
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2002/03:79</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 26 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 - 18.01</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 20.59</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>
------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 20 mars.
2 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2002/03:FPM54 Grönbok - Europeisk rymdpolitik
KOM(2003)17 till näringsutskottet</pre><pre>3 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Motioner
2002/03:A3-A5 till arbetsmarknadsutskottet</pre><pre>4 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs och bordlades åter
Trafikutskottets betänkande 2002/03:TU3
Konstitutionsutskottets betänkanden 2002/03:KU21
och KU25
Utbildningsutskottets betänkanden 2002/03:UbU7
och UbU8</pre><pre>5 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats den
20 mars</pre><pre>UbU4 Lärarutbildning och lärare
Punkt 1 (Ökad rekrytering till läraryrket)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, c)
Votering:
172 för utskottet
51 för res. 2
86 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 2 m, 21 v, 14 mp
För res. 2:     2 m, 30 kd, 19 c
Avstod:         43 m, 41 fp, 2 v
Frånvarande:    9 s, 8 m, 7 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 3 (Förändring av den nya lärarutbildningen)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
268 för utskottet
42 för res. 4
1 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 48 m, 30 kd, 22 v, 19 c, 14 mp
För res. 4:     42 fp
Avstod:         1 v
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 5 (Alternativa lärarutbildningar)
1. utskottet
2. res. 6 (m)
Votering:
262 för utskottet
49 för res. 6
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 42 fp, 29 kd, 23 v, 19 c, 14 mp
För res. 6:     48 m, 1 kd
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 6 (Mentorsprojekt som del av den praktisk-
pedagogiska utbildningen)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
287 för utskottet
24 för res. 7
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 48 m, 41 fp, 30 kd, 19 c, 14 mp
För res. 7:     1 fp, 23 v
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 9 (Värdegrundsarbetet i lärarutbildningen)
1. utskottet
2. res. 11 (kd)
Votering:
283 för utskottet
27 för res. 11
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 47 m, 42 fp, 3 kd, 23 v, 19 c,
14 mp
För res. 11:    27 kd
Frånvarande:    9 s, 8 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp
Helena Höij (kd) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 14 (Kunskap i frågor om homosexuella, bisex-
uella och transpersoner)
1. utskottet
2. res. 15 (v, mp)
Votering:
273 för utskottet
37 för res. 15
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  134 s, 48 m, 41 fp, 30 kd, 1 v, 19 c
För res. 15:    1 fp, 22 v, 14 mp
Frånvarande:    10 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 19 (Utomhuspedagogik i lärarutbildningen)
1. utskottet
2. res. 18 (mp)
Votering:
297 för utskottet
14 för res. 18
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 48 m, 42 fp, 30 kd, 23 v, 19 c
För res. 18:    14 mp
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>UbU5 Högskolan
Punkt 1 (Styrningen av högskolan)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, m)
3. res. 2 (kd)
Förberedande votering:
90 för res. 1
32 för res. 2
187 avstod
40 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
190 för utskottet
89 för res. 1
30 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 23 v, 18 c, 14 mp
För res. 1:     47 m, 42 fp
Avstod:         30 kd
Frånvarande:    9 s, 8 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 14 (Studentkontrakt)
1. utskottet
2. res. 19 (fp)
Votering:
267 för utskottet
42 för res. 19
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 47 m, 30 kd, 23 v, 19 c, 13 mp
För res. 19:    42 fp
Frånvarande:    9 s, 8 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 4 mp</pre><pre>Punkt 15 (Studenternas alkoholkonsumtion)
1. utskottet
2. res. 20 (v, mp)
Votering:
273 för utskottet
38 för res. 20
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 48 m, 42 fp, 29 kd, 19 c
För res. 20:    1 kd, 23 v, 14 mp
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 19 (Validering och komplettering av utländsk
högre utbildning)
1. utskottet
2. res. 23 (fp)
Votering:
221 för utskottet
42 för res. 23
48 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 1 m, 30 kd, 23 v, 18 c, 14 mp
För res. 23:    42 fp
Avstod:         47 m, 1 c
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 23 (Rekryteringen av högskolelärare)
1. utskottet
2. res. 27 (c)
Votering:
289 för utskottet
19 för res. 27
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 42 fp, 30 kd, 23 v, 14 mp
För res. 27:    19 c
Frånvarande:    11 s, 8 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 25 (HBT-frågor i utbildningarna till vissa yr-
ken)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets förslag med den ändring däri som föran-
leddes av bifall till mot. Ub303 (v).
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>UbU6 Jämställdhet inom utbildning och forskning
Punkt 1 (Jämställdhetsarbete inom förskola och sko-
la)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (c)
Förberedande votering 1:
32 för res. 2
19 för res. 3
260 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
46 för res. 1
30 för res. 2
235 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
218 för utskottet
42 för res. 1
51 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  134 s, 46 m, 1 kd, 23 v, 14 mp
För res. 1:     42 fp
Avstod:         1 s, 2 m, 29 kd, 19 c
Frånvarande:    9 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 7 v, 3 c, 3 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>6 §  Unga lagöverträdare</pre><pre>Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU8
Unga lagöverträdare.</pre><pre>Anf.  1  CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! God morgon! Vi ska nu debattera
unga lagöverträdare. Varje morgon möts våra ögon
och våra sinnen av tidningarnas notiser om barn som
begår svåra brott. Alltfler och allt yngre barn begår
allt grövre brott. Under 90-talet har antalet barn som
ägnar sig åt ungdomskriminalitet fördubblats. Det här
är barn som välfärdsstaten inte vill se men som ändå
finns i ökande antal. Detta är ett ödesdigert resultat av
att den rådande majoriteten ser rättsväsendet som en
restpost i välfärdsstaten - en restpost i välfärdsstaten!
Herr talman! Det här är barn som är bortglömda
av vuxenvärlden, barn vilkas föräldrar inte ensamma
har klarat av att leva upp till sitt föräldraansvar och
som dessutom inte har fått hjälp och stöd från sam-
hället som de så väl behöver. Det är barn som skolan
inte orkat ta itu med, barn som kollrat bort töntiga
socialsekreterare som inte haft ork, lust eller reella
möjligheter att sätta gränser. Unga lagöverträdare är
barn som alla barn från början.
Som förtroendevalda har vi många gånger fått läsa
utredningar och rapporter om signaler som gör det
mycket klart att någonting måste göras inom det här
känsliga området. Mycket måste göras. Eftersom
verkligheten inte stämmer överens med kartan, och
Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet hela
tiden inte vill inse att kartan är felaktig, får detta
svåra följder som de flesta av oss bara behöver läsa
om i tidningarna men som drabbar både barnen och
de brottsoffer de utsätter.
Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. FN:s barn-
konvention reglerar att staterna ska värna och stödja
barnens familjer. Familjen är den viktigaste trygghe-
ten för de allra flesta barnen. Familjer är samhällets
bästa brottsförebyggande resurs. Men de hanteras av
den styrande majoriteten som något som katten släpat
in, och vissa tycker faktiskt att man borde ta död på
dem. Ändrar vi inte den rådande inställningen till
familjens roll i Sverige, herr talman, har vi små möj-
ligheter att stoppa och vända den utveckling som vi är
inne i just nu.
Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 1 under punkt 1. Givetvis står vi moderater
bakom alla våra reservationer, men av respekt för alla
här i kammaren yrkar jag endast bifall till reserva-
tion 1 under punkt 1.
Min utgångspunkt är som sagt värnandet av sam-
hällets bästa brottsförebyggande resurs. Det här be-
tänkandet tar upp ett antal motioner från allmänna
motionstiden och ger ingen helhetsbild av de problem
vi har att arbeta med. Ett antal viktiga frågor är dock
lyfta. De har påtalats förut utan att majoriteten orkat
lyfta ögonen över kartan och se ut över terrängen.
Resultatet ser vi nu i den växande skaran unga lag-
överträdare.
Barn som förstör både sin egen och många andras
framtid. Helhetsperspektivet saknas här i riksdagen,
och hela kedjan igenom. Vi ser det i familjepolitiken.
Det tillhör inte justitieutskottet. Vi ser det i utbild-
ningspolitiken.
I voteringen hade vi ett ärende som tog upp dro-
ganvändningen, där man måste bli bättre på att in-
formera i undervisningen och ha kunskaper om knar-
kanvändningen. Familjer måste få information från
skolan. Det påtalades där. Det tillhör inte justitiefrå-
gorna, och det är täta skott emellan. Vi måste ändra
på det. Vi ser det i socialpolitiken, och vi ser det i de
rättspolitiska insatserna. Här behöver vi verkligen nya
arbetsformer för att få ett helhetsgrepp över de här
viktiga frågorna.
Alla människor, och framför allt barn, behöver
kärlek, ordning och ansvar. Normöverföring brukar vi
kalla detta. Den enda instans i samhället som kan
klara av detta är en bra, fungerande familj. Ingen
annan instans i samhället kan klara av att ge kärlek,
ordning och ansvar. Därför måste vi stödja familjer-
na.
Sedan måste samordningen mellan föräldrar och
samhället i övrigt bli mycket bättre. Föräldrar har
väldigt mycket att hålla reda på. Det är en sak vad
som står i föräldrabalken, men jag känner inga föräld-
rar som har den liggande på nattduksbordet. Det är
faktiskt vårt ansvar som lagstiftare att informera för-
äldrarna om det ansvar de har. Därför tycker vi att det
är viktigt att vi informerar om det skadeståndsansvar
som föräldrarna har om barnen gör något felaktigt
och brottsligt.
Vi moderater tycker att det är självklart att föräld-
rar ska kunna få polisstöd om de inser och vill ha
hjälp med sin föräldraroll. Då ska polisen kunna
komma och hjälpa dem. Det är inte möjligt i dag, och
majoriteten vill inte heller ge föräldrarna denna möj-
lighet.
Vi har frågan om drogtest i skolan. Knarket går
ned i åldrarna. Alltfler elva-, tolv- och trettonåringar
börjar knarka. Detta vill majoriteten inte ge möjlighet
att få stopp på. Vi har under många år krävt att man,
om föräldrarna inte har möjlighet att stoppa, ska ge
skolan och polisen möjlighet att ta ett drogtest när
man misstänker att ett barn missbrukar narkotika. Då
ska man kunna få göra drogtest även på barn under 15
år - från tolv års ålder. Det är ett viktigt verktyg för
att hjälpa de barn som är på glid.
Vi har också ett påföljdssystem som var nytt 1999
men som redan har misslyckats. Majoriteten har till-
satt en helt ny utredning om detta påföljdssystem,
men kartan är densamma. Vi får ett nytt påföljdssys-
tem som inte utgår från verkligheten. Vi måste se till
att ändra detta.
Herr talman! Jag står som sagt bakom alla våra
yrkanden, men jag yrkar bifall bara till reservation 1
under punkt 1.</pre><pre>Anf.  2  TORKILD STRANDBERG (fp):
Herr talman! För en tid sedan besökte jag en hög-
stadieskola i Skåne. I handen fick jag en undersök-
ning om elevernas attityder till alkohol och rökning,
om hur man såg på skolan och hur man såg på sina
kompisar.
Undersökningen handlade också om trygghet och
kriminalitet. Mellan 30 och 40 % av eleverna har
någon gång under det år som undersökningen gäller
känt sig otrygga i skolan. Mer än hälften har känt
otrygghet när de befunnit sig ute i samhället, i staden.
Över 30 % av eleverna i den här skolan har under det
senaste året blivit bestulna på någonting.
I samma stad säger polisen Linda, som länge ar-
betat med dessa barn och dessa frågor att polisens
resurser i dag är så skrala att man inte hinner och kan
gör det man egentligen skulle vilja. Vi har av re-
sursskäl i princip fått ett förbud av våra överordnade
att besöka skolor, säger Linda.
De unga gärningsmännen är oftast pojkar i åldrar-
na 15-17 år. Ofta, men inte alltid, är de bosatta i det
vi kallar utsatta områden. Oftast, men inte alltid, bor
de med en ensam förälder - oftast en mamma. Brot-
ten varierar från enklare snatterier till hela serier av
rån och misshandel. Det är grova brott. Att tillskansa
sig andras egendom med hjälp av våld eller hot om
våld är en kriminalitet som håller på att bli en del av
mångas vardag.
Inför den här utvecklingen tycks regeringen stå
handfallen. 1999 skärptes lagstiftningen vad gäller
ungdomsbrott. Påföljden ungdomstjänst infördes.
Informationen från socialtjänsten till domstolarna
skulle förbättras, och konsekvenserna om man miss-
sköter sig efter en dom skulle rapporteras till dom-
stolen. Resultatet av dessa stolta deklarationer ser vi
nu. Ungdomstjänst används i ganska få fall. Hälften
av landets kommuner saknar rutiner för att ens ge-
nomföra ungdomstjänst. En tredjedel av socialsekre-
terarna i Sverige har ingen som helst utbildning i
detta, och en tredjedel har fått viss men långt ifrån
tillräckligt utbildning.
70 % av dem som döms till överlämnande inom
socialtjänsten har efter tre år återfallit i brottslighet -
70 %! Bland vuxna lagöverträdare återfaller 60 % av
dem som döms till medelfängelsestraff - om man kan
kalla det så. Det är oftast sådana som har gjort krimi-
naliteten till ett yrke eller en livsstil. Andelen återfall
är alltså större bland ungdomsbrottslingarna än bland
dem som har gjort kriminaliteten till en livsstil. Med
sådana siffror tycker jag att man med fog kan ställa
sig frågan om socialtjänsten som den i dag på många
håll arbetar är en del av lösningen på problemet eller
om den möjligen i sig är en del av själva problemet.
Kommentaren till detta är i majoritetens betän-
kande är att BRÅ konstaterar "att reformen haft vissa
effekter, men att den inte är helt genomförd". Det kan
man väl inte annat än instämma i. Efter tre år har
hälften av landets kommuner fortfarande inte infört
en av de centrala åtgärderna i den här lagstiftningen,
nämligen ungdomstjänst.
Det yttersta ansvaret för detta misslyckade vilar
på majoriteten i denna kammare och på regeringen.
När 70 % av de ungdomar som döms till överläm-
nande återfaller i kriminalitet måste man i grunden
ifrågasätta det system som vi har för att hantera unga
människor som begår brott.
Herr talman! Alla barn och unga borde ha en
självklar rätt till kärlek, empati och förståelse. Att
detta inte är verklighet vet alla vi som finns här.
Grundläggande för att komma till rätta med ung-
domskriminaliteten är en fungerande normöverföring
från vuxna till barn och unga. Huvudansvaret för
detta vilar självklart på föräldrarna. En av familjepo-
litikens centrala uppgifter är därför att skapa trygga
föräldrar.
Men ansvaret slutar inte hos föräldrarna. Alla
medborgare har ett ansvar för normbildningen och
normöverföringen i samhället. Skolans roll kan i detta
sammanhang inte överskattas. Skolan ska förmedla
kunskap men också uppfattningar om vad som är rätt
och fel och om vad som är ett acceptabelt beteende i
samhället. Att normöverföringen fungerar dåligt i vårt
samhälle, där man i en valrörelse dristar sig att tycka
att mobiltelefoner ska vara avstängda på lektionstid,
är för mig inte särskilt konstigt.
Utöver föräldrarnas och skolans roll måste myn-
digheter som polisen ha tillräckliga resurser. Att poli-
sen på grund av resursbrist inte får göra en insats eller
ett besök i skolan är fullständigt oacceptabelt.
I BRÅ:s undersökningar ges en ganska svidande
kritik. Åklagarna och domarna anser inte att social-
tjänsten kan lagen, och socialtjänsten säger sig sakna
tid för att utföra sitt uppdrag.
Åklagarna har alldeles rätt. En tredjedel av social-
sekreterarna saknar kännedom och utbildning om
lagen. I 21 % av fallen med överlämnande till social-
tjänsten avbryts vården innan den är avslutad. 70 %
av dem som döms återfaller, som jag tidigare sade, i
kriminalitet, och bara hälften av landets kommuner
har infört den påföljd som vi har beslutat om här,
ungdomstjänst.
Samhällets insatser mot ungdomskriminaliteten
fungerar inte. Det behövs en snabb uppryckning. Det
behövs speciella ungdomsåklagare och speciella
ungdoms- och jourdomstolar. Det behövs en massiv
utbildning inom socialtjänsten. Samhället måste långt
tydligare och långt snabbare än i dag markera att man
inte accepterar de handlingar som den unge lagöver-
trädaren har begått. Åtgärderna från samhället måste
på ett tydligt sätt uppfattas som en påföljd och en
markering om att ett visst beteende inte är accepta-
belt.
Herr talman! En grundpelare i rättsstaten är att
man, oberoende av var man bor eller vem som råkar
arbeta på socialförvaltningen i den kommun där man
bor, ska kunna få en likvärdig behandling.
I dag är situationen sådan att tre unga lagöverträ-
dare som gemensamt begår ett brott ställs inför rätta i
samma domstol och i samma rättegång, men påfölj-
derna blir helt olika beroende på att de bor i tre intill
varandra gränsande kommuner där socialtjänsten har
helt olika förutsättningar, ekonomiska möjligheter
och traditioner att hantera dessa frågor.
Bara det faktum att hälften av landets kommuner
inte kan verkställa en ungdomstjänst är skäl nog att
ifrågasätta om det i det här fallet råder något slags
likhet inför lagen. Kanske är det så, jag vet inte, att
kommunerna inte är bäst på den här verksamheten.
Kanske är det så att staten måste ta ett samlat ansvar
för de unga lagöverträdarna på samma sätt som för de
vuxna kriminella. Tanken är i alla fall väl värd att
fundera över.
Herr talman! Det behövs en rejäl uppryckning när
det gäller hanteringen av de unga kriminella. Den får
inte som så ofta i dag reduceras till stolta deklaratio-
ner i den här kammaren. Den måste fyllas med ett
innehåll som faktiskt är framgångsrikt oftare än det
misslyckas.
Jag yrkar bifall till reservation 3, men jag står
bakom Folkpartiets samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  3  PETER ALTHIN (kd):
Herr talman! Ärade ledamöter! Jag tänker på dem
som är närvarande men även på dem som är frånva-
rande. Jag tyckte att det var så kolossalt mycket folk
här för en liten stund sedan. Men det kanske är lugna-
re att sitta på sitt rum och följa denna intressanta
debatt i TV.
Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 1
och står, som man alltid säger, bakom alla övriga
kristdemokratiska reservationer.
Unga lagöverträdare, vad innebär det rent fak-
tiskt? Jo, det innebär unga människor som begår brott
- ungdomar som stjäl, som misshandlar, som hotar,
som nyttjar narkotika. Och hur är situationen då? En
fråga som vi ska ställa är naturligtvis: Är vi vuxna
intresserade av att rädda denna unga generation?
Stölder, brott, hot och våld ökar bland ungdomar-
na och ökar i skolan. Alltfler unga människor lagförs
för narkotikabrott. Och då frågar jag, vilket alla borde
fråga: Håller vi på att tappa greppet över ungdoms-
brottsligheten?
Det är populärt att hänvisa till en massa statistik,
men lite ska jag tynga detta lilla anförande med det.
Bland niondeklassare har det visat sig att 8 % av
pojkarna och 4 % av flickorna har varit utsatta för
grövre våld. Att 20 % av pojkarna och 15 % av flick-
orna har blivit av med sina cyklar kan man tycka är
en bagatell, men det visar ändå en bild av samhället. I
årskurs 9 har 10 % av ungdomarna kommit i kontakt
med narkotika. Alltså var tionde niondeklassare har
kommit i kontakt med narkotika. Man kan befara att
det blir inkörsporten till ett kommande narkotika-
missbruk. Då är frågan: Hur ska vi, om vi är intresse-
rade, rädda denna unga generation? Kom ihåg, och
detta har jag viss erfarenhet av, att alla yrkesbrotts-
lingar börjar sin bana som amatörer.
Inget samhälle kan fungera utan tillit. Det goda
och det trygga samhället är byggt på att det finns en
tillit. Tillit uppstår inte av sig själv. Den grundas i
värden. Sociala relationer bygger på ömsesidighet.
Denna ömsesidighet fungerar inte utan att vi redan
som små får implanterat de goda värdena. Barnupp-
fostran har faktiskt betydelse. Värdeöverföring är
centralt för att kunna leva ett bra och ett rikt liv i
relation med andra människor. Om inte barnen redan
i mycket unga år utvecklar den inneboende förmågan
att skilja mellan rätt och fel är det oändligt mycket
svårare att lära sig det under senare tid i livet.
Normöverföring från vuxna till barn är alltså en förut-
sättning för spridandet av grundläggande värderingar.
Och det största ansvaret för denna normbildning
ligger hos familjen. Och hur familjen än ser ut är den
samhällets bästa brottsförebyggande resurs.
Brottsförebyggande rådet hade i nr 4 av sin tid-
skrift i fjol temat Ung brottslighet. Man skrev: För-
ändringen måste börja i familjen.
Så länge regeringen och stödpartierna inte tar fa-
miljens roll på fullt allvar kommer drogproblemen
och övrig brottslighet när det gäller ungdomar att öka.
Man kan inte stå och gapa "Död åt familjen!" och tro
att man kan lösa problemen med ungdomsbrottslig-
heten.
Familjepolitikens roll är att få till stånd den trygga
familjen med möjlighet att styra sin vardag, att bar-
nen uppfostras till ansvarstagande för egen del men
också att ta ansvar för andra människor. Det är av
största vikt för att förebygga brott. Härigenom får
barnen en självkänsla som i sin tur kan ge kontroll av
det egna beteendet och som sedan kan ge resultatet att
de avhåller sig från brott. Det är faktiskt ur alla per-
spektiv bättre att stoppa nyrekryteringen än att sedan
lappa ihop det efteråt.
Brottsförebyggande rådet kom i går med en
pressinbjudan till en konferens, Råd för framtiden,
som tar upp vad man vet om tidiga åtgärder och kri-
minell utveckling. Rubriken på inbjudan är "Att före-
bygga eller förhindra en kriminell karriär".
Alla som har tid ska naturligtvis delta i den konfe-
rensen.
Man skriver i pressinbjudan bland annat:
"Social brottsprevention innebär att man vidtar
åtgärder för att påverka en persons benägenhet att
begå brott."
Man skriver vidare:
"Tonvikten ligger dock oftast på arbete mot barn
och ungdomar."
Detta är ju inte någon överraskning, men det an-
vänds dessvärre inte fullt ut.
Regeringen för en mycket grumlig familjepolitik
som inte ökar familjens möjlighet att själv styra sin
vardag. Detta måste det bli ändring på.
För de ungdomar som faktiskt begår brott är det
viktigt med snabba reaktioner från samhällets sida.
Ett exempel kan vara speciella ungdoms- och jour-
domstolar. Sådana bör inrättas ganska omgående.
Kristdemokraterna har alltid betonat familjens
betydelse för samhällsbyggandet och för skapandet av
det goda samhället, det samhälle som man kan sam-
manfatta med rubriken Frihet och trygghet. Därför är
det sorgligt att familjen är så undervärderad och att
tilltron till föräldrarnas förmåga att ta hand om sina
egna barn är så låg.
Kristdemokraterna vill och strävar efter att upp-
värdera familjens roll och betydelse - detta också
därför att familjen är samhällets största och bästa
förebyggande resurs. Därför är det nödvändigt att det
utreds olika sätt att stärka familjens och även skolans
roll.
Kristdemokraterna vill hjälpa och rädda den unga
generationen. Alla andra som vill det bör ställa sig
bakom reservation 1 under punkt 1.</pre><pre>Anf.  4  JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! För att inte glömma bort det vill jag
börja med att yrka bifall till reservation 1 under
punkt 1 om tidigare åtgärder med mera.
De allra flesta barn som växer upp i Sverige har
faktiskt engagerade föräldrar. De har hög materiell
standard och löper väldigt liten risk att hamna i kri-
minalitet. De kan känna trygghet. De blir bekräftade
av sina föräldrar och lär sig att ta ansvar för sig själva
och sin omgivning. De får en uppväxt som ger goda
förutsättningar för det liv som sedan väntar dem som
vuxna.
Det finns, tyvärr, också de som har en betydligt
svårare uppväxt - barn som ingen egentligen förvånar
sig över att de börjar begå brott. Det kan vara barn
som lever i familjer med missbruksproblem eller
psykiska problem eller i familjer där övergrepp är
regel snarare än undantag.
Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn
en bra uppväxtmiljö fri från våld och droger. Inget
barn ska behöva ha det huvudsakliga ansvaret för sin
egen uppfostran.
Givetvis har föräldrarna grundansvaret för sina
barn - det får man aldrig glömma bort - men i lägen
där föräldrarna inte kan ta detta ansvar måste sam-
hället vara snabbt och tydligt i sina hjälpande insat-
ser.
Ett samhälles normbildning utgår från vad som är
rätt och fel i umgänget mellan människor. Både
skrivna och oskrivna regler är viktiga.
Vi måste vara tydliga om att vålds- och brottsut-
vecklingen inte enbart kan stävjas genom traditionella
åtgärder - ingripanden och reaktioner i efterhand på
redan begångna brott - utan det är också det brotts-
förebyggande arbetet som vi måste lägga kraft på för
att få ned ungdomsbrottsligheten.
Herr talman! Det är framför allt familjen och
barns och ungdomars närmaste omgivning som kan
hjälpa till med att sätta gränser och förebygga brott.
Men de föräldrar som inte förmår, som inte orkar, ge
barnet den här tryggheten måste erbjudas stöd av
samhället.
Framtidens familjer kommer att se olika ut. Sam-
hället ska inte säga vad som är rätt familj eller att en
familjeform är bättre än en annan. Familjepolitiken
ska vara neutral och underlätta föräldrarollen för alla
föräldrar.
Men det är inte bara föräldrarna som har kontakt
med barnen under uppväxten. Också skolan och före-
ningslivet har ett stort ansvar för barns och ungdo-
mars normbildning. När ungdomar deltar i förenings-
livet lär de sig att respektera sina medmänniskor och
att respektera demokratiska värderingar.
I det brottsförebyggande arbetet för att förhindra
att fler ungdomar hamnar i brottslighet kan man fak-
tiskt inte överskatta förenings- och idrottsrörelsens
betydelse.
Oftast är det skolans personal, givetvis tillsam-
mans med föräldrarna, som tidigast upptäcker sociala
problem och begynnande kriminella tendenser. I ett
decentraliserat samhälle ökar möjligheterna att hjälpa
och att förebygga brottslighet. I ett decentraliserat
samhälle känner medborgarna ofta ökade möjligheter
att vara med och påverka, ett större deltagande och ett
större ansvar - något som också bidrar till en god
normbildning.
Även om vi kan bli mycket bättre på att förebygga
att ungdomar begår brott kommer sådant alltid att ske
- så är det tyvärr - och när det händer måste samhäl-
let reagera snabbt och bestämt. Domstolarna måste
klara av att prioritera ungdomsmålen på ett bättre sätt
än som sker i dag. Det är viktigt att socialtjänsten
upprättar vårdplaner för ungdomar som har begått
brott.
Barn ska inte dömas till fängelse - det vill jag
tydligt markera - men det får inte betyda att reaktio-
nen på brott som begås är så mild att killen, som det
oftast är fråga om, bara rycker på axlarna och säger:
Jaha.
Samhället måste visa att brott aldrig accepteras,
oavsett gärningsmannens ålder.</pre><pre>Anf.  5  KERSTIN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtli-
ga reservationer.
I betänkandet behandlas motioner från den all-
männa motionstiden år 2002. Motionerna handlar
bland annat om brottsförebyggande åtgärder, om nytt
påföljdssystem för unga lagöverträdare och om drog-
test på barn.
Det är första gången som jag är med om en sådan
här debatt. Men jag har gått igenom betänkanden från
tidigare år, och såvitt jag kan se är oppositionens
yrkanden till största delen gamla repriser. Retoriken
är också densamma. Med ödmjukhet kan man ändå se
det som positivt att oppositionen inte ger upp sina
krav.
Att förhindra brott bland unga är en av de absolut
viktigaste politiska frågorna och framför allt den
viktigaste medmänskliga frågan. Varje brott är ett
brott för mycket. Därför måste vi satsa på att bekäm-
pa både brottsligheten och brottens orsaker.
Det finns inga enkla lösningar, utan det behövs in-
satser på många plan. Det behövs engagerade med-
människor. Det behövs människor som inte ger upp,
som inte tappar hoppet om att det går att få tillbaka
unga brottslingar till ett socialt fungerande liv utan
kriminalitet.
Det behövs också ökad kunskap och forskning om
olika metoder och om vilka metoder som är verk-
ningsfulla liksom möjligheter att få prova nya meto-
der.
Herr talman! Det brottsförebyggande arbetet är
mycket viktigt. Då tänker jag inte bara på det arbete
som våra brottsförebyggande råd står för, utan jag
tänker också på ett samhälle som ger alla människor
goda livschanser - att alla ska ha tillgång till bra
barnomsorg, skola och sjukvård, att alla ska ha till-
gång till en meningsfull fritid och också att alla ska
känna trygghet att inte utsättas för brott.
Oppositionens förslag handlar om sådant som re-
dan är under utredning eller som bereds. Det har hänt
mycket under de senaste åren när det gäller unga
lagöverträdare.
År 1995 infördes bestämmelser som syftar till att
snabba upp förfarandet hos polis, åklagare och dom-
stolar när det gäller unga som begått brott.
År 1998 beslutade riksdagen om förändringar i
påföljdssystemet. Bland annat infördes en möjlighet
att överlämna den unge till sluten ungdomsvård vid
allvarlig brottslighet där påföljden annars måste bli
fängelse.
Efter en översyn av bestämmelserna för hand-
lägggning av ungdomsmål genomfördes vissa änd-
ringar bland annat beträffande rätten till offentlig
försvarare samt socialtjänstens medverkan vid huvud-
förhandling och utredningar som gäller barn under 15
år.
År 2002 startades så en omfattande översyn av det
allmännas ingripanden vid ungdomsbrott. Arbetet ska
vara avslutat i september 2004. Utredarna ska göra en
total översyn av påföljdssystemet och lämna förslag
om vad som kan förbättras och också utvecklas.
En utgångspunkt är att påföljdssystemet ska ha ett
pedagogiskt och tydligt innehåll och att förutsättning-
arna för ett återförande till ett socialt välfungerande
liv ska stärkas. Möjligheten att skapa nya alternativ i
systemet ska särskilt övervägas.
Utredaren ska också lämna förslag på en modell
där en person utses att ha ett särskilt ansvar för den
unge, den så kallade ryggsäcken. Denne person ska
ha ett samordningsansvar när det gäller samhällets
insatser och även följa upp den unges utveckling.
Denna modell ska användas för ungdomar under 15
år. Utredaren ska vidare undersöka om medling kan
få en starkare roll i rättsprocessen.
Herr talman! Som framgår av min korta redovis-
ning pågår ett omfattande utrednings- och utveck-
lingsarbete på det här området. Det är också oerhört
viktigt att inte lämna någon möda sparad när det
gäller att rehabilitera unga människor som hamnat
snett.
Det är viktigt att vi uppnår snabbare och tydligare
reaktioner mot ungdomar som begår brott. Vi får
dock aldrig agera så att vi stöter dessa ungdomar ifrån
oss så att de fastnar i kriminalitet och missbruk.
Herr talman! Jag tänkte kommentera några av de
elva reservationer som finns i betänkandet.
I reservation 1 anser oppositionen att den nya ut-
redningen om unga lagöverträdare ska få ett tilläggs-
direktiv där familjens, skolans och föreningslivets
brottsförebyggande betydelse särskilt understryks. I
tilläggsdirektivet ska det också anges att barnkonven-
tionen är en självklar utgångspunkt för arbetet.
Våren 1999 antog riksdagen den nationella strate-
gin för barnkonventionen, vilket innebär att barnpers-
pektivet ska finnas med i alla frågor. Strategin inne-
bär också att barnperspektivet ska finnas med i utred-
ningar, vilket är fallet i denna utredning. Det framgår
av betänkandet.
Utredaren ska bland annat i dialog med Barnom-
budsmannen och Ungdomsstyrelsen inhämta kunskap
om de ungas åsikter i berörda frågor. Tydligare kan
det väl knappast vara.
Utredaren har också att ta hänsyn till den unges
hela livssituation och samråda med berörda myndig-
heter, bland annat Brottsförebyggande rådet.
I reservation 5 yrkas på ett tilläggsdirektiv till den
pågående utredningen. Det är Moderaterna som vill
göra helt om i inriktningen på uppdraget.
I avvaktan på resultatet av den översyn av på-
följdssystemet för unga lagöverträdare som nu pågår
finns det ingen anledning för utskottet att ändra upp-
fattning i fråga om socialtjänsten respektive kriminal-
vårdens ansvar för unga.
Herr talman! Avslutningsvis några ord om reser-
vationerna 10 och 11. Båda reservationerna tar upp
krav på att genom tvång utföra blodprov, urinprov på
barn under 15 år vid misstanke om narkotikamiss-
bruk. Syftet är att provtagningen ska ge socialtjänsten
underlag för en bedömning av åtgärder.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan
om att införa drogtest av barn under 15 år och alltid
kommit fram till att skälen mot att införa drogtest
alltjämt är bärkraftiga. Narkotikakommissionen har
också tydligt framhållit att misstanken om att ett barn
missbrukar narkotika ska leda till åtgärder, oavsett
som något drogtest föreligger.
Herr talman! Finns det någon gång vi sviker våra
barn och ungdomar är det när vi vuxna inte sätter
gränser, gränser som ger trygghet och som kan repa-
rera. Det är inte bara polis, lärare och socialtjänst som
ska vara normsättare. Det är alla vuxna och främst
föräldrar. När föräldraansvaret inte räcker till krävs
ett samhälle som genom samverkan, kunskap och
olika åtgärder kan ge stöd och hjälp åt våra barn och
ungdomar att färdas väl i livet på väg mot vuxenlivet.</pre><pre>Anf.  6  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Jag noterade att Kerstin Andersson
inte en enda gång nämnde ordet familjen i sitt anfö-
rande, föräldrar förekom som en passant. Jag skulle
vilka fråga Kerstin Andersson vilken annan sam-
hällsenhet kan överföra kärlek, ordning och ansvar.
Vem förutom familjen kan överföra detta? I FN:s
barnkonvention står det faktiskt, det stadgas väldigt
klart, att staterna har en skyldighet att stärka familjer-
na. Då skulle jag vilja fråga: Hur anser Kerstin An-
dersson att ni uppfyller den regeln?
En annan fråga som jag skulle vilja ställa gäller
socialtjänsten. Vi tog båda upp påföljdssystemet, som
har kraschat och som nu igen utreds. I betänkandet
står det att BRÅ har konstaterat - även en blind höna
kan finna ett korn - att det är svårt att förena social-
tjänstlagens behovsprinciper med de straffrättsliga
principerna. Hur ska man kunna kombinera det på ett
bra sätt för de ungdomar som har hamnat i brottslig-
het när socialtjänsten ska ha ansvar för de straffrätts-
liga principerna, som krockar med behovsprinciper-
na?</pre><pre>Anf.  7  KERSTIN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Cecilia Magnusson tycker att det
som just nu pågår inom socialtjänsten handlar om
något som har kraschat. Det är inte riktigt så BRÅ
säger i sin utvärdering. De säger bland annat att det
har haft vissa effekter. Däremot kan vi vara överens
om att det finns betydligt mer man kan önska av
kommunerna framöver, till exempel vad gäller ung-
domstjänst.
Låt oss vänta och se vad den utredning som ska se
över den totala situationen för ungdomar kommer
fram till. Då kan vi komma in på familjen och föräld-
rarollen. I utredningen ligger också att se på de ungas
hela livssituation. I den unga människans hela livssi-
tuation finns familjen, skolan och fritiden med.</pre><pre>Anf.  8  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Man får vara glad att familjen nämns
en gång, även om jag förstår att det smakade illa.
Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer har
till skillnad från BRÅ totalt dömt ut Statens institu-
tionsstyrelse för hur de sköter påföljdssystemet i dag.
Det är faktiskt inte kommunerna utan staten genom
Statens institutionsstyrelse som har ansvar för detta.
Det borde Kerstin Andersson veta, tycker jag. Därför
är det väldigt anmärkningsvärt att jag inte kan få svar
på hur socialtjänsten ska kunna kombinera påföljds-
systemet med behovsrättsliga behov. Vad är det för
fel att överlåta det åt Kriminalvårdsstyrelsen, som har
stor erfarenhet av rättsskipning och straffpåföljder?
Kerstin Andersson tog upp en annan sak i sitt an-
förande. Hon sade att det mesta av det som föreslås
av oppositionen bereds. Men lokala handlingsplaner
för kommunerna vill majoriteten inte ställa upp på.
Det är ett förslag som vi lagt fram och som ni avstyr-
ker. Vi föreslår en handlingsplan mot ungdomskrimi-
nalitet där kommunerna tillsammans med närpolisen
ska få en beredskap för vad man ska göra. Även en
åtgärdstrappa i skolförordningen föreslår vi. Var
bereds det någonstans? Det, herr talman, skulle jag
gärna vilja få svar på av Kerstin Andersson.</pre><pre>Anf.  9  KERSTIN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja i den ände där Cecilia
Magnusson började. Hon menade att när jag nämnde
familjen smakade det på något sätt illa.
Raljera inte. Vi har aldrig någonsin i utskottet ta-
git avstånd från familjens viktiga roll i det brottsföre-
byggande arbetet. Aldrig någonsin, Cecilia Magnus-
son! Vi har säkert samma uppfattning om vilket värde
familjen har i det sammanhanget.</pre><pre>Anf.  10  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Kerstin Andersson börjar med att
kritisera oppositionen för att vi upprepar gamla för-
slag och använder samma gamla slitna argument, men
förklaringen är enkel. Eftersom ni i majoriteten inte
lyssnar på våra goda argument, utan regelmässigt
avslår allting, är det inte så konstigt att vi i oppositio-
nen måste tjata lite. Vi vet att rätt som det är dyker ett
gammalt centerpartiförslag upp som regeringsförslag.
Det bjuder vi på.
En tidigare talare i debatten tog upp skillnaden
mellan karta och verklighet. Det är värt att upprepa.
Vi pratar om hur det ser ut i verkligheten. Kerstin
Andersson pratar om hur det borde se ut i verklighe-
ten. Det är en stor skillnad. Kan Kerstin Andersson
förklara genom vilka åtgärder Socialdemokraterna
vill få karta och verklighet att överensstämma med
varandra? Är det kartan som ska anpassas till verklig-
heten eller verkligheten som ska anpassas till kartan?</pre><pre>Anf.  11  KERSTIN ANDERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att jag i mitt anförande vi-
sade på vad som pågår och görs i dag och att mycket
är på gång vad gäller unga lagöverträdare.
Min syn gav jag uttryck för när jag sade att jag
tycker att ni upprepar er och återkommer. Men jag
har respekt för att ni också ska ha den rollen.</pre><pre>Anf.  12  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! En annan sak som jag tog upp i mitt
anförande var förenings- och idrottsrörelsens betydel-
se för ungdomars möjlighet att slippa komma in på
den kriminella banan. Vi vet att speciellt idrottsrörel-
sen där är oerhört viktig. För inte så länge sedan fick
en idrottsledare i Malmö ett stort idrottspris för det
han har gjort.
Man kan också tydligt visa på att många ungdo-
mar får sin normbildning genom förenings- och id-
rottsrörelsen. Ändå avslår majoriteten vår reserva-
tion 1 under punkt 1 där vi tar upp att just detta skulle
bli ett tilläggsdirektiv. Menar ni att det inte skulle
vara viktigt med förenings- och idrottsrörelsens insat-
ser i dessa frågor?</pre><pre>Anf.  13  KERSTIN ANDERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Vad gäller idrottsrörelsens positiva
påverkan på ungdomar delar vi helt Johan Linanders
syn på det. Det är en del i det brottsförebyggande
arbete som vi har med våra barn och ungdomar. Kul-
tur, fritid och skola är viktiga.</pre><pre>Anf.  14  TORKILD STRANDBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Kerstin Andersson säger att vår roll i
oppositionen troligtvis är att återkomma och tjata. Då
borde väl majoritetens och regeringens roll rimligen
vara att agera och handla. Det är nu en bristvara.
Kerstin Andersson talar mycket om nya påföljder
och förändringar när hon hänvisar till den utredning
som pågår. Men jag skulle vilja veta hennes syn på
det som inte fungerar i dag, nämligen att 50 % av
landets kommuner efter tre år inte har besvärat sig
med att införa påföljden ungdomstjänst. Det är gans-
ka anmärkningsvärt. Hur ser Kerstin Andersson på
detta? Och hur ser hon på att rättstillämpningen över
landet kan bli oerhört skiftande beroende på i vilken
kommun man har sin adress om man är ung och begår
ett brott? Detta är ett allvarligt problem, och jag
skulle vilja att Kerstin Andersson belyste det.
Kerstin Andersson säger också att systemet inte
får stöta ifrån sig de ungdomar som begår brott. I
stället ska vi ta dem till oss och se till att de vandrar
på livets lite smalare stig. Det håller jag fullständigt
med om. Men i det perspektivet undrar jag: Hur ser
hon på att 70 % av dem som överlämnas till vård
inom socialtjänsten efter tre år återfallit i kriminali-
tet? Det är en allvarlig siffra. Hur ser Kerstin Anders-
son på det?</pre><pre>Anf.  15  KERSTIN ANDERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Vår roll borde vara att agera, och i
mitt anförande tog jag upp just vad som hade hänt
tidigare med unga lagöverträdare. Jag sade också att
det nu pågår en stor utredning. Vad gäller den frågan
anser jag alltså att vi agerar. Man kan dock aldrig
göra nog.
När det gäller ungdomstjänst och den problematik
som Torkild Strandberg tog upp, alltså att man inte
infört ungdomstjänst i alla kommuner, delar jag upp-
fattningen att det är beklagligt att inte fler kommuner
tar till sig detta eftersom vi ser att det är något posi-
tivt. Brottsförebyggande rådet gör i rapporten Vad
händer med unga lagöverträdare?, som flera har
nämnt, bedömningen att påföljden överlämnande till
vård inom socialtjänst haft vissa effekter, men att den
inte är fullt genomförd.
Man ska också komma ihåg att rapporten är
framtagen i nära samarbete med berörda parter -
socialtjänst, åklagare och domare - och man har dels
kommit fram till att vårdplanernas innehåll behöver
skärpas, dels diskuterat att ta fram en blankett för
detta. Man har också sagt att socialtjänsten kanske
behöver mer tid på sig för att skriva vårdplanerna.
Och det viktigaste av allt: Man måste utöka samver-
kan mellan socialtjänst, åklagare och domare när det
gäller rutiner, men också när det gäller att dela med
sig av utbildningen.
Detta visar att det här är frågor som har uppmärk-
sammats både ute i socialtjänsten och bland domare
och åklagare, och att det också finns en vilja att för-
bättra och fortsätta att utveckla arbetet ytterligare.</pre><pre>Anf.  16  TORKILD STRANDBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Kerstin Andersson och jag är helt
överens om att det behövs ungdomstjänst i alla kom-
muner, att yttrandena från socialtjänsten till domsto-
larna måste bli bättre och att samverkan mellan dom-
stolsväsendet, åklagarna och socialtjänsten måste
skärpas upp.
Men jag undrar hur vi ska få igenom det. Hur fun-
derar majoriteten till exempel kring ungdomstjänsten
när hälften av landets kommuner fortfarande efter tre
år inte har infört detta? Är ni beredda att vidta några
åtgärder för att ungdomstjänsten ska finnas över hela
landet?
Till sist: Glöm inte den lilla frågan om likheten in-
för lagen. Man ska kunna förvänta sig ett någorlunda
liknande straff oavsett vilken kommun man bor i.</pre><pre>Anf.  17  KERSTIN ANDERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är just därför som vi nu har till-
satt den utredning som ska vara klar 2004. Den ska se
hur vi kan jobba vidare med detta. Utredaren har att
göra en total översyn av det påföljdssystem som nu
finns. Jag kan därför inte svara på Torkild Strand-
bergs fråga i dag. Vi måste vänta tills utredningen är
klar. Då kommer vi säkert att få många bra svar på
hur vi ska utveckla och förbättra för att både kunna
vara hårda mot brottet och också mot brottets orsaker.</pre><pre>Anf.  18  LEIF BJÖRNLOD (mp):
Herr talman! Jag har bara begärt fyra minuters
talartid, men när jag suttit och lyssnat på debatten
känns det som om jag skulle behöva tjugo till. Jag ska
dock försöka fatta mig kort.
Först vill jag, herr talman, yrka bifall till förslaget
i utskottets betänkande. Det är emellertid med sorg i
hjärta jag gör det eftersom det hela känns så oerhört
tunt.
Här står vi inför ett av samhällets allra viktigaste
och fundamentala problem. Hur ska vi kunna forma
vår framtid med hjälp av våra barn, vår avkomma
som är vår fortsättning? Det är så magert när vi har så
stora problem. Det gör mig lite upprörd. Det gör mig
lite upprörd igen att höra trenden som finns när man
talar om vilka påföljder, vilka straff och vilka åtgär-
der vi ska vidta gentemot de ungdomar som begår
brott.
Herr talman! Tillåt mig exemplifiera. När jag är
ute och kör traktor och en sprint ramlar ur skopan och
den hamnar på sned kan jag göra två saker. Jag kan
hoppa av, lyfta upp skopan, stoppa dit sprinten igen
och köra vidare. Men jag kan också ställa mig frågan:
Varför inträffade detta? Varför gick sprinten ur?
Sedan åtgärdar jag det.
Tänk, det tycker jag ska vara vår infallsvinkel.
Varför begår unga människor brott? Jag vill påminna
om att det inte kan finnas en förklaring till det, precis
som Kerstin Andersson sade. Det finns inte en förkla-
ring på många problem. Sverige har blivit ett plura-
listiskt samhälle. I det samhället har vi väldigt många
bottnar. Vill man anpassa karta och verklighet behö-
ver man faktiskt ha många kartor till flera olika verk-
ligheter.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi har klart hur
det är med unga människor. Jag är grundhumanist.
Jag tror att alla människor föds goda. De har synner-
ligen basala naturliga behov. Anledning till att man
opponerar, begår brott eller gör någonting annat är i
första hand, och första gången, en demonstration.
När man blir lite äldre, vi kallar det för trotsåldern
när det gäller små barn, söker man en trygghet. Här,
Cecilia Magnusson, tror jag att familjen eller den
grupp i vilken man lever, sedan kan vi se familjen hur
som helst, har en oerhört stor betydelse. Kan inte den
ställa upp och ge den tryggheten söker sig ungdomen
någon annanstans. Det kan vara ungdomsgäng med
sina speciella normer och värderingar.
Vi har till och med fått en alldeles egen identifi-
kation i de grupperna. Svenska ungdomar med svens-
ka föräldrar talar tenstasvenska därför att de inte vill
bryta av från ungdomsgruppen. De bryter alltså med-
vetet på någon annan form av språk och ursprung.
Jag tycker att det känns väldigt viktigt att vi ställer
oss frågan varför ungdomar begår brott och vad vi
kan göra för att förhindra det. Vi har talat om norm-
bildningar i samhället. De normbildningarna finns på
så många olika nivåer. Vi ska inte tro att idrottsrörel-
sen löser alla problem.
För egen del var jag tämligen idrottsligt intresse-
rad. Jag sköt pilbåge till mina grannars förtvivlan.
Men det finns fortfarande andra grupper av männi-
skor. Mina kompisar samlade frimärken till sina för-
äldrars glädje. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi
ser att ungdomar har förfärligt många olika bottnar.
Vi vuxna är med och exploaterar det åt fel håll.
Det är en jättebusiness att sälja saker till barn. Det
är en bra marknad. Vi tillåter TV att ha barnreklam
indirekt. Föräldrarnas och familjernas ansvar, vart tog
det vägen? De har inte tid. Det är väldigt viktigt att vi
slutar att använda video, TV-spel och datorer som
barnvakt. Det vore bra om vi kunde få införa friåret
så att föräldrar får mer tid för sina barn. Det känns
som väldigt viktigt.
Min talartid är slut. Jag tackar för talmannens ge-
nerositet.</pre><pre>Anf.  19  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Förvåningen lyste i Leif Björnlods
ansikte när han konstaterade att han själv, eftersom
han ingår i majoriteten, hade presterat ett ynkligt
betänkande i en viktig fråga. Jag måste ändå påminna
Leif Björnlod om att han ingår i majoriteten.
Det har funnits möjlighet för Leif Björnlod och
Miljöpartiet att ta en annan ställning och ge möjlighet
för unga och barn att få en annan utveckling än den
rådande som majoriteten inte gör någonting åt. Det
går att vända den utveckling som ni håller på med.
Det är dags för Miljöpartiet att ta ansvar och ta
ställning. Jag skulle vilja fråga Leif Björnlod: Varför
står inte Miljöpartiet bakom reservation 1 under
punkt 1? Vad finns det för argument, med tanke på
det anförande som Leif Björnlod nyligen hållit här,
att inte ställa upp på reservation 1 under punkt 1?</pre><pre>Anf.  20  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Vi ingår i ett regeringssamarbete på
121 punkter, Cecilia Magnusson. Det är riktigt. Jag
tycker nog att betänkandet är magert. Jag tänker inte
på något sätt ursäkta mig med att jag är alldeles ny
ledamot som har kommit in i riksdagen och inte hun-
nit bearbeta alla frågor ännu. Jag har haft hjälp av
mina kamrater, och vi hanterar frågan så gott det går.
Förra gången jag var uppe och talade i justitieut-
skottets frågor utfärdade jag ett löfte. Vi kommer
tillbaka. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi får
en annan grundsyn, och den saknar jag i reservation
1. Vi behöver ha en annan grundsyn i förhållande till
frågeställningarna. Vi behöver ha en grön grundsyn
på frågan.</pre><pre>Anf.  21  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! I det betänkande som Leif Björnlod
yrkade bifall till står det: När det gäller tidiga före-
byggande insatser måste utskottet också konstatera att
dessa borde ske inom ramen för socialtjänstens, häl-
so- och sjukvårdens och skolans arbete. Man förkas-
tar från majoritetens och Miljöpartiets sida familjens
och andra närståendes insatser. Det är sjukvården,
socialtjänsten och skolan som ska göra insatser.
Vi i oppositionen påpekar att man måste ha ett
annat synsätt. Man måste uppvärdera väl fungerande
familjers roll. De ska ta ett tydligt ansvar och ges den
roll som bara familjen kan ha. Det är bara väl funge-
rande familjer som kan överföra kärlek, normer och
ansvar till barn. Det är därför jag undrar: Varför kan
inte Miljöpartiet ställa sig bakom det?
Det finns en annan fråga som är väldigt viktig.
Hur ser Leif Björnlod och Miljöpartiet på problema-
tiken med påföljdssystem inom socialtjänsten? Soci-
altjänsten har enligt lagen att se till behov. Samtidigt
har den en uppgift att utdöma straff och se till att
verkställa straff. Ser Leif Björnlod och Miljöpartiet
något problem i dessa dubbla uppgifter? Ser Miljö-
partiet någon möjlighet att på ett bättre sätt korrigera
ungdomarna och ge dem den nystart i livet de behö-
ver?</pre><pre>Anf.  22  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Det behövs inte ett annat synsätt.
Det behövs flera. Det är precis som jag sade. Det
finns flera kartor. Vi måste handskas med detta på
flera olika nivåer, på flera olika områden och i flera
olika dimensioner.
Jag har så oerhört svårt för ordet straff i de här
sammanhangen. Jag tycker inte över huvud taget att
det är straff som vi behöver. När barnen fallerar är det
faktiskt de vuxnas fel.
Det tycker jag att man ska ha fullkomligt klart för
sig. Om det är några som ska bestraffas så är det de
som har förorsakat att barnen begår dessa brott eller
gör dessa protester. Jag tror att man måste gå tillbaka
till grundorsaken, och det var därför jag exemplifie-
rade med min lilla grävskopa.
Vi kommer att få se på detta på ett annat sätt, och
vi måste göra det. Jag menar inte att det är endera
familjen, socialen eller skolan som har ansvaret när
jag vet att den största påverkan på ungdomarna sker i
ungdomsgängen. Barnen och tonåringarna söker sin
trygghet i sina olika sammanslutningar. Där tror jag
att vi kan göra något om vi kan få värdefulla, kon-
struktiva normer i samhället att gälla hos de här ung-
domarna. Det är svårt - mycket svårt. Jag ser inte
lösningen på problemet. Jag hoppas att vi ska finna
alla de lösningar som vi behöver på alla de problem
som vi har, och de är många.
När det gäller ansvarsställning så är det onekligen
de vuxnas ansvar som måste betonas. Om du sedan
vill lägga det på familjen, på mamma, på pappa, på
magistern, på prästen, på idrottsledaren eller på vem
du vill - so what? Men det är dit vi måste komma.</pre><pre>Anf.  23  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Jag och Leif Björnlod är nog över-
ens om det mesta. Även jag sköt pilbåge i min ung-
dom. Till mina grannars förtvivlan var det min far
som gjorde pilbågen.
Leif Björnlod börjar med att kritisera utskottsbe-
tänkandet, där ju alla motioner som skrivits under den
allmänna motionstiden och som handlar om unga
lagöverträdare behandlas. Vid en snabb genomtitt av
motionerna kan jag konstatera att det inte finns en
enda motion från Miljöpartiet på området. Det är lite
märkligt, om man menar att detta är en av de vikti-
gaste frågor som vi har att behandla.
Självfallet kan förenings- och idrottslivet inte
självt lösa problemen. Men om ni nu menar att den
här delen av samhället är viktig i det brottsförebyg-
gande arbetet - varför vill ni då inte acceptera
tilläggsdirektiv till utredningen där familjens, skolans
och föreningslivets betydelse tas med? Det är min
fråga till Leif Björnlod.</pre><pre>Anf.  24  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Vi kanske kan gå en match någon
gång, Johan Linander? Det vore ganska roligt!
Jag ser många av de motioner som är skrivna som
ett slags lapptäcke. Det är ett problem och en åtgärd.
Jag vill försöka få ett helt annat grundgrepp på det
hela.
Det är precis som jag sade i mitt föregående svar,
Johan. Detta är ett ansvar som faller på så många
människor nära barnet, och det är ett ansvar som
faktiskt faller på oss här också.
Vi har inte skrivit en enda motion. Det betyder
helt enkelt att jag som nytillkommen vill ha på fötter-
na och veta vad jag gör innan jag skriver och säger
någonting. Det är den enkla förklaringen. Och tänk -
jag skäms inte alls för att säga att min kapacitet inte
räckte till att klara av hela problemet! Problemet är
gigantiskt stort, det ligger mitt hjärta nära och jag
kommer att återkomma. Var lugn för det.</pre><pre>Anf.  25  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att din analys av proble-
met är alldeles utmärkt, Leif Björnlod. Därför ser jag
fram emot återkomsten vid nästa tillfälle då vi ska
behandla frågorna. Förhoppningsvis finns alla möj-
ligheter att vi ska kunna komma överens och komma
fram till några förslag som också kan genomföras.</pre><pre>Anf.  26  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Jag har en jättekort kommentar till
detta, Johan. Jag tycker att det som du säger är vik-
tigt. Jag vill inte göra detta till något slags blockkon-
frontation mellan borgerligheten och Socialdemokra-
terna, Vänstern och Miljöpartiet. Frågan är alldeles
för viktig för att hålla på att göra politisk prestige av.
Jag tror att detta är en av samhällets viktigaste
uppgifter. En grön grundsyn betyder helt enkelt att
man ser till sin helhet på lång tid. Jag tycker att män-
niskorna borde se till sin helhet på lång tid, men jag
tycker att det brister på många, många punkter.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)</pre><pre>7 §  Polisfrågor</pre><pre>Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU9
Polisfrågor.</pre><pre>Anf.  27  MARGARETA SANDGREN (s):
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskot-
tets förslag i betänkandet och avslag på reservatio-
nerna, utom vad avser punkt 11 om poliser som
dömts för brott. Där yrkar jag bifall till reservation
11.
I det betänkande som vi nu behandlar tas frågor
upp som väckts under den allmänna motionstiden.
Bland annat berörs frågor om polisens arbetsmetoder,
organisation, utrustning, arbetsmiljö och internatio-
nella samarbete och till en stor del även frågor och
förslag med anledning av händelserna i Göteborg i
samband med EU-toppmötet i juni 2001.
Det övergripande målet för polisen är, förutom att
tillförsäkra medborgarna rättstrygghet och rättssäker-
het, att förebygga och upptäcka brott och att se till att
den som begått brott identifieras och lagförs. Det
handlar ytterst om människors trygghet och förtroen-
de för polisen.
För att klara polisverksamheten krävs förutom ett
tillräckligt antal poliser, vilket ju har behandlats i ett
annat sammanhang, att polisen förfogar över kompe-
tent personal med rätt utbildning och att den kunska-
pen och kompetensen tas till vara på bästa möjliga
sätt. Det krävs också att man har tillgång till verktyg
som kan understödja verksamheten, det vill säga bra
kommunikationssystem, IT-baserade lättåtkomliga
register med mera. Metodutveckling ska göras i stän-
digt syfte att bli effektivare och större rättssäkerhet
ska uppnås. Utbildning och kompetensutveckling ska
kontinuerligt pågå för inhämtande av kunskaper om
nya företeelser. Till sist krävs en bra ledning och en
överskådlig organisation som underlättar samverkan
mellan olika myndigheter, både nationellt och inter-
nationellt.
I de flesta frågor som tas upp i betänkandet pågår
arbete inom Rikspolisstyrelsen och polismyndighe-
terna, eller så pågår utredning eller frågor och betän-
kanden bereds inom Justitiedepartementet. Man får
en känsla av att reservanterna inte har noterat eller
tagit del av de återrapporteringar som Rikspolisstyrel-
sen har gjort till regeringen i många av dessa frågor,
och som visar att utvecklingen faktiskt går framåt på
en rad områden. Möjligen önskar reservanterna gå
fortare fram än vad som är möjligt, och kräver ställ-
ningstagande i frågor som är under utredning och
beredning. Det kan jag tycka tyder på att man brister i
respekt för det pågående arbetet.
Låt mig gå in på ett antal av reservationerna.
Beträffande Göteborgshändelserna har Rikspolis-
styrelsen själv utrett vad som hände och vidtagit åt-
gärder på en rad områden. I stora stycken samman-
faller de med vad Göteborgskommittén föreslagit i
sitt betänkande. En särskild utredning tillsätts för att
titta på eventuella strukturella problem. Beträffande
förslag om maskeringsförbud kommer det förslaget
att hanteras såsom brukligt är med ett remissförfaran-
de och därefter förslag som riksdagen får ta ställning
till. Inom polisen pågår ett arbete under rubriken En
nationell polis, som handlar om mer samordning och
mer samlat nyttjande av gemensamma resurser. Det
innebär inte ett inrättande av en enda polismyndighet
i landet, utan en samordning av vissa verksamheter
och mellan polismyndigheter som syftar till åtgärder
för att utveckla och höja kvaliteten.
Ett förslag om ett nytt radiokommunikationssys-
tem bereds inom Regeringskansliet. Vi får återkom-
ma till det. Vi delar alla uppfattningen att det nuva-
rande systemet inte uppfyller de krav som måste
ställas, och att ett nytt modernt system måste till. Att
som reservanterna redan nu säga att det förslag som
lagts fram handlar om ett lågbudgetalternativ och att
gjorda beräkningar inte är realistiska - det får stå för
er. Det ligger kanske ingen sanning i att ett dyrare
system är bättre.
Tidigare beräkningar när det gäller det så kallade
TETRA-systemet låg på mellan 6 och 8 miljarder.
Kan vi säga att det var bättre? Hur skulle reservanter-
na tänka sig att finansiera det? Även om ni har lagt på
mer i era budgetalternativ räcker det kanske inte för
att täcka kostnaderna för det systemet.
Beträffande polisens arbetsmetoder utgår vi ifrån
att man drar nytta av erfarenheter och kunskaper som
görs av polis i andra länder, såväl New York-polisen
som andra. Men det kan aldrig vara riksdagens upp-
gift att tala om för polisen vems eller vilka metoder
som ska användas.
Frågan om renodling av polisens arbetsuppgifter
bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Riks-
dagen kommer att få ta ställning till de förslag som
framläggs. Av betänkandet framgår att en renodling
kan ske på flera olika sätt enligt utredningen. Vissa
arbetsuppgifter kan överföras till annan huvudman
och uppgifter som inte fordrar poliskompetens kan
föras över till civilanställd personal.
Frågan är ganska komplex och måste övervägas
utifrån flera utgångspunkter. Att redan nu ta ställning
till vad motionärerna anför om att uppgifter av mer
administrativ karaktär ska överflyttas till andra myn-
digheter eller att en radikal utrensning av icke-
polisiära uppgifter bör ske låter sig därför inte göras.
I betänkandet beskrivs att en rad åtgärder vidtagits
för att förbättra arbetsmiljön. Det gäller både samord-
ning och det som rör det psykosociala området. Fler-
talet myndigheter har dokument som reglerar det
systematiska arbetsmiljöarbetet. En nationell arbets-
miljöutbildning har utvecklats och genomförts. Ett
särskilt projekt har genomförts med inriktning mot
den psykosociala arbetsmiljön. Man arbetar aktivt
med åtgärder för att minska sjukfrånvaron, bland
annat genom att ge stöd till långtidssjuka för att un-
derlätta återgång till arbetet. Rikspolisstyrelsen har i
regleringsbrev för budgetåret 2003 fått i uppdrag att
redovisa en sammanhållen nationell beskrivning av
bland annat åtgärder på det personalpolitiska områ-
det.
Jag tycker att det är glädjande att åtgärder vidta-
gits som långsiktigt kan bidra till en bättre arbetsmil-
jö. Men det är, som det sägs, ett långsiktigt arbete.
Det som motionärerna anför i sin reservation torde,
med den beskrivning som framgår av betänkandet
och också av polisens årsredovisning av vidtagna
åtgärder, vara tillgodosett.
Polisstyrelserna ska särskilt se till att polisarbetet
bedrivs i överensstämmelse med de prioriteringar och
riktlinjer som riksdagen och regeringen lagt fast för
polisverksamheten och avgöra viktiga frågor för pla-
nering och inriktning av verksamheten. Vi har allde-
les nyligen inlett en ny mandatperiod med nya leda-
möter. Vi anser inte att vi nu ska vidta någon utvärde-
ring av verksamheten. Det ska vi möjligen avvakta
med. Men man ska kanske göra polisstyrelserna
uppmärksamma på vilka möjligheter som faktiskt
finns att påverka verksamheten.
Det internationella polissamarbetet pågår aktivt
och intensivt. Det pågår en rad internationella kon-
takter och ett omfattande internationellt informa-
tionsutbyte med rättsvårdande myndigheter i andra
länder förutom det arbete som pågår inom EU, Euro-
pol, Interpol, Schengen och Östersjösamarbetet. Detta
framgår dels av betänkandet, dels av polisens årsre-
dovisning. Det arbete som reservanterna anför måste
förbättras och förstärkas pågår redan i dag. Jag kan
rekommendera att ni tar del av den redovisning som
polisen har gjort i dessa delar.
Beträffande rasistiska och nazistiska brott vill jag
också här redovisa vad polisen gör, eftersom det
tycks råda en del oklarheter.
Rikspolisstyrelsen har upprättat en strategi för
polisens arbete med frågor som har anknytning till
rasism, främlingsfientlighet och homofobiska brott.
Samtliga polismyndigheter ska upprätta, och har gjort
det, egna handlingsplaner med utbildningsdirektiv.
De har dessutom utsett kontaktpersoner för att kunna
genomföra olika insatser mot hatbrottslighet. Konfe-
renser har anordnats i samarbete med Riksåklagaren
och omfattat utbildning, information och erfarenhets-
utbyte. I polisutbildningen ingår en obligatorisk kurs
om rasism, diskriminering och ordningsstörning.
