
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2002/03:65</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 4 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.27</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 18.42</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser.
Interpellation 2002/03:187</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:187 av Birgitta Carlsson
(c) om konkurrensen inom bilindustrin
Interpellationen kommer att besvaras den 7 mars
2003.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa utomlands.
Stockholm den 3 mars 2003
Näringsdepartementet
Leif Pagrotsky
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 2002/03:208</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:208 av Per Westerberg om
omprövning av betyg
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 mars 2003.
Skälet till dröjsmålet är resor och arbetsanhop-
ning.
Stockholm den 28 februari 2003
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>2 §  Svar på interpellation 2002/03:199 om
kvinnoorganisationernas centrala verksamhet</pre><pre>Anf.  1  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Inger René har frågat Margareta
Winberg vilka åtgärder jämställdhetsministern avser
att vidta för att ekonomiskt säkra arbetet i de politiska
kvinnoorganisationerna oavsett organisationsform.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som svarar på interpellationen.
Låt mig inledningsvis säga att jag delar Inger
Renés uppfattning om att det är viktigt att stödja och
uppmuntra förnyelse och utveckling av den verksam-
het som bedrivs bland annat i kvinnoorganisationer
för att på så sätt kunna möjliggöra och underlätta
människors engagemang i politiska frågor.
Det statliga bidraget för kvinnoorganisationernas
centrala verksamhet infördes 1982. Det var ett sätt att
understryka kvinnoorganisationernas betydelse som
folkrörelse och som pådrivare för att förbättra kvin-
nors ställning i samhället och för att öka jämställdhe-
ten mellan kvinnor och män.
De organisationer som under åren beviljats bidrag
spänner över ett brett område alltifrån ekumeniska
kvinnoorganisationer och organisationer för interna-
tionell samverkan till de politiska kvinnoförbunden.
Sedan bidraget infördes har det setts över vid två
tillfällen. Vid båda tillfällena var syftet att bidraget
bättre skulle kunna uppmuntra till utveckling och
förnyelse av kvinnoorganisationernas centrala verk-
samhet. Den senaste översynen genomfördes i slutet
av 1990-talet. Utredaren redovisade i mars 2000 sina
förslag i betänkandet Statligt stöd till kvinnoorgani-
sationer och jämställdhet (SOU 2000:18). Förslagen
har på sedvanligt sätt beretts, bland annat har myn-
digheter och organisationer getts tillfälle att inkomma
med synpunkter.
Resultatet av den här beredningsprocessen visar
att dagens samhälle och kvinnors sätt att organisera
sig har utvecklats sedan bidraget infördes. Som Inger
René mycket riktigt påpekar väljer kvinnor i dag att
organisera sig i olika typer av sammanslutningar,
såväl i traditionella föreningar som i nätverk. Därtill
är jämställdhet i dag inte en så kallad kvinnofråga
utan en fråga för kvinnor och män. Det är därför
viktigt att jämställdhetsperspektivet genomsyrar hela
den statliga bidragsgivningen och inte bara när det
gäller stödet till just kvinnoorganisationerna.
Förslagen i betänkandet återspeglar inte fullt ut
denna utveckling. Jag har därför för avsikt att ta initi-
ativ till en ny översyn av bidraget för att bättre anpas-
sa det till hur samhället och kvinnoorganisationerna
har utvecklats sedan bidraget infördes. Inom ramen
för denna översyn bör det även undersökas vilka
förutsättningar det finns att bredda basen för det stat-
liga bidraget och till exempel ge paraplyorganisatio-
ner för kvinnoorganisationer och nätverk möjlighet
att ta del av bidraget.</pre><pre>Anf.  2  INGER RENÉ (m):
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet. Det här är
en fråga som jag och andra i mitt parti och också i
Vänsterpartiet, som har samma förhållanden, har
ventilerat ett antal gånger. Vi fick ett svar av Ulrica
Messing för några år sedan. Det här svaret från Mona
Sahlin och det från Ulrica Messing är ungefär kon-
gruenta. Man har förståelse för problemet. Man säger
att det är ett problem. Man delar uppfattningen att
organisationsmodellen behöver förändras.
Moderata Kvinnoförbundet ändrade sitt arbetssätt
och sin organisation för snart åtta år sedan. Det gjorde
man därför att förhållandena för kvinnor har föränd-
rats. Vi ville förändra vår organisation för att göra det
möjligt för fler kvinnor att arbeta med de frågor som
vi tycker är angelägna. Jag kan sammanfatta de här
frågorna och säga att de handlar om jämställdhet och
kvinnors och mäns lika möjligheter att arbeta på det
politiska fältet. Vi tyckte att dessa frågor inte var en
angelägenhet bara för en sidoorganisation till partiet,
om jag får kalla det så. Vi tyckte, och tycker fortfa-
rande, att detta är frågor som har den digniteten och
den vikten att de är hela partiets angelägenhet. När vi
ändrade organisationen sade vi att detta var frågor för
Carl Bildt och partistyrelsen och inte frågor för en
separat organisation bredvid partiet. Den digniteten
tycker vi att de här frågorna har.
Vi kände till det bidrag som har funnits sedan
1982. Det var ingen okänd materia. De pengarna var,
och är, viktiga för oss. Vi kände till hur statuterna ser
ut för utdelandet av det här bidraget. Det gjorde att vi
tog kontakt med departementet och fick ett muntligt
besked. De sade ungefär samma sak som statsrådet
säger i dag, nämligen att det är bra att man ändrar
organisationen efter de förhållanden som råder i sam-
hället. De här organisationerna, precis som alla andra,
ska växa och förändras i takt med förändringar av
samhällslivet. Man sade också att det här bidraget
sannolikt inte skulle komma att dras in av det skälet
att vi var mer moderna. Men det som hände året där-
efter var att pengarna drogs in, och de har varit in-
dragna sedan dess.
Jag skulle vilja fråga statsrådet om det inte är lika
viktigt att moderatkvinnor bedriver sitt arbete som
pådrivare för att förbättra kvinnors ställning i sam-
hället och för att öka jämställdheten mellan män och
kvinnor. Ulrica Messing tyckte det, och jag skulle väl
tro att Mona Sahlin också tycker det. Och båda två
tycker ni att organisationsfrågorna är ett problem.
Det tillsattes en utredning som skulle vara klar
den sista december 1999. Den bereddes i sedvanlig
ordning. Alla möjliga organisationer har haft möjlig-
heter att yttra sig.
Då undrar jag till slut om det inte är rimligt att alla
politiska partier, och därmed också alla politiska
kvinnoorganisationer, kan spela på samma ekonomis-
ka planhalva utan att vara diskriminerade, som mode-
ratkvinnorna är i dag. Och det gäller också ytterligare
ett parti här i riksdagen. Är det rimligt?</pre><pre>Anf.  3  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill svara ett otvetydigt ja på den
första frågan och nej på den andra frågan som Inger
René ställer. Men jag vill också påpeka att i svaret
ger jag Inger René rätt i den kritik hon framför. Den
översyn som gjordes, och som Inger René hänvisar
till, kom med sina förslag. De var ute på remiss. Jag
säger här i svaret att förslagen i betänkandet inte
återspeglar den utveckling som har varit i samhället.
Det är inte relevant. Jag säger också att den översyn
som jag hoppas att vi kan göra nu relativt snabbt ska
utgå från att det är kvinnors sätt att organisera sig
som stödet ska handla om och inte en speciell form av
organisation. På det viset har Inger René rätt i sin
kritik.
Jag nämner också i slutet på svaret att jag tycker
att det är mycket rimligt att man tittar på hur förut-
sättningarna ska vara för att nätverk, som moderat-
kvinnorna har valt att organisera sig i, paraplyorgani-
sationer eller andra former, till exempel mer regionala
nätverk som jag har noterat att många unga kvinnor
har valt att organisera sig i, självklart ska hanteras på
samma sätt och ha samma förutsättningar.
Jag tycker Inger Renés kritik har varit riktig. Nu
är det dags att inte bara utreda utan också se på hur vi
ska förändra stödet till kvinnoorganisationerna så att
stödet avspeglar hur kvinnor själva har valt att orga-
nisera sig och inte hur samhället en gång tyckte att
kvinnor borde organisera sig.</pre><pre>Anf.  4  INGER RENÉ (m):
Herr talman! Det är klart, statsrådet, att det är
härligt att ha rätt. Det vore ännu roligare att få rätt, så
att de här förändringarna äntligen någon gång kunde
träda i kraft. Det är ju faktiskt så att vi under alla
dessa år har fått minska på den mycket avancerade
ledarskapsutbildning som vi har för många kvinnor,
en ledarskapsutbildning som också har avsatt resultat.
Moderatkvinnor är i större utsträckning än vad vår
numerär egentligen visar företrädda på höga kommu-
nala och landstingskommunala poster i dag. Jag är
ganska övertygad om att det beror på den utbildning
som vi har bedrivit under många år, faktiskt ända
sedan Britt Mogårds tid någon gång på 70-talet.
Det har gett frukt, men nu får vi därför att vi inte
har tillräckligt med pengar säga nej till sådana som
knackar på dörren och vill få den här utbildningen.
Jag tycker att det är väldigt trist. Moderata kvinnor
som verkar för jämställdhet borde vara lika mycket
värda som kvinnor i andra partier som verkar för
jämställdhet.
Ibland när jag är riktigt desperat känner jag nästan
att vi skulle behöva gå tillbaka till den gamla organi-
sationsformen för att kunna fortsätta att utbilda kvin-
nor och arbeta för dessa frågor i den utsträckning som
vi vill. Jag tycker dock att det skulle vara ett nederlag
inte bara för oss moderater utan för alla partier här i
riksdagen om vi skulle behöva ändra det sätt som vi
organiserar oss på för att klara den utbildning och det
jämställdhetsarbete som vi faktiskt vill ha.
Ulrica Messing uttalade 1998 i en liknande debatt
som denna att det är viktigt att stärka kvinnors ställ-
ning i samhället i syfte att nå jämställdhet mellan
kvinnor och män och att man ska pröva det sätt som
man arbetar på mot den samhällsutveckling som har
skett sedan 1982, när bidragen infördes.
Jag vet inte om statsrådet känner till hur moderat-
kvinnorna arbetar, men jag kan nämna att vi har egna
beslutsorgan i form av ett nationellt råd och en natio-
nell styrelse och att vi i varje län har länsansvariga.
Man bedriver arbetet som det passar just den grupp
av kvinnor som är aktiva på det aktuella stället, i
nätverk eller projektgrupper eller i andra typer av
föreningsarbete.
Jag tror att det mest synliga arbete som vi bedriver
är just ledarskapsarbetet, som har fört fram många
kvalificerade kvinnor. För den grupp av moderat-
kvinnor som sitter här i riksdagen i dag skulle en lite
slarvig gissning kunna vara att åtminstone två tredje-
delar har genomgått denna ledarskapsutbildning, som
pågår under två och ett halvt år.
Jag har en fråga till statsrådet. Vi har nu väntat
länge på att det ska bli en någorlunda normal rättvisa
när det gäller de här förhållandena. Ska vi verkligen
behöva återgå till vad vi betraktar som en gammal-
dags organisationsform därför att regeringen slirar
och drar ut på den här frågan på ett sätt som jag tyck-
er är trist?</pre><pre>Anf.  5  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag tror inte att jag ytterligare behö-
ver uttrycka min grundinställning i frågan. Jag har
betonat att just nätverk är ett bra exempel på en orga-
nisationsform som uppenbarligen passar väldigt
många kvinnor, inte bara kvinnor inom Moderata
samlingspartiet utan också i en mängd andra organi-
sationer. Det är självklart att det stöd som samhället
ger också måste avspegla de former som kvinnor
själva har valt för sitt sätt att organisera sig.
Jag jobbar därför på så fort jag kan. Jag har nu ta-
git initiativ till den översyn som direkt ska handla till
exempel om formen nätverk. Jag vill till Inger René
säga att detta väl är en fråga om att hålla ut. Min
ambition är mycket tydlig: Det här ska gå så pass
snabbt att vi nästa vår har en proposition på riksda-
gens bord med förslag till konkreta ändringar, som
riksdagen sedan förhoppningsvis röstar ja till.</pre><pre>Anf.  6  INGER RENÉ (m):
Herr talman! Mona Sahlin sade i sin förra replik
att jag hade rätt, och jag sade att jag gärna också ville
få rätt. Vi brukar alltid säga att demokrati tar tid, och
det gör den, men det brukar vara därför att man inte
är ense i en fråga och därför att den ska gå ut på re-
miss till alla möjliga intressenter. I den här frågan är
vi ense. Frågan har varit ute på remiss. Ska den behö-
va ta all denna tid i anspråk?
Moderatkvinnorna fick ett löfte i mitten på 90-
talet, när vi gjorde omorganisationen. Regeringen
gjorde 1999 en utredning som bereddes på sedvanligt
sätt. Nu ska vi få en ny översyn, och vi får se vad den
för med sig. Det är väl inte så egendomligt att det
börjar kännas som bortförklaringar. De vackra orden
om att man förstår känns som ett hån när vi i dag får
skära och återigen skära i angelägna verksamheter
som vi hade klarat om regeringen för åtta till nio år
sedan hade stått fast vid det muntliga löfte som vi
fick.
