Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2002/03:80
Torsdagen den 27 mars
Kl. 12.00 - 21.26
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
--------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 21 mars.
2 § Ledighet
Andre vice talmannen meddelade att Barbro Felt-
zing (mp) ansökt om sjukledighet under tiden den
28 mars-11 maj.
Kammaren biföll denna ansökan.
Andre vice talmannen anmälde att Marianne Sa-
muelsson (mp) skulle tjänstgöra som ersättare för
Barbro Feltzing.
3 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den
26 mars
SfU7 Integrationspolitik
Punkt 1 (Mål och grunder för integrationspolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 3 (c)
Förberedande votering:
52 för res. 1
17 för res. 3
232 avstod
48 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
194 för utskottet
50 för res. 1
58 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 25 kd, 25 v, 14 mp
För res. 1: 49 m, 1 kd
Avstod: 41 fp, 17 c
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Punkt 5 (Utvecklingen av storstadsregionerna)
1. utskottet
2. res. 8 (fp)
3. res. 10 (v)
Förberedande votering:
41 för res. 8
27 för res. 10
234 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Huvudvotering:
163 för utskottet
41 för res. 8
98 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 1 kd, 2 v, 17 c, 13 mp
För res. 8: 41 fp
Avstod: 49 m, 25 kd, 23 v, 1 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Punkt 11 (Bosättningskrav för erhållande av svenskt
medborgarskap)
1. utskottet
2. res. 13 (mp)
Votering:
287 för utskottet
14 för res. 13
1 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 41 fp, 26 kd, 25 v, 16 c
För res. 13: 14 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Punkt 13 (Kunskaper i svenska språket)
1. utskottet
2. res. 15 (fp)
Votering:
212 för utskottet
39 för res. 15
51 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 1 fp, 26 kd, 25 v, 16 c, 14 mp
För res. 15: 38 fp, 1 c
Avstod: 49 m, 2 fp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Punkt 14 (Medborgarskapsceremonier m.m.)
1. utskottet
2. res. 17 (kd)
Votering:
234 för utskottet
26 för res. 17
41 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 25 v, 17 c, 13 mp
För res. 17: 26 kd
Avstod: 41 fp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 4 mp
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
NU5 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor
Punkt 2 (WTO-systemet)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
Votering:
185 för utskottet
115 för res. 1
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 1 m, 24 v, 17 c, 13 mp
För res. 1: 48 m, 41 fp, 26 kd
Avstod: 1 v
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 4 mp
Mona Jönsson (mp) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Punkt 4 (Vissa EU-frågor)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp, kd)
3. res. 3 (c)
Förberedande votering:
116 för res. 2
17 för res. 3
169 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
168 för utskottet
116 för res. 2
17 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 25 v, 14 mp
För res. 2: 49 m, 41 fp, 26 kd
Avstod: 17 c
Frånvarande: 15 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Punkt 7 (Exportkreditfrågor)
1. utskottet
2. res. 5 (mp, v)
Votering:
238 för utskottet
39 för res. 5
25 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 41 fp, 1 kd, 17 c
För res. 5: 25 v, 14 mp
Avstod: 25 kd
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
AU4 Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen
m.m.
Punkt 1 (En allmän översyn av arbetslöshetsförsäk-
ringen)
1. utskottet
2. res. 1 (c, m, fp, kd)
Votering:
165 för utskottet
132 för res. 1
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 25 v, 14 mp
För res. 1: m, 41 fp, 26 kd, 17 c
Avstod: 1 s
Frånvarande: 17 s, 7 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Siw Wittgren-Ahl (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.
Punkt 2 (Inträdesvillkor m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
3. res. 4 (mp)
Förberedande votering:
27 för res. 3
14 för res. 4
260 avstod
48 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
234 för utskottet
27 för res. 3
40 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 48 m, 39 fp, 17 c
För res. 3: 25 v, 2 mp
Avstod: 1 m, 2 fp, 25 kd, 12 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 8 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Punkt 3 (Familjehemsföräldrars rätt till ersättning
m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 (kd)
Votering:
275 för utskottet
25 för res. 5
2 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 48 m, 41 fp, 25 v, 17 c, 14 mp
För res. 5: 25 kd
Avstod: 1 m, 1 kd
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Tredje vice talman Helena Höij (kd) anmälde att hon
avsett att rösta nej men markerats ha avstått från att
rösta.
Punkt 8 (Företagarnas ersättningsrätt)
1. utskottet
2. res. 7 (c, m, fp, kd)
Votering:
168 för utskottet
133 för res. 7
1 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 25 v, 14 mp
För res. 7: 49 m, 41 fp, 26 kd, 17 c
Avstod: 1 s
Frånvarande: 14 s, 6 m, 7 fp, 7 kd, 5 v, 5 c, 3 mp
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
4 § Transportpolitik
Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2002/03:TU3
Transportpolitik.
Anf. 1 CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Riksdagens trafikutskott ska nu de-
battera frågor som har tagits upp i knappa 40-talet
motioner under den allmänna motionstiden. Alla har
anknytning till det transportpolitiska området. Det är
alltså ett så kallat motionsbetänkande. I det här fallet
har 8 reservationer gjorts.
Transportpolitiken rör en mängd olika områden.
Som exempel på sådant som vi tar upp här i dag kan
nämnas frågan om trängselavgifter som ett led i ut-
vecklingen mot en långsiktigt hållbar transportför-
sörjning, för att finansiera ny infrastruktur samt ut-
veckla kollektivtrafiken. Även frågor om annan typ
av alternativ finansiering behandlas. Trafikens mil-
jöpåverkan, exempelvis drivmedelsfrågor och miljö-
fordon, buller och frågan om vägsaltets för- och
nackdelar liksom ett stort antal motioner som berör
kollektivtrafikfrågor debatteras.
Det övergripande transportpolitiska målet är att
säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och lång-
siktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna
och näringslivet i hela landet kopplat till så stor val-
frihet som möjligt inom ramen för det befintliga ut-
budet. Delmål finns också, och de innebär att vi ska
arbeta för att våra transportsystem ska vara tillgängli-
ga, av säker kvalitet, främja en god miljö, stimulera
en positiv regional utveckling, jämställda och inte
minst säkra.
Det långsiktiga målet för trafiksäkerheten, som vi
alla är överens om, är att ingen dödas eller allvarligt
skadas till följd av trafikolyckor inom transportsys-
temet. Här, liksom på de andra punkterna, återstår en
hel del att göra.
Det är viktigt att se politiken som en helhet. Tra-
fikfrågor och transportpolitiska frågor har naturligtvis
sin givna plats i det sammanhanget. Trängselavgifter
hänger ihop med bland annat miljöfrågor, arbets-
marknadsfrågor, bostadspolitik och naturligtvis kol-
lektivtrafik, som i sin tur handlar om till exempel
tillgänglighet och ekonomi. Bilägaren å ena sidan och
miljövännen å andra sidan, ibland i samma individ, är
mycket intresserad av hur frågan om vägsalt eller
alternativ därtill framskrider. Hur kan vi få olika
intressen att samverka?
Fru talman! Så kan man fortsätta att para ihop
transportpolitiken med alla tänkbara andra områden,
och det är väl det som gör att det är så viktigt och
intressant.
Jag vill gärna avslutningsvis särskilt nämna att
trafikutskottet inför behandlingen av frågor kring
möjligheten att införa trängselavgifter lyckats nå en
bred enighet, om än inte fullständig, kring hur frågan
så här långt bör tas om hand. Endast Moderaterna och
Folkpartiet har reserverat sig i denna fråga. Detta kan
mycket väl ha att göra med den mycket uppskattade
och belysande offentliga utfrågning där också all-
mänheten var inbjuden som vi i trafikutskottet ge-
nomförde för några veckor sedan. När trängselavgif-
ter kommer upp till diskussion är det viktigt att kom-
ma ihåg att detta inte är en fråga endast för Stock-
holmsregionen.
Fru talman! Jag är säker på att vi i den debatt som
nu följer kommer att få höra mer om de olika partier-
nas ståndpunkter, bland annat i den frågan.
Anf. 2 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Jag vill ta upp tre saker i det här be-
tänkandet.
Den första är trängselavgifter. Som nämnts här
förut, hade trafikutskottet en hearing där både nack-
delar och fördelar kom fram. Sedan dess har Lon-
dontrafiken förändrats. Det är faktiskt så att medel-
hastigheten i London har ökat fyra gånger. Trafiken i
centrala London har minskat med 20 %. Så långt
verkar detta vara en framgång.
Jag är övertygad om att de här avgifterna behövs
för att förbättra trafiken i storstäderna. Jag tycker att
det är väldigt positivt att fem partier, som har nämnts
här redan, står bakom en överenskommelse som in-
nebär att vi kan ha en samlad strategi för att förbättra
framkomligheten i storstäderna, lösa många av de
problem som vi faktiskt har och samtidigt lösa finan-
sieringen för kollektivtrafiken.
Den andra punkten som jag vill ta upp handlar om
miljöfordon. Vi har ett stort behov av en förändrad
teknik. I utskottets majoritetskrivning nämner man
forskningen, och den är förvisso viktig. Men även om
vi har en bred forskning inom området får vi därmed
inte automatiskt bra bilar på gatorna. Det svåra pro-
blemet är hur introduktionen går till. Det måste vi ha
en strategi för.
Det som vi använt oss av i landet så här långt är
att ställa krav på miljöfordon och ge miljöfordonen
fördelar på olika sätt.
I Göteborg har man arbetat med att ge gratis par-
keringstillstånd till de fordon som uppfyller miljöbil-
skriterierna. Staten har haft kriterier för lägre for-
donsskatt. Det har funnits flera olika sätt att arbeta
med den här frågan.
Eftersom nu bilarna tillverkas är det viktigt att
man har samma typ av krav så att man inte går fram
på olika sätt i olika delar av landet, och att inte staten
och kommunerna gör detta på olika sätt.
Det krävs ett bättre samarbete och fler initiativ för
att vi ska introducera de här fordonen så fort som
möjligt. I ett introduktionsskede är de här fordonen
dyrare än andra. Vi måste kompensera detta på något
sätt för att få företag och privatpersoner intresserade
av att skaffa den här typen av fordon.
Det tredje jag vill ta upp gäller kollektivtrafiken,
och framför allt kollektivtrafiken i flera Norrlandslän
där man har haft och har ökande problem med finan-
sieringen av kollektivtrafiken. Det är en sak som vi
måste lösa. Vi stöder reservationen i frågan.
Jag vill sluta med att yrka bifall till Miljöpartiets
reservation när det gäller miljöfordon.
Anf. 3 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Vi ska i dag debattera betänkande
TU3, transportpolitik.
Målet för transportpolitik är att man ska ge möj-
ligheter till bra transporter. Problemet med regeringen
och den majoritet som sitter i trafikutskottet är att
konkreta resultat för att åstadkomma detta väldigt
många gånger saknas. Det pratas och hänvisas till
statliga utredningar som man inväntar. Men det är
inget nytt i det.
Vi har tyvärr blivit vana att regeringen gömmer
sig bakom utredningar. Vi har många gånger hävdat
att man ytterligare ska konkurrensutsätta persontrafi-
ken på järnväg. Vad har åstadkommits? Jo, just en
utredning.
Det är förvisso riktigt att saker och ting måste
granskas och utredas innan de sätts i verket men ut-
redningar tillsätts allt som oftast på grund av att
trycket till förändring blir så stort att någonting måste
göras. Man avvaktar i det längsta och nödlösningen
blir att man slutligen inser att man måste utreda.
Vi moderater har länge hävdat att järnvägstrafiken
ska konkurrensutsättas fullt ut. Godstrafiken är på väg
att sätta sig som en etablerad konkurrensutsatt trafik
men vad händer med persontrafiken? Jo, just en ut-
redning efter lång väntan på det lilla steget.
Vi moderater är övertygade om att en konkur-
rensutsättning av persontrafiken kommer att gagna
resenärerna. Framtiden får utvisa detta.
Vi minns den vånda som vänsterfalangen hade av
att avreglera och konkurrensutsätta den långväga
busstrafiken. Detsamma kommer att inträffa vad
gäller järnvägstrafiken.
Vårt mål är att vi ska ge alternativ för resenärerna.
Det kommer att innebära att det totalt sett kommer att
bli fler som använder kollektiva färdsätt.
Vi säger nej till system som tvingar fram en viss
typ av trafik som inte är vad konsumenten alla gånger
vill ha. Ett steg i utskottets tvångspolitik är den posi-
tiva inställning till trängselavgifter som det talas om.
Man vill styra trafiken utan att för den skull kunna
styra den till en infrastruktur som kan ta emot trafi-
ken. När det gäller trängselavgifter och de problem
som Stockholm har med sin infrastruktur är Moderata
Samlingspartiets inställning klar. Vi säger nej till
trängselavgifter.
Några av våra motiv till detta finns utvecklade i
reservation nummer 4.
Vi säger däremot ja till infrastruktursatsningar i
Stockholm på såväl kollektivtrafik som kringfartsle-
der så att trafiken kan fungera.
En fungerande trafik är en förutsättning för att
folk ska kunna bo och arbeta där de själva vill.
Den utfrågning om trängselavgifter som vi hade,
och som Claes Roxbergh hänvisade till, visade att
trafiken givetvis minskade med biltullar i Stockholms
centrala delar, men att trafiken för den skull knappast
minskade i regionen Stockholm. Vi omfördelar bara
problemet med tankarna om biltullar och flyttar köer-
na.
Fler än vi reservanter borde inse att det faktiskt
krävs att man bygger bort en del av problemen. Att
det finns för små medel till infrastruktur är väl i dag
allmänt känt i de flesta led. Det insåg tidigare även
Socialdemokraterna som då talade om att PPP-
lösningar vore ett alternativ att pröva. Det fanns till
och med i regeringens elvapunktsprogram.
Vad har hänt? Inte förvånande: Ingenting har
hänt. Men vad skriver utskottet? Jo, att det längre
fram kan finnas skäl till andra finansieringsformer än
traditionell anslagstilldelning. Man vill alltså, som
vanligt, vänta och se. Det är häpnadsväckande.
Det blir, som jag tidigare redogjort för. Man gör
inget, väntar så länge som möjligt för att slutligen
med all säkerhet, när trycket blir för stort, tillsätta en
utredning. Det känns igen.
Vi moderater är tydliga med att vi vill att något
händer på PPP-området. Detta har vi tyvärr inte fått
gehör för, utan vi måste i denna del hänvisa till reser-
vation nummer 3.
Fru talman! Det finns många angelägna områden
som borde ha sin plats i denna debatt. Jag har begrän-
sat mig till några få områden. Men likväl är det hel-
heten i trafikpolitiken som är viktig.
Att jag har påvisat några områden där det saknas
insikt från majoritetssidan visar tydligt på att det inte
finns en helhet även om vi naturligtvis också är över-
ens i vissa delar i betänkandet, och det är ändå en bra
början.
Förhoppningen är att den fortsatta debatten i dag
och vid alla andra tillfällen ska ge trafik- och trans-
portpolitiken den betydelse den är värd att ha i den
svenska debatten. Den har betydelse för hela vårt
lands utveckling, betydelse för varje enskild männi-
ska i vårt land och betydelse för hela Sveriges fram-
tid.
Fru talman! Jag har nämnt några av våra reserva-
tioner i mitt inlägg, men jag vill i vanlig ordning från
moderat sida endast yrka bifall på en reservation.
Givetvis står vi bakom alla våra reservationer, men
för tids vinning och kammarens trevnad vid röstning-
en yrkar vi endast bifall till reservation nummer 1.
Anf. 4 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Fru talman! Jag har lärt känna Moderaterna som
ett parti som tycker om marknaden och marknads-
prissättning.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför Moderaterna
är emot en marknadsprissättning på gator och vägar
där trängsel råder. Det är ju det vanliga sättet när det
gäller att allokera resurser.
Om jag till exempel ringer under högtrafiktid
kostar det mer än om jag ringer på natten. Varför ska
det då inte kosta mer att köra bil under högtrafiktid än
på natten eller vid lågtrafik?
Det borde vara ett logiskt argument för en äkta
moderat. Jag förstår inte detta. Ni måste ha gått vilse
bland era principer.
Anf. 5 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Claes Roxbergh är i vanlig ordning en
person med viss empati för vänstertänkande. Mark-
nadsekonomi ur moderat synpunkt är inte att vi ska
ha ett socialistiskt tänkande där vi ska se till att vissa
människor i vårt land får vara med och betala två
gånger - vi har gemensamt redan betalat för vårt
vägnät och vår infrastruktur en gång. Detta är rövar-
politik och ingenting annat. Det är beklämmande och
sorgligt om Claes Roxbergh står för denna rövarpoli-
tik.
Anf. 6 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Fru talman! Men hur ska vi lösa trafiken i storstä-
derna? Vad jag förstår har varken Moderaterna eller
Folkpartiet något recept på hur man ska göra. Även
om man omedelbart sätter i gång vägbyggen och
tunnlar är de färdiga först om tio år. Vad ska ni göra
fram till dess? Ska ni sitta i köerna?
Därför menar jag, och det tror jag är riktigt, att
den möjligheten vi har det är att använda trängselav-
gifterna för att på ett effektivt sätt kunna styra och
använda den infrastruktur som finns. Om man inte
ska tillämpa principen om marknadsprissättning
hamnar man alldeles galet, för om man har fel pris på
saker och ting så överkonsumeras de.
Jag kommer ihåg en liknelse när jag pratade med
en egyptisk delegation. Man hade subventionerat
brödet. Det ledde dock inte till billigare bröd för fol-
ket, utan brödet användes i stället till grisfoder efter-
som det var billigare än grisfodret. Om man inte låter
marknadsprissättningen slå igenom blir det alltså fel.
Anf. 7 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Hur löser vi trafikproblemen, frågar
Claes Roxbergh. Jo, vi löser dem genom att vi har en
vilja, och vi vill gå till beslut om att bygga ut in-
frastrukturen. Vill Claes Roxbergh över huvud taget
ha kringleder runt Stockholm eller vill han lägga
Stockholm i en malpåse?
Trängselavgifter blir en extra skatt på stockhol-
marna, och det måste vi säga nej till. Detta tar Claes
Roxbergh inte alls upp när han beskyller Moderaterna
för att det kommer att ta ett antal år att lösa proble-
met. Claes Roxbergh var med på samma seminarium
som jag då vi talade med SL. De konstaterar att de
inte kommer att klara kollektivtrafikökningen under
peak-tid med mindre än att kollektivtrafiken byggs ut.
Det kommer att ta tio år innan den är utbyggd och
kan bli ett attraktivt medel.
Claes Roxbergh flyttar alltså ett kaos till ett annat
och följer inte upp det med beslut. Det är skillnaden
mellan moderat politik och Miljöpartiet och vänster-
falangen. Vi tar ansvar. Vi vill bygga ut infrastruktu-
ren för att därigenom ta till vara de möjligheter som
står till buds. Men någon socialistisk extrabeskattning
på stockholmare kan vi inte ställa upp på.
Anf. 8 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Det är intressant att i dag få vara med
om en ny debatteknik i kammaren.
Vi från Folkpartiet yrkar bifall till reservation
nr 3.
Transportpolitik handlar för Sveriges del om att
1. vara åtkomlig,
2. bo där man vill,
3. hela Sverige ska brukas, och inte minst det
folkpartistiskt liberala begreppet att det är du
som ska bestämma.
Med det innehåll som betänkande 2002/03:TU3
har i dag, och som vi nu ska diskutera, uppfylls inte
något av de frihetsideal som en sann liberal har i sitt
politiska arbete.
Frihet är att kunna välja och att kunna sätta det
mesta under konkurrens för att skapa företagande
inom transportnäringen och därigenom skapa ett så
billigt, miljömässigt och säkert sätt som möjligt för
att transportera människor och gods. Det finns stora
problem i det betänkande vi i dag diskuterar.
Läser man de båda reservationerna 1 och 2 ser
man att de genomsyras av olika syn på fri företag-
samhet och tron på den enskilda människans kraft till
eget företagande. Detta genomsyrar också majorite-
tens skrivning i betänkandet.
Varför drivs inte alla de lastbilar som i dag forslar
det mesta av det svenska godset av staten? Kan det
vara så att eftersom järnvägen varit socialiserad har
kreativiteten i konkurrensen med de privat drivna
lastbilarna varit för dålig. Även busstrafiken drivs i
privat regi. Därför korsar expressbussar landet med
många resenärer och erbjuder god service och bra
priser. "Avreglera mera" måste vara transportpoliti-
kens mål för att uppnå en bättre kollektivtrafik. Majo-
riteten bakom detta betänkande - s, v och mp - delar
helt klart inte denna syn på fri företagsamhet.
Åtkomligheten ger dock stora problem för åkare
av alla typer, till exempel när det gäller virkestrans-
porter som betyder så mycket för Sveriges ekonomi.
Pappersindustrins och sågverkens framtid i Sverige är
i fara om inte vägstandarden och järnvägens tillgäng-
lighet snabbt kan förbättras. Det vet vi politiker som
bor i Värmland och ofta besöker till exempel Dals-
land, Dalarna, Jämtland, Härjedalen, Västernorrland
och norrut, alltså det område som vi vill kalla skogs-
landet. Sverige har inte en ekonomi som klarar av att
träindustrin missköts.
Hur ska vi då snabbt få till en förändring? Jo, här
har det borgerliga alternativet i riskdagen ett klart
besked att ge. Det kan alla läsa i reservation 3. PPP-
finansiering av väg- och järnvägsbyggen skulle
snabbt kunna förbättra infrastrukturens utbyggnad
och standard. Man skulle till exempel kunna starta
utbyggnaden av E 6:an mellan norska gränsen och
Göteborg med PPP-pengar, liksom ett stort järnvägs-
bygge i Stockholm. Det skulle påverka hela det övri-
ga landet positivt. Det skulle också frigöra medel ur
befintlig budget för byggen i Vägverkets och Banver-
kets regi i övriga landet.
Trängselavgifter är i dagsläget, när transportnä-
ringen beskattas med 60 miljarder, ett svårt politiskt
alternativ. Storleken på beskattningen av bilar och
drivmedel borde ge större satsningar på infrastruktu-
ren utan ytterligare avgifter. Även de minst bemedla-
de i landet skulle drabbas av trängselavgifter.
I miljöarbetet anser Folkpartiet att de regler som
gäller i EU ska uppfyllas av Sverige, och vi ska vara
pådrivande i införandet av rena drivmedel. Även
trafikens bullerproblem måste tas hänsyn till, och
man måste också utreda hur trafikens störande mo-
ment kan förbättras. Tomgångskörning är ett skadligt
moment mot naturen och i tätortsområden, vilket
också påpekas i folkpartimotioner.
Till sist: Folkpartiet anser att transportpolitiken
ska leda till ett Sverige med goda möjligheter för
företagande och boende i hela landet där människor
och gods året om ska kunna fraktas på ett säkert,
miljömässigt bra och billigt sätt. Med en annan majo-
ritet bakom dagens betänkande kunde detta bli en
realitet i Sverige.
Anf. 9 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna står bakom reser-
vationerna 3 och 6, men jag yrkar endast bifall till
reservation 6.
Organisationen Svenskt Näringsliv är en av dem
som kritiserar de transportpolitiska målen. Den menar
att man först borde definiera begreppet transportpoli-
tik och förklara vilka olika roller man har. Politiken
kan exempelvis inte styra hur mycket gods som ska
gå på järnväg eller lastbil, men politiken kan ge förut-
sättningar för effektivitet och konkurrens. I dagsläget
väljer vi kristdemokrater att stå bakom de mål som
finns, men vi efterlyser en djupare diskussion fram-
över om de transportpolitiska målen i framtiden.
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om
alternativ finansiering, som behandlas i reservation 3.
Det är mycket negativt för Sveriges infrastruktur att
Socialdemokraterna på grund av stödpartierna har
avhänt sig möjligheten att använda PPP, Public Pri-
vate Partnership. Det är en metod som för några år
sedan utreddes och förespråkades av Näringsdepar-
tementet. I dag är det totalstopp.
Genom PPP kan privata aktörer dela risken med
staten. Vi vet ju att när staten genomför stora väg-
och järnvägsprojekt ökar alltid kostnaderna drama-
tiskt innan bygget är klart. PPP kan visserligen ge
krångligare administration men å andra sidan snabba-
re byggtid, och det innebär åtminstone på vägsidan
sparade människoliv.
Det ger också billigare totalkostnad. Kostnaderna
kan pressas med uppemot 10-20 %. I dag pressas
regioner i Sverige att satsa egna pengar på statliga
vägar. Det ska de inte behöva. Vi uppmanar Social-
demokraterna att luta sig mot våra fyra partier för att
pröva PPP som metod nu.
Jag vill vidare ta upp den omdebatterade frågan
om trängselavgifter och citera Per Kågeson, vilkens
uttalande om trängselavgifter ganska bra sammanfat-
tar också Kristdemokraternas syn. Uttalandet ingår i
en bilaga till utskottets betänkande, och det heter där:
"Det allra mesta talar för att trängselavgifter är en
tänkbar och verksam metod för ökad framkomlighet i
princip i vilken storstad som helst i världen, under
förutsättning att det finns en bra kollektivtrafik för en
del av dem som trängs undan från vägnätet. Men av
det följer inte att trängselavgifter är den naturliga
åtgärden i vilken storstad som helst. Den frågan
måste besvaras från plats till plats, och man måste
fundera över vilket det egentliga problemet är och
vilka tänkbara andra styrmedel som finns."
Per Kågeson har också pekat på ett konkret alter-
nativ, nämligen att förmånsbeskatta de fria parke-
ringsplatserna. Då minskar efterfrågan på gatuut-
rymmet i innerstaden med 15-20 % i rusningstid.
Fru talman! Det finns ytterligheter i den här de-
batten. En del säger ja till trängselavgifter oavsett hur
och när de införs. Jag tycker till exempel inte att man,
som Claes Roxbergh tidigare gjorde, kan jämföra
Stockholm och London i det här avseendet. Proble-
men är helt olika.
Det finns också de, fru talman, som säger nej till
allt sådant här. De kallar trängselavgifter för biltullar
och säger nej oavsett hur och när de ska införas.
Jag vill påstå att Kristdemokraternas hållning är
mera sansad. Vi säger att om en kommun vill införa
trängselavgifter ska den få göra det, men då ska
pengarna stanna i regionen och gå till kollektivtrafik
och infrastruktur. Det kommunala självbestämmandet
är viktigt för oss kristdemokrater. Det är på lokal och
regional nivå man ska bestämma - inte i politisk
kohandel för att behålla makten och därigenom på-
tvinga en kommun detta system. Det är så regeringen
har använt frågan. Den har sagt ja till Miljöpartiets
krav på trängselavgifter i Stockholm för att få stöd att
regera Sverige vidare. Det är inte särskilt demokra-
tiskt mot stockholmarna. Nu har vi kristdemokrater
fått gehör för våra krav i utskottet, och därför har vi
valt att inte reservera oss utan står bakom utskottets
ställningstagande i denna del.
Det innebär alltså att frågan om trängselavgifter
ska avgöras av stockholmarna i demokratisk ordning.
Om de väljer ett ja ska pengarna stanna kvar i regio-
nen och användas till kollektivtrafik och infrastruktur.
Väljer de nej ska det respekteras av riksdag och rege-
ring.
Slutligen, fru talman, vill jag säga något om re-
servation 6, som handlar om biodrivmedel.
I två motioner har Centern och Kristdemokraterna
krävt en tydligare och mer långsiktig satsning på
biodrivmedel. Visst forskas det en del på detta områ-
de, men de långsiktiga målen saknas, och i praktiken
är det svårt att få upp en infrastruktur på området. Det
borde också vara lättare att köpa fordon som är av-
sedda att drivas med biodrivmedel. Även om viljan
finns så saknas förutsättningarna. Här borde regering-
en ta ett större ansvar, och därför reserverar vi oss
mot utskottets ställningstagande.
Fru talman! Kristdemokraterna vill mycket i
transportpolitiken. En del har vi fått gehör för, men
mycket återstår att genomföra. Det får vi ta efter nästa
val.
Anf. 10 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! I det här betänkandet har Vänsterpar-
tiet flera reservationer, men för tids vinnande yrkar
jag bifall bara till reservation nr 8 om kollektivtrafik i
glesbygd.
Det i särklass viktigaste i det här betänkandet är,
som flera har påpekat före mig, att fem av riksdagens
sju partier har enats om en positiv inställning till
trängselavgifter. Före valet i höstas var det bara två
partier i den här kammaren som förespråkade träng-
selavgifter, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. För oss i
Vänsterpartiet har det länge varit en självklarhet att
priset på trafiken måste regleras, så att de transport-
politiska målen uppnås.
Det är snart 25 år sedan riksdagen första gången
anslöt sig till principen om att de externa kostnader
som ett transportmedel ger upphov till ska internalise-
ras i priset för den som utför transporten. Detta beslut
har upprepats många gånger, men när riksdagen tagit
ställning till de skatter och avgifter som skulle kunna
omsätta principen i praktisk handling har plötsligt den
politiska viljan svikit.
Vilket som varit den väsentligaste orsaken; bil-
och väglobbyns arbete, okunskap eller feghet vill jag
låta vara osagt. Men faktum kvarstår att för person-
bilstrafiken i städerna, för den tunga trafiken på
landsbygden och för flyget gäller att de skatter och
avgifter som de erlägger täcker bara en bråkdel av de
kostnader som de ger upphov till i form av klimatpå-
verkan, ohälsa, vägslitage, buller med mera.
Bland de 121 punkter som regeringssamarbetet
vilar på anser Vänsterpartiet att trängselavgifterna är
den mest prioriterade av dem som har med trafik att
göra. Så är fallet av följande skäl.
Miljömålen kan inte nås om man inte inför träng-
selavgifter. Det finns inte heller någon möjlighet att
följa EU:s direktiv om miljökvalitetsnormer, kväve-
oxid och partiklar om man inte inför trängselavgifter.
Det var väldigt betecknande att när Runar Patriksson
skulle redogöra för Folkpartiets trafikpolitik fanns
miljön inte med som ett av målen. Jag undrar hur det
kan vara fallet.
Också statens ekonomi är ett väldigt viktigt skäl
till att införa trängselavgifter. Vi har ingen möjlighet
att med skattemedel finansiera det utbud av kollek-
tivtrafik som skulle behövas för att få till stånd en
rationell trafik. Vi behöver intäktskällor. I varje fall är
inte vi beredda till skattehöjningar för detta ändamål.
Jag undrar om de partier som säger nej till träng-
selavgifter också kan tänka sig en skattehöjning för
att finansiera den infrastruktur som behövs.
Vi är för trängselavgifter därför att det har med
det sjätte delmålet, det senaste transportpolitiska
målet, att göra. Det har också med tillgänglighetsmå-
let att göra. Ett ökat utbud av kollektivtrafik är en
förutsättning för att transportutvecklingen ska ske i
riktning mot båda dessa mål.
Bilinnehavet är större hos män än hos kvinnor.
Kvinnor är i större utsträckning beroende av en fun-
gerande kollektivtrafik för att få sina transportbehov
tillgodosedda. Kvinnors värderingar ska enligt det
nyinrättade jämställdhetsmålet i större utsträckning
beaktas i transportpolitiken. Hittills har genomförda
undersökningar visat entydigt att kvinnor i allmänhet
värderar en väl fungerande kollektivtrafik högre än
män. Ska tillgängligheten öka för funktionshindrade,
ungdomar och dem som av andra skäl än ålder saknar
körkort är en ökning av kollektivtrafiken den logiska
följden.
Det handlar också om rationella lösningar. Me-
delhastigheten på Essingeleden i dag i högtrafiktid är
mellan sex och åtta kilometer i timmen. Innan man
införde trängselavgifter i London gick det lika fort att
ta sig genom centrum som på den tiden man var hän-
visad till hästdroskor, för hundra år sedan. Jag vet
inte av vilken anledning som Folkpartiet och Mode-
raterna med näbbar och klor kämpar för att behålla
det här trafiksystemet, som dessutom gör att godstra-
fiken måste ha många fler lastbilar och chaufförer än
nödvändigt för att klara sina transporter. Danzas re-
dovisade för oss i trafikutskottet i går hur mycket
bättre man skulle kunna ordna med varudistributionen
om man inte hade det här överutnyttjandet av person-
trafik.
Trängselavgifter är en förutsättning för att staden
ska bli en god bebyggd miljö. Det är ett mål som
riksdagen här har beslutat om, där det bland annat står
att andelen hårdgjord yta inte ska öka. Ska man då
kunna bygga mer och få mer grönområden så måste
man ha ett mer rationellt sätt än att varje person
transporterar sig i en bil till och från sitt arbete.
Slutligen är det förstås goda erfarenheter från and-
ra länder som påverkar oss. Här vill jag citera Olle
Svenning i Aftonbladet: "Trafikhelvetet i de europe-
iska storstäderna civiliseras av europeiska vänster-
borgmästare. I Paris öppnas väldiga grönområden i
det centrum som tidigare härjades av aggressiva bi-
lister. Rom bygger ut kollektivtrafik och stryper bi-
lismen för att det antika centrumet ska återuppväckas
från bensinångorna. Livingstone" - Ken Livingstone i
London - "går längre. Inte en gratisbil i stadskärnan.
- - - 80 procent av centrumbilisterna är höginkomst-
tagare. Underklassen, ordet passar dessvärre i Lon-
don, tar buss eller tunnelbana. Trängselavgifterna ska
dra in miljarder som slussas rakt in i kollektivtrafi-
ken."
För dem av oss som inte anser att dagens skatte-
system tillräckligt omfördelar från rika till fattiga är
det förstås mycket tillfredsställande att man inför
trängselavgifter.
För cirka ett och ett halvt år sedan fattade riksda-
gen beslut om en plan för hur 364 miljarder kronor
ska användas till infrastrukturinvesteringar under
tidsperioden 2004-2015. Riksdagen ställde sig där-
med bakom en proposition med beteckningen In-
frastruktur för ett långsiktigt hållbart samhälle. Ti-
teln är inte slumpvis vald utan kan ses som ett uttryck
för insikten om att miljöbelastningen från transpor-
terna är det största hindret för att utvecklingen ska bli
ekologisk och hållbar. Inriktningen i propositionen är
ett led i den i flera regeringsförklaringar uttalade
strävan att Sverige ska vara ett föregångsland vad
gäller ekologisk omställning.
Vad kan då en glesbygdsinvånare göra för att
miljöanpassa sina transporter? Att ersätta vissa bilre-
sor med gång, cykel och spark är förvisso möjligt i
hela Sverige med tanke på att andelen mycket korta
bilresor är förvånansvärt hög. Av hälsoskäl är det
dessutom mycket angeläget att så blir fallet. Men för
längre resor måste det finnas fungerande kollektivtra-
fik om bilresorna ska kunna minska i antal och om-
fång. Det finns mycket berättigad kritik att rikta mot
kollektivtrafiken i de större tätorterna, men situatio-
nen för glesbygden är mycket värre. Därför undrar vi
om möjligheten att färdas miljövänligt och säkert ska
bli ett privilegium för stadsborna. Vi menar att man
akut måste ordna med finansieringen av kollektivtra-
fik i glesbygd i väntan på att Kollektivtrafikbered-
ningen blir färdig med sitt förslag.
Det räcker inte med att sätta upp radikala miljö-
mål och investera i hållbara transportslag för att ställa
om till hållbar utveckling. Nya spår har inget egen-
värde, vare sig i Norrland eller någon annanstans. Det
måste finnas tågtrafik på spåren och busstrafik på
vägarna. Planer för att minska bilanvändningen lär ha
svårt att bli fullföljda när kollektivtrafiken inte kan
ombesörja invånarnas resor ens till och från arbetet.
Därav vårt bifall till reservation nr 8.
Anf. 11 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Det var intressant att lyssna på Karin
Svensson Smith och Vänsterpartiet. Det alltid intres-
sant att lyssna på dina inlägg. Det är så klara besked
om att det är en helt annan politik än den som före-
träds av de borgerliga. Det var ju precis det jag sade i
mitt inlägg: Man ser så klara skillnader i att du tror på
företagande och tror att fri företagsamhet skapar en
bättre möjlighet att bo och leva både i glesbygd och i
stad.
Jag blev lite fundersam över påhoppet angående
miljön. Jag tyckte att jag såg att Karin Svensson
Smith var vaken under hela mitt anförande. Jag hade
en ganska ordentlig genomgång på miljösidan om
miljösatsningarna på trafiken, de miljökrav som gäl-
ler för hela Europa, tomgångskörning, bullerproble-
matiken och rena drivmedel. Det ska också prägla
den svenska transportpolitiken. Vi kunde ha gått
mycket längre. Nu är vi inte i miljöutskottet, men vi
har mycket klara skrivningar i Folkpartiet om trans-
porter och andra miljöpåverkande fenomen i naturen.
Men den fria konkurrensen - hur är det med den?
Visserligen har jag sålt sparkstöttingar i tio år, men
tänk att jag tror inte på sparkstöttingen i alla fall som
ett alternativ i den svenska glesbygden. I Folkpartiets
program har vi en punkt som säger: Erkänn bilen! Jag
tror faktiskt att det är så att vi måste lära oss, även i
Vänsterpartiet, att det inte är möjligt med kollektiv-
trafik i vartenda litet hörn. Vi måste erkänna bilen
och bygga vägar.
Anf. 12 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Till att börja vill jag ta upp den rent
ideologiska frågan, som jag väldigt gärna diskuterar
med Runar Patriksson. Tron på fri företagsamhet är
ett uttryck för marknadsekonomi. Det som är huvud-
poängen i det här betänkandet är ju att vi vill införa
marknadsekonomiska principer när det gäller vägut-
rymmet. Det är, precis som Claes Roxbergh nämnde
tidigare, så att om man har begränsad tillgång till en
vara så sätter man ett pris så att utbud och efterfrågan
möter varandra. Alternativet är att man med statssub-
ventioner bygger en överkapacitet för det som inte
betalar sina kostnader, och det betraktar jag som - jag
vet inte om det är vänsterpolitik, men det är i alla fall
dålig ekonomisk politik, och har absolut ingenting
med marknadskrafterna att göra.
När det gäller attityden till företag påtalade jag i
mitt inlägg att ett av de starka motiven för införande
av trängselavgifter är att man ska få en rationell dist-
ribution av varor. I dag har vi inte det. Alla åkerier
redovisar att de behöver fler lastbilar och fler chauf-
förer, att de står och köar på olika ställen och att de
inte kommer till i sin leverans. Det bekräftades också
av Kommunikationskommittén när vi var i Holland.
De vill införa trängselavgifter i vägsystemet för att de
angelägna näringslivstransporterna skulle komma
fram. Jag vill därför med bestämdhet hävda att vi i
det sammanhanget är mer rationella och företagsvän-
liga än vad Folkpartiet är.
Detta är en förutsättning för att nå miljömålen.
Det räcker inte med att fordonen blir miljövänliga.
Den totala volymen vägtransporter måste minska för
att man ska nå miljömålen. Här brister Folkpartiet i
att föreslå de åtgärder som behövs för att miljömålen
ska nås.
Anf. 13 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Bra vägar och bra järnvägar ska dras
där det bor många människor och där det fraktas
mycket gods. Om man nu säger så, så är min fråga:
Är det någonting som skiljer oss i fråga om miljö vad
gäller att forsla kollektivt eller att forsla på annat sätt?
Men det som körs på vägen eller åker på spåret behö-
ver inte drivas av staten.
Jag ställde en fråga i mitt anförande: Varför är
inte alla lastbilar underställda Vägverket? Varför är
det så att expressbussar går kors och tvärs i landet
med en bra service och bra priser åt folket, i alternativ
regi?
När det gäller miljöpolitiken tror jag att vi kan va-
ra överens om att vi har lika bra övergripande mål.
Fast vi tror även där på företagsamheten, på männi-
skors möjlighet att fixa detta utan statlig kommunal
styrning.
Anf. 14 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Priser är rätt så väsentliga och borde
vara det för marknadsekonomer. Så länge man inte
betalar den kostnad som man själv ger upphov till blir
det ingen rättvis konkurrens. Så är faktiskt fallet just
nu. Det är det viktigaste skälet till att vi har lastbilar
som i det här fallet kör sönder glesbygdsvägarna. De
betalar inte sina kostnader till mer än 30 %, enligt
SIKA:s senaste redovisning. Det är därför som de har
konkurrerat ut järnvägen och sjöfarten.
Jag vet inte varifrån förslaget att låta lastbilstrafi-
ken ligga under Vägverket kommer, om det är någon
i Folkpartiet som förespråkar det. Vi har nämligen
aldrig sagt det, utan vi förespråkar att staten ska stå
för den infrastruktur medborgarna behöver i ett civili-
serat samhälle. Det är i första hand Statens järnvägar
som vi värnar om. Några andra anspråk på att staten
ska sköta utbudet av transporter har vi inte.
Men det gäller att hitta en lämplig avvägning
mellan infrastrukturen och själva trafiken. När Runar
Patriksson pratar om vägar pratar vi om trafik. Detta
är en typisk skillnad mellan män och kvinnor. Det har
man sett i flera undersökningar. Vi bekymrar oss
kanske inte lika mycket om rälsen, utan vi bekymrar
oss om att trafiken fungerar bra. Då är det viktigaste
inte att bygga ut vägsystemet utan att underhålla
vägen. Det viktigaste för kollektivtrafiken är att det
finns ekonomiska möjligheter för den. Så som den
ekonomiska situationen är i våra mest glesbebyggda
län finns det inte möjlighet till större tillskott från
kommuner och landsting. Man har inte möjlighet att
höja priset så att man möter de kostnader man har,
eftersom det är för få som bor där. Då tycker vi att
staten ska ta ansvar för trafiken, och det är vad
Vänsterpartiet menar med en ansvarsfull politik.
Sedan vet vi också mycket väl att man måste
kombinera olika transportslag, men hur ska den kom-
binationen gå till om man drar in busstrafiken? Då
blir det ingen kombination och inget uppnående av
miljömålen heller.
Anf. 15 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag blev lite bekymrad när jag hörde
Karin Svensson Smith säga att det nu är fem partier
som är för trängselavgifter. Sedan målar hon upp en
bild av att riksdagen nu kommer att besluta att träng-
selavgifter ska införas. Det är åtminstone inte det
beslutet som jag har ställt mig bakom.
Om man tittar på utskottets ställningstagande här i
betänkandet och jämför det med Kristdemokraternas
motion ser man att det finns väldigt stora likheter, till
och med exakt lika formuleringar. Vad vi har föresla-
git är att kommuner som vill införa trängselavgifter
ska ha rätt att göra detta utan hinder från regeringen
och riksdagen, som det har varit tidigare.
Sedan finns det naturligtvis för- och nackdelar
med avgifterna. Men jag vill ställa en rak fråga till
Karin Svensson Smith. Anser Karin Svensson Smith
att riksdagen i och med det här betänkandet kommer
att besluta att trängselavgifter ska införas i Stock-
holm? Eller hur tolkar hon utskottets skrivningar?
Anf. 16 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Det finns inte så mycket tolkningsut-
rymme. Utskottet har bestämt sig för att ställa sig
bakom försöket i Stockholm, om stockholmarna så
vill ha det. Jag säger att vi har en positiv inställning
till trängselavgifter. Det är den stora skillnaden nu
jämfört med hur det var före förra valet.
Anledningen till att till exempel Johnny Gylling
och Vänsterpartiet kunde resonera om det här var att
ni hade lyft vissa frågor, att pengarna definitivt ska gå
tillbaka till de kommuner och regioner där de tas ifrån
och att det ska räcka med enkel majoritet - egentligen
är det konstitutionellt mycket knepigt att besluta om
något annat. Vi ansluter oss till de två synpunkterna.
Därför kunde vi enas om en gemensam text i det här
betänkandet.
Men det går bra att läsa protokollet i morgon. Jag
har inte sagt att riksdagen har beslutat att införa det
här. Det jag gjorde sedan var att jag redogjorde för de
motiv som vi har till att vara positiva till att man inför
trängselavgifter.
Anf. 17 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Tack för det svaret! Då borde vi kun-
na vara överens om att riksdagen nu kommer att öpp-
na en möjlighet för de kommuner som önskar utreda
och eventuellt besluta om trängselavgifter, men något
direktiv från riksdagens sida har vi inte gett och ska
inte heller ge.
Den utfrågning som vi hade tyckte jag var väldigt
givande och intressant. Där framkom dels att det är
väldigt svårt och krångligt att införa ett sådant här
system, dels att problemet kanske inte är lika stort
som man har trott eller utmålat. Jag sade tidigare att
man till exempel inte kan jämföra London och Stock-
holm, och det hoppas jag att Karin Svensson Smith
håller med om.
Men jag vill fråga Karin Svensson Smith om de-
mokratiaspekterna. Anser Karin Svensson Smith att
trängselavgifter ska kunna införas utan folkomröst-
ningar eller utan att kringliggande kommuner får säga
sitt, alltså genom direktiv uppifrån, som det är nu?
Håller Karin Svensson Smith med om att det är nöd-
vändigt att också bygga ut kringfartslederna kring
Stockholm för att lösa problematiken?
Anf. 18 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Det var många frågor. Jag ska försöka
hinna besvara dem alla.
Jag tar det sista först. När det gäller kringlederna
har Statens institut för kommunikationsanalys, SIKA,
som vi nämnt tidigare här, visat att man inte kan lösa
trängselproblematiken ens om man använder hela
infrastrukturanslaget för vägar till att bygga kringle-
der kring Stockholm. Det man gör när man bygger
nya vägar - det har erfarenhetsmässigt visat sig i alla
stora städer - är att man flyttar problemet i tid och
rum, men man löser inte problemet. Så det föresprå-
kar vi inte.
Det som trängselavgifter ger en signal till Stock-
holms invånare om i det här försöket är att de bör
byta ut några av sina resor mot ett annat sätt att för-
flytta sig, alternativt förlägga dem annorlunda i tid
om de kan det. Det är ju inte alltid man kan det. Då är
det rimligt att kollektivtrafiken har en bättre kapacitet
för att kunna ta emot människor, och för det fordras
ekonomiska medel. På det här viset tycker vi att
trängselavgifter är ett smidigt system när det gäller att
ge en signal om ett miljöriktigare beteende, och dess-
utom alstrar det intäkter för att förbättra kollektivtra-
fiken.
När det gäller demokratiaspekten står vi bakom
det vi har enats om i det här betänkandet, men det
innebär ju inte att vi från olika partier tycker exakt
lika. Vi menar för vår del att miljömålen är överord-
nade och att även kommande generationer ska tas i
beaktande när man utformar transportpolitiken. Om
vi i dag tillåter en trafik som ökar miljöbelastningen,
klimatgaserna, minskar vi möjligheterna för kom-
mande generationer att leva ett bra liv. Vi hävdar att
det är överordnat i det här sammanhanget. Morgon-
dagens invånare har ingen rösträtt, men vi måste ändå
ta hänsyn till dem när vi fattar beslut här.
Anf. 19 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! I vanlig ordning kastar Karin Svens-
son Smith sig som en hök över oss moderater och
folkpartister och påstår att vi med näbbar och klor
försöker att bevara en infrastruktur som den är i
Stockholm. Det är faktiskt precis tvärtom. Vi är be-
redda att satsa pengar för att utveckla trafiklösningar i
Stockholm.
Karin Svensson Smiths marknadsekonomiska
vänsterpolitik var ett nytt inslag här. Då kan jag väl
ställa en fråga. Vi beskattar nu vägtrafiken - det finns
olika uppgifter om det - med 60 miljarder kronor. Är
Karin Svensson Smith med sitt marknadsekonomiska
tänkande beredd att även satsa på infrastruktur i
Stockholm?
Anf. 20 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Vi pratade om ansvar tidigare. Några
talare tog ansvar för detta, och vi försöker ta ansvar
både för miljön för kommande generationer och för
Sveriges ekonomi. Vi har inte några pengar som
någon annan har. Vi är inte beredda att höja skatterna.
Jag vill upprepa det som jag sade tidigare. Inte ens
om man satsar hela väganslaget i Stockholm kan man
lösa problemen genom att bygga ut vägar. Det är
fysiskt omöjligt, och det är alla trafikforskare överens
om. Det krävs andra åtgärder också.
Nu har ju vi här i riksdagen ansvar utöver det som
är trafikutskottets ansvar. Pengarna ska räcka till
utbildning, sjukvård och en hel del andra saker. Där-
för vill vi inte att infrastrukturen ska kosta mer än vad
den gör i dag.
Vi vill utveckla infrastrukturen men det är framför
allt genom att bygga ut kollektivtrafiken. Om vi har
rättvisa priser för alla transportslag ger vi människor
en möjlighet och frihet att välja det som passar dem
bäst. Den möjligheten är ju rätt så begränsad i dag.
Den är säkert begränsad i de glesbygdslän där man
hotar med att dra in kollektivtrafiken eftersom det
inte finns medel att betala utbudet av den. Det tycker
vi är en inskränkning i människors frihet som vi inte
vill ställa oss bakom.
Anf. 21 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Vänsterpartiet säger att de är beredda
att bygga ut kollektivtrafiken i Stockholm. Vad har
Vänsterpartiet för tidsperspektiv för detta? Hur länge
ska stockholmarna vänta på en lösning? Vi flyttar
kaoset. Vi hörde SL:s representant Helena Sundberg
på vår utfrågning. De kan inte ta emot fler människor
i rusningstid. Vi ska skapa ett nytt kaos. Jag tror
Stockholms invånare är betjänta av att veta vilket
tidsperspektiv ni har på detta nya kaos som ni vill
skapa.
Jag skulle också vilja fråga Karin Svensson Smith
en annan sak. Jag blev väldigt imponerad av Väns-
terns marknadsekonomiska tankar. Jag har läst lite
teori om det förut, men i praktiken har jag aldrig sett
det. Jag ser en ny öppning nu. Innebär det marknad-
sekonomiska tänkande som du vill framhäva att ni i
Vänsterpartiet tydligt kommer att säga att ni vill av-
reglera persontrafiken på järnväg för att konkur-
rensutsätta den i vanlig ordning? Jag tycker att det är
marknadsekonomi. Vänstern borde väl med sitt nya
ställningstagande tycka att SJ:s monopol fullt ut ska
upphöra.
Anf. 22 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Fru talman! Jan-Evert Rådhström blandar ihop två
saker. Jag pratar om att ha en prissättning enligt
marknadsekonomiska principer. Jag talar inte om att
man ska upprätta den statsapparat som man från libe-
rala ekonomers håll ibland förespråkar, en nattväktar-
stat där militären och polisen och inte så mycket mer
finansieras av skatter. Jag företräder en modern civili-
sation där staten tar ansvar för att det finns ett utbud
av ganska mycket mer, av kollektivtrafik och annat
som medborgarna kan benytta sig av och som delvis
är skattefinansierat.
När det gäller marknadsprissättningen vill jag
återkomma till en liknelse om parkeringsplatser. Låt
oss säga att ni skulle tycka att det var statssocialistiskt
att ha parkeringsavgifter i Stockholm: Vi tar bort
dem! Det inskränker friheten för bilisterna.
Det skulle ge maximal frihet. Men det skulle ock-
så ge maximalt kaos. Jag vill hävda att det är den
borgerliga sidan i debatten, eller rättare sagt begrän-
sad till Folkpartiet och Moderaterna, som står för det
kaos som skulle uppstå om man gjorde så.
Att beskatta eller prissätta användningen av mar-
kutrymmet när bilen står stilla kan inte vara principi-
ellt annorlunda än att ta ut avgifter när bilen är i rö-
relse. Det är minst lika motiverat. Båda borde ske.
När det gäller ansvar för kollektivtrafiken vill jag
påtala att den infrastrukturproposition som riksdagen
anslöt sig till hade tillkommit genom ett samarbete
mellan Vänsterpartiet och regeringen. Vi hade ganska
skilda uppfattningar om en mängd olika saker, men
det vi hade gemensamt var att vi kände ett ansvar för
att man skulle ordna så att vägar och järnvägar blev i
ett fungerande skick även framöver. Därför hade vi
denna infrastrukturproposition som vann riksdagens
bifall. Den innehåller 101,5 miljarder kronor för Ban-
verkets investeringar och underhåll. Det är ganska
mycket pengar. Vi gör vad vi kan för att det ska fin-
nas en bra infrastruktur för stockholmare och andra.
Anf. 23 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag
handlar till stor del om trängselavgifter. Men det
finns också en del andra viktiga ämnen att diskutera.
Det är vikten av att främja biodrivmedel och miljöan-
passade fordon liksom nödvändigheten att minimera
användningen av vägsalt. Vi har fått bifall på en
mängd centermotioner på detta område. Det välkom-
nar vi.
Låt mig inledningsvis säga några ord om de ut-
gångspunkter och mål för transportpolitiken som vi
från Centerpartiet har. Vi hävdar som framgår av vår
reservation 2 att väl fungerande och hållbara kommu-
nikationer är en förutsättning för livskraft i hela lan-
det. Infrastrukturfrågorna är av stor betydelse för
regioners möjlighet till utveckling. Det ser jag mycket
tydligt i mitt hemlän Västmanland. Det är viktigt att
beslut i dessa frågor i så stor utsträckning som möjligt
fattas på lokal och regional nivå av de människor som
berörs.
Det är också nödvändigt med en helhetssyn och
en tvärsektoriell planering av transportsystemet för att
hitta de bästa transportlösningarna och för att resur-
serna ska kunna användas på det mest kostnadseffek-
tiva sättet. Från Centerpartiets sida anser vi att en
uppdelning av trafikverken på de olika transportsla-
gen medför risk för att helhetssynen motverkas. I
stället bör ett samlat ansvar eftersträvas, vilket bäst
kunde förverkligas i ett samlat verk för infrastruktur.
Vi framhåller i reservation 2 att det är lämpligt att
denna fråga blir föremål för en utredning. Fru talman!
Jag yrkar därmed bifall till den reservationen.
Olika trafikslag måste utnyttjas och komplettera
varandra på korta och långa distanser. Vägtransporter,
järnväg, sjöfart och flyg ska alla ses som integrerade
delar i samma transportsystem. Ett ändamålsenligt
nyttjande av olika trafikslag i förening med högt
ställda miljökrav innebär att hela trafiksektorns mil-
jöbelastning kan minska. Fler godstransporter måste
flyttas från vägarna till järnvägen. Fordon och bräns-
len måste utvecklas på ett sätt som minskar miljöbe-
lastningen.
