Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:82

Tisdagen den 1 april

Kl. 14.00 - 15.55

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 24, 25 och 26 mars.
2 § Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen

Talmannen meddelade att Hans Backman (fp)
återtagit sin plats i riksdagen från och med den
29 mars, varigenom uppdraget som ersättare upphört
för Lena Ödeen.

3 § Meddelande om frågestund

Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 3 april kl. 14.00 skulle följande statsråd
närvara:
Vice statsminister Margareta Winberg, statsrådet
Morgan Johansson, statsrådet Berit Andnor, utbild-
ningsminister Thomas Östros och statsrådet Pär Nu-
der.

4 § Anmälan om fördröjt svar på interpella-
tion

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 2002/03:246

Till riksdagen
Interpellation 2002/03:246 av Agne Hansson (c)
om riskkapitalförsörjningen för små företag
Interpellationen kommer att besvaras den 8 april
2003.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa utomlands.
Stockholm 31 mars 2003
Näringsdepartementet
Leif Pagrotsky
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef

5 § Svar på interpellation 2002/03:203 om spel-
beroende

Anf. 1 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Annelie Enochson har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka
spelberoendet, vilka åtgärder jag avser att vidta för att
minska barns och ungdomars tillgänglighet till
spelautomater samt om jag avser att följa det förslag
till ökade anslag som Statens folkhälsoinstitut har lagt
fram för att finansiera åtgärder som ska leda till ett
minskat spelberoende.
Mot bakgrund av utvecklingen på spelmarknaden
och problemen med ohälsoeffekter till följd av över-
drivet spelande fick Statens folkhälsoinstitut i oktober
2001 i uppdrag att ge förslag till ett handlingsprogram
mot spelberoende. Institutet har nu presenterat sitt
förslag och arbetet med att bereda det pågår för när-
varande i Regeringskansliet. Jag avser att återkomma
till riksdagen med förslag till utökade resurser för att
motverka spelberoendet.
En rad förslag till åtgärder som FHI har lagt fram
finns med redan i regeringens proposition
2002/03:93, Vissa frågor inom spelområdet m.m.,
som nyligen presenterats för riksdagen. En viktig del
i åtgärdsprogrammet blir att regeringen kommer att
ge stöd till att utveckla vårdformer för spelberoende.
Regeringen avser att ge stöd till att inrätta kunskap-
scentra i Malmö, Göteborg och Stockholm i enlighet
med FHI:s förslag.
Ytterligare förslag i FHI:s rapport som regeringen
ser som angelägna att förverkliga är att skapa förut-
sättningar för riktade utbildningsinsatser till personer
som yrkesmässigt kan komma i kontakt med spelbe-
roende eller problemspelare. Regeringen ser också ett
behov av förstärkt stöd till självhjälpsgrupper och
föreningar för spelberoende samt riktade insatser för
att förbättra stödet till de anhöriga. Ett långsiktigt och
brett upplagt forskningsprogram om spel och spelbe-
roende ska genomföras. FHI bör därför enligt rege-
ringens bedömning ansvara för att en forskningsplan
upprättas under 2003.
Frågan om hur marknadsföringen av spel påverkar
spelets och problemspelandets utveckling bör enligt
regeringens bedömning studeras närmare och förslag
utarbetas om att begränsa marknadsföringen för att
minska problemspelandet. Regeringen har för avsikt
att med ATG och Svenska Spel ta upp frågan om
bolagen i annonser eller reklaminslag i medier samt
på lotter, bongar, spelkvitton och dylikt ska informera
om det hjälptelefonnummer som finansieras av FHI
och som riktar sig främst till personer med spelbero-
ende eller deras anhöriga, i syfte att förändringen ska
träda i kraft snarast, dock senast den 1 juli 2004.
Avsikten är att pröva systemet under 24 månader för
att därefter låta utvärdera effekterna.
När det gäller värdeautomater har regeringen i
Svenska Spels koncession för spel på värdeautomater
för perioden den 1 januari 2003 till den 31 december
2004 beslutat att för tillståndet kräva att bolaget vid
sina avtalsförhandlingar med restaurangägare gör en
samlad översyn av lämpligt antal värdeautomater per
spelställe samt placeringen av automaterna. Rege-
ringen har vidare uppdragit till Lotteriinspektionen att
vid utfärdande av lotteritillstånd särskilt överväga
möjligheten att begränsa antalet spelautomater. Syftet
med dessa begränsningar och krav är att minska ris-
ken för sociala skadeverkningar, samtidigt som det
enligt regeringens bedömning ökar möjligheten till en
effektiv kontroll och tillsyn över spelformen.
Regeringen har under senare tid fört en diskussion
med Svenska Spel om hur ansvaret för och kontrollen
av spel på värdeautomater kan utvecklas. Svenska
Spel har mot bakgrund av detta under 2003 arbetat
fram ett tiopunktsspelansvarsprogram för spel på
värdeautomater. Programmet innefattar åtgärder för
att säkerställa att 18-årsgränsen efterlevs, nya utbild-
ningskrav, särskilda omsättningskrav för spelplatser
med fler än tre värdeautomater, förändring av vär-
deautomaternas utseende, ny informationsfolder och
ett öppethållande kopplat till serveringstillståndet.
Bolaget har redan påbörjat tillämpningen av pro-
grammet. Regeringen avser att nära följa hur spelan-
det på värdeautomater påverkas av de åtgärder som
kommer att vidtas i enlighet med spelansvarspro-
grammet.
Regeringen kommer alltså att så långt möjligt,
efter genomförd remissbehandling av FHI:s rapport,
förverkliga viktiga delar av de förslag Statens folk-
hälsoinstitut redovisar i sin rapport. Regeringen
kommer också att nogsamt följa den fortsatta utveck-
lingen inom området.

Anf. 2 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! Tack, herr minister, för svaret.
Det är en allvarlig situation vi har i Sverige i dag
med ett ökande spelberoende allteftersom staten öpp-
nar upp för nya spel och kasinon. Sedan jag skrev
min interpellation i februari har Stockholm öppnat ett
nytt kasino, och vi har nu fyra kasinon i Sverige. På
Stockholms kasino kommer insatserna på enstaka
nummer, så kallade high limit, att vara så höga som
40 000 kr. Det krävs en rejäl plånbok för att klara så
höga insatser. Tyvärr har det visat sig att det är hus-
håll med låga inkomster som spenderar mest. De
spenderar tre gånger så stor andel av sin disponibla
inkomst på spel som vad höginkomsttagarna gör.
Många spelar för att de hoppas på att vinna den
stora vinsten som totalt kommer att förändras deras
liv; de kommer att bli rika, lyckliga och leva bra
resten av livet. Att skapa en förmögenhet genom ett
vanligt lönearbete är ju i det närmaste omöjligt i det
socialdemokratiskt styrda Sverige, och spelandet blir
därför en verklighetsflykt. Spelandet i Sverige är
mycket omfattande också sett ur ett internationellt
perspektiv.
I ministerns svar på min interpellation hänvisas
till åtgärder som föreslås i den nyligen framlagda
propositionen Vissa frågor inom spelområdet m.m.,
vars motionstid går ut nu på torsdag. Många av dessa
förslag bygger på Folkhälsoinstitutets handlingspro-
gram mot spelberoende, och de är bra. Men detta
räcker inte. Ingenstans i propositionen talas det om att
mer pengar ska anslås för att hjälpa de spelberoende.
Folkhälsoinstitutet har i sitt handlingsprogram beräk-
nat att det ekonomiska behovet för att motverka spel-
beroende och minska de skadliga effekterna av över-
drivet spelande är det tiodubbla, det vill säga 40-50
miljoner mot de 4 miljoner som staten ger i dag. Med
tanke på att staten får in ca 5 miljarder direkt till
statskassan är en promille tillbaka till de spelberoende
ynkligt.
I dagens Sverige finns det bara ett ställe som be-
handlar spelberoende, och det är privatägt och ligger i
Kolmården. Där finns det plats för 14 stycken
"klienter" i taget. Det kostar ca 150 000 kr att få hjälp
på detta behandlingshem - en kostnad som är jämför-
bar med behandlingen av andra missbrukare.
Enligt spelberoendes förening är behovet av be-
handlingsplatser 800-1 000 platser, och bara det
skulle innebära en kostnad på 150 miljoner.
Jag ställde en fråga till ministern i min interpella-
tion om ministern avser att följa de förslag till ökade
anslag som Folkhälsoinstitutet har föreslagit. Jag
undrar därför om ministern anser att en procent av de
pengar som staten får in är rimligt att ge tillbaka till
de spelberoende i stället för, som det är nu, bara en
promille.

Anf. 3 LARS-IVAR ERICSON (c):
Herr talman! Annelie Enochson har aktualiserat
ett viktigt samhällsproblem i denna debatt, för spelbe-
roendet orsakar stort lidande för de drabbade och
deras anhöriga.
För 25 år sedan var enarmade banditer ett stort
problem för många som inte kunde hantera sitt spel-
ande. Banditerna förbjöds därför 1979. I stället har vi
nu fått nya spel som, innebär stora risker för spelbe-
roende. Jag tänker då exempelvis på Jack Vegas-
automater, som finns på många restauranger. Det som
förenar de tidigare enarmade banditerna med Jack
Vegas är att insatsen är låg, och tiden mellan spel och
eventuell vinst är kort. Vi vet att ungdomar vill ha
snabba resultat, och därför lockas de av sådana spel.
25 000 svenskar är redan spelberoende. Ytterliga-
re 75 000 har problem med spelandet. Det är lätt att
tänka sig vilka svåra följder spelberoendet får. Det
kan vara raserad ekonomi, havererade äktenskap,
konflikter i familjen och sämre närvaro på arbetet
eller i skolan. Det kan också bli en inkörsport till
drogmissbruk för att man vill dämpa ångesten. Det
kan vara oförmåga att hinna med något annat än sitt
spelande.
För att lösa de här problemen går det inte att, som
på 1970-talet, bara förbjuda det man inte vill ha. Ett
förbud i dag skulle bara öka det illegala spelandet. Vi
vet att Folkhälsoinstitutet har förslag om skärpt ål-
derskontroll för automatspel av Jack Vegas-typ och
spelstopp fram till klockan 16. Men hur menar mi-
nistern att krögarna ska kunna kontrollera att dessa
bestämmelser verkligen kommer att efterlevas? Vi vet
att den i dag gällande 18-årsgränsen för automatspel
enligt tidningsuppgifter har varit väldigt dåligt kon-
trollerad.
Kanske är dessa åtgärder inte tillräckliga för att
minska spelberoendet. Vi har i dag också spel över
Internet som lockar. Över 2 000 webbsidor inbjuder
till spel, och 94 % av våra 16-19-åringar har tillgång
till Internet. Då vill jag fråga ministern om han avser
att ta initiativ till internationella överenskommelser
om begränsningar av spelverksamheten.
Annelie Enochson tar också upp de kristna och
frivilliga organisationernas möjligheter att hjälpa dem
som drabbas. Jag instämmer i det hon säger om sitt
förtroende för deras verksamhet. Jag tolkar ministerns
svar till Annelie som att han är beredd att ge dessa
organisationer medel så att de också har möjlighet att
stödja de anhöriga till spelberoende.
Vart ska jag egentligen som förälder vända mig i
dag om jag upptäcker att mitt tonårsbarn håller på att
ödelägga familjens ekonomi och går mot en mörk
framtid?