Det är väl inte så konstigt att vi känner oss både
lurade och bedragna. Men jag får väl ha förtröstan ett
slag till och hoppas att statsrådet och jag inte ska
behöva mötas i en debatt också nästa år om samma
fråga utan att det faktiskt har hänt någonting verkligt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>3 §  Svar på interpellation 2002/03:181 om EU
och bostadsstödet</pre><pre>Anf.  7  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har
frågat mig vilka åtgärder inom mitt beredningsområ-
de jag avser vidta dels för att i framtiden undvika att
regeringen lägger förslag till riksdagen som strider
mot EG-rätten, dels för att Sverige inte ska utge stat-
ligt stöd och statliga subventioner som strider mot
EG-rätten.
Frågan ställs mot bakgrund av en skrivelse från
Europeiska kommissionen med anledning av ett kla-
gomål angående regeringens förslag om stöd till om-
strukturering av kommunala bostadsföretag, ett för-
slag som för övrigt vid det här laget har resulterat i en
ny myndighet; Statens bostadsnämnd.
När regeringen lade förslaget gjorde vi bedöm-
ningen att denna åtgärd, liksom övriga delar av den
svenska sociala bostadspolitiken, inte omfattas av
EG:s konkurrens- och statsstödsregler. Följaktligen
anmäldes inte heller förslaget till EU-kommissionen.
I regeringens svar på kommissionens skrivelse har
vi redogjort för dessa bedömningar. En viktig ut-
gångspunkt är bostadens grundläggande betydelse
och särdrag, som motiverar både dess grundlagsfästa
särställning i svensk lagstiftning och statliga inter-
ventioner på bostadsmarknaden.
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen,
och de kommunala bostadsföretagens viktiga uppgift
i det sammanhanget, motiverar statliga ingripanden i
ljuset av de kraftiga regionala obalanserna i Sverige
med åtföljande problem med tomma lägenheter.
Regeringen bedömer vidare att åtgärderna, av fle-
ra olika skäl, tekniskt sett inte uppfyller kriterierna
för vad som utgör statstöd. Den svenska regeringens
principiella uppfattning är sammanfattningsvis att
medlemsländernas bostadspolitik ligger inom respek-
tive lands ansvarsområde och att dessa bostadspoli-
tiska åtgärder inte strider mot EG-fördraget.
Regeringen förbereder som bekant även ett för-
slag om särskilt investeringsstöd till byggande av
vissa hyresbostäder. För att undvika att det ska finnas
minsta tveksamhet kring detta stöds tillåtlighet har
regeringen anmält de åtgärderna till EU-
kommissionen, trots att vi i grunden gör samma be-
dömning som när det gäller det statliga stödet till
omstrukturering av kommunala bostadsföretag.</pre><pre>Anf.  8  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Jag får tacka för det väldigt defensi-
va svar som jag fått. Det är ganska exakt ett år sedan
riksdagen tog beslutet att inrätta Statens bostads-
nämnd, som gör det möjligt att ge bidrag till kommu-
ner som har problem med sina bostadsföretag. Det
står dock i propositionen att det också finns möjlig-
heter att ge direkt bidrag till bostadsföretagen. Riks-
dagen fattade sedan också beslut härom. Jag kan
direkt säga att Moderaterna inte var med på detta.
Man kan förstå att det då någonstans blir en kon-
kurrenssnedvridning. Ett kommunalt bostadsföretag
som har problem och som får ta bort en del av sitt
bostadsbestånd ligger faktiskt bättre till än ett privat
företag som måste har kvar hela sitt bostadsbestånd.
Vi vet samtidigt att det finns ganska mycket utländskt
ägande på den privata sidan när det gäller bostäder
här i Sverige. De äger kanske inte bostäderna helt,
men de är delägare i olika bostadsföretag som finns i
Sverige. Det är märkligt att regeringen inte anmälde
att man skulle göra detta till EU, eftersom det har
både med statsstödsregler och med konkurrensregler
att göra.
När jag läser svaret tycker jag att hela argumente-
ringen för varför regeringen inte gjorde något för ett
år sedan har fallit. Det står, som statsrådet själv läste
upp, att när regeringen lade förslaget gjorde man den
bedömningen att det här var något som medlemssta-
terna sköter själva. Det var det statsrådet sammanfat-
tade med. Ändå slutar det med att man anmäler det
nya stödet som ska komma till EU-kommissionen. Då
har ju all argumentering fallit för varför man inte
gjorde det förra gången. Om man var så säker på att
medlemsstaterna själv sköter sin bostadspolitik så
behöver man ju inte anmäla det den här gången hel-
ler. Jag tror inte att regeringen är så helt övertygad
om att man gjorde rätt förra gången. Det är ju bra att
man skickar iväg det nu.
Egentligen skulle jag vilja höra argumenteringen
för varför det inte är något statsstöd. Har det inte med
konkurrens att göra? Är det inte konkurrenssnedvri-
dande att kommunala bostadsföretag kan bli befriade
från betungande delar av sitt bostadsbestånd medan
privata företag inte kan bli det? Är inte det ett stats-
stöd till en väldigt liten del av en marknad? De frå-
gorna skulle jag faktiskt vilja få svar på av statsrådet.
Jag kan till slut konstatera att på något sätt har väl
statsrådet kanske krupit till korset och erkänt att det
är statsstöd och konkurrenssnedvridande.</pre><pre>Anf.  9  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Man kan ha olika uppfattningar om
det här är ett defensivt eller offensivt svar. För mig är
det ett offensivt svar. Genom de åtgärder som vi har
vidtagit för att hantera problemet med kommunernas
tomma lägenheter tar vi ett statligt ekonomiskt an-
svar. Vi betraktar inte det som en fråga som rör EG-
rätten.
Statens bostadsnämnd och de åtgärder som riks-
dagen i fjor fattade beslut om är ju en fortsättning på
det arbete som vi har bedrivit under ett antal år ge-
nom Bostadsdelegationen. Genom Bostadsdelegatio-
nen har vi gett ett stöd på drygt 2 miljarder kronor för
att kunna hantera problemet i kommuner med många
tomma lägenheter i sina allmännyttiga företag.
Nu vet jag ju att Moderaterna har ställt sig vid si-
dan av det stödet och sagt att staten inte ska gå in och
ta något ansvar för den ekonomiska situation som
många kommuner har hamnat i till följd av de tomma
lägenheterna, utan det är upp till kommunerna att
hantera problematiken på egen hand. För mig är det
självklart att staten hjälper kommuner som har ham-
nat i en utsatt situation på grund av befolknings-
minskningar och den regionala obalans som ju har
vuxit fram i Sverige. Det är väldigt naturligt att staten
går in och tar ett ekonomiskt ansvar och stöder kom-
munerna i deras roll som ägare av kommunala bo-
stadsbolag.
Jag ser detta också som en viktig åtgärd för att
skapa balans på de lokala bostadsmarknaderna. Jag
tror att de privata fastighetsägarna, som genom sina
organisationer anmält det här till EU-kommissionen,
har begått ett väldigt stort misstag. Om man hade
tänkt efter hade man kanske kommit till en annan
slutsats. Genom de här åtgärderna åstadkommer vi en
balans på den lokala bostadsmarknaden som natur-
ligtvis också i sin förlängning gynnar de privata fas-
tighetsägarna.
Jag vill understryka än en gång att det stöd som
staten ger, det ger vi till kommunerna i deras egen-
skap av ägare av kommunala bostadsbolag, och det är
ett stöd som är nödvändigt för att den övriga kommu-
nala verksamheten inom vård, skola och omsorg inte
ska drabbas genom de åtaganden som kommunen har
gentemot sina kommunala bostadsföretag och genom
problemet med de tomma lägenheterna.
Sammanfattningsvis: Regeringen gör ingen annan
bedömning i dag än vad vi gjorde när vi lade fram
förslaget till riksdagen om att inrätta Statens bostads-
nämnd och ge Statens bostadsnämnd de verktyg som
de har fått för att kunna hjälpa kommuner i en utsatt
situation.</pre><pre>Anf.  10  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Statsrådet använde större delen av
sin tid till att argumentera för varför kommuner ska få
hjälp när de har problem med sina bostadsföretag.
Det är egentligen inte det min fråga handlar om. Min
fråga handlar om ifall regeringen har handlat rätt när
man inte anmälde det här till EU-kommissionen. Det
är det min fråga handlar om.
Som en parentes ska jag tala om att statsrådet har
fel när han säger att Moderaterna inte vill hjälpa
kommuner som har ekonomiska problem. Vi har
fördelat pengarna just för att hjälpa kommuner som
har ekonomiska problem. Men om man läser i propo-
sitionen som sedan också låg till grund för riksdagens
beslut så står det klart och tydligt att man kan ge
bidrag direkt till bostadsföretagen. Det står så. Man
kan läsa sida upp och sida ned om detta. Jag tror inte
att jag behöver citera det. Det borde statsrådet själv
känna till. Det står att man kan göra det, och det är en
helt annan sak, därför att då snedvrider man faktiskt
konkurrensen. Det här kan inte något privat bostads-
företag åtnjuta. Dessutom är bostadsmarknaden inte
bara en angelägenhet för Sverige eftersom det finns
utländskt ägande i bostadsföretagen, och det är något
som regeringen totalt har missat.
Det sägs också på flera ställen att de bostäder som
man tar bort från marknaden inte ska användas som
bostäder igen. Så är det inte. Jag har exempel från
Klippan, Ljungbyhed, där man har sålt det som man
har fått hjälp att ta bort från det kommunala bostads-
företaget till danskar för att de ska använda det till att
bo i. Då är det ju fortfarande kvar på marknaden, och
det är en väldigt illojal konkurrens. Det är mycket
anmärkningsvärt, vill jag säga, att det går till på det
här sättet.
Om nu statsrådet och regeringen var så övertyga-
de om att man gjorde rätt förra gången: Varför an-
mäla det den här gången? Statsrådet hör ju att han
pratar emot sig själv. Om ni var så övertygade behöv-
de ni väl inte göra det den här gången heller? Själv-
fallet skulle ni ha gjort det redan förra gången, och
det är bra att ni gör det den här gången.</pre><pre>Anf.  11  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag vill än en gång konstatera att
Moderaterna inte har velat bidra till att hjälpa kom-
muner i en utsatt situation. Ni avslog de insatser som
vi gjorde via Bostadsdelegationen. Ni var också star-
ka motståndare till inrättandet av Statens bostads-
nämnd. Jag ska inte vidga den här debatten till att
handla om Moderaternas uppfattning om det allmän-
na generella stödet till kommunsektorn, annars skulle
det också kunna föranleda en lång diskussion om hur
Moderaterna ser på kommunernas handlingsutrymme
framöver.
De avtal som har ingåtts genom dåvarande Statens
bostadsdelegation - det nämndes några exempel här,
till exempel Klippan - har Statens bostadsnämnd i
dag i uppdrag att följa. Är det så att kommunerna
bryter mot de ingångna avtalen så finns det också
förpliktelser och möjligheter i avtalen att kräva åter-
betalning av pengar eller andra åtgärder för att rätta
till förhållandena. Det är Statens bostadsnämnd som
har den uppgiften.
Jag vill också, herr talman, kommentera det som
Marietta tar upp om att vi, när det gäller det särskilda
investeringsstödet har anmält ärendet till EU-
kommissionen. Ja, vi gjorde det, inte för att det var
den minsta tveksamhet i vår bedömning utan för att
undanröja varje osäkerhet som kan uppstå på mark-
naden mot bakgrund av att Fastighetsägarföreningen
har medverkat till att anmäla det tidigare ärendet. Det
är för att inte skapa osäkerhet på marknaden. Vår
bedömning är alldeles entydig: Det investeringsstöd
som vi nu avser att genomföra och som vi kommer att
presentera för riksdagen före den 20 mars står på intet
sätt i strid med EG-fördraget.</pre><pre>Anf.  12  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Jag förstår att statsrådet gärna vill
diskutera andra saker än vad det här verkligen handlar
om.
Brevet som kom från Europeiska kommissionen
till regeringen säger ju ganska entydigt att verksam-
het på bostadsuthyrningsmarknaden omfattar olika
artiklar i EG-fördraget om kontrollregler avseende
statligt stöd. Man påtalar också att man måste föran-
mäla detta och också att det har med konkurrensen att
göra. Ändå bortser statsrådet här från att det finns ett
konkurrensförhållande mellan de kommunalt ägda
bostadsföretagen och de privat ägda bostadsföretagen
i kommunerna och att man har satt det ur spel genom
att ge stöd till de kommunala bostadsföretagen. Det
tycker jag är väldigt allvarligt.
Statsrådet säger att Statens bostadsnämnd har
möjlighet att vidta någon form av åtgärder, sanktio-
ner, mot kommuner som inte lever upp till det avtal
man har träffat. Vi besökte Statens bostadsnämnd för
inte så länge sedan. Jag fick då inte intrycket att man
hade några sanktionsmöjligheter. De tyckte inte själ-
va att de hade några tänder så att de kunde göra nå-
gonting. Statsrådet kanske vet bättre än dem. Jag
kände att de inte kunde göra någonting egentligen.
Jag kan bara konstatera att statsrådet inte verkar
vara beredd att göra någonting åt det förhållande som
redan råder. Jag tänkte att statsrådet skulle ha sagt att
man skulle se över frågan så att stödet inte blir kon-
kurrenssnedvridande och att det följer EU:s stats-
stödsregler. Men det svaret har jag absolut inte fått.
Det enda positiva besked jag har fått är att man i
kommande förslag anmäler detta till EU-
kommissionen så att kommissionen får en chans att
titta på det. Det är ett erkännande av att man har gjort
fel redan för ett år sedan. Det är att krypa till korset.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>4 §  Svar på interpellation 2002/03:189 om
markpriser och statens agerande</pre><pre>Anf.  13  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Nina Lundström har frågat mig vad
jag avser vidta för åtgärder för att staten i egenskap
av markägare ska erbjuda billig mark till bostadsbyg-
gande i enlighet med de krav som jag har ställt på
kommunerna i tillväxtregioner samt om jag avser
vidta åtgärder för att ändra ägardirektiven för Civitas
Holding AB och dotterbolaget Vasakronan.