Det är, som Centerpartiet betonar, hög tid att
ställa om till ett grönt transportsystem. I ett framtida
grönt transportsystem har kollektivtrafiken en större
roll än i dag. Det är därför olyckligt att kollektivtrafi-
ken på många håll i landet ges allt sämre förutsätt-
ningar. Staten måste ta ett större ansvar för att trygga
livskraften i hela landet. Detta synsätt utvecklar vi
ytterligare i reservation nr 8.
När det gäller den stora frågan i dagens betänkan-
de, nämligen trängselavgifterna, skulle också jag vilja
ställa frågan än en gång till reservanterna Moderater-
na och Folkpartiet: Vad finns det för olika alternativ
för att få bort bilköerna, öka framkomligheten och
minska miljöbelastningen i Stockholmsområdet om
man, som ni gör, kategoriskt avvisar denna modell?
Om man inte vill använda pengarna från träng-
selavgifterna för att förbättra vägsystemet och rusta
upp kollektivtrafiken i regionen måste man fråga sig
varifrån man ska ta pengarna. Man må kalla det rö-
varpolitik, vänsterpolitik eller vad som helst. Man
måste ändå finansiera detta genom ökade beskatt-
ningar.
En orsak till att det har gått troll i frågan om
trängselavgifter är överenskommelsen i regeringsför-
handlingarna i höstas, där partierna på nationell nivå i
ett uppifrånperspektiv påtvingade stockholmarna
trängselavgifter. Det har lett till olyckliga låsningar i
en fråga som skulle vinna på välgrundade och kloka
beslut på lokal nivå.
De flesta verkar vara överens om att något måste
göras för att så snabbt som möjligt få bort bilköerna i
rusningstid. De är inte bara frustrerande och stressan-
de för drabbade bilister. De är dessutom skadliga för
samhällsekonomin. De sänker effektiviteten, ökar
kostnaderna i transportarbetet och ökar bränsleför-
brukningen. De orsakar därmed stora miljöskador.
Det företagsamma och kretsloppsanpassade sam-
hälle som Centerpartiet eftersträvar förutsätter gröna-
re transportsystem. Vi vill använda bil och lastbil
främst där andra alternativ saknas. För dessa fordon
ska i växande utsträckning miljöriktiga bränslen in-
troduceras.
Vi vill utveckla kollektivtrafiken, inte minst i
storstäderna där också bättre förutsättningar för gång-
och cykeltrafik måste tillskapas. Vi vill också satsa på
järnväg och sjötransporter för de långa transporterna.
För att klara de miljömål som har satts upp måste
användningen av fossila bränslen minskas radikalt i
den fordonspark som vi i dag har på våra gator och
vägar. En rapport för en tid sedan visade att i Västeu-
ropa innebär den allt intensivare trafiken att luftföro-
reningarna från vägtrafiken nu orsakar fler förtida
döda än vad trafikolyckorna gör.
I det sammanhanget, fru talman, vill jag yrka bi-
fall till reservation 7 om åtgärder för att främja biod-
rivmedel.
Det är mot denna bakgrund man bör se dagens in-
fekterade debatt om trängselavgifter i storstäderna.
En ständigt växande bilism i storstäderna är helt en-
kelt inte möjlig och inte heller önskvärd. Dessutom
har Vägverket och andra inblandade myndigheter
varit tydliga med beskedet att det tar åtta till tio år att
förverkliga en led från det att planerna har kommit på
vårt bord.
Vill man verkligen stockholmarna så illa att de
ska behöva vänta i tio år till för att få de här proble-
men lösta?
Trängselavgifter i Stockholm är ingen ny företeel-
se. Massor av bilister betalar redan i dag trängselav-
gifter i form av halvtimmar och timmar i tid när man
sitter och väntar på att komma till jobbet. Till det ska
läggas parkeringsavgifterna, som naturligtvis också är
en trängselavgift i dag.
Säg 25-30 kr i rusningstid för att slippa köerna
kan som vi ser det vara ett tilltalande alternativ, som
med dagens teknik enkelt kan lösas med smarta kort
och månadsvisa betalningar. Beräkningar visar att en
minskning av trafiken i rusningstid med 10-15 %
skulle vara tillräckligt för att eliminera köerna. Biltra-
fiken sprids i stället ut över tiden, samtidigt som någ-
ra procent ytterligare går över till kollektivtrafiken.
Erfarenheter som redan nu har kunnat noteras från
försöksverksamhet i London visar på mycket positiva
resultat. Givetvis kan vi inte, såsom har sagts här
tidigare, ta resultaten från London och översätta dem
till oss, men de ger ändå en signal och en fingervis-
ning om vad som kan ske.
Frågorna måste ändå lösas: Hur ska framkomlig-
heten ökas? Hur ska kollektivtrafiken förbättras? Hur
ska miljön i Stockholm förbättras? Detta är alltför
viktiga frågor för att hanteras i ett ovärdigt politiskt
spel där rationella argument och det lokala inflytandet
undanröjs.
Från Centerpartiet välkomnar vi därför en saklig
och välgrundad debatt där fakta och erfarenheter från
andra städer som prövat olika lösningar - det finns
inga patentlösningar - lyfts fram, presenteras och
diskuteras. Vi ser detta som en naturlig del i en lokal
folkomröstning, något som slutligen bör få avgöra
den här frågan.
För vår del är slutsatsen tämligen klar: Träng-
selavgifter är i dag en av några bra lösningar. Men det
är stockholmarna själva som ska avgöra frågan, inte
vi i den här lokalen.
Anf. 24 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Jörgen Johansson frågar vad vi reser-
vanter har för alternativ till trängselavgifter. Det är
mycket enkelt: Vi vill bygga ut infrastrukturen. Vi
vill göra klara satsningar.
Centerpartiet undrar hur vi kan låta stockholmarna
sitta i köer i så många år till. Det är ju så, enligt det
protokoll vi kan läsa i betänkandet, att vi flyttar ut
problemen. Tycker Jörgen Johansson att det är ett
stort lyft för Stockholm att vi skapar nya köer på nya
ställen med denna extraskatt på stockholmarna?
Vi har haft förslag tidigare. Det var inte perfekt i
alla delar, men vi hade haft en betydligt bättre in-
frastruktur om stora delar av Dennispaketet för tio
tolv år sedan blivit genomfört. Problemet är ju att
infrastruktursatsningen i Stockholm har fått stå tillba-
ka.
Anf. 25 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag är i likhet med Moderaterna helt
övertygad om att infrastrukturen i Stockholm måste
byggas ut och förändras. Det är en fråga som bör
diskuteras av stockholmarna, och det är en del i den
genomlysning som ska göras. Vad jag ville betona
med mitt inlägg var att det inte är vi i den här salen
som ska föra den genomgripande diskussionen. Låt
stockholmarna själva ta den!
Att vi står här i dag och har dessa olika uppfatt-
ningar beror på, det är jag helt övertygad om, den
låsning som skedde i samband med regeringsbild-
ningen för ett halvår sedan.
Sedan tar det ju som sagt åtta tio år om vi ska få
fram de här lösningarna. Det är inte rimligt att vänta
så länge på detta.
Jag delar dock uppfattningen att det är en mängd
problem som ska lösas. Den snabbaste lösningen av
detta problem är trots allt trängselavgifterna. Men låt
stockholmarna själva avgöra det!
Anf. 26 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Centerpartiets syn på
Stockholm vill jag ställa en direkt fråga till Jörgen
Johansson. Vi kan se att trängselavgifter medför be-
gränsningar i förflyttningarna. Vi har inte någon ut-
byggd kollektivtrafik, och många människor har
kanske inte råd att använda bilen även om de skulle
vara tvungna. Tycker Centerpartiet att det är viktigt
att Stockholm utvecklas ekonomiskt och industriellt
och med nya anställningar?
Anf. 27 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Givetvis är det viktigt att Stockholm-
Mälardalsregionen utvecklas. Jag ser inte Stockholm
som en sluten marknad, utan i detta sammanhang ser
jag hela Stockholm-Mälardalen, alltså de nuvarande
fyra och blivande fem samverkande länen i Mälarda-
len, som en resurs. Den som kanske framför allt har
drivit den uppfattningen är ju den förre moderate
ledaren i Stadshuset Calle Cederschiöld. Vi ska alltså
inte se Stockholm som enbart Stockholm, utan här
handlar det om en gemensam resurs totalt sett.
Anf. 28 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Min replik på Centerpartiet gäller det
jag tog upp i mitt inlägg och som har förvånat mig
mycket. Jag har testat detta på centerpartister nu på
morgonen innan jag gick hit. På punkten om trans-
portpolitikens utgångspunkter och mål är Vänsterpar-
tiet och Centerpartiet överens. Efter Karin Svensson
Smiths inlägg och svar på våra repliker vill jag fråga
Jörgen Johansson om ni fortfarande är överens om
transportpolitikens utgångspunkter och mål mellan
Vänsterpartiet och Centerpartiet.
Anf. 29 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Vänsterpartiet får stå för sina motio-
ner. Vi står för våra motioner. Är det så att vi kan
finna en samstämmighet i åsikterna är det väl bra. Jag
är dock inte beredd att gå så långt som att vi ska för-
statliga lastbilarna i landet.
Anf. 30 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Tydligen var det inte så. Men ni står i
alla fall med på samma reservation under en ganska
viktig rubrik. Där står det att vägar, järnvägar, sjöfart
och flyg alla ska ses som integrerade delar i samma
transportsystem - ja. Vidare står det att fler gods-
transporter ska flyttas över till järnvägen - ja, helt
okej. Men i de områden där Centerpartiet är starkt
finns det inga järnvägar. Ska vi dra nya järnvägar till
glesbygdsområdena i Värmland, Dalarna och Dals-
land där det inte finns några? Eller ska vi låta bygga
vägar och erkänna bilen som det transportmedel som
behövs i de områden jag tror att Centerpartiet är star-
kast i?
Frågan är då också om man i det systemet ska stå
tillsammans med Vänsterpartiet när det gäller fri
företagsamhet. Eller tror man på den fria företagsam-
hetens möjligheter att skapa ett infrastrukturellt fun-
gerande kollektivtrafiknät byggt på förutsättningen att
där godset och människorna finns ska vi kunna klara
detta utan statlig styrning över vare sig bussar, last-
bilar eller tåg?
Anf. 31 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Nu ska man inte blanda äpplen och
päron i det här sammanhanget. Jag delar uppfattning-
en att i glesbygden, i Värmland och så vidare, är
lastbilen och bilen direkt nödvändiga. Där måste vi
också se till, precis som jag sade i mitt anförande, att
ha transportsystem som är så miljöriktiga som möj-
ligt. Det är givetvis inte rimligt att bygga ut någon
järnväg till norra delen av Värmland. Jag tror att
Centerpartiet och Folkpartiet är helt överens i den
uppfattningen.
Men vi lägger givetvis fram våra motioner på det
trafikpolitiska området, har vår målsättning. Är det
sedan så att andra partier delar vår uppfattning är de
välkomna. Vi kan mycket väl stå tillsammans med
Folkpartiet, med Vänsterpartiet och med andra partier
om de har samma uppfattning som Centerpartiet har.
Det är ingen svårighet.
Anf. 32 HANS STENBERG (s):
Fru talman! Det var en rolig debatt att lyssna på.
Man får lära sig ett och annat. Jag fick lära mig av
Runar Patriksson att biltrafiken är ett naturfenomen.
Det visste jag inte förut.
Carina Moberg har tidigare redogjort för huvud-
dragen i betänkandet. Därför tänker inte jag upprepa
innehållet i vår samlade trafikpolitik. Jag nöjer mig
med att kommentera några sakfrågor som lyfts fram i
olika motioner och reservationer.
Jag börjar med frågan om bildandet av ett samlat
infrastrukturverk. Det har diskuterats under lång tid
både i Sverige och internationellt. Vi tror inte på den
modellen. De tyngsta argumenten mot en sådan lös-
ning är risken för centralstyrning, övertung byråkrati,
ineffektivitet och inte minst att det också innebär att
viktiga politiska avvägningar lyfts bort från den poli-
tiska arenan och in i ett statligt verk. Även om man
kan ha viss förståelse för behovet av ett mer samlat
trafikövergripande synsätt menar vi att det behovet
blir tillgodosett i det nuvarande planeringssystemet,
bland annat genom den roll som SIKA har i plane-
ringen.
Fru talman! Som vanligt föreslår de borgerliga
partierna, med Moderaterna i spetsen - även om Ru-
nar Patriksson har varit den som har argumenterat
intensivast för det - mer avreglering och privatisering
av statlig verksamhet. Jag upphör aldrig att förvånas
över hur blint man tror att man löser alla problem
med så enkla medel.
Det är faktiskt så att det svenska transportsystemet
i mycket hög grad är utsatt för konkurrens. Jag vill
också påminna om det utredningsarbete som pågår
inom järnvägsområdet av hur den framtida järnvägs-
marknaden ska utformas. Vi menar nog från ut-
skottsmajoritetens sida att vi ska ha respekt för det
utredningsarbetet och avvakta det innan vi beslutar
om förändringar av politikens inriktning på det områ-
det.
I ett antal motioner föreslås alternativ finansiering
av olika projekt. Hittills har vi i Sverige med några få
undantag valt att direktfinansiera investeringarna över
statsbudgeten. I några fall har vi också valt att finan-
siera projekten genom lån, förskottering, samfinansie-
ring av olika slag eller avgifter.
De här olika formerna av finansiering får olika
ekonomiska konsekvenser för staten. Det som är
gemensamt för de flesta av dem, däribland PPP som
så ivrigt har förespråkats i dag från talarstolen, är att
de sprider ut kostnaderna över en längre tid. Men om
man väljer ett system som inte innehåller direkta
avgifter innebär det också att framtida anslag blir
intecknade och att man därmed binder upp framtida
riksdagars utrymme för att göra infrastrukturinveste-
ringar.
En annan fråga som är aktuell i sammanhanget är
utgiftstaket. Vi socialdemokrater har blivit ivrigt
kritiserade från den borgerliga sidan när vi har lånefi-
nansierat andra projekt. Man har sagt att vi då skulle
tricksa med budgetlagen. Gäller inte det nu längre?
Har moderater och folkpartister helt bytt fot? Är det
inte längre något problem att låna upp stora pengar
för att få i gång projekt? Jag tycker att det är en in-
tressant fråga. Jag skulle vilja ha svar på den i debat-
ten. Det är faktiskt så att PPP har exakt samma inver-
kan på framtida budgetar som direkt upplåning över
riksgälden.
Fru talman! Stockholmsberedningen har i uppdrag
att föreslå insatser som förbättrar transportsystemet i
Stockholms län. Man ska också se över transportmöj-
ligheterna mellan Stockholm och övriga Mälardalen,
övriga landet samt internationellt. Beredningen ska
undersöka och föreslå lämplig finansiering för sina
förslag.
När Stockholmsberedningens förslag är klart kan
vi använda det som utgångspunkt för våra fortsatta
överväganden när det gäller hur man ska hantera
alternativ finansiering också i stort.
I själva sakfrågan om användning av alternativ fi-
nansiering har vi inte ändrat uppfattning. Det kan
finnas skäl att pröva alternativ finansiering av vissa
infrastrukturprojekt. Men precis som vi tidigare har
sagt vill jag understryka att alternativ finansiering
inte får innebära att man går ifrån den ordinarie in-
frastrukturplaneringen.
Fru talman! I storstäderna, framför allt i Stock-
holm, har vi problem med trängsel i trafiken under
vissa tider och på vissa sträckor. Vi har också de mest
uppenbara miljöproblemen från vägtrafiken i storstä-
derna. Införande av trängselavgifter eller miljöstyran-
de avgifter, vad man nu väljer att kalla dem, kan man
se som ett led i en bredare strategi för att komma till
rätta med de här problemen. Trängselavgifter kan
också möjliggöra en samhällsekonomiskt effektiv och
långsiktigt hållbar transportförsörjning.
Vi har vid flera tillfällen tidigare i olika betänkan-
den sagt att vi är beredda att pröva möjligheten att
låta de kommuner eller regioner som så vill införa
trängselavgifter. Det måste göras en samlad bedöm-
ning av trafiksituationen i den aktuella regionen. Om
någon kommun eller region ansöker om att få införa
trängselavgifter kommer regeringen att medverka till
en överenskommelse mellan staten och den berörda
kommunen eller regionen. Det är precis vad vi tidiga-
re har sagt.
Fru talman! Ett område som förtjänar mer upp-
märksamhet i trafikpolitiken är tillgängligheten för de
funktionshindrade. Transportsystemet måste tillgodo-
se höga krav på tillgänglighet för personer med funk-
tionshinder. Det ligger också i linje med de transport-
politiska mål som riksdagen har lagt fast. Det är an-
geläget att tillgängligheten omfattar hela resekedjan.
Det får inte handla bara om att handikappanpassa
fordon. Det är lika viktigt att man ser till att man får
fungerande samordning av färdmedel, att man får bra
information och att annan service fungerar.
Det pågår ett omfattande utrednings- och utveck-
lingsarbete inom en rad olika myndigheter på det här
området i samarbete med handikapporganisationer
och andra berörda aktörer. Det arbetet måste ges hög
prioritet i framtiden.
Fru talman! För att förbättra miljön är åtgärder
som främjar introduktion och användning av alterna-
tiva drivmedel en viktig del i transportpolitiken. Sve-
rige arbetar nu aktivt inom EU för att konkreta beslut
ska fattas för att främja en ren och resurseffektiv
teknologi, miljövänligare transporter och satsning på
alternativa energislag.
Det behövs nu gemensamma mål inom EU för att
användningen av biobränslen inom transportsektorn
ska öka. Det måste samtidigt bli lättare för konsu-
menterna att använda alternativa drivmedel, inklusive
drivmedel för bränsleceller. Ett annat svenskt krav är
att ett EU-system för klassificering av miljövänliga
bilar och lastbilar utvecklas före år 2005.
Regeringen kommer också att tillsätta en utred-
ning om introduktion av förnybara fordonsbränslen.
Utredningen får till uppgift att föreslå mål och strate-
gier för en fortsatt introduktion av förnybara fordons-
bränslen.
Fru talman! I ett antal motioner efterlyses en ut-
redning som särskilt ägnar sig åt kollektivtrafiken i
glest befolkade delar av landet. En sådan utredning
bör enligt motionärerna kartlägga alla behov och med
ett nytänkande titta på möjligheterna till samordning,
rationell trafikplanering och hur lokala entreprenörer
kan stimuleras.
Vi i utskottsmajoriteten har stor förståelse för de
här synpunkterna. Utvecklingen inom kollektivtrafi-
ken är inte alls tillfredsställande. Liksom alla tidigare
talare har sagt är det viktigt med en fungerande kol-
lektivtrafik i hela landet. Människor ska inte tvingas
att flytta på grund av brister i transportsystemet.
Kollektivtrafikkommittén har i uppdrag att studera
frågor som rör kollektivtrafikens organisation och
gränsdragningen mellan vad som ska betraktas som
regionalt och interregionalt. Kommittén har också ett
särskilt uppdrag att belysa de problem som gäller för
kollektivtrafiken i glesbygd. Vi utgår från att kom-
mittén ska lägga fram bra förslag som kan föra frågan
framåt.
Fru talman! Jag har dragit över tiden ganska or-
dentligt, och därför har jag försökt att korta ned mitt
anförande. Jag vill avslutningsvis yrka bifall till ut-
skottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga
reservationer.
Anf. 33 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Det viktigaste i slutet av Hans Sten-
bergs inlägg gällde de handikappades möjligheter att
få inträde i transportpolitiken. Vi har inte reserverat
oss eftersom det pågår en utredning, som till en del
bygger på andre vice talman Kerstin Heinemanns
motion och som vi i Folkpartiet hoppas mycket på. Vi
vill vara i framkant i dessa frågor.
Varför tror socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister på avreglering inom transportpolitiken?
Jag bor i ett område av Sverige där det finns erfaren-
het av när järnvägen fanns fram till 1986. Centerpar-
tiet är också starkt där. Vi hade dåliga förbindelser
med övriga Sverige. Inte en enda industri i vårt områ-
de hade någon glädje av den järnväg som då fanns.
Sedan kom det en regnskur en augustidag 1986,
och järnvägen rasade. Vi fick den aldrig återupp-
byggd. Vi försökte få den återuppbyggd mellan Arvi-
ka och Bengtsfors, men Statens järnvägar valde att
inte bygga upp den igen.
Sådana områden kräver naturligtvis bra vägar. Det
får vi inte. Men vad har hänt? Jo, vi har fått en bra
kollektivtrafik. Det går fem bussar på E 18 till Oslo
och Stockholm varje dag. Det är en stor förbättring.
De samarbetsmöjligheter vi har mellan kommunerna i
Värmland har gjort att kollektivtrafiken har blivit
mycket bättre. På de vägar vi nu har med den kvalitet
de har kör privata bussar och privata taxibilar. Den
servicen har blivit helt annorlunda. Därför har vi
olika syn på möjligheten att driva kollektivtrafik i
avreglerat skick. Har vi det, Hans?
Anf. 34 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Vi har lite olika erfarenheter. Själv är
jag uppvuxen med privat järnväg - också den ned-
lagd.
Låt oss titta på de erfarenheter som kan dras av de
avregleringar som har gjorts. Vi har avreglerat gods-
trafiken på järnväg fullt ut. I åtminstone den region
jag bor i har det inte lett till några översvallande ova-
tioner från det lokala näringslivet. Under en period
fanns det en kö av företag som ville prata med oss
och krävde att man skulle återinföra något slags trafi-
keringsskyldighet eftersom det inte fanns något
marknadsekonomiskt utrymme för en fungerande
järnvägstrafik. Jag är inte så imponerad av hur det
försöket slog ut.
Konkurrens är bra på många områden. Därför ska
man försöka eftersträva konkurrens. Men konkurrens
är aldrig bra där det blir naturliga monopol. Ett privat
monopol är faktiskt sämre än ett statligt monopol. Ett
privat monopol har till syfte att göra så stor vinst som
möjligt. Det är sunt i ett privat företag, men det är
inte sunt för konsumenten om man hamnar i en mo-
nopolsituation.
Jag är lite orolig för att även om persontrafiken på
järnvägen skulle avregleras skulle det inte leda till att
vi får en lång rad olika aktörer som bedriver järn-
vägstrafik. Vi måste fundera innan vi går vidare.
Risken är uppenbar att vi får ett privat monopol på
området och att Deutsche Bahn, den tyska järnvägen,
tar över järnvägstrafiken i det här landet.
Anf. 35 RUNAR PATRIKSSON (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi pratar lite grann om olika saker.
Vi är helt överens om ordet monopol - privat eller
statligt. Det ska inte vara några monopol på något
sätt. De saker som har misslyckats i den svenska
glesbygden, frånsett vägbyggandet, är Posten, läkar-
vård, tandläkare. Så länge de drivs av det allmänna
försvinner de från den svenska glesbygden.
Det är en skillnad på PPP och de byggnationer
som har föreslagits av regeringen med lån från riks-
gälden. PPP-pengar är allmänna pengar som de som
får ett uppdrag att bygga ett PPP-projekt lånar på
allmänna marknaden. Lån i riksgälden är någonting
helt annat. Då kommer vi in på diskussionen om
manipulation av statsbudgeten.
Anf. 36 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Nu blir jag fundersam över Runar
Patriksson.
Detta ger exakt samma budgeteffekt år för år
framåt. Vi intecknar precis lika mycket av budgetut-
rymmet oavsett om vi lånar i riksgälden eller om vi
förbinder oss att betala räntor och amorteringar till ett
privat företag. Det ger exakt samma effekt för framti-
da riksdagar. Där finns ingen som helst skillnad.
Vi kan fundera över servicen i glesbygd. Far hem
till Värmland och ut till de små orterna. Då kommer
Runar Patriksson att upptäcka att det faktiskt är ännu
sämre ställt med den kommersiellt drivna servicen. I
glesbygd, med lågt kundunderlag, finns det inget
utrymme för butiker. Vad håller de privata bankerna
för service i glesbygd? Här tvingas staten gå in och
subventionera Posten för att upprätthålla en rikstäck-
ande betalnings- och kassaservice. I annat fall skulle
det inte finnas någon service över huvud taget i dessa
bygder.
Det är helt fel analys att påstå att det finns pro-
blem på grund av att staten bedriver verksamheten.
Det är bara samhället som kan upprätthålla en funge-
rande service i glesbygd. Man är väldigt naiv om man
tror att de kommersiella krafterna ska göra det. Finns
det inte kundunderlag ska man som privat företag inte
heller satsa på att bedriva verksamhet där.
(forts. 6 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.58 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
5 § Frågestund
Anf. 37 TALMANNEN:
Vi har nu veckans frågestund.
Från regeringen deltar statsrådet Per Nuder, kul-
turminister Marita Ulvskog, näringsminister Leif
Pagrotsky, statsrådet Lars-Erik Lövdén och försvars-
minister Leni Björklund.
Statsrådet Per Nuder svarar både på allmänpoli-
tiska frågor och på frågor inom sitt eget ansvarsområ-
de.
Irakkrigets påverkan på Mellanösternkonflikten
Anf. 38 KENNETH G FORSLUND (s):
Herr talman! Jag vill rikta en fråga till statsrådet
Per Nuder, med anledning av att han ska svara på de
allmänpolitiska frågorna.
Just nu pågår Irakkonflikten, som vi alla vet, och
den innebär ett stort hot, enligt medierna. Den påver-
kar naturligtvis vårt arbete här i riksdagen och säkert
också arbetet i regeringen. Risken med det är att fo-
kus förflyttas bort från andra pågående konflikter i
världen och att det kan leda till att det blir lättare att
agera på olika sätt som inte är önskvärt i de konflik-
terna.
Särskilt skulle jag vilja höra statsrådet Per Nuders
uppfattning om vad konflikten i Irak innebär för
Mellanösternproblematiken.
Anf. 39 Statsrådet PÄR NUDER (s):
Herr talman! Det är en i allra högsta grad berätti-
gad fråga. Den stora risk som vi nu löper är att det
öppnas ett stort svalg mellan å ena sidan den muslim-
ska världen och å andra sidan världen i övrigt till
följd av konflikten i Irak. Vi vet ju att Mellanöstern-
konflikten är en oroshärd som måste åtgärdas.
Det är inte mycket som det finns anledning att va-
ra positiv till i dessa dagar, men vi ska ändå notera att
USA:s president Bush för några dagar sedan uttalade
att nu måste USA intensifiera sina insatser när det
gäller att bringa fred mellan israeler och palestinier.
Det vore bra om vi kunde få se lika stor aktivitet från
Bushadministrationen som fallet var under Clinto-
nadministrationen.
Världssamfundet får inte glömma bort de regio-
nala konflikter som finns runtom i världen, och inte
minst den regionala konflikt som finns i Mellanöstern
som är roten till så mycket ont, nämligen den mellan
israeler och palestinier.
Anf. 40 KENNETH G FORSLUND (s):
Herr talman! Jag tackar för det svaret från statsrå-
det Per Nuder.
Jag undrar också: Avser regeringen att vidta några
konkreta åtgärder för att försöka få till stånd inte
minst ett agerande från amerikansk sida i positiv
riktning i Palestinakonflikten i Israel?
Anf. 41 Statsrådet PÄR NUDER (s):
Herr talman! I alla de kontakter som regeringen
har, inte minst med den nuvarande amerikanska re-
gimen, understryker vi vikten av USA:s engagemang
i Mellanösternkonflikten. Det har, måhända lite grann
i det tysta, skett ganska positiva saker på sistone, inte
minst inom den palestinska myndigheten. Regeringen
välkomnar Abu Mazen som palestiniernas premiär-
minister. Det är bra att man får en premiärminister
som har legitimitet i det palestinska folket.
Statsministern, utrikesministern och andra före-
trädare för regeringen understryker i alla sina utrikes-
kontakter vikten av att den så kallade kvartetten -
USA, Ryssland, FN och EU - går samman och tryck-
er på parterna, inte minst naturligtvis den israeliska
regeringen, som måste gå palestinierna till mötes med
tanke på de positiva steg som de har tagit under sena-
re tid.
Generationsskifte i småföretag
Anf. 42 BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! Jag vill rikta min fråga till närings-
minister Leif Pagrotsky.
Jag är representant för Gislaveds kommun och
Gnosjöregionen, som kanske inte är helt obekant. För
en vecka sedan stod det i Dagens Industri att det är en
stor tillbakagång i nyföretagandet i Sverige, och inte
minst i våra områden. I Jönköpings-Posten i dag står
det att tusentals företag är hotade inför den genera-
tionsskiftesvåg som beräknas komma.
I Jönköpings län är det ungefär 50 % av företags-
ägarna som är över 55 år. Det innebär att vi kommer
att ha drygt 10 000 i generationsskifte inom den när-
maste tioårsperioden. Jag tänker på de små företagen,
där bland annat arvs- och gåvoskatten är ett bekym-
mer. Det är märkligt, när pengarna dessförinnan har
drabbats av inkomstskatt.
Läget är akut. Då är min fråga: Vad tänker nä-
ringsministern göra åt detta? Jag hoppas att svaret
inte innebär att det ska bli fler utredningar, för det
behöver vi inte. Vi behöver handling.
Anf. 43 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Jag tackar mycket för den frågan.
Det var rena beställningsfrågan för mig, och jag är
glad för den. Den ger mig nämligen tillfälle att kom-
mentera den diskussion som har varit de senaste da-
garna om att det skulle vara en rekordlåg nivå på
nyföretagandet i Sverige. Det är en så kallad sanning,
som nu kolporteras i olika medier, drivet av vissa
intresseorganisationer.
Den statistik som finns på det här området, som
berättar hur det går med nyföretagandet, visar tvärte-
mot vad frågeställaren bygger sin fråga på att detta
har ökat mycket kraftigt under det senaste decenniet.
Jämfört med ett slumpmässigt år under Carl Bildts
statsministertid ligger nyföretagandet i dag 50-60 %
högre. Jämfört med hur det var i början på 90-talet,
1990, ligger det 30-40 % högre. Nu har vi en kon-
junkturdoppning, där vi räknar med att siffrorna för
2002 har gått ned en smula.
Verkligheten är den att nyföretagandet är förvå-
nansvärt stabilt. Jag hoppas att det kommer att kraf-
tigt växa ytterligare utifrån den nivån.
Anf. 44 BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! Näringsministern hävdar att det inte
är en nedgång, men det är de facto i januari månad en
nedgång sedan förra året med 6 %. Det behöver vi
nog inte kivas om, för det är faktiska siffror. Detta är
en trend för närvarande som är bekymmersam. Vi
som lever med det i vardagen ser ju detta tydligt.
Om vi då tittar på de närmaste tio åren och gene-
rationsskiftena, som näringsministern undvek att gå
in på, tror jag att vi är fullständigt överens om att
överföringen mellan olika generationer är ett hinder.
Återigen: Samma krona träffas fyra fem gånger av
olika skatter, innan man dessutom drabbas av genera-
tionsskiftesskatt i form av arvsskatt eller gåvoskatt.
Jag skulle gärna vilja att näringsministern kom-
mer ned till vårt område. Jag gör härmed en inbjudan
till näringsministern att komma ned och besöka oss
för att se hur det fungerar bland de små och medelsto-
ra företagen i Jönköpings län.
Anf. 45 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Jag håller med om att generations-
skiftesproblematiken är ett av de allra viktigaste pro-
blemen när det gäller de mindre företagen. Jag valde i
mitt första svar, eftersom tiden ju är så kort, att kon-
centrera mig på att lägga basfakta på plats. Även jag
tycker att det är ett område som förtjänar att det görs
någonting med. Jag skulle gissa att finansministern,
som är ansvarig för detta, kommer att redovisa en del
förslag om det så småningom.
Det allra viktigaste för de små företagen, kanske i
ännu högre grad än för de större företagen, är ju att vi
driver en ekonomisk politik som gör att kunderna har
pengar att handla för, att räntorna är så låga att de kan
finansiera sina investeringar och klara av sin vardags-
ekonomi. Jämfört med det är de olika utspelen om
sänkning av den ena, andra eller tredje skatten för-
hållandevis oviktiga. Det illustrerades ju under den
period i början på 90-talet när räntorna skenade och
efterfrågan kollapsade. Då gick konkurserna i vädret,
och nyföretagandet försvann helt och hållet. Dit ska
vi inte tillbaka.
Svenska minröjare till Irak
Anf. 46 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman! USA:s utrikesminister har sagt att
anledningen till att man tog på sig kriget var inte för
att senare förlora kontrollen utan det var för att man
ska ha en tydlig och dominerande kontroll över den
framtida utvecklingen. Man går inte med på att lämna
över ansvaret till FN för återuppbyggnad och hjälpin-
satser.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är viktigt att det är
just FN som leder humanitära hjälpinsatser och åter-
uppbyggnadsarbetet så att Irak inte blir ett ameri-
kanskt protektorat.
För att hjälporganisationer ska kunna bistå civil-
befolkningen krävs det att områden röjs från minor.
FN har bett om svenskt stöd till minröjning. Rädd-
ningsverket planerar att i samarbete med Försvar-
smakten sända personal till Irak och har sökt ekono-
miskt stöd från Sida.
Min fråga till försvarsministern blir: Avser mi-
nistern att vidta åtgärder för att den av FN beställda
svenska minröjningsinsatsen så snabbt som möjligt
ska kunna vara på plats i Irak?
Anf. 47 Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Herr talman! Lars Ångströms fråga hör egentligen
hemma på Jan O Karlssons bord. Det är han som har
det direkta ansvaret för den typen av biståndsinsatser.
Jag kan bara konstatera att Räddningsverket har
tydliggjort den kapacitet som man har och ställt den
till förfogande för det program som FN nu avser att
genomföra.
Jag har också erfarit att Sverige kommer att se till
att insatserna möjliggörs.
Anf. 48 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman! Det var ett positivt svar. I går fick vi
höra från Försvarsdepartementet att anledningen till
att vi fortsätter att skicka vapen till kriget, som är ett
folkrättsbrottsligt krig, var att USA annars skulle
hämnas på Sverige. Det är väldigt positivt om Sverige
nu kommer att agera och att det är FN och inte USA
som leder återuppbyggnad, minröjning och humanitä-
ra insatser, även om det skulle gå USA emot. Jag
hoppas att Sverige står fast vid den uppfattningen och
inte viker sig igen.
Anf. 49 Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Herr talman! Det är fullständigt klart att vi från
den svenska regeringen hela tiden har haft den upp-
fattningen att det är FN som ska ha den ledande rollen
i arbetet efter det att de nu pågående stridshandling-
arna blir avslutade.
Kärnkraft
Anf. 50 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Min fråga riktar sig till näringsmi-
nister Pagrotsky.
Samtidigt som Socialdemokraterna, Vänstern och
Centern diskuterar kärnkraftsavvecklingen tänker
elindustrin investera ca 10 miljarder kronor i kärn-
kraftsanläggningar under de närmaste åren.
Kärnkraftsföretagen verkar att ha full tilltro till att
kärnkraften blir kvar. De investeringar som nu görs är
inte nödvändiga satsningar för att hålla reaktorerna i
gång utan de är betydligt mer långsiktiga.
Vattenfall renoverar för att höja effekten i Fors-
mark för 4 miljarder. Liknande uppgraderingar sker
även i Ringhals och Oskarshamn.
Kärnkraftsindustrins investeringar tycks vara de
enda storskaliga, kommersiella elproduktionsinveste-
ringar som görs i Sverige i dag.
Anser ministern, som är ansvarig för kärn-
kraftsavvecklingen, att det är acceptabelt att kärn-
kraften byggs ut i stället för att avvecklas?
Anf. 51 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! De kraftföretag som äger kärnkraft-
verken är skyldiga att se till att de verk som är i drift
hålls säkra och i topptrim. Dessa verk måste under-
hållas precis som alla andra anläggningar. När man
gör detta kan man ibland göra som man gjorde i Os-
karshamn som nyligen togs i drift efter ett och ett
halvt års avstängning efter det att turbiner, styrsystem
och annat hade moderniserats. Men någon ökning av
effekten i reaktorerna sker inte nu.
De företag som äger kärnkraftverk måste ju värde-
ra affärsrisken och hur mycket pengar de vill riskera.
Dessa företag är medvetna om de politiska intentio-
nerna. De vet att den återstående reaktorn i Barsebäck
kommer att stängas snart - en har redan stängts av.
De vet också att övriga kommer att få en respit men
att det inte finns något tydligt slutdatum.
Jag för min del tänker inte låta kärnkraftsavveck-
lingen fördröjas av de investeringar nu som görs
utöver vad jag anser vara rimligt.
Anf. 52 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Anser ministern alltså att de 10 mil-
jarder som nu satsas för utbyggnad av kärnkraften är
väl använda pengar?
Ett av syftena med det statliga ägandet av Vatten-
fall är att bolaget ska vara en aktiv part i energiom-
ställningen från kärnkraft till förnybara energikällor.
Anser ministern att Vattenfalls satsningar stämmer
med den profil som Vattenfall ska ha enligt regering-
en? Är detta väl använda pengar?
Anf. 53 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Företagen måste själva värdera om
det är väl använda pengar. Det är inte min sak att gå
in i det enskilda fallet och säga om det är 1 miljard
för mycket eller för lite. Däremot är det min uppfatt-
ning att Vattenfall ska känna ansvar för att ligga i
framkant när det gäller utvecklingen av nya förnybara
energislag. Den information som jag har är att Vat-
tenfall fyller den rollen på ett bra sätt. Det måste vi
kontinuerligt hålla ögonen på, men än så länge är det
vår uppfattning att man gör det.
Vattenfall äger stora kärnkraftverk som måste
hållas i trim och i god produktionsekonomi. Men
bedömningen av återstående livslängd måste Vatten-
fall ta ansvar för inom ramen för sin normala, kom-
mersiella värdering av riskerna i verksamheten.
Jag kommer inte att ställa ut några garantier för att
reaktorerna får vara i drift så länge att det till äventyrs
motsvarar alla investeringar. Men vi kommer inte att
acceptera att omoderna reaktorer hålls i drift.
Kulturtidskrifter
Anf. 54 LOUISE EDLIND-FRIBERG (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till kulturminister
Marita Ulvskog angående ersättning till essäförfatta-
re.
Kulturtidskrifters centrala innehåll är ju essän.
Den fyller en viktig funktion i den demokratiska,
intellektuella samhällsdebatten.
För närvarande utgår ingen biblioteksersättning
till kulturtidskrifter eller till dem som publicerar sig i
dessa. Inte heller för kopiering får upphovsmännen
någon ersättning.
Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter driver
sedan ett par år idén om att skapa en essäfond för att
stärka tidskrifternas ekonomiska möjligheter att be-
ställa och publicera svenska originalessäer. En es-
säfond skulle, liksom den nuvarande biblioteksersätt-
ningen för litterära verk, kunna administreras inom
Författarfonden.
En essäfond skulle bidra till att öka jämställdheten
mellan olika författargrupper och dessutom markera
hur viktig essän är som litterär genre.
Min fråga är: Hur ser statsrådet på inrättandet av
en sådan fond? Och hur kan man på Kulturdeparte-
mentet gå vidare i frågan?
Anf. 55 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Jag tycker att det är spännande med
allt som händer på kulturtidskriftsområdet. Det förs
en dialog mellan Kulturdepartementet och Förening-
en kulturtidskrifter just därför att det tyvärr är så att
inte ens det faktum att vi har beslutat om ett särskilt
stöd till biblioteken för att de gratis ska erhålla pre-
numerationer på kulturtidskrifter har hjälpt i så måtto
att det finns kulturtidskrifter i god omfattning på alla
bibliotek. Det är helt enkelt svårt att få biblioteken att
prenumerera på kulturtidskrifter fast det kan göra det
gratis.
Vi för en dialog med Föreningen kulturtidskrifter
om att stärka dessa tidskrifters position på olika sätt.
Vi ska träffas igen lite senare under året för att se vad
som är rimligast och vettigast att satsa på.
Anf. 56 LOUISE EDLIND-FRIBERG (fp):
Herr talman! Det gläder mig att också kulturmi-
nistern ser så positivt på detta. Det är viktigt att Sve-
rige deltar i den europeiska intellektuella debatten.
Essän som debattform är ju betydligt vanligare ute i
Europa än i Sverige. Av det skälet finns det all anled-
ning att stödja den svenska essän.
Anf. 57 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Jag vill inte ta ställning till enskilda
förslag, utan jag vill se dem samlade. Det avgörande
problemet, tycker jag, är inte innehållet i kulturtid-
skrifterna. De innehåller kolossalt mycket intressant
material redan i dag och kan kanske innehålla ännu
mer intressant material, men problemet är att de mö-
ter för få läsare. Inte ens en gång på biblioteken kan
man få tag i kulturtidskrifter i den omfattning jag
skulle önska, fast vi har infört ett statligt stöd som gör
det möjligt för biblioteken att få gratisprenumeratio-
ner på kulturtidskrifter. Så där tror jag att vi måste
börja. Sedan kan vi naturligtvis fylla på med andra
insatser som vi diskuterar och gärna vill fortsätta
diskutera med Föreningen kulturtidskrifter.
Nyföretagandet
Anf. 58 LARS LINDÉN (kd):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till närings-
ministern.
Vi har ett dåligt företagsklimat, påstår jag, i Sve-
rige jämfört med övriga Europa. Och det ser dessvär-
re inte ut att bli bättre. Förstår näringsministern det
allvarliga i den här utvecklingen, eller ska han fort-
sätta att förneka det?
Jag fick i dagarna ett exempel härifrån Stockholm,
en kvinna som bestämde sig för att starta ett tjänstefö-
retag. Hon köpte den 1 december förra året ett färdigt
bolag för 100 000 kr. Hon fick besked av PRV att de
behövde två tre veckor på sig för att byta namn på
bolaget. Skattemyndigheten skulle ordna en F-
skattsedel på två tre veckor. Bolaget skulle alltså
kunna starta vid årsskiftet. Hon började söka kunder
och fick två företag som var intresserade av att köpa
tjänster av henne. Allt flöt perfekt, och det såg bra ut.
Hon anställde personal. Efter två veckor hade PRV
godkänt det nya namnet på bolaget, men från skatte-
myndigheten var det tyst. Efter flera påminnelser och
14 veckor får hon F-skattsedeln från skattemyndig-
heten. Den långa väntan gjorde att hon fick stoppa
anställningen av personal. De två nyvärvade kunder-
na till företaget hade fått vända sig till en annan leve-
rantör. Hon stod utan kunder vid starten.
Har näringsministern några andra idéer om hur
man ska kväva företagen redan i dess linda?
Anf. 59 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Jag vill ha fler nya företag i Sverige.
Det faktum att företagandet inte krymper, så som det
sägs, utan faktiskt ligger på en ganska stabil och
hygglig nivå är inte tillräckligt för att vara nöjd och
belåten.
Ett led i att få fler företag är att göra det lättare att
bilda företag. Jag tänker för min del i mitt förenk-
lingsarbete prioritera just frågan om krånglet kring att
starta företag och att driva företag under den allra
första bräckliga tiden. Det tycker jag är det viktiga,
och det tänker jag engagera mig i framöver.
Jag vet att skattemyndigheterna är väldigt lång-
samma ibland när det gäller att utfärda F-skattsedlar.
Det pågår arbete för att göra det snabbare. Jag tänker
ägna min kraft till att stödja den strävan, och jag
tänker inte acceptera att det förblir riktigt dåligt.
Anf. 60 LARS LINDÉN (kd):
Herr talman! Det låter bra att vi äntligen har fått
en minister som förstår detta. Men det är ju rätt all-
varligt att skattemyndigheterna ger så dålig service.
Det är ändå så att 42 % av företagarna tycker att
skattemyndigheterna ger bra service. Men 10 % anser
att de ger dålig service - sämst på skalan så att säga.
Övriga 48 % anser att de ligger lite mittemellan. Det
är alltså väldigt ojämn kvalitet på skattemyndigheter-
na och kanske på olika tjänstemän på skattemyndig-
heterna. Men har man lovat två tre veckors le-
veranstid och det tar 14 veckor, då är det någonting
som är fel. Den minsta lilla företagare som skulle ha
sådana leveransförseningar vore snart borta från
marknaden.
Därför är det viktigt att Leif Pagrotsky nu följer
upp det här och ser till att det händer något, speciellt
när det får sådana här förödande konsekvenser. Är
inte varenda nyföretagare guld värd och borde stöttas
i stället för att kvävas, som jag sade?
Anf. 61 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Ibland tar det lång tid. Men jag tror
inte att det är så att vissa skattemyndigheter tar lång
tid och andra tar kort tid på sig, utan vissa delar av
året är det längre kö och svårare att hinna med. Det
ska vi försöka göra något åt, inte genom att se till att
färre företag ansöker om F-skattsedel kring årsskiftet,
utan genom att skattemyndigheterna får flexibilitet
för detta.
Jag tänker engagera mig i att koncentrera förenk-
lingsansträngningarna till det här. Men jag har ett
litet, litet problem. Det är att riksdagens majoritet,
under ledning av Lars Lindéns partivänner och några
andra, har försvårat detta för mig genom att kräva att
jag ska låta bli att prioritera och i stället driva ett
förenklingsarbete som ska ta sikte på allting samtidigt
- alltså motsatsen till prioritering.
Jag hoppas att jag ska kunna klara av att prioritera
det som jag just har angett och som jag tolkar att Lars
Lindén stöder. Men majoriteten i riksdagen är emot
detta, emot prioritering och vill i stället göra allting
samtidigt. Jag beklagar det. Jag ska se hur jag ska
klara av detta.
Landstingens ekonomi
Anf. 62 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Min fråga riktar sig till statsrådet
Lövdén.
I dagens DN finns en rubrik som lyder:
"Skenande skuld hotar landstinget". Där finns en
intervju med den person som Finansdepartementet
har med i översynen av ekonomin. Hon säger bland
annat att det är omöjligt att bli av med underskottet.
Slutsatsen är att staten måste hjälpa till.
Vi vet att många landsting i Sverige har problem
med ekonomin. Frågan är då vem som ska lösa dem.
Men om staten ständigt hoppar in i sådana här sam-
manhang, kan man till slut ifrågasätta den demokra-
tiska rollen för landstingen.
Min fråga är konkret: Är det rimligt att statens re-
presentant gör sådana här uttalanden?
Min andra fråga är: Hur ser ministern på lands-
tingens legitimitet om den här typen av ständiga in-
hopp från statens sida får slå rot?
Anf. 63 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det samlade underskottet i lands-
tingssektorn under förra året var 7 ½ miljarder kro-
nor. 80 % av underskottet svarade Stockholms läns
landsting och Skånes läns landsting för, de borgerligt
styrda landstingen under förra valperioden. Reviso-
rernas kritik av den eran i Stockholm och i Skåne har
varit knivskarp.
Jag är utomordentligt bekymrad över det ekono-
miska läget i Stockholms läns landsting och i Skånes
läns landsting efter de gångna fyra åren. Staten ställer
krav, regering och riksdag ställer krav på ekonomisk
balans. Då är det också upp till landstingsfullmäktige
och landstingsstyrelse i berörda landsting att nå detta
balanskrav.
Anf. 64 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! De tydliga besked som statsrådet ger
låter bra. Jag vill betona att det inte bara är de bor-
gerligt styrda landstingen som har problem. Däremot
delar jag i mångt och mycket den kritik som reviso-
rerna ger Stockholms läns landsting. Men, som sagt,
det finns också landsting med socialdemokratisk
ledning som har problem. Det viktiga är att följa de
riktlinjer som statsrådet nu meddelade.
Anf. 65 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s)
Herr talman! Det som har skett i Stockholms läns
landsting under den gångna mandatperioden är natur-
ligtvis utomordentligt upprörande. Där sade den bor-
gerliga majoriteten rakt ut att man struntade i balan-
skravet. Det var en direkt obstruktion mot balanskra-
vet i Stockholms läns lansting. Därför är revisorernas
dom nu oerhört hård mot den tidigare landstingsled-
ningen.
Det är naturligtvis inte acceptabelt, utifrån ut-
gångspunkterna om en ansvarsfull ekonomi i kom-
muner och landsting, att bete sig på det sättet. Det är
utomordentligt illavarslande också för kommande
generationer om man medvetet kör ett landstings
ekonomi i sank på det vis man gjorde under förra
valperioden.
Heby kommun
Anf. 66 CECILIA WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill rikta min fråga till statsrådet
Pär Nuder mot bakgrund av att invånarna i Heby
kommun fortfarande väntar på att deras i en folkom-
röstning 1998 klart uttryckta vilja, att Heby kommun
ska överföras från Västmanlands läns landsting till
Uppsala läns landsting, ska respekteras.
Många ord har fällts, många samtal har förts,
många känslor har upprörts sedan dess. Regeringens
vilja till dialog med befolkningen i Heby har dock
hela tiden varit mycket bristfällig, för att inte säga
nonchalant. Trots att det finns ett mycket entydigt
beslutsunderlag som talar för ett länsbyte, har rege-
ringen hitintills sagt nej.
Men jag tror, herr talman, på omvändelsens möj-
lighet i varje svår fråga. Därför riktar jag min fråga
till Pär Nuder: Är regeringen beredd att på något sätt
förändra den hållning i ärendet som fram till i dag
varit rådande?
Anf. 67 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det är ju inte riktigt så enkelt att
man bara kan titta på vad en majoritet av befolkning-
en i Heby kommun har att säga i frågan. Det har ock-
så att göra med vad konsekvenserna blir för lands-
tinget i Västmanland. Det har ju varit utgångspunkten
för regeringens bedömning, att det skulle vara utom-
ordentligt olyckligt för landstinget i Västmanland om
Heby kommun fick byta län.
Det har varit utgångspunkten för regeringens be-
dömning. Nu vet jag ju att den här frågan fortfarande
är aktuell i riksdagen. Det ligger väl några vilande
motioner i konstitutionsutskottet i ärendet. Egentligen
har frågeställningen koppling till en vidare fråga än
så, nämligen till den ansvarsutredning som regeringen
har tillsatt för att se över ansvars- och uppgiftsfördel-
ningen i landet. Den kommer i sin förlängning troli-
gen också in på indelningsfrågorna, regionindelnings-
frågorna och andra indelningsfrågor som är kopplade
till ansvarsfördelningen beträffande samhällsuppgif-
terna i landet.
Anf. 68 CECILIA WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag tackar statsrådet Lövdén för det
svaret. Principiellt är ju detta en mycket viktig fråga
som rör hur länsindelningen i vårt land ska se ut.
Allmänheten kan inte förstå att det inte är här i kam-
maren, bland oss folkvalda ledamöter, som detta
beslut ska fattas. Det är regeringen som fram tills nu
har sagt nej. Precis som statsrådet sade är det ju i
konstitutionsutskottet som nu behandlingen av ett
antal motioner pågår och befinner sig. Men frågan är
ändå: Är det av regeringen eller här i kammaren,
bland de folkvalda ledamöterna, som ärendet ska
avgöras? Jag vill mena att det är det sistnämnda. Det
är alltså här i kammaren som vi ska avgöra denna
viktiga fråga.
Anf. 69 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag vill först understryka det jag sa-
de i mitt tidigare inlägg, att det är väldigt viktigt att
man inte bara väger in det som kan vara en tillfällig
folkopinion i en kommun. Man måste se frågan i ett
större sammanhang. Det ansvaret har vi som politi-
ker. Oavsett om det är riksdag eller regering så har vi
det ansvaret som politiker.
En förändring av indelningen när det gäller Hebys
överflyttande till annat län skulle få allvarliga kon-
sekvenser för Västmanlands läns landsting och för
förutsättningarna att bedriva sjukvård i det landsting-
et. Den aspekten måste vägas in.
Sedan är det här en frågeställning som naturligtvis
kommer upp i det vidare sammanhanget, som vi un-
derstryker. Hur ska vi ha det med regionindelningen i
ett längre perspektiv? Där har ju regeringen tillsatt en
ansvarsutredning, som förmodligen kommer in på
dessa aspekter. Då får riksdagen en möjlighet att i
framtiden ta ställning till de här frågorna.
Kvinnors nyföretagande
Anf. 70 ROGER KARLSSON (c):
Herr talman! Jag vill rikta min fråga till närings-
minister Leif Pagrotsky. Den gäller också den låga
nivån på nyföretagandet. I måndags presenterade ju
Nyföretagarcentrum statistik som visade att nyföreta-
gandet i Sverige minskar. I januari/februari har det
varit minus 6 % jämfört med förra året. Oavsett om
man väljer att titta på den statistiken eller på den
statistik som näringsministern tidigare har hänvisat
till här i debatten så är det otvetydigt att nyföretagan-
det går ned nu. Det går ned.
Särskilt allvarligt tycker jag det är att kvinnors
andel av nyföretagandet fortfarande är på en väldig
låg nivå. 31 % av nyföretagandet är kvinnor som
startar företag. Då är min fråga: Vilka åtgärder tänker
näringsministern vidta för att öka kvinnors andel av
nyföretagandet?
Anf. 71 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Det är sannolikt så, men vi vet ännu
inte om nyföretagandet går ned just nu. Jag tror att
det gör det på grund av den konjunkturnedgång som
vi upplever. Men att använda siffror för en enstaka
månad, siffror som inte avspeglar nyföretagande, utan
som avspeglar en stor mängd allt-möjligt-
verksamheter som sker på Patent- och registrerings-
verket, är inte tillräckligt stabilt.
Däremot kan vi vara helt överens om att det är för
få kvinnor som startat och driver företag. Varför
kvinnor skulle vara underrepresenterade jämfört med
män när det gäller företagande förstår jag inte. När
jag ser mig omkring är inte kvinnor mindre företag-
samma eller mindre initiativrika än män. Jag tror att
det i hög grad handlar om värderingar, kulturella
frågor som är svåra för oss politiker att arbeta med.
Vi har stora program för att höja medvetenheten
bland kvinnor, men kulturfrågorna är mer långsiktiga
än att jag förmår ändra dem på en minut.
