Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:72

Fredagen den 14 mars

Kl. 9.00 - 12.59

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om särskilt anordnad debatt

Andre vice talmannen meddelade att särskilt an-
ordnad debatt om sysselsättningen skulle äga rum
efter voteringen onsdagen den 19 mars ca kl. 9.10.
2 § Meddelande om statsministerns fråge-
stund

Andre vice talmannen meddelade att statsminis-
terns frågestund skulle äga rum torsdagen den
20 mars kl. 14.00.

3 § Meddelande om information från regering-
en

Andre vice talmannen meddelade att tisdagen den
25 mars kl. 15.30 skulle statsminister Göran Persson
lämna information om EU-toppmötet i Bryssel den
20-22 mars.

4 § Anmälan om fördröjt svar på interpella-
tion

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 2002/03:218

Till riksdagen
Interpellation 2002/03:218 om satsningar på
friskvård av Maria Larsson (kd)
Interpellationen kommer att besvaras den 8 april
2003.
Orsaken är utlandsresa samt andra externa enga-
gemang.
Stockholm den 11 mars 2003
Finansdepartementet
Bosse Ringholm

5 § Svar på interpellation 2002/03:200 om
svarttaxiverksamhet

Anf. 1 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Birgitta Sellén har frågat justitiemi-
nistern vilka åtgärder han är beredd att vidta gällande
problemet med svarttaxi. Arbetet i regeringen är så
fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Jag delar Birgitta Selléns uppfattning att svart-
taxiverksamheten är ett problem som vi måste kom-
ma till rätta med. Precis som Birgitta Sellén säger är
verksamheten inte sällan förenad med annan krimi-
nell verksamhet. Enligt Svenska Taxiförbundet och
Rikspolisstyrelsen ökar den organiserade verksam-
heten med svarttaxi. Det är självklart illavarslande.
Den 13 februari 2003 hölls ett möte på Närings-
departementet dit Svenska Taxiförbundet, Vägverket
och Rikspolisstyrelsen inbjudits för att diskutera
dessa problem med företrädare för den politiska led-
ningen och tjänstemän på departementet.
Enligt såväl Svenska Taxiförbundet som Rikspo-
lisstyrelsen är detta ett växande problem, och det
förekommer inte bara i storstäderna utan i hela landet.
Med utgångspunkt från vad som kom fram vid mötet,
men också utifrån Taxiförbundets egen kartläggning
av svarttaxi och de synpunkter vi inhämtat från såväl
Rikspolisstyrelsen som länsstyrelser och Vägverket,
pågår nu en intern beredning av förslag till kommitté-
direktiv för en översyn av yrkestrafiklagen.
Den skärpning av straffskalan för olaga yrkesmäs-
sig trafik som trädde i kraft den 1 oktober 1998 var en
tydlig signal om att denna typ av brottslighet är ett
samhällsproblem som det är angeläget att bekämpa.
Lagstiftning är en väg att gå för att komma till
rätta med problemet, men det krävs även andra akti-
viteter - precis som Taxiförbundet själva förordar.
Parallellt med en översyn av lagstiftningen är det
därför viktigt att samarbetet lokalt fortgår. Att infor-
mera allmänheten om riskerna med att åka svarttaxi
är till exempel en viktig uppgift.

Anf. 2 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Tack för svaret. Jag blev något över-
raskad av att det var Ulrica Messing som svarade. I
och för sig är taxiverksamhet en näring, men svart-
taxiverksamhet är olagligt. Det var därför jag hade
ställt frågan till justitieministern. Det är okej. Jag tror
att vi kommer en bit på väg i dag ändå.
Svaret känns detsamma som att vänta på en intern
beredning, översyn av yrkestrafiklagen, krav på andra
aktiviteter. Svaret ger inga konkreta besked. Vad
händer under tiden medan vi väntar på utredningarna?
Jag kan ge några exempel.
En ensam, berusad kvinna misshandlas av en
svarttaxichaufför. En kvinna i 40-årsåldern våldtas i
samband med en svarttaxifärd. Hotad med bajonett
tvingas en 25-åring att ta ut 5 000 kr och ge till en
svarttaxichaufför. Två flickor, 14 och 16 år gamla,
blir utsatta för övergrepp och rånad av svarttaxichauf-
för. Under pistolhot tvingas svartaxikund lämna ifrån
sig nycklar och kontokort, och kunden hittar sedan
sitt hem fullständigt länsat.
Det här är bara några av de rubriker som man har
kunnat plocka från medierna.
Polisen säger att de försöker störa svarttaxiverk-
samheten i så stor utsträckning de bara kan. Skulle
polisen sätta till alla resurser som krävs skulle det inte
finnas poliser till något annat.
Polisen och åklagarna måste ges möjligheter att
komma åt problemet genom att det görs en lagstift-
ningsförändring. I dag gäller att en svarttaxichaufför
ska ha skjutsat kunder minst tre gånger samt att de
som har åkt berättar vad de har betalat. Det kravet
måste ändras för att kunna lagföra svarttaxichauffö-
rer. Det kan inte vara så att man ska vara tillåten att
bryta mot lagen flera gånger.
Den lag som trädde i kraft 1998 har visat sig vara
ganska tandlös. Än har ingen svarttaxichaufför fri-
hetsberövats, trots lagen som säger att man kan dö-
mas till upp till ett års fängelse. Varför har inte detta
följts upp och åtgärdats? Svarttaxiverksamheten har
inte minskat sedan dess. Enligt en undersökning som
Taxiförbundet gjorde 2001 fanns det cirka tusen
svarttaxibilar i landet. Den siffran har knappast blivit
lägre.
I början av februari 2003 togs en chaufför i
Stockholm som tidigare hade dömts till 6 000 kr i
böter. Det ska bli intressant att följa det fallet och se
om ett avskräckande frihetsberövande kan bli domen.
En annan dom som nyligen föll gav en svarttaxi-
chaufför 60 dagsböter à 30 kr. Det är ett ringa straff
med tanke på de stora summor de kör in. Men natur-
ligtvis har svarttaxichaufförerna inte deklarerat, och
de har inga officiella inkomster som det går att be-
räkna straffavgifter på. Ändå vet vi att de omsätter
100-200 miljoner kronor.
Det är en ojämn kamp som taxichaufförerna med
yrkestrafiktillstånd för mot svarttaxichaufförerna. De
struntar ju i alla regler, saknar ofta körkort och lever
på intet sätt upp till Vägverkets krav för att få köra
taxi. Det är viktigt att vi ser till småföretagandet och
den näring som har stor betydelse för landet, det vill
säga de registrerade taxichaufförerna.
Det behövs klarare regler för att kunna lämna rap-
porter som kan leda till att någon blir dömd i rätten.
Ofta drar brottsoffren tillbaka sin anmälan eftersom
de riskerar repressalier. Vad tycker ministern om
detta? Kan vi till exempel dra lärdom av Norge?

Anf. 3 TORKILD STRANDBERG (fp):
Fru talman! Regeringen i Sverige har visat svart-
taxiverksamheten ett påtagligt ointresse. Sedan mitten
av 1990-talet växer verksamheten för varje år. Bran-
schen - om man kan kalla den så - omsätter mång-
miljonbelopp. Det är så klart allvarligt, men det är
inte det värsta. Det värsta är all den kriminalitet som
växer i spåren av svarttaxiverksamheten. Det handlar
om sexuella övergrepp, våldtäkter, grov misshandel
och rån. Det handlar också om att i spåren av svart-
taxiverksamheten växer det fram en organiserad, eller
åtminstone halvorganiserad, kriminalitet. Det handlar
om försäljning av insmugglad sprit och försäljning av
insmugglade cigaretter.
Att det är näringsministern som handlägger de här
frågorna finns det säkert ett gott formellt skäl till,
men på något sätt antyder det att svarttaxi skulle
handla om en näringsverksamhet, när det i själva
verket handlar om en grov kriminalitet.
Den här verksamheten tog fart på allvar i mitten
på 90-talet. Sedan dess har den växt år för år, i små
orter i Sverige såväl som i stora. De första interpella-
tionerna och frågorna i riksdagen kom för ett par år
sedan, och hela tiden har regeringen visat ett ganska
ljumt intresse för frågan.
I svaret till interpellanten slår sig statsrådet för
bröstet för den lagskärpning till ett års fängelse som
skedde 1998. Enligt min uppfattning är det inte så
mycket att skryta med. Hittills har enligt Svenska
Taxiförbundet ingen dömts till det högsta straffet ett
års fängelse - ingen. I stället handlar det om dagsbö-
ter på sammantaget 2 000-2 500 kr i normalfallet.
Det ska naturligtvis ställas i relation till vad en svart-
taxichaufför kör in normalt på en kväll. Det kan
handla om 5 000-6 000 kr. Till detta kommer natur-
ligtvis inkomsterna från sidoverksamheterna, om man
kan kalla dem så.
Jag vill nu fråga statsrådet vilka åtgärder hon är
beredd att vidta för att stoppa utvecklingen av svart-
taxiverksamheten. Det skrivs i interpellationssvaret
att man filar på kommittédirektiv till en utredning om
yrkestrafiklagen. När kommer de här åtgärderna, och
vad innehåller de?
Till sist: Är statsrådet beredd att ta intryck av den
framgångsrika kamp man har drivit mot svarttaxi-
verksamheten i Norge?

Anf. 4 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Fru talman! Det är väl risk för att det blir mycket
upprepning, för jag tror att det här är en fråga som
berör många. Jag kommer från en storstad, och även
om den inte är lika stor som den jag nu befinner mig i
har vi detta som ett stort problem.
Jag har haft möjligheten att få följa med både
taxis representanter och polisen ut i Göteborg på
nätterna för att se hur den här verksamheten fungerar.
Man blir bestört när man ser hur öppet de här männi-
skorna agerar. De agerar ihop med de seriösa taxifö-
rarna, och de går ut och raggar sina kunder i köerna
till taxibilarna.
Detta gör att de människor som livnär sig på att
köra taxi, och som är stolta över att vara taxichauffö-
rer, blir mer och mer frustrerade. Jag är orolig för att
många kommer att ta lagen i egna händer om det inte
görs någonting i den här frågan. Det är naturligtvis
ingenting som jag sympatiserar med. Man måste
samtidigt förstå taxichaufförerna, när de vid varje
tillfälle, varje helg och också på vardagar, ser de här
människorna agera ute på våra gator och i taxiköer.
Till skillnad mot mina meddebattörer tror inte jag
att det behövs en straffskärpning. Den straffskärpning
som vi gjorde år 1998 räcker. Det gäller bara för
domstolarna att döma utifrån den lag som finns. Det
gör de inte i dag.
Det är positivt att i Dagens Nyheter i dag läsa att
Riksåklagaren tar strid mot svarttaxi. Det sägs samti-
digt att straffsatsen inte är problemet, men man måste
döma utifrån den. Det är någonting som jag tror att
alla vi som är engagerade i den här frågan känner
tillfredsställelse med.
Det är mycket märkligt att det ska behövas tre till-
fällen för att någon ska bli dömd för olaga yrkestrafik
eller svarttaxiverksamhet. Det räcker med en gång.
Eller ska domstolarna använda lagen på samma sätt
för dem som rånar banker? Första gången behövs det
inte något straff, inte andra gången heller, men tredje
gången blir det ett straff. Med det vill jag inte sätta
den här verksamheten på samma skala som bankrån -
absolut inte - men jag tror att vi måste statuera exem-
pel mycket hårdare.
I Norge fungerar det på ett annat sätt, och man har
en annan bevisbörda. Jag hoppas att ministern tar till
sig lite av det som finns i den norska lagstiftningen
och att man också ser över hur det kan fungera i
svensk lagstiftning. I Norge får en svarttaxiförare
10 000 kr i böter första gången. Det blir lika mycket
böter plus beslagtagen bil andra gången. Det blir
samma böter plus beslagtagen bil och indraget kör-
kort tredje gången. Jag tycker att det är straff som
ligger i paritet med den verksamhet man håller på
med.
Jag hoppas att ministern tar till sig de här bitarna
och att vi får en skärpning, inte av lagen men i fråga
om andra åtgärder.

Anf. 5 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag vill inleda med att understryka det
som Birgitta Sellén, Torkild Strandberg och Claes-
Göran Brandin har tagit upp, nämligen att detta är ett
samhällsproblem. Det är inte enbart ett problem för
en yrkeskår, som utsätts för osjyst konkurrens och för
hot och trakasserier. Det är inte heller bara ett pro-
blem för många av dem som åker med svarttaxi, som
också utsätts för hot. Bara här i Stockholm vet vi att
under förra året våldtogs sju kvinnor när de åkte
svarttaxi.
Den kartläggning som vi har gjort av svarttaxi-
verksamheten här i Stockholm visar att fyra av fem
chaufförer som kör svarttaxi också är väl kända och
har en grov kriminell bakgrund. Det är klart att det
här är ett problem långt utanför taxiverksamheten.
Det är också utifrån ett samhällsperspektiv som vi
måste försöka att attackera problemet.
En av svårigheterna med det arbete som har gjorts
hittills är förstås, precis som många andra gånger när
man ska bevisa att någon har begått ett brott, att när
man ska bevisa att en chaufför har bedrivit brottslig
verksamhet genom att köra svarttaxi förutsätts det
ofta att den person som har åkt taxi är beredd att
vittna. Det är alltför få personer beredda att göra,
därför att de är inte intresserade av att komma in i en
rättslig process utan intresserade av att komma hem
med taxibilen.
Därför måste vi också gå ut och informera bättre,
precis som Taxiförbundet och Transport har tryckt på.
Vi måste få medborgare att inse att man begår en
brottslig handling när man åker svarttaxi.
Jag tycker att lagstiftningen är tydlig. Jag är oer-
hört glad över den markering som Riksåklagaren gör i
Dagens Nyheter i dag, precis som Claes-Göran Bran-
din tog upp. Det finns inget annat brott där vi i lag-
stiftningen säger att det kan vara okej att begå brottet
två gånger, kanske tre gånger och i vissa fall till och
med fyra gånger innan lagen träder i kraft. Vi har en
lagstiftning som drar gränsen mellan vad som är kri-
minellt och vad som är legal verksamhet. Det vill vi
att våra domstolar ska ta som utgångspunkt när de
dömer för olika brott.
Därför tycker jag att Riksåklagarens markering att
man ska dömas vid första överträdelsen är en positiv
markering. Jag hoppas att den också sätter sina spår i
de processer som nu väntar.
Vi har haft en väldigt bra träff med företrädare för
näringen och de fackliga organisationerna efter jul. Vi
har en ny sittning nästa vecka. Vi har det med ut-
gångspunkten att vi vill få deras synpunkter i de di-
rektiv som vi nu arbetar med för att se över yrkestra-
fiklagen.
När vi gör de direktiven - vi ska fortsätta att göra
det några veckor till under våren, och sedan ska över-
synen påbörjas - kommer vi också att ge utredningen
i uppdrag att titta på de norska erfarenheterna. De har
haft effekt. De har ändrat en del formuleringar i sin
lagstiftning. De skriver inte längre att man driver
verksamhet utan att man utför den, och då kan de
döma utifrån andra perspektiv, bara på sådana for-
muleringar. Vi kommer att ta med oss erfarenheterna
från det norska arbetet i den översyn som vi nu ska
göra av vår yrkestrafiklag. Jag är väldigt positiv till
det arbetet i sig.
Än en gång vill jag understryka att jag förväntar
mig att våra domstolar följer den lagstiftning som
riksdagen har fattat beslut om, att de gör det från och
med nu och inte väntar på den översyn av yrkestra-
fiklagen som vi ändå måste göra.

Anf. 6 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag tackar för de ord som visar att det
finns engagemang som kommer att leda till saker. Jag
tror alldeles säkert det. Jag vet också att man i trafik-
utskottet har diskuterat frågan och känner på samma
sätt som vi som debatterar i dag gör.
Till Brandin tänkte jag säga att jag inte har talat
om straffskärpning. Jag sade att det behövs klarare
regler. Jag tror att ett år är tillräckligt.
Det är oroväckande att det handlar om så många
som redan är kriminellt belastade. Det är ännu mer
oroande att folk inte vill vittna. De som åker är intres-
serade av att komma hem. Man hoppas att det i de
flesta fall fungerar bra och att de kommer hem lyck-
ligt och väl. Då finner de naturligtvis heller ingen
anledning att tala om att de har åkt svarttaxi. Men om
de har råkat illa ut, blivit våldtagna eller rånade finns
det bland dem som anmäler de som drar tillbaka sin
anmälan på grund av att de blir hotade från gänget
runtomkring svarttaxichauffören. Det är oerhört oro-
ande, tycker jag.
Man kan se på frågan på flera sätt. Jag tycker att
det också är viktigt att se det från småföretagarhåll.
Det ska vara lika villkor för alla. Nu kör somliga
gräddfil och struntar i alla lagar och förordningar
medan andra är tyngda av regler, skatter och avgifter.
Vad ger det för signaler till den verksamheten att
svarttaxichaufförerna kommer så lindrigt undan?
Det handlar också om demokratisynen. Växande
grupper i samhället struntar i demokratiskt fattade
lagar och regler. Det är över huvud taget ett allvarligt
hot mot samhället, också att den organiserade brotts-
ligheten ökar. De som kör svarttaxi är ofta kopplade
till annan brottslighet, precis som ministern sade, med
inslag av våld. Det drabbar allmänheten. Folk känner
sig otrygga när de går ut i samhället.
Det krävs en samverkan för att komma åt detta.
Det är frågor både för näringsministern och Justitie-
departementet. Frågorna måste när de behandlas ses i
ett sammanhang. Jag hoppas innerligt att så kommer
att ske på Regeringskansliet.
Det känns lite som ett hån när ministern nu talar
om att tillsätta en utredning. Vi vet att utredningar tar
år. Vi ser hur svarttaxiverksamheten ökar. Vi har
mycket erfarenhet. Man måste kunna göra någonting
under tiden som man väntar på utredningen.
Taxiförbundet har ju gjort utredningar. Det finns
ett stort antal samarbetsgrupper i olika län, mellan
länsstyrelse, polis, åklagare och näring. Man kommer
inte längre med lagändringar. Det var inte det jag
krävde. Det är viktigt att studera det norska systemet,
vilket Ulrica Messing är redo att göra. Vi kan ju inte
behöva uppfinna hjulet när det redan finns. Vi använ-
der oss av erfarenheter.

Anf. 7 TORKILD STRANDBERG (fp):
Fru talman! Jag är inte helt övertygad om att det
saknas behov av straffskärpningar. Den norska mo-
dellen är ju i sig en skärpning av straffen för svart-
taxiverksamhet. Det som behövs är att sannolikheten
för att åka fast när man ägnar sig åt kriminell verk-
samhet ökar. Det har inte minst polisen i Sverige gett
uttryck för. I en skrivelse från Rikspolisstyrelsen
daterad den 2 april förra året skriver man bland annat:
Rikspolisstyrelsen anser att utformningen av yr-
kestrafiklagen är ett problem i sammanhanget. Det
betyder att det inte är möjligt att ingripa mot enstaka
svarttaxiaktiviteter utan polisen måste samla på sig
åtskilliga dokumentationer av upprepade brott för att
verksamheten ska kunna betecknas som yrkesmässig.
Detta är en skrivelse från april förra året. I dag sä-
ger ministern att man i departementet filar på kom-
mittédirektiv. Jag betvivlar inte ministerns och re-
geringens intentioner på detta område. Det jag ifråga-
sätter är senfärdigheten. Detta är ett problem som har
växt sedan mitten av 90-talet. Svarttaxiverksamheten
blir för varje dag som går mer och mer etablerad och
därmed svårare och svårare att komma åt. Att då ett
helt år efter skrivelsen från polisen fundera över
kommmittédirektiv är inte särskilt snabbt.
Jag har också en farhåga. Det handlar om att man
i översynen av yrkestrafiklagen blandar ihop den
kriminella svarttaxiverksamheten med riktiga taxifrå-
gor. Jag tycker att det finns all anledning att hålla den
kriminella svarttaxiverksamheten för sig och riktiga
taxifrågor på sin kant. Det kanske finns skäl för mi-
nistern att fundera över att behandla svarttaxifrågor
för sig och andra taxifrågor i ett annat sammanhang.

Anf. 8 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Fru talman! Jag vill ändå tacka ministern. Jag
tycker att det finns en positiv syn från ministerns sida.
Det bådar gott.
Jag tror också på det som Riksåklagaren nu tar
upp. Under tiden som man arbetar med utredningen
finns det möjligheter att använda den lag som finns i
dag. Jag är ute efter att se över om man kan plantera
den norska modellen i den svenska.
Jag håller också med om att man måste gå ut och
informera mycket mer om svarttaxiproblematiken. Vi
måste informera i skolorna om att man inte ska åka
svarttaxi. Som flera har sagt är svarttaxiverksamheten
också inkörsporten till annan verksamhet: narkotika,
svartsprit och allt vad det må vara.
Det har dykt upp en annan sak i min hemstad. Re-
staurangerna använder sig av svarttaxiverksamhet för
att köra hem sina gäster. Då handlar det inte om några
dåliga bilar. Det är fina bilar. Jag ska inte nämna
några vid namn och göra reklam för dem. Men ni vet
vilka jag menar. Jag kommer från Göteborg.
Man använder sådana bilar. Kommunerna borde
använda sitt instrument sprittillståndet. Om restau-
rangerna använder sig av kriminell verksamhet ska
kommunen vara mycket restriktiv och hård med
sprittillståndet, kanske till och med dra in det. Det
finns möjligheter för samhället att agera i frågan.
Det finns också möjligheter för kommunerna att
använda sig av instrumentet att stänga av gator för att
göra det svårare för svarttaxiverksamheten och att
göra parkering och stoppförbud för andra än yrkestra-
fiken. Då kan man bötfälla mycket hårdare.
Jag håller med om att polisen kanske behöver mer
resurser. Men polisen kan också göra saker, och den
gör stora saker. Det kan jag intyga från min hemstad.
Det är också så att åklagaren inte har dömt fast någon
som har åkt vid fyra-fem tillfällen har varit med och
vittnat. Domstolen har ändå inte dömt.

Anf. 9 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Birgitta Sellén har en viktig poäng.
Att bekämpa svarttaxiverksamheten handlar både om
att minska hot om våld och utsatthet och om att vi
inte accepterar att en näring inte konkurrerar på lika
villkor. Det är oerhört viktigt att vi har ett näringsliv i
Sverige som accepterar de beslut som riksdagen har
fattat och är berett att följa dem. Det gynnar näringen
på sikt och oss konsumenter. När det gäller taxiverk-
samheten finns det också en säkerhetsaspekt.
Hur vi än resonerar tror jag att vi hela tiden kom-
mer fram till att detta är en angelägen samhällsfråga.
Vi kan göra mer. Precis som vid andra brott måste vi
förmå fler att våga och att orka vittna. Vi får fundera
över hur vi kan stötta människor som riskerar att
utsättas för hot och trakasserier när de ska vittna mot
kriminell verksamhet. Det drabbar inte bara vittnen
som är inblandade i en svarttaxiverksamhet. Vi vet att
det också riskerar att drabba vittnen som ska vittna
om annan kriminell verksamhet.
Den översyn som vi planerar av yrkestrafiklagen
tror jag är angelägen på flera sätt. Jag vill ändå säga
att den lagstiftning som finns i dag är väldigt stark.
Det går redan i dag att till exempel återkalla körkort
när någon bedriver svarttaxiverksamhet. Det går
också redan i dag att döma vid den första överträdel-
sen. Jag hoppas nu att Riksåklagarens tydliga marke-
ring i tidningen innebär att fler kommer att följa den
lagstiftning som finns. Om inte rättsväsendet följer
riksdagens beslut blir jag oerhört bekymrad. Då måste
vi fundera på hur vi ska skriva lagar. Att följa de
lagar som finns är självklart. Därutöver tycker jag att
man ska göra en översyn av yrkestrafiklagen.
Sedan är det, precis som Torkild Strandberg var
inne på, ett problem som har vuxit gigantiskt sedan
avregleringen av taximarknaden. Vi har också gjort
riktade kampanjer på många stora platser som vid
Landvetter, vid Arlanda och vid Centralen här i
Stockholm. Vi får dock inte glömma att detta inte
bara är ett storstadsproblem utan förekommer i hela
landet i större och mindre skala.
Visst kan vi göra mer när det handlar om att agera
från flera håll, såsom Claes-Göran Brandin var inne
på. Frågan är bara om viljan finns att göra mer. Om vi
är medvetna om att restauranger systematiskt använ-
der svarttaxi för sin verksamhet är det ju inte bara
yrkestrafiklagen som har en skyldighet att agera utan
också kommuner, polisen och andra.
Vi har tagit till oss en del av de slutsatser som
Svenska Taxiförbundet pekat på i sin rapport, och jag
tror att det ligger mycket i alla de delarna. Det hand-
lar delvis om polisens bemanning, att man måste ha
fler poliser på en del platser på nätterna. Men det
handlar också om att man kan göra mer i fråga om de
kommunala gatorna. En del kommuner har arbetat
väldigt framgångsrikt med att stänga av vissa gator
för privat trafik på nätterna. Det innebär att yrkestra-
fiken är den enda som kommer fram, och då minskar
man risken för att någon kliver in i en svarttaxi utan-
för en restaurang eller ett dansställe.
Att förbättra kollektivtrafiken är naturligtvis ett
annat sätt - att få fler att åka kollektivt på fredags-
och lördagsnätter.
Inte minst gäller det dock, och det landar också
Svenska Taxiförbundet i, att varna allmänheten för
riskerna. Jag tror att många underskattar den grova
kriminalitet som ligger bakom den organiserade
svarttaxin. Det är oerhört viktigt att vi blir medvetna
om detta.

