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Ja, Axel, vi har ju redan en lagstift-
ning som ger de här möjligheterna. Det har sagts här i
debatten, och jag instämmer i det, att det allra yttersta
verktyget när allting annat har prövats kan vara att
man vidtar en sådan åtgärd som du pratar om. Men vi
har ju lagstiftningen i dag. I förarbetena till nuvaran-
de skollag står det ju att det här är möjligt. Det är inte
så att det utgår ifrån en bestraffning, utan det står att
kommunerna har skyldighet att ge särskilt stöd. För
att kunna upprätthålla undervisningens kvalitet för
andra elever kan man bli tvungen att ytterst, även mot
elevens vilja, flytta denna till en skola där det finns
möjlighet att ge den som det behöver stöd för att klara
undervisningen. Den skolledare och den kommun
som läser det här så som man ska göra har verktyget
precis så som man måste se det. Det ska inte göras
någonting annat.
Det är flera som i dagens debatt har tagit upp att
mobbningen växer. Det är intressant. Jag tillhör dem
som inte är säker på det. Det skulle vara intressant att
höra Axel utveckla var han hämtar den slutsatsen
mera konkret att mobbningen växer.

Anf. 198 AXEL DARVIK (fp) replik:
Fru talman! I Malmö för en tid sedan på en gym-
nasieskola hotades en flicka med kniv av en annan
elev. Rektorn tog då det snabba beslutet att stänga av
den elev som hade hotat. När Skolverket undersökte
detta gav man en tydlig och kraftfull reprimand till
den rektor som agerat på detta sätt.
Utan att lägga någon värdering i sakfrågan i det
här fallet anser jag att det finns tydliga brister i de
verktyg som skolan har i dag. Jag tycker att det är
oerhört viktigt att vi sätter gränser och att man också
ger skolan de verktyg som krävs för att kunna hävda
de gränserna och reglerna.
Nils-Erik säger att när allting annat har prövats
kan man möjligtvis få flytta en elev. Men det är oftast
utifrån mobbarens perspektiv man ser det i så fall. För
den som mobbas kan detta att allt annat ska testas ta
oerhört lång tid. Politiska nämnder sammanträder inte
hur ofta som helst, och det kan gå månader innan man
har prövat alla olika alternativ som innan dess finns
att tillgå för skolan. Jag tror att detta innebär ett oer-
hört stort lidande. I de allvarliga fallen måste det vara
tillåtet att snabbt agera för att upprätthålla de gränser
och värderingar som vi har i skolan, det vill säga att
mobbande beteende inte är något som skolan accepte-
rar. Detta är någonting som man naturligtvis måste
kunna göra snabbt, och inte när allting annat har prö-
vats, för det tycker jag vore mycket olyckligt för de
elever som är drabbade.

Anf. 199 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Det är klart att det kan finnas lägen då
man också kan behöva känna stöd för att göra snabba
förändringar. Därför har jag förståelse för att Skol-
lagskommittén nu i sitt betänkande föreslagit att man
i akuta situationer ska kunna göra tillfälliga föränd-
ringar som kanske kan upplevas vara nödvändiga.
Men det är ändå inte det primära.
Det primära är ändå att konstatera att om en elev
mobbas av någon är det ett misslyckande inte bara för
den som mobbar utan också ett misslyckande, som
också har sagts här i debatten i dag, för hela vuxen-
världen. Vi måste ta till oss det, och vi måste fundera
på hur vi möter den situationen och inte tro att det är
bestraffning som löser detta. Jag tror inte på det.
Så till spekulationen om att detta växer. Hans-Åke
Scherp, som har forskat om mycket av de här saker-
na, har tittat på vad som har hänt när man har satt i
gång ett ordentligt arbete på det här området likväl
som när det gäller att skapa ett större inflytande i
skolan. Det visar sig att när man sätter i gång det här
arbetet, som faktiskt är ett framgångsarbete på många
skolor, så växer också upptäckten av vad som före-
kommer. Man sätter en etikett på vad det är som
förekommer på skolan. Man synliggör den situation
man har på skolan. Det kan ske samtidigt som man
gör fler insatser och är duktigare på att möta mobb-
ning på den enskilda skolan än på grannskolan eller i
grannkommunen. Trots detta får man ett sämre betyg.
Det menar jag visar att vi ska vara oerhört försiktiga
när vi säger att mobbningen har ökat.

Anf. 200 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det var bra att vi fick en översikt över
det som har gjorts. Jag tror att alla är överens om att
mycket har gjorts. Vi är också överens om att det inte
är någon enkel problematik som man kan ordna över
en natt.
Det handlar inte bara om den lagstiftning som
finns, Nils-Erik Söderqvist, utan också om den attityd
som finns i samhället. Här har det brustit från framför
allt socialdemokrater. När det har bränt till, när en
situation har uppstått där en lärare, en rektor eller
någon annan personal på skolan har vidtagit en åtgärd
har de inte fått stöd. De har inte fått stöd från politi-
ker, inte från myndigheter - inte från någon så kallad
överhet. Där tror jag att ett stort problem ligger.
Jag ska bara ta ett exempel. En rektor på Alegym-
nasiet hävdade att hennes elever inte fick bära nazi-
märken på sina jackor. När de inte kunde sprätta bort
dem åkte hon med dem och köpte nya jackor. Hon
sade: I min skola ska vi inte ha rasism. Detta tog
Skolverket avstånd från. Skolministern tog avstånd
från det. Alla sade att rektorn hade gjort fel. Så små-
ningom ändrades det via JO, som också till en början
sade att det var fel.
När den attityden har gjort sig bred i samhället går
det inte att komma åt problemet i skolan hur mycket
lagstiftning som än finns. Där tror jag att det stora
problemet ligger.
Nils-Erik Söderqvist pratar fortfarande nedlåtande
om auktoritet. Auktoritet är viktigt. Vuxna behöver
ha auktoritet. Elever och barn efterfrågar auktoritet
från de vuxna därför att det skapar trygghet. Vi kan
inte fortsätta att tala nedlåtande om auktoritet. Där-
emot ska vi tala nedlåtande om auktoritärt beteende.

Anf. 201 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Auktoritet måste förtjänas. Auktoritet
kan man inte ärva i en speciell roll, som lärare eller
någonting annat. Den måste förtjänas. Den måste
förtjänas varje dag och varje stund. Det är det jag
menar. Jag skulle vilja se att man uttrycker det på det
sättet. Det är fråga om ett modernt sätt att betrakta
auktoritet på: I min roll som lärare, som vuxen förtjä-
nar jag att få auktoritet från dem som jag har runtom-
kring mig.
Jag uppskattar att Inger Davidson i sin inledning
så starkt lyfte fram ledarskapet, att få en gemensam
syn ute i skolorna och kommunerna kring detta. Jag
är alldeles klar över att vi måste åstadkomma mycket
mer av det. Samtidigt har det under flera år gjorts
mycket spännande jobb på skolorna i kommunerna i
denna riktning. Det tycker jag då och då att vi är
dåliga på att uppmärksamma och uppskatta. Det är
alldeles klart att vi måste se ännu mer av det om vi
vill någonting mer med det som vi har, och det vill vi
ju. Jag tror att Inger Davidson sade att det är det allra
viktigaste. Det håller jag med om.
Man måste tolka den lagstiftning vi har i dag.
Man måste tolka den och få förståelse för vad upp-
draget innebär. Man måste också se till att man jobbar
fram en gemensam syn, från politiker till förvalt-
ningsledning och vidare till dem som är verksamma
som ledare i skolan och till lärarna, så att den når ut
till elever och föräldrar. Det tar tid. Det vet vi. Det är
inte någonting som är gjort i en handvändning. Men
det är viktigt att göra det.

Anf. 202 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag håller med om att man måste för-
tjäna auktoritet. Men om din auktoritet hela tiden
ifrågasätts av det omgivande samhället kan du hålla
på och försöka arbeta upp den hur mycket som helst.
Det funkar inte. Auktoritet innebär att man kan sätta
kraft bakom orden, inte i form av straff för straffets
skull eller för att man vill huta åt eleverna rent all-
mänt. Men de måste veta att det finns gränser, och
överträder de den gränsen så händer det någonting.
Det är just den typen av auktoritet som har tagits bort
fullständigt i skolan. Läraren har inte fått något som
helst stöd för sin naturliga auktoritet från det omgi-
vande samhället. Det tar tid att vända.
Du sade själv att mobbningsproblemet accelerera-
de under 90-talet, Nils-Erik Söderqvist. Jag skulle
vilja säga 80- och 90-talen. Det tror jag är alldeles
sant. Det tar tid innan värdeneutralitet och sådant som
har drivits sedan 60- och 70-talen får genomslag. Där
har man haft just den här flatheten när det gäller nor-
mer och regler och så vidare. Det började mycket
riktigt få genomslag på 80- och 90-talen. Nu tar det
tid att vända den oceanångare som skolan är.
Det händer mycket positivt. Enskilda skolor har
lyckats. Nu betonas plötsligt värdegrundsarbete och
man går in för det. Det är jättebra, men det kommer
att ta tid att förändra.
Det gäller, som sagt, att vi stöttar lärarna i deras
jobb. Även om Skollagskommittén blir tydligare nu
kommer inte heller det att hjälpa om inte lärarna
känner att de har stöd för att kunna göra ett bra jobb,
hantera och ta hand om eleverna. Det handlar om att
ta hand om både mobbade och mobbare.

Anf. 203 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Inger Davidson för fram dubbla bud-
skap. Hon säger att Socialdemokraterna plötsligt
betonade värdegrundsfrågorna - "plötsligt". Det är ett
arbete som jag har upplevt att vi har fört en debatt om
så länge jag har varit här i riksdagen, sedan 1994.
Med Ingegerd Wärnerssons initiativ kring värde-
grundsåret blev det en väldigt skjuts på det arbetet,
med stöd från Kristdemokraterna. Jag ska erkänna att
Kristdemokraterna tydligt visade uppskattning för det
här i kammaren. Det sades annat i dag, men jag tror
att det var ett missförstånd. Det visades faktiskt upp-
skattning, och jag vill säga det. Men inte är det något
plötsligt uppvaknande, det tycker jag inte.
Det var lite knepigt och tråkigt att Inger Davidson
i sitt anförande sade att lite tycks ha hänt. Det förstår
jag inte heller. Den uppräkning jag har gjort visar
faktiskt att vi har gjort hemskt mycket.
Vi kommer tillbaka till det som jag tycker har va-
rit positivt, att Inger Davidson så tydligt har slagit fast
att man måste få en gemensam syn på detta ute i
skolorna. Jag menar att vi har verktyget. Vi har inte
på något sätt tonat ned betydelsen av den här frågan,
tvärtom.
Vi har här i kammaren i största politiska enighet
lagt fast en läroplan. Vi har en skollag som är tydlig i
dessa sammanhang. Där ligger det verksamma verk-
tyg som vi skickar ut till kommunerna att jobba med.
Där börjar det nu hända saker. Det har hänt spännan-
de saker på många ställen som går åt rätt håll. Men vi
måste självklart jobba vidare med detta.

Anf. 204 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det var många saker som Nils-Erik
Söderqvist räknade upp som hade gjorts och som var
bra - översyner, rapporter, seminarier och så vidare.
Det var lite av att slå sig för bröstet och säga: Hurra
vad vi är bra! Men det är bra att ni vill ha förbättring-
ar.
Sedan kom det en mening som jag hajade till in-
för: Mobbningen har väl alltid funnits. Som om det
skulle vara någon ursäkt. Det gjorde mig bara be-
klämd.
Nils-Erik Söderqvist säger att det inte ska bli fler
nationella regler och att man ska ge elever och perso-
nal förutsättningar. Men då behövs det resurser. Då
behövs det lokala skolstyrelser. Då behövs vuxenen-
gagemanget. Lärare och annan personal gör under-
verk. Men de orkar inte mer nu. De går på knäna. Det
är resursbrist i skolorna, och det yttrar sig genom att
man skär ned på personal.
Hur ska vi kunna gå vidare när majoriteten är så
nöjd med det som görs? Kommunerna ska ges särskilt
stöd, säger Nils-Erik Söderqvist. Hurdå? De har inte
tillräckligt med resurser, och de har redan fått en
massa ålägganden om vart alla pengar ska gå. Det är
maxtaxa och det ena efter det andra utan att pengar
följer med. I stället skärs det ned.
Beträffande ökningen av mobbningen vill jag, ef-
tersom jag har samma siffror som Axel Darvik, bara
säga att jag har hämtat mina siffror bland annat från
BRIS.
Jag skulle vilja ha ett svar om personalen från
Nils-Erik Söderqvist. I ett tidigare inlägg i dag nämn-
de jag om personaltätheten som man i dag ser minska
redan i förskolan - från 8,2 till 8,0 personal per 100
elever. På en del skolor handlar det till och med om
en så illavarslande siffra som 3,9. Med färre vuxna
blir det färre ögon och färre öron. Hur ska man åtgär-
da det?

Anf. 205 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Ja, Birgitta, det är just för att kunna
stärka antalet vuxna i skolan som vi har öronmärkt
pengar till skolan. Av samma skäl har vi också avise-
rat att vi har både ambitionen och den politiska viljan
att öka personaltätheten i förskolan. Vi måste alltså
ha fler vuxna där. I det avseendet får vi nu också stöd
av forskningen.
Vi slår oss inte för bröstet, Birgitta, inför hur det
är. Jag är i stället djupt bekymrad. Att vi fortfarande,
år 2003, har en situation där det förekommer väldigt
mycket mobbning - att denna alltså har funnits så
länge - är just vad jag säger. Jag tror dock inte på
beskrivningen att det har blivit så mycket värre, utan
jag tror att det handlar om att vi nu har börjat syn-
liggöra en mobbning som så oerhört länge har varit
dold. Jag är glad över att vi allt bättre lyckas syn-
liggöra mobbningen och över att vi skapar debatt och
för samtal om detta. Det handlar ju just om de värde-
grundsfrågor som vi tidigare har debatterat, och det är
viktigt att göra det. Det handlar alltså absolut inte om
att vi på något sätt slår oss för bröstet.

Anf. 206 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Mitt i bedrövelsen är det ändå gläd-
jande att ni inte slår er för bröstet. Således kan det
finnas möjligheter att göra mer.
Det talas och skrivs överallt om öronmärkta peng-
ar till skolan. Men hur ser det ut i verkligheten? Själv
sitter jag med i kommunfullmäktige hemma. Säkert
finns det fler här som sitter med i kommunfullmäkti-
ge och som vet hur det ser ut. Man har problem, och
det skärs ned därför att det inte finns resurser. De
slukas av andra åtaganden som kommunen är tvungen
till. Resurser slukas av maxtaxan och, inte minst, av
all den sjukfrånvaro som vi ser i dag och som vi
måste få bukt med. Det är alltså inte så lätt att bara
säga att pengarna ska gå till vissa saker.
Jag tror att det på olika sätt finns väldigt mycket
kunskap om mobbningen men det behövs ännu mer
kunskap. Extra rädd blir jag när en åklagare - i mitt
inledningsanförande i dag exemplifierade jag med en
flicka som blivit tejpad med isoleringstejp - i ett
första skede säger att han vill lägga ned målet därför
att det är ett pojkstreck. Att rättssäkerheten i landet,
våra åklagare och så vidare, kan fälla ett sådant utta-
lande visar, tycker jag, på en brist på kunskap om vad
som händer med våra ungdomar. Hur ser Nils-Erik
Söderqvist på den saken?

Anf. 207 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna ledamöterna om att vi inte kan
debattera enskilda åklagare eller domstolars enskilda
beslut eller ha synpunkter på sådant. Jag vill klarläg-
ga det innan replikskiftet fortgår.

Anf. 208 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag återkommer till detta med resur-
ser. Som parti i regeringsställning har vi just av
nämnda skäl öronmärkt resurser för att kunna öka
vuxentätheten i skolan. Det handlar då inte bara om
lärare, utan det handlar om både lärare och andra i
professionen i skolan. Detta är oerhört viktigt och
centralt.
Jag är alldeles övertygad om - ja, jag vet - att det
inte går att smita ifrån här. De som inte medverkar till
att pengarna används på ett riktigt sätt får heller inte
del av de pengar som nu går ut. Det var ju det som
var vitsen med att öronmärka de pengar som nu går
ut.
Vi talar om resurser men det handlar inte bara om
pengar, utan det handlar också exempelvis om att vi
har fått en ny lärarutbildning. Detta är också, vill jag
påstå, ett viktigt styrinstrument för att stärka förut-
sättningarna för att jobba med värdegrundsfrågorna i
skolan.
Vi hade ju här i kammaren en debatt om det all-
männa utbildningsområdet. På ett alldeles speciellt
sätt handlar det om att skapa ökade möjligheter att
försäkra sig om att saker sker på rätt sätt när det gäll-
er dem som ska gå ut i professionen och bli lärare och
dem som går till lärarutbildningen som en kompe-
tensutveckling.
Sedan har vi återigen frågan om ambitionen och
den politiska viljan från vår sida att verkligen se
framtiden an såtillvida att vi vill anta utmaningen att
jobba på att få fram en gemensam syn på och tolkning
av det regelverk, den läroplan och den skollag, som vi
har på det här området. Just av det skälet tror och
menar jag fullt ärligt att det i första hand inte behövs
ytterligare nationella regleringar. I stället behövs det
mycket mer av nationellt samtal och stöd när det
gäller det som händer ute i kommunerna, just för att
jobba sig fram till en gemensam tolkning av och syn
på värdegrundsfrågorna.

Anf. 209 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till re-
servation 1.
Jag håller med Nils-Erik Söderqvist om en sak: att
väldigt mycket görs på väldigt många skolor och att
vi inte tillräckligt mycket tar vara på de goda exemp-
len. Däremot blir jag lite oroad när man efter denna
debatt kommer till slutsatsen att det inte behövs några
nationella regler. Att ingen reglering och inga natio-
nella vetenskapligt utprövade åtgärdsprogram behövs
är en slutsats som jag verkligen inte instämmer i.
I det goda samhället och i den goda skolan skulle
"auktoritet" kunna beskrivas så som Nils-Erik Söder-
qvist gör. Men i många av dagens skolor kan man
faktiskt inte upprätthålla sin auktoritet därför att vissa
elever använder sig av metoder som inte är tolererba-
ra. Säg att någon sätter en kniv mot strupen. Ser Nils-
Erik Söderqvist det som att läraren den dagen inte har
förtjänat sin auktoritet? Är det verkligen så?
När 100 000 av de elever som varje dag går till
skolan upplever att de på ett eller annat sätt blir mob-
bade har vi väldig mycket kvar att lära.

Anf. 210 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Återigen: Vi har regler. Av läropla-
nen och skollagen framgår alldeles tydligt vad som
ska accepteras och inte accepteras i den dagliga
skolmiljön. Utifrån det exempel som du, Per, nämnde
är det självklart så att man i professionen i skolan inte
kan acceptera att sådant sker utan att man ingriper.
Detta är alldeles klart. Men det är just hur man möter
det, på vilket sätt man gör det, som jag menar är det
viktigaste. Jag tror inte att bestraffning där är lös-
ningen. Inte heller tror jag att det är den gamla aukto-
riteten, som skulle kunna liknas vid Caligula i filmen
Hets som vi på något sätt skulle vilja se bevarad eller
skulle vilja se finnas där.
När man även i dag på något enstaka håll möter
sådana här tendenser blir man naturligtvis både led-
sen och förtvivlad. Jag tror att det är viktigt att vi har
en tydlig beskrivning av vad vi menar med auktoritet
i skolan. Aldrig någonsin ska det accepteras att man
bryter mot det som mycket klart och tydligt står i
skollagen och i skolförordningen.
Sedan måste jag säga att jag inte förstår varför Per
Bill antyder att vi inte skulle jobba med forskningen.
Se bara på våra forskningsskolor. När vi nu senast
var i Umeå fick vi beskrivet de jobb som faktiskt
finns i forskningssammanhang och som handlar om
precis det som vi nu talar om. Vi skaffar oss löpande
mer forskningskunskap, och där får man inget stöd
för att lösningen skulle vara straff eller någon gam-
mal auktoritet enligt det gamla synsättet.

Anf. 211 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist talar om aukto-
ritet på ett sätt som är svårt för mig att riktigt förstå.
Det kanske beror på att jag inte ens är riktigt säker på
om jag har sett en raspig svartvit film som handlar om
auktoritet. Jag tror det, men jag är inte helt säker.
Vi hade för något år sedan en hearing i utbild-
ningsutskottet och fick ganska tydligt klart för oss att
det finns oerhört mycket som vi i Sverige skulle kun-
na ta åt oss av forskning som inte sker i Sverige utan
till exempel i vårt grannland Norge. Av den hearing-
en framgick det att det fanns väldigt mycket som
skulle kunna göras om vi lärde av våra grannländer
och också prövade en del av de metoder som i dag
används och som kanske inte visar sig ha de effekter
som man eftersträvar. Det viktiga är inte att man gör
någonting, utan det viktiga är att det man gör gör man
på ett sätt som faktiskt leder till bättre resultat. Oav-
sett om det är en uppmuntrande eller en repressiv
åtgärd är det allra viktigaste i det här fallet att det
långsiktigt leder till någonting och gärna att man kan
stödja detta genom forskning och utvärdering.

Anf. 212 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s)
replik:
Fru talman! Det var precis detta som jag beskrev i
mitt anförande - den forskning som nu sker och som
ska följas upp och spridas för vinden som goda ex-
empel. Per Bill pratar om Norge. Jag nämnde i mitt
anförande bland annat att Nordiska rådet har sam-
manställt en forskningsrapport som är alldeles färsk
och finns ute. Det kommer att vara en forskningskon-
ferens i Stockholm i de här frågorna i september. Det
sker oerhört spännande saker. Jag vill bara nämna ett
exempel. David Lifmark, som är en av forskarna och
vars forskning vi fick material om när vi var i Umeå,
tittar nu på hur man betraktar elevers och lärares
skrivningar om värdegrunden och hur man möter
detta, väldigt konkret kopplat till frågan om kränkan-
de behandling i skolorna utifrån ny och oerhört
spännande forskning om detta. Det tycker jag är bra.
Jag sade det inte förut, Per, men jag ska säga det
nu att när jag lyssnade på dig tyckte jag att mycket i
ditt anförande kunde man instämma i. Men era reser-
vationer och motioner pratar om någonting helt annat.
Du pratade om exempelvis om att man ska ge profes-
sionen ute i skolorna större pedagogisk frihet. Jag kan
instämma i det. Men det blir knepigt när man tittar på
era reservationer och motioner som säger motsatsen.
Du lyfte fram flera saker, bland annat lärarutbild-
ningen. Det är oerhört spännande, vi vet vad som
kommer att hända där.
Sammanfattningsvis finns det väl inte bara en
gemensam uppfattning om att vi måste göra en massa
saker. Om vi hade chansen att föra debatten vidare
skulle vi nog upptäcka att vi har en stor samsyn också
om verktygen.