Anf. 72 ROGER KARLSSON (c):
Herr talman! Jag delar näringsministerns, låt mig
säga, oförstående när det gäller kvinnors låga andel
av nyföretagandet. Jag tycker inte heller att det finns
någon anledning att kvinnor, jämfört med populatio-
nen som helhet, skulle starta företag i mindre ut-
sträckning. Men då är frågan: Vad är näringsminis-
tern beredd att göra?
Jag tycker att kvinnor, till exempel sjuksköter-
skor, borde få lättare att få F-skattsedel. Att vara
sjuksköterska betraktas i dag som ett osjälvständigt
yrke, och jag kan inte få F-skattsedel. Att vara läkare
är däremot ett självständigt yrke. Då kan man få F-
skattsedel. Det är ett exempel. Ett annat exempel är
att underlätta att skaffa kapital, att man skulle kunna
få spara till ett startkapital för företag. Det är ju så att
kvinnor är mindre kapitalstarka än män. Vad har
näringsministern för syn på de förslagen?
Anf. 73 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Vi har ett antal program i gång med
betydande resurser för att öka medvetenheten hos
kvinnor om möjligheten att starta företag och stödja
kvinnor som startar företag med rådgivning och sup-
port på olika sätt. Det kan göra situationen en smula
bättre. Men bland de kvinnor man träffar och talar
med om detta får man ofta höra om attitydfrågor, till
exempel det som nämndes om hur man blir behandlad
på banken, hur man förhandlar om krediter, hur man
blir bemött när man som ny kund vill skaffa krediter
hos leverantörer.
Det här är grundläggande kulturfrågor som nä-
ringslivet behöver jobba mer aktivt med. Vi kan gå i
bräschen med opinionsbildning, men vi kan inte sitta
i riksdagen och fatta särskilt många lagbeslut som gör
att bankerna måste titta på ett annat sätt när man
kommer in genom dörren. Men vi kanske skulle pro-
va det också.
Brandkunskap i skolorna
Anf. 74 BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
försvarsminister Leni Björklund. Det är ju så att
Räddningstjänsten tillsammans med Brandförsvarsfö-
reningen utbildar bland annat väldigt många ungdo-
mar i brandkunskap för alla. För det får man statliga
medel som heter BKA-medel. Målgrupppen är före-
ningar och organisationer, ungdomsföreningar, och
framför allt elever i grundskolan. Nu har man reduce-
rat dessa medel. Det är inte fråga om någon särskilt
stor summa, men det rör ändå ca 2 000 elever varje år
som man måste minska med. Med tanke på den sam-
hällsstruktur vi har, att elever går hem och lär sina
föräldrar den här kunskapen, bland annat våra invand-
rade kamrater, skulle jag vilja fråga ministern om det
är bra att reducera de statliga bidragen i denna så
viktiga sak, brandkunskap.
Anf. 75 Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Herr talman! Över huvud taget är ju brandförsva-
ret inne i en förändringsprocess där det mer handlar
om att förebygga bränder och ta vara på erfarenheter
från tidigare bränder och olyckor och se till hur man
kan hindra att nya uppstår. Det gör ju också att kom-
munernas brandpersonal och räddningstjänstpersonal
kommer att engageras i ökad utsträckning i sådana
uppgifter.
Däremot är det så att de statliga medel som finns,
och de uppgifter som Räddningsverket har, har redu-
cerats eftersom hela sektorn på det utgiftsområdet har
gjort reduktioner. Då har Räddningsverket tvingats gå
igenom ganska noga var man ska lägga sina pengar.
Jag har ingen synpunkt på alla de ganska tuffa åt-
stramningar som har skett för att säkra de obligatoris-
ka åtaganden som riksdagen har tryckt på.
Sjöräddningssällskapet
Anf. 76 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Jag har en fråga till försvarsminis-
tern. För några år sedan satt en äldre man ute på havet
utanför Blekingekusten. Han fick inte i gång sin mo-
tor. Han var i sjönöd. Det kunde ha slutat illa om inte
Sjöräddningssällskapet hade hittat honom och hjälpt
honom i land.
Den här mannen är min svärfar. Vi i familjen är
väldigt glada över att Sjöräddningssällskapet finns
och över att de gör stora ideella insatser längs våra
kuster. Nyligen har ministern fattat ett beslut att inte
låta det här sällskapet slippa betala för de båtar man
har fått låna av Försvarsmakten. Det handlar om tio
stridsbåt 90. Nu vill regeringen tydligen att de ska
betala full kostnadstäckning, det vill säga avskriv-
ningar, för båtarna. Det innebär 2 ½ miljon per år,
och det har man inte råd med.
Jag undrar vad ministern har att säga om detta.
Anf. 77 Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Herr talman! Det är riktigt att regeringen har talat
om för Sjöräddningssällskapet att de från och med
nästa år inte längre kan få undantag från kravet att
betala full ersättning för lån av båtarna. Det ska också
sägas att det är Sjöfartsverket som har det huvudsak-
liga ansvaret för sjöräddningen. Min avsikt är natur-
ligtvis att Sjöräddningssällskapet och Sjöfartsverket
ska kunna komma överens om en ordning som inne-
bär att sällskapet kan fortsätta sin verksamhet fram-
över.
Anf. 78 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Jag tolkar svaret som att det finns en
ljusglimt.
Sjöräddningssällskapet har 700 besättningsmän
som jobbar ideellt för vår allmänna säkerhet. De finns
där 24 timmar dygnet runt, året runt och ställer upp.
Avtalet gällande båtarna var att man skulle sköta
underhållet och se till att de återställs när Försvar-
smakten behöver dem. Det blir ett stort problem om
man inte kan lösa detta. Det ska också sägas att Sjö-
fartsverket har andra inställelsetider än Sjöräddnings-
sällskapet har. Sjöräddningssällskapet kommer snab-
bare ut till havs, mycket beroende på de här snabba
båtarna.
Jag skulle gärna vilja höra en kommentar om jag
har tolkat ministern rätt.
Anf. 79 Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Herr talman! Johnny Gylling, på det här området,
liksom på många andra områden, har Försvarsmakten
kunnat ställa upp med sina befintliga resurser och
stötta andra samhällsområden. Nu genomför Försvar-
smakten en stor omställning och har också ett bespa-
ringskrav på sig. Det betyder naturligtvis att det
kommer att bli mycket tuffare på flera områden att
kunna inrymma den här typen av åtaganden. Därför
är det så viktigt att de övriga civila myndigheter som
har ansvar för verksamheter där försvaret tidigare har
kunnat biträda gratis noga tänker igenom och värde-
rar den här typen av frivilliginsatser, så att de kan
fortsätta om man bedömer att de har det värdet. I det
här fallet har vi i god tid velat ge en förvarning om
vad som kommer att gälla.
Jämställdheten i statliga företagsstyrelser
Anf. 80 NYAMKO SABUNI (fp):
Herr talman! Jag vänder mig till näringsminister
Leif Pagrotsky. Jag vill börja med att berömma rege-
ringen för att ni har uppnått det mål ni satte när det
gäller jämställdhet i statsägda företag. Ni satte upp
målet 40 % till 2003, och det ser ut som om ni kom-
mer att uppnå det. Men mitt bekymmer är att det ser
illa ut när det gäller ordförande och vice ordförande i
styrelser och ledningsgrupper.
I de ojusterade betänkanden som vi just nu går
igenom i utskottet står det att regeringen på sikt avser
att jobba för att uppnå jämställdhet när det gäller
ordförande, vice ordförande och ledning. Vad betyder
"på sikt"? Och vad gör regeringen för att också uppnå
mångfald när det gäller människor med annan bak-
grund?
Anf. 81 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Jag tackar för uppmärksamheten
kring att det faktiskt har gjorts mycket stora framsteg
i den statliga företagsgruppen när det gäller ökad
jämställdhet i styrelsearbetet. Vi har sedan länge
jobbat målmedvetet med detta. Det började inte när
jag för några månader sedan kom in i detta. Det gör
att vi är nära målet om 40 % kvinnlig representation.
Det har gjorts utan att man har behövt tvångskvotera
och sänka kraven. Man har arbetat målmedvetet med
att söka kvinnliga kandidater.
Jag räknar med att det med automatik kommer att
innebära att vi gradvis får fler och fler kvinnor som
ordförande och vice ordförande i bolagen, i takt med
att en stor grupp kvinnor nu vinner erfarenhet av
arbete i våra styrelser. De kommer också i sin rekry-
teringspolitik att se till att det blir mer jämställdhet i
de personalgrupper som styrelsen beslutar över - den
verkställande ledningen i bolagen. Det tror jag kom-
mer att följa automatiskt av detta, och vi uppmuntrar
detta. Men jag tänker inte från regeringens sida ta
över anställningsmakten. Det är styrelsens uppdrag,
och jag litar på att dessa mer jämställda styrelser
kommer att göra ett bättre jobb än hittills.
Anf. 82 NYAMKO SABUNI (fp):
Herr talman! Då ska ministern få använda nästa
minut till att svara på hur ni ska uppnå mångfald
också när det gäller människor med annan bakgrund.
Sedan måste jag säga att man också måste vara upp-
märksam på att det även på suppleantplatser, som kan
bli en naturlig rekryteringsbas, är väldigt dåligt med
kvinnorepresentation. Man måste se till att det blir
fler kvinnor på de platserna också.
Anf. 83 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Jag tycker också att det är en bra idé
att använda suppleantplatserna på det sättet, men i
statens aktiebolag har vi inga suppleanter. I styrelser i
myndigheter och liknande har man ersättare, men i
aktiebolagen förväntas varje ledamot ha fullt ansvar
för sin del av arbetet. Vi har inga mellanting.
Jag kommer att arbeta för en ökad mångfald i sty-
relserna, inte bara vad gäller etniskt och geografiskt
ursprung men också för att få en breddning av de
erfarenheter som finns. Traditionellt är styrelser i
svenskt näringsliv dominerade av män i övre medel-
åldern som är civilingenjörer eller civilekonomer och
har jobbat i företagsledande positioner. Jag vill ha
många andra grupper från andra delar av Sverige än
Stockholm i styrelserna. Det kommer jag att jobba
för.
Nordiska TV-program i Sverige
Anf. 84 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Herr talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att åter-
igen ta en liten debatt med kulturministern om det här
med TV.
En av mina första frågor i frågestunden handlade
om att eventuellt se de nordiska TV-programmen i
det här huset. Det blev ett bra resultat av den diskus-
sionen. Nu ser vi Norge, Danmark och Finland i det
här huset. Det är en stor framgång. Men ute i svenska
samhället är frågan fortfarande inte klar.
Jag blev så glad när jag hör kulturministern tala
om de nya digitala kanalerna. Kulturministern kom-
mer att erbjuda åtta kanaler, säger hon. Nu är jag
delegat i Nordiska rådet och diskuterar frågan ofta
runtomkring i Norden, och jag är på väg till Norge
med frågan: Kommer nu de nordiska programmen
med i det nya digitala systemet, så att människorna i
Norden får en möjlighet att se varandras nyhetssänd-
ningar och kulturella program? Det är en viktig fråga,
inte minst nu när Sverige är ordförandeland i Nordis-
ka rådet.
Anf. 85 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Min övertygelse är att när digitalise-
ringen är genomförd i de nordiska länderna finns de
reella förutsättningarna. Det vill säga att vi inte har
brist på frekvensutrymme, utan att det finns gott om
frekvensutrymme och plats för många kanaler. Jag är
övertygad om att det nordiska intresset - grannsämjan
och grannintresset - kommer att leda till att vi då har
nordiska kanaler i de nordiska ländernas utbud. Så är
det inte i dag. Från svensk sida är vi rätt dåliga, för
här finns det lägsta intresset bland TV-tittarna för att
se grannlands-TV. Men jag tror att när det finns möj-
lighet att sända inte bara en, två eller tre kanaler i
marknätet utan betydligt fler kommer det att ses mer
av nordisk television även i Sverige.
Anf. 86 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Herr talman! Jag tycker att svaret egentligen är
lite svävande. Jag vill att kulturministern tar detta på
allvar. Det är inte sanning att det inte finns intresse av
att se varandras TV-kanaler. Jag kan som boende i ett
område där vi har möjlighet att ta in till exempel
Norge via egen antenn garantera att det inte finns ett
enda hus i det området som inte har en antenn för
Norge 1 och Norge 2.
Likadant är det vid den finska gränsen och vid den
danska gränsen, det är jag helt övertygad om. Jag tror
att det är viktigt att kulturministern tar med sig denna
fråga in i TV-debatten, att de nordiska kanalerna och
public service-kanalerna finns med i det digitala nä-
tet. De får inte plats på åtta kanaler.
Denna fråga har diskuterats i Nordiska rådet i
snart 50 år. Vid jubileet i Finland sade vi att om vi
inte klarar att lösa denna fråga är frågan hur det nor-
diska samarbetet i fortsättningen ska ske. Det är en av
de viktigaste frågorna för att vi ska kunna ha ett kul-
turellt samarbete.
Anf. 87 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Jag ska ta ett konkret exempel. Sve-
riges Television har slutit ett avtal rätt nyligen som
handlar om att till exempel Åland även fortsättnings-
vis ska kunna se svensk television. Denna typ av
överenskommelser kommer vi att se mer av under de
närmaste åren.
De nordiska kulturministrarna har engagerat sig
för denna sak. Det gäller även de nordiska samar-
betsministrarna och Nordiska rådet självt. Detta är ett
ämne som är uppe på vartenda nordiskt möte som jag
deltar i. Min övertygelse är att även om vi som politi-
ker inte sitter på all makt i denna sak kommer vi
slutligen att få en situation där många fler än i dag
kan se grannlands-TV.
EU:s jordbrukspolitik
Anf. 88 ANITA BRODÉN (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till näringsminister
Leif Pagrotsky. EU:s förslag till ny radikal jordbruks-
reform har förmodligen sitt ursprung i WTO:s förslag
i den nya WTO-rundan. Det vore därför intressant att
höra näringsministerns syn när det gäller förslaget till
utfasning av exportstöd och exportkrediter. Det vore
också intressant att höra näringsministerns syn på
övriga frågor som Sverige driver i WTO-rundan.
Anf. 89 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! Det var en stor och bred fråga. Låt
mig börja med frågan om EU:s jordbrukspolitik. Jag
och Sverige anser att exportbidragen är en mycket
dålig del av EU:s jordbrukspolitik. Jag skulle till och
med vilja kalla den omoralisk. Den innebär att vi med
skattemedel slår undan fötterna på fattiga bönder i u-
länder från till exempel marknaderna i deras egna
städer, där våra jordbruksprodukter är billigare för
stadsborna att köpa än de produkter som deras egna
bönder kan producera. Så var det i fråga om det ex-
empel som vi såg med svensk torrmjölk nyligen i
Dominikanska republiken. Hela övriga världen vän-
der sig mot EU i denna fråga i WTO-förhandlingarna
och kräver att dessa bidrag inte ska minskas utan
avskaffas.
Jag tror att det är en tidsfråga innan EU måste ge
med sig på denna punkt. Det finns många andra sned-
vridande stöd, inte minst i USA. Men detta är det
mest iögonenfallande exemplet. Och det har en hög
prioritet i EU:s interna reformarbete att få bort just
denna skamfläck från medelsarsenalen i jordbrukspo-
litiken.
Anf. 90 ANITA BRODÉN (fp):
Herr talman! Det var väldigt skönt att höra detta
om näringsministerns syn på utfasning av exportstöd
och exportkrediter. Vilka övriga frågor är viktiga för
Sverige att driva i WTO-rundan?
Anf. 91 Näringsminister LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Herr talman! WTO-rundan har kommit att kallas
utvecklingsrundan. Varje runda har fått ett eget namn.
Detta är Dohas utvecklingsrunda efter namnet på
platsen där agendan antogs. Också för Sverige är en
huvudmålsättning att minska klyftorna mellan norr
och söder, mellan rika och fattiga länder.
Våra krav är i hög grad den typen av krav som gör
världen mer hållbar, mindre fylld av spänningar och
mindre fylld av orättvisor. Men vi har naturligtvis
också krav som präglas av svenska egenintressen -
kampen för jobben i Sverige. Jag vill till exempel
också se en öppnare marknad för jordbruksvaror så
att svenska bönder kan sälja sina varor också i till
exempel Norge som i dag är helt stängt eller så att
svensk livsmedelsindustri kan närma sig kunder i
Trondheim och Oslo om de är belägna i Östersund
eller Strömstad. Det är i dag väldigt svårt på många
områden. Detta är också en fråga just för WTO-
förhandlingen. För att inte tala om den stora frågan
om hur vi ska hantera de hinder som fortfarande finns
i USA.
Landstingens ekonomi
Anf. 92 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag hade egentligen tänkt att ställa
en fråga till statsrådet Nuder om den Svegforska
utredningen, men när jag fick höra statsrådets Löv-
déns svar på Jörgen Johanssons fråga måste jag ändå
diskutera landstingens ekonomi. En så slarvig hante-
ring av statistik som statsrådet gjorde sig skyldig till
kan nämligen inte få vara opåtalad. Allt var riktigt.
Men de 275 miljoner som landstinget i Västernorr-
land har i underskott är faktiskt mer än alla dessa
miljarder. Det beror på att vi är många fler som bor i
Stockholm. Så förhåller det sig.
Min fråga till statsrådet efter de attacker som
ständigt riktas mot Stockholm är: Hur tänker statsrå-
det hantera den uppvaktning som kommer från stats-
rådets egna partikamrater i Stockholms läns landsting
numera och som kräver att statsbidragssystemet ska
ändras? Nu är det inte valrörelse längre, utan nu gäl-
ler det realiteter.
Anf. 93 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det är bra att vi får en debatt om den
ekonomi som den borgerliga regimen sköt i sank
under den förra mandatperioden.
Jag konstaterar att revisorerna i landstinget, över
partigränserna, har varit väldigt kritiska till den eko-
nomiska vanskötseln i landstinget.
Det är också så, och där tycker jag att jag har väl-
digt mycket på fötterna, att det förra finanslandstings-
rådet klart har uttalat att man medvetet drev lands-
tinget med underskott. Det ansvaret faller också på
Gunnar Andréns partikamrater. Gunnar Andrén vet
att en utjämningsutredning arbetar och ska lägga fram
sina förslag till hösten. Vi får väl återkomma till dis-
kussionen om utjämningssystemet när den utredning-
en, som är parlamentariskt tillsatt, har redovisat sina
förslag.
Anf. 94 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning att
det var illa skött i landstinget under den förra man-
datperioden. Men jag noterar att jag fick absolut inget
som helst svar på den fråga som jag ställde, nämligen:
Hur tänker statsrådet hantera de uppvaktningar från
den socialdemokratiska ledningen i Stockholms läns
landsting som nu vill ha en ändring på detta? Det är
en mycket viktig fråga hur statsrådet tänker förfara
med det. Det har ingenting att göra med hur det har
varit tidigare. Jag tycker också att revisorerna har
gjort en korrekt bedömning. Man borde inte ha un-
derbalanserat. Men jag vill ha ett svar på en annan
fråga än den som statsrådet svarade på.
Anf. 95 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Gunnar Andréns inlägg sönderföll i
två delar. Den ena delen var ett angrepp på mig för ett
tidigare inlägg här i kammaren. Jag ville bemöta detta
angrepp genom att visa att den förra landstingsled-
ningen medvetet körde ekonomin i sank. Det var
nämligen det som man gjorde.
Sedan tycker jag att jag har svarat på Gunnar
Andréns fråga. Jag har svarat på det sättet att den
utjämningsutredning som ser över hela utjämnings-
systemet har fått del av de synpunkter och de förslag
till förändringar som Stockholms läns landstings
nuvarande ledning har krävt. Det ska vägas samman i
Utjämningsutredningen. Den är parlamentariskt
sammansatt. Gunnar Andréns partikamrater är också
representerade i utredningen.
Kommundelegationen
Anf. 96 GÖRAN NORLANDER (s):
Herr talman! Min fråga riktar jag till statsrådet
Lars-Erik Lövdén.
Många kommuner som har haft ekonomiska pro-
blem genom framför allt befolkningsminskning har
fått regeringens hjälp genom den så kallade Kom-
mundelegationen. Jag har en mycket kort fråga. Har
regeringen några erfarenheter av hur omställningsar-
betet har gått?
Anf. 97 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Vi har en preliminär bedömning.
Den slutliga bedömningen ska vi göra lite senare i
vår. Men den preliminära bedömningen är att erfa-
renheterna är utomordentligt goda. Det arbete som
Kommundelegationen och de berörda kommunerna
har genomfört har visat att den absoluta merparten av
kommunerna har uppfyllt de villkor som sattes upp i
de avtal som tecknades mellan regeringen och kom-
munerna. Det har varit ett väldigt framgångsrikt ar-
bete som har uppskattats också av de berörda kom-
munerna.
Vi ska naturligtvis göra en slutlig sammanställ-
ning och bedömning av detta, men preliminärt har jag
ett väldigt gott intryck av det arbete som har bedri-
vits. Vi ska också dra erfarenheter för framtiden av
det arbete som vi har bedrivit för denna kom-
mungrupp i anslutning till de avtal som regeringen
har ingått med berörda kommuner.
Anf. 98 TALMANNEN:
Därmed är frågestunden slut. Jag framför ett
varmt tack till regeringen.
6 § (forts. från 4 §) Transportpolitik (forts.
TU3)
Anf. 99 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Herr talman! Det kändes ganska bra att få en tim-
mes fundering kring vad Hans Stenberg sade i sitt
anförande. Tyvärr måste jag nog vänta ytterligare tolv
timmar tills jag fått protokollet och kan se om det
över huvud taget fanns någonting konkret i det som
sades.
En sak kunde jag åtminstone känna igen, och det
kändes bra att jag i mitt inledningsanförande ett antal
gånger kunde påtala att det talas om utredningar. I
morgon ska jag titta efter i dagens protokoll för att se
hur många gånger Hans Stenberg använde ordet
"utredningar". Det är socialdemokratisk framgångs-
politik att gömma saker i utredningar.
Herr talman! I diskussionen tidigare hörde jag att
Hans Stenberg var tveksam till att konkurrensutsätta
SJ därför att det är tryggt med ett statligt bolag på
järnvägstrafikens område. Jag vill då fråga Stenberg:
Vad är det som är tryggt? Är det tryggt med monopol
på all lönsam järnvägstrafik? Är det tryggt att skatte-
kollektivet i Sverige får konstaterat att det statliga
bolaget har miljardförluster som på ett eller annat sätt
ska åtgärdas? Är det tryggt att se ett statligt bolag
som över huvud taget inte klarar av att förnya sin
tågmateriel? I stället är det väldigt undermåligt.
Jag återkommer till fler frågor i min nästa replik.
Anf. 100 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag använde ordet
"tryggt", utan det har nog Rådhström alldeles själv
hittat på.
Naturligtvis kan man diskutera detta med för och
mot när det gäller avreglering. Som jag sagt i mina
tidigare repliker tycker jag att det är bra med konkur-
rens. Problemen med avregleringar och konkurrensut-
sättning uppstår när områden konkurrensutsätts som
är naturliga monopol. Det finns ju ett väldigt begrän-
sat utrymme på spåren.
För att nu hålla sig inom trafikområdet kan vi titta
på vad som hände med godstrafiken på järnvägen när
denna avreglerades. Näringslivet i mina hemtrakter
tycker inte att det var en särskilt lysande och god idé
från oss i riksdagen att göra det. Ändå har det gått
hyggligt där. Jag hyser hopp om att det blir bättre på
järnvägsområdet när det gäller godstrafiken framöver.
Ett annat område som har avreglerats är flyget.
Jag kan försäkra att resultatet av den avregleringen är
sämre turutbud och högre priser. Dessutom finns det
ingen konkurrens därför att det är fråga om ett natur-
ligt monopol. Därför säger jag att vi nog ska tänka till
lite grann innan vi går vidare med att avreglera också
persontrafiken på järnvägen. Vi ska nog fundera lite
grann över konsekvenserna i det avseendet, för en
avreglering löser inte alltid alla problem. Sverige mår
definitivt inte bra, tror jag, av att ett stort internatio-
nellt eller utlandsägt tågbolag tar över järnvägstrafi-
ken och SJ:s roll.
Anf. 101 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Hans Stenberg vill ta tillbaka ordet
"tryggt", eller också vill han kanske påstå att han inte
sade så. Envar kan då konstatera: Stenberg vill ha
monopol men det är inte tryggt.
Vad säger Hans Stenberg? Jo, nu när vi i många år
har hållit på och det har sagts nej till att konkur-
rensutsätta persontrafiken på järnvägen känner man
sig till slut tvingad att tillsätta en utredning. Stenberg
vet lika väl som jag att den utredningen med all san-
nolikhet kommer att innebära ett förslag om konkur-
rensutsättning. Men då börjar det bli problem för
Hans Stenberg. Vad som nu gäller är att när utred-
ningen kommer ska vi ta det lugnt. Vi ska tänka.
Vi ska ta det lugnt, och vi ska fundera. Men snart
finns det ingen väg ikring så att säga, Hans Stenberg,
utan vi måste se sanningen i vitögat även i den här
frågan och gå vidare.
När det gäller PPP-finansieringen av vägar läste
jag vad som står i betänkandet. Ni säger att det
"längre fram kan finnas skäl till andra finansierings-
former än traditionell anslagstilldelning".
Detta har ni som en utväg. Men i dag när du, Hans
Stenberg, talar vill du inte kännas vid elvapunktspro-
grammet. Du vill inte kännas vid att det kan vara en
framkomlig väg på infrastrukturområdet och att det
kan lösa en del av det kaos och de problem som vi har
på trafikområdet i Stockholm. I stället heter det att det
i framtiden kan finnas skäl . Är det så även där att
ni inte står upp för elvapunktsprogrammet, utan ni
ska tänka till och fundera? Stenberg, försök och tänk
något snabbare för Sveriges skull!
Anf. 102 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! I och för sig har jag ibland svårt att
förstå Rådhström när han talar eftersom han har en
rätt utpräglad dialekt. Men tydligen är min dialekt
värre eftersom han inte alls tycks förstå vad jag säger.
För att återigen ta det här med avregleringen: Är
Rådhström så väldigt stolt över resultatet av avregle-
ringen av flygtrafiken? Har det blivit så oerhört
mycket bättre? Hur mycket bättre har flygtrafiken till
exempel till Torsby blivit till följd av avregleringen?
Jag ser ju resultatet i Sundsvall, som ändå är en av
landets större städer. Där har vi precis lika mycket
monopol nu som vi tidigare haft. Skillnaden är bara
att det nu är sämre turtäthet och högre priser.
Och hur ser det ut för de små företag som vill
skicka gods på järnvägen? En lång rad företag har ju
protesterat mot att det inte längre finns någon som
vill köra deras gods.
Det är ett bekymmer. Därför är det inte så dumt
att tänka ibland. Om man tror att man löser alla pro-
blem genom avregleringar, tror jag att man önsketän-
ker.
Ett annat önsketänkande som Rådhström ägnar sig
åt är att han menar att vi löser alla problem med att få
i gång byggnation av vägar och järnvägar genom
PPP. Är det så enkelt? Hur ser ert parti på utgiftsta-
ket? Hur ser ert parti på att man tecknar in framtida
budgetar? Om man inte ska teckna in framtida riks-
dagars handlingsutrymme måste man faktiskt ta ut
ytterligare avgifter. När det finns sådana förslag, till
exempel i Stockholm, är ni stenhårt motståndare mot
dem. Det är roligt med alternativ finansiering så länge
man ska betala någon gång i framtiden. Det är en
oansvarig inställning.
Anf. 103 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp frågan om PPP-
finansiering. Hans Stenberg sade i sitt anförande: Vi
har inte ändrat uppfattning. Jag skulle vilja vädja till
Hans Stenberg att vara ärlig och säga som det är, att
Socialdemokraterna vill få fram den här typen av
finansiering men ni har förhandlat bort det med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Säga vad man vill om
Björn Rosengren men han var ärlig i dessa frågor.
Han sade: Vi har sålt bort detta, vi kan inte införa det
nu.
Det är bara att läsa innantill i utskottets betänkan-
de. Det står på s. 14 att Näringsdepartementet har
utrett denna fråga, lagt en skrivelse och talat om att
ett samarbete med den privata sektorn kunde ge lägre
kostnader, effektivare anslagsanvändning och att en
stor fördel av detta är att man delar på riskerna med
projektet. Det står också att man skulle kunna tidiga-
relägga en del prioriterade projekt. Man föreslog en
särskild delegation med ansvar för att utveckla mo-
dellen, förbereda och samordna arbetet. Vägverket
och Banverket borde få i uppdrag att genomföra vissa
projekt. Man till och med pekade ut E 4 förbi Uppsa-
la, Norrortsleden i Stockholm och Västkustbanan.
Allt detta har vi skrivit gemensamt i utskottets
betänkande. Ändå säger Hans Stenberg: Vi har inte
ändrat uppfattning i denna fråga. Förklara det, tack.
Anf. 104 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Precis om tidigare har jag lyft upp
den nackdel som finns i att man intecknar framtida
riksdagars handlingsutrymme. Om jag inte minns
alldeles fel har även Gyllings parti varit väldigt kri-
tiskt mot att regeringen när man har lånefinansierat
vissa projekt därför att man har intecknat framtida
riksdagars utrymme. Det måste vara något slags ord-
ning och reda på argumentation. Det är exakt det-
samma som händer nu. Vi har fått väldigt mycket
kritik från olika håll just därför att de lånefinansie-
ringar som gjorts faktiskt är en form av alternativfi-
nansiering. Vi har lyssnat på den kritiken. Jag tycker
personligen att det skulle vara intressant att pröva
något projekt. Men det löser inte de problem som vi
har med behovet av ytterligare investeringar i in-
frastruktur, så enkelt är det inte. I så fall går det lika
bra att hantera det lånemässigt.
Man säger att en av fördelarna med PPP är att det
blir betydligt effektivare, man får mer ut av pengarna.
Det är möjligt, jag är inte så säker på det. Hade man
gjort det för tio år sedan hade jag säkert trott på det. I
dag är alla investerare fullt konkurrensutsatta. Det
finns inte så mycket att tjäna. Att göra som i Storbri-
tannien där man gick från ett system där man gjorde
allt i egen regi över till PPP, då får man dessa effekti-
viseringar. Men jag är inte alls säker på att man får
det med vårt system.
Vi är öppna för alternativfinansiering, men då ska
man vara klar över hur man ska hantera kostnaderna,
utgiftstaket och framtida riksdagars handlingsutrym-
me.
Anf. 105 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Vad vi kristdemokrater har kritiserat
är att regeringen ville låna pengar under den inneva-
rande perioden utöver utgiftstaket för att, som det
heter, investera och reinvestera i olika projekt. Vi
tycker att ska man låna pengar ska det vara utpekade
projekt. Det var en blandning av investeringar och
reinvesteringar som man lånade pengar till. I vår
alternativa budget prioriterade vi in de pengarna un-
der utgiftstaket i stället. Det är det vi har kritiserat.
Man binder upp kommande riksdagar med stora
projekt oavsett om man använder PPP som metod
eller om man använder vanlig finansiering. De pro-
jekt som man satsar på ligger där sedan. Hallandså-
sen, den bana som nu byggs och som kostar många
miljarder, ligger där för en lång tid framöver. De
pengarna är förbrukade, och den banan ska utnyttjas.
Det har vi ingenting emot - det var bara ett exempel.
Stora projekt fattar man beslut om, och dem
kommer kommande generationer att få leva med, men
naturligtvis också få glädje av. Då menar vi att PPP är
ett sätt att få mera för pengarna, få det snabbare
byggt, få in privat kapital och dela riskerna. På så vis
kan man undvika de överfinansieringar som det har
varit i de stora projekten.
Vi är fyra partier i riksdagen - Kristdemokraterna,
Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet - som vill
pröva några PPP-projekt. Näringsdepartementet har
sagt att man borde göra det, och ni har tidigare ställt
er bakom det. Nu har ni chansen att få en stor majo-
ritet i riksdagen för att pröva PPP.
Anf. 106 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Vi har ett samarbete med Vänster-
partiet och Miljöpartiet. Vi socialdemokrater brukar
stå för våra uppgörelser, så de gäller. Det hindrar inte
att man kan pröva andra finansieringsformer. Men
som sagt har vi det bekymret att man intecknar fram-
tida riksdagars utrymme.
Det är riktigt att man har plöjt ned pengar i Hal-
landsåsprojektet. Men när bygget är klart är det också
betalt i samma ögonblick. När man alternativfinansie-
rar har man kostnaderna kvar i 20-25 år till sedan
bygget är färdigt. Det gör en oerhörd skillnad på hur
man hanterar det hela. Man kan naturligtvis ha olika
uppfattningar om hur det ska se ut.
Det låter som om ni var så väldigt överens om
PPP-finansieringen. Men när man lyssnar på de olika
partierna är det inte så. Kristdemokraterna säger att
det ska ligga inom utgiftstaket. På Moderaterna låter
det inte alls lika klart. Jag undrar om vi är riktigt
överens om hur det ska hanteras, hur ni förhåller er
till utgiftstaket och hur ni ser på att inteckna framtida
riksdagars utrymme.
Anf. 107 BÖRJE VESTLUND (s):
Herr talman! I utskottets betänkande finns åtta
motioner angående trängselavgifter. I fyra av dessa
vill man att kommuner eller regioner ska få besluta
om att införa trängselavgifter. I fyra vill man det inte
och hänvisar till den process som i dag finns i Stock-
holm.
Vi kan i dag presentera ett betänkande från trafi-
kutskottet där en betryggande majoritet av riksdagens
partier - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljö-
partiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet - står
bakom det förslag som vi kommer att ta ställning till
här i kammaren om någon timme. Det är ett stort steg
framåt för en bättre miljö och för en bra tillväxt som
vi nu kan erbjuda landets kommuner och regioner.
Stockholmsregionen har uppenbart stora trafik-
problem.
Det har inte investerats speciellt mycket i in-
frastrukturen sedan man byggde Essingeleden 1968.
Det har berott på en viss njugghet från statens sida,
men också på att regionen vid flera tillfällen - sist
men inte minst när det gäller Dennispaketet - inte
kommit överens.
Mycket pekar på att man, för att klara den alltmer
ökande bilismen i storstäderna, måste införa någon
form av avgifter. Det handlar både om att klara de
transportpolitiska målen och också miljökvali-
tetsnormerna. Det är ingen tvekan om att man inte
kommer att nå miljökvalitetsnormerna i vissa områ-
den i Stockholms innerstad.
En del kan avhjälpas genom investeringar i in-
frastruktur, i vägar och järnvägar. Men det räcker
inte. I Stockholmsberedningens betänkande SOU
2002:11 konstateras att trängseln efter planeringspe-
rioden fram till 2015 kommer att vara betydande även
om alla investeringar i kollektivtrafik, vägar och
järnvägar genomförs.
Herr talman! Då kan man fråga sig: Är det bara i
vårt land som man diskuterar denna lösning av träng-
seln och miljöproblemen i trafiken i storstäderna?
Svaret på den frågan är nej. Frågan diskuteras på flera
håll i världen, inte minst i Europa. Det nyligen inför-
da systemet i London har, såvitt jag vet, huvudsakli-
gen gett positiva erfarenheter. Det finns också system
som kommer att införas i bland annat Leeds, Bristol
och Edinburgh. Det finns också i övriga världen,
såsom Toronto och Melbourne. Det förs diskussioner
exempelvis i Tyskland om att införa avgifter för att
färdas på väg. Detta är alltså ingenting utmärkande
för Sverige och Sveriges riksdag och majoriteten här.
En förutsättning, som utskottet pekar på i sitt be-
tänkande, är att avgifterna används till att investera i
kollektivtrafik, vägar och järnvägar. Detta borde hela
kammaren applådera. Vi har i denna kammare många
gånger lagt våra pannor i djupa veck för att kunna
hitta ytterligare medel att investera i nödvändig in-
frastruktur. En av de investeringar som man i detta
sammanhang kan peka på, och som kan bli aktuell, är
snabbspårvägen från Alvik till Solna och så småning-
om till universitetet i Stockholm.
Herr talman! Jag vill kommentera några av reser-
vanternas motionsyrkanden och reservationer.
Ett genomgående tema är att ekonomiskt svaga
familjer inte skulle ha råd att använda bilen. Ändå
visar varje undersökning på detta område att de flesta
ekonomiskt svaga hushåll huvudsakligen åker kol-
lektivt. En annan uppfattning som förs fram är att
tillväxten skulle kunna hämmas av trängselavgifter.
Det är ett fullständigt grundlöst påstående som det
inte finns något som helst belägg för. Inte i några fall
där man infört avgifter på vägar finns något sådant
resultat.
Det finns något av gnällighet över reservanternas
yrkanden. Man har inga egna förslag till hur vi ska
lösa trafikens miljöproblem, men anser sig ändå ha
anledning att kritisera andra när de försöker göra
något åt saken.
Herr talman! Jag vill slutligen redovisa våra ställ-
ningstaganden för att införa trängselavgifter och var-
för vi har kommit till den ståndpunkt vi har. I den
transportpolitiska debatten finns en stark polarisering.
Å ena sidan finns en rad miljövänner som vill begrän-
sa bilanvändandet så mycket som möjligt. Å andra
sidan finns Moderaterna, och numera även Folkparti-
et, som säger att vi löser detta genom att bygga mer
vägar och järnvägar. Vad båda dessa gör är att inte se
till helheten. Bilismen är i varje fall Stockholmsregi-
onens största miljöbov. Detta är oomtvistat och
kommer fram i varje undersökning.
Det är emellertid också viktigt att ha en god till-
växt. En god tillväxt kommer att kräva fler transpor-
ter av både gods och människor. Vi måste klara att
både lösa miljöproblemen och se till att få en stark
tillväxt. Förutsättningen för att kunna bedriva ett
aktivt och tekniskt avancerat miljöarbete är tillväxt,
samtidigt som tillväxten kan hotas av att miljön för-
sämras.
Anf. 108 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Om transportpolitik kan man säga
mycket och göra långa utredningar. Här ska jag bara
ta upp en liten detalj som jag har motionerat om,
nämligen förbudet mot onödig tomgångskörning.
Jag vill att de kommunala tomgångskörningsför-
buden ersätts av en generell regel som gäller i hela
landet. Jag har svårt att se något behov av tomgångs-
körning utanför tätorter, och förstås inte heller inom
tätorter.
Utskottet avstyrker min motion med hänvisning
till pågående beredningsarbete. Det är typiskt svenskt
att hänvisa till utredningar som inom trafikområdet
kan hålla på hur länge som helst även om det gäller
en detaljfråga. Vi har i dag hört Socialdemokraterna
tala om att vi ska ha respekt för pågående utredning-
ar, men det får inte bli så att utredningarna håller på
så länge att man missar målet.
Jag motionerade om samma sak 1995. Då av-
styrktes motionen med hänvisning till att riksdagen
1990 hade utgått från att regeringen följde frågan. Det
var alltså 1990 och 1995 som liknande motioner be-
handlades. Något initiativ behövs inte från riksdagen
svarade man mig 1995. Regeringen följer frågan.
Herr talman! Jag tror att initiativ från riksdagen
skulle behövas, men för att spara kammarens tid har
jag inget yrkande. Jag hoppas att regeringen äntligen
agerar och förenklar reglerna för tomgångskörning till
att bli generella. I betänkandet talas om möjligheten
att låta vägmärket för tättbebyggt område också bety-
da förbud mot tomgångskörning. Jag vill dock vädja:
Trassla inte till reglerna. Låt oss få en enkel, generell
regel efter tretton års övervägande i Regeringskansli-
et.
Anf. 109 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Herr talman! Jag är upprörd! Jag var upprörd re-
dan innan jag kom in i kammaren efter att ha hört
denna debatt, som egentligen inte varit någon debatt.
Carina Moberg sade i sitt inledningsanförande in-
nan debatten skulle börja att frågan om trängselav-
gifterna inte är en fråga bara för Stockholmsregionen.
Nej, den är inte ens det. Det är knappt en fråga ens för
Stockholms stad längre.
Jag vill hävda att den diskussion som varit om
trängselavgifter genomsyras av en sak: bristen på
respekt. Genom denna brist på respekt har man full-
komligt lurat skjortan av riksdagen, Stockholms stad,
Stockholmsberedningen och inte minst människorna i
regionen.
Herr talman! Jag är inte bara riksdagsledamot, jag
är också länsbo från Södertälje. I det betänkande som
debatteras i dag, TU3, kan man på s. 21 läsa, när det
gäller det infrastrukturpropositionsbeslut som togs, att
om det fanns en kommun eller region som önskade
införa trängselavgifter så skulle det göras med en
betydande majoritet. En betydande majoritet. Tänk så
vi debatterade i kammaren vad det egentligen betyd-
de! Sedan kommer ett 121-punktsprogram och Karin
Svensson Smith från Vänsterpartiet slår sig för brös-
tet och säger att enkel majoritet ska gälla.
Om vi så går över till Stockholms stad har vi allt-
så en stad som inte ville införa trängselavgifter och
som knappt ens har enkel majoritet. Men de fick inte
välja om de skulle införa dessa avgifter. De som de-
batterat frågan och står bakom utskottets förslag i
betänkandet säger att om en kommun vill införa
trängselavgifter ska de få göra det, och om de inte vill
så behöver de inte göra det. Stockholms stad ville inte
införa trängselavgifter, men de tvingas till det. Det är
brist på respekt.
Stockholmsberedningen har fått uppgiften att ut-
reda frågan om trängselavgifter. Till vilken nytta? Jag
sitter, herr talman, i Stockholmsberedningen och nog
blir det lite konstigt när vi hals över huvud plötsligt
ska ta på oss Stockholms försök - och ingen har en
aning om vem som ska betala försöket. Ingen har en
aning om hur det ska se ut, och ändå ska vi sitta där
och utreda. Till vilken nytta? Var det ett sätt för s, v
och mp att få majoritet? Återigen var det en brist på
respekt.
Herr talman! Det som upprör mig mest gäller de
människor som kommer att beröras. Egentligen be-
höver jag inte vara så upprörd ifall riksdagen, Stock-
holmsberedningen eller Stockholms stad luras, men
det handlar också om människorna runtomkring. Man
må flytta köerna från centrum, men då uppstår de
någon annanstans.
Här får inte ens en gång människorna säga ifrån
och säga sitt. Men trafikutskottet förväntar sig att få
en bra utredning från Stockholmsberedningen för att
sedan kunna fatta beslut. Här i regionen får inte ens
en gång människorna som kommer att beröras av
förslaget möjlighet att rösta. Det är brist på respekt!
Tala inte med mig, kära kolleger, om trängselav-
gifter i form av en avgift som skulle lösa mil-
jöproblemen eller gynna tillväxten, som vi hörde här
senast. Trängselavgifter är en skatt. Förslaget kom-
mer att komma tillbaka till denna kammare, och då
ska ni kunna stå för att Stockholm minsann både ska
ha fler och högre skatter än vad det redan har.
Här har det inte satsats på infrastruktur alls i den
mån som skulle ha behövts för tillväxt. Nej, tala om
brist på respekt! Trängselavgifter skulle kunna citeras
ungefär som man gjorde med löntagarfonderna. Jag
tar inte hela citatet, men de har kanske snart "baxats
ända hit"!
Anf. 110 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Herr talman! Temat var respekt. Det tål att tänka
på. Vem är det man har respekt för? Vem är det man
avser när man fattar riksdagsbeslut? Jag tydliggjorde i
mitt huvudanförande att min huvudsakliga respekt
och mitt huvudsakliga hänsynstagande gäller kom-
mande generationer. Som det ser ut nu håller dagens
befolkning på att fullständigt leva över de tillgångar
som finns.
Den utveckling vi har är inte hållbar. Det konsta-
terades i Brundtlandskommissionen, och det har kon-
staterats otaliga gånger sedan dess. Vi tär på den
miljö som finns. Vi tär på jordens möjligheter att ta
emot de klimatgaser som vi sänder ut. Vi tär på
kommande generationers möjligheter att leva ett
värdigt liv. Jag vill visa dem respekt genom att vi
samordnar den trafik vi har med de gränser som natu-
ren har ställt upp. Det kallar jag respekt.
Ett annat sätt att se på respekt är att visa respekt
för riksdagens beslut. Vi har i fullständig enighet i
den här kammaren sagt att vi ska ha ett transportsys-
tem där varje transportslag täcker sina egna kostnader
både de som det ger upphov för sig själv men också
som det ger upphov för andra.
Jag tror inte att Catharina Elmsäter-Svärd kan
hitta en enda transportforskare som hävdar att stor-
stadstrafiken täcker sina egna kostnader. Så är det
inte. Den ger upphov till buller och hälsoproblem för
andra som den inte täcker. Det är att visa mycket
bristande respekt för de drabbade som inte kan välja
bort detta.
Därför anser jag att det beslut som vi har fattat i
trafikutskottet med fem partier bakom oss att prova
försöket i Stockholm är ett utslag av respekt.
Anf. 111 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Låt mig få läsa innantill för kamma-
rens ledamöter och trafikutskottet, som också har
ärendet på sin lott i dag: En förutsättning för att såda-
na avgifter skulle kunna komma ifråga var enligt
regeringens mening att aktuella kommuner eller regi-
oner själva ville införa avgifterna. Mot denna bak-
grund angavs att om kommuner eller regioner efter
beslut av en betydande majoritet gör framställan om
att införa trängselavgifter som ett led i en bredare
strategi för att komma till rätta med trafikens trängsel
och miljöproblem kommer regeringen att bereda
frågan.
Det var vad man beslutade. Det är det som ni
backar upp ert beslut med i dag. Då vill jag fråga
Karin Svensson Smith, som talar om respekt för riks-
dagens beslut: Anser Karin Svensson Smith att det
var med respekt för det beslut som riksdagen fattade
som man tvingade på Stockholms stad 121-
punktsprogrammets överenskommelse för att få sitta i
maktens korridorer utan respekt för vad Stockholms-
regionen själv egentligen tyckte? Är det respekt? Jag
har läst innantill vad ni har beslutat och vad som ni
hanterar i dag.
Anf. 112 KARIN SVENSSON SMITH (v) re-
plik:
Herr talman! När trängselavgifter debatterades i
kammaren under förra mandatperioden fanns det en
formulering som är just den som du citerar i in-
frastrukturpropositionen där man talade om att det
skulle vara en betydande majoritet. Den gången hade
vi en mycket allvarlig diskussion om det var konsti-
tutionellt riktigt. Vad är en betydande majoritet?
Varför ska man fatta det beslutet i denna fråga och
inte i andra? Vi fick rätt stor kritik för just den for-
muleringen.
Den formuleringen var precis som den nuvarande
formuleringen föremål för diskussion. Det är inte ett
parti här i kammaren som har egen majoritet, utan
man får komma överens och hitta de former man kan
om man vill ta ansvar för den politik man står för. I
det här sammanhanget har vi tagit kritiken på allvar
och sagt att det inte finns någon anledning varför man
ska ha en särskild beslutsordning för transportfrågor.
Det får vara samma beslutsordning precis som på alla
andra politikområden.
Jag vet att många tycker att det är väldigt viktigt
med Stockholm, och det tycker jag också. Men det
finns också andra delar av landet som vi sammantaget
ska tänka på när vi fattar beslut om till exempel in-
frastrukturinvesteringar. Här ser vi att Stockholms
problem inte kan lösas utan trängelavgifter. Men vi
har också ett begränsat utrymme för investeringar.
Det ska räcka till hela landet. Då kan man inte låta
Stockholm ta en oproportionerlig del, utan man får
hitta ett sätt att låta utbud möta efterfrågan genom en
prissättning för att ta ansvar för hela landets trans-
portbehov. Det är ett klassiskt instrument som även
en moderat riksdagsledamot skulle kunna uppskatta i
det sammanhanget.
Anf. 113 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Jag kanske ska försöka att göra frå-
gan lite lättare för Karin Svensson Smith. Jag utgår
fortfarande från samma sak som jag läste upp men
undantar begreppet "betydande majoritet", eftersom
det inte skulle vara konstitutionellt juridiskt bindande.
Men det var ändå det som blev kammarens beslut
efter ett antal debatter, vilket också står några rader
längre ned i detta betänkande på s. 21.
Oavsett om det var betydande eller enkel majoritet
står det att man utgår från att en kommun själv vill
införa avgiften. Sedan vill man inte det, och så kom-
mer det över huvudet i alla fall. Anser Karin Svens-
son Smith att det är brist på respekt, eller är det att
man har gott om respekt för vad en kommun i själva
verket vill, oavsett enkel eller betydande majoritet?
Det är kärnfrågan i detta ärende.
Anf. 114 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Det är roligt med lite känsla i debat-
ten. Det livar upp.
Jag förstår att Catharina Elmsäter-Svärd är väldigt
upprörd. Jag tycker inte att hon har någon anledning
att vara det. Hon säger i debatten att vi är på väg att
tvinga på Stockholm ett system som man inte vill ha.
Det kommer inte att fattas något beslut om att införa
trängselavgifter i Stockholm med mindre att kom-
munfullmäktige i Stockholm beslutar att man gör en
sådan framställan till regeringen. Utan en sådan fram-
ställan kommer det inte att bli några trängselavgifter
och kan inte bli det. Där ser jag inte alls att hon har
någon anledning att vara upprörd.
Sedan blir jag lite fundersam. Vi har haft en lång
debatt här i dag där Jan-Evert Rådhström, moderat,
har läst lagen för oss socialdemokrater och talat om
att det inte händer någonting och att det inte blir nå-
gonting med alternativ finansiering. När man nu vill
prova en form av alternativ finansiering som inte
intecknar framtida riksdagars utrymme är det plötsligt
stopp. Alternativ finansiering ska tydligen handla om
att skuldsätta framtida riksdagar.
Det här är ett bra sätt att gå fram. Det vi gör här i
riksdagen är ingenting som rör bara Stockholmsregi-
onen. Vi vill ha en öppenhet att den kommun som så
vill får möjlighet att införa trängselavgifter och där-
med en unik möjlighet att finansiera infrastruk-
tursatsningar i kommunen och utbyggnad av kollek-
tivtrafiken. Det är sådant som man annars får ta helt
och hållet över kommunkassan.
Anf. 115 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Även om jag inte själv sitter i trafi-
kutskottet längre, Hans Stenberg, är jag engagerad i
denna fråga. Det är helt klart så.
Hans Stenberg säger att detta inte är ett beslut som
är fattat och att det kommer att komma till denna
kammare först då det kommer en framställan från
Stockholms stad. Då börjar jag undra lite grann. Tidi-
gare i debatten kunde vi höra från Karin Svensson
Smith och även från Miljöpartiet och Socialdemo-
kraterna om 121-punktsprogrammet, som var en
förutsättning för att få ihop en regering efter detta
kaotiska val. I det programmet var detta, som Karin
Svensson Smith uttryckte det, den viktigaste punkten.
Menar Hans Stenberg verkligen att Stockholms
stad frivilligt skulle kunna avgöra huruvida man vill
införa ett försök med trängselavgifter? Menar Hans
Stenberg att man skulle kunna gå ifrån 121-
punktsprogrammet och säga: Just den här punkten ska
vi inte ha? Jag betvivlar att det är på det sättet.
Är det inte så att det på något sätt var regerings-
korridoren som var det viktigaste? Det är ju inte bara
när det gäller trängselavgifter som ni socialdemokra-
ter har fått ge vika. Det är också djurskyddsmyndig-
heten, näringsförbud på pälsdjur och torskfiskestopp
och Gud vet vad - och framför allt trängselavgifterna,
som är den viktigaste frågan!
Kom till skott, Hans Stenberg! Är det ett beslut,
eller är det inte ett beslut? Hur ska vi tolka det här?
Håll dig till principfrågan - ska de få välja själva eller
inte?
Anf. 116 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Alla de här orden ändrar inte det
faktum att det krävs en lagändring för att införa
trängselavgifter. Något sådant beslut är inte fattat i
riksdagen. För att införa trängselavgifter i Stockholm
krävs det ett beslut i Stockholms kommunfullmäkti-
ge.
Om man inte anser att kommunfullmäktige i
Stockholm representerar Stockholms invånare så
tycker jag att man har en märklig syn på demokratin.
Jag utgår från att de som sitter i Stockholms kom-
munfullmäktige ser till kommunens bästa och fattar
de beslut som är bra för kommunmedborgarna.
Sedan är det en annan sak att partier går till val på
olika frågor och att man gör uppgörelser över parti-
gränserna. Det förekommer i alla regeringar där ett
parti inte har egen majoritet. Så var det också när
Moderaterna satt vid regeringsmakten; man fick göra
kompromisser av olika slag. Men det ändrar inte det
faktum att utan ett beslut i Stockholms kommunfull-
mäktige blir det inga trängselavgifter i Stockholm.
Anf. 117 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Nu ska jag inte göra misstaget att
ösa på med frågor till Hans Stenberg. Jag höll inte
räkningen på replikerna till Karin Svensson Smith,
vilket jag ber om ursäkt för.
Låt mig ändå få konstatera att det som Hans Sten-
berg säger är att det behövs en lagändring. Det är ju
därför Stockholmsberedningen har fått sitt uppdrag.
Döm då om min förvåning när vi pratar om att lura
skjortan av någon och bristen på respekt! Trots att vi
ska utreda frågan ska det införas ett försök under
tiden, fast vi inte har utrett hur det hela ska vara. Det
är det som jag kritiserar på en punkt - på den bristan-
de respekten.
Det andra som jag tycker är dåligt är att Stock-
holms stad, som från början inte ville ha det här, nu är
satt i sjön för att ha ett försöksprojekt ändå - mot sin
vilja. Tanken med det som står i infrastrukturproposi-
tionen, där det talades om en betydande majoritet, var
att få det hela hållbart mellan valen. Även ni måste ju
vara medvetna om att valen i Stockholms stad har en
förmåga att byta majoritet. Jag tror att det kommer att
bli så nästa gång också. Då krävs det att man har en
lösning som är långsiktigt hållbar. Det är vi alla in-
tresserade av.
Om man pratar om demokrati - varför ska man då
inte ha en folkomröstning? Det diskuteras nu i Stock-
holms stad. Vi säger att detta borde vara en fråga för
hela regionen. Det är hela regionen som kommer att
bli drabbad på ett eller annat sätt när det införs en ny
skatt på trängsel, om det nu är det som man ska ha.