Det är bra att bostadsfrågorna i sina olika skepna-
der skapar ett så stort intresse och engagemang runt
om i landet. Bostadsfrågorna har kommit i fokus de
senaste åren och det är min uppfattning att det är en
av de viktigaste frågorna på den politiska agendan
just nu. Regeringen agerar på många olika sätt för att
skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande av
främst hyresrätter som kan efterfrågas av bredare
befolkningsgrupper, inte minst ungdomar.
Regeringen arbetar aktivt för att råda bot på den
brist på byggbar mark som råder i tillväxtregionerna.
En arbetsgrupp i Regeringskansliet har gjort en in-
ventering av mark i Stockholms län, ägd av statliga
bolag och myndigheter, som skulle kunna göras till-
gänglig för bostadsbebyggelse.
En ny modern stadsdel med bostäder och arbets-
platser avses bli uppförd på den mark som innehas av
Vasallen AB på gamla Tullinge flygplats i Botkyrka
kommun. Vid kontakter med kommunen har fram-
kommit att ambitionen är att det på området ska upp-
föras en varierad och blandad bebyggelse med såväl
egnahem som bostadsrätter och hyresrätter. En sådan
inriktning ligger väl i linje med regeringens bostads-
politiska ambitioner.
Landshövdingen i Stockholms län har fått ett upp-
drag rörande ökat bostadsbyggande i Stockholms län.
Som en del i uppdraget gäller att landshövdingen ska
undersöka möjligheterna för kommunerna att förvär-
va statlig mark för bostadsbyggande. Landshövdingen
ska se över statliga markinnehav samt även vissa
statliga bolags innehav, exempelvis Vasallen AB och
Jernhusen AB, och medverka till att överenskommel-
ser träffas om försäljning av marken för bostadsän-
damål. Uppdraget kommer att redovisas till regering-
en under mars månad.
Den brist på byggbar mark som finns i tillväxtre-
gionerna har sin förklaring i att under en lång följd av
år har de stora rikstäckande byggentreprenadföreta-
gen metodiskt förvärvat mark i attraktiva lägen i
landets större tillväxtcentra. Enligt Byggkommissio-
nen innehar de fyra största byggföretagen i dag
byggrätter för mer än 60 000 lägenheter runt om i
landet. Marken, som ofta förvärvats till höga priser,
används för att i egenutvecklade projekt producera
bostadsrätter och sedan sälja dessa till en bostads-
rättsförening, som även den bildats av byggföretaget.
Priserna på de färdiga bostadsrätterna bestäms av
bostadsrättsmarknaden och har ofta hamnat på nivåer
som vida överstiger produktionskostnaderna. Följden
har blivit att såväl markpriserna som byggpriserna
drivs upp.
Jag vill betona att det är kommunerna som genom
sitt planmonopol har ansvaret för markanvändningen
i respektive kommun. Genom ett strategiskt markin-
nehav, en aktiv markpolitik med bland annat markan-
visningar och exploateringsavtal och en god planbe-
redskap kan kommunerna påverka upplåtelseform
och utformning av bebyggelsen. Självklart ska de
statliga bolagen medverka till att de kommunala pla-
nintentionerna uppnås. Motsvarande ansvar åligger
även andra markinnehavare för att medverka till ett
ökat bostadsbyggande.</pre><pre>Anf.  14  NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för det
svar jag har fått av statsrådet Lövdén på min inter-
pellation angående markpriser och statens agerande,
men jag är inte helt nöjd med svaret.
Frågorna som jag har ställt i interpellationen och
som jag gärna vill ha svar på är:
1.      Avser statsrådet vidta åtgärder för att staten i
egenskap av markägare ska erbjuda billig mark till
bostadsbyggande i enlighet med de krav som
statsrådet har ställt på kommuner i tillväxtregio-
ner?
2.      Avser statsrådet vidta åtgärder för att ändra ägar-
direktiven för Civitas Holding AB och dotterbola-
get Vasakronan?
Skälet till mina frågor är det faktum att statsrådet
Lövdén kritiserat kommuner för deras prissättning av
mark. Markpriset anses enligt statsrådet vara skälet
till orimliga produktionskostnader. Samtidigt agerar
staten i en annan riktning i egenskap av markägare.
Jag delar inte statsrådets uppfattning att markpri-
set är den faktor som förklarar varför det är dyrt att
bygga och bo i Sverige. Visst är markpriset en faktor
som måste beaktas. Men det finns fler orsaker till att
exempelvis produktionskostnaden ökat med 65 %
under åren 1994-2001. Kostnaden för byggandet och
boendet påverkas även av faktorer som bristande
konkurrens, besvärliga, omständliga planprocesser,
dyrt byggmaterial, exploateringskostnader, tillämp-
ning av upphandlingsregelverk, otillräcklig utveck-
ling av nya byggmetoder, dyra åtgärder på grund av
byggfel, byggfusk samt skatter på byggande och
boende.
Kommunernas prissättning av mark påverkas en-
ligt min egen erfarenhet av många faktorer. Man tar
inte ut maximalt betalt för att straffa kommande bo-
ende. Ett svårt ekonomiskt läge kan, otvetydigt, på-
verka prissättningen. Ett exempel är min egen hem-
kommun. Det finns också exempel på det omvända.
Det kritiseras då från socialdemokratiskt håll. Som
exempel på det omvända kan nämnas Stockholms
prissättning av tomträtterna som villaägare erbjöds att
friköpa.
Självfallet ska prissättningen beaktas. Jag menar
att de frågor som jag har ställt till statsrådet är högst
intressanta. Statsrådet ser det som självklart att kom-
muner ska erbjuda billig mark. Men bör det då inte
rimligen vara så att även staten agerar i denna rikt-
ning?
Enligt ägardirektivet för bland annat Civitas Hol-
ding och Vasakronan, som äger mycket mark, ska
bolagen oavsett vilken affär det gäller agera på mark-
nadsmässiga villkor och med största möjliga ekono-
miska utbyte för ägaren staten. Inga avsteg har gjorts
från denna princip, enligt uppgifter.
Jag hoppas få svar på de frågor jag har ställt i in-
terpellationen: Avser statsrådet Lövdén vidta åtgärder
för att staten ska erbjuda billig mark till bostadsbyg-
gande i enlighet med de krav som man ställer på
kommunerna? Avser statsrådet vidta åtgärder för att i
så fall revidera ägardirektiven för berörda bolag för
att uppnå målet om att erbjuda billig mark för bo-
stadsbyggande?</pre><pre>Anf.  15  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag delar Nina Lundströms uppfatt-
ning att det inte enbart är markpriserna som har bety-
delse för de stegrade produktionskostnaderna som vi
har sett under den senaste 8-10-årsperioden. Det
finns en mängd andra faktorer. Jag tror att nyckelfrå-
gan är konkurrensen på marknaden. Den är i dag
bristfällig. Många av de mindre och medelstora aktö-
rerna slogs ut under fastighetskrisen i mitten på 90-
talet. Därom har vi inga delade meningar.
Markpriserna är en del, en förklaring. Jag nämner
i mitt svar det som har hänt i framför allt tillväxtom-
rådena, i särskilt hög grad i Stockholmsområdet. Där
har de stora byggföretagen köpt på sig stora markin-
nehav ofta till mycket höga priser. Det är ett stort
problem på bostadsmarknaden.
Som jag anger i mitt svar har vi gett Mats Hell-
ström i uppdrag att göra en inventering och föra en
diskussion med de statliga markintressena i Stock-
holmsområdet och kommunerna om vilken mark som
ska kunna friställas för bostadsbyggande och vilken
mark som eventuellt kan säljas till kommunerna.
Ytterst kan kommunerna också påverka prissätt-
ningen på marken. Kommunerna kan genom de pla-
ninstrument som de har, genom exploateringsavtal,
starkt påverka sammansättningen av bebyggelsen och
därmed i förlängningen priset på marken.
När vi fört diskussioner om ett sådant markområ-
de i Stockholmsområdet, nämligen gamla Tullinge
flygplats, har det varit en mycket fruktbar diskussion
mellan det statliga bolaget Vasallen och Botkyrka
kommun om innehållet i den bebyggelse som ska ske
på Tullinge flygplats. Det handlar om en blandad
bebyggelse med både bostadsrätt, hyresrätt och ägan-
derätt. Därmed får markpolitiken ett rejält innehåll
där man i förlängningen också kan påverka prissätt-
ningen på marken genom att via avtal styra vilken
bebyggelse som ska ske på marken.
Om jag ska svara direkt på frågan är jag alltså för
dagen inte beredd att ta initiativ till något ändrat
ägardirektiv. Vi avvaktar nu Mats Hellströms redo-
visning till regeringen, vilken kommer att ske under
mars månad, innan vi tar vidare ställning till hur sta-
ten kan bidra till ett ökat bostadsbyggande i Stock-
holmsregionen.</pre><pre>Anf.  16  NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag tycker att en del av de faktorer
som statsrådet Lövdén beskriver här är väldigt intres-
santa. Det jag efterlyser är strategin för det statliga
markinnehavet.
Visserligen kan man ta fram markinnehavet - och
det är väl lovvärt att landshövdingen i Stockholms län
har att se över markinnehavet i länet - men det statli-
ga markinnehavet finns ju över hela landet, också i
flera tillväxtregioner. Det finns i Lund, Malmö, Göte-
borg, Växjö, och genom Norrporten i kommuner som
Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Örebro, Karlstad,
Jönköping och Kristianstad. Det är alltså inte bara en
fråga för Stockholms län.
En följdfråga utifrån det som statsrådet Lövdén
säger blir hur staten agerat för att uppnå konkurren-
sen. Är det rimligt att staten lierar sig med byggjättar
i utvecklingsbolag? Det är en oerhört viktig fråga
föranledd av det som statsrådet anför.
Men vad är strategin? Om man anser att markpris-
sättningen är en viktig strategisk fråga, och att kom-
munerna ska ta ansvar för den, är det då inte rimligt
att staten i egenskap av mycket stor markägare tar
ansvar? Jag kan nämna att i Västerjärva och Sundby-
berg i Stockholms län har man mark som motsvarar
en exploatering på 550 000 m² kontor och bostäder.
Man är alltså en exceptionellt viktig aktör på markna-
den.
Om det är rimligt och viktigt att avkräva ansvar av
kommuner, vilket ansvar bör då inte staten själv ta?
Det är en oerhört viktig fråga.
Enligt de ägardirektiv som Civitas Holding och
Vasakronan har kan de inte agera på något annat sätt
än genom att sträva efter högsta möjliga avkastning.
Det är klart uttalat i de ägardirektiv som finns. Detta
leder därför till en följdfråga: Om man anser att staten
ska bidra till billig mark för boende, hur ska man då
göra med ägardirektiven eftersom de står i motsats till
det som finns i dag?
Det här upplever jag att statsrådet inte riktigt vill
svara på. Vad vill man från staten med det strategiska
markinnehavet? Jag menar att det inte räcker med att
påtala att landshövdingen i Stockholms län har ett
uppdrag. Vad vill man med resten av Sverige?</pre><pre>Anf.  17  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag åberopade i mitt svar de instru-
ment som kommunen har för att påverka exploate-
ringen av ett visst markområde. Jag underströk det
och vill än en gång läsa innantill från mitt skriftliga
svar: "Självklart skall de statliga bolagen medverka
till att de kommunala planintentionerna uppnås". När
det gäller Tullinge flygplats är vi på god väg att göra
det - samarbetet där är mycket fruktbart. Det gäller
självklart också övriga statliga bolag.
Sedan är det inte alldeles enkelt att säga att staten
vid varje tillfälle ska svara för den billiga marken.
Om en kommun säljer ut sin mark till högstbjudande
blir det ganska orimligt om staten då skulle gå in och
sälja sin mark väsentligt under den markförsäljning
som kommunen har gjort. Det kan ju vara två mark-
områden som ligger bredvid varandra. Det är alltså
inte en alldeles enkel problematik.
Att staten ska bidra till att befria markområden
som kan frigöras till bostadsbebyggande och se till att
det sker ett fruktbart samarbete med kommunerna och
deras intentioner för bebyggelsen är ganska uppenbart
och klart.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att
regeringen inte avser att utfärda några nya ägardirek-
tiv. Riksdagen har ställt sig bakom de riktlinjer som
gäller för de statliga bolagen. Men vi ska naturligtvis,
bland annat mot bakgrund av det uppdrag som Mats
Hellström har och som han kommer att redovisa un-
der mars månad, se till att den statliga marken kan
användas för bostadsbebyggelse enligt de intentioner
som kommunerna har i sina planärenden.</pre><pre>Anf.  18  NINA LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Då infinner sig frågan: Är det inte
så, utifrån det som statsrådet Lövdén säger, att staten
genom att som stor aktör sälja till marknadsmässiga
priser också bidrar till att driva upp markpriserna?
Man har alltså ett strategiskt markinnehav.
Bolagen ska inte klandras, de agerar helt utifrån
de ägardirektiv som finns, och gör det vällovligt. Man
kan konstatera att utdelningen inte minst för Va-
sakronan, enligt bland annat de årsredovisningar som
finns, uppgår till 3,4 miljarder mellan åren 1994 och
2001. Det innebär en totalavkastning under dessa år
på 230 %. I enlighet med de ägardirektiv man har
agerar man helt följdriktigt utifrån dem. Det här gör
att det känns mycket märkligt när statsrådet säger att
staten ska bidra med billig mark. I så fall måste man
också vidta åtgärder vad gäller ägardirektiven.