Anf. 213 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag ska börja med att citera ur utbild-
ningsutskottets betänkande på s. 9. där står: "Så länge
det finns ett enda barn eller en enda ung person som
utsätts för kränkande behandling återstår det mycket
att göra för att få en bättre miljö i skolan." Det är
något som jag helhjärtat instämmer i. Jag känner efter
att ha lyssnat på debatten att det gör också alla mina
kamrater i utbildningsutskottet.
Det är många tecken som tyder på att klimatet i
skolan har blivit tuffare, både för elever och för lära-
re. Våldet har råare, elevernas språkbruk har blivit
hårdare och könsmobbningen har ökat. Frågan är,
som många har belyst, om incidenserna har ökat. Där
är det lite tveksamt i vilken grad de har ökat. Det låter
på många av debattörerna som om det var dramatiskt.
1997 angav 2 % av eleverna att de hade blivit mob-
bade av en annan elev. År 2002 hade det ökat till 4 %.
Samtidigt var det 4 % 1997 som angav att de hade
blivit mobbade av en lärare, och det hade också ökat
år 2000 till 6 %. Vuxenmobbningen är också en all-
varlig del av mobbningsproblematiken, som egentli-
gen inte har berörts här i dag.
Vilka är då orsakerna till den situation som vi alla
beklagar och som vi har i dag? Man måste säga att
problemen i skolan i dag är också har en strukturell
bakgrund. De speglar de problem som finns i sam-
hället i övrigt. Till dem räknar jag otrygghet, anony-
mitet och social segregation som faktiskt i dag är
betydligt tydligare än det var för 10 eller 20 år sedan.
Vi måste också med beklagan se att alltfler människor
mycket tidigt slås ut från arbetslivet.
Det finns en annan orsak, och där skulle jag vilja
vända mig till Centerpartiet. 1994 hade vi ett väldigt
kärvt ekonomiskt läge. Med de besparingar som då
gjordes och som Centerpartiet stödde fick skolan
kraftigt minskade resurser, större undervisningsgrup-
per och minskat professionellt stöd från andra yrkes-
kategorier än lärare. Till en del är det som vi har sett
under de senaste åren ett resultat av de nedskärning-
arna. Elevhälsovården bland annat fick kraftigt mins-
kade resurser i många kommuner. Fortfarande i dag
saknas det skolsköterskor, skolpsykologer och kurato-
rer, vilket har fått till följd att barnpsykiatrin nu är
överbelastad. Det i sin tur har fått till följd att det är
väldigt svårt att få en adekvat behandling för barn
med beteendestörningar. I vissa kommuner är vänte-
tiderna nu upp till sex månader. Alla vet vilken kata-
strof det kan vara för den enskilde individen.
Det går snabbt att riva ned ett välfärdsbygge, och
det tar lång tid att bygga upp det igen. Men under
förra mandatperioden lyckades vi, och det är jag
väldigt glad över, återföra stora resurser till kommun-
sektorn. Trenden har vänt, lärartätheten bland annat
har ökat.
I budgeten har majoriteten avsatt medel för
15 000 nya tjänster. Det har nämnts här tidigare av
Socialdemokraterna. Förskolan kommer att få medel
både för att öka personaltätheten och för att stärka
den pedagogiska kvaliteten. I det 121-punktsprogram
som vi tre samarbetspartier har upprättat och som ska
ligga till grund för samarbetet under mandatperioden
utlovar vi också att så fort det finns finansiella möj-
ligheter till det minska barngruppernas storlek i för-
skolan, vilket också är en del att motverka mobbning.
Kravet på skolorna har skärpts. Skolverket har i
uppdrag att undersöka och påtala om kommuner och
skolor brister i fråga om mobbningsplaner.
Många motioner som riksdagen ska behandla här i
dag handlar om vad skolan kan göra för att minska
våld och trakasserier. Då vill jag säga så här: Skolan
kan aldrig ensam lösa alla problem som gör att barn
och ungdomar far illa. Det är något man måste vara
medveten om, men den får aldrig själv vara orsaken.
Det är självklart att skolan inte ska tolerera beteenden
som inte kan accepteras i arbetslivet eller i samhället i
övrigt. Normer och regler måste vara tydliga för alla
berörda, och de ska tillämpas konsekvent. De måste
utvärderas kontinuerligt och diskuteras med nya ele-
ver och deras föräldrar. Skolan ska alltid informera
föräldrarna när det dyker upp problem i skolan.
Det är också viktigt att föräldrar från andra kultu-
rer får information om hur vi ser på barns rättigheter
här i Sverige.
Elever, lärare, skolledare och föräldrar måste ha
en gemensam insikt om den psykosociala miljöns
betydelse. Forskaren Dan Ulveus - som jag tror att
någon här refererade till tidigare - talar om fyra
grundläggande principer för att motverka mobbning,
och jag tycker att de är bra.
Den första är att man ska försöka att skapa en
skolmiljö som kännetecknas av värme, positivt intres-
se och engagemang från de vuxna. Den andra är att
man ska skapa fasta gränser mot oacceptabelt beteen-
de. Den tredje är att konsekvent använda någon form
av icke fientlig och icke kroppslig sanktion om elever
bryter mot överenskommelsen. Den fjärde - Inger
Davidson - är att vuxna ska fungera som auktoriteter,
och det häller jag med om. Det finns någonting posi-
tivt i detta. Det är alldeles för många vuxna som på
något sätt har kapitulerat totalt.
Dessa uppfostringsprinciper som Ulveus och även
andra forskare ha utvecklat är motsatsen till det som
utvecklar ett aggressivt reaktionsmönster, nämligen
kärlekslöshet, eftergivenhet och avsaknad av fasta
gränser samt användning av maktorienterade uppfost-
ringsmetoder, vilket också är viktigt att komma ihåg.
Vad kan då vi i riksdagen göra åt problemet med
mobbning? Ja, förutom att tillföra tillräckligt med
resurser till skolsektorn har vi att fatta beslut om lagar
och förordningar som reglerar vad skolan ska göra för
ta till vara barns och ungdomars rättigheter, främja
deras sociala fostran och förhindra kränkande be-
handling.
Är då denna lagstiftning tillräcklig? Ja, det kan
man givetvis diskutera. Nu kommer det ett förslag till
en ny skollag som innehåller vissa skärpningar, och
det tycker jag är bra. Därför lämnar jag skollagen och
också gymnasieförordningen och grundskoleförord-
ningen därhän. Men det finns annan lagstiftning som
det är intressant att titta på.
Arbetsmiljölagen omfattar alla elever, vilket inne-
bär att kommunerna som arbetsgivare har ansvar för
elevernas arbetsmiljö. På en skola är det en rektor
som är huvudansvarig. För att man ska få kunskap om
hur arbetsmiljölagen fungerar och om huruvida ar-
betsmiljökraven är uppfyllda fordas det en systema-
tisk intern kontroll.
I dag har eleverna möjlighet att åberopa arbets-
miljölagen och aktuella föreskrifter vid hot om våld
och trakasserier. Det är därför viktigt att skolorna ser
till att elevskyddsombuden har relevanta kunskaper
inom området och att de får den utbildning och den
ledighet som behövs för uppdraget, vilket Vänster-
partiet har påtalat i flera olika motioner.
Sedan vill jag rikta mig till Axel Darvik när det
gäller detta med anmälningsskyldighet och anmäl-
ningsplikt.
I socialtjänstlagen 71 § finns det klart och tydligt
angivet att alla anställda i både kommunala och en-
skilda skolor har anmälningsplikt och uppgiftsskyl-
dighet gentemot socialnämnden när uppgifter behövs
för en utredning om en underårig. Denna uppgifts-
skyldighet bryter alltid sekretessen. Anmälningsplik-
ten gäller när barn far illa i hemmet och också om det
finns fara för barns hälsa utanför hemmet. Den gäller
även när det finns anledning att ingripa på grund av
barnets eget beteende.
Men för att sociallagstiftningen ska kunna fungera
som det är tänkt tror jag att det behövs en attitydför-
ändring hos många. Man får inte betrakta sociallag-
stiftningen endast som en myndighetsutövning och
som en kontroll, utan den måste betraktas som ett
skyddsnät som ska och kan användas. Det är viktigt
att markera att skolans personal har möjlighet att
konsultera socialnämnden för råd utan att behöva
avslöja ett barns identitet.
Om ett barn som begår ett brott är under 15 år vi-
lar samhällets ansvar alltid på socialnämnden. Det är
bara när det finns särskilda skäl - brott mot person,
brott som vittnar om hänsynslöshet eller tanklöshet
om andra människors liv, hälsa och egendom - som
polisen ska göra en utredning, och då är det alltid
barnets bästa som ska ligga till grund för bedömning-
en om man ska göra en sådan utredning eller inte.
Anmälan om sådana brott ska alltid göras av skolans
rektor.
Jag tycker att detta är värt att nämna, därför att det
har framförts kritik mot Skolverket och andra myn-
digheter för att de inte gör någonting. Det finns en
alldeles utomordentlig hemsida som de som jobbar på
skolor kan få tillgång till. Den innehåller information
om i vilka lägen skolan kan vända sig till polisen för
att få hjälp. Det är en jättebra hemsida.
Avslutningsvis vill jag framhålla någonting som
jag ser som väldigt viktigt. Om ett barn eller en ung
människa utsätts för mobbning måste han eller hon få
stöd för att kunna gå vidare. Det måste finnas resurser
till professionell samtalsterapi, något som måste sät-
tas in ögonblickligen. Det är kanske viktigare än att
flytta mobbaren att mobbningsoffret får det stödet
och den hjälpen, och det ska vara ett professionellt
och adekvat stöd.
Det ska finnas handlingsplaner på alla skolor, och
det finns sådana på de flesta skolor. Problemet är inte
att det inte finns några handlingsplaner utan det är att
man inte efterlever dem. Men en del som saknas i
dessa handlingsplaner är det förebyggande arbetet.
Det är oerhört viktigt att det finns vuxna människor
på skolan, att det finns rastvakter, att man även i den
fysiska miljön lär sig att se var mobbning äger rum så
att man kan avslöja det.
För att komma åt mobbningsproblemen på djupet
är det viktigt att skolorna inte enbart reagerar mot ett
bestämt beteende, utan att de på det professionella
vetenskapliga sätt som Per Bill pratade om kan identi-
fiera de strukturer som utlöser våld och förtryck.
Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i ut-
bildningsutskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)

13 § Forskning

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU14
Forskning.

Anf. 214 PER BILL (m):
Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation nr 1 under moment 1.
Det har nu gått nio år av socialdemokratiskt styre
när det gäller forskningspolitiken. Det är inte bara jag
utan även många ute i forskarvärlden som säger att
det är nio år av svikna löften. I stället för stora strate-
giska satsningar som har varit utlovade och som
genomförs runtom i världen har det i stället blivit nio
år av neddragningar och gradvis urholkning.
Alltför många är de som runtom i Sverige på våra
lärosäten utför mindre forskning än vad de själva vill.
Resurserna räcker inte till. Och många är de seniora
forskare som säger att forskningsanslagen nu är så
magra att de knappt räcker till en "labbass" eller till
att försörja en doktorand. De får inte göra mycket
annat än att söka en mångfald av magra anslag för att
få sin institution att gå ihop.
Sverige är fortfarande världens bästa land när det
gäller forskning per capita. Vi satsar nästan 4 % av
BNP på forskning. Men det är inte den svenska staten
och Socialdemokraterna som ska tackas för detta,
utan det är egentligen fyra stora globala forsknings-
och utvecklingstunga företag - företag som dessutom
i dag har problem.
När Socialdemokraterna slår sig för bröstet och
säger att Sverige är världens bästa land när det gäller
att satsa på forskning är det en sanning med modifi-
kation.
Denna sanning syns mycket tydligt i den första
utvärderingen av den så kallade Lissabonstrategin
som gjordes. Där finns tre kolumner där man rankar
varje land i plus, är lika med eller minus. På forsk-
ningssidan finns det tre kategorier. Det är forskning
som man satsar på såsom land. Där har Sverige ett
plus. När det gäller den forskning som görs inom
företag har Sverige också ett plus. Men när man ser
på hur mycket staten satsar på forskning har Sverige
inget plus. Man har inte ens ett likhetstecken, utan
man har ett minus. Det tycker jag säger mycket om
hur det faktiskt ser ut på våra universitet och hög-
skolor i dag. Det är inte några sötebrödsdagar, snarare
är det på många ställen strid på fattighuset.
Läget är nu så illa, om man ska tro medierna, att
forskningsminister Thomas Östros nu har funderingar
på om det över huvud taget blir någon forskningspro-
position nästa år. Vi har ju en tradition och vi har sagt
oss att vi en gång vart fjärde år ska göra de långsikti-
ga strategiska genomgångarna av forskningen, lägga
upp inriktningen. Helt plötsligt får vi se att nu finns
det kanske inte så mycket pengar att man ens vågar
lägga fram en forskningsproposition, eller så tvingas
man att skjuta upp den till 2005 för att konjunkturen
då kanske har blivit bättre och man vågar lägga fram
en forskningsproposition. Jag är verkligt oroad över
denna utveckling, och det är jag inte ensam om.
Bo Sundqvist, rektor vid mitt eget universitet i
Uppsala, säger att han anser att en uppskjuten propo-
sition leder till att Sverige fortsätter att rasa. Vi ser ju
att forskningen nu tappar även på resultatsidan. Man
har inga pengar, så man kan heller inte satsa någon-
ting. Dystert, men inte uppgivet. Så betecknar rektor
Bo Sundqvist i Uppsala läget.
Lika beklämd är Per Omling, generaldirektör för
Vetenskapsrådet, den största statliga finansiären av
forskning. Han säger om signalerna om att proposi-
tionen kanske skjuts upp: Min första reaktion är sorg.
Jag känner sorg över att regeringen inte klarar av att
skilja på investeringskostnader och löpande utgifter.
Utbildning och forskning är en investering.
Jag håller helt med både rektorn i Uppsala och
generaldirektören för Vetenskapsrådet. Det är ett
mycket oroande läge i dag.
Förut kunde statens minskade resurser täckas nå-
gorlunda av att forskningsstiftelserna hade aktier som
gick bra. Så är det inte i dag. Både Riksbankens Ju-
bileumsfond och andra stiftelser tvingas i dag minska
anslagen till forskning, därför att de inte alls har
samma utveckling på aktierna som de hade för tre
fyra år sedan. Likadant är det med våra företag som
tidigare har varit de som verkligen har satsat på
forskning. De har i dag problem. De planerar i dag
neddragningar som de kanske också genomför.
Fru talman! Vi moderater vill successivt återskapa
en riktigt bra miljö för forskning i Sverige. Vi har i
vår budget drygt 3 miljarder mer än regeringen som
vi vill satsa på fri forskning, på att trygga finansie-
ringen av doktorander, på att göra strategiska sats-
ningar på för Sverige framgångsrika och vitala områ-
den såsom bioteknik, materialvetenskap, IT och me-
dicin.
Om Sverige vill tillhöra de länder som lockar kre-
ativa människor från hela världen att komma för att
forska, undervisa och starta nya företag är det hög tid
att vi gör de kraftfulla investeringar på högre utbild-
ning och forskning som vi så ofta i tal är överens om.
Få satsningar är nämligen viktigare om vi successivt
vill klättra upp på listan över världens rikaste länder.

Anf. 215 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Svensk forskning har de senaste åren
varit framgångsrik inom en rad områden. Stamcells-
forskning, nanoteknik och så vidare är begrepp som
vi hör nämnas. Men det finns också forskning inom
humaniora och samhällsvetenskap som är väldigt
framstående internationellt. Vi kan vara stolta över
våra forskare i Sverige.
Bakom en forskarkarriär ligger ofta många år av
slit och ekonomiska uppoffringar med osäkerhet om
framtiden kommer att kunna erbjuda en fast anställ-
ning. Vägen via studielån till en första examen vidare
över doktorandstudier är både lång och osäker. Det
behövs verkligen ett brinnande intresse för vetenskap
och en nyfikenhet på ny kunskap för att en människa
ska våga satsa på forskning. Det behövs också eko-
nomiska resurser till forskningsinstitutionerna så att
lärarna på högskolan kan få tid för både undervisning
och forskning. Och det behövs doktorandtjänster för
dem som brinner av iver att viga sitt liv åt detta.
En orsak till dagens framgångar är att riksdag och
regering faktiskt gjorde betydande satsningar för 10-
15 år sedan. Det tar faktiskt ofta så lång tid innan man
kan se resultatet av satsningar på forskning. Men nu
har vi märkt att det kommer allt allvarligare uppgifter
om att svensk forskning hotas av försämringar och
faktiskt riskerar att halka efter. Utbyggnaden av hög-
skolan har skett utan att anslagen till lärarna och
undervisningen har höjts, och tiden för forskning har
blivit allt mindre. Därför måste en lärare på högsko-
lan i dag ofta göra ett väldigt svårt val mellan att
sköta undervisningen dåligt eller att strunta i forsk-
ningen.
För bara några månader sedan fick vi rapporter
om brutala nedskärningar på grund just av att stiftel-
sernas kapital minskar. Man räknar med att teknik
och naturvetenskap hotas av minskningar som närmar
sig en miljard kronor. För humaniora och samhälls-
vetenskap är nedskärningarna naturligtvis inte lika
stora. Å andra sidan är summorna där redan från
början så små att varje nedskärning är allvarlig.
En stor svaghet, fru talman, i den svenska forsk-
ningspolitiken är just att forskarna är så beroende av
anslag utifrån. En professor får i dag lägga ned mas-
sor av tid på att formulera forskningsansökningar, och
ofta är lönen som professorn får helt beroende av att
det kommer pengar utifrån, från näringslivet.
Vi i Folkpartiet har länge drivit att statens främsta
uppgift är att säkra den fria grundforskningen. Fors-
kare och doktorander får inte vara helt beroende av
projekt och externa pengar från staten och inte heller
från företag och stiftelser. Forskare ska inte heller
behöva vara experter på att fylla i ansökningar för att
klara sin lön. Inte heller ska de alltid först behöva
fråga var pengar finns att hämta och först därefter
välja forskningsprojekt, utan någon gång måste själva
idén och nyfikenheten komma först.
Därför tror nu vi liberaler att svensk forsknings-
politik måste inrikta sig på två förändringar för att
svensk forskning ska fortsätta att vara framgångsrik.
För det första måste forskningens frihet bli större och
den politiska styrningen av forskningen minska. För
det andra måste statens pengar till forskning öka,
framför allt då pengarna till den fria grundforskning-
en. Där ska forskarna ha stor frihet att själva välja
forskningsområden.
Därför har vi från Folkpartiet nu föreslagit att fa-
kultetsanslagen, alltså de pengar som går direkt till
universitet och högskolor, höjs med närmare en mil-
jard kronor om året. Regeringen tycks däremot vara
inne på rakt motsatt väg. I vårbudgeten talar man till
och med om en minskning av forskningsresurserna,
och även tidigare har regeringen tydligt sagt att man
vill minska faktultetsanslagens del av forskningsre-
surserna. Vi tror att förutsättningarna för fri forskning
är att det finns utrymme just för nyfikenhetsforsk-
ning. Det ska finnas utrymme för att pröva idéer även
om man inte i förväg vet vart forskningen ska leda.
Folkpartiet vill driva en forskningspolitik som går
i en helt annan riktning än den som Socialdemokra-
terna sätter upp. Besluten om enskilda forsknings-
uppdrag ska i första hand fattas på vetenskaplig
grund. Därför ska till exempel inte regeringen tillsätta
ledamöterna i högskolestyrelser, vetenskapsråd och
stiftelser.
Nu ska det erkännas att regeringen ibland har haft
det goda omdömet att utse kompetenta personer i de
här styrelserna, bland annat en och annan folkpartist.
Men ändå, rent principiellt, är ett system där reger-
ingen hela tiden har möjlighet att styra genom utnäm-
ningar inte bra i längden.
Folkpartiet vill också att en större del av forsk-
ningsresurserna fördelas direkt till lärosätena via de
så kallade fakultetsanslagen. Även Vetenskapsrådet,
som ska ge resurser till grundforskningen vid sidan av
fakultetsanslagen, ska få möjligheter till större och
mer breda, långsiktiga satsningar. Naturligtvis menar
vi i Folkpartiet att det också behövs beställd forsk-
ning utifrån på uppdrag av myndigheter och företag.
Det är väldigt bra att forskningsresultat utnyttjas av
företag och samhälle. I dag är det dock den fria
grundforskningen som är hotad, och utan fri grund-
forskning försvinner själva basen för tillämpad, be-
ställd forskning.
Fru talman! Den kraftiga utbyggnaden av hög-
skolan i Sverige har gjort att vi har fått ett stort antal
högskolor. Frågan är då hur pengarna till forskning
och undervisning ska fördelas mellan dem. Det är en
väldigt känslig fråga, men jag tror att det är dags att
föra den debatten nu när det är svårt att få resurserna
att räcka till. Internationell erfarenhet visar att det
behövs forskningsmiljöer där det är möjligt att etable-
ra en så kallad kritisk massa av forskare. Det måste
till exempel vara möjligt att anordna fungerande
seminarier, mötesplatser för att utbyta idéer. Det
måste finnas andra forskare i samma miljö som ägnar
sig åt ungefär samma ämnesområde. Det måste finnas
handledare som är ämnesmässigt kvalificerade och
kompetenta nog att hjälpa en doktorand genom av-
handlingsarbetet.
Därför är jag alltmer övertygad om att forsknings-
resurserna faktiskt måste koncentreras till ett mindre
antal läroanstalter på ett mindre antal institutioner i
landet. Alla högskolor kan faktiskt inte bedriva forsk-
ning inom många vetenskapsområden. Däremot kan
många olika högskolor hitta sina specialområden där
de kan bli mycket framgångsrika. Men alla eftergym-
nasiala utbildningar som nu byggs ut behöver inte
vara forskningsanknutna. Det finns ett stort behov av
en yrkeshögskola som ger kvalificerad eftergymnasial
utbildning, men där behöver man inte alltid ha krav
på bedriven forskning.
Vilka högskolor och universitet som i praktiken
ska tilldelas mer forskningspengar ska enligt oss i
Folkpartiet avgöras utifrån en strikt vetenskaplig
bedömning i efterhand av deras forskningsresultat.
Sedan måste man också avsätta vissa resurser för
fördelning till högskolor när det kommer nya intres-
santa förslag till nysatsningar och så vidare.
Fru talman! Alla vet vid här laget att Sveriges
ekonomi är mycket sämre än vad regeringen gav
intryck av i valrörelsen och ville ge sken av. Pengarna
räcker helt enkelt inte till alla utlovade socialdemo-
kratiska vallöften. När det är dålig ekonomi gäller det
att inte dra ned på sådant som kan vara avgörande för
en bättre framtid. Satsningar på forskning och ut-
veckling i dag har en enorm betydelse för morgonda-
gens välfärd, morgondagens ekonomiska tillväxt och
hela samhällsutvecklingen. Det är därför som vi i
Folkpartiet efterlyser en strategi för satsning på
forskning, och det är därför som vi i Folkpartiet trots
den dåliga statliga ekonomin verkligen vill göra en
framtidsinriktad satsning på forskning och utveckling.
Med det nöjer jag mig, fru talman, med att yrka
bifall till Folkpartiets reservation 14 under punkt 9.