Samtliga myndigheter har samarbetspartner såsom
skolor, fackföreningar, kommuner, församlingar,
idrottsföreningar, politiska förbund, RFSL, försvaret,
invandrarorganisationer och annat föreningsliv i syfte
att förebygga, kartlägga och utreda hatbrott. I samar-
bete med Justitiekanslern, Säkerhetspolisen och Riks-
åklagaren har material tagits fram för att sprida kun-
skap om hatbrotten till kontaktpersoner och samord-
nare.
En hel del har alltså hänt.
Beträffande beslag av substanser som används
som narkotika framgår av betänkandet att den för-
teckning över varor som omfattas av lagen ständigt
uppdateras, och senast skedde det genom Svensk
författningssamling 2003:8. Vidare förs det diskus-
sioner inom EU om införande av en generisk klassifi-
cering av ny syntetisk narkotika. Det pågår ett arbete
inom EU som bland annat handlar om att kriminalise-
ra handel med prekursorer, det vill säga ämnen som
kan omvandlas till narkotika eller som används vid
tillverkning av narkotika.
Vi delar uppfattningen att det är viktigt att sam-
hället snabbt kan ingripa mot nya narkotiska preparat.
Men jag har lite svårt att förstå i vilket avseende den
lagstiftning som finns visat sig mindre effektiv. Kam-
pen mot narkotika är självfallet till alla delar en prio-
riterad fråga för regeringen. Det visar väl de åtgärder
som hittills vidtagits, men därmed inte sagt att fler
åtgärder inte kan vidtas.
Herr talman! Som jag inledningsvis sade pågår ett
arbete för att utveckla, förstärka och förbättra verk-
samheten på snart sagt alla områden. Visst finns det
brister inom polisväsendet. Det erkänner vi också.
Nöjda blir vi väl aldrig, och det ska vi väl inte heller
vara. Men vi kan väl ändå glädjas åt att utvecklingen
går åt rätt håll?
Herr talman! Till sist vill jag säga några ord om
den reservation som vi socialdemokrater har lämnat
beträffande poliser som döms för brott. Där har vi
instämt i det olämpliga i att en polis som döms för till
exempel misshandel får utreda liknande brott. Det är
ett uttalande vi gör, men vi anser inte att det ankom-
mer på riksdagen att ta initiativ till riktlinjer rörande
frågor om arbetsrätt och arbetsledning för statliga
myndigheter. Det måste vara en fråga för myndighe-
tens ledning och regleras i särskild ordning. Vi soci-
aldemokrater utgår ifrån att myndigheter hanterar
ärenden av det här slaget med största allvar, och vi
anser nog att så också sker.
En fråga som man kan ställa sig här är: Kommer
majoriteten att gå vidare i den här frågan och ta sam-
ma initiativ rörande andra myndigheter inom rättsvä-
sendet? Kommer man till exempel att föreslå riktlin-
jer för åklagares och domares fortsatta tjänstgöring
om de döms för misshandel? Vi anser inte att det
ankommer på riksdagen att ta initiativ i frågor av
detta slag.
Jag yrkar än en gång bifall till reservation 11 un-
der punkt 11. I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i
betänkandet och avslag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  28  HILLEVI ENGSTRÖM (m):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar en
hel del viktiga frågor som är betydelsefulla för poli-
sens möjligheter att möta den grova brottsligheten
och även den mindre grova brottsligheten.
Men det övergripande problemet - och det vill jag
uppehålla mig omkring - är polisens resurser, både
personellt och ekonomiskt. Flertalet av de motioner
som vi står bakom handlar också om polisens ekono-
mi. Det är alltså ganska kostnadskrävande. Det är
också de exempel som finns i Göteborgskommitténs
betänkande. Det gäller till exempel de berättigade
kraven på ökade kunskaper hos poliskåren i olika
samhällsfrågor, en enhetlig taktisk utbildning, skyd-
dade fordon och en bättre radiokommunikation.
Socialdemokraterna och regeringen brukar alltid
säga att man löser de problem som finns inom polisen
genom att utbilda fler poliser. Det är ju bra, men det
räcker tyvärr inte.
Jag vill belysa de stora problem som finns inom
polisen med en bild av verkligheten. Det är en bild
från Dalarna. Situationen där är inte unik, men den
kan tjäna som ett gott exempel.
Om jag själv skulle etablera en verksamhet, någon
form av företagsamhet, här i landet eller om jag
skulle expandera en redan existerande verksamhet
skulle jag börja fundera på var någonstans jag skulle
göra det. Vilka möjligheter och vilka hinder finns?
Hur ska min verksamhet bli mest framgångsrik? Om
den här verksamheten skulle vara kriminell skulle
man säkert ställa sig frågan var i landet man kan
arbeta mest ostört, det vill säga var är risken för upp-
täckt som minst. Var någonstans är närvaron av poli-
ser väldigt låg eller nästan helt obefintlig?
Detta är faktiskt vad som sker i Sverige i dag.
Kriminella grupper väljer att etablera sig på lands-
bygden, där risken för upptäckt är som allra minst och
där det inte finns poliser annat än högst sporadiskt.
I dag kan vi se en utveckling där de kriminella
mc-gängen breder ut sig. Från att de har varit lokali-
serade i södra Sverige finns det nu klara tecken på att
denna typ av kriminalitet har spritt sig. I gårdagens
nummer av Svenska Dagbladet kunde vi läsa om att
de här gängen finns över i stort sett hela landet.
Något som anges som en bidragande orsak och
som jag tycker är troligt är att det i glesbygdslänen
görs väldigt stora nedskärningar inom polisen. I de
bygder där man stänger polisstationer kan de krimi-
nella grupperna arbeta mera ostört.
Genom bulvaner har Hells Angels förvärvat en
fastighet i Garpenberg utanför Hedemora. Snabbt
satte de upp ett högt industristaket, som kostade väl-
digt stora pengar. De försedde det med taggtråd
överst. Man behöver inte vara särskilt insatt eller
intelligent för att förstå att det inte ska bedrivas någon
vanlig företagsamhet eller att Hells Angels inte ska
bedriva turism eller något motsvarande där.
Det här har gjort enskilda personer och näringsid-
kare väldigt rädda. Vad kommer att hända? Vi kan
läsa om att krögare inför förbud mot användning av
skinnväst på restauranger, och polisen har stora far-
hågor. Ett problem är att det om en sådan här brottslig
verksamhet etableras på en ort, är det väldigt svårt
eller nästan omöjligt att bli av med den.
Pratar man med företrädare för polismyndigheten
i Dalarna får man reda på att stängning av polisstatio-
ner planeras i Smedjebacken, Hedemora, Säter, Gag-
nef, Vansbro, Leksand, Orsa och Älvdalen. Det här
gör man inte för att lokalpolitikerna står upp och
unisont skriker: Stäng vår polisstation - den är obe-
hövlig! Det gör man inte heller för att allmänheten
tycker att det inte behöver finnas poliser på de här
orterna. Man tillgriper den här planeringen därför att
man inte har några andra alternativ. De enda alterna-
tiv som finns är att avskeda poliser eller att avskeda
civilanställd personal. Det finns alltså bara två dåliga
alternativ. Jag tror att det kommer att bli stora pro-
blem i polisverksamheten på de här orterna om rege-
ringen inte prioriterar dessa frågor.
Vi moderater möter alltid den kommentaren att vi
bara ser problem och hinder, inga möjligheter. När
man pratar med poliser ute på landsbygden får man
ganska bra exempel på vad som redan sker i dag.
Polisen har till exempel i Dalarna nyligen gjort ett
stort beslag av 20 kilo hasch och många vapen och
avslöjat en illegal spritfabrik. Det skedde på en herr-
gård utanför Hedemora. Huvudmännen kommer från
Stockholm, och jag vågar påstå att de har etablerat sig
i Hedemora av de skäl som jag tidigare anfört. Det är
inte bara den vackra miljön eller den friska luften
som har gjort att man har startat sin verksamhet just i
Hedemora.
Vi moderater framhärdar i att om regeringen me-
nar allvar med att människor ska kunna bo och känna
sig någorlunda säkra och trygga även utanför storstä-
derna, krävs det att polisen får möjlighet att verka
över hela den geografiska ytan. Man måste också ha
råd att anställa de poliser som utbildas, och polisen
måste kunna förses med de resurser som behövs till
fordon, utbildningar och så vidare. Det kommer
framöver också att ske en väldigt stor pensionsav-
gång. Medelåldern är hög, materielen undermålig
med mera.
Jag hävdar att vi moderater inte ser några spöken
på ljusan dag. Vi försöker beskriva den verklighet
som människor upplever. Det är en verklighet som i
sig räcker som argument - en verklighet som varken
behöver förstärkas eller överdrivas.</pre><pre>Anf.  29  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman och Hillevi Engström! För det första
vill jag påminna om att den här debatten egentligen
inte handlar om polisens ekonomi utan mera har in-
riktning på organisation, metoder och annat. Men jag
förstår att man gärna vill ta upp också det ämnet.
Vi har ingen annan uppfattning än Moderaterna
om att polisen behöver mer resurser. Vi ser visst att
det finns brister i dess verksamhet. Dessa har steg för
steg åtgärdats. Polisens arbete står inte på något sätt
stilla utan man jobbar efter de förutsättningar som
man faktiskt har. Man har ändå mellan 11 och 12
miljarder att arbeta med. Jag tycker att det är lite
nedsättande att säga att polisen inte kan göra någon-
ting, för den gör faktiskt en hel del.
Det är också väldigt viktigt att ha i tankarna att
polisen inte kan göra allt. Det är viktigt att det bedrivs
ett brottsförebyggande arbete och att det finns brotts-
förebyggande inslag i vårt samhälle i form av välfärd
och sådant som vi varit inne på i tidigare debatter:
skola, sysselsättning, goda bostadsområden och an-
nat.
Hillevi Engström säger att man stänger polissta-
tioner. Ja, det är en besparingsåtgärd som man måste
vidta för att klara budgeten och kunna ha fler poliser
på gator och torg och ute i landet. Det viktigaste
måste ändå vara att man kommer i kontakt med poli-
sen.
Jag återkommer till att Hillevi inte nämner ett ord
om det som det här betänkandet handlar om utan
enbart talar om polisens resurser.</pre><pre>Anf.  30  HILLEVI ENGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Låt mig först yrka bifall till reserva-
tion 1 under punkten 1. Jag står också bakom de re-
servationer och särskilda yttranden som finns i betän-
kandet.
Jag tror att man måste hålla fast vid det som vi
begär i våra motioner och i reservationerna, till ex-
empel en bättre radiokommunikation, en förbättrad
enhetlig taktisk utbildning, bättre fordon och så vida-
re. Vi måste inse att ekonomin är en viktig parameter
i detta sammanhang.
Risken för upptäckt är den mest brottsavhållande
faktorn. Den gör kanske att vi vanliga människor som
inte är kriminella till exempel iakttar hastighetsbe-
gränsningarna - vi vill inte riskera någonting. Man
får inte bortse från att om polisen inte finns närvaran-
de på de aktuella orterna utan bara gör sporadiska
besök där - och jag vågar hävda att det inte är några
småorter, till exempel i Dalarna - kommer brottslig-
heten att öka. Man kanske chansar och sätter sig vid
ratten efter att ha druckit alkohol eftersom upptäckts-
risken är väldigt liten. Vi får inte bortse från att det
behövs poliser över hela den geografiska ytan.
Vi kan också tala om den utrustning och allt annat
som behövs. Också det är viktiga förutsättningar.
Men om det inte finns poliser spelar det ingen roll hur
bra fordon och hur bra radioutrustning som står till
polisverksamhetens förfogande.</pre><pre>Anf.  31  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman och Hillevi Engström! Det är faktiskt
så att det har skjutits till resurser. Den socialdemo-
kratiska regeringen har också sagt att det ska till-
komma ungefär 4 000 nya poliser under den här
mandatperioden.
Visst blir det pensionsavgångar, och en del poliser
slutar, men omsättningen inom polispersonalen är
väldigt liten. Trots att man kanske inte har tillräckligt
med resurser sker det en hel del. Det fortgår en ut-
bildning och en vidareutbildning, det sker en kompe-
tensutveckling, det vidtas arbetsmiljöåtgärder med
mera. Det är inte så att dessa verksamheter har av-
stannat bara därför att man inte får de resurser som
Moderaterna möjligtvis vill tillskjuta och som kanske
inte heller skulle räcka till allt det som Hillevi Eng-
ström nu radar upp.</pre><pre>Anf.  32  HILLEVI ENGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt, som Margareta Sand-
gren säger, att polisen utifrån sina möjligheter gör ett
väldigt bra jobb. Vi är de första att understryka det.
Det sker också förändringar. Vi tycker dock att det
går lite för långsamt och att för mycket utreds alltför
länge. Det behöver göras något konkret innan den typ
av brottslig verksamhet som jag beskrivit får fäste. Vi
är oroliga för att det kommer att bli problem med att
få bort den om vi inte gör någonting nu.</pre><pre>Anf.  33  TORKILD STRANDBERG (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 14.
När man har besökt polisen under den senaste ti-
den har en ganska dyster verklighet förmedlats. Det
tonar fram en allvarlig bild av en av samhällets allra
viktigaste instanser.
I en liten kommun mitt i Skåne med knappt
10 000 invånare sade chefen på polisstationen när jag
besökte honom den 10 mars att det senaste tillfället
när man hade haft polis på gatan var den 27 februari.
Om inget oförutsett skulle inträffa - och till det hör
att även poliser kan ha sjuka barn eller själva få snuva
- skulle man vara tillbaka igen den 19 mars. Det
skulle alltså bli tre veckor mellan besöken. Detta är
en vardagsbild från en liten kommun.
I en lite större ort säger polisen att ofta när man
får in en anmälan om ett brott är det första man gör
att aktivt söka efter skäl att avskriva det. Den garvade
utredaren vet nämligen att med de resurser som finns
för att ta itu med brottet, som kanske i jämförelse
med mycket annan brottslighet är att betrakta som en
bagatell, så har man ingen chans till framgång.
En tredje bild ger en kvinnlig polis som jag träf-
fat, som kanske egentligen förmedlar den allra värsta
bilden för framtiden. Hon säger: Polisen håller på att
hamna utanför samhället. Tidigare fanns vi med som
en naturlig del i lokalsamhället, även när det hände
något trevligt eller positivt. När det var studentexa-
men fanns polisen med i tåget. Vi kunde besöka sko-
lorna, och vi kunde på sportlovet visa polisstationen
och polisbilen för ungarna. Sådant kan vi inte göra i
dag. I dag saknas resurser, och man träffar bara poli-
sen i mörka stunder.
Polisen i Sverige brottas med en rad problem. Po-
liserna är för få och resurserna för små. Det politiska
ledarskapet och prioriteringarna saknas i mångt och
mycket. Att polisen är av central betydelse för rätts-
staten är de flesta här inne överens om, men spliten
blir desto större när man diskuterar polisens utveck-
ling och vem som bär ansvaret för polisens tillkorta-
kommanden. Med den här situationen måste nämnas
att det är beundransvärt att så många poliser med
entusiasm utför sina sysslor varje dag i landet, trots
den situation man har.
Sverige behöver fler poliser. Det har till slut även
regeringspartiet kommit fram till. För få poliser leder
nämligen till bristande trygghet hos medborgarna. I
grunden hotar det här det öppna och demokratiska
samhälle som vi har vant oss vid. Att garantera med-
borgarnas säkerhet till liv och lem tillhör våra och
statens klassiska uppgifter. Därför är det en paradox
att Sverige, med världens förmodligen största offent-
liga sektor, inte fullt ut klarar den uppgiften.
Vår regering reser nu land och rike runt med bud-
skapet att tusen nya poliser utbildas varje år. Vad man
glömmer tala om i denna valrörelseretorik är pen-
sionsavgångarna inom polisen och de poliser som
faktiskt vill byta jobb. Visst kommer det till poliser,
men även som polis ska man väl ha rätt att gå i pen-
sion när man börjar känna sig gammal och trött. Även
som polis ska man väl ha rätten att, om man känner
för det, byta jobb. Det intressanta är alltså inte antalet
nyutbildade poliser. Det intressanta måste väl rimli-
gen vara hur många poliser vi sammanlagt har i tjänst
i Sverige, och de är för få.
Som om det här inte vore nog skriver polisen själv
i sitt budgetunderlag för åren 2004-2006 att merkost-
naderna för de nya poliser som utbildas blir så stora
att polisen inte kan finansiera den här utgiftsökningen
med de medel som regeringen har beräknat för 2003
och 2004. Än värre blir det 2005 och 2006, då polisen
måste minska sin personal med 1 800 personer, och
antagningen av polisstuderande i stället för regering-
ens stolta tal om tusen nya poliser varje år reduceras
till ett minimum som inte ens täcker pensionsavgång-
arna - detta om regeringens anslagsberäkningar ligger
fast.
Polisbristen får sådana följder som i den lilla
kommun jag nyss beskrev. Det innebär att färre vil-
lainbrott klaras upp och att utryckningstiderna blir
längre. Ungdomsbrottsligheten kan inte bekämpas
som tidigare, och knarklangarna kan inte hållas i de
strama tyglar som vore önskvärt.
Regeringen bär faktiskt det fulla ansvaret för den
situation vi nu har. Det handlar om ett bristande poli-
tiskt ledarskap. Regeringen talar vitt och brett om
kampen mot narkotikan. Regeringen har till och med
utsett en speciell narkotikageneral. I ljuset av det här
ter sig en genomläsning av polisens årsredovisning
för 2002 märklig. Under rubriken Operativ verksam-
het står att läsa att bekämpandet av narkotikabrott har
kostat 868 miljoner kronor. Samtidigt har kampen
mot trafikbrottsligheten kostat 1 196 miljoner kronor.
Jag undrar helt stilla: Vems prioritering är detta ett
utslag av? Vem har prioriterat kampen mot fortkörar-
na högre än kampen mot narkotikabrottsligheten? Jag
tror att det här är en frukt av att regeringen prioriterar
alla brott. Men att prioritera allt är att inte prioritera
alls.
Polisen säger i sitt budgetunderlag: "En samlad
bedömning av det aktuella resursläget kännetecknas
av att det alltjämt råder en differens mellan stats-
maktens mål för polisverksamheten och myndighe-
ternas reella möjligheter att bedriva polisverksamhet
enligt dessa intentioner och mål. I praktiken gäller att
de lokala polisstyrelserna i sina verksamhetsplaner
och myndighetsledningarna i sin dagliga verksamhet,
tvingas prioritera mellan de av statsmakten redan
prioriterade områdena." På helt vanlig svenska bety-
der det: Om ni vill att vi ska göra allt det ni säger så
måste ni ge oss mer pengar. Annars: Våga prioritera!
Jag kan bara instämma i detta.
Investeringar i polisen, mänskligt och i ledarska-
pet, är nödvändiga, men det är inte det enda som är
viktigt. Att polisen ska ha en effektiv kommunikation
i kampen mot brottsligheten är självklart för de flesta.
Inte minst Göteborgskravallerna visade detta. Rege-
ring och riksdag har under lång tid känt till att poli-
sens radiosystem håller på att braka ihop. Vid års-
skiftet nästa år sägs systemet i Skåne stängas. Utred-
ningar om detta har följts av nya utredningar. För-
hoppningsvis kommer en investering nu äntligen till
stånd, men med vilken kvalitet och vilken kapacitet?
En sannolik underbudgetering kommer med all sä-
kerhet att påverka polisens dagliga operativa verk-
samhet. Det blir en kortsiktig vinst att inte satsa på ett
rejält kommunikationssystem från början.
Herr talman! Att kontakta polisen är något som de
flesta människor gör mycket sällan. Därför är det
oerhört viktigt att varje människa som kallar på sam-
hällets hjälp blir tagen på allvar och får den hjälp eller
det beskydd hon behöver. Man måste kunna lita på att
polisen svarar i telefon eller rycker ut oavsett var i
landet man befinner sig eller när på dygnet eller på
året man ringer. Så är det inte i dag.</pre><pre>Anf.  34  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Återigen tar man upp ekonomin. Jag
erkänner och säger också naturligtvis att ekonomin är
en förutsättning för att man ska kunna åstadkomma
det som statsmakterna också ålägger polisen. Det får
vi återkomma till. Socialdemokraterna sade i valrö-
relsen att vi ska utbilda 4 000 nya poliser. Naturligt-
vis kommer vi att skjuta till medel för att man också
ska kunna anställa dessa 4 000 poliser.
En liten överdrift är det ju när man säger att det är
väldigt många pensionsavgångar, att de nya poliserna
inte kommer att täcka upp de pensionsavgångar som
kommer att ske och att omsättningen är väldigt hög.
Personalomsättningen bland poliser är väldigt låg,
men naturligtvis kan tiderna förändra detta.
Jag skulle kunna återkomma till massor av det
som Torkild Strandberg tog upp här om prioritering-
ar. Min fråga är naturligtvis: Vilka prioriteringar är
det man vill ta bort? Är det våldsbrott, våld mot kvin-
nor och barn, narkotikabrott, ekonomisk brottslighet,
miljöbrott eller brott med rasistiska, främlingsfientli-
ga, antisemitiska eller homofobiska inslag? Vad är
det man vill ta bort? Det här är ju viktiga delar. Dess-
utom säger regeringen inte längre att man ska priori-
tera, utan man ska utveckla sin förmåga och förebyg-
ga och bekämpa de här brotten. Det kan ju se väldigt
olika ut i landet.
Jag skulle vilja återkomma till frågan om poliser
som döms för brott. Avser majoriteten i den här frå-
gan att återkomma vad gäller åklagarväsendet och
domstolsväsendet och ställa samma krav på riktlinjer
när det gäller hur man ska hantera sådana företeelser
inom de olika myndigheterna?</pre><pre>Anf.  35  TORKILD STRANDBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! När man reser runt i Polis-Sverige
och besöker polisen på stora och små orter konstate-
rar alla: Våra resurser är för små, och vi som arbetar
är för få. Jag tycker att det är en konstig infallsvinkel
att vi här i kammaren skulle föra en polisdebatt utan
att diskutera att det faktiskt saknas poliser i vårt land.
Jag förstår att det här inte är ett så tacksamt samtal-
sämne för majoriteten eftersom man bär det fulla
ansvaret sedan snart tio år tillbaka för den situation
som vi har på polissidan. Det kan ju rimligtvis inte
vara så att polisen i sina budgetunderlag ska behöva
hota med att säga att de utbildningar som ska göras,
dem får vi dra ned på. Vi kanske måste avskeda 1 800
poliser om den ekonomi blir verklighet som regering-
en har förutskickat.
Det kan inte vara så att en så viktig organisation
som polisen ska behöva lita till en nådapåse i april
varje år i samband med vårbudgeten. Man måste
faktiskt ha en ekonomi för att kunna planera den här
verksamheten.
Jag tycker att jag var tydlig. Jag undrade vems
prioritering det var ett utslag för att trafikövervak-
ningen kostar 1,1-1,2 miljarder kronor medan det
som regeringen har satt högst på dagordningen, näm-
ligen kampen mot narkotikan, har hamnat på drygt
800 miljoner. Jag tycker att jag genom att ta upp det
har antytt vad jag tycker om den prioriteringen.</pre><pre>Anf.  36  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Från socialdemokratiskt håll har vi
sagt att vi självklart ska tillföra de resurser som krävs
för att vi ska kunna anställa dessa poliser. Det kom-
mer naturligtvis att handla om ett rejält tillskott efter-
som det handlar om 4 000. Jag vill påminna lite om
att Folkpartiet inte under tidigare år har skjutit till så
värst mycket mer till polisen i sin budget. Dessutom
måste man när man talar om polisens resurser också
titta på vilka resurser som avsätts i övrigt i samhället.
Då kan man fråga sig vilka andra områden som ska få
stå tillbaka. Är det sjukvården, skolan eller andra
områden som ska skjuta till pengar för att polisen nu
ska få de resurser som jag förutsätter att Folkpartiet
vill ge?
Frågan om prioriteringar har varit uppe vid tidiga-
re tillfällen då man har sagt att regeringen vill priori-
tera allt. Nu har ni själva lyft fram några priorite-
ringsområden och också vid ett tidigare tillfälle i
kammaren. Vad är det vi inte ska prioritera utav de
områden som jag räknade upp från budgetpropositio-
nen?</pre><pre>Anf.  37  TORKILD STRANDBERG (fp) re-
plik:
Herr talman! Som svar på den sista frågan först
kan jag väldigt kort konstatera att jag och mitt parti
tycker att narkotikabrottsligheten ska prioriteras hög-
re än kampen för att hitta fortkörare. Det är ett tydligt
exempel på hur polisens resurser har prioriterats på
ett för oss konstigt sätt. Jag vet inte om ledamoten
delar min uppfattning.
Margareta Sandgren säger att polisen kommer att
få de resurser de behöver för att utbilda och sätta
4 000 nya poliser i arbete under mandatperioden. Jag
tycker att polisen kan se fram emot detta med lugn i
så fall och inte behöver känna den oro som man ger
uttryck för i det budgetunderlag som man överlämnat
till regeringen. Där säger man att det inte är fråga om
att anställa nya poliser eller att utöka verksamheten
med det budgetunderlag som regeringen har gett.
Man måste bli 1 800 poliser färre för att ekonomin
ska gå ihop.</pre><pre>Anf.  38  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Margareta Sandgren påstår i känd
retorisk anda att alla oppositionens yrkanden är onö-
diga och att vi i stället borde glädjas åt så mycket god
utveckling inom polisen. Hon påstår att detta inte är
någon resursfråga utan att vi talar om organisations-
frågor här i dag. Jag skulle verkligen vilja höra Mar-
gareta Sandgren förtydliga för mig hur man ska kun-
na förändra organisationen, förbättra arbetsmiljön och
utveckla metoderna om man inte har resurser.
Att det offentliga inte kan garantera medborgarnas
trygghet är mycket allvarligt av flera skäl. Det skapar
en grogrund för kriminalitet, precis som vi har hört
här i dag. Det urholkar allmänhetens förtroende för
rättsväsendet. Det skapar klyftor mellan dem som kan
betala för sin trygghet och dem som inte kan göra det.
I de senaste debatterna här i kammaren då resurs-
frågan har kommit på tal och även i dag i Margareta
Sandgrens inlägg har majoriteten gång på gång talat
om polisens budget som någonting ofantligt stort.
Över 13 miljarder har man sagt och fått det att låta
som att om polisen inte kan klara av att skapa rätt-
strygghet för dessa pengar så är det polisens fel. Detta
är intressant. Låt mig få dröja en liten stund inför
detta.
I dag har vi i Sverige en säkerhetsbransch, bevak-
ning, konsulttjänster och säkerhetsutrustning som
omsätter lika mycket som polisbudgeten: 13 miljarder
kronor. För 35 år sedan hade vi dubbelt så många
poliser som väktare och ordningsvakter i Sverige,
trots att kriminaliteten såg helt annorlunda ut.
I dag har vi drygt 16 000 poliser, men vi har
18 000 väktare och 9 000 ordningsvakter. Vaktbolag
som har tillfrågats är eniga om att det är situationen
inom polisväsendet som gör att marknaden för de
privata bevakningsföretagen ökar. Det är uppenbart
att vi går emot en privatiserad ordningsmakt.
Kristdemokraterna anser inte att det är något fel
med väktare och ordningsvakter. De har en given roll
men bara som ett komplement till polisen. De får
aldrig ersätta polisen. Det är inte bara den som har
råd att betala ett vaktbolag som har rätt till trygghet
och säkerhet. Vi kristdemokrater kan absolut inte
acceptera att det skapas klyftor i samhället.
I dag kunde jag läsa i min hemtidning från Söder-
hamn att en butik nu får stänga. De har haft 16 in-
brott, och nu finns det inget försäkringsbolag som
längre är berett att ta försäkringen. Man har inte råd
att anlita något vaktbolag. I Hofors säger man i uraf-
fären: Om vi får fler inbrott klarar vi inte av situatio-
nen. Där finns det inga poliser alls. Då kan man fråga
sig: Är detta i linje med socialdemokratisk politik
som så ofta lyfter fram klasskampen och talar om att
det absolut inte får skapas klyftor i samhället?
Låt mig nämna vad justitieministern svarade på en
fråga den 18 september förra året. Han sade: Butiks-
rån kan förebyggas genom att den bransch som själv
är utsatt vidtar åtgärder som försvårar genomförandet
av brott.
I en annan fråga sade ministern så här: Regering-
en tittar nu på ett förslag från Polisverksamhetsutred-
ningen som i sitt delbetänkande undersökt möjlighe-
ten att komplettera polisens resurser och insatser i
glest befolkade delar av Sverige med vakter och till-
syningsmän.
För mig låter det som om regeringen trots allt har
tappat greppet då det gäller polisens verksamhet och
som om vi är på väg in i en nattväktarstat helt enligt
socialdemokratisk ritning. Vi anser i stället att det
krävs åtgärder då det gäller de strukturella problemen
och ledningsförmågan och även resurser till fler poli-
ser.
Herr talman! Det finns också en annan dimension
av allt det som har hänt inom polisorganisationen de
senaste åren. Nedskärningar, omorganisationer, svagt
ledarskap och allt färre poliser i tjänst har gjort att
arbetssituationen inom poliskåren inte har varit den
bästa. Polisen har fått fler arbetsuppgifter samtidigt
som den psykosociala miljön har försämrats och
arbetsmiljöfrågorna faktiskt har prioriterats ned.
I vår reservation nr 10 under punkt 9, som jag för
övrigt yrkar bifall till, belyser vi det arbetsmil-
jöproblem som polisen har. Över 850 poliser är lång-
tidssjukskrivna. Rehabiliteringsinsatserna är mini-
mala och för mycket övertid i kombination med
strukturförändringar och besparingar gör situationen
allvarsam. Vi menar att det är angeläget att arbetssi-
tuationen förbättras. Vad svarar då majoriteten på
detta i betänkandetexten? Jag citerar: "Som utskottet
framhållit är det glädjande att åtgärder hela tiden
vidtas för att förbättra arbetsmiljön inom polisen".
Herr talman! Det känns nästan genant med dessa
glädjeuttalanden då alla som är ute och besöker po-
lismyndigheterna vet hur det ser ut i verkligheten.
Min fråga till Margareta Sandgren som också sitter i
Rikspolisstyrelsen är: Vilka åtgärder är vidtagna,
bortsett från att Rikspolisstyrelsen ska komma med
en beskrivning och en analys till regeringen? Vilka
åtgärder har vidtagits som märks ända ned på den
enskilde polismannens vardagsnivå?
Herr talman! Alla vet att resurserna inte har räckt
till arbetsmiljöfrågorna. Det har gällt att jobba, jobba,
jobba för att klara det mest akuta på dagordningen.
Till slut har det ofta lett till att man gått in i väggen.
Därför blir det svårt att känna för de debattinlägg där
det sägs att detta i grunden inte är en resursfråga. Vi
utskottsledamöter som har följt den här debatten både
i utskott och kammare och vid besök hos Rikspolis-
styrelsen vet att både rikspolischefen och justitiemi-
nistern skryter om sina budgetöverskott. För mig går
detta inte ihop. Kan Margareta Sandgren pedagogiskt
förklara för mig hur det kan finnas pengar över och
samtidigt så många behov som inte tillgodoses?
I reservation 2 under punkt 2 lyfter vi fram frågan
om att polisen snabbt behöver ett radiokommunika-
tionssystem. Man måste konstatera att det är anmärk-
ningsvärt att regeringen inte har gjort mer i denna
fråga, att man inte har ombesörjt att poliserna haft
möjlighet att kommunicera med varandra under svåra
förhållanden. Det finns exempel från både Malexan-
der och Göteborgskravallerna som är graverande.
Nu har regeringen gett i uppdrag att genomföra en
upphandling av ett kommunikationssystem med ut-
byggnad under åren 2004-2009. Då säger Margareta
Sandgren: Hur kan vi veta att detta kommunikations-
system skulle ha en sämre kvalitet än det Tetrasystem
som man först utredde och som skulle hamna på ca 8
miljarder? Så mycket kan jag säga, Margareta Sand-
gren, att vi kommer aldrig att kunna få andra intres-
senter som vård och försvar intresserade om vi inte
kan visa att det nya radiokommunikationssystemet
har inomhustäckning. Det är en mycket viktig del för
brandförsvar och försvar för att kunna se också vad
som finns inuti en byggnad.
Jag är allvarligt oroad över detta, och inte bara
jag. Det finns de som har studerat, fördjupat sig i och
borrat i den här frågan åtskilligt, och de vet att de
föreslagna 2 miljarderna inte räcker till det modul-
system som man i så fall skulle kunna bygga vidare
på därför att det inte har tillräckligt hög kvalitet. Kan
Margareta Sandgren ärligt och uppriktigt säga att hon
är övertygad om att de här 2 miljarderna inte så små-
ningom visar sig vara fullständigt bortkastade därför
att man har satsat på ett lågbudgetalternativ som inte
kommer att räcka till det som vi i framtiden kommer
att behöva kräva av det här radiokommunikations-
systemet?</pre><pre>Anf.  39  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Jag börjar med det sista om radio-
kommunikationssystem. Jag är ingen expert på områ-
det och vet inte om 2 ½ miljard är tillräckligt eller om
det krävs 8 miljarder. Däremot har jag naturligtvis
förvissat mig om att det här systemet går att bygga ut
på det sätt som vore önskvärt för public safety, det
vill säga att räddningstjänst och andra ska kunna haka
på det. Det har jag förvissat mig om. Jag vet inte
vilken summa som är tillräcklig eller otillräcklig, men
låt oss se vad man kommer fram till och ta ställning
till det då. Jag är ingen teknisk expert som kan tala
om det.
Ragnwi Marcelind inledde med att det skulle vara
onödiga frågor. Det har jag inte påstått. Jag har på-
stått att det pågår ett arbete inom Rikspolisstyrelsen
och Regeringskansliet för att åtgärda de frågor som
man har tagit upp i sina motioner och reservationer.
Det är väl så att oppositionen vill gå lite fortare fram i
vissa frågor.
Sedan har jag aldrig sagt att det inte krävs resur-
ser. Jag säger att trots att man kanske har begränsade
resurser och trots att det finns brister pågår det fak-
tiskt ett arbete på nästan alla de här områdena. Jag
säger inte heller att det är polisens fel.
Sedan är det intressant när Kristdemokraterna
pratar om minskade klyftor och att man minsann vill
arbeta för det. Men jag ser att jag får återkomma till
det i min nästa replik.</pre><pre>Anf.  40  RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! När det gäller kommunikationssys-
temet tror jag att Margareta Sandgren i alla fall har
satt sig in i detta lika mycket som jag. Vi som har
följt debatten, inte minst här i riksdagen, har sett hur
den här frågan bara har dragits i långbänk - av ett
enda skäl, och det vet Margareta Sandgren likaväl
som jag: Det har inte funnits resurser. Alla har varit
medvetna om att detta är en resurskrävande fråga och
därför försökt skjuta den på framtiden. Sedan kanske
en eller annan minister har blivit trampad på tårna i
den här frågan, och så har den blivit ytterligare för-
halad.
Alla som har satt sig in i frågan och tittat på detta
noggrant - jag vet att representanter från Rikspolis-
styrelsen och polisfacket har rest runt och tittat på hur
det här fungerar utomlands - vet dock att om vi ska
ha ett heltäckande system med hög kvalitet och in-
omhus- och utomhustäckning, ett system som andra
intressenter ska kunna utnyttja, krävs det mer än 2
miljarder, Margareta Sandgren. Detta oroar mig.
Det här är bara ett uttryck för att resurserna inte
räcker inom polisorganisationen. Vi behöver mer
pengar här.
Margareta Sandgren säger att det pågår ett arbete
med alla de här reservationerna. Det är också intres-
sant. Varför har vi lagt fram de här reservationerna
om och om igen? Så länge jag har suttit i denna riks-
dag - det är i alla fall fem år i det här utskottet - har
jag nött samma frågor hela tiden. Men jag har inte
sett att det har gått från ord till handling.
Det räcker inte med fina handlingsbrev och fina
skrivningar om att det är glädjande att det pågår ett
stort arbete om vi inte kan se detta konkret ute i po-
lismannens vardag. Det är ju det som är angeläget -
att vi går från ord till handling, att detta påverkar så
att vi kan ha ett svar på det som alla människor frågor
oss. Varför finns det inga poliser? Varför finns det
inte trygghet för mig? Varför måste jag stänga min
affär här i Söderhamn? Varför hotas jag av att behöva
stänga min affär här i Hofors därför att det inte finns
några poliser?
Det är detta som Margareta Sandgren och jag be-
höver svara på.</pre><pre>Anf.  41  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Jag ska inte säga något mer om radi-
okommunikationssystem. Det är tydligen så att
Ragnwi Marcelind vet lite mer om hur radiokommu-
nikationssystem fungerar, vad det kommer att kosta
och så vidare. Sant är dock naturligtvis att det inte har
funnits resurser. Det är alldeles riktigt. Men frågan är
varifrån vi skulle ta resurser till att betala ett kommu-
nikationssystem för 6-8 miljarder. Det vore intressant
att veta.
Sedan är det intressant att höra Ragnwi Marcelind
prata om minskade klyftor i samhället som något man
skulle kunna uppnå enbart genom att ge polisen mer
resurser. Så är det ju inte. Det krävs resurser på
många områden i samhället för att minska dessa
klyftor. Jag välkomnar Kristdemokraterna i arbetet
med att försöka åtgärda den delen.
När det gäller arbetsmiljön säger jag att det pågår
ett arbete. Man har startat ett arbete som handlar om
handlingsplaner och om utbildning. Det här ska na-
turligtvis inte bli några hyllvärmare utan gå ut i verk-
samheten i aktiv handling. Det utgår jag från att man
också jobbar på. Men hur menar Ragnwi Marcelind
att regeringen skulle göra? Ska man gå ut och verk-
ställa detta ute i polismyndigheterna, eller vad är det
fråga om? Man ska naturligtvis initiera, och det ar-
betet pågår. Men vad kan man göra mer?
Sedan vill jag också ställa en fråga: Vad anser
Kristdemokraterna på den punkt som handlar om
poliser som dömts för brott? Ska vi gå vidare och
ställa samma krav när det gäller åklagarväsendet och
domstolsväsendet?</pre><pre>Anf.  42  RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Självklart kan inte Margareta Sand-
gren och jag som beslutsfattare gå ut i verksamheter-
na och verkställa. Det jag försökte beskriva var - och
det krockar fullständigt med det Margareta Sandgren
sade om att det inte handlar om resurser - att vi kan
skriva fina handlingsplaner, men om vi inte ombe-
sörjer att polismyndigheterna har resurser så att de
kan genomföra dem hjälper det inte om det står aldrig
så fina saker i dessa handlingsplaner.
Vi har omkring 850 långtidssjukskrivna poliser i
dag. Dem skulle vi behöva ute på gator och torg.
Dessa poliser har blivit långtidssjukskrivna därför att
deras arbetsmiljö har varit fullständigt ohållbar.
Dessutom har ett antal av dessa efter sin sjukskriv-
ning inte fått rehabiliteringsmöjligheter, också detta
på grund av att det inte finns resurser.
Sedan försöker Margareta Sandgren få det att låta
som om vi inte skulle vilja arbeta emot att klyftor
skapas i samhället. Är det någonting vi vill göra så är
det att motverka klyftor.
Det är just därför vi sätter oss emot det här sys-
temet. Snart kan bara de som är rika betala sitt skydd
i Sverige. Vi är emot att det ska bli en nattväktarstat
enligt socialdemokratisk ritning. Vi kan bara gå in
och läsa i Allas vårt ansvar, där också regeringen
själv och Socialdemokraterna säger att man tror att i
framtiden kommer ordningsvakter och vaktbolag att
få ett större inflytande i samhället, alltså de som har
möjligheter och pengar att betala sitt skydd får göra
det.
På frågan som Margareta Sandgren ställde till mig
om hur vi ska gå vidare när det gäller de som har
misshandlat vill jag svara att jag tycker att det är en
självskriven sak att en polis som har misshandlat sin
fru inte ska utreda en annan fråga där en man har
misshandlat en kvinna. Samma villkor kommer att
gälla i alla sammanhang.</pre><pre>Anf.  43  ROLF OLSSON (v):
Herr talman! Vi debatterar i dag en lång rad mo-
tioner och yrkanden från allmänna motionstiden i
polisfrågor. Vi tycker naturligtvis allesammans att det
är ett mycket viktigt samhällsområde som vi då
granskar och ska fatta beslut om. För mig innebär den
här kammardebatt om polisfrågor debut vad avser
justitieutskottets betänkanden, och ämnesområdet
känns onekligen stimulerande och viktigt.
Polismakten i ett demokratiskt samhälle som vårt
måste på alla sätt präglas av demokratiska värdering-
ar. Det är desto viktigare som polisen i ett fredligt
demokratiskt samhälle är den enda instans som har
monopol på våldsanvändning. Det är nödvändigt att
polisen har de här befogenheterna, men det kräver
helt självklart att allmänheten har stort förtroende för
att dessa extraordinära befogenheter inte missbrukas
och att det finns en fungerande demokratisk kontroll
och insyn när det gäller polisens verksamhet.
Herr talman! I utskottsbetänkandet konstateras att
det pågår utrednings- och översynsarbete på en rad
viktiga områden som rör utvecklingen för polisen,
och det bör kunna leda till ett förbättrat och mer ef-
fektivt polisarbete, präglat av en vilja att polisen ska
vara en väl integrerad del av ett öppet samhälle.
Det finns dock mer att göra på detta område, anser
vi i Vänsterpartiet. I det sammanhanget vill vi peka
på bestämmelserna i § 13 i polislagen som medger
rätt för polisen att avvisa, avlägsna eller i vissa väl
avgränsade fall omhänderta personer som agerar
ordningsstörande eller för att avvärja straffbelagda
handlingar. När det gäller tillämpningen av denna
paragraf är det Vänsterpartiets mening och tolkning
att krav måste ställas på att polisen gör en individuell
bedömning av den som ska omhändertas, vilket
knappast torde vara en särskilt sensationell inställ-
ning.
Det finns anledning att kritiskt granska tillämp-
ningen av denna lagparagraf utifrån flera händelser
under gångna år eftersom massomhändertaganden
bevisligen förekommit, bland annat i samband med
en demonstration på Järntorget i Göteborg i juni
2001, då ett hundratal demonstranter omhändertogs
med stöd av § 13 i polislagen. De individuella be-
dömningarna lyste i detta fall med sin frånvaro, och
detta är inte det enda exemplet. Jag kan rekommende-
ra läsning av JO:s skarpa kritik över polisens tillämp-
ning av denna lagparagraf i samband med en Eritrea-
demonstration här utanför Riksdagshuset för några år
sedan.
Vänsterpartiet menar att de oklarheter som råder
när det gäller tolkning av tillämpningen av 13 § poli-
slagen, också i förhållande till Europakonventionen
och Europadomstolen, bör leda till att paragrafen blir
föremål för en översyn. På ett sådant här viktigt om-
råde menar vi att det inte får finnas utrymme för
godtycke.
Herr talman! Som jag var inne på i inledningen är
det av avgörande vikt att allmänheten har grundad
anledning att hysa ett stort förtroende för och lita på
polisen. Det måste anses föreligga en betydande risk
för att detta förtroende allvarligt skadas om den po-
lisman som satts att utreda ett brott, till exempel
misshandel, själv dömts för ett liknande brott. Detta
och liknande händelser har de facto inträffat i flera
fall, och det är inte acceptabelt, anser vi i Vänsterpar-
tiet. Det är positivt att en utskottsmajoritet nu uttalar
ett tillkännagivande till regeringen att riktlinjer måste
utarbetas för tjänstgöringen för de poliser det handlar
om. Det är definitivt en fråga om allmänhetens för-
troende för polisen, men det är i lika hög grad en
fråga för de enskilda människorna, till exempel
brottsoffren. En misshandlad kvinna ska kunna för-
vänta sig att bli bemött med respekt och kunskap, och
det är svårt att tänka sig att så kan ske om den utre-
dande polismannen själv blivit dömd för ett liknande
brott.
Herr talman! Det pågår som jag tidigare påpekat
en rad olika utredningar och översynsarbeten kring
polisens arbetssituation, arbetsuppgifter och arbets-
miljö, och det är viktigt och positivt. Vänsterpartiet
har i en motion pekat på en rad områden som vi anser
bör uppmärksammas framöver. Det handlar om vik-
ten av en kontinuerlig handledning för poliser, det
handlar om att det behövs enhetliga regler över landet
vad gäller skyddsutrustning och vapenträning och det
handlar om vikten av att fortbildning inom polisen
också innefattar moment av etik, moral och mental
träning. Vänsterpartiet har i ett särskilt yttrande tryckt
på vikten av att till exempel inköp och anskaffande av
utrustning samordnas så att kommunikation och sam-
arbete inte försvåras, vilket faktiskt inträffat vid olika
tillfällen.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
Vänsterpartiets reservation nr 3.</pre><pre>Anf.  44  JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag gi-
vetvis står bakom samtliga mina reservationer från
utskottsbehandlingen, likaså mina särskilda yttranden
angående polisens tillgänglighet och avskrivningar av
anmälda brott. För att spara lite tid väljer jag att yrka
bifall bara till reservation 2 under punkt 2, angående
nytt kommunikationssystem, samt reservation 4 under
punkt 4, angående maskeringsförbud vid demonstra-
tioner.
Dagens debattämne är polisfrågor. Det är förmod-
ligen en av de samhällsfrågor som flest medborgare
har åsikter om. Var jag än är och pratar eller håller
föredrag möter jag människor som har åsikter om
polisen, människor som är väldigt oroade över ökad
brottslighet. De är oroade för att de inte har tillträde
till polisen i de få fall de verkligen behöver det.
Med tanke på vad som har debatterats här tidigare
och Margareta Sandgrens repliker måste jag tillstå att
när jag satt och skrev ned vad jag skulle säga i dag
tänkte jag faktiskt att jag skulle undvika att prata om
polisens resurser. Men hur jag än vrider och vänder
på det så kommer jag fram till att en stor del av de
problem inom polisen som åtminstone jag anser
måste lösas endast kan lösas om polisen får mer re-
surser. Det kan handla om ett nytt kommunikations-
system, fler civilanställda, så att poliserna kan ägna
en större del av sin arbetstid åt just polisiära uppgif-
ter, och spaningsresurser för att effektivare bekämpa
narkotika, trafficking och så vidare.
Herr talman! Polisen står inför ett stort problem
som den inte alls skulle behövt stå inför om inte rege-
ringen varit så senfärdig som den faktiskt har varit.
Det har varit känt sedan länge att polisens radiokom-
munikationsutrustning behöver förnyas. Men rege-
ringen har väntat och väntat. Men problemet löste sig
inte av sig självt, och det försvann inte heller, trots att
regeringen blundade så hårt den kunde.
Nu finns det ett förslag till utbyggnad av radio-
kommunikationssystemet, och det är bra. Men tyvärr
verkar det som om finansministerns snålhet har be-
segrat justitieministerns vishet även i den här frågan.
Förslaget är ett lågbudgetalternativ som inte kommer
att täcka hela Sverige. Sveriges glesbygdskommuner
kommer att stå utanför det här systemet. För mig som
centerpartist och decentralist är detta helt oaccepta-
belt. Ska inte alla som bor i Sverige har samma
trygghet och samma tillgång till polisväsendet? Eller
är detta bara ett sätt för Socialdemokraterna att be-
rätta för dem som valt att bosätta sig i glesbygden att
de faktiskt borde flytta därifrån?
Det skulle vara intressant att höra hur en social-
demokratisk riksdagsledamot från någon av gles-
bygdslänen skulle förklara för sina väljare att staten
Sverige tyvärr inte har råd att se till att polisens radi-
okommunikationsutrustning fungerar i deras hem-
trakter. Är kanske förklaringen att eftersom det ändå
inte finns några poliser i de delarna av landet, och
inte ska finnas i socialdemokratins Sverige, behövs
det inte heller någon radiokommunikationsutrust-
ning? Det skulle kunna vara förklaringen.
Det behövs ett snabbt uppvaknande. Regeringen
måste ta fram ett förslag som täcker hela landet med
realistiska kostnadsberäkningar, en konkret hand-
lingsplan för snabbt genomförande och givetvis fi-
nansiering.
Herr talman! Jag går över till en helt annan fråga.
Göteborgskommittén - som ju utredde omständighe-
terna vid kravallerna efter EU-toppmötet - har inte
bara kritiserat det usla radiokommunikationssystemet,
man har också lagt fram ett intressant förslag angåen-
de maskeringsförbud vid demonstrationer. Vi i Cen-
terpartiet står helt bakom Göteborgskommitténs för-
slag till maskeringsförbud med de undantag för reli-
giösa skäl och väderlek som finns med i förslaget.
Det ska också vara möjligt att ansöka om tillstånd för
maskering vid demonstrationer, parader och liknande.
I betänkandet konstaterar utskottsmajoriteten att
Göteborgskommittén har lagt fram förslag, men det
står ingenting om vad majoriteten själv tycker. Majo-
riteten hänvisar inte till någon pågående utredning
eller annat som kan förklara tystnaden. Utskottsmajo-
riteten väljer helt enkelt att inte ha någon åsikt i frå-
gan. Det är lite konstigt. För drygt två månader sedan
uttalade till och med statsministern att han var positiv
till ett maskeringsförbud. Det skulle även utskotts-
majoriteten kunna göra.
Tyvärr hinner jag inte säga allt jag skulle vilja sä-
ga i en sådan här viktig debatt. Jag har tio reservatio-
ner och två särskilda yttranden till betänkandet. Den
mängden reservationer är en naturlig följd av den
hårda kritik som den socialdemokratiska regeringen
är värd att få för skötseln av polisväsendet.
Herr talman! Sist vill jag säga några ord om en
enskild motion av två centerpartister, Birgitta Carls-
son och Birgitta Sellén, angående beslag av substan-
ser som använts som narkotika. I dag kan endast
sådana narkotiska preparat beslagtas som finns med i
en förteckning i en bilaga till förordningen om förbud
mot vissa hälsofarliga varor. Tyvärr förnyar sig nar-
kotikahandlarna snabbare än förteckningen kan upp-
dateras. Därför bör förteckningen bytas ut mot en
generell möjlighet att beslagta preparat som använts
för narkotika. Tyvärr valde utskottsmajoriteten att
inte köpa detta förslag.</pre><pre>Anf.  45  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Det är märkvärdigt! Jag har i flera
replikskiften och i mitt anförande sagt att polisen
naturligtvis behöver mer resurser för att klara olika
delar. Det pågår likväl ett arbete kring de områden,
bland annat arbetsmiljö, som tas upp i de reservatio-
ner som har lagts fram. Vi ska självklart anställa de
4 000 poliser vi har lovat. Självklart kommer ett radi-
okommunikationssystem att kosta en massa pengar
och måste finansieras på något sätt. Vi har en begrän-
sad kaka i staten som ska fördelas. Det måste natur-
ligtvis göras.
När det gäller radiokommunikationssystemet har
man inte sagt att glesbygden ska vänta. Man har sagt
att man i första hand ska ta storstäderna därför att det
gamla kommunikationssystemet håller på att gå ut.
Problemet framöver är fjällvärlden. Det är mer en
teknisk fråga.
Det är tramsigt när Johan Linander säger att soci-
aldemokratin tycker att det inte ska finnas polis eller
radiokommunikation i glesbygd. Trams!</pre><pre>Anf.  46  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är mer Margareta Sandgren som
pratar resurser än vi andra.
Det förslag som nu finns till radiokommunika-
tionsutrustning är sämre än det befintliga som finns i
dag. I dag finns bättre täckning i landet än i den ut-
rustning som är föreslagen. Det är åtminstone vad jag
har fått föredragit för mig. Anledningen är att det
kostar förhållandevis mycket att täcka de sista delarna
av Sverige, de mest glesbefolkade delarna av landet.
Så är det, givetvis.
Det är ett val som måste göras. Ni kan åtminstone
stå upp och säga att det är för dyrt att se till att radio-
kommunikationssystemet täcker hela landet.</pre><pre>Anf.  47  MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Det handlade om fjällvärlden, som
är av mer tekniskt komplicerad natur för radiokom-
munikationssystem. Det nuvarande ska naturligtvis
finnas kvar så länge man inte har hittat ett annat
kommunikationssystem som också kan användas i
fjällvärlden. När man pratade om ett Tetrasystem
sade man att man först skulle ta storstadsregionerna.
Det är klart att det är en resursfråga, och vi måste
kunna finansiera saker och ting som vi beslutar om i
riksdagen. Vi har en begränsad kaka.</pre><pre>Anf.  48  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är givetvis en riktig bedömning
att börja i de delar av landet där radiokommunika-
tionssystemet snart försvinner. Det är inte speciellt
lång tid vi har på oss att få till ett nytt system.
Hemma hos mig i Skåne är man orolig. Det dröjer
ett år och nio månader, och sedan står man utan ett
radiokommunikationssystem. Det ska bli intressant
att se om man lyckas att få till ett nytt system under
den tiden. Givetvis skulle detta ha lösts för länge
sedan. Man har känt till problemet sedan ett antal år,
men man valde att vänta.</pre><pre>Anf.  49  LEIF BJÖRNLOD (mp):
Herr talman! Jag befinner mig i en spännande och
rolig situation.
Herr talman! Jag yrkar bifall till justitieutskottets
förslag i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner. Det känns roligt att Miljöpartiet är det enda
partiet som inte har någon reservation i betänkandet,
och vi har möjlighet att yrka avslag på reservationer
från såväl höger som vänster.
Det här betyder naturligtvis inte att jag tycker att
betänkandet är det bästa jag någonsin har sett. Men
jag konstaterar att det är det här betänkandet vi kom
fram till i justitieutskottet. Som jag sade i mitt tidiga-
re anförande i en annan fråga är det bra att vi kan föra
en dialog i dessa frågor.
I det här betänkandet finns det sådant som är nå-
got bättre än annat. Speciellt vill jag peka på att ut-
skottet särskilt har betonat vikten av att stärka all-
mänhetens förtroende för polisen. Det är en bra atti-
tyd.
Vi pekar på vikten av utbildningar som berör frå-
gor av etikkaraktär. Jag hoppas att även samhällsfrå-
gor kommer in i detta. Det känns betryggande att vi
når dit.
Efter de sorgliga händelserna i Malmö och Göte-
borg fanns det ett påpekande i slutet av utredningen
att man skulle vilja titta på och ifrågasätta om det
fanns strukturella problem inom polismyndigheten.
Justitieministern har lovat en utredning som ska titta
på detta. Det ser vi fram emot. Det är en bra attityd.
Nu kommer jag naturligtvis in på frågan om re-
surser. Jag ser att Hillevi redan har ställt sig upp för
att begära replik. Jag skulle hellre vilja säga att det
inte är polisens resurser som är för små utan att det är
brotten som är för många. Jag vet att det är en något
naiv inställning. Men polisens resurser kommer att
öka, som har påtalats vid flera tillfällen från talarsto-
len. Det kommer att utvecklas ett nytt kommunika-
tionssystem. Jag har diskuterat frågan på annat håll,
och jag medger att den har dragits i långbänk. Men
ibland kan det vara bättre att skynda långsamt, om
man behåller det som är bra. Jag är övertygad om att
vi kommer att få ett system som är bättre, till skillnad
från Johan, som har fått för sig att det nya radiosys-
temet skulle bli sämre.
Det finns en annan fråga som utskottet inte har
uttalat sig om, och det är maskeringsförbudet. Jag tror
att vi behöver tänka på den frågan lite till innan vi
kan ta definitiv ställning till detta. Det finns många
olika uppfattningar, inom partierna men också i
kammaren i övrigt. Jag tycker att det finns skäl att
överväga det lite närmare.
Jag ska inte förlänga debatten. Det har sagts
många bra saker. Jag tycker att attityden till de här
frågeställningarna är bra, även om tjatet om resurser-
na är lite jobbigt. Det handlar om fördelningar. Det
vet vi, och vi vet hur statens finanser ser ut. Vi får
vara realister här också.</pre><pre>Anf.  50  HILLEVI ENGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Leif Björnlod tar upp någonting
mycket angeläget, och det är allmänhetens förtroende
för polisen, att det är en grundsten i ett rättssamhälle.
Det håller jag med om.
Jag vill då ställa frågan: Hur ställer sig Miljöparti-
et och Leif Björnlod till den här otroliga nedtrapp-
ningen av polisverksamhet i landet? Jag tog Dalarna
som exempel, där man nu planerar att stänga polis-
stationerna på flera orter. Det är inga små orter, utan
det är Smedjebacken, Hedemora, Säter, Gagnef,
Vansbro, Leksand, Orsa och Älvdalen.
Hur tror Leif Björnlod att allmänhetens förtroende
kommer att påverkas när det inte finns någon polis att
vända sig till med tips och synpunkter och för att få
hjälp och stöd? Polisens uppgift är ju att hjälpa, skyd-
da och ställa till rätta, och hur ska det ske när polisen
inte kommer till den behövande inom rimlig tid?</pre><pre>Anf.  51  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Jag håller med. Eftersom jag kom-
mer från Värmland, som gränsar till Dalarna, känner
jag väl till problemet. Jag har också fått reaktioner
från allmänheten, som saknar poliser.
Som jag sade tidigare, och som vi alla har sagt,
bygger man ut den här biten. Jag hoppas att det
kommer att vara så att landsbygden och glesbygden
får ta del av de nya poliser som utbildas. Det utgår jag
från. Man ska givetvis sätta in resurserna där brister-
na är störst. Jag förstår problemställningen fullt ut.
Det är en annan sak som jag vill understryka en
gång till, och det är någonting som jag fick med-
skickat häromdagen. Allmänhetens förtroende för
polisen är en springande och livsviktig punkt. Jag fick
en replik från en göteborgare, som helt enkelt sade:
Polisen - dit törs jag inte vända mig. Då har vi kom-
mit snett, eller också har den personen gjort det.</pre><pre>Anf.  52  HILLEVI ENGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag tror fortfarande att allmänheten
vågar vända sig till polisen. Det är min uppfattning.
Jag tror att det är viktigt att man bygger på ett per-
sonligt förhållande till allmänheten på den ort där
man verkar. Om polisen bara far runt i radiobilar i
hela Dalarna och kommer bara när det har hänt något
allvarligt är jag rädd för att förtroendet urholkas, när
man inte har den personliga kontakten. Det kommer
att innebära att polisens möjligheter att lösa brotten
minskar, då allmänheten i vardagen inte kan ge tips
och idéer och tala om att "nu har den här gruppen
köpt den här gården", "skulle inte du kunna titta till
de här bilarna" och så vidare.
Jag ser Leif Björnlods inlägg som någon form av
garant för att de här polisstationerna ute i glesbygden
kommer man att försöka ha kvar.</pre><pre>Anf.  53  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Hillevi Engström talade om en ga-
rant för att "försöka". Ja, det är lätt att lova det -
försöka kan man alltid göra. Men det finns begränsa-
de resurser.
Jag delar hennes uppfattning såtillvida att det är
väldigt viktigt. Det kanske inte är behov av så väldigt
många poliser. Finns det ett gott förtroende mellan
allmänhet och polis är allmänheten en stor hjälp för
polisen, men finns det ingen polis är det väldigt svårt
att ha kontakten.
Å andra sidan har avstånden krympt. Vi behöver
inte ha farbror polisen i varje gathörn, som det var när
jag var liten. Vi kan nå polisen på annat sätt. För vår
del är det inte speciellt svårt att ha polisen sju mil
bort när det gäller Arvika och Karlstad.</pre><pre>Anf.  54  LUCIANO ASTUDILLO (s):
Herr talman! Den 21 april 2001 blev då 17-åriga
Alva slagen till marken av beväpnade och maskerade
män i Malmö. Hon svimmade och blev släpad längs
med marken. Hennes finaste klänning blev smutsig
och söndrig, hennes strumpbyxor till trasor, och män-
nen tog hennes skor. Hon bönade och bad. Hon skrek
att bara de lät henne ställa sig upp skulle hon följa
med själv. Till slut drog männen upp henne på benen
genom att dra henne i håret. Blodig, snorig och med
kroppen full av blåmärken sattes hon under glåpord in
i en skåpbil, inte på sätet, utan på golvet. En kvinna
satt upphöjd framför henne. Bredvid stod en pappers-
rulle. När Alva bad om en bit för att torka sig i an-
siktet rev kvinnan en bit, torkade sig under sin smut-
siga sko och gav den först därefter till Alva. De mas-
kerade männen och kvinnan i bilen var poliser.
Herr talman! Man måste kunna förhålla sig till det
som inträffade under Sveriges ordförandeskap i EU
våren 2001. Både det som hände i Malmö och det
som sedan kom att hända i Göteborg har satt djupa
spår i hela vårt land. En sak står helt klar för mig, och
det är att det som hände i Malmö och det som hände i
Göteborg måste hållas isär. Det är två icke jämförbara
enheter och händelser. I Malmö var det inga kraval-
ler. Inte ens polisen beskriver det som det.
Göteborgskommittén, som särskilt tittat på hän-
delserna i Malmö, hävdar till och med att de händel-
serna i Malmö kom att påverka händelseutvecklingen
i Göteborg. Debatten har varit livlig kring dessa frå-
gor. Det som gläder mig som malmöbo är att Göte-
borgskommittén valde att både studera och sedan
kritisera polisens ingripande i Malmö.
Så här står det i betänkandet: Genom polisens in-
satser kom således enligt vår mening demonstrations-
friheten för närmare 300 demonstrationsdeltagare
allvarligt att inskränkas.
I min motion har jag beskrivit hur polislagens 13
och 19 §§ användes i Malmö och hur listor och foto-
grafering hanterades. Jag kan konstatera att många
frågor återstår att besvara.
Jag är därför glad över att regeringen inte såg
Göteborgskommitténs arbete som en slutpunkt för
diskussionen och dialogen kring händelserna. Rege-
ringen avser bland annat att tillsätta en ny utredning.
Det är också positivt att utskottet betonar behovet
av att poliser ges en regelbunden utbildning som rör
etikfrågor. Det behövs.
Dessutom är det bra och viktigt att debatten lokalt
inte tystnat. Nätverket Demokrativärnet i Malmö har
sedan händelserna i Malmö på olika sätt arbetat med
frågan, såväl politiskt som praktiskt. I Malmö återstår
dock fortfarande dialogen med polisen. Än i dag
upplever jag att den helt saknas. Det är inte bra.
Herr talman! I efterhand har jag träffat flera av de
ungdomar som var med den 21 april. En del har valt
att inte vara politiskt aktiva. Deras röst har tystnat.
Det är oroväckande. Andra väljer att fortsätta att vara
politiskt aktiva, men tyvärr finns många ärr kvar hos
dessa ungdomar. Man minns hur man blev behandlad
av polisen, och bilden av svenskt polisväsende samt
våra lagar är allt annat än den vi önskar att den skulle
vara. Detta är också oroväckande. I förlängningen kan
det inte vara så här.
Jag vill tacka utskottet för att man har betraktat
mina synpunkter i min motion.</pre><pre>
Anf.  55  CARL-AXEL ROSLUND (m):
Herr talman! Det har varit mycket diskussion om
kommunikationssystem och liknande. Jag vill belysa
de tankegångar som kommer till uttryck i min motion
Ju375 om att förbjuda bettleri, det vill säga vanemäs-
sigt tiggeri.
Det är en motion som har väckt mycket irritation,
men som också har renderat mig oerhört mycket stöd.
Framför allt har den väckt en diskussion över hela
landet. Motionen kunde förvisso ha varit elegantare
formulerad, det medges. Men jag valde att uttrycka
mig kort och koncist i stället för att sida upp och sida
ned plädera för olika för- och nackdelar, för anting-
en-eller och så vidare.
Jag tror inte en sekund att den här motionen löser
de bakomliggande problemen, och det var inte heller
meningen, utan det var att slå fast sociala problem
inte ska lösas på gatan.
Herr talman! Jag har under närmare 25 år arbetat
politiskt med sociala frågor. Jag vet precis hur tufft
det kan vara för människor när de hamnar snett och
kommer utanför. Jag är väl medveten om alla utslag-
ningsmekanismer som finns i samhället, missbruk,
arbetslöshet, olyckliga skilsmässor och så vidare. Ska
man komma till rätta med orsakerna krävs det helt
andra åtgärder. Framför allt måste samhället ta sitt
ansvar. Missbrukare och psykiskt sjuka människor
ska ges den vård och behandling som de enligt lagen
har rätt till.