Det handlar om brist på respekt. Jag tror att det
som man har gjort i 121-punktsprogrammet faktiskt
har gått rätt över huvudet in i korridoren. Det har man
gjort för att behålla regeringsmakten, och det tycker
jag är brist på respekt.
Anf. 118 CLAES ROXBERGH (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag har en känsla av att det blir hop-
blandning av olika roller här. Jag kan i och för sig
förstå att både den ena och den andra rollen kan blan-
das samman i upprördheten här.
För det första är det så att vi har partier i det här
landet. De partierna vill bedriva sin politik, och de
representeras i församlingarna av sina valda ledamö-
ter. I det här fallet har det gjorts en överenskommelse
om 121 punkter mellan tre partier - Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På samma sätt
gjordes det en överenskommelse mellan de borgerliga
partierna inför valet -91, när ni tog makten och inför-
de och arbetade för en rad frågor. På samma sätt
gjorde ni i Stockholms stad under den här perioden.
Jag var själv med och gjorde den typen av överens-
kommelse 1991 ihop med Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna i kommunalpolitiken i Göte-
borg. Det hör till vardagen.
Hur ska då detta drivas? Det innebär att partierna
kommer att driva frågorna i respektive församlingar.
Catharina Elmsäter-Svärd säger att stockholmarna är
överkörda. Men vem är det som representerar Stock-
holm? Det är naturligtvis Stockholms fullmäktige. Ett
majoritetsbeslut i Stockholms fullmäktige är det som
är stockholmarnas vilja. Det är samma sak i Göte-
borgs fullmäktige eller vilka fullmäktige vi nu tar.
Det är ju så som vi normalt sett ser på det. Så länge
det finns en majoritet i fullmäktige för ett beslut kan
vi inte anse att någon är överkörd.
Anf. 119 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Det är möjligt att det går att blanda
ihop rollerna. Jag ska försöka hålla dem lite principi-
ellt isär så att vi inte ska blanda ihop dem.
Hela debatten här i dag har utgått från att man är
nästan helt överens i utskottet om hur man ska gå
vidare när det gäller trängselavgifterna och att man
väntar på det mycket genomarbetade förslag som
Stockholmsberedningen snart ska leverera. Det är
rätt! Det är bara det att detta bygger på att en kom-
mun som vill införa avgifter med en enkel eller bety-
dande majoritet - vilket det nu ska vara - kommer in
med sin ansökan till regeringen. Så skedde inte av
egen vilja från Stockholms stad. Det tycker jag är
principiellt viktigt att ha med.
Herr talman! Claes Roxbergh undrar om stock-
holmarna är överkörda, och tittar på mig lite frågan-
de. Det är ju ändå de som har majoriteten i Stock-
holms stad nu. Vi som har följt valrörelsen har hört
mycket tydligt från representanter som i dag är en
majoritet av majoriteten i Stockholms stad att de inte
alls var intresserade av att införa trängselavgifter.
Men som av en uppenbarelse fick man en ny vilja
efter det att det på nästa nivå - riksdags- eller så kal-
lad regeringsnivå - bestämdes att man skulle vilja
införa trängselavgifter. Man kan ju fundera på var
den riktiga viljan egentligen finns. Det är väl själv-
klart, herr talman, att Claes Roxbergh i egenskap av
företrädare för Miljöpartiet trots partiets litenhet vill
vara med och påverka mycket. Själv känner jag att
det har påverkats för mycket i den här regionen om vi
nu ska få någon tillväxt att tala om över huvud taget.
Anf. 120 CLAES ROXBERGH (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vidhåller fortfarande att så länge
Stockholms fullmäktige och majoriteten där fattar ett
beslut så kan man inte anse att Stockholm är överkört.
Det finns inget annat sätt för Stockholm, eller för
någon annan kommun heller, att manifestera sin vilja.
När det kommer till trängselavgifterna tycker jag
att en principiell diskussion är viktig. Vi har kommit
till ett gemensamt ställningstagande i utskottet som
fem partier står bakom och som manifesterar princi-
pen att detta är ett viktigt instrument för att få ordning
på trafiken i storstäderna. Det gäller inte bara Stock-
holm, utan det kan lika gärna vara i Göteborg eller
Malmö eller i någon annat stad där det skulle passa.
För min del ser jag gärna att Göteborgs fullmäktige
fattar ett beslut om att införa trängselavgifter enligt
den här modellen och att pengarna går tillbaka till
staden så att man kan utveckla trafiken och kollektiv-
trafiken och lösa de problem som finns.
Anf. 121 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Egentligen skulle jag vilja ställa en
hypotetisk fråga och vända på resonemanget. Jag
undrar vad som skulle hända om Stockholms stad,
med vilken majoritet den än må ha, när man går till
beslut om att införa trängselavgifter eller inte, kom-
mer fram till att man inte skulle vilja göra det. Jag
undrar om det skulle ha någon innebörd för den rege-
ringskonstellation som nu finns om det här 121-
punktsprogrammet, en av de viktigaste kärnfrågorna,
skulle brytas. Det är bara en hypotetisk fråga. Men
utifrån det som Claes Roxbergh nu säger skulle man
kunna förmoda det.
En annan sak som jag konstaterar, inte minst för
att jag själv kör bil in vissa dagar, är att när konjunk-
turen blir sämre blir det inte lika trångt på vägarna.
Det resonemang som har byggts upp här av majori-
tetsförespråkarna är att man ska ha trängselavgifter,
även om jag väljer att kalla det för en skatt, för att
kunna finansiera kollektivtrafik. Nya vägar vill man
ju inte bygga. Vad händer när konjunkturen blir om
möjligt ännu sämre och ännu färre bilar kommer in
och man inte får in det förväntade intäktsbeloppet?
Kommer vi återigen få stå här och konstatera att det
inte finns någon vilja att bygga nya vägar och ingen
vilja att förbättra kollektivtrafiken? Vi har ju inte fått
höra hur vi ska klara det behov som kommer att upp-
stå när trängselavgifterna införs, om de nu kommer
att införas.
Anf. 122 KARIN THORBORG (v):
Herr talman! Jag skulle vilja kommentera en av de
punkter som finns med i betänkandet. Det gäller
vägsaltet.
Bland de 15 nationella mål som riksdagen antagit
finns grundvatten av bra kvalitet med som ett delmål.
Ett av våra sex transportpolitiska mål är också en god
miljö.
Därför tycker jag att det är anmärkningsvärt att
det statliga Vägverket motverkar denna strävan ge-
nom att fortsätta att salta vintervägarna i den omfatt-
ning som sker. Varje vinter sprids ca 300 000 ton
vägsalt ut för att förhindra trafikolyckor. Saltet tar sig
ned till grundvattnet och hotar på sikt dricksvatten-
försörjningen. Vägsaltet förstör grundvattenmagasin
och enskilda brunnar. Det gäller framför allt i de delar
av landet där starkt trafikerade vägar ligger i anslut-
ning till grusåsar, som till exempel i mitt hemlän
Västmanland som är starkt drabbat.
Väg 67 tillhör de vägar där saltningen orsakat
jättestora problem. I Ulebokällan, som ligger mellan
Heby och Tärnsjö, har kloridhalten ökat med 800 %
sedan saltningen påbörjades på 1960-talet. Längs väg
252 i Västmanland finns hushåll med privata brunnar
som försaltas i snabb takt. De kommunala brunnarnas
saltproblem är analyserade och kartlagda, men när det
gäller de privata brunnarna saknas det kartläggning.
Vägverket har inte tagit något eget initiativ för att
lösa detta.
Det är inte bara grundvattnet som berörs av salt-
ningen. Det finns en mängd andra problem som jag
inte ska gå in på här.
Det här håller alltså på att bli ett stort problem.
Vägsaltet är ett effektivt medel för att förhindra svåra
trafikolyckor som beror på halka. Det är vi överens
om. Vi har antagit en nollvision, och den måste ligga
fast. Vägverket måste ändå ha som mål att snabbt
minimera användningen av vägsalt utan att försämra
trafiksäkerheten. Det finns nämligen andra alternativ.
Det finns sand, varmvattensandning, kalkstenskross
och CMA, som är en förkortning för Kalciummagne-
siumacetat. Forskning pågår för att hitta andra medel
som är miljövänligare. Det går också att satsa på
bättre snöröjningsredskap och så vidare.
Vissa medel är dyrare än det vanliga saltet. Det är
kanske därför som man inte använder dem så mycket.
Men det måste ställas i relation till vad ett bra grund-
vatten är värt eller vad det kostar att bygga om vissa
vägavsnitt, för att inte tala om alla i förtid förstörda
bilar och förstörd växtlighet.
Vi måste dessutom acceptera att vinterväglag krä-
ver ett förändrat beteende i trafiken. Anpassade has-
tigheter, bättre information och utbildning är andra
sätt att komma åt problemet.
Vägsaltet måste alltså bort. Ett enigt utskott kon-
staterar att ett verksamhetsmål för Vägverket är att
användningen av vägsalt ska minska. Det är oerhört
glädjande att vi är överens om det. Men det går all-
deles för långsamt. Det krävs mer flexibla lösningar
och inte ett envist kvarhållande vid vägsaltet som det
enda medlet tills något bättre dyker upp.
Våra egna transportpolitiska mål är tydliga när det
gäller miljön. EU:s ramdirektiv för vatten ger oss inte
många år för att lösa problemet. De familjer som bor
längs med väg 252 och alla andra som har fått sina
brunnar nedsaltade kan definitivt inte vänta i alla
dessa år.
Vänsterpartiet vill alltså sätta en bråttomstämpel
på ärendet om vägsaltet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattade under 8 §.)
7 § Frågor om kommunal kompetens
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU21
Frågor om kommunal kompetens.
Anf. 123 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Jag tror att det medborgerliga enga-
gemanget i, och förtroendet för, den lokala politiken
skulle vinna på om kommunerna i större utsträckning
än i dag koncentrerade sig på sina huvuduppgifter.
Som det nu är sysslar kommunerna till exempel med
affärsverksamhet som skulle skötas bättre av andra
och mycket annat som inte alls kan karakteriseras
som kommunal kärnverksamhet. Det är värt att notera
att de kommunala åtagandena var mycket mer be-
gränsade förr i tiden, alltså på småkommunernas tid.
Tillspetsat skulle man kunna säga att kommuner-
na i dag lägger sig i allt möjligt men samtidigt, och
just därför, ofta missköter sina viktigaste uppgifter
som till exempel skolan och äldreomsorgen.
När kommunerna sköter sådant enskilda närings-
idkare annars har hand om uppstår en osund konkur-
rens. Ett aktuellt exempel hittar jag i en av lokaltid-
ningarna på min hemort. Barometern-OT skriver så
här den 19 mars år 2003: "Länets kommuner satsar
mer och mer på att driva träningscentrum i simhallar.
Men det har ett pris: lönsamhetsproblem för ortens
företag och gym i konkurs. Facit efter att kommuner-
na i Nybro, Emmaboda, Kalmar och Oskarshamn
blivit aktiva i gymbranschen är dystert, enligt gymfö-
reträdare som Barometern-OT talat med. - - - Och
missnöjet gror nu runt om i Kalmar län. - - - Många
gymbolag har svårt att klara sig på grund av att kom-
muner nu satsar alltmer i sina träningscentrum. Det
som tidigare var ett komplement med några skiv-
stänger har nu blivit en konkurrent på orten med
avancerade anläggningar som även erbjuder aerobics,
step-up och Body Pump. Vanliga affärsdrivande gym
kämpar dygnet runt för att få siffrorna att gå ihop. De
sitter där med normala marknadshyror, lånekostnader
och utgifter för personal. Då är det inte lätt att kon-
kurrera mot en kommun. Konkurrensverket säger helt
klart att kommunerna inte ska syssla med gym eller
solarier."
Så långt citatet. Mannen som uttalar sig kommer
sedan med ett tillägg där han säger sin oförytterliga
mening om politikernas sätt att hantera denna fråga,
men den vill jag inte citera här från talarstolen. Sedan
tillägger han lite mer försonande att det kanske
handlar om missriktad godhet. Man vill väl, men ser
inte hela bilden.
Detta är bara ett exempel. I tidigare riksdagsde-
batter har det ofta redovisats kataloger över mer eller
mindre exotisk näringsverksamhet i kommunerna,
alltifrån blomsterförsäljning och bullbak till videout-
hyrning.
Enligt kommunallagen och dess förarbeten finns
det visserligen undantag från grundregeln att kom-
munerna ska hålla sig borta från det område där det
som kallas det egentliga näringslivet verkar. Ett känt
exempel är hotell och vissa andra serviceinrättningar i
glesbygd. Det är bara det att många av de överträdel-
ser som sker inte alls gäller glesbygd, vilket de exem-
pel jag inledningsvis nämnde visar.
Konkurrensrådet, som det egentligen heter, är
tänkt att verka som konfliktlösningsforum, men det
fungerar inte eftersom många aktörer inte bryr sig om
rekommendationerna.
Dagens regelsystem räcker inte och därför vill vi
moderater och flera andra partier ha en översyn där,
enligt vår mening, även frågan om sanktioner bör
finnas med.
Dessutom behöver laglighetsprövningen bli bättre.
Som det nu är har en kommunmedlem inga möjlig-
heter att överklaga exempelvis beslut fattade i kom-
munala bolag.
Beträffande de kommunala bolagen finns mycket
att diskutera, men i dag får jag nöja mig med en anty-
dan eftersom detta ärende inte i sin helhet är med i
detta betänkande. Många gånger handlar det tveklöst
om ett större ekonomiskt engagemang än i de fall jag
nämnt hittills. Syftet med exempelvis ett kommunalt
fastighetsbolag är inte sällan att kunna kringgå full-
mäktiges insyn och, med kommunal borgen och yt-
terst beskattningsrätten i ryggen, göra affärer som inte
skulle vara möjliga för en annan aktör med alla de
följder de får.
En styrelsemedlem i ett kommunalt bolag kom-
mer, hur han än försöker skilja på sina olika roller, att
hamna mellan aktiebolagslagen och kommunallagen.
Jag tar nu ett exempel som jag känner till.
Om han exempelvis offentligt av ideologiska skäl
vänder sig mot ett bonusprogram i ett företag där han
sitter i styrelsen, kan detta mycket väl hävdas skada
företaget och är i så fall ett brott mot aktiebolagslagen
och kan leda till negativa konsekvenser för den per-
sonen.
I en reservation från fyra partier menar vi att
kommunerna bör ha möjlighet att ge ekonomiskt stöd
till enskild barnomsorg. Detta är framför allt en rätt-
visefråga. De föräldrar som själva tar hand om sina
små barn får i dag ändå genom skatten vara med och
betala för andra familjers barnomsorg. Anledningen
till att en familj avstår från en kommunal barnom-
sorgsplats kan vara att den bor i glesbygd eller helt
enkelt att föräldrarna, just utifrån sin kompetens som
föräldrar, bedömer att det är bäst för de egna små
barnen att de tas om hand i hemmet. Ett monopolis-
tiskt, politikerstyrt system som det nuvarande måste
av varje oförvillad bedömare uppfattas som orättvist.
En möjlighet för kommunerna att pröva alternati-
va vägar att fördela de mycket stora subventioner som
går till barnomsorgen vore därför ett steg i rätt rikt-
ning.
Herr talman! I detta fall skulle alltså den kommu-
nala kompetensen vidgas något. Jag menar dock att
det är betydligt rimligare att kommunerna får en vid-
gad kompetens på ett område som detta än att de till
exempel i ännu större utsträckning än i dag ägnar sig
åt affärsverksamhet, ett område som i grunden är
främmande för dem.
Den offentliga sektorns äldsta uppgifter var myn-
dighetsutövning, och god myndighetsutövning är och
förblir en väsentlig uppgift för en kommun. När
kommunerna sedan efterhand fått andra uppgifter, till
exempel inom det sociala området, har dessa också
kommit att uppfattas som något slags myndighets-
utövning.
Den enhetlighet som inte bara är rimlig utan di-
rekt önskvärd i fråga om genuin myndighetsutövning
passar emellertid inte alls för till exempel barnom-
sorg, vill jag hävda. Där borde honnörsorden vara
valfrihet och föräldrainflytande i stället för enhetlig-
het och konformism.
Herr talman! Jag står förstås bakom alla de mode-
rata reservationerna, men enligt en god tradition som
åtminstone vi moderater följer, yrkar jag bifall endast
till den första reservation vi finns med i, det vill säga
reservation 2.
Anf. 124 LISELOTT HAGBERG (fp):
Herr talman! Det utskottsbetänkande som vi ska
debattera handlar om kommunala kompetensfrågor.
Kommunala, det vill säga gemensamma. Kompetens,
det vill säga tillräcklig skicklighet.
Vi ska alltså debattera frågor som är gemensamma
och som det finns tillräcklig skicklighet i kommuner-
na för att bedriva.
De flesta skulle nog associera kommunal kompe-
tens till vad vi kallar kommunala kärnverksamheter,
det vill säga sådant som är angeläget att lösa gemen-
samt utan vinstsyfte och utan risktagande som till
exempel räddningstjänst, skola, omsorg om äldre,
omsorg om handikappade, barnomsorg, farbara vägar,
socialtjänst som skyddar den som hamnar i utsatt
situation. Det var några exempel.
Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är
lämpligt att sköta gemensamt. Det har vi också. Det
vi alla kan vara överens om är att den kommunala
kompetensen har vidgats under årens lopp, och det
rejält, skulle jag vilja påstå.
Kommuner och landsting har kommit att ägna sig
åt en hel del annat än det de flesta kallar kärnverk-
samhet. Det drivs restauranger, campingplatser, ho-
tell, städfirmor, inkassoverksamhet, stugbyar, skid-
liftar med mera. Den kommunala kompetensen har
svällt väl mycket.
Allt kan och ska inte skötas gemensamt. Det
måste dras klara och tydliga gränser för vad som är
människors och det privatas ansvar och intressen och
vad som är gemensamma angelägenheter - sådant
som ska finansieras via skattsedeln.
Företagande ska de ägna sig åt som är bra på det.
Folkpartiets uppfattning är att kommuners och
landstings verksamhet ska drivas med full öppenhet
och insyn. Därför passar det illa att kommuner och
landsting driver verksamhet i former som inte passar
för kommunal drift, det vill säga en form som inte ger
de bästa möjligheterna för insyn, en form som inte
gynnar kommuninvånarnas demokratiska möjligheter
och rättigheter.
Herr talman! Jag syftar på den kommunala bo-
lagsverksamheten.
Under min tid som kommunpolitiker arbetade jag
intensivt för avveckling och försäljning av de kom-
munala bolagen i min hemkommun. Jag hade glädjen
att få uppleva försäljningen av två och avvecklingen
av ett kommunalt bolag.
Ett av de goda exempel som jag vill presentera här
är Skavsta flygplats. Det är en flygplats som inte
utvecklades särskilt kraftfullt under den tid som
kommunen stod som hundraprocentig ägare. Men
utvecklingen har fullkomligt exploderat efter det att
kommunen sålde för några år sedan. Helt nyligen
lyckades flygplatsledningen med att få ett flygbolag
att förlägga sitt nordiska flygnav just till Skavsta
flygplats.
Det finns dessvärre alltför många exempel på
kommunala bolag som konkurrerar ut privat verk-
samhet. Det är alldeles för många kommunala bolag
som går med underskott. Det finns kommuner som
pytsar in rejält med pengar i bolag, pengar som skulle
göra bättre nytta i skolan eller barnomsorgen.
Ett exempel, som är ett väldigt dåligt exempel, är
något som kallas Moraparken. Det är ett kommunalt
bolag som enligt den egna hemsidan presenterar ett
helhetskoncept med hotell och restauranger, konfe-
rensanläggning och camping.
För drygt ett år sedan sköt Mora kommun till
6 ½ miljoner kronor för finansiering av underhåll i
det här bolaget. Av naturliga skäl reagerade traktens
krögarförening och överklagade beslutet. Länsrätten
meddelade att det ligger i kommunens intresse att
skydda eget kapital. Att konkurrensen missgynnades
togs det inte särskild hänsyn till. Krögarföreningen
har drivit frågan vidare till högre instans.
Krögarföreningen i Mora kunde överklaga det be-
slut som kommunen tog, även om de inte fick rätt vid
den första rättsliga prövningen har de möjlighet att gå
vidare. Vad de däremot inte kan göra är att överklaga
ett beslut som fattas i det kommunala aktiebolaget.
Här gäller nämligen inte kommunallagen, utan här är
det aktiebolagslagen som gäller.
Det är både olyckligt och otroligt att detta inte har
rättats till. Det är verkligen en miss att kommuner och
landsting driver så mycket verksamhet i bolagsform. I
Statistiska centralbyråns statistik i början av det här
året, alltså den som gäller för 2001, presenteras 1 447
kommun- och landstingsägda företag. Av dem är 37
hotell- och restaurangverksamhet och 138 övriga
samhälls- och personliga tjänster.
Under förmiddagen genomfördes en offentlig ut-
frågning i konstitutionsutskottet med anledning av en
granskningsanmälan.
I korta drag kan man säga att den handlade om
Vattenfalls investeringar och riksdagens uppsatta mål
för energipolitiken. Här blev det väldigt tydligt att det
är svårt att kombinera och prioritera mellan affärs-
mässiga mål och politiska.
Trots att den här frågan har diskuterats många
gånger i den här salen - även om det är första gången
för mig - säger utskottets majoritet dessvärre även
den här gången att det inte finns skäl att föreslå för-
ändringar i kommunallagen.
Om jag och alla andra som är övertygade om att
det här är en dålig form att driva kommunal- och
landstingsverksamhet fortsätter att rada upp dåliga
exempel och fortsätter att envist plädera för att kom-
munallagen måste ändras och visar på det tokiga
kanske det till slut blir som droppen som urholkar
stenen. Det kanske händer något i slutändan.
Herr talman! Jag går nu över till ett område som
är alldeles ypperligt när det gäller kommunal kom-
petens. Jag ska sluta mitt anförande med att plädera
för vad Folkpartiet anser är en verkligt viktig kom-
munal fråga.
Kommunerna har en mycket viktig roll när det
gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Enligt
5 kap. 11 § i socialtjänstlagen bör socialnämnderna
verka för att den som är utsatt för brott och anhöriga
till den personen får stöd och hjälp. Socialnämnden
bör särskilt beakta kvinnor som är eller har varit ut-
satta för våld eller andra övergrepp i hemmet och som
kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin
situation.
Vi tycker att det här är självklart, men enligt Soci-
alstyrelsen har denna bestämmelse bara i begränsad
utsträckning påverkat socialtjänstens arbete med
våldsutsatta kvinnor.
Eftersom vi i Folkpartiet anser att det är oerhört
viktigt att alla våldsutsatta kvinnor och deras barn får
det stöd som de så väl behöver, oavsett vilken kom-
mun de bor i och att det inte ska vara ett lotteri om
man får hjälp eller inte, anser vi att vite bör kunna
utdömas till de kommuner som inte uppföljer social-
tjänstens intentioner i arbetet med att skydda våldsut-
satta kvinnor.
Med detta vill jag, herr talman avsluta med att yr-
ka bifall till reservationerna 2, 3 och 4.
Anf. 125 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Det här betänkandet handlar, som
framgått av de tidigare talarnas anföranden, om den
kommunala kompetensen. I EU-debatten talar vi nu
och då om en kompetenskatalog. Märkligt nog är det
inte så ofta vi hör den debatten kring den kommunala
kompetensen. Men båda nivåerna har faktiskt en
likartad ställning därför att båda bygger på så kallade
tilldelade befogenheter, det vill säga att riksdagen har
delegerat makt uppåt respektive nedåt i de här fallen.
Ett av problemen med den kommunala kompeten-
sen i dag är att den är väldig enkel att undanröja för
statsmakten, det vill säga att riksdagen med enkel
majoritet snabbt och behändigt kan beskära den
kommunala kompetensen, och det har ju hänt i en del
fall. Som bekant är det oändligt mycket svårare att
återkalla den kompetens som delegerats till EU. Där
finns det alltså betydande skillnader mellan de här
olika nivåerna.
Herr talman! I den här debatten skulle jag enbart
vilja fokusera på den kommunala kompetensen vad
gäller valfriheten i barnomsorgen.
Regeringsrätten har i tidigare beslut ansett att den
allmänt vedertagna grundsatsen när det gäller den
kommunala kompetensen är att en kommun inte utan
stöd i lag eller författning får lämna understöd till
enskilda personer. Bidrag som till exempel vårdnad-
sersättning eller barnbidrag får således inte enligt
Regeringsrätten lämnas av en kommun utan stöd i
speciallagstiftning. Någon sådan lagstiftning finns
enligt Regeringsrätten inte vad avser generella kom-
munala bidrag till barnfamiljer.
Samtidigt, herr talman, gäller likställighetsprinci-
pen generellt i den kommunala verksamheten. Det
torde framstå som klart att det mellan dessa principer
i dag råder en konflikt. Den har knappast minskat
genom den så kallade maxtaxan.
Nuvarande barnomsorgssubventioner från kom-
muner till föräldrar med barn i daghemsåldern gynnar
ensidigt vissa barn. Det rimliga borde vara att kom-
munerna ska ha den generella rätten att fördela sina
egna medel, det vill säga den del som inte finansieras
av staten, till barnomsorgssubventioner på det sätt
som kommunen finner för gott - givetvis utan att
kränka likställighetsprincipen. Det bör kunna ske på
ett rättvist sätt för varje barn och på ett sådant sätt att
föräldrar kan erhålla den faktiska valfriheten att be-
döma och genomföra den barnomsorg som bäst läm-
par sig för det barn de har ansvar för.
Herr talman! En sådan rätt borde självklart ligga i
linje med principen om den kommunala självstyrelsen
och helt klart vara i linje med subsidiaritetsprincipen.
Herr talman! Det gläder mig att fyra partier ställer
sig bakom detta enkla fundamentala krav. Vad som
förvånar mig något är Folkpartiets inställning.
Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med
sin centralistiska och förmyndaraktiga hållning inte
tilltror vare sig kommuner eller föräldrar förmågan
till ett rimligt beslutsfattande kanske inte är så förvå-
nande. Men någonstans, någon gång har jag hört att
liberalismen är decentralistisk till sin karaktär, och
det är den kanske. Möjligen är det så att Folkpartiet
inte är så liberalt på den här punkten som partiets
förmenta ideologi anger. Eller möjligen är det så att
folkpartisterna i utskottet helt enkelt gjort en ideolo-
gisk miss.
Herr talman! Det finns kanske en annan förkla-
ring. I det liberala tänkandet finns i grunden två kom-
ponenter, nämligen individen och staten. Fokus på
dessa två nivåer kan förstås lätt leda till att man bort-
ser från alla mellanliggande gemenskaper, till exem-
pel familjen och kommunen. Jag vet det inte, men
förmodligen vet folkpartisterna det. Men jag tycker
det är synd att man inte varit tillräckligt liberal i sy-
nen på suveräniteten i den kommunala kompetensen.
Då hade vi nämligen kunnat få majoritet för en för-
stärkt kommunal självstyrelse. Man kan hoppas på ett
växande förnuft.
I nästa vecka kommer utbildningsutskottet faktiskt
att diskutera barnomsorgsfrågorna, och det finns en
gemensam reservation från Moderaterna, Folkpartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet,
som då utgör en kammarmajoritet och där man myck-
et pregnant talar för valfrihet i barnomsorgen och om
mångfald i omsorgsformerna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 5.
Anf. 126 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Ingvar Svensson har frågor och und-
rar varför Folkpartiet inte ställer upp på en idè om att
kommunerna ska få möjlighet att använda subventio-
ner från staten på det sätt som de själva önskar. Det
handlar inte om att vi i Folkpartiet inte är för valfrihet
för barnfamiljer, men vi tycker att dessa medel lik-
som medel från föräldraförsäkringen och från social-
försäkringen ska finansieras av staten. Vi föreslog när
maxtaxan kom ett alternativ som innebar införande av
ett barnkonto, som skulle bygga på en statlig finansie-
ring och vara likadan för alla i hela landet. Detta
skulle ge en möjlighet för föräldrar att själva be-
stämma hur tiden med barnen skulle disponeras.
Vi har inte någon annan uppfattning än att valfri-
het är bra för både barnen och föräldrarna, men finan-
sieringen ska staten stå för.
Anf. 127 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag förstår detta med barnkonto och
synen att det ska vara en rättvis statlig finansiering.
Vi har i stort sett varit överens om hur det ska hante-
ras. Men här gäller det den kommunala kompetensen.
Det handlar inte om de pengar som kommer från
staten. Kommunerna får ju själva satsa avsevärda
resurser på det här området, och då skulle man kunna
tycka att det vore liberalt att kommunerna själva får
disponera den delen utan en massa begränsningar
utöver likställighetsprincipen. Det var den kritiken
som jag gärna ville framföra.
Anf. 128 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Det känns konstigt att stå i denna
församling efter den intensiva debatt som tidigare
fördes med anledning av trafikutskottets betänkande.
Det var ett mer samlat fokus här i salen. Jag hoppas
att vi kan dra lärdom av detta inför andra kammarde-
batter.
Men det handlar nu om den kommunala kompe-
tensen. Vi vill från Centerpartiets sida vidga det
kommunala självstyret. Vi gör det utifrån att detta är
medborgarnas demokratiska forum. Här finns förut-
sättningar för medborgarna att tillsammans forma de
lösningar som de finner lämpliga i sin kommun, uti-
från sina förutsättningar och i allt väsentligt med sina
resurser.
Det är från den utgångspunkten viktigt att vi häv-
dar den allmänna kompetens som kommunerna har.
Det är också en viktig fråga för statsmakterna och för
oss i denna kammare att försöka bygga samhället
underifrån med den utgångspunkten och att vi från
riksdagens sida så långt möjligt inte försöker reglera
hur kommunerna formar sina lokala lösningar.
Vi förordar därför mindre regelstyrning, färre spe-
ciallagar och mer av utrymme för kommunal kompe-
tens. Medborgarnas röster måste få utrymme.
Det är en noggrann avvägning som måste göras,
och rättssäkerheten för den enskilde måste säkras
inom ramen för det lokala självstyret.
En annan fråga som har tagits upp i den här de-
batten handlar om hur man inom ramen för den all-
männa kompetensen kan forma sin egen verksamhet
på olika områden. Det är självklart viktigt att man ute
i kommunerna inte går in på det område som avser
egentlig enskild näringsverksamhet. Man måste ock-
så, från den lokala nivån, få utrymme för att göra
förändringar i den här delen. Här har vi återigen kun-
nat se att vi här ifrån riksdagen har fått speciallag-
stiftningar som har inskränkt möjligheterna för det
kommunala självstyret till exempel när det gäller att
avhända sig bolag. I båda fallen söker man alltså att
begränsa utrymmet för det lokala självstyret och den
lokala kompetensen.
Från Centerpartiets sida har vi också lyft fram
frågan om likställighet, som naturligtvis med den
form som den har givits i dag, den form som lagstift-
ningen har här, kan tvinga fram mer av speciallag-
stiftning än vad som annars skulle vara nödvändigt,
just för att kunna skapa förutsättningar för att göra
lokala hänsynstaganden. Mot den bakgrunden har vi
föreslagit att man måste se över förutsättningarna för
att ge likställigheten möjlighet att formas på olikhe-
tens grund. Om vi ska uppnå likställighet och likvär-
dighet krävs det väldigt ofta förutsättningar som är
olika.
Det är på det vi grundar förslaget om hur man ska
uppnå välfärdsmål inom barnomsorgens område. Det
ska göras utifrån lokalt självstyre utifrån perspektivet
att man lokalt ska kunna bestämma hur man vill job-
ba med sina egna resurser. Det är en rimlig slutsats att
säga att i de delar som det handlar om de egna resur-
serna i kommunen så måste man få utrymme att for-
ma dem på det sätt man finner lämpligt tillsammans
med medborgarna i den egna hemkommunen. Därför
har vi ställt oss bakom den reservation som är gemen-
sam för fyra partier och som handlar just om barnom-
sorgen.
Jag nöjer mig med detta och vill yrka bifall till re-
servationerna 1 och 5, herr talman. I övrigt står jag
naturligtvis bakom våra andra synpunkter.
Anf. 129 GUSTAV FRIDOLIN (mp):
Herr talman! Det betänkande som vi har att ta
ställning till i dag handlar i vissa stycken om borger-
liga försök att göra det svårare att driva kommunala
bolag. Miljöpartiet anser det vara viktigt att kommu-
nerna är aktiva aktörer inom flera samhällsområden.
Det kan de vara på olika sätt, men ett sätt är faktiskt
att driva kommunala bolag. På detta sätt kan man
positivt styra verksamheter som annars riskerar att
agera mot allmängiltiga principer om arbete mot
miljöförstöring eller social rättvisa. Jag är övertygad
om att Helene Petersson eller Mats Einarsson kom-
mer att orda mer om detta.
Herr talman! Det ovan anförda innebär dock inte
att Miljöpartiet är mot varje form av alternativ inom
varje verksamhet som bedrivs kommunalt. Det kan-
ske är svårt för en och annan att förstå, men det är två
skilda frågor. Det måste till möjligheter för kommu-
nal variation, valmöjligheter för enskilda och respekt
för den enskildas val. Mot den bakgrunden vill jag
yrka bifall till reservation 5, som handlar om ekono-
miskt stöd till enskild barnomsorg.
Herr talman! Dagens subventioner riktade mot
barnomsorgen från kommuner till föräldrar med barn
i den ålder då man brukar gå på daghem gynnar ensi-
digt vissa former av omsorg för barnet. Det är inte en
rimlig ordning. Kommunerna borde ha den generella
rätten att fördela sina ekonomiska resurser och sina
barnomsorgssubventioner på ett sätt som man själv i
kommunen upplever som riktigt och rättvist, på ett
sätt som kommer alla barn till godo och på ett sätt
som skapar verkliga valmöjligheter för föräldrar:
möjlighet att bedöma olika former av barnomsorg och
välja den form man allrahelst önskar. Det kan vara
dagis, det kan vara kommunala dagbarnvårdare och
det kan vara att man blir kommunal dagbarnvårdare
åt eget barn i det egna hemmet. Viljeinriktningen att
man bör utvidga det kommunala självstyret till att
innefatta också denna kompetens bör ges regeringen
till känna.
Noteras bör att i den reservation detta handlar om
är vi reservanter så försiktiga att vi faktiskt också
tänker oss att denna möjlighet i ett inledningsskede
bara ges till några kommuner där man kan idka för-
söksverksamhet. Denna skrivning gör det ännu mer
underligt med Folkpartiets avståndstagande från re-
servationen. Folkpartiet brukar ju i andra samman-
hang förorda både variation lokalt och försöksverk-
samhet.
Herr talman! Detta förslag blir särskilt angeläget
när man betänker att det faktiskt finns flera kommu-
ner i landet som har ordnat folkomröstningar om hur
barnomsorgssubventionerna ska fördelas. Dessa har
utfallit så att man önskar ett system som garanterar
fler verkliga valmöjligheter.
Jag är av den åsikten att man ska lyssna till folk-
omröstningar, såväl kommunala som nationella, och
därför borde riksdagen ge kommunerna rätten att
styra sina subventioner på det sätt som de önskar - i
synnerhet de kommuner som det här handlar om.
Herr talman! De som kallar sig liberaler brukar
vara duktiga på att framhålla att de i sin politik sär-
skilt prioriterar att ge människor valmöjligheter, att
de tror på individen, att de vill decentralisera makt
och att välfärdssystemen ska utformas rättvist. Det är
just på den barrikaden några partier, bland annat mitt,
valt att ställa sig i dag genom denna fråga i detta
betänkande. Jag konstaterar att jag saknar Folkpartiet
vid min skuldra. Det är lite märkligt, särskilt som
folkpartisterna har varit med på tåget när samma
princip debatterats inom utbildningsutskottet.
Herr talman! Detta innebär inte att jag inte ser re-
levanta invändningar mot det förslag som förs fram i
reservation 5. Det finns de som kallar förslaget för en
kvinnofälla, och sådana invändningar ska alltid tas på
allvar. Men ingen kan säga att Miljöpartiet inte är ett
parti som arbetar för att eliminera alla så kallade
kvinnofällor. Vi motionerar för hårdare lagar mot
lönediskriminering, för delning av föräldraförsäk-
ringen, för kvotering i nämnder och styrelser såväl
inom det offentliga som det privata, för sänkt arbets-
tid och för mer pengar till de samhällssektorer där det
traditionellt arbetar många kvinnor. Sett mot ljuset av
en grön politik är det uppenbart att de möjligheter,
som vi som stått bakom reservation 5 vill öppna för,
kommer att leda till att såväl kvinnor som män kom-
mer att kunna få stanna hemma med sina barn.
Herr talman! Slutligen: Ett tungt vägande skäl för
reservation 5 är givetvis den lokala opinion som på
många håll runtom i landet lett fram till de folkom-
röstningar jag ordat om. Det är därför denna reserva-
tion i detta led handlar om att utöka det kommunala
självstyret. Man kan tänka sig andra sätt och vägar att
tillgodose önskemålen om förändringar av fördel-
ningen av barnomsorgssubventioner. Inom utbild-
ningsutskottet diskuteras som sagt också detta flitigt,
och jag är säker på att man i kammaren nästa vecka
har anledning att komma tillbaka till frågan om mer
generella och därmed nationella regler.
Anf. 130 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Gustav Fridolin undrar varför Folk-
partiet inte är för valfrihet i kommunerna. Det är klart
att vi är för valfrihet i kommunerna. Framför allt är vi
för valfrihet för föräldrar, inte minst för barnens skull.
Vi har presenterat alternativ till maxtaxan och en
mängd förslag som skulle öka valfriheten för barnen
och för föräldrarna. Jag kan inte minnas att Miljöpar-
tiet slöt upp bakom de förslagen. Det hade funnits en
god möjlighet att göra det.
Jag vill gå dit där Gustav Fridolin startade den här
debatten. Gustav Fridolin säger att det är okej att
driva kommunal verksamhet i bolagsform. Jag har
förstått det som att även Miljöpartiet tycker att det är
bra med små företag. Jag presenterade ett exempel på
hur snett det kan bli när en kommun går in och stöttar
ett bolag med ett antal miljoner och hur benen slås
undan för småföretagare. Jag presenterade exemplet
med Mora, där krögarföreningen känner sig helt
maktlös därför att lagen ger stöd för att driva verk-
samhet på det här viset.
Jag undrar: Vad anser Gustav Fridolin om det för-
slag som jag drog tidigare om Mora och krögarföre-
ningen i Mora som är missnöjd med det kommunala
förslaget? Är Gustav Fridolin beredd att ändra sin
uppfattning och jobba för en förändring i kommunal-
lagens möjligheter att slå undan benen för småföreta-
gare?
Anf. 131 GUSTAV FRIDOLIN (mp) re-
plik:
Herr talman! Vad gäller maxtaxan kanske Liselott
Hagberg minns att Miljöpartiet inte var några varma
anhängare av den reformen. Vi valde att i det samar-
bete vi har med Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet förändra den på flera viktiga punkter. Inte ens
slutversionen var något som vi var fullt nöjda med. Vi
skulle gärna ha velat se mycket mer valfrihet, men det
var det bästa som kunde åstadkommas i den konstel-
lationen. Vad gäller kommunala bolag konstaterar jag
först och främst att detta inte är Mora kommunfull-
mäktige. Jag tänker inte argumentera särskilt i det fall
som Liselott lyfter fram, men jag tänker heller inte
ändra min ståndpunkt och säga att det faktiskt är bra i
många fall att kommuner driver bolag. Det är det inte
i alla fall. I vissa fall borde kommuner som i dag
driver bolag sluta att göra det, precis som vissa kom-
muner som i dag inte driver bolag kanske borde börja
att göra det. Vi har varit emot vissa utförsäljningar,
bland annat när det gäller elbolag i olika kommuner.
Det där är någonting som jag helt anförtror våra
kommunpolitiker att fatta beslut om. Om det är så illa
i Mora som Liselott säger hoppas jag att kommunpo-
litikerna i Mora också lyssnar på den kritiken och att
det blir en bra och vettig debatt, men den bör ske i
Mora kommunfullmäktige.
Anf. 132 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Det låter väldigt vackert när det är
kompromissen som gör att man är beredd att driva
igenom ett dåligt förslag - förslaget om maxtaxan och
maxtaxereformen var verkligen dåligt. Här har verk-
ligen föräldrars valfrihet inskränkts. Här var det ett
direktiv uppifrån om att det är jobba som gäller. Det
var det som hela förslaget gick ut på. Det var inte ett
förslag för barnens skull. Det var ett förslag för för-
äldrar och för att man skulle få föräldrar att jobba
mera.
Om Gustav Fridolin månar om barnen är det för-
vånansvärt att Gustav Fridolins kamrater var med och
drev igenom ett så dåligt förslag. Det fanns verkligen
en möjlighet att öppna för ett alternativt förslag, det
vill säga att låta föräldrarna själva bestämma. Här
kom det som ett direktiv uppifrån.
Sedan gäller det de kommunala bolagen och stö-
det, som gör att benen slås undan på småföretagare.
Det är klart att det är lätt att gömma sig bakom att
man inte vill engagera sig eller gå in i ett särskilt
förslag, men det här är ju inte det enda förslaget. Det
finns sedan år tillbaka dåliga exempel på hur illa det
fungerar när det finns möjlighet för kommuner att
driva verksamhet i bolagsform. Vi borde kanske ta en
särskild diskussion och rada upp alla exemplen, för
det finns ganska många. Jag vill rekommendera Gus-
tav Fridolin att läsa gamla protokoll. Och det finns
tidningsartiklar och så vidare där det presenteras en
rad förslag, så det här förslaget är inte det enda.
Anf. 133 GUSTAV FRIDOLIN (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan inte säga annat än att jag
tycker att det är lite roligt när Folkpartiet argumente-
rar mot maxtaxan av princip, eftersom detta var nå-
gonting som Folkpartiet drev ute i kommuner på
väldigt många håll innan dess att staten faktiskt fatta-
de beslut om det.
Vi var emot detta när det drevs i kommunerna,
och vi var emot det också när det drevs här, och vi
lyckades förbättra det förslag som Socialdemokrater-
na kom med. Hade jag fått bestämma själv hade det
inte blivit någon maxtaxa över huvud taget. Jag ser
mycket bättre och mer nödvändiga reformer, som är
mycket bättre för barnen. Men vi lyckades förändra
detta och gjorde det bästa av situationen.
I många kommuner lyckades vi ännu bättre. Då
lyckades vi stoppa det, men då var inte förslagets
ursprung från Socialdemokraterna. Då var det från
Folkpartiet.
Vad gäller kommunala bolag kan ju jag och Li-
selott ägna oss åt övningar där Liselott radar upp
exempel på exempel där det inte fungerar med kom-
munala bolag, och så radar jag upp exempel på ex-
empel där det fungerar med kommunala bolag eller
där det har blivit sämre när kommunala bolag har
sålts ut. Då kan vi stå här med varsin lista, eller så
anförtror vi till de lokala politikerna att fatta beslut
om det här. Jag tror att det senare fungerar bättre.
Anf. 134 KERSTIN LUNDGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Det låter ju bra att Gustav Fridolin
vill anförtro frågan om kommunala bolag till de lo-
kala politikerna. De ska fatta beslut om detta inom
ramen för de övriga lagar som gäller, men det är ju ett
litet memento i det sammanhanget. Riksdagen har ju
stoppat de kommunala möjligheterna när det gäller
vissa områden, där riksdagen har lagt in begränsning-
ar. Det har till exempel gällt kommunala bostadsbo-
lag.
Jag vill höra med Gustav Fridolin om han utifrån
denna hållning, att det är kommunerna som ska be-
sluta hur, är beredd att verka för detta även i fråga om
kommunala bolag som rör områden som handlar om
bostäder eller vård. Det är ju här som budskapet hal-
tar. Man vill gå in och begränsa den kommunala
kompetensen på något område bara därför att riksda-
gen vill vara med och ha fingrarna i syltburken.
Anf. 135 GUSTAV FRIDOLIN (mp) re-
plik:
Herr talman! Tack Kerstin för en väldigt adekvat
fråga! Vi har haft uppe den diskussionen. Vi har haft
uppe den här. Den har varit uppe på många håll. Pre-
cis som tidigare görs det politiska kompromisser.
Ibland är man hårdare. Ibland lyckas man inte vara
lika tuff. Jag kan ta exemplet med stopplagen vad
gäller sjukhus. Det slutade med att vi faktiskt såg till
att den stopplagen inte förlängdes, som Kerstin säkert
minns.
Vår egen inriktning och vår egen politik, den vi
helst hade velat driva om vi hade haft över 50 %, är
någonting annat än vad som drivs i dag i ett samar-
bete mellan s, v och mp.
Vi ser att utförsäljningar är väldigt stora politiska
beslut som påverkar för väldigt lång tid framåt. Kan-
ske är det lite för lättvindigt att de ska fattas bara med
enkel majoritet. Vi tycker att det är helt fel när riks-
dagen går in och stoppar. Men man borde kanske ha
någon form av demokratigaranti där man säger att om
ett landsting eller en kommun ska sälja ut bolag,
kanske speciellt inom allmännyttan och inom vård-
sektorn, ska de göra det antingen med tre fjärdedels
majoritet eller genom två beslut med ett val emellan.
Det är vår politiska inriktning. Sedan tror jag tyvärr
inte att vi får med så många fler partier i den här
kammaren på en sådan demokratigaranti.
Anf. 136 HELENE PETERSSON (s):
Herr talman! Vi behandlar, som sagt, i dag frågor
om kommunal kompetens. Det är frågor som är
mycket aktuella och omdebatterade överallt i många
sammanhang. Är det rätt nivå som bär ansvaret?
Föreligger det någon tveksamhet om vem som har
ansvaret? Och hänger ansvaret och befogenheterna
samman med möjligheten och förutsättningarna att
fullfölja uppdraget?
Regeringen har nyss tillsatt en kommitté med
uppdrag att se över strukturen och uppgiftsfördel-
ningen inom samhällsorganisationen, men de motio-
ner som vi behandlar i detta betänkande har inte gett
majoriteten i utskottet några skäl till att göra en fram-
ställan om ytterligare översyner i de frågeställningar
som motionerna berör. Jag yrkar därmed avslag på
samtliga motioner och reservationer och tillstyrker
utskottets förslag.
Jag kommer i mitt anförande att ta upp ett par av
de områden som berörs i betänkandet. Det är framför
allt de områden som har berörts i övriga yttranden
här.
För det första handlar det om den kommunala nä-
ringsverksamheten. Varför ska en kommun över
huvud taget ägna sig åt någon som helst form av
näringsverksamhet när det finns så mycket verksam-
het som vi i dagligt tal kallar offentlig sektor? Det är
flera av er som har ställt den frågan.
Ett svar är ganska enkelt, tycker jag. Sverige ser
mycket olika ut. Vad näringsidkarna i storstadsområ-
dena konkurrerar om att erbjuda är det ingen på små-
ländska höglandet eller i Norrlands inland som kan,
vill eller har ekonomisk möjlighet att utföra.
Jag tycker att man som kommunpolitiker ska vara
oerhört lyhörd för det näringsliv som finns i kommu-
nen eller dess omgivningar, och man ska inte som
kommun dra på sig mer uppgifter än vad som är nöd-
vändigt, men ibland tycker jag att vissa kommuner
går för långt med att lägga ut verksamheter på entrep-
renad eller sälja ut. Det är en risk med det också.
Det finns i många fall en garanti om att tjänster
ska finnas tillgängliga för alla, och där har kommu-
nen en skyldighet. Vi har bland annat barnomsorg,
som i någon kommun i landet enbart bedrivs på privat
basis och entreprenad, vilket jag tycker är fel åt andra
hållet. Det ger inte heller den valfrihet som exempel-
vis Kristdemokraterna så varmt talar om.
Äldreomsorgen övergår mer och mer i privata äld-
reboenden eller läggs ut på entreprenad. Till och med
utredningar inom socialtjänsten försöker man i vissa
kommuner lägga ut på den privata marknaden. Man
kan ställa sig frågan: Vad händer om de privata aktö-
rerna försvinner? Vem tar då ansvar för de rättigheter
som kommuninvånarna har?
Men det finns också kommuner som vill gå åt
andra hållet när det gäller kommunens möjlighet att
driva näringsverksamhet genom att exempelvis få
möjlighet att sälja ut kommunens tjänster när det
gäller park och anläggning till den privata markna-
den. Det är heller ingen bra utveckling när det finns
näringsidkare på orten som arbetar på området, och
det ska heller inte anses ligga inom lagens ram.
Det finns också någon kommun som vid något
tillfälle - jag är osäker på om det förekommer fortfa-
rande - har drivit trafikskola och gjort det inom la-
gens ram. Orsaken har varit att man i kommunen helt
enkelt inte har funnit någon privat trafikskollärare
som har haft möjlighet att driva trafikskola där. Om
inte kommunen hade tagit sig an den här uppgiften
hade konsekvensen blivit att ungdomarna antingen
inte hade haft någon möjlighet att ta körkort eller så
hade de fått åka 25-30 mil till närmaste körskola för
att ta lektioner.
Kommunallagen gäller alla. Lagen måste kunna
överföras till de förhållanden som gäller i den enskil-
da kommunen. De beslutande i kommunerna måste
själva göra bedömningen om de anser att den verk-
samhet som de bedriver ligger inom lagens ram eller
inte. Om man som kommuninvånare inte är överens
med sina kommunalpolitiker och tycker att kommu-
nen överskrider sina befogenheter så ska man utnyttja
sina möjligheter till att överklaga.
Varför har vi kommunala bolag över huvud taget?
Varför har vi inte all kommunal verksamhet i förvalt-
ningsform när det ändå är det primära sättet att driva
en kommunal verksamhet? Från olika partier har det
anförts olika skäl. Enligt vad Moderaterna anför är
det bara en övergångsform till privatisering. Vi från
Socialdemokraterna menar att det finns områden av
så allmännyttig karaktär att det finns skäl att lägga
verksamheten i ett kommunalt bolag. Allmänhetens
tillgång till tjänsten eller servicen måste garanteras,
men verksamheten bör ändå konkurrera på lika vill-
kor med den privata marknaden. Det gäller framför
allt bostadsbolag, lokaltrafik, infrastruktur, fjärrvär-
me, el och i vissa avseenden även IT.
Här har kommunfullmäktiges ledamöter ett ansvar
för det som motionären anför, om pengarna exempel-
vis anslås från fullmäktige och används på ett helt
annat sätt än vad som var avsett. Revisorerna ska
också utgöra en kontrollfunktion och kan i sin revi-
sionsberättelse meddela upplysningar som de önskar
att aktieägaren ska få kännedom om. Fullmäktige har
möjlighet till och ska kanske mer än i dag utnyttja sig
av ägardirektiv, även om ägardirektiven är riktlinjer
och inte kan stå över aktiebolagslagen. Det hörde vi
på förmiddagen när vi diskuterade Vattenfall.
Självklart måste styrelsen i bolaget ha rörelsefri-
het men det måste också vara mycket klart och tydligt
vad kommunen har för avsikt med sitt bolag och dess
verksamhet. Det gäller också för bolaget, enligt ak-
tiebolagslagen, att ha en tydlighet i bolagets organi-
sation om vilka befogenheter man har och vilken
ansvarsfördelning. En arbetsordning ska också upp-
rättas. Ett kommunalt bolag lyder ju även det under
aktiebolagslagen.
Om detta blir ett levande sätt att arbeta med de
kommunala bolagen i fullmäktige så finns det större
möjligheter att utifrån dessa beslut titta djupare på
verksamheten. Utskottet anser alltså inte att det be-
hövs några fler preciseringar av kommunallagens
regler om den kommunala kompetensen beträffande
kommunal näringsverksamhet och laglighetspröv-
ning. Utskottet avstyrker motionerna.
Den andra delen jag vill kommentera är frågan om
ekonomiskt stöd till barnomsorg. Förskolan är i första
hand till för barnets egen skull, för dess omsorg,
utveckling och lärande. Men för oss socialdemokrater
är barnomsorgen också en del av den familjepolitik
som vi anser gynnar familjen, hela familjen men
framför allt barnen. Om det finns trygga vuxna runt
barnen med trygghet i arbete, i ekonomi och i det
system man som vuxen vid olika skeden i livet kan ha
behov av gynnar det i hög grad barnen.
Barnomsorgens utbyggnad var den viktigaste so-
cialpolitiska reformen efter kriget. Daghemmen växte
upp efter en politisk kamp nära kopplad till kvinnor-
nas krav på jämställdhet men också samhällets behov
av arbetskraft.
Familjepolitiken omfattar stöd till barnfamiljerna
genom rätt till omsorg för barnet när jag som vuxen
förvärvsarbetar eller studerar. Den omfattar maxtax-
ans olika delar. Avgiften ska inte vara så hög utan ge
en liten ekonomisk möjlighet att arbeta en lägre pro-
cent när barnen är små. Det finns allmän förskola för
4-5-åringar och rätt till förskola för barn till arbetslö-
sa och föräldralediga. Reformen syftar även till att
öka tillgängligheten till förskolan som ett första led i
ett livslångt lärande. Familjepolitiken omfattar också
studiebidraget, föräldraförsäkringen, det generella
barnbidraget och kontaktdagar.
Även dagbarnvårdarna är en del av barnomsorgen
som kommunen enligt skollagen ska erbjuda till de
barn vars föräldrar förvärvsarbetar, studerar eller av
andra skäl har behov av det. Kommunen har en till-
synsskyldighet över familjedaghemmen där man
erbjuder omsorg åt barnen i sitt eget hem. Är krist-
demokraterna beredda att ha den tillsynen i alla hem,
eller ska man plocka bort de kommunala dagbarnvår-
darna som yrkesgrupp? Det är i så fall första gången
jag har hört kristdemokraterna säga det. Eller har man
tänkt göra en särlösning för vissa dagbarnvårdare, där
tillsyn ska göras i en del fall och i en del fall inte?
Barnomsorg är inte när du umgås med ditt eget
barn eller vårdar det när det är litet. Det är heller inte
tänkt som ett rent ekonomiskt stöd till barnfamiljerna.
I det fallet har vi föräldraförsäkringen och till en viss
del det generella barnbidraget.