Jag delar uppfattningen att man någonstans måste
ha en samsyn. Precis som att kommunerna ska sätta
pris på marken utifrån de förutsättningar som finns så
ska självfallet staten också göra det. Det som jag har
reagerat mot är den inkonsekventa hållningen när det
gäller hur statsrådet har uttalat sig kring kommuner-
nas markinnehav kontra det som sedan sker med det
statliga markinnehavet.
Det är ett bostadspolitiskt drama som utspelar sig.
Min fråga är fortfarande: Är det inte så, eftersom
markpriserna blivit en del av det bostadspolitiska
dramat, att staten själv blir en bov i dramat genom att
driva upp markpriserna?</pre><pre>Anf.  19  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det är inte staten som har drivit upp
markpriserna i Stockholm under de senaste åren. Det
som har drivit upp markpriserna är den omfattande
försäljningen av mark som har skett från framför allt
kommunernas sida i Stockholm till högstbjudande på
marknaden. Man har etablerat en prisnivå i attraktiva
lägen som är väldigt hög.
Jag har noterat att det finns en annan politisk vilja
med nuvarande majoriteter, bland annat i Stockholms
stadshus, och det kommer säkert att till en del dämpa
prisbilden framöver. Vi kan också se att flera av de
stora byggentreprenörerna på marknaden som har
köpt mark kanske har köpt den för dyrt. Det är lite
grann anledningen till trögheten i dag när det gäller
bostadsrättsbyggandet i Stockholms län.
Än en gång: Staten ska naturligtvis bidra med den
mark som vi kan undvara för bostadsbebyggande, och
statens markinnehav ska också följa de planintentio-
ner som kommunerna har både i Stockholmsregionen
och i andra delar av landet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 2002/03:157 om poli-
sens resurser</pre><pre>Anf.  20  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Lena Ek har ställt fem frågor till mig
om polisens resurser. Frågorna är ställda mot bak-
grund av att Rikspolisstyrelsen föreslagit att lägga
ned sjöpolisverksamheten i sex av de åtta län som i
dag har polisbåtar.
Först har Lena Ek frågat mig vilka åtgärder jag
avser att vidta för att förhindra att privatpersoner utan
krisutbildning anlitas per timtaxa för utrycknings-
verksamhet, där statlig våldsanvändning kan komma
att behövas på grund av befarad eller inträffad brotts-
lighet.
Hon har därefter frågat mig vilka åtgärder jag av-
ser att vidta för att åstadkomma en synlig och närva-
rande polis för alla, samt vilka åtgärder jag avser att
vidta för att vissa områden i Sverige inte ska kunna
förklaras som polisbefriade områden.
Vidare har hon frågat mig vilka åtgärder jag avser
att vidta så att alla brott, oavsett var i Sverige de rap-
porteras, undersöks och beivras. Slutligen har hon
frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att
krisplaneringen runt kärnkraftsanläggningar belägna
vid kusten förändras vid en eventuell indragning av
sjöpolisen.
Först och främst vill jag betona att det är Rikspo-
lisstyrelsen som fördelar polisens resurser till polis-
myndigheterna och till vissa centrala verksamheter
inom polisen. Regeringen sätter upp de övergripande
målen för verksamheten, men det är myndigheterna
som avgör var pengarna gör mest nytta. Detta är en
central princip i regeringens styrning av statliga myn-
digheter.
När det gäller sjöpolisen vet jag att verksamheten
har varit föremål för flera utvärderingar de senaste
åren, varav en redovisats genom den promemoria från
Rikspolisstyrelsen som Lena Ek nämner i sin inter-
pellation. I promemorian framgår att det endast är vid
polismyndigheterna i Stockholm och Västra Götaland
som behovet av särskilda sjöpolisenheter kan motive-
ras. Vid övriga sex polismyndigheter som i dag har
sjöpolis anser RPS och de flesta berörda polismyn-
digheterna att resurserna kan användas mer effektivt i
land.
Man ska ha i åtanke att detta endast är ett förslag.
Något beslut är ännu inte fattat. Förslaget har nyligen
remissbehandlats och bereds nu inom Rikspolisstyrel-
sen.
Rent allmänt tycker jag att det är bra att RPS un-
dersöker olika sätt att rationalisera polisverksamhe-
ten. Polisen har, liksom andra offentliga verksamhe-
ter, begränsade resurser, och då måste alla verksam-
hetsgrenar prövas förutsättningslöst mot varandra för
att uppnå största möjliga effektivitet. Det är precis
vad man har gjort i fråga om sjöpolisen.
Flera av Lena Eks frågor rör den polisiära närva-
ron i glest befolkade delar av landet. Här håller jag
med om att det är viktigt att polisen ges tillräckliga
resurser för att kunna upprätthålla en godtagbar nivå.
Regeringen satsar därför på polisen genom att öka
utbildningstakten på Polishögskolan så att fler nya
poliser kan tillföras myndigheterna runt om i landet.
Hur dessa resurser sedan ska fördelas på olika myn-
digheter och på olika verksamheter är som sagt en
fråga för RPS och de lokala polismyndigheterna. Min
utgångspunkt är att RPS och polismyndigheterna
själva bäst kan avgöra var resurserna gör mest nytta.
Svaret på Lena Eks sista fråga om sjöpolisens be-
redskapsplanering runt kärnkraftsanläggningar blir
detsamma som ovan. Om sjöpolisen i dess nuvarande
form försvinner från kärnkraftslänen utgår jag ifrån
att RPS löser detta på annat sätt.</pre><pre>Anf.  21  LENA EK (c):
Herr talman, justitieministern och ärade åhörare!
Den här interpellationen handlar om polisens resur-
ser. Den handlar också om de skärgårdsområden som
finns runt våra kuster. I förslaget som nu har gått ut
som remiss från Rikspolisstyrelsen föreslås att man
avskaffar sjöpolisen. Det innebär att det inte kommer
att finnas någon aktivt verkande polis i de skärgårds-
områden som har fast befolkning eller som har en stor
befolkning sommartid om förslaget går igenom.
Hur kan jag säga så? Det kan jag säga därför att
jag vet hur det ser ut i verkligheten. Jag vet vilken tid
det tar att rycka ut från polisstationerna till närmaste
angöringsort och sedan att få tag på en båt och ta sig
ut i skärgården. Man kan inte låna närmaste roddbåt
när man ska på en utryckning. De båtar som i dag
används av sjöpolisen är mycket snabba, mycket
smidiga och mycket grundgående. Det finns ytterst få
sådana båtar i Sverige som de båtar sjöpolisen använ-
der. Det går alltså inte att rekrytera båtar hur som
helst på telefon under en utryckning i bil, där polis-
männen kanske har befunnit sig på tidigare uppdrag
eller på stationen, under den tid de ska åka ut till en
hamn.
Det sägs också från Rikspolisstyrelsen att man ska
ersätta sjöpolisen med Kustbevakningens resurser.
Kustbevakningen mellan Blekinge och Stockholms-
gränsen har två större båtar. Den ena ligger i hamn
medan den andra tjänstgör. Den bevakar hela denna
kuststräcka och ut till Gotlands västra sida. Det är
alltså inte något realistiskt alternativ.
Annat som man anvisar är att tullen ska gripa in.
Tullen har stora besparingskrav på sig just nu. Den
drar ned sin verksamhet och klarar inte den verksam-
het den har.
Man hänvisar till hemvärnet. Vi har regler i Sve-
rige för det. Dels har vi inte något stående hemvärn
hela tiden, dels får vi inte blanda statlig tvångsan-
vändning mellan militär och polis. Det finns skydd
mot det i grundlagen.
Detta förslag är helt sanslöst. Effekten av försla-
get blir att vi för första gången i Sverige i praktiken
skapar polisbefriade områden. Om nu polisen till-
sammans med andra grupper har kunnat hålla nere
antalet brott och jobba förebyggande tror jag inte att
brottsligheten kommer att ligga kvar på en låg nivå
och alla vet att det är polisbefriat område.
Justitieministern inledde sitt svar till mig med att
säga att det är regeringen som ska styra. Jag skulle
också vilja lägga till att regeringen har en kontroll-
funktion. Jag skulle vilja veta hur långa utrycknings-
tider som är acceptabla i justitieministerns värld. Jag
skulle också vilja veta hur få poliser man kan ha per
kvadratkilometer för att det ska vara en vettig funk-
tion i ett rättssamhälle. Jag skulle vilja veta om justi-
tieministern ens har en aning om vilka utryckningsti-
der det kan bli fråga om i de här fallen.</pre><pre>Anf.  22  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Det är angelägna frågor som Lena
Ek tar upp i sin interpellation, justitieministern. Jag
vill vara med och förstärka den oro som uppenbarli-
gen interpellanten känner när hon ställer frågorna om
synlig och närvarande polis, att all brottslighet ska
bekämpas i hela landet, huruvida sjöpolisen ska dras
in, och så vidare. Det är precis som Lena Ek sade.
Även om det är mycket trevligare att ro runt i en eka
när man ska koppla av är det inte ett sätt man ska
använda sig av när man ska rycka ut och försöka att
fånga brottslingar. Det tror jag inte heller att justitie-
ministern tycker.
När jag läser svaret som justitieministern ger till
Lena Ek kan jag bara konstatera precis detsamma
som då jag läste svaret på den interpellation som vi
kommer att behandla lite senare här i dag som är min
egen. Justitieministern skjuter över hela ansvaret på
Rikspolisstyrelsen, som har att fördela resurser. Han
skriver till och med i svaret till Lena Ek i någon fråga
som rör sjöpolisen att ministern utgår ifrån att Riks-
polisstyrelsen löser detta på annat sätt.
Om det är regeringen som har satt de övergripan-
de målen, som ministern också skriver i sitt svar, vill
jag bara ställa några mycket enkla frågor till justitie-
ministern. Det gör jag inte minst mot bakgrund av att
ministern vid ett flertal tillfällen har skrutit om att
polisens budget gick med plus. Det har handlat om
alltifrån 35 miljoner till 150 miljoner.
Om det nu är så att polisens budget går med över-
skott: Är det regeringens mål att budgeten ska gå med
plus? Är det också regeringens mål att hälften av
länets polisstationer i Dalarnas glesbygdsområden
riskerar att läggas ned? Det ger tyvärr ändå bara 4
miljoner, trots att man har ett underskott på 40 miljo-
ner. Vad ska man mer göra, ministern? I Västra Gö-
taland diskuteras nedläggning av minst fem stationer.
I Värmland, Västerbotten, Halland, Kronoberg och
Kalmar diskuteras nedläggningar. Är det detta som
regeringens mål?
Varför anser 54 % av länspolisstyrelseledamöter-
na i landet att polisens arbete med att bekämpa nar-
kotikan fungerar otillfredsställande? Varför anser
19 % av dessa att polisresurserna inte räcker? Varför
är så gott som allt närpolisarbete lagt på is till förmån
för utryckningsarbete? Varför placeras poliser som
sysslat med narkotikaförebyggande arbete bland unga
i stället i utryckningstjänst på grund av brist på poli-
ser?
Varför demonstrerar poliser och allmänhet runt
om i vårt land? Varför skriver tiotusentals människor
på protestlistor mot nedskärningar inom polisen?
Varför sker det, Thomas Bodström? Är det Rikspolis-
styrelsens fördelningsprinciper som det är fel på? Är
det så enkelt att den inte har så mycket att fördela att
det inte räcker? Eller är det regeringens övergripande
mål det är fel på, som också nu leder till att sjöpolisen
dras in?
Detta måste vi få svar på. Annars kan vi inte för-
stå. Och kan vi inte förstå kan vi inte ens räkna med
att allmänheten som är utsatt ska kunna förstå. Justi-
tieministern kan inte avhända sig ansvaret genom att
säga att regeringen enbart sätter upp målen för verk-
samheten. När nu verksamheten ser ut som den gör
måste man ändå få undra hur regeringens mål ser ut.
Nej, Thomas Bodström, det behövs bättre förklaring-
ar till varför polisens verksamhet, trots ett plus, ver-
kar hålla på att avvecklas på så många håll.</pre><pre>Anf.  23  LISELOTT HAGBERG (fp):
Herr talman! Lena Ek har interpellerat i en viktig
och högaktuell fråga. Också jag har tidigare ställt en
skriftlig fråga till justitieministern, och det är därför
jag tar tillfället i akt att delta i interpellationsdebatten.
Den viktigaste brottsavhållande faktorn är risken
att åka fast. Det är ett viktigt skäl för en synlig och
närvarande polis. Polisen är också viktig för att män-
niskor ska känna trygghet och för att upprätthålla ett
rättssäkert samhälle - om det kan vi nog alla vara
överens.
I medierna har vi under senare tid läst om polis-
stationer som läggs ned på alla möjliga olika orter.
Det har varit tal om Dalarna, och nu är det tal om
nedläggning av sjöpolisverksamheten.
Polisen har också centraliserats i många län, det
vill säga att det har tillsatts länskommunikationscent-
raler och inrättats länsmyndigheter. Polisens verk-
samhet centraliseras alltså mer och mer. Från en när-
polis, som vi alla så gärna vill ha, är vi enligt min
uppfattning på väg mot en fjärrpolis.
Det är olyckligt att sjöpolisen nu ska läggas ned i
sex av åtta områden. I det förslag som Rikspolissty-
relsen har lagt fram ska polisen vara kvar i Stockholm
och i Västra Götaland, alltså i storstadsområden.