Jag tycker att det är dags att vi säger ifrån att vi
inte längre accepterar att samhället inte tar sitt ansvar.
Hela fundamentet i vår skattemoral bygger på att vi
solidariskt betalar in en i Sveriges fall väldigt hög
skatt just för att samhället ska ta hand om dem som
behöver det. Det är det som jag menar när jag i min
motion skriver om att vi betalar dyrt och solidariskt
och så vidare.
Då säger några att om vi höjer skatten kommer vi
till rätta med detta. Så enkelt är det inte. Pengarna
finns redan i dag, men de används ju på ett fullstän-
digt felaktigt sätt som inte alls leder till någon lös-
ning.
I min hemkommun Malmö betalade man förra
året ut 60 miljoner kronor bara för härbärgen och
hotellboenden, det vill säga akuta åtgärder som inte
alls leder till någon som helst lösning. Och tänk, så
många boenden man hade kunnat tillskapat för den
här gruppen med dessa pengar! Men i stället går de
direkt till oseriösa hotellägares fickor.
För 14 dagar sedan hade Sydsvenska Dagbladet
en artikelserie om hur dessa pengar användes i Mal-
mö. Man skrev om en hotellägare som förra året gjor-
de 10 miljoner i vinst på den här gruppen människor
genom att tillhandahålla ett allt annat än människo-
värdigt boende - 10 miljonerna skattepengar rätt ned i
fickan på denna hotellägare.
TV-programmet Kalla fakta har visat förhållande-
na i Göteborg, och inte var det bättre där. Jag vågar
påstå att förhållandena är likartade runtom i landet.
Pengarna finns, men de används inte på rätt sätt. De
används till dåliga akutlösningar.
I debatten om hemlöshet och tiggeri glömmer man
bort en sak. Vi har fått ett nytt fenomen inom det här
området, en motpart. De hemlösa har faktiskt bildat
föreningar runtom i landet. Och då ska vi gå ut och
fråga dessa föreningar. Vi ska begära hjälp av dem
och be dem att tala om vad de vill ha. Sedan ska vi
visa respekt för det svar som vi får.
Det är ju inte så att alla vill ha just det som väl-
menande socialpolitiker erbjuder. Det är kanske till
och med så att man i väntan på en total drogfrihet
måste tumma på kravet och acceptera att några inte
vill eller inte kan vara drogfria. Men de har i alla fall
rätt till ett värdigt boende.
Herr talman! Jag upprepar det som står i motio-
nen: Ingen ska behöva tigga i Sverige. Vi har en om-
fattande rättighetslagstiftning som gäller.
Men det finns också en annan grupp av tiggare
som ökar. Och då pratar jag inte om totalt utslagna
människor eller gravt nedkörda missbrukare, utan om
ofta ganska unga människor som utger sig för att
svälta och som sitter på gatorna med skyltar som talar
om hur hungriga de är. Det är inte sant. Man svälter
inte i Sverige år 2003.
För mig är det stötande att utsättas för tiggeri,
speciellt när det rör sig om människor som redan
omfattas av vår sociallagstiftning och erhåller social-
bidrag för sin försörjning. De får bidrag till mat och
uppehälle, men inte till missbruk, och det ska de inte
heller ha.
Herr talman! Det är inte så många år sedan som
tiggeri endast var någonting som man stötte på ut-
omlands i fattiga länder. Men nu ser vi hur det ökar
runtom i landet, och det borde vara en varningsklocka
för oss allihop. Reagerar vi inte nu har vi det snart
som i de stora världsstäderna. När ska vi säga stopp?
Är det när neddrogade tiggare sitter med barn i fam-
nen som de ju gör utomlands?
Folk har frågat mig om jag tror att tiggeriet upp-
hör om det förbjuds. Nej, det tror jag naturligtvis inte.
Det upphör lika lite som rattfylleri, könshandel eller
andra icke önskvärda företeelser i samhället, men
likväl har vi ett förbud.
Politik är att skicka signaler. Ett samhälle måste
sätta gränser. Ett förbud har två effekter. Till att börja
med tvingar det fram åtgärder från samhällets sida.
Ingen kan väl förneka att både polis och socialtjänst
har blivit betydligt aktivare efter det att förbudet mot
könshandel infördes. Sedan är ett förbud ett sätt att
visa det uppväxande släktet att samhället inte tolere-
rar tiggeri, att det faktiskt är ett förargelseväckande
beteende som väcker anstöt, irritation och tyvärr
också ganska ofta rädsla.
Vi betalar alla solidariskt till ett samhällssystem
som garanterar att ingen ska behöva tigga. Då frågar
man sig: Varför accepterar vi det då? För det gör vi ju
när vi går förbi tiggaren och vänder bort blicken. Vi
accepterar det också när vi skänker en slant.
Är det bara jag som hävdar att ingen behöver
svälta i Sverige? Tror vi inte på vårt samhällssystem?
Om inte vi folkvalda i Sveriges riksdag tror på vårt
samhällssystem, hur ska då någon annan människa
kunna tro på det?
Och jag frågar mig: Är det verkligen bara jag som
tycker att sociala problem inte ska lösas på gatan? Jag
tror inte det, men jag inser att tiden ännu inte är mo-
gen för min motion. Men jag har i alla fall belyst ett
allvarligt samhällsproblem, och jag har fått i gång en
debatt över hela landet, en debatt som förhoppnings-
vis kommer att fortsätta.</pre><pre>Anf.  56  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Jag funderade länge på om jag skulle
begära replik eller inte, men till slut kunde jag inte
låta bli.
I sin argumentation säger Carl-Axel Roslund att
ingen ska behöva tigga. Men ser han inte någon skill-
nad mellan att säga att ingen ska behöva tigga och att
säga att tiggeri är ett brott, att man ska dömas för att
man försöker att få ihop pengar till mat? Jag ser en
väldigt stor skillnad här.
Carl-Axel Roslund säger att det är stötande att se
tiggare. Jag tycker att förslaget att förbjuda tiggeri är
mer stötande.
Och vad är tiggeri? Att sälja Aluma i Malmö eller
Situation Stockholm eller att få ihop pengar genom
att spela gitarr i tunnelbanan, är det tiggeri?
Det är ett allvarligt samhällsproblem att männi-
skor känner sig tvingade att sitta och tigga ihop peng-
ar, det håller jag med om. Men att säga att de begår
ett brott och att de ska bestraffas för detta är en helt
annan sak.</pre><pre>Anf.  57  CARL-AXEL ROSLUND (m) re-
plik:
Herr talman! Jag har fått den frågan många gång-
er. Man har också vidareutvecklat den och frågat
vilket straff som ska utdömas - som om det var det
centrala i min motion.
Jag noterade i handlingarna att den 1 januari 1977
avskaffades bestämmelserna i brottsbalken om straf-
fansvar för fylleri. Man säger att det i första hand är
en fråga om social skyddslagstiftning och att omsor-
gen om den enskilde individen ska stå i förgrunden.
För att bekämpa alkoholmissbruket i ett modernt
samhälle bör man enligt utskottet använda sig av
andra metoder än bestraffning, av förebyggande
upplysningsverksamhet och så vidare. Om Johan
Linander byter ut ordet alkoholmissbruk mot tiggeri
så förstår han vad jag menar.
Det är naturligtvis helt ointressant att prata om
straff i sammanhanget. Vi har fått ett fenomen som vi
inte hade för några år sedan, ett fenomen som sprider
sig. Tycker Johan Linander att det är ett trevligt in-
slag hoppas jag att han är ganska ensam om den syn-
punkten.
Sedan tycker jag uppriktigt sagt att det är oför-
skämt att jämföra tidningsförsäljarna på Aluma med
tiggare. Är det inte ett hederligt arbete att sälja en
tidning i dagens Sverige?
Du jämför också tiggare med gatumusikanter som
spelar gitarr. Jag tycker i alla fall att det är ett ganska
trevligt inslag med gatumusikanter. Men vi har fått
den uppochnedvända världen där polisen säger till
gatumusikanten: Här får du inte lov att vara, för det
krävs tillstånd att spela gitarr på gatan. Men att sitta
och tigga är helt okej.</pre><pre>Anf.  58  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är inte jag som jämför tidnings-
försäljarna med dem som tigger. Men Carl-Axel
Roslund har ju föreslagit att tiggeri ska förbjudas. Då
får man också definiera vad tiggeri är, men någon
sådan definition har jag inte hört.
Straff är ointressant, säger Carl-Axel Roslund.
Här är man beredd att förbjuda någonting och samti-
digt säger man att det ska finnas en påföljd. En natur-
lig följd av ett förbud är en påföljd. En påföljd är
något slags straff. Det måste ju finnas någon tanke
om vad som är lämpligt straff för den som sitter och
tigger. Det skulle vara intressant att få ett svar på
detta.</pre><pre>Anf.  59  CARL-AXEL ROSLUND (m) re-
plik:
Herr talman! I min motion tar jag upp det vane-
mässiga tiggeriet. Det är det, Johan Linander, som är
bettleri, inte att någon bommar en femma till en flas-
ka vin eller till bussen hemma. Det är inte bettleri.
Bettleri är ett vanemässigt tiggande.
Jag skulle bli förvånad om inte även Johan Linan-
der har stött på dem som har satt i system ett vane-
mässigt tiggeri. Jag råkade senast i förrgår ut för en
man - jag bedömde att han var rumän eller något
liknande - som gick runt med en lapp där han hade
skrivit: Jag har inte mat. Gud välsigne dig. Skänk en
slant. Vanemässigt tiggeri är inte när någon bommar
pengar till bussen hem.
Jag tror inte heller, Johan Linander, att man får
lov att sitta och supa offentligt. Men polisen säger
ifrån och ser till att man avlägsnar sig. Och inte tror
jag en sekund att de här människorna döms till nå-
gonting. Ändå är det förbjudet. Jag skulle nog kunna
leta fram fler förbud som inte automatiskt är kopplade
till straff. Men det är i alla fall för mig fullständigt
ointressant. Det är inte något straff som jag är ute
efter. Men sociala problem ska inte lösas på gatan och
bli ett ordningsproblem för vanligt hyggligt folk.</pre><pre>Anf.  60  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Johan Linander tog precis upp
kopplingen mellan förbud och straff som jag hade
funderat på. Men det finns en annan attityd, och det
handlar om attityden om sin egen bekvämlighet.
Ja, jag drabbas också av ett obehag när jag möts
av tiggare, men det obehaget kommer inte av att de
stör mig, utan jag störs över att de ska behöva vara
där. Jag störs över att människor inte har mat och
faktiskt svälter. Jag tycker att vi ska ha en tolerans till
dess att vi lyckas lösa problemet på ett bättre sätt. Jag
tycker absolut inte att det är någonting som ska kunna
straffbeläggas eller förbjudas på något sätt. Männi-
skor drivs in i allvarliga problem, och det är dessa
som vi måste sikta in vårt arbete på att lösa här i
kammaren.</pre><pre>Anf.  61  CARL-AXEL ROSLUND (m) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle vilja kontra med att fråga
vad Leif Björnlod har gjort för att hjälpa de här män-
niskorna.
Problemet för mig, säger Leif Björnlod, är att det
finns människor som inte har mat. Tror inte Leif
Björnlod på vårt samhällssystem? Är inte Leif
Björnlod medveten om socialtjänstlagen, som ger alla
rätt till mat och till tak över huvudet? Tror Leif
Björnlod att de som sitter och tigger och säger att de
gör det för att få mat verkligen använder pengarna till
mat?</pre><pre>Anf.  62  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Jag förstår att problemen också finns
på många andra håll, men jag förstår att det också
handlar om fattiga människor som inte har pengar till
mat och till den där bussbiljetten. Men jag vet också
att det i botten finns ett starkt missbruksproblem, och
det är naturligtvis det som vi måste komma till rätta
med. Jag inser också att det är olyckliga människor.
Det är människor som är utslagna av ett system och
ett samhälle som är hårt och där det finns en negativ
attityd gentemot de här människorna. De blir till slut
så stigmatiserade att de inte finner någon annan väg
ut än att gå runt i tunnelbanevagnarna och tigga.</pre><pre>Anf.  63  CARL-AXEL ROSLUND (m) re-
plik:
Herr talman! Min motfråga till Leif Björnlod blir
då: Ska vi främja missbruk genom att tillåta de här
människorna att gå runt och tigga? Nu tycks vi ju
vara överens om att pengarna går till missbruk och
inte till mat.</pre><pre>Anf.  64  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Herr talman! Justitieutskottets betänkande nr 9 är
ett så kallat motionsslaktarbetänkande. I sammanfatt-
ningen hänvisar man till gällande regelverk, och där-
med kan man avslå motionerna. Det är just det som är
problemet. Vi har fått en redovisning av gällande
regelverk, och där stannar tanken. Det är ju faktiskt
på grund av gällande regelverk som vi skriver motio-
ner.
Jag vill utveckla argumenten för motion Ju242
Ljuddämpare på jaktvapen, inte för att jag ser någon
möjlighet att utskottet i dag kan ändra ställningsta-
gande, men jag vill föra en diskussion för att försöka
få utskottet att fundera vidare i frågan eftersom jag
anser att man totalt har missat vad frågan gäller. Jag
kommer för övrigt att följa upp dagens debatt med
ännu en interpellation för att ge utskottets ledamöter
möjlighet att delta i interpellationsdebatten och ändra
uppfattning.
Vi föreslog i motionen att ljuddämpare på jaktva-
pen ska tillåtas. Vad innebär nu detta? Jo, i dag krävs
det licens för att få ljuddämpare på jaktvapen. Man
kan få licens om man har en hörselskada som befaras
att förvärras om man inte använder ljuddämpare. Men
man kan inte få en licens för att förebygga en skada.
Det finns tyvärr politiker, troligtvis också ett antal
i justitieutskottet, som ser för mycket på gangsterfil-
mer och tror att man får tysta vapen med ljuddämpa-
re. Det är lika fel som att tro på filmens värld när man
ser en bil som får däckskrik när den sladdar på en
grusväg.
Det finns naturlagar som gör att jaktvapen med
höga kulhastigheter inte blir ljudlösa, men vi kan
mildra den hälsofarliga knallen.
Våra grannländer Norge och Finland har inga li-
censtvång för ljuddämpare, utan när man köper en
ljuddämpare ska man visa licensen för sitt vapen. Där
är det licensen för vapnet som är viktigt. Det borde
vara fullt tillräckligt även i Sverige.
Jag vill be utskottet att fundera på vad ni egentli-
gen har för argument för att behålla det svenska li-
censtvånget. Jag förutsätter att jag i något replikskifte
får ta del av dessa argument. Jag ska ge er mina ar-
gument som visar utskottets felaktiga ställningsta-
gande, enligt min mening.
Vapen blir inte tysta med ljuddämpare, men det
förhindrar hörselskador. Vapen får en mindre rekyl
med ljuddämpare. Därmed ökar träffsäkerheten, och
skadeskjutningen av djur minskar.
Naturvårdsverket har tidigare föreslagit att vi ska
ta bort licenstvånget för ljuddämpare därför att de är
bra mot bullerstörningar.
Det finns ingen statistik som talar för att ljuddäm-
pare används i illegala syften. Det är vapen som an-
vänds i illegala syften.
Att påstå att tjuvskytte skulle öka med ljuddämpa-
re är också helt fel. Det är ju inte ljuddämparen som
är problemet när man tjuvjagar, mina vänner. Det är
vapnet som är problemet.
Herr talman! Jag kan inte argumentera mer för
detta. Jag kan bara konstatera att det är sorgligt att vi
har ett sådant här betänkande, som inte har någon
som helst argumentation. Jag hoppas att medveten-
heten ökar i justitieutskottet i denna för Jakt-Sverige
så viktiga fråga även om utskottet självt har skjutit sig
i foten och slagit dövörat till.</pre><pre>Anf.  65  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Jan-Evert! Jag undrar bara vad det är
för fel på de hörselskydd som finns numera, som är så
utmärkta att använda när man är ute och jagar. De
förstorar de väldigt små och tysta ljuden. Man hör lite
bättre med sådana hörselskydd när man har en hörsel-
skada. De blockerar också effektivt den skarpa smäl-
len från ett gevär.
Sedan kanske jag kan hålla med om att det egent-
ligen varken är ljuddämparen eller geväret som är
problemet vid tjuvskytte. Det är nog omdömet hos
den jägare som håller i geväret som är det. Och möj-
ligheten att han ska bli upptäckt ökar när det kommer
skarpa knallar från skogen vid fel tillfällen på året,
när inte jakt är tillåten.
Som skogsägare tycker jag att det är ganska bra
att den där knallen hindrar en del från att släppa iväg
ett skott. De är rädda att bli upptäckta genom att
knallen avslöjar var skottet gick av. Så jag tror nog
inte att vi har skjutit oss i foten. Däremot skulle vi
göra det lättare med ljuddämpare än utan.</pre><pre>Anf.  66  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Herr talman! Leif Björnlod är fortfarande en av
dem som är attraherad av gangsterfilmer, det hör jag.
I fråga om det här med ljuddämpare är det ju tydligt
och klart att smällen inte tas bort, men den farliga
knallen reduceras. Du har fortfarande minimum 125
decibel vid ett skott.
Sedan var det frågan om hörselskydd. Hörsel-
skydd kan användas. Vi har moderna hörselskydd.
Men när du har andra störningar i samband med jakt,
det kan vara att det blåser, det kan vara andra ljud
som kommer med, så fungerar inte dessa hörselskydd
när du sitter på pass och vakar.
Jag trodde ju att en ledamot från Miljöpartiet ändå
skulle vara attraherad av att Naturvårdsverket är en av
de instanser som tycker att vi ska ta bort licenstvånget
för att vi ska kunna värna om vår närmiljö. Att då
komma och tycka att hörselskydd är lösningen för vår
närmiljö, när man i stället kan använda ljuddämpare,
det känns ju något tafatt från Björnlod.</pre><pre>Anf.  67  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Men när man är ute och jagar gör
man det oftast inte i tätbebyggt område och stör följ-
aktligen inte speciellt många. Jag vet ju inte hur
många Jan-Evert Rådhström tar med sig när han sitter
på pass. Själv brukar jag sitta ensam och stör följakt-
ligen ingen annan.</pre><pre>Anf.  68  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) re-
plik:
Herr talman! Vi ska nog fortsätta den diskussio-
nen när vi sitter som bänkkamrater, jag och Leif
Björnlod. Han har ingen vetskap om att vi har ett
jättestort problem i vårt land i dag med skyttebanor
som har restriktioner. Man får bara skjuta under vissa
tider för att det är så stora bullerstörningar. Där vore
ljuddämparna ett ypperligt hjälpmedel för att minska
störningarna i närmiljön. Men vi fortsätter den dis-
kussionen med Björnlod.</pre><pre>I detta anförande instämde Patrik Norinder (m).</pre><pre>Anf.  69  GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Det här är inte en favorit i repris,
men det är dessvärre en repris. Utskottet föreslår
avslag på motion Ju379, som är skriven av mig och
Ulf Sjösten. Den gäller eftersökning av försvunna
personer.
För mig är det alldeles obegripligt att utskottet här
mer har sett till polisens tekniska förklaringar av hur
eftersökningsverksamheten fungerar än till de männi-
skor, oftast barn, gamla och deras anhöriga, som alla
utsätts för stort lidande, ibland död, i samband med
försvinnanden. Man behöver inte läsa långa rapporter.
Det räcker att till exempel titta i Expressen från förra
veckan, den 20 mars, om åttaåringen från Östermalm
som faktiskt hittades - trots polisens insatser. De allra
flesta personer som försvinner hittas trots polisens
insatser.
När man frågar Rikspolisstyrelsen, och det har jag
flera gånger gjort genom riksdagens utredningstjänst,
så svarar Rikspolisstyrelsen att man inte vet vilka
metoder som fungerar. Man vet inte hur många av de
försvunna som har hittats på det ena eller andra sättet.
Det här är alltså inte mina uppgifter. Det är Rikspolis-
styrelsens. Detta är häpnadsväckande och dåligt.
Jag tycker att det är trist om det här blir en diskus-
sion om valet av hund, för det är inte fråga om det.
Jag förespråkar till exempel att man, förutom blod-
hund, även ska använda fågelhundar. Det finns en
polis i Stockholmstrakten som utbildar hundförare
och som gärna skulle vilja använda fågelhundar för
uppsök. Man sätter en pejl. Alla jägare som har delta-
git i diskussionen här vet väl hur det går till med en
pejl. Det är en sådan som vargen har så att man hittar
den om tjuvjägaren skjuter den. En sådan har man på
hunden, som stannar vid människa i stället för fågel.
Det är en bra, snäll hund som sätter sig ned och inte
skrämmer. Är det någon av er som har suttit i ändan
av ett spår när det kommer en schäfer farande med en
massa vassa tänder? Det kan skrämma slag på vilken
gammal tant och vilket barn som helst, kan jag säga.
När det gäller användande av ny teknik är ju poli-
sen sällsynt motsträvig. Tänk om jag skulle göra på
samma sätt inom tandvården! Då hade jag nätt och
jämt kommit förbi amalgamåldern i det här fallet.
Dessutom hade jag varit deslegitimerad av Socialsty-
relsen. Någon sådan kontroll finns inte i det här fallet,
alltså av att man använder sig av moderna metoder.
Om inte riksdagen kan säga ifrån i sådana här fall
undrar jag vem som ska göra det.
Alldeles nyligen, förra sommaren, var jag över till
New York och tittade på deras verksamhet. Staden
New York har tre blodhundar i sitt hundstall. Av en
ren tillfällighet var det ett skarpt spår när jag och
Fredrik Reinfeldt var där. Det var en senildement
person som hade försvunnit tidigt på morgonen. Hon
spårades vid 16-tiden. Spåret slutade på en tunnelba-
neperrong. Vi hittade inte tanten där, men man hittade
henne ett par hållplatser längre fram. Det vi visste var
åt vilket håll hon hade åkt. Det var en utmärkt upp-
lysning att för det första veta att tanten hade åkt tun-
nelbana och för det andra åt vilket håll hon hade åkt.
Det är den typen av informationer som är bra. Det var
35 grader varmt vid det här tillfället, och det var
många timmar senare.
De resultaten har inte svensk polis någonstans.
Precis på väg hem, och det har jag skrivit om i motio-
nen, får jag veta att 90 poliser hade letat efter en ut-
vecklingsstörd pojke i Östergötland. En av dessa
poliser var dessutom ordförande i Svenska blod-
hundsklubben lustigt nog. Man hade naturligtvis inte
använt sina kunskaper, utan i stället var också denna
pojke hittad trots polisens insatser.
Herr talman! Jag tänker inte yrka något här i dag.
Jag vill bara uppmana utskottets ledamöter att i sam-
band med nästa motionsbehandling se lite positivare
på det här och försöka bli lite moderna. Ta till er ny
teknik! Det är inte fråga om val av exakt metod, utan
det är fråga om att man ska våga och kunna pröva det
som är nytt.</pre><pre>I detta anförande instämde Ulf Sjösten (m).</pre><pre>Anf.  70  ULLA LÖFGREN (m):
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i
Jan-Evert Råhdströms anförande. Det var en gemen-
sam motion från honom och mig om ljuddämpare. Vi
hade också ytterligare en motion, som handlade om
gamla vapen.
Det är ju så att vid riksmötet 1999/2000 antogs en
ny vapenlag. Den har i flera avseenden givit mindre
goda effekter enligt min mening.
Sedan den nya vapenlagstiftningen togs i bruk har
det blivit svårt för hembygdsföreningar och andra
innehavare av gamla vapen att behålla sina klenoder.
En hembygdsförening som ansöker om vapenlicens
för ett vapen med kulturellt värde får som regel av-
slag på sin ansökan. Hembygdsföreningen måste
erhålla statsbidrag eller stå under länsstyrelsens till-
syn för att kunna erhålla vapenlicens. Jag anser att det
är orimligt att behålla kopplingen mellan statsbidrag
och lämplighet som vapenförvarare.
Det finns både små hembygdsföreningar och pri-
vatpersoner som är innehavare av gamla vapen med
stort affektionsvärde och stort kulturhistoriskt värde
som nu i praktiken inte har något annat val än att
förstöra vapnen. I Pengsjö i Västerbotten, där jag bor,
finns en stor privat samling med bruksföremål, Peng-
sjö nybyggarmuseum. Bland föremålen finns även ett
hundratal licenspliktiga vapen. Dessa kan de alltså
inte ha kvar längre.
I norra Värmland finns Nordvärmlands jakt- och
fiskemuseum, där många ideella krafter lägger ned
mycket arbete. Eftersom de har som sin uppgift att
bevaka den jaktliga historien innebär dagens regler ett
administrativt krångel.
Situationen är att vissa vapen som enskilda vill
skänka till museet helt enkelt inte kan omhändertas.
De har affektionsvärde och många gånger ett stort
känslomässigt värde för den som vill att dessa gamla
vapen ska bevaras. Det är kanske farfars gamla bössa
som man minns att han bar då man var ute och jagade
med honom som barn.
Den nya vapenlagen är därför förödande för Peng-
sjö nybyggarmuseum och för Nordvärmlands jakt-
och fiskemuseum, liksom för många andra små byg-
demuseer runtom i vårt land. En annan konsekvens av
den nya lagstiftningen är att vi i framtiden inte kom-
mer att kunna bevara vapen från den tidsepok vi just
nu lever i - från 1890-talet och framåt. De kommer
inte att finnas kvar eftersom alla vapen som inte fyller
kraven som godkänt jakt- eller tävlingsvapen i prakti-
ken måste göras varaktigt obrukbara.
Jag anser att möjligheten till godtagbar förvaring
bör vara avgörande för huruvida vapen utan egentligt
bruksvärde ska få innehas i samlarsyfte, även om
antalet användbara vapen i samlingen därmed över-
stiger stipulerat antal jaktvapen. Jag vet att det var en
diskussion om detta då beslutet togs, men jag anser
att det är fel. Nu visar det sig att hembygdsföreningar
och andra får problem, och det understryker detta.
När det gäller ideella föreningar anser jag att samma
regler bör gälla, det vill säga att möjligheterna till
godtagbar förvaring ska vara avgörande för innehav.
Herr talman! Det finns självklart en oro för att
kriminella på ett otillbörligt sätt ska få tag på och
bruka vapen, men det är befängt att tro att man skulle
göra sig alltför stort besvär för att få tag på gamla
reliker när den illegala marknaden svämmar över av
mer effektiva vapen. Justitieutskottets ställningsta-
gande är därför enligt min mening ett utslag mera av
okunskap än av viljan att fatta riktiga och bra beslut.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)</pre><pre>8 §  Internationella freds- och hjälpinsatser</pre><pre>Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2002/03:UU5
Internationella freds- och hjälpinsatser (förs.
2001/02:RR17).</pre><pre>Anf.  71  GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 1 i utrikesutskottets betänkande nr 5.
Det är nu hög tid att lämna de vackra orden i hög-
tidstalen och i stället visa engagemang och verklig
solidaritet. Det är alltså dags för skärpning. Man kan
fråga sig: Är riksdagen herre över verkligheten, eller
är verkligheten herre över riksdagen? Man kan fråga
sig: Är majoriteten beredd på att verklig solidaritet
när det gäller freds- och hjälpinsatser kommer att få
budgetkonsekvenser?
För mig är det alldeles obegripligt att Socialde-
mokraterna här i riksdagen för det första inte vill ha
kontroll över vilka pengar som används till vad, och
för det andra inte vill medverka till att analysera vilka
resursbehov som föreligger. I stället förefaller det
mesta av freds- och hjälpinsatserna ske i något slags
budget-ad hoc. Vill verkligen inte Socialdemokrater-
na att de svenska freds- och hjälpinsatserna ska vara
annat än skådebröd för hemmabruk vid ett eller annat
solidaritetstal? Var finns den verkliga solidariteten?
Det handlar om solidaritet med människor i nöd,
solidaritet med människor i krig och solidaritet med
människor på flykt. För att åstadkomma denna verk-
liga solidaritet måste man dels i budgeten tillföra mer
pengar och inte mindre, dels organisera verksamheten
så att det blir möjligt att se vilka pengar som används
till vad.
Herr talman! Freds- och hjälpinsatser får aldrig bli
lidande genom att de blir teknik för att i smyg minska
försvarsbudgeten. Dessutom innebär denna skumma
budgetteknik att framförhållning och planering inom
den ordinarie förbandsverksamheten undermineras.
Hur ska till exempel ÖB:s tankar som vi hörde om på
nyheterna i morse - nu låter det i och för sig lite tvek-
samt, men ändå - att använda värnpliktiga i terrorist-
bekämpning kunna genomföras om man inte vet vilka
planeringsförutsättningar som råder?
Herr talman! Det måste vara bättre att öppet, ärligt
och tydligt utan smussel här i riksdagen ställa olika
budgetposter mot varandra och göra en medveten i
stället för en omedveten prioritering. Smusslet leder
till suboptimering och dåligt utnyttjande av tillgängli-
ga pengar.
Vi står snart inför ett nytt beslut om en fredsstyr-
ka. Denna gång gäller det Kongo. Där har vi visserli-
gen varit förut, men det var väldigt länge sedan.
Dessvärre kommer beslutet som vanligt att tas utan
någon totalbild av kostnader, ansvar och effekter.
Herr talman! Glappet mellan högtidstal och verk-
lighet måste slutas. Jag tycker att vi här tillsammans
skulle kunna flytta makten åter till riksdagen. Det
görs enklast genom att rösta för reservation 1. Rege-
ringen borde åläggas att till oss här i riksdagen redo-
visa alla aktuella freds- och hjälpinsatser. Först där-
efter blir det möjligt att återföra makten dit den hör
hemma - till denna kammare.</pre><pre>Anf.  72  CECILIA WIGSTRÖM (fp):
Herr talman! Riksdagens revisorer har lämnat för-
slag till hur våra internationella freds- och hjälpinsat-
ser kan bli bättre. Förslagen berör beslutsprocesser,
redovisning av insatser, resultatanalys samt rekryte-
ring. Revisorerna pekar på ett övergripande plan på
att förändringar i omvärlden och förändrade svenska
ambitioner och engagemang inte har motsvarats av
anpassningar av organisations-, finansierings- och
styrformer som säkrar ett effektivt resursutnyttjande.
Ett effektivt resursutnyttjande är naturligtvis oer-
hört viktigt. Det är en förutsättning för att människor
som lever i katastrofsituationer och krigssituationer
ska få ut mesta möjliga av vår insats. För att säker-
ställa att vår hjälp är effektiv behövs verksamhets-
uppföljning och resultatuppföljning.
Revisorerna bedömer att det är svårt att genomfö-
ra den nödvändiga uppföljningen och resultatanalysen
när det gäller freds- och hjälpinsatser. De efterlyser
tydligare anslagsstruktur och krav. Det går inte att få
en fullständigt bild av de anslagna medlen för freds-
främjande insatser. Därmed är resultatuppföljningen
svår.
Utskottsmajoriteten hävdar att en översyn har
skett sedan revisorerna lämnade in sin rapport. Men
Folkpartiet liberalerna anser att det inte är tillfreds-
ställande att behandla revisorernas rapport på det
sättet. Revision är viktigt för att förbättra den statliga
verksamheten, och den borde därför ha fått något
slags bifall i utskottet.
Folkpartiet ställer sig därför bakom reservation 5
om mål och resurser för krishantering, och jag vill
härmed yrka bifall till denna reservation.
Vi vill se tydliga planerings-, budgeterings- och
redovisningsrutiner för försvarets internationella
insatser. Med tydliga mål och ambitioner för de inter-
nationella insatserna skulle vi få en fullständig bild av
de anslagna medlen, precis som revisorerna efterly-
ser. Detta är en förutsättning för ett förbättrat be-
slutsunderlag och uppföljning samt för kopplingen
mellan politisk vilja och tillgängliga förband. Det
finns troligen ett glapp där riksdagens politiska ambi-
tioner att ställa upp med fredsinsatser inte motsvaras
av nödvändiga resurser.
Regeringen måste tydligt redovisa för riksdagen
aktuella internationella insatser, så att vi får en bättre
möjlighet att ta ställning till och besluta om de resur-
ser som behövs. Därmed kan Försvarsmakten få ett
tydligt ansvar och tydligt följas upp.
Att förbandsverksamheten i landet i dag arbetar
under osäkra och röriga förhållanden eftersom de
ligger under samma anslag som de internationella
insatserna är orimligt. Det går inte att verka under
sådana förhållanden att man plötsligt, mitt under ett
pågående budgetår, kan se sina resurser beskurna bara
för att de internationella insatserna behöver mer
pengar.
Folkpartiet har också ställt sig bakom reservation
7 där vi yrkar på att FN:s resolution 1325 ska imple-
menteras. Kvinnors roll vid förebyggande av kon-
flikter och i arbetet för fred måste lyftas fram. Det
handlar om att ge kvinnor makt och delaktighet i
beslutsfattandet i dessa situationer. Annars tas en
mängd beslut som missgynnar kvinnor. En sådan
enkel sak som var toaletterna ska ligga i ett flykting-
läger spelar roll. Oftast ligger de en bra bit från lägret,
och det innebär att kvinnor som ska ta sig dit på
kvällar eller nätter kan bli utsatta för överfall.
Kvinnor är mer sårbara än män i konfliktsituatio-
ner. Bara det enkla faktum att de ofta har ansvar för
barn innebär en stor skillnad. Tänk er att fly med ett
barn på den ena armen och ett annat på den andra
armen och kanske ett tredje och ett fjärde som man
också ska ta hand om. Då kan man inte fly så snabbt
undan de militära styrkorna.
Ute i de civila och militära krishanteringsopera-
tionerna som drivs av FN, EU och Nato behöver
Sverige trycka på för att genderperspektivet ska föras
in i dessa operationer. Det har ju kommit rapporter
om att utländsk personal ibland, exempelvis på västra
Balkan, trots förbud begår övergrepp mot kvinnor.
Eftersom det är svårt att ange sina kolleger är säkert
utnyttjandet av prostituerade och av kvinnor som
tvingats in prostitution genom trafficking ett större
problem än vad vi har kännedom om i dag. Detta
måste vi ta krafttag mot.</pre><pre>Anf.  73  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion 6 i utrikesutskottets betänkande 5 om internatio-
nella freds- och hjälpinsatser.
Kristdemokraterna har inga negativa invändningar
mot eller synpunkter på omfattningen av regeringens
engagemang eller var och hur man är engagerad.
Däremot vill vi, som tas upp i den här reservationen,
att man ska ha en annan planering av verksamheten.
Vi tror att det vore viktigt för uppföljningen att man
har tydliga planerings-, budgeterings- och redovis-
ningsrutiner så att man kan sätta av pengar och följa
upp resultatet. Det är viktigt inför allmänheten att
kunna göra det. Det är inte minst viktigt att få ett
bättre beslutsunderlag. Det är inte tillfredsställande
att regeringen gör en vandring ut i statsbudgeten för
att hitta pengar för sådana åtgärder som svenska fol-
ket är mycket angeläget om ska vidtas.
Det är också lätt att det uppfattas som att de poli-
tiska deklarationerna inte stämmer med de faktiska
resurserna, eftersom vi inte kan se de faktiska resur-
serna i förväg och ha ett begrepp om dem. Det behö-
ver återspeglas i statsbudgeten att Sverige har en
beredskap och att vi vill ha en beredskap för sådana
åtgärder.
Herr talman! Jag är fullständigt medveten om att
det är svårt att planera en sådan verksamhet. Men det
innebär inte att det är olämpligt att avsätta pengar. Då
får man faktiskt ha lite mer pengar avsatta så att man
har lite reserver i stället. Att vi har reserverade medel
är också en signal inför svenska folket och inför om-
världen att vi har resurser och att vi vill sätta av re-
surser för detta.
Ett av de allra största skälen för mitt anförande är
att svenska folket har ett stort engagemang för sådana
insatser och för hjälpbehövande ute i världen. Svens-
ka folket representeras högst av Sveriges riksdag.
Och då ska detta beslutsunderlag också finnas till-
gängligt för oss - att satsa, ta beslut i budget och
kunna följa upp det. Vi vill ha det engagemanget hos
svenska folket, och vi vill utveckla det och stabilisera
det så att det blir än mer engagemang för människor i
nöd. Och då tror vi att detta är en väg.</pre><pre>Anf.  74  SERMIN ÖZÜRKÜT (v):
Herr talman! I dessa dagar är frågan om krig och
fred i fokus. Den frågan har spelat en central roll i
kvinnorörelsens hela historia. Det är inte utan skäl.
Internationella freds- och hjälpinsatser kan spela en
avgörande roll både för hur kvinnor behandlas och för
hur vi ska kunna få en stabilare och fredligare värld.
Vi vet att krig avhumaniserar dem som deltar och
berövar dem grundläggande delar av deras mänsklig-
het. Kvar blir hat och grymhet.
Det moderna teknologiserade kriget möjliggör
inte bara massdödande. Det slår sönder samhället och
de civila strukturer som människorna byggt kring sina
liv.
Vi har många färska exempel på hur kvinnor sär-
skilt drabbas just för att de är kvinnor under krigsför-
hållanden. Erfarenheterna talar med förfärande kraft.
Mitt i lidandena måste kvinnor också stå för upprätt-
hållandet av det civila livets sista resurser. Vi har
kunnat se detta i Bosnien, Afghanistan, Angola, Mo-
çambique, Sierra Leone, Kongo, Rwanda och så vida-
re. Allt detta har gjort fredsarbetet till en central del i
kvinnorörelsen och i kvinnors politiska liv världen
över. Kampen för fred är en del av kvinnors självför-
svar mot förtryckande förhållanden och maktstruktu-
rer.
De maktstrukturer från vilka kriget drivs som po-
litisk metod behärskas av manliga politiker. I sin
strävan efter politisk och ekonomisk makt vägleds de
av gamla, föråldrade värderingar av vad som är man-
lighet och styrka. Med dessa falska motiveringar
söker de dölja vad det egentligen handlar om: girighet
och kontroll över länder och folk.
Vi behöver metoder som tillvaratar kvinnors per-
spektiv och kvinnors behov. På detta område finns
många åtgärder som borde vidtas. Exempelvis behö-
ver åtgärder vidtas för att förhindra våld mot kvinnor
som maktmedel och exploatering av kvinnor i krig
och konflikter. Förslag på konkreta åtgärder behövs
för att öka antalet kvinnor i internationella konflikt-
hanteringsuppdrag, inte minst uppdrag i ledande
ställning.
Allra viktigast är behovet av att agera för att för-
ankra genusbaserad konflikthanteringspolitik i FN, i
EU och i det internationella samfundet i övrigt.
Dessa åtgärder är vi helt enkelt skyldiga alla
kvinnor som utnyttjas som om deras kroppar vore ett
slagfält.
FN har på många olika sätt arbetat med kvin-
noperspektivet i krig och fred och har genom sitt
arbete i olika sammanhang lyft fram kvinnors kun-
skaper, resurser och möjligheter.
Med tanke på utrikesutskottets betänkande är
FN:s säkerhetsråds resolution 1325 från år 2000 väl-
digt viktig. FN:s säkerhetsråds resolution 1325 bely-
ser bland annat kvinnors viktiga roll vid förebyggan-
det av konflikter och i arbetet för fred. I den pekas på
vikten av att kvinnor på jämlika villkor deltar och
engageras fullt ut i alla insatser för försvar och beva-
rande av fred och säkerhet. I resolutionen tas också
behovet av att öka kvinnors roll vid beslutsfattande
och konfliktförebyggande verksamhet upp.
Med motiveringen att FN:s resolution 1325 imp-
lementeras yrkar jag bifall till reservation 7 under
punkt 7 i betänkandet som handlar om kvinnors roll
vid förebyggande av konflikter och i arbetet för fred.
I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.</pre><pre>Anf.  75  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Kammarsekreteraren gjorde mig ob-
servant på att jag har yrkat bifall till reservation 6.
Det var inte min avsikt. Jag yrkar bifall till reserva-
tion 5.</pre><pre>Anf.  76  AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag är övertygad om att världen
skulle se annorlunda ut om fler kvinnor var statsche-
fer och hade möjlighet att förklara krig. Dock är det
inte avsättandet av statschefer som ska ersättas av fler
kvinnor som vi ska diskutera här i dag, även om det
är viktigt och skulle kunna vara en hel debatt i sig. I
stället är det kvinnors roll när det gäller förebyggan-
det av konflikter och arbetet för fred som jag i den
här debatten skulle vilja stanna inför.
Det mest fasansfulla med krig är att det är så
många oskyldiga civila som drabbas, ofta kvinnor och
barn. Förutom ekonomiskt och psykiskt lidande som
drabbar alla delar av en befolkning vid ett krig är det
oftast kvinnor som tvingas på flykt, och kvinnor ut-
sätts alltmer för sexuellt våld. Detta är inte bara vid-
rigt utan också helt oacceptabelt.
Samtidigt som kvinnor utsätts för våld och tvingas
fly är det oftast kvinnor som bär upp det civila sam-
hället - i många länder regelbundet, och i länder som
befinner sig i krig är det alltid så. Det är kvinnor som
i hög grad håller samhällena i gång under krig. I stor
utsträckning är det kvinnor som har fungerande orga-
nisationer och nätverk för att ta itu med fredsbyggan-
det efter krig. Kvinnor och kvinnogrupper spelar
därför ofta en aktiv roll i olika fredsprojekt. Kvinnor
spelar också en viktig roll som deltagare i fredsbeva-
rande trupp.
Det här talar för att kvinnornas roll i freds- och
konfliktarbetet är väsentlig och måste uppmärksam-
mas betydligt mer än som hittills varit fallet. Kvin-
norna spelar en aktiv roll i krig, och kvinnor är en
kraft att räkna med i arbetet för fred. Därför är det
viktigt att jämställdheten i det här fallet också lyfts
fram och sätts i fokus. Det görs också, och har gjorts,
i FN:s arbete. Med vår motion har vi i Centerpartiet
argumenterat för en implementering av FN:s resolu-
tion 1325/2000.
Resolution 1325 belyser, som Sermin Özürküt här
beskrev, kvinnornas viktiga roll i det förebyggande
arbetet vid konflikter och i arbetet för fred. Resolu-
tionen pekar även på vikten av att kvinnor på jämlika
villkor deltar och engagerar sig fullt ut i alla insatser
för försvar och bevarande av fred och säkerhet. Men
det gäller också behovet av att öka kvinnornas roll
vid beslutsfattande inom konfliktförebyggande verk-
samhet över huvud taget.
I resolution 1325, som antogs av FN den
31 oktober 2000, slås det också fast att genderpers-
pektivet ska beaktas i all fredsbevarande verksamhet.
Bland annat diskuteras möjligheter att integrera ett
genderperspektiv i mandaten för de fredsbevarande
operationerna samt att tillsätta en genderrådgivare
inom FN:s avdelning för fredsbevarande operationer
och etablera genderkontor i fråga om fältmissionerna.
I betänkandets svar på motionen redogör ut-
skottsmajoriteten ytterligare för hur genderarbetet
bedrivs i FN, vad som gjorts och också vad som på-
går i Sverige inom området - dock utan att tillstyrka
vår motion.
Jag vidhåller gärna att en hel del görs men mer
kan definitivt göras. Parallellt med att arbetet fortgår
för att vi ska få kvinnlig värnplikt - alltså jämställd-
het också på det området - bör jämställdhetsarbetet
över hela linjen i freds- och konfliktarbetet gå vidare.
Det har vi alla att tjäna på.
Det är glädjande att så många har ställt sig bakom
centermotionens krav i reservation nr 7.
Herr talman! I betänkandet behandlas också Riks-
dagens revisorers förslag angående internationella
freds- och hjälpinsatser som rör till exempel utvärde-
ring av hjälpinsatser internationellt. När det gäller
utvärderingar av program och projekt inom området
internationella freds- och hjälpinsatser vill vi i Cen-
terpartiet se en viss proportionalitet mellan ett pro-
jekts storlek och dess arbete för uppföljning.
Det är orimligt att lägga ned arbete på stora utvär-
deringsinsatser när det gäller relativt små projekt.
Visserligen är det viktigt att utvärdera att hjälpinsat-
serna får avsedd effekt men de flesta resurserna måste
ändå läggas på hjälpinsatserna i sig. Däremot är det
mer befogat att göra större genomlysningar när det
gäller större och mer omfattande hjälpprojekt.
Det är också viktigt att de svenska enskilda orga-
nisationernas samarbetspartner i mottagarländerna
ska motsvara kraven på demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter.
Revisorerna understryker i sin granskning att en-
skilda organisationer har en nyckelroll när det gäller
fredsfrämjande insatser och att resurstilldelningen till
dem inte står i proportion till den roll som dessa or-
ganisationer har när det gäller fredsfrämjande arbete
och insatser. Jag delar den uppfattningen.
Med detta ber jag att få yrka bifall till reservatio-
nerna 4 och 7.</pre><pre>Anf.  77  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman! Ärade ledamöter i denna kammare,
protokollsläsare och åhörare! Jag delar tyvärr inte
Agne Hanssons syn, att vi skulle få en bättre värld om
vi hade fler kvinnliga statschefer. Det finns tyvärr
alltför många exempel på att det inte gjort någon
skillnad. Problemet ligger snarare i hur statscheferna,
oavsett om de är män eller kvinnor, betraktar världen.
I dag är det manliga betraktelsesättet norm. Det är
manliga värderingar. Det är traditionellt manliga
prioriteringar. Det är ett manligt betraktelsesätt och
ett manligt språkbruk som ligger till grund för de allra
flesta av politikernas beslut - såväl kvinnors som
mäns. Så länge den manliga normen är förhärskande
lär vi fortsatt få se den värld som vi i dag har.
Ett sätt att bryta den manliga normen i politiken,
framför allt på just området freds- och hjälpinsatser,
är att medvetet verka för ökade möjligheter och ett
ökat kvinnligt perspektiv. Det gäller då allt - från det
som Cecilia Wigström tidigare nämnde här i debatten
om att se flyktingläger utifrån ett kvinnligt perspektiv
och kvinnliga behov till hur man använder sig av ett
kvinnligt betraktelsesätt och kvinnliga prioriteringar i
fredsavtal och fredsuppgörelser.
Det är beklämmande att se hur alla fredsavtal som
tidigare slutits nästan uteslutande har slutits av män
utifrån mäns behov och prioriteringar, trots att sam-
hällena som ska leva med de här fredsavtalen till
50 % består av kvinnor.
Därför är det Miljöpartiets uppfattning att det är
viktigt att stödja reservation 7 i betänkandet - ett par
konkreta steg för att förändra en i många avseenden
dålig värld på det här området.
I övrigt, herr talman, delar vi i Miljöpartiet i stor
utsträckning revisorernas kritik mot hur Sverige be-
driver internationella freds- och hjälpinsatser. Till
exempel har revisorerna sagt att det vore bra om man
ur ett effektivitetsperspektiv och ett förebyggande-
perspektiv kunde granska Försvarsmaktens verksam-
het inom det fredsfrämjande området.
En sådan granskning skulle vara avslöjande just
beträffande prioriteringen av resurser. Det är ju ingen
hemlighet att inriktningen när det gäller Sveriges
fredsfrämjande insatser väldigt mycket handlar om
fredsbevarande och fredsframtvingande insatser - det
vill säga ett agerande först när konflikten brutit ut.
Men det är när kriget pågått ett tag och det, förhopp-
ningsvis, lett till ett slut, som den svenska försvar-
smakten i internationella insatser kan göra något för
att bevara en uppnådd fred eller, i ett sämre läge,
tvinga fram fred.
En granskning skulle visa att de förebyggande in-
satserna i Försvarsmaktens arbete är minimala. Det är
det som vi i Miljöpartiet gång på gång kommer till-
baka till i de här debatterna. Vi talar alla om vikten av
att förebygga konflikter. Det är det smartaste ur alla
perspektiv. Det kostar mindre än att ta hand om allt
efteråt. Det kostar mindre mänskligt lidande. Men
trots alla de vackra orden, såväl här i riksdagen som
från Utrikesdepartementets sida, om just vikten av att
förebygga fokuseras fortfarande Försvarsmaktens
resurser på att komma i efterhand med fredsfrämjan-
de eller fredsframtvingande insatser.
Här menar jag att en granskning skulle skapa en
tillräckligt bra grund för att kunna förändra Försvar-
smaktens inriktning och förändra vårt internationella
arbete på det här området och i större utsträckning
fokusera det på konfliktförebyggande insatser. Det
här är tyvärr inte bara ett svenskt problem, det är
samma problematik i EU där nästan alla resurser som
satsas på att komma i efterhand. Det är de militära
strukturerna som används efter det att krig har brutit
ut. Ett minimum av resurser satsas på att metodiskt
och målmedvetet arbeta för att förebygga konflikter
så att de inte blir väpnade.
Med de orden yrkar vi i Miljöpartiet bifall till re-
servation 2. Vi tror att en granskning skulle vara av
väldigt stort värde för riksdagen för att kunna fatta
kloka beslut i framtiden.
Vi delar också, fru talman, revisorernas syn på att
det behövs en bättre redovisning och utvärdering av
Sidas hjälp- och fredsinsatser på det här området.
Hjälpinsatser kan ha helt olika karaktär. En del kan
vara akuta för att lindra ett akut mänskligt lidande
och tillfredsställa kortsiktiga behov. Andra insatser
kan vara av mer strukturell karaktär och vara före-
byggande insatser. Men man vet i dag inte riktigt
vilka som är strukturellt förebyggande och vilka som
mer har karaktären av akuta hjälpinsatser. Det finns
inte en ordentlig analys eller utvärdering av de insat-
ser som har gjorts.
Det här är allvarligt. Vi såg ju i Bosnien väldigt
tydligt hur olika organisationer och länder agerade
och ibland faktiskt förvärrade situationen. I all sin
godhet ville man bygga hus. Man gjorde det i ett
samhälle där en etnisk minoritet fanns, vilket skapade
grund för en konflikt gentemot befolkningen i byn
bredvid. Det var ingen som tänkte på det, och det var
inte tillräckligt djupa analyser av vad som bäst var
strukturellt förebyggande och som långsiktigt kunde
gagna en varaktig fred.
Därför menar vi, fru talman, att det är viktigt att få
en bättre redovisning och en bättre utvärdering av
Sidas arbete på det här området som en grund för
klokare beslut i framtiden i den här kammaren, så att
vi kan utnyttja våra resurser och insatser optimalt för
att förebygga konflikter, krig och i förlängningen
mänskligt lidande.
Med de orden yrkar vi i Miljöpartiet bifall till re-
servation 3. Vi stöder självfallet våra övriga reserva-
tioner, men för tids vinnande nöjer vi oss med att
yrka bifall till dessa tre reservationer.</pre><pre>Anf.  78  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis tråkigt att Lars
Ångström inte delar min uppfattning när det gäller
kvinnliga statschefer. Jag medger att det finns un-
dantag i det fallet också. Det närmast liggande un-
dantaget gäller väl Falklandskriget.
Men jag skulle vilja be Lars Ångström fundera
lite över varför detta manliga betraktelsesätt är så
förhärskande och vad det beror på. Gör man det tror
jag att man kommer fram till samma slutsats som jag,
att det är därför att det oftast är männen som styr i de
här sammanhangen. Ska vi få ett annat betraktelsesätt
är det viktigt att kvinnorna kommer in på ett annat
sätt. Vi är ju i sak överens. Jag är väldigt tacksam för
att Miljöpartiet stöder reservation 7, som i botten har
ett centeryrkande i en centermotion. Ju fler som
samlas kring att ändra det här betraktelsesättet, desto
bättre. Jag tror att det även gäller att se vem som
fattar besluten.</pre><pre>Anf.  79  LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Vad jag menar är att skillnaden kan-
ske inte blir påtaglig om kvinnor kommer in som
också har ett manligt perspektiv på tillvaron. Jag tror
inte att det är där lösningen ligger, utan lösningen
ligger snarare i att framför allt vi män ändrar vårt
betraktelsesätt och inser att det finns andra sätt än det
rent traditionellt manliga sättet att betrakta världen;
att det finns andra prioriteringar än de manliga, näm-
ligen kvinnliga prioriteringar; att det finns andra
referensramar än de traditionellt manliga, nämligen
kvinnliga referensramar; att det finns andra erfaren-
heter än de traditionellt manliga, nämligen kvinnliga
erfarenheter. Den dag vi män förstår detta, att det
finns andra sätt att betrakta världen och utvecklingen
är de traditionellt manliga, då har vi skapat grunden
för ökad jämställdhet. Då har vi skapat grunden för
ett samhälle som kanske bättre klarar av att hantera
utvecklingen än vad dagens mansdominerade sam-
hälle klarar av. Jag tror att det är där vi ska söka lös-
ningen.</pre><pre>Anf.  80  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror att Lars Ångström har rätt.
Jag delar hans uppfattning i den delen. Jag vill kanske
gå lite bredare fram, och jag tror att även för besluts-
fattandet har det betydelse att ha jämställdhet.</pre><pre>Anf.  81  KENNETH G FORSLUND (s):
Fru talman! Den genomgripande omstrukturering
som det svenska försvaret för närvarande genomgår
syftar bland annat till att förstärka Försvarsmaktens
förmåga att delta i internationell krishantering. När en
sådan process pågår vore det överraskande om det
försvarspolitiska beslutet och den internationella
utvecklingen inte medförde, både inom Försvar-
smakten och inom den centrala statsförvaltningen, en
del genomförandesvårigheter. Det är de som Riksda-
gens revisorer har uppmärksammat i sitt arbete och
till riksdagen påtalat vissa brister.
Det gör de in en revisionsrapport som nu vid det
här laget är lite drygt ett år gammal. Det som är bra
med den är den genomlysning som Riksdagens revi-
sorer har gjort. Det har gjort att departementen och
berörda myndigheter har sett över verksamheten,
bland annat beslutsprocesser, anslagsredovisning och
utbildnings- och rekryteringsfrågor i syfte att förbätt-
ra hanteringen.
Revisorerna konstaterade bland annat att för-
svarsutskottet år 2000 framhöll att det återstod att
fastställa hur en höjd ambitionsnivå för den svenska
internationella förmågan skulle förverkligas. Arbetet
för att stärka samordningen mellan anslagen för in-
ternationella freds- och hjälpinsatser pågår inom
Regeringskansliet. Ett steg i denna riktning genom-
fördes under 2002 genom att ansvaret för anslagen
under utgiftsområdena 5 och 7 sammanfördes till en
och samma enhet inom Utrikesdepartementet.
När det gäller revisorernas förslag konstaterar jag
att de fokuserar på ett förbättrat beslutsunderlag,
tydligare beslutsprocess och bättre resultatanalys. Där
har det som sagt vidtagits ett antal åtgärder sedan
revisionen genomfördes. För att uppnå effektivitet i
insatserna är det naturligtvis viktigt att genomföra
detta. Väsentliga delar av det som revisorerna efterly-
ser i sin revisionsrapport är redan under genomföran-
de eller i vissa fall kanske redan genomförts. Jag
utgår från att regeringen i de kommande budgetpro-
positionerna kommer att redovisa resultatet av det
arbete som gjorts och görs och att riksdagen kan följa
hur det utvecklas. Därför påkallar enligt utrikesut-
skottets majoritet inte revisorernas förslag några yt-
terligare åtgärder.
När det gäller det som revisorerna påtalar om Sida
pågår även där diskussioner, såväl inom Sida som
mellan Sida och andra bilaterala organisationer, i
syfte att förbättra verksamheten och arbetet kring den.
Återigen konstaterar jag att det inte föranleder några
ytterligare åtgärder från riksdagen.
Det tredje påpekandet från revisorerna gäller re-
krytering och meritvärdering för freds- och hjälpin-
satserna. Där har det fattats beslut, och det genomförs
förändringar och åtgärder för att utvidga yrkesoffice-
rarnas tjänstgöringsskyldighet. En utvidgad rekryte-
ring av reservofficerare och eventuellt också ett nytt
system för att anställa soldater genomförs. Det är
åtgärder som ligger väl i linje med det som revisorer-
na eftersträvar i sitt yttrande. Inte heller på den
punkten finns det därför anledning för riksdagen att
vidta några ytterligare åtgärder.
En annan sak som jag vill ta upp gäller kärnan i
den kritik som finns från Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna beträffande det försvarsbeslut
vi har. De står inte bakom vårt val att modernisera
försvaret och föra in förmågan att delta i internatio-
nell krishantering. Det hanteras till viss del nu inom
försvarsbudgeten.
Vi har tidigare i debatten hört yrkanden, eller i
alla fall åsiktsyttringar, om att anslagen skulle delas
upp och därmed bli tydligare. Jag vänder mig mot det
stelbenta synsättet eftersom vi, när vi fastställer bud-
get, rimligtvis inte med säkerhet kan veta det exakta
behovet och den exakta resursåtgången för våra
kommande internationella engagemang.
Det är viktigt att vi har en flexibilitet. Därför vill
jag påpeka att det som Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna framför på den punkten för mig
känns som en lite gammaldags och stelbent syn på
hur den verksamheten ska hanteras.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till
förslaget i utrikesutskottets betänkande 5.</pre><pre>Anf.  82  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag undrar om Kenneth G Forslund är
solidarisk. Vill Kenneth G Forslund flytta tillbaka
makten till riksdagen så att vi i kammaren tar de be-
slut som gäller budgeten? Det förefaller inte så.
Kenneth G Forslund säger att åtgärder har vidta-
gits och lutar sig tillbaka och tycker att det är bra. Det
tycker definitivt inte jag. Varför inte samla allt som
gäller fredsinsatser till en budgetpost? Det vi föreslår
är ju inte fråga om att slå isär, utan vi vill i stället
samla detta till en budgetpost. Vi tycker inte att man
ska kunna använda försvarsanslaget som något slags
dragspelsregulator, utan det ska finnas tydliga och
klara direktiv och riktlinjer för vad som gäller inom
försvaret.
Däremot delar jag Kenneth G Forslunds uppfatt-
ning att man behöver ha flexibilitet just när det gäller
de internationella fredsinsatserna. Då är det också
mycket bättre att hantera dem separat och kanske ha
något slags buffertpost i det systemet så att det inte
inkräktar på den ordinarie förbandsverksamheten. Jag
förstår inte detta och skulle gärna vilja ha en förkla-
ring från Kenneth G Forslund varför han tycker att
det är bättre att vi har dragspelseffekten inom försvar-
sanslaget än att vi har kontroll över det i riksdagen.</pre><pre>Anf.  83  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är definitivt solidarisk. Beslut om
rikets budget ska självfallet fattas i kammaren, men
det vi måste fundera över är på vilken nivå vi ska
fatta de besluten. Hur långt ned på detaljnivå ska vi
gå i våra beslut här? Och vilken frihet och flexibilitet
ska finnas i de verksamheter som genomför de beslut
som vi rimligen sätter upp mål för och ger anslagsra-
mar till? Därför tycker jag att det är viktigt och riktigt
med den ordning vi har med det nu gällande försvars-
beslutet.
Jag anar en öppning när Göran Lindblad säger att
även han tycker att det är viktigt med flexibilitet.
Kanske kan vi i framtida diskussioner, både här och
senare, närma oss varandra. Vad vet jag.</pre><pre>Anf.  84  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Till det sista kan jag bara säga att det
vore alldeles utmärkt om vi kunde nå en samsyn i en
så viktig fråga som den som gäller internationella
fredsbevarande insatser. Definitivt är det viktigt. Vi
delar också uppfattningen om flexibiliteten, men vi
har alldeles olika uppfattningar om var den ska upp-
nås.
Det är för mig fullständigt obegripligt att Kenneth
G Forslund anser att det är detaljreglering om vi flyt-
tar pengar till en för det här ändamålet speciell bud-
getpost jämfört med om vi har det oöverskådligt
bland de övriga försvarsutgifterna. Det måste vara
betydligt bättre att denna kammare kan fatta beslut i
varje ärende, utan att gå ned på detaljnivå, än att låta
det hela bli ad hoc i den stora försvarsbudgeten.</pre><pre>Anf.  85  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är oroad över att ha den ordning
som Göran Lindblad föreslår dels för att jag inte delar
uppfattningen om på vilken nivå vi ska fatta beslut i
kammaren, dels för att jag kan känna en oro för hur
snabbt sådana beslut i så fall kan fattas.
Jag tycker att det är bra med den flexibilitet vi har
inom försvarsbudgeten. Den är också kopplad till
försvarsmaktens förmåga att delta i internationell
krishantering.</pre><pre>Anf.  86  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Kenneth G Forslund var lite yvig när
han sade att Kristdemokraternas, Moderaternas och
Folkpartiets förslag är gammalmodiga. Jag vill be-
möta det.
Vad det från vår sida handlar om är frågan om
öppenhet i budgetarbetet. Regeringens agerande just
nu är inget annat än en skuggning, en slutenhet, där
man kan manövrera inom sina egna ramar. Vi vill att
man talar om vad som är utlandsverksamhet, vad som
är svensk verksamhet, när drar man ned på det ena,
när satsar man på det andra.
Vi tycker att det är viktigt att svenska folket kan
se att säkerhetspolitiken internationellt växer i dag.
Det är bra och rätt, och det ska också synas i riksda-
gens budget. Därför är det viktigt att på något sätt
flagga för detta. Det vi talar för är alltså öppenhet och
tydlighet gentemot svenska folket.
Alldeles för många svenska medborgare tror att
Sverige fortfarande är neutralt. Vi pular med lite
försvar hemma. Man vet inte särskilt mycket om hur
långt ute i Europa vi egentligen är. Denna öppenhet
skulle hjälpa många att se hur läget är och var det
växer och var det avtar.</pre><pre>Anf.  87  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte på något vis motsätta mig
öppenhet och tydlighet. Det kan finnas bra sätt att
åstadkomma det, säkerligen också utifrån det som
revisorerna pekar på om behovet av en förbättrad
resultatuppföljning.</pre><pre>Anf.  88  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle bara vilja säga: Välkom-
men med på den öppna vagnen så åker vi vidare.</pre><pre>Anf.  89  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att stärka
den internationella krishanteringsverksamheten. Vid
ett sådant genomförande möter man förstås på svå-
righeter. När det gäller Riksdagens revisorers gransk-
ning av detta säger Kenneth G Forslund att det pågår
en rad förbättringar i linje med reservationernas för-
slag. Det är väl bra att det är så.
Vi har skjutit in oss på proportionaliteten mellan
projektens storlek och insatserna på utvärderingen.
Kenneth G Forslund berörde inte det i sitt anförande.
Vår motion är avstyrkt. Jag undrar om det görs nå-
gonting på det här området. Jag tror nämligen att det
är viktigt för att få mer pengar till den operativa verk-
samheten. Det var det ena.
Min andra fundering är: Var står majoriteten i
genderarbetet och jämställdhetsarbetet? Det har inte
berörts av revisorerna. Vår motion från Centerpartiet
har behandlats parallellt i betänkandet. Det finns icke
någon kommentar i det fallet. Är vi överens om att
arbetet måste gå vidare och att vi får ett omtänkande
på den här punkten? Varför har man i så fall avstyrkt
ett självklart krav?</pre><pre>Anf.  90  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller proportionalitet i utvär-
deringen är jag av den uppfattningen att det är viktigt
att utvärdera projekt inte enbart utifrån deras storlek
utan också utifrån deras inriktning och vad man av
olika skäl kan känna intresse att utvärdera och fördju-
pa sig i. Det kan vara både positiva och negativa skäl.
Om jag förstått motionsyrkandet rätt menar man
att ett litet projekt ska ha en liten utvärdering och ett
stort projekt ska ha en stor utvärdering. Det är en
automatik som jag - om jag har förstått den rätt, jag
förbehåller mig det - inte håller med om.
Jag tror att vi i sak har samma uppfattning om
genderperspektivet. Däremot kan det möjligen vara
skillnader i hur vi värderar det som gjorts och görs
och takten i det. Men i sak ser jag inte några skillna-
der mellan oss.</pre><pre>Anf.  91  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det måste naturligtvis finnas flexibi-
litet också för utvärderingarna. Det är inte entydigt.
Självklart gäller inte alltid proportionaliteten.