Anf. 216 OLLE SANDAHL (kd):
Fru talman! "Vi stöder för få forskare med för lite
pengar", sade nyligen Kåre Bremer som är huvudsek-
reterare inom ämnesområdet naturvetenskap och
teknik i Vetenskapsrådet. Vi har mindre teknikforsk-
ning än Finland trots en mer än dubbelt så stor be-
folkning. EU:s statistik visar att Sverige var det enda
EU-land som under de fem åren mellan 1995 och
2000 visade en kraftig nedgång i de statliga forsk-
ningsanslagen - minus 5 %.
Teknikforskningen kommer enligt Statistiska
centralbyråns bedömning att minska med mer än en
miljard kronor under 2003 jämfört med 2002. Antalet
forsknings- och utvecklingsårsverken har enligt Ve-
tenskapsrådet ökar mycket lite sedan 1993. Om
forskningsfinansieringen divideras med antalet års-
verken som utförs av professorer, lektorer och fors-
karassistenter visar det sig att forskaren under 1980-
talet hade nästan dubbelt så god finansiering per per-
son som under 90-talet. Tillväxt i volym - försvag-
ning av kvalitet.
Även om man för vissa enskilda anslag kan visa
en liten nominell ökning är det främst inom tillämpad
försvarsforskning och annan tillämpad forskning den
här ökningen sker, inte inom den så avgörande grund-
forskningen.
Rektor Anders Flodström kallar utvecklingen "en
katastrof". Än värre blir det när externa finansiärer
som råd och företag, stiftelser, skär ned samtidigt och
i takt med börsens fall.
Professorn i biblioteks- informationsvetenskap
Olle Persson har gått igenom statistik som bygger på
8 000 vetenskapliga tidskrifter. Han har funnit att
svenska forskare inte citeras lika ofta som tidigare.
Han säger: "Tendensen är tydlig. Jag tycker att vi ska
ta det som en varningssignal, ett tecken på att svensk
forskning håller på att tappa mark." Forskning är en
volymfråga men framför allt en kvalitetsfråga. Detta
sker samtidigt som alltfler inser att utbildning och
forskning är grunden för vår framtida försörjning och
välfärd, vår framtida basnäring.
Iakttagelserna leder till flera slutsatser. En slutsats
är att behovet av förstärkt finansiering och beman-
ning av högre utbildning och forskning är stort och
brådskande. En annan slutsats är att en större del av
forskningsanslagen bör vara grundstöd, basfinansie-
ring, genom höjda fakultetsanslag som får disponeras
och fördelas av respektive lärosäte efter egen bedöm-
ning. Detta är garantin för att bevara forskningens
frihet. Det behövs också för att de mindre, yngre
högskolorna ska hinna bygga upp en egen kompetens
som grund för kommande framgångsrik konkurrens
om externa anslag. Det gäller både anslag inom lan-
det och utom landet, både inom statsbudgeten och
utanför.
Att forskningen håller på att urholkas får inte bara
återverkningar för forskningen själv. Numera finns
knappt någon som inte inser eller anser att högre
utbildning måste vara forskningsanknuten för att
kunna fylla rimliga kvalitetskrav. Den urholkade
forskningen utarmar och hotar alltså samtidigt även
grundutbildningens kvalitet.
Eftersläpningen i andelen disputerade lärare är
stor, speciell på de yngre lärosätena. De resurser som
krävs för att öka andelen forskning och forskare inom
utbildningsvetenskapen och de yngre lärosätena kan
tyvärr inte tas från andra vetenskapsområden. Där
finns inga överskott att skumma av. Det är alldeles
tvärtom. Som jag hoppas har framgått av vad jag har
sagt behövs resurser över hela linjen.
Nyligen har lärarutbildningarna inkorporerats i
den vetenskapliga familjen. Det reser krav på utök-
ning av forskning och forskare inom lärarutbildning-
en, utbildningsvetenskapen. Vid ett av våra universi-
tet är relationen i anslag mellan forskning och grund-
utbildning för lärarutbildningen ett till tio. För sam-
hällsvetenskap är den samtidigt fyra till sex och för
övriga utbildningar ungefär ett till ett. Relationerna
torde vara representativa för flera lärosäten. Här finns
alltså mycket att ta igen.
Sveriges universitets- och högskoleförbund påvi-
sar att en årlig förstärkning av forskningsbudgeten
med tre miljarder kronor behövs för att säkerställa att
den högre utbildning ska kunna vila på vetenskaplig
grund. I vårpropositionen reducerar regeringen ansla-
get till högskola och forskning med 60 miljoner. Vi
kristdemokrater accepterar inte det. Vi ligger kvar på
vår tidigare nivå, vilket innebär ytterligare 160 miljo-
ner mer än regeringen ger till forskningen.
Kunskap är långsiktigt inte en utgift utan en avgöran-
de del av vår framtida försörjningsbas, och den är av
avgörande betydelse för vår framtid som välfärdsna-
tion.
Vi menar också att den humanistiska forskningen
behöver prioriteras upp, liksom den medicinska
forskningen. Vi vill bygga ett samhälle för männi-
skor, och då måste kunskapen om människan också
utvecklas. En teknisk utveckling utan humanistiska
inslag kan bli kontraproduktiv. Det finns stora möj-
ligheter för banbrytande forskning i samarbeten över
ämnesgränserna.
Vi vill göra det lättare att bedriva forskarstudier
på deltid. Speciellt viktigt är detta inom humaniora
och samhällsvetenskap, där möjligheterna till extern
finansiering oftast är små. Vi tycker att det är dags att
riva upp den så kallade Thamreformen.
Det finns också ett behov av ett system för sam-
ordning och överprövning av lokala forskningsetiska
beslut. Forskningen hanterar allt svårare problem av
etisk natur. Möjligen skulle Vetenskapsrådets etik-
kommitté kunna fylla det här behovet.
Slutligen måste understrykas mycket tydligt att
det finns mycket kvar att göra för jämställdhet. 43 %
av de forskarstuderande är kvinnor men bara 12 % av
professorerna. Ett stort tapp sker under resans gång.
Det är inte rimligt att ha det så. Kvinnor behövs inom
forskning. Balansen är ett värde i sig, och mångfalden
är en förutsättning. Det finns kulturella och sociala
hinder som måste röjas bort. Kombinationen av
forskning och familjebildning måste underlättas.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reser-
vation 2. För tids vinnande begränsar jag mig till det
yrkandet, även om jag naturligtvis står bakom våra
övriga reservationer.

Anf. 217 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag ska använda den här tiden till att
tala om sju punkter som jag tycker är speciellt vikti-
ga. Det är dels de reservationer som vi har, dels några
av de motioner som har väckts av andra partier.
Först och främst skulle jag vilja prata om vår mo-
tion om utbildning, forskning och samverkan med det
omgivande samhället. I "det omgivande samhället"
vill vi också inbegripa den gemensamma sektorn.
Trots att man är medveten om att forsknings- och
utvecklingsarbete är viktigt för den verksamhet som
kommuner och landstinget bedriver är samspelet
mellan den gemensamma sektorn och forskningssy-
stemet fortfarande otydligt, både när det gäller om-
fattning och inriktning av verksamhetsformer. Sam-
verkansuppgiften har hittills i stor utsträckning ut-
formats med inriktning på näringslivet. Forsknings-
och utvecklingsarbete har stor betydelse i ett modernt
kunskapssamhälle. Det är lika viktigt för den gemen-
samma sektorn som för näringslivet.
Vi tycker att det finns ett starkt samhällsintresse
av att den gemensamma sektorn fungerar på ett ef-
fektivt och bra sätt och att det finns ett adekvat stöd
för dess utveckling. Det är därför viktigt att det blir
tydligt vem som bär ansvaret för den gemensamma
sektorns FoU-resurser och att det inom sektorn finns
en kvalificerad beställare men också mottagarkom-
petens. Givetvis måste det finnas vilja att utnyttja
forskning och forskningens resultat i verksamheten.
Vi tycker att regeringen borde tillsätta en utredning
för att belysa vilken roll forsknings- och utvecklings-
arbetet kan och bör spela för den gemensamma sek-
torn för att hitta tänkbara former för att förbättra
samspelet mellan den offentliga sektorn och forsk-
ningssystemet. Det var den första reservationen.
Vi har också reserverat oss till förmån för en cen-
terpartistisk motion som föreslår att man ska utreda i
vilken omfattning forskarna numera i en ökad kon-
kurrens tvingas ägna sig åt att ansöka om medel för
sin forskning och sin egen lön. Vi instämmer i att
detta är ett problem. Vi bör titta på hur det egentligen
ser ut.
Jag vill också ta upp en annan centerpartistisk
motion. Den handlar om det så kallade lärarundanta-
get. Man föreslår att forskarna i framtiden i högre
grad måste vara beredda att avstå från delar av sina
rättigheter till forskningsresultaten till det lärosäte där
forskningen har bedrivits. Det är en uppfattning som
Vänsterpartiet i sak delar. Vi tror att det skulle ge ett
verksamt incitament för ökad kommersialisering av
forskningsresultaten, och vi har det som en viktig
punkt i det program för tillväxt och välfärd som vi
presenterade nu under våren.
Vi kommer nu att noggrant studera och diskutera
den rapport som Vinova nyligen presenterade. Vi
hoppas och förväntar oss att regeringen kommer med
ett skarpt förslag i det här ärendet inom en nära fram-
tid.
Vidare vill jag ta upp forskningsstiftelserna. 1993
och 1994 bildades dessa stiftelser med de tidigare
löntagarfondsstiftelsernas kapital. Under ett antal år
ökade stiftelsernas kapital i värde. 2001 utbetalades
1,2 miljarder kronor i anslag till universitet och hög-
skolor, vilket motsvarade omkring 6 % av de totala
forskningsanslagen. Men nu minskar stiftelsernas
åtaganden dramatiskt. Orsaken är att kapitalet till en
mycket stor del är bundet i aktier. De stadigt sjunkan-
de kurserna på aktiemarknaden under de senaste tre
åren har lett till att stiftelsernas aktiekapital har mins-
kat avsevärt och att avkastningen på kapitalet blivit
lägre.
För universiteten, som blivit alltmer beroende av
externa forskningsanslag, innebär detta stora pro-
blem. För att slippa de kraftiga fluktuationerna i
forskningsanslagen bör större delen av forsknings-
stiftelsernas kapital placeras på ett annat sätt än i
aktier, menar vi. Regeringen har sedan 1997 möjlig-
het att ta initiativ till och besluta om förändringar i
stiftelseförordnandena. Vi föreslår att regeringen
använder den rättigheten och i förordnandet anger att
högst 50 % av forskningsstiftelsernas kapital i fort-
sättningen får utgöras av aktier. Vi föreslår också att
man inför etiska regler för kapitalplacering som lever
upp till de krav på etik och miljö som bygger på FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna och barn-
konventionen.
En ytterligare punkt är den kraftiga expansion av
grundutbildningen som har skett under de senaste
åren, särskilt vid vissa lärosäten. Där har det uppstått
en obalans mellan grundutbildningsanslagen och de
fasta forskningsresurserna, det som vi i dagligt tal
kallar för fakultetsanslag. Detta kan på sikt komma
att påverka kvaliteten på undervisningen och försvåra
forskningsanknytningen. Vi menar att de fasta forsk-
ningsresurserna i högre grad bör fördelas efter pre-
station i stället för efter tradition.
Det finns skäl som talar för att regeringen i arbetet
med den kommande forskningspolitiska propositio-
nen bör analysera utifrån vilka kriterier fördelningen
av de fasta forskningsresurserna mellan de olika uni-
versiteten och högskolorna ska ske i framtiden. I vår
motion har vi föreslagit ett antal sådana möjliga krite-
rier, men vi tror inte att den listan på något sätt är
fullständig. Den här frågan bör noggrant utredas. Vi
föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att
tillsätta en sådan utredning, som just får i uppdrag att
lämna förslag på kriterier som ska ligga till grund för
fördelningen av de fasta forskningsanslagen i fort-
sättningen.
I motioner från både Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna föreslås att forskarutbildningsre-
formen upphävs. Vänsterpartiet var mycket kritiskt
till de förändringar av forskarutbildningen som inför-
des 1998. Vi ansåg visserligen att en effektivisering
av forskarutbildningen var nödvändig, men inte på
det sätt som skedde. Vi har nu varit pådrivande när
det gäller tillsättandet av den utredning som har i
uppdrag att granska effekterna av de förändringar i
förordningen för forskarutbildningen som genomför-
des 1998. Det uppdraget ska redovisas nu i december.
Om de farhågor när det gäller de negativa konsekven-
serna av förändringen - som vi såg vid själva be-
slutstillfället och som grupper av forskarstuderande
nu har påtalat och bekräftat - verkligen visar sig ha
besannats är vi villiga att verka för en omprövning av
den så kallade forskarutbildningsreformen.
Så till den sista punkten. Moderaterna föreslår i en
motion att beslutet om att studenter kan antas till
studier för licentiatexamen ska upphävas.
Vi delar motionärens uppfattning att det är ange-
läget att man inte skapar en tvåstegsmodell för att
kunna disputera. Men vi tycker att det är viktigt att
avvakta resultatet av Högskoleverkets uppföljning
som ska redovisas i november.
Jag vill också påminna om att farhågorna för den-
na tvåstegsmodell inte är så entydiga. Inom den tek-
niska sektorn säger sig i alla fall näringslivet vara
väldigt angeläget om att det finns möjligheter att gå
en kortare väg för att ta en licentiatexamen.
I går när utbildningsutskottet besökte Umeå tyck-
er jag att det klart framstod att det skulle kunna vara
en tänkbar modell för fortbildning av verksamma
lärare med en trestegsmodell som man hade skissat på
med en magisterexamen som ett första steg och sedan
en licentiatexamen och en doktorsexamen. Detta hade
man gjort för att få lärare att intressera sig för fors-
karstudier och höja nivån i grundskolan men kanske
först och främst i gymnasieskolan. Vi är ju alla över-
ens om att det är angeläget att få fler disputerade
inom skolans område.
Jag yrkar bifall till våra reservationer 3 och 15,
men jag står givetvis bakom även våra övriga reser-
vationer.

Anf. 218 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig talade om dok-
torandreformen. Vi från Folkpartiet har liksom flera
andra borgerliga partier i flera år föreslagit att den ska
rivas upp. Det innebär inte att vi inte ska ha kvar
doktorandtjänster, tvärtom ska vi ha fler doktorand-
tjänster. Men vi vill öppna för fler möjligheter att
doktorera på bland annat deltid. Det är helt uppenbart
att doktorandreformen har utestängt en mängd enga-
gerade forskarbegåvningar från möjligheten att fors-
ka. Med tanke på Vänsterpartiets motstånd tycker jag
att det är synd att ni inte redan nu skulle vilja öppna
för flera möjligheter. Sedan kan man ändå dra intres-
santa slutsatser av den utvärdering som kommer. Med
tanke på hur kritiska ni var tidigare tycker jag att det
är tråkigt att ni har varit passiva.
Men det viktigaste som jag skulle vilja fråga om i
Britt-Marie Danestigs anförande handlar om pengar-
na direkt till högskolorna och universiteten - fakul-
tetsanslagen. Vad menar ni egentligen där? Jag vet att
Britt-Marie Danestig med flera vänsterpartister i
valrörelsen ute på högskolor och universitet sade -
jag var själv med - att en mycket angelägen uppgift
är att höja fakultetsanslagen, att fördelningen mellan
externa anslag och dem som går direkt till universi-
teten har blivit fel. Nu talar ni om en utredning. Det
är synd därför att det skulle faktiskt gå att få en majo-
ritet i riksdagen för att inom en budgetram som fort-
farande stämmer förändra fördelningen. Det är ju så
uppenbart, och Britt-Marie Danestig använder samma
argument som jag om hur forskarna får slita för att
söka pengar utifrån. Varför vill ni inte ta steget fullt
ut och säga att fakultetsanslagens andel av forsk-
ningsmedlen måste höjas? Det sade ni faktiskt före
valet.

Anf. 219 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Jag ska först ta upp forskarutbild-
ningsreformen. Vi var kritiska till den reformen.
Däremot insåg vi att det behövs någonting. Det var
inte bra som det var. Det var viktigt att forskarutbild-
ningen effektiviserades. Vi hade väldigt många som
var inskrivna på doktorandutbildningen. Men alla var
inte aktiva forskarstuderande. Det var väldigt många
som använde åtta-tio och kanske tolv-fjorton år för
att bli klara med sin avhandling. Och det är inte något
bra och effektivt sätt. Någonting behöver därför gö-
ras. Men jag tycker att det är viktigt att vi får den här
kartläggningen nu. Utifrån den kartläggningen kan vi
analysera innehållet och komma med förslag som är
väl underbyggda. Det är nämligen inte så entydigt. De
uppgifter som vi får kommer ju från studerandegrup-
per, och de är inte entydiga heller. Jag tror att det är
bra att det görs en total genomlysning så att vi får
diskutera vad den ger och vilka eventuella förslag till
förbättringar som vi kan komma med. Jag tror alltså
att man ska gå väldigt metodiskt till väga.
Jag ska ta upp pengarna till de fasta forskningsre-
surserna, till fakultetsanslagen. Som jag påtalade
förut finns det nu tecken på obalanser mellan de fasta
och de rörliga resurserna. Ett universitet och en hög-
skola måste ha en tillräckligt stor del fasta forsknings-
resurser, annars blir man väldigt sårbar, och det blir
stora problem att planera. Nu är den finansiella situa-
tionen inte särskilt gynnsam. Men i vårt 121-
punktsprogram som våra tre partier står bakom har vi
sagt att det är en viktig fråga under denna mandatpe-
riod att höja stödet till forskning. Jag menar att de
fasta forskningsresurserna behöver ökas, men det
behöver också resurserna till Vinnova och till Veten-
skapsrådet. Om det är någon del som verkligen är illa
ute just nu så är det IT- och telekomsektorn där vi har
haft en ledande roll men som håller på att alldeles
rasa ihop.

Anf. 220 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Några av de få saker som jag har hört
vänsterpartister säga och som jag kan hålla med om -
vi står ju rätt långt ifrån varandra i politiken - handlar
just om högskole- och forskningspolitiken. Jag tycker
att ni har sagt en del bra saker i olika sammanhang.
Men det är synd att ni tystnar och slutar upp med att
kämpa för att genomdriva dessa saker när ni får vara
med och vara samarbetsparti eller stödparti till re-
geringen. Ett exempel är doktorandreformen. Det är
väldigt synd att alla de människor som faktiskt läng-
tar efter att få börja forska på ett alternativt sätt, kan-
ske på deltid, nu under fyra-fem år i avvaktan på en
utredning ska vara utestängda från möjligheten att vid
sidan om de doktorandtjänster som vi har inrättat få
möjlighet att forska.
Och när vi kommer ut på högskolorna, vad är det
vi hör? Jo, 80 eller 90 % av alla människor som håller
på med forskning och undervisning på högskolan
säger att utbyggnaden har skett kraftigt men att fa-
kultetsanslagen har legat stilla. Jag vill ge mer resur-
ser till forskning än vad regeringen vill. Men även om
man gör som Britt-Marie Danestig och Vänsterpartiet
och vill hålla sig på regeringens lägre nivå skulle det
vara fullt möjligt att ändra fördelningen, som ni fak-
tiskt själva sade i valrörelsen, så att den andel pengar
som forskarna själva får använda till sina idéer ökar.
Jag tycker att det är synd att ni tassar, väntar, fö-
reslår en utredning, diskuterar och ska ta nästa propo-
sition, men det händer ingenting. Ni har många vack-
ra ord om dessa saker, men ni har inte i riksdagen satt
någon kraft bakom dessa ord. Det tycker jag är synd.

Anf. 221 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Ulf Nilsson talar om fyra-fem år. Den
här utredningen ska vara klar i december i år. Så
väldigt lång tid behöver man alltså inte vänta på re-
sultatet. Men jag tycker att det hör till en politikers
ansvar att ha väl underbyggda och väl analyserade
argument innan man fattar beslut. Man måste nog
veta mycket väl hur verkligheten ser ut innan man
fattar sådana avgörande beslut.
Och som jag har sagt är bilden inte samstämmig
när det gäller forskarutbildningen, och en effektivise-
ring behövs. Men vi avvaktar, och vi kommer tillba-
ka. Vi har också varit tydliga här i dag och sagt att
om de farhågor som vi hade bekräftas är vi villiga att
verka för en omprövning.
För mig är detta väldigt viktigt. Det handlar inte
om att satsa antingen på de fasta forskningsresurserna
eller på Vetenskapsrådet, Vinnova och så vidare - de
rörliga - utan det gäller både och faktiskt. Man behö-
ver ha den här grunden och tryggheten. Det behövs
för att vi ska få tillräckligt många disputerade, att
man på universiteten har råd att inrätta doktorand-
tjänster. Det behövs också för att vi ska få merite-
ringstjänster i form av forskarassistenter i en situation
där pensionsavgångarna inom universiteten är väldigt
stora. Det är riktigt. Men samtidigt behöver vi också
den här rörliga forskningsdelen där man söker i kon-
kurrens. Det är viktigt för att bibehålla och slå vakt
om forskningens kvalitet. Jag ser alltså inte något
antingen-eller utan både-och. Och det gäller att hitta
lämpliga balanser.