Besparingen i förslaget handlar om ungefär 2
miljoner kronor, om jag inte minns fel.
I den utredning som ligger till grund för förslaget
finns det andra som ska ta över ansvaret, till exempel
kustbevakning och tull. Lena Ek nämnde det tidigare
här.
Det finns också förslag om att polisen när det
finns behov ska kunna anlita sjötaxi vid utryckning
till exempel. I mitt hemlän finns det inte ens sjötaxi,
så jag vet inte hur det skulle gå till.
När jag ställde frågan om att upprätthålla sjösä-
kerhet och bevaka till exempel hur den sjöfyllerilag
som vi efter långa och många hanteringar fick skulle
efterlevas och övervakas så fick jag svaret: Om nu
Rikspolisstyrelsen fattar beslut i enlighet med den
utredning som är gjord om att lägga ned sjöpolisen så
förutsätter justitieministern att det brottsbekämpande
och brottsförebyggande arbetet kommer att vidtas på
annat sätt och att sjösäkerheten kommer att upprätt-
hållas.
Men jag känner en stor oro för att motsatsen
kommer att ske. Det finns mängder av människor
som är bofasta i kustområden och utmed hela den
kuststräcka där jag själv bor, i Sörmland och Öster-
götland. Där finns det också gott om turister på som-
maren. Det finns även yrkestrafik och så vidare.
Eftersom jag bara har ställt en fråga tidigare och
har många kvar så ska jag passa på att fråga om några
ytterligare saker som jag har funderat över.
I förslaget står det att de två områden som blir
kvar, Stockholm och Västra Götaland, ska serva övri-
ga regioner, som inte får någon sjöpolisverksamhet
kvar. För att det ska vara möjligt ska sjöpolisverk-
samheten förstärkas där. För mig betyder en förstärk-
ning att det behöver tillsättas mer personal. Personal
kostar pengar, och därför undrar jag om det i slutän-
dan blir en så stor besparing.
Om man säger att andra myndigheter, Kustbevak-
ningen och andra, ska ta över ansvaret och om nu inte
polisen ska sköta bevakningen av kusten så vältrar
man ju över kostnaderna på de här andra myndighe-
terna. Det kan väl inte vara meningen att man ska
bolla med statliga medel mellan myndigheter, utan
det viktiga måste vara att man upprätthåller sjösäker-
het och kan tillse att människor känner trygghet och
säkerhet.
Det var också fråga om sjöfyllerilagens översyn.
Det finns en utredning nu som jobbar med att strama
upp den ytterligare. Vem ska då övervaka att den
lagen efterlevs?
Jag har också en sista fråga. Jag undrar om RPS
kommer att kommunicera med regeringen innan
Rikspolisstyrelsen fattar beslut, vilket kommer att ske
den 15 mars om jag har förstått det hela rätt, eller om
det redan är gjort.</pre><pre>Anf.  24  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Frågan är angelägen för oss och för
många andra också. Interpellationen gäller främst
sjöpolisen, och jag kanske måste göra det hela ännu
tydligare: Regeringen har ansvar för de samlade re-
surserna. Rikspolisstyrelsen har ansvar för den här
typen av verksamhet.
Det talas om 2 miljoner kronor. Jag tror att kost-
naden är något högre, men låt oss säga att den är 2
miljoner. Det är alltså en kostnad i polisens samman-
lagda kostnad på 13 500 miljoner kronor. Då kanske
man förstår att det inte enbart är en ekonomisk fråga,
liksom många andra saker som sker inom polisen.
Naturligtvis har polisen liksom alla andra myn-
digheter ett ekonomiskt ansvar för att göra sin verk-
samhet så effektiv som möjligt. Den uppfattningen
tror jag att vi alla delar. Det ska vara på det sättet.
Polisen har ju också förbättrat sina resultat, vilket vi
har fått rapport om nyligen, och strävar hela tiden
efter att utvecklas i den takt som samhället utvecklas
i.
Men det är alltså Rikspolisstyrelsen som skall
fatta beslut om det här. Det är ett självständigt beslut,
och det finns inget beslut fattat ännu. Regeringen
kommer inte att lägga sig i det.
När det gäller det samarbete med Kustbevakning-
en som nämns här så finns det redan i dag ett samar-
bete. Kustbevakningen har möjligtvis några ekor,
men det är inte dem som jag tror att polisens samar-
bete kommer att gälla. Det finns mellan 15 och 20 på
båtar längs den sträcka som nu nämndes.
Men det här är alltså det operativa - själva verk-
samheten. Självfallet har regeringen det övergripande
ansvaret för att det blir ordentligt med resurser. Ni
som är så engagerade i frågan vet också att det har
inneburit att vi har kunnat se stora förbättringar.
Jag vet att ni också känner till att vi nu, 2003, för
tredje året i rad kan se fler och fler poliser komma ut.
Nästa år kommer vi att se ännu fler, och det ökar hela
tiden. Det gör det genom de satsningar som regering-
en har gjort för denna oerhört prioriterade fråga.
Nu kommer budgetförhandlingar att starta inom
kort. Då är det viktigt att vi fortsätter satsningarna på
rättsväsendet. Det känns mycket bra att vi inte i första
hand behöver tänka på stora skattesänkningar i detta
mycket svåra ekonomiska läge som inte bara gäller
Sverige utan hela världen, utan att vi verkligen kan
satsa på viktiga saker som polisen. Vi behöver inte i
första hand tänka på de saker som företrädare för era
partier lovade i valrörelsen och som vi naturligtvis
skulle vara tvungna att hålla oss till. Då hade också
polisen fått spara på ett sätt som inte hade varit bra
för våra medborgare.</pre><pre>Anf.  25  LENA EK (c):
Herr talman! Jag trodde att det var sjöpolisen, och
inte världsläget, som vi skulle diskutera. Men vi kan
gärna ta den debatten. Jag vill också påpeka att man
får skilja mellan de olika partierna som inte är Soci-
aldemokrater och deras budgetförslag. Den debatten
kan vi också ta.
Och försök inte som justitieminister att smita un-
dan ansvaret för styrningen av polisen! Slå inte i dem
som lyssnar att det bara handlar om att transferera
pengar som justitieminister och sedan sitta lugnt på
sin stol medan rikspolisen sköter allting och ingen
kan lägga sig i någonting. Det är inte på det viset,
ärade åhörare! Regeringen utfärdar för varje myndig-
het varje år regleringsbrev där man slår fast principer
för myndighetens verksamhet.
Jag förutsätter att det i nästa års regleringsbrev
ska stå att vi ska ha synlig och närvarande polis i hela
riket och att polisen inte ska överge vissa områden,
vilket blir effekten i det här fallet.
Jag förutsätter att en justitieminister har någon
som helst pejl på hur lång utryckningstid som är an-
ständigt acceptabel. Är den en halvtimme, är det en
timme eller är det två timmar?
Jag förutsätter att landets högsta ledning på det
här området har klart för sig hur det ser ut med rädd-
ningsplanerna runt de kärnkraftsanläggningar som
finns längs hela ostkusten och där det sker transporter
med Sigyn med jämna mellanrum. Vi vet ju alla att
de är föremål för bland annat säkerhetspolisens in-
tresse och kontroll hela tiden, och det finns tydliga
räddningsplaner för vad som ska göras vid hot som vi
alla vet är ytterst närvarande i vår tid - detta år, denna
månad, denna vecka och denna dag.
Här fattar man nu ett beslut där man ska dra un-
dan sjöpolisen, som är en viktig del av säkerhetspla-
neringen, och ersätta den. Eller också ska man hålla
kvar styrkorna i Stockholm, vilket ger en utryck-
ningstid på minst tio timmar till hälften av de anlägg-
ningar som finns på ostkusten. Det är justitieminis-
terns ansvar. Det är därför jag har interpellerat justi-
tieministern. Annars skulle jag ha begärt ett besök på
Rikspolisstyrelsen. Det är inte svårt att diskutera med
dem, men justitieministern får ta sitt ansvar för denna
verksamhet. Det tycker jag verkligen.
I skärgårdarna bara i Sörmland och Östergötland
finns omkring 21 500 öar. I Valdemarsviks kommun,
som jag kommer ifrån, är det bara 8 000 människor
på vintern. Det är inte så många av dem som är bo-
fasta i skärgården. De är rätt laglydiga. Det händer
inte så himla mycket då. En och annan misshandel
kanske det är eller en och annan incident. Det funge-
rar rätt bra. Men på sommaren är det 45 000 personer.
Det finns ett oerhört behov av förebyggande arbete
och av polisiär närvaro.
Vilken annan ort med den ytan och de svåra fram-
komlighetsproblem som det är i skärgården lämnar
polisen? Det finns ingen annan historiskt sett förrän
nu. Det är väl självklart att den som har högsta ansva-
ret och som dessutom har ansvaret för budgeten
1. ska se till att det finns resurser så att det räcker,
2. faktiskt också ska se till att verksamheten kon-
trolleras så att den har en förutsättning att fun-
gera.</pre><pre>Anf.  26  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Det är ändå så, Thomas Bodström,
att om vi i vårt parti gör skattesänkningar så finansie-
rar vi dem. Dessutom har vi i vårt budgetalternativ
därutöver lagt 360 miljoner mer än vad regeringen
har gjort på polisverksamheten. I stället prioriterar
Bodström och regeringen ett överskott på mellan 35
och 150 miljoner, beroende på vem som uttalar sig i
frågan. Min rekommendation är att de pengarna
skulle läggas på sjöpolisen så att vi fick behålla den,
eftersom det ändå inte blev någon större besparing.
Thomas Bodström tar upp att det nu utbildas så
många poliser. Vi vet ju hur den diskussionen och
debatten har varit. Men jag tycker ändå att det är
viktigt att än en gång påminna om att det 2001 bara
blev 32 poliser netto. År 2002 sade Thomas
Bodström att det skulle vara en polis om dagen, men
det blev bara 160 netto. Vi står inför en svår situation.
Vi har en medelålder på ca 50 år hos polisen, och
inom de närmaste fem åren har 15 % av den yrkes-
verksamma kåren försvunnit genom pensionering.
Jag har en rekommendation till Thomas
Bodström. Det allra bästa i dag hade varit om
Bodström i stället för att försöka med den socialde-
mokratiska retoriken hade sagt: Ja, polisen har fått för
lite resurser. Vi är ledsna för det. Vi ska åtgärda det i
vårpropositionen. Människor ska kunna lita på att det
finns poliser och att dessa har tid att förebygga, ingri-
pa och gripa vid brott.
Kan justitieministern säga det tror jag att mycket
skulle vara vunnet, därför att människor i dag förlorar
förtroendet för det slags diskussion som vi ständigt
har. Regeringen säger nej, det behövs inga pengar
under hela perioden tills det ska läggas fram ett nytt
budgetförslag. Då säger regeringen helt plötsligt att
det behövdes lite mer pengar och så skyfflar man på
lite. Det är samma malande period efter period.
Stå för din sak i dag och konstatera som sanning-
en är: Ja, vi måste åtgärda det här. Det är förskräck-
ligt att det ser ut som det gör i polisverksamheten. Jag
ska vara man för att det kommer fram pengar i vår-
propositionen. Det är min rekommendation, Thomas
Bodström.</pre><pre>Anf.  27  LISELOTT HAGBERG (fp):
Herr talman! Jag tänker inte bli långrandig. Rege-
ringen har väl en vilja, som jag har uppfattat det. Det
kan man i alla fall läsa i budgetpropositionen. I bud-
getpropositionen står att regeringens vilja är att ut-
veckla polisen. När jag läser utveckla läser jag inte
avveckla. Men det är precis vad som är fallet när det
gäller sjöpolisen.
Justitieministern säger att Rikspolisstyrelsen är
självständig att fatta beslut. Men det är klart att det
måste vara med regeringens goda minne, att det be-
slut som Rikspolisstyrelsen kommer att fatta stämmer
överens med regeringens vilja. Det kan hända att vi
läser orden olika, men jag uppfattar inte att det här är
att utveckla.
Jag ställde flera frågor, men en fråga gällde kost-
nader. Finns det inte en risk att kostnader vältras över
från polisverksamheten till andra statliga myndighe-
ter? I så fall blir det bara ett bollande med pengar. I
slutändan är det allmänheten som blir lidande efter-
som allmänheten inte kommer att erbjudas trygghet
och säkerhet, framför allt inte om man visats eller bor
i skärgården.</pre><pre>Anf.  28  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Ja, polisens arbete är beroende av re-
surser, resurser är beroende av vår ekonomi och eko-
nomin är beroende av vilka skatter vi har. Den slut-
satsen tror jag att vi alla kan dra.
Jodå, det är riktigt att vi styr genom reglerings-
brev, budgetpropositioner och mycket annat. Och det
gör vi också. Men vi går inte in och fattar beslut på
den nivå som direkt har att göra med hur man ska
driva verksamheten. Vi har inte för avsikt att ändra
systemet med våra självständiga myndigheter. Den
frågan kan naturligtvis alltid vara aktuell, jag tycker
ändå att det är bäst.
Jag har förtroende för polisen och Rikspolisstyrel-
sen. Jag kan i stället rekommendera ett besök så kan-
ske Lena Ek får samma förtroende för Rikspolissty-
relsen som jag har. Det går då också att se det arbete
som pågår på olika områden inom Rikspolisstyrelsen
och som innebär att man hela tiden försöker sträva
efter att förbättra polisens verksamhet.