Anf. 4 GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Jag delar föregående talares oro,
synpunkter och frågeställningar omkring det här. Det
visar sig ju att det här spelberoendet ökar. Självklart
ökar det antingen för att samma antal individer gör
större insatser eller också för att det är flera individer
som spelar - eftersom intäkterna från spel ökar så
enormt i Sverige.
Det vi också ser är att tillgängligheten ökar. Jag
kan ta exemplet med kasino. Men det är inte bara
kasino, utan det är alla spelombud. Det är öppettider.
Det är reklamen för spel. Det visade ju sig i ett pro-
gram på TV att en kvinna som är 17 år kan gå in och
spela hos ombud, till och med hos Svenska Spels
ombud, utan att man begär legitimation. Är det inte
dags att man gör precis som Systembolaget, att man
begär legitimation av personer som man tror kan
misstänkas vara yngre än 18 år för att kunna spela?
Det måste regleras på något sätt. Det var inte bara det
att det gick att spela. Det var också enorma summor.
Man kan fundera på hur ett spelombud kan ta emot
500 kr från en så ung person som bara spelar.
När det gäller informationen och reklamen undrar
jag: Varför kan inte reklamen omges av samma re-
striktioner som alkohol- och tobaksreklam? Rekla-
men som visas i dag i TV-kanaler och i pressen ger ju
mig visionen att jag faktiskt kan vinna, att jag är en
vinnare om jag spelar och att jag är lite, vad ska vi
säga, naiv och lite dum om jag låter blir att spela.
Sådan reklam kan vi inte ha, för vi går ju på den re-
klamen. Jag tror att det är ett skäl till att spelandet
ökar att reklamen att blivit mycket mer aggressiv. Det
finns ju ingen anledning att säga att reklamen om spel
ska vara mer upplysande. Men ta åtminstone bort den
reklam som är så där väldigt utåtriktad, som visar min
stora vinstchans - som jag faktiskt inte har. Den
största delen av min insats går ju så att säga inte till
mig själv. Den går till spelformen.
Så min fråga till ministern är: Är det inte dags att
kraftigt skärpa reglerna omkring spelandet i Sverige
och inte lägga ansvaret i överenskommelse på Svens-
ka Spel? Regeringen ska i sina regleringsbrev tala om
vad det är som gäller för att förebygga, för att stävja
och för att liksom få till det här med spelandet. Re-
gelverket måste förbättras enligt min åsikt.

Anf. 5 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Över 100 000 i Sverige är spelbero-
ende. Regeringen går till Folkhälsoinstitutet, vilket
jag tycker är bra, och ber dem utreda. Man går till
Svenska Spel och ATG och pratar med dem och
väntar på remissyttrande. Jag måste säga att jag är lite
förvånad över att det inte blir hårdare åtgärder. Varför
kommer det inga konkreta förslag? I den proposition
som vi har fått nu säger man att regeringen ska åter-
komma.
Vi vet ju, precis som Annelie Enochson sade, att
det framför allt är dem med låga inkomster som spe-
lar mest. Men vi såg även ett skräckexempel i Ex-
pressen för ett par veckor sedan när Jan-Ove Waldner
redogjorde för sitt spelberoende och konstaterade att
han hade spelat bort flera miljoner.
I marknadsföring satsar den svenska spelmarkna-
den ca 600 miljoner kronor. Omsättningen på spel är
många miljarder, 35 miljarder per år. Man kan också
konstatera vissa andra bakgrundsfakta kring detta
problem. Det kryper allt längre ned i åldrarna. Unge-
fär 10 000 tonåringar har spelproblem.
Vad gör man då från regeringens sida åt detta?
Man säger att man satsar ca 6 miljoner för att minska
spelberoendet. Hur mycket är 6 miljoner? Det är ca
67 öre per svensk. Det är inte speciellt mycket. Låt
mig ge ett par exempel på vad man gör i andra länder,
exempelvis Kanada, Australien, Nya Zeeland och
USA. Där har man forskning, preventionsarbete och
behandling av spelberoende. Man satsar faktiskt en
hel del mer pengar. I USA satsar man 22 miljoner
US-dollar, motsvarande 0,20 US-dollar per person
och år. Det är lite drygt två svenska kronor. I Kanada
satsar man ca 10 miljoner, eller drygt 4,70 kr per
person. I Australien satsar man nästan 9 kr per per-
son. Skulle man ha samma satsning i Sverige som i
Australien skulle man behöva satsa drygt 84 miljoner
kronor per år.
I de här länderna tar man alltså ett rejält tag i detta
problem. Jag skulle vilja fråga ministern: Är minis-
tern beredd att här säga att det blir en ökning av de
pengar som man kommer att satsa för att få bukt med
spelberoendet? Är ministern beredd att säga ungefär
hur stora summorna kommer att bli? Detta är viktigt,
tycker jag, för alla oss som är engagerade i den här
frågan. Det är ju så att staten drar in oerhört mycket
pengar på spelare. Då är det viktigt att vi också försö-
ker minimera de sociala problem som det medför.
Från vår sida är vi, kan jag direkt säga, beredda att
satsa betydligt mer pengar än vad regeringen gör. Jag
hoppas att jag under dagens interpellationsdebatt även
ska få ministern att inte bara säga: Vänta och se. Vi
behöver regeringsmedlemmar som inte bara säger:
Vänta och se. Vi behöver även konkreta besked i den
här salen, och inte efter långdragna förhandlingar
utan kanske direkt. Ministern, visa nu att det sker
någonting nu och ge inte svaret: Jag återkommer till
riksdagen år 2004.

Anf. 6 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Detta är på sitt sätt en ganska intres-
sant bild av diskussionen. När man hör hur ni går på i
er argumentation skulle man nästan kunna tro att ni
vill förbjuda Jack Vegas-apparater eller förbjuda
kasinon och göra sådana inskränkningar. Men så är
det ju inte. Ni är egentligen överens med den hållning
som vi har från regeringens sida att vi ska ha ett spel-
ande i Sverige och att det ska vara av ungefär den
omfattning som vi har i dag men att vi måste satsa
betydligt mycket mer på informationsinsatser, hjälpa
de spelberoende och att också se till att människor
inte hamnar i ett spelmissbruk i unga år och att man
också skyddar ungdomar. Det är egentligen ungefär
samma hållning som vi har.
Hittills är det bara det negativa kring spelandet
som har lyfts fram. Men jag tycker att man också ska
nämna att spelandet i det stora faktiskt är en källa till
ett oerhört stort nöje för människor i allmänhet. De
allra flesta människor som spelar, vare sig det är på
hästar, fotboll eller något annat, har inga problem
med spelmissbruk, utan de gör detta för att det är ett
allmänt nöje för deras egen skull. Jag tycker inte att
man ska glömma bort det heller när vi har denna
diskussion, vilket man ibland tenderar att göra.
Staten har ett stort ansvar för spelandet, eftersom
en stor del av spelet ligger på staten. Då är det själv-
klart också så att staten ska ta ett stort ansvar för att
skydda unga människor att också hjälpa dem som
hamnar i spelmissbruk.
Jag har i mitt interpellationssvar försökt dra upp
de riktlinjer som vi har. Vi har en strategi tillsammans
med Svenska Spel. Svenska Spel tar fram ett tio-
punktersprogram när det gäller bland annat att säker-
ställa 18-årsgränsen, som ni var inne på, att informera
mer om det hjälptelefonnummer som finns och att
också i övrigt lyfta fram och diskutera förändringar i
öppethållande och förändringar av värdeautomaternas
utseende och information. Alla dessa delar som ni har
tagit upp i era inlägg finns faktiskt med, antingen i
tiopunktsprogrammet eller i förslagen från Folkhäl-
soinstitutet.
Vad diskussionen egentligen leder fram till är hur
mycket pengar som vi är beredda att satsa. Jag kan
säga att vi är beredda att satsa betydligt mycket mer
pengar än vad vi har gjort hittills. Kent Olsson säger
att jag måste tala om vilka summor och tidpunkter det
handlar om. Men allt prövas i en sedvanlig budget-
process, och vi är mitt uppe i en sådan budgetprocess.
Men jag kan lova Kent Olsson att han inte ska behöva
vänta till hösten eller till nästa vår innan han får be-
sked om detta, utan det kommer att lämnas besked
om utökade resurser för satsningar på spelberoende
betydligt snabbare än så.

Anf. 7 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! Det positiva med spelandet är bland
annat att 64 olika ungdomsorganisationer får pengar
från detta. Samtidigt visar det sig att de flesta som
fastnar i spelberoende är ungdomar. Det visades inte
minst i TV-programmet Uppdrag Granskning för ett
tag sedan. Inkörsporten till detta spelberoende är
värdeautomaterna av typen Jack Vegas och Miss
Vegas. Det som skiljer dessa värdeautomater från
andra spel är att det är kort tid mellan insats och re-
sultat. Det är även möjligt att snabbt återinsätta vins-
ten till skillnad från i andra spel. Det finns tydligen ca
7 500 sådana värdeautomater runtom i Sverige.
Vad som är lurigt med detta spel är att även ovana
spelare snabbt kan utvecklas till beroende spelare.
Och åldersgränsen på 18 år har visat sig vara svår att
efterleva även för Svenska Spel som bland annat i sin
egen spelbutik i Sundbyberg har haft minderåriga
spelare vid ett antal tillfällen.
Lotteriinspektionen, som har övervakningsansva-
ret för den svenska spelmarknaden, har ingen upp-
fattning om hur utbrett spelandet är bland minderåri-
ga hos Svenska Spels ombud. Enligt generaldirektö-
ren inriktas deras insatser i första hand på olagliga
spel.
Marknadsföringen av spel är också mycket ag-
gressiv. Och enligt Lotteriinspektionen satsar spel-
branschen mer än 2,3 miljoner kronor per dag på sin
marknadsföring. Det är starka marknadskrafter som
bidrar till att sätta fart på de inre frestelserna hos
enskilda människor, och många klarar inte av denna
situation.
Svenska Spel som är helt statsägt satsar tillsam-
mans med ATG och folkrörelsen svensk idrott 800
miljoner kronor på marknadsföring i syfte att vi ska
spela ännu mer. Och den grupp som har svårast att
värja sig mot denna marknadsföring är just ungdo-
mar.
Sedan 1997 har spelmarknaden fortsatt att expan-
dera med flera nya spelformer och utländska spelar-
rangörer, och ny teknik ökar risken för spelberoende.
Det är bara en tidsfråga innan vi ser spel via mobilte-
lefoner och digital-TV. Och ju mer lättillgängligt det
är, desto större är risken för beroende.
Folkhälsoinstitutet föreslår i sin handlingsplan att
spelbolagen ska ta ett större ansvar, och eftersom
staten är spelmarknadens största aktör undrar jag:
Vad tänker ansvarig minister göra för att informera
om riskerna med att spela och inte bara annonsera?

Anf. 8 LARS-IVAR ERICSON (c):
Herr talman! Jag kan hålla med ministern om att
det är ett nöje att spela. Jag tillhör dem som några
lördagar per år satsar en hundralapp på Harry Boy,
och det går ungefär jämnt upp.
Men det finns också en annan sida som jag fick
kontakt med i förmiddags. Det var en god vän som
ringde och talade om att hennes grannes man nu hade
spelat bort både hus och bil. Då är frågan vilken hjälp
sådana drabbade familjer får.
Den svenska spelmarknaden omsatte 20 miljarder
år 1991. Summan år 2002 hade ökat till drygt 35
miljarder. Det är stora summor, men vi kan spåra
stora tragedier bakom dessa siffror. Därför är det
väldigt viktigt att de spelberoende och också deras
anhöriga får stöd. Jag undrar om ministern har några
internationella kontakter för att diskutera begräns-
ningar av spelverksamheten mot bakgrund av det hot
som dessa webbplatser innebär.

Anf. 9 GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Ja, statsrådet, jag tillhör dem som
sällar mig till skaran som tycker att det är ett nöje att
spela. När jag tänker på spela handlar det om att spela
kula och att spela Fia med knuff. Fia med knuff
tyckte jag inte var så kul, men jag gjorde i alla fall
det.
Men det spel som vi talar om här handlar om spel
med pengar, och det finns oerhört många människor
som faktiskt avsätter hela helgerna för att gå på travet
och tycker att det är kul. Det är självklart att man
spelar bingo och på travet. Men det är de stora insat-
serna, de stora pengarna, som det handlar om och
som får de stora och sociala konsekvenserna. Det är
det som vi diskuterar här.
Man jämför spelmissbruk med tobaksmissbruk
och alkoholmissbruk. Skillnaden är att detta går så
mycket snabbare. Det kan få enorma sociala konsek-
venser på bara några veckor om man har spelat bort
sina pengar, och man kanske fortsätter att spela fast
man inte har dessa pengar. Ungdomar spelar om
pengar, och det är det som är problemet, och konsek-
venserna kommer.
Det betyder också att åtgärder måste vidtas ganska
snabbt för att man ska komma till rätta med detta. Jag
menar att regelverket måste förbättras snabbt. Ett
förslag som jag funderar på är att höja gränsen för
spelande till 20 år.
18-åringar går ju i skolan och lever på studiebid-
rag och är inte helt självförsörjande, så det är kanske
inte så lämpligt att 18-åringar börjar spela bort sina
pengar. Jag tycker att vuxensidan ska ta ett ansvar
där.
Sedan finns det också ett förslag som jag har läm-
nat vid ett annat tillfälle. Nuvarande regelverk tillåter
inte att medel från ej uthämtade vinster får användas
på så sätt att de lämnas tillbaka till spelberoende, utan
de pengarna får användas till nya insatser i nya spel.
Mitt förslag är - och detta är inte budgetpåver-
kande - att en del av den vinsten i stället för att gå till
spelares nya insatser får användas till behandling av
spelberoende. Det är fråga om samma pengar. Det är
bara avsikten med hur pengarna fördelas som föränd-
ras - det handlar alltså om ett annat regelverk.