Anf. 222 HÅKAN LARSSON (c):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva-
tionerna nr 5 och nr 13.
Forskningens viktiga roll för att stärka vårt sam-
hälle och dess utvecklingskraft är vi säkert alla över-
ens om. Jag delar oron, som flera av talarna tidigare
har gett uttryck för, över att resurserna tryter. Det kan
skapa ett stort problem framöver om det inte sker en
förändring. En huvuduppgift för utbildnings- och
forskningspolitiken är att slå vakt om ett fritt kun-
skapssökande. Ett samhälle i utveckling måste ta till
vara individernas kreativitet och vilja att utforska nya
områden. För detta krävs naturligtvis resurser.
I detta anförande ska jag emellertid begränsa mig
till ett par förslag som vi från Centerpartiets sida vill
lyfta fram. Britt-Marie Danestig tog tidigare upp vår
motion om forskarnas arbetsmiljö. Arbetsmiljön för
den enskilde forskaren är av stor betydelse för resul-
tatet av hans eller hennes arbete. Ofta måste forskaren
ägna en stor del av sin tid åt att ansöka om pengar.
Det gäller inte bara medel till den forskning som
bedrivs utan även pengar för att trygga den egna
försörjningen. En sådan livssituation skapar naturligt-
vis otrygghet, och det är ingen djärv gissning att detta
är en orsak till att doktorander avskräcks från att gå
vidare och satsa på en karriär som akademiska forska-
re.
Vi vet dock inte hur omfattande problemet är.
Därför är det viktigt att detta klarläggs, och en utred-
ning är alltså på sin plats där man tar reda på hur
denna otrygga situation påverkar såväl forskaren som
det resultat forskningen ger.
Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att
analysera och utvärdera hur rekrytering, urval och
antagning till forskarutbildning fungerar. Det är bra.
Men det borde också vara viktigt att analysera hur
forskarnas arbetsmiljö påverkar deras arbetsresultat.
Den omfattande utbyggnaden av den högre ut-
bildningen i Sverige är en viktig framtidsinvestering.
Genom ökad närhet till den högre utbildningen blir
det lättare att komma till rätta med den sociala och
geografiska snedrekryteringen. På så sätt kan vi bättre
ta till vara den kunskapspotential vi har i landet, vil-
ket vi alla tjänar på.
Mot den bakgrunden är det viktigt att även de
mindre högskolorna och de nya universiteten får
möjlighet att skapa goda forskningsmiljöer och visa
sin vetenskapliga kompetens och kvalitet. Goda möj-
ligheter till forskning är av stor betydelse för att at-
trahera såväl lärare som studenter. Därför måste de
nya lärosätena ges förutsättningar för att kunna ut-
veckla sin forskning, och därmed få möjlighet att
konkurrera om forskningsmedlen med de gamla,
etablerade universiteten på ett mera jämbördigt sätt.
Detta är bakgrunden till att vi anser att det behövs
en plan för hur forskningsmiljöerna ska kunna byggas
upp och stärkas vid högskolorna i landet. Det behövs
principer för fördelningen av forskningsresurserna
mellan lärosätena.

Anf. 223 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Fru talman! Vi kommer att få fler tillfällen till att
mer i detalj diskutera forskningspolitiken framöver i
samband med den kommande forskningspolitiska
propositionen samt, lite närmare i tiden, etikpröv-
ningspropositionen. Eftersom timmen är sen och vi
har haft en debatt som varit ganska lång tänker jag
därför bara lite kort beröra vår syn på forskningen.
Vi har på många områden i Sverige framstående
forskning som vi kan vara glada och stolta över. I
samband med vårt studiebesök i Luleå och Umeå i
veckan fick vi se några intressanta exempel på detta.
Med den nya organisationen för forskningsfinan-
siering har vi också fått en tydligare struktur. Veten-
skapsrådet har fått uppgiften att finansiera grund-
forskningen. Det är en fördel när pengarna ska styras
att vi har ett tydligt mål för grundforskningen, där
Vetenskapsrådet har ansvaret. En majoritet i styrelsen
är forskare, vilket borgar för att grundforskningens
kvalitet kan utvecklas på ett bra sätt.
Vi har de tre ämnesråden inom Vetenskapsrådet.
Vi har också två forskningsråd för tillämpad forsk-
ning med, som vi tycker, en bra fokusering på två
områden som anges som viktiga för utvecklingen av
det svenska samhället. Det stämmer väl med strävan-
dena att nå ett socialt och ekologiskt långsiktigt håll-
bart samhälle.
Pengarna leds tydligt till grundforskningen inom
två viktiga områden för tillämpad forskning. Den
utvecklingen tycker vi från Miljöpartiet har varit bra,
och den börjar nu komma i gång ordentligt. Det är
också oerhört viktigt att hela tiden betona forskning-
ens frihet.
Vi måste dock få in fler personer i forskarutbild-
ningen - inte minst för att ha beredskap inför ett
framtida generationsskifte. Vi har i dag brist på lärare
med egen forskning ute på högskolor och universitet.
Det betyder att hela idén om forskningsanknytning
kanske inte går att genomföra om man inte får fler
lärare med forskarutbildning. Detta är viktigt, och det
behövs också ytterligare resurser så fort ekonomin så
tillåter.
Det behövs också mer medel till grundforskning-
en; den är i dag underdimensionerad. Grundforsk-
ningen måste alltså utökas. En framstående och fri
grundforskning är förutsättningen för bra tillämpad
forskning och för goda tillämpningar och en bra ut-
veckling av nya produkter inom näringslivet. Vi tror
också att den tillämpade forskningen inom Fas och
Formas, som gäller samhällets utveckling, framöver
måste få mer resurser för att kunna svara mot de sam-
hälleliga behov som finns. Då kan vi få den veten-
skapliga grunden för en samhällsutveckling som är
långsiktigt hållbar.
Vi hoppas att vi under den här mandatperioden,
precis som vi har sagt och som Britt-Marie Danestig
tidigare var inne på, i vårt 121-punktsprogram ska
kunna tillfredsställa de behov av ökade resurser som
finns.
Slutligen vill jag beröra en annan fråga. Det är
oerhört viktigt med studentinflytande, och vi anser att
det även gäller inom forskningen. Vi vill att man
inom de statliga organisationerna för forskningsfinan-
siering ger studenterna inflytande över besluten. Där-
för har vi en gemensam reservation med Centerpartiet
om att ge studenter rätt till representation i dessa
organ. Besluten som fattas har stora konsekvenser för
forskarutbildningen, och det är därför relevant att
studenterna kan vara med och påverka de besluten.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 8.

Anf. 224 AGNETA LUNDBERG (s):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till för-
slaget i betänkande UbU14 och avslag på samtliga
yrkanden.
I detta betänkande, som handlar om frågor kring
forskning och forskarutbildning, behandlas 42 mo-
tionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2002.
Yrkandena handlar om inriktningen av forskningspo-
litiken med flera övergripande frågor, forskningsom-
råden, forskningsstiftelserna, fördelningen av forsk-
ningsresurser, forskarutbildning, forskarkarriär samt
forskning inom vissa ämnesområden.
Sedan ett par decennier lägger regeringen en gång
varje valperiod fram en övergripande forskningspoli-
tisk proposition. Den senaste var proposition
2000/01:3 Forskning och förnyelse. Nästa forsk-
ningsproposition är planerad till hösten 2004. Per Bill
nämnde i sitt anförande att man diskuterat att det
eventuellt kan bli vid ett annat tillfälle. Jag har dock
inte fått någon annan information än att den är plane-
rad till 2004, och därför ger jag inget annat besked.
De flesta yrkanden i detta betänkande behandlar
frågor som kommer att tas upp i den kommande
forskningspropositionen. Regeringen har under gans-
ka lång tid arbetat med olika frågor som kommer att
tas upp i propositionen och lagt ut olika uppdrag för
att få fram ett så bra propositionsunderlag som möj-
ligt.
Kristdemokraterna tar i ett yrkande bland annat
upp balansen mellan medel som anvisas direkt till
lärosätena och medel som fördelas av forskningsrå-
den. Moderaterna tar upp frågor som rör grundforsk-
ning och forskarutbildning. Dessa frågor och avväg-
ningar är just sådana som den forskningspolitiska
propositionen brukar innehålla. Därför föreslår ut-
skottet att yrkandena avslås och i stället behandlas i
samband med den forskningspolitiska propositionen.
Detsamma gäller Vänsterns yrkande att regering-
en ska tillsätta en utredning för att dels belysa vilken
roll forskning och utvecklingsarbete kan och bör
spela för den offentliga sektorn, dels hitta tänkbara
former för att förbättra samspelet mellan offentlig
sektor och forskningssystemet.
I den senaste forskningspolitiska propositionen
beskrivs ett program, Forskning om offentlig sektor,
som inleddes i början av 1990-talet och fortfarande
pågår. Vetenskapsrådet anordnade den 10 april i år en
konferens om forskning om offentlig sektor. Konfe-
rensen vände sig till forskare, forskningsfinansiärer,
forskningsadministratörer, politiker och anställda
inom offentlig sektor, arbetsmarknadens organisatio-
ner, ideella organisationer samt massmedier. Syftet
var att redovisa några inslag i stora forskningspro-
gram under senare år - framför allt FOS-programmet
- resultat och erfarenheter samt problem och möjlig-
heter. Man ville visa vad forskningen kan bidra med
för människor, stat och kommun, landsting och orga-
nisationer i den omvandling som nu pågår.
Forskningsforum har också uppmärksammat des-
sa frågor. Utskottet anser inte att frågan om samspelet
mellan offentlig sektor och forskningssystemet har
försummats och yrkar därför avslag på Vänsterns
yrkande.
Miljöpartiet tar i sin motion upp nödvändigheten
av den enskilde forskarens aktiva medverkan för en
framgångsrik kommersialisering av forskningsresul-
tat.
Regeringen har gett Verket för innovationssystem,
Vinnova, i uppdrag att analysera och föreslå åtgärder
som kan öka kommersialiseringen av forskningsre-
sultat, särskilt vid universitet och högskolor. I upp-
draget ingår att studera utformningen av incitament
för kommersialisering och åtgärder för att immatrial-
rättsligt bättre skydda forskningsresultaten.
Verket ska också studera stödstrukturer som tek-
nikbrostiftelser, holdingbolag och teknikparker i och
kring universitet och högskolor som kan underlätta
kommersialiseringen. Uppdraget har nyligen slutre-
dovisats och kommer även att beredas i Regerings-
kansliet. Utskottets ledamöter som nyligen besökte
Vinnova fick en mycket bra genomgång och belys-
ning av dessa frågor. Det är väldigt angelägna frågor.
När det gäller tillsättningsförfarandet har det skett
en del förändringar. Fram till den 1 september 1998
var det i högskoleförordningen föreskrivet att förslag
till innehavare av tjänst som professor och lektor
skulle avges av en tjänsteförslagsnämnd. Den ord-
ningen togs bort efter redovisning i propositionen
Högskolans ledning, lärare och organisation.
Regeringens principiella utgångspunkt var att led-
ningsorganen inom högskolan har ansvaret i anställ-
ningsfrågor som rör verksamhetens innehåll, organi-
sation och kvalitet. Ansvaret för att lämna förslag till
innehavare av anställning som professor och lektor
överfördes därför till fakultetsnämnderna. Dessa ska
inhämta yttranden från minst två sakkunniga, det vill
säga personer som särskilt förtrogna med anställning-
ens ämnesområde.
Beslutet att anställa någon som professor eller
lektor fattas av rektor. I högskoleförordningens 4 kap.
anges vilka behörighetsvillkor som gäller för anställ-
ning som professor och lektor och vilka bedömnings-
grunder som ska tillämpas. Utskottet anser att man
med det nya systemet tar vederbörlig hänsyn och gör
så korrekta bedömningar man kan begära. Därför ser
vi inte något skäl till något tillkännagivande.
En socialdemokratisk och en folkpartistisk motion
tar upp behovet av att stärka FN-forskningen vid
svenska universitet. Motionärerna vill att Sverige ska
göra en medveten satsning på FN-studier inom områ-
det fred och säkerhet. Liksom motionärerna anser
utskottet att stödet till FN är ett viktigt inslag i Sveri-
ges utrikespolitiska profil. Betydelsen av detta har
inte minst den allra senaste tidens händelser ytterliga-
re strukit under.
Det är viktigt att framhålla att forskare och andra
intressenter inom området FN-studier har goda möj-
ligheter att ta egna initiativ, skapa kontakter och sam-
verka. Utskottet anser dock att riksdagen bör ta ställ-
ning till prioriteringar mellan olika forskningsbehov i
anslutning till regeringens forskningspolitiska propo-
sition.
Det pågår ett omfattande arbete på olika håll inför
den forskningspolitiska propositionen och många
diskussioner ute på lärosätena. Utskottet har självt
tagit initiativ till att göra en uppföljning av myndig-
hetsorganisationen för forskningsfinansiering. Det är
för att vi ska ha ett så brett underlag som möjligt inför
forskningspropositionen.
Att många är involverade och engagerade är
mycket bra och ger goda förutsättningar för att vi får
en visionär forskningsproposition till hösten. Jag ser
fram emot vår diskussion då. Jag skulle önska att man
i den diskussionen också lyfte fram det som var posi-
tivt och inte målade med så svarta penseldrag som jag
tycker har varit gällande hitintills i debatten.

Anf. 225 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tyckte att det var glädjande att nu
få höra här att vi kanske ändå får se en forsknings-
proposition år 2004. En av de saker som propositio-
nen bör innehålla är det som man tog fram i underla-
get när man hade utredningen Forskning 2000. Det
fanns många bitar i det som har glömts bort.
Jag vill gärna hålla med Britt-Marie Danestig om
vikten av forskningen om vår egen sektor och vi som
politiker. Vilken forskning ska bedrivas på myndig-
heter? Ska de bara bedriva forskning så att de kan
handla upp forskning? Ska de bedriva självständig
forskning? Hur ser vi till att de områden som vi har
ansvar för också beforskas så att vi kan lära om den
forskningen och använda den kunskapen för att göra
saker bättre? Här tycker jag absolut att vi behöver en
ordentlig genomlysning av hela den mycket stora
komplexa biten i forskningspropositionen som ska
komma hösten 2004.
Det viktigaste är att vi även här sent på kvällen
kan vara ganska överens i ord om mycket. Är vi då
inte riktigt överens kan alltid den ena säga: Ni svart-
målar, och vi kan säga: Ni skönmålar. Men det vikti-
ga är att det verkligen kommer pengar och nya resur-
ser både till den högre utbildningen och till forsk-
ningen. Av det man hör ute på universitet och hög-
skolor och det kan man läsa i våra olika budgetar är
det ändå väldigt tydligt att vi i dag har problem. Det
behövs ordentliga satsningar.

Anf. 226 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Fru talman! Jag delar Per Bills uppfattning att det
är viktigt att det sker forskning inom den offentliga
sektorn, att den kan utvecklas och att vi gör saker och
ting bättre. Självklart är det så. Jag skulle bli väldigt
förvånad som inte det skulle finnas i den forsknings-
politiska propositionen.
När det sedan gäller frågan om resurser har jag
inte varit någonstans, det spelar ingen roll vilken
verksamhet det har varit, där någon har sagt: Vi har
alldeles tillräckligt med resurser. Vi kommer alltid att
ha krav på resurser. Det är någonting sunt i det. Då
finns det också ambitioner.
Jag tycker ändå att det är bra. Jag önskar natur-
ligtvis också att vi skulle kunna öka på forskningsan-
slagen, både de fasta och de rörliga. Men det är också
viktigt att komma ihåg varför man inte bara kan öka
den sektorn. Vi vet vilka svåra saker vi står inför som
också kräver resurser. Det handlar där lite grann ock-
så om liv och död. Vi har ett väldigt svårt priorite-
ringsarbete.
Jag är den första att stryka under på att forskning
och utbildning är en investering. Men det spelar ingen
roll att man har den tanken om det ändå är så att jag
inte ensidigt kan satsa mycket pengar på forskning
när jag ser att det finns stora brister inom till exempel
åldringsvården och sjukvården. Det är de priorite-
ringarna regeringen måste göra.

Anf. 227 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det är just de prioritering-
arna som är det som skiljer oss för tillfället. Det
handlar faktiskt om liv och död, och kanske i mycket
större omfattning, i fall vi fortsätter att lämna forsk-
ningen som någon restpost.
Hur skulle världen ha sett ut om vi inte hade haft
modern bioteknik? Hur hade det sett ut när aids bröt
ut? Vi hade famlat i mörker efter vad som var orsak
och vad man skulle göra.
Jag kan ta ett närliggande exempel, SARS-
utbredningen. Där har man redan nu en mycket god
koll på vad det är som är orsaken. Man har redan nu
hunnit en bit på vägen att kanske hitta ett vaccin,
även om vi aldrig säkra på att man så enkelt kan
komma undan. Många av dessa virus har en oerhörd
förmåga att förändra sig hela tiden.
Tänk hur många människor som skulle riskera
sina liv om vi inte i Sverige, i USA och på många
andra ställen hade satsat stora resurser på medicinsk
forskning! Det är inte så många hundra miljoner kro-
nor som behövs för att till exempel fördubbla ansla-
gen till medicinsk forskning.

Anf. 228 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Självfallet säger jag inte att vi läm-
nar forskningen åt sitt öde och att vi inte ska satsa
forskningsresurser. Vi satsar ju mycket forskningsre-
surser. Vad jag sade var: Hur mycket ska vi satsa?
Det är en svår avvägning. Jag är alldeles övertygad
om att regeringen avser att satsa så mycket som man
bara kan avstå till forskningen och ändå kunna tillgo-
dose andra verksamhetsområden som är viktiga.
Forskningen är central. Det är ingen som säger nå-
gonting annat.
Det är därför det känns extra svårt när nu ekono-
min försämras. Jag hörde i flera anföranden just det
här med att aktierna har gjort att resurserna har mins-
kat. Det är klart att vi gladdes när resurserna ökade på
grund av att man hade satsat i aktier, men när de gick
ned så är det inte bra. Det är självklart. Men flera
forskningsstiftelser har också tagit hänsyn till det nu
och ändrat kurs. Forskningen är viktig!

Anf. 229 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Agneta Lundberg tog upp en liten
men viktig fråga, nämligen hur man tillsätter profes-
sorer. Man har en styrelse som jobbar med att föreslå
professorer, och sedan beslutar rektor. Tidigare hade
ämnesexperterna, de så kallade sakkunniga, rösträtt i
förslagsprocessen. Det har man tagit bort. Jag är glad
att Agneta Lundberg nämnde detta, därför att det är
ett exempel på det som jag skulle vilja kalla för de
små stegens tyranni när det gäller att öka den politis-
ka styrningen över universitet och högskolor. För mig
är det ofattbart att de få människor som verkligen
begriper ämnet när man ska tillsätta en professor inte
får vara med och rösta om förslaget som rektor sedan
ska besluta om. Jag är alltså glad att Agneta tog upp
detta, men jag kan inte riktigt förstå att hon försvarar
det.
Det har handlat mycket om resurser här. Som jag
har sagt tidigare prioriterar vi i Folkpartiet forskning
och gör en kraftig framtidssatsning på den även i
pengar. Dessutom satsar vi krafter på att öka forsk-
ningens frihet. Regeringen går åt motsatt håll. I
tilläggsbudgeten aviserade man en minskning med 60
miljoner på forskning. Det är en blygsam minskning,
men dock en minskning.
Eftersom vi har en representant för regeringsparti-
et här vill jag vill ställa en fråga. Med tanke på den
utsatta situation som vi har sett och som alla rapporter
talar om för forskningen under våren så undrar jag
vad regeringspartiet tänker sig att dra ned på när det
gäller de 60 miljonerna. Är det något särskilt forsk-
ningsområde eller något annat särskilt område? Hur
ser ni möjligheter att nu minska forskningsresurser-
na? Det skulle vara intressant att höra ett konkret
exempel på vad Agneta Lundberg har att säga om det.

Anf. 230 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! När det gäller de 60 miljonerna och
hur vi ska göra den besparingen så är det någonting
som vi tillsammans med samarbetspartierna kommer
att komma överens om. Jag tycker att det är bra att vi
kan ha den ordningen att vi försöker komma överens
om det. Detta är ju grannlaga eftersom vi, precis som
ni framför här, helst skulle ha sett att det hade varit en
ökning. När man då gör besparingar så är det ännu
mer grannlaga. Men förhoppningsvis blir det ett bra
resultat när vi är flera som gör jobbet.

Anf. 231 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att efter en vår med
rapporter om att det blir nedskärningar på ungefär 1
miljard kronor på grund av kapitalförlusterna i stiftel-
serna till teknik, naturvetenskap och medicin så blir
Socialdemokraternas reaktion i tilläggsbudgeten att
minska forskningsresurserna med ytterligare 60 mil-
joner kronor.

Anf. 232 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Vi ska hålla ramarna i staten, och vi
måste dra ned. Vi har valt att dra ned med 60 miljoner
där. Hur vi sedan gör det blir en annan sak. Jag är den
första att beklaga att aktierna inte går så lysande, men
det tror jag inte att de hade gjort under en borgerlig
regering heller. Det får vi nog tampas med tillsam-
mans.

Anf. 233 OLLE SANDAHL (kd) replik:
Herr talman! Jag har visserligen inte så många
månaders förflutet i riksdagen, men redan tycker jag
mig kunna göra vissa förutsägelser. Därför citerade
jag oberoende bedömare i min redovisning för att
förebygga att bli kallad svartmålare. Jag vet ju att
somliga i oppositionen av en partikollega till Agneta
Lundberg brukar kallas för dysterkvistar som svart-
målar. Jag hänvisar då till mina sagesmän, som jag
tycker har ganska god auktoritet. Möjligen har jag
burit färgburken hit med mig från dem.
Det är dock en realitet att någonting har hänt un-
der åren som har gått. Det skiljer oss från varandra.
Jag tillhör inte ett parti som har haft ansvaret för att
det har blivit som det har blivit, utan det är Agneta
Lundberg som har haft makten. Den totala makten
har ingen svensk - det inser också jag - men på något
sätt kan man inte framställa den situation som råder
som en naturkatastrof som helt plötsligt har drabbat
nationen och att vi nu har ett gemensamt ansvar för
att helt häpna ta över vad som har hänt. Detta är na-
turligtvis i stället följden av vad som har hänt under
en längre tid. Det var bland annat därför jag citerade
att Sverige var unikt i EU mellan 1995 och 2000 som
den nation som minskade mest på anslagen till forsk-
ning. Då är det inte så konstigt att man ett antal år
senare har ett bekymmer att ta hand om och en finan-
sieringsbrist.
Därför vill jag helt enkelt fråga: Hur tänker ni nu
fördela pengarna? Det har ju kommit förslag om att vi
ska ha en planering för hur man ska kunna överföra
de begränsade befintliga medlen till olika avnämare i
basresurser eller annat. Ska det vara som i Grönkö-
pings Veckoblad - med en vilja utav stål vi vandra
utan mål? Eller finns det någon tanke i det här avse-
endet?

Anf. 234 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Självfallet finns det en tanke. Men
precis som jag sade i mitt inledningsanförande så
kommer jag inte att diskutera den fördelning som ska
ske. Det tycker jag är lämpligt att vi gör när vi be-
handlar forskningspropositionen.
Först och främst handlar det om hur mycket ytter-
ligare pengar vi kan lägga till forskningsanslagen. Det
avgör naturligtvis hur mycket man kan lägga på det
ena och det andra. Den frågan är så pass grannlaga att
jag inte kan gå in på den nu, när det inte finns en
färdig produkt utan bara en början i forskningspropo-
sitionen. Jag kan inte ge något sådant svar.