Anf. 10 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Informationen är naturligtvis oerhört
viktig. Men det skrivs ju väldigt mycket, i alla fall i
norra delen av Sverige där jag bor, i Sundsvall, för
där händer det så mycket. Det är märkligt att folk inte
tar till sig det tidningarna skriver med stora, feta ru-
briker och det TV och radio lyfter fram. Men det är
väl så att där spriten eller drogerna går in går vettet
ut. Jag tror att man på något sätt glömmer bort hur
man ska vara när man är påverkad av alkohol eller
droger. Då glömmer man bort varningssignalerna och
tror att man klarar sig.
Polisen gör väldigt mycket, precis som flera har
sagt här. Jag kan till exempel berätta att i Sundsvall,
som är en relativt liten stad jämfört med Stockholm
och Göteborg och där det kan tyckas vara lättare att
hantera en sådan här fråga, har man stängt av centrum
för icke- nyttotrafik. Men det är ju många som gillar
att bryta mot regler. Man har också två civila polis-
bilar som brukar stå utanför restauranger och sådant.
När man ser att någon hoppar in i en svarttaxi följer
man efter. När kunden kliver ur stannar den ena bilen,
och den andra följer efter svarttaxin. Men då har vi
återigen detta: En förseelse kan man inte komma
någon vart med, utan det krävs tre. Här måste vi se
annorlunda på frågan.
Men tack för de positiva tankegångar som Ulrica
Messing har kommit med!

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 2002/03:211 om säk-
rare oljetransporter på Östersjön

Anf. 11 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Roger Karlsson har frågat vilka åt-
gärder jag avser att vidta dels för att förebygga olje-
olyckor på Östersjön, dels för att rederier som fraktar
olja och äger den fraktade oljan ska ta ett rimligt
ekonomiskt och miljömässigt ansvar vid eventuella
olyckor.
Vad gäller den första frågan vill jag betona det
omfattande arbete som pågår för att förebygga olje-
olyckor. Sjöfarten är ett transportslag som är mycket
internationellt, och därför är det naturligt för oss att
många av de viktigaste åtgärderna också drivs i ett
internationellt sammanhang. De viktigaste forumen
för detta är EU, Helsingforskommissionen, Helcom,
och den internationella sjöfartsorganisationen, IMO.
Under den senaste tiden har det svenska sjösäker-
hetsarbetet präglats av den ökande trafiken med olje-
tankfartyg från de östra Östersjöhamnarna. Olyckan
med tankfartyget Prestige och de svåra isförhållande-
na i delar av Östersjön har gjort oss än mer uppmärk-
samma på behovet av omedelbara och välriktade
åtgärder. Jag vill därför lyfta fram några frågor som
regeringen uppfattar som särskilt aktuella.
För det första bör Östersjön snarast klassas som
ett särskilt känsligt havsområde enligt IMO:s riktlin-
jer. Sverige verkar sedan september 2001, tillsam-
mans med övriga Östersjöstater, för en gemensam
ansökan till IMO. Det gör vi inom ramen för Helcom.
Om vi inte får med oss de övriga Östersjöländerna
vid Helcoms nästa möte i den uppfattningen är det
min uppfattning att vi ska gå vidare och ensidigt
ansöka om att klassa de egna vattnen som särskilt
känsliga.
Under vintern har vi kunnat följa problemen med
stora tankfartyg i Finska viken. Enligt min uppfatt-
ning bör fartyg som inte har tillräcklig isförstärkning
över huvud taget inte få isbrytarassistans till hamnar
där det råder svåra isförhållanden. Jag har därför
skickat brev till samtliga kolleger i Östersjöländerna
och uppmanat till ett gemensamt arbete. Jag har även
skrivit till EU-kommissionen och betonat att EU
behöver gemensamma regler på det här området.
Östersjöstaterna bör snarast verka för att harmonisera
kraven på isklass och utvidga isbrytarsamarbetet.
Representanter från estniska, finska, ryska och svens-
ka myndigheter kommer att träffas i Göteborg den 28
mars i år för att diskutera det fortsatta samarbetet i
denna fråga.
EU-staterna avser att senast den 1 juli 2003 anta
en förordning om att påskynda utfasningen av tank-
fartyg med enkla skrov. Det är bra, men det är viktigt
att vi inte stannar vid vår egen lagstiftning utan också
går vidare och väcker frågan inom IMO. På så sätt
kan vi ändra de globala reglerna till att också omfatta
oljetransporter med enkelskrov från exempelvis de
ryska oljehamnarna.
Vad gäller frågan om rederiernas ansvar vill jag
peka på att fartygets ägare redan i dag är skyldig att
ersätta en oljeskada med upp till knappt 600 miljoner
kronor. Om ägaren dessutom har vållat skadan av-
siktligt eller varit grovt oaktsam finns inga ekono-
miska begränsningar. Fartygets ägare måste också ha
en försäkring som täcker detta belopp. Sverige deltar
även i IMO:s arbete med att inrätta en kompletterande
kompensationsfond för oljeskador. I maj i år kommer
IMO att hålla en diplomatkonferens för att anta det
protokoll som ska inrätta denna fond. Syftet är att
näringen avsätter medel till en fond som sedan kan
användas för att omedelbart bistå dem som drabbas
om en olycka skulle inträffa.
Jag vill också berätta att EU:s transportministrar i
december förra året enades om att undersöka möjlig-
heterna att låta berörda delar av näringen delta i att
bekämpa inträffade ekologiska katastrofer.
Jag vill avsluta med att sätta frågan om oljetrans-
porter i ett lite större sammanhang. Vi kommer inte
ifrån det faktum att oljan trots allt behövs för vår
energiförsörjning. Samtidigt kan vi inte acceptera det
hot mot vår havsmiljö som finns i dag. Enligt min
uppfattning kan vi minimera risken för en oljeolycka
genom att fortsätta kräva att tankfartyg som trafikerar
våra vatten ska leva upp till internationella krav. Vi
måste också fortsätta kräva att tankfartyg faktiskt inte
får framföras varsomhelst, närsomhelst och i vilket
skick som helst. Vi får heller inte glömma att stödja
och uppmuntra de redare som tar sitt miljöansvar och
redan i dag driver utvecklingen framåt genom att
hålla hög standard på sina fartyg.

Anf. 12 ROGER KARLSSON (c):
Fru talman! Tack, Ulrica Messing, för svaret.
Jag är mycket nöjd med statsrådets arbete för att
harmonisera kraven när det gäller isklassning av
fartyg. När jag skrev den här interpellationen låg det
is i hela Finska viken. Isen var upp till 70 centimeter
tjock. Jag såg på väderleksrapporten i går att det fort-
farande ligger is i Finska viken men inte i hela, och
jag antar att den därmed inte heller är så tjock längre.
Men trots de svåra förhållanden som rådde då fanns
det fartyg där som inte hade tillräckligt hög isklass-
ning, som inte hade de förstärkningar som krävs för
de nordiska isförhållanden som råder. Därför är jag
väldigt nöjd med det arbete som statsrådet redovisar
här. Vi behöver fasa ut enkelskrov, och vi behöver
enhetliga och höga krav på isklass för fartyg som rör
sig på Östersjön. Min ambition är att trafiken vinter-
tid bör begränsas till enbart förstärkta fartyg som
klarar de nordiska kraven för isklass.
Däremot, fru talman, är jag inte nöjd med statsrå-
dets svar på frågan om det mer internationella skyd-
det av Östersjön, där vi pratar om att klassa Östersjön
som ett särskilt känsligt havsområde, ett så kallat
PSSA. Ulrica Messing säger i sitt svar att Sverige ska
avvakta nästa möte i Helcom och först därefter gå in
med en svensk ansökan.
Så sent som i januari sade en enig riksdag att Sve-
rige bör ansöka hos IMO så snart som möjligt om att
svenska vatten i Östersjön ska få status som särskilt
känsligt havsområde. Jag har betänkandet här, jag kan
ge det till statsrådet om hon vill. Där står det väldigt
tydligt att vi inte ska vänta in Helcom. Vi ska gå före.
Jag tycker att detta är konstigt, och min fråga är om
regeringen inte bryr sig om vad riksdagen säger. Det
är faktiskt en liten skillnad mellan regeringens strate-
gi, som uppenbarligen är från hösten 2001, och den
strategi som riksdagen har slagit fast och uppmanar
regeringen att gå fram med.
Jag är övertygad om att en svensk ansökan om ett
PSSA-område kan täcka in 40 % av Östersjön. Håller
vi fast vid strategin att försöka komma fram till en
ansökan för hela Östersjön, vilket givetvis ska vara
målet, är risken att det dels tar längre tid, dels bara
blir en etikett. Det kanske bara blir att vi höjer från
känsligt område till särskilt känsligt område, men det
är väldigt svårt att fylla detta med åtgärder. Det är jag
rädd för. Jag vill att vi verkligen ska kunna vidta
åtgärder, flytta farleder från särskilt känsliga områ-
den. Vi har utsjöbankarna strax söder om Gotland.
Där går de stora farlederna. Det tycker jag inte är en
bra placering av en farled. Vi skulle behöva fylla med
åtgärder som att bara isklassade fartyg får transporte-
ra farligt gods på Östersjön vintertid. Det behövs
också åtgärder som miljölots.
Jag är väldigt nöjd med svaret när det gäller is-
klass. Men jag är besviken när det gäller svaret om
klassningen.

Anf. 13 MARIE WAHLGREN (fp):
Fru talman! Debatten och diskussionerna om ol-
jetransporter på Östersjön men naturligtvis också
transport av allt annat farligt gods på det här vattnet
har pågått under en längre tid i den här kammaren.
Jag tror att olyckan med Prestige var en väckarklocka
för många politiker, inte bara i den här kammaren
utan framför allt inom EU. Hade den olyckan skett
här hade vi haft smetig, kletig olja ända från Simris-
hamn till en bit förbi Stockholm. Det har ökat debat-
ten, men det verkar inte ha påskyndat takten i att
försöka lösa de här problemen. Jag håller med Roger
Karlsson, jag är besviken på att regeringen inte vill gå
fortare fram med att försöka klassa Östersjön som ett
särskilt skyddat vatten.
Det är en annan sak i ministerns svar som jag ock-
så är besviken på. Det är en sak att säga att vi vill ha
ett särskilt skyddat område, men vi måste också fylla
detta med ett innehåll. Jag vill gärna höra vilka åtgär-
der regeringen kommer att fylla med. Vilka krav är
det man vill ställa?
Roger Karlsson tog upp en del som vi på den bor-
gerliga sidan, i varje fall Centerpartiet och Folkparti-
et, har gemensamt till exempel miljölotsar. Kommer
regeringen att föra fram det som krav? Och kommer
regeringen att också plocka fram pengarna för det
här? Det krävs ju faktiskt också ekonomiska åtgärder
från den svenska regeringens sida om vi vill vara med
och fylla detta med innehåll.
Till sist en sak som kanske egentligen inte handlar
så mycket om säkerheten. Men förutom det hot som
oljan utgör i form av risken för olyckor finns det ett
ständigt pågående miljöbrott ute på de här vattnen,
nämligen att fartyg till exempel sköljer ur sina tankar
eller släpper ut små mängder olja. Men ett oljeutsläpp
av bara en enkronas storlek räcker för att förstöra
fjäderskruden totalt på en fågel och räcker för att i
den lilla skalan skapa en miljökatastrof. Det är myck-
et få gånger jag kan gå på de skånska stränderna utan
att se lite oljerester ligga där. Det visar att detta är ett
ständigt pågående problem som också kräver åtgär-
der, annorlunda åtgärder än Helcom och att klassa
havet som särskilt skyddat område. Det är ett pågåen-
de miljöbrott. Vad vill ministern göra för att kunna
åtgärda och förhindra den här typen av miljöbrott?

Anf. 14 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Det var bra att Roger Karlsson och
jag är överens om att vi behöver mer entydiga och
starka krav för till exempel isklassificering.
Jag är medveten om riksdagens beställning. Vi ar-
betar enligt den. Men vi har också skrivit under en
Köpenhamnsdeklaration. Det gjorde vi i september
2001. Där har vi förbundit oss att så långt det går och
så länge det är möjligt också aktivt verka för att få
med oss de andra Östersjöländerna i en klassificering
av Östersjön som särskilt känsligt område. Vi lägger
mycket tid och energi på att lyckas med det arbetet.
Jag tror att vi är överens om alla tre att det självklart
är en oerhörd styrka om vi kan få enighet runt Öster-
sjön om att driva den klassificeringen.
Men för att också följa riksdagens beställning har
vi redan nu gett ett uppdrag till våra myndigheter, jag
för min del till Sjöfartsverket, som hjälper oss med
förberedelser så att vi snabbt kan lämna in en ensidig
ansökan. Jag är beredd att göra det. Men eftersom jag
är oerhört mån om att vi ska ha internationella över-
enskommelser, inte minst när det gäller just havet,
eftersom havet aldrig känner av några landgränser,
fortsätter jag också att lägga tid på att få med oss de
andra Östersjöländerna i det arbetet. Men det betyder
inte att vi nu ligger på latsidan när det handlar om
möjligheterna att agera för egen del från svensk sida.
Det är vi beredda att göra.
Vi har också gjort en rad andra saker från reger-
ingens sida. Vi har alldeles nyligen lagt fram en ny
proposition som handlar om en rad sjösäkerhetsfrå-
gor. Vi har till exempel skärpt kravet på hamnstads-
kontroller, och vi har skärpt kravet på klassificerings-
sällskap. Jag delar inte alls Marie Wahlgrens uppfatt-
ning att det inte har hänt något. I sådana fall lever vi i
olika världar.
Jag var på mitt första ministermöte för sjöfartsmi-
nistrarna i december. Det var alldeles uppenbart att vi
alla hade påverkats av olyckan med Prestige. Det är
därför som vi nu i EU tidigarelägger utfasningen av
enkelskrov. Vi gör det rejält när vi säger att det ska
ske till 2005 och sedan ändrar till 2010 från tidigare
2015. Vi är oerhört aktiva.
Det är först nu med vetskap om olyckan med Pre-
stige som vi också på allvar diskuterar kravet på nöd-
hamnar. Vi vet också att om vi hade haft ett uttalat
samarbete om vilket ansvar varje stat har för att
plocka in ett fartyg som är i nöd hade olyckan med
Prestige inte hänt. Vi måste ställa krav på de stater
som har fartyg under sin flagg att också se till att
fartygen lever upp till de internationella överens-
kommelser och regler som vi har. Det är väldigt lätt
gjort att skriva under överenskommelserna, men det
är ännu viktigare att man sedan lever upp till dem.
Nu fick vi i väg skrivelser till kommissionen om
ansvaret för nödhamnar så att vi inte utsätter oss för
risken att skicka ut farliga fartyg till havs en gång till.
Vi måste lära av alla de olyckor som har hänt.
Vi har också från svensk sida sänt en skrivelse om
att det inte räcker med nödhamnar, att det inte räcker
med klassificeringssällskap och att det inte räcker att
varje flaggstat tar ett större ansvar. Vi måste också
ställa tydliga krav på regler så att de fartyg som går
under olika rederiers ansvarsområde har en besättning
som är utbildad och kan sitt jobb, som jobbar under
sådana drägliga arbetsförhållanden att man också är
vaken och har förutsättningar att agera när det händer
oförberedda saker. En utbildad personal som går
under de fackliga avtal som vi har skrivit under är
också en viktig del för att minska riskerna för nya
olyckor.

Anf. 15 ROGER KARLSSON (c):
Herr talman! Jag ser inte att skulle finnas någon
motsättning mellan att redan nu gå in med en svensk
ansökan och att fortsätta arbetet i Helcom. Det är
väldigt tydligt riksdagens ställning att vi inte ska låta
det bli en motsättning. Målet har vi helt klart gemen-
samt: Hela Östersjön ska vara klassat som ett särskilt
känsligt område. Sedan tycker vi att vi bör gå fram så
fort som möjligt med den svenska ansökan. Man ska
inte vänta på Helcommötet i juni.
Min andra fråga, fru talman, i interpellationen
handlar det om vilka åtgärder statsrådet är beredd att
vidta för att rederier som fraktar olja och de som äger
oljan ska ta ett rimligt ekonomiskt ansvar om det
händer en olycka. Av svaret att döma är Ulrica Mes-
sing rätt så nöjd med dagens situation. De fartyg som
är billigast är de som är minst säkra. Jag tycker inte
att det är rätt ekonomiska incitament som finns om
det är rosthinkar som transporterar, om det är billiga-
re med ett fartyg som inte har en tillräckligt hög is-
klassning än med fartyg som verkligen har en isklass-
ning.
Det finns en försäkring om 600 miljoner som Ul-
rica Messing lyfter fram i sitt svar. Men försäkringen
för en tanker på 60 000 ton är bara 10 000 ton olja.
Som Marie lyfte fram räcker det med en droppe för
att skada en sjöfågel. Ett ton är många droppar.
10 000 räcker inte långt där. Det finns signaler som
pekar på att saneringen av oljeolyckan utanför Spani-
ens kust kommer att kosta 1 miljard euro, 9-10 mil-
jarder svenska kronor. Då räcker inte 600 miljoner så
speciellt långt. Där har jag miljörörelsen i ryggen, jag
pratade med Green Peace på morgonen. De tycker att
vi ska höja kravet på för hur mycket man ska försäkra
sig för en olycka. USA har faktiskt gjort det. Det är
inte internationella konventioner eller regler som
hindrar det. Efter olyckan med Exxon Valdéz har
USA ensidigt höjt sina krav på hur stora försäkringar
som rederierna ska ha för fartygen.
Jag hoppas att vi kan komma fram att man inte
ska kunna räkna hem en transport med ett dåligt far-
tyg i Östersjön. Det måste vara målet. Som det är i
dag är det kalkylerade risker. Jag skulle vilja lyfta
fram i det här sammanhanget att det inte är nödvän-
digt för ryssarna att transportera oljan genom Finska
viken för att få ut den på världsmarknaden. I dag har
ryssarna strypt all tillförsel av olja via pipeliner till
Ventspils. Ventspils är Baltikums största oljehamn.
Det är bara olja som kommer via järnväg som kom-
mer till Ventspils i dag. Eftersom representanter för
regeringen ska träffa representanter för ryska ministe-
riet skulle jag vilja att ni framför de här frågorna.
Varför utnyttjar man inte Ventspils? Venstpils är isfri
hela vintern. Hela Finska viken är packad med is i
vintertid, så det vore en lycka om man kunde styra
över det så att man åtminstone i vintertid transporte-
rar oljan ut via Lettland.

Anf. 16 MARIE WAHLGREN (fp):
Fru talman! Jag är glad att ministern, som ändå är
något mer inne i den politiska processen på det inter-
nationella planet, känner att saker och ting går framåt.
Jag kan känna att vi som opposition känner oss något
mer otåliga. Det är fortfarande precis samma typ av
fartyg som Prestige som trafikerar Östersjön i dag.
Jag hoppas att ministern med den eniga oppositionen
och till viss del också den eniga politiska kåren i
Sverige bakom sig vågar gå fram lite tuffare.
Vi är naturligtvis eniga om att det hade varit
mycket bättre om vi hade kunnat få med oss alla
länder runt Östersjön bakom detta. Men vi känner
också från den borgerliga sidan en stark oro för att vi
inte får Ryssland att gå i den takt, så snabbt, som vi
skulle vilja. Det gäller inte bara själva klassningen
utan också vad gäller kraven på vad klassningen ska
åstadkomma. Det kan bli totalt tomt skal. Fyller man
det inte med någonting har det inget värde. Därför
skulle jag vilja veta vilka krav ministern kommer att
driva när det gäller vad vi ska fylla det med. Blir det
till exempel miljölotsar? Blir det nya leder? Vad
kommer ministern att vilja fylla upp det med?
Igen som sista fråga: Hur ska vi öka möjligheterna
att komma åt miljöbrottslingarna i det här samman-
hanget? Det är ständigt pågående miljöbrott. Vi som
bor vid kusterna är väl medvetna om det.

Anf. 17 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag delar Roger Karlssons uppfatt-
ning om att näringen måste ta ett större ansvar. Det
får aldrig vara så att det är lönsamt att kalkylera med
att det kan hända en olycka. Det vet vi att en del far-
tyg i dag gör. Man är medveten om att man fraktar
farligt gods. Det behöver inte bara vara olja, det kan
vara farliga kemikalier till havs. Man tar en medveten
risk. Om olyckan skulle vara framme är det ändå en
lönsam affär för en enskild ägare eller ett företag. Det
är naturligtvis oacceptabelt.
Jag ser den kompensationsfond som vi nu ska bil-
da genom IMU som ett led i arbetet med att säga att
näringen måste själv vara med och betala och ha
pengar i en fond för att ett större ansvar för alla de
åtgärder som vi måste vidta när det händer en olycka.
Att sätta press på hela näringen innebär också att
näringen inom sig själv kommer att sätta större press
på dem som man vet är oseriösa. Den fonden är väl-
digt viktig.
Sedan har kommissionen alldeles nyss lagt fram
ett nytt direktivförslag som handlar om de straffrätts-
liga sanktionerna vid förorening från fartyg. Vi har
ännu inte hunnit sätta oss in i de förslagen fullt ut,
men jag vill spontant säga att vi välkomnar den typen
av initiativ där vi hela tiden kan gå fram och på olika
sätt snöra åt det nät som finns kring dem som är ose-
riösa inom denna näring.
Jag tar med mig Roger Karlssons synpunkter på
frågor som vi ska lyfta fram när vi träffar de ryska
kollegerna. Jag tycker att det är oerhört angeläget att
vi gör så. Vi har gång på gång haft problem med
ryska fartyg, inte minst nu under vintern i Finska
viken. Det är klart att vi har ett gemensamt ansvar
runt Östersjön för att försöka påverka Ryssland att
vara en mer aktiv part i de internationella avtal som vi
har skrivit under.
Jag uppskattar den politiska enighet som finns i
riksdagen, Marie Wahlgren, om vårt gemensamma
intresse och ansvar för Östersjön och vår gemensam-
ma uppfattning att vi måste ställa större krav på en
näring som vi ser har stora förutsättningar att utveck-
las och växa i framtiden. Jag tycker att det kravet ska
ställas på många plan. Näringen själv, som jag var
inne på, måste via den här fonden ta ett större ansvar.
Men jag tycker också att varje stat ska ta ett ansvar.
Vi har under de senaste åren flaggat hem många far-
tyg till Sverige. Det är oerhört positivt att vår näring
växer, att vi har fler fartyg som går under svensk
flagg. För mig är det självklart att vi ser till att de
fartygen också följer de regler som Sverige har skrivit
under. Det är inte lika självklart för alla stater. Jag
menar att vi på politisk nivå måste ställa krav på våra
kolleger, att varje stat måste påverka sin näring att
leva upp till de överenskommelser och lagar som
finns så att också flaggstaterna känner ett ansvar för
de fartyg som går under dras flagg.
Genom det uppdrag som Sjöfartsverket har att
hjälpa oss att gå fram med en ensidig ansökan om
särskilt känsligt område i Östersjön har vi alla möj-
ligheter öppna. Jag är beredd att titta på frågan om
nya leder och miljölotsar, frågan om isklassning och
mycket annat. Vi har förutsättningar att höja ambitio-
nerna i vårt miljöarbete i Östersjön genom en sådan
ansökan.