Anf. 10 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Nej, ministern, jag är inte heller det
minsta negativ till spel, utan jag är positiv till spel.
Likaså kan det, tycker jag, vara trevligt att dricka ett
glas vin eller något med alkohol. Men det är inte det
som vi talar om. Vi talar alltså inte om den trevliga
aspekten på spelandet, utan vi talar om den negativa
aspekten. Det finns väldigt många människor som
tycker att spel är fantastiskt och som kan hantera sitt
spelande. Spel kan vara till glädje för människor,
framför allt för alla dem som spelar Bingolotto. Kan-
ske är veckans höjdpunkt just att spela Bingolotto.
Detta är dock inte problemet, utan problemet är att
det finns människor som har problem med både alko-
hol och spel. Där saknar jag klara besked från minis-
tern om när det kommer något förslag. Nyss sade
ministern att det inte är fråga om år 2004. Nu har vi
år 2003. Kan vi alltså hoppas att det kommer något
redan om ett par dagar? Man kan fråga sig varför det
inte kom något för ett par dagar sedan då motionen
presenterades då - trots den korta tiden mellan. Op-
timist som jag är får jag väl ta ministerns antydan om
att det ska komma något den 15 april.
Problemet är också att det är staten som tjänar
enorma pengar på spel. Därför menar jag att en större
del av de pengar som staten tjänar på spel ska gå
tillbaka till de människor som har problem - till dem
som spelar bort alltför mycket pengar. Det behövs
forskning kring varför man spelar bort pengar. De här
människorna behöver hjälp. Frivilligorganisationer
borde därför få mera pengar så att de kan hjälpa till
med detta.
Frågan är oerhört viktig. Jag hoppas verkligen att
ministern, som tidigare sagts, snabbt återkommer i
frågan. För vår del är det alldeles självklart att en
betydligt större del än som nu är fallet behöver satsas
på området. Det vore skönt att få med ministern på
samma uppfattning.

Anf. 11 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Jag kan avslöja att jag själv inte är
spelare. Jag spelar över huvud taget inte. Däremot
förstår jag dem som tycker att det är roligt att spela.
Jag förstår också att de möjligheterna måste finnas.
Hela tiden förlorade jag bara mina satsade pengar så
jag har slutat med sådant. Men det är inte det egentli-
ga skälet. I stället handlar det om att väga de olika
sakerna mot varandra. Vi har spel - också spel om
pengar. Det handlar alltså inte bara om fia med knuff
utan också om spel som Jägersro. Numera har vi
också kasinon. Vi har även Bingolotto och en lång
rad andra spelformer.
Såvitt jag hittills kunnat notera vill ingen av er
förbjuda någon spelform. Ni vill ju inte förbjuda Jack
Vegas eller lägga ned Jägersro, och ni vill inte för-
bjuda Bingolotto. Ni har, såvitt jag förstår, ungefär
samma ingång här som jag haft, nämligen att det
gäller att se till att en större del av de resurser som via
spel tas in till statsbudgeten ska gå tillbaka till dem
som har fastnat i spelmissbruk. Såtillvida är vi nog
överens.
Jag har i dag sagt att i botten på det här arbetet
finns Folkhälsoinstitutets förslag. Jag har också redo-
visat ett tiopunktsprogram som Svenska Spel till-
sammans med regeringen har arbetat fram. Vidare har
jag sagt att detta är en budgetfråga, och budgetfrågor
löses i särskild ordning: genom vanlig budgetpröv-
ning och den vanliga diskussionen inför de komman-
de årens budgetar. Jag har sagt att jag inte kan lämna
något besked innan vi har en budget framlagd. Men
besked kommer bra mycket snabbare än många nog
föreställt sig. Dock kan jag inte säga något i dag ef-
tersom alla pusselbitar inte är på plats ännu. Tydliga-
re än så kan jag rimligen inte vara.
Sedan ska jag göra ett par kommentarer.
Gunilla Wahlén föreslår en höjning av åldersgrän-
sen till 20 år. Men jag tycker att det är bättre att vi i
första hand koncentrerar oss på att 18-årsgränsen
respekteras innan vi ger oss in på en höjning av ål-
dersgränsen till 20 år. Dock har också vi sett de pro-
blem som Gunilla Wahlén nämner. Inte minst har de
framgått i medierna.
Lars-Ivar Ericson lyfter fram frågan om de inter-
nationella kontakterna och möjligheterna att reglera
det här med webbsidor. Det är klart att man kan göra
sådana försök. Men samtidigt är detta en oerhört svår
materia att gå fram med. Ska man gå fram här måste
det nämligen finnas en total uppslutning egentligen
bland världens alla länder eftersom Internet är inter-
nationellt. Så länge vi inte har en sådan uppslutning
och så länge man kan lägga ut en hemsida från någon
liten önation i Karibien är egentligen alla sådana här
regleringar meningslösa. Man skulle då bara flytta
mellan de olika möjligheterna.
Tyvärr kan jag alltså inte säga att jag ser några
stora möjligheter att gå fram regleringsvägen vad
gäller Internetspel, vilket man kanske gärna skulle ha
sett.
Med detta har jag berört de flesta av de frågor
som tagits upp. En sak till vill jag dock beröra. Lars-
Ivar Ericson radar upp problem som kan följa med
spel - exempelvis hur man spelar bort hela sin fram-
tid. Ja, glöm inte att vi nu också börjar få signaler om
att människor som är hemlösa har blivit av med hus
och hem, med sin försörjning, just till följd av spel!
När vi diskuterar de här sakerna brukar jag lyfta fram
också den kopplingen.
Återigen: Vi har en stor uppgift i att försöka lyfta
fram detta område. Pengarna hanteras i sedvanlig
ordning, via budgetprövningen.

Anf. 12 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! Jag ville ha denna interpellationsde-
batt med folkhälsoministern därför att jag vet att han
för en bra kamp mot andra sorters missbruk. Det
gäller då både alkohol och narkotika. Jag skulle önska
att spelberoendet, som också är ett missbruk, får
samma prioritet som de andra frågorna. Det här är
nämligen ett ökande problem i det svenska samhället.
Vidare vill jag tacka också övriga deltagare i in-
terpellationsdebatten som vidgat perspektivet i den
här interpellationsdebatten. Det känns bra. Jag tror att
du, Morgan Johansson, känner att en samlad riksdag
står bakom vad som här framförts och att vi är oroa-
de.
Spelberoendet drabbar alla sorters människor -
pingisstjärnor, låginkomsttagare, invandrare och
ungdomar. Vad vi här inte talat så mycket om är
kasinona. För ett tag sedan gjordes en undersökning
där man studerade området runt kasinot i Malmö. Det
kom då fram att både prostitutionen och svartklub-
barna hade ökat. Från min hemstad Göteborg, där vi
har ett kasino sedan i augusti, får jag då och då tips
från välinitierade källor om hur man tvättar pengar på
kasinot i Göteborg. Sådan information kan väl vara
intressant i en sådan här interpellationsdebatt. Det är
tråkigt att sådant här förekommer på ett statligt ägt
kasino.
Två frågor återstår att ställa till ministern. Den ena
frågan är om han kan tänka sig att minska antalet
värdeautomater i Sverige redan i år eftersom det här
är en inkörsport för ungdomar.
Den andra frågan är vad ministern tänker göra för
att stävja alla oegentligheter kring våra statliga kasi-
non.
Slutligen: Jag fick inget svar på min fråga om in-
formation, hur man ska göra för att kunna informera
om riskerna - inte bara annonsera på stora pelare.

Anf. 13 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! När det gäller frågan om antalet vär-
deautomater får vi avvakta den diskussion som nu
förs hos Svenska Spel och det tiopunktsprogram som
man där arbetar med.
Brottslighet knuten till spelverksamhet är en fråga
för de lokala polis- och åklagarmyndigheterna, som
måste bli bättre på att bevaka sådant här.
Det är svårt för oss att så att säga från Svenska
Spels perspektiv komma åt denna brottslighet mer än
vad vi redan gör. Vi har en väldigt stark bevakning av
vad som sker på själva kasinon, men vad som sker
utanför är det ganska svårt för oss att bevaka. Det är
upp till åklagare och polismyndighet att se till att
reglerna efterlevs.
Den tredje frågan...

(ANNELIE ENOCHSON (kd): Den sista frågan
om information om riskerna.)

Ja, just det, information om riskerna. Där vill jag
peka på det svar som jag gav, nämligen att vi till-
sammans med ATG och Svenska Spel har tagit upp
frågan om att på annonser, i reklaminslag, i medierna,
på lotter, spelkvitton och så vidare bättre informerar
om det hjälptelefonnummer som finns. Det gäller att
använda också de vägarna förutom de stora annonser
som man använt sig av. Det kanske är en liten pussel-
bit.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 2002/03:215 om vår-
den av missbrukare

Anf. 14 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig om vilka
åtgärder jag avser att vidta för att klarlägga i vad mån
narkomanvården förmår medverka till att domar med
föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och
följs upp.
Låt mig börja med att klargöra att socialtjänsten
och kriminalvården är två olika system. Socialtjäns-
tens uppgift är att rehabilitera missbrukare, medan
kriminalvården verkställer påföljder. Socialtjänstens
insatser är dock centrala för att kriminalvårdens kli-
enter ska få sina behov av vård och andra sociala
insatser tillgodosedda på samma villkor som övriga
medborgare. Det är därför viktigt med ett nära och
förtroendefullt samarbete mellan socialtjänst och
kriminalvård. Socialtjänstens utgångspunkt i bedöm-
ning av vårdbehovet är emellertid primärt den enskil-
de individens behov av och förutsättningar för reha-
biliteringsåtgärder, inte om det finns en föreskrift
meddelad i samband med en skyddstillsynsdom.
Socialtjänstens bedömning av vårdbehov kan natur-
ligtvis i det enskilda fallet stärkas av att en domstol
gjort samma bedömning.
Samtidigt kan en föreskrift ha betydelse för att
fylla verkställigheten av en skyddstillsynsdom med
innehåll. För frivården är föreskriften ett viktigt in-
strument i arbetet med att motivera den dömde att
medverka till behandling för sina missbruksproblem.
Vid misskötsamhet kan skyddstillsynen undanröjas
och annan påföljd, i allmänhet fängelse, dömas ut i
stället. Kontrollen av att den dömde följer föreskrif-
terna är stor, och det är inte ovanligt att misskötsam-
het anmäls av övervakningsnämnden till åklagaren.
Frivården har också en viktig uppgift i att företräda
klienten inför socialtjänsten och hjälpa honom eller
henne att få sina rättmätiga behov tillgodosedda. Mot
bakgrund av att omkring 60 % av frivårdens klienter
har ett känt missbruksproblem är det en högt priorite-
rad uppgift för frivården.
Socialtjänstlagen är mycket tydlig när det gäller
socialtjänstens ansvar att aktivt sörja för att en miss-
brukare får den hjälp och det stöd han eller hon behö-
ver för att komma ifrån sitt missbruk. Om vården inte
går att genomföra på frivillig väg, och vissa kriterier i
övrigt är uppfyllda, skall LVM tillämpas och tvångs-
vård beslutas. Formerna för missbrukarvården är
dock inte givna, och de har också förändrats över tid.
Under 1990-talet har öppenvården kommit att spela
en allt större roll, medan tvångsvården har minskat
mycket kraftigt. Vad utvecklingen har betytt för den
enskilde missbrukarens möjlighet att få sina vårdbe-
hov tillgodosedda är dock inte närmare känt. En sär-
skild utredare har därför i uppdrag att närmare analy-
sera de faktorer som kan ligga bakom utvecklingen
inom tvångsvården samt lämna förslag som dels ska
bidra till att stärka rättsskyddet för den enskilde, dels
förbättra insatserna så att de är relevanta för den en-
skildes vårdbehov samt ges i rätt tid och i rätt omfatt-
ning. Utredningen ska vara färdig till den 1 december
i år. Jag räknar därefter med att nästa år kunna åter-
komma till riksdagen med förslag som syftar till att
stärka vården, både till dess form och till dess inne-
håll.