Jag hoppas verkligen inte att jag uppfattar Ken-
neth G Forslund så att han menar att man ska använda
den omvända proportionaliteten, det vill säga att ett
stort projekt ska ha en liten utvärdering och ett litet
projekt ska ha jättestora utvärderingar. Det är vad
som har skett ibland, och det är vad vi ställer oss
frågande till.
Jag noterar att vi inte har några skiljelinjer när det
gäller jämställdhetsarbetet. Då förstår jag inte varför
vi inte också kan samlas kring motionskravet.</pre><pre>Anf.  92  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Det är absolut inte så att jag tycker att
stora projekt ska slippa lätt undan i utvärderingsar-
betet. Det är viktigt att man sätter in utvärderingsåt-
gärder där man känner att de av en eller annan positiv
eller negativ anledning kan ge intressanta resultat och
kunskaper om den verksamhet som genomförts eller
genomförs.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §)</pre><pre>9 §  Integrationspolitik</pre><pre>Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2002/03:SfU7
Integrationspolitik.</pre><pre>Anf.  93  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Förutsättningen för att kunna bryta
utanförskap och ofrivillig segregation är att se det
som en social situation och inte som en ursprungsfrå-
ga. Variablerna som styr utanförskap är gemensamma
för hela samhället: arbetslöshet, liten eller ingen egen
inkomst, bidragsberoende, fastlåsningseffekter, bris-
tande kunskaper, maktlöshet och isolering. Härutöver
kommer också förekomsten av negativ särbehandling.
Vi har alla ansvar i samhället för att försörja oss
själva. Karin Enström kommer längre fram i dag att
tala särskilt om arbetsmarknadsfrågorna i det pers-
pektivet. Vi har ansvar för att ta hand om oss själva
och våra närstående, demokratin och dess grundläg-
gande värden, att respektera lagar och andra männi-
skors lika värde och rättigheter.
För att människor snabbt ska kunna komma ut i
jobb och bli delaktiga i samhället krävs en rad föränd-
ringar.
För det första måste kvalitetskraven på det kom-
munala mottagandet öka. I dag är statens enda krav
på kommunerna för utbetalning av ersättning för
flyktingmottagning att de gör individuella planer för
introduktionen. Inga krav ställs däremot på planernas
innehåll eller på resultaten varför kvaliteten varierar
starkt.
Riksrevisionsverket har underkänt systemet och
menar att: "Det finns all anledning att misstänka att
introduktionsplanerna i stor utsträckning har blivit ett
slags alibi för kommunerna att få rätt till schabloner-
sättning". Det är mycket allvarlig kritik. Staten måste
öka kvalitetskraven på den kommunala introduktio-
nen.
Det gäller inte minst att människor har alltför lite
att säga till om själva i introduktionen. Många kom-
muner har kvar ett omhändertagandeperspektiv. Riks-
revisionsverket har även här lyft fram att introduktio-
nen i många fall präglas av brist på variation. Verk-
samheten fortskrider i stort sett identiskt lika för en
stor del av individerna, oavsett deras förutsättningar.
Grunden för en bra integrationspolitik är motsatsen.
Där sätter man självförsörjning och mänsklig tillväxt
i fokus.
Riksrevisionsverket har också sagt att utveckling-
en varit positiv i kommuner där egen försörjning och
tilltro till individernas egen förmåga står i fokus på ett
självklart sätt. Visst är det på det sättet. Passiva bi-
drag måste ersättas med ersättning för deltagande i
praktik eller språkutbildning. Alltfler kommuner gör
också detta.
Det andra som måste förändras är att ersättningen
till kommunerna för mottagningen bör ge full kost-
nadstäckning. Flyktingpolitiken är en del av statens
utrikespolitiska ansvar. Därför är det också ett statligt
ansvar att finansiera mottagandet. Ersättningen bör
därför ses över. Samtidigt kommer kostnaderna totalt
sett förmodligen ändå att minska genom ett förbättrat
mottagande trots att staten erlägger full kostnadser-
sättning.
För det tredje måste kraven på samverkan inom
olika delar av den så kallade integrationskedjan stär-
kas. Vi vet att informationen från Migrationsverket
till kommunerna om människors bakgrund och vad de
lärt sig i den organiserade verksamheten har brister.
Man har inte vidarebefordrat vilka kunskaper i svens-
ka människor har med sig. I stället har alla fått börja
om från början igen när de kommit ut i en kommun.
Det upplevs som orimligt och minskar människors
motivation. Nu har en process för att samordna kurs-
planerna påbörjats, och det är bra. Introduktionen
måste vara en sammanhållen helhet och inledas direkt
vid ankomsten.
För det fjärde får människors rörlighet inom lan-
det inte bromsas. I stället för att ta bestämmanderätt
från människor bör självtillit uppmuntras och de
offentliga insatserna inriktas på att ge stöd för det.
Eget ansvar ger drivkraft. Det gäller även valet av
bostadsort. Därför är jag mycket oroad över de sig-
naler som har kommit från en rad socialdemokratiska
kommunföreträdare om olika former av flyttförbud
inom Sverige. Det är inte rimligt med ett system som
kan stänga ute en grupp människor från delar av lan-
dets kommuner.
Fru talman! Språktest har varit en av de mest om-
diskuterade åtgärderna i integrationspolitiken. Jag är
kritisk mot att Folkpartiet gjort detta med språktest
till något slags integrationspolitikens huvudnummer
så till den grad att man lägger fram en särskild rap-
port i frågan. När andra folkpartister sedan skriver i
tidningen och kritiserar det egna partiets förslag anar
man en begynnande splittring.
Det måste vara fråga om att språktest är en del av
en helhet, en hel integrationspolitik, och ett medel
och inte ett mål. Språkkunskaper är, som vi skrev i
vår reservation, främst viktiga för den enskilde. Det
måste vara grunden och utgångspunkten. Det är vik-
tigt för att få jobb och sociala kontakter och för att bli
självgående i samhället.
Dessutom är språket en viktig förutsättning för att
föräldrar fullt ut ska kunna upprätthålla föräldrarol-
len. Annars blir det så att föräldrar blir beroende av
barnen som tolkar av språk och samhälle i stället för
att föräldrar kan fungera som barnens vägvisare i
livet.
Vi moderater har tidigare sagt att kunskaper i
svenska språket normalt ska krävas vid medborgar-
skap. Vi säger också att nivån bör motsvara genom-
gången sfi. Lär man sig svenska på annat sätt är detta
utmärkt, till exempel via arbete. Ett språkkrav är inte
minst ett medel för att stärka sfi för att fler ska delta
aktivt och för att kvaliteten ska höjas.
Om människor lämnar sfi för ett arbete är det gott
och väl. Det förbättrar möjligheterna till att lära språk
och att bli delaktig. Men om de lämnar för att utbild-
ningen är för dålig eller för att motivationen saknas
har vi ett problem.
Vi vet att det bara är en minoritet av kommunerna
som har särskild utbildning i svenska för högskole-
och universitetsutbildade. Vi vet att anpassning efter
yrkesbakgrund sker alltför sällan trots att vi vet - det
är en självklarhet - att de som deltar i sfi har väldigt
olika studievana och olika behov. Vi vet också att
praktik i kombination med svenskutbildning före-
kommer allt oftare, men långt ifrån alltid.
Tillsammans med en ökad individualisering av
utbildningen, alternativa anordnare av svenskunder-
visning och en sfi-check som ger valfrihet skulle
kvaliteten kunna stärkas.
Det är naturligtvis, fru talman, fullständigt själv-
klart att undantag från språkkrav ska kunna göras om
sökandes ålder eller andra omständigheter gör att
kravet är orimligt.
Låt mig byta område, fru talman. För drygt någon
månad sedan uppmärksammade jag på en presskonfe-
rens i riksdagen uppgifter om att det förekom att
somaliska barn - svenska somaliska barn - skickades
utomlands till koranskolor för att med eller mot sin
vilja gå i skola eller uppfostras. Det mötte olika reak-
tioner. En del tog det på stort allvar. Ekoredaktionen
började gräva och hittade ett 70-tal fall om året. And-
ra tvivlade. Nu, senast i dag i en artikel i Svenska
Dagbladet, har det visat sig att problemet finns. Men
det är få som har förmått förhålla sig till det. Vi vet
att det inom ramen för återresorna finns en skala av
situationer. Det kan vara allt ifrån att barnen reser
frivilligt till en god och rimlig skolverksamhet till att
barn skickas i väg mot sin vilja till omständigheter
som aldrig skulle accepteras för andra svenska barn. I
vissa fall har det varit fråga om rena extrema uppfost-
ringssituationer. Det har förekommit att barn på sko-
lorna har fängslats, kedjats fast, utsatts för kropps-
straff eller nekats läkarvård.
Vi begär att kunskapen om hur vanligt det är att
svenska barn sänds utomlands till den här typen av
utsatthet och de omständigheter som de hamnar i
måste inventeras av regeringen. Kommunernas soci-
alförvaltningar måste tillfrågas om vad de känner till
om de medverkar till finansieringen av barnens resor.
De måste också redovisa vilket ansvar de då tar för att
kontrollera och följa upp den verksamhet som barnen
hamnar i. Vi och jag tror att lagstiftningen som gäller
här behöver ses över. Det finns en blind fläck i lag-
stiftningen. Skolplikten upphör när barnen är utom-
lands samtidigt som det är oklart vilket uppföljnings-
ansvar socialtjänsten har. Det är också oklart vad
svenska beskickningar kan göra för att hjälpa barnen
att komma hem, eftersom det i regel kräver föräldrar-
nas medgivande och man inte alltid får kontakt med
dem. Vi vet att resultatet har blivit stor utsatthet för
många barn.
Jag hoppas att frågan kan föras vidare i diskussio-
nen, inte minst inom socialförsäkringsutskottet, så att
barns rättssäkerhet i det här avseendet kan stärkas.
Jag vill avsluta, fru talman, med att yrka bifall till
den moderata reservationen 1 till betänkandet.</pre><pre>Anf.  94  ERIK ULLENHAG (fp):
Fru talman! Folkpartiet står självfallet bakom alla
våra reservationer, men för tids vinnande nöjer jag
mig med att yrka bifall till reservation nr 8.
Vad gör du, pappa? Den frågan ställs i rätt många
hem oavsett var människor är födda. I rätt många hem
i Sverige där den frågan kommer att ställas i kväll
kommer pappan att svara: Jag är arkitekt! eller: Jag är
tandläkare! Sonen eller dottern ställer följdfrågan:
Men det var ju hemma i Iran - vad gör du här? Ja, här
har jag inget jobb, blir svaret.
För mig är detta den tydligaste känslan av vad
utanförskapet för med sig. Människor får inför sin
familj säga att de inte försörjer sig själva, utan lever
via bidrag. Det är lika problematiskt oavsett om man
har utländsk bakgrund eller har levt i Sverige i gene-
rationer. Men vi kan se att det ser riktigt bedrövligt ut
runtom i utsatta områden i Sverige. De som framför
allt drabbas av detta är människor med utländsk bak-
grund.
I Fittja i Stockholm var sysselsättningsgraden
49,7 % år 2000. I Bergsjön i Göteborg samma år var
den 41,3 %, och i Rosengård i Malmö 33,6 %. Man
kan jämföra det med förra gången vi gick ut ur en
högkonjunktur, det vill säga 1990. Då var sysselsätt-
ningen i Fittja 72 % och i Bergsjön 72,3 %. Någon-
ting dramatiskt har skett under 90-talet. Knappt 80 %
av de elever som har utländsk bakgrund och som
lämnar årskurs 9 går ut med behörighet att söka in på
gymnasieskolan. Skolverkets undersökningar visar att
elever med utländsk bakgrund är mer utsatta för
kränkande handlingar och mer negativ behandling i
skolorna än elever med svensk bakgrund.
Vi har också en utvandring från Sverige av aka-
demiker med utländsk bakgrund, alldeles oavsett om
de har fått sin utbildning i ett annat land eller i Sveri-
ge. Det är människor som har sökt jobb efter jobb i
Sverige och som har satsat ganska mycket tid och
pengar på sin utbildning. De får inte jobb, och de
lämnar Sverige för Storbritannien där de får jobb
mycket snart. Vi måste - och där hoppas jag att Soci-
aldemokraterna i den här debatten för en gångs skull
erkänner att integrationspolitiken fullständigt har
misslyckats i Sverige - ha detta som utgångspunkt för
diskussionen om en av de absolut viktigaste framtids-
frågorna om vi över huvud taget ska komma vidare.
Vi måste ställa oss frågan: Hur kommer det sig att
en mycket stor andel av de människor som kommer
från Mogadishu, från Kabul och från hela världen,
som är fulla av drivkraft och som har klarat att ta sig
till andra sidan jordklotet, fastnar i passivitet och
utanförskap? Från vår sida är vi övertygade om att det
system av omhändertagandementalitet som har
byggts upp gör att människor inte kan ta ansvar för
sin egen tillvaro eller inte tillåts göra det. Det är inte
så att människor självmant väljer utanförskapet, utan
det skapas av det svenska systemet.
Det ser inte likadant ut runtom i Europa. Det ser
bättre ut i Storbritannien och det ser bättre ut i andra
länder. Där måste vi lära oss en hel del.
Jag tänker nämna fyra punkter som är centrala för
Folkpartiet.
För det första handlar det om hur den första tiden i
Sverige ser ut. Människor väntar i månader eller i
många fall i år på att få besked om ifall de får stanna
eller inte. Människor slits sönder av ett misslyckat
flyktingmottagande som gör att det skapas så omfat-
tande problem och passivitet att det sedan blir svårt
att verkligen ta sig in i samhället. Handläggningsti-
derna i mottagningssystemet är extremt centrala om
vi ska lyckas med integrationen. Vi måste också se
till att den som väntar på besked om huruvida han
eller hon får stanna i Sverige får möjlighet att arbeta
och sysselsätta sig själv under tiden. Socialdemokra-
terna och regeringen svarar alltid: Den möjligheten
finns! Javisst, men det är 1 ½ % av de asylsökande
som i dag är sysselsatta och som väntar på besked.
98 ½ % arbetar inte under den tiden.
För det andra har vi huvudfrågan - jobb och till-
träde till arbetsmarknaden. Vi måste se till att skapa
system där människor med utländsk utbildning har
möjlighet att tenta upp sina kunskaper i Sverige för
att få ett svenskt papper på sina kunskaper. Det är en
validering som handlar om att människor gör en in-
sats och då får ett kvalitetsgodkännande på sin utbild-
ning snarare än en validering som handlar om att
byråkrater sitter på något statligt verk och jämför en
utbildning från Teheran med en utbildning från Borås
högskola och ska försöka sätta likhetstecken där-
emellan. För att ge folk redskapen måste vi få en
kraftig individualisering av svenskundervisningen
och en kraftig satsning på språkundervisningen. För
många kan det vara nyckeln in. För de människor
som står helt utanför och som är fast i socialbidrags-
beroende vill vi införa en jobb- och utvecklingsga-
ranti som gör att de genom en praktikplats eller annat
samhällsnyttigt arbete i alla fall kan komma in och
vara sysselsatta. Det blir ett steg mot ett arbete på en
ordinarie arbetsmarknad i stället för passivt bidrags-
beroende.
För det tredje vill vi skapa en positiv spiral i de
utsatta områdena. Det handlar om att bygga upp
magnetskolor. En hel del sådant spännande sker runt-
om i Sverige. Vi ska ha magnetskolor och extra resur-
ser till skolor i utsatta områden, som i sig kan vara
motorn till utveckling. De kan i sig göra att männi-
skor kan lockas att bosätta sig i Fittja eller i Gottsun-
da i min hemstad Uppsala. Det kan handla om rena
politiska åtgärder som att utlokalisera statliga verk för
att se till att man får i gång servicenäring och annat i
de här områdena.
För det fjärde är språket en nyckel, vilket jag ock-
så var inne på när det gällde jobb. Det är oerhört
centralt att se till att människor får lära sig på sitt sätt
och i sin takt. För någon kan det handla om åtta tim-
mars språkundervisning om dagen. För någon annan
kan det handla om att vara ute i praktik eller ha ett
arbete och läsa två timmar i veckan. Man måste inse
att det behövs en kraftig individualisering.
Vi vill ersätta en integrationspolitik som bygger
på omhändertagande, som bygger på att man tror att
människor som har kommit till Sverige är svaga indi-
vider per definition. Det är så svensk integrationspo-
litik har varit uppbyggd under många år. När man nu
ser det totala misslyckande som integrationspolitiken,
och en hel del andra politikområden, har lett till är
svaret från en del ledande socialdemokrater inte en
omprövning av politiken utan ytterligare pekpinnar
uppifrån. Kommunalråd i Malmö och Göteborg sä-
ger: Okej, då ser vi också till att de här människorna
inte får flytta vart de vill. Det gör att de fastnar ytter-
ligare i utanförskapet.
För att vi ska kunna föra en meningsfull debatt är
huvudfrågan trots allt om vi är överens om verklig-
heten. Folkpartiets syn är tyvärr ganska klar. Vi har
misslyckats med integrationspolitiken. Vi har oerhört
mycket att göra. Det här är ett av de mest spännande
politiska områdena och den kanske viktigaste fram-
tidsfrågan för Sverige.</pre><pre>Anf.  95  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation nr 17 i betänkandet.
Varje människa, oavsett ursprung, borde få känna
sig sedd och behövd i gemenskap med andra. Männi-
skovärde handlar om delaktighet. Det här har inte den
svenska integrationspolitiken förmått åstadkomma för
de nya svenskarna. Det finns en lång rad hinder, allt-
för många, som möter de nya svenskar som vill
komma in i den svenska samhällsgemenskapen.
När man betraktar den verkligheten blir man
skrämd. Där ser man att var femte utlandsfödd är
beroende av socialbidrag och att nästan varannan
saknar ett arbete. Bara en tiondel av flyktingarna är
självförsörjande efter fyra år. Bara fyra av tio utlands-
födda akademiker har ett arbete som motsvarar deras
utbildningsnivå. Det kan jämföras med åtta av tio
svenskfödda. Kan vi känna oss stolta över detta? Nej,
knappast. Bakom varje sådan här siffra döljer det sig
nämligen en människa som har fråntagits sin värdig-
het. Bakom de här siffrorna finns det människor som
vill men inte kan försörja sig. Många har dessvärre
förlorat hoppet. Man har helt enkelt gett upp.
Det här är resultatet av regeringens misslyckade
integrationspolitik. Det är en politik som har lett till
marginalisering, utanförskap, mänsklig förnedring
och mänskligt lidande.
Vad ska vi då göra för att förändra den här dystra
situationen? Det är mycket. Vi behöver naturligtvis
arbeta med kortare handläggningstider och ge dem
som kommer hit arbetstillstånd direkt. Ingen ska
behöva ha klarat ett formellt språktest för att stå som
arbetssökande. Språkutbildning ska ske parallellt med
arbete och yrkespraktik. Det är genom att använda
språket som man lär sig snabbast. Undervisningen
måste anpassas efter individuella förutsättningar och
ambitioner. Mer yrkesspecifik språkundervisning ska
finnas, och validering av utländsk utbildning måste gå
mycket snabbare än vad som är fallet i dag.
I stället för arbetsförmedlingar vill vi kristdemo-
krater ha mindre servicekontor som ger det nödvän-
diga för att söka arbete. Även här ska det finnas något
som vi kallar för jobbguider. Jobbguiden ska entusi-
asmera och stödja en arbetssökande på ett individuellt
sätt. Det här är särskilt viktigt för personer med in-
vandrarbakgrund eftersom många saknar ett socialt
nätverk, referenser och erfarenheter av att söka jobb i
det system som vi har byggt upp i Sverige. Det ska
finnas jobbguider med invandrarbakgrund som vet
hur det är att söka jobb i Sverige. Här tror vi att ide-
ella krafter också kan göra en stor insats.
Fru talman! Vi måste förbättra mötet med Sveri-
ge. Introduktionsmöten för nyinflyttade ska kunna
anordnas av kommunerna. Här ska man få informa-
tion om kommunens företagsamhet, föreningslivet,
svenskundervisning med mera som har att göra med
livet och vardagen. I stället för dagens ensidiga kon-
takt med myndigheterna behöver vi fler som engage-
rar sig frivilligt för att på olika sätt hjälpa invandrare
in i vårt samhälle. Ett sådant utbyte är positivt för
båda parter. Föreningslivet, organisationerna och
folkrörelserna behöver stimuleras att vara med på den
här arenan och göra insatser. Varje nyinflyttad bör
erbjudas en kontaktfamilj eller en flyktingguide på
sin ort.
För att bryta segregeringen måste bostadsområde-
na, speciellt i förorterna, bli attraktivare. Då gäller det
att det finns en blandad bebyggelse med flera olika
upplåtelseformer. Det behöver också finnas bostäder
som man kan köpa och ombilda till bostadsrätter.
Man behöver även känna trygghet i sitt bostads-
område. Därför ska en brottsförebyggande policy
finnas i översiktsplanen och fler närpoliser anställas. I
alla nya detaljplaner och när man förändrar de här
planerna ska det finnas en konsekvensbeskrivning
som visar hur just den här planen kan tänkas påverka
integrationen.
Man bör också sträva efter att flytta ut kommu-
nala och andra offentliga verksamheter till miljonpro-
gramsområdena. På det sättet ökar behovet av servi-
cetjänster i de här områdena, och det skapas nya jobb.
Man kommer in i en positiv spiral i stället för den
negativa spiral som ofta präglar dessa bostadsområ-
den.
Grundskolorna i invandrartäta områden måste
hålla en extra hög kvalitet. Lärare måste få utbildning
i hur man lär ut svenska på främmande språk. Samti-
digt som barnen skrivs in kan man passa på att också
knyta föräldrarna till skolan på ett aktivt sätt.
Fru talman! Att bli svensk medborgare ska upple-
vas som något eftersträvansvärt, något att känna
stolthet över. Medborgarskap innebär nämligen rät-
tigheter, men också skyldigheter. För att understryka
båda de här sidorna av medborgarskapet anser vi
kristdemokrater att alla nya medborgare ska få en
medborgarbok där både rättigheter och skyldigheter
tydliggörs. Där ska vårt samhälles grundvärderingar
formuleras. Den här medborgarboken ska förmedla
den värdegrund som till exempel beskrivs i skolpla-
nen, nämligen människolivets okränkbarhet, indivi-
dens frihet och integritet, alla människors lika värde,
jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet
med svaga och utsatta. Överlämnandet av den här
medborgarboken bör ske i samband med en ceremoni
i hemkommunen där man välkomnar och uppmärk-
sammar de nya svenskarna.
Medborgarskap innebär både rättigheter och skyl-
digheter. Det tror jag vi alla är överens om. Men i
debatten inför det förra valet och därefter har det
kommit in en annan dimension som måste avvisas,
nämligen att belägga medborgarskapet med villkor. I
det här sammanhanget uppkom debatten om språk-
test. Det förslaget avvisar vi kristdemokrater, och vi
har stöd av en rad experter och forskare som tar av-
stånd från de tankarna. Språktestkravet ställs från fel
utgångspunkt och med fel fokusering. Det bygger på
en föreställning att människor inte vill lära sig svens-
ka. De flesta, för att inte säga alla, vill.
Jag fick en fråga av en latinamerikansk vän vid ett
tillfälle. Han formulerade den så här: Kan du berätta
för mig varför jag ska lära mig svenska? Jag har inga
svenska vänner. Jag har aldrig varit innanför dörren i
ett svenskt hem. Och jag tror inte att jag någonsin
kommer att få ett jobb i Sverige. Varför ska jag lära
mig svenska?
Det är med den frågan vi måste börja. Det är där
integrationen har misslyckats, både på det personliga
planet och i ett samhällsperspektiv. Det är viktigt att
kunna svenska när man bor i Sverige. Det är vi över-
ens om, men det behövs fler morötter och färre piskor
på det här området.
Fru talman! För några får integrationsfrågan en
alldeles påtaglig och personligt närgången dimension.
Det handlar om kvinnor och flickor som drabbas i de
kulturkrockar som ibland uppstår. Vi kristdemokrater
står bakom ett särskilt yttrande som innebär att det
svenska samhället aldrig kan acceptera ett förtryck av
kvinnor med hänvisning till andra kulturer, religioner
eller sedvänjor. Man ska inte nödvändigtvis ta seden
dit man kommer, men man måste alltid ta lagen dit
man kommer.</pre><pre>Anf.  96  KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Det handlar om makt. Det har alltfler
börjat inse. Att frågan om att tillhöra eller inte tillhöra
handlar om just detta. Om makt. Parti efter parti har,
precis som när det gäller debatten om jämställdhet
mellan könen, nu börjat tala om maktperspektivet när
det gäller invandrades utanförskap. Det är välkom-
met. Det är bra.
Men, för att fortsätta jämförelsen med kampen för
lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor:
Få har ännu vågat ta steget fullt ut. För makt är inte så
ofta något som bara i allmänhet kan öka för alla. I
stället kräver makt för vissa faktiskt mindre makt för
andra.
Ska kvinnor få fler styrelseposter blir det färre för
män. Ska kvinnolönerna höjas blir det mindre ut-
rymme att höja mäns löner. På liknande sätt är det om
de många invandrades utanförskap ska kunna brytas.
Visst krävs en generell politik, och om det är alltfler
också överens, för rätten till arbete, utbildning och
bostad och en kraftfull lagstiftning och kamp mot
diskriminering. Men det krävs också att sökarljuset
sätts på de privilegierades position och att man ifrå-
gasätter att den avgörande makten i dag är förbehål-
len en  liten elit i det svenska samhället.
Det krävs att man inte bara talar om hur villkoren
ska förbättras i storstädernas förorter utan också vad
som kan göras för att ifrågasätta det innanförskap
som återfinns i de rika innerstadsdelarna och villaför-
orterna. För ska de maktlösa få makt måste maktfull-
komligas maktutövning begränsas.
Det är mot den bakgrunden som Vänsterpartiet i
anslutning till dagens betänkande föreslagit att rege-
ringen bör ta fram en plan, på samma sätt som man
gjort för dem som invandrat till Sverige, över hur
man ska integrera människor från de verkligt segrege-
rade bostadsområdena i samhället, en plan för hur
makten ska ifrågasättas.
Jag står bakom Vänsterpartiets samtliga reserva-
tioner och yrkar bifall till reservation 10 under punkt
5.
Fru talman! Sverige har genom många kvinnors
kamp kommit långt när det gäller kvinnors frigörelse.
Men det betyder inte att vi är nöjda, långt därifrån,
och vi ser också problem med att ständigt lyfta fram
Sverige som ett jämställt land. Genom att koppla
jämställdhet till något förmodat svenskt skapas en
konstlad yttre sammanhållning gentemot de icke-
jämställda, de andra. De invandrades kulturella ba-
gage får bära skulden för kvinnoförtryck, och det
svenska samhället - ytterst svenska män - frikänns
från ansvar. Det våld som utspelas förklaras som
repressalier mot de invandrade kvinnor som bryter
mot familjens normer, inte som en del av ett grovt
utslag av ett globalt kvinnoförtryck.
Vi menar därför att den svenska jämställdhetspo-
litiken har medfört tydliga klyftor i samhället och en
ny form av ojämlikhet, nämligen "svenskar" kontra
"invandrade" i en mycket tydlig moraliserande hie-
rarkisk ordning. Själva grundtanken med jämställd-
hetspolitiken - att eliminera en form av förtryck -
riskerar alltså att bidra till uppkomsten av en annan,
som vi anger i en annan av våra reservationer.
Fru talman! Så några ord om de andra partiernas
förslag. Mycket av det som kommer från höger är
gammal skåpmat. Vi har sett det förut. Man avvisar
den storstadssatsning som i Stockholm varit den enda
räddningen för att i alla fall hjälpligt fylla de hål i
välfärden som revs upp under de borgerliga åren vid
makten i Stockholm.
En del är också nyare, som till exempel Kristde-
mokraternas förslag om en bok som alla bör få då de
blir svenska medborgare eller fyller 18 år. Här ska,
som man uttrycker det, "samhällets grundvärderingar
formuleras", och man hänvisar till "den etik som
förvaltats i kristen tradition och västerländsk huma-
nism". Pä vilket sätt exempelvis en palestinier skulle
känna sig mer välkommen genom att läsa på om
korstågen eller en latinamerikan lättare skulle integre-
ras av att bli uppläxad om den västerländska kultu-
rimperialismen som hennes kontinent påtvingats
förblir dock höljt i dunkel.
Fru talman! Folkpartiet och Moderaterna  åter-
kommer nu i konkreta förslag till ett av huvudnumren
i valrörelsen; att kunskaper i svenska ska krävas för
svenskt medborgarskap. Jag tänker inte göra någon
stor sak av detta. Jag konstaterar bara att ett sådant
förslag är onödigt, olyckligt och i det närmaste oför-
låtligt. Om dessa partier i stället för att hyckla om att
man vill förbättra sfi-undervisningen kunde ägna sig
åt ett uns av självkritik, vore det välgörande.
Där dessa partier fått chansen har man privatisera-
at sfi-undervisningen, vilket har lett till större klasser,
lägre lärarlöner och färre lärare på skolorna. Därför
blir pratet från Folkpartiet och Moderaterna om att
man också avser att förbättra undervisningen i svens-
ka för invandrare inget annat än just hyckleri. Jag är
glad att en stor majoritet i riksdagen i eftermiddag
kommer att avslå förslagen om språkkunskaper som
krav för medborgarskap.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag lyfta fram frå-
gan om att bekämpa rasismen ur ett mer globalt per-
spektiv. För om det i dessa dagar är något som är
tydligt så är det hur den världsordning som i dag
göder och frossar i rasism och främlingsfientlighet ser
ut. Ett människoliv i ett land, låt oss säga Irak, tycks i
det närmaste obetydligt i jämförelse med den vite
mannens liv i låt oss säga USA, i denna rasismens
världsordning. I blixtrande välcensurerat ljus äter
västvärldens mäktiga hökar irakiska barn till frukost.
Det hade inte varit möjligt om ett liv alltid var ett
liv, okränkbart. Men råkar du vara född i ett land som
Irak, råkar du vara född under en diktator som Sad-
dam Hussein, tycks det som om du kan få förvänta
dig en missil som sängkamrat i natt. USA:s insatser
kallas precisionsbombningar, och med obönhörlig
precision har de genom årtionden träffat människor
med en annan hudfärg än den regerande presidentens.
Därför är kampen mot rasism i dag också en kamp
mot USA:s krig i Irak. Därför är kampen mot rasism i
dag också en kamp mot det orättfärdiga och folkrätts-
vidriga kriget i Irak. Därför att människor borde vara
födda fria och jämlika, för att ingen förtjänar döden
på grund av sin hudfärg, måste kriget stoppas. Nu.</pre><pre>Anf.  97  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Låt mig först bara konstatera att den
hittills ende i den här debatten som haft förakt i rösten
är Kalle Larsson, inte någon företrädare för de andra
partierna. Jag tycker att han möjligen bör fundera
över det.
Det som är väsentligt att ta upp är att han har fel i
hela sin utgångspunkt. Det är inte så som när Kalle
Larsson resonerar i makttermer att mer makt för någ-
ra ger mindre för andra. Låt mig ge några exempel,
som jag vill be Kalle Larsson att kommentera.
Kunskap är makt. Det är inte så att mer kunskap
för några ger mindre kunskap för andra. Rösträtt är
makt. Deltagande i demokratin är makt. Det är inte så
att högre deltagande ger mindre makt för andra. Att
stå på egna ben, att ha ett jobb att gå till, att ta hand
om sin familj är makt. Det är inte så att jobb till fler
ger mindre till andra. Integration är  nämligen inte ett
nollsummespel utan motsatsen. Det är så att ju fler
som är inne i samhället, desto bättre blir det för alla.
Det är inte så att några är utanför för att några andra
ska kunna vara därinne.
Kalle Larsson har inte bara fel i sin högljudda re-
torik och i sina ordval. Han har fel i hela utgångs-
punkten för sitt resonemang. Ju fler som inkluderas,
desto bättre blir Sverige för alla. Ju fler som exklude-
ras, desto sämre blir Sverige för alla.
Låt mig sluta med ännu en fråga till Kalle Lars-
son, fru talman: Från vem är hotet störst för den som
är född i Irak?</pre><pre>Anf.  98  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med att tala om makt.
Jag kan ta ett av de exempel som Sten Tolgfors gav.
Om flera människor använder sin rösträtt minskar det
inte makten för någon, säger Sten Tolgfors. Men rent
matematiskt sett är det väl helt felaktigt. Om bara
Sten Tolgfors röstar skulle Moderaterna i denna
kammare ha egen majoritet. Om jag och låt oss säga
tre, fyra socialdemokrater deltar i valet, skulle nog
majoriteten se annorlunda ut. Rent matematiskt är väl
Sten Tolgfors redan överbevisad.
Visst finns det tillfällen där det bara handlar om
att låta människor växa och där detta inte behöver
inkräkta på andra människors frihet eller makt. Kun-
skap är ett sådant exempel. Men när de många skaffar
sig makt brukar de ofta också skaffa sig insikt, och
min poäng här är att nämna att om vi möjligen ska
kunna uppnå integration i det svenska samhället,
räcker det inte med att göra det bättre för en del.
Då måste vi också ifrågasätta dem som i dag har
det mesta av makten och deras privilegier. Jag gav ett
antal exempel från jämställdhetsdebatten som belyser
hur detta är möjligt.
Tonläge har Sten Tolgfors en återkommande in-
vändning om. Högljudd retorik - ja, jag står för det,
om det är det som är beskyllningen. Förakt i rösten -
ja, kanske det också, därför att om det är någonting
jag hyser inför den folkrättsvidriga bombning som nu
genomförs i Irak så är det förakt, och jag tycker att
det är dags att höja tonläget något. Vem är det största
hotet mot det irakiska folket? Låt mig säga så här:
Om du får en bomb i huvudet så tror jag att den bom-
ben är det avgörande hotet. Men vi behöver inte välja
mellan en diktator och en aggressiv angripare. Vi kan
mycket väl, som Vänstern i många år har gjort, stödja
de oppositionella som finns i Irak och i dess omgiv-
ning för att möjliggöra en demokratisk utveckling i
hela regionen.</pre><pre>Anf.  99  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Integration bygger kanske mer än nå-
gon annan fråga vi har att göra med här i riksdagen på
respekt för andra människor, deras värde och rättig-
heter. Det gäller vilket samhälle vi ska ha. Därför
finns det anledning att något problematisera det Kalle
Larsson säger. Han fortsätter att hävda att någras
deltagande i demokratin tydligen skulle kosta för
andra. Jag hävdar att det är tvärtom. Om människor
slutar delta, slutar rösta och slutar tro på demokratin
så är vi alla förlorare. Ju fler som deltar desto större
legitimitet får demokratin, och därmed blir alla vinna-
re. Bara demokratin kan bidra till att väga av alla
olika människors intressen som vi har i samhället.
Det finns inget annat vettigt system.
Kalle Larsson har nu medgett att han hade fel i att
makt är någonting som bara fördelas om och som
alltid ska kosta för någon annan. Kunskap till fler,
jobb till fler och demokratiskt deltagande för fler
tillför - det kostar inte Sverige någonting.
Kalle Larsson gled än en gång i sitt svar. Jag sade
inte att det var hans röstläge vad gäller Irak som an-
dades förakt - jag påstår att det är hans ordval. Det är
han som pratar om hyckleri till exempel och om olika
underliggande intressen som skulle visa sig i den här
integrationspolitiken. Det handlar inte om Irak, men
låt mig ändå stanna där.
För vem bör människorna vara räddast? En miljon
döda i kriget med Iran. 15 000 ihjälgasade och ihjäl-
bombade kurder i Halabja. 180 000 mördade kurder
efter Gulfkriget. 200 000 mördade shiamuslimer efter
Gulfkriget. En utrotad opposition. Daglig, regelbun-
den användning av tortyr, försvinnanden och förtryck
mot opposition. Anfallskrig mot fyra länder.
Jag tror möjligen att Kalle Larsson på sin kamma-
re kan fundera ett ögonblick över när det är dags att
använda ordet hyckleri. Det är inte, kan jag antyda,
USA som kostat flest liv i Irak. Det är diktatorn själv.</pre><pre>Anf.  100  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Sten Tolgfors body coun-
ting, kroppsräknande, talar för sig självt. Jag tycker
inte att det är berättigat att civila, kvinnor, män och
barn, dör i Irak i dag därför att den diktator de inte
har valt har varit en ond man som i många årtionden
har förtryckt andra människor. Jag tycker helt enkelt
inte att ett lidande som det som det irakiska folket har
utsatts för innebär att den bästa lösningen är att USA
skickar fler bomber och missiler, mer död och våld,
mot det folk som har upplevt så mycket lidande re-
dan. Måhända är vi där oense.
När det gäller frågan om hyckleri finns det ett lätt
sätt att undvika den beskyllningen. Det är ju att sluta
hyckla. Om man påstår att sfi-undervisningen i all-
mänhet ska bli bättre med moderat politik, och samti-
digt ser till att man, när man får chansen, skär ned på
sfi-undervisningen, privatiserar, skapar större skol-
klasser och ger lärarna lägre löner - ja, då får man
tänka en gång till på om man ska ändra sitt ordval
eller om man ska ändra sin politik. Något av det vore
klädsamt om Sten Tolgfors gjorde.</pre><pre>Anf.  101  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Någonting som ofta är slående när
vänsterpartister talar, och i synnerhet när Kalle Lars-
son talar, är att man alltid vänder sig mot makten. Låt
mig påminna dig, Kalle Larsson, om att det är du som
har makten i Sverige, tillsammans med Socialdemo-
kraterna. Det vore klädsamt om du i den här kamma-
ren ägnade dig åt att berätta vad majoriteten ska göra
åt integrationspolitiken, och ägnade dig lite åt själv-
rannsakan: Hur kan vi ha misslyckats så oerhört? Och
det trots att du, Kalle Larsson, sitter vid makten.
Hyckla inte. Vi har inte regeringsmakten. Hade vi
det så har vi en rad idéer om vad vi skulle göra på
integrationspolitikens område.
Du gillar också att hitta fiender någon annanstans,
i stället för att tala om verkligheten. Du talar om de
borgerliga åren i Stockholm, som skulle ha raderat
och raserat integrationspolitiken i Stockholm. Jag kan
ta en konkret frågeställning. Tack vare den skolpolitik
som Folkpartiet i Stockholm bedrev fick unga elever
tid att lära sig grunderna. I Oxhagsskolan, som har
70 % invandrarelever, hade 100 % godkänt i svenska
i årskurs 3. Om jag minns rätt var det ett mycket högt
tonläge om detta. Var det felaktigt? Är resultaten i
Oxhagsskolan falska, efter den borgerliga tiden?
Sedan måste man väl också lite grann försöka
tänka på vad man drar in i olika debatter. Jag tar gär-
na en Irakdebatt med dig, Kalle Larsson, men du står
här och ska försvara den politiska majoriteten i Sveri-
ges integrationspolitik, inte skälla så mycket du orkar
på oppositionen. Det är faktiskt inte din roll.</pre><pre>Anf.  102  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att jag betackar mig för att
Erik Ullenhag definierar vad min roll är och inte.
Men jag ska ta honom på hans ord.
Vi, de tre partier som har majoriteten i den här
kammaren, håller nu på att diskutera hur vi ska för-
bättra integrationspolitiken. Det är ganska snabbt
konstaterat att det inte är de vägar som Erik Ullen-
hags parti och de andra borgerliga partierna har valt,
utan det är andra åtgärder. Det handlar om politiska
förslag: antidiskrimineringsklausuler vid offentlig
upphandling, mångfaldsplaner för alla företag, of-
fentliga såväl som privata och en hårdare lagstiftning
mot diskriminering som träder i kraft vid halvårs-
skiftet. En mängd sådana här förslag kommer nu att
läggas fram och genomföras.
Vad jag däremot kommer att fortsätta göra är att
kritisera förslag som föreläggs denna kammare som
jag menar hotar människors möjligheter på arbets-
marknaden och invandrares möjligheter att få bostad
och utbildning på lika villkor som infödda svenskar.
Den rollen tror jag att jag tänker fortsätta att ta mig.
När Erik Ullenhag säger att jag väljer att hitta fi-
ender någon annanstans och samtidigt påstår att jag i
alltför skarpa ordalag, tydligen, kritiserar den borger-
liga oppositionen, så talar han ju om två saker som
inte är möjliga att sammanföra. Erik Ullenhag kan väl
i sin andra replik ange vilket av detta det är han
egentligen menar, så ska jag gärna utveckla min kritik
på den punkten.</pre><pre>Anf.  103  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle önska att få ett svar på frå-
gan om skolpolitiken i Stockholm under folkpartistisk
ledning bidrog till eller minskade integrationen i
Stockholm och om det var en framgång eller inte att
100 % av eleverna i Oxhagsskolan hade godkänd nivå
i svenska. Det vore klädsamt om Kalle Larsson kunde
ge ett erkännande här.
Ibland är det den borgerliga oppositionen, och nu
var det kriget i Irak. Vad jag försöker säga är att Kalle
Larsson alltid använder en retorik som gör att man
diskuterar något annat än huvudfrågan. Detta är en
integrationspolitisk debatt. Vi tar gärna en utrikespo-
litisk debatt någon annan gång.
Det du också gillar att göra, liksom kommunister i
alla tider har gillat att göra, är att ställa grupp emot
grupp. Du säger: Vi måste ta makten från dem på
Östermalm och ge den till någon annan. På vilket sätt
tas makt från människor på Östermalm om människor
i Rosengård får ett arbete? På vilket sätt tas makt från
människor på Östermalm om 100 % av eleverna på
Oxhagsskolan fick godkänd nivå i årskurs 3?
Vi måste väl ändå se att integrationspolitiken
handlar om och syftar till att skapa ett växande sam-
hälle. Jag tror inte att det handlar om att omfördela
makt. Är man fast i den retoriken kommer man aldrig
att lyckas. Är man fast i den retoriken skapar man ett
ganska trist politiskt samtal i Sverige där man ställer
grupp emot grupp, eller på sedvanligt sätt klass emot
klass. Det har inte fungerat förr, och det kommer inte
att fungera i morgon heller.</pre><pre>Anf.  104  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har nog lite olika samhällsanaly-
ser, Erik Ullenhag och jag. Det tror jag är bra. Det
tror jag är välgörande för debatten också. Vi kan
uttrycka oss olika och mena olika saker.
Det förhindrar säkert inte att vi i andra samman-
hang där vi är överens kan fortsätta att vara det. Men
jag menar nog, inte varje gång - det sade jag inte
heller i mitt anförande - men många gånger att grupp
står mot grupp. Det är inte grupper i allmänhet, inte
äldre mot invandrare, inte de som är födda i svensk
arbetarklass mot den invandrade arbetarklassen, där-
emot de som har det mesta av makten, det mesta av
rikedomarna och har det på bekostnad av många
andra människor, de som äger och kontrollerar de
största företagen och kontrollerar dem så att de ska
dra så stora fördelar som möjligt. Det är inget kons-
tigt. Det är fullt logiskt i det ekonomiska system vi
lever i. Men det innebär också att det är mindre peng-
ar över för att höja lönerna på företagen och att sätta
fler människor i arbete. Den analysen står jag absolut
fast vid.
När det gäller skolpolitiken i Stockholm menar
jag att det är utmärkt om det finns goda resultat. Det
vore också utmärkt om det var så att elever i Stock-
holms skolor upplevde det som en positiv sak att gå
till skolan. Det har gjorts undersökningar som visar
att elever under de borgerliga åren i större utsträck-
ning har vantrivts i skolan än tidigare. Det har också
gjorts en mängd insatser för att protestera, både mot
nedskärningar och andra förslag som har kommit från
den borgerliga majoriteten. Jag har själv deltagit i ett
antal sådana.
Allt är inte gott och väl för att man kan ge ett ex-
empel där man påstår att resultaten har blivit bättre.
Jag kommer att fortsätta att koppla ihop den interna-
tionella orättvisa världsordningen med det samhälle
vi har i Sverige. Jag tror inte, till skillnad möjligen
från Erik Ullenhag, att vi lever i ett isolerat Sverige.
Vi lever i en global värld. Det som händer på interna-
tionell nivå påverkar det svenska klimatet och borde
påverka debatten här i kammaren.</pre><pre>Anf.  105  SVEN BRUS (kd) replik:
Fru talman! Kalle Larssons tonläge känns en
aning patetiskt när man tänker på att han trots allt är
delansvarig för den misslyckade svenska integra-
tionspolitiken. Men Vänsterpartiet och Kalle Larsson
väljer allt efter läge att gå i opposition eller att ta
ansvar. Det är som det passar. Den här gången passar
det tydligen att gå i opposition. Det vore klädsamt om
man ville ta ett visst ansvar också.
Jag skulle vilja fråga Kalle Larsson: Vilka grupper
i vårt samhälle, vilken etnisk bakgrund eller vilka
människor ska undantas från sådana värden som
människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, alla människors lika värde, jämställdhet
mellan kvinnor och män och solidaritet med svaga
och utsatta? Kalle Larsson uttrycker sig föraktfullt
om våra ambitioner att bibringa alla människor dessa
värden. Vilka ska exkluderas från dessa värderingar?</pre><pre>Anf.  106  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Såsom Sven Brus exemplifierar den-
na kristna etik och västerländska humanism har jag
inga invändningar. Det tror jag att få i kammaren
skulle ha. Då talar vi om mänskliga rättigheter. Det är
kopplingen till att detta skulle vara någonting som är
särskilt förbehållet den västerländska humanismen
eller den kristna etiken som gör att Sven Brus och
Kristdemokraterna placerar sig själva i första ledet
som de moraliskt mest framstående predikanterna för
dessa idéer. De placerar andra religioner och andra
kulturer - den österländska humanismen om man så
vill - någonstans långt bakom. Detta är också att
hierarkisera den internationella ordningen. Detta är
att säga att det som är kristen etik och västerländsk
humanism är så mycket mera värt än det som har
åstadkommits någon annanstans.
Jag ville avslöja det. Jag ville påpeka att även om
vi står för de gemensamma värden i exemplen som
Sven Brus nu anger så finns det för mig ingen anled-
ning att koppla dem till den historiska tradition som
också omfattar korståg och inbegriper västerländsk
kulturimperialism som har påtvingats så många män-
niskor mot deras vilja. Mitt råd till Sven Brus och
Kristdemokraterna är: Beskriv gärna er värdegrund
men använd i så fall exemplen, inte i första hand de
begrepp som är så mångtydiga, vilket jag tror att både
Sven Brus och jag är medvetna om.</pre><pre>Anf.  107  SVEN BRUS (kd) replik:
Fru talman! När vi talar om medborgarboken och
de värden som ska bibringas alla svenskar, inklusive
de nya svenskarna, handlar det just om dessa grund-
läggande värderingar. Det vore historielöst av oss att
inte inse var vi har hämtat dem och var de kommer
ifrån. Det gör dem varken mer eller mindre värda. De
är allmängiltiga och allmänmänskliga. Jag vänder
mig emot att Kalle Larsson i sitt huvudanförande
viftade bort detta som någonting oväsentligt. Vi tyck-
er att detta är väldigt viktigt att bibringa alla svenskar.
Avslutningsvis och eftersom den här debatten har
fått en något annan dimension vill jag apropå männi-
skovärdet och alla människors lika värde och integri-
tet säga att jag blir skrämd över Kalle Larssons be-
skrivning av situationen i Irak och hans sätt att ned-
värdera det lidande som det irakiska folket har bi-
bringats och uppvärdera det i och för sig hemska
lidande som detta krig innebär. Det skrämmer mig en
aning.</pre><pre>Anf.  108  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har två anmärkningar. Sven Brus
bad mig i sin första replik att ta ansvar. Jag tar gärna
ansvar. Det vi åstadkommer tillsammans med social-
demokrater och miljöpartister är avsevärt bättre än
det som de borgerliga har kunnat prestera i väldigt
splittrade motioner i anslutning till dagens betänkan-
de. Det ansvaret tar jag gärna. Det som vi är överens
om mellan dessa tre partier är betydligt bättre än det
som Sven Brus och andra borgerliga företrädare har
lyckats åstadkomma. Däremot är vi inte nöjda.
Det är som bekant så att en majoritet ännu inte har
röstat på Vänsterpartiet. Därför kan vi inte heller fullt
ut bestämma hur politiken utformas. Vi kommer att
fortsätta att göra vad vi kan för att dra politiken i rätt
riktning. Vi har gott hopp om att lyckas på åtminstone
några punkter.
Det är utmärkt att jag får tillfälle att klargöra att
jag inte på en enda punkt, inte en enda sekund, för-
sökt nedvärdera det lidande som det irakiska folket
har varit utsatt för från Saddam Hussein. Då har jag
uttryckt mig otydligt eller Sven Brus inte lyssnat
tillräckligt uppmärksamt.
Vi minns alla Halabja. Vi minns alla de många
exempel på hur Saddam Hussein har förtryckt sin
egen befolkning och mördat människor för deras
åsikter, religion eller hudfärg. Vi har dessutom från
Vänsterpartiets sida i många år uppmärksammat just
detta. Det hålls minnesmanifestationer varje år för
offren i Halabja. Vårt parti är närvarande och deltar.
Men alla som nu gråter därför att det passar den reto-
riska bilden att plötsligt börja bry sig hade kunnat
närvara, och skulle i framtiden kunna närvara, på
dessa minnesmanifestationer. Min poäng är att bara
för att Saddam Hussein är en diktator så förtjänar inte
den irakiska civilbefolkningen bomber och granater
och våld och död.</pre><pre>Anf.  109  BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Jag börjar mitt anförande med att yr-
ka bifall till reservation nr 3.
I ett historiskt perspektiv kan vi konstatera att vårt
land har förvandlats till ett land med stor mångfald av
olika kulturer, religioner och etnicitet. Det mångkul-
turella samhället existerar och finns här men har inte
vunnit legitimitet och genomslag hos alla. Det finns
många barriärer kvar att bryta innan alla människor
har lika möjligheter till arbete, företagande och egen
försörjning.
Den traditionella invandrarpolitiken har i flera av-
seenden försvårat för invandrare att försörja sig själva
och bli en del av vårt svenska samhälle. Alltför
många människor får i dagens Sverige stå vid sidan
av samhällsutvecklingen eftersom de inte får tillgång
till vår arbetsmarknad eller för att bidrags- och skatte-
systemen låser fast dem i en fattigdomsfälla. En höj-
ning av ett bidrag leder till att ett annat sänks. Det
behövs en ny politik som gör att alla kan känna sig
delaktiga och medansvariga i samhället, där alla kan
göra sina röster hörda och omsätta sina kunskaper och
färdigheter i arbetslivet.
En av politikens huvuduppgifter måste vara att
motverka rasism och främlingsfientlighet och att
undanröja diskriminerande strukturer. Ett samhälle
där individer får växa sig starka måste präglas av
mångfald och bejakande av skillnader och olikheter
mellan människor. Vi är olika och har olika förutsätt-
ningar. Centerpartiet anser att alla människor måste
ges likvärdiga möjligheter men också att alla ska ta
sin del av ansvaret för det gemensamma och för sina
nära. Avgörande är att människor känner att de har
kraft att förändra. Möjligheten att förbättra sin situa-
tion genom eget arbete och företagande är här helt
avgörande. Om människor däremot känner hopplös-
het och har minimal möjlighet att påverka sin egen
situation får vi ett uppgivet samhälle.
Fru talman! Den svenska integrationspolitik som
formades på 70-talet var anpassad efter förhållanden
som gällde då. Under 60- och 70-talet var det många
kommuner i Sverige som hade brist på arbetskraft.
Från min hemkommun Skövde gjordes många resor
till Finland och länder nere i Europa för att locka
arbetskraft till Volvo, som är vår största arbetsplats.
Arbetskraftsinvandringen var annorlunda än den
flyktinginvandring vi har i dag. Nu har vi omformat
politiken och delat upp den i en migrationspolitik och
en integrationspolitik. Tyvärr har utvecklingen gått
mot att vi "tagit hand om" de personer som sökt sig
till vårt land. Fortfarande finns det alldeles för myck-
et av omhändertagande kvar.
Det mest flagranta exemplet på denna syn på in-
vandrare som offer, som föremål för vårt omhänder-
tagande, står faktiskt riksdagen själv för. Att migra-
tions- och integrationsfrågorna behandlas inom soci-
alförsäkringsutskottet är ett uttryck för helt fel per-
spektiv.
Jag frågar mig, fru talman, vilka signaler detta
faktum sänder ut. Jo, att Sveriges riksdag förminskar
de nya svenskarna till mottagare av bidrag. Visar det
inte ett förakt för den fantastiska resurs som de nya
svenskarna faktiskt utgör, ett förakt för deras vilja att
göra rätt för sig och skapa en bättre framtid både för
sig själva och för Sverige?
Samma synsätt går igen i kommunerna. Det är
väldigt vanligt att det är socialtjänsten som är hu-
vudman för flyktingmottagandet i stället för närings-
eller arbetsmarknadsenheten.
Integrationspolitiken bör vara en självklar del i
närings- och arbetsmarknadspolitiken. Invandrade
svenskar ska ses som en resurs som kan bidra till
tillväxten. Invandrade svenskar startar och driver
företag i större utsträckning än vad infödda svenskar
gör, och detta bidrar till att utveckla Sverige som
företagarnation. Deras erfarenheter och kulturella
kompetens är en tillgång för både lokal, regional och
nationell tillväxt.
Därför, fru talman, vill jag från denna talarstol fö-
reslå att vi rättar till våra egna brister och förutfattade
meningar. Låt oss föra över migrations- och integra-
tionsfrågorna från socialförsäkringsutskottet till ar-
betsmarknadsutskottet! Låt oss ändra perspektiv från
att bara tycka synd om till att se de nya svenskarna
som en gåva från försynen till vårt arbetskraftshung-
rande samhälle! Låt oss också ändra bilden av vad det
innebär att komma till Sverige. Låt Sverige vara det
som Amerika på 1800-talet var för hundratusentals
svenska emigranter - löftets land, landet där man kan
skapa sig en framtid för sig själv och sin familj ge-
nom sitt eget arbete!
Om två veckor har socialförsäkringsutskottet
nästa debatt här i kammaren. Den kommer att handla
om migrations- och flyktingpolitiken, bland annat
arbetskraftsinvandring där vi har en fempartireserva-
tion. Men jag vill redan nu beröra arbetskraftsinvand-
ringens stora betydelse för integrationspolitiken. Den
ökar representationen av människor med utländsk
bakgrund på arbetsmarknaden, vilket skulle bidra till
att bryta ned de förutfattade meningar som ibland
finns hos företagare. Den öppnar ett andra spår för
asylsökande. I avvaktan på asylprövningen kan de
själva söka få fäste på den svenska arbetsmarknaden
och därigenom skaffa sig ett uppehållstillstånd. Hur
skulle inte detta öka motivationen till svenskstudier
och strävan efter kontakt med det svenska samhället?
Det skulle sannolikt ge ytterligare en injektion av
kreativitet och mångfald i det svenska närings- och
kulturlivet.
Fru talman! Att inte ha tillträde till arbetsmarkna-
den leder till svårigheter att klara sin ekonomiska
situation, språkproblem, passivitet och maktlöshet.
Därför är en av de viktigaste åtgärderna för att mins-
ka skillnaderna i samhället att öka förutsättningarna
för deltagande i arbetslivet. Den uppenbara diskrimi-
neringen vid rekryteringar måste åtgärdas, men inte
minst krävs en omfattande attityd- och opinionsför-
ändring i hela det svenska samhället. Alla - individer,
myndigheter, företag, opinionsbildare och andra de-
mokratiska krafter - har här ett stort ansvar.
Inventeringar av flyktingarnas kunskaper måste
göras mycket snabbare än i dag så att de kan gå direkt
till kompletterande utbildningar. Sfi-undervisningen
måste förbättras och kombineras med praktik vid
arbetsplatser. De som redan har högre utbildning
måste ges möjlighet att få sin utbildning prövad mot
svenska krav och möjlighet att snabbare än i dag läsa
in svenska och andra ämnen på högskolenivå.
Att Stockholm har världens bäst utbildade taxi-
chaufförer är kanske det tydligaste betyget på hela vår
integrationspolitik.
Fru talman! Låt oss ta detta faktum som en utma-
ning!</pre><pre>Anf.  110  MONA JÖNSSON (mp):
Fru talman! Vårt samhälle står inför flera stora
utmaningar. En av dessa utmaningar är att bygga ett
samhälle som garanterar respekt för alla människors
lika värde och rätt till utveckling i ett mångkulturellt
samhälle. Miljöpartiets utgångspunkt är att den kultu-
rella mångfalden är en tillgång som berikar och ut-
vecklar vårt samhälle. Grundvalar för vår politik är
alla människors lika värde, respekten för och beja-
kandet av olikheter samt erkännandet av minoriteters
rätt att forma sin framtid. Dessa grundvalar ska inte
enbart uttryckas i ord utan även konkretiseras i hand-
ling. Vi vill ge människor makt att välja sin egen
livsstil inom ramen för mänskliga rättigheter.
Miljöpartiet eftersträvar ett samhälle där männi-
skor är delaktiga i samhällsgemenskapen och till-
sammans formar ett hållbart samhälle såväl demokra-
tiskt som socialt och ekologiskt. Solidaritet och er-
kännande och bejakande av olikhet är utgångspunkter
för vår politik. För att komma det mångkulturella
samhället närmare och underlätta för människor att
förverkliga sina drömmar krävs det förändringar av
såväl synsätt som strukturer. Det som behövs är bland
annat att såväl stat, kommuner och näringsliv som
den ideella sektorn förändras i grunden så att männi-
skors lika värde är utgångspunkten. Både som enskil-
da samhällsmedborgare och som makthavare måste vi
betona respekten för och bejaka andra kulturer.
Integrationen är en process som tar mycket lång
tid. Den är dessutom en mycket jordnära och praktisk
process som kräver en del grundläggande direkta
byggstenar. Det måste finnas arbete, bostäder och
tillgång till sjukvård. Detta gäller för såväl svenskars
som invandrares integration i samhället.
Språket är en grundbyggsten. Språk lär man sig i
relation till andra människor, och därför är det viktigt
att ha ett arbete och arbetskamrater. Vi lär av varand-
ra. Vi behöver alla integreras i ett mångkulturellt
samhälle. Integration, eller brist på integration, börjar
redan första dagen i det nya landet. Synpunkten att
det inte är någon idé eller till och med felaktigt att
börja integrationsarbetet innan man vet om personen
får stanna i Sverige eller inte får inte finnas. Även om
man efter en tid blir utvisad är det bättre att ha fått
hjälp till integrering medan man väntat. Introduktio-
nen handlar bland annat om bostad, information om
rättigheter och skyldigheter, svenskundervisning och
försörjning.
Miljöpartiet ser arbetet som påbörjats med indivi-
duella introduktionsprogram som mycket positivt. Vi
anser att människor som har flyktingerfarenhet och
erfarenhet av att själva genomgå introduktionspro-
gram måste in i den övergripande planeringen av
introduktionen. Vidare anser vi att det ska vara en
dialog och inte en envägskommunikation. Det ger
mycket större resultat när det gäller förändringar av
attityder.
För den första tiden i ett annat land är möjligheten
att få tolk och hjälp med översättningar mycket viktig
för att förhindra missförstånd. Att använda familje-
medlemmar, särskilt barn, som tolkar kan medföra
risk för bland annat familjekonflikter.
Tolkservicen är mycket eftersatt. Dels saknas till-
syn och kvalitetskontroll, dels sparar ofta kommuner,
landsting och stat pengar kortsiktigt på att inte anlita
tolkar. Auktoriserad tolkservice och kvalificerade
översättare måste finnas att tillgå för att missförstånd
med allvarliga konsekvenser inte ska uppstå. Det är
därför inte motiverat att avvakta resultatet av den
pågående utredningen om tillsyn över tolkförmed-
lingar. Med hänsyn till de brister som råder inom
området förutsätter jag att regeringen snarast ser till
att auktoriserad tolkservice med god kvalitet finns lätt
tillgänglig.
Att kunna förstå och uttrycka sig är A och O för
att kunna tillvarata sina rättigheter och veta om sina
skyldigheter i ett samhälle. Kan man inte språket
släpps man inte heller in i landets samhällsgemen-
skap. Därför måste språkundervisningen vara ett
högprioriterat område. Att snabbt lära sig tala det nya
språket är en snabb väg in i det nya samhället. Miljö-
partiet anser att en kraftigt förbättrad och mer indivi-
dualiserad sfi-undervisning som kombineras med
praktik är en viktig del för att förbättra språkkunska-
perna för de nya som kommer till Sverige.
Vi anser att diskrimineringen måste förebyggas
och motverkas inom alla områden och på olika nivåer
i samhället. De olika rättighetsombudsmän som i dag
finns gör ett viktigt arbete med att påtala när diskri-
minering av olika slag sker. Genom en samlad lag-
stiftning, som nu delvis är på väg, skulle rättig-
hetsombudsmännen kunna arbeta mer tillsammans.
Genom att stödja inrättandet av regionala kontor blir
arbetet mot diskriminering mer effektivt.
Vi har länge drivit kravet att tydliga antidiskrimi-
neringsklausuler ska införas vid alla offentliga upp-
handlingar. Miljöpartiet anser att antidiskrimine-
ringsklausuler bör vara obligatoriska vid offentlig
upphandling.
Människor med utländsk bakgrund och befolk-
ningen i övrigt behöver större möjligheter att mötas
på lika villkor och förmedla kunskap om varandra i
ömsesidighet och samverkan. Då behövs insatser och
förändringar inom olika områden i samhället, exem-
pelvis inom skolan, arbetslivet och inte minst genom
att ge konstnärer och kulturskapare i övrigt större och
bättre förutsättningar för möten.
Miljöpartiet anser att det är viktigt av såväl demo-
kratiska som rättvise- och kvalitetsskäl att även män-
niskor med utländsk bakgrund finns med i de beslu-
tande församlingarna i samhället. Det vilar ett stort
ansvar på oss politiska partier att förändra strukturer-
na och arbetsformerna så att även människor med
utländsk bakgrund känner sig välkomna att påverka.
För att få flera människor med utländsk bakgrund att
engagera sig i politiken måste de politiska partierna,
staten, landstingen, kommunerna och andra offentliga
och centrala institutioner föra en politik som tar hän-
syn även till dessa gruppers vardag och livsvillkor.
Medborgarskapet har en grundläggande betydelse
för människors möjligheter att påverka och för käns-
lan av tillhörighet till samhället. Medborgare ska
behandlas lika och neutralt. Därför kräver vi en änd-
ring av grundlagens uppdelning av medborgarna.
Exempelvis kan enligt nuvarande lag en svensk med-
borgare inte bli minister om han eller hon inte dess-
utom har varit svensk medborgare i minst tio år. Vi
menar att den regeln är diskriminerande och vill där-
för ta bort den. Vi anser att kravet på svenskt med-
borgarskap vid tillsättningar ska begränsas väsentligt
och omfatta betydligt färre anställningar och tillsätt-
ningar.
Vi vill underlätta för de utländska medborgare
som bor i Sverige att erhålla svenskt medborgarskap
och vill därför ändra dagens krav på fem års folkbok-
föring i Sverige till tre år. Vi anser att alla barn som
föds i Sverige ska ha rätt till svenskt medborgarskap
utan något krav på tidsvillkor. Det finns i lagen inget
som talar emot dubbelt medborgarskap.
Sysselsättningen i sig har lyfts fram som nyckeln
till integrationsarbetet. Miljöpartiet anser däremot att
ett effektivt motverkande av diskriminering är nyck-
eln till integration. Det offentliga måste visa med
kraft att de som är utsatta för diskriminering kan
räkna med att de, om de skaffar den utbildning och
kunskap som behövs, inte kommer att bli utsatta för
diskriminering. Man måste få lika behandling i det
svenska samhället.
Miljöpartiet anser att större skadestånd ska kunna
utdömas till arbetsgivare som diskriminerar och att
mångfaldsplaner ska krävas av alla arbetsgivare med
mer än tio anställda. Företag dömda för diskrimine-
ring ska genom antidiskrimineringsklausuler få sina
offentliga avtal upplösta. Vi anser att det även ska
anses som brott mot yrkesetiken och därför ska såda-
na företag uteslutas från offentlig upphandling.