Jag skulle önska att vi kunde bygga ut föräldraför-
säkringen ytterligare en bit så att det gav föräldrarna
en reell möjlighet att stanna hemma längre med sitt
barn. Jag skulle önska att det fanns ekonomisk möj-
lighet att höja nivån på det generella barnbidraget.
Men jag ser också det behov av arbetskraft som finns
på arbetsmarknaden, vilket jag inte tycker att vi helt
ska blunda för. Då gäller det att ha ett system som gör
det möjligt för föräldrarna att på ett tryggt sätt göra
denna kombination av arbete och föräldraskap. Det är
också i hög grad en jämställdhetsfråga. Om vi ska
vara ärliga: Vem kommer att stanna hemma den
största delen med barnen som kommunal dagbarnvår-
dare? Jag tror jag vågar lova att det inte är männen.
Motionärerna vill att den kommunala kompeten-
sen vidgas så att kommunen får stöd i lagen att lämna
understöd till enskilda personer. Utskottet är inte
berett att göra några sådana förändringar och anser
inte heller att det finns skäl att överväga en särskild
lagstiftning för att vidga kommunernas befogenheter
med anledning av motionerna. Jag yrkar än en gång
avslag på samtliga motioner och reservationer och
bifall till utskottets förslag.
Anf. 137 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Helene Petersson blandar möjligen
ihop frågan om entreprenader, det vill säga när kom-
muner lägger ut verksamhet på entreprenad, med den
fråga som vi nu diskuterar, när kommuner sysslar
med sådant som de kanske inte borde lägga sig i. Jag
ska emellertid, i denna möjligen enda replik, nöja mig
med att ställa några frågor.
1. Tycker Helene Petersson att det är rimligt, utifrån
det exempel jag gav, att privata gymanläggningar
konkurreras ut av kommunen? Är det rimligt att
kommunallagen medger en sådan sak? Detta ex-
empel var inte från glesbygd utan från min hem-
kommun Kalmar som jag inte vill klassificera på
det sättet.
2. Helene Petersson talade varmt om att man kan
överklaga och borde överklaga beslut man är
missnöjd med som kommunmedborgare. Tycker
Helene Petersson att de möjligheter som en med-
borgare har att överklaga ett beslut i ett kommu-
nalt bolag i dag är tillräckliga?
3. En lite mer principiell fråga: Ser Helene Petersson
någon konflikt över huvud taget mellan kommu-
nallagen och aktiebolagslagen när det gäller den
verksamhet som bedrivs i kommunala bolag?
Anf. 138 HELENE PETERSSON (s) replik:
Herr talman! Nils Fredrik Aurelius tar upp gym-
men. Kommunallagen är generell. Ska man gå in och
peka ut att en verksamhet får förekomma och att en
annan verksamhet inte får förekomma? Jag tror inte
man kan göra så. De kommunala politikerna måste ta
ansvar och se över vilken verksamhet som finns. Det
finns säkert saker som ligger i gränslandet, som man
har behov av i en kommun men det finns någon nä-
ringsidkare i en annan kommun som har det. Därför
måste kommunallagen gälla för alla. Vi kan inte sätta
upp exempel om att det får förekomma i Kalmar men
att det inte få förekomma i en annan kommun.
När det gäller möjligheter att överklaga kan full-
mäktige ge ägardirektiv i form av riktlinjer. Allmän-
heten har möjlighet att överklaga, diskutera och ta
upp dessa och säga om man tycker att den inriktning
som kommunen har på sina bolag är rätt och riktig.
Men bolagens beslut går absolut inte att överklaga.
Jag kan vända på frågan. Om de kommunala bolagen
ska ligga i aktiebolagslagen måste även de få ligga
under den lagen. Annars får vi ändra på hela lagen.
Då är frågan om folk ska ha rätt att överklaga alla
beslut i andra bolag också.
Jag har glömt vad jag har skrivit angående den
tredje frågan. Jag får be om en replik till så att jag får
med den sista biten.
Anf. 139 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Det gällde om Helene Petersson ser
någon mer principiell konflikt mellan kommunalla-
gen å ena sidan och aktiebolagslagen å den andra när
det gäller verksamheten i kommunala bolag.
Anf. 140 HELENE PETERSSON (s) replik:
Herr talman! Konflikten handlar i så fall - och det
har vi från s också sagt - om att man skulle vilja
arbeta för mer öppenhet. Där kan jag se en konflikt: I
de bolag en kommun har som är offentligt drivna med
offentliga medel saknar man öppenhet.
Anf. 141 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Min fråga är egentligen av samma
karaktär. Jag skulle vilja ha ett rakt svar: Anser Hele-
ne Petersson att det är bra att för viss kommunal
verksamhet gäller aktiebolagslagen, och där går det
inte att överklaga med stöd av kommunallagen, me-
dan det för annan verksamhet är kommunallagen som
gäller, och där går det för en kommunmedborgare att
överklaga? Tycker Helene Petersson att det är till-
fredsställande att viss kommunal verksamhet drivs i
en form som gör att kommuninvånarna inte kan över-
klaga?
Det var min första fråga. Helene Petersson kan få
svara på den nu, så återkommer jag.
Anf. 142 HELENE PETERSSON (s) replik:
Herr talman! När man valt att lägga en verksam-
het i ett kommunalt bolag har ju det gjorts av speci-
ella skäl. Det handlar om att man ska ut på en mark-
nad som är konkurrensutsatt men ändå tycker att
denna verksamhet är så viktig för invånarna att det är
viktigt att kunna garantera att den gäller för alla.
Vi kan se på bostadsbolag som exempel. I ganska
många kommuner ser man tendensen: Säljer man inte
ut dem så lägger man ut dem på exempelvis bostads-
rätter. Den privata marknaden har också styrts dithän
att det i många kommuner inte finns möjlighet att få
en hyresrätt.
Ett annat exempel är lokaltrafik. Den konkurrerar
på den vanliga marknaden. Ändå har man i vissa fall
bedömt det som viktigt att ha den, att det finns styr-
ning och att det ska finnas möjlighet även för små
orter att få en buss någon gång.
Anf. 143 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Nu tog jag ett exempel förut, och det
var ett exempel för att måla upp en tydlig bild.
I många fall driver kommunen en verksamhet som
är likvärdig med den som drivs privat. Då uppstår ett
rent konkurrensförhållande där det som drivs med
kommunalt beskydd, om man säger så, konkurrerar ut
privat verksamhet. När privata aktörer är missnöjda
med eller missgynnas av beslut som tas i det kommu-
nala bolaget kan de inte överklaga. Vi har en lagstift-
ning som gör att besluten inte går att överklaga med
hjälp av kommunallagen. Tycker Helene Petersson att
det är tillfredsställande?
Anf. 144 HELENE PETERSSON (s) replik:
Herr talman! Aktiebolagslagen säger ju så här,
och de kommunala bolagen ligger även de under
aktiebolagslagen. Egentligen kan man alltså fråga sig:
Ska vi öppna aktiebolagslagen så att det ges möjlighet
att överklaga alla beslut som fattas i bolag? Det tror
jag inte att Svenskt Näringsliv över huvud taget är
intresserade av.
Anf. 145 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Helene Petersson beskriver här den
statligt socialistiska familjepolitiken, men det kanske
inte var just den frågeställningen vi skulle diskutera
utan den kommunala suveräniteten på detta område.
Som jag sade i mitt anförande finns här förmyndar-
politiken gentemot familjer och kommuner, men det
är just förmyndarpolitiken gentemot kommunerna
som vi vill aktualisera med den här reservationen.
Sedan försöker Helene Petersson göra detta till en
fråga om att vi skulle vara för kommunal tillsyn över
vanliga familjer. Ja, men kära Helene Petersson, den
finns ju redan. Hur skulle vi kunna utnyttja lagstift-
ningen när det gäller omhändertagande av barn och så
vidare om inte kommunerna hade ett ansvar på detta
område?
Men här handlar det i grunden om den kommu-
nala suveräniteten, och Helene Petersson har alltså
klargjort att man inte är intresserad av att ge kommu-
nerna en hyfsad suveränitet på det här området.
Anf. 146 HELENE PETERSSON (s) replik:
Herr talman! Kristdemokraterna nämner faktiskt i
sin reservation att man ska göra dem till kommunala
dagbarnvårdare. För mig är kommunala dagbarnvår-
dare en yrkesgrupp som ligger under den möjlighet
som finns att ha kommunal barnomsorg.
Sedan undrar jag vad det egentligen är för pengar
Kristdemokraterna har tänkt att fördela i detta. Det är
ju inte de statliga pengarna, och då blir det till att
plocka ur det kommunala generella statsbidraget.
Jag tror och vet att denna barnomsorg är mycket
bra för barnen.
Anf. 147 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Nu läser Helene Petersson reserva-
tionen väldigt illa. Detta står bara som ett exempel på
hur kommunerna skulle kunna hantera den här situa-
tionen. Det är inte något förstahandsval från vår ut-
gångspunkt. Det är ett exempel på hur man skulle
kunna ge kommunerna suveränitet, men det är bara
ett exempel.
Anf. 148 HELENE PETERSSON (s) replik:
Herr talman! Exempel eller inte, men för mig är
kommunala dagbarnvårdare en yrkesgrupp som
Kristdemokraterna i många olika sammanhang har
värnat. Då tycker jag inte att vi ska gå in och jäm-
ställa dem med den vård och den omsorg man har i
familjen. Det är mycket mer som ingår i ett kommu-
nalt familjedaghem.
(forts. 9 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.56 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.
8 § Beslut om ärende som slutdebatterats vid
dagens sammanträde
TU3 Transportpolitik
Punkt 1 (Utgångspunkter och mål)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
3. res. 2 (v, c)
Förberedande votering:
87 för res. 1
37 för res. 2
163 avstod
62 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
178 för utskottet
86 för res. 1
23 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 124 s, 27 kd, 14 v, 13 mp
För res. 1: 47 m, 39 fp
Avstod: 9 v, 14 c
Frånvarande: 20 s, 8 m, 9 fp, 6 kd, 7 v, 8 c, 4 mp
Punkt 2 (Alternativ finansiering)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp, kd, c)
Votering:
160 för utskottet
127 för res. 3
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 124 s, 23 v, 13 mp
För res. 3: 47 m, 39 fp, 27 kd, 14 c
Frånvarande: 20 s, 8 m, 9 fp, 6 kd, 7 v, 8 c, 4 mp
Punkt 7 (Åtgärder för att främja biodrivmedel)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, v, c)
Votering:
222 för utskottet
64 för res. 6
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 124 s, 47 m, 38 fp, 13 mp
För res. 6: 27 kd, 23 v, 14 c
Frånvarande: 20 s, 8 m, 10 fp, 6 kd, 7 v, 8 c, 4 mp
Punkt 8 (Åtgärder för introduktion av miljöfordon)
1. utskottet
2. res. 7 (mp, c)
Votering:
259 för utskottet
27 för res. 7
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 124 s, 47 m, 38 fp, 27 kd, 23 v
För res. 7: 14 c, 13 mp
Frånvarande: 20 s, 8 m, 10 fp, 6 kd, 7 v, 8 c, 4 mp
Punkt 13 (Kollektivtrafik)
1. utskottet
2. res. 8 (mp, v, c)
Votering:
237 för utskottet
50 för res. 8
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 124 s, 47 m, 39 fp, 27 kd
För res. 8: 23 v, 14 c, 13 mp
Frånvarande: 20 s, 8 m, 9 fp, 6 kd, 7 v, 8 c, 4 mp
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
9 § (forts. från 7 §) Frågor om kommunal kom-
petens (forts. KU21)
Anf. 149 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Vi diskuterar frågor om kommunal
kompetens. Folkpartiet och Moderaterna har här
målat upp en mörk bild av kommunala bolag där
lömska kommunalråd med fri dragningsrätt i kom-
munkassan konkurrerar ut hårt arbetande privata
företagare. Jag menar att detta är en vrångbild som
närmast är ett uttryck för en ovilja mot kommuner i
allmänhet och kommunal näringsverksamhet i syn-
nerhet.
Hela bilden visar snarare att kommunala bolag är
mer kringskurna av olika regler än de privata företag
som konkurrerar på samma marknad. Folkpartiet och
Moderaterna säger sig vilja ha fri konkurrens, men
vissa konkurrenter ska tydligen lagstiftas bort från
marknaden.
När moderater och folkpartister börjar vilja lag-
stifta mot multinationella företag, som har en ekono-
misk styrka som vida överstiger åtskilliga kommuner,
och förhindra dessa från att konkurrera ut stackars
småföretagare, ska jag börja ta deras argument något
mer på allvar.
Grundfrågan är ändå denna: Kan det ibland vara i
kommuninvånarnas intresse att en verksamhet be-
drivs i bolagsform? Mitt svar på den frågan är ja. Det
är ibland i kommuninvånarnas intresse att man har
kommunala bolag. Helene Petersson har tidigare givit
flera mycket goda exempel på detta. Jag tror faktiskt
att det är klokt att i denna fråga inte vara så klåfingrig
när det gäller lagstiftning och inskränkningar i kom-
munala bolags möjligheter att verka eller till och med
förbjuda dem att ens förekomma. Det är klokare att
överlåta den frågan åt att inom de ramar och lagar vi
har vad gäller konkurrens och näringsverksamhet låta
kommunala bolag verka.
Jag går sedan över till den andra frågan som har
diskuterats här i eftermiddag. Det gäller idén om
vårdnadsbidrag som har dykt upp igen.
Jag skulle vilja påstå att idén om vårdnadsbidrag
är ursprungligen sprungen ur en konservativ motvilja
mot daghem och offentlig barnomsorg. Denna mot-
vilja grundas nog i stor utsträckning i något slags
rädsla för vad som ska hända när kvinnor väljer att
förvärvsarbeta och bli ekonomiskt självständiga. Det
är åtminstone den historiska bakgrunden till denna
idé om vårdnadsbidrag. I dag används självfallet
andra argument för vårdnadsbidraget. I just den här
debatten argumenterar man inte ens för vårdnadsbi-
draget i sak utan för att den så kallade självstyrelsen
borde tolkas på ett sådant sätt att kommunala vård-
nadsbidrag skulle införas. Det förhindrar inte att
vårdnadsbidrag visst - Gustav Fridolin - är en kvin-
nofälla. Vårdnadsbidrag är och förblir reaktionär
barnomsorgspolitik.
Att Moderaterna, Folkpartiet, Centern och natur-
ligtvis Kristdemokraterna är för vårdnadsbidrag är
ganska naturligt. Men är det naturligt att Miljöpartiet
lierar sig med de här partierna i denna fråga? Det
kanske innebär att jag har alltför höga tankar om
Miljöpartiet, men jag tycker ändå att det är något
förvånande.
De borgerliga partiernas, och i något fall Miljö-
partiets, argument i de frågor som här har diskuterats
har inte övertygat mig, vilket leder mig till att yrka
bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 150 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Mats Einarsson svarar klart och tyd-
ligt att det är bra att driva offentlig verksamhet i bo-
lagsform. Min och Folkpartiets uppfattning är att det
är skillnad på privat och offentligt. Det privata, aktie-
bolagsformen och andra bolagsformer bygger på att
människor är beredda att gå in och satsa kapital och ta
risker. Det är det som skiljer det privata och det of-
fentliga åt. Den offentliga verksamheten är enligt min
och Folkpartiets uppfattning inte till för att använda
skattebetalarnas pengar för att gå in och ta risker. Det
här bygger på något frivilligt. Här finns vissa som
fattar beslut för ett helt kollektiv att satsa skattepeng-
ar på risker.
Jag undrar hur Mats Einarsson ser på det.
Anf. 151 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har inte påstått att det generellt
sett är bra att bedriva kommunal verksamhet i bolags-
form. Det vore mig främmande. Det normala är att
man bedriver det i förvaltnings- och nämndform. Men
det kan vara i kommuninvånarnas intresse att verk-
samhet bedrivs i bolagsform. Det gäller verksamheter
där kommunen verkar på en marknad i förhållande till
andra bolag, privata bolag, men där det ändå finns ett
starkt kommunalt intresse av att det finns till exempel
ett kommunalt bostadsbolag eller liknande.
Givet de regler som finns bör det vara möjligt för
kommunen att där verka i bolagsform för att i någon
mån kunna verka på samma villkor som de privata
företagen. Ändå är detta inte helt sant. De kommunala
bolagen är generellt sett något mer begränsade än vad
privata företag är. Givet att vi har den marknadseko-
nomi vi har är detta fullt rimligt. Den fråga som
måste ställas är varför kommuner inte ska tillåtas att
verka på denna marknad. Varför ska vissa aktörer på
marknaden genom lagstiftning förbjudas att delta i
denna konkurrens?
Anf. 152 LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Därför att det är skillnad mellan of-
fentlig verksamhet och privat verksamhet. Därför ska
kommuner inte bedriva affärsverksamhet.
En annan fråga gäller öppenheten. Jag tror att jag
och Mats Einarsson är av samma uppfattning att det
är bra med öppenhet och full insyn. Problemet med
att driva kommunal verksamhet i bolagsform är att
det inte finns så god möjlighet för insyn som det finns
i annan kommunal verksamhet.
Jag vill veta vad Mats Einarsson anser om att öp-
penheten och insynen begränsas för kommuninvånare
och företag när det gäller verksamhet som drivs i
bolagsform.
Anf. 153 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Det ska villigt erkännas att här finns
ett problem, även om det kanske inte riktigt ser ut på
det sätt som Liselott Hagberg väljer att beskriva det.
Om vi har en verksamhet och valet står mellan att
bedriva den i den traditionella nämndformen och att
lägga över den på bolag, innebär naturligtvis bolagi-
seringen en begränsning av insynen och i viss mening
begränsning av den demokratiska kontrollen över
verksamheten. Vänsterpartiet är icke för den typen av
bolagiseringar, i synnerhet som de ofta enbart är till
för att i nästa skede sälja ut verksamheten.
Det finns också andra val att göra. Det handlar
snarare om att när valet står mellan ett kommunalt
bolag som ägs av kommuninvånarna, som inte drivs
med vinstintresse och där det ändå finns en betydande
insyn och betydande demokratisk kontroll, och kon-
trasteras mot ett privat företag där det finns noll in-
syn, där det finns noll överklaganderätt, där det finns
noll demokratisk kontroll, är det självklart från de-
mokratisk synvinkel att öppenheten har en fördel i det
kommunala bolaget.
Anf. 154 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Liselott Hagberg anmäler till protokollet att hon
inte har rätt till ytterligare replik.
Anf. 155 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Mats Einarsson har en debattstil där
han säger sig veta vad de egentliga orsakerna till att
andra partier har intagit vissa ståndpunkter. Man kan
naturligtvis ha en uppfattning om det, men det är inte
speciellt konstruktivt i en debatt att strunta i argu-
menten och tala om de orsaker man tror föreligger.
Det skulle vara lite frestande att svara med samma
mynt, historiskt och så, och komma fram till varför
Mats Einarsson tycker att det är så mycket bättre att
kommunerna äger bolag än att någon annan gör det.
Låt vara att det är en rätt beskedlig form av socialism
om Vänsterpartiet nöjer sig med att kräva kommunala
bolag. Det är ju betydligt bättre än vad man kanske
har krävt tidigare.
Nu till sakfrågan. Mats Einarsson säger att om
man nu är för fri konkurrens ska man väl tycka att de
kommunala bolagen får vara med och konkurrera,
och varför vill inte vi gå med på det? Svaret är natur-
ligtvis att det inte är några lika villkor och i den me-
ningen en fri konkurrens. Hur kan man mena att ett
kommunalt bolag, som har kommunal borgen - så
brukar det vara - som har kommunalt kapital och som
ytterst i ryggen har rättigheten att ta ut skatt, konkur-
rerar på lika villkor som ett privat företag?
Anf. 156 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Mitt svar är nog detta. Det finns inga
företag som konkurrerar på lika villkor i denna me-
ning. Ägarens storlek och ekonomiska styrka är helt
avgörande för på vilka villkor man kan konkurrera på
en marknad. Det är inte ont om stora företag som har
en större kassa, större likviditet och större ekonomisk
styrka än många små kommuner. Ett sådant företag
kan naturligtvis också använda denna styrka i konkur-
rensen. Därvidlag kan jag inte se någon principiell
skillnad mellan kommunala bolag och privata bolag. I
praktiken är det ingen sådan skillnad.
Jag återkommer till detta: Låt oss hypotetiskt -
jag vill understryka detta - anta att de kommunala
bolagen på detta sätt har en fördel i förhållande till de
privata. Om det då är i kommuninvånarnas intresse
att kommunala bolag har detta försteg, ska vi då inte
acceptera det? Jo, det anser jag att vi ska göra.
Anf. 157 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Kan kommunala bolag gå i konkurs?
Anser eller tror Mats Einarsson att det är vanligt?
Hur kan man tycka att det faktum att olika kon-
kurrerande privata bolag är olika stora ska vara ett
skäl att släppa in en konkurrent som har mycket spe-
ciella förutsättningar? Jag har mycket svårt att se att
det skulle ha med fri konkurrens att göra. Det var
precis det uttryck som Mats Einarsson använde.
Mats Einarsson måste väl hålla med om att ett
kommunalt bolag har en alldeles speciell situation.
Ett vanligt bolag kan exempelvis inte utnyttja skatte-
medel, i varje fall inte genom eget beslut taxera ut
skattemedel som sedan kan användas för att exem-
pelvis konkurrera ut en konkurrent.
Anf. 158 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Nej. Jag kan inte statistiken i huvu-
det, men jag skulle kunna tänka mig att det är relativt
ovanligt, jämfört med privata företag, att kommunala
bolag går i konkurs. Är detta en fördel för de kom-
munala bolagen? Snarare är det väl så att ur ett strikt
ägarperspektiv skulle det många gånger vara väldigt
fördelaktigt att låta de kommunala bolagen gå i kon-
kurs, så att man slapp de skulder man hade och så
vidare.
Kommuner kan mycket sällan agera på det sättet,
dels därför att den verksamhet som ligger i bolagen är
väsentlig för kommuninvånarna, dels därför att det av
allmänna goodwillskäl är mycket svårt för en kom-
mun att agera på detta sätt. Man kan inte ägna sig åt
pizzakonkurser när man är kommunfullmäktigeleda-
mot.
Jag anser att kommunerna ska ta ett ansvar för si-
na kommunala bolag och inte låta dem gå i konkurs
för att på det sättet komma undan en tillfällig ekono-
misk svacka, utan man ska ta sitt ekonomiska ansvar.
Anf. 159 GUSTAV FRIDOLIN (mp) re-
plik:
Herr talman! Så var man då hatisk mot barnom-
sorgen, reaktionär och konservativ i allmänhet. Rik-
tigt så förhåller det sig kanske inte.
Jag vet inte om Mats Einarsson på lokal nivå har
samarbetat med några miljöpartister, men de brukar
vara väldigt ihärdiga att ge pengar till barnomsorgen.
När vi sitter och samtalar om statsbudgeten brukar vi
tillsammans med er jobba väldigt mycket för att föra
över mer pengar till kommuner och landsting som
bland annat ska fördelas till barnomsorgen. Det är i
mitt tycke ett ganska konstigt sätt att vara hatisk mot
barnomsorgen.
Däremot är vi, just denna gång tillsammans med
Kristdemokraterna, vänner med de vallöften vi har
gett. Vi gick denna gång till val med en devis som
handlade om mer tid för barnen, sänkt arbetstid, friår,
förlängd föräldraförsäkring, höjda golv i föräldraför-
säkringen och just möjligheten för föräldrar att vara
kommunala dagbarnvårdare. Vi gick till val på att
man skulle respektera den lokala demokratin och
respektera lokala folkomröstningar som har sagt att
de i en kommun vill fördela de ekonomiska resurser-
na till barnomsorgen på ett lite annat sätt. Om man
går till val på det tycker jag att man ska följa det.
I min fråga till Einarsson efter hans inlägg vill jag
säga: Mer tid för barnen och att respektera lokal de-
mokrati, är det uttryck du sammanfattar som konser-
vativa och reaktionära?
Anf. 160 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Att Miljöpartiet har utställt vissa
vallöften är självfallet ett argument för Gustav Frido-
lin att försvara denna politik i denna kammare. Det är
dock icke ett argument för mig att instämma i det-
samma, just därför att miljöpartister generellt sett har
en ganska progressiv syn på barnomsorg och mycket
riktigt har slagits tillsammans med oss för mer pengar
till kommunerna och i kommunerna har verkat för en
bra barnomsorg och allt detta. Det är detta som gör att
det är så förvånande att Miljöpartiet i just denna fråga
ställer sig på en annan sida av barrikaderna, om man
så säger.
Jag menar att det är ett skenargument att hänvisa
till det kommunala självstyret. Barnomsorgspolitiken
är en bärande del i vår generella välfärdspolitik i det
har landet. Här finns en skiljelinje mellan höger och
vänster, om man så vill, hur man ser på detta. Idén
om vårdnadsbidrag hör helt klart hemma på den hög-
ra sidan.
Jag menar att det är vårt ansvar här i riksdagen att
besluta om grunderna, principerna, för bland annat
barnomsorgen. Därför ska också besluten om eventu-
ella vårdnadsbidrag fattas i den här kammaren. Jag
tycker att det ska fortsätta att vara på det sättet, och
jag kommer i den här kammaren alltid att rösta emot
den typen av förslag.
Anf. 161 GUSTAV FRIDOLIN (mp) re-
plik:
Herr talman! När Mats Einarsson lägger sig i
kväll kanske det börjar gå upp för honom att det kan
finnas en tredje väg i svensk politik. Det finns partier
till vänster som slåss tillsammans med oss för att man
ska ha mycket pengar till barnomsorgen, men då ska
den också vara offentlig helt och hållet. Det finns
också partier till höger som slåss emot oss där, för att
de inte ska ha så mycket pengar. Men de har en annan
sak som vi har tagit till oss, nämligen att det också
ska finnas valfrihet.
Jag ser ingen motsättning mellan valmöjligheterna
i barnomsorgen å ena sidan och pengar till barnom-
sorgen å andra sidan, en stark offentlig barnomsorg,
som dessutom erbjuder många möjligheter. Det är det
den här reservationen handlar om. Det är möjligheten
för kommuner att göra det här som reservationen
handlar om.
Jag vill tacka Mats Einarsson för möjligheten att
begära replik på hans inlägg. Jag får därigenom fört
till protokollet att jag inte kommer att kunna närvara
vid nästa debatt. Det beror inte på ointresse, utan på
händelser som inträffar i en annan del av världen än i
det här huset.
Anf. 162 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Kanske också Gustav Fridolin någon
gång vid sänggåendet kommer fram till att det inte
finns någon tredje väg, utan att detta bara är en miljö-
partistisk illusion, som illustrerar att man vacklar
mellan höger och vänster. Så skulle det också kunna
vara. Vi får väl se. Verkligheten har en tendens att
klara ut sådana här frågor med tiden.
Anf. 163 KERSTIN LUNDGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Det var naturligtvis spännande att
höra Mats Einarsson. Vi är vana vid att det finns en
tydlighet när det gäller viljan att centralstyra på olika
områden.
När jag lyssnade till Mats Einarssons inlägg, om
än hypotetiskt när det gäller kommuninvånarnas in-
tresse av att driva bolag, landade han ändå den frågan
i en självklar slutsats: Har kommuninvånarna ett
intresse i den delen ska de få göra det.
Låt oss lika hypotetiskt tänka att medborgarna
finner det vara i sitt intresse att använda de egna
skattemedlen till någon form av barnomsorg som
ligger vid sidan av den som Mats Einarsson har varit
med om att besluta här i riksdagen. Är det då rimligt
att bejaka detta? Nej, säger Mats Einarsson, det ska
de inte ha möjlighet till. Vi från Centerpartiet vill ge
medborgare den möjligheten. Vi tycker att det är
rimligt och viktigt att kommunerna - medborgarna -
lokalt ska kunna bedöma hur man vill använda sina
egna skattemedel och sina egna bolag.
Det är intressant när Mats Einarsson talar om bo-
lag i andra sammanhang, att de ska vara icke
vinstdrivande. Men här vill han att kommunerna ska
vara förhindrade att sälja bolag för att kunna satsa på
till exempel barnomsorg. Även där vill han således ha
centralstyre.
Anf. 164 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Det där var ett inte helt ointelligent
uttänkt argument. Men det håller inte hela vägen
fram. Grundkonflikten handlar inte om centralstyr-
ning eller decentralisering. Det är alltid en fråga om
lämplighet. Vissa beslut lämpar sig för att fattas cent-
ralt, andra lämpar sig för att delegeras till lägre nivå-
er. Därför är det inte konstigt att olika partier kommer
till olika ståndpunkter när det gäller var någonstans i
systemet som olika beslut ska fattas.
Jag menar att det finns en skillnad mellan de två
frågor som vi nu diskuterar, dels frågan om kommu-
nala bolag, dels frågan om barnomsorgspolitiken.
Angående kommunala bolag diskuterar vi ett regel-
verk, om det ska gälla några särregler för kommunala
bolag eller om de också ska kunna verka på en mark-
nad för att tillvarata kommuninvånarnas intressen.
Själva regelverket ska beslutas här. Det är rimligt att
man utifrån lokala förutsättningar lokalt avgör hur
man ska utnyttja sina möjligheter inom detta regel-
verk.
Beträffande barnomsorgspolitiken hävdar jag fort-
farande principen att den inte kan vara en kommunal
fråga. Den måste vara en nationell fråga. Genom att
införa kommunala vårdnadsbidrag uppluckrar man
den nationellt sammanhållna barnomsorgspolitiken.
Visst, det är det som är syftet. Man kan ju ha den
åsikten, men jag tycker inte att det är bra. Jag tycker
att vi i den här kammaren ska ta det ansvaret.
Anf. 165 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Ja, om det vore så att kammaren
också tog det fulla ansvaret för finansieringen av den
politiken, men nu är det ju inte så.
Jag konstaterar bara att vi från Centerpartiet anser
att det är medborgarnas intressen som står i fokus.
Det är medborgarna som ska ha möjlighet att utkräva
ansvar och formera olika lösningar utifrån sina över-
väganden. Det är att bygga samhället underifrån.
Mats Einarsson väljer att bygga samhället från ovan.
Det är två olika synsätt, det kan jag hålla med om.
Anf. 166 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Jag vill inte på något sätt verka oar-
tig i mitt sätt att uttrycka mig, men detta med att vissa
vill bygga uppifrån och andra vill bygga nedifrån är
mer klyschor än argument. Som jag sade tidigare är
det ganska naturligt att olika partier har olika uppfatt-
ningar om var i systemet som besluten ska fattas. Det
är inte så att Centern alltid vill att allting ska beslutas
så lokalt som möjligt och ännu mindre så att vi eller
Socialdemokraterna alltid vill att allting ska bestäm-
mas uppifrån. Det är ju inte på det sättet. Vi gör lite
olika bedömningar i olika frågor.
Ska man tolka Centern på det sättet att i allting
där det finns skäl att ha någon typ av nationellt be-
slutad politik - inom den generella välfärden eller på
andra områden - ska alltså hela finansieringen och
kanske också förvaltningen förstatligas? Nej, det
tycker inte jag. Jag tycker faktiskt att man kan kom-
binera en nationellt sammanhållen politik med en
lokal förvaltning, en lokal demokrati och en lokal
beslutanderätt över hur man utformar sin verksamhet
inom de ramar som vi i riksdagen har bestämt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
10 § Massmediefrågor
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU25
Massmediefrågor.
Anf. 167 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Detta betänkande om massmediefrå-
gor handlar ytterst om synen på massmedier, om de
ska vara så fria och öppna som möjligt för enskilda
människors agerande eller om den politiska makten i
olika former ska reglera, styra och ställa.
Jag tycker att det är viktigt att sätta fokus på detta
därför att i betänkandet är det många små olika frågor
som var för sig verkar små men som tillsammans
bildar ett mönster. Skiljelinjen går mellan dem som
vill reglera och dem som vill öppna upp för mångfald
och skapande och som ser en rikedom i att det finns
ett stort utrymme för kreativitet inom samhällslivets
alla olika områden.
I varje samhälle där man har haft största möjliga
frihet för medier i olika former - det må gälla littera-
tur, tidningar och alla andra uttrycksformer - har inte
bara den bästa civilisationen och kulturen uppnåtts
utan också den högsta välfärden. Det är ingen tillfäl-
lighet att det är i länder med en fri press som man har
den mest vitala demokratin, det rikaste kulturlivet och
den bästa ekonomiska utvecklingen. Det är ingen
tillfällighet därför att med frihet för medierna skapas
också en frihet för tanken, för skapandet, för mång-
falden och det skapas också en möjlighet för männi-
skor att ta till sig en mångfald av idéer.
Jag säger detta därför att ibland framstår det som
nästan självklart att vi ska ha den mediesituation som
vi i dag har i Sverige med ett antal olika fristående
TV-kanaler, fristående lokala radiostationer och en fri
press. Det var rätt länge som våra viktigaste medier
var helt och hållet undantagna från pressfrihetens
idéer. Det var rätt länge som man ansåg att monopolet
och regleringarna var att föredra framför att öppna
upp för fria medier också när det gäller radio och TV.
Fram till 1990 försvarade bland annat Socialde-
mokraterna monopol på radio och på TV. Man talade
till och med också om att förbjuda olika former av
sändningar via satellit. Det är viktigt att komma ihåg
att det inte är mer än 12-13 år sedan som man var
emot det som i dag är TV 3, TV 4, TV 5, TV 6, Z-TV
och TV 8. Man var emot att öppna möjligheten att ta
del av BBC, CNN och en lång rad andra nyhetskana-
ler av olika slag.
Den socialdemokratiska mediepolitiken var som
en enda motbok. Man var emot frihet i radio, reklam i
radio och TV och möjligheten att på det viset skapa
förutsättningar för en mångfald.
Nu har man klarat av dessa steg därför att Social-
demokraterna har tvingat att ge sig både inför det
politiska trycket och inför den tekniska utvecklingen.
Men enligt betänkandet finns det oerhört mycket kvar
att göra. Fortfarande är det ett faktum att vi har en
gigantisk maktkoncentration inom medierna i form av
ett fåtal företag som mer eller mindre direkt styrs av
public service, av den statliga verksamheten som på
det viset minskar utrymmet för mångfald och för den
vitalitet som kan komma om man öppnar upp ytterli-
gare.
Det är av den grunden som vi moderater tillsam-
mans med andra går emot EU-direktivet som innebär
att man ska ha en kvotering av program beroende på
vilken nationalitet de har. Det strider fullständigt mot
den fria kulturen, den fria synen på människors egen
möjlighet att välja och forma, och också friheten att
låta olika kulturyttringar leva av den kraft som de får
i mötet med publiken.
Det är av det skälet som vi har en reservation som
heter Grundläggande principer och former för pro-
gramföretags verksamhet, som just talar om att staten
ska ha en begränsad roll för att skapa största möjliga
frihet för olika aktörer och för de enskilda männi-
skorna i samhället. Och det är av det skälet som vi har
en reservation som heter Rikstäckande kommersiell
radio, som handlar om att vi nu vill gå steget vidare
och på samma sätt som man har gjort inom televisio-
nens område öppna upp för en valfrihet och en mång-
fald när det gäller nationell radio.
Jag vill yrka bifall till reservation 1 och stöder
självfallet alla andra reservationer med moderater
bakom, men inskränker mig till att yrka bifall till just
den.
Jag tänker uppehålla mig vid detta med den fria
radion. Jag skulle vilja ställa en fråga till majoritetens
företrädare när det gäller nationell radio. Ni var emot
frihet i etern när det gällde TV. Ni var emot reklam i
radio och TV. Ni försvarade monopolet med motivet
att det var bättre att andra fick välja och att staten
hade kontroll över programutbudet. Och ni är i dag
emot en nationell mångfald när det gäller fria radio-
sändningar.
Ni tillåter det som vi drev igenom i början på 90-
talet, nämligen privata lokalradiostationer, men säger
att det inte är så bra därför att det inte är bra program
och att de inte blivit som ni skulle vilja ha dem även
om publiken lyssnar på dem. Men ni är emot att pub-
liken får en möjlighet att ta ställning till flera olika
radiostationer som därigenom skulle kunna erbjuda
bredare utbud när det gäller nyheter. Jag tycker att det
är rätt rimligt att man i ett fritt och öppet samhälle ser
till att man har en så bred och mångfaldig nyhetsför-
medling som möjligt.
Ni är emot att man har en nationell konkurrens
och mångfald när det gäller radiokanaler, när det
gäller kulturutbud och allting annat som radion kan
ge. Ni säger ofta att det är av omsorg om radion som
ni vill ha detta faktiska monopol, för det är ett mono-
pol, herr talman, som vi har för nationell radio. Det är
den sista resten i det socialdemokratiska monopoltän-
kandet.
Jag skulle vilja ställa frågan: Varför är ni emot
frihet i etern när det gäller nationell rikstäckande
radio? Varför ska inte människor få välja mellan olika
radiokanaler? Varför ska vi inte kunna ha den mång-
fald inom radion som vi delvis har kunnat få inom
televisionen?
Var det så hemskt att vi fick TV 4? Är det så
hemskt att vi har TV 8? Är det så fel att det finns
TV 5? Är det illa att TV 3 förnyade debattprogram-
men inom sitt område? Är det så fel att vi har andra
nyhetskällor inom de här kanalerna än det som en
gång var det gamla monopolet?
Herr talman! I ett fritt och öppet samhälle måste
man alltid se till att de grundläggande idéerna om
frihet utvecklas i takt med den nya tekniken och de
nya möjligheter som finns. I dag har vi en gigantisk
maktkoncentration inom etermedierna. Och i dag har
vi en möjlighet att öppna upp detta område och där-
med också få mer av mångfald och mer av möjlighe-
ter.
Jag vill yrka bifall till de grundläggande principer
och former för programföretags verksamhet som
präglas av frihet och av respekt för publiken, som
kommer till uttryck i reservation 1.
Jag vill ställa frågan till majoritetens företrädare:
Varför bekämpar ni fortfarande friheten i etern? Var
det så fel att ni gav er i början på 90-talet? Vore det
inte lika bra att ni gav upp försvaret av det sista mo-
nopolet genom att öppna upp för en fri radio?
Anf. 168 TOBIAS KRANTZ (fp):
Herr talman! Fria medier är en hörnsten i ett libe-
ralt samhälle. Medierna ska vara självständiga i för-
hållande till den politiska makten. Medielandskapet
ska präglas av mångfald. En mängd fria aktörer ska
ges möjlighet att höras och ges utrymme att verka.
Tyvärr finns det i dag åtskilliga exempel på hur dessa
grundläggande principer inte respekteras av den nu-
varande mediepolitiken.
Vi har ett omodernt presstöd som snarare än att
stå för nytänkande och utveckling bidrar till att beva-
ra föråldrade strukturer. Nya medier som exempelvis
använder sig av Internet får inte tillgång till det som
en exklusiv skara tidningar genom goda politiska
kontakter har lyckats tillskansa sig.
Vi har en regering som för inte så länge sedan för-
sökte driva igenom en lag mot mediekoncentration
som stod i strid med viktiga yttrandefrihetsrättsliga
tankar och som först efter mycket hård strid drogs
tillbaka.
Vi har detaljerade krav på mycket av den reklam
som får sändas i radio och TV. Vi har EU-regler som
ställer krav på en viss sammansättning av TV-
bolagens program, exempelvis att de ska utgöras av
en viss andel europeiska program. Det är en linje som
backas upp av regering och utskottsmajoritet.
Vi har en radio- och TV-politik som antingen går
ut på att komma med så många pekpinnar som möj-
ligt eller är hopplöst gammaldags.
Regeringens nyligen framlagda proposition om
digital-TV är en tydlig illustration av hur regeringen
vill styra och ställa i sådant som människor borde få
bestämma själva, för regeringens digital-TV-satsning
är ingenting annat än ett dunderfiasko. Tyvärr verkar
det vara viktigare att rädda kulturministerns prestige
än att rädda skattebetalarnas och medborgarnas peng-
ar.
Nej, herr talman, det behövs en ny mediepolitik
för Sverige. Vi behöver tidningar som kan stå för sig
själva, utan att tvingas ta hjälp av snedvridande statli-
ga stöd och allmosor. Sveriges invånare vet själva
bäst vilka tidningar de vill eller inte vill läsa. Det
behöver inte staten tala om för dem. Presstödet bör
därför kraftigt reduceras. Om staten av något skäl
skulle vilja förbättra tidningarnas ekonomiska situa-
tion, kan det ske genom generella åtgärder, exempel-
vis och kanske företrädesvis genom sänkta skatter.
Det behövs ett rejält nytänkande inom radio- och
TV-politiken. Folkpartiet har tidigare varit pionjärer i
arbetet med att skapa en fri radio och TV i vårt land.
Det har inte minst handlat om synen på en friare eta-
bleringsrätt och synen på reklam. Det är landvinning-
ar som var omstridda när de genomfördes. Bland
annat var Socialdemokraterna mycket kraftiga mot-
ståndare. Men det är landvinningar som i dag fram-
står som självklara och som få vill riva upp.
Nu gäller det att i takt med den snabba tekniska
utvecklingen också förnya och utveckla synen på
public service. Folkpartiet slår vakt om public ser-
vice. Det behövs offentliga satsningar på "smalare
produktioner inom radio och TV", produktioner som
på kort sikt inte alltid är kommersiellt gångbara. Men
det nuvarande sättet att finansiera public service
framstår som väldigt gammalmodigt. Att betala för att
man äger en TV-apparat exempelvis är knappast
relevant längre, eftersom det går att se på TV via
dator eller via mobiltelefon. Det finns egentligen
inget skäl till att behålla den apparatskatt som dagens
TV-licens utgör. Dessutom är det inte det mest effek-
tiva stödet till public service att samla de kanaler som
satsar både på kvalitetsprogram och på lekprogram
som lika väl hade kunnat bekostas med privata medel.
Begreppet "kanal" kommer att urholkas i takt med
att alltfler konsumenter i den digitala miljö som vi
lever i i dag sätter ihop och komponerar sin egen TV-
eller radiotablå. Inte heller är det önskvärt att finansi-
era public service-program via skatten eller reklam,
eftersom public service måste vara opartisk och där-
med oberoende av såväl stat som kommersiella kraf-
ter.
Därför vill Folkpartiet skapa fristående stiftelser
som finansierar public service-program. Vilket slags
bolag som helst ska kunna ansöka om medel från
stiftelserna, också kommersiella aktörer.
Stiftelserna ska vara självständiga och kunna fi-
nansiera kvalitetsprogram inom olika kategorier.
Stiftelserna får sina resurser från fonder som får ett
stort eget kapital dels genom att staten gör en en-
gångsöverföring, dels genom årliga tillskott. Den här
engångsöverföringen skulle exempelvis kunna kom-
ma från försäljning av statliga företag.
I samband med att digital-TV-propositionen
framöver kommer att behandlas kommer Folkpartiet
än närmare att utveckla tankarna kring en ny medie-
politik. I det korta perspektivet väljer vi att reservera
oss till förmån för mindre inskränkande reklamregler
för radio och TV, för ett avskaffande av EG:s TV-
direktiv, för mildare och avvecklade koncessionsav-
gifter för kommersiell lokalradio och för TV samt för
ett kraftigt reducerat presstöd.
Jag står självfallet bakom samtliga Folkpartiets
reservationer men för att vinna tid nöjer jag mig med
att endast yrka bifall till reservation 14.
Anf. 169 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Den yttre mångfalden innebär ju att
medierna kan spegla den mångfald och de olikheter
som existerar i samhället. Genom den inre mångfal-
den kan medierna också ge plats för olika åsiktsrikt-
ningar och idéer som finns i samhället inom ramen
för det enskilda egna mediet.
Den yttre mångfalden inom massmedieområdet är
ett mycket viktigt medel för att nå målet att genom
den fria åsiktsbildningen bidra till att främja demo-
kratin i Sverige. Det finns en klar risk för att en mins-
kad yttre mångfald också kan medföra en minskning
av utbudet av åsikter. Konkurrensen mellan flera
medier bidrar i sig till en fruktbar åsiktsbildning och
förmodligen också till att den så kallade inre mång-
falden ökar. Förhoppningsvis borde det i alla fall vara
så.
Herr talman! Den expansiva medieutvecklingen
har flera fundamentalt positiva sidor som genom sin
kraft kan spränga det centralistiska överhets- och
förmyndartänkande som präglat Sverige under år-
hundraden. Fråga gärna mig: Jag har varit medlem i
Kristdemokraterna i 39 år. Vi drabbades under årti-
onden av det monolitiska överhetsföretag som kalla-
des för Sveriges Television och som inte tycktes leva
upp till begreppen "allsidighet", "opartiskhet" och
"relevans". Där kan man säga att den konkurrenssitu-
ation som har inträffat oerhört klart har förbättrat
möjligheterna för olika grupper att göra sig hörda.
Massmedierna är på samma gång en aktör och en
arena. Massmedierna har sina egna regler, beteenden
och effekter. Kampen om uppmärksamheten handlar
om närvaro i medierna. Det inser alla politiker som
har ett överlevnadsbehov.
I en tidigare debatt om tryckfrihets- och yttrande-
frihetsfrågor tog jag upp problematiken med drama-
turgin i medievärlden. Jag ska inte här och nu fördju-
pa mig mer i den debatten. Men, herr talman, jag vill
påpeka att i arbetet med att hävda den enskildes in-
tegritet och värdighet, och för den delen även företags
och organisationers, borde Granskningsnämnden för
radio och TV ha en viktig uppgift att fylla. Den borde
i sitt arbete vara ett värn mot mediesamhällets avigsi-
dor.
Det har ibland riktats befogad kritik mot Gransk-
ningsnämnden med hänvisning till att nämnden ru-
tinmässigt och utan närmare analys tycks avfärda en
del anmälningar och kränkningar. Det är allvarligt om
lag och sändningstillstånd uppställer krav på opar-
tiskhet, saklighet, allsidighet, granskning och relevans
och nämnden sedan underlåter att ta hänsyn till såda-
na kriterier i sina bedömningar av anmälda program.
Det är nämligen nämndens uppgift att ta hänsyn just
till sådana kriterier i sin bedömning.
Herr talman! Det är viktigt att statliga myndighe-
ter seriöst ägnar sig åt det som de är tillsatta för att
sköta. Annars har de ingen uppgift. Det finns en risk
för att granskningen över en tidsperiod leder till av-
trubbning vid de olika bedömningarna och till scha-
bloniseringar. Därför borde det nu vara dags att ge-
nomföra en allsidig och relevant utvärdering av
Granskningsnämndens verksamhet. Det gläder mig
att Moderaterna och Folkpartiet nu ställer sig bakom
detta krav på utvärdering.
För övrigt skulle jag nog vilja säga att det relevan-
skrav som jag nämnde tidigare borde bli ännu tydliga-
re för public service-kanalerna i det kommande sänd-
ningstillståndet, men det är förmodligen en fråga för
den radio- och TV-beredning som nu är på gång.
Herr talman! Presstödet har betytt mycket för
mångfald i opinionsbildning och för övrig publicistisk
mångfald. Vi tror att det kan komma att bli så på
struktursidan, dels beroende på annonssidan, dels
beroende på förändrade krav hos läsarna, att presstö-
det så småningom fasar ut sig självt genom att sam-
verkan och fusioner av olika slag uppstår. Det är vår
uppfattning att statsmakterna bör stödja sådana
strukturförändringar i syfte att vi ska få en livskraftig
dagspress.
Det är nu åtta år sedan pressituationen utreddes,
och eftersom en dramatisk förändring av mediesitua-
tionen skett under denna tid är det nog dags att rege-
ringen låter en parlamentarisk utredning granska
presspolitiken. Utskottsmajoriteten - som jag tillhör
på denna punkt - förutsätter att regeringen tar tag i de
här frågorna.
Herr talman! Den lagstiftning för lokalradio som
ursprungligen fanns ledde till att nätverk bildades,
nätverk som i sin helhet inte är rikstäckande men
mycket omfattande. Många andra länder tolererar fria
nationella radiostationer som är kommersiellt finansi-
erade. I Sverige finns inte den möjligheten, men vi
anser att man bör pröva en sådan möjlighet.
Den årliga avgiften för att sända lokalradio varie-
rar kraftigt för de gamla sändningstillstånden för den
privata lokalradion. I det nya systemet är konces-
sionsavgiften en enhetstaxa för alla. Den är väl på
40 000 kr per år. Den genomsnittliga avgiften för de
ursprungliga tillstånden är 1,4 miljoner kronor per år.
Flertalet av programföretagen har uppvisat förluster.
Mycket talar alltså nu för att man avvecklar de ge-
nomgående höga koncessionsavgifterna för de gamla,
befintliga tillstånden ned till en rimlig nivå i paritet
med det nya systemet. Vi anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag till ett sådant
avvecklingssystem. Vi kristdemokrater har drivit den
här linjen i ett antal år och vår ståndpunkt har fått
ökad anslutning.
Herr talman! Sedan vill jag ta upp koncessionsav-
giften för TV 4. Det finns inte något som helst sakligt
skäl att ta ut koncessionsavgift på intäkter av sänd-
ningar med digital teknik eftersom någon ensamrätt
inte föreligger på det området, vilket alltså är själva
grunden för koncessionsavgiftslagen. Genom att
lagstiftningen i den delen endast kommer att gälla en
enda TV-kanal men inte något av de övriga likställda,
blir det också uppenbart att lagen i denna del strider
mot generalitetsprincipen.
Även på denna punkt borde det vara uppenbart
vilken orimlig politik som bedrivs av regeringen.
Logik, systematik och sammanhang torde inte vara
regeringens starka sida, åtminstone inte i de här
sammanhangen.
Herr talman! Vi har ett par andra intressanta re-
servationer utöver de områden jag har tagit upp. Det
gäller reklamtiden i den kommersiella lokalradion
och tröskeleffekter för fådagarstidningar. Vi står
självfallet bakom alla reservationer, men för att vinna
tid yrkar jag bifall endast till reservation 8.
Anf. 170 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Det här betänkandet berör en rad
olika frågor som har aktualiserats i olika motioner
gällande massmedieområdet. Vi kommer ju så små-
ningom att diskutera ytterligare frågor på detta områ-
de till följd av bland annat den digital-TV-proposition
som lagts fram. Från vår sida, och från utskottets sida,
är det en självklar och gemensam utgångspunkt att
hävda både yttrandefrihet och pressfrihet. Det är bra.
Men det är klart att ny teknik, nya medier, ger nya
förutsättningar. Självklart måste det påverka politiken
vilka medel vi använder oss av för att nå de mediepo-
litiska målen och för att nå de yttrandefrihets- och
pressfrihetsmål som finns.
Här gäller det att ta vara på möjligheterna, till ex-
empel för att förbättra för etableringsfriheten eller
främja mångfalden. Från Centerpartiets sida har vi i
det här betänkandet särskilt fokuserat på några frågor.
Jag vill bara göra det helt kort också här och nu.
En fråga gäller handikapplanen, som lade fast att
de krav som gäller för public service-bolagen också
ska vara vägledande för kommersiella TV-bolag. Här
tar vi fasta på det förslaget och anger att det i det
kommande sändningsavtalet med TV 4 ska framgå att
alla program senast 2010 ska vara textade. Således
fru talman, yrkar jag bifall till reservation 10 i den här
delen.
Jag vill också med några ord beröra frågan om
presstödet, som ju har varit uppe till debatt även när
vi talade om yttrandefrihetsfrågor. Det är viktigt att
hävda mångfald, att stå upp för mångfald och att står
upp för frihet. Men det är också viktigt att skapa goda
förutsättningar för detta för enskilda och för de olika
företagen.
När vi vill värna mångfald och främja allsidig ny-
hetsförmedling och opinionsbildning gör vi bedöm-
ningen att det även i framtiden kommer att behövas
ett presstöd. Formerna för detta ser vi fram emot en
utredning om. Det har utskottet uttalat sig om i rela-
tivt stor enighet, trots allt. Det är rimligt, tycker också
vi i Centerpartiet, att efter åtta år göra en översyn.
Här pekar vi också på några av de uppgifter som en
sådan utredning i vardande bör titta på. Det är viktigt,
men det är som sagt lika viktigt att säkerställa att vi
även i en framtid kan ha en mångfald och en allsidig
nyhetsförmedling och opinionsbildning på medieom-
rådet.
Det finns naturligtvis också frågor om nationell
radio, som bland andra Gunnar Hökmark tog upp. Det
finns anledning att fundera över detta. Digitalradiout-
redningen kommer att förändra förutsättningarna
även för den här typen av diskussioner, åtminstone
kan man anta det. Vi får väl alla anledning att åter-
komma till dessa frågor, både här i kammaren och
annorstädes.
Fru talman! Jag nöjer mig i det här läget med att
yrka bifall till reservation 10.
Anf. 171 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande 25
handlar om massmediefrågor i en ganska vid mening
- mest till följd av höstens motionsflod, där åtminsto-
ne 34 yrkanden ställer krav på mindre eller större
förändringar av den nu gällande mediepolitiken.
Denna politik stadgas för övrigt av våra två utomor-
dentligt viktiga grundlagar yttrandefrihetsgrundlagen,
från 1991, och tryckfrihetsförordningen, med sina
rötter i sent 1700-tal.
Utskottsmajoriteten, som jag i den här debatten
företräder, yrkar avslag på samtliga dessa 34 yrkan-
den och på samtliga av talare före mig biträdda reser-
vationer. Samtidigt yrkar vi bifall till förslagen i be-
tänkandetexten. Man skulle då kunna göra det enkelt
för sig och säga att allt därmed är sagt och hänvisa till
det skrivna, men då gör man det alltför enkelt för sig.
Då döljer man också viktiga argument, viktiga motiv
och upplysande skrivningar som i flera fall går en-
skilda motionärer och enskilda motionskrav långt till
mötes. Jag ska kommentera ett par av dessa.
Sju motioner ställer krav på förändringar av
presstödet och pekar på behov av en ny presstödsut-
redning av olika skäl. Tre motioner vill avveckla
presstödet, antingen helt via ett alexanderhugg eller
delvis, som Folkpartiet nyss har föreslagit.