Anf. 235 OLLE SANDAHL (kd):
Herr talman! Ska man då ändå tolka svaret som att
vi avvaktar forskningspropositionen och är öppna för
vad den kan tänkas innehålla? Och ställer sig då inte
Agneta Lundberg främmande inför att förslagen som
nu kommer från bland annat min sida om att öka
fakultetsmedlen är ett sätt att garantera utvecklingen
och forskningens frihet?

Anf. 236 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Självfallet inte! När vi lägger fram
forskningspropositionen kommer vi att väga många
olika frågor - även storleken på de fasta forskningsre-
surserna till högskolor och universitet. Hur stor skill-
nad vi kan få avgörs av vilka resurser vi kan avsätta.
Jag har aldrig framställt det som att den sviktande
ekonomin har kommit som någon överraskande far-
sot. Det är självklart att vi har kunnat förutsäga vissa
saker. Vi har till exempel sett att sjuktalen drastiskt
har gått upp. Men det finns också andra inslag, som vi
inte har kunnat styra. Om det kommer många fler
sådana kommer vi naturligtvis att behöva rätta oss
efter det. Vi styr inte ensamma världen. Det är inte så
enkelt. Vi är oerhört känsliga för vad som händer ute
i världen. Vi kan till exempel se vad dollarn gör för
pappersindustrin som är en stor exportör.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)

14 § Trafiksäkerhet

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2002/03:TU4
Trafiksäkerhet (prop. 2002/03:55).

Anf. 237 JARL LANDER (s):
Herr talman! Jag tror att utskottets ledamöter
kommer att fylla den här tiden fram till kl. 23. Men
jag förutsätter också att vi hinner med det vi behöver
säga under den relativt korta tid som vi har till förfo-
gande för att behandla det betänkande om trafiksä-
kerhet som trafikutskottet nu lägger fram.
Det är i och för sig inte bara trafiksäkerhetsfrågor
som behandlas. Det finns också en proposition som
handlar om alkolås och därmed också följdmotioner.
Det är 114 olika motionsyrkanden som ska avklaras
under kvällens lopp.
Det här betänkandet genomsyras av att utskottet
fortfarande känner en stor oro för att trafiksäkerheten
är ett stort problem ute i samhället. Vi är oroliga för
att vi inte klarar av att nå de mål som vi tidigare har
lagt fast i riksdagen. Men vi säger ändå i betänkandet
att nollvisionen ligger fast. Ingen ska behöva dödas
eller skadas allvarligt i trafiken. Vi har den målsätt-
ningen att fram till år 2007 ska max 270 personer
omkomma i trafiken. Det målet känner vi en stor oro
för. Därför har vi profilerat oss i det här betänkandet
och vill gå lite snabbare fram i vissa frågor än vad
regeringen har föreslagit.
Vi vet att ett antal olyckor beror på att förarna har
varit alkohol- eller drogpåverkade. Därför säger ut-
skottet att det är positivt att den försöksverksamhet
som nu pågår med alkolås i fordon utökas så att vi får
ett bredare test ute i samhället. Då kan vi kanske
snabbare komma fram till en lagstiftning om alkolås i
fordonen.
Efter att ha läst regeringens proposition konstate-
rar utskottet att det nog är motiverat att ge regeringen
till känna att de som använder sig av alkolås inte ska
ha tillgång till ett vanligt körkort. De ska ha ett intyg
på att de får köra fordonen under förutsättning att det
finns alkolås i bilen.
Vi har några fler ärenden där utskottet tycker att
det är motiverat att ge tillkännagivanden till regering-
en. Vi vet bland annat att orsakerna till dödsolyckor-
na ofta är hastighetsberoende. Ett sätt att komma åt
för höga hastigheter ute i samhället är att ha övervak-
ningskameror. Ett problem med dessa övervaknings-
kameror är att polisen måste kunna fastställa vem
som kört fordonet. Majoriteten i utskottet tycker att
det kan finnas motiv för att se över möjligheten att
införa ett ägaransvar för dessa fordon. Där har vi
också ett tillkännagivande.
De övriga tillkännagivanden som kommer handlar
om EU-mopeder. Vi vet att det är ett problem att de
som har mist sitt körkort, kanske beroende på att de
haft alkoholproblem, nu är ute och kör EU-moped i
samhället i stället. Förbeviset för EU-mopeder kan
inte dras tillbaka. Vi tycker att regeringen bör se över
det så att vi kanske kan få en bättre lagstiftning där.
Herr talman! Det finns ytterligare ett par saker
som bland annat handlar om att den lagstiftning som
säger att det ska finnas pedaler på EU-mopeder ska
tas bort. EU-mopeden kan kanske se ut på lite annor-
lunda sätt än vad lagstiftningen säger i dag.
Herr talman! Det är en mängd olika frågor som
jag förutsätter att mina kolleger i utskottet nu kommer
att debatterar. Jag tackar för att intresset från dem är
så stort att vi fyller tiden fram till kl. 23. Men jag
förutsätter att de sätter streck därefter.

Anf. 238 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Vi har nu att behandla TU4 om tra-
fiksäkerhet. Vi har inledningsvis i korthet hört vad
betänkandet berör. Jag hoppas naturligtvis att vi ska
vara klara till kl. 23. Jag ska i alla fall inte förlänga
debatten, tror jag.
Vi moderater har valt att dela upp betänkandet i
trafiksäkerheten, lagstiftningen om alkolås, körkorts-
och mopedfrågor.
I det här betänkandet har vi moderater fått gehör
för två motioner, precis som Jarl Lander nämnde, som
lett till tillkännagivanden. Det är glädjande att majo-
riteten tar till sig av våra konstruktiva förslag. Jan-
Evert Rådhström kommer senare att ta upp dessa
ärenden.
Häromdagen kom uppgifter om att bältesanvänd-
ningen minskar i Sverige, vilket är beklagligt. Bötes-
beloppet för att inte använda bilbälte var tidigare
300 kr, men från och med årsskiftet ökade det till
600 kr. Detta visar tydligt att strängare böter inte
hjälper. Det är min fasta övertygelse att saklig infor-
mation om konsekvenserna av att inte använda bil-
bälte ger lika bra resultat.
För första gången i Sverige dör fler unga förare än
förare över 65 år i trafikolyckor. Samtidigt vet vi att
färre unga än någonsin har körkort och de äldre som
fortsätter att köra bil långt upp i åldrarna blir bara fler
och fler. Att unga killar är inblandade i betydligt fler
trafikolyckor än unga tjejer är ingen nyhet. Om vi
kunde förmå killarna att köra lika säkert som de
jämnåriga tjejerna skulle 60 liv om året räddas.
I reservation nr 1 har vi moderater tillsammans
med Folkpartiet och Kristdemokraterna pekat på att
vägnätets standard är av avgörande betydelse för
trafiksäkerheten. Satsningen på vägarna i vårt land är
oacceptabelt låg, och lägre blir den med majoritetens
förslag i vårpropositionen.
Jag kunde läsa i den lokala tidningen hemma att
pengarna saknas för mötesfria vägar och att de inte
räcker till utbyggnad av 45:an, en mycket olycks-
drabbad väg. Sådana rubriker blir väl vanligare fram-
över. Det är därför som vi moderater har ett högre
anslag till vägarna. I vår reservation nr 1 menar vi att
en uppföljning bör göras för att visa om de trafikpoli-
tiska målen är möjliga att uppnå med nuvarande poli-
tik.
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom alla våra
moderata reservationer, men jag yrkar bifall endast
till reservation nr 1.
Vi har i reservation nr 4 pekat på vikten av att
skolbusstransporter blir så säkra som möjligt. Många
skolbusschaufförer saknar utbildning anpassad för de
särskilda krav som ställs i den aktuella miljön. Otali-
ga är de olyckor som händer på landsvägarna när en
skolbuss stannar för att släppa av ett barn och en bilist
kör om utan att upptäcka det springande barnet.
Kommunförbundet har stor kunskap om hur upp-
handlingsinstrumenten kan användas för att rätt krav
ska kunna ställas till exempel vid skolskjutsupphand-
ling. Därför bör det ha en given roll i detta arbete.
I betänkandet har vi också pekat på att trafiksek-
torn har karakteriserats av monopolbildningar, vilket
inneburit högre priser och sämre service till kunderna.
Väntetiden för förarprov vid Vägverket är oaccepta-
belt lång. För att väntetiden ska kunna minska måste
provledarkapaciteten öka. En möjlig väg att göra
detta borde enligt vår mening vara att överväga en
licensmodell eller legitimeringsmodell som kunde
innebära att Vägverket gavs möjlighet att licensiera
till exempel trafikskollärare att fungera som provleda-
re.
Åldersgränser är också ett viktigt inslag i betän-
kandet. I dag får man köra moped när man fyllt 15 år.
Många ungdomar har kamrater som fyller år på vår-
kanten, och dessa kan åka på sin moped under de
sköna sommarmånaderna medan de som fyller år
senare på året förväntas snällt stå och se på. Natur-
ligtvis borde man få köra moped från det år då man
fyller 15 år.
I ett avsnitt i betänkandet välkomnar majoriteten
en lagstiftning om obligatorisk cykelhjälmsanvänd-
ning för barn. Förr fanns det inte ishockeyhjälm på
våra ishockeyspelare och inte heller ridhjälm på folk
som var ute och red. I dag ser man aldrig någon som
bedriver dessa sporter utan att ha hjälm på sig. Det
beror inte på att man lagstiftat, för det har man inte,
utan snarare på de olika förbundens agerande. I dag
får man inte ens röra pucken om man tappar hjälmen
utan blir då bestraffad med en utvisning.
Föräldrarna har i alla dessa sammanhang ett
grundläggande ansvar. Sedan kan naturligtvis skolor
och försäkringsbolag hjälpa till för att öka använd-
ningen av cykelhjälm. Det viktigaste av allt är dock
att vi vuxna måste föregå med gott exempel.
Så till en gammal käpphäst: Högersväng vid röd-
ljus, en motion av Ulla Löfgren och Anita Sidén. En
snarlik motion var bland de första motioner som jag
väckte här i riksdagen. Förr eller senare kommer
intentionerna i motionen att förverkligas, allt för en
smidigare och miljövänligare trafikföring.
Den sista reservation som vi har gjort i betänkan-
det gäller vårt ställningstagande avseende kamera-
övervakning och ägaransvar vid hastighetsöverträdel-
se. Införandet av ägaransvar strider mot svensk rätts-
tradition, vilket uppmärksammats i Polisverksam-
hetsutredningens delbetänkande Mot ökad koncentra-
tion - förändring av polisens uppgifter.
Vem ska våga låna ut sin bil i framtiden, om till-
kännagivandet leder till lagstiftning? Detta har vi
klart redogjort för i reservation nr 13.
Herr talman! Vi har ett mycket stort problem, och
det är rattfylleriet. Vägverket beräknar att det sker
ungefär 14 000 bilresor per dag i Sverige där föraren
är alkoholpåverkad. Av de förare som omkom i tra-
fikolyckor 2001 obducerades 90 %. Av dessa var
24 % påverkade av alkohol. Vi i trafikutskottet har
fått se dokumentärfilmen Vi fick låna en ängel om
13-årige Erik Bergendahl, som omkom när han på
cykel blev påkörd av en rattfull bilist. Rattfylleriets
konsekvenser måste vi alla hjälpas åt att motarbeta.
Information är, som jag tidigare nämnt, A och O, men
vi måste även tillsammans med organisationer och
näringsliv finna frivilliga vägar för att omöjliggöra att
man i berusat tillstånd kan framföra ett fordon.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag rikta ett stort
tack till Martin Palm på vårt kansli för ett mycket bra
och lättläst betänkande.

Anf. 239 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Herr talman! Vi ska ju göra vårt bästa för att för-
söka tillse att tiden räcker till. Jag kommer att stryka
en del i mitt manus på grund av tidsbristen. Det är
egentligen lite synd, herr talman, att vi har att be-
handla en så här viktig fråga under tidsnöd. Det
handlar om människoliv, som är väldigt viktiga.
Låt mig först yrka bifall till reservation nr 3.
Folkpartiet står också bakom alla övriga reservatio-
ner, även sådana som avgetts tillsammans med andra
partier, men yrkar bifall bara till reservation nr 3. De
övergripande målen är redan reserverade, och en hel
del gemensamma reservationer har Elizabeth Ny-
ström talat om. Jag ska därför försöka gå igenom
ärendet lite kortare.
Folkpartiet anser att trafiksäkerheten är en mycket
viktig fråga och att det är bra med varje tillfälle som
ges att diskutera den här i kammaren. Jag påpekar än
en gång att det är synd att vi är i tidsnöd.
Det gäller här främst säkerheten på våra vägar.
Det är utan tvekan så att våra vägar är den största
orsaken till dödstalen, men behoven avseende våra
vägar verkar inte få någon respons i den regeringsko-
alition som nu styr Sverige. Det är tråkigt för svenska
folkets trafiksäkerhet. Varje trafikolycka är en trage-
di.
Socialdemokraterna har sagt att de inte vill sam-
verka med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i säker-
hetspolitiken. Varför räknar man inte in infrastruktu-
ren inklusive trafiksäkerheten i detta val? I trafiken
dödas ca 500 personer per år. Det motsvarar tio buss-
olyckor där alla dör, nästan en olycka varje månad.
Jag såg i dag siffror från EU-länderna, där mer än
44 000 människor omkommer i trafiken varje år,
vilket motsvarar att alla åskådare vid en olycka på ett
fullsatt Ullevi vid en friidrottstävling skulle omkom-
ma. Det kan också jämföras med ett tiotal
11 september-olyckor varje år i Europa. Trafiksäker-
het är alltså säkerhetspolitik. Utan mer pengar till
vägar ingen förbättrad trafiksäkerhet i Sverige.
I Vänsterpartiet och Miljöpartiet erkänner man
inte bilen som ett nödvändigt redskap för att ta sig
fram. Då behövs det väl inte heller någon säkerhet,
kan man förstå.
I de delar av Sverige där det inte finns eller inte
kommer att finnas någon kollektivtrafik eller där en
sådan är olönsam vill jag påstå att den är onödig. Där
är bilen nödvändig och oersättlig. Bilen är Sveriges
bästa och smidigaste trafikslag och skapar en frihet
för individen i valet av resmål och restid.
Ta till er detta i Socialdemokraterna, Miljöpartiet
och Vänsterpartiet om ni tänker fortsätta att samverka
och vara trovärdiga i trafiksäkerhetsdebatten! I dag är
er trovärdighet liten i det svenska folkets djupa led.
Ökade informationsinsatser torde vara en annan
bra väg för trafiksäkerhet. Folkpartiet efterlyser dess-
utom, som vi gjort i tidigare motioner, att kampen
mot alkohol och andra droger ska föras tydligare
inom alla trafikslag. Denna kamp måste prioriteras
som ett led i nollvisionen och trafiksäkerhetspoliti-
ken.
Herr talman! Här kommer alkolåset in i bilden
som ett viktigt inslag i debatten. Vi stöttar det fram-
lagda förslaget om en fortsatt försöksperiod.
Vi vill satsa i första hand på persontransporteran-
de fordon som till exempel skolbussar och andra
bussar och på tung trafik som ofta fraktar farligt gods.
På personbilar måste detta successivt bli standard,
och Folkpartiet tror att upphandlingar av bilar till
företag och offentlig verksamhet där man kräver
alkolås kommer att snabba på införandet av alkolåset.
Herr talman! Fortfarande är det långt till noll,
även om vi just nu upplever en minskad dödlighet på
våra vägar, vilket vi alla naturligtvis gläds åt. Att
dödsolyckorna har kunnat minska under en rad av år
beror på den ökande säkerheten också i bilarna. Detta
säkerhetsarbete måste ytterligare skärpas. Speciellt
ser vi att frågan om barn i trafiken är mycket viktig i
trafiksäkerhetsarbetet.
Tyvärr finns det en konflikt mellan bilars storlek
och trafiksäkerhet eftersom större bilar naturligtvis är
säkrare fordon men drar mer energi till skillnad från
små bilar, för vilka den omvända problematiken gäll-
er.
Bilförarna måste också själva inse de risker som
de utsätter omgivningen för om de inte kör nyktert
och inte tar hänsyn till regelverket för just den sträcka
där han eller hon för tillfället kör.
Vad gäller körkortshanteringen tror vi i Folkparti-
et - det nämns också i betänkandet - att proceduren
för utfärdande av körkort går att förenkla och att den
kan skötas av fler aktörer.
Alkohol och droger hör inte ihop med bilkörning
och båttrafik, och inte heller med att man cyklar eller
går i trafiken. Vi vill här också framhålla frivilligor-
ganisationernas arbete. Det måste ständigt upprepas
att MHF och Motormännen samt NTF gör en fin
insats som betyder mycket för den svenska trafiksä-
kerheten. Vi måste därför ge dem ett starkt - kanske
ett starkare - stöd från samhället.
Herr talman! För att få ordning på trafiksäkerhets-
frågorna, som är så viktiga, tror Folkpartiet att det är
dags för Socialdemokraterna att jämställa trafiksäker-
het med säkerhetspolitik och byta partner i denna för
Sverige så viktiga fråga, det vill säga trafiksäkerhe-
ten. Läs budgetförslagen för väganslaget från de bor-
gerliga partierna! Där finns möjligheterna och lös-
ningarna för trafiksäkerheten. Vi ses vid förhand-
lingsbordet! Utgångsläget för förhandlingarna, herr
talman, är följande: Folkpartiet erkänner bilen men är
emot olyckor i trafiken. Vi är för bättre och säkrare
vägar och är beredda att ta vårt ansvar för detta ställ-
ningstagande.

Anf. 240 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Jag kan inte motstå tillfället att hälsa
förra utskottsordföranden och numera vd för NTF,
Monica Öhman, välkommen till kammaren som
kvällens enda åhörare. Det känns tryggt för mig att
veta att hon inte har någon replikrätt i kväll!
Herr talman! Härom fredagen stod jag tillsam-
mans med 3 000 personer längs en avstängd väg-
sträcka på Torslanda i Göteborg. Sakta rullade det
fram bilar två och två till ett uppsatt stoppljus. Moto-
rerna rusade och däcken ritade svarta streck i asfalten.
Efter tio sekunder var färden på 200 meter över, och
tidtagningsdatorn spottade fram ett litet kvitto till
varje förare. Så fortsatte det hela kvällen till publi-
kens stora förtjusning.
Vad är nu detta för fenomen, och varför tar jag
upp det här i trafiksäkerhetsdebatten? Fenomenet
kallas för blackrace och är ett arrangemang i samver-
kan mellan Göteborgs stad, polisen, motorintressera-
de eldsjälar samt inte minst ungdomarna själva. Detta
är ett positivt alternativ till den illegala streetracing
som breder ut sig på gatorna i svenska städer och som
regelbundet skördar sina olycksoffer.
Alla partier står bakom nollvisionen, visionen att
ingen ska dö eller skadas svårt i vägtrafiken, och det
är för mig som kristdemokrat självklart att ställa upp
på den. Problemet är att denna vision måste förankras
bättre och accepteras av folket, av trafikanterna.
Nollvisionen måste översättas till praktisk handling
hos varje person som sitter bakom ratten eller styret.
Detta beskrivs som en viktig slutsats av Magnus An-
dersson i debattskriften Nollvision eller nollillusion.
En viktig grupp att nå är just ungdomar som står i
begrepp att ta körkort eller just har börjat köra bil
eller mc. Många av dessa, kanske främst killar men
även tjejer, som fascineras av snabba hastigheter och
acceleration, ägnar förmodligen inte många tankar åt
den nollvision vi pratar om här i riksdagen. Det är
bland annat dessa vi måste nå.
Önsketänkandet är förstås medvetna föräldrar som
lär sina barn trafikvett från det att de är riktigt små
och en skola som lär ut kunskap och förmedlar attity-
der till hur man förhåller sig i trafiken.
Önsketänkandet är ju också att alla vi vuxna
skulle vara goda föredömen i trafiken, men vi vet att
det inte är så. Vi är alla ofullkomliga. Därför är det så
viktigt att ta vara på alla goda krafter för trafiksäker-
heten. Motorentusiasterna jag nämnde gör ett bra jobb
i Göteborg. Men här i Stockholm får de nobben. Här,
i huvudstaden, får man inte arrangera så kallade
blackrace-körningar trots att polisen gärna vill hjälpa
till. Varken på industriområden eller på Tullinge
flygfält släpps man in. Kommuner står i kö runtom i
landet för att få hjälp att sätta upp den här typen av
legal racing för att slippa se ungdomarna köra ihjäl
sig och andra, men entusiasternas tid räcker inte till.
Här borde Vägverket och andra med ansvar för trafik-
säkerheten hjälpa till.
Herr talman! Jag vill så säga något om de reser-
vationer vi kristdemokrater står bakom i betänkandet.
I reservation 1 anser vi i likhet med Moderaterna och
Folkpartiet att nya trafiksäkerhetsmål bör sättas upp.
Vi är också mycket kritiska till regeringens bespa-
ringar på väganslagen. Bra vägar, och motorvägar där
de är befogade, är av stor vikt för att förverkliga noll-
visionen.
I reservation 4, som jag härmed yrkar bifall till,
motsätter sig Kristdemokraterna tillsammans med
Centern att den frivilliga försöksverksamheten med
alkolås förlängs med fem år. Vi menar att det nu är
dags att lagstifta om alkolås för rattfylleristerna. De
försök som pågått visar positiva resultat. Det finns en
stor acceptans för alkolås i bilar. Motorförarnas Hel-
nykterhetsförbund, MHF, gör en fin insats på områ-
det. Tillsammans med försäkringsbolaget Salus An-
svar har de lanserat en vision om att alla bilar ska ha
alkolås 2015. Ett första steg är att lagstifta om alkolås
för rattfyllerister. Det ska alltså vara obligatoriskt,
inte frivilligt. Varför ska vi vänta? Jag vädjar till
ledamöterna att stödja reservation 4 om lagstiftning.
Ratt- och drogfylleriet är en av de stora orsakerna
till trafikdöden. Elizabeth Nyström beskrev på ett fint
sätt tidigare hur viktigt det är att påverka attityderna.
Därför vill vi ha obligatorisk drogutbildning för kör-
kortstagare. Vi vill också att den så kallade VIP-
modellen, där trafikoffer får komma till tals, införs på
gymnasier och körskolor och självklart för redan
dömda rattfyllerister. Väl medveten om att detta yr-
kande i vår motion redan har behandlats av justitieut-
skottet vill jag ändå påminna riksdagen om hur viktig
denna fråga är för att förverkliga nollvisionen.
I reservation 5 om barn i trafiken backar vi bland
annat upp Ragnwi Marcelinds motion om åtgärder för
barn som färdas till och från skolan eller åker taxi
eller buss i annat sammanhang. Här behövs ett starka-
re engagemang från regeringens sida.
Så över till mopederna i reservation 9. Mopeder är
ett kärt ämne att prata om. Jag vill slå fast att mope-
den är något positivt. Vi vill, tillsammans med Mode-
raterna och Folkpartiet, att ungdomar ska få köra
moped från den 1 januari det år de fyller 15. Detta
kräver naturligtvis att utbildningen inför förarbeviset
blir bättre än i dag och att de till exempel får öv-
ningsköra på allmän väg. Mopedolyckorna ska vi ta
på allvar. Med de diskussioner vi har fört i utskottet
tillsammans med Vägverket, mopedbranschen och
NTF så förväntar vi oss nu åtgärder på området så-
som att man stävjar trimningen och förbättrar utbild-
ningen.
Herr talman! Vi är emot kravet på fem års obrutet
körkortsinnehav för handledare vid övningskörning,
vilket vi framför i reservation 10. I reservation 12
argumenterar vi för ett införande av högersväng vid
rödljus.
I reservation 13 framför vi att vi är emot att majo-
riteten vill införa ett ägaransvar vid hastighetsöver-
trädelse. Det är inte bara ett illa genomtänkt förslag.
Det strider också mot svensk rättstradition och bör
stoppas redan nu i kammaren.
Herr talman! Jag vill också nämna den bortglöm-
da trafikantgruppen motorcyklisterna. Vi har motio-
nerat om en bättre trafikmiljö för mc-folket och
glädjande nog har utskottet lagt ansvaret på regering-
en och Vägverket att ta erforderlig hänsyn till motor-
cyklisterna i trafikplaneringen. Det ska bli intressant
att följa upp.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att noll-
visionen måste förklaras, förankras och accepteras
inte bara här i riksdagen utan också vid familjens
frukostbord, i skolan och ute på motorbanan.