När det gäller antalet poliser är det bara att kon-
statera att de för tredje året blir fler. Vi har haft ett
antal delmål. Det första var att det skulle vara runt
17 000 poliser 2004. Det ser ut att hålla trots stora
pensionsavgångar. Då blir det faktiskt en vändning
med nästan en polis om dagen.
Snart går vi över till nästa mål, nämligen de 4 000
poliser som ska utbildas under den här mandatperio-
den. Det är det som regeringen har sagt att man ska
göra. Det är riktigt att vi har stora pensionsavgångar.
Trots det blir det alltså en ökning av antalet poliser.
Vår strävan är naturligtvis att ha en budget i ba-
lans. Det är svårt att ha en exakt budget med tanke på
att det rör sig om 13 ½ miljarder och att varje tiondels
procent blir väldigt mycket i kronor. Men det är på
det här sättet vi kommer att fortsätta att arbeta. Sats-
ningen på polisen kommer hela tiden att fortsätta. Det
är viktigt, och det är någonting som vi prioriterar
väldigt hårt.
Det är alltså glädjande att kunna se, inte bara att
det blir fler poliser, för det räcker naturligtvis inte,
utan också de uppgifter som kom i förra veckan,
nämligen att man får bättre och bättre resultat inom
polisen. Det är ett resultat av Socialdemokraternas
och samarbetspartiernas satsningar på polisen. På den
vägen ska vi fortsätta.</pre><pre>Anf.  29  LENA EK (c):
Herr talman! Ett något bättre resultat av den
svenska polisen tror inte jag beror på Socialdemo-
kraterna och samarbetspartierna utan på att de polis-
män som är i tjänst sliter långt utöver vad plikten
säger.
Fler poliser - det blir inte så många poliser att
man klarar av pensionsavgångarna framöver. Det
bekymrar de fackliga organisationerna. Det är ett
stående tema i varje nummer av Polistidningen, till
exempel.
Jag vill ha besked av justitieministern: Hur långa
utryckningstider är acceptabla i det här landet? Var
någonstans går smärtgränsen? Det kan man nämligen
reglera i till exempel ett regleringsbrev.
Jag vill ha besked av justitieministern: Är det
brottsförebyggande arbetet nedlagt numera, samar-
betet mellan poliser, kommuner och föreningar? Det
är nämligen så att inte en enda kommun på ostkusten
har fått yttra sig i remiss över det här förslaget, trots
att sjöpolisen är en viktig del av det brottsförebyg-
gande arbetet där. Jag vill alltså ha besked: Är det
brottsförebyggande arbetet nedlagt eller luras ni i det
sammanhanget?
Jag vill också ha besked om vem som ska skjutsa
polisen vid utryckning i skärgården? Vem ska skjutsa
polisen när de behöver göra en utryckning i skärgår-
den?
Det här är tre viktiga frågor.
Justitieministern började sitt andra inlägg med att
vända sig till mig i en aning nedlåtande ton, att jag
också kunde besöka Rikspolisstyrelsen. Det kan jag
visst göra. Men jag tycker att det är viktigt att de
människor som bor, finns och verkar i de här områ-
dena får ett besked, liksom de företag som trots att
det är svårt ändå klarar sig och klarar av att leva kvar.
Hur långa utryckningstider? Vad sker med det brotts-
förebyggande arbetet? Vem ska skjutsa runt polisen i
det här sammanhanget? Och vem tar ansvar för de här
företagen när de inte längre får försäkra sina företag
därför att det inte finns någon närvarande polis, ett
fenomen som vi ser redan nu? Då kan vi försöka att
lappa och plåstra med regionalpolitik. Det är bättre att
sköta saker ordentligt från början.</pre><pre>Anf.  30  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Nej, det brottsförebyggande arbetet
är inte nedlagt. Tvärtom! Det har på några år ökat
från ett trettiotal brottsförebyggande råd till över 250
brottsförebyggande råd. Det är en ganska lavinartad
utveckling.
Vi ska fortsätta det arbetet. För att lyckas med det
måste vi också fortsätta satsningen på polisen. Polisen
har en central roll i de brottsförebyggande råden.
Det går naturligtvis inte att ha några exakta grän-
ser för utryckningstider. Det vore märkligt. Självklart
ska polisen komma så fort som möjligt. Men det finns
också någonting som polisen har utvecklat, nämligen
olika utryckningsgrader. Man kommer alltefter vad
situationen kräver. Naturligtvis när kravet är som
högst ska man komma allra snabbast. Om det sedan
är fråga om en stulen cykel behöver man inte komma
lika snabbt.
Det är naturligt att polisen fortsätter arbetet. Att
sätta några exakta maxgränser tror jag vore märkligt.
Det handlar inte om att komma under en viss tid, utan
det handlar om att komma så fort som möjligt. Det är
det bästa sättet vi kan utveckla vår trygghet och vårt
skydd för medborgarna. Utöver de satsningarna sker
också ett arbete med att utveckla och förbättra inom
polisen i fråga om fördelning av stationer och samar-
betet mellan länen i den takt som är möjlig.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 2002/03:176 om Na-
tionella insatsstyrkan</pre><pre>Anf.  31  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Ragnwi Marcelind har ställt tre frå-
gor till mig om den nationella insatsstyrkan. Hon
undrar först och främst, utifrån min inriktning att det
är viktigt att vi får en insatsstyrka som på alla sätt är
utrustad att utföra sina uppgifter, vilka mått och steg
jag har vidtagit för att försäkra mig om att den svens-
ka antiterroriststyrkan i sitt nya hemvist verkligen har
givits dessa förutsättningar.
Ragnwi Marcelind har också frågat vilka åtgärder
jag har vidtagit för att ange vikten av att den natio-
nella insatsstyrkan är en nationell angelägenhet och
att tillräckliga medel tilldelas styrkan för att den ska
kunna leva upp till syftet med den beslutade flytten.
Slutligen har hon frågat om jag avser att se till att
tillräckliga medel avsätts till styrkan så att den kan
rekrytera mer personal.
Det är viktigt att vi har en väl fungerande insats-
styrka. Det behovet understryks särskilt tydligt ge-
nom terrorattackerna i USA den 11 september 2001
och genom den spänning som i dag råder i omvärlden
med anledning av utvecklingen i Irak.
Den nationella insatsstyrkan har vid olika tillfäl-
len varit föremål för statsmaktens uppmärksamhet.
Den 4 december 2001 beslutade riksdagen att bifalla
justitieutskottets förslag beträffande regeringens bud-
getproposition för år 2002. Beslutet innebar att den
nationella insatsstyrkan ska vara att betrakta som en
förstärkningsresurs liknande Rikskriminalpolisen och
helikopterverksamheten. Insatsstyrkan ska organisa-
toriskt tillhöra Rikspolisstyrelsen.
Regeringen genomförde riksdagens beslut genom
ändringar i instruktionen för Rikspolisstyrelsen, vilka
trädde i kraft den 1 oktober 2002.
Ragnwi Marcelinds frågor handlar huvudsakligen
om att insatsstyrkan ska ha tillräckliga medel för att
kunna bedriva sin verksamhet. Det är Rikspolisstyrel-
sen som fördelar polisens resurser. Det ska ske på ett
sådant sätt att medlen bidrar till att uppfylla de mål
för polisväsendet som regeringen och riksdagen har
fastställt. Rikspolisstyrelsen har i det budgetunderlag
som nyligen har skickats till regeringen begärt medel
för att förstärka insatsstyrkan så att den ges förbättrad
förmåga att klara av sitt uppdrag, bland annat i ljuset
av de ökade terroristaktiviteterna i olika delar av
världen. Regeringen kommer i den normala budget-
processen att ta ställning till denna begäran.</pre><pre>Anf.  32  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Jag vill tacka Thomas Bodström för
svaret på interpellationen.
Ibland när jag läser de svar jag får från Thomas
Bodström får jag en känsla av att Thomas Bodström
är väldigt trött på mig och mina frågor och interpella-
tioner. Men jag brukar trösta mig själv med att det
förmodligen beror på att Thomas Bodström själv
aldrig har arbetat i opposition och inte vet oppositio-
nens uppgift och roll. Vi är till för att vara en stark
opposition och fungera som blåslampa på regeringen.
Den uppgiften har jag tagit på allvar, Thomas
Bodström!
Men nu vill jag inte vara blåslampa bara i den här
interpellationen, utan vi kristdemokrater tycker att det
är angeläget att vi har en fungerade nationell insats-
styrka. Vi bryr oss verkligen om under vilka arbets-
förhållanden som den nationella insatsstyrkan får
arbeta. Vi har stridit för nationella insatsstyrkan i
olika sammanhang, först och främst för styrkans
existens, sedan för styrkans flytt till Rikspolisstyrel-
sen. Vi kommer att fortsätta att strida för att natio-
nella insatsstyrkan ska ha en så bra arbetsmiljö som
möjligt därför att Sverige behöver nationella insats-
styrkan.
Herr talman! Det är väl ändå lite märkligt att jus-
titieministern i ena stunden uttrycker vikten av en
fungerande insatsstyrka och i nästa debatt ger tydliga
signaler om att han inte har eller ens avser att försäkra
sig om att så blir fallet. Ansvaret skjuts över till Riks-
polisstyrelsens fördelningsprinciper.
Låt mig få citera Bodström från den debatt vi höll
den 5 februari 2001. Det är två år sedan:  Det är otro-
ligt viktigt att vi får en insatsstyrka som på alla sätt är
perfekt utrustad och skickad att utföra sina svåra
uppgifter.
Bodström fortsatte i samma debatt med anledning
av att jag påpekade att det tog för lång tid med flytten
av styrkan: Vi måste göra det bästa av situationen.
Det behöver inte ta särskilt lång tid. Det är jag fullt
medveten om. Men vi måste ändå göra så att det blir
så bra som möjligt för nationella insatsstyrkan så att
den kan utföra sitt jobb på bästa sättet.
Justitieministern har alltså en klar uppfattning om
att styrkans arbetstillvaro skulle bli så bra som möj-
ligt. Har justitieministern tagit reda på om det blev
så?
Vi kristdemokrater, och inte minst insatsstyrkan,
är mycket nöjda med den flytt som gjordes från
Stockholmspolisen till Rikspolisstyrelsen. Arbetet har
fått en helt annat utgångspunkt. Men vad vi vet i dag
saknas det pengar för att styrkan ska kunna bedriva
sin verksamhet fullödigt. Justitieministern medgav i
sitt svar att Rikspolisstyrelsen har begärt mer medel
till nationella insatsstyrkan inför vårpropositionen. Då
lägger han över ansvaret igen på Rikspolisstyrelsen.
Det förvånar mig litet. I ena stunden säger justitiemi-
nistern i kammaren att han är mycket nöjd över att
polisbudgeten går med plus, sedan skjuter han i da-
gens svar över ansvaret till hur Rikspolisstyrelsen
fördelar resurserna.
Det rimliga vore väl, justitieministern, att justi-
tieministern i linje med sitt uttalande i debatten för
två år sedan, och utifrån sin vision om hur nationella
insatsstyrkan ska arbeta, försäkrar sig om och begär
att styrkan får de medel ministern har intentioner om
att den ska arbeta för. Det är en trovärdighetsfråga.
Vill ministern ha en fungerande insatsstyrka vet inte
jag vem mer som skulle ansvara och säkerställa att så
blir fallet än justitieministern. Mina frågor kvarstår.</pre><pre>Anf.  33  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tycker att vi har bra debatter. De
är sakliga. Jag har inte hört personangrepp från någon
av oss, och jag tycker att vi ska fortsätta i den stilen.
Det är väl också bra att det finns lite känslor ibland!
Jag har inga synpunkter på det, och jag tycker tvärt-
om att det är spännande och bra diskussioner. Själv-
klart tycker jag också att det är viktigt att de frågor
som rör mitt ansvarsområde är föremål för mycket
diskussioner i Sveriges riksdag.
Nu går jag över till sakfrågan. Regeringen och jag
får kontinuerlig information när det sker saker som
uppmärksammas. Det gäller faktiskt många gånger
när nationella insatsstyrkan är inkopplad i extremt
svåra situationer. Jag har kunnat få information om
hur framgångsrikt man har arbetat. Det sägs att styr-
kan är internationellt sett i absolut toppklass. Man
arbetar mycket metodiskt och kan spara människoliv
på ett sätt som inte kan göras i andra länder.
Det är riktigt att vi talade om flytten häromåret.
Den tog elva månader. Vi kan naturligtvis diskutera
om den skulle ha tagit tio, nio eller sju månader. Nu
har flytten skett. Jag kommer att besöka nationella
insatsstyrkan nästa vecka. Det ska bli intressant att
föra diskussioner med styrkan om styrkans fortsatta
arbete.
Det är också riktigt att RPS inför vårpropositionen
har begärt medel för sin verksamhet. Där ligger bland
annat naturligtvis att kunna skydda sig mot terrorist-
attentat. Det är lika självklart regeringen och samar-
betspartiernas ansvar att det ges tillräckliga medel.
Om jag har uttryckt mig oklart tidigare, vill jag
säga att det inte finns någon önskan om att gå plus. Vi
strävar hela tiden efter en budget i balans, och vi
försöker hela tiden se till att styrkan får de medel man
behöver för att fortsätta att utveckla verksamheten
och ha en budget i balans. Vi har i flera år understru-
kit att vi noga följer upp om det behövs ytterligare
medel.</pre><pre>Anf.  34  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Tack för det svaret. Jag tror att det är
på tiden att Thomas Bodström besöker Nationella
insatsstyrkan. Det är det enda sättet att få en väldigt
tydlig information om hur arbetet är och vad det är
som saknas utrustningsvägen, utbildningsvägen och i
antal anställda.