Anf. 18 ROGER KARLSSON (c):
Fru talman! Det gläder mig att Ulrica Messing
och jag är överens om att det aldrig får vara lönsamt
att kalkylera med de här riskerna, för det är stora
risker. Det var så påtagligt när jag skrev interpellatio-
nen. Jag hade aldrig tidigare upplevt hotet mot Öster-
sjön så stort. Det var kaos i Finska viken. Båtar körde
på varandra. Hotet fanns verkligen där. Därför måste
incitamenten vara tydliga och signalerna gå fram till
dem som äger oljan.
Jag tycker att kompensationsfonden verkar bra,
men den är inte tillräcklig om den inte ger rätt incita-
ment, om den bara smetas ut på hela näringen så att
de som sköter sig får betala lika mycket som de som
inte sköter sig. Med rätt signaler är det de rederier
som har dåliga fartyg som får stå för en större del av
kostnaderna, och då är det bra. Men om det inte blir
rätt signaler bör man komplettera med att höja grän-
sen för försäkringsansvaret.
Mitt mål med engagemanget när vi tidigare har
pratat om Östersjön och tagit initiativ här i riksdagen
har varit att vi ska få säkrare transporter av miljöfar-
ligt gods. Då handlar det om säkrare fartyg, att fasa ut
"rosthinkarna" genom regelklassning och överens-
kommelser, men också om säkrare farleder. Det glä-
der mig också att statsrådet är beredd att titta på möj-
ligheten att flytta farleder från särskilt känsliga områ-
den. Men det handlar också om att välja farleder som
inte är onödigt svåra att ta sig fram i till exempel
vintertid. Det är bra och jag känner mig trygg med att
statsrådet tar med frågan till Ryssland om de inte kan
använda Ventspils hamn mer vintertid.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 2002/03:174 om jakt
på varg

Anf. 19 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Rigmor Stenmark har frågat justitie-
ministern vilka åtgärder han ämnar vidta så att det
även rättsligt blir möjligt att skydda sina tamdjur mot
rovdjursangrepp.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska svara på interpellationen.
Markinnehavare har enligt 5 § jaktlagen
(1987:259) rätt att utan tillstånd vidta lämpliga åtgär-
der för att motverka skador av vilt. När det gäller att
freda sina tamdjur mot rovdjursangrepp kan det ex-
empelvis vara fråga om att skrämma rovdjuret i syfte
att undvika angrepp. Rovdjuret får dock inte skadas
eller dödas.
Bestämmelser om rätt att i vissa fall döda rovdjur,
skyddsjakt, finns i 28 § jaktförordningen (1987:905).
Enligt bestämmelsen får ägare eller vårdare av tam-
djur i vissa fall döda björn, varg, järv eller lo utan
tillstånd av myndighet. Detta får ske om rovdjuret
angripit eller skadat tamdjur. Dessutom krävs att det
finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp och
att rovdjuret dödas i omedelbar anslutning till an-
greppet.
Frågan om när ägare eller vårdare av tamdjur ska
få döda ett angripande rovdjur behandlades av riks-
dagen i samband med propositionen om sammanhål-
len rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57). Bakgrunden
var att Rovdjursutredningen i betänkandet Samman-
hållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146) föreslog att
28 § jaktförordningen ändras så att ägaren eller vårda-
ren av ett tamdjur får döda björn, varg, järv eller lo
som är under direkt angrepp på tamdjuret. Det skulle
således inte längre krävas att rovdjuret först angripit
och skadat eller dödat ett tamdjur.
Regeringen gjorde emellertid i den nämnda pro-
positionen den bedömningen att det, i varje fall för
närvarande, var mindre lämpligt att ändra förutsätt-
ningarna för skyddsjakt enligt 28 § förordningen på
det sätt utredningen föreslagit. Detta gällde inte minst
järven, som under de senaste åren minskat i antal på
ett mycket oroande sätt. Vidare anfördes i propositio-
nen att flera remissinstanser uttryckt farhågor för att
en sådan ändring av förutsättningarna för skyddsjakt
enligt 28 § förordningen kommer att medföra stora
svårigheter att bevisa om ett jaktbrott begåtts eller om
det varit fråga om tillåten skyddsjakt. Regeringen
ansåg att dessa farhågor framstod som berättigade.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen för
två år sedan tog ett flertal motioner upp frågan om
ändring av 28 § jaktförordningen. Även riksdagen
konstaterade emellertid att en ändring i enlighet med
Rovdjursutredningens förslag skulle komma att inne-
bära stora svårigheter när det gäller att bevisa om ett
jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om tillå-
ten skyddsjakt. Riksdagen fann det därför inte lämp-
ligt, i varje fall för närvarande, att ändra förutsätt-
ningarna för skyddsjakt i enlighet med utredningens
förslag (bet. 2000/01:MJU9). Så sent som i onsdags
avslog riksdagen dessutom på nytt ett flertal liknande
motioner om en ändring av 28 § jaktförordningen
(bet. 2002/03:MJU9).
Regeringen avslog för en månad sedan en fram-
ställning av LRF, Svenska Jägareförbundet och
Svenska Samernas Riksförbund om en ändring av
28 § jaktförordningen i enlighet med Rovdjursutred-
ningens förslag. Enligt regeringens uppfattning före-
låg det inte heller då förutsättningar att ändra
skyddsjaktsbestämmelsen.
Enligt min uppfattning föreligger inte heller nu
förutsättningar att ändra 28 § jaktförordningen på det
sätt som Rigmor Stenmark önskar.

Anf. 20 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Tack, jordbruksministern, för svaret,
även om jag naturligtvis inte är nöjd med det.
Anledningen till att jag ställde den här interpella-
tionen är den debatt som förs bland annat i mitt hem-
län Uppsala efter det att en man skjutit en varg för att
freda sina tamdjur. Debatten har i det fallet handlat
om det orimliga i att han kan dömas till fängelse. Det
är uppenbart att det är något fel på den lagstiftning
som gäller skyddsjakt på våra rovdjur, däribland
vargen.
Det är inte rimligt, och inte heller förenligt med
vad folk i allmänhet anser, att man ska ha ett straff för
människor som skyddar sina tamdjur som är detsam-
ma som för en människa som vållar ett barns död. Det
var nämligen om rättsläget och brottspåföljderna för
olika brott som jag skulle velat ha en diskussion med
justitieministern. Nu får jag ta den debatten med
jordbruksministern i stället. Vad jag förstår lyder
också rättsfrågorna just på det här området under
jordbruksministern, och jag respekterar det.
Vi hade i kammaren så sent som förra torsdagen
en mycket lång och intressant debatt där jag kunde
konstatera att rovdjurspolitiken väcker ett lika stort
intresse här i riksdagen som den gör ute i våra byg-
der. Det är faktiskt väldigt bra, för vi som sitter här i
riksdagen ska ju spegla folkets intressen och folkets
önskningar ute i verksamheten - vi är de förtroende-
valda.
Jag tycker att det hade varit på sin plats att även
jordbruksministern hade deltagit i den debatten, som
ändå handlade om jordbruks- och miljöutskottets
betänkande, om inte annat så för att lyssna av vad
som framfördes från alla partier. Nu kan man natur-
ligtvis läsa snabbprotokollet, men det är inte samma
sak som att höra intensiteten i rösterna när man fram-
för olika synpunkter.
Om det är någon fråga som diskuteras och samlar
mycket folk vid olika sammankomster ute i landet så
är det just rovdjurspolitiken. Jag hade själv förmånen
att för någon vecka sedan få vara i Norduppland, i
Åkerby bygdegård i Tierps kommun, och prata kring
de här frågorna tillsammans med företrädare även för
myndigheter.
Rovdjursfrågan engagerar och väcker känslor.
Vargen har, om vi nu ska prata om den, enligt vad
som sägs i en faktaruta som kommer från Viltskade-
center i Riddarhyttan sitt kärnområde i skogarna i
Värmland och Dalarna, nära gränsen till Norge. Och
den lever även i Dalsland, Närke och Hälsingland,
och vargreviren sprider sig österut och söderut och
har under de senaste åren etablerat sig även i Upp-
land, Gävleborgs och Örebro län.
Antalet tamdjur - får, men även nöt och hästar in-
räknas där - som dödades av varg tredubblades under
år 2001-2002, från 58 till 170 tamdjur. Kraven är
entydiga från många, från enskilda personer, från
vissa riksdagspartier, från LRF, från Svenska Jägare-
förbundet och från Svenska Samernas Riksförbund
för att nämna några, nämligen att bestämmelserna i
28 § jaktförordningen måste förändras.
En central del av rovdjurspolitiken måste vara
människans möjlighet att skydda sin egendom och
sina tamdjur vid rovdjursagrepp. Det måste även en
jordbruksminister inse. Det går helt enkelt inte att
fortsätta driva en rovdjurspolitik som inte ger tillåtel-
se att utan myndighetstillåtelse ingripa innan djuren
har skadats eller till och med dödats.
Fru talman! Jag vill bara säga en mening till. Jag
har inte träffat en enda bonde som säger att han eller
hon kan sitta med armarna i kors och titta på när de
egna djuren skadas eller till och med dödas av varg.

Anf. 21 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Jag kan börja med att understryka det
som Rigmor Stenmark har anfört. Just beträffande det
allra sista som hon tog upp är det här också fråga om
en bedömning hur man ska se på alla de djur som rivs
av vargen och där ägaren över huvud taget inte kan
göra någonting. Det förekommer och har förekommit,
inte minst i Uppland, att får har blivit rivna och ska-
dade men inte dödade. De flesta blir förvisso dödade.
Men här gäller det också att se lite grann på djur-
skyddet - får i relation till rovdjuret vargen.
Jag tycker att den här frågan på sitt sätt är lite spe-
ciell nu när vi har fått en växande vargstam. Det är
inte längre fråga om huruvida vi ska ha varg eller inte
i det här landet. Vi har fått en vargstam, och den är en
naturlig del av den svenska faunan. Men det är också
en naturlig del att man också har jakt på varg. Vargen
är nämligen i grunden ett skyggt djur, men om vargen
inte blir föremål för jakt ändrar den sitt beteende, och
det är särskilt då som dessa olägenheter som Rigmor
Stenmark har berört uppstår.
När regeringen nu säger att det inte är aktuellt, i
varje fall inte för närvarande, med någon ändring av
dessa bestämmelser beträffande jakt på varg måste
jag ställa frågan: Vad ska inträffa innan regeringen
avser att komma med ändringar? Det är min första
fråga.
Min andra fråga handlar om att vi har lokala stat-
liga myndigheter, länsstyrelsen, som kan bedöma
dess frågor i de olika landsändarna. Då är min fråga:
Varför kan inte länsstyrelsen få fatta beslut om
skyddsjakt på varg i stället för att detta ska gå upp till
Naturvårdsverket, detta särskilt mot bakgrund av att
vi i de län som Rigmor Stenmark tog upp har en så
pass tydlig vargstam att det inte är fråga om att varg-
stammen skulle äventyras på något sätt om vissa djur
skulle bli dödade i samband med jakt?
Min tredje fråga gäller personskador. Genom att
man inte bedriver jakt på varg och genom att vargen
därigenom ändrar beteende är det nu bara en tidsfråga
innan det kommer att uppstå personskador också med
anledning av varg. Regeringen har ju godtagit att
staten ersätter personskador med anledning av björn
som en del i den statliga rovdjurspolitiken. Min fråga
till jordbruksministern är: Varför vill regeringen inte
klarlägga rättsläget så att personskador förorsakade
av varg är reglerade innan den första skadan inträffar?
Detta motionerade jag om för ett par år sedan, och det
väckte en del tumult. Man sade att vargskador inte
har förekommit på väldigt lång tid. Men det är inte
det som det är fråga om, utan med en växande varg-
stam kommer dessa personskador att uppstå. Viviann
Gerdin har tagit upp den här frågan i en motion till
årets riksdag också, och frågan är i hög grad aktuell.
Här krävs ett initiativ från regeringen.

Anf. 22 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Till jordbruksministern skulle jag
vilja anföra följande. Vargens skyddsvärde diskuteras
väldigt mycket i samband med funderingar över om
vi ska kunna tillåta skyddsjakt, avlysningsjakt och så
vidare.
Som en naturlig följd av det uppstår frågan om
vargens genetiska bakgrund. Med anledning av det
har jag skrivit en motion där detta tas upp. Man kan
fundera på om den varg som vi nu har i Sverige är
den ursprungliga skandinaviska vargen som fanns
före fridlysningen 1965 - det finns en forskare som
hävdar det - eller om den varg som vi nu har tillhör
en främmande art som inte fanns i Sverige tidigare.
Är det så får det också konsekvenser. Det kan vi
återkomma till.
Jag vill hänvisa detta till en stor genetisk under-
sökning som har gjorts vid Uppsala universitet där
forskarna har kommit fram till att dagens svensk-
norska varg är av finskt-ryskt ursprung. Förhåller det
sig så är det klart att det får konsekvenser. Det första
som man kan konstatera är att vargen i så fall inte är
utrotningshotad, och då kan man inte heller använda
argumentet att man inte kan tillåta skyddsjakt förrän
vargens population har kommit upp i ett visst antal i
vårt land.
Jag kommer från Värmland, och jag lever i ett län
där det är gott om varg. Det gäller Värmland, Dals-
land, Dalarna och in på den norska sidan. Jag har
förmånen att ha en nära kontakt med vargspanare
både på den svenska och på den norska sidan och ser
denna utveckling kontinuerligt och får rapporter varje
kvartal om vad som händer. Det handlar om ökningar
av de vargkullar som sker under sommarmånaderna
men också om eventuella vargar som man misstänker
att någon har tjuvskjutit men även om vargar som
faktiskt har skadats, blivit sjuka och avlidit. Men
framför allt lever jag med att detta har påverkat män-
niskors vardag. Det finns en oro. Den kan man inte
bortse från. Sedan hävdas det från många vargvänner
att man inte ska känna denna oro, men det gör männi-
skor i alla fall.
Detta får också ekonomiska aspekter för de mark-
ägare som finns i dessa områden. Tidigare levde man
på många olika sysselsättningar. Man kunde ha ett
deltidsarbete eller leva på jord- och skogsbruk. Sam-
tidigt kunde man arrendera ut sin mark. Det har på
vissa ställen i dag blivit nästan noll. Det är oerhört
svårt att arrendera ut mark för bland annat jakt men
även för annan fritidssysselsättning i de västra delar-
na av Värmland.
Jag saknar en djupare diskussion inom regeringen
när det gäller vargens genetiska bakgrund. Jag tycker
att det är någonting som man har svept över. Man har
inte riktigt satt sig in i detta. Om vargen är av den
finsk-ryska arten är den inte utrotningshotad. Det
finns 40 000-50 000 i öststaterna, och därmed skulle
vi också kunna tillåta skyddsjakt där vargen påverkar
människors vardag. Jag är i dag inte öppen för allmän
jakt, men jag tycker att man borde bli mer tillmötes-
gående i de fall vargen påverkar de människor som
ägnar sig åt jordbruk och olika fritidssysselsättningar.
Man måste se till deras möjligheter att vara kvar på
dessa orter.

Anf. 23 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Jag kan ha förståelse för att den en-
skilde tamdjursägaren kan tycka att det är svårbe-
gripligt att det är förbjudet att döda ett angripande
rovdjur innan det har rivit något tamdjur. Men om
det, som Rigmor Stenmark nu säger, skulle vara till-
låtet att skjuta ett rovdjur under direkt angrepp, finns
det en risk för att skyddsjakten skulle komma att
missbrukas.
Detta påtalades också i remissvaren på Rovdjurs-
utredningen, och de här argumenten fördes fram av
de rättsvårdande myndigheterna. Rikspolisstyrelsen,
Riksåklagaren och flera domstolar var mycket kritis-
ka mot utredningens förslag därför att de kunde ge
oss ett antal bevissvårigheter liksom också problem
med att freda rovdjursstammen.
Jag skulle här vilja framhålla att det inte är så som
Rigmor Stenmark säger att man måste stå helt overk-
sam och titta på när ett rovdjur angriper och skadar
eller dödar ett tamdjur. Ingenting förhindrar att man
skrämmer bort rovdjuret. Man kan agera. Jag vill här
understryka att det enbart är själva skadandet eller
dödandet som är förbjudet.
När det sedan gäller Lennart Hedquists frågor om
varför vi inte ska låta länsstyrelserna besluta om
skyddsjakten vill jag säga att vi har behov av en na-
tionellt sammanhållen politik. Det är svaret på den
frågan.
Vad sedan gäller frågan om personskada är det,
som Lennart Hedquist säger, så att vargen är ett
skyggt djur och att vi inte har haft några exempel på
personskada. Det innebär att frågan inte har varit så
accentuerad. Men i ett läge där vi har goda skäl att
befara skada på människa har vi givetvis anledning
att göra samma överväganden som vi har gjort när det
gäller björn.
Viviann Gerdin tar upp de genetiska frågorna
kring vargen och jakten på varg. Jag förstår inte rik-
tigt problemet. Vi vill undvika inavel, och vi behöver
ha nytt genetiskt material. Vi vet att vargen kommer
österifrån, och det är då alldeles naturligt att vi får
den genetiska profil på vargen som vi har i dag. Vi
kan inte resonera så att eftersom det finns så mycket
varg österut behöver vi inte ha de regler som vi har.
Det är ett internationellt åtagande att värna vargen i
våra länder.

Anf. 24 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Ett av de besked som jag har fäst mig
vid i interpellationssvaret är följande: "När det gäller
att freda sina tamdjur mot rovdjursangrepp kan det
exempelvis vara fråga om att skrämma rovdjuret i
syfte att undvika angrepp." Detta har också tagits upp
igen av ministern.
Vad gäller att skrämma ett rovdjur skulle jag vilja
få konkreta förslag från ministern. Vad tror ministern
att en bonde gör när han kommer ut på trappan och
tittar ned i sin hage och ser att vargen är där? På vil-
ket sätt kan bonden vidta åtgärder för att skrämma
bort en hungrig varg som har slängt sig över ett tam-
djur? På vilket sätt ska bonden kunna skrämmas?
Jag tycker faktiskt att jordbruksministern visade
en väldig okunskap om hur människor reagerar och
om hur livet på landet fungerar.
Det sägs vidare att lagen kommer att missbrukas
om den ändras. Men det är ju det som sker i dag trots
att man inte vill det. Man vill faktiskt ha en lag som
det är möjligt att följa också rättsligt sett. Jag tror inte
att någon av oss är blåögd. Jag tror åtminstone att inte
någon av de riksdagsledamöter som deltar i den här
debatten är det. Vi är inte blåögda utan vi ser vad
människor gör. Människor tar tag i sina problem.
På landsbygden lever man av sina näringar och är
beroende av sina djur. Det arbete som man utför ute
på landsbygden är helt enkelt en födkrok. Om reger-
ingen är kategorisk och inte kan tänka sig att ändra
sin nuvarande rovdjurspolitik, kommer den att göra
sig själv en björntjänst. Om man inte lyssnar till oss
som för fram den oro som finns ute i landet och inte
bryr sig om den oacceptans som i dag finns, kommer
vi att få en situation som inte är värdig ett land som
Sverige.
Vi måste fatta demokratiska beslut som är möjliga
för människor att följa. Jag vill därför upprepa mina
frågor. För det första: På vilket konkret sätt ska man
kunna skrämma en varg som står i begrepp att döda
ett tamdjur? För det andra: På vilket sätt ska man
undvika att folk missbrukar den lagtext som i dag
finns?

Anf. 25 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Först och främst tolkar jag jord-
bruksministerns besked här så att när den första per-
sonskadan förorsakad av varg nu kommer att inträffa,
kommer regeringen att lägga fram ett förslag som
vidgar statens skyldighet att ge skadestånd till att
gälla även varg, inte bara björn. Det är ett värdefullt
besked. Ska man över huvud taget få någon tilltro till
den statliga rovdjurspolitiken och ett medvetande om
att man tar konsekvenserna av den, måste man vara
tydlig på den punkten.
Nu gäller det egentligen inte bara personskador
utan den statliga rovdjurspolitiken innebär, som Vivi-
ann Gerdin har varit inne på, beträffande varg också
väldigt många personliga olägenheter för boende, inte
minst i Värmland och på senare tid också i Uppland,
och de ersätts inte.
Jag måste vidga min fråga angående länsstyrel-
sernas beslutsbefogenheter. Jordbruksministern säger
att man måste lägga dessa befogenheter på Natur-
vårdsverket för att få en nationellt sammanhållen
politik. Skulle man driva det resonemanget i alla de
frågor om delegering av ansvaret till länsstyrelserna,
skulle dessa fråntas i stort sett alla beslutsbefogenhe-
ter. Jag utgår från att en lokal statlig myndighet i
enlighet med subsidiaritetsprincipen måste kunna
fatta beslut utifrån de riktlinjer som gäller. Men det
gäller också att den kan ta del av det lokala besluts-
underlaget, vilket Naturvårdsverket har visat oförmå-
ga att göra.
Jag skulle vad gäller att skrämma vargar som inte
längre är skygga vilja att jordbruksministern ville
pröva att stå på vakt utanför fårhagar för att se hur
enkelt det är att skydda tamdjuren från vargangrepp.

Anf. 26 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag ska börja med att ytterligare för-
tydliga mitt uttalande till jordbruksministern om att
den vargart som vi har i Sverige inte är utrotningsho-
tad. Jag grundar det på att den härstammar från den
finsk-ryska vargpopulationen. Vi vet också att rov-
djur rör sig, också över många stora områden. Det
handlar här om djur som rör sig över gränser. Vi ska
inte stänga in rovdjuren. Skulle vi göra det inom ett
område kan man verkligen tala om inavel. Vi har
också under de senaste månaderna sett att en varg har
förflyttat sig från Mellansverige till norra Sverige.
Jag anser således inte att vargen är utrotningsho-
tad i vårt land. Man bör därför kunna ta beslut om
skyddsjakt. Att man också gör det i förväg är viktigt
för djurägarna, eftersom § 28 egentligen inte är möj-
lig att använda. Den är en teoretisk modell som inte
är anpassad till verkligheten.
Jag tycker att frågan om rovdjuren och framför
allt varg egentligen inte är någon jaktfråga. Det är en
djurskyddsfråga. Jordbrukarna omfattas av många
stränga lagar om att skydda sina djur, men just då det
gäller rovdjursangrepp faller djurskyddslagen tillba-
ka, och det tycker jag är mycket märkligt. Jag vet inte
vad det här grundar sig på. Det kanske är den enskil-
de ägarens kollision med statens ägande som gör att
den enskilde ägaren får stå tillbaka. Men det här är
helt oacceptabelt.
Jag vet att det har gått in en skrivelse till lagrådet
från västra Värmland, där man har begärt att man ska
få en förklaring, därför att det finns ingen människa
som kan tolka vad § 28 egentligen innebär.

Anf. 27 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Jag blir ganska förvånad när jag hör
Rigmor Stenmark säga att med sådana regler som vi
har nu är det givet att de reglerna kommer att miss-
brukas, och om vi ändrade reglerna så skulle vi inte få
ett större problem. Givetvis utgår jag från att svenska
medborgare följer svensk lag. Sedan ska vi givetvis
föra en levande diskussion om hur regelverket ska se
ut. Det tycker jag är bra.
Men Rigmor Stenmark säger att vi måste fatta be-
slut om hur regelverket ska se ut under demokratiska
former. Det var precis det som riksdagen gjorde förra
veckan, där man då gjorde den avvägning som man
bedömde vara lämplig mellan tamdjursägarnas intres-
sen och naturintressena. Det var det beslutet som
fattades här i kammaren just utifrån det demokratiska
tillvägagångssätt som vi vill ha när vi stiftar lagar.
Jag delar inte synen att vi nu skulle ha en tillräck-
ligt stor vargstam och att vi nu skulle kunna ändra
vårt regelverk. Vi har ju inte nått upp till våra etapp-
mål när de gäller de vilda djuren. Jag kan nämna att
när det gäller järv har vi i dag bara kommit ungefär
halvvägs till det fastlagda etappmålet, och när det
gäller vargen har vi inte ens kommit så långt. Vi har
alltså en bit kvar innan vi kan vara nöjda med våra
rovdjursbestånd i landet.
Jag vill också säga till Lennart Hedquist, när det
gäller personskador, att givetvis måste vi göra en
riskanalys. Det tycker jag är rimligt. Vi vet att vargen
är ett skyggt djur. Vi vet att vargen inte gärna är där
människor är. Det har hittills inte funnits skäl att
befara angrepp på människa. Därför menar jag att vi
ska ha ett öppet sinne inför de här problemen, men att
det för närvarande inte förefaller finnas någon över-
hängande risk.
Vad gäller länsstyrelserna och deras roll delar jag
synen att det är rimligt, när det finns förutsättningar,
att man också för beslut från central nivå till regional
nivå. Men jag menar att den tidpunkten inte inträffar
förrän vi har nått de etappmål som jag hänvisade till
tidigare. Vi behöver ha en nationell sammanhållen
tillsyn av frågorna, men när vi har nått längre och
rovdjursstammen har utvecklats kan det finnas skäl
att ompröva ansvarsfördelningen.