Anf. 15 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.
Jag har ställt den här frågan till Morgan Johansson
dels därför att han har ansvar för bland annat kampen
mot missbruk, dels därför att han verkar ha ett starkt
engagemang i dessa frågor. Ändå saknar jag en del
konkreta slutsatser och förslag i statsrådets svar.
Bakgrunden till min fråga är att jag har haft en del
kontakter med anhöriga till missbrukare och fått ex-
empel på att missbrukare har dömts till vård och det
gått flera år utan att dessa blivit utsatta för någon vård
och utan att någon form av tvångsingripande har
skett, trots att det finns en dom bakom. Jag har kän-
nedom om några tragiska fall som har slutat med
dödsfall efter ett långvarigt missbruk utan att vare sig
socialtjänst eller kriminalvård har gjort några aktiva
ingripanden.
Enligt mig är själva poängen när en missbrukare
döms för narkotikabrott just detta att man kan ge vård
till en människa som är farlig för sig själv och sin
omgivning och att man också kan göra detta mot
personens vilja. En grundförutsättning är att domarna
för narkotikabrott verkligen verkställs. Men det ver-
kar väldigt osäkert om så sker i tillräcklig utsträck-
ning.
Det kan naturligtvis, herr talman, finnas flera or-
saker till att flera missbrukare inte får den vård som
de faktiskt har rätt till. Statistiken visar att missbru-
karvården har skurits ned, samtidigt som vårdbeho-
ven har ökat. Nedskärningen och missbrukarvården är
en av de mest drastiska förändringarna i välfärdspoli-
tiken de senaste tio åren. Öppenvården har ökat, me-
dan institutionsvården har minskat. Det är väldigt
oklart om öppenvården verkligen når de missbrukare
som på grund av sitt missbruk inte vill samarbeta
inledningsvis. Det är dags enligt min mening att prö-
va om inte institutionsvården verkligen måste öka
igen.
Ett annat mycket viktigt problem är att många
kommuner inte klarar av det ekonomiska ansvaret.
Fördelningen mellan statens och kommunernas eko-
nomiska ansvar fungerar inte. Det blir en stor ome-
delbar kostnad för en kommun att skicka en missbru-
kare till behandling. Det är inte alltid kommunen
klarar av det rent ekonomiskt. Det här kan också
påverka tidpunkten för vård, och det kan leda till att
man griper in alldeles för sent. I värsta fall, även om
det låter cyniskt, blir vården enligt lagen om vård av
missbrukare ett slags vård vid livets slutskede.
Jag tror att man verkligen måste titta på kostnads-
fördelningen så att kommunen av ekonomiska skäl
inte håller igen åtgärder. Här rör det sig om ett så
viktigt arbete i kampen mot missbruket att jag menar
att riktade bidrag från stat till kommun borde vara en
lösning att tänka på. Gemensamma nämnder med
flera kommuner och landsting inblandade eller lands-
ting och flera kommuner som samarbetar skulle också
kunna göra vården bättre och besluten snabbare.
De här förslagen och en del andra förslag har
Folkpartiet fört fram i riksdagsmotioner. Vi väntar
och hoppas på att det kommer konkreta förslag från
regeringen snart.
Det är väl ingen överdrift att säga att vi har haft en
narkotikavåg i Sverige de senaste åren. Det finns
många exempel på det. Morgan Johansson kommer
från Lund, precis som jag, och just Lund är ett nega-
tivt exempel - narkotikamissbruket har ökat. Enligt
Folkhälsoinstitutet har Lund fyra gånger så många
narkotikabrott som Umeå. Även om siffrorna i statis-
tiken till viss del beror på effektiv polis är det ändå
dystra siffror.
Sammanfattningsvis kan vi säga att narkotikan är
på frammarsch i hela Sverige.

Anf. 16 ULRIK LINDGREN (kd):
Herr talman! Minister Johansson! Ulf Nilsson
lämnar i sin interpellation en väldigt allvarlig be-
skrivning av tillståndet inom tvångsvården i Sverige,
att människor kan utebli från behandling utan att det
har någon som helst konsekvens. Det är en väldigt
allvarlig kritik av tillståndet i rätts-Sverige, hos poli-
sen och sociala myndigheter. Ingen tycks bry sig om
den enskilde, trots att det faktiskt i flera fall är fråga
om direkt livsfara för den enskilde. Man är så långt
gången i sitt missbruk att livet är i direkt fara.
Herr talman! Jag blir inte riktigt klok på minis-
terns svar. Morgan Johansson konstaterar vilka tvång
som finns, att frivården och socialtjänsten finns och
att LVM ska tillämpas. En utredare ska se över varför
tvångsvården kraftigt har minskat under 90-talet trots
att - som Ulf Nilsson helt riktigt har skrivit - narkoti-
kamissbruket och alkoholmissbruket i Sverige har
exploderat under slutet av 90-talet.
Det blev inget svar på den fråga som Ulf Nilsson
ställde. Eller det är kanske korrektare att säga att
utifrån ministerns svar blir det inga vidare åtgärder
med tanke på det larm som Ulf Nilsson har väckt. Är
beskedet verkligen att det inte ska vidtas några åtgär-
der?
Jag har kanske inte riktigt en så svart bild som Ulf
Nilsson målade upp i interpellationen. Men det är en
delvis ny bild för mig att det inte har någon som helst
konsekvens om den som ska tas om hand för tvångs-
vård uteblir. Jag har under de gångna året haft det
intrycket att om en person uteblir från tvångsvård
sker det en sökning via polis. I regel hittas personen
och återförs då till tvångsvården. Någon gång kan det
naturligtvis vara fråga om en förnyad bedömning
även i ett tvångsvårdsskede. Då kan man komma
fram till att det inte är någon mening med att fullfölja
tvångsvården eller till att det finns anledning att om-
värdera beslutet att tvångsvården inte ska fullföljas.
Men, som sagt, min bild är att personen i regel
återförs och att man kämpar på för att genomdriva
tvångsvården. Jag har naturligtvis inte någon anled-
ning att betvivla att Ulf Nilssons beskrivning av
Tvångsvårds-Sverige också har sin sanning.
Mitt intryck är snarare att det är svårt att kvalifice-
ra sig för tvångsvård. Det räcker inte med att man är
allmänt risig utan man måste verkligen vara mycket
nedgången för att komma i fråga för ett beslut om
tvångsvård inom missbruksvården.
Har man fått ett beslut på både tvångs- och frivil-
lighetssidan är det svårt att komma i gång, även om
man har kvalificerat sig. Det är kanske inte så att
personen har avvikit utan det kan vara så att vården
av olika skäl inte kommer i gång. Det kan vara svårt
att hitta en vettig plats för vederbörande att vårdas på.
SIS, Statens institutionsstyrelse, har under flera år
haft mycket stora svårigheter att tillgodose behovet
av tvångsplatser, och man har fortfarande stora svå-
righeter när det gäller flickor. Nu säger man att det
har blivit bättre, men svårigheterna att bereda platser
för flickor är fortfarande stora.
Frågan är: Vilka ytterligare åtgärder kommer att
vidtas för att folk ska få sin missbruksvård?

Anf. 17 MAGDALENA ANDERS-
SON (m):
Herr talman! När jag i dag läste statsrådet Johans-
sons svar på interpellationen blev jag väldigt funder-
sam och undrade vad han egentligen menade, inte
minst med tanke på att jag i går hade förmånen att få
möta två personer som nu var fria från sitt missbruk.
Ingen av dem hade lyckats med det på egen hand.
Båda två hade varit omhändertagna för vård med stöd
av LVM, lagen om vård av missbrukare. Båda två
vittnade om att de aldrig hade klarat att bli drogfria på
egen hand. De var för svaga och för sköra för att klara
det. Mannen hade ett förflutet som sprutnarkoman i
17 år och kvinnan hade använt de flesta droger som
över huvud taget fanns att tillgå.
Det är precis som Ulrik Lindgren här säger, att de
flesta som jobbar med missbruksvård vet att de som
är föremål för vård enligt LVM har kommit rejält
långt i sin missbrukskarriär. Ofta har de förlorat job-
bet, mist frun eller mannen, barnen, lägenheten, det
vill säga allting som ger trygghet i livet är borta. Man
har missbrukat bort hela sitt liv. Det behöver ingen
tala om för dem som är inne i ett missbruk, för det vet
de så väl själva.
Att då läsa och höra statsrådets funderingar kring
lagen om missbrukarvård väcker hos mig vissa miss-
tankar. Han säger att tvångsvården har minskat, att
man ska utreda och analysera de faktorer som kan
ligga bakom utvecklingen inom tvångsvården och
lämna förslag som både ska bidra till att stärka rätts-
skyddet för den enskilde och till att förbättra insatser-
na så att de är relevanta för den enskildes vårdbehov.
De ska också ges i rätt tid och i rätt omfattning. Så
står det i ministerns svar.
Såvitt jag förstår hänger svaret ihop med en rap-
port som vi snart ska behandla här i kammaren om
tvång och god vilja: Vad gör Statens institutionssty-
relse? Där föreslår man att det ska ske en översyn av
LVM. Syftet med den ska vara att begränsa tvångs-
vården i tid, det vill säga att de sex månader som
gäller i dag ska minskas ned i tid.
Då är min fråga till statsrådet: Är det statsrådets
uppfattning att grava missbrukare, de som är så djupt
nere i sitt missbruk att de lever det mest ovärdiga liv
man kan göra och som inte går att motivera till vård
på frivillig väg kan bli hjälpta med kortare vårdtider
än nu?

Anf. 18 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Jag vill först tacka Ulf Nilsson för
att han framställde interpellationen. Den ger möjlig-
het att klara ut en del missförstånd när det gäller sy-
nen på tvångsvård.
Det problem som Ulf Nilsson lyfter fram i inter-
pellationen är egentligen inte lagstiftningen, utan det
är snarare problemet med tillämpningen av den. Jag
har stött på fall och jag har också varit i kontakt med
anhöriga som har haft dessa erfarenheter som i en del
fall slutade oerhört tragiskt. Då handlade det om att
socialtjänsten inte ingrep i tid. Varken kriminalvården
eller frivården brydde sig över huvud taget och gjorde
det som de skulle.
När dessa situationer inträffar då ska det enligt
lagstiftningen hända två saker. Frivården ska göra en
anmälan till åklagare om att föreskriften inte följs. Då
ska domstolen ta upp frågan igen och aktualisera
fängelsestraffet som ligger i botten. Det är det ena
som ska ske, och det händer inte så sällan.
Det andra som ska ske är att frivården ska samar-
beta med socialtjänsten för att man hela tiden ska veta
hur situationen ser ut. Socialtjänsten ska ingripa när
förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Det är
när det gäller tolkningen av LVM som vi under se-
naste åren har sett en förändring.
Jag är en vän av tvångsvård. Jag tror att det be-
hövs vid vissa tillfällen. Jag vet också att detta med
tvångsvård har varit omstritt. Det är många som säger
att det inte hjälper med tvångsvård. Kan man verkli-
gen vårda människor mot deras vilja?
Den diskussion som vi hade i början av 80-talet är
nu passerad. De flesta ansluter sig nu till den väldigt
enkla tanken om man över huvud taget kan tala om
frivillighet när en person är slav under droger. Det
kan man kanske inte göra. Då måste samhället ibland
gå in och hjälpa människor ur deras egen hjälplöshet.
Därför har vi dessa tvångslagstiftningar varav LVM
är den ena och LVU är den andra.
Jag avser inte att på något sätt lätta upp LVM eller
att minska möjligheterna att använda LVM. Det var
ett svar på Magdalena Anderssons fråga. Också jag
ser med stor oro på det som har hänt under de senaste
fyra fem åren.
Vi ser att när missbrukarvården generellt sett
minskade så minskade tvångsvården allra mest. Det
har gett upphov till att de problem som man har på
Statens institutionsstyrelse nu inte är köproblem.
Tvärtom har man inte kunnat fylla de platser och hem
som man har haft tidigare, utan man har också fått
lägga ned en del hem under senare år. Också detta
måste vi vända.
Då blir det en ekonomisk fråga. Det är kommu-
nerna som har ansvar för missbrukarvården och det är
kommunerna som betalar för missbrukarvården i
huvudsak på Statens institutionsstyrelse. Man kan
inte å ena sidan säga att kommunerna måste vara
beredda att ta hand om människor tidigare än vad de
har gjort förr och även satsa mer pengar på institu-
tionsvård i allmänhet och också på tvångsvård, å
andra sidan vara beredd att skära ned för kommuner-
na.
Till Magdalena Andersson vill jag säga att jag
tycker att det bästa sättet att se till att lyfta missbru-
karvården generellt sett i landet är att börja med att ge
kommunerna de resurser som behövs för det. Då kan
man inte samtidigt föra en politik där man skär ned
för kommunerna.