Arbetsförmedlingarna bör vidare öka sin kompe-
tens om det mångkulturella samhället. Facket måste
ge mer uppmärksamhet åt det etniska förtryckets
karaktär, utarbeta strategier för mångfald och priorite-
ra kampen mot diskriminering.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 13.
Miljöpartiet vill se ett samhälle där det finns plats för
alla och där alla har samma rättigheter, möjligheter
och skyldigheter.</pre><pre>Anf.  111  ANITA JÖNSSON (s):
Fru talman! Betänkandet som vi ska ta ställning
till i dag gäller ett antal motioner inom integrations-
politiken. Motionerna berör en del av de frågor som
vi diskuterade för inte alltför länge sedan när vi be-
handlade skrivelsen om integration. Det är bland
annat mål och grunder för integrationspolitiken, in-
troduktion för nyanlända invandrare, utvecklingen i
storstadsregionerna, etnisk diskriminering och kvin-
nor och flickor med utländsk bakgrund.
För oss socialdemokrater står dessa frågor högt på
den politiska agendan, och i regeringsförklaringen är
en av mandatperiodens viktigaste uppgifter att minska
invandrarnas utanförskap.
Integrationspolitiken är långsiktig och berör alla
samhällsområden, till exempel arbetsmarknaden,
utbildningen, hälso- och sjukvården, boendet och
kulturen. Att insatser sker inom de här politikområ-
dena är av avgörande betydelse för att de integra-
tionspolitiska målen ska uppnås.
Enligt utskottets mening är en förutsättning för att
vi ska nå de här målen en generell politik som ger
lika möjligheter för alla och som även förmår att ta
till vara allas erfarenheter, kunskaper och kvalifika-
tioner. Det sker stora satsningar på nationell nivå
inom arbetsmarknadspolitiken och inom utbildnings-
politiken. Det handlar om validering och att ta till
vara och utveckla den kompetens som den invandrade
har med sig från sitt forna hemland. Språnget är en
satsning för att minska arbetslösheten bland invand-
rade akademiker. Det har gett goda resultat. 71 % av
de som är färdiga med sin utbildning hade arbete efter
90 dagar.
Högskolan kan öppnas för fler. Det har tillsatts en
rekryteringsdelegation som sammanlagt har 120 mil-
joner att fördela under tre år för mångfald i högsko-
lan. För någon vecka sedan beviljades 23 miljoner till
totalt 29 projekt som drivs vid högskolor, folkhög-
skolor, komvux och gymnasieskolor. Det gäller att
vässa diskrimineringslagstiftningen. Vi har nu på vårt
bord här i riksdagen en proposition som innebär att
ett effektivt skydd mot diskriminering införs även
utanför arbetslivet. Det gäller att satsa på språkför-
skolor och modersmålsundervisning, att individuali-
sera introduktionen och att utveckla sfi-utbildningen.
Men det räcker inte. Vi måste bli bättre på att i varda-
gen och på våra arbetsplatser ta till vara allas vilja
och förmåga att delta i arbets- och samhällslivet.
Integrationsverket presenterade häromdagen sin
rapport om integration, och den speglar hur utveck-
lingen varit inom framför allt arbete, utbildning, bo-
ende och introduktion.
Det är positivt att alltfler med invandrarbakgrund
får arbete. Den ökning i sysselsättning som vi har sett
i slutet av 90-talet har varit större för utrikes födda än
för inrikes födda. Därmed finns tecken på en hållbar
förbättring på arbetsmarknaden för dem som är födda
utomlands. För första gången på närmare tre decenni-
er har Sverige chans att åstadkomma en fortsatt ökad
sysselsättning för utrikes födda i ett läge där syssel-
sättningskurvorna för dessa invånare sedan några år
tillbaka redan visat en positiv utveckling.
De skillnader vi ser i dag på arbetsmarknaden är
till stor del resultatet av olika former av diskrimine-
ring. Diskrimineringen i sin tur är ofta ett resultat av
normer, regler, strukturer och förhållningssätt som
stänger ute. Och den kan ofta vara oreflekterad eller
bero på informationsbrist. Vi måste våga se och er-
känna det.
För att minska diskrimineringen är det viktigt att
vi blir medvetna om vad vi gör som stänger mångfal-
den ute. Det är därför spännande och hoppingivande
att läsa om alla de insatser som görs runtom i Sverige
i dag för att möta de nya svenskarna. Låt mig ta några
exempel, för det är de som måste spridas som ringar
på vattnet för att snabba på en god utveckling.
I Göteborg görs en medveten aktiv rekrytering av
invandrade med olika ursprung för att underlätta för
dessa att gå från arbetslöshet till jobb. De får en kva-
lificerad utbildning i fastighetsskötsel som i sin tur
ger möjlighet till arbete. Genom mina handlingar vill
jag inspirera andra, säger mannen bakom initiativet.
Länsstyrelsen i Stockholm har fått ett internatio-
nellt pris, läser jag i Statsanställdas tidning. Där ar-
betas aktivt med mångfald, och för detta har man fått
en internationell utmärkelse, en bronsmedalj.
Vad har då länsstyrelsen gjort? Man har omarbetat
rekryteringspolicyn så att mångfalden finns med när
någon anställs, uppmärksammat mer dem som har ett
utländskt namn, sett till att ge högskoleutbildade med
utländsk bakgrund praktikplatser, utbildat chefer och
utbildat 25 mångfaldsambassadörer, haft föreläsning-
ar och kurser. Det handlar bland annat om att ändra
attityder. Länsstyrelsen går nu vidare och har slutit ett
samarbetsavtal om utbildning med Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering.
Vidare inleds nu en samverkan med Svenskt Nä-
ringsliv kring hur invandrare som står utanför ar-
betsmarknaden ska kunna få arbete.
Tyvärr finns det fortfarande alltför många företag
som saknar mångfaldsplaner. Det är en viktig uppgift
för både arbetsgivare och lokala fackklubbar att ta itu
med. Därför är det viktigt att arbeta för ökad infor-
mation och att aktivt stödja det mångfaldsarbete som
redan sker på våra arbetsplatser i dag.
När det gäller introduktionen av nyanlända in-
vandrare kan vi se en positiv trend. Integrationsverket
har i en delrapport bedömt att utvecklingen av nyan-
lända invandrares introduktion är på rätt väg. Intro-
duktionen har blivit mer individualiserad och mer
inriktad på arbetslivet. Alltfler av de kommuner som
använder sig av introduktionsersättning gör det på ett
sätt som innebär att det blir tydligare för individen att
målet med introduktionen är att han eller hon snabbt
ska komma ut i arbetslivet och kunna försörja sig
själv.
När det gäller storstadspolitiken kan en positiv ut-
veckling noteras i stadsdelar med lokala utvecklings-
avtal. Årsrapporten visar att både arbetslösheten och
socialbidragstagandet minskar i de stadsdelar där
storstadsavtal har ingåtts. Haninge kommun, som är
en av de kommuner som har ett avtal, pekar på att
storstadsarbetet har varit framgångsrikt i Jordbro.
Några exempel: Den öppna arbetslösheten har sjunkit
i Jordbro så att den nu ligger under riksgenomsnittet.
Andelen socialbidragstagare har minskat. De natio-
nella proven i svenska i årskurs 5 har visat på en
stadig förbättring under de senaste fyra åren. Resul-
tatet ligger faktiskt över kommungenomsnittet.
Med tanke på debatten i kammaren i dag tycker
jag att det är viktigt att vi nu koncentrerar oss på det
vi gör bra och på vad vi kan göra ännu bättre i integ-
rationspolitiken. Vi ska nu i det fortsatta arbetet ta till
oss all den kunskap som bland annat Integrationsver-
ket har presenterat i sin rapport och utifrån den fort-
sätta det trägna och långsiktiga arbetet som just integ-
ration innebär.
Låt mig till sist kommentera reservationerna om
att införa språktest för att erhålla svenskt medborgar-
skap. Jag kan konstatera att Folkpartiet för första
gången här har en reservation, precis som Moderater-
na. Svenska språket är en viktig nyckel till delaktig-
het och inflytande i det svenska samhället. Där är vi
helt överens. Självklart ska människor som bor i
Sverige permanent kunna tala svenska. Frågan är på
vilket sätt man lär sig bäst.
Jag tror att det i första hand handlar om att männi-
skor med utländsk bakgrund måste släppas in i det
svenska samhället. Med jobb åt alla och genom att
bryta uppdelningen i boende och utbildning bidrar vi
till integration. För att lära sig svenska måste man
övas i språket av grannar, skolkompisar eller arbets-
kamrater. Vi behöver också förbättra svenskundervis-
ningen för invandrare. De hinder som många med
utländsk bakgrund möter, till exempel segregation
och diskriminering, löser man inte bäst med språktest.
De som har invandrat till Sverige och fullt ut vill
delta i samhället genom att bli svenska medborgare
ska kunna göra det utan onödiga hinder. Samhällets
utgångspunkt måste vara att alla invandrare av egen
fri vilja gör det bästa utifrån sina förutsättningar för
att förvärva kunskaper i det svenska språket, och det
ska inte blandas ihop med rätten till medborgarskap.
Jag tycker att förslaget om att införa språktest för att
erhålla svenskt medborgarskap är ett omotiverat,
omodernt förslag, som Moderaterna länge var en-
samma om att driva i riksdagen och som Folkpartiet
nu har hängt på.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän-
kande SfU7 och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  112  BIRGITTA CARLSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Nästan alla som har deltagit i debat-
ten har lyft fram frågan och betonat vikten av att så
många som möjligt så snabbt som möjligt kommer ut
i arbete. Genom arbete lär de sig svenska språket.
Anita Jönsson säger att det har blivit bättre, men
vi kan absolut inte säga att det är bra. Det finns en
alldeles för hög andel nya svenskar som finns utanför
arbetsmarknaden.
I dag låter vi oerhört många människor vistas år
efter år på förläggningar innan de får en möjlighet att
komma ut på svenska arbetsmarknaden. Att bara
finnas på en förläggning utan att ha något menings-
fullt att göra resulterar i att när man väl får sitt uppe-
hållstillstånd är man inte kapabel att ta ett arbete
därför att man har passiviserats så till den milda grad.
Alldeles för många nya svenskar befinner sig i den
situationen. Det räcker inte med de åtgärder som har
vidtagits. Det behövs mycket kraftfullare åtgärder för
att fler människor ska komma i arbete snabbare.
Centerpartiet vill att människor direkt när de
kommer hit ska få möjligheten att börja lära sig
svenska språket och dessutom delta i arbetspraktik
och finnas ute på arbetsplatser. Även om du inte får
stanna får du möjlighet att på ett helt annat sätt hålla
dig i form som människa än att bara vara passiv må-
nad ut och månad in och inte veta vilken framtid du
har framför dig.</pre><pre>Anf.  113  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag instämmer helt i att integrationen
ska börja från första dagen den invandrade kommer
till Sverige, och det har flera varit inne på i debatten.
Vi ska utforma introduktionen och tiden man väntar
på ett meningsfullt och bra sätt. En utredning sitter
och tittar över hela processen, och man ska lägga
fram förslag i september. Då får vi anledning att åter-
komma i frågorna.
Samtidigt måste jag reagera lite grann på talet om
att göra mer för människor att komma ut på arbets-
marknaden. Det verkar som att man blundar för den
diskriminering som finns på arbetsmarknaden. I In-
tegrationsverkets rapport påtalas starkt att om alla
komponenter som handlar om kön, ålder och utbild-
ning plockas bort blir den kvarstående anledningen
till att någon inte kommer in på den svenska arbets-
marknaden att arbetsplatserna inte öppnar dörren. Det
handlar om att komma från ett annat land.
Det är viktigt att vi har en stark diskriminering-
slagstiftning. Det är viktigt att vi tydligt medvetande-
gör att det handlar om att skapa mångfaldsplaner. Det
måste göras tydligt för arbetsgivare och arbetstagare
att en viktig resurs för ett sammanhållet bra svenskt
samhälle stängs ute.</pre><pre>Anf.  114  BIRGITTA CARLSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Där delar jag helt Anita Jönssons
åsikter. Jag nämnde i mitt anförande att alla individer
- myndigheter, företag, opinionsbildare - har ett stort
ansvar för att se till att vi förändrar de attityder som
finns i det svenska samhället. Vi behöver arbeta med
detta på alla nivåer.
Det skulle vara intressant att höra om Anita Jöns-
son har synpunkter på den fråga jag väckte i mitt
anförande om att flytta över frågorna till arbetsmark-
nadsutskottet i stället för att vara i socialförsäkrings-
utskottet. Det handlar i stor utsträckning om att dessa
människor är en resurs på arbetsmarknaden och inte
är några som tynger det sociala systemet, de stora
frågorna i socialförsäkringsutskottet.</pre><pre>Anf.  115  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Ibland blir jag lite konfunderad när
jag lyssnar på debatten. Man för fram en bild av att
vår integrationspolitik skulle handla om omhänderta-
gande. Vi har 1997 antagit en integrationspolitik som
klart och tydligt visar att vi måste ta till vara den
enskilde individens förutsättningar och möjligheter
utifrån det som man har med sig från det land man
kommer från.
Det har vi gjort i socialförsäkringsutskottet, sam-
tidigt som vi har sagt att det är alla de andra utskotten
som har det största ansvaret för att integrationspoliti-
ken kan genomföras. Det handlar om vad man gör
inom arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken,
kulturpolitiken och hälso- och sjukvården.
Utifrån den erfarenhet jag har tror jag inte, i fråga
om tydligheten vad gäller målen med politikområdet,
att det har någon betydelse om det ligger på det ena
eller andra utskottet. Det som är viktigt är att ständigt
påtala att alla utskott har det allra största ansvaret för
att vi ska nå de integrationspolitiska målen.</pre><pre>Anf.  116  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Anita Jönssons anförande föranleder
mig att ställa några frågor.
Till att börja med sade Anita Jönsson att vi nu för
första gången på decennier kommer att se en ökning
av sysselsättningsgraden för utrikes födda. Om jag
har läst integrationsrapporten rätt är det så att syssel-
sättningen bland utrikes födda och invandrare mins-
kar, precis som bland befolkningen som helhet. Det
vore spännande om Anita Jönsson hade andra siffror
och annan statistik än den officiella.
Det står i utskottsbetänkandet att vi ska jobba med
generella åtgärder. För någon vecka sedan kom Hans
Karlsson med ett förslag om att vi skulle ha särskilda
arbetsförmedlare för invandrargrupper. På vilket sätt
rimmar det med generella åtgärder enligt utskottsbe-
tänkandet?
Jag skulle också vilja ha svar på frågan varför den
bästa formen av validering är att låta en tjänsteman
sitta och granska olika kurser från olika länder. I
stället kunde vi införa det system som USA och
Frankrike har, där man kan tentera av och visa att en
kurs motsvarar svensk kvalitetsnivå.
Allra sist vill jag ställa en öppen fråga till Anita
Jönsson med anledning av att arbetskraftsinvandring-
en är aktuell: Delar Anita Jönsson den syn som Göran
Persson gav uttryck för i valrörelsen, nämligen att
arbetskraftsinvandring står i motsatsställning mot
integration?</pre><pre>Anf.  117  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller sysselsättningen bland
den invandrade befolkningen har den faktiskt ökat.
Däremot har den stagnerat. Vi kan se vad som händer
nu i början på 2000-talet i motsats till vad som hände
i början på 1990-talet. Då började arbetslösheten öka
lite, och det var framför allt de invandrade som drab-
bades. Nu ser vi att den här förändringen ger samma
effekt, oberoende av om man är utrikes född eller om
man är inrikes född. Jag tycker, precis som sägs i
rapporten, att det ger ett intryck av att vi kan fortsätta
en positiv utveckling.
När det gäller speciella behov kan jag ibland
tycka att det blir en konstig diskussion. Inom alla
politikområden gör vi ju saker som innebär att vi ser
att det finns brister, och så satsar vi speciellt på de
grupperna. Det kan handla om skolan, att man behö-
ver extra stöd för att lära sig läsa bättre, att man be-
höver bättre stöd därför att man inte klarar matemati-
ken så väl.
Det kan, precis som i arbetsmarknadspolitiken,
handla om att man ser att det är vissa människor som
har svårare än andra att komma in på den svenska
arbetsmarknaden, samtidigt som vi vet att det är en av
de bästa åtgärderna för att få en bra integration i sam-
hället. Då lägger man naturligtvis speciella resurser
under ett år, två år eller tre år för att vi ska få en mer
jämlik politik.</pre><pre>Anf.  118  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Till att börja med hör jag att Anita
Jönsson ändå backar från sitt huvudanförande, som
handlade om att vi för första gången på decennier
skulle se en stadig sysselsättningsökning bland män-
niskor med invandrarbakgrund. Nu säger hon att det
minskar lika lite som det minskar för folk som är
födda i Sverige. Vad som har hänt är att gapet finns
kvar men att sysselsättningen minskade under 2002
för människor med invandrarbakgrund. Den verklig-
heten måste vi ha klar för oss.
För det andra vill jag ha svar på frågan hur man
ser på arbetskraftsinvandring kontra integration. Jag
tillhör dem som tyckte att det var en mycket tråkig
debatt i valrörelsen. LO-tidningen, som är en del av
den socialdemokratiska rörelsen, kallade arbets-
kraftsinvandring för arbetsläger. Göran Persson gick
ut och ställde grupp mot grupp och sade att vi först
måste få in dem som är i Sverige på arbetsmarknaden
och sedan kan vi fylla luckor där vi har behov av
kompetens. Jag tyckte att det var problematiskt när
Margareta Winberg, som är vice statsminister, skrev i
sitt veckobrev: Tror du att det blir lättare för din son
att få ett arbete om vi öppnar upp för arbetskraftsin-
vandring? Den typen av motsättningar är lite tråkiga.
Därför skulle det vara intressant att höra Anita Jöns-
sons inställning.
Allra sist tycker jag att majoriteten borde ändra
det som står i utskottsbetänkandet om att det ska vara
generella åtgärder, om det ska vara selektiva åtgärder,
till exempel i enlighet med Hans Karlssons proposi-
tion.</pre><pre>Anf.  119  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! För mig innebär den generella politi-
ken att man i vissa lägen måste satsa på speciella
saker. För mig är det en generell politik. Vi har tydli-
gen olika syn på hur man ska fördela resurser till det
generella systemet, till exempel till arbetsmarknads-
politiken eller till utbildningspolitiken.
När det gäller arbetskraftsinvandring ska vi här i
kammaren om några veckor ha en diskussion om det.
Låt mig ändå kommentera det utifrån att det är integ-
ration som vi talar om i dag.
Jag tycker att en av de viktigaste uppgifterna i dag
är att vi sätter fokus på att alltför många människor
som finns i Sverige som är födda någon annanstans
står utanför den svenska arbetsmarknaden. De gör det
enbart på grund av att de är födda någon annanstans.
Då tycker jag att både arbetsgivare och fackliga orga-
nisationer måste bli mer öppna för de här människor-
na, innan vi börjar prata om att ha en arbetskraftsin-
vandring som handlar om att vara mer generell.
Utifrån de diskussioner som har varit de senaste
veckorna kan jag se att det är bra att ordentligt penet-
rera, till exempel genom en utredning, och se vad det
egentligen innebär om vi ska ha en generell arbets-
kraftsinvandring för dem som bor i Sverige i dag och
är utanför arbetslivet, för arbetsrätten, för dem som
aldrig kan välja att komma till Sverige på grund av att
de inte är välkomna därför att de inte platsar i de
önskemål som arbetsgivaren har om just den arbets-
kraften.</pre><pre>Anf.  120  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Anita Jönsson angav att diskrimine-
ring är ett av de allvarligaste skälen till att människor
som är födda i andra länder inte får jobb i Sverige. Av
särskilt intresse blir det då att det är staten som är den
arbetsgivare som är sämst på att anställa människor
som är födda just i andra länder. Av de flyktingin-
vandrare i Sverige som har jobb har 79 % jobb i fö-
retag och 18 % i offentlig sektor. Av dem som är
infödda har 67 % jobb i företag och 32 % i offentlig
sektor. Det är alltså nästan dubbelt så stor andel.
Då blir det intressant, om det är så att diskrimine-
ring är problemet. Därför vill jag fråga om Anita
Jönsson anser att staten diskriminerar vid sin anställ-
ning.
Det andra jag vill ta upp är säråtgärder. Jag tycker
nämligen att detta är djupt problematiskt. Regeringen
resonerar nu i termer av mångfaldsplaner. Man har
mål för hur andelen invandrade anställda ska utveck-
las i myndigheter. Detta ska redovisas i årsredovis-
ningar, och detta ska bygga på självidentifiering. I
nästa steg är Mona Sahlin ute och talar om positiv
särbehandling. Detta går ju inte ihop.
Jag anser att inget annat än att personliga egen-
skaper ska vara relevanta vid en anställning eller över
huvud taget vid bedömning av alla människor. Men
när staten legitimerar att bedömning av ursprung är
relevant och till och med kräver redovisning av och
hänsynstagande till ursprung, hur ska man då komma
undan att man har legitimerat att detta är en faktor att
ta hänsyn till?
Problemet är ju att om någon vill använda ur-
sprung som ett positivt skäl för att anställa någon
finns det andra som kommer att använda det på ett
negativt sätt. Jag vill inte ha ett samhälle där någon
legitimerar att ursprung är en relevant faktor vid an-
ställning.
Anita Jönssons tal om diskriminering slår hårdast
mot Socialdemokraterna själva. De ansvarar för sta-
tens verksamhet och för anställningar i den offentliga
sektorn. Vad vill ni göra för att komma till rätta med
detta?</pre><pre>
Anf.  121  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! När jag tog del av rapporten från In-
tegrationsverket fick jag inte den information som
Sten Tolgfors lämnar här. Där står det tvärtom, att
diskriminering är lika fördelad över hela arbetslivet.
Det finns tyvärr lika mycket diskriminering inom det
privata näringslivet som inom den offentliga verk-
samheten.
Jag sade tidigare att vi måste bli mycket bättre på
att medvetandegöra oss själva i de fastställda struktu-
rerna och normerna och se att vi stänger ute vissa
människor.
Men när det gäller det här med personliga egen-
skaper måste jag ställa en fråga till Sten Tolgfors. Om
man skalar av alla personliga egenskaper - ålder, kön,
utbildning, antal år i arbetslivet - kan man ändå se att
den som är född i ett annat land har inte samma möj-
lighet till tillträde på arbetsmarknaden som den som
är född i Sverige. Är det då verkligen de personliga
egenskaperna som ligger till grund för detta? Nej, för
mig handlar det om diskriminering.</pre><pre>Anf.  122  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Anita Jönsson gör sig skyldig till en
annan paradox. Hälften av de parametrar som hon
räknar upp har ju inte med personliga egenskaper att
göra. Det är inte en personlig kvalitet att vara vare sig
man eller kvinna, 50 eller 30 år eller vara född i det
ena eller det andra landet. Det är en grupptillhörighet
och en kvotgrupp, och det är någonting helt annat.
Jag försöker att säga att det bara är saker som utbild-
ning, motivation, drivkraft, erfarenhet, engagemang
som är personliga egenskaper. Det är det enda som
ska vara relevant vid ett anställningsförhållande.
Anita Jönsson visar att hon inte ens har förstått
problemet. Vi är några stycken som här i kammaren
under tidigare år har redovisat att staten är den ar-
betsgivare som har störst problem med att värdera
egenskaper hos personer med annorlunda bakgrund
jämfört med dem som man är van vid att anställa. Det
är möjligt att Anita Jönsson inte har fått information
om detta trots att det ingår i de rapporter som vi alla
kan ta del av.
Om det nu verkligen är så - som vi några stycken
här brukar påstå - att staten är för dålig på detta, vad
avser Socialdemokratin att göra åt saken?
Jag har i flera år i riksdagen hänvisat till under-
sökningar om internationellt adopterade. De har mer
tydligt än någon annan undersökning visat att just
ursprung ibland används diskriminerande. Man har
samma uppväxtvillkor i samma sorts familjer, man
har gått i samma skolor, men ändå finns det en skill-
nad i hur det går i livet och på arbetsmarknaden.
Jag har alltså uppmärksammat detta länge. Men
till skillnad från Socialdemokraterna tror jag att det
enda som man kan göra är att kräva respekt för att det
är egenskaper och kvaliteter som är det enda som ska
vara relevant och som politiken ska legitimera som
skäl vid anställning och annat. Anita Jönsson ser inte
ens skillnaden mellan kvotgruppstillhörighet och
egenskaper.
Avslutningsvis: Vad vill Socialdemokraterna göra
för att staten bättre ska få upp ögonen för olika kva-
liteter och egenskaper och för att man ska glömma
detta med kvotgruppstillhörigheter som sedan ska
redovisas i olika planer och årsredovisningar, vilket
sedan leder till positiv särbehandling och andra pro-
blem därför att man legitimerar kvotgruppstillhörig-
het som relevant i sammanhanget?</pre><pre>Anf.  123  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är Sten Tolgfors
som inte har sett problemen. Han talar aldrig om att
det finns en strukturell diskriminering inom arbetsli-
vet, utan han talar om andra saker. Det tycker jag är
allvarligt. Det finns ett klart och tydligt samband.
Svenskt arbetsliv är dåligt på att släppa in den mång-
falden med alla de personliga kvaliteter som den kan
tillföra arbetslivet.
När det gäller statens ansvar har man gjort väldigt
mycket för att uppmärksamma myndigheterna på att
de på ett mer aktivt sätt måste arbeta med dessa frå-
gor. I regleringsbrev och förordningar har man gett
uttryck för hur myndigheterna på ett bättre sätt ska
förhålla sig och utbilda för att öka mångfalden inom
deras egna verksamheter.</pre><pre>Anf.  124  SVEN BRUS (kd) replik:
Fru talman! Anita Jönsson tar upp några positiva
exempel på hur sysselsättningen har ökat för invand-
rare. Hon nämner Jordbro och andra platser i vårt
land. Låt oss glädja oss över dessa goda exempel,
men trots allt kvarstår en verklighet där var femte
utlandsfödd är beroende av socialbidrag och varannan
saknar ett arbete.
På det här område finns det dessutom ett i ordets
rätta bemärkelse mörkertal. Vi vet att alltför många
invandrare hänvisas till en svart arbetsmarknad.
Här i dag har vi haft en liten diskussion om i vil-
ket utskott som dessa frågor hör hemma. Jag håller
med Anita Jönsson om att de berör många utskott och
många politikområden, till exempel skattepolitiken.
Tillsammans med andra partier har vi kristdemo-
krater förordat avdragsrätt för hushållstjänster för att
man ska kunna göra en arbetsmarknad som redan
finns vit. Det skulle kunna innebära arbetstillfällen
och en helt annan social trygghet än vad som är fallet
i dag.
Jag skulle vilja att Anita Jönsson kommenterade
det förhållandet att så många invandrare genom det
skattesystem som vi har i dag är hänvisade till den
svarta arbetsmarknaden.</pre><pre>Anf.  125  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller de invandrades kom-
petens och möjlighet att delta på den svenska arbets-
marknaden är ett av problemen att de arbetar inom
yrken som inte motsvarar den utbildning som de har.
Problemet är inte det som Sten Tolgfors anger, utan
det är precis tvärtom. Många människor har en bra
utbildning från sitt hemland, men de får inte möjlig-
het att jobba inom dessa yrken i Sverige. För att de
ska kunna kvalificera sig och arbeta inom sitt yrke på
den svenska arbetsmarknaden är det viktigt att satsa
på validering och på speciella kurser för att de inte
ska behöva att göra om hela sin utbildning.</pre><pre>Anf.  126  SVEN BRUS (kd) replik:
Fru talman! Jag är beredd att instämma i varje ord
i det som Anita Jönsson sade, men det var ju faktiskt
inte något svar på min fråga. Det här är en sida av
verkligheten, och jag instämmer helhjärtat i Anita
Jönssons beskrivning. Men min fråga var: Finns det
något som vi kan göra ytterligare för att göra den
svarta arbetsmarknad som många invandrare i dag är
hänvisade till vit med alla de skyddsnät och all den
trygghet som det skulle innebära? Det var det som var
min fråga och jag ställer den en gång till.</pre><pre>Anf.  127  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi har
en hög skattemoral i det svenska samhället och att vi
är medvetna om att när det skapas svarta marknader
undanhålls skattepengar till den gemensamma välfär-
den.
Jag tror inte att den här typen av åtgärder är det
bästa sättet att integrera människor som kommer till
Sverige. Jag förordar en mer kunskapsövergripande
insats. Det handlar om att lära sig om det svenska
samhället och att kvalificera sig för en utbildning för
att på det viset kunna gå vidare.</pre><pre>Anf.  128  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Vi diskuterar i dag ett av våra absolut
största problem, den bristande integrationen av män-
niskor som kommer till vårt land.
Segregationen består och till och med förvärras.
Efter valet i höstas framträdde ledande kommunalpo-
litiker i ett par av våra storstäder, Göteborg och Mal-
mö, och talade om att situationen var sådan att man
såg det som svårt att ta emot flyktingar.
Flera hundratusen invandrare har enligt undersök-
ningar stora problem med det svenska språket. 40 %
av dem som har genomgått utbildning i det svenska
språket har svårt att läsa löpande text. Det är några
uppgifter som bekymrar oss som är intresserade av en
bra integration i vårt land.
Vi vet nog alla att de två viktigaste sakerna för att
man ska kunna integreras i ett land som man inte är
uppvuxen i är arbete och språket. Arbete är förstås
viktigt för att kunna försörja sig själv, för att kunna
träffa och umgås med dem som från början bott i
landet och på det viset på ett bra sätt ta till sig språ-
ket. Men även språket i sig självt är viktigt. Det be-
hövs inte någon längre utläggning för att belägga att
om man kan språket i det främmande landet, kommer
man lättare att kunna integrera sig i det, kunna påver-
ka och själv få inflytande och på det viset bli en med-
borgare, oavsett om man är formell medborgare eller
inte.
Viktigt för detta är sådana saker som Erik Ullen-
hag tog upp tidigare i den här debatten, sådant som
arbetsgaranti. Det är också viktigt att se till att vi ser
över språkkravet hos vår arbetsförmedling. Det är
nämligen väldigt många av våra invandrare som inte
betraktas som anställningsbara, för att använda det
uttrycket, därför att de inte behärskar det svenska
språket.
På den punkten handlar det, fru talman, alltså om
att ställa minskade språkkrav för att människor så fort
som möjligt ska kunna komma ut i samhället, kunna
försörja sig själva, kunna komma i kontakt med be-
folkningen och på det viset också lära sig svenska.
Det handlar om att se till att undervisningen i
svenska blir bättre. Vi har i olika sammanhang före-
slagit vad vi har kallat för en sfi-peng, det vill säga att
man ska kunna välja var man vill få sin utbildning. Vi
har kritiserat att man har haft en så oflexibel utbild-
ning, det vill säga att människor, oavsett vilken kun-
skap de har, har fått likartad utbildning. Vi tycker att
det är bra som nu har skett, att man har ordnat flera
kursplaner i stället för en kursplan. Det som skedde i
somras med tre kursplaner är ett steg i rätt riktning,
och vi välkomnar det.
Vi är, som jag har sagt, fru talman, bekymrade
över utvecklingen i vårt land. Det var ett av skälen till
att vi i mitten på sommaren tog fram en rapport om
integrationspolitiken, en rapport som heter En ny
integrationspolitik. Första sidan i rapporten inleds på
följande vis: "Sverige behöver fler invandrare, inte
färre. Därför ska vi bedriva en human flyktingpolitik
och även öppna för arbetskraftsinvandring. Men utan
en bättre integration kommer det inte att fungera.
Arbete är nyckelordet. Ingen som kan försörja sig
själv ska leva på bidrag."
Det som fick mest uppmärksamhet i den här rap-
porten, som innehöll många, många krav, var ett
förslag om att vi i normalfallet skulle ställa krav på
någorlunda kunskaper i det svenska språket för att få
medborgarskap. Detta krav har funnits tidigare i vårt
land. Det försvann i slutet på 70-talet. Många andra
länder har det kravet. Vi har tittat på ett antal länder
och funnit att drygt 30 av ca 45 undersökta länder har
det kravet.
Forskare i vårt land, exempelvis Mátyás Szabó,
som har tagit fram en rapport som heter Vägen till
medborgarskap, har pekat på att medborgarskapet
kan vara ett hjälpmedel i integrationsprocessen. Att
ställa krav på kunskaper i svenska kan enligt honom
vara en viktig faktor. Kunskaperna i svenska måste
tidigare ha haft en nyckelroll i integrationsprocessen.
Det insåg man förr, säger han, när man efterlyste
dokumenterad färdighet i svenska. Och han pekar på
ett antal olika skäl för att man på det viset ska kunna
stimulera till att lära sig det svenska språket.
Det finns också andra som delar den uppfattning-
en. Exempelvis huvudsekreteraren i Medborgar-
skapsutredningen i slutet på 90-talet, Lennart Strinäs,
kommenterade under valrörelsen att han tyckte att
detta var en god tanke. Förra generaldirektören i
Invandrarverket, Berit Rollén, lyfte fram det under
sin tid. Och flera andra tycker att det är ett bra krav.
Som alla vet blev det en hård debatt, framför allt i
valrörelsen, om de här kraven. Det var i några sam-
manhang hårda angrepp, bland annat från en del soci-
aldemokrater. Detta lättades en bit in i valrörelsen,
när statsministern själv i olika sammanhang började
säga att han inte hade några svårigheter med kravet.
Dock tycks det inte ha påverkat behandlingen här i
riksdagen.
Jag har, fru talman, full förståelse för att man kan
ha olika uppfattningar på den punkten. Från vår sida
har vi tidigare varit tveksamma till språkkravet. Vår
representant i Medborgarskapsutredningen i slutet på
90-talet tyckte för sin del att man skulle ha det, men
lyckades inte övertyga partigruppen här i riksdagen
om det. Men i samband med att vi har försökt inven-
tera alla tänkbara medel för att förbättra integrationen
i vårt land har vi för vår del stannat för att det här bör
finnas med bland övriga medel för att stimulera till
integration i vårt land och till kunskaper i det svenska
språket, med den betydelse det har för integrationen.
Vår integrationspolitik och flyktingpolitik inne-
håller sådana saker som en human flyktingpolitik.
Den innehåller en jobbgaranti. Den innehåller en
mycket mer positiv syn på arbetskraftsinvandringen.
Det kom till uttryck så sent som i går när fem partier i
utskottet kunde komma överens om en mer positiv
syn på arbetskraftsinvandringen - något som två
andra partier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet,
inte ville ansluta sig till.
Fru talman! Medborgarskapet bör användas för att
stimulera till att fler lär sig svenska och på det viset
kan integreras i vårt samhälle. Det är ett av många
medel. Man ska ha goda skäl för att avstå från medel
som kan ha betydelse för detta viktiga mål.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 15.</pre><pre>Anf.  129  ANNE-MARIE EKSTRÖM (fp):
Fru talman! I många kulturer har männen en do-
minerande roll. När vi diskuterar integration gör vi
det ofta ur en manlig synvinkel, vilket Kalle Larsson
för en stund sedan snuddade vid. Vi glömmer bort de
kvinnor som i många fall har dålig kontakt med det
svenska samhället. Även Integrationsverket har upp-
märksammat det i sin rapport som kom i förra veck-
an, vilket flera har nämnt här.
Ofta pratar vi om att invandrarföreningar ska vara
delaktiga i integrationen. Men då glömmer vi att
invandrarföreningar ofta domineras av män. Idrottsfö-
reningar, som är en arena som kan bidra till en bra
integration, är också en till stor del manlig värld. Jag
vill därför prata lite om integrationen ur ett kvin-
noperspektiv, och särskilt då om hur viktigt språket
är.
Många kvinnor, naturligtvis inte alla, får inte
samma möjlighet som männen att göra sin röst hörd.
Och många kvinnor är hänvisade till att stanna hem-
ma och sköta hemmet. Många är lågutbildade och har
få möjligheter att få ett arbete. Isoleringen i hemmet
gör att man har färre möjligheter än männen att träffa
svenskar och på så sätt lära sig svenska.
För att stimulera kvinnorna att lära sig svenska är
det därför otroligt viktigt att undervisningen som ges i
svenska för invandrare är bra. Detta har nämnts tidi-
gare. Hittills har undervisningen i svenska för invand-
rare gett dåliga resultat, vilket också påpekas i Integ-
rationsverkets rapport som kom i förra veckan, och då
är det fråga om både män och kvinnor som fick uppe-
hållstillstånd 1997. Sex av tio gick fortfarande på sfi
efter tre år, och många hade inte ens blivit inskrivna i
svenskundervisningen. Och situationen för enbart
kvinnor är ännu sämre.
Det är förbättringar på gång i svenskundervis-
ningen. Från och med år 2002/03 gäller en ny kurs-
plan för svenska för invandrare med olika nivåer. I
Integrationsverkets rapport finns också förslag om
hur man ska kunna förändra undervisningen, till ex-
empel en individanpassad och flexibel svenskunder-
visning med anknytning till arbetslivet.
Det är otroligt glädjande, och det är precis det
som Folkpartiet har förespråkat i flera år. Det är bra
att det är fler som har kommit underfund med detta.
Vi har talat om en undervisning anpassad till vars och
ens egna förutsättningar och om att individen själv
ska kunna vara med och påverka. Analfabeter och
högskoleutbildade ska inte undervisas i samma grupp.
Arbete och språkstudier ska gå hand i hand. Även
hänsyn till traumatiska upplevelser och till ålder
måste tas.
Kvinnorna har ofta annorlunda förutsättningar.
Ansvaret för hem och barn, och i många fall låg ut-
bildning som nämndes nyss, bidrar till att man måste
ta särskild hänsyn till kvinnorna. För att underlätta att
även de här kvinnorna ska lära sig svenska måste man
hitta alternativ. Ett exempel som jag kan nämna, som
finns i min hemkommun, är att man lägger undervis-
ningen i nära anslutning till det område som kvinnor-
na bor i, där också barnen kan gå på dagis. I samband
med svenskundervisningen praktiserar man också på
en arbetsplats i närheten. Sådana här exempel behövs
det på fler håll.
Jag har ett annat exempel som också kommer från
min hemkommun Borås. Där har man grupper med
kvinnor som absolut inte har klarat av den ordinarie
sfi-undervisningen och som ingen trodde skulle ha en
chans att komma ut på arbetsmarknaden. Men efter
ett halvår är de ute på praktikplats. Några har till och
med fått erbjudande om anställning.
Den här undervisningen anordnas av en annan
aktör än den vanliga, kommunalt styrda, sfi-
undervisningen. Man har utgått från kvinnornas egna
förutsättningar, och undervisningen har varit upplagd
på ett annorlunda sätt. Kvinnorna har fått ett helt
annat självförtroende. De vågar ställa sig upp och
prata om sina önskemål, sina drömmar och sina tan-
kar om vad de vill ha ut av framtiden.
Jag var med på ett möte när de träffade hela
kommunstyrelsen i Borås. Var och en reste sig upp
och berättade och talade om: Det här vill jag. Det här
önskar jag. Jag vill ha ett jobb. Dessa kvinnor var
alltså utdömda från början. Lägger man upp under-
visningen på rätt sätt har alla en möjlighet att lära sig
svenska och att komma in i det svenska samhället.
Också i Integrationsverkets rapport ger man posi-
tiva exempel där man lyckats bra med introduktion
och svenskundervisning. Det är viktigt att man tar
lärdom av bra exempel. Det är också viktigt att man
tillåter olikheter. Alla behöver inte stöpas i samma
form. Det är dags att se det här från individens syn-
punkt i stället för titta ur ett fågelperspektiv med
mångfaldsplaner och styrning uppifrån.
Folkpartiet anser att det är otroligt viktigt att kun-
na prata och förstå enkel svenska för att man ska
kunna bli delaktig i det svenska samhället. Det gäller
förstås både kvinnor och män. Invandrarkvinnor som
jag mötte i valrörelsen hade mycket varierande
språkkunskaper. Många kunde inte svara på frågan
som de skulle rösta i valet eftersom de inte alls för-
stod vad jag sade. Jag vet inte heller om de röstade,
hur de röstade eller om de röstade som sina män - om
nu männen röstade. De kanske inte heller förstod. För
att få alla, både kvinnor och män, att känna sig delak-
tiga och vara med och påverka samhället, till exempel
i val, måste alla också kunna förstå och delta i diskus-
sionen.
För kvinnorna är det också viktigt med språkkun-
skaper i det dagliga livet så att de kan prata med sina
barns lärare, så att de kan utföra sina dagliga inköp,
så att de känner till sina rättigheter om de till exempel
blir förhindrade att leva det liv som de själva vill
leva. Det finns män i alla kulturer som misshandlar
och ser ned på kvinnor. Det är en myt att det är av-
gränsat till vissa invandrargrupper. Skillnaden är att
invandrarkvinnorna många gånger inte vet vilka rät-
tigheter de har och vart de ska vända sig om de blir
illa behandlade.
Folkpartiet har ett särskilt yttrande i det här be-
tänkandet som just handlar om invandrarkvinnors och
invandrarflickors rättigheter. Jag vill i det här sam-
manhanget påpeka hur viktigt det är att samhället i
övrigt på allvar tar itu med och motverkar kvinnoför-
tryck i alla former.
Folkpartiet vill ha en förbättrad svenskundervis-
ning, precis som även Integrationsverket har kommit
på. Det verkar som om en hel del andra också inser
att det är viktigt att man har en individualiserad un-
dervisning där man kombinerar med praktik på ar-
betsplats. Det är kunskap i svenska språket som är
avgörande för att man ska kunna bli delaktig i den
svenska demokratin. Det är något som i allra högsta
grad skulle gynna invandrarkvinnorna, som i dag
många gånger har sämre förutsättningar än männen
att komma bort från utanförskap och isolering.</pre><pre>Anf.  130  INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Tidigare i debatten frågade Erik Ul-
lenhag Kalle Larsson om han tyckte att Oxhagsskolan
i Stockholm var en fin skola. Jag har också tillhört
utbildningsutskottet, och jag kan instämma innerligt
med både Kalle och Erik om att det är en fantastiskt
fin skola. Det finns många fina skolor i storstadsom-
rådena som driver spännande utvecklingsprojekt.
Många gånger sker det med stöd av de satsningar som
görs inom ramen för storstadsprojektet.
Det som var allvarligt i Stockholm var att de bor-
gerliga partierna, med Folkpartiet i spetsen, spelade
rysk roulette med sfi. I stället för att verkligen satsa
på svenska för invandrare lät man den ideologiska
niten och privatiseringarna vara viktigare än kvalite-
ten på sfi-undervisningen. Det blev också så att sfi-
resultaten föll radikalt i Stockholm. Det är allvarligt
eftersom vi behöver förbättra, inte försämra, sfi:n.
Det är en av de viktiga nycklarna till integration och
utveckling.
Det finns i dag ett mycket starkt engagemang när
det gäller integrationsfrågorna i hela landet. Ett vik-
tigt skäl till det tror jag är att vi börjar få alltfler män-
niskor med utländska bakgrund i politiken. Det är
alltför få i det här huset, men ändå betydligt fler än
förra mandatperioden. Det är alltför få i kommunsty-
relser och fullmäktigeförsamlingar, men ändå betyd-
ligt fler än bara för några år sedan. Det är ett uttryck
för att det är på väg att hända något väldigt spännande
och viktigt i det svenska samhället.
I mitt hemlän har det bidragit till att vi har arbetat
väldigt mycket med integrationsfrågorna. Två frågor
har vi tagit upp i länsmotioner från socialdemokratin.
Den ena handlar om att det är väldigt viktigt att vi har
ett regionalt perspektiv i integrationsarbetet och att
det finns resurser för att arbeta på den regionala ni-
vån. Den andra frågan är att vi ska öka utrymmet för
riktade insatser i segregerade bostadsområden så att
vi också har ett utrymme att kunna göra satsningar
som dem som gjorts inom ramen för storstadsprojek-
tet i kommuner som Örebro, Växjö och så vidare.
Jag vill säga att jag har respekt för att utskottet
inte har bifallit motionerna, och jag tycker också att
det är både rimligt och riktigt att de frågor som vi har
väckt övervägs i de fortsatta diskussionerna när stor-
stadssatsningen ska gås igenom och när man tittar
vidare på organisationen av integrationsarbetet. Men
jag vill ändå ge några argument för de synpunkter vi
har fört fram.
Det första är att integrationsfrågorna tillhör det
här århundradets riktigt stora utmaningar för det
svenska samhället. Å ena sidan kan vi vara på väg
mot ett rikare Sverige där vi formar framtiden till-
sammans, vi många svenskar som har rötter i olika
delar av världen. Å andra sidan: Om vi inte bedriver
ett framgångsrikt integrationsarbete finns risken för
djupa klyftor och utanförskap.
Det finns två viktiga nycklar till integrationen.
Den första är arbetsmarknaden. Den andra är utbild-
ningen. Historien har visat oss att grupper som inte
släpps in på arbetsmarknaden lätt förloras i utanför-
skap. Utanförskapet drabbar den vuxne, men det slår
också mot nästa generation. Därför måste arbete åt
alla vara huvudfrågan i integrationsarbetet. det hand-
lar för de allra flesta om arbete på marknadens vill-
kor. För en liten grupp, många av dem har kommit hit
på äldre dar, handlar det också om arbete med stöd av
arbetsmarknadspolitiken.
Integrationsfrågorna ses ofta som storstadsfrågor.
Och visst är det relativt sett en betydligt högre andel
människor med utländsk bakgrund i Malmö än till
exempel i Lindesberg eller Askersund. Men det är
inte enbart en storstadsfråga. Segregerade bostadsom-
råden har vi tyvärr i städer som Örebro, Växjö och
Norrköping.
Behov av integrationsinsatser finns i mindre
kommuner som Hällefors, Lindesberg eller Arboga.
Storstadssatsningen är angelägen, men det är viktigt
att det finns resurser för att göra denna typ av spän-
nande insatser i hela landet, inte minst på skolområ-
det.
Det behövs också kunskap om integrationens för-
utsättningar i hela landet. Där spelar Integrationsver-
ket en viktig roll. Men jag tror att det vore av värde
om man övervägde att till varje länsstyrelse, som man
nu har i storstadslänen, ha en expertfunktion knuten,
precis som vi i dag har jämställdhetshandläggare, för
att inspirera arbetet på olika statliga myndigheter och
på kommunal nivå. Det finns i dag ett väldigt sug
efter kunskap om hur vi ska lyckas på integra-
tionsområdet.
Socialdemokratin i Örebro län ordnade i början på
januari en konferens om integration och arbetsmark-
nad. Vi vände oss till en ganska bred publik men var
inte alltför optimistiska när det gällde deltagande. Det
kom 200 deltagare. Många var från vårt eget parti och
från fackföreningsrörelsen, men det var också många
småföretagare och representanter för näringslivet i
länet - människor som representerar helt andra intres-
sen än dem arbetarrörelsen representerar. Gemensamt
för alla var att man upplevde integration som en av de
mest avgörande framtidsfrågorna. Det som var så kul
var att alla var beredda att ta dessa uppgifter på allvar.
På samma sätt börjar vi nu se en begynnande in-
sikt på skolområdet om att vi måste arbeta mer mål-
medvetet med integrationsfrågorna än man har lyck-
ats göra på en del håll i landet. Därför är jag glad och
stolt över att integration är en huvudfråga i den ut-
vecklingsplan för skolan som skolministern nyligen
lade fram. Han markerade att det nya Skolutveck-
lingsverket ska ha som sin första och kanske allra
viktigaste uppgift att stärka skolorna i de segregerade
bostadsområdena. Jag hoppas att det efter dagens
debatt ska kunna finnas förutsättningar för att få en
stark uppslutning från alla partier i riksdagen. Det här
är viktiga frågor.
Det finns också ett annat område där det krävs
uppslutning från alla partier i riksdagen, och det
handlar om insatserna för att minska väntetiderna för
asylsökande. Det är inget nytt problem. Det fanns
tidigt på 1980-talet. Det fanns under den borgerliga
regeringstiden. Det har funnits under socialdemokra-
tiska regeringar. Det fanns när Folkpartiet hade an-
svaret för invandrarpolitiken.
Det bottnar i att vi har ett komplicerat regelverk.
Vi behöver förenkla och förtydliga regelverket. Vi
kan till exempel långsiktigt inte ha det system med
möjligheter till förnyade ansökningar gång på gång
som slår så oerhört. Det slår hårt mot de enskilda,
som med stöd av sina advokater får hopp men vars
hopp ofta vänds till något negativt. Det är också sam-
hällsekonomiskt orimligt.
Fru talman! Jag vill tacka alla debattdeltagare för
en engagerad debatt, även om vi kan ha olika syn-
punkter i vissa av de delfrågor som styr integrations-
politiken.</pre><pre>Anf.  131  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Inger Lundberg för
möjligheten att prata om Oxhagsskolan och om Folk-
partiets skolpolitik i Stockholm. Det som hände på
Oxhagsskolan är inget resultat av storstadssatsningen.
Vad som genomfördes på Oxhagsskolan och ett antal
andra skolor i Stockholm var ett läsutvecklingssche-
ma, som gjorde att varje elev fick den tid hon eller
han behövde för att få med sig grunderna. Den som
behövde extra tid fick extra tid. Resultatet var att man
i motsvarande tredje årskurs hade 100 % godkända i
svenska på en skola med 70 % invandrarelever.
Min konkreta fråga är om den mycket starka kritik
som Socialdemokraterna tidigare har riktat mot den
skolpolitik som fördes i Stockholm som ett resultat av
Inger Lundbergs inlägg har förbytts i att man faktiskt
gillar att kunna ge varje elev den tid hon eller han
behöver på det sätt som gjordes i Stockholm.
I sfi-undervisningen i Stockholm försökte man
skapa möjlighet för att den som läser svenska för
invandrare ska kunna välja mellan olika utbildnings-
anordnare. På samma sätt har Folkpartiet tidigare
tagit strid för att alla elever ska kunna välja skola.
Man har mött mycket hårt motstånd från Socialde-
mokraterna, men i dag, om jag har förstått rätt, gillar
Socialdemokraterna friskolor. På samma sätt tycker
vi att den som är född utomlands ska ha möjlighet att
ha mer makt över sin tillvaro och inte bara styras av
politiska beslut.</pre><pre>Anf.  132  INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Förlåt, Erik Ullenhag, men läsut-
vecklingsschema är inget påhitt av 1990-talets Stock-
holmsborgare. Första gången jag hörde talas om läs-
utvecklingsschemat var på 1980-talet när jag besökte
en skola uppe i norra Värmland. Man har arbetat med
läsutvecklingsschema bland duktiga pedagoger i hela
landet i många år. Det tycker jag är bra. Det är viktigt
att barn har möjlighet att utvecklas i sin egen takt.
Det är därför individualisering av undervisningen är
ett så viktigt inslag i socialdemokratisk skolpolitik.
Vi har inte kritiserat borgerligheten för Oxhags-
skolan. Tvärtom. Det är en skola som väcker väldigt
mycket respekt bland både socialdemokrater och
folkpartister. Vad vi kritiserade borgerligheten i
Stockholm för var betygsintagningen till gymnasie-
skolan, som splittrade upp hela skolsystemet i Stock-
holm. Vi kritiserade med fog borgerligheten i Stock-
holm för att man inte satte kvaliteten före ideologise-
ringen av sfi. Man fick faktiskt en försämrad kvalitet
på sfi-undervisningen i Stockholm. Vi tycker att det
var mycket märkligt av ett parti som talade så starkt
om sfi i valrörelsen.</pre><pre>Anf.  133  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag kan ha följt svensk politisk debatt
på ett helt felaktigt sätt, läst fel tidningar och sett på
fel TV-apparater, men jag har ändå fått intrycket att
Thomas Östros haft en viss kritik mot hela den förda
skolpolitiken i Stockholm. Om man då ser ett antal
mycket goda resultat av den är det ju bra att Inger
Lundberg säger att man är för detta. Så är det gång på
gång i fråga efter fråga hos Socialdemokraterna. Man
backar in i framtiden. Man var emot friskolor. Man
var emot att tidsanpassa undervisningen när den dis-
kussionen fördes i Stockholm - det gällde i alla fall
Inger Lundbergs partikamrater i Stockholm. Man
sade att det var orättvist att ge en person extra tid
eller gå på sommarlovet. Det var orättvist att låta en
person få ett extra halvår i skolan. Det tyckte jag var
nödvändigt för att alla ska få med sig grunderna.
Jag ska ställa en mycket konkret fråga. Jag kan
villigt erkänna att det fanns brister i det som skedde
med sfi-undervisningen i Stockholm, men huvudfrå-
gan gäller om det är rimligt att den som kommer till
Sverige och ska läsa svenska ska få mer makt och
kunna välja mellan olika utbildningsanordnare eller
inte. Är Inger Lundberg i dag för eller emot den tan-
ken på att öka valfriheten även för människor som
kommer från andra länder?</pre><pre>Anf.  134  INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte på skolpengssystemet.
Jag tror inte på det när det gäller yngre ungdomar,
och jag tror inte på det när det gäller vuxenutbildning.
Jag tror inte att det ger det bästa resultatet i utbild-
ningen. Erfarenheterna från Stockholm visade också
det.
Jag vill också säga att jag är glad över att Erik
Ullenhag nu är klar över att läsutvecklingsschemat på
intet sätt var en borgerlig uppfinning på 1990-talet,
utan det är ett resultat av duktiga lärares pedagogiska
utvecklingsarbete.</pre><pre>Anf.  135  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! I Inger Lundbergs hemkommun Öre-
bro är kunskapssegregationen fullständigt monumen-
tal. Om man ser till andelen elever som går ut de
kommunala skolorna utan fullständiga betyg var det
för något år sedan en skillnad mellan 3 och 37 %.
Den skillnaden har sedan ökat, om jag har förstått
saken rätt.
Vem riskerar i högre grad arbetslöshet, utanför-
skap och bidragsberoende än den som aldrig ens får
körkortet i livet - inte minst genom brister i den
kommunala skolan? Får man aldrig chansen att ta
första steget på arbetslivets trappa får man inte chans
att ta några andra trappsteg heller. Vi behöver bättre
generella system. Vi behöver rätt att välja för alla,
individualisering av undervisning och profilskolor,
friskolor.
Mikaelsskolan i ett miljonprogramsområde i Öre-
bro inledde en mycket framgångsrik musikprofile-
ring. Elever började söka sig dit från hela staden. Då
stoppade Socialdemokraterna den profileringen. Re-
sultatet blev att verksamheten inte kunde utvecklas
längre.
När man talar med rektorer i Örebro, som Inger
Lundberg kommer ifrån, är det alldeles uppenbart att
problemet för dem inte är det som hon talar om. Att
bostadsområdena är segregerade i sig är inte en etnisk
fråga. I dessa områden bor dussintals nationaliteter,
och de är de minst segregerade inom Örebro. Det är
inte ett ursprungsproblem. Det som dessa har problem
med är barn till uppgivna, utanförstående, bidragsbe-
roende, arbetslösa och missbrukande föräldrar som
får noll stöd hemifrån. Där ligger deras problem, inte
det etniska, inte ursprunget, utan den sociala situatio-
nen.
Då ser man att kommunen har enorma problem att
hantera detta budgetmässigt och att ge tillräckligt
stöd.
Detta är den verklighet som Inger Lundberg an-
svarar för. Det är en monumental kunskapssegrega-
tion - 3-37 %. I vilket område du växer upp avgör
vilken utbildning du får och därmed förutsättningarna
för livet framöver. Det är fullständigt oacceptabelt.</pre><pre>Anf.  136  INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Som framgår av Sten Tolgfors inlägg
är både han och jag från Örebro. Jag ber kammaren
om ursäkt, men det får väl bli lite grann av intern
debatt.
Jag tror att det vore bra för Sten Tolgfors om han
inte bara läste tabeller utan också gick ut i verklighe-
ten. Det vore bra om Sten Tolgfors kanske åkte ut till
Brickebackens bostadsområde - som är ett bostads-
område med väldigt många barn och ungdomar med
utländsk bakgrund där många också har det jobbigt
socialt - och talade med lärarna där. Då skulle han få
höra hur man på några år har förbättrat resultaten,
från att 69 % av eleverna klarade målen i svenska,
engelska och matematik till att 85 % av barnen i dag
klarar dessa mål.
Kanske skulle Sten Tolgfors också åka ut och träf-
fa Mehdie Muhammed och de andra som arbetar med
att bygga nätverk mellan de somaliska familjerna,
som är många i Örebro, och skolan i Örebro. Då
skulle Sten Tolgfors se hur man arbetar i studiecirklar
tillsammans - lärare för att lära sig mycket om de
somaliska föräldrarnas villkor och de somaliska för-
äldrarna för att lära sig hur den svenska skolan funge-
rar.
Det händer väldigt mycket spännande och fint i
Örebro, Sten Tolgfors. Men det finns också sådant
som kommunpolitikerna i Örebro måste jobba med,
och det gör de. Det är därför som Örebro hör till de
kommuner i landet som har förbättrat sina resultat i
skolan på senare år.</pre><pre>Anf.  137  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag kan berätta för Inger Lundberg att
jag bor granne med Brickebackens skola. Det är min
grannskapsskola. Det var den som jag talade om i
mitt tidigare inlägg. Det var den rektorn, som jag
talade om, som berättade för mig att det inte är ett
etniskt problem utan att det är ett socialt problem.
Tala om politiskt självmål, Inger Lundberg. Det
handlar inte om det etniska som Socialdemokraterna
hela tiden fokuserar på. Det handlar om sociala fakto-
rer som är påverkbara. Det handlar om att vi tidigare
gett skolan alldeles för små ramar till en individuellt
anpassad undervisning. Det handlar om att Socialde-
mokraterna har strypt profilering som gör skolor
attraktiva. Det handlar om att Socialdemokraterna är
för stela i budgeteringen av skolan. Det innebär att
om skolan har en budget för 7 nyanlända 15-åringar
blir det jätteproblem när det plötsligt kommer 15.
Detta är vardagen, detta är verkligheten.
Jag vill också passa på att fråga Inger Lundberg
om en artikel som jag har i min hand med rubriken
"Svårt för invandrare att få jobb i Örebro län". Där
slår man fast att ett problem är bristande språkkun-
skaper, ett annat är bristande kompetens och ett tredje
diskriminering.
Jag har tidigare talat om att för mig har diskrimi-
neringen varit uppenbar under ett antal år, inte minst
sedan det började komma vetenskapliga rapporter
som visade hur adopterade från andra länder särbe-
handlas jämfört med sina syskon i samma familjer.
Men vad vill Socialdemokraterna göra åt detta? Soci-
aldemokraterna är ändå ansvariga. De resonerar här
precis som om de har upptäckt ett nytt problem och
som om de ensamma är mot det. Tvärtom har vi talat
om detta länge. Vi kräver att varje individ betraktas
just som en egen individ utifrån sina kvaliteter och
sina egenskaper och inte som en del av kvotgrupper.
Är Inger Lundberg beredd att till exempel sluta
tala om detta etniska ursprung hela tiden som något
slags automatisk orsak till segregation och se att det
handlar om livsförutsättningar som vi ger människor?
Det behövs en klassisk liberal frigörelsepolitik i
stora delar av det av dogmatism tyngda Sverige,
bland annat i de områden i Örebro som Inger Lund-
berg försökte tala om. Men hon visste inte varifrån
min exempel kom. Jag bor granne med den skola som
du talar om, Inger Lundberg. Det är min grannskaps-
skola där mina grannars barn går. Jag kan det områ-
dets förutsättningar. Frågan är: Kan Inger Lundberg
det?</pre><pre>Anf.  138  INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vet var Sten Tolgfors bor. Med
det verkar som om han inte riktigt har sett och lyss-
nat. Men det är också möjligt att vi utifrån olika ide-
ologiska utgångspunkter kanske tolkar verkligheten
på lite olika sätt. Vad som är sant, vad som är viktigt
och vad Sten Tolgfors ändå borde uppmärksamma är
den mycket kraftiga förbättring som man har gjort på
Brickebackens skola, och man har gjort den delvis
beroende på att extra resurser har satsats på skolan för
att möta de sociala bekymmer som finns i skolan,
sådana extra resurser riktade till de skolor som behö-
ver dem bäst som Moderata samlingspartiet på olika
sätt har bekämpat här i riksdagen.</pre><pre>Anf.  139  ANNE LUDVIGSSON (s):
Fru talman! Integration är en process för delaktig-
het som berör oss alla och som gäller oss alla, män
och kvinnor. Och vi vill ha ett samhälle där alla indi-
vider kan bidra till den gemensamma försörjningen,
ta ansvar för sin egen utveckling och också förverkli-
ga sina drömmar. Därför är inriktningen på arbets-
marknads- och utbildningspolitiken särskilt betydel-
sefull. Språkutbildning, arbetspraktik, arbetsmark-
nadsutbildning och jobbsökarverksamhet ska anpas-
sas efter den enskildes behov, utveckling och möjlig-
heter.
Jag vill i detta sammanhang när vi talar om olika
möjligheter visa på ett framgångsrikt projekt i ett
område i Norrköping som heter Ringdansen och ett
projekt som heter Mariaprojektet som har möjliggjort
för många kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.
Kvinnor måste få jobb och lön, och det gäller alla
kvinnor. Ekonomiskt oberoende främjar integratio-
nen.
Det är självklart att vi ska fokusera och använda
den kompetens och de resurser som finns inom landet
innan det blir aktuellt med arbetskraftsinvandring.
Men däremot vet vi hur framtiden ser ut, och vi måste
starta en diskussion om hur vi ska tackla problemet
med att vi kommer att sakna arbetskraft framöver.
Information på sitt eget språk om hur samhället
fungerar, rättigheter och skyldigheter, är en rättighet
för alla som kommer till Sverige. Det måste stå i
fokus vid introduktionen.
Jag välkomnar de formuleringar i integrationspo-
litikens mål som införs från 2003 där tydliga marke-
ringar görs om att respekten för etniska, religiösa och
kulturella olikheter inte innebär att varje handling
eller yttring som har sin grund i sådana olikheter är
acceptabla i ett demokratiskt samhälle. Alla männi-
skor är en del av ett kulturarv. Oavsett hur detta kul-
turarv ser ut måste det respekteras, erkännas och
uppmärksammas. Men det innebär också att sätta
gränser eftersom det finns demokratiska värden som
ej kan förhandlas bort. Det handlar om mänskliga
rättigheter såsom kvinnors självklara rätt att bestäm-
ma över sitt eget liv och rätten till ett liv utan att ut-
sättas för våld och hot.
Regeringen vidtar en rad åtgärder inom det områ-
de som min motion Sf350 berör. De mål för jäm-
ställdhetspolitiken som råder i samhället som helhet
ska självklart också gälla integrationspolitiken.
Jag välkomnar Integrationsverkets beslut om att
jämställdhet ska vara ett prioriterat insatsområde för
verksamhetsbidrag till organisationer bildade på et-
nisk grund. Det är ett steg i rätt riktning. Men jag
hade gärna sett att det hade formulerats som ett tyd-
ligt uppdrag till dessa organisationer.
Fru talman! Varför tar jag till orda när så mycket
positivt görs från regeringens sida?
Ja, av erfarenhet vet jag, liksom alla ni här i
kammaren, att det inte är helt enkelt att få med alla i
arbetet för jämställdhetsmålen i samhället som helhet.
Och naturligtvis är det inte enklare i de sammanhang
som vi här diskuterar.
Jag vill göra utskottet observant på att det, för att
regeringens åtgärder ska få genomslag i verkligheten,
krävs information och utbildning inom en rad områ-
den. Politiska partier, fackliga organisationer och
frivilligorganisationer måste delta i arbetet med att
förverkliga målen i jämställdshetspolitiken. Men
också informationsinsatser riktade till föräldrar och
möjligheter till möten mellan föräldrar med barn från
förskoleålder till gymnasienivå behövs.