Anf. 28 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Ja, visst var det så - det kan jag hålla
med om - att det fattades ett demokratiskt beslut här,
nämligen ett majoritetsbeslut i riksdagen, och det är
ju demokrati. Men när man går lite längre och tittar
på demokratin ute i bygderna, med de uppvaktningar
som har varit och med den debatt som förs ute i hela
landet stämmer det inte riktigt. Mitt demokratibe-
grepp omfattar också vad folk tycker som är direkt
berörda av de beslut som fattas här i riksdagen och
när de hojtar till. Det är ju faktiskt så, jordbruksmi-
nistern, att människor vill och naturligtvis ska leva
efter de lagar som stiftas av riksdagen, men när det
stiftas sådana lagar som är omöjliga att efterleva
hojtar människor till. De är ju väldigt sjysta, tycker
jag, som ber oss politiker komma ut och också genom
att de vill framföra sina synpunkter.
Jag fick inget svar på hur man ska kunna skrämma
en varg som är i färd med att överfalla sitt byte. Hur
ska en bonde som står på trappan kunna skrämma den
vargen?
Vi pratar om att vargen är skygg. Ja, visst: Det är
den allmänna uppfattning man har fått. Men de ströv-
vargar som kommer och som uppför sig på ett ona-
turligt sätt är ju egentligen de som är problemet. Det
är de som orsakar den största skadan också enligt
Rovdjurscenters rapporter. Hur ska vi bete oss med
dem? Är det möjligt att man kan få skjuta dem? Då
kanske vi kom undan det här. Är det möjligt, som en
del jägare säger, att man ska kunna skjuta en varg i en
familj för att på något vis ta tillbaka herraväldet? Det
är ju ändå så att människan är skapelsens krona.
I Centerpartiet anser vi att vi ska ha rovdjur i Sve-
rige. De tillhör den fauna som finns. Det är inte dem
vi vill komma åt. Men vi vill att det ska råda ett så-
dant förhållande att det finns en balans mellan så
kallade vargälskare och dem som inte gillar vargen.
Jordbruksministern har ett mycket stort ansvar att se
till att så blir fallet även i Sverige.

Anf. 29 Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Givetvis måste vi stifta lagar som
människorna kan leva efter. Det tycker jag också. Det
är väldigt angeläget. Samtidigt måste vi ju se till att vi
kan ta tillvara olika intressen, och det är ju precis det
vi har gjort i det beslut som riksdagen har fattat: en
rimlig avvägning mellan tamdjursägarnas intressen
och naturvårdsintressena i det här sammanhanget.
Jag är glad att höra att Rigmor Stenmark säger att
vi ska ha rovdjur i Sverige. Där har vi samma upp-
fattning. Då måste vi också hitta en modell för att se
till att vi når upp till de etappmål vi har satt upp. Vi är
inte där, utan vi måste fortsatt ha ett regelverk som
skyddar rovdjursstammen så att vi inte riskerar att
fredningen sätts ur spel.
Jag fick tidigare frågan från Lennart Hedquist vad
som skulle inträffa för att jag skulle vara beredd att
ompröva min ställning när det gäller att det i dag
finns en balans mellan de här olika intressena. Ja, det
som ju måste inträffa är att vi får en varg- och järv-
stam som är i den storleksordningen att vi känner att
vi har ett stabilt förhållande inför framtiden. Det är
givetvis min förhoppning att jag då ska kunna föreslå
regeringen att rovdjur som är under direkt anfall på
tamdjur ska få dödas. Men det kräver att de här förut-
sättningarna är uppfyllda.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 2002/03:207 om ar-
betskraftsbrist

Anf. 30 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Maria Larsson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att vidga möjligheten
för medborgare utanför EU-området att arbeta i Sve-
rige. Frågan har ställts mot bakgrund av bland annat
uppgifter om rekryteringssvårigheter och risk för
framtida arbetskraftsbrist på den svenska arbetsmark-
naden.
Inledningsvis vill jag framhålla att det finns en
stor medvetenhet inom regeringen om behovet av
åtgärder för att möta effekterna av de demografiska
förändringarna. Utbudet av arbetskraft behöver lång-
siktigt öka för att undvika arbetskraftsbrist och flask-
halsar och säkra en hållbar ekonomisk tillväxt och
välfärd. Grunden för en framgångsrik politik i detta
avseende läggs under de närmaste åren.
Regeringen har satt som övergripande mål att an-
delen reguljärt sysselsatta i befolkningen i åldern 20-
64 år ska öka till 80 % 2004. Målet därefter är full
sysselsättning. I regeringsförklaringen för innevaran-
de riksdagsår pekades de höga sjuktalen och de
många invandrarnas utanförskap ut som denna man-
datperiods allt annat överskuggande arbetsuppgifter.
Mot denna bakgrund har ett intensivt reformarbete
inletts för att öka sysselsättningen och säkra arbets-
kraftsutbudet. Så sent som förra veckan överlämnades
en arbetsmarknadspolitisk proposition för ett bättre
och effektivare arbetskraftsutbud till riksdagen. Pro-
positionen innehöll bland annat förslag för förbättrad
integration. Senare under våren presenteras bland
annat propositioner om minskad ohälsa och om
skärpningar i diskrimineringslagstiftningen. Reform-
arbetet inom berörda politikområden kommer att
fortgå under mandatperioden.
Min övertygelse är att nyckeln till att framgångs-
rikt kunna möta den demografiska utmaningen ligger
i kraftfulla och effektiva insatser för att ta till vara
hela den potential som finns i den arbetsföra befolk-
ningen. Alla behövs.
Det är samtidigt inte säkert att åtgärder med denna
inriktning är tillräckliga för att tillgodose den framti-
da efterfrågan på arbetskraft. Också andra typer av
åtgärder bör därför övervägas. I en bred politik
syftande till att hålla arbetskraftsutbudet uppe och
motverka bristsituationer och flaskhalsar kan ökade
möjligheter till arbetskraftsinvandring vara ett av
flera kompletterande element.
Regelverket som styr möjligheterna till arbets-
kraftsinvandring från länder utanför EU- och EES-
området tar avstamp i riktlinjer för invandringspoliti-
ken som riksdagen antog i slutet av 1960-talet. Sedan
dess har riksdagen antagit flera propositioner som
bekräftat den principiella hållningen att arbets-
kraftsinvandring endast ska förekomma i undantags-
fall, bland annat för att täcka tillfällig brist.
Inte minst under det senaste decenniet har emel-
lertid djupgående strukturella förändringar ägt rum på
arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Ett viktigt
inslag i denna process har varit den tilltagande inter-
nationaliseringen. Det finns naturligtvis skäl att kon-
tinuerligt pröva regelverket i relation till sådana för-
ändringar.
I det sammanhanget vill jag gärna framhålla att
regelverket ändrades i två avseenden under 2002.
Dels infördes undantag från kravet på arbetstillstånd
för bland annat vissa specialister inom internationella
koncerner, dels fick utländska studenter rätt att arbeta
i Sverige under hela studietiden. Det finns också
andra exempel på att det nu gällande systemet inte är
helt statiskt. Under perioden 2000-2002 har olika
landsting kunnat rekrytera sammanlagt nära 500 läka-
re, tandläkare och sjuksköterskor från Central- och
Östeuropa.
En viktig aspekt i diskussionen om arbetskraftsin-
vandring är den dynamik på arbetsmarknaden som
utvidgningen av EU kommer att innebära. Tio nya
medlemsländer öppnar från maj nästa år möjligheter
för ytterligare arbetskraftsinvandring inom ramen för
EU:s inre marknad.
I utvidgningsförhandlingarna nåddes en överens-
kommelse med kandidatländerna om övergångsperio-
der för den fria rörligheten för personer. Mot denna
bakgrund har en särskild utredare utrett hur arbetsta-
gare från de nya medlemsländerna från anslutnings-
dagen ska kunna få tillgång till den svenska arbets-
marknaden på samma villkor som medborgare i nuva-
rande medlemsländer. Utredningen lämnade sitt be-
tänkande den 15 januari i år. Betänkandet remissbe-
handlas nu fram till sista april. Regeringen kommer
därefter att ta ställning till utredarens förslag.
Rörligheten inom det nuvarande EU är emellertid
mycket låg. Mot bakgrund av detta, och vad jag i
övrigt redovisat, menar jag att vi redan i dag seriöst
bör börja fundera över de behov av arbetskraftsin-
vandring från länder utanför EU- och EES-området
som kan uppstå framöver. I det sammanhanget be-
hövs en fördjupad analys av både det framtida beho-
vet av arbetskraft i olika yrken och sektorer och de
konsekvenser som förändringar i regelverket kan få
på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.
Frågan om arbetskraftsinvandring är komplex.
Den kräver en öppen och allsidig diskussion förd med
stor lyhördhet. Min förhoppning är att de olika parti-
erna i riksdagen tillsammans med arbetsmarknadens
parter, i den process som vi nu har framför oss, ska
kunna nå en bred samsyn kring de reformer som kan
komma att behövas.

Anf. 31 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Jag
blev positivt överraskad och tycker att jag kan utläsa
en ny öppenhet i den här frågan från regeringens sida.
Det välkomnar jag.
Statsrådet säger sig vara beredd att börja fundera.
Det låter dock i mina öron som att det är fråga om en
lång och omständlig utredning. Det kanske inte är
precis vad jag önskar, eller vad de företag och fackli-
ga organisationer önskar som har insett att problemet
finns här och nu och behöver åtgärdas snabbt. Jag ska
be att få lämna några exempel på detta från de senaste
veckornas nyhetsutbud.
Många företag lämnar tillsammans med de fackli-
ga organisationerna in ansökningar till Migrations-
verket för att få behålla dugliga medarbetare. Ett
företag i Västra Frölunda vill behålla ett asylsökande
par som har blivit en ovärderlig tillgång för företaget,
en glashytta i Målerås vill behålla en bosnisk medar-
betare som förmodligen utvisas just i dag, ett Ble-
kingeföretag vill behålla en sydafrikansk svetsare
eftersom han har de språkkunskaper och de kulturella
kunskaper som gör det möjligt för företaget att få
ytterligare beställningar på jobb i Sydafrika. Så ser
verkligheten ut.
Flera kommuner, även s-märkta, har ansökt hos
AMS om friare regler på det här området. I Ragunda,
Strömsund och Västernorrlands län saknas arbetskraft
till de jobb som redan finns. Det duger alltså inte att
fundera för länge. Tillväxten håller redan på att stan-
na av till följd av arbetskraftsbristen. Så ser verklig-
heten ut.
Enligt Svenskt Näringslivs undersökning, som
gjordes hösten 2002, blir hundratusen arbetstillfällen
på ett halvår inte av på grund av brist på sökande till
tjänsterna. Det är brist på försäljningsarbetare,
gruvarbetare, bygg- och anläggningsarbetare, hant-
verkare inom byggnad och tillverkning, transportar-
betare, maskinförare, personer inom service och om-
sorg, tekniker, ingenjörer, sjukgymnaster, sjukskö-
terskor - listan kan göras hur lång som helst. Så ser
verkligheten ut.
Regelverket måste ändras, och det brådskar. De
lättnader som hittills har skett har varit positiva, men
de är på marginalen och kommer inte att räcka. När
det gäller nästan alla typer av tjänster, i alla typer av
företag, är det i dag nästan helt stopp för människor
utanför EU-området.
När det uppstått akut brist, till exempel på läkare
och sjuksköterskor, har regeringen gjort vissa lättna-
der. Men det är ett reaktivt sätt att hantera en pro-
blemsituation på. I stället måste man arbeta på ett
förebyggande sätt. Ingen av de personer som kommer
hit och ska lära sig språket och få sina kunskaper
validerade får stanna längre än 36 månader. Det är
alltså att agera som en väldigt kortsiktig problemlösa-
re.
Nu skulle jag vilja veta vad som ligger i "börja
fundera över". Hur ser statsrådets framtidsscenario
ut? Det handlar väl inte om en mastodontutredning?
När är statsrådet beredd att gå till handling? Här be-
hövs snabba puckar, inte mastodontutredningar. Jag
är väldigt nyfiken på att få "börja fundera över" ut-
vecklat lite närmare.

Anf. 32 BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! När jag läste interpellationssvaret
noterade även jag just meningen "menar jag att vi
redan i dag seriöst bör börja fundera över de behov av
arbetskraftsinvandring från länder utanför EU- och
EES-området som kan uppstå framöver".
Det känns beklämmande när man jobbar med de
här frågorna. Vi har i dag så många människor i ar-
betskraften i Sverige som inget hellre vill än att få ett
arbete. Men det finns oerhört mycket sätter käppar i
hjulet för dem.
Många som kommer hit och som finns här redan i
dag har sökt om asyl. De väntar, även om man säger
att de får arbeta under tiden som de är här. En del
kommer också in i arbete, precis som Maria Larsson
tidigare sade. Jag kan börja med att berätta om alla de
fallen.
Jag tror inte att jag i någon fråga under det senaste
halvåret har fått så många propåer just från olika
människor ute i landet. Det har varit telefonsamtal,
brev och mejl där de beskriver situationer för invand-
rare som finns här. Samtliga av dem som har hört av
sig till mig kommer från norra Sverige. De exempel
som Maria Larsson berättade om var från södra Sve-
rige i väldigt stor utsträckning.
Det handlar om hur personer som finns här har
etablerat sig i samhällena, fungerar på ett mycket
tillfredsställande sätt och finns i arbete. Jag kommer
särskilt ihåg ett telefonsamtal från en ordförande i en
lokalavdelning för Företagarnas Riksorganisation.
Det var en person som fanns i ett företag som var
en nyckelperson i just det företaget. Tack vare att han
börjat arbeta där och fanns där hade man kunnat ta en
order. Men så får han avslag på sin asylansökan och
får inte fortsätta att arbeta. Då fick man backa från
företaget.
Detta hände uppe i Norrland där man är i stort be-
hov av arbetskraft och där antalet boende minskar i
varenda kommun. Det brinner i knutarna. Det är oer-
hört viktigt att det kommer förslag omgående. Öppna
möjligheterna. Låt människor som har fått arbete
stanna.
Den här mannen hade dessutom familj. Barnen
fungerade väl i skolan. Samhället hade i stort ställt
upp för honom. Det finns många fler exempel på
familjer som har kommit ut i Småorts-Sverige och
etablerat sig väl där. Vi måste ta tillvara dem och låta
dessa människor få arbeta kvar. Vi åderlåter Sverige
på oerhört god arbetskraft.
Många av de personer som finns här kan tala eng-
elska på ett tillfredsställande sätt även om de inte kan
svenska. När de finns i arbete och träffar svenskar
regelbundet måste de helt enkelt prata med svenskar.
Det lär sig språket på ett annat sätt, även om de inte
sitter i skolbänken hela tiden. Dessutom lär sig fa-
miljen och barnen svenska. Genom det kommunicerar
man hemma på det språket.
I ett annat fall var det en kvinna som hade gift sig
här i Sverige och hade arbete. Han var svensk. Hon
måste åka tillbaka till sitt land för att söka om uppe-
hållstillstånd i Sverige. Vi måste se över våra lagar
och förordningar så att vi underlättar för de männi-
skor som finns här och som har kommit in på den
svenska arbetsmarknaden.
Det känns alldeles oerhört byråkratiskt och
krångligt om vi ska vidhålla reglerna och inte se till
de möjligheter som finns att ta till vara de resurser
dessa människor är.

Anf. 33 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Både Maria Larsson och Birgitta
Carlsson tar upp en väldigt speciell situation, nämli-
gen de som inte får stanna i Sverige av asylskäl men
som har etablerat sig på arbetsmarknaden.
De regler vi har i dag, och som jag förstår att ni
indirekt kritiserar, är till för att tillgodose behovet av
arbetskraft som inte finns tillgänglig i Sverige. Asyl-
regelverket är till för att bedöma om det föreligger
skyddsbehov för människor så att de får stanna i
Sverige av flyktingskäl.
Det jag förstår att ni vill diskutera är det humani-
tära i frågan vad gäller individens rätt att få stanna i
Sverige. Jag vill vidga frågan till arbetskraftsbehovet.
Flyktingskälet ska inte bestämma om man ska få
stanna för att utföra ett arbete. Det ska bestämmas av
vilket skyddsbehov man har. Jag förnekar inte att det
finns vissa yrken och sektorer där det råder brist på
arbetskraft. Det måste vi följa noggrant, och vi ska
vidta åtgärder när det finns behov av det.
Ett aktuellt exempel är att regeringen i den propo-
sition som jag nyss presenterade i förra veckan före-
slår att exempelvis bristutbildning ska kunna genom-
föras för redan anställda så att till exempel invandrare
som inte fullt ut kan utnyttja sin yrkeskunskap ska
kunna få komplettera utbildningen på statens bekost-
nad och kunna söka sig mer avancerade arbetsupp-
gifter.
Konjunkturen har mattats av den senaste tiden.
Det finns i varje fall just nu skäl att tro att en åter-
hämtning kommer att dröja av efterfrågan på arbets-
kraft av större format. Det allmänna rekryteringsläget
på arbetsmarknaden är, menar jag, förhållandevis gott
på i varje fall ett par års sikt.
Jag vill samtidigt understryka, som också framgår
av mitt interpellationssvar, att det finns möjligheter
att få uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Om
det verkligen föreligger brist i ett enskilt fall ska
dessa möjligheter utnyttjas i större utsträckning än
vad som kanske sker i dag.
Jag ber att få återkomma till frågan om vad jag
egentligen menar med att vi kanske behöver fundera
på arbetskraftsfrågan i ett vidare och bredare per-
spektiv.

Anf. 34 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag får väl tåla mig till nästa replik-
skifte. Det är en fråga som är av högsta intresse och
högsta aktualitet i dag.
Vi tog en del exempel från asylsökande. Jag me-
nar att det är rimligt att också de som har kommit hit
av skyddsskäl, oavsett om de skälen håller eller inte
för ett beviljande av asylansökan, ändå kan kvalifice-
ra sig för att stanna genom att hitta en fast anknytning
till arbetsmarknaden. Så är situationen i många andra
länder. Jag menar att det borde vara tillämpligt också
i vårt land. Då kan man väga samman skälen. Man
kan få två olika grunder för att kunna stanna.
Visst är det jättebra med bristyrkesutbildningen.
Men det handlar om en väldigt liten del. Det är som
vanligt. Staten vill gå in och planlägga detta i detalj.
Men massor med företag hittar massor med medar-
betare som har en specialistkompetens och som just
de behöver för att kunna göra affärer för att skapa
tillväxt. De underkänns i dag till allra största delen av
den svenska regeringen.
Där måste vi få till stånd en förändring. Flaskhal-
sarna löser vi inte helt och fullt genom att få tillbaka
långtidssjukskrivna eller genom att minska arbetslös-
heten. De kommer att fortsätta att finnas. Vill vi att de
jobben ska finnas kvar i Sverige måste vi göra nå-
gonting åt situationen.
Det är nu inte tid för funderande. Det är tid för
handling. Det värsta som kan hända med frågan är att
den begravs i en långsam utredning som ska sitta i
åratal. Jag skulle vilja höra vad som finns bakom
orden "börja fundera på".
Väldigt mycket är redan utrett. Analysen av de
framtida behoven är gjord i långtidsutredningen. Där
pekar man tydligt ut konsekvenserna av de demogra-
fiska förskjutningarna. Konsekvenserna för regelver-
ken är utredda av Berit Rollén. Remisstiden går ut
den 30 april. Där hoppas jag för övrigt att Sverige ska
stå fast vid sitt tidigare ställningstagande i frågan.
Det kunde vara en lämplig tidpunkt att väva sam-
man den proposition som kommer att uppstå ur ut-
redningen och remissförfarandet med kanske en ökad
vidgning av arbetsmarknaden totalt sätt. Det skulle ge
ökade möjligheter för arbetskraftsinvandring utöver
det som är tänkt att rymmas i den propositionen. Det
är en lämplig tidpunkt för förslag.
Professor Jan Ekberg vid Växjö universitet har
genom sin forskning visat att öppenhet ökar tillväxt-
möjligheterna för en nation. När man släpper in fler
direkt i arbetskraften får det en positiv effekt på till-
växten, befolkningstillväxten och den demografiska
strukturen.
Jag tror att det är dags att vi lägger rädslan för att
någon annan ska komma och ta våra jobb åt sidan.
Det är en symbol för ett statiskt tänkande som det
definitivt inte finns några belägg för ur forsknings-
synpunkt - tvärtom. Invandrare som kommer hit
berikar våra arbetsplatser och ger vidgade kulturella
möjligheter.
40-talisterna går snart i pension. Jag menar därför
att det här är en akut fråga. Därför ser jag nu fram
emot att statsrådet definierar hur framtidsscenariot ser
ut. Och då handlar det om det nära perspektivet och
hur vi snabbt ska komma till rätta med problemet att
100 000 jobb inte blir tillsatta under ett halvår därför
att de människor som kan ta de jobben inte finns i
Sverige i dag.

Anf. 35 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Statsrådet säger att de kan få uppe-
hållstillstånd om särskilda skäl föreligger. Men det
har bevisligen varit så att åtskilliga har utvisats trots
att de har haft arbete. Att komma hem till sitt land för
att därifrån söka tillstånd är en ganska stor apparat för
en hel familj. Det kostar också ganska mycket pengar
att förflytta sig tillbaka till Sverige igen. Barnen får
avbryta sin skolgång och kommer till en mycket osä-
ker livssituation i ett land där de inte vill vara.
Vi måste bli bättre på att validera utbildningen
hos dem som redan finns här i Sverige. Det finns
bristyrken. Jag kommer från Västra Götaland, och
därifrån har man varit nere i Europa och flera andra
länder och värvat läkare som kommer hit och ska
snabblära sig det svenska språket. Det är inte rimligt
att vi inte tar till vara den arbetskraft som redan finns
här, validerar deras utbildning och ser till att den
svenska som de många gånger redan har lärt sig
kommer till användning. Vi måste bli bättre som land
på att samordna den här verksamheten på ett sådant
sätt att vi tar till vara de människor som redan finns
här.
Företagen i Sverige är mycket positiva, särskilt
uppe i Norrland. Jag fokuserar lite på det även om jag
också kommer från södra Sverige, som Maria pratar
mycket om. Det är ett område i Sverige där vi har gott
om bostäder. Många kommuner har brist på invånare.
De välkomnar verkligen de nya människor som
kommer hit. En mycket stor andel av företagen där
var mycket positiva till att anställa utomeuropeiskt
födda människor. En bra bit över 70 % var positiva
till en arbetskraftsinvandring. Det är precis som Ma-
ria säger att när vi har brist på arbetskraft måste vi ta
till vara den som vi redan har här.