Anf. 19 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Folkpartiet har tidigare, innan lagen
ändrades, drivit att narkotikainnehav skulle vara kri-
minellt. Vi tycker att det är bra att man i dag kan
döma människor för narkotikabrott. Vi tycker natur-
ligtvis inte så därför att vi är ute efter att straffa redan
utsatta människor, utan därför att vi vill garantera att
så många som möjligt får möjlighet till vård.
Just det problem som jag har tagit upp här, det vill
säga att narkotikadomar fälls men att det inte händer
någonting och att domarna inte verkställs eller följs
upp, tycker jag vore värt ett snabbt utredningsupp-
drag. Jag erkänner att det är en subjektiv bild från
min sida beroende på människor som jag har mött -
både anhöriga och människor som jobbar i vården.
Det är intressant och naturligtvis också lite trist att
ministern har fått samma intryck efter sina möten.
Därför menar jag att det borde vara möjligt att till-
sätta ett snabbt utredningsuppdrag med de två speci-
fika uppdragen att dels se vad som har hänt med
människor som har fått en narkotikadom men inte fri
vård, dels se hur länge kommunerna väntar med att
tillämpa LVM. Det borde vara möjligt att gå igenom
ett antal fall av narkotikadomar och se vilken vård
missbrukarna har fått. Med utgångspunkt i det borde
det också vara möjligt att komma med förslag till
ändrade rutiner, annan organisation och eventuellt
ändrad lagstiftning.
Statistiken visar som sagt att antalet missbrukare
har ökat och att tvångsvården och institutionsvården
samtidigt har minskat. Det säger ministern själv i sitt
svar. Sanningen är att vi har fler narkomaner och
färre vårdplatser. Kurvorna går åt precis motsatt håll.
Statsrådet beskriver själv i sitt svar hur institu-
tionsvården har minskat. Det är väl bra att man nu har
tillsatt en utredare, men det behövs också ekonomiska
resurser och det behövs en beslutsordning som ga-
ranterar att vård sätts in i tid.
Jag räknade i mitt förra anförande upp ett antal
förslag som bland andra Folkpartiet har lagt fram om
att staten tar ansvar för pengarna för LVM-vård och
riktade pengar till kommunerna. Men det behövs
också mer resurser totalt till missbrukarvården. Där-
för tycker jag att statsrådet inte bara ska vänta på
utredaren utan påbörja ett konkret arbete redan nu,
även om utredaren sedan också kan bidra till nya
beslut. Till exempel borde ambitionshöjningen när
det gäller kampen mot missbruk kunna märkas redan
i höstbudgeten, och den kommer ju långt före utred-
ningen.
En följdfråga av vår diskussion blir därför: Kom-
mer vi att se någonting redan i höstbudgeten inom
Morgan Johanssons ansvarsområde? Kan vi se en
ambitionshöjning när det gäller missbrukarvården?
Det är nämligen bråttom. Varje tillfälle som en
missbrukare går under eller dör är en tragedi. Det är
en ännu större tragedi varje gång som någon kunde ha
blivit räddad genom ett beslut här i riksdagen om
bättre och kraftfullare vård.

Anf. 20 ULRIK LINDGREN (kd):
Herr talman! Minister Johansson gör samma tolk-
ning som jag: Tolkningen av LVM har förändrats,
och det är svårare att få komma till skott och bli
tvångsvårdad. Det fordras att man är väldigt ned-
gången. Det är kanske nödvändigt att man lite grann
får möta det yttersta för att komma till insikt och
känna av att man faktiskt är tvungen att bryta sitt
missbruk - annars kommer man att gå under.
Men det utsätter också människor för oerhörda
risker när LVM inte tillämpas som tidigare och det är
mycket strängare för en människa att över huvud
taget bli föremål för tvångsvård.
Jag tackar för beskedet att vi fortsättningsvis ska
ha tvångsvård i Sverige i vissa situationer. Det är
naturligtvis alltid bäst om människan i fråga kommer
på frivillig grund och är motiverad för en behandling.
Men i ett antal lägen är det tvunget med tvång.
Beträffande resurser så har det även i Socialde-
mokraternas Sverige blivit allt tuffare för kommuner-
na att få en slant över för bland annat missbrukarvår-
den. Det visade Landstingsförbundet och Kommun-
förbundet med all tydlighet före jul. Resurserna till
kommunerna har minskat, och inte ökat. Det har inte
satsats på kommunernas möjligheter att klara sina
finanser bland annat för missbrukarvården, utan re-
surserna har minskat under de senaste tio åren.
Jag frågade ministern om initiativ för att männi-
skor ska få sin missbrukarvård. Den frågan tycker jag
fortfarande är obesvarad. Snarare bekräftas det att det
bara blir kärvare och kärvare att få sin missbrukar-
vård i Sverige.
Vi har fått ett färskt exempel visat för socialut-
skottet. Socialutskottet hälsade på i Lund häromda-
gen, och fick sprututbytesprogrammet beskrivet för
sig. Det framkom också att annan narkomanvård i
Skåneregionen är eftersatt.
När får vi lika villkor i landet för missbrukarvår-
den utöver att vi behöver fler initiativ?

Anf. 21 MAGDALENA ANDERS-
SON (m):
Herr talman! En gång i början på 70-talet började
jag ägna mig åt politik. Jag satt i socialnämnden i min
hemkommun. Då var det lång vårdtid som gällde i
tvångsvård. Det går ju trender och mode i allting, och
lite senare blev det så att man ändrade lagen och
tvångsvården blev två månader i stället för den längre
tid som hade varit.
Jag tror att det berodde på att man skulle hitta nå-
gon sorts kompromiss mellan dem som var för den
totala frivilligheten och sade att det inte går att
tvångsmässigt vårda någon och dem som sade att
detta inte gick och att vi ibland måste gå in med ett
tvång för att sedan kunna motivera.
Man lärde sig av detta. Det var inte bra med de
två månaderna, som kunde förlängas med ytterligare
två månader. Det hjälpte inte. Sedan ändrades lagen
tillbaka, och nu är det sex månader.
Jag har haft anledning att läsa igenom det förslag
som ministern refererar till i interpellationssvaret,
Med tvång och god vilja - vad gör Statens institu-
tionsstyrelse? Där föreslås att man ska göra en utred-
ning som säger att man har som syfte att minska tiden
för tvångsvård.
Det är så skönt att jag inte behöver ställa en fråga
nu, utan att jag kan gå härifrån och säga att jag kon-
staterar att ministern har talat om att här ska inte
förändras någon tvångsvårdstid utan att den ska ligga
fast. Jag tackar så mycket för det beskedet.

Anf. 22 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Det är roligt att man kan göra män-
niskor glada i interpellationsdebatterna. Det jag sade
var alltså att jag inte avser att se till att vi minskar
möjligheterna till att vårda människor med tvångs-
vård. Det var så jag uttryckte mig, och så ska det
också tolkas.
När det gäller förändringar i LVM i övrigt har vi
en utredning på gång. Kristina Rennerstedt gör en
utredning och lämnar förslag till oss den 1 december.
Mot bakgrund av det betänkandet kan jag naturligtvis
inte utesluta alla lagförändringar. Det vore ju kons-
tigt. Men för mig är tvångsvården en väsentlig del av
en fungerande missbrukarvård i Sverige. Det är fak-
tiskt ganska viktigt att poängtera.
Sedan har vi då detta med de ekonomiska resur-
serna och eventuellt riktade pengar till kommunerna.
Vi i socialdemokratin har under valrörelsen och under
den tid som vi har haft regeringsmakten sedan valet
varit tydliga med att vi avser att göra satsningar på
missbrukarvården. De vallöftena omfattar inte bara
den statliga nivån. De omfattar också landstingsnivån
och de kommunala nivåerna. Så fungerar det. Lands-
tingen har ju också en del i detta, framför allt när det
gäller avgiftning.
I alla forum där vi socialdemokrater är verksam-
ma kommer vi att driva ökade satsningar på missbru-
karvården och ökade satsningar på att bekämpa nar-
kotikan.
Det händer ju redan en hel del saker. För några år
sedan antog riksdagen en handlingsplan mot narkoti-
ka. Vi satte av 325 miljoner kronor under tre år. Re-
geringen tillsatte Björn Fries som narkotikasamordna-
re. 100 miljoner kronor av dessa 325 riktades direkt
till kriminalvården. Nu ser vi hur de pengarna börjar
ge resultat och göra nytta. Man sätter upp särskilda
narkotikateam på våra häkten. Man arbetar med mo-
tivering på våra fängelser på ett annat sätt än vad man
har gjort tidigare. Man jobbar väldigt aktivt med de
resurser som man nu har fått för att på ett bättre sätt
än tidigare ta hand om alla de människor som har ett
missbruksproblem och som sitter i fängelse. Vid en
given tidpunkt har ungefär hälften av dem som sitter i
fängelser ett missbruksproblem. Går vi till frivården
är det ungefär 60 % av dem som är föremål för fri-
vårdens insatser som har missbruksproblem. Det
gäller att använda den tid man har. Satsningar på
missbrukarvård har faktiskt redan inletts från statens
sida. Det ska man inte glömma bort.
Ulf Nilsson undrar om man inte kan ge riktade
statsbidrag till kommunerna för att handla upp de här
tjänsterna. Det är en tanke som jag tycker att man
absolut ska ta på allvar och diskutera vidare. Jag vill
bara göra en reservation. Ska man göra en sådan
insats måste man ha garantier för att eftervården ock-
så fungerar. Det är inte lönt att gå in med ökade re-
surser om man inte vet att det finns en bostad, en
sysselsättning och ett socialt nätverk när människor
kommer tillbaka från institutionerna så att de kan
fångas upp och få hjälp att komma ut i samhället. Om
man ska gå in med ökade statliga pengar måste det
förenas med ett krav på kommunerna att de också
löser eftervårdssituationen på ett bättre sätt än vad de
har gjort hittills.