Men framför allt är det, fru talman, viktigt med
uppföljning av regeringens insatser och av de insatser
som görs på regional och kommunal nivå samt att
åtgärder vidtas om man ser att man inte når de resul-
tat som man önskar.</pre><pre>Anf.  140  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Just i dag, just nu, kämpar en liten
grupp invandrare för att en kvinna från Afrika ska få
den praktik som hon vill gå på. Men arbetsförmed-
lingen vill inte. Arbetsförmedlingen har bestämt att i
och med att den här invandrargruppen på sex måna-
der inte har lyckats med det som arbetsförmedlingen
inte gjorde under många år ska detta avbrytas - punkt
slut.
Den här kvinnan ska ut från det arbete som hon
har satsat väldigt mycket vilja på. Hon ska inte få den
här praktikplatsen på biblioteket i Rinkeby där hon
har stora möjligheter att verkligen för första gången i
sitt liv i Sverige närma sig sitt yrke. Det här har jag
gång på gång träffat på. Detta är diskriminering!
En monopolitisk makt över arbetslivet tillåter allt-
så inte individen och den lilla gruppen att ta ansvar
för sig, utan det är tjänstemannagruppen på arbets-
förmedlingen och tjänstemannagruppen på social-
kontoret som bestämmer vad den nykomne ska göra.
Så länge detta finns som mönster - som något
som sitter i ryggraden på väldigt många representan-
ter för den offentliga sektorn - kommer segregationen
att bli värre.
Vill ni ha andra exempel på diskriminering?
Här har man talat så vackert om Länsstyrelsen i
Stockholm men jag ska berätta för er hur det ser ut
vad gäller Länsstyrelsen i Stockholm. Länsstyrelsen i
Stockholm fick pengar för att åtgärda problemet med
kvinnor och flickor som råkat illa ut på grund av
patriarkala attityder - alla pengar har gått till under-
sökningar och utbildning.
Jag frågade den ansvariga tjänstedamen på läns-
styrelsen: Har invandrarorganisationerna som är så
kunniga och så engagerade i detta varit med? Javisst,
på frivilligbasis .
Den som fick betalt var inte invandrargruppen
som vet hur det här ska hanteras. Invandrare jobbar
gratis, som frivilliga. De svenska konsulterna kom-
mer i stället och får stora, feta arvoden. Detta är dis-
kriminering!
Vi har ett arbetsliv som är delat i två delar: Å ena
sidan har vi de fast anställda som har mycket stora
rättigheter och väldigt mycket skydd. Å andra sidan
har vi alla andra som inte kommit till fast anställning.
Eftersom den högsta meriten för att få fast anställning
är att man redan har fast anställning öppnas inte sys-
temet. Och när man äntligen kan få anställning är
man alltid sist. Ni vet mycket väl vad detta betyder:
Sist in, först ut. Detta är diskriminering!
Diskrimineringen är inbyggd i regler och normer
som gör det väldigt svårt för de nykomna att komma
in. Detta finns dokumenterat. Läs en av de senaste
rapporterna från Institutet för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering! Där står det väldigt tydligt att de flesta
av de invandrare som har jobb är hänvisade till den
otrygga delen av arbetsmarknaden där timanställda,
vikarier, uppdragsanställda och tillfälligt anställda
vistas. Det är väldigt få som får fast anställning.
Om man nu, enligt den senaste arbetsmarknads-
politiska propositionen - proposition nr 44 - vill
anställa 300 speciella arbetsförmedlare som ska ta
hand om invandrare undrar jag: Hur tror ni att detta
ändrar någonting i denna grundläggande avstånds-
skapande skillnad mellan de fast anställda och de icke
fast anställda?
Jag har fått protester från svenska långtidsarbets-
lösa som undrar: Ska man definitivt glömma bort oss
nu när man anställer speciella arbetsförmedlare som
ska jobba bara med invandrare? Är det ett sätt att rätta
till diskrimineringen att plötsligt börja diskriminera
svenska arbetslösa med lång arbetslöshet bakom sig?
Vad jag vill säga med allt detta är att diskrimine-
ringen är inskriven i den struktur som vi har på ar-
betsmarknaden - så länge strukturen inte ändras har
vi inte segregation.
(forts. 11 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 15.57 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.</pre><pre>10 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde</pre><pre>JuU8 Unga lagöverträdare
Punkt 1 (Tidiga åtgärder m.m. )
1. utskottet
2. res. 1 (fp, m, kd, c)
Votering:
169 för utskottet
137 för res. 1
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 23 v, 14 mp
För res. 1:     46 m, 40 fp, 30 kd, 21 c
Frånvarande:    12 s, 9 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 3 (Ungdoms- och jourdomstolar m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (fp, kd)
Votering:
238 för utskottet
70 för res. 3
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 23 v, 21 c, 14 mp
För res. 3:     40 fp, 30 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 3 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>JuU9 Polisfrågor
Punkt 1 (Polisens utbildning, utrustning och taktik
m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, m, kd, c)
Votering:
170 för utskottet
138 för res. 1
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 23 v, 14 mp
För res. 1:     47 m, 40 fp, 30 kd, 21 c
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 2 (Nytt kommunikationssystem)
1. utskottet
2. res. 2 (fp, m, kd, c)
Votering:
171 för utskottet
138 för res. 2
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 23 v, 15 mp
För res. 2:     47 m, 40 fp, 30 kd, 21 c
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 3 (Översyn av polislagen [1984:387])
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
282 för utskottet
26 för res. 3
1 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 39 fp, 30 kd, 21 c, 12 mp
För res. 3:     23 v, 3 mp
Avstod:         1 fp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 4 (Maskeringsförbud vid demonstrationer)
1. utskottet
2. res. 4 (m, c)
Votering:
201 för utskottet
68 för res. 4
39 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 2 fp, 29 kd, 23 v, 15 mp
För res. 4:     46 m, 1 kd, 21 c
Avstod:         1 m, 38 fp
Frånvarande:    12 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 9 (Polisens arbetsmiljö)
1. utskottet
2. res. 9 (fp, m, kd, c)
Votering:
172 för utskottet
137 för res. 9
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 1 m, 23 v, 15 mp
För res. 9:     46 m, 40 fp, 30 kd, 21 c
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 11 (Poliser som dömts för brott)
1. utskottet
2. res. 11 (s)
Votering:
177 för utskottet
131 för res. 11
1 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  1 s, 47 m, 40 fp, 30 kd, 23 v, 21 c,
15 mp
För res. 11:    131 s
Avstod:         1 s
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp
Christina Nenes (s) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Punkt 13 (Effektivare internationellt polissamarbete)
1. utskottet
2. res. 14 (fp)
Votering:
174 för utskottet
42 för res. 14
93 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 1 m, 1 kd, 23 v, 1 c, 15 mp
För res. 14:    1 m, 40 fp, 1 c
Avstod:         45 m, 29 kd, 19 c
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>UU5 Internationella freds- och hjälpinsatser
Punkt 1 (Ambitionsnivån på de internationella insat-
serna samt anslagsstruktur)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
262 för utskottet
47 för res. 1
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 40 fp, 30 kd, 23 v, 21 c, 15 mp
För res. 1:     47 m
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 2 (Fördelning av anslag mellan utgiftsområde-
na 6 och 7 samt effektiviteten i Förvarsmaktens inter-
nationella åtaganden)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
294 för utskottet
15 för res. 2
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 40 fp, 30 kd, 23 v, 21 c
För res. 2:     15 mp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 3 (Redovisning av freds- och hjälpinsatser)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
293 för utskottet
15 för res. 3
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 40 fp, 30 kd, 22 v, 21 c
För res. 3:     15 mp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 8 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 4 (Proportionalitet i utvärderingarna samt
svenska enskilda organisationers freds- och hjälpar-
bete)
1. utskottet
2. res. 4 (c, mp)
Votering:
273 för utskottet
36 för res. 4
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 40 fp, 30 kd, 23 v
För res. 4:     21 c, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 5 (Mål och resurser för krishantering)
1. utskottet
2. res. 5 (m, fp, kd)
Votering:
179 för utskottet
116 för res. 5
14 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 1 kd, 23 v, 21 c, 1 mp
För res. 5:     47 m, 40 fp, 29 kd
Avstod:         14 mp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 6
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>Punkt 7 (Kvinnors roll vid förebyggande av konflik-
ter och i arbetet för fred)
1. utskottet
2. res. 7 (fp, v, c, mp)
Votering:
202 för utskottet
105 för res. 7
2 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 21 kd, 1 mp
För res. 7:     40 fp, 7 kd, 23 v, 21 c, 14 mp
Avstod:         2 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 8 fp, 3 kd, 7 v, 1 c, 2 mp</pre><pre>11 §  (forts. från 9 §) Integrationspolitik (forts.
SfU7)</pre><pre>Anf.  141  LUCIANO ASTUDILLO (s):
Fru talman! Integrationsfrågorna är inte enkla. Det
handlar ofta om livsöden, svåra livsöden, och rotlös-
het. Det handlar om att börja om, ett nytt liv i ett nytt
land och att förlika sig med sin historia och kunna gå
vidare. Det är inte alltid enkelt. Mycket av detta rår
heller inte integrationspolitiken över, och det ska den
givetvis inte göra. Men för att kunna föra en någor-
lunda saklig debatt måste vi ha med denna insikt i
debatten. Därför värjer jag mig mot dem som hitin-
tills i debatten rabblat upp ett par punkter och sagt att
detta är de magiska lösningarna på integrationen.
Fru talman! Tillsammans med ohälsan är integra-
tionsfrågan denna mandatperiods viktigaste fråga. Det
är att öka de invandrade svenskarnas tillträde till
arbetsmarknaden som är den viktigaste uppgiften. Det
är därför glädjande att vi under flera år haft en positiv
utveckling. Alltfler invandrare har nått arbetsmarkna-
den. Ökningen i sysselsättningen har i slutet på 90-
talet till och med varit högre för utrikes födda än för
inrikes födda.
Integrationsverkets årliga rapport för år 2002 be-
skriver det som ett brott i en nästan 30-årig trend av
försämrad sysselsättning för utrikes födda. LO:s nyli-
gen presenterade rapport, Myter och vanföreställ-
ningar, eller fakta och kunskap, pekar också åt sam-
ma håll. Jämfört med 1997 har sysselsättningen för
kvinnor från övriga Europa, det vill säga utanför
Norden, som bott kortare än tio år i Sverige ökat från
23 % till 54 %. Arbetslösheten har för samma grupp
minskat från 44 % till 11 %.
Jämfört med år 1997 har arbetslösheten för män
från övriga världen, det vill säga utanför Europa, som
bott här kortare än tio år minskat från 41 % till 10 %.
Så kan man följa LO:s rapport och se att mycket har
hänt. Orsakerna till denna positiva utveckling är flera.
Att det har varit en gynnsam konjunktur och att både
staten och kommunerna har förmått att förvalta finan-
serna väl är två viktiga faktorer. Vi socialdemokrater
vill hävda att det finns fler. Omläggningen från
ivandrarpolitik till integrationspolitik börjar få ge-
nomslag. Den medvetna satsningen på mångfald och
det aktiva diskrimineringsarbetet börjar ge effekt.
När vi debatterar integrationspolitiken ska vi allt-
så vara vid gott mod. Integrationspolitiken är bra och
börjar både få genomslag och ge effekt. Vi socialde-
mokrater har en bra integrationspolitik, men integra-
tionen har fortfarande brister. Mitt fokus i detta in-
lägg kommer att vara arbetsmarknaden. Allt annat är
nämligen mer eller mindre relaterat till arbetssituatio-
nen, anser jag.
Grundsynen för oss socialdemokrater kan lätt
sammanfattas. Integrationen ska anpassas efter indi-
videns behov, den ska vara anpassad efter arbetslivets
behov och den ska ta till vara den kompetens som
människor har med sig. AMS projekt Språnget där
personer med utländsk högskoleutbildning i bristyr-
ken har kunnat genomgå kompletteringsutbildningar
har varit framgångsrikt. Valideringsprojekten som
genomförs på flera ställen i landet har medfört att fler
kunnat översätta medtagna kunskaper och kompetens.
Introduktionen av nyanlända har också förbättrats.
Fler har kunnat delta i praktik, och sfi:n har utveck-
lats.
Återigen: Integrationspolitiken ska vara anpassad
efter individens behov, den ska vara anpassad efter
arbetslivets behov och den ska ta vara på den kom-
petens människor har med sig. Detta är målet för vår
politik. Mer kan säkerligen göras framöver för att
ytterligare få genomslag för denna politik. Därför
finns det också en del utredningar som tittar på områ-
det.
Alltfler företag förstår också mångfaldens möjlig-
heter. Det finns det nationella projektet Pluskompe-
tens där sex svenska företag, bland annat Volvo per-
sonvagnar och IKEA, går i spetsen för förändringsar-
betet. Willys mat, Föreningssparbanken och Folksam
är fler företag som ser möjligheter där andra ser pro-
blem. Samarbetet med Svenskt Näringsliv, som rege-
ringen tagit initiativ till, är ytterligare ett positivt
exempel.
Också det offentliga behöver bli bättre på mång-
fald. Det finns också en del positiva exempel bland de
offentliga arbetsgivarna. Malmös breda mångfaldsar-
bete lyfts upp som en förebild i Integrationsverkets
rapport, vilket för mig som Malmöbo är glädjande.
Bara på ett år har andelen utrikes födda kommunan-
ställda ökat med 2 % från 14 % till 16 %. Alltfler
statliga förvaltningar jobbar med mångfaldsplaner.
Detta är också bra.
Precis som det finns bra arbetsgivare finns det de
som inte är bra, som diskriminerar och låter hudfärg
gå före kompetens. I Sverige har vi en skillnad i sys-
selsättningen mellan utrikes och inrikes födda som
fortfarande är mycket stor, 61 % respektive 76 %.
Integrationsverket har granskat 400 forskningsrap-
porter på detta område. Det konstaterar att det inte
beror på att invandrare har för låg utbildningsnivå,
inte heller på att invandrare inte söker jobb i samma
utsträckning eller på hokuspokusbegrepp som kultu-
rellt avstånd.
Det finns inte heller tillräckligt med forskning
som belägger att invandrares dåliga kunskaper i
svenska eller bristande nätverk skulle förklara klyf-
tan. Däremot är diskrimineringen bevisad. Det är
därför vi ska ha en skarp antidiskrimineringslag. Det
är därför lagstiftningen under året dessutom ska ut-
vidgas för att omfatta fler områden. Men varför talar
varken Folkpartiet eller Moderaterna om diskrimine-
ring från den här talarstolen?
Fru talman! Vi har en försämrad konjunktur vilket
påverkar arbetsmarknadsläget. En positiv signal är
dock att den allmänna nedgången i sysselsättningen
under år 2002 berört inrikes och utrikes födda i lik-
värdiga proportioner till skillnad från lågkonjunktu-
ren i början på 90-talet. Vi måste bevaka den gene-
rella utvecklingen så att den inte fortsätter att gå åt fel
håll. Samtidigt krävs det fler insatser för att ytterliga-
re skärpa integrationspolitiken. De specialutbildade
arbetsförmedlarna som ska jobba med invandrare och
regelförändringar som gör det möjligt för invandrare
som har jobb att ta del av arbetsmarknadspolitiska
utbildningar inom bristyrken är viktiga insatser med
den inriktningen.
Fru talman! Den kanske mest glädjande uppgiften
i Integrationsverket rapport och som också bekräftas
av Storstadsdelegationens rapport för år 2002 är att
sysselsättningen utvecklats positivt i storstädernas så
kallade utsatta bostadsområden. Tack vare storstads-
satsningen har med andra ord utvecklingen vänt.
Samtidigt är det fortfarande oroande att denna ut-
veckling inte inneburit att de ekonomiska klyftorna
minskat.
För oss socialdemokrater är detta ett tecken på att
fördelningspolitiken ännu vassare måste inriktas på
att minska klyftorna framöver. Det är en bekräftelse
på att vår politik är rätt. Det krävs därför både en
hårdare och tuffare kamp mot orättvisor. Det krävs att
vi engagerar oss mer i samhället, inte mindre. Det
krävs mer gemensamma resurser, inte mindre. Det
krävs mer solidaritet, inte mindre.
Fru talman! Här ligger också den stora skiljelinjen
mellan oss socialdemokrater och de borgerliga parti-
erna.</pre><pre>Anf.  142  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt som Luciano
Astudillo påpekar att integrationspolitiken berör väl-
digt många politiska områden. Från Folkpartiets sida
tror vi inte att är en quick fix med ett par åtgärder som
löser problemet, utan det behövs väldigt mycket på
olika områden. Jag menar att den grundläggande
skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna
är tron på individen även ifall den råkar vara född i
ett annat land och kommit till Sverige.
Jag har två konkreta frågor till Luciano Astudillo.
Den första är: Är utvecklingen så positiv som du
försöker att beskriva den? Om vi tittar på sysselsätt-
ningssiffrorna i några av de utsatta områdena år 1990
efter den förra långa högkonjunkturen och jämför
dem med år 2000 efter en lång högkonjunktur ser vi
att sysselsättningen år 1990 var 80,8 % i Alby och nu
är 60,6 % år 2000. Siffran i Fittja var 72 % år 1990
och är 49,7 % år 2000. Trots en mycket lång hög-
konjunktur har det skett en kraftig försämring. Är det
ett misslyckande för socialdemokraterna, eller bär ni
inte ansvaret?
Den andra konkreta frågan är: 98,5 % av de
asylsökande i Sverige har inte möjlighet att arbeta
under handläggningstiden. Har Luciano Astudillo
några idéer om hur man ska se till att människor
snabbt kommer ut på arbetsmarknaden?</pre><pre>Anf.  143  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först och främst gratulera
Folkpartiet. Över en natt fick det en ny integrations-
politik. Det räckte med att en person lämnade Mode-
raterna och gick över till Folkpartiet, och vips fick det
en helt ny politik.
Men det har också medfört konsekvenser, Erik.
Det är tuffa konsekvenser. Ni har tagit radikala steg åt
höger. Ett exempel är det språkkrav som ni vill införa
för dem som vill söka svenskt medborgarskap. Men
det räcker inte med det. Ni vill också kunna dra in
bidragen för dem som avbryter sin sfi. Hur långt åt
höger vill du gå, Erik? Det är min motfråga till dig.
Jag ska svara på dina frågor - framför allt på den
första. Sverige var nere för räkning på 90-talet. Det
gick väldigt dåligt. I min stad, Malmö, försvann un-
der de tre första åren 25 % av alla arbetsplatser. Du
kunde heta Persson 1994 i Malmö, och du fick inget
jobb. Sakta men säkert har vi lyckats vända utveck-
lingen. Det är dit vi är på väg nu.</pre><pre>Anf.  144  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Det är fascinerande med dagens soci-
aldemokrati; efter det att partiet har suttit vid makten
från 1994 är det så att om verkligheten på något sätt
visar några positiva signaler så är det socialdemokra-
tins förtjänst. Men om verkligheten, som i det här
fallet, har gått åt fel håll vad gäller sysselsättningen i
utsatta områden så är det någon annans fel, sannolikt
den förra borgerliga regeringens. Vi får se i hur
många år till man kommer att skylla på den förra
borgerliga regeringen.
Jag noterar att jag inte fick något svar på hur vi
ska se till att asylsökande ska kunna jobba direkt när
de kommer in i landet. Jag noterar att Luciano Astu-
dillo väljer att lyfta fram en liten, liten del av Folk-
partiets integrationspolitik. Han talar inte om mag-
netskolor, han talar inte om jobb- och utvecklingsga-
ranti och han talar inte om förslagen för att lyfta fram
utsatta områden. Grunden i Folkpartiets integrations-
politik är att den som är fullt frisk ska kunna försörja
sig själv. Där kommer vi att ställa krav. Det gör vi på
den som är född i Sverige, och det gör vi på den som
har kommit från ett annat land. Det är möjligen där vi
skiljer oss från Socialdemokraterna. Vi tänker inte
passivt sitta och titta på bidragsberoendet.
Jag skulle gärna vilja ha ett svar. Finns det några
tankar på hur vi klarar den första tiden i Sverige? Det
är ju ändå inträdet i Sverige som lägger grunden för
huruvida det går bra eller dåligt. Jag tror att det är där
som mycket av problematiken skapas.</pre><pre>Anf.  145  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Fru talman! Det är rätt intressant, för när jag
nämnde 90-talet så nämnde jag inte att det var den
borgerliga regeringens fel att det gick så käpprätt åt
fel håll som det gjorde. Men Erik kände sig träffad.
Kanske var det ändå så att det var er politik som lite
grann ställde till det ännu mer.
Jag tror att samhället tjänar på att verklighetsbe-
skrivningen inte blir överdrivet alarmistisk, såsom
Erik försöker få den att framstå. Det finns mycket
positivt i den utveckling vi har i dag. Ta bara samtalet
kring mångfald, hur vi blir bättre på att rekrytera
människor och hur vi kortar vägen in i det nya landet!
Redan den debatt som förs både i företag och bland
offentliga arbetsgivare är en positiv signal. Vem tjä-
nar på den alarmism som ni använder? Kommer fler
arbetsgivare att anställa invandrare som pratar så
dålig svenska som ni vill göra gällande?
När det gäller asylsökande så tror jag precis som
Erik att den tiden är oerhört viktig, det vill säga hur
man tar till vara på det som människor har med sig
och att korta väntetiden. Detta nämnde jag för övrigt
också i mitt inledningsanförande. Ett exempel som
jag kan ta från Malmö är ett projekt som kallas för
Sammanhållen introduktion. Där kommer man i gång
med introduktionen redan innan man har fått ett up-
pehållstillstånd. Det hoppas jag att fler kommuner
kan ta efter. Det är ett sätt att förbättra introduktionen
i början.</pre><pre>Anf.  146  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Varför talar inte Moderaterna om dis-
kriminering? sade Luciano i sitt anförande. Jag kan
nämna att jag har gjort det i dag flera gånger, jag
gjorde det i höstas och vi har gjort det i våra motio-
ner. Jag har nämnt exempel på undersökningar som
redan för flera år sedan - inte i dag, Luciano - gjorde
mig uppmärksam på att detta är ett problem. Men
problemet är att han inte hör.
Det är alldeles tydligt att Socialdemokraternas
taktik vad gäller integrationspolitiken nu är något
slags variant på "vi är stolta, men inte nöjda". Allt är
egentligen bra, men - oj då - just bara inte resultaten
av integrationspolitiken! Annars är allt egentligen
gjort, men resultaten är alltså inte bra. Då ska detta
hänföras bara till diskriminering.
Jag tror inte alls att det är en framkomlig väg. Det
finns en lång rad faktorer där diskriminering är en
som måste förändras för att integrationen ska funka
mycket bättre. Där är språket och utbildningen också
viktiga pusselbitar.
Jag vill också varna Luciano för att legitimera att
göra andra faktorer än mänskliga kvaliteter och egen-
skaper till relevanta på arbetsmarknaden. Om man
gör som Socialdemokraterna och ska redovisa männi-
skors etniska ursprung och hur många som har in-
vandrarbakgrund eller inte och så vidare i årsredovis-
ningar så har man faktiskt sagt att det är okej att fråga
efter sådana saker.
Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Jag vill ha ett
samhälle där utbildning, engagemang, vilja, ambition
och alla sådana personliga egenskaper spelar roll vid
anställning. Allt annat ska avfärdas. Det är en ledar-
skapsfråga att stå för den linjen. Socialdemokraterna
gör inte det, utan de låter sina myndigheter särredovi-
sa. Samtidigt har man resultat som visar att den of-
fentliga sektorn också här är sämst. Det gäller inte
bara sjukskrivningarna, som Luciano var inne på,
utan även när det gäller att anställa människor med
annan bakgrund.
Jag tror att Luciano behöver sopa rent framför
egen dörr och fundera mer på vad Socialdemokrater-
na, som har makten, faktiskt borde förändra. Det
finns en lång rad förslag där språk och utbildning
men också insatser mot diskriminering är viktiga
delar.</pre><pre>Anf.  147  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hör, och jag kan läsa också. Jag
har bland annat läst era reservationer om skatter och
bidrag som skapar inlåsningseffekter och generella
regler som hindrar social rörlighet. I rapporterna står
det om konfiskatoriska skatter, regler och system som
skapar en stel arbetsmarknad och skatter, regleringar
och ekonomiska styrmedel som hindrar valfrihet. Det
är klassisk högerpolitik. Den kommer inte att hjälpa.
Det har den aldrig gjort tidigare heller.
Visst är det så att offentlig sektor kan göra mer.
Men, Sten, en gång för alla - Anita nämnde det in sitt
anförande också - offentlig sektor och det privata
näringslivet är lika dåliga! Det är bevisat i den integ-
rationsrapport som jag ska överlämna efter debatten
till dig så att du en gång för alla slutar upprepa mant-
rat att det privata näringslivet skulle vara bättre.
Moderaterna vill jobba mer med diskriminering.
Det är bra. Jag hoppas verkligen att Sten och andra
moderater stöder våra förslag framöver, bland annat
när vi eventuellt inför antidiskrimineringsklausuler.
Jag hoppas verkligen att Moderaterna är med på vag-
nen då.</pre><pre>Anf.  148  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Luciano säger att han hör. Men varför
frågar han då? Han undrar i sitt anförande varför
Moderaterna aldrig talar om diskriminering. Nu säger
han att han har hört att vi gör det, så då undrar jag
varför han över huvud taget påstår något sådant. Om
han läser våra motioner också så kommer han även
där att finna att det finns texter kring detta att diskri-
minera är en av alla de saker som vi måste komma till
rätta med.
Det är en social situation. Jag hävdar bestämt att
det inte är en etnisk fråga, förutom just diskrimine-
ringsdelen. Det finns många andra generella faktorer
som skapar social inlåsning. Där är skatterna en del
och bristande utbildning en annan. I vissa fall växer
barn upp i områden utan att känna några vuxna som
arbetar. Det blir dåliga förebilder. Det gäller också
skolor som inte fungerar tillräckligt bra.
Jag vill fråga Luciano en annan sak också. Det
gäller regeringens användning av invandrarbegreppet
och begreppet invandrarbakgrund. Där är det återigen
så att staten uppifrån definierar ut människor ur det
svenska samhället och talar om att oavsett om man
själv vet det eller tycker det så har man invandrar-
bakgrund, med rätt och skyldighet att särredovisas
uppifrån. Sverige har tillämpat en blodsprincip när
det gäller vem som är svensk och vem som är invand-
rare. Jag avskyr sådant! Det måste snarare ligga i ens
egna händer. Om man är delaktig i samhället så är
man svensk. Men inte i Socialdemokraternas Sverige
- där tar det tre generationer. Annars har man invand-
rarbakgrund. Ett sådant samhälle vill inte jag vara
med om.
Jag undrar vad den moraliska rättigheten är som
Luciano ser för politiken att tillskriva människor detta
och att sedan via självidentifiering delta i myndighe-
ters redovisningar av hur många som har utländsk
bakgrund på en myndighet till exempel. På vilket sätt
skulle detta bidra till att avskaffa diskriminering?
Regeringen gör tvärtom och säger att detta är en rele-
vant egenskap att ta hänsyn till vid anställning. Bort
med sådant! Se bara till människors kvaliteter.</pre><pre>Anf.  149  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Fru talman! Det krävs en särskild debatt om in-
vandrarbegreppet och dess effekter. Speciellt tycker
jag att vi någon gång skulle kunna ägna debatten om
invandrarbegreppet åt hur det används i medierna.
Där missbrukas verkligen det här begreppet. Männi-
skor stigmatiseras och placeras i fack.
Däremot tror jag att det är viktigt att ha ett tydligt
invandrarbegrepp. Varför? Jo, för att se att det finns
orättvisor och för att kunna tydliggöra och synliggöra
de skillnader som vi har i Sverige och som jag pekade
på i mitt inledningsanförande. Men Moderaterna vill
ju inte se detta. I deras värld har vi bara enskilda
individer, och det samhället ställer jag inte upp på.
Jag ser att det finns strukturer som gör det svårare för
invandrare, kvinnor, funktionshindrade och homo-
sexuella på olika sätt.
Sten Tolgfors använde inte ordet "diskriminering"
en enda gång i sitt inledningsanförande. Han kanske
gör det nästa gång. Men i sina repliker använde han
det.
Ni moderater använder integrationspolitiken som
ett bräckjärn för att slå sönder välfärdssamhället och
tryggheten. Så är det. Varför skulle det vara bra för en
invandrare när det inte har varit bra för andra? Varför
skulle det vara bra med en sådan politik som under
90-talet sänkte Sverige till det sämsta läget sedan 30-
talet? Varför skulle en sådan politik vara bra för in-
vandrare när den inte har varit en bra politik för män-
niskor runtom i hela världen? Den har bara haft två
konsekvenser, nämligen fattigdom och nöd.</pre><pre>Anf.  150  MARIAM OSMAN SHERI-
FAY (s):
Salam alaykum! Fru talman! Att lära sig ett språk
betyder att man kan delta i samhället. Det betyder att
man har makt över sitt eget liv. Språket är den magis-
ka nyckeln som öppnar stängda dörrar.
Under valkampanjen förde Folkpartiet en debatt
om hur viktigt det är att ställa krav på människor som
kommer till vårt land. I debatten kom mycket att
handla om ett språktest vid medborgarskap.
Fru talman! Vi tycker att det är oerhört viktigt att
lära sig det svenska språket för att integreras i det
svenska samhället. Folkpartiets förslag om ett infö-
rande av språktest som ett villkor för medborgarskap
är inte bara dumt och illa genomtänkt, utan det är
rentav motbjudande. Det pekar ut dem som inte klarar
av testet av olika skäl. Det leder till en vi-och-de-
känsla i vårt samhälle.
För oss socialdemokrater är medborgarskap en
rättighet, ett privilegium. Sverige avvecklade ett sys-
tem med språkkrav vid medborgarskap redan i början
av 80-talet. Vi tycker faktiskt att de krav som ställs i
dag är tillräckliga. Vi tycker att det är fel att kräva
kunskaper för medborgarskap. Man kan vara outbil-
dad eller ha andra svårigheter som gör att man inte
kan klara av språktestet. Vi tror, precis som Språk-
forskningsinstitutet i Rinkeby, att det i Sverige, lik-
som i andra länder, tar lång tid att lära sig de muntliga
och skriftliga färdigheterna i ett språk, särskilt för
vuxna.
Flera språkforskare som jag har talat med, bland
annat vid Språkforskningsinstitutet i Rinkeby, delar
vår oro och ifrågasätter Folkpartiets krav. Forskaren
Mats Myrberg vid Lärarhögskolan i Stockholm skri-
ver i sin rapport Att öppna språkgränser följande: Ju
större språkavståndet är mellan det nya språket och
det egna modersmålet, desto svårare är det att lära
sig.
Här kan vi se svårigheterna med ett språktest för
medborgarskap. Det kommer att utestänga vissa
människor. Vi tycker att det är oförenligt med vår
socialdemokratiska övertygelse om att medborgar-
skap är en rättighet, ett privilegium, för individer som
kommer till vårt land och gärna vill bli svenska med-
borgare. Därför säger vi definitivt nej till ett språktest
som villkor för medborgarskap.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.</pre><pre>Anf.  151  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Vi är rörande överens om det svenska
språkets betydelse i Sverige och att det är oerhört
viktigt att man lär sig det svenska språket för att kun-
na bli delaktig i det svenska samhället. Sedan tycks vi
inte vara överens om vilka medel vi ska använda för
detta.
I vår integrationsrapport från valrörelsen, som är
byggd på en stor oro över vad som händer med segre-
gationen i Sverige, har vi pekat på en mängd olika
medel som vi tror ska öka integrationen.
Vi har pekat på att man ska ta bort det krav på
kunskaper i svenska språket som i praktiken finns för
att man ska anses vara anställningsbar i Sverige via
arbetsförmedlingen just för att man ska komma ut i
arbetslivet så fort som möjligt. Vi har föreslagit en
arbetsgaranti som gör att människor kommer ut i
arbete så fort som möjligt. Vi har föreslagit bättre
svenska för invandrare. Vi har också föreslagit som
ett medel att man ska ställa krav på att man ska kunna
svenska för att få svenskt medborgarskap.
Det senare är inget speciellt unikt krav. Som
nämndes alldeles nyss hade vi det i Sverige en bit in
på 80-talet. Flertalet andra länder har det. Flera fors-
kare tycker att det är en bra idé. Mot slutet av valrö-
relsen, när man från socialdemokratiskt håll hade
tröttnat på att skälla på Folkpartiet, kunde Göran
Persson, när han chattade med TV 4-tittare, skriva att
han inte hade "några svårigheter" med språktest för
medborgarskap. På hemsidan hade man för ett tag
sedan sådana saker som att man tycker att det är
"självklart" att människor som bor i Sverige perma-
nent ska kunna tala svenska.
Vi är så bekymrade att vi vill använda olika medel
för nå målet. Vi tror att det vore en bra stimulans och
ett rimligt krav att man i normalfallet kan svenska om
man vill bli svensk medborgare.</pre><pre>Anf.  152  MARIAM OSMAN SHERIFAY (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att vi pratar om integration
här. Jag vet faktiskt inte om det här handlar om integ-
ration för Folkpartiet. När det gäller integration är det
väldigt viktigt för mig att jag som Mariam Osman
Sherifay tillåts vara den jag är oavsett kön, hudfärg,
religion och etnicitet samtidigt som jag ges förutsätt-
ningar att kunna delta i samhället på samma vis som
majoritetsbefolkningen.
Vi har haft det här kravet och tagit bort det. Vad
är då vitsen med att ta tillbaka det? Vi har redan sett
problemet. Det är därför vi har gått ifrån det.</pre><pre>Anf.  153  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är lätt att hålla med om att man
ska tillåtas vara den man är oavsett de sidor som
nämndes eller vilken bakgrund man har, speciellt för
en liberal som jag. Men det är inte det diskussionen
handlar. Jag trodde att diskussionen handlade om att
vi alla är bekymrade över den bristande integrationen
i Sverige, och vi tycks uppenbarligen vara överens
om att det är oerhört viktigt att kunna språket. Detta
är något som man ska försöka åstadkomma.
Det faktum att vi en gång i världen hade detta
krav och att det föll bort är knappast något skäl för att
inte kunna diskutera om det vore bra eller inte i dag.
Det finns flera forskare som tycker att det är bra. I
mitt anförande tidigare nämnde jag några som har
pekat på detta. Bland annat Mátyás Szabó, huvudsek-
reteraren i Medborgarskapsutredningen och flera
andra tycker detta.
Jag sade i mitt huvudanförande att jag mycket väl
kan förstå att man kan ha olika uppfattningar i denna
fråga. Däremot tycker jag det är väldigt svårt att för-
stå den starka, närmast aggressiva inställning, som till
exempel redovisades i valrörelsen. Vi tycker att man
ska använda det här medlet också. Jag tycker inte att
Mariam Osman Sherifay har nämnt några speciellt
goda skäl för att inte försöka använda det medlet.</pre><pre>Anf.  154  MARIAM OSMAN SHERIFAY (s)
replik:
Fru talman! Jag tror inte att vi kan lösa det här och
nu. Jag har berättat om vår ståndpunkt. Jag hänvisade
till forskare i landet som delar vår oro. Samtidigt ser
jag svårigheterna. Jag talar med många människor
dagligen. De bekymras över precis det jag sade. Man
har faktiskt olika förutsättningar för att lära sig ett
språk. Jag tycker att man måste respektera detta, och
de människor som berörs härav är många.</pre><pre>Anf.  155  NYAMKO SABUNI (fp):
Fru talman! Förslaget om språktest kom att bli det
mest diskuterade förslaget i valrörelsen. Jag kan inte
låta bli att förvånas över hur våra politiska motstånda-
re lyckats göra en liten fråga i sammanhanget till
huvudfrågan. Folkpartiet lade fram ett gediget integ-
rationsprogram, där viktiga frågor som arbets-
kraftsinvandring, arbete i stället för bidrag, bättre och
individanpassad undervisning i svenska, bättre före-
tagarpolitik samt åtgärder mot diskriminering tas upp.
Det är förslag som ökar chansen för att alla ska kunna
ha ett arbete och bättre språkkunskaper, två saker som
vi alla är överens om är nyckeln till integration.
Jag är övertygad om att regeringspartiet valde att
gå ut hårt, svartmåla och fokusera på språktestkravet
därför att Folkpartiet lyckades sätta fingret på det som
saknas i den socialistiska integrationspolitiken i dag.
Jag anser detta förslag vara en marginell fråga
därför att svenskt medborgarskap inte är en förutsätt-
ning för ett bra liv i Sverige. Det finns ingenting i
lagen som säger att den som av olika anledningar
nekas medborgarskap får eller ska ha en sämre tillva-
ro.
Jag vill passa på att bemöta några av de mer rele-
vanta argumenten emot förslaget. Rätt till ett med-
borgarskap är ett argument som majoriteten i utskot-
tet fört fram, också Mariam Sherify. Jag delar den
uppfattningen. Det är en rättighet att ha ett medbor-
garskap, men det är ingen rättighet att få byta med-
borgarskap. Man har rätt att ansöka om ett byte, men
det finns inga garantier för att man får göra ett byte.
Vi har redan i dag krav som måste uppfyllas innan
man kan ansöka om och få medborgarskap. Om ett
språktest skulle tillkomma är det inte på något sätt
unikt för Sverige.
Ett annat argument är att det skulle vara svårt att
få till stånd ett rättvist och praktiskt system. Vari
skulle problemet ligga? Vi har redan i dag ett skol-
system som ställer krav på att elever uppnår en viss
kunskapsnivå för att få godkända betyg, och vi har
definierat denna nivå. Varför skulle det vara svårare
att fastställa en nivå i språktest för medborgarskap,
och varför skulle detta system vara mindre rättvist
eller praktiskt svårgenomförbart jämfört med det
system som vi  har i skolan?
Sedan kan man tala om administrativ börda, men
det har väl aldrig hindrat oss från att genomföra bra
reformer. Dessutom säger vi att godkända betyg i sfi
är en tillräcklig nivå.
Ett tredje argument handlar om rättvisa. Ja, vad
ska jag säga? Vissa människor föds rika, men flertalet
föds fattiga. Vi säger till dem som vill bli rika: Med
ansträngning och de rätta förutsättningarna, som vi
politiker för den delen ska stå för, kan ni bli rika.
Socialisten skulle säga: Köp en lott! Oavsett vilket
säger vi alla att man måste satsa och anstränga sig.
Det är likadant med medborgarskap. Vissa föds
som svenskar, andra inte. Och vi säger till den som
vill bli svensk: Är du laglydig, har du haft uppehålls-
tillstånd i minst i fem år och kan du förstå och göra
dig förstådd på svenska, så kan du bli svensk med-
borgare.
Vissa har anfört att den som inte är bildad inte kan
lära sig ett språk. Bullshit, säger jag bara. Språk kan
man lära sig även om man inte kan skriva och även
om man inte har gått i skola. Vi måste tro på indivi-
den.
Talman! Jag tycker att det är viktigt att vi diskute-
rar vad som gäller när man väl är medborgare. I dag
tillåter denna riksdag att staten graderar medborgar-
skap, vilket betyder att det inom vissa områden inte
räcker att man är medborgare. Det ställs krav på att
man ska ha varit medborgare en viss tid. Jag tänker
närmast på regeringsformens 9 §, där det ställs krav
på att man ska ha varit medborgare i minst tio år för
att bli statsråd. Miljöpartiet gick tidigare in lite på
detta.
Denna fråga kommer snart upp i utskottet. Jag
hoppas att flera på sina rum lyssnar på det som jag
just nu säger och tar sig en riktig funderare på om vi
verkligen ska tillåta att medborgarskapet graderas.
Jag vill säga: Ställ krav på medborgarskapet innan
ansökan görs, men så fort man är medborgare måste
man ha samma rättigheter som alla andra medborgare
i Sverige.</pre><pre>Anf.  156  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Fru talman! De flesta partier här i kammaren är
överens om att svenska språket är viktigt. Det som jag
förvånas över i Nyamko Sabunis anförande är att hon
säger: Varför gör ni detta till en så viktig fråga? Detta
förslag är bara en del av vår politik. Sedan ägnar hon
själv nästan hela sitt anförande åt frågan och argu-
menterar för förslaget. Det är väl ni själva som gör
den viktig. Det är ni som pratar om den hela tiden.
Det var er partiledare som åkte Sverige runt och
pratade för den här frågan. För bara ett par månader
sedan tog ni fram en rapport om att det brådskar med
språktestet. Det är ni som gör detta till den viktigaste
frågan. Varför använder ni språktestet som ett mant-
ra? Det är klart att man ställer frågan: Har ni inget
annat att komma med?</pre><pre>Anf.  157  NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Luciano! Jag sade endast att ni gör
detta till en viktig fråga, inte att vi gör det. Men också
vi tycker att det är en viktig fråga. Jag sade att ni har
gjort den till en huvudfråga. Jag menar att det i vårt
integrationsprogram finns många frågor som jag
personligen anser vara viktigare för integrationen än
detta test för medborgarskapet.
Ja, vi tog fram en rapport om språktest bland an-
nat därför att dina kolleger spred information om
detta som inte var sann. Vi kände att vi ville göra en
rapport för att underbygga det som vi gick ut med i
valrörelsen, för den intresserade att läsa och ta till sig
för att förstå varför vi föreslår ett språktest.</pre><pre>Anf.  158  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hör här att det finns en oenighet
bland folkpartister. Sabuni får gå tillbaka till Folk-
partiet och ta upp en debatt med bland annat Bo Kön-
berg och Lars Leijonborg om vilka frågor som är de
viktigaste. Uppenbarligen är det så att ni har olika
inriktning när det gäller språktest eller en annan poli-
tik. Lycka till! säger jag.</pre><pre>Anf.  159  NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Luciano! Både Bo Könberg och Lars
Leijonborg och andra folkpartister tycker att arbete
och språkkunskaper är det viktiga. Det är inte i test-
ögonblicket som man ska lära sig svenska utan det
ska ske dessförinnan. Det är det som vi misslyckas
med i dag. 40 % av dem som ska genomgå sfi-
undervisning går inte dit. Jag tror inte att det bara
handlar om att dessa personer har inlärningssvårig-
heter utan det handlar om att utbildningen inte anpas-
sas efter deras behov. Folkpartiet föreslår bland annat
att så ska ske.
Se till att sfi anpassas till individer! Om ni följer
vår politik kommer ingen att ha problem med att
klara detta språktest.</pre><pre>Anf.  160  KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Dagens långa debatt har handlat om
integration. För mig är faktiskt det viktigaste medlet
för en framgångsrik integration tillträde till arbets-
marknaden och att denna fungerar för alla. Får man
som nyanländ i Sverige ett riktigt jobb går allting
annat så mycket lättare, alltifrån att lära sig språket
till att få en inblick och ett inträde i det svenska sam-
hället och den svenska kulturen.
Om språket är nyckeln, som många talare har sagt
i dag, är arbetet den port som ska öppnas med hjälp
av denna nyckel. Många har varken fått en nyckel
eller någon port att öppna. Det kärvar i gångjärnen.
Socialdemokraternas integrationspolitik har fak-
tiskt även i detta avseende fram till nu varit misslyck-
ad. Jag tycker också att Integrationsverkets rapport,
som har citerats många gånger i dag, har visat detta.
Den bild som flera av socialdemokraterna har redovi-
sat ger inte hela sanningen. Vi har positiva tecken,
men det är också mycket som behöver rättas till.
Rapporten visar bland annat att skillnaden i sys-
selsättning mellan utrikes och inrikes födda fortfaran-
de är väldigt stor. Av de utrikes födda är 61 % syssel-
satta jämfört med 76 % för dem som är födda i Sveri-
ge.
För personer som nyligen anlänt till Sverige är lä-
get ännu värre. Av dem som kommit hit under de
senaste fyra åren är 52 % av männen och 39 % av
kvinnorna sysselsatta.
Oavsett bosättningstider i Sverige, ålder och civil-
stånd har människor födda i västländer högre syssel-
sättning och lägre arbetslöshet än de som är födda i
Afrika, Asien eller Europa utanför EU. Enligt en
rapport från OECD 2001 var det faktiskt bara Neder-
länderna som hade en större andel invandrare som
stod utanför arbetsmarknaden än Sverige.
Det finns positiva tecken, ja, men vi kan ju inte ha
det så här. Det hoppas jag att vi alla är överens om.
Hur ska vi lösa detta?
Vi moderater tycker att regeringen har gjort all-
deles för lite. Att föreslå mer av samma åtgärder är
inte en lösning. Det behövs ett nytänkande. Väldigt
mycket behöver göras för att öppna arbetsmarknaden
för de människor som i dag stängs ute. Exempel på
åtgärder har vi hört en hel del i dag: att förbättra
svenskundervisningen, att modernisera arbetsrätten
och att förbättra valideringen av utländsk utbildning.
Detta behövs, men vi behöver också i grunden driva
en politik för att bryta socialbidragsberoende och
nyfattigdom. Det krävs en politik som stärker Sveri-
ges konkurrenskraft och förutsättningarna för företa-
gande och jobb.
De som är nya på arbetsmarknaden får det svårast
i en konjunkturnedgång, men det är också de som
lättast får nya jobb när tiderna blir bättre och tillväx-
ten ökar. Därför ser jag de förslag som vi har lagt
fram, som handlar om att förbättra för företagande
och att modernisera arbetsmarknadsutbildning, som
väldigt viktiga för att underlätta integrationen.
Vi vill att det ska finnas möjligheter och öppnas
möjligheter för var och en att välja det stöd som pas-
sar en själv bäst. Ett exempel på detta kan vara att det
startas bemannings- eller rekryteringsföretag som
specialiserar sig på att hjälpa och stödja arbetslösa
människor med inriktning mot olika yrken. Det ska
kunna erbjudas arbetsmarknadsutbildning av olika
aktörer som kan välja efter behov. Kravet på språk-
kunskaper för att bli inskriven på arbetsförmedlingen
måste också tas bort. Staten måste här bli ett föredö-
me som arbetsgivare.
Det finns många saker att göra. Vi behöver fak-
tiskt förändra hela politiken, och det är inte bara det
område som gäller för det här utskottet och det här
betänkandet.</pre><pre>Anf.  161  MAURICIO ROJAS (fp):
Herr talman! Det har varit en lång debatt, och
många viktiga saker har tagits upp. Men jag har en
känsla av att vi egentligen diskuterar fel saker. Åtgär-
der och vad vi ska göra med det ena och det andra -
det är inte det som kommer att bryta utanförskapet.
Det är inte där den politiska insatsen eller betoningen
borde ligga.
Jag är alldeles övertygad om att utanförskapet ba-
ra kan brytas av de människor som är berörda, av de
drabbade, av dem som står utanför. Därför borde vi
här samlas och diskutera hur vi ska frigöra männi-
skornas egen makt och deras möjlighet att ta saker
och ting i egna händer: skolan, dagiset, arbetsför-
medlingen, affärerna - allt det som i dag är monopo-
liserat av offentliga eller privata monopol som ofta
samarbetar med varandra. För att kunna angripa frå-
gan om hur människorna ska kunna ta makten över
det egna livet har de politiska partierna ett stort an-
svar, som jag tycker att vi inte har tagit på oss.
Vi har ett politiskt utanförskap i Sverige. Vi har
varit utomordentligt dåliga på att få in människor med
utländsk bakgrund, och speciellt de som står utanför, i
våra politiska strukturer: att ge dem makt, också poli-
tiskt, att ge dem redskap och att låta dem växa in i det
politiska system vi har i Sverige. Om detta har ingen
sagt någonting, och det är typiskt. Vi ser många fel
här och var, men inte det som vi kan göra direkt här
och nu: visa att vi är beredda att öppna våra politiska
strukturer för fler människor som kommer utifrån.
I våra förorter är det ofta så att det kommer män-
niskor som bestämmer över andras liv utifrån. De
bestämmer över skolan, politiken och mycket annat.
Jag har vänner i Göteborg som beskriver det som ett
slags liten kolonialarmé som kommer kl. 8 till
Gårdsten, till Rosengård eller vartsomhelst, och går
kl. 4. Och mellan kl. 8 och kl. 4 berättar man: Så är
det i Sverige, så funkar det, det här ska vi göra för er.
Så länge det är så kommer det inte att hända någon-
ting, oavsett vad vi pratar om.
Här finns en klar diskriminering, en situation som
vi måste angripa. Inom Folkpartiet leder jag ett arbete
som handlar just om detta: om att så att säga öppna
maktens portar för människor som står utanför. Vi
började redan i december, fyra år före nästa val. Vi
vill arbeta mycket långsiktigt och mycket systema-
tiskt.
Jag skulle verkligen vilja se alla partier satsa på
det här. Den dagen vi har många lokala ledare som
vet vad de pratar om, som av egen erfarenhet kan
diskutera de här frågorna: Den dagen har vi tagit ett
stort steg framåt!</pre><pre>Anf.  162  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Herr talman! Mycket av den analys som Mauricio
Rojas gör håller jag med om. Jag tror det behövs fler
politiker med utländsk bakgrund, både här och lokalt,
som kan ta makten över sina och sina grannars liv.
Jag tycker att det är bra att Folkpartiet har många med
utländsk bakgrund i riksdagen till exempel.
Visst ska makten ligga hos människorna. Visst
ska människorna stå på egna ben. Där är vi helt över-
ens. Men vad betyder det, Mauricio Rojas, i praktisk
politik? Vad är era förslag? Att anställningstrygghe-
ten ska uppluckras, att vi gör det lättare att sparka
människor: ökar det makten för människorna? Enligt
ert förslag vill ni kunna dra in bidraget för dem som
avbryter sin sfi. Ökar det makten för de människor
som avbryter sfi:n, ibland för att de är missnöjda? Här
krävs en kraftig omfördelning av resurser, av makt,
men också av ekonomi.
Varför har Folkpartiet hela tiden varit emot stor-
stadssatsningen? Många av de positiva utvecklings-
projekt som faktiskt inneburit att människor har fått
makten över sina egna liv har kommit ur storstads-
satsningen.</pre><pre>Anf.  163  MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Herr talman! Det är lite synd: När man försöker
diskutera idéer får man tillbaka hela retoriken om
varför det och det, som egentligen har ett enda syfte:
att inte diskutera det som den andra har sagt.
Jag ska vara väldigt konkret, Luciano. Jag besökte
Gårdsten för två veckor sedan. Det är ett mycket
segregerat område, där det kommunala monopolet
över bostäderna och lokalerna, i samarbete med
många andra monopol, har gjort att människorna till
exempel inte kan starta egna affärer. De vill inte ha
det stora kommunala huset där de gamla ska förvaras
och inte kunna prata sitt eget språk. De vill själva ta
makten över detta, och kanske skapa många nya al-
ternativ. För det behöver vi en politik som ger männi-
skorna både valfrihet och möjlighet att sätta i gång
med vad de vill göra.
Varför måste vi ha monopol där det privata och
det offentliga samverkar så att människor till sist är
dömda att få någonting men inte kunna välja vad de
får, att få vår solidaritet men inte själva kunna skapa
det liv de vill? Det är det som borde vara vårt stora
problem, och om det kunde vi samtala i stället för att
kasta klyschor på varandra.</pre><pre>Anf.  164  LUCIANO ASTUDILLO (s) re-
plik:
Herr talman! Låt oss samtala! Jag tycker att det är
tråkigt, det du beskriver om Gårdsten. Men jag har
massor av exempel där privata fastighetsägare höjt
hyrorna oskäligt just för att få bort de småföretagare
som öppnat sina affärer. Där kan du som folkpartist
faktiskt hjälpa mig att se till att man inte oskäligt
höjer hyrorna.
Faktum är att det finns en politisk skillnad mellan
dig och mig. Jag är vänster, och du är höger. Jag tror
att makten och de ekonomiska resurserna måste om-
fördelas.
Vi kan stå här och babbla hur länge som helst,
men så länge du inte svarar på om det är den enskilde
invandraren som tjänar på att vi luckrar upp anställ-
ningstryggheten, om det är så att minskade resurser
till miljonprogramsområdena skulle vara bra, som ni
står för, eller att man ska dra in bidragen för dem som
avbryter sfi så är du inte ärlig. Låt oss föra ett samtal.
Jag är beredd.</pre><pre>Anf.  165  MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Herr talman! Det vore roligt att föra ett samtal,
men du verkar inte veta vad ett samtal är, Luciano,
om du tror att det här är ett samtal. Vi liberaler är
emot alla monopol, offentliga och privata. Maktkon-
centration är ett problem oavsett om det handlar om
stat, kommun eller Wallenberg. Vi måste angripa det.
Det hindrar vanliga människor från att ta makten över
sitt eget liv. Omfördelning är mycket viktigt. Vi libe-
raler vill ha omfördelning, men inte den omfördelning
som i stället för att ge människor makt ger dem färdi-
ga lösningar som du som politiker ska bestämma.
Den socialistiska omfördelningen vill jag inte ha. Jag
vill omfördela möjligheter, livschanser och makt. Du
vill fördela färdiga saker så du kan bestämma vilken
skola eller omsorg människor ska få. Det vill inte jag.
Jag vill inte bestämma över detta. Det är människorna
på ort och plats som ska bestämma vad de vill ha.
Jag är säker på att det finns andra än liberaler som
är intresserade av en sådan politik. Vi kan samla
moderater till miljöpartister, och kanske några väns-
terpartister som kommer ihåg vad vänstern var en
gång, kanske till och med någon socialdemokrat som
kommer ihåg vad folkrörelserna var, inte statens
rörelse utan folkets rörelse. Det måste vi få tillbaka.
Det är bara så segregationen och utanförskapet kan
brytas. Gå tillbaka till källorna för socialdemokratin,
Luciano! Det skulle du må mycket bättre av i stället
för att försvara det som finns i dag.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 mars.)</pre><pre>12 §  Vissa utrikeshandelspolitiska frågor</pre><pre>Föredrogs
näringsutskottets betänkande 2002/03:NU5
Vissa utrikeshandelspolitiska frågor.</pre><pre>Anf.  166  STEFAN HAGFELDT (m):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation nr 1, som jag också kommer att begära
rösträkning på. Vi moderater står givetvis bakom de
andra reservationer i betänkandet som vi är delaktiga
i, men för att vinna tid nöjer jag mig med att yrka
bifall till den första.
Herr talman! Man kan konstatera att vi har en rätt
stor samstämmighet i utrikeshandelspolitiska frågor i
näringsutskottet. Det finns dock nyansskillnader på
en del områden. Vad gäller WTO-frågor finns det
anledning att hysa förhoppningar om resultat från den
nya förhandlingsomgången när det gäller handelslibe-
raliseringar för varor och förbättrade regler för
världshandeln, även om vissa förseningar kan inträf-
fa.
Enligt vår mening är det positivt att det blivit en
ökad uppmärksamhet på u-ländernas problem. Vi vill
starkt framhålla det angelägna i att u-länderna får ett
bättre tillträde till EU:s och andra i-länders markna-
der för u-landsprodukter som till exempel jordbruks-
varor och teko.
Det kan konstateras att världen har behov av ett
starkt WTO för att världshandeln ska fungera på ett
effektivt sätt. Det nuvarande WTO-systemet måste
förbättras för att den önskade utvecklingen ska kom-
ma till stånd. Bland annat är det centralt att tvistlös-
ningsmekanismen stärks på ett sådant sätt att tvisterna
kan avgöras på ett rättvist och regelbaserat sätt så att
handelskrig kan undvikas. Vidare bör det vara ett mål
att långdragna rättsliga processer undviks. De minst
utvecklade ländernas tillgång till tvistlösningen måste
särskilt uppmärksammas. I den översyn som nu görs
av tvistlösningssystemet anser vi att möjligheten till
hårdare sanktionsåtgärder mot länder som inte efter-
kommer tvistlösningspanelens beslut bör undersökas.
En inriktning på ökad öppenhet inom WTO är
mycket angelägen för att förhandlingarna ska löpa
mer friktionsfritt. Samtidigt måste det finnas respekt
för att enskilda länder i vissa fall inte vill röja sina
förhandlingspositioner. En ökad transparens är viktig
också i syfte att bekämpa korruption. Eftersom kor-
ruption hindrar såväl det internationella som det in-
hemska handelsutbytet är det en central uppgift att
eliminera korruptionen. Enligt vår uppfattning bör
frågan om sambandet mellan handel och investeringar
tas upp snarast möjligt.
Ett ambitiöst resultat av de förestående förhand-
lingarna behövs för att förbättra förutsättningarna för
hållbar tillväxt i världsekonomin. Det gäller också att
förbättra fattiga länders möjligheter till en positiv
utveckling. Alla kommer att vinna på detta.
Herr talman! Vad det gäller vissa EU-frågor bör
det vara ett mål att avskaffa alla tullar till i-länderna.
Trots de insatser som gjorts på detta område anser vi
att ytterligare ansträngningar borde ha lagts ned på att
få till stånd mer långtgående liberaliseringar inom
jordbruks- och tekoområdena.
Inom EU bör ett målmedvetet arbete påbörjas för
att ta fram en plan för successiv total avveckling av
jordbruksskyddet. Sverige bör med stor kraft driva att
i-länderna avskaffar samtliga exportstöd på jord-
bruksområdet. Inte minst inom EU är det väsentligt
att Sverige förespråkar en linje som innebär ytterliga-
re avregleringar, vilket kommer att gynna såväl ut-
vecklingsländernas export till den europeiska mark-
naden som konsumenterna i Europa. Arbetet på att
utvidga och avreglera den inre marknaden måste
accelerera i syfte att bygga ett ekonomiskt uthålligt
och välmående samhälle.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag framhålla att
det är positivt att utskottet enhälligt konstaterar i sitt
yttrande att det är fullständigt ologiskt att snusförsälj-
ning är förbjuden i övriga EU. Ett förbud mot försälj-
ning av snus över gränserna inom unionen är inte
förenligt med principen om den fria rörligheten av
varor. För närvarande pågår en prövning av snusex-
port i EG-domstolen. Vi förutsätter att Sveriges rege-
ring i sitt yttrande till EG-domstolen kraftfullt argu-
menterar mot snushandelsförbudet och även i övrigt
verkar för att EU:s illa underbyggda förbud skynd-
samt avskaffas. Utskottet har förhoppningen att do-
men i EG-domstolen kommer att gå Sverige till mö-
tes.</pre><pre>Anf.  167  NYAMKO SABUNI (fp):
Herr talman! Det är inte ofta som utrikeshandels-
politiska frågor diskuteras i denna kammare. När
riksdagen 1994 fattade beslut om svenskt medlem-
skap i WTO begärde bara tre ledamöter ordet. Under
de nio år som gått sedan dess har handelsavtalen inte
diskuterats i riksdagen, med undantag för ett semina-
rium för några veckor sedan initierat av Miljöpartiet.
Inför detta betänkande har endast 24 motioner läm-
nats in. Antingen är dessa frågor inte viktiga i det
svenska politiska livet eller också saknar vi kunska-
per och insyn i de förhandlingar som pågår inom
WTO.
Avsaknad av insyn och bristen på kunskaper om
de avtal som gäller eller förhandlas om har gjort att
den debatt som ändå finns i dag domineras av AT-
TAC och andra vänsterrörelser. För mig som liberal
är det ofattbart att ansvaret för information till all-
mänheten om WTO och konsekvensanalysen av de
multilaterala handelsavtalen helt och hållet överläm-
nats åt ATTAC. Det är som att överlåta kon-
sekvensanalysen av den svenska flykting- och integ-
rationspolitiken åt Sverigedemokraterna.
Världen behöver mer, inte mindre, frihandel. I dag
råder en växande insikt om att fortsatt globalisering
och ökad frihandel kommer att vara avgörande för
välståndsutvecklingen i de flesta länder i världen. Om
tillväxten i u-länderna ska kunna öka och om männi-
skorna där ska kunna ta sig ur den fattigdom de lever
i är interna reformer och framför allt ökade han-
delsmöjligheter helt avgörande.
Frihandel har varit en avgörande faktor för den
svenska välståndsutvecklingen sedan 1870-talet.
Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med
omvärlden under vår industrialiseringsprocess hade vi
inte uppnått det välstånd vi nu har.
Herr talman! Vid WTO-mötet i Doha hösten 2001
deklarerades det att EU på sikt ska fasa ut exportstö-
det för jordbruksprodukter. Målsättningen är att libe-
ralisera världshandeln till år 2005. Överenskommel-
sen har dock ännu inte gett några konkreta resultat.
För att kommande runda verkligen ska bli en ut-
vecklingsrunda och därmed komma världens fattiga
länder till del krävs dock mer av den rika delen av
världen än vad som deklarerades vid WTO-mötet i
Doha. För de flesta u-länder är jordbruks- och textil-
produkter den absolut viktigaste källan till inkomst.
Det är också inom dessa områden som u-länderna är
konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter.
Så länge som u-länderna hindras att komma in på de
europeiska och amerikanska marknaderna kommer
det att vara svårt, för att inte säga omöjligt, för dem
att komma ur fattigdomen.
Trots de senaste årens positiva utveckling på flera
håll i världen ser vi flera bekymmersamma inslag i
den internationella utvecklingen. Fortfarande lever
hundratals miljoner människor i akut fattigdom med
oacceptabla levnadsvillkor. Situationen i flera av de
fattigaste länderna i Afrika har försämrats, bland
annat beroende på den omfattande utbredningen av
hiv och aids samt oviljan i i-länderna att producera
vaccin till ett rimligt pris.
Ingenting tyder dock på att de fattiga skulle ha
haft en bättre situation om deras hemländers utrikes-
handel varit mindre. En genomgång av dessa länder
ger snarare bilden att det är brist på demokrati, brist
på ekonomiska reformer och marknadsekonomi, brist
på inhemsk prioritering av sociala reformer, brist på
fungerande rättsväsende och brist på utbildning som
gör att de sitter fast i ofrihet och fattigdom. Globalise-
ring i meningen frihandel är således en avgörande del
för att uppnå utveckling.
En ny frihandelsrunda måste leda till att EU av-
skaffar kvoterna inom textilområdet. Arbetet för att
världens textil- och konfektionshandel ska bli fri
måste påskyndas. En avreglering av EU:s jordbruks-
marknad måste snarast påbörjas. Skyddstullar måste
slopas, exportörer från fattiga länder måste ges fritt
marknadstillträde och jordbrukssubventionerna måste
minskas med åtminstone 70 %.
Ett annat viktigt område är antidumpningsregler-
na. Dessa används i praktiken ofta som handelshin-
der. Sverige bör i förhandlingarna eftersträva att möj-
ligheterna att åberopa antidumpningsklausuler be-
gränsas. Internationell handel, miljö och arbetsvillkor
är ett mycket kontroversiellt område. Många u-länder
fruktar att de krav på förbättrade arbetsvillkor som
ställs av i-länder i själva verket är en form av protek-
tionism.
Herr talman! Stark kritik riktas mot WTO av glo-
baliseringsmotståndare. Delar av kritiken är befogad.
Vi inom Folkpartiet anser att man bör se över och
förbättra WTO:s regelverk. Jag vill särskilt påtala
vikten av att frågan om regelförenkling när det gäller
handelsprocedurerna drivs framåt. Behovet av över-
syn gäller också frågor om hur WTO ska bistå ut-
vecklingsländer som har problem med att uppfylla
WTO-reglerna. Inte minst viktigt är det att förbättra
tvistlösningsmekanismen, som uppvisat påtagliga
svagheter under det så kallade banankriget.
Det nuvarande regelsystemet ger upphov till ris-
ker för ökad protektionism på grund av att länder
ensidigt vidtar straffåtgärder. Reglerna måste därför
skärpas så att långdragna processer förhindras i fram-
tiden. Viktigast är att vara uppmärksam på den ojäm-
vikt som råder mellan oss i den rika delen av världen
och utvecklingsländer. Vi får inte falla in i kören av
att alla länder bestämmer själva. Så är det inte och
kommer heller inte att bli så länge världen ser ut som
den gör.
Den sociala agendan med förbättring av miljö och
arbetsvillkor blir ett allt viktigare område att diskute-
ra framöver. Att många av utvecklingsländerna ännu
inte har hunnit med att anpassa sin produktion enligt
Uruguayrundans krav får inte innebära att dessa krav
inte uppfylls.