Låt mig säga att presstödet har tillkommit för att
så långt möjligt säkerställa mångfald i hela landet,
särskilt där två tidningar möts på en gemensam mark-
nad. Presstödet har uppenbarligen bidragit till att
hålla liv i konkurrensen på väldigt många orter. Det
kanske inte är den enda orsaken, men presstödet är i
varje fall en av orsakerna till att Sverige fortfarande
har ett tidningsläsande i den absoluta världstoppen.
Det är bara Japan och Norge som har fler dagstid-
ningar som läses av fler människor än Sverige.
Därmed har jag också besvarat lite av det som sa-
des i Gunnar Hökmarks inledning. Där sade han -
mycket förtjänstfullt, ska jag medge - att en fri press,
en mångfaldig press och fria medier är en av grund-
bultarna för en rättsstat, för demokrati och för välfärd.
Det har vi i Sverige, inte minst genom tryckfrihets-
förordningen och genom offentlighetsprincipen, som
är säkerställd sedan många årtionden. Vi har också
fått slåss hårt för att värna den under krigstid.
Det är uppenbart att vi har fler tidningar som läses
av fler människor än de allra flesta länder har. Men,
skriver motionärerna, det finns ett antal oroande teck-
en i tiden som man måste börja ta hänsyn till.
I storstadsområdena utbreder sig en medieskugga
av oanade mått. Man synliggör inte förorterna i
Stockholm och Göteborg. Man synliggör inte på
något sätt via något medium den invandrarkultur som
har kommit hit till Sverige. Denna medieskugga gör
att det är ett orättvist förhållande mellan lokala politi-
ker i till exempel Södertälje eller Norrtälje, där man
har egna tidningar som bevakar dagliga göranden och
låtanden och skapar debatt, och Huddinge, Haninge,
Botkyrka och andra kommuner, som inte belyses på
samma sätt. Det är ett oroande tecken i tiden.
Ett annat oroande tecken i tiden är naturligtvis att
glesbygden, landsbygden, tappar i konkurrens- eller
attraktionskraft för tidningsutgivarna. Det kostar mer
att få Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet distri-
buerad till sig på söndagar om man bor utanför
Stockholm. Det är ingen bra distributionsmetod.
Dessutom överväger flera tidningar abonne-
mangshöjningar för dem som bor längst ut i den gle-
saste av bygder. I Jämtland överväger man det just
nu. Jag tittar på förre chefredaktören för Östersunds-
Posten, Håkan Larsson. Han nickar instämmande.
Detta är allvarliga tecken i tiden. Det är dessutom
allvarligt att distributionen inte sker på samma effek-
tiva sätt i hela landet. Samarbete skulle behövas mel-
lan Posten och pressens distributionsorganisationer.
Vi finner alltså klara argument och viktiga motiv
för att be regeringen att se över situationen på
presstödsområdet, men vi låter frågan avgöras av
regeringen. Vi tar inte initiativet. Det är viktigt att
framhålla detta, så att inte motionärer och andra kan
tro att vi har avfärdat dem. Vi har tagit detta väldigt
seriöst.
Det var ett exempel på de slutsatser utskottet har
kommit till. Därutöver ska jag kommentera några
funderingar som har framförts av talarna Hökmark,
Krantz och andra.
Jag ska börja med Tobias Krantz. Merparten av
hans inlägg här handlade om sådant som inte be-
handlas i ärendetexten. Det finns ingenting om digi-
tal-TV här. Vi avvaktar tills digital-TV-propositionen
ska behandlas. Det finns heller ingenting om public
service-företagens finansiering. Det ska en ny public
service-beredning ta sig an. Det finns heller ingenting
om någon motion som ställer krav på nya ägarstiftel-
ser eller ägarformer för public service-verksamhet. Så
jag förstår inte riktigt vad Tobias Krantz menade här.
Å andra sidan kan Tobias kanske återkomma med
dessa frågor när det är aktuellt.
Däremot förstod jag mycket väl vad Gunnar
Hökmark talade om. Jag ska ställa en motfråga. Han
menar att vi socialdemokrater är mycket restriktiva
eller rentav motståndare när det gäller att skapa en
nationell kommersiell radio.
Jag är inte säker på att historieskrivningen är rätt
här. Det var den regering som vi hade under åren
1991-1993 - där du själv medverkade, och då minis-
tern hette Birgit Friggebo - som lade fram ett förslag
om att skapa kommersiell lokal radio i första hand
och därmed utnyttja alla de tillgängliga analoga fre-
kvensutrymmen som det nuvarande FM-bandet med-
ger.
Det finns för närvarande inte utrymme inom det
analoga frekvensutrymmet att skapa ytterligare en
nationell frekvens. Det går inte. Däremot kan det
mycket väl vara så att Digitalradiokommittén, som
jag själv sitter med i, under ledning av den nye ord-
föranden Anders Ljunggren, när den har jobbat klart
framåt hösten har kommit på att det går att få till
stånd en samverkan eller en annan tillståndsgivning
för att inom det digitala nätets utformning, med de
nya muxarna, skapa en nationell kommersiell riksra-
dio. Jag har ingenting emot det, absolut inte. Jag har
aldrig varit emot det. Tvärtom tycker jag att det skulle
vara mycket bättre än att ha dessa nästan, vågar jag
påstå, likformade ensartade lokala grammonfonspela-
re som står på dygnet runt.
Det finns undantag även här. Jag ska särskilt
nämna Radio Stella i Helsingborg som jag finner vara
en utomordentligt bra lokal aktör på den lokala kom-
mersiella radiomarknaden. Men tyvärr finns det inte
många andra exempel.
Jag tror att svaret på Gunnar Hökmarks fråga
kommer att kunna redovisas framåt hösten. Det ska
inte behöva vara något som hindrar oss från att ta
initiativ i en sådan riktning. Det finns ingenting i
direktiven som hindrar oss att tycka till på den punk-
ten.
Min fundering är: Varför valde ni i den regering
som Gunnar Hökmark då företrädde att gå den andra
vägen, att med auktioner och dyra tillstånd fylla ut det
lokala programnätet före den kommersiella riksradi-
on? Jag är lite nyfiken på det. Jag tror nämligen att
det finns ett svar som är betydligt mer besvärande för
Gunnar Hökmark än vad det sagda låter sig utläsas.
Anf. 172 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Det är nästan lite lustigt att när Soci-
aldemokraterna under en period av flera decennier
motarbetade en fri radio och TV sade de att det be-
rodde på att det inte fanns frekvenser. Så visade det
sig att det fanns frekvenser och att det gick alldeles
utmärkt att öppna upp för både privata lokalradiosta-
tioner och fler TV-kanaler vid sidan om. Och nu
säger Kenth Högström att det inte finns fler frekven-
ser. Först och främst finns det möjligheter att ha en
nationell radio i dag genom det frekvensutrymme
som finns. Men det går också att använda det utrym-
me som i dag fortfarande håller på att fördelas i form
av privata lokalradiostationer. Det finns inga tekniska
problem om man vill ha konkurrerande nationella
radiokanaler i Sverige.
Jag skulle därför vilja ställa en fråga tillbaka till
Kenth Högström. Ni var emot närradion. Ni var emot
att man skulle öppna upp för reklam i radio och TV.
Ni var emot att man skulle ta bort TV-monopolet.
Och ni var emot de privata lokalradiostationerna. Och
i dag är ni emot en nationell fri radio vid sidan om de
befintliga radiokanalerna. Ni är emot att vi tar bort
det sista monopolet i denna del. Därför frågar jag:
Vad tycker Kenth Högström i dag om den ständiga
motståndsrörelse som ni bedrev mot frihet i etern
under dessa år? Var det rätt, eller var det rätt att ni
gav efter och har gett upp den kampen? Och i dag: Är
det rätt att till exempel som här i dag säga nej till
fristående nationella radiokanaler? På vilket sätt skil-
jer sig det motstånd som ni i dag redovisar, som leder
till att ni avstyrker dessa motioner, från det motstånd
som ni har bedrivit under decennier?
Anf. 173 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag förväntade mig ett svar från Gun-
nar Hökmark. Jag fick inget svar, men jag ska repete-
ra frågan för protokollets skull. Varför valde den
dåvarande borgerliga regeringen att inte öppna upp
för en nationell rikstäckande kommersiell radio
1992-1993? Varför valde man den andra metoden, att
gå ut på den lokala marknaden? Kan Gunnar Hök-
mark förklara det för mig som då inte befann mig i
den här kammaren. Däremot kan jag säga till Gunnar
Hökmark att jag befann mig på Stockholms Auk-
tionsverk 1995 och var med och var med i budgiv-
ningen på en av dessa koncessioner som ett antal
bulvaner med ditsända spadar ropade in.
En av de lokalradiostationer som jag har uppfattat
som en av de absolut bästa som har existerat, nämli-
gen den i Åre, Radio Fjällvinden, som är ett samar-
bete mellan Åres turistnäring, Länstidningen och
andra intressen, var med i budgivningen på en av
dessa koncessioner. Men man räckte inte till, därför
att två av dessa bulvaner ansåg sig ha 2 miljoner
kronor vardera för att ropa in och förstöra för Radio
Fjällvinden. Man fick ingen lokal station. Däremot
tog några av dessa riksnätverk hand om dessa två
stationer, och en av dem är återlämnad.
Det var alltså ett sådant fult tricksande med pen-
ningmakt. Jag menar därför att det sätt som ni lade
upp detta på har för evigt kraschat. Och branschen
säger nu själv att man inte vill ha detta system.
Anf. 174 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Det var väl inte riktigt svar på den
fråga som jag ställde med anledning av Kenth Hög-
ströms anförande.
Det finns två mycket enkla skäl till att det blev
privata lokalradiostationer, bland annat därför att
radio spelar en mycket viktig lokal roll. Men det finns
ett annat skäl, och det är det som man kan avläsa av
reservation 2, som vi har att ta ställning till här i dag.
Bland annat Kenth Högströms parti är emot. Så det
har en mycket enkel grund i hur demokratin ser ut.
Det är just därför som bollen rullar tillbaka till
Kenth Högström. Varför bekämpar ni i dag mångfald
när det gäller nationell radio, när ni på område efter
område har fått ge upp därför att ni hade fel? Vad
skiljer ert motstånd mot nationell konkurrens inom
radion mot det motstånd som ni ständigt och jämt har
haft mot varje avreglering? Varje gång som någon har
velat öppna friheten har ni varit där och varit emot.
Det är som jag sade, att ert program för mediepolitik
är som en enda motbok. Ni har varit emot, emot och
emot. Varför skulle ni inte nu för en gångs skull vara
för? Varför ska ni se till att bli omkörda av verklig-
heten? På vilket sätt är detta motstånd bättre än det
som ni har haft i decennier när ni har försvarat mono-
polet? Den frågan kan väl Kenth Högström svara på?
Jag har ju svarat nu, inte bara med anledning av min
replik till Kenth Högström, utan jag har också svarat
på hans fråga. Nu kan han svara på det som jag be-
gärde replik om.
Anf. 175 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag ska svara på den fråga som Gun-
nar Hökmark har repeterat nu. Men jag vill först
kommentera det svar som han försökte ge. Han sade
att radio i hög grad är en lokal företeelse som ska
bevaka det lokala skeendet. Nästan ingen av de nuva-
rande 84 stationerna sysslar över huvud taget med
någon lokal radioförmedling. Endast fem, med Radio
Stella i spetsen, och några ur Fria Media-koncernen
gör det. Alla andra går över till riksnätverksbandspe-
lare, lika i hela landet. Det finns inte ett enda häl-
singeinslag i de frekvenser som jag kan lyssna på i
Rix och NRJ. Jag får ta in Radio Guld i Sundsvall om
jag ska få någon liten lokal prägel. Förstår Gunnar
Hökmark vilket kolossalt misslyckande detta är för
den fria eterpolitik som hans parti satte i gång och
lurade Folkpartiet med?
Jag ska svara på den andra frågan. Nej, det finns
inget sådant motstånd nedtecknat här, utan det hänvi-
sas till både frekvensutrymmesbristen och Digitalra-
diokommitténs betänkande. Jag ska gärna återkomma
till denna debatt i höst. Det kan nämligen vara så att
det digitala radiotänkandet möjliggör ett annat sätt att
organisera radioverksamheten på.
Därmed är det inte så att vi skulle försvaga public
service. En radio och TV i allmänhetens tjänst är det
viktigaste presspolitiska instrument som ett fritt land
kan ha. Det är sakligt, oberoende och opartiskt och
ger en någorlunda trovärdig bild, speciellt i områden
där man är beroende av bara en tidning till exempel.
Under tidigt 80-tal befann jag mig i Frankrike.
Det var år 1982 efter Mitterrands tillträde. Där
släppte man radion fri i protest mot de Gaulle och
högerregeringarna.
Anf. 176 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Fru talman! Det är frestande att ge sig in i en strikt
formalistisk debatt om konstitutionsutskottets arbets-
former. Den typen av diskussion skulle väl föras just
av konstitutionsutskottet. Men viktigast nu när vi har
en debatt om mediefrågan är väl att vi för den debat-
ten i sak. Det som i dag i mediedebatten i hög grad
ligger på bordet är det som jag i stor utsträckning
ägnade mig åt i mitt anförande. Det handlar alltså om
public service och om digital-TV-frågorna. Det är
rimligt att dessa frågor i konstitutionsutskottets stora
mediedebatt också får beröras i den typ av diskussion
som vi i dag för här.
Dessutom hänger de här frågorna samman med de
frågor som diskuteras i dagens betänkande. Den typ
av resonemang som Kenth Högström i dag för och
som Socialdemokraterna för i betänkandet samt den
typ av resonemang som man för när det gäller digital-
TV och public service går det en röd tråd genom: Det
är andra än vanliga människor som vet bäst hur de
ska styra sina liv, vilken typ av TV de ska titta på,
vilken typ av radio de ska lyssna till och vilken typ av
tidningar de ska läsa. Detta går som en röd tråd ge-
nom den socialdemokratiska mediepolitiken, oavsett
om vi diskuterar konkreta recensioner och punkter i
det här betänkandet eller om vi diskuterar andra in-
slag i mediepolitiken.
Min fråga till Kenth Högström blir därför: Varför
vet du bättre än vanliga människor vilken typ av TV
de ska titta på, vilka radiokanaler de ska lyssna på
och vilken typ av tidningar de ska läsa?
Anf. 177 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! När det gäller sakinnehållet i debatten
är det inte så att det här betänkandet handlar om di-
gital-TV. Det är inte heller så att det här betänkandet
handlar om public service-villkoren. Men det är fak-
tiskt så att Tobias Krantz ägnade merparten av sitt
inlägg åt de två frågorna.
Tobias Krantz satt vid samma bord som jag men
på andra sidan när vi fattade beslut om att skjuta på
de delar som handlar om digital-TV. Vi var eniga på
den punkten. Därför förstår jag inte riktigt varför
Tobias Krantz använder sin talartid till allt annat än
det som står i det här betänkandet - men låt så vara.
Det kan ju ändå stimulera en debatt att man klargör
positioner och kanske också vilka värden och vilka
värderingar som styr vårt tänkande.
Tobias Krantz frågar mig om jag vet bättre än tit-
tarna, läsarna och lyssnarna. Svaret är mycket enkelt:
Nej. Det är läsarna, tittarna och lyssnarna som själva
avgör, utifrån de förutsättningar som gäller på den
lokala marknaden. Där det finns två tidningar är det
lätt att välja. Där det finns bara en tidning får man
inte välja, utan då måste man, om man vill vara ori-
enterad, läsa den tidningen.
Tycker du, Tobias Krantz, att det är en rättmätig
mångfald att man i merparten av våra tidningsutgiv-
ningsområden - i huvuddelen av alla - bara har en
tidning att välja? Det är bara tolv orter, TS-områden,
som fortfarande har en mångfald värd namnet, och
där två tidningar möts.
Tycker du att den kommersiella lokalradion har
tillfört något av värde för lyssnaren när det gäller att
spegla ett nyhetsskede på den lokala arenan?
Anf. 178 TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Kenth Högströms replik
var mycket belysande. Trots att Kenth Högström
säger att det är de enskilda människorna som ska
bestämma och att radio, TV och tidningar ska utgå
från vad som är bäst för medborgarna är det i Kenth
Högströms konkreta exempel återigen någon annan
som ska tala om vilka tidningar enskilda människor
ska läsa och vad för radio enskilda människor ska
lyssna på.
Kenth Högström sade i sin replik tydligt och klart
att den kommersiella lokalradion inte tillfört något av
värde för lyssnarna.
Vem avgör det? Det måste väl lyssnarna själva få
avgöra. Det är väl inte Kenth Högström i riksdagen
som ska tala om ifall en kommersiell lokalradio eller
kommersiell radio tillför mig som lyssnare något. Det
måste jag väl få bestämma själv, för det är väl mitt
ansvar som lyssnare. Jag måste utgå från mina värde-
ringar och mina synpunkter. Det är inte Kenth Hög-
ström som ska avgöra detta.
Kenth Högström tog också upp frågan om press-
stödet. Men det är ett enormt föråldrat sätt att ägna
sig åt att stödja mångfalden på marknaden. Vi har ju i
dag en helt ny mediesituation där en mängd åsikter,
ståndpunkter och synpunkter förs fram. Vi har också
Internet. Är det en teknisk revolution som helt har
gått förbi Kenth Högström? Där finns det en massa
möjligheter för människor att föra fram synpunkter
och idéer.
Varför ska vi i en sådan mediesituation ha regler
som säger att till ett visst sätt att föra fram budskap -
till en viss typ av företag på marknaden men inte till
andra - ska man få stöd? Det bästa måste ju vara att
se till att goda och gynnsamma villkor skapas för
samtliga personer, företag och aktörer som vill agera
på marknaden - inte att vissa aktörer ensidigt gynnas.
Anf. 179 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara korrigera Tobias Krantz
citeringskonst på en punkt: Jag sade inte det du sade
att jag sade. Men jag ska berätta vad jag sade.
Har den kommersiella lokalradion tillfört något av
värde vad gäller nyhetsförmedlingen, pluralismen och
detta med att bevaka ett skeende på den lokala mark-
naden - på orten, i regionen? Jag vet att du, Tobias
Krantz, inte har rätt till ytterligare replik men frågar
dig ändå och kan också ge ett svar: Endast på sex
orter bedriver den kommersiella lokalradion någon
som helst nyhetsbevakning. Resten är musik, och så
får det gärna vara men då har man också missat po-
ängen med de villkor som det gjordes upp om år
1993. Man lever ju inte upp till dem - punkt slut.
Däremot finns det en poäng i det av Tobias Krantz
senare sagda, nämligen att nätet med alla dess möj-
ligheter inte riktigt finns med som grund för
presstödsreglerna. Det är ett av de starka skäl som jag
ser för att göra en ny presstödsutredning, för att
eventuellt ta in dessa nätdistribuerade tidningar.
Jag satt med i Mediegrundlagsutredningen, som
lade fram förslag om tidigt utgivningsbevis för dem
som vill ha skydd av tryckfrihetsförordningen. Det är
ett utomordentligt förslag som regeringen har lagt
fram utifrån vår utredning.
Om det nu är viktigt att ta hänsyn till nya medier
säger Tobias Krantz samtidigt att presstödet kraftigt
ska reduceras. Vad är det för mening med det? Skulle
vi då säkerställa en mångfald? Det begriper inte jag.
Det är väl snarare tvärtom - att det kanske ställer krav
på ännu mer resurser och smartare regler inom det
nuvarande presstödets ram om alla nya medier ska
kunna komma in i systemet.
Anf. 180 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! När regeringen för ett par år sedan fö-
reslog nya regler om lokalradion kom man med ett
väldigt generöst erbjudande till de gamla tillståndsin-
nehavarna, nämligen att de skulle kunna få sänkta
koncessionsavgifter genom att lämna tillbaka sina
tillstånd och ställa sig i kö för nya tillstånd.
Jag läste i en kvällstidning i dag att det skulle ha
varit ett suicidalt beteende, ett beteende utan överlev-
nadsinstinkt, att avsäga sig sin frekvens och sitt va-
rumärke.
Tycker verkligen Kenth Högström att det är rim-
ligt att ha så enorma skillnader i koncessionsavgift -
till exempel i genomsnitt 1,4 miljoner kronor för
gamla tillstånd och 40 000 kr för nya? Är det rimligt
att ha det på det sättet?
I sin replik till Tobias Krantz sade Kenth Hög-
ström att Tobias Krantz inte ska ta upp frågan om det
digitala marknätet. Merparten av den debatten ska vi
ju ta senare. Men det finns en fråga i betänkandet som
berör det digitala marknätet, och det är frågan om
TV 4:s koncessionsavgift.
TV 4 har ensamrätt för de analoga TV-
sändningarna och får betala koncessionsavgift för
detta. Men varför i all världen ska de betala konces-
sionsavgift för den del som nu går i det digitala
marknätet? Kan Kenth Högström förklara detta?
Anf. 181 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det var bra att Ingvar Svensson tog
upp de här två frågorna. Därmed markerar också
Ingvar Svensson vad jag tidigare har sagt, nämligen
att det Tobias Krantz tidigare tog upp över huvud
taget inte fanns med i det här betänkandet.
Jag ska börja med den bakersta frågan, TV 4:s
koncessionsavgifter. Så länge TV 4 har ensamrätt i
det marknära nätet till kommersiell rikstelevision är
det rimligt att ha koncessionsavgiften. Men alla för-
står ju att i takt med att den digitala utvecklingen
sveper över Sverige och vi så småningom får det
analoga nätet nedsläckt kommer naturligtvis villkoren
för TV 4:s koncessioner att dramatiskt förändras.
Skulle det till exempel komma in någon ny aktör som
accepterar svenska sändningsvillkor - TV 3, TV 5
eller vem det nu är - då förändras självklart spelvill-
koren. Det är det som den särskilda utredaren Nordh
har till uppdrag att fundera över fram till hösten. Jag
är helt säker på att vi kommer att kunna mötas brett
parlamentariskt i denna fråga när vi har fått ett ge-
nomtänkt förslag.
I den andra frågan om de kommersiella lokalra-
diostationernas koncessionsavgifter gäller, det ska
lyssnarna veta, att det var ett fåtal ställen där det
fanns en ledig frekvens - Sundsvall, Norrköping,
Södertälje och några till - och där man gav ett 40 000
kronors tillstånd. Det kan inte rubba konkurrensvill-
koren. Men däremot har det gjort att man återigen
försöker från nätverksbyggarnas sida via bulvaner att
ro hem den tredje koncessionen också. Nu är nästan
alla koncessionerna överklagade i två instanser. Först
har man fått det via radio- och TV-verket, och så har
det gått till Granskningsnämnden för överklagande.
Så det blir en spännande sommar och höst.
Anf. 182 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I den sista frågan svänger sig Kent
Högström till det som jag nästan hade tänkt ta upp i
min första replik, nämligen att han kommer att hänvi-
sa till att det är på så få ställen. Är det rimligt att ha
två system med en väsensskild inriktning? Är det
verkligen rimligt att man hanterar lokalradiostationer
utifrån det här perspektivet oavsett om det är få orter
eller inte? Ser inte Kenth Högström att här finns ett
systemfel?
När Kenth Högström talar om framtiden för TV 4
gömmer han sig bakom en utredning. För mig var det
självklart från första stund att det är helt orimligt att
TV 4 för den delen som går i det digitala marknätet
ska betala någon som helst koncessionsavgift. Ett
antal andra länder har den här problematiken och har
lyckats hitta fördelningsnycklar, men vi gömmer
sådant bakom utredningar. Är det rimligt, Kenth
Högström, att man gör på det här sättet?
Anf. 183 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Ja, det är rimligt att man utreder en
sådan fråga noggrant. Det är mycket rimligt till och
med att den utredningen sätts i en kunnig jurists hän-
der. Det är i dag bara 140 000 hushåll som kan ta
emot den digitala signalen från TV 4, medan resten
ser det via kabel eller via analogt nät. Det är klart att i
längden, i det långa loppet, är det självklart att TV 4:s
koncessionsvillkor kommer att förändras om det
kommer fler aktörer. Men det är rimligt att utreda.
Det är också rimligt att man prövar nya tillstånds-
villkor för den kommersiella lokalradion där det finns
plats för ett så kallat billigt tillstånd, ett test på vill-
kor. Det är rimligt. Det orimliga är det system som
den dåvarande borgerliga regeringen satte i sjön 1993
och som har gjort att så många radiostationer och så
många nätverksägare nu lider av höga konces-
sionsavgifter och att det fortfarande finns det som
predikar advokatur kring det systemet i denna kam-
mare. Det finns väl inget system som har satts i gång
av svenska politiker som så snabbt har blivit förkastat
av en hel bransch. Man vill ur det, det är för dyrt. Det
är bara några få som har gjort vinst över huvud taget.
Man vill byta system, men man är orolig för att man
inte får tillbaka sitt varumärke och sin frekvens. Där
håller jag med Ingvar Svensson att det i det längre
loppet är orimligt att ha det här dyra systemet. Låt oss
i stället försöka reformera detta och skapa en sundare
och bättre tillvaro för den kommersiella radion.
Anf. 184 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Det har fallit på min lott att avsluta
den här intressanta debatten. Det är väl möjligt att jag
inte lyckas föra in några helt nya frågor eller aspekter
i debatten, men jag tänkte ändå ta tillfället i akt och
redovisa några ståndpunkter och åsikter.
Jag ska börja med presstödet. Det är mycket svårt
att överskatta den betydelse som massmedierna har
för demokratin. Utan en fungerande offentlighet, utan
en effektiv granskning av de styrande förtvinar folk-
styret. Samtidigt är massmedieverksamhet till allra
störst delen kommersiell. Den funktion som massme-
dierna har för demokratin och yttrandefriheten spelar
en väldigt liten och ibland ingen alls roll när man
fattar beslut om rationaliseringar och nedläggningar i
medieföretagens styrelser. Det är därför som det
måste finnas en demokratiskt motiverad mediepolitik
som också har verksamma medel att styra och i vissa
fall inskränka marknadskrafternas makt på medie-
marknaden just för att upprätthålla mångfalden och
konkurrensen.
Ett av de viktigaste instrumenten för detta är
presstödet. Från visst håll är detta presstöd ganska
förtalat. Jag måste säga att det svenska presstödet är
en av de mest framgångsrika demokratiska reformer
som någonsin har genomförts i det här landet. Det har
redan sagts i den här debatten, och jag säger det igen,
att just genom att vi har haft presstödet har vi kunnat
bevara en massmedial mångfald när det gäller dags-
press och i viss mån också annan press som annars
inte skulle ha funnits.
Det är självfallet inte så att presstödet har förhind-
rat varje tidningsnedläggning. Nej, så är det naturligt-
vis inte. Vi har sett många tidningsnedläggelser. Det
senaste stora fallet är den tragiska nedläggningen av
Arbetet i Malmö. Det är sant att presstödet inte har
förmått förhindra allt detta, men det har förhindrat
väldigt mycket. Som Kenth Högström underströk
finns det i dag på ett stort antal orter, 17 orter enligt
mina uppgifter, möjlighet att välja mellan två mor-
gontidningar att prenumerera på, medan i till exempel
Danmark som har inte presstöd finns denna möjlighet
bara på ett enda ställe, nämligen Köpenhamn. I övrigt
är det lokala mediemonopol som gäller. Samma situ-
ation skulle vi haft i det här landet, lokala mediemo-
nopol, om vi inte hade haft presstödet.
Det innebär inte att vi kan slå oss till ro och nöja
oss med att försvara presstödet i dess nuvarande ut-
formning och omfattning. Tvärtom, om vi nöjer oss
med det kommer vi snart att finna att presstödet inte
längre fungerar på det sätt som det var tänkt. En av de
brister som presstödet hittills inte har kunnat avhjälpa
är det som kallas för medieskuggan. Det här har nyli-
gen undersökts av två medieforskare som heter Lars
Nord och Gunnar Nygren. De har tittat på massmedi-
esituationen i några Stockholmskommuner.
De avslutar sin undersökning med att citera den
amerikanske presidenten Thomas Jefferson, som
1787 sade följande - det är min fria översättning: Om
jag fick bestämma huruvida vi skulle ha regering utan
tidningar eller tidningar utan regering skulle jag inte
tveka att föredra det senare.
Nord och Nygren kommenterar detta i sin under-
sökning och säger att om USA:s tredje president hade
bott i Botkyrka eller Upplands-Väsby 2002 hade han
med all säkerhet varit mycket missnöjd med sakernas
tillstånd.
Så är det. Jag är själv från Botkyrka och har varit
politiskt aktiv i Botkyrka i drygt tio år. Vissa skulle
kanske tro att politiker skulle tycka att det är ganska
skönt att slippa den massmediala granskningen. Jag
kan försäkra att det ingalunda är på det sättet. Det
finns få saker som är så frustrerande som att arbeta
politiskt i en kommun utan att det finns någon reell
medial bevakning vare sig i form av tidningar eller i
form av etermedier.
Hur i all världen får den medborgare i en sådan
kommun som till äventyrs är något lite intresserad av
vad som händer i kommunalpolitiken den här kun-
skapen? Ja visst, man kan gå till kommunalhuset och
be att få läsa protokollet från det senaste fullmäkti-
gemötet. I bästa fall kan man se det på Internet också.
Men detta ersätter självfallet inte den offentliga de-
batten, den offentlighet som är helt nödvändig för en
fungerande demokrati. Detta saknas i en stor del av
Sveriges kommuner i dag, och jag menar att vi måste
försöka hitta medel för att komma åt även detta.
Detta är ett större problem till och med än att det
på vissa orter saknas en andratidning. Därför har vi
från Vänsterpartiets sida skrivit en motion om detta.
Vi har föreslagit en översyn av presstödet där bland
annat en av uppgifterna är att titta på detta, men vi
pekar även på ett antal andra problem med det nuva-
rande presstödets utformning. Jag ska inte räkna upp
alla de punkter som kan finnas där utan bara peka på
några få.
Presstödet är till exempel inriktat på upplagesiff-
ror. Men det är ofta inte upplagesiffrorna som är den
avgörande faktorn för den ekonomiska överlevnaden
utan det är annonsintäkterna. I och för sig har första-
tidningen ofta de största annonsintäkterna, men det är
inte alltid så. Det finns exempel på att andratidningen
har de största annonsintäkterna men ändå dessutom
får presstödet. Det är inte rimligt.
Intressen när det gäller invandrare och minoritets-
språken har också uppmärksammats, och dessa har
inte heller presstödet på ett riktigt bra sätt kunnat
tillgodose. Och det finns andra sådana punkter.
Vi menar därför att det behövs en översyn av
presstödet, och den kan göras på lite olika sätt. Man
kan göra en särskild presstödsutredning för att titta på
de här frågorna eller - det finns en hel del som talar
för det - man kan tillsätta en bredare medieutredning
som inte bara tittar på just presstödet utan försöker se
vilken vår mediepolitik är i dagens mediepolitiska
landskap. Vilken mediepolitik ska vi ha? Vilka mål
har vi? Vilka verktyg har vi för att uppnå denna
mångfald och denna offentlighet som vi alla är över-
ens om är väsentlig för demokratins fortlevnad?
Vi vet att regeringen just nu överväger hur man
ska titta på det här. Att man ska titta på det tror jag är
ganska klart. Men man sitter fortfarande och funderar
på vad som är den bästa formen för det här. Jag kan
förstå att Socialdemokraterna kanske är lite ovilliga
att skriva regeringen på näsan vad man menar att
regeringen kommer att komma fram till inom kort.
Därför har vi med glädje ställt oss bakom utskottets
förslag, som inte innebär ett formellt bifall till motio-
nen men som i sak är ett kraftfullt bifall till de förslag
och de synpunkter som vi för fram i motionen. Den
som läser det här betänkandet i departementet eller på
något annat ställe kan inte tveka om vad det är som
konstitutionsutskottet och, förmodar jag, den här
kammaren vill. Vi måste se till att få en ordentlig
genomlysning av presstödsreglerna i syfte att upprätt-
hålla en demokratisk och väl fungerande mediepolitik
i Sverige. Därmed yrkar jag bifall till utskottets för-
slag i dess helhet.
Anf. 185 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Mats Einarsson är en mycket konsek-
vent politiker. Det hänger samman. Han vill att staten
ska ha mycket makt, och han redovisar också en me-
diepolitik som bygger på att staten ska bestämma vad
som är demokratiskt motiverat i mediesamhället.
Men visst blev jag förvånad när han citerade
Thomas Jefferson. Jag tror nämligen inte att Thomas
Jefferson hade hävdat att medierna ska vara en funk-
tion av den statliga mediepolitiken. Vi ska väl akta
oss för att dra några växlar på vems sida han hade
stått i den här debatten, men jag tror inte att han hade
stått på Mats Einarssons, därför att fria medier är
aldrig en funktion av vad den politiska makten tycker
är en rimlig konkurrens eller en rimlig mångfald. De
är alltid en funktion av vad människor vill ha som
läsare men också som opinionsbildare i olika former.
Det är det som skiljer fria samhällen från slutna sam-
hällen.
Även om det besvärar Mats Einarsson kan jag sä-
ga att det i det gamla slutna Östeuropa fanns väldigt
många tidningar som kanske inte gjorde läsarna och
medborgarna så nöjda, men de politiska makthavarna
kände sig aldrig frustrerade över att deras beslut inte
gick att läsa i tidningarna.
Jag förstår att Mats Einarsson kände sig frustrerad
under tiden som aktiv politiker i Botkyrka av att det
inte fanns några tidningar som skrev om det som
Mats Einarsson ansåg skulle refereras. Men i fria
samhällen växer medierna fram beroende på männi-
skors önskemål och värderingar och på de opinions-
bildningar och de ansträngningar som görs. Det kan
ju hända att de förändringar och den utveckling vi har
sett inom medieområdet beror på de förändrade vär-
deringar som människor har.
Det är viktigt att notera att dynamiken när det
gäller tryckta medier i dag faktiskt finns utanför det
område som är av staten reglerat genom presstöd.
Den visar sig i stället genom nya tidningar och genom
nya skrifter som växer fram. Svara på frågan: Varför
finns dynamiken där och inte inom det presstödsom-
råde som Mats Einarsson talar om?
Anf. 186 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Nya medier växer fram därför att
människorna efterfrågar det. Problemet i Botkyrka är
ju inte att det refereras fel saker i medierna utan att
det inte finns några medier som refererar någonting
över huvud taget.
Det är inte så att mångfald i etern på något sätt
mekaniskt eller ens dialektiskt, höll jag på att säga,
följer av privata intressen, fri konkurrens och så vida-
re. Fri konkurrens på medieområdet tenderar snarare
att leda till privata medieoligopol som i sin tur så
småningom leder till privata mediemonopol.
Mer kommersialisering innebär inte mer mångfald
per automatik. Det är därför - och det är min poäng -
man behöver instrument för att upprätthålla denna
mångfald. Man kan föra filosofiska resonemang om
huruvida staten har rätt att göra detta eller inte. Jag
bara konstaterar att det svenska presstödet har varit
framgångsrikt. Utan det svenska presstödet hade vi
inte haft den mångfald som vi faktiskt har. Då hade vi
inte haft alla dessa folkpartitidningar som faktiskt
bidrar till att upprätthålla mångfalden. Då hade vi inte
haft dessa centertidningar som också bidrar till denna
mångfald. Jag kan beklaga att det inte räckte till för
att klara också en vänsterdagspress, men vi har i alla
fall en mångfald. Den är ofullständig men ändå be-
tydligt mer omfattande än om vi inte hade haft
presstödet.
Anf. 187 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Det finns ett problem i Mats Einars-
sons resonemang. Å ena sidan talar han om den stora
medieskuggan som en konsekvens av den presspolitik
som nu bedrivs. Å andra sidan säger han att
presstödspolitiken har varit ypperligt framgångsrik.
Saken är ju den att presstödet har skapat en låst situa-
tion som har motverkat och försvårat för nya tidning-
ar att växa fram. Både Mats Einarsson och jag vet att
det är fullt möjligt att starta en ny tidning för att be-
vaka vad som sker i Botkyrka eller varje annan del av
Stockholmsregionen där det finns en medieskugga.
Det är bara det att människor inte tenderar att ha det
intresse och de värderingar som Mats Einarsson anser
att de ska ha. Det har i stället vuxit fram andra tid-
ningar, dagstidningar som bevakar samhället utifrån
andra perspektiv än den politiska maktens indelning.
Det har vuxit fram andra tidskrifter som människor
tar del av. Man lyssnar på radio och ser på TV i andra
sammanhang. Faktum är att presstödet har förhindrat
nya tidningar att växa fram.
Fru talman! Jag skulle till slut vilja ställa en fråga.
Jag har en reservation, nr 4 i detta betänkande, som
handlar om EG:s TV-direktiv. Mats Einarsson är en
av de främsta motståndarna mot EU-samarbetet i
konstitutionsutskottet. Kan Mats Einarsson på två
minuter förklara varför han är för att EU ska reglera
programutbudet i svenska medier?
Anf. 188 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Det var två saker. Vi kommer natur-
ligtvis inte överens genom denna debatt. Jag bara
konstaterar att jag har en helt annan syn på vad den så
kallat fria konkurrensen har för effekter. För Mode-
raterna är det väldigt enkelt. Om det inte finns folk
som kan betala för det så behövs det inte. Så kan man
möjligtvis resonera när det gäller tvål och tandkräm
och en del andra saker. Men man kan inte resonera på
det sättet när det gäller medier. Medier har en annan
roll också, en särskild och viktig roll i demokratin.
Man kan inte överlåta det till de fria marknadskraf-
terna, som det brukar heta. Resultatet blir inte sådant
som medborgarna faktiskt önskar att det ska bli.
Jag tror att Botkyrkas invånare, om man nu ska
tala om dem, mycket väl skulle vilja ha en dagstid-
ning, kanske av det slag som det finns utrymme för
på en del andra orter som Södertälje till exempel. Jag
tror att det skulle finnas ett intresse för det. Men man
är naturligtvis inte intresserad av att betala 25, 50
eller 150 kr exemplaret för en sådan tidning. Av nå-
got skäl som jag inte är man att reda ut är de kom-
mersiella villkoren inte sådana att det har varit möj-
ligt att få massmedial bevakning av till exempel Bot-
kyrka och en del andra kommuner.
Vad gäller EG är jag i och för sig inte på något
sätt anhängare av att EU ska styra programinnehållet i
Sverige. Det betraktar jag som en av de mer korkade
idéer som har fötts inom EU-systemet. Men, som
sagt, det är inte jag som är EU-anhängare. Det är
Gunnar Hökmark.
Anf. 189 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag har inte begärt denna replik för att
kritisera eller polemisera eller ens korrigera det av
Einarsson sagda, utan snarare för att förtydliga en
strof i hans inledning. Han sade sig förstå att vi soci-
aldemokrater inte ville skriva regeringen på näsan
och därmed ta ett initiativ för den eventuellt kom-
mande propositionen om en ny presstödsutredning.
Vi har fört fram argumenten i texten. Vi kan lägga
till ytterligare argument. Den argumentation som
finns i texten och den som Mats Einarsson har redo-
gjort för om mediaskuggans betydelse till exempel
eller bristen på medier i många delar av landet är
vital. Det finns en annan sak som vi kan notera och
som inte har tagits hänsyn till i det nuvarande
presstödssystemet. Det är fallet när förstatidningar
går ihop med andra tidningar och säkerställer att den
andra tidningen fortfarande kan leva med ett 51-
procentigt skilt material. Man har över huvud taget
inte tänkt till på den punkten i det nuvarande system-
et. Det är också en anledning till att man borde ha en
ny presstödsutredning.
Men om man säger ja till en sådan utredning, vil-
ket är då det värsta läget? Skulle det kunna innebära
att några av mittenpartierna gör sällskap med Mode-
raterna i syfte att avveckla? Det är en fråga som man
måste resa innan man drar i gång en ny presstödsut-
redning. Nu tittar jag på centerpartisten här i kamma-
ren. De och Kristdemokraterna måste vara med på
detta.
Jag vill i alla fall påannonsera för Mats Einarsson
och kammarens ledamöter som är intresserade av
mediedagar att det den 9 och 10 maj i ABF-huset
anordnas en stor folkrörelsebaserad mediehearing
med olika workshops och olika inledande talare:
Centerledaren, socialdemokratiske ledaren och många
andra. Välkommen dit!
Anf. 190 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Kenth Högström ger mig inte direkt
några möjligheter att gå i polemik, förtydliga eller
försvara någonting. Vi är helt ense på den här punk-
ten. Det arrangemang som Kenth gör reklam för
tycker jag verkar mycket intressant. Jag ser fram
emot det och hoppas kunna delta i det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
11 § Studiemedelsfrågor med mera
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU7
Studiemedelsfrågor med mera.
Anf. 191 TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
den moderata reservationen nr 1 samt säga att vi för
tids vinnande avstår från att yrka bifall till de övriga
reservationerna även om vi självfallet stöder samtliga.
Fru talman! Den avgjort viktigaste satsningen in-
för framtiden är utbildningen. Den goda utbildning-
ens främsta förutsättningar är i sin tur tillgången på
resurser och upprätthållandet av en hög kvalitet. Des-
sa saker går hand i hand.
En av de viktigaste frågorna är emellertid också
de villkor som gäller för enskilda studenters ekono-
miska situation. Vi moderater vill ha en samordning
av studenternas ekonomiska och sociala situation
under den samlade studietiden. Det behövs en kart-
läggning av samspelet mellan studiestödssystemet
och andra förmånssystem såsom bostadsbidraget,
socialförsäkringssystemet, socialbidraget och arbets-
löshetsförsäkringen. Studenternas situation har alltför
länge fallit mellan stolarna.
Det tydligaste exemplet på detta rör den roll som
Centrala studiestödsnämnden, CSN, spelar. Många av
de problem som finns har uppstått genom en rigid syn
på studiefinansieringen som ytterst har sin grund i
CSN:s dubbla monopol som beslutande myndighet
och som utbetalare. Varför ska egentligen utbetal-
ningarna av studiemedlen och myndighetsansvaret
vara oupplösligt förenade?
Det finns flera möjligheter till konkurrens och al-
ternativ som i dag inte tillvaratas. Studenternas möj-
lighet att betala tillbaka lånen har till exempel hamnat
vid sidan av fokus i debatten. Faktum är att det i rea-
liteten inte finns en hållbarhet i det nuvarande sys-
temet, inte ens en gång efter den sista reformen, sär-
skilt vad gäller skuldsättningsproblematiken. I takt
med att antalet studenter ökar kommer dessa problem
att accentueras och kanske inte ens denna kammare
kommer att kunna springa ifrån det. Det behövs av
flera anledningar politisk enighet kring ett långsiktigt,
hållbart och framför allt överblickbart studiefinansie-
ringssystem.
Moderaterna är inriktade på att konstruktivt söka
lösningar för ett heltäckande studiefinansieringssys-
tem som bygger på bredast möjliga politiska förank-
ring och som uppfyller följande avgörande principer.
För det första ska ett framtida studiefinansierings-
system vara ekonomiskt hållbart och överblickbart,
både för den enskilde studenten och för samhället.
För det andra ska högre utbildning löna sig även
ekonomiskt. Ett sätt att bidra till högre lönsamhet är
att på olika sätt försöka minska studenternas skuld-
sättning. Vi vill bland annat ta bort fribeloppet och
göra det möjligt för studenterna att arbeta extra utan
att få minskade studiemedel.
För det tredje ska systemet bidra till att motverka
den sociala snedrekryteringen. Det är många som i
dag av olika skäl inte vågar ta steget in i den akade-
miska världen. Det avgörande är att högre studier ska
löna sig. Studier utomlands ska inte missgynnas. Det
ger Sverige mer av spetskunnande och nödvändiga
internationella kontakter.
För det fjärde ska skulderna betalas tillbaka. Både
nuvarande och föreslagna system bidrar snarare till
det motsatta, ökad skuldsättning, eftersom sannolik-
heten att den enskilde ska kunna betala tillbaka studi-
elånet innan avskrivningen sker för många individer
är fullständigt obefintlig.
Vidare ska systemet skilja på sådan finansiering
som är relaterad till studierna och sådan som inte
direkt kan hänföras till det här området, exempelvis
sådan som rör bostad under studietiden. För sådana
kostnader måste vi tillskapa särskilda lånesystem.
Dessutom ska alla studenter ha rätt till såväl pri-
vatekonomisk rådgivning som information om vilken
kvalitet olika utbildningar har innan de fattar ett av de
kanske viktigaste investeringsbesluten i sina liv.
Självfallet måste också ett större mått av flexibi-
litet tillåtas så att även längre studier kan finansieras
via studiemedel och de som så vill kan erbjudas stu-
diemedel i mer än tio månader per år.
Slutligen vill vi konkurrensutsätta CSN genom att
skapa möjligheter för de studenter som så vill att få
sina studielån via sin bank eller andra låneinstitut.
Fru talman! För att ett ökat byggande av student-
bostäder ska bli verklighet anser vi att ett flertal poli-
tiska förändringar måste genomföras. Det måste bli
lättare att bygga billigt. De höga skatterna på byg-
gande och boende måste sänkas. Konkurrensen på
bygg- och byggmaterialmarknaden måste öka och ett
friare hyressättningssystem tillåtas.
I grunden måste planprocessen snabbas upp och
bli både billigare och effektivare. I dag kan en detalj-
plan överklagas i tre instanser och ett bygglov i fyra.
Detta är bisarrt. Kostnaderna för de här processerna
medför att nybyggnation hindras. I dag är det inte
heller tillåtet att bygga ovanpå befintliga fastigheter.
Om detta hade tillåtits hade man till exempel kunnat
bygga ovanpå stationsområden, parkeringshus eller
kontorslokaler. Dagens regler hindrar därmed byg-
gande av ett stort antal bostäder.
Bostadsbristen får inte bli ett hinder för människor
att utbilda sig. För att snabbt och enkelt skapa stu-
dentbostäder föreslår vi att tillfälliga studentbostäder
skulle kunna sättas upp runtom i landet. De här mo-
dulerna skulle sedan kunna monteras ned när de fyllt
sitt syfte och återanvändas på en annan ort.
Dessutom uppmanar vi härmed regeringen att in-
ventera de statliga fastigheter som enkelt kan göras
om till studentbostäder och att avskaffa skatten på
uthyrning av del av privatbostad. Detta är ett mycket
enkelt och snabbt sätt att få fram bostäder för ungdo-
mar och studerande. I Norge har man redan genom-
fört systemet med skattefri uthyrning av del av pri-
vatbostad med mycket gott resultat.
Fru talman! Vi kommer så till den fråga som kan-
ske är den största fläcken på studiesystemet i Sverige,
nämligen kårobligatoriet. Detta är principiellt felak-
tigt och bör därför avskaffas så snart som möjligt.
Obligatoriets existens är i dag ett bevis för hur liten
tilltro den svenska staten har till studenternas förmåga
att skapa frivilliga sammanslutningar för att tillvarata
sina intressen. I en tid då communities spontant växer
fram på Internet och många organisationers medlem-
stal ökar - dock inte allas - fortfar den svenska staten
att hålla kvar vid ett föråldrat system för studentre-
presentation vid våra lands universitet och högskolor.
För oss som tror på studenternas stora och viktiga
roll i utvecklandet av landets universitet och högsko-
lor är detta rätt stötande. Faktum är att kårobligatoriet
i själva verket kan antas ha snedvridande effekter på
konkurrensen mellan landets olika lärosäten då dessa
i dag inte behöver lägga ned extra tid och kraft på att
utveckla nya former för studentmedverkan och repre-
sentation. Eftersom studenterna inte aktivt väljer sitt
medlemskap i en studentkår finns det helt enkelt inte
konkurrens. I dag saknas också ett brett lokalt delta-
gande från landets studenter i studiesociala samman-
hang. Detta är ett bevis på de perverterade effekterna
av obligatoriet.
Studentkårerna kan i dag också uttaxera vilka be-
lopp de vill utan att någon instans kan påverka det
kvalitativa innehållet i deras verksamhet. Detta är
allvarligt eftersom möjligheten att demonstrera sitt
missnöje genom utträde från en kår faktiskt saknar
laglig sanktion. En student som är inte är medlem kan
exempelvis inte få tentera.
Det är alltså mot bakgrund av den argumentation
jag nu anfört nödvändigt att snarast avskaffa detta
obligatorium.
Fru talman! Det är också viktigt att fundera över
vad som ligger bortom vägens slut, det vill säga när
man väl har tagit ut sin examen, i synnerhet när man
befunnit sig länge vid akademin och doktorerat. Van-
ligtvis gör man sin så kallade post doc vid ett ut-
ländskt universitet eller forskningsinstitut. Dessa
finansieras dock ofta med stipendier som ju inte är
sjukpenninggrundande. Det innebär att man står inför
samma problem som när det gäller stipendiefinansie-
ring. Det är inte ovanligt att båda föräldrarna, i det
fall man har barn, tappar den sjukpenninggrundande
inkomsten under en gemensam utlandsvistelse.
Kvinnor är fortfarande en klar minoritet inom de
högre tjänsterna i universitetsvärlden, till exempel
forskningsassistenter, lektorer, forskare och inte
minst professorer. Att låta post doc-tjänstgörande och
även doktorander få behålla sin tidigare sjukpenning-
grundande inkomst är därför en mycket viktig signal
om att det ska gå att kombinera en forskningskarriär
med familj, inte minst för kvinnor.
Alternativet till detta system, om man inte har nå-
gon ordning på inkomsterna, är naturligtvis att spara
ihop pengar av sin doktorandlön eller post doc-
stipendium och drastiskt minska sina utgifter. Men
vad får det till följd? Exempelvis kan det innebära att
man inte kan bo i en större stad där arbeten för aka-
demiker finns eller att man får söka försörjningsstöd.
Avslutningsvis, fru talman: Våra studiefinansie-
ringssystem ska vara ekonomiskt hållbara och över-
blickbara för både studenter och samhälle. Högre
utbildning ska löna sig ekonomiskt, bland annat ge-
nom att skuldsättningen ska minska. Systemet ska
motverka social snedrekrytering, skulderna ska åter-
betalas och systemet ska ha större flexibilitet än för
närvarande så att även längre studier kan finansieras
med studiemedel.
Anf. 192 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Sverige fick ett nytt studiestödssys-
tem 2001. Det hade många brister som var uppenbara
för många av oss redan då, och studenters och vuxen-
studerandes sociala situation har verkligen inte blivit
bättre sedan dess.
Som utbildningspolitiker blir man ofta kontaktad
av studerande som berättar om sin situation. Frågorna
handlar om sådant som: Vad gör jag när pengarna
inte kommer på utlovad tid? Vad gör jag som ensam-
stående mamma om jag måste vara hemma med sjukt
barn och missar tentor så att studiemedlet uteblir?
Vad gör jag när jag själv blir sjuk?
Verkligheten är ju denna: Ska fler människor våga
satsa på långa utbildningar måste vi ha ett fungerande
studiestödssystem. Vi måste också ha ett system som
tar hänsyn till att även föräldrar studerar nuförtiden.
Jag vill minnas att en tredjedel av de inskrivna på
högskolorna är föräldrar. Samtidigt måste vi också ha
ett system som håller samhällsekonomiskt. I den
balansen tycker jag inte att regeringens politik är bra.
Den har misslyckats.
Den grundläggande principen är att studielån ska
betalas tillbaka och att samhället och den studerande
delar på kostnaderna för studier. Folkpartiet instäm-
mer i den grundprincipen men menar att samhällets
del av kostnaderna borde ha prioriterats på ett helt
annat sätt än vad regeringen gjort. En människas
satsning på högre studier ska ses som en investering,
inte bara för individen själv utan också för samhället i
stort. Därför är det en vettig princip att staten och
individen delar på det ekonomiska risktagande som
studier alltid innebär.
I dag ligger bidragsdelen, det man inte behöver
betala tillbaka, på 34,5 %. Folkpartiet menar att den
borde höjas i takt med vad ekonomin medger. Vi
menar att man ska ha som långsiktig målsättning att
komma upp till hälften bidrag och hälften lån.
Totalbeloppet - lån och bidrag - i studiemedlet
har skrivits upp med inflationen under mer än tio år,
men det har inte höjts. Detta är fel. Studerande har
faktiskt fått kraftigt ökade kostnader jämfört med
andra konsumentgrupper - för bostad, för bara en
sådan sak som tvånget att ha egen dator - men detta
har inte påverkat totalbeloppet i studiemedlet. Därför
föreslår Folkpartiet att totalbeloppet omedelbart höjs
med 200 kr i månaden och att det successivt skrivs
upp utifrån denna högre nivå.
Fru talman! Regeringen prioriterar fel när det
gäller studiemedel. Man har i år genomfört ett så
kallat rekryteringsbidrag, där vissa utvalda studerande
ska få hela studiemedlet som bidrag. De som det
närmaste året tjänat över en viss summa ska dessutom
få en ännu högre summa i form av bidrag.
Den här sammanblandningen med arbetsmark-
nadspolitik tycker jag är misslyckad. Det nya bidraget
kostar omkring 2 miljarder kronor om året i statsbud-
geten. De miljarderna kunde ha använts till att för-
bättra studiestödet för alla. Folkpartiets prioritering
innebär att alla studerande, vuxenstuderande, studen-
ter, studerande med barn, får bättre villkor.
I dag finns inga barntillägg i studiestödssystemet.
Många ensamstående föräldrar, oftast mammor,
tvingas avbryta sina studier. Vård av sjukt barn kan
vara katastrofalt. Det leder till missade tentor, ute-
blivna studiemedel och förstörd ekonomi. Genomgå-
ende, alltsedan regeringen tog bort barntillägget i
vuxenstudiestödet, har regeringen faktiskt verkat
ointresserad av att över huvud taget diskutera hur
studerande föräldrar ska få en bättre situation.
När det nuvarande systemet genomfördes blev det
också möjligt att söka tilläggslån. Folkpartiet föreslog
då i sin motion att den nya möjligheten i första hand
skulle ges till studerande med barn samt till funk-
tionshindrade. Riksdagen gav regeringen rätt att själv
bestämma över tilläggslånet. Då valde regeringen att
lägga pengarna på studerande över 25 år som året före
hade tjänat över 157 000 kr, men inte på studerande
med barn och inte på funktionshindrade. Det är enligt
min mening ett exempel på fel prioritering.