Anf. 36 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! För mig som representerar Folkpar-
tiet är detta nästan ljuv musik för mina öron. Jag
minns det stora motstånd som vi i Folkpartiet mötte
när vi tog upp de här frågorna i valrörelsen. Då ver-
kade det vara locket på för alla former av arbets-
kraftsinvandring. Vi ska självfallet ställa upp på en
gemensam diskussion om hur man ska lösa det här.
Vi kommer inte ifrån den här frågan. Den är väldigt
viktig. Vi behöver de människor som kan komma och
bidra till Sveriges välstånd och utveckling med sin
arbetskraft.
Jag hoppas att det ska kunna gå att infria den för-
hoppning som statsrådet har om att komma fram med
ett bra förslag i samverkan med inte bara riksdags-
partierna utan också arbetsmarknadens parter. Men
jag vet att det finns ett motstånd från framför allt LO.
Folkpartiet fick kritik när vi tog upp tankar om att vi
behöver fler människor som kan komma hit och hjäl-
pa oss.
Jag och många med mig har också haft anledning
att bli väldigt upprörda över den negativa inställning-
en till flyktingars möjligheter att arbeta. Själv har jag
kommit i kontakt med en kvinnlig läkare som inte
fick stanna här. Det ansågs att hon inte hade skydds-
behov, vilket hon enligt min bedömning absolut hade.
Hon kom från Sudan. Hon hade mycket goda kun-
skaper i hur man behandlar könsstympning. Det finns
ju tyvärr många kvinnor i Sverige som utsätts för
könsstympning. Om hon hade fått stanna här hade
hon också kunnat göra väldigt stora insatser genom
sina kunskaper i det arabiska språket. Hon fick inte
stanna. Vad gjorde hon då? Jo, hon emigrerade till
Kanada som naturligtvis tog emot henne med öppna
armar eftersom hon är en ung läkare som behövs. Jag
hoppas att svensk flykting- och invandrarpolitik ock-
så ska väga in den här typen av faktorer. När man är
behövd ska man också få stanna landet.
Det finns en annan väldigt viktig fråga i det här
sammanhanget. Vi vet att väldigt många unga kvin-
nor kommer från östra Europa och från länder bortom
östra Europa och vill arbeta här. Tyvärr finns det ofta
bara ett område som de väljer att arbeta inom, och det
är inom prostitutionen. Visst vore det väldigt mycket
bättre om vi kunde få de unga kvinnor som söker sig
till Sverige att arbeta inom till exempel vård och
omsorg? Många av dem skulle gärna göra det i stället
för att välja prostitution.
Jag är självfallet glad om detta leder till en positiv
öppen attityd till arbetskraftsinvandring. Vi i Folk-
partiet kommer naturligtvis att följa den här frågan
ytterst noga.

Anf. 37 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag tycker att både Maria Larsson
och Birgitta Carlsson förenas i ytterligare ett påståen-
de, nämligen att regeringen skulle vara rädd för att
det ska komma människor och ta andras jobb här i
Sverige. Så är det naturligtvis inte. Men det är ju ett
faktum att 400 000 människor är sjukskrivna,
400 000 är förtidspensionerade och 300 000 är ar-
betslösa. Det är inte en orimlig ståndpunkt att vi ska
lägga ned all den kraft vi kan på att göra det möjligt
för dessa människor att komma tillbaka in på arbets-
marknaden. Jag vill inte medverka till en politik där
några människor ställs ut i garderoben och får vara
där därför att man inte platsar på arbetsmarknaden av
något skäl samtidigt som man hämtar in andra som
för tillfället är utvilade och friska. Så kan vi inte ha
det. Vi måste jobba med dem som redan finns här och
som behöver komma tillbaka.
Men när det är sagt vill jag också säga att det en-
ligt regeringens uppfattning finns skäl att i ett längre
perspektiv diskutera, inte minst av demografiska skäl,
hur man ska kunna tillgodose behovet av arbetskraft.
Det räcker sannolikt inte att de människor som i dag
inte jobbar kommer tillbaka. Det behövs säkert flera.
Men frågan om arbetskraftsinvandring är kom-
plex. Den kräver en bred diskussion. Det är inte minst
viktigt att arbetsmarknadens parter är med och dis-
kuterar detta och att eventuella reformer har en god
och bred förankring. Jag har sagt att det finns skäl att
redan nu seriöst börja fundera kring behovet av ytter-
ligare arbetskraftsinvandring.
Man kan säkert dessutom diskutera om gällande
regelverk i alla avseenden svarar mot de förhållanden
som råder på arbetsmarknaden i dag.
Det behövs ytterligare analys i en rad olika avse-
enden. Åtgärder för arbetskraftsinvandring behöver
vägas mot andra typer av åtgärder för att möta de
demografiska förändringarna. Formerna för det - hur
det ska bedrivas - kan säkert se olika ut. Det är inte
självklart att allt ska göras i ett enda sammanhang.
Detta diskuteras nu inom Regeringskansliet. Men en
möjlighet är förstås att någon form av utredning med
parlamentarisk medverkan tillsätts.

Anf. 38 MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Det är glädjande att höra att reger-
ingen har svängt och förflyttat sig i frågan. Det var
inte så länge sedan som Göran Persson gjorde utta-
landen som gick på tvären mot det som statsrådet
Karlsson nu anför. Jag hoppas att statsrådet Karlsson
har talat statsministern till rätta i frågan så att man
kan ha tillförsikt inför framtiden.
Naturligtvis är det riktigt och rimligt att arbeta
hårt med ohälsan och med långtidsarbetslösheten. Jag
kan tycka att man borde ha kommit på tanken innan -
det är på tiden, det här också.
Jag hoppas att utgångspunkten för statsrådets tan-
kar om alla de här tre faktorerna inte är att antalet
jobb i Sverige är statiskt, för då är det feltänkt. Anta-
let jobb som vi har i dag är inte det som gäller för all
framtid. Vi har möjligheter att skapa fler jobb, men
då måste vi ha strukturer som skapar möjligheter så
att människor vill och vågar starta företag och satsar
på att skapa jobb för andra. Jag tycker tyvärr inte att
riktningen går däråt just nu, när vi får allt färre före-
tag och företagare.
Jag förstår att det är oundvikligt med ytterligare
utredning. Jag pekade på ett antal analyser som redan
är gjorda och som naturligtvis måste tas till vara.
Sverige är ett utredningsland, och det måste finnas en
gräns för att utreda saker om och om igen. En ganska
snabb parlamentarisk utredning, gärna med parterna,
skulle naturligtvis vara värdefullt. Man måste använ-
da det material som redan är gjort och snabbt komma
till skott med förslag. Det var därför jag pekade på
Berit Rolléns utredning som en möjlighet att lägga
fram mer samordnade förslag. En proposition ska
komma, så varför inte samordna den med ytterligare
lättnader på området?
Skillnaden är som följer, statsrådet. När man går
in på Migrationsverkets hemsida i Sverige ser man att
det står: Så här svårt är det att komma till Sverige och
arbeta! Det är den första information som möter en.
Går man in på Kanadas hemsida - som nämndes här
tidigare - ser man att det står: Välkommen att arbeta i
vårt land! Vi behöver dig! Det är två helt olika bud-
skap, som är långt ifrån varandra.
Min förhoppning är nu att statsrådet aktivt med-
verkar och bidrar till att åstadkomma en förändring.
Annars är risken att riksdagen går före och bestäm-
mer detta.

Anf. 39 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Vi ska också komma ihåg att vi kon-
kurrerar med andra länder om de här invandrarna.
Den arbetskraftsbrist som vi kommer att få i Sverige
är ett europeiskt problem. Invandrarna kommer na-
turligtvis att söka sig till de länder där de får ett varmt
och vänligt välkomnande. Därför måste vi ställa upp.
Jag tror att vi har haft stor glädje av de invandrare
som vi har tagit emot och som är ute i arbete. De
alstrar ju i sin tur nya jobb. Jag känner till exempel
till turkiska medborgare som bor i Sverige och som
bygger upp företag här. De får landsmän hit som
arbetar här, och inte minst skapar de exportmöjlighe-
ter till exempelvis Turkiet. Detta att man kan flera
språk, och inte bara de vanligaste förutom svenska
som engelska och möjligtvis tyska och franska utan
även invandrarspråken är en styrka när det gäller att
främja Sveriges export.
Jag håller med Maria Larsson om att det brådskar
alldeles väldigt med utredningen . Jag hoppas att
svaret från statsrådet inte bara blir att den kommer att
tillsättas inom kort, för det har jag erfarit ibland kan
bli en väldigt lång tid. Jag hoppas att utredningen
kommer att komma till med allra högsta prioritet.

Anf. 40 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill till alla mina tre meddebattö-
rer bara skjuta in att om inte alltför lång tid så kom-
mer vi att välkomna 24 länders medborgare att kom-
ma och jobba i Sverige. Vi ska också välkomna i
varje fall 500 000-600 000 människor i Sverige att
komma tillbaka som arbetskraft.
Dessutom och därutöver kan det av demografiska
och andra skäl - kanske också konjunkturella -
komma att behövas arbetskraftsinvandring. Låt oss
diskutera det och försöka skapa en bred enighet om
reglerna och villkoren inför detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 2002/03:209 om jäm-
ställda löner inom offentlig sektor

Anf. 41 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jörgen Johansson har frågat vice
statsminister Margareta Winberg
? vilka åtgärder hon har för avsikt att vidta för
att främja en ökad jämställdhet inom löneom-
rådet med beaktande av Edinnormen,
? på vilket sätt hon avser att verka för en of-
fentlig sektor präglad av en mångfald av
driftformer där sjuktalen är låga och löneni-
våerna rimliga och med en aktiv personalpo-
litik som synliggör medarbetarna samt
? vilken bedömning hon gjort beträffande de
faror och möjligheter som ett EMU-
medlemskap skulle kunna innebära i relation
till en mer jämställd lönebildning.
Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag
som svarar på interpellationen.
Jag håller med Jörgen Johansson om att det är av
största vikt att uppnå jämställda löner mellan kvinnor
och män. Men frågan är komplex och rymmer många
dimensioner.
En dimension är jämställdhetslagens krav på att
osakliga löneskillnader inte får förekomma mellan
kvinnor och män med lika eller likvärdiga arbeten hos
en och samma arbetsgivare.
En annan dimension är att arbetsmarknaden delvis
är könsuppdelad genom att kvinnor och män jobbar i
olika yrken och i olika sektorer. Ofta är det så att
lönenivåerna i kvinnodominerade verksamheter är
lägre än i mansdominerade. Låga löner i kvinnodo-
minerade yrken förekommer inte bara i offentlig
sektor utan också exempelvis inom handeln och ho-
tell- och restaurangnäringen.
En tredje dimension är att det kan finnas under-
liggande strukturer i samhället som gör att män gyn-
nas i arbetslivet i större utsträckning än kvinnor.
Vilken nominell löneökningstakt som är sam-
hällsekonomiskt hållbar för arbetsmarknaden i dess
helhet avgörs av produktivitetsutvecklingen i ekono-
min och inflationstakten. Edinnormen, som Jörgen
Johansson nämner, innebär att svenska löner bör öka i
samma takt som lönerna i våra europeiska konkur-
rentländer.
Restriktionerna för den svenska lönebildningen är
desamma oberoende av om vi är med i EMU eller
inte. Prisstabilitetsmålet för Riksbanken och Europe-
iska centralbanken är ungefär detsamma. Löneök-
ningar som är större än vad samhällsekonomin tillåter
driver upp inflationstrycket och gör att centralbanken
tvingas höja räntan vilket i sin tur leder till ökad ar-
betslöshet.
Det är utan tvekan så att förändringar av relativlö-
nerna blir tydligare i en låginflationsekonomi. Det är
därför nödvändigt att sådana förändringar är väl för-
ankrade och accepterade på arbetsmarknaden i dess
helhet. Annars är risken stor att andra grupper vill
kompensera sig för att inte halka efter.
Lönebildningen är i första hand en fråga för ar-
betsmarknadens parter. Regeringen ska inte bestäm-
ma över lönesättningen. Det är viktigt att arbetsmark-
nadens parter prioriterar kvinnors löner. För att ge
dem som lönediskrimineras ett bättre rättsligt skydd
har regeringen skärpt jämställdhetslagen. Löneskill-
nader mellan kvinnor och män ska kartläggas och
osakliga skillnader åtgärdas inom tre år.
Personalpolitiken är arbetsgivarnas ansvar. Jag är
övertygad om att de offentliga arbetsgivarna kan göra
mer än i dag. De offentliga arbetsgivarna måste kun-
na erbjuda attraktiva anställnings- och arbetsvillkor
för att kunna locka personer att jobba i den sektorn.
Detta kommer att bli allt tydligare de kommande åren
när stora pensionsavgångar gör att nyrekryteringarna
måste öka.
När det gäller den fråga Jörgen Johansson tar upp
om driftformer i offentlig sektor vill jag nämna det
utredningsförslag om vårdens ägarformer som pre-
senterades nyligen. Utredningen ska nu bli föremål
för en bred remiss. Först därefter kommer regeringen
att ta ställning till de konkreta lagförslagen och till de
gränsdragningar som föreslås i utredningen.
Avslutningsvis vill jag säga att en av de viktigaste
åtgärderna för att frigöra resurser till den offentliga
sektorn är att få ned sjukskrivningarna och därmed de
stora offentliga utgifter som följer av dagens höga
sjuktal. Regeringens mål är att halvera sjukfrånvaron
till 2008. För att uppnå målet krävs ett långsiktigt
arbete som har inletts med regeringens strategi för
ökad hälsa i arbetslivet.
En insats inom ramen för strategin som är värd att
nämna i sammanhanget är det stöd som regeringen
givit till försöksverksamhet inom det förebyggande
och rehabiliterande arbetet i offentlig sektor.

Anf. 42 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tackar för svaret på min inter-
pellation, men jag kan konstatera att jag inte är nöjd
med svaret.
Jag kan ändå konstatera att svaret är utformat på
ett sätt som jag förmodligen också själv skulle ha
gjort om jag hade haft statsrådets roll. Jag säger det
för att belysa att frågan är svår, och frågan påverkar
hela samhället. Trots det måste frågan lösas.
Det här visar att det måste till ett stort mått av
nytänkande för att lösa frågan. Här går det inte att ha
någon form av dogmatiskt tänkande, som jag upple-
ver att frågan och hela sektorn brottas med. Med den
inriktning vi har i dag kommer vi inte att uppnå jäm-
ställdhetsmålet på lönesidan mellan män och kvinnor
under en mansålder. Det är givetvis inte acceptabelt.
Få är de grupper som med glada rop säger att de gär-
na avstår sin löneutveckling till förmån för högre
löneutveckling för kvinnorna.
Statsrådet lyfte fram att det finns problem inom
såväl den privata som den offentliga sektorn. Det är
givetvis rätt. Men det är ändå den offentliga sektorn
som ger signalerna för den positiva utvecklingen på
området. De signalerna saknar jag. Jag förnekar inte
att det finns viljor som uttalas på området, men jag
saknar de konkreta åtgärderna.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har
ökat under 90-talet. Det är under en tid då frågan har
varit i fokus, under en tid då vi har haft en högkon-
junktur och under en tid som också sjukskrivningen -
åtminstone under huvuddelen av 90-talet - har varit
måttlig. Jag kan konstatera att åtgärder i dag, när vi
går in i en begynnande lågkonjunktur, inte är så sär-
deles enkla att vidta.
Statsrådet hävdar att lösningen på frågan finns att
söka i de sänkta sjukskrivningstalen. Jag delar givet-
vis uppfattningen att sjukskrivningstalen måste ned
och att det kan vara en del i förutsättningarna för att
få upp kvinnolönerna, men motiveringen är inte fullt
ut trovärdig.
Många är i dag sjukskrivna på grund av att de
saknar uppskattningen i arbetet. Uppskattningen i
arbetet är till stor del en fråga om lön. Det är här
självkänslan hos människor grundläggs.
Vid en utfrågning av riksbankschefen, chefen för
Medlingsinstitutet och chefen för Konjunkturinstitutet
för några veckor sedan var beskedet mycket tydligt.
Lönebildningen i Sverige får inte överstiga 4 % om vi
ska klara vår fortsatta välfärd. Samtidigt går landets
kommuner ut och säger tydligt att de inte klarar en
lönebildning under 6 %. Vi vet dessutom att det nu
aktualiseras ytterligare åtgärder som kommer att
lägga ytterligare tyngd på bördan. Det innebär att hela
vår välfärd är i fara.
Statsrådet nämner att det här har ingenting med
EMU att göra. Jag delar den uppfattningen. En sund
ekonomi måste vi ha oavsett om vi är med i EMU
eller är utanför. Men det här visar däremot att utrym-
met för att rikta löneökningar till kvinnoyrkena sak-
nas. Det visar dessutom att kravet att använda pengar
som frigörs om vi lyckas sänka ohälsotalen är orea-
listiskt. En sådan åtgärd skulle förmodligen ytterliga-
re öka kostnaden för lönebildningen och därmed
riskera vår välfärd. Med andra ord: Vi har ett mång-
faldigt moment 22 i hela frågan. Men på något sätt
måste vi lösa den.
Som jag ser det finns lösningen i att driftformerna
har förändrats inom den offentliga sektorn, det vill
säga förts över till den konkurrensutsatta sektorn. Den
finns också i att öka produktiviteten inom sektorn och
att kunna tillgodoräkna sig produktiviteten. Jag skulle
vilja höra om statsrådet är öppen för den typen av
nytänkande.

Anf. 43 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! I svaret på Jörgen Johanssons inter-
pellation talade statsrådet om att personalpolitiken är
arbetsgivarens ansvar och att han är övertygad om att
de offentliga arbetsgivarna kan göra mer än i dag. Då
vill jag lyfta fram denna fråga i ett speciellt perspek-
tiv. Det handlar nämligen om vad som kan göras
inom Regeringskansliet.
Detta frågar jag i min egenskap av ledamot av
konstitutionsutskottet. KU har under de senaste åren
varit en vakthund när det gäller jämställdheten i Re-
geringskansliet. Vi följer frågan noga. Vi har kunnat
konstatera att det står inte jättebra till ens i Reger-
ingskansliet. Regeringskansliet måste vara en bästa
tänkbara förebild för alla myndigheter inom offentlig
sektor när det gäller jämställdheten.
Det visar sig nu att det finns löneskillnader mellan
män och kvinnor. Men vad som oroar mig är att löne-
skillnaderna ökar i takt med åldern. Det är lägre löne-
skillnader mellan män och kvinnor i lägre ålder, men
ju äldre man blir desto mer ökar löneskillnaderna. I
kategorin 50 år och äldre tjänar männen 6 000 kr mer
än kvinnorna. Detta beror enligt svar från Regerings-
kansliet till konstitutionsutskottet på skillnaden i titlar
mellan män och kvinnor i gruppen. Det finns andra
skillnader också, där man från Regeringskansliets
sida skyller på arbetsuppgifterna och titlarna. De
spelar tydligen stor roll för lönesättningen i Reger-
ingskansliet. Det låter lite omodernt och gammaldags.
Det finns en annan sak man också måste vara
medveten om, nämligen de högre tjänsterna, till ex-
empel ambassadörer och myndighetschefer. Det finns
färre kvinnor som är ambassadörer, och det finns
färre kvinnor som är myndighetschefer. Där finns
också löneskillnader, och där har äldre kvinnor ett
sämre utgångsläge lönemässigt och karriärmässigt för
de högre posterna. Jag är angelägen om att få veta
vad statsrådet är beredd att göra för att rätta till det
som vi i konstitutionsutskottet upplever som stora
brister i Regeringskansliets jämställdhetspolitik.
Jag passar på att säga att jag är glad över att frå-
gorna om jämställdheten dels har väckts av en medel-
ålders man, dels debatteras av två medelålders män.
Det är en fråga som alldeles för länge har varit kopp-
lad till att den är intressant bara för kvinnor.

Anf. 44 MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Jag noterar att statsrådet, liksom jag,
har glömt sin 100 %-knapp hemma i dag. Vi får repa-
rera den skadan. Statsrådet börjar genast dramatiskt
att leta efter sin knapp!
Herr talman! Jag har också tittat på de meningar
Helena Bargholtz citerade, det vill säga att personal-
politiken är arbetsgivarens ansvar. Jag tror på före-
dömets makt. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi
politiker, som stiftar lagarna kring jämställdhet, också
agerar föredömen - de politiska partierna, men inte
minst Regeringskansliet. Därför är det allvarligt att
löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar i Re-
geringskansliet.
Kristdemokraterna har roat sig med att ta fram lite
statistik på hur lönerna såg ut 2001 och hur de såg ut i
september 2002. Det är förödande läsning. Om man
går in och tittar på en enskild tjänst, typ handläggare,
som det finns flest av, ser man att det finns ett löne-
övertag för män i alla departement, vid bägge tillfäl-
lena. I statsrådets eget departement, Näringsdeparte-
mentet, var skillnaden mellan kvinnor och män
1 659 kr per månad 2001. 2002 hade den löneskillna-
den ökat till 1 723 kr per månad.
Det kanske inte är anmärkningsvärt i sig, men om
man tittar på helheten är detta fallet i nästan samtliga
departement. Löneskillnaderna mellan män och kvin-
nor ökar på ett års basis, trots att diskussionen och
debatten förekommer. Det måste vara ett absolut
misslyckande för jämställdhetsministern, som inte ens
i sitt eget härad kan se till att det är en rimlig löneut-
veckling också för kvinnor.
Nu står alltså Helena Bargholtz och mitt hopp här
till att statsrådet Karlsson kan gripa in och se till att
det blir lite förändringar på sikt. Det här är viktigt.
Föredömets makt är viktig. Ska vi fungera och ha
legitimitet som lagstiftare måste vi också försöka
följa de lagar som vi själva stiftar och tycka att de är
viktiga.
Min fråga är: Är statsrådet beredd att också med-
verka aktivt till att det blir en förändring i Regerings-
kansliet, där man är arbetsgivare?

Anf. 45 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Ibland är det både enkelt och kul att
få svara rakt: Ja, jag är beredd att medverka till att det
blir jämställda löner i Regeringskansliet. Det är själv-
klart. Jag tror inte att jag behöver gripa in - det kom-
mer regeringen som helhet att anstränga sig väldeliga
för.
Det är viktigt, inte enbart för att vara det goda ex-
emplets makt utan också för de enskilda individer
som jobbar i Regeringskansliet och på andra arbets-
platser, att man får lön efter det jobb man har och att
likartat och lika arbete värderas lika.
Detta är inte helt mitt ansvarsområde, om ens nå-
got, i statsrådskretsen, så jag ska inte fördjupa mig
mer i det. Jag tror att det räcker med det svar som jag
har givit.
Jag tänker vara väldigt försiktig med att nu uttala
mig för regeringens räkning inför de avtalsförhand-
lingar som är inledda på det offentliga området när
det gäller hur löner ska fördelas. Det vore dumt om
regeringen skulle ha synpunkter på ett sådant sätt att
det försvårade de förhandlingarna. Det tänker jag inte
ha.
Däremot vill jag ta upp den fråga som Jörgen Jo-
hansson ställer om driftsformerna. Det känns som om
vi har väldigt olika uppfattningar där. Det blir väl inte
större löneutrymme, som Jörgen Johansson säger i
interpellationen, om man ökar konkurrensen om lö-
nerna mellan individer. Man kan möjligen hävda att
det skulle öka produktiviteten eller något sådant, men
löneutrymmet blir ju givet utifrån produktivitetsök-
ningen, alldeles oberoende av om man konkurrerar
eller inte om löneökningsutrymmet.
När det gäller frågan om driftsformer i övrigt vill
jag säga att jag tror att Jörgen Johansson har en för
optimistisk syn på andra driftsformers förmåga. Det
förtjänar att sägas tydligt att lönerna för kvinnor i
handel, i hotell och restaurang, i tvätterier eller i städ-
branschen, som är typiska privata branscher där det
förekommer både stora och små företag och som är
synnerligen marknadsmässiga, väl inte är något före-
döme, så att det skulle visa att andra driftsformer är
en metod för att skapa mera jämna löner.
Man kan väl diskutera driftsformer av andra skäl,
men jag tror inte att de är det exempel som behövs för
att hävda att då kommer löner att bli jämna, då kom-
mer sjuktalen att bli låga och då kommer personalpo-
litiken att synliggöra medarbetarna, som Jörgen Jo-
hansson säger. Det tror jag inte på.