När den här förflyttningen förhalades under ett
antal år var det också många som lämnade den natio-
nella insatsstyrkan. Vi ska komma ihåg att orsaken
till att vi var så många i den här kammaren som stred
för att Nationella insatsstyrkan skulle flyttas från
Stockholms länspolis till Rikspolisstyrelsen var att
deras kompetens inte togs till vara på det sätt som vi i
dag ser att den kan göra.
Precis som Thomas Bodström säger har vi gång
på gång kunnat ta del av och följt Nationella insats-
styrkan när de har gjort för Sverige ovärderliga insat-
ser. Ingen av oss, vare sig justitieministern eller jag,
har någon som helst aning om vad som väntar oss i
morgon. Det är här jag tror att det finns en otålighet
hos Nationella insatsstyrkan att verkligen få sätta sig
in i ytterligare frågor och förbereda sig på sådant som
kan drabba Sverige redan i morgon. De har en jätte-
hög kompetens, men de skulle behöva ha mycket mer
av insyn och kunskap om till exempel hur våra olika
byggnader ser ut, för att sedan kunna verka på ett
fullödigt sätt när en krissituation uppkommer.
Jag tycker att interpellationens första fråga, som
handlar om ifall justitieministern har vidtagit de åt-
gärder som behövs för att försäkra sig om att den här
styrkan har tillräckligt med resurser, har vi egentligen
missat. Den har Thomas Bodström inte heller svarat
på. Han skriver i svaret till mig att han tycker att det
är viktigt att vi har denna nationella insatsstyrka. Att
tycka att det är viktigt är en sak, men att försäkra sig
om att de har tillräckligt med resurser, utrustning,
utbildning och möjligheter att utöva den träning som
de behöver för att kunna ligga på toppnivå har justi-
tieministern inte riktigt gjort.
Jag tycker att det är tråkigt, därför att det här är en
styrka som jag känner mig oerhört stolt över. Jag är
stolt över att Sverige äntligen har förstått innebörden
och vikten av att ha en nationell insatsstyrka. Vi vet
att det finns en mängd andra länder som lägger
mycket mer pengar. Vi kan bara gå till vårt grannland
Norge för att se hur mycket pengar de satsar på sin
nationella insatsstyrka. Om vi då i Sverige står här
och tror att vi skulle skyddas på ett bättre sätt än
Norge gör vid eventuella terroristangrepp tror jag att
vi slår oss för bröstet.
Jag tror att det är dags. Jag hoppas att detta besök
också ska leda till att justitieministern verkligen tar
tag i Bosse Ringholm och kämpar för mer pengar till
hela rättsväsendet, där också Nationella insatsstyrkan
är en så viktig del.
Jag kommer tillbaka till det att man inte gång på
gång bara kan säga att det är Rikspolisstyrelsen som
fördelar pengar. Det är ungefär som om jag hemma
skulle säga till mina barn att mamma inte har mer
pengar till godis att ge dem därför att pappa inte har
gett mig mer pengar, att jag inte har fått mer i lön, i
arv eller vad det nu är. Det handlar ju om hur mycket
pengar jag har att fördela.
Då gäller det att Thomas Bodström strider för att
Rikspolisstyrelsen har mycket pengar att fördela så
att Nationella insatsstyrkan kan få mer pengar till sitt
förfogande.</pre><pre>Anf.  35  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Att jag säger att det är Rikspolissty-
relsen som har begärt pengar beror på att det är just
de som har begärt pengar, och inte den nationella
insatsstyrkan. Men i underlaget finns med bland annat
behovet av den nationella insatsstyrkan och att vi ska
vara skyddade mot terroristattacker.
Jag får alltså information. Vi lär oss alla hela tiden
kontinuerligt. Jag vill inte på något sätt säga att jag är
fullärd - jag kommer säkert att lära mig mycket nästa
vecka. Jag kommer därefter inte heller att vara full-
lärd, utan det är någonting som hela tiden sker, också
det i takt med utvecklingen.
När det gäller skyddet mot terroristattacker var det
så att regeringen efter den 11 september tillsatte en
utredning, som leds av justitierådet Johan Munck. Vi
kommer förhoppningsvis att få svar på många frågor
inom några veckor och se hur vi även fortsättningsvis
bäst kan skydda oss mot eventuella terroristattacker i
vårt land.</pre><pre>Anf.  36  RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! För att få en fullödig information om
vilken verksamhet det än är, är det absolut förnämsta
sättet att besöka verksamheten och att ha en kommu-
nikation med dem som finns och arbetar i verksam-
heten. Så försöker jag arbeta när jag vill ha reda på
hur polisverksamheten fungerar. Jag har under fem
års tid besökt polismyndighet efter polismyndighet
för att ta reda på hur verkligheten ser ut.
Därför menade jag när jag sade att jag tycker att
det är på tiden att Thomas Bodström kommer till
Nationella insatsstyrkan, därför att det är det enda
sättet att få se och höra hur verkligheten ser ut.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att Sverige tar
tag i frågan när det gäller vårt försvar. Här kan jag
känna en viss oro när försvaret nu börjar prata om
sina försvarsstyrkor, hur det ska ske i förhållande till
den nationella insatsstyrkan. Thomas Bodström kän-
ner säkert till hur de tongångarna går.
Jag vill slå ett slag för att vi ska vara väldigt måna
om den nationella insatsstyrkan och den kompetens
som de har skaffat sig. Vi ska slå vakt om att de ska
få finnas kvar. Vi ska se till att de får resurser för att
kunna arbeta vidare på det sätt som de har startat upp
och som också Thomas Bodström är väldigt nöjd
med.
Om de inte får de resurser de behöver och inte får
det stöd de behöver kommer jag att ligga i som en
tätting här. Jag ger mig inte. För mig har det blivit lite
grann av en hjärtefråga. Jag har drivit den här under
så många år, och jag tänker fortsätta att göra det.
Sverige behöver Nationella insatsstyrkan, och jag tror
att Thomas Bodström också är medveten om det.
Kom ihåg det! Jag ger mig inte, utan det är bäst att se
till att de får pengar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 2002/03:195 om
framtidens tingsrättsorganisation i Stockholms
län</pre><pre>Anf.  37  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Kerstin Lundgren har ställt ett antal
frågor i anledning av rapporten Framtidens tings-
rättsorganisation i Stockholms län.
Sedan några år tillbaka bedrivs ett omfattande ar-
bete med att reformera domstolsväsendet. Det över-
gripande syftet med reformarbetet är att säkerställa att
verksamheten även i framtiden bedrivs på ett rättssä-
kert och effektivt sätt.
Regeringen har ställt upp ett antal mål för föränd-
ringarna i tingsrättsorganisationen. Dessa mål är att
bibehålla tillgängligheten, skapa möjligheter för en
stärkt beredningsorganisation, skapa förutsättningar
för återkommande kompetensutveckling, öka möjlig-
heterna att specialisera verksamheten, säkerställa
möjligheterna att rekrytera personal och förbättra
samordningen med rättsväsendets övriga aktörer. För
att förena dessa mål krävs olika lösningar för olika
delar av landet.
De organisationsförändringar som hittills har ge-
nomförts har i första hand rört de mindre tingsrätter-
na. I en skrivelse till riksdagen i mars 2001, Reforme-
ringen av domstolsväsendet - information och upp-
följning av handlingsplanen (skr. 2000/01:112), an-
förde regeringen att det finns skäl att överväga om
den nuvarande organisationen i storstäderna är ända-
målsenlig. Enligt skrivelsen finns det anledning att se
över organisation, arbetsformer och ledningsfunktio-
ner i Stockholms tingsrätt. Vid behandlingen av skri-
velsen uttalade riksdagen tillfredsställelse över att
organisationen i storstäderna nu kommer att övervä-
gas (bet. 2000/01:JuU29 s. 9).
I den av Kerstin Lundgren nämnda rapporten (dnr
Ju2002/7970) som lämnades i slutet av förra året
redovisar utredaren, generaldirektören Stefan Ström-
berg, sitt förslag till ny organisation av tingsrätterna i
Stockholms län. Syftet med rapporten är att den ska
utgöra underlag för ett principbeslut i organisations-
frågan. Rapporten har nyligen remissbehandlats.
Vi överväger nu förslaget inom Justitiedeparte-
mentet. En utgångspunkt är att skapa en långsiktigt
hållbar lösning. För att åstadkomma det bör länet ses
som en helhet. I dag är Stockholms län en samman-
hållen region vad gäller arbetsmarknad, bostäder och
kommunikationer. Fördelarna med detta bör tas till
vara.
Det är min förhoppning att jag snart ska kunna ge
ett besked om hur regeringen ser på den framtida
tingsrättsorganisationen i Stockholms län.</pre><pre>Anf.  38  KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på mina frågor. Det var tre frågor, och
justitieministern ger ett svar.
Regeringen har angivit ett antal mål, och visst är
jag medveten om det. De målen för tingsrättsorgani-
sationens utveckling eller förändringar har nyligen
också utvärderats. När man läser den utvärderingen -
som man kan ha en hel del synpunkter på förutsätt-
ningarna för - framgår det ändå att det inte finns
något entydigt stöd som talar för att målen uppnås
genom just sammanläggningar. Det tycker jag är ett
memento att ta fasta på för regeringen i den fortsatta
prövningen.
Det andra är att justitieministern säger att man
överväger ett antal saker. Då är det två signaler som
ministern ger i svaret. Det ena är att det ska vara en
långsiktig lösning, och det andra är att Stockholms
län är en helhet.
Låt mig kommentera långsiktigheten. Stockholms
tingsrätt har haft uppenbara bekymmer under en lång
tid. Det är rätt och viktigt att se över frågan om
Stockholms tingsrätts organisation, men frågan är om
de direktiv som givits ger utrymme för att göra detta
på ett sätt som verkligen är långsiktigt. Man har ju
fokuserat på de tingsrätter som fungerar väl och gör
förändringar i den delen.
Sedan gäller det länet som helhet. Det är väl all-
deles uppenbart att det pågår en utveckling som be-
strider det synsättet. Länet är mycket mer mångfaset-
terat. Det är flera regionala kärnor och en utveckling
mot en ökad kontakt med Mälardalen. Det pågår
alltså en helt annan regional utveckling än den som
regeringen verkar hålla fast vid.
Låt mig ta Södertälje som ett exempel. Det är ett
område med 80 000 invånare och 80 olika språk. Det
är långt ifrån en helhetsbild som ges i det samman-
hanget. Ändå verkar det som att regeringen tycker att
Stockholms län är en enhet där man enkelt kan hante-
ra allt på samma sätt. Detta säger jag som en kom-
mentar.
Men ministern svarar inte på mina frågor, och jag
vill bara upprepa dem:
Vilka ytterligare åtgärder är justitieministern be-
redd att vidta för att pröva i vilken mån storskalighet
inom domstolsorganisationen förbättrar rättsväsendet
utifrån ett medborgarperspektiv? Den frågan har
nämligen inte prövats ännu, och ändå är storskalighet
kännetecknet för den verksamhet som föreslås. Att
göra domstolsorganisationen i Stockholms län till en
experimentverkstad för domstolar av en storlek som
saknar motsvarighet i landet i övrigt skulle vara ett
ansvarslöst vågspel med människor, pengar och yt-
terst medborgarnas tilltro till rättsväsendet. Därför
vore det värdefullt om man verkligen prövade och
visade intresse av att ifrågasätta den kultur som up-
penbarligen är rådande i dagsläget.
Min andra fråga är: Är justitieministern beredd att
förnya uppdraget i syfte att pröva alternativa vägar i
rättsväsendet och samtidigt bevara de nuvarande
tingsrätterna i Stockholms län? Det finns ju alltid
flera sätt att lösa ett problem. I Strömbergs utredning
föreslås bara två varianter på samma tema, inte andra
lösningar som det också har pekats på i olika sam-
manhang.
Jag tycker att det finns alla skäl i världen för rege-
ringen, om man söker medborgarperspektiv och när-
het, att verkligen ta fasta på dessa frågor och göra en
förnyad studie.</pre><pre>Anf.  39  GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag har en erfarenhet som jag delar
med en stor majoritet av svenska folket. Jag har fak-
tiskt aldrig varit inkallad till en tingsrätt. Jag tror att
det är viktigt att ta fasta på att det är vanligt att kom-
ma till en tingsrätt för en domare, en advokat och
några andra, men det är mycket ovanligt för de flesta
medborgare i vårt land, och det ska vi vara väldigt
tacksamma för.
Jag tror att det är väldigt viktigt att tänka på detta
när man ser på vad man kan rationalisera här i livet.
Minutvalsen blir, som bekant, naturligtvis inte bättre
av att man spelar den lite fortare. Vi ska ta fasta på att
det är en ovanlig företeelse att komma till en tingsrätt.
De finns de som företräder synen att vi ska ha en
storskalig verksamhet, och den utredning som gene-
raldirektör Strömberg har lagt fram präglas just av
synsättet att effektivitet i rättstillämpningen och rätts-
utövningen uppnås bättre av storskaliga lösningar,
framför allt i geografiskt hänseende.
Jag tror att detta är en felsyn. Jag tror för min del
att en hel del av de uppgifter som generaldirektören
tar fram i sin egen utredning visar att det är högre
effektivitet i rent matematiska termer på de mindre
tingsrätterna, särskilt på de allra minsta. Med statistik
kan man bevisa mycket, men jag säger inte att detta
är korrekt, för det är skillnad mellan ett tvistemål i
Norrtälje tingsrätt och Penserfallet i Stockholms
tingsrätt. Det är oerhört olika saker som tar olika
resurser i anspråk.