Anf. 23 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Ministern sade att han tyckte att det
var roligt att göra människor glada. Jag tycker också
att det fanns en hel del positivt i svaret samtidigt som
jag också saknar en del. Jag hade blivit ännu gladare
om vi hade fått ett uttalat löfte eller ett uttalat pro-
gram för att öka antalet vårdplatser så att den kurvan
bryts. De har ju minskat år för år de senaste 7-8 åren.
Det behövs fler vårdplatser.
Sedan tycker jag att det är intressant att ministern
är intresserad av att diskutera någon form av riktade
pengar till kommunerna. Det är fråga om stora kost-
nader för att vårda en enskild person enligt LVM. En
kommun eller en stadsdelsnämnd med ekonomiska
problem kan ha väldigt svårt att klara av det. Jag
tycker att det vore intressant om vi börjar diskutera
någon form av skatteväxling och riktade bidrag här.
Det har Folkpartiet också föreslagit i en motion.
Kärnan i min interpellation var att även om regel-
verket finns och till stor del är bra fungerar det inte.
Jag hade uppskattat om vi hade fått besked om att
Morgan Johansson, antingen genom tilläggsdirektiv
till den här utredaren eller genom en ny utredare, vill
undersöka hur många sådana här fall, som både Mor-
gan Johansson och jag har träffat privat, det finns och
om det finns anledning att vidta några åtgärder där.
Det är ju inte helt omöjligt att ta reda på och föra en
statistik över hur många som har blivit dömda för
narkotikabrott och hur många som sedan under en
viss tid inte har fått någon form av vård och behand-
ling. Det vore väldigt viktigt att få reda på det så man
vet vart man ska rikta åtgärderna.
Jag hade blivit glad om jag hade fått ett sådant be-
sked. Det har jag inte fått hittills, men det finns en
chans till.

Anf. 24 MAGDALENA ANDERS-
SON (m):
Herr talman! Det var mycket vänligt att jag fick
den här chansen. Jag skulle väldigt gärna vilja att
Morgan Johansson berättar för mig om jag kan vara
trygg när jag går härifrån eller om jag ska vara orolig.
Vill ministern medverka till att ändra tiden för
tvångsvård, alltså förkorta den, eller är ministern
beredd att arbeta för att den finns kvar?

Anf. 25 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag var otydlig
förra gången. Nej, jag vill inte medverka till en sådan
inskränkning, till en minskning av tiden.
Låt mig då runda av. Jag tror att vi är ganska ense
egentligen. Vi är alla oroade på grund av den nedgång
som har skett när det gäller tvångsvården under de
senaste 4-5 åren. Jag tror också att vi egentligen gör
samma grundläggande analys. Lagstiftningen är
egentligen inte huvudsaken utan att tillämpningen av
den inte har fungerat bland annat till följd av att
kommunerna har haft dessa stora ekonomiska pro-
blem under 90-talet. Man har helt enkelt dragit på
omhändertagandet. Man har sagt att det säkert går en
månad till och en månad till. Resultatet har dessvärre
ofta blivit tragedier. Den narkotikarelaterade dödlig-
heten har ökat väldigt kraftigt under de här tio åren.
Man kan inte frigöra sig från att det finns ett samband
med att man har dragit på att göra tvångsomhänderta-
ganden. Resultatet har helt enkelt blivit att människor
har gått under.
Jag tror att vi är ense om att vi måste vända den
här utvecklingen. Sedan är då frågan på vilket sätt vi
ska vända den och hur de här satsningarna ska göras.
Jag har sagt i dag att om staten går in med ökade
resurser måste det också förenas med krav på kom-
munerna att man klarar eftervården.
Jag lämnar inga besked om pengar, volymer eller
tidpunkter. Det kan jag inte göra förrän vi har några
pengar. Men om det blir frågan om detta, handlar det
om se till att man också klarar eftervården.
Ungefär så tror jag att vi ska gå vidare de kom-
mande åren i frågan om missbrukarvården.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 2002/03:243 om soci-
altjänstens ansvar för asylsökande barn

Anf. 26 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Gunilla Wahlén har frågat mig om
jag avser att vidta några åtgärder för att skyndsamt
komma till rätta med bristerna i socialtjänsten avse-
ende asylsökande barn och om jag avser att vidta
några åtgärder för att utveckla omhändertagandet av
asylsökande barn inom socialtjänsten.
Det råder ingen tvekan om att många asylsökande
barn har svåra erfarenheter med sig när de kommer
till Sverige.
Migrationsverket ansvarar för mottagandet av
asylsökande samt för ersättning till kommuner och
landsting under den tid asylansökan prövas enligt
lagen om mottagande av asylsökande med flera. Det
innebär bland annat att Migrationsverket ordnar
lämpligt boende och bekostar deras uppehälle. Enligt
utlänningslagen ansvarar Migrationsverket för utred-
ningen av asylskäl.
Med asylsökande barn menar vi både barn som
kommer ensamma och barn som kommer tillsammans
med sina föräldrar. Asylsökande barn har i princip
rätt till samma hälso- och sjukvård som barn som är
bosatta i Sverige, enligt en överenskommelse mellan
staten och Landstingsförbundet. De har också rätt till
barnomsorg och skolgång.
När det gäller socialtjänstens ansvar för asylsö-
kande barn skiljer det sig inte från ansvaret för andra
barn. En anmälan om att ett barn riskerar att fara illa
på grund av förhållandena i hemmet eller på grund av
sitt eget beteende ska alltid utredas enligt gällande
bestämmelser. Om det finns behov av sociala insatser
för ett asylsökande barn ansvarar kommunen för
dessa oavsett om barnet kommit ensamt eller till-
sammans med en eller båda föräldrarna.
De barn som kommer ensamma har ett annat be-
hov av samhällets stöd än de barn som kommer till-
sammans med sina föräldrar.
Det är socialtjänstens uppgift att utreda ett ensam-
kommande barns behov och fatta beslut om var bar-
net ska bo samt att följa upp en sådan placering. För-
utsättningen för detta är att Migrationsverket anmäler
till socialtjänsten när ett barn kommer ensamt till
Sverige.
Det råder dock vissa oklarheter när det gäller an-
svarsfördelningen mellan kommunen och Migra-
tionsverket när det gäller mottagandet av ensam-
kommande asylsökande barn. Det handlar i första
hand om tolkningar av hur långt Migrationsverkets
ansvar sträcker sig och var kommunernas ansvar tar
vid. Kommunerna har inte alltid känt till eller inte
tagit ansvar för att utreda de barn som bor i Migra-
tionsverkets anläggningar eller tillsammans med
släktingar. Det handlar också om ekonomiska frågor
mellan Migrationsverket och kommunerna.
Sedan början av förra året pågår ett arbete i Rege-
ringskansliet för att tydliggöra detta ansvar och för att
förbättra situationen för de ensamkommande barnen.
Socialstyrelsen och Migrationsverket har haft i upp-
drag att ta fram förslag till hur mottagandet av de
ensamkommande barnen kan förbättras. Därefter har
Migrationsverket haft regeringens uppdrag att under-
söka förutsättningarna för att träffa avtal med ett antal
kommuner att ansvara för mottagandet av ensam-
kommande barn. Uppdraget har redovisats, och för-
slagen bereds vidare inom Regeringskansliet. Rege-
ringen avser återkomma i frågan.
Tillsynsmyndigheterna har i sina rapporter inte
redovisat några särskilda brister när det gäller social-
tjänstens handläggning av ärenden rörande asylsö-
kande barn. Det finns såväl goda som mindre goda
exempel på hur kommunerna arbetar med barn som
far illa. Jag utgår från att det arbete som just nu pågår
inom Regeringskansliet för att förbättra arbetet och
förtydliga ansvaret för asylsökande barn kommer att
ge resultat. Jag avser därför inte att vidta några andra
åtgärder när det gäller socialtjänstens arbete med
asylsökande barn i dagsläget.
Jag vill slutligen nämna den proposition, Stärkt
skydd för barn i utsatta situationer, som nyligen
lämnats till riksdagen. Den innehåller ett antal förslag
som syftar till att förbättra arbetet med barn som lever
i utsatta situationer. Regeringen avser också att inom
kort tillsätta en utredning med uppgift att ta fram ett
förslag till en nationell handlingsplan för den sociala
barn- och ungdomsvården.

Anf. 27 GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman och övriga i salen! Asylsökande barn
som kommit till Sverige har varit med om en rad
upplevelser och händelser som det är svårt för oss i
Sverige, barn och vuxna, att ens föreställa oss, om hur
det är att fly från krig eller förföljelse. Asylsökande
barn kan ha varit med om att nära anhöriga som deras
farfar eller morfar har försvunnit eller om att föräld-
rarna utsatts för hot om våld eller död eller faktiskt
blivit misshandlade, torterade, våldtagna eller dödade.
De kan ha varit med om upplevelser som de flesta
barn och vuxna inte ens har sett på TV eller läst om i
tidningarna i Sverige.
Vi ser nu dagligen rapporter om hur det ser ut i
krigets Irak, om hur familjer tvingas fly och om vilka
vedermödor de utstår. Som tur är slipper vi se bilder
på hur människorna faktiskt lider. Jag har själv när
jag arbetat som sjuksköterska på sjukhus i krigshärja-
de områden sett hur människor kan utsättas för de
mest grymma saker, som vi i Sverige inte alls haft
någon erfarenhet av, åtminstone inte sedan många
hundra år tillbaka, skulle jag gissa.
Men de här barnen finns i Sverige, och de har de
här erfarenheterna. De är därför en särskilt utsatt
grupp med speciellt behov av stöd, skydd och trygg-
het. De behöver hjälp att här i Sverige bearbeta sina
hemska upplevelser.
Asylsökande barn i Sverige har samma rätt som
andra barn i våra svenska kommuner att få vad de
behöver i form av hjälp, skydd, stöd och trygghet. Det
är vi överens om, men får de här barnen det? Jag
delar inte statsrådets uppfattning på den punkten. Jag
måste svara att de här barnen inte får samma rättig-
heter som andra barn i våra svenska kommuner.
I den reviderade överenskommelse om utveckling
av introduktion för flyktingar och andra invandrade
som träffats mellan AMS, Integrationsverket, Migra-
tionsverket, Skolverket och Svenska Kommunför-
bundet kan man läsa att barns och ungdomars situa-
tion inte uppmärksammas tillräckligt och att man inte
upprättar individuella introduktionsplaner för de här
barnen.
Socialtjänsten har ett oomstritt ansvar för varje
barn, oavsett om det är ensamkommande eller kom-
mer hit tillsammans med sina föräldrar. Det ska få en
introduktionsplan. Dessa barn har faktiskt ett stort
trygghetsbehov, som inte kan tillfredställas på samma
sätt som sker i familjer som är uppvuxna med sina
mor- och farföräldrar och fastrar och mostrar i Sveri-
ge. Dessa barn är ganska mycket lämnade åt sig själ-
va. De ska inte behöva bo trångt. De ska inte behöva
flytta från bostad till bostad och från förskola till
förskola. Där skapar de kontakter med kompisar som
de faktiskt behöver under tiden fram till dess att det är
klart att de får uppehållstillstånd eller inte. Barnen
behöver få en kärna av trygghet, även om de måste
åka tillbaka till sitt hemland.
Statsrådet nämner i sitt svar att tillsynsmyndighe-
terna inte har gjort några särskilda anmärkningar mot
hur barnen har det. Jag lägger inte så stor vikt vid
dessa myndigheters synpunkter. Jag lägger mycket
större vikt vid det som Rädda Barnen och Barnom-
budsmannen säger. De pekar på en hel rad brister och
på att det behöver vidtas en massa åtgärder i social-
tjänsten, i boendet och i förskolan. Kommer statsrådet
att göra någonting för dessa barn?