Anf. 241 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Herr talman! Jag är nöjd att stå här och prata om
det betänkande om trafiksäkerhet som vi har lagt
fram. Det är ett bra betänkande. Det är också glädjan-
de att se att siffrorna de senaste månaderna har gått i
rätt riktning. Vi är inte alls nöjda för det är fortfaran-
de oacceptabelt många människor som omkommer
och skadas allvarligt i trafiken, men det vidtas åtgär-
der för att göra någonting åt denna situation. Så har
det inte alltid varit.
Vi tycker också att regeringen är offensiv och ser
verkligen fram emot den skrivelse som ska komma
nästa vår, med de åtgärder som behövs för att nå
nollvisionen och dess etappmål.
Om man tittar på medierapporteringen det senaste
halvåret har många rubriker handlat om att unga är
överrepresenterade i trafikolyckorna. Ungdomar
svarar för en stor och ökande del av trafikolyckorna.
Den utvecklingen strider mot vad man skulle kunna
förvänta sig, med tanke på att den andel av 18-24-
åringar som tar körkort stadigt har sjunkit ända sedan
början av 1990-talet. Man skulle också kunna för-
vänta sig att ungdomarnas andel sjönk därför att de
nu får övningsköra från 16 års ålder. Så har det varit i
ett antal år. Man skulle kunna tänka sig att mer trä-
ning ledde till säkrare förare.
Om man analyserar den statistik som finns som
bilaga till betänkandet kan man, vilket Elizabeth
Nyström gjorde tidigare, konstatera att det är fel att
påstå att ungdomar är överrepresenterade i trafik-
olyckorna. Det är faktiskt unga killar som svarar för
en mycket stor andel av trafikolyckorna i förhållande
till sin körvolym. Ju allvarligare olyckan är desto
större är de unga männens överrepresentation.
Unga män kör mer än unga kvinnor. De borde
alltså vara skickligare och därmed råka ut för färre
olyckor. Att så inte är fallet kan bero på att unga män
tenderar att överskatta sin egen körförmåga medan
kvinnor ofta bedömer sig som sämre än genomsnittet.
Det leder i sin tur till att killarna tar större risker både
när det gäller hastighet och alkohol. Nio av tio som
tas för rattfylleri är män.
De underskattar också andra osäkerhetsmoment,
till exempel andra trafikanter. Konsekvensen kan bli
förödande.
Enligt många undersökningar prioriterar kvinnor
vanligtvis säkerhet och trygghet i trafiken framför
fart. Könsskillnader beträffande attityder är lätt att
konstatera om man ser reaktionerna på olika åtgärder
som syftar till att minska hastigheterna - gupp, 30-
skyltar vid skolor, kameraövervakning eller mittvaj-
rar. Om man ser på de insändare som reagerar i de här
sammanhangen, hur många av dem är undertecknade
av kvinnor? Det är faktiskt ganska få. Hur många
kvinnor är det som svär när de inte kan köra om på en
"2 + 1"-väg med mittvajer? Det här är ingen veten-
skaplig undersökning, men jag har en förmodan att
det är betydligt fler män än kvinnor som har svårt för
att sänka hastigheten och inte kunna köra om på någ-
ra kilometer.
En snabb och kraftfull bil tycks vara viktig för åt-
skilliga mäns identitet. Hur ska man annars kunna
förklara utvecklingen av stadsjeepar? Med tanke på
hur de ser ut är de säkert alldeles utmärkta i en afri-
kansk nationalpark. Men i Stockholms city finns det
inget vilt och terrängen i städerna är inte, trots
bristande underhåll, sådan att den motiverar en
stadsjeep. Det här handlar om att bilen på något sätt
förstärker en identitet.
Hastighetsinskränkningar upplevs gärna som hin-
der för att utnyttja fordonens prestanda. Det är inte
bara reklam utan även TV:s trafikmagasin, krönikor
från motorjournalister och motortidningar som hela
tiden förstärker sambandet mellan maskulinitet och
en högpresterande bil.
I december 2001 beslutade vi här i riksdagen att
införa jämställdhet som ett nytt transportpolitiskt mål
vid sidan av de fem övriga transportpolitiska målen.
Det innebär att vid planering och genomförande av
trafikpolitiken ska kvinnors transportbehov och vär-
deringar spela lika stor roll som motsvarande för
männen.
Ska jämställdhetsmålet tas på allvar måste trafik-
politiken i större utsträckning återspegla de behov
och värderingar som kvinnor har. Därför borde trafik-
säkerhetsarbetet ändra inriktning. Det i särklass mest
effektiva sättet att stärka trafiksäkerheten är att öka
kollektivtrafikens andel av persontrafiken. Där är
nollvisionen i princip redan uppnådd.
Fler kvinnor än män är utan tillgång till bil. Att
förbättra kollektivtrafiken är således en kombinerad
jämställdhets- och trafiksäkerhetsåtgärd. Koncentra-
tion på att föraren följer gällande regelsystem och
mindre tilltro till att förändringar i vägsystemets be-
skaffenhet ska lösa problemet vore också klokt ifall
olyckorna ska minska.
Trafiksäkerhetsforskarna är överens om vad som
behöver göras. Respekterades hastighetsgränserna,
hade alla bilbälten och var alkohol bannlyst i trafiken,
då skulle väsentligt färre människor dö i trafiken.
Vad ska vi då göra åt de här unga killarna? Vi har
inte riktigt några färdiga lösningar. Uppenbart visar
redovisningen av hearingen att det är viktigt att inte
tvinga på dem körkort för tidigt till exempel genom
att införa det som en möjlighet i gymnasieskolan. Det
är också viktigt att man tar upp en riskutbildning, att
inte bara halkkörning är ett obligatoriskt moment för
att få körkort. Man måste också få lära sig mer: att
avslöja myter om krocksäkra bilar, samband mellan
droger och olyckor, samband mellan hastighet och
skadefrekvens i trafiken.
Vi behöver också ha mer undervisning och dis-
kussion om könsroller i gymnasieskolan. Vi måste
hitta bättre sätt för unga killar att leva ut sin manlig-
het än att ta stora risker för sig själva och andra. Vi
borde också stärka frivilligorganisationerna.
Jag är också glad att se Monica Öhman här i
kammaren. Vi borde, i hennes anda, se till att NTF
och andra frivilligorganisationer får en egen finansie-
ring, så att de inte ständigt behöver ägna sig åt att
söka projektbidrag hos Vägverket. Så viktiga måste vi
nog tycka att frivilligorganisationerna är för att för-
verkliga nollvisionen.
Vår hearing visade att 90 % av olyckorna orsakas
av den mänskliga faktorn. Jag vet inte om Runar
Patriksson tänkte på något annat när vi hörde det. Det
verkar inte som om det har trängt in i hans resone-
mang. Han hävdar, i likhet med en del av de andra
borgerliga trafikutskottsledamöterna, att motorvägs-
byggen i stor utsträckning skulle förhindra att männi-
skor omkommer.
Hur kan man med hjälp av motorvägsbyggen för-
hindra att människor som färdas i mycket höga has-
tigheter - ofta med alkohol i kroppen och dessutom
ofta utan att använda bilbältet - omkommer i trafi-
ken? Då räcker det inte med motorvägsbyggen, utan
då krävs det madrasserade vägar. Med tanke på det
vägnät som vi har i Sverige är det lite svårt att tänka
sig att vi skulle ha råd att täcka mer än en mycket
liten del av Sveriges area med de trafiksäkra vägar
som behövs ifall nämnda metod användes. Nej, vi
menar i stället att Rikspolisstyrelsen skulle få ta över
huvudansvaret för trafiksäkerheten.
Därför yrkar jag bifall till vår reservation nr 2 och
till vår reservation nr 7, som handlar om att den vita
käppen borde innebära stopplikt i trafiken.

Anf. 242 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Jag reagerade på det som Karin
Svensson Smith sade om stadsjeeparna som särskilt
maskulina. Sedan nämnde hon i svepande ordalag hur
motortidningarna hetsar människor till att köpa snab-
ba bilar och så vidare.
Jag vill berätta för Karin Svensson Smith att jag
känner en kvinna som är en högt uppsatt chef på ett
stort motortidningsförlag. Den här kvinnan älskar
snabba bilar, inte bara därför att de är just snabba
utan också för den gemenskap som finns bakom detta
med att äga en bil. Det handlar också om att umgås
med likasinnade och om att kunna färdas fritt.
Jag måste säga att jag reagerar kraftigt på utpe-
kandet av människor som köper större bilar. De
skulle tydligen drivas av några konstiga motiv. Jag
har därför två frågor till Karin Svensson Smith.
Den första frågan är vem som ska bestämma hur
bilarna ska se ut. Är det alltså okej att köra en stor
jeep på tjälskadade vägar i Värmland men inte i
Stockholm?
Min andra fråga är vem som ska bestämma hur
starka motorer det får vara i bilarna.

Anf. 243 KARIN SVENSSON SMITH (v)
replik:
Herr talman! Sverige är ju medlem i EU. Således
ligger inte typgodkännandet i Sverige, utan det ligger
på EU-nivå. Vi i Vänsterpartiet har inte för avsikt att
försöka ändra på det förhållandet. Däremot tycker vi
att det vore rätt så rimligt att ha exempelvis en for-
donsbeskattning för att därmed kunna nå de mål som
Sveriges riksdag har satt upp.
Vanligtvis finns det ett samband mellan fordonets
storlek och dess energiförbrukning. En del av de bilar
av det här slaget som tillverkas i Sverige går här som
personbilar. Men i USA klassas de faktiskt som last-
bilar med tanke på hur mycket fossilt bränsle de för-
brukar. Därför tycker vi dels att det borde spridas
information om den risk för andra som stadsjeeparna
faktiskt innebär och att de inte heller för dem som
åker i dem är säkra, dels att man med hjälp av be-
skattningen borde påverka så att trafiken blir säkrare.
Jag tror att inte heller Johnny Gylling, som brukar
ha höga ambitioner när det gäller trafiksäkerheten,
tycker att det är rimligt att oskyddade trafikanter ska
behöva bli utsatta för den fara som de här fordonen
ofta utgör i stadsmiljön.

Anf. 244 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Ska jag tolka Karin Svensson Smiths
inlägg på det sättet att hon vill förbjuda sådana här
större bilar i stadsmiljön? Och vilket underlag har
Karin Svensson Smith för att säga att de här bilarna
inte är säkra ens för dem som sitter i dem?
Jag har alltid haft uppfattningen att det är säkrare
att färdas i en större bil. Det är en av orsakerna till att
väldigt många kvinnor har valt att köpa de här större
bilarna. Så är det framför allt i USA. Man känner sig
tryggare.
Sedan undrar jag hur man ska få ihop det här med
en bättre miljö. Är Karin Svensson Smith beredd att
lägga fram ett förslag om att förbjuda de här större
bilarna också för miljöns skull?
Man kan fråga sig vem som är mest miljövänlig.
Är det familjen som åker i en större bil, av typen
stadsjeep, eller den som åker ensam i en liten bil?
Totalt sett förbrukas mer energi när man åker i en
liten bil.

Anf. 245 KARIN SVENSSON SMITH (v)
replik:
Herr talman! Jag har inte hört att Vänsterpartiet
övervägt ett förbud. Däremot är vi både av säkerhets-
skäl och av energiskäl mycket kritiska till att andelen
sådana här bilar ökar.
Vad jag baserar min uppfattning på är olika forsk-
ningsrapporter, bland annat från VTI. Tyngdpunkten i
stadsjeeparna ligger ganska högt. De välter lätt och
slår ganska lätt runt. Den säkerhetsimage som en del
av de här bilarna har är alltså något illusorisk för
föraren.
Anledningen till mitt och andras engagemang - vi
är långt ifrån ensamma här - är att stadsjeeparna
utgör en direkt dödsfara för dem som kolliderar med
dem. Fronten, som det är tänkt ska klara en kollision
med en buffel på savannen i Afrika, är direkt dödande
för en fotgängare eller en cyklist. Det är inte rimligt
att vi utan vidare ska acceptera den här utvecklingen.
Vi borde se till att ha trafiksäkra tätorter där hastig-
heterna är anpassade till att äldre människor, barn och
cyklister ska kunna vistas i utomhusmiljön utan risk
för sina liv.
Vi vill satsa mer på kollektivtrafiken och göra
denna attraktiv, och vi vill att bilismen ska stå för
sina egna kostnader. Det är Vänsterpartiets förslag till
åtgärder för att vi ska kunna nå de mål som en enig
riksdag har beslutat om.

Anf. 246 RUNAR PATRIKSSON (fp)
replik:
Herr talman! Karin Svensson Smith sade att jag
sagt något om motorvägar. Jag har sökt med ljus och
lykta i mitt koncept men kan inte hitta ordet
"motorvägar" en enda gång. Jag vet att jag någon
gång pratar bredvid mun men jag kan inte minnas att
jag en enda gång nämnt ordet "motorvägar". Däremot
nämnde jag ordet "vägar". Jag sade att vägarnas kva-
litet är av största vikt från trafiksäkerhetssynpunkt
och anklagade Vänsterpartiet bland annat för att vara
bilfientligt. Där skulle jag vilja ha ett svar i den här
lilla debatten. Har jag alltså rätt när jag påstår att
Vänsterpartiet är bilfientligt? Jag kan ju dra en del
slutsatser av förra replikskiftet.
I mitt inlägg sade jag också att jag tycker att Soci-
aldemokraterna i regeringsställning borde byta part-
ner - detta för att få bättre vägar och en bättre trafik-
säkerhet. Tror Karin Svensson Smith att det skulle bli
mer pengar till vägar och att det skulle vara bra för
trafiksäkerheten om den nuvarande regeringen sam-
verkade med andra partner?

Anf. 247 KARIN SVENSSON SMITH (v)
replik:
Herr talman! Om vi analyserar persontransporter-
na transportslag för transportslag och jämför bland
annat järnvägen med vägtrafiken har nog Runar Pat-
riksson svårt att finna belägg för att man i förhållande
till trafikvolymen skulle kunna uppnå samma mycket
negativa siffror som vägtrafiken visar upp. Runar
Patriksson nämnde själv något om motsvarande en
buss per månad. Om en del av de människor som
färdas på vägarna i stället färdades kollektivt skulle
riskerna minska.
Nej, vi är inte bilfientliga. Vi vet att bilen behövs.
Däremot tycker vi att bilen ska ha en annan plats i
förhållande till andra transportslag och att människor
av hälsoskäl oftare borde cykla och gå. Man borde
kombinera olika transportslag i större utsträckning än
som hittills gjorts.
Talet om motorvägar härrör från en reservation
som, om jag inte läst alldeles fel, Folkpartiet har
skrivit under. I reservation nr 1 säger man nämligen
att motorvägarna i många fall är "det enda sättet att
åstadkomma en radikal förbättring av trafiksäkerhe-
ten". Så står det i den reservation som Runar Patriks-
son har skrivit under. Men detta tycker vi är mycket
cyniskt. Satsar man de pengar man har för väginve-
steringar på motorvägar är det bara en tjugondel av
det totala vägnätet som kan göras mötesfri - detta
jämfört med om man hade vajerväg, inte motorväg,
som strategi.
Vad gäller vägarnas kvalitet har den här budget-
överenskommelsen inte rört en enda krona på under-
hållssidan, utan det är investeringar och vägar som av
statsfinansiella och andra skäl har fått stå tillbaka.

Anf. 248 RUNAR PATRIKSSON (fp)
replik:
Herr talman! För tids vinnande säger jag att det är
bra så.

Anf. 249 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Sverige har kommit långt, kanske
längst i världen, när det gäller trafiksäkerheten. Det är
vi överens om här i kammaren är glädjande. Det är en
styrka att det finns en bred partipolitisk uppslutning
bakom huvudlinjerna i det här arbetet. Men det ligger
i sakens natur att vi i en sådan här debatt lyfter fram
frågor där vi har lite olika uppfattningar.
Centerpartiet vill verka för ett kretsloppsanpassat
och trafiksäkert samhälle. Det förutsätter ett grönare
transportsystem där hela folkhälsan står i centrum,
inte bara de akut dödade på våra vägar. Därför vill vi
i Centerpartiet utveckla kollektivtrafiken - inte minst
med tanke på det som Karin Svensson Smith var inne
på, att det har stor betydelse för jämställdheten - och
ha flera bussar och tåg. Vi vill flytta mera gods från
lastbilar på vägarna till sjötransporter och järnväg. Vi
vill också skapa bättre förutsättningar för säker gång-
och cykeltrafik med ökad användning av cykelhjälm.
Ökad gång- och cykeltrafik har också det goda med
sig, utöver att det minskar biltrafiken, att folkhälsan
stärks genom att alltfler människor rör sig rent fy-
siskt.
Det är viktigt när vi talar om att rädda liv och att
undvika allvarliga skador att påminna om hur dagens
trafiksystem dödar människor långsamt i form av
utsläpp och partiklar. Från Centerpartiets sida vill vi
understryka, det gör vi ofta, det bredare folkhälsoper-
spektivet när vi debatterar trafiksäkerhet. Det handlar
inte endast om de nära 600 människor som körs ihjäl
eller de ca 5 000 som skadas svårt på vågarna varje år
i vårt land.
Det handlar om ungefär lika många människor
som varje år dödas av den försämrade livsmiljö som
främst biltrafiken i våra tätorter åstadkommer. Det är
inte lika enkelt att räkna dödsoffren för den här
smygande döden, men det är de facto ungefär lika
många människor som drabbas. En rapport från en tid
sedan visar att i Västeuropa innebär den allt intensi-
vare trafiken att luftföroreningarna från vägtrafiken
till och med ger fler förtida döda än vad vägtrafiken
och trafikolyckorna ger. Runar Patriksson angav
siffran 44 000 döda i EU, men det är alltså fler, uppåt
100 000 döda sammanlagt om man också räknar in de
negativa effekterna för folkhälsan.
Därför är det så viktigt att bredda den här debatten
till att utöver de akuta insatserna för att förbättra
trafiksäkerheten, som många har talat väl om här och
som jag återkommer till, också handla om hur vi kan
introducera miljöriktiga bränslen och hur vi kan göra
fordonen mera energieffektiva. Jag tillhör dem som
tycker att det är en tragisk utveckling när vi ser så
många fler bränsleslukande jeepar på våra vägar. Det
handlar också om hur vi kan förbättra vägstandarden
så att människorna kan ta sig fram utan att formligen
skakas sönder på undermåliga vägar runtom i vårt
land. Jag delar inte Runar Patrikssons uppfattning att
det skulle vara någon kardinalmedicin för att förbättra
trafiksäkerheten. Det finns flaskhalsar, det finns väg-
sträckor som är dödens vägar formligen, inte minst i
mina hemtrakter i Hälsingland. Vi har väntat på en
ombyggnad av E 4 i många många år. Det har skjutits
framåt år efter år, och vi tvingas fortfarande att upp-
leva dödsolyckor. Vi har i vinter kunnat notera dess-
värre tre dödsolyckor på den vägen.
Vilka strategier behöver vi följa för att på allvar ta
oss an utmaningen att forma ett välfungerande och
trafiksäkert transportsystem? För oss i Centerpartiet
är det uppenbart att man med en målmedveten och
offensiv trafiksäkerhetspolitik kan klara av att på
några år faktiskt halvera antalet dödade och svårt
skadade i trafiken. Enligt vår mening är det insatser
på främst fyra områden som kan ge väldigt goda och
snabba effekter. Det är ingen nyhet för det här ut-
skottet som kan de här sakerna väl, men det finns
ändå anledning att precisera dem.
Nykterhet i trafiken har flera berört här. Det är
kanske det allra viktigaste. Här behövs väldigt tydliga
besked. Onyktra bilförare kan aldrig accepteras. Re-
surser måste prioriteras så att de nykterhetsprov som
planeras kan genomföras i all den utsträckning som
man har tänkt sig. Vi vill också gå fortare fram med
alkolåsen. Som Johnny Gylling sade har vi en gemen-
sam reservation på det området, och jag återkommer
till det något senare.
För det andra: Acceptans av och respekt för gäl-
lande hastighetsbegränsningar. Här är det nödvändigt
att utöver traditionell polisövervakning utveckla nya
grepp som visat sig vara effektiva. Fler poliser synli-
ga på vägarna behövs, men också fler automatiska
kameror som med mycket stor framgång använts på
E 4 i Hälsingland till exempel på sträckan Iggesund-
Hudiksvall. Där har vi haft det nu i fem år. Den kall-
ades tidigare dödens väg. Där har man nu kommit ned
till en laglig nivå på hastigheter, och i stort sett inga
allvarliga olyckor har inträffat. Det har inträffat en
dödsolycka på fem år, och den hade sina speciella
orsaker.
Centerpartiet är också positivt till en större flexi-
bilitet i hastighetsgränserna så att de kan förändras
beroende på årstid, väglag och så vidare. Vi bejakar
också ett ökat ägaransvar till skillnad från mina bor-
gerliga bröder i den här frågan. Vi tycker att det är
rimligt att man håller reda på vem som kör bilen och
att det är rimligt att man också får ta det ansvaret om
hastighetskameran inte kan precisera exakt vem som
har suttit vid ratten.
För det tredje: Bilbältet. Det har vi haft i många
år. De flesta är vana att använda det, men det slarvas
mycket med det. Om man använder det konsekvent
kan vi reducera antalet döda på våra vägar ordentligt.
För det fjärde: Det ska sitta bra däck på alla de
fordon som körs.
Uppfyller vi alla de kraven skulle vi radikalt få
ned antalet döda på våra vägar. Om vi gemensamt
kan leva upp till de här ambitionerna kan vi minska
trafikdöden och bara på några år halvera antalet döda
från de 600 som det är i dag. Det är som Karin Svens-
son Smith sade väldigt glädjande att vi under de se-
naste månaderna kunnat notera en stark nedgång. Vi
får alla hoppas och hålla tummarna att det håller i sig
och att det har en långsiktig effekt. Men det är för
tidigt att dra snabba slutsatser ännu.
Några ord om alkolåsen igen. Utskottets majoritet
framhåller att alkohol och droger i trafiken på alla sätt
kraftfullt måste motverkas. Det är bra. Men ändå
menar jag att utskottet är alltför försiktigt när man
trots de, som utskottet skriver, entydigt positiva erfa-
renheterna av nuvarande försöksverksamhet inte är
beredd att förorda en permanent lagstiftning, i alla
fall inte nu.
Det bör inriktas på en permanent lagstiftning, men
när är man inte beredd att säga från utskottets majo-
ritet. Före 2009 - dit är det sex år - skriver majorite-
ten och avstyrker motioner. Det är en alldeles för låg
ambitionsnivå.
Vi har i dagarna fått ett omfattande och väldigt
bra material från MOF. Jag är säker på att alla här
liksom jag läst det materialet noggrant. Det visar
entydigt att det finns en snabbt växande acceptans
från allmänheten för att införa alkolås till och med i
samtliga nya bilar. Ändå intar Socialdemokraterna
och stödpartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet en
alltför passiv hållning och förlitar sig på att regering-
en ska återkomma i frågan senare.
Jag vill yrka bifall till reservation 4 där vi konsta-
terar att såväl alkoholkonsumtionen som de alkohol-
relaterade olyckorna dessvärre fortsätter att öka. Då
finns det ingen tid att förlora. Det är dags att perma-
nenta verksamheten med villkorlig körkortsåterkallel-
se och alkolås, och det är dags att inrikta sig på målet
att alla fordon ska vara rustade med alkolås. Det finns
flerpartimotioner på det här området med Socialde-
mokraternas Göran Magnusson som första namn. Så
det finns stöd för detta i alla partier, men dessvärre
har vi inte fått majoritet för saken den här gången.
Jag ser att tiden går fort, och vi måste hinna med
ärendet före 23.00, det har vi kommit överens om. Jag
vill bara göra en röstförklaring när det gäller reserva-
tion 5. Genom en lapsus vid justeringen i utskottet är
jag inte med på den, men jag och Centerpartiet kom-
mer att rösta för den. Den handlar om barn i trafik. Vi
tycker att det är en bra reservation, och vi står bakom
den. Det finns en centermotion T449 där man är inne
på samma linje. Synskadade i trafiken har Karin
Svensson Smith talat om. Där vi också en centermo-
tion, och vi står bakom den motionen och kommer att
rösta för den. Vi står naturligtvis bakom alla reserva-
tioner där Centerpartiet finns med, men för tids vin-
nande yrkar jag bifall bara till dessa.