Nu har regeringen till sist tillsatt en studiesocial
utredning. Men den hade från början inte fullmakt att
utreda nya lösningar för barnfamiljerna. Men under
vintern, efter kritik från olika håll, har regeringen
äntligen gett ett tilläggsdirektiv om att faktiskt utreda
ett barntillägg för studerande. Det är glädjande, för
det är dags att inse att många studerande har barn och
att studiestödssystemet också måste ta hänsyn till
dem. Jag hoppas verkligen att utredningen också
diskuterar de riktigt svåra frågorna om ersättning för
vård av sjukt barn med mera.
Fortfarande har vi långa handläggningstider och
sena utbetalningar från Centrala studiestödsnämnden.
Det är naturligtvis inte rätt att en studerande ska få
vänta veckor över den utlovade tiden för utbetalning.
Alla som känner studenter och vuxenstuderande vet
att detta förekommer ofta.
Vi i Folkpartiet har lagt fram en rad förslag för att
förbättra servicen inom studiestödssystemet. Till de
allra flesta studerande tror vi att en bank skulle kunna
betala studiemedlet direkt över disk så fort den stude-
rande har ett studieintyg att visa upp. Allt talar för att
servicen skulle bli bättre med ett system där flera
banker och institutioner tävlar om att få erbjuda ser-
vice. Samtidigt ska i bakgrunden naturligtvis finnas
en myndighet som sätter upp regler och en statlig
borgen så att alla får låna pengar, även de som inte
har säkerhet.
När det gäller CSN upprepar också Folkpartiet sitt
krav på att CSN ska betala en omvänd straffavgift till
studerande om man inte klarar av att göra betalning
på utlovad tid.
Fru talman! Kammaren debatterade studiemedels-
systemet i höstas i samband med budgetdebatten. Då
fanns de flesta av Folkpartiets motionsyrkanden med.
De motionerna behandlas inte i dag. Vi har samman-
fattat vår politik för studiemedelssystemet i ett sär-
skilt yttrande som finns i dagens betänkande.
I dag har Folkpartiet bara två reservationer. Den
ena handlar om studiemedel vid utlandsstudier och
den andra om en examensbonus.
När det gäller utlandsstudier är reglerna snåriga
och oklara. Det är också bristande logik och samord-
ning inom EU. I utbildningsutskottet har vi i alla
partier varit överens om att fler svenska studenter ska
få möjlighet att studera utomlands. Men så länge
osäkerheten om studiestöd är stor är det många som
kommer att avstå från utlandsstudier. Det skulle
verkligen behövas ett initiativ från regeringens sida i
den här frågan.
Den andra folkpartireservationen handlar om att
uppmuntra studenter att fullfölja sina studier. I dag
ligger examensfrekvensen i snitt på 27 %. Det är
27 % av dem som påbörjar en utbildning som tar ut
en examen. Svenska studenter tar dessutom väldigt
lång tid på sig genom utbildningssystemet om man
jämför internationellt. Det här beror ju på många
andra saker, antagningssystem, undervisning och så
vidare. Men man kan också fråga sig hur samhället
riktar de stimulerande ekonomiska styrmedlen.
I dag får högskolan full betalning för en student
först när studenten fullföljt sin utbildning. Tyvärr
finns det tecken som tyder på att det här systemet kan
leda till brister i kvaliteten på högskolan, särskilt i
tider med brist på pengar. Vi har till och med under
vintern hört klagomål från studenter på vissa hög-
skolor som tycker att tentorna har blivit för lätta.
Nu kanske det skulle vara dags att fundera över
om man kunde rikta lite uppmuntran direkt till stu-
denten i stället. Någon form av examensbonus skulle
kunna vara ett sätt för uppmuntran. Folkpartiet har
lanserat ett förslag på att en student som fullföljer sin
utbildning på normaltid ska kunna få en del av studi-
emedlen avskrivna. Därför föreslår vi nu att regering-
en tillsätter en utredning för att pröva hur ett sådant
system skulle kunna se ut.
Som avslutning, fru talman, vill jag säga att studi-
emedelssystemet kan vara avgörande för om en män-
niska väljer att satsa på längre studier. Vi måste vara
beredda att pröva och tänka om, om vi ser att det
finns briser i systemet.
Jag nöjer mig med att yrka bifall till Folkpartiets
reservation 8 under punkt 12.
Anf. 193 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):
Fru talman! Allra först vill jag yrka bifall till re-
servation nr 4. Givetvis står jag bakom Kristdemo-
kraternas samtliga reservationer, men för tids vinnan-
de yrkar jag endast bifall till denna reservation.
Vårt samhälle är och blir i än högre grad ett kun-
skapssamhälle - ett samhälle där det är viktigt att lära
och där förmågan att lära nytt blir en överlevnadsfrå-
ga för välfärden.
Ett redskap för att möjliggöra kunskapssamhällets
utveckling, riva barriärerna så att fler kan studera och
göra studier tillgängliga för fler är studiestödet. Ge-
nom ett väl fungerande studiestöd kan fler lära och
vara aktiva och delaktiga i kunskapssamhället.
Det finns en hel del att göra för att nå dit. För fort-
farande är samhällets strukturer för studerande inte
anpassade till stora studentgrupper. Fortfarande finns
många steg kvar att ta för att undanröja de murar som
föder den sociala snedrekryteringen. Många studerar
också för att gå vidare till akademiska låglöneyrken
utan några egentliga ekonomiska drivkrafter. Det är
nödvändigt att det finns möjlighet till en dräglig var-
dagstillvaro under studieåren.
Fru talman! Schablonbilden av den käcke 19-årige
studenten med fest i sikte stämmer inte längre med
verkligheten. Många studenter har annan bakgrund
och även andra förutsättningar för sin studiesituation.
Det handlar till exempel om de studerande som har
barn; 52 000 studenter i Sverige har barn. De stöter
på en rad problem. Så sent som för något år sedan
fick var tredje av alla studenter med barn söka social-
bidrag. 87 % - de allra flesta - av de ensamstående
studenterna med barn fick socialbidrag. Något är fel
då så många är hänvisade till socialbidraget för sin
vardagliga försörjning.
För yngre studenter handlar det också om att för-
äldraförsäkringen är relaterad till tidigare inkomst.
Har man ingen tidigare inkomst får man endast ga-
rantinivån i föräldraförsäkringen.
Dagens studiemedelssystem präglas i alltför hög
grad av oklarheter och otydliga gränsdragningar
mellan utbildningspolitiken och andra områden, som
till exempel arbetsmarknadspolitiken. Visserligen har
regeringen efter en debatt här i riksdagen svängt i
frågan om tillägg för studerande med barn och bett en
utredare att titta närmare på det. Men som så ofta
annars kännetecknas regeringens politik av ett omiss-
kännligt drag av hafsighet, där olika opinioner ska
tillfredsställas för att passa in i det socialdemokratis-
ka samhällsbygget.
Vi kristdemokrater vill se ett studiemedelssystem
som är flexibelt och som stimulerar lusten att lära
under livets olika skeenden. Studiestödet ska göra det
möjligt för alla att oavsett bakgrund studera och ut-
vecklas. Med de behov av utbildad arbetskraft som
finns och som växer är det nödvändigt att studiestöds-
systemet drar sitt strå till stacken i arbetet med att
tillgodose behoven av arbetskraft. Det handlar även
om att attrahera de nya grupperna att studera. Det går
inte att förneka de ekonomiska drivkrafternas bety-
delse för att göra det möjligt.
Därför önskar vi kristdemokrater ett nytt studie-
medelssystem där ambitionen ska vara att halva stu-
diemedlet ska utgöras av bidrag medan den andra
halvan ska vara ett lån. Det handlar om en målsätt-
ning som ger den viktiga signalen att samhället vill
uppmuntra studier.
Fru talman! Vi kristdemokrater har en uppsättning
förslag för att förbättra studiestödssystemet och göra
ett aktivt kunskapssamhälle för fler möjligt. Vi före-
slår ett nytt studiestödssystem med stöd för grund-
skole- och gymnasiestudier, högre studier och ett
särskilt utbildningskonto för yrkesverksamma. Vi vill
att alla ska få nya chanser att studera och lära under
livets gång.
Därför föreslår vi ett nytt vuxenutbildningsstöd
för studerande mellan 25 och 55 år på grund- och
gymnasienivå. Alla däremellan ska erbjudas ett skat-
tefritt bidrag motsvarande hela totalbeloppet i studi-
emedelssystemet. På så sätt blir det möjligt också för
vuxna med försörjningsbörda att studera vidare utan
att familjens ekonomi går i kras. På så sätt når vi en
grupp som annars riskerar att falla mellan stolarna
och lämnas utanför möjligheten att lära hela livet.
Det handlar också om att se över och ta bort de
hinder som i dag försvårar eller till och med förhind-
rar lärandet. En hämsko är det tak som finns för hur
mycket en student får tjäna utan att studiestödet på-
verkas. Det är inte rimligt att en student som vill,
hinner och orkar extraarbeta vid sidan av studierna
straffas. Därför bör det inkomsttak som finns avskaf-
fas.
Sverige behöver fler - inte färre - med högskole-
utbildning. Därför måste de regler som hindrar stu-
denter från att studera och få ut sin examen tas bort.
Ett exempel är tolvterminsregeln i studiestödet. Det är
en svaghet att de studenter som av någon anledning
inte slutför sin utbildning på tolv terminer inte med
all självklarhet kan göra det. Tidigare regler om att
det ska räcka med särskilda skäl och inte krävas syn-
nerliga skäl bör återinföras. Ett annat exempel är den
bortre åldersgränsen för studiemedel. Det är ytterst
tveksamt att ha den typen av restriktioner i ett sam-
hälle där vi strävar efter det långsiktiga och återkom-
mande lärandet. Därför bör gränsen ses över.
Fru talman! Det handlar också om lärandet för de
vuxna. Vi väntar fortfarande på regeringens reaktion
på riksdagens ställningstagande för ett utbildnings-
konto, för en möjlighet att studera återkommande
även under arbetslivet.
Fru talman! Det är tydligt att ett nytt studieme-
delssystem behövs för våra studerandes och för vårt
kunskapssamhälles skull.
Anf. 194 HÅKAN LARSSON (c):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till fyrpartire-
servationen nr 6 i betänkandet.
Tyvärr råder det inte än lika tillgång till högre
studier för alla anno 2003, även om mycket har gjorts
genom åren. Den sociala snedfördelningen är fortfa-
rande ett allvarligt problem. Det är ett problem som
måste åtgärdas om fler ska kunna utbilda sig på uni-
versitets- och högskolenivå. Om målsättningen att
minst 50 % av en årskull ska kunna studera vid uni-
versitet eller högskola ska uppfyllas måste kraftfulla
åtgärder vidtas för att möjliggöra detta.
Grundhållningen måste vara att en människa inte
ska behöva avstå från högre studier av ekonomiska
eller sociala skäl. Goda sociala och ekonomiska vill-
kor är också förutsättningar för att studenterna ska
kunna tillgodogöra sig sina studier på bästa sätt. Li-
kaså är det viktigt att man ska kunna bedriva högre
studier varhelst man bor och verkar i landet. Mot den
bakgrunden är satsningen på distansundervisning
viktig. Där har det nya Nätuniversitetet stor betydelse
framöver.
Den enskilt viktigaste orsaken till den sociala
snedrekryteringen är studiefinansieringssystemet. Vi
har ett ganska nytt system, men vi är inte nöjda med
dess utformning. Från Centerpartiets sida arbetar vi
därför sedan flera år tillbaka för ett nytt system där
bidrag och lån utgör 50 % av totalbeloppet i studiefi-
nansieringen. Det handlar om att ekonomiskt under-
lätta för studerande från studieovana hem att våga ta
steget in i högskolan. Då får de inte skrämmas bort av
stora låneskulder under resten av livet. Vi har ut-
vecklat detta i ett särskilt yttrande i betänkandet efter-
som våra motioner behandlades i samband med bud-
geten i december.
Vi lever i en alltmer internationaliserad värld där
svenska studerande i allt större utsträckning väljer att
studera vid läroanstalter utomlands. Det är emellertid
inte alltid så enkelt ekonomiskt sett. En svensk stu-
dent som skriver sig utomlands kan exempelvis inte
beviljas svenska studiemedel. Vad som krävs i den
reservation jag har yrkat bifall till är mot den bak-
grunden inte orimligt, nämligen att man åtminstone
utreder reglerna för studiemedel vid studier utom-
lands.
Många studenter lever generellt sett under eko-
nomiskt otrygga förhållanden. De får ofta inte del av
de generella trygghetssystemen i vårt samhälle efter-
som de i regel saknar sjukpenninggrundande inkomst.
Det drabbar, som vi har hört tidigare, inte minst stu-
derande med barn. Det är bra att regeringen har till-
satt en utredare som ska se över studenternas situa-
tion. Men utredningen är alltför begränsad till att
analysera de studerandes ekonomiska och sociala
situation, även om det är positivt att man har gett
tilläggsdirektiv om att utreda barnfamiljernas speci-
ella situation.
Vi skulle gärna se en bredare parlamentarisk ut-
redning. Det skulle vara en utredning som också ska
lägga fram förslag till förändringar och förbättringar
för olika studerandegrupper. För framtiden är utma-
ningen för oss alla att ingen som önskar bedriva hög-
re studier ska behöva avstå från detta av ekonomiska
och sociala skäl. För en positiv utveckling behöver vi
mer kunskap och kompetens, fler medborgare som får
möjlighet att utbilda sig vidare under ett livslångt
lärande. Det handlar om att investera för framtiden.
Låt oss göra vad vi kan för att skapa de förutsättning-
ar detta kräver.
Anf. 195 JAN BJÖRKMAN (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlar riksda-
gen ett antal motioner från den allmänna motionsti-
den. Motionerna handlar i huvudsak om studieme-
delsfrågor. Som flera talare har varit inne på vill jag
också inleda med att konstatera att kraven på kunskap
och kompetens ökar alltmer. Det gäller kraven i ar-
betslivet och samhällslivet och kraven på oss som
medborgare och brukare.
En god grundutbildning med möjlighet till åter-
kommande kompetensutveckling är viktig och nöd-
vändig. Inom många områden är det som tidigare var
tillräckliga kunskaper både för att ta sig in på arbets-
marknaden och för att behålla sin plats där inte längre
tillräckligt. Därför är det enkelt att se att de krav som
det livslånga lärandet ställer också är en realitet. Det
var mot den bakgrunden som riksdagen 1999 fattade
beslut om ett nytt studiestödssystem. Det nya system-
et trädde i kraft vid halvårsskiftet 2001. Beslutet
innebar bland annat att vi fick ett samlat studieme-
delssystem som omfattar studerande på grundskole-
och gymnasienivå liksom studerande på högskolenivå
och annan eftergymnasial nivå.
Det nya systemet innehåller två bidragsnivåer, en
generell nivå och en nivå för särskilt prioriterade
grupper. Man kan i det nya systemet, lika väl som i
det gamla, erhålla studiemedel 240 veckor, det vill
säga 12 terminer.
Bland reforminslagen fanns en höjning av bi-
dragsdelen liksom en kraftig ökning av det så kallade
fribeloppet. Studier med studiemedel blev också
pensionsgrundande. Det kanske också är viktigt att
komma ihåg det när man diskuterar värdet av bi-
dragsdelen.
Den här reformeringen av studiestödssystemet
belöpte sig till 2,1 miljarder kronor, exklusive pen-
sionskostnaderna.
Till detta kommer det från den 1 januari i år att
finnas ett nytt rekryteringsbidrag för att stimulera
vuxnas lärande. Syftet med det här förmånliga bidra-
get är att det ska stimulera nya grupper, det vill säga
att de som är i störst behov av utbildning ska stimule-
ras att ta steget in i utbildning.
Målgrupperna för detta nya rekryteringsbidrag är
dels personer med kort tidigare utbildning som är
eller riskerar att bli arbetslösa, dels personer som på
grund av funktionshinder behöver mer tid för studier-
na. För det här budgetåret finns det drygt
1,7 miljarder kronor anslagna till detta ändamål.
Det finns väl skäl att notera, även om det indirekt
har framgått, att det här bidraget, som ska rikta sig till
dem som har de största behoven, är Folkpartiet och
Moderaterna emot.
I betänkandet behandlas också, vilket har fram-
kommit, krav på att införa ett nytt studiestödssystem.
Det är mot bakgrund av det som jag har redovisat
tidigare, nämligen att vi nyligen har infört ett nytt
studiestödssystem, dessutom gjort ekonomiska sats-
ningar i det och att det alldeles nyligen har trätt i
kraft, som vi har avvisat kravet på att införa ett nytt
studiestödssystem. Man kan inte vara alldeles säker
på vad det ska innehålla eftersom de olika kravstäl-
larna har olika synpunkter på det.
När jag lyssnar på debatten hör jag många vackra
ord om studiestödet och många vackra önskemål. Det
är 50 % bidrag och 50 % lån, förbättrade villkor för
barnfamiljer och förbättrade villkor för andra grup-
per.
Jag måste säga att när jag tittar i riksdagens beslut
för budgetåret 2003, om vi tar det som nu gäller, ser
jag inga som helst spår av att man följer upp de här
önskemålen med några ekonomiska åtaganden.
Tittar jag på budgeten ser jag att Moderaterna har
85 miljoner mindre, Folkpartiet har 2,1 miljarder
mindre och Centerpartiet har 50 miljoner mindre än
det som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpar-
tiet har i sitt budgetförslag.
Till kd:s heder ska sägas att de pratar om vuxnas
möjligheter till lärande och i sitt budgetförslag har
kvar pengarna till rekryteringsstödet och därmed
193 miljoner mer än majoriteten.
I övrigt finns det inga spår av detta positiva tal.
Det räcker inte med fagert tal, utan det måste också
finnas en ekonomisk grund för det.
Som Håkan Larsson var inne på finns det i detta
betänkande en gemensam borgerlig reservation. Till
grund för den reservationen ligger en folkpartimotion.
I sina huvuddelar är den motionen tillgodosedd i dag,
och därför blir reservationens krav på utredning av
reglerna för bidrag vid utlandsstudier lite svårbegrip-
ligt. Läser man reservationen får man ingen som helst
vägledning till vad man ska titta på, vilka delar det
ska innehålla eller vilka förväntningar man har på
detta. Det är ett väldigt otydligt medskick från reser-
vanternas sida. Jag har svårt att riktigt förstå vad det
är man vill med den utredningen, och det är väl också
grunden till att utbildningsutskottets majoritet har
sagt att man inte ställer sig bakom det kravet.
Miljöpartiet har tagit upp frågan om studiestöd för
vuxna romer. Självfallet är det en viktig grupp, precis
som andra grupper som har kort och bristfällig ut-
bildning, och det är viktigt att de får möjlighet att
studera. Jag menar att den möjligheten också finns,
dels genom de 50 veckor som det så kallade rekryte-
ringsbidraget kan erhållas, dels genom de studieme-
del i upp till 100 veckor som kan erhållas därutöver.
Därför torde möjligheten för dessa grupper att studera
som vuxna finnas inom ramen för de nuvarande stöd-
formerna.
Låt mig sist och slutligen bara konstatera att kd
har föreslagit ett nytt studiestödssystem för vuxna.
När jag läser förslaget blir jag inte klok på hur det är
tänkt att fungera. Man ska ha chans att komplettera
grundskole- och gymnasiebetyg om man inte har
sådana. Men samtidigt finns det ett annat system som
handlar om att yrkesverksamma ska hamna utanför
och ha ett eget system. Då blir jag inte klok på vilka
den första gruppen avser, och vad som i så fall är
volymen, finansieringen och kostnaden för det sys-
temet.
Det som framgår klart av kd:s krav är att det sys-
tem man har tänkt sig blir sämre för dem som är
mellan 20 och 25 år. De får drygt en halvering av det
stöd som de erhåller i dag. Vi kan också se att sys-
temet blir kostnadsdrivande därutöver, om man inte
tänker sänka utbildningsvolymen.
Jag vill avsluta med att yrka avslag på samtliga
reservationer som finns i detta betänkande och bifall
till förslaget i betänkandet i dess helhet.
Anf. 196 TOBIAS BILLSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag ska börja med den del som hand-
lar om finansieringen av förslag. Vi lägger inga ofi-
nansierade förslag i denna kammare från Moderater-
nas sida. Vi räknar på tre år. Det kommer alltså att
finnas en möjlighet att i vår budget slanta upp för de
förslag som vi kommer med. Men Jan Björkman
avvisade nyss tanken på att utreda studiestödssystem-
et på nytt, och därför är det väldigt svårt att definiera
var pengarna ska läggas.
Min fråga handlar däremot i huvudsak om någon-
ting annat. Göteborgs universitet förlade i mitten av
70-talet utbildningar till University of Sussex i Eng-
land. Det är ganska många studenter på Göteborgs
universitet som vill studera vid den här institutionen.
De söker då dit men blir antagna av University of
Sussex. Det innebär att dessa studenter sägs läsa vid
svenskt universitet och anses alltså inte bedriva sina
studier utomlands. Det innebär att de inte heller får
samma studiemedelsbelopp som de som söker till
samma utländska universitet genom till exempel ett
utbytesprogram. Det är naturligtvis inte bra.
Min fråga till Jan Björkman är: Anser Socialde-
mokraterna att det är rimligt att det får se ut på det här
viset? Om det inte är rimligt, vad tänker man i så fall
göra åt saken?
Anf. 197 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Jag noterade att Tobias Billström sade
att hans fråga i huvudsak handlade om Göteborgs
universitet. Jag uppfattade nog att huvudanförandet i
huvudsak handlade om det som inte finns i betänkan-
det, nämligen kårobligatoriet och plan- och byggfrå-
gor.
När det gäller de som studerar vid utländska uni-
versitet finns det ett fungerande regelverk för detta.
När det gäller svenska universitet som förlägger delar
av sin utbildning utomlands följer de det svenska
systemet. Utbildningsutskottets majoritet har inte sett
någon anledning att ändra på det.
Om jag har förstått saken rätt har väl inte Mode-
raterna lyckats övertyga något annat parti än sitt eget
om att ändra det systemet. Jag är inte beredd att för-
orda en förändring av det.
Sedan säger Tobias Billström när det gäller ett
nytt studiestödssystem att Moderaterna naturligtvis
kommer att finansiera det när de lägger det. Men för
oss i kammaren vore det intressant att få något slags
hint om vad vi pratar om. Hittills har ni vid varje
budgethantering lagt mindre pengar på studiestöd än
de som har kommit från den nuvarande samarbetsko-
alitionen.
Är det inriktningen för reformeringen även fram-
över att det ska kosta mindre än i dag? Eller har ni
någon ambitionsnivå ekonomiskt sett som ni siktar på
när ni nu lägger de här förslagen? Eller finns det
ingen beräkning alls, utan det får bli vad det råkar
bli? Det skulle vara spännande att höra hur Modera-
terna har tänkt om studiestödssystemets finansiering
framöver.
Anf. 198 TOBIAS BILLSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Det är helt riktigt att kårobligatoriet
och bostadsfrågan inte är direkt nämnda i betänkan-
det, men visst hänger de ihop med de frågor som vi
diskuterar här, inte minst när det gäller kårobligatori-
et. Det innebär att man tar pengar från studenterna
varje termin. Det är inga små summor som det hand-
lar om.
Sedan fick jag inget svar från utbildningsutskot-
tets ordförande på frågan om University of Sussex.
De gånger som utbildningsministern har framträtt här
i kammaren och diskuterat den frågan har han inte
ansett att det gör någonting att dessa studenter får ett
antal tusenlappar mindre i månaden på grund av detta
antagningssystem. Det tycker vi är mycket märkligt. I
ett globaliserat tidevarv är det nödvändigt att även det
svenska studiemedelssystemet är uppdaterat så att
man inte lämnar utrymme för den här typen av bris-
ter. Det är betecknande att man inte tänker sig några
reformer där.
Naturligtvis kan man stå här och diskutera sum-
morna i budgeten och förhållandet till övriga borger-
liga partier. Vi kommer nog överens när det blir dags
därför att vi måste komma överens.
Men det också betecknande att även om studie-
medelssystemet har reformerats är det på intet sätt så
att man har kommit till rätta med de stora brister som
finns, och då tänker jag särskilt på de vuxenstuderan-
de som i dag är utsatta för en djungel av olika bi-
dragsformer. Det är inte helt lätt att föra en seriös
diskussion om de frågorna så länge som systemet är
så pass diversifierat för de vuxenstuderande som det
faktiskt är - för att ta ett exempel.
Anf. 199 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller Göteborgs universitet
sade jag att vi inte är beredda att ändra det nuvarande
regelverket, och det får väl tydas som att mitt svar är
nej.
Det är klart att det finns brister i studiemedels-
systemet, och det kommer det alltid att finnas. Det är
ju därför som vi ständigt jobbar med att förändra det.
Det var intressant att Tobias Billström tog upp vux-
enutbildningen som exempel på svårigheter.
Ett sätt att göra regelverket enklare för de vuxen-
studerande är ju att göra det som Moderaterna före-
slår, nämligen att ta bort bidraget helt och hållet och
fastställa det till noll. Det är klart att då blir inte re-
gelverket särskilt komplicerat. Men det är inte den
ambitionsnivån som vi socialdemokrater och inte
heller majoriteten i riksdagen har, utan vi vill skapa
förutsättningar för så många som möjligt att vara
aktiva och ta del av det livslånga lärandet.
Ska man göra det och också komma till rätta med
en del av de problem som har nämnts från talarstolen
får man nog vara så god att ställa upp för en del av de
förutsättningar som krävs för att alla ska få möjlig-
heter att skaffa sig kunskaper. Då är till exempel
rekryteringsstödet, som flera av riksdagens partier
också förordar, en viktig ingrediens om man ska
gynna vuxnas möjligheter till studier.
Det är synd att Moderaterna vill göra regelverket
så enkelt att bidraget helt försvinner.
Anf. 200 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jan Björkman redovisade en hel del
av vår historik och vad vi i de olika partierna hade för
åsikter. Jag vill kort kommentera det.
När det gäller budgethöjningen kan jag säga direkt
att Jan Björkman har fel. Folkpartiet har finansierade
förslag, och vi föreslår en höjning av totalbeloppet för
alla studerande. Det är - liksom alla våra övriga för-
ändringar i studiestödssystemet - beräknat på det
antal studenter som vi antar kommer att ansöka om
studiemedel, och det är alltså finansierat i vår to-
tallösning.
Sedan är det en annan sak att vi under de senaste
åren har räknat med färre vuxenstuderande än rege-
ringen, och regeringen själv har varje år gått ned till
Folkpartiets nivå. Ni har alltså kommet ett år efter
medan våra beräkningar har stämt med det sökan-
detryck som har funnits till vuxenutbildningen. Men,
som sagt, vårt förslag till höjning av totalbeloppet är
finansierat.
De som får rekryteringsbidrag slipper att låna
pengar. Eftersom Jan Björkman nämnde funktions-
hindrade elever vill jag påminna om att Folkpartiet i
samband med studiemedelsreformen motionerade om
att funktionshindrade som på grund av sitt funktions-
hinder behöver längre tid på sig för sina studier ska
kunna få ett bidrag utan att behöva låna pengar. Den
gruppen har vi velat prioritera som en grupp som inte
behöver låna pengar.
På tal om prioriterade grupper ska de kunna få ett
tilläggslån. Min fråga till Jan Björkman är: Anser inte
Jan Björkman att studerande med barn borde vara en
prioriterad grupp i studiestödssystemet?
Anf. 201 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Ulf Nilsson sade att jag pratade om
historiken. Det är möjligen sant eftersom jag beskrev
hur det nya studiestödssystemet ser ut. Den som läser
protokollet kan se att jag har en frände i Ulf Nilsson
som gjorde samma sak, fast utifrån Folkpartiets poli-
tik.
Sedan sade jag inte att Folkpartiet inte hade finan-
sierat sina budgetförslag. Jag sade att ni hade drygt
2,1 miljarder mindre till studiestöd än vad vi social-
demokrater har.
Ulf Nilsson aktade sig naturligtvis noga för att
prata om framtiden, men det gjorde jag. Om man vill
reformera studiemedelssystemet bör man ha en ambi-
tionsnivå. Om man inte ska försämra i samband med
reformeringen bör man se till att avsätta mera pengar.
Det var utifrån detta som jag sade att jag inte ser
någonting av dessa goda ambitioner. Jag undrade om
det fanns några funderingar kring hur mycket pengar
som man möjligen skulle kunna tänka sig att tillföra.
Ulf Nilsson beskrev 200-kronan som en förbätt-
ring för studenterna. Den betalas ju av de vuxenstude-
rande. Det är sanningen. Men ni har i ert budgetför-
slag plockat bort de drygt 1,7 miljarder som rekryte-
ringsbidraget uppgår till. Det tycker jag är synd. Den
prioriteringen har inte vi velat göra.
När det till sist gäller studerande med barn pågår
ju nu den studiesociala utredningen. Den har fått som
tilläggsdirektiv att se över den frågan, så jag antar att
vi så småningom här i riksdagen får chans att åter-
komma till den debatten.
Anf. 202 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Just de mellan 1 ½ och 2 miljarderna
som det så kallade rekryteringsbidraget kostar är ett
exempel på en dålig prioritering när det gäller hur
man ska reformera studiestödssystemet i framtiden.
Vi har sagt nej till detta bidrag som inte alls gäller
alla vuxenstuderande utan bara vissa som kommunala
tjänstemän ska välja ut. De hade kanske haft mera
glädje av att delta i reguljär arbetsmarknadsutbild-
ning. Genom att använda dessa pengar till att förbätt-
ra för alla har vi tagit ett första steg för en långsiktig
reformering av studiemedelssystemet.
Vi diskuterade detta med barnfamiljer och inte
minst ensamstående med barn redan 2000 när sys-
temet beslutades. Sedan dess har Socialdemokraterna
hela tiden sagt nej till att de ska få utnyttja möjlighe-
ten till tilläggslån i studiestödssystemet.
Nu kom det ett tilläggsdirektiv för någon månad
sedan om att man ska utreda barnfamiljernas förhål-
landen. Men ni har sagt nej hela tiden till att låta dem
få möjlighet till tilläggslån. Därför måste jag upprepa
frågan: Varför tycker ni inte att studerande med barn
är en prioriterad grupp?
Anf. 203 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att Folkpartiet un-
der senare år tyvärr har haft en tradition av att vara
det parti som är minst intresserat av vuxenutbildning,
om man tittar på de satsningar som görs. Nu har ni
hamnat i samma läge som Moderaterna när det gäller
rekryteringsstödet, och det beror väl på att det inte går
att komma lägre än till noll. Moderaterna har utkäm-
pat ärans strider på det området.
Ulf Nilsson säger att det rör sig om grupper som
man inte vill prioritera. Ja, grupperna består av ar-
betslösa, människor som riskerar att bli arbetslösa och
som behöver kompetensförsörjning eller av funk-
tionshindrade. Jag har respekt för att ni vill prioritera
bort dessa grupper, men jag är inte beredd att göra
det. Det är därför som de drygt 1,7 miljarderna i årets
budet är ett viktigt inslag för att ge fler möjlighet att
rusta sig för det samhällsuppdrag som man vill ta på
sig.
Sedan återkommer Ulf Nilsson till barnfamiljerna.
Vi har försökt att göra insatser för barnfamiljerna
även utanför studiestödssystemet genom att höja
barnbidraget, genom att sänka avgifterna i barnom-
sorgen och genom att höja den sjukpenninggrundande
inkomsten. Dessutom har vi tillsatt den studiesociala
utredningen som har i uppdrag att titta på denna frå-
ga, och då får vi chans att återkomma till den. Men
man ska komma ihåg att en del av de ambitioner som
vi har haft med studiestöden på 90-talet har stäckats
av den dåliga ekonomi som vi ärvde av den regering
som Ulf Nilsson var med och röstade fram och som
misskötte ekonomin i början av 90-talet.
Anf. 204 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Låt mig först med tillfredsställelse
hälsa att Jan Björkman insett att i studiemedelsfrågan
är regeringsunderlagets partitrojka en släpvagn. Rege-
ringsunderlaget har sackat efter när det gäller sats-
ningarna på studiemedelssystemet. Som Jan Björk-
man mycket riktigt konstaterade blev resultatet av
regeringsunderlagets budgetförhandlingar att man
drog ned ordentligt på det här utgiftsområdet. Vi
kristdemokrater satsar mer än regeringsunderlaget på
studiemedelsområdet.
Jag vill återkomma till situationen för studerande
med barn, Jan Björkman. Vi har hört här att oerhört
många studerande med barn fastnar i socialbidrags-
fällan. De hänvisas till det kommunala försörj-
ningsinstrumentet för att klara sin vardagliga försörj-
ning, för att klara mat, för att klara kläder - för att
klara en vardag.
Vad gör då regeringsunderlaget åt detta? Tycker
Jan Björkman att det är rimligt att så många är hänvi-
sade till socialbidrag? Tycker Jan Björkman att det är
rimligt att regeringen tillsätter en studiesocial utred-
ning som inte får lägga fram förslag som har att göra
med gränsdragningen mellan studiestödet och ar-
betslöshetskassan? Det verkar vara en fredad ko i den
socialdemokratiska regeringspolitiken.
Fru talman! Tycker Jan Björkman verkligen att
det är rimligt att regeringen tillsätter en utredning
som har ett så litet mandat att göra så lite för en så
stor grupp?
Anf. 205 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Frågan om de studerande med barn
har jag redan svarat på två gånger. Vi får möjlighet
att återkomma till den frågan och ta ställning till de
eventuella insatser som kan tänkas bli följden av det
arbete som nu pågår. Vi får vänta till dess med den
diskussionen.
Torsten Lindström berömmer sig av att ha ett hög-
re anslag i budgeten för 2003 än vad regeringskon-
stellationen har och gläder sig över det. Det tycker jag
är bra att han kan göra. Samtidigt kan jag ställa frå-
gan till Torsten Lindström: Hur mycket hade det
blivit kvar av detta om du hade tvingats att samregera
med Moderaterna och Folkpartiet, som inte vill ha
några pengar på det här området? Hur långt hade ni
då kommit i förhandlingarna? Och hur mycket hade
ni lyckats freda av det som vi har hört att man från
Folkpartiets och Moderaternas sida betraktar som
slöseri med pengar, detta att satsa på arbetslösa och
funktionshindrade via rekryteringsstödet, som vi nu
har gjort? Det skulle vara intressant att höra Torsten
Lindströms bedömning i den frågan. Jag tror att
Torsten Lindström har större bekymmer med Folk-
partiet och Moderaterna än vad vi tre partier har, som
faktiskt har åstadkommit pengar på det här området.
Anf. 206 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Regeringsunderlaget har åstadkommit
mindre pengar än i det kristdemokratiska förslaget.
Sedan tror jag nog att vi i en regeringssituation
kommer att komma överens. Det har vi gjort förut,
och det kommer vi säkert att göra igen.
Fru talman! Jan Björkman glider här och vill
vänta på utredningen. Nu gällde inte min fråga vad
utredningen ska komma fram till, utan min fråga
gällde varför utredningen inte får komma med de
förslag som kanske krävs när det gäller gränsdrag-
ningarna mellan studiestödet och arbetslöshetsförsäk-
ringen. Är det inte att bakbinda utredningen i förväg
att inte ge utredningen det mandat den kan behöva?
Fru talman! Jag ber inte Jan Björkman att titta i
spåkulan och gissa vad utredningen kommer fram till.
Den diskussionen kan vi spara och ta senare. I dag,
fru talman, vill jag fråga Jan Björkman: Är inte detta
att bakbinda utredningen och omöjliggöra de refor-
mer som behövs för att studerande med barn ska
kunna ha en dräglig vardagstillvaro?
Anf. 207 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Som jag har uppfattat det under flera
år har Torsten Lindström, hans parti och andra efter-
lyst en studiesocial utredning. Nu har vi en studieso-
cial utredning, och då kritiserar Torsten Lindström
den innan vi har sett resultatet av den. Jag tycker att
det vore bra om vi fick se resultatet av utredningen
och de förslag som läggs fram innan man kritiserar de
resultat som kan komma fram. Jag tror också att vi
kan ha en bättre debatt om innehållet i utredningen
om den faktiskt får presentera förslagen först.
Sedan den andra frågan om storleken på rekryte-
ringsstödet - jodå, jag tror säkert att ni kan komma
överens. Men det var inte det jag frågade om, utan det
var vem som ska bestämma nivån på rekryteringsstö-
det och satsningarna på vuxenstudier. Är det Torsten
Lindström eller är det Folkpartiet och Moderaterna?
Jag kan bara konstatera att jag inte fick något svar,
och det kanske är säkrast så för Torsten Lindströms
skull.
Anf. 208 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! En del av de här frågorna känns gans-
ka välbekanta. Jag tror att vi känner igen rätt många
av motionerna. Vänsterpartiet har inga motioner. Jag
vill därför börja med att yrka bifall till förslagen till
riksdagsbeslut i utbildningsutskottets betänkande.
För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att i princip
kunna jämställa studier med arbete. Det är vår mål-
sättning. Vi tycker inte att studenter ska exkluderas i
något sammanhang och från andra stödsystem, utan
de ska behandlas på samma sätt som de som för-
värvsarbetar.
I det långa perspektivet är det vårt mål att genom-
föra studielön. Men i det korta perspektivet vill vi
prioritera en höjning av totalbeloppet i studiestödet,
eftersom studenterna som grupp faktiskt har tappat
avsevärt i konsumtionsutrymme under de senare åren.
Därefter skulle vi vilja höja bidragsnivån ytterligare.
Det är för oss angelägna reformer som vi vill med-
verka till att skapa utrymme för så fort det nu så osäk-
ra ekonomiska läget har stabiliserats och det finns ett
tillräckligt finansiellt utrymme för ytterligare refor-
mer.
Vi är, liksom alla andra här, också väldigt glada
över och nöjda med den studiesociala utredning som
nu är i gång och som ska se över hur studenterna är
relaterade till andra trygghetssystem. Men vi är lite
förvånade över att flera partier nu går upp och säger
att det vore ju bra om det inte bara varit en analys
man skulle göra utan att man också hade kunnat
komma med konkreta förslag. Det var precis det vi
motionerade om för ett antal månader sedan, och
utbildningsutskottet behandlade motionen. Då fick
den inget stöd.
Vänsterpartiet står bakom det nuvarande studi-
estödssystemet. Vi tycker att det är en produkt av ett,
enligt min mening, fruktbart samarbete mellan Soci-
aldemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi
bedömer det nuvarande systemet i förhållande till det
tidigare som lättare att överblicka för studenterna. Det
är en fördel att det är både sammanhållet och enhet-
ligt. Därmed tycker vi också att det har blivit rättvisa-
re.
Möjligheten att studera med förhöjd bidragsnivå
och möjligheten att ansöka om tilläggslån för dem
som inte har nått treårig gymnasiekompetens har
också en klart utjämnande effekt. Men vi skulle gärna
se att möjligheten till tilläggslån utvidgades just till
gruppen studenter med barn och en större försörj-
ningsbörda.
Vi tycker också att det här systemet har blivit
mycket lättare och därmed också billigare att admi-
nistrera. Det ger studenterna minskad skuldsättning,
men det ger också studenterna ett ökat ansvar för
lånen. Studenterna måste nu i högre grad än tidigare
planera sina studier och vara målinriktade i sina val.
Det är vi medvetna om.
Tillsammans med andra stödformer som inte alla
är studiestödsformer, exempelvis aktivitetsersättning
när det gäller arbetsmarknadsutbildningarna och
rekryteringsbidraget, som jag inte vill kalla en studi-
estödsform - det är någonting helt annat - har det
nuvarande studiestödet mycket av den flexibilitet som
jag tycker krävs för att möta behovet hos enskilda
individer i olika situationer, individer som lever under
vitt skilda livsbetingelser.
Det, sammantaget med ett eventuellt kommande
individuellt kompetenssparande kan, om det är rätt
utformat, ytterligare förstärka den här flexibiliteten.
Men jag tycker också att inget i denna värld är så bra
att man inte kan behöva förbättra det. Det finns även
nu saker som behöver förbättras och utvecklas.
Först gäller det den ökande gruppen studerande
med barn. Där har samarbetspartierna i det så kallade
121-punktprogrammet, som berättar vad vi vill försö-
ka åstadkomma under den här mandatperioden,
tydliggjort en gemensam ambition att stödja just den
gruppen av studenter, kanske genom att införa ett
barntillägg för studerande.
Nu har ju också, som redan har nämnts här, den
studiesociala utredningen fått uppdraget att se över
hur ett sådant här eventuellt barntillägg skulle kunna
utformas och vilka konsekvenser det skulle kunna få.
Det andra som vi tycker att man måste se över för
att förbättra det här är att det ska kunna gå att kombi-
nera deltidssjukskrivning med deltidsstudier. Det är
speciellt viktigt nu med tanke på hur vi diskuterar
kring de höga sjukförsäkringstalen. Den frågan analy-
seras ju också nu genom utredningen om skyddstider
för sjukpenninggrundande inkomst. Vi förväntar oss
att det kommer att bli ett bra, skarpt förslag där.
Ett tredje problem som återstår, och som jag kän-
ner starkt för, är de personer som har fyllt 50 år och
kanske är något äldre. De har i dagens läge ganska
små möjligheter till kompetensutveckling och studier.
Här vill jag säga att jag tycker att det finns en brist i
systemet.
Jag tänkte att jag skulle läsa igenom alla de här
motionerna även om jag tyckte att jag kände igen en
del. Då är det särskilt en som jag tycker är förvånan-
de, och det är faktiskt Kristdemokraternas. Man vill
ha ett nytt studiefinansieringssystem med rätt för den
enskilde att fullfölja sina gymnasiestudier upp till 25
års ålder. Det låter ju jättebra. Men studierna under
gymnasietiden ska finansieras med ett gymnasie-
bidrag och det är, hör och häpna, på 1 050 kr per
månad. Det är ungefär som barnbidraget. Det ska man
få, om jag har tolkat kd rätt fram tills att man fyllt 25
år.
Då måste ju kristdemokraterna vilja förlänga för-
sörjningsansvaret för föräldrarna fram tills dess att
deras barn har fyllt 25 år. Det känns som någonting
högst orimligt. Och det är inte bara ett förlängt föräld-
raansvar som känns orimligt, utan ett föräldraansvar i
det här fallet innebär ju också ett förlängt föräldrabe-
roende. När ska vi betrakta människor som vuxna?
Sedan vill man, det har Jan Björkman också
nämnt, för dem som är äldre än 25 år, upp till 55 år,
ha ett hundraprocentigt skattefritt bidrag motsvarande
1 663 kr per studievecka. Och så ska man kunna låna
högst 3 000 kr per månad till detta. Det ska faktiskt
bli jättespännande att se hur Kristdemokraterna ska
kunna finansiera det här, för det kostar väldigt myck-
et pengar. Jag skulle vilja säga så här: Jag hoppas att
jag skulle kunna få svar här i dag på hur mycket
pengar Kristdemokraterna har beräknat till detta.
Innan ni lägger ett sådant här avancerat förslag måste
ni i alla fall på något sätt ha gjort någon typ av kost-
nadsberäkningar.
Men det är klart, man kan göra som de borgerliga
partierna ibland gör, och som Kristdemokraterna
också gör. Man kan alltså minska antalet studerande.
På så sätt får man något slags balans i systemet, alltså
färre får mer. Men då uppstår andra problem, nämli-
gen att Sverige i det långa loppet är förtjänt av, och
behöver ha, en välutbildad befolkning. Det är med
kompetensutveckling och en hög generell utbild-
ningsnivå som vi i det här landet kan konkurrera. Det
är grunden både för tillväxten och välfärden.
Anf. 209 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ber att få försäkra Britt-Marie
Danestig om att i de beräkningar som Riksdagens
utredningstjänst har gjort på Kristdemokraternas
uppdrag, och som jag håller upp här framför Britt-
Marie Danestig i kammaren, finns de frågor Britt-
Marie Danestig väcker tillgodosedda.
Sedan är det ju så, fru talman, att ett nytt studi-
estödssystem fyller olika syften och kommer att infö-
ras stegvis. Britt-Marie Danestig är mycket välkom-
men att läsa våra budgetförslag också inför komman-
de år. Jag ber att få erinra Britt-Marie Danestig om att
inför 2003 satsade vi mer på det totala studiemedels-
systemet än vad Vänsterpartiet och deras partikamra-
ter i regeringstrojkan klarade av.
Sedan frågar Britt-Marie Danestig om situationen
för de vuxenstuderande. Det är ju just för att tillgodo-
se deras varierande intressen som vi skissar på olika
modeller. Det handlar om dem som är i yrkeslivet,
som är etablerade i yrkeslivet. De ska ha en möjlighet
att bygga upp ett utbildningskonto och på så sätt vara
med om att skapa nya möjligheter för sig själva att
lära. Det handlar också om de grupper som i dagens
situation riskerar att segregeras, ställas utanför ar-
betsmarknaden, ställas utanför utbildningssystemet,
de grupper som saknar grundskole- och gymnasie-
kompetens. Det är där, fru talman, som vi vill göra
riktade insatser.
Anf. 210 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Återigen har vi en utredning från
Riksdagens utredningstjänst - jag har den här. Då
skulle jag vara väldigt tacksam att få veta: Vad säger
denna utredning? Hur mycket skulle det här förslaget
kosta? Hur mycket skulle det kosta? Tala om det för
mig. Jag är intresserad av det.
Det är alltså tydligen så att man upp till 25 års ål-
der ska betraktas som barn till sina föräldrar. Jag blev
förvånad över det. Många väljer ju faktiskt att föda
barn i den åldern. Eftersom Torsten Lindström i andra
sammanhang ömmar för de här barnfamiljerna undrar
jag: Ska man alltså tvinga kvar dem som är under 25 i
något slags barntillvaro där de är beroende av sina
föräldrar?
Utbildningskonto ska man komplettera det här
med. Men om man är mellan 20 och 25 år har man
väl knappast hunnit spara särskilt mycket på ett så-
dant här utbildningskonto? För den gruppen är det här
förslaget, om man ska ta det på allvar, en katastrof,
skulle jag vilja säga.
Anf. 211 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig använder väldigt
starka ord här i kammaren: "katastrof". Det är klart
att det skulle vara en katastrof om den studiemedels-
politik som regeringstrojkan står för fick fortsätta.
Med dagens politik tvingas ju faktiskt föräldrar med
barn som studerar till socialbidragsberoende för att
det nuvarande systemet inte räcker till.
Sedan ska jag villigt medge, fru talman, att hur de
kommande systemen ska utformas ber jag att få åter-
komma till i kommande debatter, kommande diskus-
sioner. Jag är övertygad om att vi kommer att ha en
fruktbar och intressant diskussion runt det, och kan-
ske också hitta gemensamma ståndpunkter ifall det
nu är så att Britt-Marie Danestig har ett ärligt intresse
för studerande med barn.
Jag ber, fru talman, att få säga detta eftersom det
är så att Britt-Marie Danestig och hennes parti utgör
ett stöd till den regering som har tillsatt en studiesoci-
al utredning som inte har mandat att ta de stora grepp
som är nödvändiga för att komma till rätta med situa-
tionen för föräldrar som studerar.
Anf. 212 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag fortfa-
rande inte fått svar på min fråga om hur mycket
Kristdemokraterna har beräknat att det studiestöds-
system som man föreslår skulle kosta. Men det ger
sig väl så småningom.
Jag tycker inte att "katastrof" var ett starkt ord.
Jag kan se mig själv framför mig i åldern 20-25 år
beroende av mina föräldrar med 1 050 kr i månaden
att leva av, förhindrad att bilda familj, föda barn. Det
tycker jag för många unga människor skulle kännas
som just en katastrof.
Jag tycker att den här debatten oss emellan har va-
rit intressant även om den inte har varit helt klargö-
rande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
12 § Elever med funktionshinder
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU8
Elever med funktionshinder.
Anf. 213 TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
den moderata reservationen 1. För tids vinnande av-
står jag från att yrka bifall till de övriga reservatio-
nerna, även om jag naturligtvis står bakom dem i
deras helhet. Det tycker vi moderater är en klok prin-
cip, och det vore bra om fler partier i den här kamma-
ren annammade den.
Fru talman! Situationen i skolan för barn med
funktionshinder får sägas vara allt annat än ljus. Ju
svårare ett barns funktionshinder eller kombinationer
av funktionshinder är, desto sämre klarar kommuner-
na i dag av att möta barnets behov. Brist på speciallä-
rare, socialt utanförskap, skolmiljöer som inte är fullt
handikappanpassade, bristande valmöjligheter och
avveckling av specialskolor är bara några exempel på
problemen i barnens skolsituation i dag.
Knappast för någon annan grupp i landet är val-
friheten så pass begränsad i livet. Det finns alldeles
för få alternativ i skolan för barn och ungdomar med
funktionshinder. Barn med rörelsehinder är exempel-
vis utestängda från hälften av landets grundskolor,
eftersom dessa saknar anpassning för rörelsehindrade.
I stället hänvisas man till en kommunal skola utifrån
om den har hiss eller inte. Riksdagen har upprepade
gånger avslagit yrkanden om att ge barn med funk-
tionshinder rätt att välja skola. Dagligen hindras barn
med funktionshinder från att välja skola genom att
informationen om existerande alternativ brister, av att
det finns alltför få bra alternativ och dessutom av rena
kommunala avslagsbeslut, som gränsar till obstruk-
tion.
En orsak till detta är att dagens finansieringssys-
tem inte är ägnat att säkerställa att barnens behov
verkligen möts. Det gäller att lägga grunden för fler
alternativ för barn med funktionshinder. I stället blir
dessa ofta restposter i hemkommunernas budgetar.
Effekten av att barnen saknar rätt att välja skola blir
ofta att kommunen väljer den billigaste men långt
ifrån alltid den för barnen bästa lösningen.
Det är en illusion att ro att alla barns behov kan
tillgodoses i en kommunal enhetsskola. Det är inte
möjligt att som i dag anta att landets alla kommuner,
oavsett storlek och resurser, kan ligga i framkant vad
gäller undervisning av barn med alla de olika typer
och grader av funktionshinder som de facto existerar.
Tvärtom berättar föräldrar till barn med förhållande-
vis små funktionshinder att skolan inte fungerar bra
ens för deras barn. Då kan man föreställa sig hur illa
det kan vara för barn som har mycket speciella och
omfattande behov.
Makten över barnens skolgång har i dag i prakti-
ken tagits ifrån föräldrarna. Särskilt vad gäller barn
med funktionshinder tillåts politiska enskoleideologi-
er dominera över barnens behov. Valfrihet existerar
inte. Regeringen är dessutom i färd med att avveckla
specialskolor utan att det har utretts hur alternativen
ser ut - eller ens om det finns några. Beslutet att
stänga specialskolorna och hänvisa barn med funk-
tionshinder enbart till kommunala skolor fattas i blin-
do. Ekeskolan i Örebro är kanske det värsta exemplet
på denna i grunden djupt ogenomtänkta politik.
Det primära måste vara att ge funktionshindrade
barn bästa tänkbara förutsättningar att växa, det se-
kundära måste vara att styra var detta sker. Det är
orimligt att tro att man i landets alla 289 kommuner
skulle kunna nå samma kunskapsnivå som i dag finns
på bara några få specialskolor. Kommunerna har inte
klarat och kan knappast förväntas klara att, mer än i
undantagsfall, bygga upp det kunnande som krävs för
alla de mycket speciella behov som de berörda barnen
har.
Majoriteten i riksdagens utbildningsutskott menar
att man står bakom den "handikappolitiska principen
att barn med funktionshinder så långt möjligt skall
erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun
och därmed ha rätt och möjlighet att bo hemma med
sina föräldrar." Javisst, men om detta inte är möjligt
eftersom kommunen saknar rätt kunnande, personal,
lokal eller social miljö behövs alternativ, bland annat
i form av specialskolor.
Det går inte att i strid med berörda föräldrar och
barn avveckla dessa skolor och låtsas som om barnets
skolproblem därmed är löst. Många föräldrar inser att
ett barn inte är integrerat i skolmiljön bara för att det
vistas i samma byggnad som andra barn. Om barnet
inte accepteras, inte kan delta i lekar, socialt liv, un-
dervisning eller fritidsaktiviteter är det inte integrerat.
Då förblir det utanför. Integrationen understryker
dessutom bara utanförskapet.
Det är egentligen häpnadsväckande att regeringen
tydligen anser att en integrerad skolgång inte bara är
en rättighet utan fastmer en skyldighet för barnet att
uppfylla. Häpnadsväckande nog gjordes varken i
FUNKIS-utredningen, i den efterföljande propositio-
nen eller i utbildningsutskottets behandling av utred-
ningen någon analys om kommunerna kompetens-
mässigt klarar av uppdraget att ge fullgod utbildning
åt alla barn med funktionshinder eller om de kan
klara av det ekonomiskt.
Många funktionshindrade barns behov kostar sto-
ra summor pengar att tillgodose. Detta är ett faktum. I
tider av ansträngda kommunala budgetar, som kanske
med tanke på det ekonomiska läget bara kan förvän-
tas bli ännu mer ansträngda, är det många föräldrar
som berättar om hur barnen plötsligt börjar betraktas
som problem av hemkommunerna. Föräldrar kan i
dag berätta om årslånga strider med hemkommunerna
om barnens resurser. Så får det inte vara. Det är all-
deles för vanligt att det viktigaste för kommunerna
blir att behålla de funktionshindrade barnen i de egna
kommunala skolorna i stället för att låta dem söka
bästa tänkbara alternativa skola. Då utgår kommuner-
na från fel sak.
Kommunernas egenintresse av att slå vakt om
verksamhet och budget ställs mot barnens behov.
Funktionshindrade barn har laglig rätt till stöd, assi-
stans och viss utrustning. Trots detta är det inte ovan-
ligt att landsting, kommuner och andra myndigheter
nekar dem den rätten. Långt ifrån alla föräldrar till
barn med funktionshinder känner dessutom till vilka
alternativ som finns för barnen. Här brister informa-
tionen, och den bör förbättras.
Det bör vara så, fru talman, att kommunerna ak-
tivt understöder de berörda familjernas möjlighet att
välja den skola som passar barnet och dess behov
allra bäst. Också barn med funktionshinder måste
erbjudas liknande valmöjligheter. Valfrihet ger möj-
ligheter för funktionshindrade barn. Målet måste vara
att föräldrar alltid kan välja skola åt sina barn efter
deras enskilda behov och personlighet, skolans profil,
inriktning och dess kompetens. Medvetna val gör att
varje barns behov kan tillgodoses bättre än om slum-
pen eller närhetsprincipen får avgöra.