Anf. 28 ERIK ULLENHAG (fp):
Herr talman! Tack, Gunilla Wahlén, för en myck-
et viktig interpellation. Verkligheten är den att svensk
flyktingmottagning i dag inte fungerar, och det är
något som i synnerhet drabbar barn. Människor inklu-
sive barnfamiljer får vänta i år på besked ifall de får
stanna i Sverige eller inte, vilket sliter sönder barn
och vuxna som har kommit för att få skydd i Sverige.
Vi kan varje dag läsa rapporter om enskilda fall från
Rädda Barnen och i medier där Sverige faktiskt inte
uppfyller barnkonventionen.
Det tydligaste förhållandet är den situation som vi
har med ensamkommande flyktingbarn, som sedan
lång tid tillbaka har fallit mellan stolar. Migra-
tionsverket har sagt att det inte är dess ansvar, och
inte heller har socialtjänsten i många kommuner tagit
sitt ansvar.
Folkpartiet har en tydlig politik på det här områ-
det. Det handlar om att förkorta handläggningstider
och om att skriva om lagstiftningen så att barnets
bästa sätts i centrum. Vi har hittills inte fått med oss
regeringen på detta, men vi hoppas att vi ska lyckas
med det.
För att konkret gå in på det interpellationssvar
som Morgan Johansson har lämnat vill jag säga att
det reser nästan fler frågor än vad det besvarar. Till
att börja med funderar jag en smula över verklighets-
beskrivningen. Morgan Johansson skriver i sitt inter-
pellationssvar att det inte råder någon tvekan om att
många asylsökande barn har svåra erfarenheter bak-
om sig när de kommer till Sverige. Det är en verklig-
hetsbeskrivning som vi nog alla delar. Men den fråga
som interpellationen väcker är: Skapar vi svåra erfa-
renheter i Sverige? Är det så att flyktingmottagandet
fungerar så illa att det skapar psykiska problem hos
barn även i Sverige? Det är min uppfattning, och jag
undrar ifall statsrådet delar den.
I det här sammanhanget måste man tyvärr påmin-
na om att Socialdemokraterna har suttit vid makten i
snart nio år. Ministrar av olika slag säger varje gång
när den här frågan kommer upp: Vi ska vidta åtgär-
der.
I det här fallet skriver Morgan Johansson att rege-
ringen avser att återkomma i frågan vad gäller ansva-
ret för de ensamkommande barnen. Jan O Karlsson
brukar i och för sig använda kraftfullare ord - han
brukar säga att det ska komma skyndsamt och att
regeringen tar detta på mycket stort allvar. Här är det
mer ett siande om framtiden som inte är lika starkt.
Min konkreta fråga kommer nu. Detta har sagts
under hela förra året, i ganska inflammerade debatter
när flyktingbarn har försvunnit från flyktingförlägg-
ningar runtom i Sverige. Vi har fått rapporter och fört
diskussioner gång på gång om de här barnen. Det
finns förslag som har lämnats. Min fråga blir: När
kommer de åtgärderna?
Min tredje frågeställning rör mer statsrådets egen
proposition. I slutet av svaret hänvisar Morgan Jo-
hansson till propositionen Stärkt skydd för barn i
utsatta situationer. Den propositionen innehåller
mycket bra, men när jag har läst den så har jag inte
hittat ett enda ord om asylsökande barn. När jag läste
propositionen och när Folkpartiet behandlade den
motionsvägen var vi ganska upprörda över att man
inte tog upp asylsökande barn. När statsrådet nu sva-
rar på en interpellation så hänvisar han till den propo-
sition där det mig veterligen inte talas om asylsökan-
de barn. På vilket sätt kommer den här propositionen
att förbättra situationen för de asylsökande barnen?
Jag har en fjärde och sista fråga som interpella-
tionssvaret ger upphov till. Morgan Johansson säger
att det pågår ett arbete vad gäller ensamkommande
barn. Det är alldeles riktigt. Men eftersom det pågår
ett arbete vad gäller asylsökande barn i stort så kom-
mer inga ytterligare åtgärder. Min fråga är då: Vilket
ytterligare arbete, förutom det arbete som pågår vad
gäller ensamkommande barn, pågår i Regeringskans-
liet? Det står ju i interpellationssvaret att det pågår ett
arbete för att förbättra situationen för asylsökande
barn i allmänhet.

Anf. 29 MAGDALENA ANDERS-
SON (m):
Herr talman! Jag har ett par synpunkter i den här
interpellationsdebatten.
Den ena är att det flera gånger sägs i statsrådets
svar att det är viktigt att reda ut vem som har ansvaret
och hur man använder det. Statsrådet säger också att
det finns oklarheter och att man har kunnat tolka
regelverket på flera olika sätt. Sedan kommer detta
om att det pågår ett arbete i Regeringskansliet för att
reda ut ansvaret, var det ligger och vilket syfte man
har med att förbättra situationen för de ensamkom-
mande barnen. Socialstyrelsen och Migrationsverket
har haft olika uppdrag, och de redovisas också i sva-
ret.
Sedan säger statsrådet: Regeringen avser att åter-
komma i frågan. Jag är precis lika nyfiken som före-
gående talare. När då? Det arbete som ministern hän-
visar till har ju pågått i över ett år. Det är ett arbete
som handlar om barn - barn som far illa. Min upp-
fattning är att det inte duger att svara så, och säga att
vi håller på att jobba och att vi återkommer. Det här
är frågor som hastar!
Det skulle vara klädsamt om ministern i dag kun-
de tala om när regeringen tänker återkomma. Är det i
vår, i sommar, i höst eller nästa år? När får vi beske-
det?
Vi har pratat om propositionen Stärkt skydd för
barn i utsatta situationer. Vi moderater har i vårt
motionssvar med anledning av propositionen talat om
ensamkommande flyktingbarn, om flickor som kom-
mer hit och är utsatta för trafficking och om den sor-
tens problem som inte tas upp i propositionen eller i
utredningen. Vi har krävt skyndsamma förslag till
åtgärder, för det är så viktigt. Nog borde regeringen
kunna titta på detta också!
Det är intressant att statsrådet tar upp propositio-
nen. Vi ska ju snart ha den i kammaren. Men slut-
klämmen gör mig lite fundersam. Vi ska ta fram en
nationell handlingsplan för barn- och ungdomsvård,
säger statsrådet. Det kan ju vara bra att erinra om att
det nu finns nio nationella handlingsplaner som rege-
ringen har initierat. Man kan ställa sig frågan: Är det
handlingsplaner som löser de problem som ska lösas?
I propositionen föreslås en massa olika saker. Det
är olika utredningar och uppdrag. Man lägger ut på
BRÅ, man lägger ut på Socialstyrelsen och på alla
möjliga. Vore det inte bättre om man genomförde den
floran av förslag, utredningar och initiativ som man
ska ta innan riksdagen ska ta ställning till ytterligare
en handlingsplan?
Min konkreta fråga till statsrådet är: Är det inte
bättre att genomföra målen på den väg som föreslås
innan vi fastnar i ytterligare dokumentskrivande?

Anf. 30 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Jag tror att vi kan göra många saker
samtidigt. Vi kan genomföra de förslag som vi allde-
les nyss har lagt fram och som baserar sig på två
utredningar, LVU-utredningen och Barnmisshandel-
skommittén, och deras förslag. Det var det som vi
gick fram med i den proposition som heter Stärkt
skydd för barn i utsatta situationer. Det fanns en lång
rad förslag, bland annat om att utvidga anmälnings-
plikten till att också gälla kriminalvården och Medi-
cinalverket. Vi skärpte straffen och satte in en ny
straffskärpningsgrund. Vi ska lägga fram ett förslag
om att ta fram speciella dödsfallsutredningar, det vill
säga där barn faktiskt misshandlas till döds, för att ta
reda på vad som har gått fel i samhället dessförinnan
och så vidare. Det är en lång rad förslag.
I propositionen sade vi också att det här är en bra
proposition, men att vi behöver göra mer. Vi har haft
en socialtjänstlag i 20 års tid, och vi har inte under de
åren på ett mer systematiskt sätt gått igenom hur den
sociala barn- och ungdomsvården fungerar generellt
sett i Sverige. Vi kände att vi måste göra det och
försöka klara av det under mandatperioden. Då gör vi
ungefär på samma sätt som vi gjorde med narkotika-
handlingsplanen; vi tillsätter en utredning som lägger
fram förslag om en handlingsplan. Magdalena An-
dersson säger att vi har antagit nio nationella hand-
lingsplaner. Och visst har vi gjort det! De gäller nar-
kotika, alkohol och en lång rad andra områden. Det är
på det sättet vi arbetar. Nu gör vi på samma sätt här
och tar fram en handlingsplan för den sociala barn-
och ungdomsvården. Men först ska vi ha en utredning
på plats, och då måste riksdagen först besluta om
propositionen och det hoppas jag att man gör på ett
välvilligt sätt.
Detta har betydelse. Erik Ullenhag undrar varför
det här står i slutet av mitt interpellationssvar och om
vi inte negligerar asylsökande barn i propositionen
och så vidare. Min ingångspunkt är att asylsökande
barn har samma rättigheter att få växa upp i trygghet
som alla andra barn har som vistas i Sverige. Så en-
kelt är det. Det innebär också att socialtjänsten har
samma ansvar gentemot asylsökande barn som alla
andra har. Det är samma lagstiftning som gäller. Nu
gör vi förbättringar med den proposition som vi lade
fram för någon månad sedan och sedan ytterligare
med den nationella handlingsplanen. Detta kommer
att innebära förbättringar för alla barn som är utsatta
och som far illa. I den gruppen finns också de asylsö-
kande barnen.
Vi fick en del slängar i frågan om när förslagen
kommer från de utredningar som är på gång. Är det
så att ni bara utreder och utreder? undrade man. Ja,
det är så vi försöker jobba i statsmakterna. Först gör
man en utredning, sedan har man ett remissförfarande
och efter det fattar man beslut om hur man ska gå
vidare. De förslag och den utredning som ni nu far
efter är den som i huvudsak gjordes av Socialstyrel-
sen. Den handlar om förbättringar i mottagandet av
barn från annat land som kommer till Sverige utan
medföljande legal vårdnadshavare. I den utredningen
finns en rad förslag, bland annat ett nytt institut med
företrädare för ensamkommande barn med mer långt-
gående ansvar än vad dagens gode män har. Där finns
också förslag när det gäller rekrytering och utbildning
av gode män, förslag om hur gränsdragningen mellan
Migrationsverket och kommunerna ska ske och så
vidare.
Vi håller alltså på att jobba med det här, men det
finns också en finansieringsfråga framför allt gente-
mot kommunerna. Vi försöker från socialdemokratins
sida se till att ha sociala reformer finansierade när de
genomförs.

Anf. 31 GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! De asylsökande barnen är ingen ho-
mogen grupp. Varje barn som individ har sina speci-
ella behov. Det de har gemensamt är att de har tving-
ats fly och komma till ett främmande land. Många
barn har föräldrar som är trygga och har förmåga att
ta hand om barnen. Men de barn som kommer i kon-
takt med de sociala myndigheterna, barn som inte är
en del av en familj, är barn som föräldrarna av olika
skäl inte har förmåga att ta hand om. Jag har svårt att
se att ensamkommande barn eller barn med föräldrar
som till exempel ligger på psyksjukhus ska behöva bo
på speciella institutioner. Det är viktigt att inte göra
det misstag som man har gjort tidigare när det gäller
andra barn. De här barnen ska bo i familjehem som
har kompetens att ta hand om barnet - med språket,
med den kulturella bakgrunden och med den miljö
som barnet behöver.
Det är ganska många barn som kommer hit som
ensamkommande barn. Risken är uppenbar att de bor
på ett gruppboende, grupphem eller vad man kallar
det. De har olika språk, olika bakgrund. De behandlas
som en grupp och det blir väldigt svårt. De behöver
individuellt omhändertagande.
Vi är inte överens om att de här barnen har det så
bra i Sverige som vi skulle önska. Det finns många
massmedierapporter. Man kan inte bara gå på mass-
medierna. Sedan jag började i riksdagen har jag in-
tresserat mig för just den här gruppen barn. Jag kom-
mer från trakter där vi inte har många invandrarbarn.
Det är när jag har kommit hit ner som jag har diskute-
rat det. Jag har träffat barnen här och deras föräldrar.
Jag har hört deras berättelser. Jag har lyssnat på deras
advokater. De har inte samma möjligheter och rättig-
heter som grupp. Många individer far illa. Jag har
otaliga exempel på det. Det ska vi inte ta upp i kam-
maren, för det är inte ett forum för enskilda exempel.
De här barnen skulle behöva ha en egen företräda-
re som inte är socialtjänst eller någon på Migra-
tionsverket. Det behövs någon som kan tolka, som
kan deras språk och som kan följa barnen och säga:
Den här veckan mår barnet väldigt dåligt, det regredi-
erar och kan inte fatta beslut. Nästa vecka kanske
barnet är sig självt igen och kan vara med och fatta
beslut. De här barnen är väldigt sköra.
Jag välkomnar att vi ska få en nationell hand-
lingsplan för den här delen av verksamheten. Jag
hoppas och tror att man i den nationella handlings-
planen kommer att lägga särskild vikt vid de här
barnen och deras situation och förbättra kvaliteten på
omhändertagandet, precis som man ska förbättra
kvaliteten på omhändertagandet av andra barn och
deras liv här i Sverige.