Barnarbete, till exempel, är något som till slut
måste förkastas av alla. Det var dock inte länge sedan
som också vi i Sverige hade precis samma inställning
till barn och barnarbete. Barn var då i mångt och
mycket en försörjningsbörda, och så fort de blev
gamla nog att axla ansvaret bidrog de till familjens
försörjning.
Vår väg till välstånd har möjliggjort en ompröv-
ning av barnens ställning och status. I dag är det
otänkbart att vi skulle tillåta barnarbete i egentlig
mening. Vår förhoppning är att utvecklingsländerna
ska ha möjlighet att vandra samma väg. En ensidig
bojkott av de länder där det förekommer barnarbete är
därför fel metod. En allmän välståndsökning kan
däremot ge dessa länder de ekonomiska förutsätt-
ningarna till förändring. Samtidigt ska det opinions-
bildande arbetet här hemma och internationellt fort-
sätta med ihållande styrka. I alla sammanhang måste
människovärdet försvaras och ges vårt stöd. Men
kampen måste föras med såväl hjärta som hjärna.
FN:s Global Compact och OECD:s riktlinjer för
multinationella företag är av stor vikt i arbetet för att
komma till rätta med globaliseringens utmaningar.
Min och Folkpartiets förhoppning är att alltfler före-
tag ska ansluta sig till Global Compact och utarbeta
egna planer för att uppfylla de uppsatta målen. Kon-
sumenterna har också ett ansvar att granska företagen
och genom sina inköp styra företagen i önskad rikt-
ning. Regeringen bör samtidigt utöka sitt samarbete
med näringslivet för att uppmana och stödja företagen
i att utarbeta etiska uppförandekoder samt säkerställa
en god kontroll av efterlevnaden.
Herr talman! Målen för WTO-avtalen är att höja
levnadsstandarden i medlemsländerna, säkerställa full
sysselsättning, öka realinkomster och efterfrågan
samt öka produktionen och handeln. Ska detta bli
möjligt måste Sverige även fortsättningsvis delta
aktivt i arbetet med att förbättra det multilaterala
handelssystemet och samtidigt stärka förtroendet för
detta hos såväl handelspartner som allmänheten.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.</pre><pre>Anf.  168  LARS LINDÉN (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
endast reservation 1, av tidsskäl, men vi står natur-
ligtvis också bakom våra tre övriga reservationer i
betänkandet.
Efter den 11 september för ett och ett halvt år se-
dan lever vi i en tid när fruktan för terrorism har blivit
mycket påtaglig. Denna rädsla har drivit fram ett krig
i Afghanistan som fortfarande pågår delvis, och just
nu pågår ett nytt krig i Irak. Vi kristdemokrater och
många med oss fruktar att en ytterligare upptrappning
av våld, terrorism och krig nu kan komma.
Det är självklart att alla civiliserade länder tar av-
stånd från terrorism. Men man löser sällan detta pro-
blem med våld. Den som försöker släcka eld med eld
blir ofta själv aska - det är ett visdomsord som en del
regeringschefer borde fundera på i dessa dagar.
Vad som är viktigt att konstatera är att terrorismen
inte existerar i ett politiskt vakuum. Som politiker
måste vi komma åt terrorismens grogrund. Jag tror att
en del av terrorismen har sin grogrund i fattigdom,
orättvisor, förödmjukelser, förtryck och brist på de-
mokrati - en livssituation som många människor i
dag upplever i stora delar av världen.
Just nu har vi att behandla ett betänkande som
handlar om utrikeshandel. Vi kristdemokrater tror att
en ökad frihandel länder emellan kan leda till ökad
välfärd och minskade klyftor mellan rika och fattiga
och därmed minska de missförhållanden som bland
annat är grogrund till terrorism och krig.
Handel som verktyg för fred var den grundläg-
gande idén när Kol- och stålunionen bildades 1952,
den som sedan utvecklades till EU. EU:s grundare
hade upplevt två världskrig med några få år emellan.
Man hade upplevt fascism, nazism och kommunism.
Detta projekt för fred och utjämning av levnadsvill-
kor och levnadsstandard grannländer emellan blev
lyckosamt. EU fungerar fortfarande efter 50 år, och
det utvecklas år för år.
På samma sätt kan vi över hela världen skapa stör-
re sammanhållning och därmed förutsättningar för
mindre konflikter om vi finge en fri fungerande
världshandel med gemensamma spelregler.
Världshandeln är dock än så länge inte fri och på
lika villkor för alla länder. Många fattiga länder har
fått det bättre de senaste åren, men de allra fattigaste
länderna har tyvärr fått det sämre. Regelverket för
WTO har delvis utformats utifrån vissa rika länders
starka politiska intressen och, än värre, utifrån multi-
nationella storföretags intressen. I det kraftfältet har
fortfarande de allra fattigaste länderna haft svårt att i
alla lägen kunna hävda sina intressen.
Samtidigt som många av de fattigaste länderna
från 1990-talets början har börjat öppna sina markna-
der för import från de rika länderna har USA och EU
bland annat blockerat en fri import från många fattiga
länder. EU subventionerar i dag jordbruksprodukter
som gör att EU tar marknadsandelar på ett oetiskt sätt
på u-ländernas bekostnad.
Vi  kristdemokrater vill försöka lösa frågorna om
världshandeln framför allt utifrån de fattiga ländernas
perspektiv.
Det är glädjande att konstatera att näringsutskottet
i stort sett är överens om de problem som finns och
hur världshandeln bör utvecklas för att skapa en rätt-
visare värld. Ett enigt utskott föreslår nu också riks-
dagen att ge regeringen i uppdrag att, via Kom-
merskollegium, utreda WTO-systemets konsekvenser
för u-länderna. Med detta material kan vi sedan ytter-
ligare påverka WTO att bli en bättre fungerande or-
ganisation.
Herr talman! Jag vill lyfta fram några frågor som
vi kristdemokrater tycker är extra mycket värda att
belysa.
När det gäller frihandel är det positivt att EU, på
svenskt initiativ, jobbar med att ta fram en funktion
som Ombudsman för u-landsexportörer, en person
som ska hjälpa fattiga länder att verkligen ta sig ige-
nom all byråkrati som det innebär att få exportorder i
ett i-land.
Beträffande WTO-frågor vill jag säga att vi i vår
motion speciellt pekar på att tvistlösningssystemet
inom WTO måste moderniseras och stärkas. En per-
manent tvistlösningspanel skulle, enligt vår mening,
stärka panelens auktoritet. De allra fattigaste länderna
har i dag i liten utsträckning fått hjälp av tvistlös-
ningspanelen. Det här måste ses över. Det är framför
allt för de fattiga ländernas skull panelen ska arbeta.
Ett enigt utskott anser också att en större öppenhet
måste uppnås i WTO-arbetet. Dessutom anser vi i
utskottet att denna öppenhet bör kunna främjas bland
annat genom en bättre dialog med det civila samhäl-
lets företrädare inför WTO-förhandlingarna. Det
stämmer bra med Kristdemokraternas motion under
den här avdelningen.
Värt att notera är att utskottet har visat vägen till
den här öppenheten genom att inför behandlingen av
det här betänkandet bjuda in Forum Syd, Diakonia
och ATTAC-rörelsen till dialog med oss. Mer tid bör
avsättas för denna dialog i fortsättningen. Nu vet jag
dessutom att Leif Pagrotsky är inbjuden till konferen-
sen Fokus på världshandeln den 5 september. Det är
en konferens med ett tjugotal folkrörelser som är
aktiva i just WTO-frågorna. Vi förutsätter att han
tackar ja och då medverkar till en ytterligare nära
dialog med de här folkrörelserna. Det skulle minska
misstänksamheten mot WTO-förhandlingarna och
säkert reda ut en del missförstånd som finns i relatio-
nen mellan folkrörelser och politiker.
Det kan vara värt att påtala att många medborgare
säkerligen upplever att vårt debatterande och för-
handlande enbart resulterar i ord och åter ord. Rättvis
Handel, som gynnar producenter i u-länderna, ser på
många håll ut att vara långt borta.
När kommer den fattige kaffebonden i Mexiko att
få en levnadsstandard så att han och hans fru och fem
barn får råd att äta sig mätta varje dag? Medan Kraft
Foods, som äger Gevalia, och Nestlé, som äger Zoe-
gas, med flera multinationella kaffebolag får större
och större vinstmarginaler på kaffe har kaffebönderna
de senaste tio åren halverat sin förtjänst på kaffe.
Utskottet säger att Rättvis Handel är viktig. Man
syftar till att främja sådana handelsrelationer med
producenter i fattiga länder som samtidigt förbättrar
deras arbetsförhållanden. Rättvis Handel resulterar i
sjysta löner, bra arbetsmiljö och rätt att organisera sig
fackligt.
Men här kan vi som konsumenter påskynda ut-
vecklingen mot mer rättvis handel i världen genom att
börja handla rättvisemärkta livsmedel i butikerna. Det
finns redan rättvisemärkt kaffe, te, kakao, bananer,
chokladkakor med mera. Ditt val i butiken gör skill-
nad. Om du väljer det rättvisemärkta kaffet får du
kanske betala en tia mer per halvkilo, men då har
kaffebonden också fått cirka en tia mer betalt, och
plötsligt börjar han ta sig ur fattigdom och förnedring.
Ditt val som konsument gör skillnad och förändrar
levnadsvillkoren för folk i u-länderna. Många miljo-
ner producenter i Syd har redan fått uppleva den här
standardförbättringen. Men majoriteten har tyvärr
ännu inte sett några större förändringar.
När det gäller avsnittet Vissa EU-frågor vill vi
påpeka, som vi sagt i vår motion, att det beslut som
EU fattat om avskaffande av tullar mot världens 49
fattigaste länder är bra. Vi anser däremot inte att det
är rimligt att bananer, ris och socker undantas från det
beslutet i nio år framåt.
Exportkreditfrågor är en annan del. Vi kristdemo-
krater anser att många i-länder bidrar till en ohållbar
utveckling i u-länderna genom att de nationella ex-
portkreditnämnderna ger finansiellt stöd till mil-
jöskadliga investeringar i u-land. Vi anser att en obli-
gatorisk miljöprövning ska föregå alla beslut om
exportkrediter.
Herr talman! Jag avslutar med att påstå att möj-
ligheten att påverka den globala rättvisan och skapa
en bättre värld aldrig har varit så stor som nu. Fram-
för allt handlar det om, för var och en, att vägra stödja
system som utnyttjar människor. Så länge västvärl-
dens konsumenter fortsätter att kräva billiga varor
men inte rättvisa arbetsförhållanden och löner kom-
mer slaveriet att fortsätta. Som konsumenter har vi
större möjligheter att förändra världen än som politi-
ker. Men vi ska som politiker ta vårt ansvar.</pre><pre>Anf.  169  GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Välkommen att leda näringsutskot-
tets debatt i dag!
Handel mellan människor och folk, över gränser
har förekommit sedan urminnes tider, ja, ända sedan
människan fick större skördar eller bättre jaktlycka än
hon själv hade användning för. Handel skapar kom-
munikation, gynnar dialog och utveckling, men den
skapar också konflikter, tvister och orättvisor. Handel
bör främjas för sina goda sidor, men regler måste
finnas för att komma till rätta med dess avigsidor.
Handel ska främjas, men under rättfärdiga, rättvisa
och jämlika villkor.
De rika länderna är protektionistiska och domine-
rande gentemot de fattiga länderna, och detta är inte
acceptabelt. Den rikaste delen av världen måste ta ett
mycket större ansvar för att minska den fattigdom
som skapas av protektionism, snillrika stödsystem,
tullar, patent, korruption och dumpning. Utveck-
lingsländerna är inte emot världshandel. Det är bara
fråga om under vilka villkor handeln sker.
EU:s och övriga länders jordbruksstöd uppgår till
1 miljard dollar om dagen. Japan subventionerar varje
ko med 7 dollar om dagen. Stora delar av jordens
befolkning lever på 2 dollar om dagen. Av världens
bönder får de 4 % som bor i i-länderna 96 % av det
totala jordbruksstödet. Ja, detta är exempel på stöd
som man skyddar sina egna marknader med.
Frihandel är viktig även för u-länder. Men de
måste få reella möjligheter att utnyttja förhandlings-
rätten. En rättvis global handel ska inkludera mänsk-
liga rättigheter, miljöåtaganden och hållbar utveck-
ling, ske öppet, fördöma och beivra korruption och
dumpning. Det finns behov av undantagsregler som
tillåter fattiga länder att skydda vissa delar av sin
produktion så att de kan konkurrera på bättre villkor.
GATS-processen är en mycket sluten process som
måste göras mer öppen och tillgänglig om den ska
lyckas och få legitimitet hos många människor värl-
den över. Människor är med rätta misstänksamma och
avogt inställda till WTO eftersom de inte förmår att
följa avtal som ökar rättvisan och minskar fattigdo-
men. WTO och förhandlingarna måste bli mer öppna,
demokratiska och rättvisa.
Näringsutskottet vill dra sitt strå till stacken ge-
nom att öppna och ha en hearing om GATS den 22
maj här i riksdagen. Dit är enskilda och organisatio-
ner välkomna för att ställa frågor tillsammans med
riksdagsledamöterna.
Enligt deklarationen om mänskliga rättigheter och
konventioner om medborgerliga, politiska, ekono-
miska, sociala och kulturella rättigheter har männi-
skor rätt till fysisk och psykisk hälsa inklusive rätt till
vård och läkemedel. Konventionen om mänskliga
rättigheter borde stå över patenträtt och TRIPS-avtal i
vissa fall. Negativa konsekvenser för u-länderna inom
TRIPS måste gå att rätta till. Tvistlösningsmekanis-
men måste inom en rad områden förstärkas och säk-
ras till u-ländernas fördel. WTO måste ta större an-
svar för att miljökonventioner följs.
Förutsättningar för bindande regler bör prövas
inom vissa viktiga områden. De negativa konsekven-
serna för u-ländernas befolkning av WTO-avtalet
måste klarläggas och redovisas. Det gäller såväl kon-
sekvenserna för de mest fattiga, kvinnorna, som för
männen och ländernas hela ekonomier. Utskottet
önskar därför enligt detta betänkande att Kom-
merskollegium får i uppdrag att utreda konsekvenser-
na för utvecklingsländerna av WTO-systemet. Kom-
merskollegium är det statliga organ som bland annat
har till uppgift att utvärdera utrikeshandeln.
Herr talman! Vad gäller exportkreditfrågor anser
Vänsterpartiet att all offentlig kredit- och garantigiv-
ning bör villkoras. Bindande regler bör införas. Fö-
retag som erhåller krediter och garantier ska uppfylla
vissa grundläggande regler för mänskliga rättigheter:
arbetsrätt, facklig organisation, miljö och barnarbete.
Sverige bör vara ett föregångsland när det gäller glo-
balt ansvar och handel. Därför, herr talman, yrkar jag
bifall till reservation 5 under punkt 7.
Vänsterpartiet motsätter sig privatisering av of-
fentliga välfärdstjänster i Sverige som är påtvingade
av såväl WTO som EU. Hälsovård, sjukvård, utbild-
ning, vägar och vatten är exempel på områden där
varje nation själv ska avgöra vilka regler och lagar
som ska gälla. En avreglering av handel med tjänster
kan innebära stora risker. De enskilda staterna måste
ha rätten och möjligheten att bekämpa ohälsa, fattig-
dom och vattenbrist på sina villkor.
En rättvis handel sker på jämlika villkor och ska-
par minskade klyftor mellan fattiga och rika. Rättvis
handel sker under demokratiska och icke-
diskriminerande former. Den diskriminerar inte kvin-
nor. Rättvis handel förbjuder slaveri och barnarbete.
Rättvis handel avskaffar orättfärdiga stöd och han-
delshinder.
Nu är det utvecklingsländernas tur att få större
makt över WTO:s dagordning, deras rätt att formulera
regler som ökar rättvisan i den globala handeln. Sve-
rige är ett av världens rikaste länder. Sverige och den
svenska regeringen bör tillsammans med våra företag
vara marknadsledande - ligga i framkant som det
heter - då det gäller solidariskt hållbar och rättvis
handel.</pre><pre>Anf.  170  HÅKAN LARSSON (c):
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerns
reservation nr 3 under punkt 4.
Det är ett i sanning viktigt men svåröverskådligt
område vi diskuterar. Regelverket för världshandeln
har en avgörande betydelse för om vi ska kunna ska-
pa en rikare men också mer rättvis och jämlik värld.
Vad jag förstår är vi överens i kammaren om att fri-
handeln ska vara grundprincipen för världshandeln.
Likaså råder enighet om att det är viktigt att särskilt
klarlägga vilka konsekvenser dagens handelssystem
och WTO-systemet har särskilt för u-länderna. Det är
därför bra att vi i utskottet har enats om att föreslå
regeringen att ge Kommerskollegium i uppdrag att
närmare utreda detta så att vi får mer fakta på bordet.
När det gäller förhandlingarna inom världshan-
delsorganisationen WTO råder det ofta oklarhet på
grund av det hemlighetsmakeri som präglar organisa-
tionen. Finns det brister i öppenheten kan detta natur-
ligtvis leda till att såväl sanningen inte kommer fram i
offentligheten som missförstånd. Detta gäller inte
minst det avtal som diskuteras nu om handel med
tjänster, GATS. Syftet är att få till stånd en bättre
reglering av handel med privata tjänster. Det finns det
självfallet ingen anledning att invända mot. Att det
finns ett regelverk för hur konkurrensen på detta
område ska fungera är både bra och viktigt, men det
finns samtidigt en utbredd misstanke, med rätt eller
orätt, runtom i världen om att starka krafter vill an-
vända WTO och tjänsteavtalet för att åstadkomma en
privatisering av offentliga gemensamma angelägen-
heter i syfte att ge de stora transnationella bolagen
tillgång till nya lukrativa marknader i u-länderna på
de fattigas bekostnad.
Jag vill lyfta fram vad utskottet säger på en punkt,
nämligen att Sverige aktivt ska arbeta för att reglerna
för handel med tjänster inte ska medverka till att
försämra förhållandena för u-länderna. En viktig
princip som också understryks är att varje land ska
kunna avskaffa sina handelshinder i en takt och ord-
ning som passar landets utvecklingsnivå, varför
WTO-avtalen måste innehålla övergångstider som
skiljer mellan länder på olika utvecklingsnivå. Vi får
inte glömma att när våra välfärdssamhällen i västra
Europa byggdes upp var våra marknader i hög grad
skyddade från utländsk konkurrens. Dagens utveck-
lingsländer bör också ha möjligheter att bygga upp
sina samhällen utan att de rika länderna konkurrerar
ut deras företag.
Dagens exportsubventioner på jordbruksområdet
snedvrider marknaden för livsmedel i många delar av
vår värld. Vi har sett hur EU har dumpat sina över-
skottsprodukter såväl i Öst- och Centraleuropa som i
många u-länder. Det är absurt när europeiskt mjölk-
pulver exporterat med hjälp av skattemedel slår ut
lokala mjölkbönder i exempelvis Indien och Domini-
kanska republiken. Då är det något grundläggande fel
i systemet som behöver åtgärdas.
Samtidigt är handel med jordbruksprodukter en
stor och komplicerad fråga. Det går inte att behandla
handel med mat på samma sätt som handel med in-
dustrivaror, eller för den skull tjänster. När det gäller
jordbruk måste hänsyn även tas till livsmedelssäker-
het, livsmedelskvalitet, miljön och jordbrukets inver-
kan på kulturlandskapet och landsbygdsutvecklingen.
Det är detta som brukar kallas för jordbrukets multi-
funktionalitet. Familjejordbruk i norra Sveriges in-
land eller på andra håll i världen kan svårligen kon-
kurrera prismässigt med industrijordbruk på den ame-
rikanska prärien. Men detta jordbruk har ändå stor
betydelse, inte bara för att producera säker mat av
hög kvalitet utan även för bygdernas fortlevnad och
utveckling.
Ett land bör ha rätt att skydda en egen produktion
av baslivsmedel. Detta är en princip som stöds av
alltfler världen runt, såväl bonde-, miljö- och solida-
ritets- som konsumentorganisationer. Däremot måste
man naturligtvis avskaffa dagens aggressiva export-
subventioner och förpassa dem till historien så att det
blir lättare för u-länderna att sälja sina produkter på
de rika ländernas marknader.
Det finns en mening i majoritetsskrivningen som
jag är lite fundersam över i kapitlet Vissa EU-frågor:
"Inom EU bör ett målmedvetet arbete påbörjas för att
ta fram en plan för successiv total avveckling av
jordbruksskyddet." Vad det innebär behöver nog
diskuteras. Risken är att det kan leda till total av-
veckling av jordbruket i stora delar av världen, inte
minst i Sverige.
Det är viktigt att poängtera vad utskottet också
understryker, nämligen att en liberalisering av han-
deln måste kombineras med skydd av miljö- och
kulturvärden och landsbygdsutveckling. Från Center-
partiets sida vill vi i det sammanhanget särskilt peka
på - vilket vi gör i vår motion - vikten av ett grönt
tullsystem, det vill säga generösare bestämmelser för
de exportörer som uppfyller fastställda miljökrav.
Jag tror att vi måste ständigt fråga oss de närmaste
åren framöver hur inflytandet på handeln inom WTO
kan bli mer jämlikt mellan rika och fattiga länder och
hur vi kan få ett system för fri och rättvis handel
mellan nord och syd. I det arbetet är en dialog mellan
partier och folkrörelser viktig.</pre><pre>Anf.  171  INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Miljöpartiet anser att WTO:s han-
delsregler måste förändras. Det gäller bland annat
öppenheten, beslutssystemen, innehållet i de olika
underavtalen och relationen till FN:s övriga konven-
tioner. Sociala och miljömässiga klausuler bör införas
i regelverken, och WTO måste få nya politisk-etiska
mål och respektera och efterleva dem.
De rika länderna i WTO har inte hållit de löften
som getts i tidigare WTO-förhandlingar - förändring-
ar som skulle bidra till en mer rättvis handel än da-
gens.
I Uruguayrundan uppmanades medlemmarna att
minska exportsubventionerna till jordbruket. EU, med
världens högsta exportsubventioner till jordbruket,
har inte genomfört detta. EU:s jordbruksstöd tar halva
EU:s budget, och med dessa skattepengar konkurrerar
vi bland annat ut fattiga länders bönder.
Ett nyligen absurt exempel är ett svenskt företag,
Arla, som säljer mjölkpulver och konkurrerar ut fatti-
ga länders mjölkproducenter. Det är ett av många
eländiga resultat av EU:s jordbrukspolitik. Det är en
omoralisk politik, och biståndet har ingen möjlighet
att kompensera för det.
Inte heller Marrakeshbeslutet från 1994 om kom-
pensation till de minst utvecklade länderna och till
nettoimporterande länder har genomförts. Skulle
sådana bra överenskommelser realiseras skulle det
bidra till en bättre ekonomisk utveckling i de fatti-
gaste länderna.
Miljöpartiet anser att WTO måste ta hänsyn till
utvecklingsländernas behov och att detta ska vara en
överordnad målsättning.
Organisationen behöver också fastställa tydliga
etiska och politiska mål på kort och på lång sikt för
sitt framtida arbete. Som ett led i detta måste WTO
integrera mål som finns i olika FN-konventioner, så
att handelsfrågorna genomsyras av fred, demokrati,
rättvisa och utveckling i linje med FN:s ambitioner.
Ekologiskt hållbar utveckling, avskaffande av fat-
tigdom och livsmedelssäkerhet är frågor som måste
prioriteras av WTO.
Miljöpartiet anser att om världshandelssystemet
ska kunna bidra till en förbättrad levnadsnivå världen
över och ett förbättrat miljöskydd måste institutioner-
na vara öppna och demokratiska. Även om WTO har
tagit några steg för att förbättra öppenheten i sina
processer har det fortfarande många brister. Ett ex-
empel är arbetet som bedrivs i olika standardsättande
kommittéer, där företagen har ett övertag jämfört med
till exempel konsumenterna i olika länder. De pågå-
ende GATS-förhandlingarna är ett annat exempel.
Man bör kunna kräva att EU offentliggör både si-
na krav på andra länder och sina erbjudanden till
andra länder. Utskottet har i och med detta betänkan-
de lovat att Sveriges regering ska trycka på EU i den
riktningen. Detta är viktigt, tycker jag.
För övrigt har utskottet också sagt att när GATS-
förhandlingarna sker ska de ta till vara utvecklings-
ländernas intressen. Jag tycker att en förutsättning för
att GATS-förhandlingarna ska ske är att de tar till
vara utvecklingsländernas intressen och prioriterar
detta.
Ett annat försök till bättre offentlighet och bättre
diskussion är de öppna utskottsförhör som näringsut-
skottet kommer att ordna under våren. Detta, som har
varit ett förslag från frivilligorganisationerna och från
Miljöpartiet, kommer att genomföras. Jag är glad
över det.
Bristfälligt socialt och miljömässigt skydd i fatti-
ga länder medför stora problem. Svaga statsbildning-
ar och korrupta samhällssystem leder på många håll
till brutal utsugning av människor och miljö. Barnar-
bete, modernt slaveri, extremt låga löner som ingen
kan leva på och förbud mot facklig organisering är
inte ovanliga fenomen.
Globalisering kan i värsta fall effektivt motverka
en positiv utveckling i svagt utvecklade stater. De
inhemska företagen får ingen chans att hävda sig, och
den interna samhällsstrukturen destabiliseras.
Jag tycker att det är glädjande att utskottet har
kunnat enas om ett tillkännagivande till regeringen
om en utvärdering av handelsavtalens effekter på
fattiga människor i fattiga länder.
Utvärderingen ska göras av Kommerskollegium.
Jag vill uppmana alla frivilligorganisationer som har
exempel på att WTO-avtalen har inneburit försäm-
ringar för fattiga människor och länder att föra fram
så många exempel på det som möjligt till utvärde-
ringen. Jag uppmanar också Kommerskollegium att ta
kontakt med och samarbeta med frivilligorganisatio-
nerna och med Sida i den här utvärderingen. I det här
arbetet behövs en mängd goda dialoger. Jag anser
också att internationella utvärderingar är nödvändiga,
men den svenska utvärderingen kan vara en god bör-
jan.
Det finns alltså starka skäl till att införa sociala
och miljömässiga minimikrav i handelsavtal. Det
finns även ett behov av undantagsregler som tillåter
fattiga länder att skydda vissa delar av sin produktion,
så att de på så sätt kan vara med och konkurrera på
mer jämlika villkor.
Ett problem med olika klausuler, som sociala
klausuler eller klausuler om djurskydd till exempel, är
att den nuvarande tolkningen av WTO-reglerna inne-
bär att inga länder får införa importrestriktioner som
särbehandlar varor utifrån hur de är tillverkade, så
länge tillverkningsmetoden inte påverkar varans kva-
litet. Detta anser jag är viktigt att WTO tar itu med
och ändrar på.
Ett annat problem är att WTO-reglerna säger att
lika varor ska behandlas lika. Detta innebär att varor
som är tillverkade i enlighet med principer för rättvis
handel eller som är miljömärkta inte får favoriseras
med gynnsammare tullar än konventionellt framtagna
varor. Detta måste ändras.
Att handeln är rättvis är viktigt. Handelsrelationer
med fattiga länder ska fungera så att arbetsförhållan-
den, livsmiljö och miljön i övrigt förbättras.
Multinationella företag har vid många tillfällen
gjort sig skyldiga till omfattande brott mot mänskliga
rättigheter och internationella miljökonventioner.
Exempel på det är olyckan i Bhopal i Indien, som än i
dag leder till att det föds missbildade människor, och
oljebolaget Shells förstörelse och förgiftning av mark
och vatten i Nigeria.
I många länder är det svårt att hålla transnatio-
nella företag ansvariga för brott. I fattiga länder, där
sådana företag är en viktig inkomstkälla, kan rege-
ringar känna sig tveksamma till att äventyra sina
intäkter genom att driva igenom förbättrade regelverk
för sociala rättigheter och miljöhänsyn. Transnatio-
nella företag kan också, genom att de är spridda över
flera länder, vara strukturerade på ett sätt som gör det
svårt att utkräva ansvar med endast ett nationellt
rättssystem. Därför är det viktigt att internationell
politik används som ett instrument för att skapa glo-
bala regler.
Bristen på internationellt bindande regler för fö-
retagen har gjort att användningen av uppförandeko-
der ökar snabbt. Uppförandekoderna har blivit ett
redskap för företagen att se till att sociala och miljö-
mässiga krav uppfylls både i den egna verksamheten
och i underleverantörernas verksamhet.
Problemet med dessa koder är att de inte är lagligt
bindande utan frivilliga åtaganden. De används alltför
många gånger mer som ett redskap för marknadsfö-
ring än som ett sätt att förbättra de anställdas arbets-
förhållanden. Ofta är koderna vaga och saknar kon-
kreta metoder och mål att arbeta mot. Dessutom är de
ofta helt okända bland de underleverantörer där till-
verkningen sker liksom bland arbetarna. Eftersom
alltfler företag lägger ut tillverkning till underleve-
rantörer blir kedjan svår att kontrollera.
Det är först när uppförandekoder har omvandlats
till bindande regler, med möjligheter till sanktioner
om reglerna bryts, som de har lett till eftersträvade
resultat.
Diskussioner om att införa globala regler har un-
der lång tid förts inom FN:s konferens för transnatio-
nella företag. Men parterna avbröt förhandlingarna
eftersom många av de rika länderna kraftigt motsatte
sig att deras företag skulle åläggas regleringar.
Efter FN:s konferens om miljö och utveckling i
Rio 1992 åtog sig de transnationella företagen att
frivilligt, bland annat genom uppförandekoder, verka
för en hållbar utveckling. Tio år efter kan vi konstate-
ra att de frivilliga åtagandena knappast har lett till en
hållbar utveckling.
Därför är det glädjande att utskottsmajoriteten nu
kunnat enas om att förutsättningarna för bindande
regler ska prövas på flera områden. Frivilligorganisa-
tionerna har med detta betänkande fått ett genombrott
för flera frågor de länge har arbetat för.
Det är också skälet till att mp bara har en reserva-
tion och ett särskilt yttrande i detta betänkande. Jag
yrkar bifall till reservation 5.
Denna reservation handlar om exportkreditfrågor.
Här anser jag att Sverige bör förändra reglerna så att
en offentlig kredit- och garantigivning enbart kan ges
till företag som följer grundläggande regler för ar-
betsrätt och miljö och när det gäller mänskliga rättig-
heter. Sverige bör vara ett föregångsland i detta.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 18.01 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>12 §  (forts.) Vissa utrikeshandelspolitiska frå-
gor (forts. NU5)</pre><pre>Anf.  172  MARIE GRANLUND (s):
Fru talman! Sverige har en lång tradition av att
värna frihandelns principer och bekämpa protektio-
nistiska inslag. För ett litet land som vårt med stort
utrikeshandelsberoende har detta varit, och kommer
att vara, en oerhört viktig förutsättning för vårt väl-
stånd. Frihandel är likaså en avgörande drivkraft för
den globala ekonomiska utvecklingen, inte minst i
tredje världen.
Alla konsumenter, både enskilda och företag,
gynnas av de positiva effekterna av lägre priser, stör-
re utbud av varor och tjänster samt bättre kvalitet.
Utrikesdepartementet i Australien har räknat ut att en
halvering av handelshindren skulle innebära globala
välfärdsvinster på sammanlagt 400 miljarder US-
dollar per år. Det är lika mycket som om hela Kanada
skulle läggas till världsekonomin.
Vidare innebär frihandel snabb spridning av in-
formation, vilket kan bidra till omvandling av slutna
samhällen för öppenhet mot omvärlden. Men det
räcker inte att göra hela världen rikare. Den måste
också bli mer rättvis. Obalanserna mellan den rika
och den fattiga världen måste åtgärdas. Precis som vi
socialdemokrater vill ha ett rättvist Sverige vill vi
också ha en rättvis och jämlik värld.
För att råda bot på obalansen mellan fattiga och
rika måste de fattiga få mest. Via biståndspolitiken
och en successivt förändrad handelspolitik inom EU
verkar Sverige för att bidra till ökad tillväxt och en
långsiktigt hållbar utveckling i u-länderna. Sverige
har också sedan inträdet i EU arbetat för en avregle-
ring av EU:s tullar och andra handelshinder. Den
svenska ambitionen är att EU ska komma fram till en
långsiktig och övergripande handelspolitik som inne-
bär global tullfrihet för industrivaror i de mest ut-
vecklade länder - detta inom en tioårsperiod.
Vid WTO:s ministermöte i Doha 2001 ställde sig
EU och övriga medlemsländer bakom inriktningen i
denna nya förhandlingsrunda om att åstadkomma
utveckling i de fattiga länderna. Tyvärr måste man
konstatera att detta ännu inte motsvaras tillräckligt i
det förhandlingsarbete som nu pågår. Det gäller sär-
skilt jordbruksfrågan.
Jag skulle vilja fråga Moderaterna vad de menar
med sin reservation om att vi skulle driva på avveck-
lingen av jordbruket ännu mer. Det är svårt att göra
mer än vad Sverige för tillfället gör. Det är bara Sve-
rige och Holland som står bakom denna linje i EU.
Och det finns som bekant några fler länder i EU.
Till Centerpartiet skulle jag vilja säga att jag är
fullkomligt övertygad om att vi måste driva linjen om
att ta bort alla subventioner på jordbrukssidan. Om vi
inte gör det kommer vi inte att få en rättvis världsord-
ning. Att ta bort jordbruksstöden är den absolut vikti-
gaste enskilda åtgärden för u-länderna.
Fru talman! Något som diskuterats mycket i
WTO-förhandlingarna är avtalet om handel med
privata tjänster, det som man brukar kalla GATS. Jag
är övertygad om att en värld utan tjänstehandel är en
fattigare värld. Därför är det viktigt att få till stånd väl
fungerande avtal också kring tjänstehandeln, för utan
avtal kommer de små och fattiga alltid att förlora
mest.
De pågående förhandlingarna har väckt många
känslor, och en del missuppfattningar föreligger. Jag
vill därför understryka att GATS är ett regelverk för
privata tjänster, ingenting annat. Offentliga verksam-
heter berörs inte av avtalet, varken det existerande
eller det som vi nu förhandlar kring. Varje land väljer
själv inom vilka sektorer man vill göra åtaganden,
och regleringar kan också göras av både miljö- och
hälsoskäl.
Sverige är ett av världens mest öppna länder för
tjänstehandel. Samtidigt har Sverige förmodligen
världens största offentliga sektor. Frågan om balansen
mellan privat och offentligt har alltså ingenting med
WTO att göra. Vi i Sverige är till exempel gärna med
på en fri marknad för bank- och försäkringstjänster,
men vi avvisar handel med offenligt finansierade
sjukhus och utbildning.
Den oro som finns beror säkert till viss del på det
hemlighetsmakeri som präglat EU, och även andra
länder inom WTO, och deras sätt att sköta förhand-
lingarna. Därför har Sverige agerat och agerar hela
tiden för en ökad öppenhet och tydlighet. Vi vill att
den öppenhet som gäller i Sverige också ska gälla
inom både EU och WTO. Näringsutskottet kommer
också, som tidigare sagts, att bidra till den öppenhe-
ten genom att anordna en öppen hearing inför Can-
cunmötet.
Fru talman! Allmänt sett skapar ytterligare libera-
liseringar på handelsområdet förutsättningar för en
effektivare resursanvändning. Samtidigt kan ökad
internationell handel, som inte åtföljs av en ansvars-
full miljöpolitik, ha negativa konsekvenser. I Doha-
förhandlingarna blev det ett genombrott för miljöfrå-
gorna och för hållbar utveckling.
För första gången ska WTO-länderna förhandla
om hur handelsreglerna förhåller sig till internatio-
nella miljöavtal. Inget land ska hindras från att vidta
åtgärder för att skydda människor, djur, växter eller
miljö. Detta har bemötts med viss skepsis från u-
ländernas sida. Det finns ett misstroende att i-
länderna använder denna miljöhänsyn som förtäckt
protektionism.
På samma sätt är det med handel och arbetsvill-
kor. Sverige arbetar för att det inrättas ett permanent
gemensamt forum mellan WTO och ILO. Detta finns
också med i den nya rundan. Men man kan inte bortse
från att det finns svårigheter att skilja mellan dem
som motiveras av en genuin önskan om att de
mänskliga rättigheterna respekteras och vår miljö
värnas och dem som använder mänskliga rättigheter
och miljöhänsyn som en täckmantel för protektio-
nism.
På samma sätt kan man säga att man inte vill ha
arbetsrättsregler eller annat, och i stället gömma sig
för frihandel. Sverige har här en viktig roll genom vår
långa tradition av internationellt arbete som inte har
grundats på egennytta.
Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att
också moral och etik finns i handelsreglerna. Vi är
inga doktrinära frihandelsentusiaster som skriker
Lämna marknaden i fred! Självklart måste vi stävja
alla avarter både i Sverige och i andra länder.
Fru talman! Vi socialdemokrater kommer att fort-
sätta att arbeta för en friare världshandel, ökad rättvi-
sa och minskad protektionism. Med detta yrkar jag
avslag på motionerna och bifall till förslaget i betän-
kandet.</pre><pre>Anf.  173  STEFAN HAGFELDT (m) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Marie Granlund.
Jag sade i mitt anförande att det råder rätt så stort
samförstånd i dessa frågor, men det finns nyansskill-
nader. Jag upplever att majoriteten i vissa frågor vill
gå fram väldigt försiktigt och avvaktande, medan vi
moderater vill driva på och nå resultat.
Ett bra exempel är EU:s jordbrukssubventioner.
Där skriver majoriteten följande: "När det gäller EU:s
exportsubventioner på jordbruksområdet är det ut-
skottets absoluta uppfattning att dessa på sikt måste
avskaffas". Lite längre fram står: "Enligt utskottets
sätt att se bör Sverige även fortsättningsvis verka för
att den inslagna vägen målmedvetet fullföljs". Ja, det
låter ju bra.
Man skriver att man är absolut säker på sin upp-
fattning, men så kommer formuleringen "på sikt
måste avskaffas". Det kan väl inte vara att driva på i
dessa frågor. Mitt svar blir därför - Marie ställde ju
en fråga till mig - att vi moderater, och för övrigt
också ett par andra borgerliga partier, i stället säger
att vi vill anta en bindande plan för avveckling av
jordbrukssubventionerna.
Det är ett sätt att driva på. Jag tror att Marie lik-
som jag vet hur man driver olika frågor för att det ska
hända någonting. Det gäller naturligtvis att inte för-
tröttas utan ta upp dem om och om igen, gå på sina
ministrar och jaga dem med blåslampa och kontakta
EU-parlamentariker, och så vidare.
Den andra frågan till Marie Granlund är om hon
delar min uppfattning att det är u-länderna som är de
stora vinnarna om man i i-länderna tar bort subven-
tioner, tullar och andra handelshinder.</pre><pre>Anf.  174  MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Om man gör en liten historisk tillba-
kablick på jordbrukssubventionerna var Socialdemo-
kraterna ett av de partier som drev att Sverige inte
skulle ha några subventioner alls på jordbruksområ-
det. Vi fick som bekant återreglera detta när vi blev
medlemmar i den europeiska unionen. Vi har inte
tyckt att det var väldigt bra, men så är det.
Det är klart att man om man vill framstå som po-
pulist eller speciellt drivande kan skriva i ett betän-
kande att man ska ha bindande lagar om att avveckla
jordbrukssubventionerna i EU. Jag vet bara inte om
Stefan Hagfeldt tror att man genom att driva det i EU
får med sig Frankrike, Spanien och så vidare som är
de stora bromsklossarna här. Blir det bättre för att
man driver de kraven?
Sverige har gjort så mycket som man kan göra
men har väldigt mäktiga intressen mot sig. De enda
som vi har på vår sida i förhandlingarna är mer eller
mindre Holland. Det är Sverige och Holland som är
de mest frihandelsvänliga i EU i dag.
Jag tror också att jag sade i mitt tidigare anförande
att jag är övertygad om att den absolut enskilt vikti-
gaste åtgärden för att stärka u-ländernas situation är
att Europa men också USA och de så kallade Cairn-
sländerna avvecklar sina jordbrukssubventioner. Jag
är övertygad om att det är den absolut viktigaste åt-
gärden. Men vi är några fler länder i EU än Sverige
och Holland.</pre><pre>Anf.  175  STEFAN HAGFELDT (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt att det finns ett stort
motstånd mot att ta bort jordbrukssubventionerna.
Det verkar gå i mycket långsam takt. Men ska man
åstadkomma någonting kan man inte nöja sig med att
säga att det bara är ett par länder ytterligare som
stöttar utan man måste driva frågan.
Det är inte fråga om att vara populistisk och ensi-
dig när man skriver i ett sådant här betänkande. Det
gäller också att leva upp till vad man vill åstadkom-
ma. Jag hävdar fortfarande att det måste vara en väl-
digt passiv skrivning i utskottet. Om man nu absolut
har uppfattningen att jordbrukssubventionerna ska tas
bort, varför skriver man då att de "på sikt" ska av-
skaffas?
Det svar jag fick om u-länderna var positivt. Vi är
säkert överens där. Men även här gäller att vi från
Sverige hela tiden försöker att gå snabbare fram för
att ta bort olika handelshinder.</pre><pre>Anf.  176  MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Genom det långa regeringsinnehav
som Socialdemokraterna haft har vi också lärt oss att
vara lite pragmatiska och välja våra krig. De skriv-
ningar man fick igenom i Doha om att avveckla sub-
ventionerna var ganska milda. Inte ens de har EU levt
upp till i dag. Frågan är då om man ska dra på ännu
mer eller om vi ska försöka att åstadkomma det.
Vi vill avveckla jordbrukssubventionerna. Jag
kommer säkert att få utveckla det mer i nästa replik-
skifte. Det vill vi göra. Men jag tror att det är ganska
klokt att inte stånga huvudet blodigt utan använda
kraften, som är väldigt viktig i förhandlingarna, till att
försöka hitta lösningar som är verkningsfulla.</pre><pre>Anf.  177  HÅKAN LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror att vi är överens om nästan
allting Marie Granlund och jag. Men jag tycker att det
är lite oklarheter med jordbrukssubventionerna. Om
man ska totalt avveckla allt jordbruksskydd, som det
står, har man då funderat igenom vad det kan innebä-
ra?
Innebär det att EU ska avveckla sitt jordbruks-
skydd totalt oberoende av vad övriga världen gör,
eller är målsättningen att hela världen ska avveckla
allt jordbruksskydd? Ska även de fattiga länderna
förbjudas att skydda sitt eget jordbruk?
Det är en väldigt viktig diskussion som vi måste
ta. Risken är väldigt stor att vi får ett industrijordbruk
som slår ut familjejordbruket med enorma sociala
konsekvenser i hela världen om man inte ser upp och
har skyddsmekanismer för det. Jag vill gärna att Ma-
rie Granlund lite grann utvecklar de tankarna.</pre><pre>Anf.  178  MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Om man nu ska vara formell tror jag
att det står i det avsnitt som handlar just om EU, och
det diskuterar vi där. Det är väldigt viktigt att EU
totalt avvecklar subventionerna. Men som jag sade
tidigare är det självklart också väldigt viktigt med
USA, som inte har samma sorts stöd som vi men som
har ett annat stöd till sitt jordbruk. Det handlar också
om Australien och de länder som ingår i Cairnsgrup-
pen. Det handlar självklart också om dem.
Det här betänkandet har dominerats av frågan om
hur man ska kunna utjämna skillnaderna i världen.
Om EU enskilt ska vidta någon åtgärd för utveck-
lingsländerna är jag övertygad om att det är den en-
skilt viktigaste åtgärden att ta bort jordbrukssubven-
tionerna. Det ska självklart inte bara ske i EU.
Jag tror inte att man ska villkora att vi ska ta bort
jordbrukssubventioner med att vi inte kan ta bort dem
om inte andra gör det. Då kommer inte någonting att
hända. Jag tror att vi måste påbörja detta. Samtidigt
ska vi självklart driva att andra starka krafter som
också hindrar u-länderna från att ta del av det som de
har rätt till också vidtar åtgärder.</pre><pre>Anf.  179  HÅKAN LARSSON (c) replik:
Fru talman! Tack för det svaret. Jag håller med
om att de exportsubventioner som man använder är
närmast kriminella i vissa fall eftersom de slår ut de
fattiga ländernas jordbruk. Det finns en allt starkare
diskussion runtom i världen. För att man ska bevara
ett levande jordbruk i alla delar av världen där det nu
finns måste varje land ha vissa möjligheter att skydda
en egen basproduktion.
Jag tror att vi måste ta den diskussionen. Risken
är annars att om man hanterar jordbruksprodukter på
samma sätt som industriprodukter kommer vi att få
ett industrijordbruk som jag tror att väldigt få av oss
egentligen vill ha. Vi måste ha miljömässiga och
sociala begränsningar för hur handeln på jordbruks-
området sker.</pre><pre>Anf.  180  MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Det tror jag också. Vi ska dra vårt strå
till stacken, eftersom vi har återreglerat vårt jordbruk.
Men det berör framför allt inte Sverige utan andra
länder i Europa. Vi kan börja med exportsubventio-
nerna så får vi se sedan vad vi kan åstadkomma. Det
är svårt nog att ta bort dem. Det kommer att vara ett
långsiktigt projekt hur gärna man än vill göra detta.</pre><pre>Anf.  181  LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Det utvecklingsperspektiv, de fattigas
perspektiv, som sägs prägla världshandelns utveck-
ling och dagordning efter Doharundan i november
2001 borde rätteligen ha varit WTO:s startpunkt när
WTO en gång bildades.
Nu har vi i dag att ta ställning till ett betänkande
som "hyser förhoppningar" om att processen för fri
handel också ska innebära rättvis handel och att den
processen eventuellt är igång. Miljöpartiet har med
tvekan och efter ingivande av viktiga ändringsförslag
biträtt betänkandet. Men vi har anledning att blott ha
nedtonade förhoppningar.
Visst har någonting hänt efter de stora bataljerna i
Seattle år 1999 mot de då uppenbara tokigheterna
som WTO-mötet avhandlade där. Det var kanske till
och med nödvändigt med bataljer för att vi här i dag
ska höra att så många av de traditionella partierna
avger vittnesmål om hur väl de vill våra resurssvagare
systrar och bröder i MUL-länderna.
På mina få minuter hinner jag bara beröra några få
punkter som inger Miljöpartiet fortsatt och stor oro
och som gör oss fjärran från trygga att den process
som startat kommer att utmynna i god utveckling för
alla och att det kommer att bli det givna resultatet.
Det gäller till exempel de goda Marrakechbeslu-
ten. De är inte implementerade. Var finns matbistånd,
den ökade jordbruksproduktiviteten och de förbättra-
de infrastrukturerna för jordbruket i MUL-länderna?
Hur vet vi att de korrektioner som man har satt
runt Dispute Settlement Body, det vill säga konlikt-
lösningspanelen och de mekanismer som i dag är
bland de starkaste i världen som inte är militära, trots
allt inte kommer att vidmakthålla bekämpandet av
handelshinder som sitt överordnande mål och att man
därmed inte kommer att döma bara till de storas och
rikas fördel?
Vet vi att de rika länderna och de starka bönderna
verkligen kommer att upphöra med dumpning av sitt
överskott?
Kan vi lita på att subsidier till en tokig fiskeripo-
litik verkligen får ett slut?
Var finns de bindande sociala och miljömässiga
reglerna för företag?
Det verkligt stora problemet med WTO är att trots
att översynen - repair, renew and reform - som ni
minns långt ifrån är slutförd så ska nya områden hela
tiden införas på handelsagendan. Nya områden expo-
neras för en världshandelsordning som lämnar myck-
et övrigt att önska. Vår regering står uttryckligen för
att inte vänta och utvärdera till de förfördelade län-
dernas fördel utan att med full hastighet fullfölja
arbetet med att inkludera fler och fler områden som
handelsobjekt med påstådd likvärdighet i en frihan-
delsprocess som vi måste våga sätta betingelser för.
Utskottet är trots allt mer sansat och mer inne på
att tillpassa villkoren efter de långsammaste ländernas
behov. Men 30 länder saknar fortfarande kontor över
huvud taget för WTO i Genève. Flera av de fattiga
länderna har kanske bara en till två anställda. Hur ska
de kunna värja sig mot att bli överkörda, nedlobbade
och uteslutna av WTO-intressenter som är betydligt
mer resursstarka? Hur ska de till exempel kunna hin-
na med att förhandla och gå på möten som kanske
avsiktligt - där sätter jag ett frågetecken - har lagts
samtidigt.
TRIPS är ett annat område som ska inlemmas. Det
ger rika företag en alltför stor frihet att patentera
genmaterial som finns i syd utan att de fattiga länder-
na får rättmätig del i vinster eller rätt att fritt och
traditionellt kunna nyttiggöra sig växter och biomate-
rial på lokal nivå.
Investeringsavtalet, det så kallade MAI 2, knackar
på. Man måste fråga sig: Investeringar på vems vill-
kor? Det är som att ha en vricklig gammal bil och ha
tid för besiktning men ändå köra på med full gas och
konstant lassa in mer prylar och fler människor i
kärran trots att många passagerare tycker att den
borde ha körförbud. Haraka haraka haina baraka -
så lyder ett mycket utbrett och väl anpassat swahiliskt
ordspråk som betyder brådska, brådska skapar ingen
lycka.
Det kanske mest aktuella är ändå den obskyra
GATS-processen, om vilken nu alltfler har blivit
medvetna. Varför inlemma utvecklingsländerna i den
gigantiska världshandelstjänstemarknaden och på-
tvinga dem den när skrivningarna är så tänjbara och
när kunskapen och informationen så bistert har för-
mörkats?
Jag vill att vår regering ska inkomma till riksda-
gen med en skrivelse för förankring innan man går till
ministermötet i Cancun i september för att skapa
delaktighet och förankring.
Om vi slutligen, fru talman, verkligen menar all-
var med paragraf 2 i Dohaprotokollet och om vi
verkligen menar allvar med Johannesburgsdeklaratio-
nen så borde WTO vara underställt FN, och alla vi
aktörer borde samfällt mer jaga utvecklingshinder än
handelshinder.</pre><pre>Anf.  182  NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Min replik ska egentligen gå till
Ingegerd Saarinen, men jag missade repliken efter-
som jag hade lite saker att ordna med familjen.
Jag tror att hon sade att man med gynnsammare
tullar borde gynna produkter som är Kravmärkta. Jag
har uppfattat att ni är för en rättvis .</pre><pre>Anf.  183  TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får påminna om att repliken gäller Lotta Nils-
son Hedströms anförande.</pre><pre>Anf.  184  NYAMKO SABUNI (fp):
Fru talman! Kan hon inte svara som miljöpartist?
Då har jag ingenting. Jag tänkte bara höra vad Miljö-
partiets åsikt var.</pre><pre>Anf.  185  MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Jag vill säga till Lotta Nilsson Hed-
ström att man kunde tycka att det var sympatiskt att
regeringen skulle inkomma med en ny skrivelse om
detta. Anledningen till att den inte gör det är att det
inte har hänt något nytt sedan den tidigare skrivelsen.
Om det hade gått som det skulle i Seattle, vilket det
inte gjorde mycket beroende på USA, så hade saker
och ting blivit åtgärdade och vi hade kunnat ta ett steg
ytterligare. Så har det inte blivit, och därför finns det
inte skäl att komma med en ny skrivelse. Det handlar
inte om att man vill undanhålla riksdagen någonting,
utan det handlar om att samma ställningstaganden
redan gäller.
Jag skulle också vilja fråga Lotta Nilsson Hed-
ström om hon tror att världen skulle vara bättre utan
GATS. Skulle det vara bättre att varje land förhand-
lade med varandra? Skulle det stärka u-ländernas
position?
Vi tror att det är viktigt att man har lagar och reg-
ler som gäller alla. Annars kommer de stora multina-
tionella företagen bara att kunna ta för sig. Även små
länder måste kunna exportera. Sverige måste kunna få
exportera miljöteknik och annat som vi är bra på
under förutsättning att andra länder vill ha de tjäns-
terna.</pre><pre>Anf.  186  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Låt mig tydliggöra att vi tycker att det
är bra med världshandel och bra med reglerad världs-
handel. Vi ska ha en världshandelsorganisation som
ska beflita sig om goda och rättvisande regler för god
handel - det är självklart. Det är det som WTO syftar
till.
Problemet, Marie Granlund, är tidsaspekten. Det
är precis som jag sade på swahili - det är brådskan.
GATS-avtalet implementeras innan WTO:s egen
process är i mål på ett tillfredsställande sätt. Det är
det som är det absolut största problemet med GATS.
Tjänster kommer att behöva regleras och ska regleras.
Men nu görs det på ett sådant sätt att de fattiga län-
derna blir överkörda i processen, precis som de blir i
TRIPS-avtalet, precis som de hotar att bli det i ett
investeringsavtal och precis som de har blivit det på
flera olika sätt fram till repair, reform and renew och
Dohadeklarationen. Det är tidsaspekten, Marie
Granlund, som är det riktigt stora problemet.
Vad gäller regeringen och en ny skrivelse så finns
det visst all anledning för regeringen att visa mycket
bättre god vilja att öppna processen för svensk all-
mänhet, för svenska parlamentariker och för organi-
sationer, engagerade grupperingar och människor
som faktiskt vill ta del av processen och kunna följa
den - allt i öppenhetens anda. En sådan skrivelse
skulle verkligen kunna tas som ett bevis på att nu har
svensk regering betänkt sig, mörkar inte och skyller
inte på att det är EU som mörkar utan går själv ut
med detta och säger: Det här driver vi! Det här är de
positioner som vi kommer att förfäkta i Cancun!</pre><pre>Anf.  187  MARIE GRANLUND (s) replik:
Fru talman! Jag tror fortfarande att det är viktigt
att man kan göra två saker samtidigt. Jag tror att det
är viktigt att man förbättrar och driver på GATS-
avtalet. Jag tror att det är viktigt att man har lagar och
regler precis som man har när det gäller varuproduk-
tion. Det är viktigt att man också har det när det gäller
tjänstehandeln, för den växer lavinartat.
Jag tror inte att man kan säga att man tvingar in u-
länderna.
För det första så är en majoritet av de länder som
ingår i WTO i dag u-länder. Det är mer än 144 länder,
och två tredjedelar av dessa är utvecklingsländer.
Många av dem vill vara med på detta. Man kan inte
bunta ihop alla utvecklingsländer till en klump, utan
de är faktiskt individuella länder med många olika
synpunkter och det är alltså många som vill vara med.
För det andra: Ska man då säga att Kina och andra
är korkade som vill vara med och som också vill vara
med i GATS-avtalet? Jag tror att det är viktigt att ta
u-länderna på allvar och hela tiden driva på för att de
ska få bättre villkor. Men de kan också besluta själva.
Det är inget i GATS-avtalet som direkt kommer att
påverka u-länder. Det är u-länderna själva som be-
stämmer om de vill öppna sina marknader. Jag tycker
inte att man ska öppna vattenförsörjning och sådant
för privat drift. Jag tycker inte att man ska göra det i
Sverige och jag tycker inte att man ska göra det i
Gambia, men det är varje land själv som får besluta
om det. Och har man bestämt att man ska göra det så
är det viktigt att man har lagar och regler för att inte
de multinationella företagen ska dominera världen på
grund av att de har mer pengar och mer makt. Då
måste det finnas lagar och regler som gäller lika både
för små och stora företag.</pre><pre>Anf.  188  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Problemet, Marie Granlund, är att de
reglerna inte finns i dag. Vi är inte trygga med vad
som avhandlas inom WTO:s egen process. Jag kan
bara repetera detta. Det finns ingen poäng med att
göra två saker samtidigt, som du säger, när vi vet att
de fattiga länderna och de små företagen inte kan
hävda sig och inte kan skapa de avtal som gynnar
dem själva i dag. Vi måste titta på processen först.
Det är oerhört grundläggande.
Vill vi verkligen ha en rättvis världshandel och stå
upp för de goda intentioner som till exempel finns i
betänkandet måste vi bromsa och säga: Inte än. Inte
TRIPS ännu, inte investeringar ännu, inte GATS
ännu.
Jag menar att detta också är en förpliktelse för den
svenska regeringen att förfäkta. Tycker inte Marie
Granlund att det ligger någonting i de senaste 4-5
årens starka kritik av WTO-processen? Tycker du att
det är nog med de ansatser som har gjorts men ännu
inte har lett i mål?
Jag menar att man tar de fattiga länderna på allvar
om man ger dem möjligheter att vara likvärdig part-
ner i förhandlingsprocesserna. De ska inte vara objekt
som blir nedlobbade och som inte ens har råd att ha
ett eget lobbykontor i Genève och med pengars makt
kunna övertala andra till att ingå avtal. Det är viktigt
och grundläggande att skilja på rika människor i fatti-
ga länder och fattiga människor i fattiga länder. Detta
är någonting som man bör betänka. Jag klumpar inte
ihop fattiga länder. Det är tvärtom att göra dem till
äkta subjekt på till exempel en världshandelsagenda.
Ett lugnare tempo i världshandelspolitiken är av nö-
den.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 mars.)</pre><pre>13 §  Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen
m.m.</pre><pre>Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2002/03:AU4
Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen m.m. (förs.
2002/2003:RR8 delvis).</pre><pre>Anf.  189  PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! När ska den socialdemokratiska rege-
ringen och arbetsmarknadsutskottets socialdemokra-
tiska ledamöter inse att dagens regelverk för arbets-
löshetsförsäkringen är ett oöverskådligt och otympligt
lappverk och att kopplingen mellan fackförbunden
och arbetslöshetskassorna snarast bör brytas? Det är
en retorisk fråga. Svaret är tyvärr givet. En socialde-
mokratisk regering kommer aldrig att bryta samban-
det mellan fack och a-kassor.
Skälet är att sambandet är en avgörande orsak till
den höga organisationsgraden i Sverige. Det är inte
någonting som LO hymlar om. I en broschyr skriver
LO att sambandet mellan facket och a-kassan är en
annan avgörande orsak till att så många löntagare är
med i en facklig organisation.
Det är alltså tillhörigheten till en a-kassa som ska
locka medlemmarna till de fackliga förbunden. Det
borde vara omsorgen om medlemmarna och den
fackliga hjälp som man får av sitt medlemskap som
gör att arbetstagaren söker medlemskap i facket, inte
att a-kassor administreras av facket och underlättar
utbetalningar vid arbetslöshet.
Jag är övertygad om att alla som lyssnar till den
här debatten säkert har hört otaliga exempel på hur de
som står utanför facket har svårigheter med att få ut
sin arbetslöshetsförsäkring, inte för att de inte är
berättigade utan just för att de inte är fackligt anslut-
na. En sådan ordning är naturligtvis oacceptabel och
borde därför snarast förändras.
Fru talman! Som alla vet lämnar LO stora sum-
mor av medlemmarnas avgifter till det socialdemo-
kratiska partiet, oavsett om medlemmen är socialde-
mokrat eller ej. Vi har hört hur fackliga företrädare
vittnar om att regeringen måste leverera annars dras
bidragen in. Vad säger Miljöpartiet som stödparti till
regeringen? Är ni också tvingade att ställa upp på
fackets krav för att få vara med i regeringsarbetet?
Då arbetslöshetsförsäkringen till mer än 90 % fi-
nansieras via statskassan och a-kassornas regelverk
fastställs av riksdagen, finns det enligt min mening
ingen som helst anledning att fackliga a-kassor ska
administrera och besluta om utbetalningar. Det borde
vara en självklarhet att a-kassorna ska vara fristående
och administreras av staten, oavsett om fackförbun-
den förlorar medlemmar eller ej.
På samma sätt borde det vara en självklarhet att
arbetslöshetsförsäkringen ska vara allmän och obli-
gatorisk, det vill säga omfatta alla som uppfyller
försäkringens villkor.
Det finns en del pikanta inslag i det här betänkan-
det. Under utskottets ställningstagande skriver majo-
riteten, angående att regeringen ansett sig tvingad att
införa en myndighet som övervakar a-kassorna, att
denna myndighet kommer att säkerställa en likabe-
handling av den arbetssökande och att missbruk av
systemet undviks. Det är alltså ett mycket klart er-
kännande av att dagens system med de fackliga a-
kassorna inte fungerar tillfredsställande.
Tyvärr kommer den nya myndigheten troligen att
få det svårt att övervaka de fackliga a-kassorna. Som
Riksrevisionsverket påpekar utgör a-kassornas pri-
vaträttsliga ställning ett hinder för en effektiv tillsyn.
Även Statskontoret pekar på att statsbidragen inte är
utformade på ett sätt som stimulerar till god hushåll-
ning med skattebetalarnas pengar. Det är någonting
för socialdemokraterna att tänka på.
Då de socialdemokratiska ledamöterna, genom
kopplingen till facket, inte lär ändra uppfattning - jag
har inga som helst förhoppningar om det, hur goda
argument det än finns - skulle det vara intressant att
höra Miljöpartiets inställning till de fackliga a-
kassorna.
Fru talman! Sveriges riksdag har år efter år lappat
och lagat i ett system för arbetslöshetsförsäkringen.
Regler har ändrats upprepade gånger. Efter varje
ingripande blir systemet mer och mer oöverskådligt.
Varken arbetslösa eller de som ska hantera försäk-
ringen har en överblick över vad som gäller. Det kan
gälla inträdesvillkor, medlemsvillkor, arbetsvillkor,
ersättningslängd, ersättningsnivåer, vad som gäller
för studerande, egenföretagare, invandrare, ungdo-
mar, deltidsarbetare, personaluthyrningsföretag med
mera.
Det är dags att diskutera en ny allmän arbetslös-
hetsförsäkring. Det är angeläget att snarast möjligt
tillsätta en utredning med en parlamentarisk samman-
sättning.
Vi moderater skulle vilja se att en arbetslöshets-
försäkring bygger på några fundamentala grunder.
· Den ska vara obligatorisk och allmän. Den ska
alltså omfatta alla och administreras av det all-
männa, det vill säga staten.
· Den ska vara solidariskt finansierad. Den ska
alltså inte relateras till risken att bli arbetslös.
· Den ska ha ett tydligt försäkringsmässigt samband
genom en utökad egenfinansiering.
· Den ska vara en omställningsförsäkring, det vill
säga den måste ha en tidsmässig begränsning.
· Den ska vara enkel och tydlig och präglas av
legitimitet och rättssäkerhet så att det blir ett
minskat behov av kontrollsystem och sanktions-
system.
· Den bör samordnas med övriga socialförsäkrings-
system.
Fru talman! Under tiden som en översyn pågår av
en ny allmän arbetslöshetsförsäkring måste egenfö-
retagarnas villkor snabbast möjligt ses över. Småfö-
retagare, jordbrukare och andra egenföretagare måste
ha en ekonomisk trygghet och känna att de har klara
regler vid en eventuell arbetslöshet.
Sedan början av 2001 har Regeringskansliet sys-
selsatt en analysgrupp med ersättningsrätten för före-
tagare och de gränsdragnings- och tillämpnings-
problem som finns för uppdragstagare och för det
kooperativa företagandet. Enligt uppgift kommer en
departementspromemoria någon gång under året.
Det är dock inte utvärderingar och analyser som
småföretagarna behöver utan klara regler för ersätt-
ningsrätt och tillämpningar så att inte olika a-kassor
bedömer arbetslösa företagare olika. Därför förordar
vi att en parlamentariskt sammansatt grupp får i upp-
gift att snabbt se över företagares ersättningsrätt och
komma med förslag till regler.
Fru talman! Med anledning av det sagda yrkar jag
för tids vinnande bifall endast till reservation 1 men
står naturligtvis även bakom reservation 7.</pre><pre>Anf.  190  MAURICIO ROJAS (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 1. Vi står också bakom reservation nr
7, men vi nöjer oss med att yrka bifall till reservation
nr 1.
Reservationen handlar om ett behov av en allmän
översyn av arbetslöshetsförsäkringen. Vi ska försöka
motivera den, och för att göra detta vill jag gå tillbaka
till början av hela det system som vi har i dag.
Den första arbetslöshetsförsäkringen kom 1934.