Fru talman! Valfriheten i kombination med en
statlig finansiering kan borga för att ett lika nytt som
betydande utbud av skolmöjligheter skapas för barn
med funktionshinder. En nationell skolpeng, anpassad
efter varje barns behov, och full frihet för skolor att
starta och att välja profilering kan ge förutsättningar
för en mängd nya skolalternativ som faktiskt saknas i
dag i Sverige. Både föräldrar och de som arbetar i
skolan skulle i så fall få möjlighet att förverkliga sina
idéer om hur verksamheten skulle kunna bli bättre.
Då skulle skolor kunna inrikta sig på att tillgodose
behov för en grupp som i dag är utestängd från allt
vad valfrihet heter.
Genom en nationell skolpeng kan alla barns behov
garanteras. I dag förekommer till exempel knappast
friskolor för barn med funktionshinder, trots att det är
dessa barn som har störst behov av individanpassade
och kreativa undervisningsformer. Detta bör man
verkligen ta ad notam.
Vi moderater vill se tillkomsten av nya profilsko-
lor för barn med olika slags funktionshinder men
också skapande och bevarande av de specialskolor
som i dag existerar eller som skulle kunna existera.
Föräldraföreningar, organisationer och eldsjälar
skulle i så fall få möjlighet att förverkliga sina visio-
ner om goda skolmiljöer för barn med funktionshin-
der. Om skolornas huvudmän är staten, kommuner
eller privata är ointressant. Det viktiga är att alterna-
tiv av hög kvalitet faktiskt tillåts växa fram.
Anf. 214 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservation 11 under punkt 12.
Om vi levde i en annan värld, den värld som vi i
Folkpartiet drömmer om, en värld där det finns flexi-
bilitet, mottaglighet, lyhördhet, valfrihet och stort
inflytande för individen över sin vardag, skulle vi inte
behöva den här debatten i kväll. Då skulle skolan
anpassas till barn och ungdomar med funktionshin-
der, och då skulle inte barn och ungdomar med funk-
tionshinder tvingas anpassa sig till ett system.
Det är faktiskt väldigt synd att vissa dogmer
ibland försvårar människolivet så mycket som i dag.
Man har fastnat för tanken på integration i den vanli-
ga skolan. Och då har mycket kunskap om de special-
skolor som verkligen är anpassade till exempelvis
barn med multifunktionshinder gått förlorad. Det går
inte att vänta sig att varje kommunal skola ska besitta
hela denna rikedom av kunskap. Det är därför som
försvinnandet av de verksamheter som fanns på
Ekeskolan och Hällsboskolan är att beklaga.
Jag undrar ibland varför det är så svårt att erkänna
att man har gjort ett misstag i politiken. Vi i Folkpar-
tiet trodde också att det är väldigt bra att kämpa för
integration. Men vi har ändrat ståndpunkt, och jag har
inte på något sätt märkt att vi har förlorat någonting i
politiken på grund av det. Men i många fall verkar ett
beslut som en gång har tagits bli ett slags järnregel
som man följer hursomhelst bara därför att man en
gång har intagit en viss position.
Jag skulle vilja att vi i just sådana frågor som har
att göra med behov hos mycket svaga grupper skulle
lägga den politiska prestigen vid sidan om och börja
diskutera att det i vissa fall är väldigt viktigt med
specialkunskap och väldigt viktigt att behålla en erfa-
renhet koncentrerad i vissa avancerade kunskapscent-
rum. Sådana kunskapscentrum kan dessa specialsko-
lor vara. Och då får vi helt enkelt erkänna att det var
fel att ändra systemet över hela linjen.
Det finns mycket annat som man kan tala om när
det gäller dessa barn. Vi vill bland annat att det ska
finnas ett riksgymnasium för blinda och elever med
multifunktionshinder. Vi vill att elever med läs- och
skrivsvårigheter ska få väldigt mycket hjälp så tidigt
som möjligt. Vi vill att hörselskadades behov ska
vara bättre tillgodosedda än i dag. Och vi har skrivit
ett särskilt yttrande om just särskolan och dess bety-
delse som en egen skolform.
Men, som sagt, jag tror att den viktigaste stånd-
punkten som behöver lyftas fram i dag är att vi behö-
ver flexibilitet i utbildningssystemet. Vi kan inte låsa
oss vid en enda lösning som tillämpas på samma sätt
överallt för alla barn och ungdomar med funktions-
hinder. Det finns en enorm variation i denna grupp.
Och man börjar respektera dessa små och sedan lite
större människorna först när man verkligen anpassar
systemet till dem själva. Det är dessa människor som
är viktigast, inte systemet.
Anf. 215 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):
Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till
reservation 3. Självfallet står jag bakom Kristdemo-
kraternas alla reservationer i betänkandet, men för
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till
denna reservation.
Fru talman! Finns det någon gång som vårt sam-
hälles värdighet, vårt samhälles medmänsklighet och
värdegrund ställs på sin spets så är det när det gäller
barn i behov av särskilt stöd. För oss kristdemokrater
är det ett oavvisligt krav att alla barn oavsett egen-
skaper och förutsättningar ska ha rätt till stöd och
hjälp utifrån just dem. Så är det inte, men så borde det
vara. Den värdegrund som enligt läroplanerna gäller i
grundskolan och i gymnasieskolan är oerhört tydlig.
Värdegrunden, de goda värderingar som utgör vårt
samhälles bas, slår fast respekten för varje människas
unika och okränkbara värde.
För oss kristdemokrater är det viktigt att slå fast
sambandet mellan den goda etiken och barn med
behov av stöd. Det innebär att om värdegrunden
praktiseras, när den praktiseras, får alla barn och unga
det stöd och den hjälp som de behöver. Om värde-
grunden praktiseras behöver inget barn och ingen
förälder frukta skolan. Då fungerar det. Då fungerar
vardagen för alla, även för dem som saknar egna
starka röster.
Men i dag brister det. Regeringens politik brister.
Och det får konsekvenser för barn med behov av
särskilt stöd. Låt mig ta ett exempel.
Under en tid har det diskuterats om särskolan ska
finnas kvar som egen skolform. För oss kristdemo-
krater har det varit självklart att slå vakt om de barn
som behöver särskolans verksamhet. Vi har varit
kritiska när regeringen har darrat på hanen och sänt
motsägelsefulla signaler. Det är precis den typ av
osäkerhet som kan bidra till oro och till och med
rädsla hos berörda barn, ungdomar och föräldrar.
Så plötsligt gör utbildningsministern ett utspel och
säger att visst ska särskolan få finnas kvar. Och så får
regeringen brått att ändra direktiv till sittande utred-
ning. Och när riksdagens utbildningsutskott justerar
dagens betänkande får den socialdemokratiska grup-
pen i sin tur sitta och stryka i betänkandetexten för att
snart nog hinna anpassa sig till ministerns senaste
infall.
Visst var det bra att ministern i just det här fallet
ändrade sig, men det är inte bra att Socialdemokrater-
nas och stödpartiernas skolpolitik står på så lös sand
och är så till synes lättvindigt ihopsnickrad att det går
att slänga än hit och än dit. Risken är ju att regerings-
politiken slinker hela vägen ned i diket, och då är det
barnen, de barn som kanske allramest behöver de
vuxnas stöd och hjälp, som får betala, och betala dyrt.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill ha en ny poli-
tik, en skolpolitik som verkligen sätter barnet, eleven,
i centrum. Det är därför som vi vill betona hur viktigt
det är att de så kallade bokstavsbarnen får hjälp och
att elever med läs- och skrivsvårigheter får stöd att
leva med sitt handikapp. De senaste årens kun-
skapsutveckling visar tydligt att det finns stora mör-
kertal med barn som på grund av olika betingelser
förvärvat läs- och skrivsvårigheter och därför behöver
särskilt stöd och extra hjälp. Sedan har vi dyslekti-
kerna som är en grupp som också lider av läs- och
skrivsvårigheter och som på alla sätt behöver synlig-
göras för att få den hjälp som behövs.
Vi kristdemokrater vill också värna särskolan.
Den får inte hotas. Däremot ser vi med oro på hur
antalet placerade barn, inskrivna barn, ständigt växer.
Detta måste bero på något. Det är därför som vi före-
slår nya och tydligare regelverk om vilka barn som
ska ha rätt till särskolans pedagogik. Detta är nöd-
vändigt för att tydliggöra vilka barn som särskolan
ska ha ansvar för och vilka barn som grundskolan
med flexibilitet och pedagogisk mångfald ska stödja.
Särskolan får inte vara en plats dit barnet hänvisas när
den reguljära grundskolan misslyckats. Tvärtom ford-
ras det starka och tydliga signaler om att de barn som
behöver särskolans undervisning ska få den, medan
de barn som inte uppfyller de särskilda kraven ska få
sin skolgång tillgodosedd inom grundskolan. Det kan
krävas en rad olika metoder för att klara det inom
grundskolans ram men det måste vara klart vilka barn
som ska gå i grundskolan och vilka barn som ska ha
rätt till särskolan.
Vidare föreslår vi kristdemokrater en ny naturlig
omprövning av inskrivningen i särskolan. Det handlar
ju om att se det enskilda barnets utveckling och förut-
sättningar. Dessa kan ju i vissa lägen förändras.
Fru talman! En annan grupp som behöver värnas
när regeringspartiets och stödpartiernas politik drar
fram är specialskolornas elever. Beslutet att lägga ned
Ekeskolan för elever med synskada och ytterligare
funktionshinder samt Hällsboskolan för elever med
svåra tal- och språkstörningar måste rivas upp. Det
handlar om grupper av elever med oerhörda behov av
särskild pedagogik och omsorg. Tryggheten för dem
får inte raseras. Därför satsade vi kristdemokrater i
vårt budgetalternativ detta riksmöte också extra peng-
ar för att kunna bevara dessa skolor.
Det kan också vara rimligt att se över behovet av
fler specialskolor med olika inriktningar och på olika
sätt organiserade. Barn måste i största möjliga mån få
tillbringa en så stor del som möjligt av skolåldern och
uppväxttiden i sin naturliga hemmiljö nära familj och
vardagsliv.
Fru talman! Rätten till stöd är en värderingsfråga,
en värdegrundsfråga, som sätter hela skolans värdig-
het och kompetens på sin yttersta spets. Vi kristde-
mokrater ser tydligt behovet av en ny politik som
klart värnar barnens rätt - för barnens skull.
Anf. 216 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 4 under punkt 4.
Det krävs en lång rad förändringar för att vi ska få
ett samhälle som är tillgängligt för alla och där det
råder lika villkor för alla människor.
Barn med funktionshinder har rätt att vistas i en
miljö där de känner att de kan växa, där de får bästa
tänkbara pedagogik och undervisning och där de får
vänner och kan känna sig trygga. För många barn
fungerar skolan så, men tyvärr inte för alla.
Barn med funktionshinder har ofta ett större be-
hov av stöd och individuell anpassning i skolan än
andra barn. De problem som elever med funktions-
hinder möter i skolan kan inte endast relateras till den
pedagogiska undervisningssituationen, utan proble-
men består även i att skolan inte alltid förmår att
skapa förutsättningar för alla elevers deltagande.
Följden av det kan bli utestängning och ibland dis-
kriminering. Det kan till exempel handla om att man
blir utestängd från gymnastiklektioner, friluftsdagar
eller andra aktiviteter som skolan anordnar.
Skolförvaltningen är tydlig när det gäller skolans
skyldighet att stödja barn med svårigheter i skolan.
Problemet är att det, när en elev inte får det stöd som
eleven behöver, inte kan prövas rättsligt. Bestämmel-
serna ger ett barn skydd i teorin, men i praktiken
fungerar det inte riktigt bra. Därför vill Centerpartiet
att en utredning tillsätts som syftar till att ge grund-
skoleelever med läs- och skrivsvårigheter samma rätt
till stöd som det som i dag garanteras studerande
inom högre utbildning. På högskolan garanteras stu-
denter extra hjälp till exempel med förlängd tid för
examina eller pedagogiskt datorstöd och anteck-
ningshjälp. Men i grundskolan får eleverna förlita sig
på att skolan och kommunen avsätter resurser till den
extra hjälp som kan behövas.
I dag ser vi att kommuner tyvärr drar ned på re-
surserna till grundskolorna. Hur slår det mot de elever
som är i behov av hjälp av något slag?
I Sundsvall - den kommun som jag kommer från
och där det finns ungefär 95 000 invånare och ca 900
elever i varje årskull - föreslås en nedskärning på 16
miljoner kronor. Där skärs det ned på assistenter,
resurslärare och fritidspersonal. Jag tror att alla som
nu lyssnar känner igen sig från sina hemkommuner -
att det är liknande situationer där.
Hur påverkar det den DAMP-elev eller elev som
till exempel fått diagnosen Aspergers syndrom att en
elevassistent dras in? Och hur påverkar det de andra
eleverna?
I varje årskull finns det elever med läs- och skriv-
problem - i genomsnitt två i varje klass. De här bar-
nen behöver hjälp och stöd i ett tidigt skede. Vad
händer annars i framtiden med den elev som är dys-
lektiker och som läser "fläskkräm" i stället för det ord
han skulle läsa, nämligen "fallskärm"? Ja, han hoppar
antagligen ut i livet utan fallskärm och blir just
"fläskkräm" - men inte på grund av bristande intel-
lekt utan på grund av dåligt självförtroende därför att
eleven inte får hjälp och stöd med att träna sin läsför-
ståelse.
Fru talman! Majoriteten har tidigare deklarerat att
det är "viktigt att utvecklingen fortsätter och att nya
steg tas i arbetet med att ge människor med funk-
tionshinder samma förutsättningar som andra männi-
skor. Integrering och normalisering innebär att män-
niskor med funktionshinder får större möjlighet till
full delaktighet i samhällslivet." Så säger alltså majo-
riteten, och det är en principiell utgångspunkt som
kan vara riktig. Men det måste finnas en valmöjlighet.
Utgångspunkten för en politik för funktionshind-
rade barn och ungdomar bör vara att lyssna till deras
egna upplevelser av situationen och att lyssna till
deras egna önskemål.
Ju mer olika människor är - ju mer särskilda be-
hov människor har - desto sämre fungerar välfärds-
staten Sverige. De barn som har största behovet av att
fritt få välja skola och av att det finns många olika
alternativ att välja bland är de barn som har svårt att
finna sig till rätta eller att komma till sin rätt i skolan.
Vi vill ändra på det. Vi vill att alla barn ska ges rätt
att kunna välja skola.
Vi i Centerpartiet var motståndare till avveckling-
en av den specialskoleverksamhet som regeringen
beslutat om - något som flera här har varit inne på. Vi
anser att staten måste ta ett särskilt ansvar för elever
med svåra funktionshinder. Vi är flera som verkligen
fortsätter att kämpa för att multifunktionshindrade
barn ska dels ha rätt att välja och att söka till den
skola som passar dem bäst, dels ha rätt att söka till
och gå hela sin utbildning på en specialskola, till
exempel Ekeskolan.
Beslutet att avveckla specialskolor som Ekeskolan
och Hällsboskolan måste enligt vår mening rivas upp.
Vi har hört att vi har stöd från flera i kammaren. Fort-
farande hoppas vi att skolministern och majoriteten
tar sitt förnuft till fånga och låter barnen och föräld-
rarna själva bestämma vilken skola barnen ska gå i.
Staten kan inte veta vad som är bäst för varje enskilt
barn. Det finns en reservation som Folkpartiet redan
har yrkat bifall till, så därför har jag inget yrkande på
denna punkt.
Slutligen, fru talman, arbetar vi också på att blin-
da och synskadade barn med multifunktionshinder
ska få möjlighet till bra studier efter grundskolan. Vi
vill nämligen inrätta ett nytt riksgymnasium för dessa
barn. Bakgrunden är att vi anser att alla ungdomar har
rätt att kunna gå vidare i sin utbildning och att ut-
vecklas i sin egen takt, oavsett ålder och funktions-
hinder.
Givetvis står jag bakom alla våra reservationer
och stöder dem men för tids vinnande yrkar jag, som
sagt, bifall endast till reservation 4.
Anf. 217 CHRISTER ADELSBO (s):
Fru talman! Det betänkande som vi nu har att be-
handla innehåller 48 motionsyrkanden från den all-
männa motionstiden 2002. De flesta är väl kända krav
och ställningstagande. Som ny i de här sammanhang-
en har jag tittat tillbaka och upptäckt att det mesta har
varit uppe till debatt tidigare. Men jag har också
upptäckt att ingen av dagens debattörer nämnde förra
årets debatt om elever med funktionshandikapp, så vi
v får väl ta nya tag.
Det handlar bland annat om den kommunala sko-
lans kvalitet för barn med funktionshinder, särskolan
som egen skolform, upphävande av beslut att av-
veckla vissa specialskolor, funktionshindrade elevers
rätt att välja skola, statlig garanterad och finansierad
individuell skolpeng för elever med funktionshinder.
Mycket av majoritetens ställningstagande bygger
på pågående utredning om särskolan och särvux, det
nyligen lämnade utredningsförslaget - skollag för
kvalitet och likvärdighet - visstidsutbildning vid
statliga resurscenter samt tidigare ställningstaganden i
riksdagen.
Men det finns vissa ställningstaganden som jag
skulle vilja föra fram.
Moderaterna tar bland annat upp frågan om att ut-
reda den kommunala skolans kvalitet när det gäller
barn med funktionshinder. Specialpedagogiska insti-
tutet fick i maj 2002 i uppdrag av regeringen att kart-
lägga och analysera kommunernas förutsättningar, att
ordna undervisning för elever med synskada och
ytterligare funktionshinder samt tal- och språkstörda
elever.
Institutet redovisade uppdraget den 17 december
2002, och man kom bland annat fram till att:
· Det finns flera goda exempel på utbildning av hög
kvalitet, men att skolsituationen varierar mellan
kommunerna.
· Det finns en medvetenhet och ett intresse att ut-
veckla utbildningen.
· Det finns ett behov av insatser från Specialpeda-
gogiska institutet i form av stöd.
Socialstyrelsen har fått ett regeringsuppdrag där
man ska kartlägga på vilket sätt landstingens barn-
och ungdomshabiliteringar är tillgängliga för barn
och ungdomar med olika funktionshinder i olika
åldrar. Uppdraget ska redovisas under våren, och
Utbildningsdepartementet vill avvakta resultatet av
detta regeringsuppdrag innan man tar ställning till
eventuella åtgärder med anledning av Specialpedago-
giska institutets redovisning.
Folkpartiet tar upp frågan att man ska förbättra
stödet till hörselskadade elever. Man anser att for-
merna för finansiering av utbildningen för hörselska-
dade är mycket ojämnt fördelade över landet.
Det är viktigt att påpeka att ifall barn inte kan gå i
grundskolan eller särskolan därför att de är döva eller
hörselskadade ska de tas emot i specialskolan. Hem-
kommunen ska då betala en viss ersättning till staten.
Kan eleven gå i grundskolan eller särskolan är kom-
munen skyldig att se till att den döva eller hörselska-
dade får undervisning med utbildade lärare.
Det är också viktigt att påpeka att det under de se-
naste åren gjorts en satsning på att utbilda lärare i just
specialpedagogik samt att Specialpedagogiska insti-
tutet disponerar drygt 100 miljoner för bidrag till
kommunerna som bland annat är till för regionala
utbildningsinsatser för elever med funktionshinder.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
har tagit upp i motioner besluten att avveckla special-
skolor som Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i
Sigtuna. Omprövning av denna fråga har återkom-
mande behandlats av riksdagen. Hösten 1999 beslu-
tades om en successiv avveckling av de fasta skolde-
larna vid de statliga riksskolorna Ekeskolan och
Hällsboskolan och en samtidig utbyggnad av resur-
scenterverksamheten vid skolorna.
Det är viktigt att påpeka att dessa specialskolor
inte är avvecklade, utan det är tillsvidareplacering
som har övergått till visstidsplacering. Specialskolor-
nas stora kompetens finns kvar, och den kan genom
detta komma fler barn till godo än tidigare. Det har
helt klart skett en utveckling genom att man har byggt
ut resurscenterverksamheten vid skolorna.
Syftet med visstidsutbildning vid skolorna är att
eleverna ska på längre sikt kunna återvända till sin
hemskola och få en fullgod utbildning nära hemmet.
Det är viktigt för alla att ha rätt till familj och vänner,
vilket man bör eftersträva i så stor utsträckning som
möjligt.
Frågan om omprövning av nämnda beslut har som
sagt vid återkommande tillfällen behandlats av riks-
dagen, senast i utskottets budgetbetänkande hösten
2002. Vi finner inte heller vid detta tillfälle att det
finns något skäl att ändra på vårt ställningstagande,
inte minst med tanke på den pågående utvecklingen
av verksamheten vid resurscentren.
Moderaterna tar återigen upp frågan om ett nytt
finansiellt system som ska tillförsäkra funktionshind-
rade elevers rätt att välja skola, det vill säga skol-
pengen. Även i det här fallet handlar det om motion-
syrkanden som har avslagits av riksdagen såväl under
förra mandatperioden som under hösten 2002.
Vi har ingen annan uppfattning nu mot tidigare.
En nationell skolpeng ger inte de grundläggande
förutsättningarna för att kraven på en likvärdig skola
av hög kvalitet ska kunna uppfyllas.
Vår ståndpunkt som socialdemokrater är barnens
bästa och alla barns rätt till en utbildning av bra kva-
litet. Att schablonmässigt fördela ut en skolpeng är
inte tillräckligt för den flexibilitet som är nödvändig
för att skolan ska kunna bli likvärdig.
En annan viktig sak när det gäller funktionshind-
rades rätt är den handikappolitiska principen, det vill
säga att barn och ungdomar med funktionshinder så
långt som möjligt ska erbjudas anpassad utbildning i
sin hemkommun och därmed ha rätt och möjighet att
bo hemma med sina föräldrar. Detta har inte minst ett
stort och starkt stöd i handikapprörelsen.
När det gäller frågan om elever i särskolan till-
satte regeringen våren 2002 en parlamentarisk kom-
mitté för att se över utbildningen för barn, ungdomar
och vuxna med utvecklingsstörning, Carlbeckkom-
mittén. Uppdraget ska slutredovisas i oktober 2004,
och ett delbetänkande har lämnats i dag.
Det finns några motioner om att särskolan ska
finnas kvar som egen skolform. Tanken var att kom-
mittén skulle arbeta med två parallella alternativ,
nämligen att särskolan och särvux kvarstår alternativt
upphör som egen skolform. Nu har kommittén som
sagt fått nya direktiv, och man ska inte utreda ifall
särskolan ska upphävas som egen skolform.
Fru talman! Sist men inte minst vill jag yrka bifall
till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga
motioner och reservationer.
Anf. 218 TOBIAS BILLSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Man kan konstatera efter att ha lyss-
nat på Christer Adelsbos anförande i talarstolen att
staten verkligen överger dem som bäst behöver hjälp.
Det finns enskilda exempel i Specialpedagogiska
institutets utredning på bra skolor för funktionshandi-
kappade, men ingen av dessa kommer i närheten av
den tyngd i den pedagogiska verksamheten som ex-
empelvis Ekeskolan har. Detta sägs också klart i
utredningen från Specialpedagogiska institutet.
Christer Adelsbo nämnde Carlbeckska utredning-
en. Det kan vara värt att återge några rader ur det
pressmeddelande som gick ut i dag från kommittén
apropå integrering och samverkan. Kommitténs kart-
läggning visar att integrering är långt ifrån ett enty-
digt begrepp i praktiken. Olika synsätt får konsekven-
ser för hur utbildningen organiseras. Bemötande,
förståelse och attityder hos skolans personal och
andra elever har stor betydelse för en elevs möjlighet
att lyckas i skolan och för vilka samspelsmöjligheter
som skapas.
Lite längre ned står det: Att få vara jämlik på lika
villkor har ett stort värde, men också mindre jämlika
relationer är viktiga.
Jag tycker att Socialdemokraterna borde ta till sig
av de här orden från Carlbeckkommittén och än en
gång fundera igenom om det verkligen var så klokt
och riktigt och rätt att slå igen Ekeskolan.
Även om det nu tillskapas ett resurscentrum ligger
det på intet vis i linje med den tyngd som specialsko-
lan inom Ekeskolan hade, och det är ju den som nu är
under avveckling. Thomas Östros har egentligen bara
bytt skyltar. På ytan har man hakat av skylten med
"specialskola" och satt upp skylten med
"resurscenter", men i realiteten är det någonting helt
annat som händer bakom väggarna. Det tycker jag att
Christer Adelsbo och Socialdemokraterna borde er-
känna här i kammaren.
Anf. 219 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Det som händer vid till exempel
Ekeskolan eller Resurscenter syn är ju att man ut-
vecklar skolan till ett resurscenter som kan ge fler än
bara dem som fanns på plats i Örebro stöd och möj-
ligheter, både hemma och i kommunen och under den
tid som de vistas på det här centret.
Det är ingen tvekan om att det har skett en positiv
utveckling av de här specialskolorna. Det är inte på
något sätt tal om en avveckling, som man påstår från
reservanternas sida. Man kan då fråga sig: Är det
egentligen fel att fler elever ges möjlighet att få stöd
genom den här utvecklingen? Vill ni, Tobias Bill-
ström, genom ert förslag slå sönder den verksamhet
som man nu håller på att bygga upp på de här special-
skolorna?
Anf. 220 TOBIAS BILLSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Nej, det vill vi verkligen inte, Christer
Adelsbo. Det vill vi absolut inte. Vi vill återgå till den
modell som fanns tidigare då den tunga kompetensen
och den goda pedagogiska kompetensen fanns samlad
på ett och samma ställe och där de barn som behövde
hjälp kunde få det genom utbildad personal. Vi menar
att den förändring som nu genomförs inte ligger i
linje med de krav som man faktiskt har rätt att ställa
från de här barnens och deras föräldrars sida.
Fru talman! Utan att på något vis göra andra jäm-
förelser kan man sedan notera att den utveckling som
nu sker på det här området har skrämmande likheter
med den som skedde på 80-talet när det gällde av-
vecklingen av vårdhemmen för psykiskt sjuka. Även
där skingrade man kompetensen. Man förödde möj-
ligheterna att behandla de här patienterna rätt och ta
till vara dem och deras möjligheter. Individerna läm-
nades att integrera sig själva eller att gå under.
Utan att gå så långt som att säga att detta är fallet i
den här diskussionen kan man ju ändå säga att det
finns en likhet. Det finns en likhet när man från staten
säger att man inte är beredd att satsa de här pengarna,
att man inte är beredd att ställa upp med den speciella
kompetensen för just de grupper som bäst behöver
hjälpen. I stället väljer man då att göra det här skylt-
bytet.
Jag tyckte faktiskt att Ana Maria Narti uttryckte
det väldigt väl när hon sade att det här var ett dåligt
beslut. Det vore mycket bättre om den politiska majo-
riteten kunde erkänna detta och gå tillbaka och i stäl-
let säga: Nej, vi ger upp. Vi fortsätter inte på den
inslagna vägen, utan vi bibehåller kompetensen och
ser till att de barn och de föräldrar som bäst behöver
det här stödet faktiskt kan få det.
Det hade varit en mycket klokare politik.
Anf. 221 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Vi tycker att det är viktigt att alla
barn som vill vara hemma ska få den möjligheten och
inte hänvisas till att åka bort.
Företrädare för bland annat Ekeskolan har till och
med sagt att dialogen och relationen med kommuner-
na är mycket viktig. Tidigare kunde kommunerna
lämna över ansvaret totalt och säga: Varsågod! Ta
hand om de här barnen! Det är inte rimligt när det
handlar om barns och ungdomars liv.
När det gäller deras utveckling och fritid och kan-
ske också deras framtida deltagande på arbetsmark-
naden är det enormt viktigt att man har en relation,
och det får man genom den modell för resurscenter
som vi nu håller på att utveckla.
Anf. 222 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Först vill jag göra ett par tillrättaläg-
ganden. Christer Adelsbo sade att ingen som deltar i
debatten nu hade deltagit förut, men protokollen se-
dan tidigare är tydligen lite dåligt lästa. Jag har i alla
fall under förra mandatperioden flera gånger pratat
just om funktionshindrade och deras bekymmer. Ett
annat tillrättaläggande gäller motioner när det gäller
Ekeskolan och Hällsboskolan. Även Centerpartiet har
motionerat i många år om detta.
När det gäller visstidsplacering vid Ekeskolan och
Hällsboskolan ser vi från Centerpartiets sida att det
här är väldigt opreciserat. Det kanske passar en del
elever, men det passar inte alla. Tanken att man ska
kunna få en fullgod utbildning vid hemskolan, som
Christer Adelsbo säger, är nog rätt bra. Men man är
ändå världsfrånvarande på något sätt med tanke på
hur det fungerar ute i verkligheten.
Det är faktiskt inte alla skolor som har möjlighet
att erbjuda en fullgod utbildning vid hemskolan till
dem som har ett multihandikapp. Det kan till och med
vara svårt med bara ett handikapp. Vi kan ta en blind
som exempel. För små kommuner kan det vara oer-
hört svårt att klara ut detta på egen hand och att inte
kunna låta elever som så önskar gå i en specialskola.
Det kan bli nästintill oöverstigliga kostnader som gör
att det inte blir en fullgod utbildning, som Christer
Adelsbo pratar så varmt om.
Jag skulle vilja få lite mer synpunkter kring detta.
Jag skulle också vilja få svar på min fråga i anföran-
det om utredningen av läs- och skrivsvårigheter. Det
handlar om att ge samma stöd som i högre utbildning.
Vad kan det vara som ligger till grund för att man
kanske inte ger det stöd som man borde göra?
Anf. 223 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! När det gäller specialskolorna kan jag
bara upprepa vad jag har sagt. Jag anser att det är av
stor vikt att alla barn ska få rätt till utbildning på
hemorten. Vi får inte ha en situation där kommunerna
säger att de inte klarar det och dessa barn tvingas att
flytta.
Vi har ju faktiskt genom Specialpedagogiska in-
stitutet sett till att skapa regionala stödorganisationer,
och på det sättet kan man möta behovet. Alternativet
skulle, som sagt, kanske vara att bygga 3, 5, 9, 20
eller fler sådana här statliga specialskolor som då
skulle ta över ansvaret för vissa grupper som kom-
munerna inte anser sig kunna ta ansvar för. Det är en
situation som jag hoppas att vi aldrig ska behöva
uppleva.
Anf. 224 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag har inte sagt att det handlar om att
bygga upp tre, fem eller sju olika skolor. Vi är nöjda
om vi kan få behålla Ekeskolan och Hällsboskolan
under samma villkor som tidigare.
Jag vill ta upp just det här med att hemkommuner
inte klarar av det ekonomiskt. Jag har själv jobbat
med en blind elev. Jag vet hur det drabbar en kom-
mun ekonomiskt. Jag jobbade i en stor kommun, och
det gick bra. Men i en liten kommun som kanske
dessutom har flera handikappade elever med olika
typer av funktionshinder är det inte lätt. Det handlar
om att lärare och övrig personal ska kunna bistå med
all den kompetens som behövs. Det kostar väldigt
mycket för den kommunen. Då är frågan om staten
ändå inte måste vara med och dra ett strå till stacken
och se till att man klarar kompetensutvecklingen och
att man ger de förutsättningar som behövs.
Jag fick dessutom inget som helst svar på min frå-
ga om att utreda problemen för elever med läs- och
skrivsvårigheter som inte får det stöd och den hjälp
som de har rätt till.
Anf. 225 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt. Det tänkte jag ta upp
nu. Särskilt stöd ska ju enligt skollagen ges till elever
som har svårigheter i skolarbetet. Rektorn ska se till
att ett så kallat åtgärdsprogram utarbetas där eleven
och elevens vårdhavare ges möjlighet att delta i ar-
betet med programmet.
Råd och stöd i specialpedagogiska frågor lämnas
till kommuner och skolor av Specialpedagogiska
institutet. Vidare har Myndigheten för skolutveckling,
som inrättades den 1 mars 2003, i uppdrag att stödja
kommunerna och skolorna i deras arbete med skolut-
veckling, bland annat vad avser elever i behov av
särskilt stöd.
Anf. 226 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Christer Adelsbo inledde med att tala
om att det är dags för nya friska tag. Men, Christer
Adelsbo, hur går det ihop med resten av anförandet
som du höll? Det var ju snarare som om socialdemo-
kratin än en gång visade att den inte är intresserad av
att lyssna på andras röster, inte ens röster från de barn
som behöver stöd och hjälp för sin vardag.
Fru talman! Socialdemokraterna verkar ha ett så-
dant ont öga till dessa specialskolor. Varför vill inte
regeringsunderlaget ändra sig? Bland de barn som det
handlar om och deras föräldrar finns det en oerhört
stor oro för besluten. Skulle det inte vara på plats att
rucka lite grann på den politiska prestigen och våga
vara modig nog att riva upp beslutet och erkänna att
det inte var så bra?
Christer Adelsbo säger att det inte finns några skäl
för det. Men, fru talman, är det inte skäl nog att barn
och deras föräldrar känner en stor oro?
Anf. 227 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Torsten Lindström talar om att inte
lyssna. Det kan diskuteras från alla håll och kanter.
Det är samma frågor som kommer tillbaka om och
om igen.
När det gäller specialskolorna har vi helt klart oli-
ka uppfattningar. Det är bara att konstatera. Majori-
teten ser det på ett annat sätt. Vi tycker att det är
viktigare att man kan vara på hemmaplan i så stor
utsträckning som möjligt. Det är inte tal om någon
avveckling. Det handlar, som vi ser det, om en ut-
veckling. Det har skett en positiv utveckling av speci-
alskolorna. Det är ingen tvekan om det.
Jag tänkte också på det som Torsten Lindström
sade i sitt anförande. Han talade då om särskolan som
egen skolform och så vidare. Det har aldrig varit
aktuellt att den skulle bort. Det Carlbeckkommittén
hade till uppgift var att jobba med två parallella alter-
nativ. Vad jag förstår när jag tittat tillbaka var att alla
partier utom Folkpartiet var med på att man skulle
arbeta på detta sätt. Stämmer inte det?
Anf. 228 TORSTEN LINDSTRÖM (kd) re-
plik:
Fru talman! Om Christer Adelsbo tycker att det
kommer krav om och om igen beror det på ett visst
mått av ihärdighet men framför allt på att just när det
gäller situationen för barn i behov av särskilt stöd så
får vi så många reaktioner från dem som verkligen är
berörda och som finns i vardagen. Den reaktionen är
ett rop på hjälp, en vädjan om att beslutet om av-
veckling av specialskolorna ska rivas upp. Jag hop-
pas, fru talman, att även Socialdemokraterna ska vara
beredda att tänka den tanken någon gång.
Det hindrar inte, och det lyfte jag fram i mitt anfö-
rande, att man funderar över olika arbetssätt. Det må
vara gott. Det ska man göra. Men just för de barn som
har ett behov av den här typen av skolor är det viktigt
att man värnar om dem.
Christer Adelsbo säger att det aldrig har varit ak-
tuellt att ta bort särskolan som egen skolform. Men
Carlbeckkommittén hade ju i uppdrag att utreda två
alternativ, varav det ena var just att ta bort särskolan
som egen skolform.
Det föranleder mig, fru talman, att fråga Christer
Adelsbo hur regeringspartiet Socialdemokraterna ser
på den dramatiska ökningen av elever som har kom-
mit till särskolan. Vilka åtgärder tänker Socialdemo-
kraterna vidta för att barn ska få hjälp där de behöver
det, i grundskolan eller i särskolan? Vi kristdemo-
krater vill ju ha tydliga kriterier för vilka barn som
ska finnas i särskolan men vi vill också öka resurser-
na, både för grundskolan och för särskolan, genom att
öka det statliga bidraget till kommunerna.
Fru talman! Är Socialdemokraterna över huvud
taget beredda att överväga någon av dessa åtgärder,
eller är det bångstyrighet och stängda öron som gäller
även fortsättningsvis?
Anf. 229 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Torsten Lindström frågar varför man
inte kan ändra sig. Man kan ställa motfrågan: Varför
ändrar inte ni er i så fall? Det är bara att konstatera att
vi har olika uppfattningar. Ni väcker enträget dessa
motioner, och ni får samma svar vid varje tillfälle.
Det är inte konstigare än så. Vi har olika uppfattning-
ar i de här frågorna.
Ni har pratat med dem som är oroliga. Men jag
tycker också att ni ska lyssna på bland annat handi-
kapprörelsen som ser detta som väldigt viktigt. Vi har
starkt stöd hos dem i fråga om att till varje pris arbeta
efter att försöka ha utbildningen på hemmaplan i
största möjliga mån.
Anf. 230 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Ibland behöver man vara envis. Jag
tror att upphävandet av alternativet särskolan i direk-
tiven visar att man kan ha framgång när man är envis.
Vi tänker jobba vidare på den linje som vi tycker är
principiellt berättigad. Vi erkänner att vi har ändrat
ståndpunkt. Det var faktiskt den första politiska dis-
kussion i riksdagsgruppen som jag fick delta i när jag
kom i slutet av september 1999. Jag lyssnade på Bar-
bro Westerholm som var anhängare av den nutida
modellen. Jag lyssnade på debatten i gruppen och
insåg att det fanns väldigt många nyanser och komp-
likationer i frågan. Envishet lönar sig när man är
övertygad.
Det finns en annan intressant sak. Samma rege-
ring som trots allt börjar lyssna och som ofta har
hävdat att hemmiljö och hemkommun är så viktigt
vägrar lyssna på de hörselskadades föräldrar i Stock-
holm som inte vill skicka sina barn till gymnasiet i
Örebro. De kan bilda ett gymnasium i Stockholm. Det
skulle också bli billigare att behålla barnen i hem-
miljö i Stockholm under gymnasietiden. Men det vill
man inte lyssna på. Plötsligt är principen inte viktig
alls. Det vore intressant att få veta varför.
Anf. 231 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Ana Maria Narti säger att man behö-
ver vara envis. Det håller jag med om. Det är precis
vad majoriteten har varit. Vi har varit envisa i de här
frågorna. Vi är också på väg att lyckas med de här
resurscentren. Vad ni än försöker säga här - ni har väl
i och för sig inte sagt emot heller, Billström gled ifrån
det lite - är det ingen tvekan om att vi har lyckats
med det man strävat efter på de här resurscentren. Jag
kan bara hålla med. Man behöver vara envis. Det
tycker jag att vi har varit.
Anf. 232 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Det finns ingenting som säger att ett
resurscentrum inte kan utvecklas bredvid den verk-
samhet som redan finns där. Man behöver inte riva
ned och förstöra en fungerande verksamhet för att
utveckla en annan. Det är det som man skulle kunna
göra. Klagomålen från föräldrarna och familjerna
som förlorade möjligheten att ha sina barn i trygghe-
ten på de här skolorna hade att göra med den kontinu-
erliga verksamheten, inte med visstidsplacering. Den
kontinuerliga verksamheten skapar också en grund
för utveckling av pedagogiken under en mycket lång
period. Det är där som mycket speciell kunskap kan
tillkomma. Det finns absolut ingen motsättning mel-
lan det och resurscentrum. Man kan ha båda två.
Varför inte?
Anf. 233 CHRISTER ADELSBO (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att man ska fundera lite
grann på vad bland andra företrädarna för Ekeskolan
har sagt. Jag nämnde detta tidigare. De säger att det
har gått väldigt bra och tycker att det är stor skillnad i
dag. Som vi säger handlar det ju inte om en avveck-
ling utan om en utveckling. Det innebär som sagt
också att man går från heltids- till visstidsplaceringar.
Tidigare kunde också kommunerna, precis som
man säger på Ekeskolan, bara lämna över ansvaret
och säga: Varsågod, ta hand om de här barnen! Det
kan de inte göra i dag. De måste ta sitt ansvar.
Sedan gör ju ändå de här resurscentren att fler
barn har möjlighet att få plats än tidigare.
Anf. 234 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget till beslut i utbildningsutskottets betänkande.
Detta betänkande omfattar ett stort antal motion-
syrkanden från den allmänna motionstiden som på
olika sätt rör elever med funktionshinder och deras
möjligheter till en bra utbildning. Om man läser ige-
nom motionsyrkandena och reservationerna finner
man att de flesta problem som tas upp redan är före-
mål för kartläggning, analys, åtgärd eller utredning.
Vi har flera olika utredningar som har lagt fram sina
förslag och flera vilkas betänkanden vi väntar på,
bland annat Carlbecksutredningen som nu har kom-
mit med sitt första delbetänkande. Allt detta behöver
vi för att få bättre kunskap och ett säkrare underlag
för att kunna fatta verkligt bra beslut här i kammaren.
Vi har under allmänna motionstiden avstått från
att väcka några motioner med krav på förändringar.
Vi vill gärna få en helhetssyn på hela det här komp-
lexa området, och vi väntar nu med att ta ställning i
de konkreta frågorna tills vi får utredningarnas sam-
lade bild.
Vi har dock en grundläggande uppfattning, och
det är att skolan ska inkludera elever, inte exkludera
dem. För oss är det viktigt att markera att grundbulten
i svensk utbildningspolitik är och ska vara en likvär-
dig skola av god kvalitet för alla elever. Den utma-
ning vi har, vi politiker och alla som jobbar i skolan,
är att göra skolan i stånd att omfatta alla barn och att
arbeta med alla barn. Vi menar att det är skolan som
ska anpassas efter eleven och inte eleven som ska
anpassas efter skolan. Skolan måste ändra sitt sätt att
arbeta så att den anpassas till den mänskliga varia-
tionsbredd som finns och så att alla elever hittar sin
självklara trygga plats i skolan.
Barn och ungdomar med utvecklingsstörning
skulle jag vilja prata lite grann om. Det är en mycket
heterogen grupp med mycket varierande behov och
förutsättningar. Vi är starkt medvetna om att för dessa
barn, likaväl som för andra barn med någon typ av
funktionsnedsättning, finns det inte en lösning. Det
finns inte en modell som löser problemen, utan det
måste finnas en variation.
Vi är dock bekymrade över några saker som vi ti-
digare har motionerat om men som inte finns med i
den här motionsfloden. En är att vi behöver en analys
av orsakerna till den kraftiga ökningen av elever i
särskolan. Läsåret 2001/02 gick närmare 20 000 ele-
ver i särskolan. Det är en ökning med 67 % sedan
läsåret 1992/93, och den ökningen går inte att förkla-
ra med att elevantalet i stort har ökat.
Andelen pojkar bland särskoleeleverna har också
ökat med ett par procent under motsvarande tid. Vi
vet inte om det beror på att det nu föds fler pojkar
med begåvningsmässiga funktionshinder eller om
förklaringen är att pojkar är mer utagerande och där-
för uppmärksammas mer.
Vi kan även se att det relativt sett är ett stort antal
elever med invandrarbakgrund som nu tas emot i
särskolan. De flesta av dem är pojkar.
Vi kan också konstatera genom Skolverkets för-
träffliga rapportering att särskolan tillåts kosta olika
mycket i olika kommuner. Ibland är skillnaden mel-
lan kommunerna när det gäller kostnaderna för
särskolan mycket stora, trots att resurserna i alla
kommuner redovisas i en särskild anslagspost. Det
blir alltså väldigt tydligt.
Det finns också stora skillnader mellan olika
kommuner när det gäller antalet barn i särskolan, och
då menar jag i förhållande till folkmängden i övrigt.
Vad det beror på vet vi heller inte riktigt. Vi tror oss
veta att kommunaliseringen av skolan har gjort
särskolan mer avdramatiserad. Den har faktiskt i
högre grad blivit accepterad som en alternativ skol-
form. Det kan i och för sig vara någonting positivt,
och det kan också ha sin betydelse för det ökade elev-
antalet.
Många mindre glesbygdskommuner tar nu själva
hand om sina särskolebarn i stället för att skicka i väg
dem som man gjorde tidigare.
Vi vet dock också att de stora besparingar i kom-
munerna som framtvingades i början och mitten av
90-talet innebar att stödet till elever med svårigheter,
även inom den reguljära skolan, minskades drastiskt.
Undervisningsgrupperna blev större och lärartätheten
minskade. Ett tänkbart sätt, är vi rädda för, att lösa
problemet med att få särskilt stöd var att flytta elever
med lindrig utvecklingsstörning och barn med bete-
endestörningar till särskolan, som kan erbjuda just
bättre arbetsro, mindre klasser, bättre tillgång till
speciallärare och mindre utanförskap och mobbning.
En annan sak man kan fundera över är att kraven
har ökat i grundskolan och målen blivit tydligare,
vilket kan ha inneburit problem för barn med behov
av särskilt stöd.
Under 90-talet har också en förändring skett så till
vida att elever i större utsträckning flyttas till särsko-
lan under hela grundskoletiden. Man kan fundera på
om det är föräldrarnas ökade inflytande som har in-
neburit att de från början väljer grundskolan vid skol-
starten men sedan finner att det blir omöjligt och
tycker att övergången till särskolan blir någonting
naturligt under de senare åren i grundskolan.
Vi vet också att andelen barn med olika beteende-
störningar, ibland i kombination med lättare utveck-
lingsstörning, har ökat. Dessutom har enligt forsk-
ningen intresset för att ställa diagnoser på elever som
beter sig annorlunda ökat. Det bekräftas i en mängd
olika studier. Det förefaller nu som om de medicinska
förklaringarna har fått tolkningsföreträde gentemot de
sociala, och det känner vi oss ibland väldigt undrande
inför.
Vi tycker att det har skett en attitydförändring när
det gäller synsättet på annorlunda barn. Det är uppen-
barligen svårare för annorlunda barn att klara sig i
skolan, och det tror vi i större utsträckning beror på
den yttre miljön än på att elevernas svårigheter skulle
ha ökat.
Vi kanske borde fråga oss i vilken skola man blir
särskoleelev.
Vi kan också se att antalet barn med autism har
ökat i särskolan. Om det beror på att barn med autism
över huvud taget har ökat eller på att fler barn nu
diagnostiseras som autistiker vet vi inte heller. Vi vet
att kommunerna gör olika ställningstaganden, vilket
också påpekas i några av motionerna här, när det
gäller att ta emot elever med autism och autismlik-
nande tillstånd. Det råder alltså vissa oklarheter när
det gäller bedömningen av vilka elever som ska till-
höra den här personkretsen.
Lagens bestämmelser om autism och autismlik-
nande tillstånd berättigar till särskola om inte eleven
bedöms kunna klara av att uppnå grundskolans mål.
Men mottagandet i särskolan ska ske efter noggrann
prövning i en särskild utredning. Tyvärr har nu Skol-
verkets utvärdering visat att det finns stora brister i
utredningsförfarandet.
Särvux vet jag också erbjuds i för liten omfattning
och är mycket olika utbyggd i olika kommuner. I en
del kommuner fungerar det jättebra, i andra fungerar
det inte alls. Men generellt sett kan man säga att del-
tagarna i särvux har tillgång till väldigt få undervis-
ningstimmar, genomsnittet ligger på två och en halv
timmar i veckan. Oftast sker undervisningen enskilt
eller i mycket liten grupp. Det försvårar den så vikti-
ga sociala träningen.
Jag skulle till sist som folkhögskollärare vilja säga
att det är så sällan man tar upp folkhögskolans och
studieförbundens verksamheter för just vuxna med
utvecklingsstörning. Jag har själv under många år
arbetat på en skola i Linköping som heter Valla folk-
högskola. Där måste jag säga att vi aldrig upplevde
några problem. Vi såg inte de utvecklingsstörda ele-
verna som ett problem. Vi såg dem som en tillgång,
både av eleverna som kamrater och av personalen. De
var väl integrerade i skolans totala gemenskap och
deltog i alla gemensamma aktiviteter. Egentligen
upplever jag att det är en brist på god vilja eller en
brist på planering och organisation om man inte kla-
rar av det. På Valla får man vara den man är, och det
tycker jag är en mycket god utgångspunkt när det
gäller umgänget mellan människor.
Anf. 235 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var väldigt intres-
sant att lyssna till Britt-Marie Danestig. Det är många
saker som du säger som jag ställer upp till hundratio
procent på. Självklart ska eleverna inkluderas och inte
exkluderas, skolan ska anpassas efter eleverna och de
ska hitta sin trygga och självklara plats i skolan.
Britt-Marie Danestig tar också upp och belyser
olika problem som finns, till exempel att många ele-
ver med invandrarbakgrund hamnar i särskolan. Det
är en fråga som man verkligen kan fundera över.
Kanske beror det på att de har fått för lite moders-
målsundervisning. Det hoppas jag att vi kommer att
kunna se framöver.
Britt-Marie Danestig redogör också mycket bra
för de problem som ökar och undrar lite grann varför
de ökar. Förmodligen ökar de på grund av att perso-
nal i skolan är mer uppmärksam i dag.
Det känns lite grann som om Britt-Marie Danestig
har gjort en egen utredning. Då kan jag bara stilla
fundera: Av vilken anledning ställde inte Vänsterpar-
tiet upp på reservationen om stöd till elever med läs-
och skrivsvårigheter? Där tar vi just upp problemen
med att de inte får den hjälp de behöver, en hjälp som
man kan få i högre studier men inte i grundskolan.
Anf. 236 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att vi är överens i väldigt
mycket. Jag har bara försökt att ge vår syn på de
problem som finns, den komplexa bild som finns,
som gör att jag känner mig mycket ödmjuk inför de
här frågorna. Det är inte så lätt att veta exakt vilka
enkla åtgärder som bör komma till stånd för att hjälpa
barnen med funktionshinder till en bättre utbildning.
Jag är säker på att personalen är mer uppmärksam.
Det är jättebra. Jag vet också att man i lärarutbild-
ningen är mycket mer uppmärksam på de här proble-
men, och utbildningen kring funktionshindrade har
blivit en vital del i lärarutbildningens program.
Vi har mycket medvetet haft den policyn att när
det nu pågår ett antal utredningar vill vi skaffa oss en
helhetsbild. Vi har alltså avstått från att motionera,
och vi har avstått från att reservera oss till förmån för
någon av de här motionerna. Det är inte feghet. Det är
en ödmjuk inställning. Vi återkommer, men vi vill ha
bättre kunskaper om den här komplexa bilden.
Anf. 237 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Det kan man få genom att påverka.
Om man inte ställer upp på vår reservation eller skri-
ver egna motioner är min förhoppning att Vänster-
partiet kan påverka Socialdemokraterna så att det
kommer fram en utredning, så att vi kan få svaren på
alla de frågor som vi verkligen måste ha svar på. Som
jag ser det gäller det att börja i tid. Det kanske redan
är med den sensomotoriska träningen vi måste börja.
Du måste kunna krypa innan du kan lära dig att gå.
Det behöver vi utreda.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag också
håller med Britt-Marie Danestig om folkbildningen.
Den är suverän. Pedagogiken är suverän, inte bara för
handikappade av olika slag. För de elever som i dag
lämnar skolan utan fullgoda betyg är folkhögskolor-
nas och studiecirklarnas pedagogik en framtidsmöj-
lighet.
Anf. 238 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Folk-
bildningsarbetets metodik bygger också på en syn på
människan som kapabel, möjlig att utveckla hela
tiden.
Jag tror att vi kommer att komma fram till förslag
som vi så småningom kan nå en väldigt bred enighet
om här i riksdagen. Jag har stor respekt för samtliga
politiska partier här, men i de här frågorna också för
regeringspartiet och vår samarbetspartner Miljöparti-
et.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 april.)
13 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition
2002/03:110 Lag om elektronisk kommunikation,
m.m.
Motioner
med anledning av prop. 2002/03:52 Det internatio-
nella fördraget om växtgenetiska resurser för
livsmedel och jordbruk
2002/03:MJ17 av Gunnar Goude (mp)
med anledning av prop. 2002/03:57 Effektivare pant-
brevshantering m.m.
2002/03:L12 av Jan Ertsborn m.fl. (fp)
med anledning av skr. 2002/03:81 Redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkom-
mitté m.m. andra halvåret 2001 och under år 2002
2002/03:U4 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)
14 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 27 mars
2002/03:255 av Cecilia Wikström (fp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Skillnader i de kommunala musikskoleavgifterna
2002/03:256 av Yvonne Andersson (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Skogsskövlingen
2002/03:257 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet
Berit Andnor
Bilstödet
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 1 april.
15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 27 mars
2002/03:720 av Karin Thorborg (v) till statsrådet
Ulrica Messing
Tåg i Bergslagen
2002/03:721 av Sven Gunnar Persson (kd) till stats-
rådet Ulrica Messing
Gifter i skogsbruket
2002/03:722 av Ina Järlesjö (kd) till statsrådet Ulrica
Messing
Norrbotniabanans jämställdhetseffekter
2002/03:723 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Kartläggning av orsakerna till aborter
2002/03:724 av Carl-Axel Johansson (m) till social-
minister Lars Engqvist
Läkarkompetens inom det kommunala äldreboendet
2002/03:725 av Rosita Runegrund (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Barnsexhandel i krigets spår
2002/03:726 av Börje Vestlund (s) till statsrådet Jan
O Karlsson
Beslutsunderlaget för HBT-personers asylansökning-
ar
2002/03:727 av Ingela Thalén (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Andelsbytessystemets skatterättsliga effekt
2002/03:728 av Ulla Löfgren (m) till miljöminister
Lena Sommestad
Veterinärmedicinskt avfall
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 1 april.
16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 27 mars
2002/03:682 av Kjell-Erik Karlsson (v) till jord-
bruksminister Ann-Christin Nykvist
Förtroendet för svensk fisknäring
2002/03:687 av Lena Ödeen (fp) till statsrådet Jan O
Karlsson
Asylsökande barn
2002/03:690 av Lotta N Hedström (mp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Sveriges bidrag till fattigdomsbekämpning
2002/03:694 av Berit Jóhannesson (v) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Krigsmaterielexporten till USA
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 1 april.
17 § Kammaren åtskildes kl. 21.26.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.58,
av talmannen därefter till och med 7 § anf. 124 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter till och med 10 §
anf. 170 (delvis)
av andre vice talmannen därefter till och med 11 §
anf. 208 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.