Anf. 46 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tror inte att det här är en mans-
eller kvinnofråga. Vi ska inte göra den till det. Det
här är en medborgarfråga. Det är ett stort mått av sunt
förnuft i den här typen av diskussioner att man ska ha
samma lön för samma arbete.
Det vedertagna synsättet i dag är att det är den
konkurrensutsatta marknaden som är den löneledan-
de. Tittar vi på om vi då ska få ett utrymme och ändå
hålla oss inom Edinnormen är det en produktivitets-
tillväxt vi behöver ha för att få det här utrymmet.
Offentlig sektor anses inte ha någon ökad produkti-
vitet, vilket jag tycker är mycket mystiskt. Men så
fungerar uppenbarligen systemet - detta trots exem-
pelvis den revolution vi har haft inom vårdsektorn
under de senaste åren, som utan tvekan skulle kunna
ge "vinster" som kunde återföras till sektorn.
En väg att komma runt det här är att konkurrens-
utsätta den här sektorn. Det skulle bryta ned gamla
invanda mönster och ge kvinnorna möjligheter till en
bättre löneutveckling. Men det kräver att man har en
ny syn på driftsformerna inom detta område. Då kan
man naturligtvis säga att det här är nonsens. Men så
är det inte, som jag ser det.
Jag har själv i majoritet tillsammans med statsrå-
dets företrädare i mitt hemlandsting privatiserat hälf-
ten av primärvården. Det har inneburit att kvinnorna
inom den privata sidan av vården har fått högre löner.
Det har inneburit att verksamheten inom såväl den
offentliga som den privata sidan har höjt sin kvalitet.
Det har dessutom inneburit att sjukskrivningarna
inom den privata delen har minskat.
Det här beror givetvis på någonting. Det är den
typen av någonting som jag vill lyfta fram. Man har
alltså möjligheten att på ett annat sätt göra de här
omprioriteringarna än vad vi har i offentlig sektor.
Dessutom har man gjort det här inom befintlig eko-
nomisk ram.
Det kan vara värt att ha med det här i den kom-
mande diskussionen inom ert parti, statsrådet. Åk
gärna till Västmanland och studera det här hos era
partikamrater!
Jag hävdar dessutom att jämställda löner inom of-
fentlig sektor inte enbart är en fråga för arbetsmark-
nadens förhandlare, för politiker eller för arbetsgiva-
re. Det är en fråga för hela samhällssektorn. Vi kom-
mer inte till rätta med kvinnolönerna utan att sam-
hället tar ett övergripande ansvar. Alla parter måste se
målet i det här. Vi måste se behovet av attitydföränd-
ringar på det här området, och vi måste i aktiv hand-
ling visa att vi vill göra någonting.
Jag upplever att regeringen talar mycket om de
här satsningarna, men jag upplever inte att man upp-
visar de goda exemplen för hur man ska lösa det. Jag
kan ändå tycka att statsrådet och jag är överens i
tanken, men knappast i handlingen.

Anf. 47 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Jag konstaterar att statsrådet och jag
väl får agera vakthundar var och en på sitt håll när det
gäller att arbeta för ökad jämställdhet mellan kvinnor
och män.
Jag fick inget svar på frågan om det som jag tyck-
er är extra problematiskt, som jag berörde, nämligen
att löneskillnaderna i Regeringskansliet ökar mellan
män och kvinnor i takt med att åldern stiger. Så är det
tydligen på olika håll i samhället. Jag har sett den
uppgiften på andra håll. Som medelålders kvinna
känner jag ett problem med detta för mina medsyst-
rar, alltså att man känner att man är utsatt inte bara
för en könsdiskriminering utan också för en ålders-
diskriminering.
Jag vill höra om statsrådet har några funderingar
kring om man kan titta särskilt på detta inom Reger-
ingskansliet och om man också är beredd att gå in och
titta på lönesättningen när det gäller de riktigt höga
tjänsterna. Det är viktigt att kvinnor får höga tjänster.
Det är också ett sätt att arbeta för ökad jämställdhet.
Men det är också viktigt att man då tittar på lönesätt-
ningen så att till exempel kvinnliga generaldirektörer
inte har sämre löner än manliga. Hur ser det ut för de
kvinnliga ambassadörerna jämfört med de manliga?
Hur fördelar sig detta över åldrar?
För att denna diskussion ska bli meningsfull i
fortsättningen måste vi ha dessa uppgifter till grund
för att arbeta vidare. Än en gång måste vi se till att
Regeringskansliet och de statliga myndigheterna är
förebilder för inte bara den offentliga verksamheten i
sin helhet utan också för hela samhällslivet. När vi
diskuterar dessa frågor med företrädare för den pri-
vata sektorn ska vi kunna säga: Titta! Vi har lyckats
inom den offentliga sektorn. Ni ska kunna klara det
också.

Anf. 48 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag tror inte att jag behöver ta till så
stora ord för egen del när det gäller behovet av att
utjämna skillnaden mellan mäns och kvinnors löner.
Jag har ägnat ett halvt liv åt löner och lönebildning.
Jag har slagits i många och långa förhandlingar för att
inte minst få upp de lägst avlönades löner och därmed
också många kvinnors löner. Engagemanget kvarstår.
Det försäkrar jag. Som ansvarigt statsråd tänker jag i
varje fall vara formell när det gäller umgänget mellan
staten och parterna i lönebildningen.
Samhället ska ta ansvar. Ja, det ska det göra.
Samhället som arbetsgivare - oavsett om det handlar
om stat, kommun eller landsting - kan ta ansvar för
att vi har goda arbetsplatser och goda arbeten och att
det finns möjlighet för människor att utvecklas och
växa i sin anställning. Samhället ska också ta ansvar
för att det finns pengar till de löner och löneökningar
som parterna kommer överens om. Men det är inte
samhället som ska sätta lönerna. Det ska ske i avtals-
förhandlingar mellan parterna.
När det gäller att säkerställa att de löner som man
förhandlar fram också kan finansieras har samhället
som arbetsgivare - stat, regering, riksdag, kommuner,
landsting och politiker på hela fältet - detta ansvar.
Det måste vi naturligtvis ta.
Helena Bargholtz återkommer till frågan om löne-
skillnaderna. Det är sant att de ökar med stigande
ålder. Men löneskillnader grundläggs, såvitt jag har
förstått, mycket tidigare när kvinnor stannar hemma
och föder barn. Då uppstår en löneskillnad mellan
kvinnor och män som följer med i stort sett livet ut.
Den utjämnas inte. Det är min analys av varför det
uppstår skillnader. Det handlar inte enbart om detta.
Men det är en av orsakerna och den följer med.
Det är naturligtvis väldigt viktigt att göra det
möjligt för kvinnor att både vara hemma och föda
barn och att kunna göra karriär och få inkomster
tidigt i livet så att inte skillnaderna uppstår.
Jag vill ge saker och ting dess rätta namn. Löne-
diskriminering är någonting som sker på en enskild
arbetsplats. Skillnaden mellan sektorer utgörs av
orättvis och ojämställd lönesättning som inte man kan
komma till rätta med utifrån lönediskrimineringsla-
gar. Det måste åtgärdas i avtalsförhandlingar där
kraftmätning får ske mellan alla ingående parter.

Anf. 49 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag måste börja med att säga att jag
har uppriktig respekt för statsrådets vilja på området.
Det gäller att få med de övriga på vagnen.
Samhället har ett klart ansvar för att vi bevarar vår
välfärd och även utvecklar den. Givetvis ska samhäl-
let inte gå in och sätta lönerna. Det är arbetsmarkna-
dens parter som ska göra det. Det gäller även att få
arbetsmarknadens parter att se sitt ansvar i samman-
hanget.
Vi kan här ge de rätta signalerna och de rätta fö-
rebilderna. Jag tror inte att vi ska underskatta betydel-
sen av att ge signalerna. Det påverkar även det privata
näringslivet.
Vi har också rollen att skapa spelplanen. Vi ska
kratta i manegen och lägga grunden för en positiv
utveckling. Jag är övertygad om att en förändrad syn
på driftsformerna inom offentlig sektor är en väg att
gå fram på detta område.
Jag uppmanar än en gång: Åk och prata med era
partikamrater i Västmanland! Socialministern var där
under valrörelsen och menade att där fanns landets
bästa primärvård. Notera att hälften är i privat regi!

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 2002/03:202 om
konkurrensen på byggmarknaden

Anf. 50 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Nina Lundström har frågat om jag
avser att vidta åtgärder för att förhindra att staten
själv inte ska snedvrida och begränsa konkurrensen
genom utvecklingsbolag som gynnar två domineran-
de aktörer inom byggbranschen samt vilka åtgärder
jag avser att vidta för att stimulera framväxten av fler
små och medelstora företag inom byggbranschen.
Låt mig först konstatera att jag delar uppfattning-
en med Nina Lundström om att konkurrensen inom
byggsektorn behöver förbättras. Regeringen arbetar
med frågan ur flera perspektiv. Som exempel vill jag
framhålla det arbete som Byggkostnadsforum genom-
för. Byggkostnadsforum har visat att det är fullt möj-
ligt att producera långsiktigt hållbara och estetiskt
tilltalande bostäder till rimliga kostnader. Genom att
visa på ett stort antal goda exempel från hela landet
styrks påståendet att det går att bygga bostäder till
rimliga kostnader. I detta sammanhang har Bygg-
kostnadsforum visat på bland annat alternativa sätt att
sköta upphandling för mindre aktörer på marknaden.
Det ingår i Byggkostnadsforums uppdrag att bidra till
att kopplingen mellan byggsektorn, forskningscentra
och företag utvecklas i syfte att bättre utnyttja forsk-
nings- och teknikframsteg för att skärpa konkurrensen
och bidra till ökad effektivitet och mindre kostnader i
byggande och boende.
Konkurrensverket har under de senaste åren haft
ett antal ärenden med anknytning till byggsektorn.
Verket prövar för närvarande bland annat om ett antal
hjälpmedel för de enskilda företagens prissättning
som tillhandahålls av installatörsorganisationerna
inom el- och VVS-sektorn strider mot konkurrensla-
gen. Verket har också deltagit i Byggkommissionens
arbete och verkar även till exempel genom att yttra
sig över olika lagförslag rörande byggsektorn.
Byggkommissions betänkande om konkurrens,
kvalitet, kostnader och kompetens i byggsektorn
innehåller bland annat flera förslag för att förbättra
konkurrensen. Förslagen remissbehandlas under vå-
ren 2003.
Regeringen har tillsatt en kommitté med uppdrag
att se över plan- och bygglagstiftningen. Kommittén
ska särskilt beakta behovet av att förbättra förutsätt-
ningarna för ett ökat bostadsbyggande. Ett förslag till
åtgärder som kan effektivisera beslutsprocessen,
inklusive instansordningen för överklagande, samt
möjligheter att överklaga ska redovisas senast den 31
december 2003.
Som jag nyligen nämnt i ett interpellationssvar ar-
betar regeringen aktivt för att råda bot på den brist på
byggbar mark som råder i tillväxtregionerna. Det
finns exempelvis mark i Stockholms län, ägd av stat-
liga bolag och myndigheter, som skulle kunna göras
tillgänglig för bostadsbebyggelse. Landshövdingen i
Stockholms län har fått ett uppdrag rörande ökat
bostadsbyggande i Stockholms län. Som en del i
uppdraget gäller att landshövdingen ska undersöka
möjligheterna för kommunerna att förvärva statlig
mark för bostadsbyggande. Landshövdingen ska se
över statliga markinnehav samt även vissa statliga
bolags innehav, exempelvis Vasallen AB och Jernhu-
sen AB, och medverka till att överenskommelser
träffas om försäljning av mark för bostadsändamål.
Jag vill avslutningsvis nämna att byggsektorns
problem sannolikt vuxit fram under en lång tid. Även
om kraftfulla åtgärder vidtas kan man förutse att det
kommer att ta tid att förbättra byggsektorns funk-
tionssätt. Det är i detta sammanhang av intresse att
följa aktörernas egna åtgärder.

Anf. 51 NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret
på min interpellation om konkurrensen på byggmark-
naden även om svaret inte innehåller svar på mina
frågor om statens agerande. Jag vill dock påpeka att
det är glädjande att statsrådet Lövdén håller med om
att byggkonkurrensen måste förbättras.
Förra veckan hade jag nöjet att debattera markpri-
ser med statsrådet. Även den debatten handlade om
statens sätt att agera. Då utryckte statsrådet att det
inte enbart är markpriserna som har betydelse för de
stegrade produktionskostnader som vi har sett den
senaste åtta-tioårsperioden. Det finns en mängd andra
faktorer. Statsrådet slutar med att säga: Jag tror att
nyckelfrågan är konkurrensen på marknaden. Den är i
dag bristfällig.
Här är vi helt överens.
Dagens interpellation handlar om just byggkon-
kurrensen. Det statliga markinnehavet i vissa kom-
muner har sålts till så kallade utvecklingsbolag som
staten har skapat tillsammans med de två största
byggföretagen i Sverige, Skanska och NCC. Utveck-
lingsbolagen finns bland annat i Stockholms län och i
Göteborg.
Det statliga bolaget Vasakronan anser sig kunna
tjäna mer pengar samt uppnå bättre exploaterings-
möjligheter genom att bilda bolag med byggjättarna i
syfte att uppfylla statens ägardirektiv. Ägardirektivet
för det statliga bolaget anger att högsta möjliga av-
kastning ska uppnås.
Att staten bildar bolag på detta vis innebär, som
jag ser det, att staten själv som aktör bidrar till att
minska konkurrensen genom att andra företags möj-
ligheter att etablera sig motverkas.
Staten är en betydande markägare och har stora
markinnehav i storstadsregioner vilka lämpar sig för
bostadsbyggande. I Stockholms län kan tusentals
bostäder komma till stånd genom att statlig mark
bebyggs. Marken har ett betydande värde på markna-
den, och stora delar av markinnehavet har ett attrak-
tivt läge. Bara i Västerjärva och Sundbyberg har
dessa bolag mark för 550 000 kvadratmeter kontor
och bostäder.
Statsrådet hänvisar till ett uppdrag som landshöv-
dingen har i Stockholms län. Vad vill statsrådet Löv-
dén uppnå med det uppdraget? Vad är målet?
Statsrådet menar i sitt svar att byggsektorns pro-
blem sannolikt vuxit fram under en lång tid. Även om
kraftfulla åtgärder vidtas kan man förutse att det
kommer att ta tid att förbättra byggsektorns funk-
tionssätt. "Det är i detta sammanhang av intresse att
följa aktörernas egna åtgärder." Just precis. Det är i
detta sammanhang av intresse att följa aktörernas
egna åtgärder. Staten är ju en central aktör, dagens
huvudrollsinnehavare. Så nu hoppas jag att få svar på
mina frågor:
1. Avser statsrådet vidta åtgärder för att förhindra
att staten själv ska begränsa och snedvrida kon-
kurrensen genom att bilda bolag tillsammans
med de två största byggföretagen NCC och
Skanska?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att sti-
mulera framväxten av fler små och medelstora
företag inom byggbranschen?
Jag väntar med spänning på att få höra svaret.

Anf. 52 BÖRJE VESTLUND (s):
Herr talman! Jag delar i stort sett den uppfattning
som Nina Lundström har gett uttryck för i sin inter-
pellation när det gäller konkurrensen på byggmarkna-
den. Den har saknats mycket. Samtidigt tycker jag att
Nina Lundström skjuter lite grann över målet. Pro-
blemen i Stockholmsregionen handlar väl inte om
staten och statens agerande i första hand. De handlar
väl snarare om hur andra aktörer har hanterat bo-
stadsmarknaden under en lång rad av år. Jag tänker
inte minst på kommunerna.
Jag vill ändå påstå att det finns en rad saker man
kan göra även i denna fortfarande ganska överhettade
del av Sverige när det gäller byggmarknaden. Man
kan satsa på de små byggherrarna. Det har inte gjorts
på många år. Man har inte gjort några försök ens att
satsa på de små byggherrarna. Man kan också gynna
de byggherrar som vill bygga hyresrätter till låg hyra.
Det kan man göra på en lång rad sätt.
Fortfarande finns det ändå skäl att stödja byggan-
det och bostadsproduktionen genom till exempel
investeringsbidrag, som Nina Lundström säger är
någonting som inte förändrar konkurrensen. Jag vill
hävda motsatsen. Det är precis det här som kan göra
att vi får en bättre konkurrens på byggmarknaden.
Jag delar också den syn Nina Lundström har på
markägarens ansvar. Men då handlar det faktiskt om
dem som är stora markägare. Vad händer då när Nina
Lundström och hennes partivänner får ansvar för att
ta hand om detta? Jo, då säljer man marken i stället
och säger: Varsågod, ni får ta hand om detta själva!
Vad innebär det? Ja, inte gynnar det konkurrensen
precis. Då får de som kan betala mest köpa den här
marken, vilket innebär att det bara är de stora bygg-
herrarna, de två tre fyra som är de stora aktörerna,
som har råd att köpa.
Jag tycker att Nina Lundström har missat den sto-
ra viktiga saken, nämligen den sammanhållna bo-
stadspolitiken som gäller både kommunen och staten
och naturligtvis även de privata markägarna. Det
tycker jag är lite tråkigt, därför att vi skulle kunna
mötas här för att verkligen diskutera vad som är det
viktiga. Är det viktiga att vi ska få i gång en bra bo-
stadsproduktion till en låg kostnad eller är det att vi
ska hitta sätt att slå varandra i huvudet med olika
argument? Jag skulle vilja hävda att vi skulle kunna
mötas här för att nå en överenskommelse och för att
hitta gemensamma mål. Det gäller framför allt de små
byggherrarna som skulle kunna bygga med tomträtts-
avgäld. Man kan till och med befria från tomträttsav-
gälden under en tid. Det är det som är det viktiga,
Nina Lundström. Det är knappast att hitta den typ av
åtgärder som nämns.

Anf. 53 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Nina Lundström återkommer till
sina frågor i interpellationen. Jag ska utveckla min
argumentation på de punkterna lite grann.
Jag börjar med åtgärder för att främja fler mindre
och medelstora aktörer på marknaden. Jag tycker att
det är mycket angeläget att vi vidtar sådana åtgärder.
Och regeringen har faktiskt gjort det också.
Jag nämnde i mitt interpellationssvar Byggkost-
nadsforum vars uppdrag just är att visa på goda ex-
empel och vara med som en kunskapsbank för att
illustrera och visa hur man kan bygga till rimliga
kostnader. Byggkostnadsforum har också 20 miljoner
till sitt förfogande för att initiera pilotprojekt runt om
i landet. Många pilotprojekt har tillkommit där det
finns mindre och medelstora aktörer till följd av det
särskilda bidrag som utgår med 20 miljoner kronor
om året.
Det andra är investeringsstödet. Vi har infört ett
investeringsbidrag för studentbostadsbyggande och
hyresrättsbyggande. Vi kommer att förstärka det
investeringsstödet kraftfullt i ett förslag som kommer
att presenteras för riksdagen nästa vecka. Men det
hittillsvarande investeringsstödet främjar också fram-
komsten av mindre och medelstora aktörer. Jag bru-
kar i mina bostadspolitiska anföranden nämna några
sådana exempel, framför allt Duvkullen i Linköping.
Det är en fastighetsägare som bygger långsiktigt för
egen förvaltning och som även bygger till mycket
rimliga kostnader. Det är glädjande att Duvkullen har
fått sin första marktilldelning i Stockholmsområdet.
Det visar att det kan finnas aktörer som kommer in på
marknaden och som lite grann bryter de monopolten-
denser vi har haft.
Jag är angelägen om att fortsätta stimulera fram
den här utvecklingen.
Väldigt många av de mindre och medelstora aktö-
rerna försvann i mitten av 90-talet när byggbranschen
rasade samman efter de borgerliga förfärliga åren
med statsfinansiellt kollaps och kollaps på bostads-
marknaden.
Så till statens agerande. Jag gör två reflexioner.
Det går att visa på goda exempel också, Nina Lund-
ström. Vasallen och Botkyrka kommun har ett långt-
gående samarbete med exploatering av Tullinge flyg-
fält. Relationerna är väldigt goda. Det statliga bolaget
Vasallen och kommunen har gemensamma ambitio-
ner om att utveckla den gamla flygplatsen till ett
väldigt attraktivt boende med blandade upplåtelse-
former. Det är ett gott exempel på hur man kan sam-
verka i fråga om det statliga markinnehavet och de
kommunala planintentionerna.
Jag sade i mitt svar i förra veckan på en interpel-
lation från Nina Lundström att staten naturligtvis ska
medverka till att de kommunala planintentionerna
uppfylls med det statliga markinnehavet. Kommuner-
na sitter på de yttersta instrumenten genom det kom-
munala planmonopolet. Det är klart att staten ska
medverka till att de intentioner kommunerna har för
exploatering av områden också tillgodoses, precis
som jag utgår från att privata aktörer och privata
markägare medverkar till att de kommunala planin-
tentionerna uppfylls.

Anf. 54 NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Börje Vestlund deltog inte i förra
veckans debatt som handlade om markpriser. Varför
vill jag fokusera på statens sätt att agera? Jo, därför
att jag tror att det är väldigt viktigt att leva som man
lär. Med tanke på den debatt som har varit det senaste
året kan vi konstatera att det väldigt ofta verkar som
att statsrådet anser att kommunerna är något slags
bovar i detta drama. Jag skulle vilja påstå att det är
oerhört viktigt att se på det delade ansvar som finns
mellan staten och kommunerna. I och med att staten
är en så oerhört viktig aktör på denna marknad måste
man också se hur den agerar. Vad gäller markpriserna
har man sålt precis lika dyrt som alla andra om inte
dyrare till de här bolagen. Det är också viktigt att
fundera över vilka signaler man skickar ut till mark-
naden, till de små och medelstora aktörerna som
försöker ta sig in, om staten som en stor och viktig
markägare och aktör lierar sig med de största byggfö-
retagen i Sverige. Där är fokus på dagens diskussion.
Sedan finns det självfallet andra exempel. Men i
det här fallet handlar det om man lierar sig med ut-
vecklingsbolag. Det är det jag tycker är väldigt
olämpligt.
Jag vill betona att jag inte klandrar dessa företag.
Det är självklart att företagen vill ha täta och goda
relationer med en så viktig aktör som staten. Det är
ett mycket rationellt perspektiv. De kallar det partner-
skap.
Det statliga bolaget Wasakronan arbetar utifrån
högsta möjliga avkastning, avkastningskrav som
ägarna har fastställt. Det är också helt rimligt. Men är
detta bra ur ett ägarperspektiv när man ska väga in att
detta är en faktor i bostadspolitiken? Är det bra att
ägaren har det här synsättet? Vilka signaler skickar
man ut? Hur trovärdiga är ambitionerna att uppnå en
ökad konkurrens? Det tycker jag är en oerhört viktig
diskussion att föra.
Sedan tycker jag att vi alla har ett ansvar för att
bidra till att utveckla bostadspolitiken, att hitta de
kreativa idéerna och se vad som skulle kunna vara
möjligt att göra. Där lovar jag, det har vi gjort under
våren och hösten, att Folkpartiet kommer att fortsätta
att bidra med mängder av förslag till vad man kan
göra.
Flertalet forskare har den senaste tiden ifrågasatt
planmonopolet. Ett par forskare på KTH skrev förra
våren i en debattartikel att de stora företagen med
kontakter långt in i bland annat kommunernas in-
nersta kretsar köper upp stora arealer mark. Den nya
ESO-rapporten påtalar bristen på konkurrens samt hur
viktig hanteringen av marken är, det vill säga vilka
som får tillgång till den. Monopol ska motverkas
genom att Konkurrensverket ges möjlighet att agera.
Mitt tips till de här forskarna är att man ska se över
inte bara kommunernas sätt att agera utan också hur
staten i egenskap av aktör agerar.
Debatten här i dag syftar för min del till att möj-
liggöra en positiv utveckling av bostadspolitiken.
Då är min fråga fortfarande till statsrådet om
statsrådet avser att vidta åtgärder med tanke på mark-
politikens betydelse som en del i bostadspolitiken,
specifikt när man lierar sig med utvecklingsbolag.
Tänker statsrådet vidta några åtgärder med anledning
av detta?

Anf. 55 BÖRJE VESTLUND (s):
Herr talman! Jag skulle vilja säga så här. Om vi
inte hade ställt krav på avkastning på de statliga bola-
gen är jag övertygad om att om inte Nina Lundström
så någon annan representant för Folkpartiet hade stått
här och sagt att det är förkastligt, man konkurrerar
illojalt när det gäller den statliga markpolitiken. Jag
är övertygad om att detta skulle komma som ett brev
på posten.
Jag skulle också vilja säga att det är oerhört vik-
tigt med staten som en aktör. Men fortfarande, Nina
Lundström, måste man leva som man lär. Där har
Nina Lundström helt rätt, det måste till goda exempel.
Varför agerar då inte Nina Lundströms partikamrater
på det sättet när de har makten i kommuner och regi-
oner i det här landet? Varför gör man inte det? Varför
agerar man precis tvärtom? När man har makten
säljer man marken till högstbjudande. Man tar in
anbud precis som man rimligen ska göra, och så säljer
man marken till högstbjudande. Vem har råd att köpa
den i denna region? Det är fyra fem bolag på sin höjd
och möjligen också staten. Men några andra kan inte
köpa marken. Det är det här som är problemet här.
Jag kan förstå, jag kan till och med dela Nina Lund-
ströms uppfattning, men jag blir lite irriterad när man
inte agerar så när man har makten själv. Då tycker jag
att man pratar med dubbel tunga.