Anf. 250 KERSTIN ENGLE (s):
Herr talman! Vi fick en ängel till låns är titeln på
en TV-dokumentär som visades i utskottet i samband
med att vi beredde det här betänkandet. Den har även
visats på TV 4 under påsken. Filmen handlar om Erik
som dödades av en rattfyllerist. Det finns nog ingen
som sett denna dokumentär utan att bli djupt berörd.
Arbetet med en ökad trafiksäkerhet känns utifrån
den bakgrunden väl motiverat och angeläget. Utifrån
den reflexionen vill jag inför kammaren förklara att
jag med trafiksutskottets betänkande avseende trafik-
säkerheten tycker att vi på ett bra sätt flyttar fram
våra positioner. Det är naturligtvis sant att mycket
mer kan och måste göras för att nå det av riksdagen
fastställda målet om nollvisionen och delmålet 2007.
Det är också med tillfredsställelse som jag kon-
staterar att vi i de stora dragen är överens i utskottet
om vikten av en ökad trafiksäkerhet. Det betänkande
som vi debatterar i dag får därför ses som ett medel
på resan mot en säkrare trafikmiljö.
Herr talman! Jag har i mitt anförande för avsikt att
lyfta fram några delar som jag ser särskilt positivt på i
utskottets betänkande. Men först vill jag nämna att
Börje Vestlund i sitt anförande kommer att ta upp de
frågor som har samband med propositionen om änd-
rade regler för körkort och alkolås.
Till att börja med är jag väldigt tillfreds med att vi
ger ett tillkännagivande när det gäller ägaransvar i
samband med hastighetsövervakning med kamera.
Denna åtgärd syftar naturligtvis till att de som i dag
på de mest uppseendeväckande sätt tar till skräm-
mande metoder för att inte synas på foton ska fråntas
denna trafikfarliga möjlighet. Det är enligt min me-
ning naturligt att den som äger bilen också vet vem
som lånat den och därför har möjlighet att redovisa
detta. Effekterna av försöken med hastighetsöverva-
kande kameror är samfällt positiva och visar med all
önskvärd tydlighet att de har haft avsedd effekt -
sänkt hastighet.
Sambandet mellan hög hastighet och hög dödlig-
het och allvarliga skador är fastställt. Risken för all-
varliga konsekvenser av förarmisstag i samband med
hög fart är stor. Ett av våra viktigaste mål måste där-
för vara att få ned farten på våra vägar till att man
åtminstone håller sig till de lagstadgade nivåerna. En
ökad kameraövervakning av hastigheten på våra vä-
gar är ett naturligt steg i denna strävan. Men det är
viktigt att påpeka att detta inte på något sätt minskar
behovet av manuell övervakning av till exempel
nykterhet, fordonsstandard och andra trafiksäkerhets-
åtgärder.
Herr talman! Den senaste tiden har frågan om lag-
stiftning om krav på cykelhjälmar varit aktuell. Ulrica
Messing har i kraft av ansvarig minister uttalat sig i
frågan och förespråkat en lagstiftning för barn. Mi-
nistern har förespråkat en gräns vid 12 år, vilket vållat
diskussion. I ett tal nyligen på NTF:s kongress läm-
nade hon frågan öppen. Hon kunde till och med tänka
sig en gräns vid 18 år.
Jag är helt överens med ministern att användandet
av cykelhjälmar måste öka. Det måste till och med
öka drastiskt. När det gäller åldersgräns talar statisti-
ken sitt tydliga språk. Enligt färsk statistik halverar
cykelhjälmen risken för dödliga och allvarliga skador.
Det är därför mycket oroande att Vägverkets se-
naste trafiksäkerhetsenkät visar att det bara är 9 % av
alla vuxna som alltid eller nästan alltid använder
hjälm när de cyklar. Det högsta användandet av cy-
kelhjälmar ser vi bland barn upp till 12 år. Sedan
avtar det drastiskt från tonåren och upp i vuxen ålder.
Ungefär 50 % säger sig vara för en cykel-
hjälmslag. Kvinnor och äldre är betydligt mer positi-
va än genomsnittet. Enligt min mening talar detta
snarare för att en tvingande lagstiftning för just ton-
åringar är rätt metod. Jag kan tänka mig att många
tonårsföräldrar skulle ha stöd av en sådan lagstiftning
när argumentationen för hjälmanvändandet konkurre-
rar med snygga frisyrer och andra hindrande så kalla-
de nördfaktorer som är så viktiga i en tonårings livs-
uppfattning. Det är ju för dessa lagen ska vara till
hjälp.
Utskottet har vid behandlingen av propositionen
om nollvisionen uttalat som sin mening att en tving-
ande bestämmelse inte borde införas förrän tillräck-
ligt många accepterar en lagstiftning på detta område.
Inte heller våren 2001 var man i utskottet beredd att
förorda tvingande bestämmelser.
Mot bakgrund av att cykelhjälmsanvändandet har
minskat från 1998 och fram till i dag anser både ut-
skottet och jag att man nu bör överväga åtgärder för
att öka trafiksäkerheten för cyklister. En sådan åtgärd
är införandet av tvingande bestämmelser.
Herr talman! Låt mig avsluta detta anförande med
några ord om nollvisionen och dess resultat så här
långt. Det är inte med någon större framgång som
nollvisionen hittills lyckats i sin ambition att till 2007
minska antalet trafikdöda till 270. Vi får inte glömma
att mycket av trafiksäkerhetsarbetet handlar om att
förändra människors beteende i trafiken. Det är ett
långsiktigt arbete, och det kräver ihärdighet och en-
vishet från beslutsfattarna. Därför är det också viktigt
att vi som beslutsfattare står fast vid vilken myndig-
het som ska ha ansvar för dessa frågor. Det vore
olyckligt att i dag förändra detta ansvar och flytta
trafiksäkerhetsfrågorna från Vägverket till någon
annan myndighet.
Just när det gäller attityder finns det mycket att
göra ur ett jämställdhetsperspektiv. Vägverket kon-
staterar i sin sektorsredovisning för 2002 att kvinnors
beteende bör vara norm i trafiken. Det finns en stor
grupp manliga bilförare som tar större risker än
kvinnliga bilförare. Kvinnor har större acceptans för
sänkta hastigheter, cykelhjälmar med mera och borde
därför vara företrädda i mycket större omfattning i
olika beslutsfattande instanser när det gäller trafiksä-
kerhet.
De senaste månaderna har statistiken varit positiv
vad avser antalet dödade i trafiken. Kurvorna viker
nedåt. Det är bra, men det är fortfarande långt till
målet. Vi måste fortsätta att bekämpa för hög fart och
droger i trafiken, och vi måste få människor att an-
vända de skyddsutrustningar som i dag finns till-
gängliga, om det så är cykelhjälmar eller bilbälten.
Jag har tidigare sagt att jag är nöjd över att ut-
skottet är överens när det gäller de långsiktiga målen
och de huvudsakliga dragen. Men vi måste komma
vidare framåt. Låt det inte bli partipolitik av männi-
skors liv i trafiken! Jag upprepar därför: Vi vet att det
är hög hastighet som dödar. Vi vet att droger i trafi-
ken ökar riskerna för olyckor, och vi vet att skyddsut-
rustning räddar liv. Vi tar med detta betänkande ett
stort steg framåt. Jag yrkar därför avslag på samtliga
reservationer och bifall till förslagen i utskottets be-
tänkande.

Anf. 251 ELIZABETH NYSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Ja, Kerstin Engle, vi är överens i
mångt och mycket. Kerstin Engle sade i sitt anföran-
de att vi har flyttat fram våra positioner.
Men i utskottets betänkande på s. 33 står det att i
det av riksdagen godkända betänkandet om trafiksä-
kerhet från våren 2001 gjordes ett tillkännagivande,
och som framgår av betänkandet har vi inte fått någon
samlad redovisning. Det gäller barn och även äldre.
På s. 37 står det samma sak, att för två år sedan
efterlyste man en sådan redovisning om äldre i trafi-
ken.
Och jag undrar: Varför försöker inte regeringen
att någon gång komma till skott? Vi tycker alla att
detta är oerhört viktiga frågor.

Anf. 252 KERSTIN ENGLE (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi väntar på denna
redovisning, och det är därför som vi har skrivit om
det i betänkandet.
Men regeringen sitter ju inte sysslolös under ti-
den. Man har startat upp nationell samling. Ulrica
Messing kallade till sig alla olika intressenter i trafik-
säkerhetsarbetet som verkligen kunde uträtta någon-
ting, och de ska träffas återigen.
Sedan har ministern också tagit upp detta med till
exempel hjälmlagen. Så det händer mycket ändå.
Men visst ska vi ha redovisningen, och det står ju i
propositionen, som vi ska återkomma till, att den ska
komma våren 2004, och jag förutsätter att så blir
fallet. Det är också meningen att man ska redovisa
någonting om åtgärderna inom nationell samling.

Anf. 253 ELIZABETH NYSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Vi vet att de har samlats och att de
arbetar. Bara de inte håller på för länge. De måste ju
komma till skott och komma med några förslag.
Då vill jag gärna komma in på detta med cykel-
hjälmar. Kerstin Engle sade alldeles nyss att Ulrica
Messing nu har låtit frågan vara öppen att kanske ha
en lag om hjälm upp till 18 år. Min fråga är: Vem ska
stå för straffansvaret? Polisen har i dag inte kapacitet
att stoppa bilar för att undersöka om människor har
alkohol i kroppen. Jag har haft körkort i 43 år. Jag har
blivit stoppad en gång i Sverige för att testa om jag
hade druckit alkohol. Alltså är kontrollen oerhört
liten.
Då är min fråga: Om man ska lagstifta om cykel-
hjälmstvång, vem ska då se till att lagen efterföljs?
Det var därför som jag sade i mitt anförande att det är
viktigt att vi får en information och förståelse. Det är
långt bättre än en lagstiftning.

Anf. 254 KERSTIN ENGLE (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte här i kammaren i dag
svara på vem som ska ha straffansvaret och på hur
lagstiftningen i detalj ska utformas. Vägverket har nu
fått ett uppdrag att titta på detta, och det får vi åter-
komma till.
När det gäller cykelhjälmar tror jag också att man
måste kombinera lagstiftning och informationsverk-
samhet. Vi fick ju alla för ett tag sedan e-post från en
hjärnkirurgkonferens i Karlstad. Den visar med all
önskvärd tydlighet hur viktigt det är med cykelhjälm.
Och Vägverket är redan i gång med sin informations-
verksamhet. Ni kanske fick en liten lapp i era ägg-
kartonger i påskas där de talade om hur ömtåligt vårt
huvud är och hur viktigt det är att vi använder hjälm.
NTF har också bra informationskampanjer. Just den-
na vecka pågår NTF:s hjälminformation som vänder
sig till skolor och företag. Det arbetet måste ju fort-
sätta.

Anf. 255 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Kerstin Engle
lite grann om det här med alkolåsen. Du har ju talat
varmt här för cykelhjälm och talat om att vi måste
skärpa ansvaret när det gäller automatiska kameror,
och jag delar uppfattningen att det är rimligt att gå
vidare med det. Men varför tvekar majoriteten så
mycket när det gäller alkolås och till och med pratar
om 2009?
Jag läste i det utmärkta materialet som vi fick från
MHF en intervju med Ulrica Messing där hon säger
att vi också måste ha med oss de andra EU-länderna
på en lagstiftning. Är det detta som är majoritetens
motiv för att inte ta de nödvändiga stegen? Vi ser hur
alkoholkonsumtionen ökar och vet att det sker 16 000
rattfyllerikörningar varje dag i Sverige. Och du talade
ju väl om filmen som vi har sett och om hur eländigt
det är att så många olyckor orsakas av alkohol i trafi-
ken. Varför tvekar majoriteten?

Anf. 256 KERSTIN ENGLE (s) replik:
Herr talman! Jag är djupt oroad över att alkohol-
konsumtionen i Sverige stiger alltmer. Det kommer
naturligtvis att få effekt på trafiken också.
Jag sade i mitt inledningsanförande att Börje
Vestlund kommer att tala om de frågor som berör
propositionen om alkolås. Men jag kan ändå säga nu
att vi tycker att försöksverksamheten ska fortsätta,
men man kan ju naturligtvis permanenta den tidigare.
Det finns inget som hindrar det. Om man tycker att
verksamheten ger så goda effekter kan man gå in och
permanenta den tidigare.
Sedan tror jag att det arbete som MHF gör när det
gäller propaganda för alkolås är mycket värdefullt
och att de hjälper oss med många steg på vägen. Som
framgick av materialet förbättras tekniken och pri-
serna blir lägre. Jag tror alltså att vi är på väg mot en
acceptans för alkolås. Vi ser nu hur lång tid det har
tagit när det gäller hjälmarna, men det kommer.

Anf. 257 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! En välvillig tolkning av det som
Kerstin säger är att vi i princip är överens, men att ni
ändå har funnit anledning att inte vara med på våra
motioner där vi vill permanenta försöksverksamheten.
Det är ändå ett litet steg. Vi pratar inte om att införa
alkolås omedelbart i alla bilar, men att permanenta
försöksverksamheten vore väl ändå ett måttfullt steg
på vägen mot att införa alkolås i alla nya bilar på sikt.
Jag är alltså oroad över att ni talar om att det kan
dröja ända till 2009. Det vore välkommet med ett
tydligare besked om att alkolås ska införas så fort
som det någonsin går.
När Sverige har gått före när det gäller trafiksä-
kerheten på så många olika sätt hoppas jag att vi inte i
den här frågan ska sätta oss och vänta på att EU-
länderna i alla delar ska vara med, som Ulrica Mes-
sing säger i intervjun. Jag tycker att vi ska gå före och
visa på ett gott exempel och därmed också snabbt få
de andra med oss.

Anf. 258 KERSTIN ENGLE (s) replik:
Herr talman! Om utvärderingen, som nu är ytterst
begränsad, om något år visar att det här är mycket bra
är det inget som hindrar att vi tar nya initiativ i frå-
gan.

Anf. 259 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman och ärade åhörare! Vi är rädda för det
okända. Det kända upplever vi som mindre farligt.
Tänk er själva vad som skulle hända om 600 personer
skulle dö i den nya sjukdomen SARS. Vilken kalaba-
lik det skulle bli. Nu är det i stället 600 personer som
dör i trafiken. Det upplever vi tyvärr som en känd
fara, och det är kanske därför som vi inte tar det på
det allvar som vi egentligen borde göra. Så upplever
jag det i alla fall.
Men, Runar Patriksson, oavsett om det gäller sä-
kerhetspolitik eller trafiksäkerhet ska man göra sådant
som har effekt. Att bygga motorvägar, som Runar
Patriksson och Folkpartiet skriver om i sin reserva-
tion och som redan har påpekats, har ett mycket be-
gränsat värde och marginella effekter när det gäller
trafiksäkerheten. Det kostar en massa resurser som vi
skulle kunna lägga på annat och som skulle ha myck-
et stora effekter på trafiksäkerheten. Man må tycka
om motorvägar av andra skäl än trafiksäkerhetsskäl,
men det leder inte mot trafiksäkerhetsmålen på ett
effektivt sätt. Det gör däremot vajerräcken och andra
åtgärder, som utbyggnad av sådana vägsträckor som
är olycksdrabbade. Men motorvägsbyggande i sig har
ett mycket begränsat värde.
Sverige är i dag ledande på det här området, trots
att vi har nästan 600 döda per år. När det gäller vilka
effekter som vi har att arbeta med är det tre stycken
som egentligen redan har nämnts. Det är alkohol,
hastighet och säkerhetsbälten. Om vi lyckades med
det skulle vi minska, säger många, antalet döda med
165 personer. Om vi minskar fylleri och alkoholpå-
verkan med 30 % och ökar hastighetslydnaden till jag
tror det var 75 %, så är det 100 färre döda. Och ökar
vi användningen av säkerhetsbälten får vi 45 färre
döda. Där har vi de tre viktigaste sakerna som ger
resultat, och det är ju dessa som vi ska arbeta med i
första hand.
Sedan matchar förbättringen av standarden på
bilarna i stort sett trafikökningen, som vi har hört.
Och jag håller fullständigt med Sven Bergström om
att de andra effekterna, folkhälsoeffekterna på trafi-
ken, är lika viktiga att arbeta med.
Problemet med de effekterna är ju att de är lång-
siktiga. Det betyder att det vi utsätts för i dag visar sig
om tio år eller femton år. Det är naturligtvis väldigt
svårt politiskt sett att vidta drastiska åtgärder mot
någonting som vi kommer att se resultatet av om tio
år. Vi har ju tillräckligt svårt att vidta effektiva åtgär-
der när det gäller hastighetsövervakning, säkerhets-
bälten och alkohol, som vi vet dödar en massa folk
redan i dag.
Bilen är ju ett nödvändigt redskap som vi har om-
kring oss och som vi måste ha omkring oss. I stora
delar av landet är bilen nödvändig. Men det gäller att
optimera detta, att se till att bilen blir så effektiv som
möjligt, att den skadar så få personer som möjligt och
att vi får positiva, uppmuntrande effekter till exempel
när det gäller fordonsskatten, alltså att vi använder de
instrument som vi har till vårt förfogande.
Sedan påpekar urskottet också, vilket jag tycker är
väldigt roligt, de problem som finns med snöskoter-
trafiken, det ökande antalet olyckor som vi ser på det
området och det ökande fylleriet. Utskottet påpekar
också att det är på tre punkter vi vill se en förbättring.
Utbildningen måste förbättras. Vi måste kunna dra in
förarbeviset. Vi måste också göra något åt fordonen
på den sidan.
I sin helhet tycker jag att det här är ett bra betän-
kande. Från Miljöpartiet står vi bakom betänkandet.

Anf. 260 RUNAR PATRIKSSON (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill bara säga några ord om mo-
torvägar igen. Jag kan inte säga annat än att vi står
bakom och med kraft och allvar menar att motorvägar
behövs där trafiken kräver det, där det är stark trafik.
Där man behöver ha stor framkomlighet på grund av
mycket trafik är motorvägen den enda lösning som är
vettig, och den behövs på många ställen i Sverige i
dag.
Vi är också för vajerräcken där det visar sig att det
är brukbart och lönsamt och där trafikintensiteten är
av den storleken att det är den bästa lösningen. Men
det är framför allt så, herr Roxbergh, att vi är för mer
pengar till vägnätet. Vi är övertygade om att för att
hindra många av de olyckor som i dag sker, inte
minst på Elizabeth Nyströms nämnda väg 45, som
också är en dödens väg, eller väg 40 vid Jönköping
där många olyckor har skett den senaste tiden, måste
det till mer pengar till vägnätet.
I landet som helhet är det ju så att de borgerliga
partierna, som jag i dag inbjöd regeringen till en dis-
kussion med, skulle kunna få ett bättre vägnät i hela
Sverige. Då vill jag fråga ordförande Roxbergh: Är
det så att ett bättre vägnät betyder bättre trafiksäker-
het i Sverige?