Anf. 32 ERIK ULLENHAG (fp):
Herr talman! Jag fick inte speciellt mycket svar på
de frågor jag ställde. På ett par frågor fick jag inte alls
svar och på andra svar som inte var speciellt tillfreds-
ställande. Jag ska försöka koncentrera mig på ett par
frågor som är viktiga.
Den första frågan är frågan om verkligheten, som
Morgan Johansson inte besvarar. Delar du min upp-
fattning, barnpsykologers uppfattning och ett antal
flyktingorganisationers och Rädda Barnens uppfatt-
ning om att asylsökande barns problem inte bara
beror på upplevelser i hemlandet? De skapas också i
huvudsak av ett dåligt flyktingmottagande i Sverige.
Är vi överens om den verklighetsbeskrivningen,
Morgan Johansson? Det är en bra start, att vara över-
ens om verklighetsbeskrivningen.
Det är klart att man kan raljera med en opposition
som klagar på att regeringen utreder. Vi är ganska
trötta på utredande på flyktingpolitikens område om
att göra den mer humanitär. I höstas och förra våren
kunde man höra Jan O Karlsson säga att frågan om de
asylsökande barnen är en prioriterad fråga som ska
behandlas skyndsamt. I dag svarar Morgan Johansson
att regeringen avser att återkomma i frågan. Det
känns nästan som om man backar från vad man tidi-
gare har utlovat.
Det finns en rad exempel: Jan O Karlsson talade
hela förra året om ett vidgat flyktingbegrepp. Han
lovade det i valrörelsen. Utredningen skulle vara
färdig i oktober. Nu har det kommit ett besked i riks-
dagen att det inte blir någon utredning alls. Det blir
inget vidgat flyktingbegrepp som omfattar kön och
sexuell läggning. Det är väl inte så konstigt att vi från
oppositionens sida hyser en viss oro.
Det handlar också om propositionen om särskilt
utsatta barn. I Morgan Johanssons interpellationssvar
står det: "Det råder ingen tvekan om att många
asylsökande barn har svåra erfarenheter med sig när
de kommer till Sverige." Alldeles riktigt. För mig
innebär detta att det är särskilt utsatta barn som borde
omfattas av propositionen med särskilda skrivningar.
Nu säger Morgan Johansson att de omfattas generellt.
Men det finns inga resonemang om just den gruppen i
propositionen. Är det en miss från regeringens sida?
Innebär det att vi får bifall till de motioner vi har
väckt om att lyfta in skrivningar om asylsökande
barn?

Anf. 33 MAGDALENA ANDERS-
SON (m):
Herr talman! Man ska inte recensera varandra i
talarstolen. Det är inte uppfostrat att göra det. Men
jag får lov att säga att det svar som ministern gav inte
renderar mer än ett IG, tyvärr. Det är inget svar utan
en redovisning av olika planer som man håller på
med och som ska komma. Men vi får inget svar på
när de kommer. Det duger inte. Svaret blir att man
avser att återkomma. Det hjälper inga barn. Det hjäl-
per inte dem som har det svårt. Det hjälper inte dem
som jobbar på flyktingförläggningar. Det hjälper inte
frivilligorganisationerna. Vi måste veta vad som ska
göras.
Det är trist att behöva konstatera att den minister
som skulle ha kunnat vara en handlingens man före-
drar att vara en planernas man.

Anf. 34 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Det är handlingsplaner vi talar om -
planer för handling. Det är precis så vi arbetar sedan
några år tillbaka. När man vill göra någonting lägger
man fram en handlingsplan. Sedan ser man till att
finansiera det man vill göra. Det är det jag efterlyser
från oppositionen. Det är oerhört lätt att säga: Vi ska
göra det och det och det. De förslagen ska komma nu,
helst i går. Sedan frågar vi: Hur ska ni betala det? Då
står Moderaterna där med sina skattesänkningar, helt
tomhänta, och Folkpartiet likadant.
Man råkar ut för det ibland på regeringssidan, att
man blir skälld för att man inte kommer med förslag.
I nästa andetag frågar man var utrymmet finns: Var är
finansieringen?
Vi är beredda att gå fram med sociala reformer.
Vi gör också det oavbrutet. Men vi har varit oerhört
medvetna om att det gäller att se till att ha finansie-
ringen klar när reformerna kostar pengar. Där har
man dessvärre ibland brustit från oppositionens sida.
I den utredning som nu är klar framförs förslag på
det område som Gunilla Wahlén var inne på, nämli-
gen att det ska finnas en särskild företrädare för de
här barnen. Det finns också en lång rad andra förslag.
De förslagen bereder vi som vanligt. Vi lägger fram
förslag när vi är framme och också har finansiering.
Det är Utrikesdepartementet som är huvudberedande
departement för de här förslagen, naturligtvis i nära
samarbete med Socialdepartementet.
Ni kan vara övertygade om att vi från vår sida
kommer att fortsätta att uppmärksamma frågorna och
driva dem vidare. Men jag kommer inte att göra det
därför att ni säger att vi borde ha gjort detta redan i
går eller så fort som möjligt. Det gäller att se till att
beredningsordningen respekteras och att vi har en
finansiering framme.
Erik Ullenhag ställer en fråga som rör sig mer om
retorik än politik. Han frågar: Varför nonchalerar ni
de asylsökande barnen i propositionen? Det gör vi
inte. Vad jag säger är att vår ingång är att social-
tjänsten ansvarar för alla utsatta barn. De instrument
som finns och åtgärder som kan vidtas omfattar alla.
Också asylsökande barn har samma rättigheter som
alla andra att växa upp i trygghet.
Erik Ullenhag försöker få det till att det är Sveri-
ges fel att de här barnen är utsatta. Så långt vill jag
inte gå. Även om det säkert brister på ett eller annat
område kan man inte hävda att det är det svenska
flyktingmottagandets fel att barnen är utsatta i de fall
de är det. Då hårdrar man det hela lite väl mycket.
Jag skulle över huvud taget vilja efterlysa en
smula mer ödmjukhet från oppositionens sida när de
själva egentligen inte har några förslag att komma
med. Det är väldigt lätt att angripa regeringen och
säga att den inte kommer fram fort nog med de för-
slag som finns.

Anf. 35 GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Jag lovar att respektera regerings-
ordningen, och jag frångår den inte när jag tar upp
frågan om att det är kommunernas ansvar, social-
tjänstens ansvar, och anser att de kan göra saker redan
i dag. Tillsynsmyndigheterna bör bli mera uppmärk-
samma på att göra en tillsyn kring dessa frågor. Då
tror jag att man också kommer att få större anledning
att vidta åtgärder.
Naturligtvis är det inte svenska myndigheters fel
att de här människorna har varit tvungna att fly. Det
är inte vårt fel att de far illa och kommer hit. Men det
vi kan göra för att underlätta för dessa barn är att ge
dem en trygghet, en bas, att leva vidare på, antingen
här eller i deras ursprungsländer när de kommer till-
baka dit.
Det betyder att vi måste vara mycket mera lyhör-
da för de här barnen. De vet att det inte är svenska
myndigheters fel att de bor här. De far illa av lång
väntan, av dåligt bemötande, av hur de blir behandla-
de. Om de i stället får ett bra bemötande och en bra
behandling av dem som de möter i det svenska sam-
hället ger vi dem förutsättningarna för att få en bra
tillvaro. Därför tycker jag att det är viktigt att dessa
barn uppmärksammas och finns med i den nationella
handlingsplanen. Vi måste redan i dag verkligen titta
på hur det ser ut och se till att tillsynsmyndigheterna
uppmärksammar frågan skarpt.
Jag vill tacka mina kamrater för debatten.

Anf. 36 Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Herr talman! Jag kan avslutningsvis säga, när det
gäller den allra sista punkten som Gunilla Wahlén tog
upp, att det är viktigt att inte bara döma utifrån
massmedieuppgifter. Åtminstone från riksdagens och
regeringens sida bör vi använda oss av de till-
synsmyndigheter som vi har och i första hand fråga
dem hur det egentligen står till i de olika regionerna.
Vi gjorde inför den här interpellationsdebatten en
genomgång och gick ut till länsstyrelserna och fråga-
de hur de arbetar med att ta hand om asylsökande
barn. Vi fick svar från många som redovisade åtgär-
der riktade mot just dessa barn i deras regioner. I
Rinkeby har man tagit fram en metod och en handbok
för att hjälpa kommunerna. I Västra Götaland har
man byggt upp ett regionalt nätverk med personal
från flyktingförläggning, socialtjänst, vuxenpsykiatri
och så vidare. På Gotland har man ett mycket gott
samarbete mellan Migrationsverket, kommunen och
socialtjänsten just i fråga om de asylsökande barnen. I
Kalmar län är man noga med att från socialtjänsternas
sida i de olika kommunerna i länet uppmärksamma de
asylsökande barnen så att de verkligen ses av social-
tjänsten i respektive kommun.
Man ska alltså inte bara måla en nattsvart bild.
Man måste se att det också händer mycket positiva
saker i dessa verksamheter.
Det är viktigt att poängtera att om man vill disku-
tera flyktingpolitik så här generellt ska man nog vän-
da sig till Jan O Karlsson. Jag har ansvaret för social-
tjänsten, och jag ser att där finns brister, men då gäl-
ler det att åtgärda dem på ett systematiskt och gott
sätt. Den nationella handlingsplanen, som vi är på väg
att få fram, är en pusselbit i det arbetet. Först görs nu
en utredning och därefter tas en handlingsplan fram.
Tack än en gång för denna interpellationsdebatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2002/03:K5 till konstitutionsutskottet
2002/03:MJ18 och MJ19 till miljö- och jordbruksut-
skottet
2002/03:T1-T7 till trafikutskottet
2002/03:L13 och L14 till lagutskottet
2002/03:Fi9 och Fi10 till finansutskottet

9 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 2002/03:KU15
och KU19
Näringsutskottets betänkande 2002/03:NU6
Lagutskottets betänkanden 2002/03:LU9 och LU10
Socialutskottets betänkande 2002/03:SoU9
Utbildningsutskottets betänkanden 2002/03:UbU9
och UbU10

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av skr. 2002/03:60 Berättelse om
verksamheten i Europeiska unionen under 2002
2002/03:U5 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

med anledning av skr. 2002/03:83 Sverige i Förenta
nationerna
2002/03:U6 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
2002/03:U7 av Rosita Runegrund m.fl. (kd)
2002/03:U8 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

Finansutskottets betänkanden
2002/03:FiU13 Statens personalpolitik
2002/03:FiU14 Styrning av försvarets fastigheter och
anläggningar
2002/03:FiU17 Förlängning av Sveriges deltagande i
IMF:s Nya lånearrangemang, NAB

Utrikesutskottets betänkande
2002/03:UU16 Irakkonflikten och FN-stadgans vålds-
förbud

Kulturutskottets betänkande
2002/03:KrU6 Radio- och TV-frågor

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2002/03:AU5 Arbetsmiljö

11 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 28 mars

2002/03:259 av Kalle Larsson (v) till statsrådet Jan O
Karlsson
Självmordsrisk enligt utlänningslagen
2002/03:260 av Erik Ullenhag (fp) till utrikesminister
Anna Lindh
Svensk Kubapolitik

den 31 mars

2002/03:261 av Martin Andreasson (fp) till justitie-
minister Thomas Bodström
Partnerskapslagens anknytningskrav
2002/03:262 av Per Landgren (kd) till utrikesminister
Anna Lindh
Folkrättens grund

den 1 april

2002/03:263 av Per Westerberg (m) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Utsläppsrätterna och basindustrin

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 8 april.

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 28 mars

2002/03:740 av Elina Linna (v) till justitieminister
Thomas Bodström
Funktionshindrade kvinnors utsatthet

den 31 mars

2002/03:741 av Carina Hägg (s) till socialminister
Lars Engqvist
Barnmorskor och medicinsk abort
2002/03:742 av Christer Nylander (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Minskat intresse för högre studier

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 8 april.

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 26 mars

2002/03:681 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Valdeltagande bland arbetssökande
2002/03:697 av Luciano Astudillo (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Professionell boxning

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 8 april.

14 § Kammaren åtskildes kl. 15.55.

Förhandlingarna leddes av talmannen.