Anf. 56 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det här blir lite egenartat, Nina
Lundström. Folkpartiet har suttit i majoritet i alla fall
under den gångna perioden i flera av kommunerna i
Stockholm, med Stockholms kommun som typexem-
pel, och där sålt ut marken till högstbjudande och
drivit upp markpriserna i regionen. Då blir det något
egenartat om man hävdar - jag vet inte om Nina
Lundström gör det, men jag kan tolka det så - att
staten i det läget ska realisera sin mark. Vi kan inte ha
ett system som innebär att kommunen så att säga
skinnar på de boende genom att sälja ut till de högst-
bjudande och staten realiserar sin mark.
Ibland kan det vara bra. Det gäller den frågeställ-
ning som Nina Lundström tar upp i sin interpellation,
att bilda gemensamma utvecklingsbolag. Ibland kan
partnerskap vara bra för att exploatera ett markområ-
de. Det kan vara bra om båda parterna besjälas av en
ambition av att se till att man åstadkommer en pro-
duktion så att man pressar byggkostnaderna. Man
behöver ibland lite större volymer.
Partnerskap är inte alla gånger fel för att åstad-
komma en bostadsproduktion som innebär att man
pressar kostnaderna. Det kan tvärtom vara en fördel
ibland. Därmed har jag inte sagt att det inte är viktigt
med konkurrensen och att vi får fram mindre och
medelstora aktörer. Det har jag understrukit gång på
gång, och det gör jag i många sammanhang, att vi
måste få fler aktörer på den svenska byggmarknaden.
Regeringen arbetar för att stimulera fram en sådan
utveckling genom Byggkostnadsforum och genom
investeringsstöden som har gett förutsättningar för
mindre och medelstora aktörer med mindre kapitalbas
att spela en roll på den svenska bostadsmarknaden.
Jag får konstatera att Folkpartiet inte har varit de som
påskyndat eller tagit initiativ till den typen av åtgär-
der, snarare tvärtom. Ni har varit motståndare till
investeringsstödet. Ni är uppenbarligen motståndare
också till det förslag som regeringen kommer att
lägga fram i nästa vecka då vi inför ett kraftfullt inve-
steringsstöd som motsvarar en sänkt byggmoms från
25 % till 6 %.
Med den typen av åtgärder kan man stimulera
fram mindre och medelstora aktörer. Det börjar vi nu
se exempel på runtom i landet, och det tycker jag är
väldigt glädjande. De stora aktörerna behöver kon-
kurrens.
Avslutningsvis har vi gett Mats Hellström i upp-
drag att titta på förutsättningarna för ett ökat bostads-
byggande i Stockholmsregionen. Där ingår också det
statliga markinnehavet, som är en viktig ingrediens
för att kunna frigöra fler markområden för bostadsex-
ploatering. Mats Hellström kommer att redovisa sitt
uppdrag i slutet av denna månad. Efter det får vi ta
ställning till vilka åtgärder som ska vidtas och hur vi
kan gå vidare med de tankar som Mats Hellström har
i sitt material.

Anf. 57 NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag kan bara konstatera att jag och
statsrådet fäster olika vikt vid dagens fråga. Statsrådet
säger att byggkonkurrensen måste bli bättre men
anser inte att staten i detta avseende kan agera i någon
riktning.
Jag upplever att det inte finns någon tydlig strate-
gi bakom den statliga markpolitiken annat än möjli-
gen att tjäna så mycket pengar som möjligt på den.
Men varför då inte säga detta i klartext? Det är helt
okej i så fall. Då finns det ju ett syfte med den.
Det statliga markinnehavet är i högsta grad intres-
sant med anledning av behovet av att få fram bostä-
der. Jag anser att det har varit fel att bilda utveck-
lingsbolag med två dominerande företag i byggbran-
schen. Jag menar också att det kommunala planmo-
nopolet kan påverkas negativt på grund av dessa så
kallade utvecklingsbolag. Markpriset beror på vilken
exploateringsgrad som kan fastställas enligt detalj-
planerna, och staten har allt intresse av att detta blir
så högt som möjligt med anledning av det ekonomis-
ka incitament som är överordnat allt annat. Det är ju
så det förhåller sig. De signaler som denna typ av
agerande skickar ut är olyckliga och sätter trovärdig-
heten på spel.
Statsministern uttryckte i kammaren den 20 feb-
ruari att problemen inom bostadsbyggandet åtgärdas
med ökad konkurrens, inte genom ytterligare re-
gleringar och bidrag. Dagens stora fråga är: Varför
agerar inte regeringen så att konkurrensen ökar?
Till Börje Vestlund vill jag säga att jag tycker att
du också borde svara på den fråga du ställer till mig
angående hur kommunala företrädare agerar. Jag
kommer från en kommun där Socialdemokraterna har
styrt i 80 år, och jag kan konstatera att marken har
sålts till marknadspris.

Anf. 58 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Nina Lundström gav sig här in på ett
resonemang kring exploateringsgrader och andra
frågor som har med planarbetet att göra. Jag vill bara
göra det enkla påpekandet att det finns ett kommunalt
planmonopol. Kommunerna har väldigt goda förut-
sättningar att styra exploateringen i ett område och att
ställa villkor för exploateringen. De kan till och med i
förhandlingar med markägaren - det är ju kommunen
som bestämmer om man ska planera marken - påver-
ka upplåtelseformerna. Det kommunala inflytandet
genom detta monopol är så starkt - och jag kan för-
säkra att jag är mån om det - att om kommunen vill
utnyttja det som en faktor för att påverka privata eller
andra markägares agerande kan den också göra det.
Självklart, och det understryker jag både i mitt
svar i dag och i svaret på den tidigare interpellatio-
nen, ska staten som markägare också bidra till att
kommunala planintentioner uppfylls, precis som jag
förutsätter att privata markägare gör samma sak.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 2002/03:204 om
åtgärder för ökad produktion av hyresrätter

Anf. 59 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Joe Frans har frågat mig vilka åtgär-
der regeringen är beredd att vidta för att det angeläg-
na målet om att öka produktionen av hyresrätter ska
kunna uppnås.
Jag delar Joe Frans farhågor kring den låga pro-
duktionen av hyreslägenheter, inte minst i Stock-
holmsområdet. Den samlade bostadsproduktionen i
storstads- och tillväxtregionerna ligger fortfarande på
en alltför låg nivå jämfört med det ackumulerade och
växande behovet.
Att åstadkomma balans på bostadsmarknaden i
tillväxtregionerna är viktigt för den fortsatta tillväxten
och därmed för att upprätthålla välfärdsbygget. Till-
växtregionerna leder utvecklingen och fungerar som
tillväxtens motorer för hela landet. I tillväxtregioner-
na är det särskilt mindre hyresbostäder som behöver
byggas.
En förklaring till det otillräckliga bostadsbyggan-
det i tillväxtregionerna är skillnaden i lönsamhet
mellan att bygga hyresbostäder och att bygga egna-
hem eller bostadsrätter. Samtidigt är det en förhållan-
devis begränsad andel av hushållen som har möjlighet
att efterfråga dessa typer av nyproducerade, ägda
bostäder.
Erfarenheterna av det under 2001 införda inve-
steringsbidraget för nybyggnad av bostäder som
upplåts med hyresrätt i områden med bostadsbrist har
varit goda. Samtidigt kan konstateras att det ändå inte
varit tillräckligt för att ge den önskade effekten på
bostadsbyggandet.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2003
uttalat som målsättning att under perioden 2003-2006
ska byggandet av 120 000 bostäder påbörjas. För att
vi ska nå detta mål är det särskilt angeläget att byg-
gandet av hyresbostäder och studentbostäder ökar.
Regeringen kommer inom kort att lämna ett förslag
till riksdagen som innebär en ytterligare stimulans i
syfte att främja anordnande av mindre hyreslägenhe-
ter och studentbostäder genom att kostnaderna vid
nyproduktion sänks.
Under våren avser regeringen att lämna en propo-
sition om tredimensionell fastighetsindelning till
riksdagen. Förslaget banar väg för ökad bostadspro-
duktion i städerna genom att det exempelvis under-
lättar uppförandet av våningsplan för bostäder ovanpå
befintliga byggnader med lokaler för handel eller
kontor.
Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna Sverige
och SABO har nyligen lagt fram ett förslag om re-
formerad bostadshyressättning. Förslaget innebär att
nyproducerade lägenheter ska särbehandlas inom
ramen för bruksvärdessystemet. Enligt förslaget ska
vid hyresförhandlingar som gäller nyproducerade
lägenheter hänsyn tas till produktionskostnaden. En
utredning kommer att tillsättas inom kort för att när-
mare utforma förslag i denna riktning.
Jag har i ett par interpellationssvar nyligen också
nämnt det arbete som regeringen genomför för att
råda bot på den brist på byggbar mark som råder i
tillväxtregionerna. Bland annat ska landshövdingen i
Stockholms län se över statligt markinnehav och
vissa statliga bolags markinnehav och medverka till
att överenskommelser träffas om försäljning av mar-
ken för bostadsändamål.
Jag är övertygad om att dessa åtgärder kommer att
påverka produktionen av hyresbostäder på ett positivt
sätt.
Avslutningsvis vill jag betona att det är kommu-
nerna som har ansvaret för bostadsförsörjningen i
respektive kommun. Genom ett strategiskt markinne-
hav, en aktiv markpolitik med bland annat markan-
visningar och exploateringsavtal samt en god planbe-
redskap kan kommunerna påverka upplåtelseform
och utformning av bebyggelsen och därigenom erbju-
da kommunens innevånare de bostäder som behövs.

Anf. 60 JOE FRANS (s):
Herr talman! Jag är glad att statsrådet Lövdén de-
lar min oro för de bekymmer jag pekar på i min fråga.
Som bekant står det över 80 000 stockholmare i bo-
stadskö. Många vill ha en enkel bostad med en rimlig
hyra.
Jag anser att regeringens och riksdagens ambition
att återta det övergripande ansvaret för bostadspoliti-
ken i landet är riktig. Investeringsstödet är ett bra och
konkret exempel på detta. Samtidigt är det ingen
hemlighet att avregleringen och neddragningarna av
bostadssubventionerna under 90-talet har fått allvarli-
ga konsekvenser som visat sig med kraft först nu,
många år senare. Nu befinner vi oss i en situation där
inte bara stockholmarna har små möjligheter att efter-
fråga en lägenhet på rimliga villkor och utifrån de
enskilda behov som finns.
Att med olika medel försöka komma till rätta med
den allvarliga situation som råder på bostadsmarkna-
den är ett viktigt steg för att stärka förutsättningarna
för att alla människor ska kunna bo i sunda och väl
fungerande bostäder. Bostadsbristen utgör också en
faktiskt hämsko på landets ekonomiska utveckling,
inte minst nu när tillväxttakten minskar.
Herr talman! Trots investeringsstödet kan man
känna en viss besvikelse över det vi nu kan se som ett
resultat av insatserna. Stockholm planerade 50 000
nya lägenheter, varav 14 000 hyreslägenheter. Men
av dessa nya och viktiga lägenheter är det endast
6 500 som kan få stöd. I Stockholms stad, som har
planerat 5 000 lägenheter under den kommande tre-
årsperioden, kan endast 2 200 lägenheter få stöd.
Detta innebär sannolikt att det blir svårt att uppnå de
höga politiska målen om att bostäder ska produceras
så att även hushåll med normala inkomster har råd att
efterfråga dem.
Herr talman! Till min stora glädje har bostadsmi-
nistern i sitt svar till mig aviserat att regeringen inom
kort kommer att lämna ett förslag till riksdagen som
innebär en ytterligare stimulans i syfte att främja
produktionen av mindre hyreslägenheter och student-
bostäder genom att kostnaderna vid nyproduktion
sänks. Det är ett mycket bra och glädjande besked.
Jag hoppas att förslaget inte dröjer alltför länge.
Jag vill passa på att skicka med statsrådet följan-
de: Stockholm har totalt sett redan i dag en övervä-
gande del små lägenheter. I Stockholms stad uppgår
andelen små lägenheter, det vill säga lägenheter med
två rum och kök och mindre, till ca 60 % av den to-
tala andelen lägenheter i flerbostadshus.
Ur bostadssocial synvinkel är det angeläget att
skapa bostadsområden som erbjuder ett varierat utbud
av bostäder och lägenheter. En koncentration av små
lägenheter leder till ökad risk för en alltför snabb
omsättning av hyresgäster och därmed ökade svårig-
heter att skapa goda sociala boendemiljöer.
Jag hoppas att regeringens förslag till riksdagen
innehåller stöd som utgår till nyproducerade bostäder
utan någon begränsning kopplad till lägenhetsstorle-
ken. Det måste rimligtvis vara behovet på den lokala
bostadsmarknaden som styr vilken produktion som
ska igångsättas. Jag vill fråga statsrådet om detta är
möjligt.
Tack för svaret.

Anf. 61 BÖRJE VESTLUND (s):
Herr talman! I Stockholm är bostadspolitiken en
valvinnarfråga för oss socialdemokrater. Vi vet att i
Stockholm har de flesta ett stort förtroende för den
politik som vi socialdemokrater från såväl regering
och riksdag som Stockholms stadshus för.
I september 2002 hade stockholmarna fått nog av
den misslyckade bostadspolitik som Moderaterna
drev i Stockholm och valde en ny majoritet. Vi tyckte
då att vi i Stadshuset hade lyckats staka ut en ny väg
för bostadspolitiken. Det innebär att staden får avstå
inkomster från markförsäljning och andra inkomster.
Våra kommunala bostadsföretag ska också få tydliga
signaler om att producera, inte minst med tanke på
den ekonomiskt goda ställning de har efter utförsälj-
ningen av lägenheter till bostadsrättsföreningar. Vi
hade också deltagit i och riggat en statlig bostadspo-
litik från att under ett antal år ha varit i princip obe-
fintlig till att bli riktigt hygglig. Det särskilda uppdra-
get till landshövdingen i Stockholms län gav fram-
tidshopp.
Nu kan vi konstatera att det finns en viss besvikel-
se när investeringsbidragen inte räcker till ens hälften
av lägenheterna. Det kan vara det som är avgörande
för om lägenheterna ska byggas som hyresrätter eller
bostadsrätter, eller i värsta fall inte alls. De 80 000 i
bostadskön kommer inte att jubla, och Stockholmsre-
gionens kanske största enskilda problem kvarstår.
Herr talman! Jag vill kommentera några av de
synpunkter som statsrådet har lämnat i sitt svar.
Det är bra att man försöker få fram mer mark för
byggande. Men om man inte kan bygga bostäder som
människor har råd att efterfråga, kommer inte sådana
att byggas, utan snarare kommer man att bygga dyra
lägenheter, företrädesvis bostadsrätter.
Finansieringen av mindre bostäder är väl bra, men
problemet kvarstår för dem som behöver större lä-
genheter, och där har man ingen lösning. Jag vill
påpeka att det är ett problem inte minst när det gäller
Skanskas stora flyktingfamiljer, som man har svårt att
placera.
Överenskommelsen som har träffats mellan hy-
resmarknadens parter är ingen garanti för att man ska
kunna producera billiga bostäder. Snarare ger det
vissa incitament att göra precis tvärtom.
När det gäller tredimensionell fastighetsbildning
är det också tveksamt om det går att producera sär-
skilt billiga lägenheter. I det bostadsbolag som jag var
vice ordförande i fram till årsskiftet kom man efter en
utredning fram till att det endast i undantagsfall är ett
lönsamt och rationellt sätt att få fram lägenheter till
rimliga hyreskostnader att bygga bostäder ovanpå
befintliga hus. Men man konstaterade också att det
var ett sätt att komma vidare, så den delen bör finnas
kvar.
Bostadspolitiken är som sagt viktig, men den
måste ha ett faktiskt innehåll så att fler bostäder pro-
duceras.
Jag vill fråga statsrådet: Om nu inte investerings-
bidragen räcker till mer än en del av lägenheterna, hur
ska man då kunna få fler och framför allt billiga lä-
genheter i Stockholmsregionen?

Anf. 62 NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Bostadsmarknaden och bostadsbyg-
gandet uppvisar alla tänkbara problem. Folk köar och
köar, i Stockholm ungefär 80 000. Frågan är: Hur ska
man få i gång byggandet och vilka åtgärder ska man
ta till? Folkpartiets uppfattning är att det inte är nya
ekonomiska subventioner med snåriga, krångliga
regelverk som kommer att lösa de omfattande pro-
blemen med en bostadsmarknad i kris. Statsrådet har
rätt på den här punkten: Vi i Folkpartiet tror inte att
detta är lösningen.
Vi tror att det behövs en genomtänkt markpolitik,
också från statens sida, och en strategi. Vi tror att
planprocessen måste ses över. Det kan ta fyra till sex
år innan ett flerbostadshus är inflyttningsfärdigt eller
upp till tio år om man måste börja med en översikts-
planering.
Bättre byggkonkurrens och mer muskler åt Kon-
kurrensverket! Reformerad hyressättning tror vi är
oerhört centralt liksom långsiktiga spelregler. Tredi-
mensionell fastighetsbildning, som inkluderar ett
förslag om att införa ägarlägenheter, tror vi i motsats
till föregående talare är en oerhört viktig faktor för att
komma en bit längre och öka valfriheten. Vi vill ha
mer av forskning och ytterligare många, många för-
slag. Vi rekommenderar statsrådet att ta del av vår
bostadsmotion. Den innehåller många sidor med
förslag och kreativa idéer.
Min fråga är dock: Är regeringen och Socialde-
mokraterna överens om synsättet på subventionerna?
Statsrådet menar i interpellationssvaret att erfarenhe-
ten av införda investeringsbidrag är goda. Här anges
också i dag att det kommer att bli ytterligare inve-
steringsbidrag.
Jag vill citera statsminister Göran Persson från en
debatt här i kammaren den 20 februari 2003. Så här
säger statsministern:
"Bostadsbyggandet kunde vara större. Naturligtvis
är det så. Å andra sidan tror jag inte att vi löser pro-
blemen med en bostadsminister. Jag tror tvärtom att
det skulle kunna komplicera det hela ytterligare om vi
på så sätt tar en del av ekonomin och tillsätter en
särskild minister för den sektorn. Vi har haft det så en
gång i tiden. Det byggdes många bostäder, men det
uppfanns också en ohygglig mängd subventioner och
andra typer av stödsystem, som snedvred bostads-
marknaderna på ett sätt som inte var särskilt hälso-
samt. Så blir det i regel när man skapar en politisk
apparat för en viss sektor. Vi har sett det när det gäll-
er jordbruket, och vi har sett det när det gäller bostä-
der. Dit vill vi inte komma tillbaka."
Detta sade statsminister Göran Persson för bara
några veckor sedan just i denna kammare. Det visar
sig, om jag tolkar det här rätt, att regeringen har olika
uppfattningar i frågan. Jag uppfattar att Folkpartiets
uppfattning kanske inte helt saknar relevans, för vi är
negativa på grund av de erfarenheter som finns också
historiskt.
Jag är nyfiken på att höra varför statsrådet anser
att subventionerna är lösningen, när man borde kunna
se över så oerhört många andra faktorer som faktisk
skulle kunna bidra till en lösning. Varför detta fokus
på subventioner när uppenbarligen inte ens Socialde-
mokraterna är överens om att det är en rimlig väg att
gå?

Anf. 63 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Hur ska Stockholm ges ytterligare
statliga pengar för att kunna bygga mer än bara 2 200
nya lägenheter? Det är andemeningen i Joe Frans
interpellation. Frågan är i dagsläget möjligen berätti-
gad men i grunden helt orimlig. Politiken måste in-
riktas på att skapa långsiktigt goda förutsättningar för
byggande i Stockholm, i Östersund, i Falköping eller
var det nu kan vara, inte på att fördela statliga pengar
för dem som bygger i ett synnerligen ogästvänligt
bostadsklimat.
Frågan är varför regeringen år efter år förlitar sig
på uppdaterade versioner av investeringsbidrag som
med nödvändighet leder till denna typ av kvantitativa
begränsningar som interpellanten tar upp i sin inter-
pellation.
Staten har med de verktyg som regeringen använ-
der sig av uppenbarligen inte råd att i nödvändig grad
stimulera bostadsbyggande. Om bidrag ska få en
verklig effekt krävs så omfattande insatser att vi ris-
kerar att hamna i en situation likt den som vi hade på
det tidiga 90-talet med en ohållbar spiral av räntebi-
dragskostnader. Det behövs bland annat en förenklad
planprocess, en förbättrad konkurrens på byggmark-
naden, en reformerad hyressättning och så vidare.
Men vem man än lyssnar på i dagens bostadspolitiska
debatt - bland annat åtta ledande socialdemokrater i
en stor morgontidning häromveckan - framhåller de
att skattetrycket på bostadssektorn måste minska.
Min fråga är därför: Vilka åtgärder avser statsrå-
det att vidta för att sänka skattetrycket på byggande
och boende för att därigenom skapa förutsättningar
för byggande och att åtminstone närma sig statsrådets
mål om 30 000 bostäder per år?
Herr talman! Jag har hört talas om att man i det
kommunala bostadsbolaget i Tyresö funderar på att
bygga fler bostäder. Man vill göra det. Man har
kommit fram till att det möjligen kan komma att bli
lönsamt att bygga med det föreslagna investerings-
stödet om man bygger ovanpå en befintlig fastighet i
centrum, då man alltså inte har några markkostnader,
och inskränker byggandet till små ettor med kokvrå.
Något annat anser man inte att man har möjlighet att
få lönsamhet i med de föreslagna yt- och hyresnor-
merna.
Regeringen tycks fråga sig: Vem är det som sak-
nar bostäder? Svaret blir då att det är de unga. Vilket
boende passar bäst för de unga? Små lägenheter, ettor
med pentry.
Jag ser i detta sammanhang ett problem med att de
lägenheter som staten då lägger sina resurser på hy-
resmässigt hamnar i en egen kategori vid sidan av det
generella hyrespolitiska området. Och frågan är då
om detta inte innebär ett definitivt steg mot socialt
kategoriboende, social housing, som inte minst soci-
aldemokratin så skarpt avvisat i flera decennier och
som vi också för övrigt är motståndare till.
Det som behövs är en rörligare bostadsmarknad -
flyttkedjor. Och det åstadkoms inte genom att byg-
gandet enbart inriktas på de allra enklaste och minsta
bostäderna. Dessutom är inte de små lägenheterna en
bristvara på många håll i landet utan just sådana som
är större än 60 kvadratmeter. Det menar kommuner-
na, det menar SABO, och det menar byggindustrin.
Jag vill fråga statsrådet om han i den kommande
propositionen, i enlighet med vad hans egna medar-
betare uppgett i massmedierna, kommer att lätta på
den hittills kända detaljregleringen i detta samman-
hang. Om så är fallet: Varför inte ta steget upp och ge
upp den typ av villkorade investeringsbidrag som i
dagens situation uppenbarligen inte tillåts eller får
möjlighet att få fart på bostadsbyggandet?