Anf. 261 CLAES ROXBERGH (mp)
replik:
Herr talman! Vi får skilja på två olika saker. Dels
handlar det om att bygga nya motorvägar, dels om att
förbättra och underhålla det befintliga vägnätet. Då
skulle jag vilja säga att majoriteten har väl så mycket
pengar när det gäller underhållet av vägnätet. Vi
skjuter nu i vårpropositionen på investeringarna när
det gäller motorvägsbyggen och stora projekt för att
få statsfinanserna att gå ihop.
Samtidigt får man komma ihåg att ju mer motor-
vägar man bygger desto mindre pengar har man
egentligen till att vidta de andra typerna av åtgärder
typ vajerräcken, typ förbättringar av de vägar som
finns. Det är ju de åtgärderna det gäller. Jag tycker
egentligen att vi borde se till att prioritera våra insat-
ser utifrån ett trafiksäkerhetsperspektiv, vilket vi inte
alltid har gjort. Man kan ha respekt för framkomlig-
heten. Man kan ha respekt för att det ska gå att hålla
en hög hastighet och så vidare. Men det primära i
prioriteringen tycker jag vore att utgå från trafiksä-
kerhetsmålet.

Anf. 262 RUNAR PATRIKSSON (fp)
replik:
Herr talman! Det låter så bra. Men vi som lever
ute i det vardagliga svenska landskapet dit vägpeng-
arna fördelas, vi lever med en summa på mellan 500
och 600 miljoner i Värmland. Det ska bli mer pengar
sägs det, men summan är något mindre än den vi
tidigare har fått höra, och vägarna är lika dåliga och
trafikfarliga. Jag nämner 61:an, 62:an, 63:an, väg
172, väg 175, 45:an genom Värmland. Det finns inga
mer pengar trots vackert tal från den nuvarande majo-
riteten. Detta är trafiksäkerhet, det är vi övertygade
om som vill ha mer pengar till vägar.

Anf. 263 CLAES ROXBERGH (mp)
replik:
Herr talman! Förvisso finns det åtgärder som be-
höver vidtas. Jag vill peka på, faktiskt, vajerräckena
som en mycket framgångsrik åtgärd. På de vägavsnitt
där de har byggts har dödsolyckorna praktiskt taget
eliminerats. Jag tror att vi i fortsättningen måste gå
vidare med detta. Det är ett effektivt sätt. Pengarna
räcker långt. De räcker till många kilometer och
många mil. Det tror jag att vi ska prioritera. Och
förvisso finns det förbättringar som behöver göras
även i Värmland.

Anf. 264 BÖRJE VESTLUND (s):
Herr talman! Jag ska nu redogöra för utskottets
ställningstagande vad avser betänkandets delar om
regeringens proposition som har redovisats i detta
ärende. Samtidigt ska jag redogöra lite grann för
frågorna om EU-mopeder och körkortsfrågor.
Jag kan ändå inte låta bli att göra en reflexion:
Enligt alla de fakta som vi diskuterar är det farten,
bältet och nykterheten som brukar vara de avgörande
delarna för att befrämja en god trafiksäkerhet. Men
när man hör Runar Patriksson och andra skulle man
kunna tro att det är just vägarnas beskaffenhet som är
det viktigaste. Jag har svårt att se att det skulle över-
ensstämma med det synsätt som de flesta kännare av
den här frågan har.
Ett av de största problemen i trafiken är alkohol
och andra droger. Sverige har en relativt restriktiv
lagstiftning vad gäller alkohol och trafik. Det har
dock visat sig att detta inte räcker. Regeringen före-
slår i sin proposition att försöksverksamheten med
alkolås ska få fortsätta till 2009 och att den ska gälla
hela landet. Vidare ska försöket gälla de flesta av de
typer av förarbehörigheter som i dag finns. Alkolåset
ska inte vara kopplat till ett visst fordon. Kravet är att
alkolås ska finnas installerat.
Utskottet delar dock inte regeringens bedömning
av att man ska få behålla körkortet under denna tid.
Vi menar att det ska vara ett särskilt intyg på att man
får köra bil under förutsättning att det är ett alkolås i
bilen. Men körkortet ska under denna tid återkallas.
Det vill vi ge regeringen till känna.
De motioner som har inlämnats under den all-
männa motionstiden och i samband med propositio-
nen instämmer i huvudsak med vad regeringen anför.
Det finns några som vill gå längre. Ett antal motioner
kräver en permanentning av försöksverksamheten.
Några motioner kräver att alkolås blir standardutrust-
ning. Ytterligare ett par ställer krav på utformningen
av själva alkolåset.
Utskottet menar dock att det är för tidigt att per-
manenta verksamheten. Det har endast varit 72 per-
soner som har fullföljt hela den här försöksverksam-
heten. Även om mycket talar för en permanentning
vill vi först ha ett fullskaleförsök. Utskottet är inte
främmande för att permanenta försöket före 2009.
Det bör dock finnas med en samlad bedömning från
hela trafiksäkerhetens område. En sådan redovisning
har regeringen för avsikt att återkomma med under
våren 2004.
När det gäller kravet på att alkolås ska vara obli-
gatoriskt i alla fordon från och med år 2005 ser ut-
skottet detta som problematiskt. Denna fråga bör i
huvudsak samordnas så att det råder gemensamma
regler i hela den europeiska unionen. Det är också en
fråga som regeringen med jämna mellanrum tar upp i
ministerrådet, men tyvärr är det oftast enbart Sverige
som har den uppfattningen. Utskottet menar dock att
det är positivt att flera kommuner numera kräver att
alkolås ställs som krav vid upphandling av entrepre-
nörer. Även Vägverket har i samband med upphand-
ling av entreprenader och konsulter ställt krav på att
tunga fordon ska ha alkolås.
Regeringen har också i en proposition föreslagit
en rad förändringar vad gäller körkort med mera. Det
finns några viktiga saker som man vill förändra. Det
gäller bland annat behörigheten B, som ska ge rätt att
köra tre- och fyrhjuliga motorcyklar. Det gäller också
tidpunkten för att ansöka om nytt körkortstillstånd
sedan körkortet i vissa fall blivit ogiltigt. Det ska inte
längre inverka på om förarprov ska få avläggas eller
inte. Man föreslår också en rad förenklingar av regler
kring särskilda villkor i körkortstillstånden, samt
förändringar om körkortstillstånd och förarprov.
Bakgrunden till dessa förändringar är att Vägver-
ket hos regeringen har påtalat att körkortslagstiftning-
en medför tillämplighetsproblem som i vissa fall kan
innebära onödiga problem för såväl Vägverket som
den enskilde.
Utskottet har prövat motionsyrkanden om att det
inte ska krävas fem års obrutet körkortsinnehav för att
kunna vara trafiklärare eller utbildningsledare. Vi kan
se att det i vissa fall finns oönskade konsekvenser av
en sådan regel - till exempel att man inte hunnit för-
nya sitt körkort och att det därför inte finns fem års
obrutet innehav. Å andra sidan kan skälet vara av en
annan art, till exempel trafikförseelse som har innebu-
rit att körkortet återkallats. Vid en samlad bedömning
menar dock utskottet att man måste avstyrka dessa
motioner, för man kan inte generellt säga att det bara
är en administrativ åtgärd, som reservanterna har
uttryckt.
Utskottet ser med stort bekymmer på utvecklingen
när det gäller så kallade EU-mopeder. Det finns en
lång rad motioner som på olika sätt kräver åtgärder
vad gäller dessa fordon. Framför allt pekar motionä-
rerna på det ökade antalet olyckor, frågor kring förar-
bevis, en höjning av åldersgränsen, frågor om regi-
streringsskyltar med mera. Utskottet tog redan i sam-
band med budgetberedningen hösten 2002 när det
gällde budgetområde 22 upp frågan och anförde att
man förutsatte att berörda parter vidtog kraftfulla
åtgärder för att åtgärda problemen och att regeringen
till riksdagen redovisade sin bedömning av hur denna
allvarliga situation ska kunna lösas. Utskottet har
även haft kontakter med branschorganisationer och
NTF.
Utskottet förutsätter att de yrkanden som finns i
motionerna kommer att beaktas inom ramen för ett
beredningsarbete. En sådan fråga kan vara att höja
kraven på utbildning och testning av blivande EU-
mopedsförare. Utskottet menar dock att det är en
rimlig ordning att man om man begår trafikbrott med
sin EU-moped inte ska kunna behålla förarbeviset.
Det bör därför prövas om det inte är möjligt att åter-
kalla förarbevis för att skapa positiva trafiksäkerhets-
vinster, och det vill vi också ge regeringen till känna.
Vi anser därför att regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning och en analys av hur
möjligheten till återkallelse av förarbevis ska kunna
genomföras.
Utskottet menar vidare att ytterligare åtgärder bör
övervägas för att förbättra trafiksäkerheten för ter-
rängskoter, dels genom att förändra tekniska före-
skrifter, dels genom att höja kraven på utbildning av
utbildare. Utskottet förutsätter att regeringen redovi-
sar sin bedömning i dessa frågor. Det bör särskilt
beaktas att man bör skilja mellan terrängskoter och
terränghjulingar då de ur trafiksäkerhetsperspektiv
skiljer sig åt.
Vidare anser vi att de nuvarande reglerna vad
gäller att den som återfått ett återkallat körkort som är
utfärdat före den 1 januari 2000 inte har rätt att fram-
föra snöskoter är orimliga, då kraven är högre för att
erhålla körkort än för att erhålla förarbevis för ter-
rängskoter. Vi anser också att regeringen bör åter-
komma med förslag om hur denna regel kan ändras.
Slutligen har vi ett förslag som gäller vägtrafikde-
finitionen. Detta blir väldigt tekniskt och tråkigt, men
det är trots allt vägtrafikdefinitioner. Det finns en
liten fråga förutom regeringens förslag om att tre- och
fyrhjuliga motorfordon ska kunna inbegripas i denna
lagstiftning men också att "terrängfordon" byts ut
mot "terrängmotorfordon". Det finns numera en ny
typ av moped på marknaden som inte har pedal.
Dessvärre säger vår lagstiftning att mopeder ska ha
pedal. Därför föreslår utskottet - och lägger fram ett
förslag till ny lagstiftning - att man ska ta bort pe-
daltvånget i den lagstiftning som finns.
Till sist, herr talman, vill jag kommentera ett par
reservanters uppfattning att man ska privatisera Väg-
verkets verksamhet med uppkörningar. Vi delar inte
de reservanternas uppfattning. Vi menar att det har
blivit bättre, och vi kan inte se något värde i att ha
den typen av verksamhet.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag
och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 265 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Herr talman! Precis som Elizabeth Nyström sade
är det här betänkandet i stora delar en stor moderat
framgång. Två moderata motioner har lett till tillkän-
nagivanden. Jag vill faktiskt ge en eloge till utskottet
för detta. Den här gången har utskottet sett praktiskt
på vissa frågor och vågat tillstyrka förslag som kom-
mer från oppositionen.
Det första tillkännagivandet handlar om intyg i
stället för körkort när man blir dömd till alkolås i
rattfyllerimål. Det skulle ju ha varit förödande om
utskottet hade gått på regeringens ganska korttänkta
förslag om att man skulle få ha ett körkort när man
var dömd för rattfylleri. Det är en viktig slutsats som
utskottet kom fram till, till skillnad från regeringen.
Att ha kvar körkort som kan missbrukas i samband
med rattfylleribrott ger helt fel signaler, och det hade
gett möjlighet för en rattfylleridömd att exempelvis
åka till Spanien och där kunna hyra sig en bil utan
alkolås.
Herr talman! Det andra tillkännagivandet som vi
har fått gehör för handlar om att man ska kunna åter-
kalla förarbevis för EU-mopeder. Det är en självklar-
het ur moderat synpunkt, och nu äntligen också ur
hela utskottets synpunkt. Har man exempelvis åkt dit
för rattfylleri ska man inte med ett förarbevis kunna
köra en EU-moped.
Herr talman! Vår reservation nr 10 handlar om
krav på obrutet körkortsinnehav för övningskörning.
Betänkandet talar om problem med dagens regler. Det
står exempelvis om någon som har glömt att förnya
sitt körkort. Det finns många exempel. Vi kan säkert
alla ge våra egna exempel på hur felaktigt detta regel-
system är. Men vad säger majoriteten egentligen i
betänkandet? Jo, de ser problemet, men de blundar i
alla fall. De förutsätter att regeringen återkommer
med sin bedömning i frågan. Är det så att utskottet
inte vill, inte kan eller inte får ta alltför många egna
initiativ?
Herr talman! Det kan verka lite bitskt att tro så.
För att ändå vara lite positiv tycker jag mig kunna se
någonstans i andemeningen att majoriteten även i
denna fråga kommer att följa den moderata linjen.
Det kommer säkert att ta ett tag. Vi får vänta på nästa
trafiksäkerhetsbetänkande. Men det vore välkommet
för svenska folket, för familjer och för dem som har
anhöriga som vill övningsköra privat. Vi kan inte ha
ett system som gör att man ska ha fem års obrutet
körkortsinnehav. Vi säger i vår reservation att man
ska ha haft körkort i fem år, men vi tycker inte att det
dessutom efter det ska vara en obruten period av fem
år. Man kan tänka sig en person som kanske har haft
körkort i 25 år och har gjort sig skyldig till någon
förseelse som inneburit att han blivit av med körkor-
tet en kort period. Då får han inte övningsköra. Jag är
övertygad om att det är en bra chaufför i alla fall.
Men vi får hoppas att man i nästa betänkande går från
ord till handling. Vi kan ju alltid hoppas.
Jag vill säga något om det utvidgade alkolåsförsö-
ket som startade i februari 1999. Det skulle pågå i
fem år i tre län. Jag har haft många debatter med
Rosengren i denna fråga. Jag vill minnas lite grann.
Och jag minns att det kändes lite ensamt att stå i
kammaren under de debatter som jag då hade med
honom och försökte få en ändring till stånd och ut-
vidga alkolåsförsöket till att gälla hela landet. Då var
jag ensam. Nu är det kapplöpning om vilka beslut
som vi ska ta. Men det känns ändå roligare i dag att
se att utskottet efter dessa år har ställt sig bakom det
krav som jag så länge ställt i debatter med Rosengren.
Jag minns när jag frågade vår förre näringsminis-
ter vad det berodde på att han inte kunde gå vidare
med detta. Jag försökte se vad problemet var. Alkolås
hade ju funnits i många år i USA och Kanada. De har
samma bilar, de har samma sprit, och de har samma
tekniska utrustning. Och man kan tänka sig att män-
niskor också är tekniskt lika uppbyggda över jorden.
Som ni förstår hade Rosengren inget svar den gången
heller.
Vi accepterar att det blir ett fortsatt försök för al-
kolåsprojektet. Vi kräver ingen permanentning nu. Nu
vet vi att hela landet får del av detta, vilket är det
viktiga. Vi ser också att det utvidgas till andra kör-
kortsklasser. Därför kan vi acceptera att det inte blir
en omedelbar permanentning utan att det, som sagt
var, är ett försök.
Jag tycker att det viktiga när man lyssnar på de-
batten är att man tar upp frågan att om man skulle
permanenta detta nu kommer det inte att vara en enda
person mer som kommer att få del av alkolås, utan
det är samma regler under försöksperioden. Låt oss
därför ha det som ett försök när det ändå gäller fler
körkortsklasser.
Herr talman! Jag står i likhet med Elizabeth Ny-
ström bakom alla våra reservationer. Men jag vill
också yrka bifall endast till reservation 1 för tids
vinning och för kammarens trevnad.

Anf. 266 BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Herr talman! Jag vet ärligt talat inte varför Jan-
Evert Rådhström gick upp i denna talarstol i denna
sena timme. Men uppenbarligen var det för att få ösa
lite mer galla över regeringen än vad man brukar
göra. Men om han bara har det syftet i detta inlägg
kan jag förstå honom. Jag hoppas dock inte att det är
så.
Jag tänkte ta upp den fråga som handlar om att
man måste ha fem års oavbrutet körkortsinnehav för
att få vara trafiklärare eller handledare. Då är det
intressant att Jan-Evert Rådhström tar upp de frågor
som handlar om när man har haft ett långt körkortsin-
nehav och så vidare. Det kan alla ha sympati för. Men
varför i herrans namn ska de som har åkt fast för
rattfylleribrott och som har brutit mot de viktiga tra-
fikreglerna få vara de goda föredömena som ska få
utbilda framtidens förare?
Visst kan det finnas exempel på sådana som inte
har haft ett oavbrutet innehav under fem år av admi-
nistrativa skäl. De kanske inte har hunnit förnya sitt
körkort. De kanske har blivit av med det på grund av
sjukdom eller av något annat skäl. Men det är ändå så
att vi ska ha den absolut högsta möjliga säkerheten
för att vi ska kunna ha de allra bästa handledarna och
de allra bästa trafiklärarna när vi ska utbilda framti-
dens förare. Jag har svårt att förstå konklusionen i den
reservation som Moderaterna har i detta samman-
hang.

Anf. 267 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Börje Vestlund kan tycka att jag
spyr galla över regeringen och så vidare. Oppositio-
nens uppgift är att tala om vad man tycker. Och jag
borde nog gå upp lite oftare och tala om vad som inte
händer i regeringens handlande. Men nog om detta.
När det gäller ett oavbrutet körkortsinnehav under
fem år tar Börje Vestlund upp det som vi också kan
tycka vara det värsta exempel som finns med rattfyl-
lerister. Vi säger att om man har haft körkort och blir
av med det för en förseelse ska man också ha fått
tillbaka det och ha haft det under minst ett år oavbru-
tet efter detta. I stället för att gå till regeringen och be
om förslag i den riktningen som vi kräver säger Börje
Vestlund att det inte händer någonting från utskottets
majoritet. Alla de andra människor som Börje Vest-
lund kan se blir drabbade struntar han i. Men vi ser
problemet och vill ta oss an det. Hellre fäller Börje
Vestlund alla i vårt land som ska vänta i fem år än att
ta sig an problemet.

Anf. 268 BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Herr talman! Nej, Jan-Evert Rådhström, jag vän-
tar inte med att ta itu med problemet. Men vad det
handlar om är att vi alltid ska ha försiktighetsprinci-
pen när vi talar om trafiksäkerhet. Det genomsyrar
hela det trafiksäkerhetspolitiska arbetet. Det är också
därför som man säger att det är beklagligt att inte alla
så att säga kan komma igenom. Men det är bättre att
ha en regel som säger att det är några som då beklag-
ligt nog inte får vara handledare och trafiklärare. Men
då skyddar vi samtidigt ett stort antal andra som
skulle ha haft trafiklärare som uppenbarligen hade
brutit mot trafikregler. Det kan vi aldrig någonsin
acceptera från majoritetens sida. Jag tror inte att Jan-
Evert Rådhström ska förvänta sig att man ska kunna
bli bemött från den moderata sidan i den delen.
Jag vill också säga att det är fantastiskt att när
Jan-Evert Rådhström anser att han har fått rätt måste
han gå upp och ösa ytterligare galla över regeringen.
Det tycker jag i så fall är mer fascinerande.

Anf. 269 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Det är ett problem att Börje Vest-
lund, regeringen och majoriteten använder försiktig-
hetsprincipen så till den milda grad att det blir hand-
lingsförlamning. Det är precis därför som man i op-
position måste vara med och driva frågor. Det är
därför som jag drev frågan om att vi skulle utvidga
alkolåsförsöket till hela vårt land för att vi skulle
rädda liv. Märk det - vi skulle rädda liv. Det är det
som vi gör när vi utvidgar alkolåsförsöket. Jag var
inte nöjd, och mitt parti var inte nöjt, med att vi skulle
vänta i fem år. Men lyckligtvis, tack vare att vi driver
på och inte använder försiktighetsprincipen in absur-
dum, kommer vi till resultat. Det är det som är det
viktiga. Därför kommer vi i oppositionen att ligga på
i olika frågor för att saker ska hända i trafiksäkerhe-
tens intresse.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)

15 § Det internationella fördraget om växtgene-
tiska resurser för livsmedel och jordbruk

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU17
Det internationella fördraget om växtgenetiska resur-
ser för livsmedel och jordbruk (prop. 2002/03:52).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)

16 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2002/03:105 Ändringar i lagen om flyttning av for-
don i vissa fall, m.m.

17 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 7 maj

2002/03:328 av Jörgen Johansson (c) till statsrådet
Hans Karlsson
De förtroendevaldas roll i samband med strejker
2002/03:329 av Carl B Hamilton (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Sverige och Europas försvar

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 13 maj.

18 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 7 maj

2002/03:878 av Lars-Ivar Ericson (c) till statsrådet
Ulrica Messing
Butiker på landsbygden
2002/03:879 av Annika Qarlsson (c) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisresurser
2002/03:880 av Annika Qarlsson (c) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Radon i hus
2002/03:881 av Inger Davidson (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Kvalificerad yrkesutbildning
2002/03:882 av Inger Davidson (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Kostnadsersättning för gymnasieskolor
2002/03:883 av Anne-Marie Ekström (fp) till finans-
minister Bosse Ringholm
Privat uthyrning av rum till studenter
2002/03:884 av Lars U Granberg (s) till statsrådet
Hans Karlsson
Friskintyg vid nyanställning
2002/03:885 av Birgitta Ahlqvist (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Skydd för indianbefolkningen i Big Mountain
2002/03:886 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet
Hans Karlsson
Tjänstledighet för att starta eget företag

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 13 maj.

19 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 7 maj

2002/03:819 av Mats Odell (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Kapitalstruktur i statliga bolag
2002/03:822 av Göran Lindblad (m) till statsrådet
Gunnar Lund
Återanvändning av statens datorer
2002/03:846 av Jörgen Johansson (c) till statsrådet
Pär Nuder
Rätt att ta del av offentlig information
2002/03:847 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till
kulturminister Marita Ulvskog
Reklam i närradion
2002/03:849 av Mats Odell (kd) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Kapitaltillskott till SJ och EU:s statsstödsregler
2002/03:850 av Carl B Hamilton (fp) till statsrådet
Pär Nuder
Fackliga partibidrag
2002/03:851 av Heli Berg (fp) till statsrådet Ulrica
Messing
Blekinge kustbana
2002/03:852 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet
Pär Nuder
Partibidrag från fackliga organisationer
2002/03:853 av Torsten Lindström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Forskningspropositionen
2002/03:854 av Gustav Fridolin (mp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Våld i skolan
2002/03:855 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet
Mona Sahlin
Islamofobi
2002/03:858 av Carl-Axel Johansson (m) till statsrå-
det Ulrica Messing
Europaväg 6/22
2002/03:859 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
E 18
2002/03:860 av Anita Sidén (m) till statsrådet Berit
Andnor
Förtidspensionärernas situation
2002/03:861 av Hans Backman (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Reumatikerns situation
2002/03:864 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Sjuksköterskors förskrivningsrätt i skolhälsovården
2002/03:865 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Utredningen angående medicinska specialiteter

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 13 maj.

20 § Kammaren åtskildes kl. 22.59.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till och med
4 § anf. 41 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med 8 §
anf. 85 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med 9 §
anf. 133 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med 11§
anf. 170 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 18.00,
av tredje vice talmannen därefter till och med 13 §
anf. 227 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.