Om man läser lite av de debatter om den som fördes i
både första och andra kammaren, ser man att system-
et redan då det föddes hade fyra nyckelproblem som
går igenom i alla reformer från 70-talet och 90-talet
och även dem som vi diskuterar nu, problem som vi
aldrig har kunnat lösa. De fyra problemen är följande.
Det första är det allvarligaste och det som borde
vara viktigast att diskutera. Arbetslöshetsförsäkringen
fokuserar på symtomen på ett problem men inte på
själva problemet. Man vill kompensera ett inkomst-
bortfall men har inte kunnat göra någonting åt bort-
fallet av jobbet, som är själva problemet. Man har
därför under hand försökt komplettera försäkringen
med olika åtgärder.
Det senaste i den långa raden av arbetsbefrämjan-
de åtgärder är den så kallade aktivitetsgarantin. Men
jag tror att vi saknar en systematisk koppling mellan
försäkringen mot bortfall av inkomst och själva pro-
blemet. Hur ger vi människorna rätten att arbeta?
Det andra problemet är att försäkringen alltid har
fokuserat på dem som förlorar sitt jobb och lämnar
dem som aldrig har haft jobb lite vid sidan om. Det
här är viktigt för den kategorin har alltid varit ganska
stor och är i dag mycket stor.
Det tredje problemet är att man redan från 30-talet
har ställt olika grupper utanför, inte bara dem som
aldrig har kommit in i arbete och som per definition
aldrig har kvalificerat sig till försäkringen utan också
många yrkesgrupper. I 1934 års lag gäller det hemar-
betande personer och företagare. Företagare hamnar
nästan alltid i strykklass här. Vi kan sedan gå fram till
våra dagar och se att det alltid finns kategorier av
människor som inte har varit försäkrade.
Det fjärde problemet, som diskuterades redan på
30-talet och sedan har återkommit hela tiden, är den
korporativa struktur som försäkringen har och som
innebär en mycket problematisk sammanblandning av
privata organisationer, myndighetsutövning, offent-
ligt finansierade bidrag och mycket annat. Jag tror att
det är en ganska olycklig kombination. Jag kan förstå
varför, och föregående talare har gett en hel del motiv
för detta, men jag tror att det här är problematiskt.
Det var problematiskt på 30-talet och är det fortfaran-
de.
De här fyra grundproblemen går igenom i refor-
merna 1973, 1997 och 2000. När man läser betänkan-
det och de olika motioner som kommer att avslås på
löpande band i morgon ser man att det på olika sätt
handlar just om detta. Miljöpartiet tar till exempel
upp invandrarna, och det är viktigt att man gör så. Det
funkar inte riktigt, och det vet alla. Det är en typisk
grupp som inte kvalificerar sig in som andra.
Vänsterpartiet nämner företagare, framför allt
småföretagare. Vi vet att de har problem som är
ganska gamla. Andra nämner delägare i kooperativa
företag, jordbrukare och deltidsarbetare, och Vänster-
partiet påpekar mycket förtjänstfullt att många av
bristerna drabbar kvinnor. Vi har stora grupper av
invandrare, kvinnor och småföretagare som lever i en
ganska stor otrygghet. De här grupperna, som borde
vara prioriterade i och med att de är väldigt utsatta i
många avseenden, tjänas inte bra av vårt nuvarande
system.
Det samlade resultatet av inte minst Vänsterparti-
ets och Miljöpartiets motioner borde vara att man
bejakar en översyn av systemet. Tyvärr landar man
ungefär på att läget är okej. Till och med den motion
som väckte mina förhoppningar om att åtminstone
företagarnas situation skulle analyseras lite djupare
har man hoppat över med en mycket intressant for-
mulering i väntan på någonting. Det här är så stora
och allvarliga problem, som drabbar människor som
vi borde vara solidariska med, att det låter lite egois-
tiskt politiskt taxerande att inte diskutera dem. Man
borde ta de fyra problemen på allvar och lösa dem om
det går.
Inget av de problem som jag nämnt är enkla att
lösa, och jag skulle inte vilja hävda att Folkpartiet har
färdiga lösningar. Jag är mindre säker än föregående
talare, och jag tror att vi måste vara ödmjuka, för jag
tror att det finns en orsak till dessa problem, som
fanns redan på 30-talet. Det finns verkliga problem
som inte beror på att några är illvilliga, och dem
måste vi diskutera.
Jag menar att vi någon gång i framtiden måste ta
itu med frågan om rätten till arbete. Jag skulle vilja se
en försäkring som skiljer sig mycket från dagens men
som framför allt betonar och har något slags meka-
nismer som ger människorna rätt till arbete efter en
viss tid, så att det problemet blir löst. Jag skulle inte
vilja se utförsäkrade människor utan människor som
går till någon form av arbete när de inte kan fortsätta i
det vanliga systemet. Jag tror att förslaget från Folk-
partiet om en arbets- och utvecklingsgaranti kan vara
ett steg ditåt, om det kan kopplas ihop med ett väl
fungerande försäkringssystem.</pre><pre>Anf.  191  ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 4 tar upp olika motionsyrkanden som väckts under
allmänna motionstiden om utformningen av arbets-
löshetsförsäkringen.
Kristdemokraterna har fem reservationer till detta
betänkande, och vi står självklart bakom alla fem,
men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reser-
vation nr 5.
Vår första reservation och vår femte reservation,
som vi delar med de övriga borgliga partierna, hand-
lar om att vi vill ha en  rejäl översyn av hela arbets-
löshetsförsäkringen. Vi anser att nuvarande försäk-
ring är ett lapptäcke av regler som är krångliga både
för de arbetslösa och för den personal som ska hante-
ra försäkringen. Försäkringen ska bygga på enkla och
överblickbara regler, som är anpassade till dagens
arbetsmarknad. Nuvarande regler är utformade för en
tid när flertalet hade fasta heltidsanställningar, och de
missgynnar andra anställningsformer.
Nutek anser att det startas alldeles för få företag i
Sverige och har därför som mål att fram till år 2006
skapa 45 000 nya företag per år. För att stimulera till
detta nyföretagande administrerar Almi 2,6 miljarder
kronor för lån till dessa nya företag. Parollen är att
Sverige behöver nya företag för att skapa nya jobb.
Samtidigt, fru talman, så missgynnas egenföreta-
garna å det grövsta när det gäller arbetslöshetsförsäk-
ringen, och det råder en stor osäkerhet om vad som
gäller för denna grupp. Nuvarande regler med krav på
avregistrering av firman och varaktigt avbrytande av
verksamheten gör det svårt att behålla en firma vid
tillfällig arbetslöshet. Om orderingången minskar och
arbetslöshet inträffar så ska försäkringen träda in,
men man ska för den skull inte köra en verksamhet i
botten. Det måste gå att snabbt sätta fart på firman
igen när beställningarna åter igen börjar rulla in. Här
behövs ett mera flexibelt tänkande om arbetslöshets-
försäkringen om regeringens, läs Nuteks, ambitioner
med 45 000 nya företag per år ska startas.
Vi kan konstatera att regeringen för två år sedan
tillsatte en analysgrupp som ska se över vad som
gäller för företagarnas  ersättningsrätt. Vi anser dock
att detta inte är tillräckligt. Vi vill i stället snabbt
tillsätta en parlamentarisk utredning som  ska se över
ersättningsrätten för både företagarna, jordbrukarna
och delägare i kooperativ. Andra grupper som har det
svårt med dagens system är invandrade svenskar, som
ofta har egna företag och som råkar illa ut med det
nuvarande krångliga arbetslöshetsförsäkringssystem-
et. Bara ordet är svårt att säga!
Andra skäl som talar för en översyn är relationer-
na mellan de fackliga organisationerna och arbetslös-
hetskassorna, som Patrik redogjorde för. Arbetslös-
hetsförsäkringen är en märklig försäkring. Den sköts
av från staten fristående arbetslöshetskassor, men i de
flesta fall med starka band till olika fackliga organi-
sationer. Samtidigt är det myndighetsbeslut som a-
kassorna fattar, och deras verksamhet bekostas nästan
helt med statliga medel.
I två olika utredningar som Statskontoret respek-
tive Riksrevisonsverket har gjort har man ifrågasatt
dagens system med fristående a-kassor knutna till
fackliga organisationer. Detta är också något som bör
tas upp i den allmänna översynen av arbetslöshetsför-
säkringen.
Vi har i en separat reservation tagit upp proble-
men med a-kassornas inträdeskrav, som även de är
krångligt utformade och innehåller en mängd begrän-
sande komponenter. Nuvarande system med att man
måste arbeta ett visst antal timmar per månad för att
få tillgång till försäkringen bör ändras till att man
räknar ett visst antal timmar på ett år, detta för att inte
missgynna dem som är säsongs-, projekt- eller del-
tidsarbetande.
Nuvarande system ger fel signaler om man inte
får tillträde till arbetslöshetsförsäkringen därför att
man förlagt sin arbetstid mer flexibelt och fritt än vad
regelsystemet tillåter. För många blir det också i dag
ekonomiskt ofördelaktigt att bryta en arbetslöshetspe-
riod med kortare arbeten.
Vidare anser vi kristdemokrater att studerande ska
få arbetslöshetsförsäkring under ferierna. Detta är inte
minst viktigt för de äldre studenterna med försörj-
ningsansvar. Det förekommer att studenter tvingas
avbryta sina studier för att åter få rätt till arbetslöshet-
sersättning. Detta rimmar dåligt med regeringens
intentioner om det livslånga lärandet.
Fru talman! Jag vill till slut ta upp vad som sägs i
vår reservation om familjehemsföräldrars rätt till
arbetslöshetsförsäkring.
Att vara familjehemsförälder är en viktig uppgift,
och det tar mycket tid och känslor i anspråk. Kom-
munerna annonserar ofta i dagspressen efter familje-
hem, och det är minst sagt svårt att rekrytera nya
familjehem i dag. Med allt fler splittrade och trasiga
familjer med otrygga barn som far illa, så behövs det
trygga och omvårdande familjehem som orkar med
den extra arbetsbelastning som det innebär att ta hand
om ett barn vars föräldrar av olika skäl inte klarar sin
föräldraroll.
I betänkandet skriver utskottsmajoriteten att sam-
hällsutvecklingen har inneburit att de flesta familjer
behöver två inkomster i dag för att klara sitt uppe-
hälle. Ja, med den förda vänsterpolitiken i landet så
har det tyvärr blivit så med det höga skattetrycket.
Men detta skrivs i samband med att man redogör för
att man kan inte vara beroende av sin ersättning för
familjehemsuppdraget för sin försörjning . Att ha ett
familjehemsuppdrag räknas normalt inte som för-
värvsarbete, eftersom familjehemsföräldrarna inte är
anställda av socialtjänsten utan är arvoderade, trots att
många familjehemsföräldrar är detta på heltid. De
utför alltså ett heltidsjobb för samhället men får inte
tillgodoräkna sig detta för arbetslöshetsförsäkringen.
Min erfarenhet av vänner som är familjehemsför-
äldrar är att det krävs mycket arbete, mycket tid,
mycket tålamod och även tårar för att rätt kunna fun-
gera som ställföreträdande föräldrar. Dessa familje-
hemsföräldrar är värda all vår uppskattning, och det
minsta vi kan göra som lagstiftande församling är att
se till att deras arbete värderas och ger tillgång till
social, ekonomisk och arbetsrättslig trygghet.</pre><pre>Anf.  192  CAMILLA SKÖLD JANS-
SON (v):
Fru talman! Vi debatterar alltså arbetslöshetser-
sättningen, en grundbult i vårt välfärdssystem efter-
som den har så stor betydelse utifrån en rad aspekter.
A-kassan är ju i första hand en omställningsför-
säkring som ska göra det möjligt att kombinera ut-
veckling och strukturomvandling i näringslivet med
ekonomisk trygghet för den som hamnar i arbetslös-
het. A-kassan håller också uppe den så kallade reser-
vationslönen och förhindrar lönedumpning, och sist
men inte minst håller den uppe köpkraften i regioner
och områden med hög arbetslöshet.
A-kassan kan man också säga är ett uttryck för en
människosyn och för vilka krav samhället ställer på
sina medborgare. Har man som utgångspunkt att
människor utifrån sina olika förutsättningar gör sitt
bästa för att försörja sig själv och en människosyn
som säger att det är viktigt att alla kan bidra med
arbete så är det till exempel inget problem att det inte
finns någon bortre parentes. Har man som utgångs-
punkt att fackligt arbete är viktigt och att den
branschkunskap som finns där ska tas till vara, ja, då
är det inget problem utan tvärtom en styrka att det
finns en koppling mellan a-kassa och facklig organi-
sering.
Sedan är det självfallet så, som med så mycket
annat, att allt inte är perfekt. Och a-kassan måste ju
vara följsam gentemot det som händer på arbets-
marknaden, för det händer hela tiden saker och ting.
Därför är det logiskt, menar vi, att man följer upp
regler och att man kontinuerligt utvecklar olika in-
slag.
För Vänsterpartiets del är det i första hand inträ-
desvillkoren och småföretagarnas rätt till a-kassa som
vi menar behöver utvecklas. Vad gäller det senare är
det otydligt och oklart vad som gäller. Även en små-
företagare är i behov av ekonomisk trygghet vid ar-
betslöshet, och där finns det brister och otydligheter i
dag. Nu pågår ett utredningsarbete i Regeringskansli-
et. Det ska vi snart ta del av. Via underhandskontak-
ter är vi av den uppfattningen att det finns anledning
att vara optimistisk vad gäller att hitta en lösning.
Men som vi också skriver i vårt särskilda yttrande är
det viktigt att detta nu inte stannar vid en departe-
mentspromemoria eller vad det blir, utan att man
faktiskt går vidare till att formulera en konkret lös-
ning.
Om vi är optimistiska när det gäller att hitta rätt
och bra lösningar för småföretagarna så är vi inte lika
optimistiska när det gäller inträdesvillkoren, där vi
känner att det finns ett motstånd från regeringen att ta
tag i det här. För oss är det här viktigt, eftersom vi ser
att de kvalifikationskrav vi nu har missgynnar till
exempel kvinnor och invandrare, alltså de grupper
som har svårast att få en fast etablering på arbets-
marknaden. Vi menar att det inte kan uteslutas att de
regler som finns faktiskt är direkt diskriminerande.
Därför måste det här ses över snarast. Det är inte
acceptabelt att man har regler som konsekvent miss-
gynnar vissa grupper. Därför, fru talman, yrkar jag
bifall till vår reservation nr 3.
Men även om vi nu ser att regler och annat måste
följas upp kan vi inte se att det finns några grund-
problem med a-kassan eller att man skulle behöva
göra någon förändring i själva grundstrukturen. Där-
för avvisar vi borgerlighetens krav på att göra en
översyn av hela systemet. Vi gör det också därför att
vi vet att det finns ideologiska skillnader i synen på
den bortre parentesen, vilka ersättningsnivåer som
ska gälla, kopplingen till fackliga organisationer
etcetera. Eftersom vi är av den uppfattningen att det
inte finns någon anledning att ompröva just dessa
principiella ställningstagandena ser vi heller ingen
anledning till att ta så att säga ett stort omtag över
hela systemet.
Till sist kan jag inte låta bli att göra en EMU-
koppling eftersom det inte bara är borgerlighetens syn
på a-kassan som vi ser som ett hot utan också ett
eventuellt kommande EMU-medlemskap. Det har att
göra med att när vi inte längre har rörlig växelkurs
och en valutapolitik och räntepolitik som är anpassad
till vår ekonomi så mister vi viktiga stabiliseringsin-
strument. När vi inte har en rörlig valuta som ger
flexibilitet måste arbetsmarknaden göra det. Vi vet att
anpassningsbördan kommer att läggas på löntagarna
och på företagen. Vid en kostnadskris - det kommer,
det vet vi - måste vi om vi är med i EMU få ned
kostnaden på produktion för att upprätthålla vår kon-
kurrenskraft. Vi har alltså ingen rörlighet i värdet på
valutan utan vi måste nominellt få ned kostnaderna på
det som vi producerar, till exempel genom att sänka
löner.
Om vi ska undvika massarbetslöshet måste vi
därtill ha en arbetskraft som är geografiskt rörlig på
ett helt annat sätt än i dag. Vi minns Göran Perssons
berömda uttalande när han säger att EMU fungerar
först den dag då en finsk skogsarbetare är beredd att
ta ett jobb på en portugisisk vingård. EMU handlar
precis om det som Göran Persson säger: geografisk
rörlighet, att kunna sänka löner eftersom vi annars
riskerar att slå ut viktig exportindustri. Hur gör man
det? Vilka instrument måste man ta till för att kunna
sänka löner och få arbetskraften att flytta? Där är a-
kassan ett viktigt instrument. Det är också därför som
EU:s finansministrar, inklusive Bosse Ringholm, har
skrivit under otaliga dokument som handlar om rikt-
linjer för den ekonomiska politiken. Man skriver
återkommande in vikten av att se över arbetslöshet-
sersättningen, bidragsregler, ersättningsnivåer och så
vidare för att skapa de rätta incitamenten, som man
säger.
Det här är argument som vi i Vänsterpartiet har
fört fram sedan länge. Ett konkret bevis för riktighe-
ten i vår argumentation är exemplet Tyskland. Schrö-
der presenterade för någon vecka sedan sitt så kallade
reformpaket eftersom Tyskland har ekonomiska be-
kymmer, bland annat för att man är med i EMU och
inte har den räntepolitik som Tysklands ekonomi
kräver. Vad lägger Tyskland fram för förslag för att
inte bryta mot stabilitetspakten? Jo, försämringar i a-
kassan, lägre ersättningsnivåer och kortare tid för rätt
till att få ersättning från a-kassan. Detta är tyvärr
inget exempel som inte kommer att upprepas. Tvärt-
om är det allmängiltigt. Den börda som tyska löntaga-
re nu blir pålagda är en börda som andra löntagare i
EMU-länder får räkna med. Ekonomiska kriser
kommer. I EMU har vi andra förutsättningar för att
bekämpa arbetslösheten än om vi står fria utanför.
Om det blir ett ja till EMU ökar risken, eller möj-
ligheten beroende på hur man ser det, att den översyn
som de borgerliga partierna vill ha och kanske till och
med den inriktning som de borgerliga partierna vill ha
när det gäller a-kassan hamnar i ett helt annat läge,
även om vi kommer att hålla emot allt vad vi orkar.
Det är ytterligare ett skäl, menar jag, till att säga nej
till ett medlemskap i EMU.</pre><pre>Anf.  193  MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Jag har en kommentar till Camilla
Sköld Janssons inlägg.
Du säger att inträdesvillkoren är problematiska.
Du nämnde grupper som i dag är utsatta och som inte
gynnas av det nuvarande systemet. Ändå låter du
detta passera. Du önskar att det skulle vara annorlun-
da, att Socialdemokraterna skulle vilja ändra på detta,
men de verkar inte vilja. Jag är ganska övertygad om
att det i riksdagen kan bildas en majoritet för att re-
formera åtminstone den här delen av försäkringen.
Låt oss se om det kan gå. Jag skulle vilja att du reage-
rade på detta. Kan du söka dig till andra partier så att
vi verkligen kan ta itu med detta?
Jag skulle också vilja resonera lite kring rätten till
arbete. Hur kan man koppla ihop en arbetslöshetsför-
säkring som är för alla dem som inte har jobb, inte
bara för dem som förlorar jobb, och också på något
sätt ge människor rätt till arbete?</pre><pre>Anf.  194  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! När det gäller inträdesvillkoren ligger
det motioner från oss och från Kristdemokraterna,
kanske ytterligare något annat parti. Det är bara att
sluta upp runt dessa motioner så vi får majoritet för
att se över just inträdesvillkoren. Dessa motioner har
väckts gång på gång när vi har haft betänkanden. Jag
välkomnar om Folkpartiet vill sluta upp bakom dessa
krav.
Jag tror att det är viktigt att se att a-kassan inte
handlar om rätten till arbete. A-kassan handlar om
rätten till trygghet under en omställningsperiod, vilket
i sin tur ska leda till arbete. Det är arbetsmarknadspo-
litiken med olika insatser som ska stärka möjligheter-
na till anställning. Det får man inte via a-kassan. A-
kassan är en försörjningsmöjlighet under den tid man
deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det handlar
inte om rätten till arbete.</pre><pre>Anf.  195  MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Det kan hända med motioner det som
hände med företagarmotionen. När ni får en eventuell
majoritet backar ni från den. Jag skulle vilja att vi
började samtala. Det är inte så enkelt som att stödja
vad ni säger, åtminstone inte när det kommer till
kritan.
När du säger att vi inte ska ha en bortre parentes,
någonting som vi är överens om, måste man blanda in
arbetsdelen i det hela. Det är det som aktivitetsgaran-
tin vill göra. Men det är inte rimligt att en person kan
gå utan jobb i evigheter. Det är varken rimligt eller
bra för någon, varken för personen eller samhället. Vi
måste få en lösning på den grundläggande frågan
också om detta ska hålla.</pre><pre>Anf.  196  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag kanske missförstod Rojas första
fråga. Jag trodde att det handlade om inträdesvillko-
ren.
När det gäller företagarsidan är vårt yrkande att
det ska göras en utredning. Det är på gång nu. Som
jag sade har vi underhandskontakter och är optimis-
tiska till att det ska leda någon vart. Om det inte gör
det och vi nästa gång står här och diskuterar arbets-
löshetsersättningen finns det majoritet för att ge ett
tillkännagivande. Det gör det helt klart.
När det gäller a-kassan och att det ska ge arbete
menar jag att den koppling som vi har i arbetslöshets-
försäkringen till att det också innebär krav på aktivitet
faktiskt har inneburit att svensk arbetsmarknad funge-
rar på sådant sätt att trots att vi har haft höga arbets-
löshetssiffror så har vi ingen stor utslagning av män-
niskor som är långtidsarbetslösa. Även om man var
kritisk till 90-talets arbetsmarknadspolitik och att det
satsades mer på volym än på kvalitet har den ändå
haft den effekten. I länder som inte har den arbets-
marknadspolitik som vi har finns en utslagning av
människor som aldrig kommer tillbaka. Det har vi
inte i det svenska systemet.
Även om det alltså finns saker att förbättra när det
gäller aktivitetsgarantin, a-kassan och arbetsmark-
nadspolitiken är det i grunden ett bra system som
fungerar väl.</pre><pre>Anf.  197  MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! A-kassan är en viktig trygghetsfaktor
i det svenska arbetslivet och i det svenska samhället.
Vi diskuterade frågorna om sysselsättning och ar-
betsmarknad även förra veckan i en sysselsättnings-
debatt.
Det är oerhört viktigt att ha ett arbete, att veta att
jag behövs, att jag har någonstans att ta vägen, att
mitt intresse och mitt engagemang kan användas på
något sätt och på något ställe. Det är väldigt viktigt i
olika sammanhang.
Därför är också a-kassan väldigt viktig. Den ska
vara en omställningsförsäkring, en väldigt tydlig
omställningsförsäkring, när man går från det ena
arbetet till det andra, förhoppningsvis. Men i dag är
den inte det. Det är alldeles för många och för stora
grupper som står utanför systemet. Man har inte
kommit in i systemet. Man har inte hittat de rätta
formerna. Man har inte fått det jobb som gör att det
finns en kontinuitet. Det är korta och osäkra anställ-
ningsförhållanden och dessutom osäkerhet i försörj-
ningen mellan de olika anställningarna.
Försäkringen är helt enkelt inte avpassad till da-
gens villkor på arbetsmarknaden.
Det händer så mycket. Mycket förändras, både på
grund av samhällsförändringar här i Sverige och
också på grund av att saker och ting förändras i värl-
den. Vi har en globalisering av vår ekonomi som gör
att arbetsmarknaden i Sverige inte ser likadan ut som
den gjorde på 30-, 40- och 50-talet när den här för-
säkringsformen utformades. Vi har hört förut i dag att
vissa saker var problematiska redan då, och vi har
inte hittat lösningarna. När det gäller de nya anställ-
ningsformerna på korta tider, på uppdrag och annat
har vi som sagt inte hittat något sätt att knyta dem till
a-kassan.
Av dessa anledningar, framför allt för alla dessas
skull som står utanför systemet, är det angeläget att vi
löser de här problemen på ett bra sätt. Det är därför vi
stöttar kravet på en översyn av de regler och villkor
som ska gälla på arbetsmarknaden och för hur a-
kassan ska utformas i framtiden. Det behövs ett or-
dentligt strukturgrepp på det hela. Vi kan inte hålla på
och lappa och laga i det här systemet. Det är som ett
kålhuvud, och rätt vad det är kommer detta kålhuvud
att spricka om vi inte gör ett nytt system så att det
hela kan fungera på ett bättre sätt.
En detalj i avvaktan på att få ett bättre system för
det livslånga lärandet är att den som har haft a-kassa
och börjar läsa i dag inte kan fortsätta att uppbära a-
kassa mellan terminerna, framför allt under sommar-
lovet, om man inte får ett sommarjobb. Det innebär
att ganska många människor som har kommit in på
vad som kanske är drömutbildningen, den utbildning
som gör att man i stället för att gå arbetslös många år
framöver skulle kunna få ett jobb, inte klarar somma-
ren. Det gäller speciellt om man är lite äldre, har
skaffat sig hus och framför allt har försörjningsansvar
för en familj.
Detta är också ett problem som måste lösas i den
här översynen. Det får inte vara så att vi hindrar män-
niskor både från att uppnå sina mål och dessutom från
att bidra på ett positivt sätt till den svenska försörj-
ningen och utvecklingen i näringslivet och på arbets-
platsen bland arbetskamraterna. Därför är det viktigt
att vi löser de här problemen.
Fru talman! Företagarnas ersättning har diskute-
rats i flera olika sammanhang redan. Det som jag
tycker är allra mest beklämmande i denna diskussion
är den misstänksamhet som föreligger.
Jag har två goda vänner som har drivit var sitt fö-
retag. De är gifta med varandra. Han är lantbrukare,
hon har drivit ett företag som tillverkat ramlist. Ram-
listföretaget gick tyvärr över styr. Det kom in konkur-
rens från andra länder som gjorde att man inte kunde
fortsätta tillverkningen, och företaget lades ned. Men
trots att hon drivit och varit heltidsanställd i detta
företag ifrågasattes det om hon inte hade gjort en
arbetsinsats också i makens lantbruk. Jag har aldrig
satt min fot i lantbruket, sade hon i stort sett. Men det
tog flera månader innan hon fick ut sin a-kassa från
den här småföretagarkassan. Man skulle hela tiden
reda ut precis hur många timmar hon hade jobbat,
precis hur det hade gått till, precis vad hon hade gjort
och om hon inte också hade varit med i jordbruket.
Över huvud taget är jordbrukare en kategori som
kan ha det ganska jobbigt när man blir arbetslös och
inte kan fortsätta med detta. Det är ju inte bara arbetet
man har kopplat till detta utan hela sitt liv. Ofta är
gården också bostad och dessutom en kapitalplace-
ring. Detta är inte ett enkelt problem, men det behö-
ver ändå lösas för de här människornas trygghet.
En annan kategori som också har det knepigt är de
som har varit med om att starta ett kooperativ. Det
kan vara så att man för att lösa sina barnom-
sorgsproblem har startat ett föräldrakooperativ. Är
man då firmatecknare i detta kooperativ räknas man
som anställd av kooperativet och har alltså inte auto-
matiskt rätt till a-kassa. Man blir avstängd. Då har
benen verkligen slagits undan på de här människorna.
Genom kooperativet har man alltså löst barnomsor-
gen, och har man ingen barnomsorg har man ju väl-
digt svårt att ta ett nytt jobb på något annat ställe.
Dessutom visar detta en fullständigt avgrundsdjup
okunnighet om hur kooperativ fungerar.
För att lösa de här problemen behövs en massiv
utbildningsinsats bland många människor, både inom
myndigheter och banker och på andra områden. Man
måste se att detta kan vara ett tillskott, någonting som
ger någonting till samhället, i stället för att bestraffa
och säga: Sådant där kan vi inte hålla på med, om
något inte görs så som vi alltid har gjort måste det
förändras, vi kan inte göra på det här sättet.
Det finns alltså all anledning att genomföra den
här utredningen. Det finns all anledning att se till att
det blir en förändring i a-kassan så att den blir anpas-
sad till dagens behov, till dagens människor som
lever i det här samhället och som ska fortsätta att ha
en trygghet även den dagen de förlorar jobbet så att
de kan komma tillbaka till arbetsmarknaden igen.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation 7. Jag står givetvis bakom övriga reserva-
tioner som Centerpartiet har medverkat i, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till denna.</pre><pre>Anf.  198  ULF HOLM (mp):
Fru talman! I detta betänkande från arbetsmark-
nadsutskottet gällande arbetslöshetsförsäkringen finns
egentligen väldigt mycket som man skulle vilja prata
om. Jag ska dock begränsa mig och bara lyfta fram
tre viktiga områden där vi från Miljöpartiet lagt fram
motioner och där vi har en avvikande åsikt jämfört
med majoriteten i utskottet.
Det första gäller inträdesvillkoren för rätt till a-
kassa.
En av de grupper som drabbades hårdast av ar-
betslösheten under 1990-talet var människor med
utländsk bakgrund. Men även under högkonjunktur
diskrimineras personer med utländsk bakgrund. Det
visar sig i lägre löner och sämre anställningsvillkor
och i att många har arbeten de är överkvalificerade
för. Människor med utländsk bakgrund har en hög
andel av både deltidsanställningar och tillfälliga an-
ställningar.
Att inte få ett arbete innebär ett utanförskap som
försvårar möjligheterna för dessa individer att få
kontakt med och etablera sig i samhället. Många av
dem som inte har framgång med att etablera sig var-
aktigt på arbetsmarknaden lyckas inte heller kvalifi-
cera sig för inträde i a-kassan, vilket drabbar dem
ekonomiskt.
Inträdeskraven i a-kassan slår därför hårt mot en
grupp som redan i dag är utsatt. Som en åtgärd bland
många är därför Miljöpartiet inne på att alla som står
till arbetsmarknadens förfogande ska ha rätt till an-
slutning till a-kassa.
Jag yrkar mot bakgrund av detta bifall till reser-
vation 4 under punkt 2 gällande inträdesvillkoren.
Den andra punkten jag vill lyfta fram i ärendet
gäller tillfällighetsanställningarna.
Företag och myndigheter har mer systematiskt än
tidigare börjat utnyttja tillfällighetsanställningar. Med
tillfällighetsanställningar menas till exempel projek-
tanställningar. Många företag väljer att ta in folk vid
produktionstoppar, ett fenomen som brukar kallas just
in time, i stället för att ha fast anställd personal.
Andelen tidsbegränsade anställningar har ökat
kraftigt de senaste åren. Den nya projektkulturen
leder till att alltfler, även yngre, drabbas av stress och
utbrändhet redan i 30-årsåldern. Många människor i
25-30-årsåldern vill skaffa barn men vågar inte på
grund av att de ännu inte fått en tillsvidareanställning.
Under 1990-talets lågkonjunktur fick ungdomar inga
fasta jobb. Tyvärr verkar denna trend ha fortsatt.
Projektanställningar, vikariat och tidsbegränsade
anställningar verkar numera vara praxis när ungdo-
mar ska anställas. Fasta jobb erbjuds sällan dem som
är under 25.
Många arbetsgivare ser detta som något positivt.
Den som inte orkar kan lätt bytas ut. Rädslan breder
ut sig. De som ställer krav får gå. De fackligt aktiva
verkar ha gett upp kampen för denna grupp männi-
skor.
Myten om att vi skulle föredra en flexibel arbets-
marknad med tillfälliga anställningar verkar väldigt
svår att spräcka, till och med nu när vi ser effekterna
av den ohälsa som finns i samhället.
Miljöpartiet vill därför att regeringen utreder och
gör en översyn av trygghetssystemen för tillfällig-
hetsanställningar. Det sociala trygghetssystemet
måste ses över så att de med oklara, tillfälliga anställ-
ningsförhållanden omfattas av samma trygghet som
fast anställda vid arbetslöshet och sjukdom.
Detta yrkande finns med i reservation 4, som jag
tidigare yrkat bifall till.
Den sista punkten gäller företagens ersättnings-
rätt.
Småföretagarna är en diskriminerad grupp i
trygghetssystemen. De små företagen har inga säkra
inkomster. Företagarna måste själva tjäna in varenda
krona till skatt, avgifter och egen lön. Det gör dem
sårbara. Soloföretagare är dessutom ännu mer utsatta
än vanliga lönearbetare vid händelse av arbetslöshet.
Det beror på att trygghetssystemen från början utfor-
mades utifrån den anställde lönearbetarens behov.
Hundratusentals svenska småföretagare är därmed
orättvist behandlade i det svenska trygghetssystemet.
Även småföretagare är i behov av ekonomisk
trygghet och klara regler vid arbetslöshet.
Dagens regler skapar inte bara stora bekymmer
för dagens företagare, utan hindrar säkert också
många från att starta eget företag. Några anser att det
är för riskabelt att byta lönearbete mot ett liv som
egenföretagare. Många arbetslösa drar sig eftersom de
vet att de mister sin trygghet.
Från Miljöpartiets sida vill vi därför att det till-
sätts en utredning för att utreda företagarnas ekono-
miska situation vid arbetslöshet, så att dessa inte
missgynnas i förhållande till arbetstagare vid ersätt-
ning från a-kassan.
Den påläste kan nu snabbt upptäcka att vårt krav
på utredning om detta ligger mycket nära vad alla
partier utom Socialdemokraterna också har motione-
rat om. Det är sant. Men det pågår sedan 2001 ett
arbete i Regeringskansliet med att se över bland annat
ersättningsrätten för småföretagare. Enligt uppgifter
som vi nu fått ska denna grupp presentera sitt förslag
nu under våren. Det verkar mot bakgrund av det lite
onödigt att kräva en ny utredning nu, och jag har
därför, tillsammans med Vänstern, nöjt mig med att
skriva ett särskilt yttrande om detta i stället för att
yrka bifall till våra motioner.
Jag hoppas nu att Regeringskansliet inom en
mycket snar framtid lägger fram konkreta konstrukti-
va förslag om småföretagens ersättningsrätt för a-
kassa. Om inte det görs lär vi väl återkomma i samma
fråga nästa år. Skillnaden blir bara att vi då vill ha
bifall till motionerna.</pre><pre>Anf.  199  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Ulf Holm har i rätt starka ordalag ta-
lat om orättvisorna i företagarnas ersättningsrätt. Jag
delar den uppfattningen. Det finns många orättvisor i
den. Han slutade med att säga att han vill att det ska
tillsättas en utredning. Men sedan kommer det: Låt
oss avvakta och se.
Ska jag uppfatta att Ulf Holm har samma inställ-
ning som Vänsterpartiet, att man ska vänta och se vad
som händer. Efter det kan vi ta upp det till behand-
ling, och sedan kan det utredas, och sedan får vi se
om det blir några konkreta förslag. Det är inte en
särskilt handlingskraftig linje som Ulf Holm före-
språkar.
Det här betyder ju att det kommer att dröja många
år innan företagarna får sina berättigade ersättnings-
möjligheter. Det rimmar illa med de mycket bra ar-
gument som Ulf Holm hade för att företagarna ska få
sin ersättningsrätt.
Borde inte Ulf Holm i stället ha gått med på möj-
ligheten att snabbt få en utredning till stånd så att det
blir en handlingskraft och vi får de här möjligheterna
som Ulf Holm talade om? Det verkar lite fegt. Men
det kanske är en del av spelet i Regeringskansliet.</pre><pre>Anf.  200  ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Vi har samma uppfattning i sak. Frå-
gan är bara vilken tro man har på vad som kommer
att hända. Jag har kanske något högre förhoppningar
än Patrik Norinder på att det faktiskt kommer någon-
ting från Regeringskansliet som vi kan titta på för att
just förbättra småföretagens a-kasseersättningar. Jag
är något mer positivt inställd till att det kommer ett
förslag.
Men jag var också ganska tydlig med, vilket na-
turligtvis är med adress till Socialdemokraterna, att
om det inte kommer någonting från Regeringskansliet
lär vi återkomma i frågan med besked.</pre><pre>I detta anförande instämde Patrik Norinder (m).</pre><pre>Anf.  201  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Om Ulf Holm har samma uppfattning
i sak, klipp till nu! Passa på här! Chansen finns. Gå
med på reservationen och se till att det händer någon-
ting. Då gör Ulf Holm en verklig insats för företagar-
na. Att stå här och prata tomma ord länder ingenting
till. Vi behöver visa att det händer någonting.
Jag frågade om Miljöpartiets inställning till fack-
ets förhållande till a-kassor. Tycker Miljöpartiet att
det är det rätta att det är facket som ska styra och
sköta a-kassor i framtiden? Jag fick inget svar på den
frågan. Jag vore tacksam om Ulf Holm kunde ut-
veckla Miljöpartiets synpunkt.</pre><pre>Anf.  202  ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Jag är inte så mycket för plakatpoli-
tik, att stå här och säga att vi röstar för i riksdagen
och så kommer kanske ett förslag i nästa vecka. På
ganska goda grunder säger jag att det ska komma ett
förslag från Regeringskansliet. Jag hoppas att det gör
det. Därför nöjer jag mig med ett särskilt yttrande i
denna fråga.
Ursäkta, Patrik, att jag glömde nämna ert förslag
om facken. I och med att vi för inte så länge sedan
ställde oss bakom ett förslag från regeringen om att
inrätta en ny myndighet, Inspektionen för arbetslös-
hetsförsäkringar, som ska jobba med de här frågorna
tycker jag inte att det står särskilt högt på dagord-
ningen i dag att gå med på er totala översyn av de här
frågorna. Jag kan hålla med om att det har lappats
mycket i det här systemet. Men man måste samtidigt
tänka på att det finns väldigt många olika förutsätt-
ningar, så jag är inte beredd att i dag säga att vi ska gå
med på den reservationen. Låt tiden ha sin gång!</pre><pre>Anf.  203  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag tyckte att det var positivt att Ulf
Holm tog upp resonemangen om visstidsanställningar
och den otrygghet som finns där. Jag och Vänsterpar-
tiet delar den uppfattningen. Det får en rad följder,
som Ulf Holm också var inne på. Man har till exem-
pel statistiskt kunnat visa att unga kvinnor undviker
att föda barn på grund av att de har otrygga anställ-
ningar.
Jag måste erkänna att jag har trott att Miljöpartiet
egentligen ville ha flexibilitet på arbetsmarknaden.
Därför välkomnar jag Miljöpartiets resonemang.
Däremot ställer jag mig lite frågande till om inte
Miljöpartiet ser någon risk i att det är en form av
passivitet och ett erkännande av att det ska finnas
otrygga anställningar när man inte ifrågasätter de
arbetsrättsliga frågorna utan bara griper an socialför-
säkringssystemen. Det kan tvärtom leda till att det
inte sätts tryck på arbetsgivaren eller stärker arbets-
rätten så att visstidsanställningarna minskar i omfatt-
ning utan tvärtom ökar.</pre><pre>Anf.  204  ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Risken finns kanske, men jag skulle
inte säga att det är så. Jag tycker att de arbetsrättsliga
reglerna är starka när det gäller arbetsgivarens ansvar
och så vidare. Men om sådana förbättringar görs i
systemet kanske vi får den effekten, men då får vi ta
tag i problemet om det skulle uppkomma. Jag tror
inte att det skulle bli så, men jag kan givetvis inte
lova.
Annars tror jag att Vänsterpartiet och Miljöpartiet
har ganska likartad syn på risken med visstidsanställ-
ningarna och vilka effekter de får på yngre männi-
skors livssituation.</pre><pre>Anf.  205  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Det finns med i 121-
punktsprogrammet som regeringen, Miljöpartiet och
Vänsterpartiet har enats kring att visstidsanställning-
arna ska minska i omfattning. Anledningen till att jag
vill lyfta fram den här diskussionen är att om man
inte griper sig an den arbetsrättsliga delen utan bara
ser till ekonomisk trygghet kan det i teorin bli fråga
om någon form av bemanningsföretag, det vill säga
arbetsgivaren tar in och puttar ut arbetskraft och den
ekonomiska tryggheten är i alla fall tillgodosedd.
Men närvaron på arbetsplatsen är så mycket mer.
En arbetsplats där det finns kontinuitet, där man får
utveckla sig, känna ansvar och ta del av kompe-
tensutveckling kräver tillsvidareanställningar. Därför
tycker jag att det är viktigt att ta diskussionen och
peka på vikten av att kombinera trygga ekonomiska
system med starka regler när det gäller arbetsrätten.</pre><pre>Anf.  206  ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Camilla Sköld Jansson för ett teore-
tiskt resonemang. Jag kan inte riktigt se att det skulle
bli så i praktiken, men i teorin kan det mesta hända.
Jag tror inte att så är fallet i praktiken i denna fråga.</pre><pre>Anf.  207  CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Först och främst vill jag inleda med
att yrka bifall till förslaget i betänkandet och därmed
avslag på reservationerna.
Det har varit en del historieskrivning från föregå-
ende talare i kväll. Den första kända arbetslöshetsför-
säkringen i Sverige startade redan 1884. Det var
många år sedan. Det var typograferna, givetvis frivil-
ligt - den är, och var, en frivillig försäkring - som
startade försäkringen. På den tiden och med det poli-
tiska system som fanns då i Sverige hände det ofta att
när de anställda försökte säga att de hade rätt att teck-
na kollektivavtal blev de vräkta och uppsagda. Då
fanns det en arbetslöshetsförsäkring. Det var nästan
en reseförsäkring vid den tiden, så att man hade råd
att resa till ett nytt arbete där det fanns ett sådant.
Från den tiden och fram till nu har givetvis ar-
betslöshetsförsäkringen utvecklats, likaväl som sam-
hället har utvecklats i övrigt. I dag finns det 38 styck-
en erkända arbetslöshetskassor i vårt land. Det förtjä-
nar att sägas inledningsvis att arbetslöshetsförsäk-
ringen är en frivillig försäkring. Det är en försäkring
där den enskilde medlemmen ansöker om att få bli
medlem i kassan. Det är inget som påtvingas med
anledning av att man tillhör ett visst fackförbund,
som en del tycks tro.
Arbetslöshetsförsäkringens syfte är i första hand
att vara en omställningsförsäkring. Det är en försäk-
ring som är ett viktigt inslag i den ekonomiska politi-
ken och i utvecklingen för att öka tillväxten i vårt
samhälle. Det är ingen yrkesförsäkring - om någon
skulle tro det. Det är en arbetslöshetsförsäkring.
Reglerna i arbetslöshetsförsäkringen är utformade så
att den enskilde arbetssökande arbetstagaren har 100
dagar på sig att söka ett nytt arbete i närområdet.
Sedan ökar kravet i reglerna till a-kassan att sökom-
rådet ska vidgas. Om man inte vill göra det, av många
förståeliga skäl, man kanske trivs i sin hembygd -
vilket de flesta gör - får man byta yrke och anställ-
ning. Det är ju inte en yrkesförsäkring utan en ar-
betslöshetsförsäkring.
Det är inte så länge sedan arbetslöshetsförsäkring-
en senast ändrades. En sammanhållen a-kassa, en
sammanhållen arbetslöshetsförsäkring, ändrades så
sent som 1997. Efter det har regeringen så sent som i
fjol höjt taket på ersättningen i a-kassan.
Det är viktigt att säga att arbetslöshetsförsäkring-
en inte får användas som en subvention till branscher.
Det kan lätt misstänkas att man ibland i debatten
tycker att den är någon form av subvention. Den får
inte användas som subvention till branscher. Ej heller
får den användas som bidrag till ekonomin i verk-
samheter som inte är prioriterade av samhället eller
som vi har fattat beslut om i riksdagen.
Det finns alltså många regler i en arbetslöshetsför-
säkring. Det är viktigt. Försäkringen ska vara så ut-
formad att den kan accepteras och vara godtagbar för
den som under vissa tider i livet behöver a-
kasseersättning likaväl som den ska vara så utformad
att den är accepterad av alla dem som varje dag har
förmånen att gå till ett arbete i vårt land. Jag vill påstå
att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är utfor-
mad så.
Okej, visst finns det saker och ting i försäkringen
som behöver förändras och ses över. Jag återkommer
lite längre fram till dem.
Aktivitetsgarantin har nämnts tidigare. Aktivitets-
garantin kom till genom ett beslut som trädde i kraft
den 1 augusti 2000. För att det inte ska råda något
missförstånd vill jag säga att aktivitetsgarantin inte är
en del av a-kassan. Aktivitetsgarantin är en arbets-
marknadspolitisk åtgärd. Den är ett ramverk som ger
en garanti för den som riskerar att bli, eller redan är,
långtidsarbetslös att få arbetsmarknadsutbildning,
praktikplats eller något annat. Då ökas anställnings-
barheten. Det bygger på en överenskommelse mellan
den enskilde arbetssökande arbetstagaren och hand-
läggaren på arbetsförmedlingen.
Det finns bara tre sätt att komma ur aktivitetsga-
rantin. Det första är att man får ett ordinarie arbete -
det främsta målet. Det andra är att man får bedriva
studier. Det tredje är att man blir pensionerad. Om
någon är petig kan denne säga att det finns ytterligare
ett sätt. Det skulle i så fall vara om någon över huvud
taget inte vill leva upp till det som har överenskom-
mits mellan den enskilde och arbetsförmedlingen. De
fallen är sällsynta. Som en parentes kan jag säga att
det ligger ett förslag från regeringen på riksdagens
bord för att reglera a-kassan i samband med aktivi-
tetsgarantin.</pre><pre>Aktivitetsgarantin har fått en del kritik. Men jag
vill också säga att det finns väldigt många goda ex-
empel, där människor som har varit långtidsarbetslösa
tack vare möjligheten att få en utbildning eller en
praktikplats också har fått ett ordinarie jobb på ar-
betsmarknaden. Det är väldigt intressant att kunna
konstatera det.
Aktivitetsgarantin kom också till för att motverka
rundgången mellan arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och a-kassa. Det är viktigt att säga att man alltså inte
blir av med sin ersättning, och man får sin ersättning
ända till dess man får jobbet, får utbildningen eller
blir pensionär.
I det här betänkandet behandlas ett trettiotal mo-
tioner som tar upp många olika områden i arbetslös-
hetsförsäkringen. Det handlar om rätten till a-kassa
för företagare. Det handlar om rätten till ersättning
vid föräldraledighet. Det handlar om ersättning i olika
sammanhang, som har nämnts här tidigare.
Vad gäller rätten till ersättning vid a-kassa i sam-
band med föräldraledighet finns det anledning att ta
upp frågan om en del domar i Regeringsrätten som
har inneburit att det politiska syftet med a-kassan inte
är fullt ut godtagbart. Det finns anledning att avvakta
och se det förslag som regeringen förbereder för att
ändra så att arbetslöshetsförsäkringen stämmer över-
ens med målen om jämställdhet och möjligheter för
föräldrar att vara hemma och vårda barn.
Vad gäller rätten för företagare och familjehems-
föräldrar till ersättning är det, som det sagts tidigare,
en analysgrupp på departementet som håller på att
titta på den frågan. Både Ulf Holm och Camilla Sköld
Jansson har på ett föredömligt sätt sagt - precis som
vi av tradition brukar göra i riksdagen - att när det är
en grupp som utvärderar eller en utredning på gång
avvaktar man tills förslaget kommer fram innan man
tar ställning i kammaren. Detta förslag från analys-
gruppen bör ju komma mycket fortare fram än om
man skulle tillsätta någon större utredning som ge-
nomlyste hela a-kassan.
Inträdesvillkoren har också diskuterats här, och
det finns en del motioner om detta. Vad gäller inträ-
desvillkoren har anslaget från vissa talare har varit
lite felaktigt, enligt min mening. Visst finns det
många "konstiga" anställningar i dag, men vore det
inte bättre att ägna den politiska kraften åt att se till
att det blir vettiga anställningar så att människor kan
försörja sig och komma in i a-kassan också?
Den som lyssnade på debatten om integrationspo-
litiken i eftermiddags fick klart för sig att situationen
på arbetsmarknaden för människor födda i andra
länder har förbättrats. Vi har all anledning att följa
frågan. Något måste självfallet göras, men i första
hand tycker jag att man ska se till att få fram anställ-
ningsformer som är riktiga och som gör att människor
kan känna en trygghet i anställningen. Därmed har de
också möjlighet att komma in i arbetslöshetsförsäk-
ringen.
Alla förslag och alla beslut ska präglas av en ba-
lans. Jag tycker att de nuvarande reglerna i stort sett
gör det. Det handlar om vilken anknytning man har
på arbetsmarknaden när man ska ha a-kassa. Vilken
försäkring man än har blir det alltid några som ham-
nar i gränslandet mellan vad som är rimligt och vad
som inte är rimligt. Men i alla försäkringar finns det
alltså regler och villkor.
En motivation för att inte bifalla motionerna i dag
är att det nyligen har skett en förändring av a-kassan,
1997. Det ligger förslag från regeringen som ska
behandlas i kammaren så småningom som också
innebär förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, men
framför allt för att vi ska kunna ha en stabilitet i re-
gelverket så att alla de handläggare och alla de som är
berörda ute i vårt land inte ska behöva ändra allting
igen och lära om på nytt. Det gäller att också ha en
kontinuitet i det hela.
Med detta, fru talman, vill jag återigen yrka bifall
till förslaget i utskottets betänkande.</pre><pre>Anf.  208  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Till att börja med vill jag instämma i
det Christer Skoog säger, att vi ska titta inte bara på
inträdesvillkor utan också på anställningsformer. Då
kan Christer Skoogs parti börja med att ta bort ÖVA,
överenskommelse om visstidsanställning, som ni
införde. Det omfattar visserligen inte så många per-
soner, men det öppnar ändå för arbetsgivarna att
anställa på viss tid utan motiv.
För att återgå till kraven när det gäller inträ-
desvillkoren, kan jag instämma i det resonemang som
förs i betänkandet om att det är en svår avvägning.
Även vi vill ha en viss förankring på arbetsmarkna-
den, och det kan vara svårt att hitta balansgången med
att ha för låga och för höga krav.
Vad jag inte förstår är hur socialdemokratin kan
nöja sig med att bara konstatera att det system vi har
bygger på en godtagbar avvägning, när man ser att
det diskriminerar kvinnor och invandrare. Jag kan
inte riktigt förstå motiven till motståndet mot att utre-
da och titta på det här. Finns det diskriminerande
mekanismer i de här inträdesvillkoren? Man kunde
åtminstone utreda och analysera detta.</pre><pre>Anf.  209  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Jag sade jag tycker att det i stort sett
finns balans i regelverket i förhållande till den verk-
lighet vi lever i, framför allt de som ska ha a-kassan
som försörjning under en viss tid och en övergång-
speriod.
Med det har jag inte sagt att allting är okej. Inträ-
desvillkoren kommer nog att föranleda en översyn.
Som Camilla Sköld Jansson själv säger, att när den
här gruppen kommer fram i departementet finns det
anledning för oss som vill ta ansvar för helheten att se
över det här. Det kan inte vara så, som Camilla Sköld
Jansson säger, att kvinnor och andra diskrimineras.
Jag menar bara - och det tror jag att vi är överens om
- att i första hand ska vi se till att få fram sådana
anställningar att man kan jobba mer än de 17 timmar-
na i veckan och därmed få inträde i a-kassan.
Vi är helt klart öppna för att diskutera detta fram-
över.</pre><pre>Anf.  210  CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Formuleringen "bygger på en godtag-
bar avvägning" är taget ur betänkandet. I övrigt är det
synd att socialdemokratin för bara någon vecka se-
dan, när vi justerade betänkandet, inte hade den här
uppfattningen. Men låt gå för det.
Tack för det här beskedet! Jag och Vänsterpartiet
välkomnar det mycket och ser fram emot att vi ska ta
de här diskussionerna, närmare analysera och komma
till rätta med det. När det gäller medlemsvillkoret vet
vi att vi har även LO, TCO och SACO bakom oss.
Jag tackar för beskedet.</pre><pre>Anf.  211  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Beskedet ska ses som att de partier
som både Camilla Sköld Jansson och Ulf Holm tillhör
vill ta ansvar för helheten. Där har vi anledning att
resonera även om detaljer. Men man kan inte bara
lösa en liten detalj, utan man måste se till helheten i
politiken. Jag vet att Camilla Sköld Jansson och hen-
nes parti är beredda till det.</pre><pre>Anf.  212  MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Historien ska vi inte debattera här. Vi
vet att det finns ett trettiotal erkända arbetslöshetskas-
sor. Du pratar om de privata, och det är en annan sak.
Min fråga gäller följande. Ni socialdemokrater
slåss alltid - det säger ni i alla fall - för det ni kallar
generella välfärdssystem, som omfattar alla och som
är obligatoriska. Men i det här fallet, i det som är en
oerhört viktig del av trygghetssystemet, går ni på en
linje där det är frivilligt, som omfattar några och
lämnar andra utanför. Det är mycket märkligt.
Varför driver ni just i den här frågan en linje som
går emot allt vad ni säger annars? Finns det inte väl-
digt speciella gruppintressen bakom denna mycket
märkliga linje?</pre><pre>Anf.  213  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Arbetslöshetsförsäkringen är en fri-
villig försäkring som omfattar alla som vill söka
medlemskap och som klarar reglerna. Därifrån till att
fatta ett beslut i Sveriges riksdag som innebär att man
skulle ha någon form av samhällstjänst, som jag upp-
fattar Mauricio Rojas, tror jag inte att vi är beredda
på.
Däremot tror jag att det finns anledning att uppre-
pa vad jag sade om aktivitetsgarantin. Den innebär ju
att man inte ramlar utanför ersättningsmässigt om
man bara följer de regler och de avtal som har träffats
mellan arbetsförmedlingen och den enskilde.</pre><pre>Anf.  214  MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Det jag pratar om är en allmän obli-
gatorisk arbetslöshetsförsäkring. Varför är det så
svårt att välja den linjen när allt annat viktigt inom
trygghetssystemet bygger på just att det är allmänt
och obligatoriskt. Vi kan inte välja bort sjukersätt-
ningar och annat, men i det här fallet har ni valt en
mycket märklig linje som lämnar stora grupper utan-
för. Varför gör ni detta?</pre><pre>Anf.  215  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Vi socialdemokrater tror på en ar-
betslöshetsförsäkring som är organiserad på det sätt
som den är i dag. I övrigt finns det socialförsäkrings-
system och annat som ska se till att vi har det skydds-
nät som alla i vårt samhälle har rätt att kräva.
A-kassan däremot har av tradition en anknytning
till arbetsmarknaden, och om man har en aldrig så
liten anknytning till arbetsmarknaden kommer man
också med i arbetslöshetsförsäkringen.</pre><pre>Anf.  216  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag försökte lyssna noggrant på vad
Christer Skoog sade. Jag fick väl inte ut så mycket
substans av anförandet, och jag skulle därför vilja
fråga Christer Skoog lite om fackets roll och fackets
handhavande av a-kassorna.
Jag inser naturligtvis att det här för facket är ett
utomordentligt sätt att ragga medlemmar. Men
Christer Skoog är ju politiker. Han företräder inte
facken här utan det politiska systemet och regeringen.
Vad är det som gör att ni socialdemokrater så hård-
nackat håller fast vid att det är just facket som ska
handha de medel som staten förvaltar över i arbets-
löshetsförsäkringen?
Vore det inte bättre om det fanns fristående kassor
som tog hand om detta? Borde inte de lagar som vi
stiftar i riksdagen och de medel som staten får in på
detta medföra att staten också handhade medlen och
förvaltade kassorna? Kan Christer Skoog förklara för
mig vad det är som gör att han vill att just facken ska
ta hand om a-kassorna?</pre><pre>Anf.  217  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! A-kassorna är fristående kassor. Det
har de varit hela tiden och är det fortfarande. Att det
sedan finns en nära anknytning till fackföreningsrö-
relsen är inte så konstigt om man tittar tillbaka i histo-
rien. Det är dock viktigt att slå fast att det är fråga om
fristående arbetslöshetskassor som inte alls har med
facket som sådant att göra.
När det gäller de fackliga organisationernas möj-
ligheter att värva medlemmar tror jag att det finns
andra mycket bättre argument. Den höga organisa-
tionsgraden i Sverige visar också att många väljer att
vara med i en fackförening då de vill känna den
tryggheten.
När det gäller den andra delen av Patriks anföran-
de förvånar det mig lite grann att en moderat, som
inte direkt är känd för att vilja förstatliga, nästan för
en vänsterpolitik när han vill överföra kassorna till
någon sorts statlig verksamhet. Jag vet inte syftet med
detta. Det skulle vara intressant att höra den ideolo-
giska förklaringen till att Patrik Norinder vill förstat-
liga a-kassorna.
Jag vill också passa på att skicka med en fråga till
Patrik med anledning av hans inledningsanförande
där han sade ungefär att kopplingen mellan a-
kassorna och facket innebär att LO begär och vi från
det socialdemokratiska partiet ska leverera. Om jag
förstod det hela rätt hade någon på LO sagt detta. Jag
skulle vilja fråga vem som sagt det. Det skulle vara
väldigt intressant att få höra.</pre><pre>Anf.  218  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag har namnet på mitt tjänsterum och
ska mejla det till Christer Skoog så kan han ta kontakt
med personen i fråga. Det är en facklig företrädare
som yttrat det. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet
nu.
Vår inställning till detta är naturligtvis att det inte
finns någon anledning till att just facken ska handha
a-kassorna. Jag förstår att detta är ett bra sätt för fack-
et att få medlemmar, och det är precis vad Christer
Skoog också säger. Den höga organisationsgraden i
facket rör sig om det.
Men Christer Skoog är ju politiker. Han ska före-
träda Sveriges medborgare - inte facket. Borde inte
Christer Skoog se med lite annorlunda ögon på detta,
så att statens medel förvaltas på ett öppet sätt och av
någon myndighet i statlig regi? Borde inte det vara
det rätta?</pre><pre>Anf.  219  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker inte det vore det rätta. Det
rätta är såsom det sköts i dag. Det är riksdagen och
medborgarna som genom sina valda ombud ska till-
sätta en särskild tillsynsmyndighet som ser till att a-
kassorna runtom i landet följer regelverket.
Jag är väldigt medveten om vilka jag företräder.
Jag företräder i första hand 45 % av blekingarna, som
röstat på mig. En del av dem har ju facklig anknyt-
ning så det är klart att mycket av den blekingska
politiken präglas av det vi är skolade i, nämligen
fackföreningsrörelsen.
Det är viktigt att säga att det inte är av någon
slump som de fristående a-kassorna varit knutna -
ideologiskt eller kanske tankemässigt - till fackföre-
ningsrörelsen. Det beror på att det fungerat alldeles
utmärkt. Det är först nu på senare tid som dessa fri-
tänkare, eller vad vi ska kalla dem, tycker att man ska
förstatliga a-kassorna. Till skillnad från Moderaterna
tycker inte jag det.</pre><pre>Anf.  220  KURT KVARNSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har motionerat om en så pass en-
kel sak som arbetsgivarintyg, och det behandlas också
i detta betänkande. Det kan efter den debatt som varit
tyckas vara en trivial sak i sammanhanget, men det är
viktigt att lyfta fram frågan. Jag tänker ta upp och
diskutera den utifrån hur det fungerar i praktiken.
Jag har skrivit med anledning av att relativt
många människor har svårigheter att få fram en så
enkel sak som ett arbetsgivarintyg för att arbetslös-
hetsförsäkringen ska kunna träda i kraft och fungera
på avsett sätt. Det är inte bara löneuppgiften som är
grunden för detta, utan det är också viktigt att få klart
för sig de förhållanden som diskuterats här. Det gäller
arbetstider, men också anledningen till att en person
mister sin anställning. Det finns alltså flera olika
grunder.
Jag ser positivt på delar av den skrivning som
finns i betänkandet. Jag vill förtydliga det som ut-
skottet skriver utifrån den text som finns i lagen. Om
man endast med stor svårighet får fram ett arbetsgiva-
rintyg ska man kunna ta fram uppgifterna på annat
sätt. Det ser ju bra ut. Men om man läser vidare kan
man konstatera att AMS, som varit tillsynsmyndighet
för försäkringsenheten, i sin Regelbok för arbetslös-
hetskassor talar om sökande som omöjligen kan er-
hålla ett arbetsgivarintyg. Det ordet är enligt mitt sätt
att läsa denna text mycket starkt. Den skrivningen
medför att väldigt få i praktiken använder sig av möj-
ligheterna att plocka fram löneintyg och andra un-
derlag för att kunna beräkna a-kassan. Det innebär i
sin tur att alltför många människor får vänta länge för
att få ut sin regelmässiga försäkring.
Jag ville peka på detta. Jag tänker inte yrka på nå-
got, men jag tycker att det är viktigt att den första
delen lyfts fram. Den positiva syn som utskottet har
kan kanske ge handläggarna på a-kassorna ett stöd att
på det här sättet kunna förenkla för många människor
att få fram uppgifterna.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 mars.)</pre><pre>14 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 26 mars</pre><pre>2002/03:253 av Christer Nylander (fp) till närings-
minister Leif Pagrotsky
Trafikflyghögskolans framtid
2002/03:254 av Åsa Torstensson (c) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Stimulans av nyföretagande</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 1 april.</pre><pre>15 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 26 mars</pre><pre>2002/03:718 av Maria Öberg (s) till statsrådet Hans
Karlsson
ILO 94
2002/03:719 av Rolf Olsson (v) till finansminister
Bosse Ringholm
Socialförsäkringar och EMU</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 1 april.</pre><pre>16 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 26 mars</pre><pre>2002/03:679 av Henrik S Järrel (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Tillgången till specialistkompetenta reumatologer
2002/03:680 av Viviann Gerdin (c) till socialminister
Lars Engqvist
Bemötande av gravida kvinnor
2002/03:683 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Lagreglering av den personliga integriteten
2002/03:684 av Henrik S Järrel (m) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Motköpspolicyn
2002/03:685 av Henrik S Järrel (m) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Nätverksbaserat försvar
2002/03:686 av Anne-Marie Ekström (fp) till statsrå-
det Ulrica Messing
Störningarna i X 2000-trafiken
2002/03:688 av Martin Andreasson (fp) till justitie-
minister Thomas Bodström
Översyn av namnlagen
2002/03:689 av Johan Pehrson (fp) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Bostadssituationen för frigivna från fängelserna
2002/03:691 av Patrik Norinder (m) till miljöminister
Lena Sommestad
Bekämpning av stickmyggor i Gävleborgs och Väst-
manlands län
2002/03:692 av Eva Flyborg (fp) till försvarsminister
Leni Björklund
Baseringsmöjligheter för fartygsförband i Göteborg
2002/03:693 av Luciano Astudillo (s) till statsrådet
Hans Karlsson
Sexuella trakasserier
2002/03:695 av Sermin Özürküt (v) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Skuldslaveriet i Pakistan
2002/03:696 av Lars Ångström (mp) till statsrådet
Hans Karlsson
Kommuners och läns behov av arbetskraft från tredje
land
2002/03:698 av Inger René (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Skuldsatta barn
2002/03:699 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till
kulturminister Marita Ulvskog
Byggandet av Stockholmsbriggen på Skeppsholmen
2002/03:700 av Gunilla Wahlén (v) till finansminister
Bosse Ringholm
Spelberoende och AB Svenska Spel
2002/03:701 av Eva Flyborg (fp) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Telia-Sonera-afffären
2002/03:702 av Ina Järlesjö (kd) till justitieminister
Thomas Bodström
Kvinnohandel i Norrbotten
2002/03:703 av Bengt-Anders Johansson (m) till
statsrådet Hans Karlsson
Europeiska socialfondens program Växtkraft mål 3
2002/03:704 av Cecilia Widegren (m) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Svensk hästnäring
2002/03:705 av Johnny Gylling (kd) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Reklamskatten
2002/03:706 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Situationen i Iran
2002/03:708 av Allan Widman (fp) till utrikesminister
Anna Lindh
Afghanistan och OSSE
2002/03:710 av Mikael Oscarsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Det ökande antalet tonårsaborter</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 1 april.</pre><pre>17 §  Kammaren åtskildes kl. 20.59.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till och med
7 § anf. 33 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med 8 §
anf. 77 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med 9 §
anf. 122 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med 11 §
anf. 160 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 18.01 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>