Anf. 64 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! När någon har brutit benet gäller det
att sätta in rätt åtgärd. Huvudvärkspulver duger inte
och inte ens smärtstillande medel. Man måste sätta in
åtgärder så att patienten snart nog kan gå igen.
I dag är hyresrätten utrotningshotad i Sverige. Det
är nog många som tycker att detta är väldigt bedröv-
ligt, inte minst vi liberaler som vill ha en mångfald på
marknaden. Men vad regeringen gör genom nya sub-
ventioner är att ständigt ordinera mer huvudvärkspul-
ver, mer smärtstillande medel. Det duger inte. Pati-
enten kommer inte att bli frisk. Bostadsmarknaden,
hyresmarknaden, kommer inte att bli frisk. Det behö-
ver byggas mera. Och man måste gå till grunden och
se varför det är på det sättet i kommun efter kommun
att man inte anser sig kunna bygga. Det beror på att
verkligheten ser sådan ut att det tyvärr inte är lön-
samt. Och det finns väldigt bra exempel på detta. Jag
tycker att det mest förfärliga exemplet är när statliga
Vasakronan inte kan bygga i Täby kommun där man
har planer och så vidare. Men man drar där slutsatsen
att man inte får kostnadstäckning för dessa hyresrät-
ter. Och då blir det inget byggt.
Nu vet jag liksom många andra att marknadshyror
är lika populärt som skoskav eller just huvudvärk.
Det är någonting som man inte vill ha. Därför måste
man döpa om detta. Jag tycker att den trepartsöver-
enskommelse som fastighetsägarna, hyresgästerna
och någon annan har gjort är ganska bra. Där säger
man nämligen att man i nyproduktionen måste ha en
annan hyressättning än bruksvärdessystemet. Jag
skulle vilja säga att man kan kalla detta för självkost-
nadsprissättning. Om man får fram en sådan princip
kommer man också att komma ifrån den princip som
en gång, och det ingår i denna överenskommelse,
knäsattes genom den så kallade Sankt Eriks-domen
och som är förödande. Det handlar om det bostads-
område i Stockholms stad där man sänkte hyrorna för
byggherren i efterhand. Det går inte. När man köper
en röd bil till ett visst pris kan man inte i efterhand
komma och säga: Jag vill inte betala så mycket som
vi kom överens om.
Det mest grundläggande problemet i hela bo-
stadspolitiken är på något sätt att om vi ska få en
fungerande ny bostadsmarknad måste man ha klart
för sig att det inte är genom nya subventioner och så
vidare som man får det utan genom att få in mer pri-
vat kapital. Nu har vi under de senaste åren haft ett
enormt inflöde av privat kapital i villor - vi behöver
inte mer där - och också i bostadsrätter, men inget
privat kapital har kommit in på hyresområdet. Det är
det som är det stora problemet. Vi måste se till att
människor vill satsa pengar också på att bo i hyres-
rätter. Det kan ske på många olika sätt.
Vi hade en total hyreschock, vill jag påstå, när
man gick från det system som vi hade tidigare och
som avskaffades med väldiga räntesubventioner på 30
miljarder kronor. Ni socialdemokrater var emot att
man tog bort det. Men det är ni inte längre. Men det
är klart att när man går från ett sådant system och det
blir en sådan väldig förändring, då kan man inte begä-
ra att marknaden omedelbart ska anpassa sig. Men jag
tror att det finns goda möjligheter för att hyresrätten
kan repa sig i det här landet.

Anf. 65 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag kan instämma i det sista. Jag tror
att det finns väldigt goda möjligheter för en renässans
för hyresrätten i det här landet, framför allt när man
ser den utveckling som har varit med de väldigt star-
ka investeringar på bostadsrättssidan i dyra och ex-
klusiva bostadsrätter som det nu börjar bli lite trögt
att få avsättning för. Här har marknaden inte fungerat.
Där har man gjort felinvesteringar. Och det betalar
väl en del priset för just nu.
Jag ska gå tillbaka till det lite mer grundläggande
eftersom jag blir något irriterad. Ni tror att det är bara
staten som kan vidta åtgärder för att vi ska få till
stånd ett ökat bostadsbyggande. Ni inser inte vilken
roll kommunerna har när det gäller att påverka bo-
stadsbyggandet.
Varför ser det så illa ut i Stockholmsregionen? Jag
ser två förklaringar till det, dels en väldigt snabb
inflyttning till regionen under ett antal år, dels en
mycket dålig kommunal beredskap för att expandera
bostadsbyggandet. Ibland finns det också en väldigt
dålig kommunal vilja att expandera bostadsbyggan-
det. Det som man ägnade sig åt under den förra val-
perioden var att i första hand omvandla till bostads-
rätter och ha ambitioner att sälja ut allmännyttan i
stället för att använda allmännyttan som ett verktyg
till att bygga nytt. Det är ju rika kommunala bostads-
bolag som finns i tillväxtregionerna, framför allt i
Stockholms kommun, som skulle kunna vara en aktiv
part för att bygga nytt. Men det ville man inte av
ideologiska skäl i den tidigare majoriteten i Stock-
holms stadshus.
Det är inte enbart staten som kan påverka förut-
sättningarna för bostadsbyggandet utan det är en
kombination av att staten måste vara aktiv och att
man har legala spelregler för att se till att det finns
finansiella förutsättningar. Men också kommunerna
har en väldigt aktiv och central roll och måste ta på
sig den rollen. De måste ta det lagstiftade ansvar som
de har för bostadsförsörjningen. Det finns också en
lagstiftning för detta.
Detta gör man på ett ganska bra sätt på många håll
i landet. Jag lovordar väldigt många kommuner som
är ambitiösa. Men varför kan man inte bygga fler
studentlägenheter i Stockholm? Den senaste fördel-
ningen av investeringsbidraget gav 800 nya student-
lägenheter i Västra Götaland och drygt 100 i Stock-
holm. Vi fick vid fördelningen till och med flytta över
pengar från Stockholmsregionen till Västra Götaland
därför att man i Stockholmsregionen inte utnyttjade
resurserna.
Det krävs ett aktivt kommunalt engagemang för
att det ska gå vägen att expandera bostadsbyggandet
och undanröja bostadsbristen.
Jag håller med om flera av de saker som ni säger.
Jag håller när det gäller planprocessen. Jag har gång
på gång understrukit detta, och vi har ju gett Plan-
och bygglagsutredningen i uppdrag att med förtur
titta på det här. Vi måste förkorta planprocessen. Den
är i dag för omständlig och långsam.
Jag håller också med om att vi bör justera hyres-
sättningssystemet, och vi kommer inom kort att till-
sätta en utredning som baseras på tankarna i treparts-
överenskommelsen.
Jag håller med när det gäller tredimensionell fas-
tighetsbildning, men jag inser också att om vi snabbt
ska kunna få till stånd ett ökat byggande av hyresrät-
ter och studentbostäder, måste vi ha ett kraftfullare
investeringsstöd.
Jag kan glädja Joe Frans och Börje Vestlund med
att det investeringsstöd som vi presenterar i nästa
vecka kommer att skapa förutsättningar för en betyd-
ligt högre volym än den som Mats Hellström i linje
med sitt uppdrag har förhandlat fram.

Anf. 66 JOE FRANS (s):
Herr talman! Jag tackar för beskedet. Det känns
bra, och jag hoppas att man kan få upp bostadspro-
duktionen i Stockholm. Jag är helt enig med statsrå-
det om att också kommunen måste ta ett visst ansvar
och ha en aktiv bostadspolitik.
Jag vill passa på att ta upp två frågor som kan på-
verka takten i bostadsproduktionen inom Stock-
holmsområdet, ett par frågor som jag hoppas att Lars-
Erik Lövdén kan ta med sig. Den första frågan gäller
förhandsbesked, som är en kritisk sak. Jag anser att
förhandsbesked ska utformas så generellt att de
kommer att gälla samtliga projekt i ett visst område i
syfte att minimera byggherrarnas och bostadsföreta-
gens risktaganden. Det är en allmän inställning hos
många kommuner och hos såväl privata som kom-
munägda bostadsföretag, en inställning som också
såvitt jag vet är välkänd för regeringen. Det är också
en fråga som inte styrs av EU-direktiv. Uppfyller man
de krav som ställs, är det rimligt att få ett besked
innan man börjar lägga ut dyra pengar på olika pro-
jekt.
Den andra fråga som jag vill skicka med Lars-
Erik gäller hyrestak. Det kan antagligen vara lite mer
av en diskussionsfråga. Det måste finnas något slags
reglering som gör att aktörerna på bygg- och bo-
stadsmarknaden verkligen gör sitt yttersta för att
sänka produktionskostnaderna och för att se till att en
lägre hyreskostnad kommer de boende till del.
Jag är som bekant lite orolig för en situation där
stödet till visst bostadsbyggande utgår från statistiska
hyrestak och för att detta i sin tur får oönskade kon-
sekvenser för nyproduktion på vissa bostadsmarkna-
der. Det skulle göra att betingelserna blir sådana att
det över huvud taget inte går att bygga.
Herr talman! Erfarenheterna visar att fasta be-
gränsningar för tillåtet hyresuttag kan ha en negativ
inverkan på framför allt entreprenörernas och de
privata bostadsföretagens vilja att bygga. Det kan
nämligen också leda till att de privata fastighetsägar-
na i större utsträckning väljer att ombilda sina hyres-
fastigheter till bostadsrätter, och det gynnar inte hy-
resrätten. Det är önskvärt att öka andelen hyresrätter.
Min fråga är om spörsmålet om förhandsbesked
kommer att tas upp i det förslag som ska läggas fram.
Jag vill avslutningsvis säga att jag är mycket po-
sitiv till statsrådets besked om framläggande av ett
förslag om tredimensionell fastighetsbildning. Det är
ett glädjande besked, och jag önskar lycka till med
det. Jag ser fram emot att få läsa propositionen i dess
helhet.
Göran Hägglund! Utan att peka finger eller säga
vems fel det var vill jag bara konstatera att bostads-
politiken under den förra mandatperioden i Stock-
holms stad medvetet eller omedvetet skapade långa
köer, höga kostnader och djup social och ekonomisk
segregation. Jag vet att inte heller Göran Hägglund
vill ha detta, men hans partikamrater var med i den
dåvarande koalitionen. Om ni vill hjälpa till är ni
välkomna att visa den viljan också i Stockholms stad.
Jag lovar att jag kan öppna några dörrar om ni i prak-
tiken vill visa den viljan. Folkpartiet vill ju som be-
kant sälja allmännyttan, och det hjälper inte precis
till.

Anf. 67 BÖRJE VESTLUND (s):
Herr talman! Först till Nina Lundström: Jag sade
inte att jag är emot tredimensionell fastighetsbildning.
Jag sade bara att det kanske inte är så att man får fram
särskilt många billiga lägenheter med låg hyra. Jag
sade det efter att ha sett en utredning som också visa-
de just detta. Detta var det enda som jag sade om
tredimensionell fastighetsbildning.
Jag vill i övrigt säga att ni i de här sammanhangen
bara har ett enda argument, nämligen att man inte ska
ha några ekonomiska subventioner och att hyressätt-
ningssystemet ska lättas upp på ett sådant sätt att
inflyttningshyrorna blir allt högre. Man ska också,
som Gunnar Andrén säger, föra in mer kapital i hy-
resrätten.
Jag tror inte på den metoden. Jag tror att det är en
felaktig metod, som till och med leder till att vår
bostadsmarknad blir ännu mer skiktad.
Också jag tror på en bättre konkurrens, men jag
menar inte att konkurrensen är det enda medlet för att
lösa bostadsproblemen, framför allt inte i de storstä-
derna, de överhettade regionerna. Det är inte bara
Stockholm som har problem med att bygga bostäder.
Jag tror också att det är viktigt att man, som Nina
Lundström säger, har en genomtänkt markpolitik,
men den måste handla om att åtminstone staten och
kommunerna inte i varje fall ska ta ut det absolut
högsta priset för marken. Det kan aldrig vara ett mål i
sig. Framför allt har jag aldrig heller försvarat någon
socialdemokratisk kommun som har sålt ut sin mark.
Jag tycker att det är lika förkastligt av en sådan kom-
mun. Det ger inte en bra bostadspolitik.

Anf. 68 NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Statsrådet Lövdén inledde med att
säga att han upplevde att vi inte förstår kommunernas
roll i bostadspolitiken. Jag kan bara intyga att jag är
fullt medveten om att kommunerna i egenskap av
markägare och med den fördelning som gäller beträf-
fande ansvaret för bostadspolitiken har en mycket
central roll i detta sammanhang.
Vad gäller subventionerna kan jag konstatera att
det inom socialdemokratin och uppenbarligen också
inom regeringen finns olika uppfattningar om vikten
av subventioner och om deras funktion. I veckan
publicerades en ESO-rapport, Bostadsbyggandets
hinderbana, som belyser detta. Där framhålls följan-
de:
All erfarenhet tyder på att delar av sådana sub-
ventioner hamnar i fel fickor eftersom priserna tende-
rar att öka ytterligare.
Det är uppenbarligen så att en viktig diskussion
här handlar om hur prisbilden påverkas av byggandet.
Det har vi varit inne på tidigare i diskussioner om
produktionskostnader, och vi från Folkpartiet har
ansett att det finns en sådan koppling. Vi tycker att
det är oerhört viktigt.
Interpellanten Joe Frans räknar upp ett antal pro-
blem med de här bidragen och konstaterar att de - jag
delar den uppfattningen - styr vad som byggs, inte
egentligen vad de människor som behöver bostäder
förväntar sig. Det ska byggas små hyresrätter fastän
folk behöver stora bostäder, och det här är ett jättebe-
kymmer.
Jag tycker också att det vore trevligt att prata lite
om Solna, som ju faktiskt är en borgerligt ledd kom-
mun, där man ska bygga 600 studentbostäder, och
man gör det inte på grund av att det finns bidrag utan
man har en helt annan typ av strategi. Jag vill bara
framhålla att det finns väldigt goda exempel med
borgerligt ledda kommuner som uppenbarligen lyckas
bygga och bygga mycket - även bostäder.
Jag hoppas att vi får flera tillfällen att diskutera de
här frågorna. Jag tackar statsrådet Lövdén för alla
goda synpunkter och lovar att återkomma i frågan.

Anf. 69 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Statsrådet är irriterad över att vi
skulle tro att det enbart är statens insatser som avgör
bostadsbyggandets omfattning. Det tror vi förstås
inte, och det vet ju statsrådet. Det är många olika
nivåer och aktörer som måste samverka för att det här
ska bli riktigt bra. Men nu råkar vi befinna oss i Sve-
riges riksdag och vi råkar debattera med just statsrå-
det, inte med ett kommunalråd eller direktören för ett
bostadsbolag, och då får han faktiskt finna sig i att vi
har synpunkter på den politik som staten i form av
regering och statsråd bedriver.
Jag konstaterar att statsrådet är skickligare som
debattör än som ansvarig för bostadsproduktionen i
det här landet, men det får väl ses som en parentes i
sammanhanget.
Vi har väldigt dystra prognoser framöver. Reger-
ingen har sagt att det ska bli 120 000 bostäder under
de fyra kommande åren. Boverket säger att det kom-
mer att bli 20 000, och man säger att år 2008 kan vi
nå 30 000 bostäder. Statsrådet kan i det här samman-
hanget naturligtvis inte rimligen hävda att Boverket
inte skulle ha tagit med i beräkningen det nya inve-
steringsstödet, för det är just vad man gör när man
reviderar ned prognosen för nya hyreslägenheter från
15 000 till 12 000 lägenheter. Byggindustrin är inne
på samma tema och har reviderat ned sina prognoser
sedan regeringen presenterade sin politik, vilket väl
får anses vara beklagligt.
Jag undrar då om statsrådet har tagit något intryck
av det här. När dessa två instanser sågar regeringens
politik i förhållande till målet är det naturligtvis in-
tressant, och jag skulle vilja be statsrådet att utifrån
det här för protokollets skull göra en egen bedömning
av bostadsbyggandet för i år, 2003, och för de övriga
år som omfattas av regeringens målsättningar. Jag
tror att en sådan redovisning kan vara till glädje för
åtminstone en del av kammarens ledamöter lite sena-
re i vår bostadspolitiska diskussion som vi får tillfälle
att återkomma till.

Anf. 70 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! En sak bekymrar mig, och det är att
statsrådet verkar nöjd med den nuvarande bostadspo-
litiken. Jag tycker statsrådet skulle vara väldigt miss-
nöjd med utvecklingen. Jag tycker att det behövs ett
klarläggande på den punkten.
Sedan är jag väldigt glad över att jag inte är över-
ens med Börje Vestlund. Jag menar att det är ohygg-
ligt viktigt att verkligen värna hyresrätten och få in
mera privatkapital, och på den punkten uppfattade jag
ändå att statsrådet och jag var eniga om målet, även
om vi är oeniga om hur detta ska gå till. Jag tror att
det är en av de väsentligaste saker som finns.
Vad vi nu vet, allihopa, är att vi kan bygga
ohyggligt dyra bostadsrätter vid vatten. Bo01 i
Malmö är ett exempel, Helsingborg och Hammarby
Sjöstad är andra exempel. Vi vet att det går att bygga
på detta sätt. Vad vi strävar efter är ju billiga, bra och
många hyresrätter. Problemet är ju, Börje Vestlund,
att de varken är billiga eller många. Jag säger inte
någonting om kvaliteten, för de kan säkert vara bra.
Bostadskön är ju nu förfärligt lång. Olof Palme
använde en gång en liknande liknelse om statsskul-
den: Om var och en av dem som står i bostadskön i
Stockholm skulle ställa sig efter varandra skulle kön
räcka nästan till Södertälje i dagens läge.
Jag vill slutligen också understryka detta med den
kommunala beredskapen: Det är olika i olika kom-
muner. Som Nina Lundström alldeles nyss sade är
Solna ett lysande exempel på bra kommunalt byg-
gande. Det är verkligen glädjande att se det. Jag
skulle vara glad om jag kunde säga detsamma om
min egen kommun, men det kan jag inte göra riktigt.
Vi gör så gott vi kan, men det är olika i olika kom-
muner. Solna är ett mycket bra exempel på ett mycket
bra och effektivt byggande.

Anf. 71 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Göran Hägglund, nu är vi där efter
det sista inlägget: Det gör skillnad hur man bedriver
kommunalpolitik. Jag tycker att det är väldigt viktigt
att vi i den bostadspolitiska debatten har helhetsper-
spektivet, annars landar vi snett. Det har varit alltför
vanligt att man skyller på varandra: Det görs inte, och
det beror på den och den. Det är samverkan och
gemensamt agerande som kan göra att vi kan öka
bostadsbyggandet.
Jag ska gärna berömma Solna också. Jag kan ha
synpunkter på Solnas inriktning ibland, men Solna
ska ha credit för att man har byggt och bygger och för
att man är besjälad av att utveckla kommunen över
partigränserna i Solna. Min hårda argumentation i det
tidigare inlägget siktade mer på Stockholms kom-
muns förhållanden under förra mandatperioden, som
jag tyckte var erbarmliga, då man av ideologiska skäl
prioriterade utförsäljning av allmännyttan i stället för
att ägna sig åt den viktiga nyproduktionen.
Det är kanske lite fräckt av mig, men jag skulle
vilja rekommendera bostadsutskottet att ordna ett litet
bostadsseminarium, om ni inte redan har gjort det,
och gärna ta dit chefen för Byggkostnadsforum som
på ett illustrativt sätt kan visa att det går att bygga
hyresrätter till rimliga kostnader, särskilt med inve-
steringsstödet. Han har ett digert material. Runtom i
landet byggs det, men i Stockholm har det varit otro-
ligt trögt. Det är så påtagligt när man får se materialet
att man blir överraskad av att det faktiskt går, inte
bara för allmännyttan utan också för lite mindre och
medelstora aktörer som tar initiativ. Det är inte bara
Duvkullen - det finns i Ängelholm också. Det ska
byggas 1 200 hyreslägenheter i Malmö av en privat
aktör till rimliga kostnader.
Investeringsstöd eller inte? Jag är övertygad om
att det behövs ett investeringsstöd för att få upp pro-
duktionen av hyresrätter, och jag tycker att utveck-
lingen under de gångna åren visar just det. Sedan vi
införde investeringsbidraget har det tillkommit
13 000 studentlägenheter, och jag tror att till och med
Kristdemokraterna har varit med om det investerings-
bidraget. Alla gånger är det inte fel heller för Krist-
demokraterna med investeringsbidrag. Sedan vi in-
förde investeringsbidraget för hyresrättsproduktion
har vi hittills beviljat stöd till 5 500 hyreslägenheter.
Från den bottennivå då det knappt byggdes någon
hyresrätt i det här landet i slutet av 90-talet börjar nu
produktionen av hyreslägenheter ta fart.
Med det förslag som vi presenterar i nästa vecka -
jag ska inte lätta på förlåten för alla detaljer i det där
förslaget, för det blir liksom fel, och det skulle kanske
riksdagen inte heller tycka om, utan man vill ha det i
sin helhet - kommer det att bli ett mycket kraftfullare
stöd och ett stöd som kommer att betyda möjlighet till
en väldigt kraftigt ökad bostadsproduktion i förhål-
lande till nuvarande läge. Om man tar chansen nu, om
kommunerna nu är med, så kommer det att gå att
undanröja bostadsbristen.
Göran Hägglund är ju förtjust i skattesänkningar.
Vi kan inte sänka byggmomsen - det tillåter inte EU.
Men vi kommer att göra samma sak på ett annat sätt:
i princip reducera bort hela byggmomsen för en viss
typ av lägenheter. Då har vi fått det som man efterly-
ser, nämligen kraftig reduktion av de statliga skatter-
na på byggande, och då måste man ta chansen.
Joe Frans tog upp frågor om förhandsbesked och
hyrestak. Jag tror att Joe Frans kan vara lugn i helgen.
Den proposition som presenteras i nästa vecka kom-
mer, till en del i alla fall, att tillgodose de önskemål
som Joe Frans har.

Anf. 72 JOE FRANS (s):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för de kon-
kreta beskeden och en bra debatt. Jag är mycket nöjd
med svaren. Jag vill också passa på och tacka Gunnar
Andrén, Göran Hägglund, Nina Lundström och Börje
Vestlund för debatten. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Skrivelser
2002/03:60 och 83 till utrikesutskottet

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2002/03:58 Svenskt deltagande i Förenta Nationernas
fredsbevarande operation i Demokratiska Repu-
bliken Kongo

Skatteutskottets betänkanden
2002/03:SkU7 Allmänna motioner om inkomstbe-
skattning
2002/03:SkU8 Allmänna motioner om företags- och
kapitalbeskattning
2002/03:SkU10 Allmänna motioner om mervärdes-
skatt
2002/03:SkU12 Allmänna motioner om taxering,
skattebetalning och folkbokföring

Lagutskottets betänkanden
2002/03:LU5 Försäkringsrättsliga frågor
2002/03:LU8 Associationsrättsliga frågor, m.m.
2002/03:LU11 Förvärv av stöldgods i god tro

Socialutskottets betänkande
2002/03:SoU10 Familjehemsvård

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU12 Ändringar i foderlagen, m.m.

14 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 14 mars

2002/03:239 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet
Jan O Karlsson
Barnens egna asylskäl
2002/03:240 av Ulf Sjösten (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Polisen i Västra Götaland
2002/03:241 av Ulf Sjösten (m) till statsrådet Ulrica
Messing
Vägen som tillväxtfaktor i Västra Götaland och Sju-
härad

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 mars.

15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 14 mars

2002/03:668 av Lars Gustafsson (kd) till statsrådet
Berit Andnor
Pensionsutbetalningar vid långhelger
2002/03:669 av Mikael Oscarsson (kd) till jord-
bruksminister Ann-Christin Nykvist
Jaktförordningen § 28
2002/03:670 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Leni Björklund
Grå arbetskraft
2002/03:671 av Göran Lindblad (m) till socialminis-
ter Lars Engqvist
Specialistutbildning för tandläkare
2002/03:672 av Ulf Sjösten (m) till statsrådet Morgan
Johansson
Rohypnol
2002/03:673 av Luciano Astudillo (s) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Colombia och ICC
2002/03:674 av Lars Ångström (mp) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Elbolagens preliminära räkningar
2002/03:675 av Ewa Larsson (mp) till justitieminister
Thomas Bodström
Spel
2002/03:676 av Tomas Eneroth (s) till
Statsrådet Ulrica Messing (s)
3 G-master
2002/03:677 av Magdalena Andersson (m) till justi-
tieminister Thomas Bodström
Vårdnaden om barn för pedofildömd
2002/03:678 av Eva Arvidsson (s) till statsrådet Hans
Karlsson
Bildkonstnärer

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 mars.

16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 12 mars

2002/03:595 av Berit Jóhannesson (v) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Båttransporter

den 14 mars

2002/03:599 av Birgitta Ohlsson (fp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Avvisningsstopp för irakier och kurder
2002/03:600 av Berit Jóhannesson (v) till statsrådet
Jan O Karlsson
Stödet till humanitär minröjning
2002/03:607 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Kvinnors asylskäl
2002/03:638 av Yilmaz Kerimo (s) till statsrådet Jan
O Karlsson
Besöksvisum

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 18 mars.

17 § Kammaren åtskildes kl. 12.59.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
till och med 8 § anf. 34 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.