Ändå menar jag att det viktigaste i det här sam-
manhanget är att se till att man inte gör en god tanke
till en avigsida genom att tro att man kan spara peng-
ar på detta. I Strömbergs utredning framgår väldigt
tydligt att man inte har gjort några ekonomiska be-
räkningar alls i den hittillsvarande utredningen. Men i
de direktiv som statsrådet utfärdade den 1 november
2001 tog man just sikte på att lösa de problem som
finns i Stockholms tingsrätt. Dessvärre har utredning-
en kommit att vända på det hela och börjat med de
små tingsrätterna. Hitintills har man undvikit att ta
upp frågan om vad som ska ske med den stora tings-
rätten, nämligen Stockholms tingsrätt, där de flesta
problemen finns. Jag förstår alla de små tingsrätter
som känner oro över att utredaren har valt att slå de
små först, för att vara lite drastisk.
Jag tror att man ska tänka sig väldigt noga för in-
nan man går på det förslag som utredaren har före-
lagt. Det finns också, som Kerstin Lundgren var inne
på, tänkbara alternativ. Jag ska inte förespråka någon
form av specialisering, för det finns vissa nackdelar
med det också, men advokater är, som justitieminis-
tern väl känner till, flyttbara mellan olika domstolar.
Jag tror att man också måste tänka på att domare kan
vara flyttbara mellan olika domstolar. Det kan vara en
väl så god tankegång som tanken på att flytta själva
domstolen.</pre><pre>Anf.  40  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig först säga att det är riktigt
att det ligger ett förslag. Det är bara ett förslag. Jag
kan i dag inte ge något slutligt svar på den här frågan.
Det är någonting som bereds för närvarande. Vi
kommer att kunna presentera förslag till en lösning
inom kort.
Det här är en utomordentligt svår fråga, och det
gäller att hitta en bra och långsiktig lösning. Ett av
problemen är att de som arbetar i domstolarna vill ha
besked om vad som gäller. Det gäller inte bara i
Stockholms län, utan det gäller också ute i landet. Det
är ofta det som vi får höra mest, att man vill veta vad
som händer. När nu ett beslut ska fattas om Stock-
holms län gäller det att vi fattar ett beslut som inte
omedelbart blir föremål för diskussioner om att man
ska ändra om ett eller två år. Men, som sagt, vi kom-
mer att kunna presentera ett förslag till beslut inom
kort, dock inte här i dag, tyvärr.
Frågan om domstolssammanläggningar tycker jag
är en av de allra svåraste frågorna. Det finns för- och
nackdelar. Sammanläggningar av de mindre domsto-
larna har ju utvärderats. Stockholms län har av natur-
liga skäl inte kunnat utredas. Men först Riksrevi-
sionsverket och sedan generaldirektören har, på rege-
ringens uppdrag, utvärderat de sammanläggningar av
tingsrätter som genomfördes 1999-2001. Det var ett
initiativ som regeringen tog därför att det, när ett
antal sammanläggningar hade gjorts, kom rapporter
och åsikter från olika håll. Vi tyckte att det var värde-
fullt att stanna upp och se om det blev de fördelar
som man hade trott. Det här är någonting som vi
håller på att analysera, men det finns vissa för- och
nackdelar med sammanläggningar.
När det gäller själva rättsväsendet blir vi ofta på-
minda om att det är väldigt svårt att tillsätta tjänster
på mycket små domstolar. Det är viktigt. Det är ju
någonting som vi ständigt kommer i kontakt med.
En annan sak som är viktig, och som är en fördel,
gäller kompetensutvecklingen. Om man sammanläg-
ger domstolar blir det kanske fem, sex domare i stäl-
let för en, två eller tre. Det handlar om att kunna
arbeta på ett modernt sätt i fråga om föräldraledighet,
att man ska kunna täcka upp för varandra och så vida-
re.
Men jag tycker faktiskt att det är viktigt att man
inte bara ser på rättsväsendet. Det är viktigt för en ort
att kunna behålla sin domstol, och det måste också
vägas in i bedömningen. Så det här är väldigt svåra
överväganden. Jag tycker att det är viktigt att vi inte
skyndar för fort. Det var därför som vi stannade upp
och gjorde den här utvärderingen.
Reformarbetet kommer att fortsätta. Det kommer
säkert att fortsätta oavsett vilken regering vi har,
eftersom domstolar, liksom andra myndigheter,
kommer att behöva utvecklas på olika sätt, men vi ska
inför varje enskilt beslut noga överväga vad som är
det bästa.
Det som vi nu först måste ta ställning till är hur vi
ska ha det i Stockholms län i framtiden. Gunnar And-
rén nämner att han inte har varit kallad till domstol.
Även jag som har varit verksam i samtliga domstolar
i Stockholms län tycker att det är ett mycket svårt
beslut.
Det kommer att presenteras ett förslag till beslut
inom kort.</pre><pre>Anf.  41  KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Justitieministern håller fast vid att
det har utvärderats, men den utvärdering som nyligen
kom om förändringar av tingsrättsorganisationen
hade ett begränsat uppdrag. Uppdraget var inte att
studera i vad mån storskalighet inom domstolsorgani-
sationen verkligen förbättrar rättsväsendet utifrån ett
medborgarperspektiv.
Det svar som denna utredning ger är inte helt en-
tydigt i fråga om de mål som regeringen har satt upp
för organisationernas förändring. Det låter också som
om vi pratar om små tingsrätter i väldigt minimal
form. Men vi är alla medvetna om att flera av de
tingsrätter i Stockholmsregionen som vi pratar om
med andra mått mätt är relativt stora. Stockholms
tingsrätt är landets i särklass största domstol. Om det
vore så att storskalighet skulle förstärka möjligheter-
na till tjänstetillsättningar, kompetensutveckling och
så vidare skulle rimligen Stockholms tingsrätt visa att
den är den kronjuvel som eftersträvas för tings-
rättsorganisationen. Ändå är det som Stockholms
tingsrätt visar motsatsen. Man har uppenbara be-
kymmer, men jag har inte funnit stöd för att de andra
tingsrätterna har problem på dessa områden.
Det finns alternativa sätt att lösa detta. Det borde
vara av intresse för regeringen, speciellt när det finns
en tydlig trend som blåser genom hela Sverige och
riktar in sig på storskalighet för att man tror att lös-
ningarna finns där. Det borde vara viktigt för rege-
ringen att söka ifrågasätta den trenden och se om den
verkligen håller för en mer ingående prövning. Det
skulle vara en fördel också i detta sammanhang.
Ibland jämför man med sjukhus och specialisering
på sjukhusens område. Nyligen fick vi en rapport från
Socialstyrelsen som var kritisk mot just ett sådant
upplägg. Verkligheten och vi människor är komplexa.
Man tappar helhetsbilden och den utveckling som gör
att man kan bli bemött som en hel människa och inte
bara som en delmänniska.
Risken är likartad i detta fall, inte minst i de
många frågor som är vanliga i områden som till ex-
empel Södertälje, där bilden är mycket komplex och
viktig att ha med sig. Det är viktigt att man är specia-
list på hela människan och inte bara på delar.
Jag tycker att det finns all anledning för regering-
en och ministern, även om man inte avslöjar vad man
kommer att fatta för beslut, att säga om man är be-
redd att vidta någon ytterligare åtgärd i akt och me-
ning att pröva om storskalighet inom domstolsorgani-
sationen verkligen har förbättrat rättsväsendet utifrån
ett medborgarperspektiv och om man är beredd att
pröva alternativa vägar och bevara tingsrätterna i
Stockholms län. Är en sådan slutsats tänkbar för
regeringen? Det borde ministern kunna ge besked om.</pre><pre>Anf.  42  GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag tror att det skulle vara värdefullt
om statsrådet ville ge någon antydan om sin syn på
det som jag föreslog, nämligen att man inte bara
skulle arbeta med att flytta tingsrättsorterna utan
också flytta domarna och därmed ärendena. Det
skulle kunna ge en annan form av effektivitetsökning
som man inte hittar i denna utredning. Så har man till
exempel gjort inom skatteväsendet och med stor
framgång, enligt mitt förmenande. Jag tillhör skat-
teutskottet.
Det finns en annan synpunkt på detta. Jag förstår
att man på de olika tingsorterna nu är i behov av ett
beslut som regeringen måste ta, men detta beror
ganska mycket på den ordning som utredaren har
haft. Han har gått på de små tingsrättsorterna först
och inte tagit itu med huvudproblemet som gjort att
statsrådet har tillsatt denna utredning, nämligen de
problem - och möjligheter - som finns inom Stock-
holms tingsrätt. För att ge ett perspektiv kan jag näm-
na att de andra åtta tingsrätterna i Stockholms län har
sammanlagt 70 domare. Stockholms tingsrätt har 110
domare. Stockholms tingsrätt är i sig själv större än
samtliga de andra åtta tingsrätterna.
Kerstin Lundgren har talat om Södertälje tingsrätt.
Låt mig avsluta med att citera några synpunkter från
Norrtälje tingsrätt. Den mycket erfarne lagmannen K
G Ekeberg skriver följande:
"Av utredarens uttalanden framgår . att han an-
ser att Norrtälje tingsrätt - som nu med sin inskriv-
ningsmyndighet är en av landets största tingsrätter -
inte har något existensberättigande om huvudmanna-
skapet för inskrivningsväsendet flyttas från domstol-
sväsendet till lantmäteriet. Att på detta sätt bli dömd
till döden i sin frånvaro på grund av omständigheter
som ännu inte inträffat känns naturligtvis inte särskilt
tillfredsställande."</pre><pre>Anf.  43  Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Som vi alla känner till har ett antal
sammanläggningar gjorts. Sedan har man utvärderat
det. Utgångspunkten har varit att det finns nackdelar
med alltför små domstolar. Man har samtidigt fått
rapporter, precis på det sätt som Kerstin Lundgren
beskriver, om att Stockholms tingsrätt antagligen är
för stor. Det har man kunnat konstatera när man jäm-
fört med andra domstolar i länet. Det var också ut-
gångspunkten för det reformarbete som nu pågår i
Stockholms län och som jag inte kan ge något exakt
besked om i dag, men inom kort.
När det gäller att flytta domare finns det med i
förslagen från Stefan Strömberg. Det är naturligtvis
någonting som vi också får analysera närmare. Det är
viktigt att tänka fritt och pröva olika lösningar för att
här, liksom inom andra områden, hela tiden sträva
efter förbättringar. Det gäller att hitta den lämpliga
formen för Stockholms län och också andra delar. Det
är det arbetet som pågår nu.
Det som gäller Norrtälje tingsrätt och inskrivning-
smyndigheten som relativt nyligen har flyttat dit finns
i och för sig inte med i Stefan Strömbergs förslag.
Men detta är bara ett förslag än så länge och ingen-
ting annat.</pre><pre>Anf.  44  KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Jag noterar att justitieministern inte
vill ge någon antydan om huruvida man från rege-
ringens sida är beredd att pröva den nuvarande tren-
den och fråga sig om det är rätt med den storskalighet
som är högsta mode i många olika utredningssam-
manhang. Vi får väl anledning att återkomma till
diskussionen.
Stockholms län är mycket mer mångfasetterat än
en enhet, vilket jag hoppas ministern är medveten om.
Det är inte längre en region på det sättet. Vi har en
utveckling mot Mälardalen som öppnar helt andra
möjligheter och helt andra kontaktmönster. Lås inte
in oss i en gammal regionstruktur med statlig nyckel!
Det vore trist. Detta har betydelse för hela rättsväsen-
dets utveckling framöver.
Det finns också en omotiverad likriktningsiver.
Det finns uppenbarligen en tro att jämnstora tingsrät-
ter, vare sig de är tre eller fem, skulle leda till en
framtida målframgång - höll jag på att säga - för
rättsväsendet. Men det måste vara tydligt belagt att
det verkligen får sådana resultat. Det är det inte i
utredningarna. Snarare visar många tecken på att det
är precis motsatt väg som man behöver gå för att få
en framgång ur ett medborgarperspektiv, ur ett rätts-
säkerhetsperspektiv och också med all sannolikhet
ekonomiskt.
Det finns alternativ: centrifugera mål eller genom-
föra andra lösningar. De kan vara väl värda att pröva
om man verkligen vågar ifrågasätta det högsta modet,
storskalighet, som gäller inom rättsväsendet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 2002/03:183 om fi-
nansiell samordning för sjukvård och rehabilite-
ring</pre><pre>Anf.  45  Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Bo Könberg har frågat mig om vilka
åtgärder jag har för avsikt att vidta när det gäller
samverkan och samordning mellan olika rehabilite-
ringsaktörer inom rehabiliteringsområdet.
För att understryka vikten av att den negativa ut-
vecklingen inom ohälsoområdet vänds och för att öka
kraften i genomförandet av åtgärder har regeringen
formulerat ett mål för ökad hälsa i arbetslivet. Målet
är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukdom
ska halveras fram till 2008.
Ingen enskild åtgärd kan ensam göra att målet nås,
utan i stället behövs en lång rad åtgärder av olika
karaktär.
Regeringen har redan vidtagit många åtgärder.
Exempelvis har vi inom ramen för det så kallade
elvapunktsprogrammet påbörjat en förnyelse av den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Under våren kommer regeringen att vidta ytterli-
gare åtgärder. Om drygt två veckor presenterar vi en
proposition som bland annat innehåller förslag för
ökad precision vid sjukskrivning.
Dessutom avser regeringen att före sommaren
lägga fram den proposition om finansiell samordning
inom rehabiliteringsområdet som Bo Könberg efter-
frågar.
En arbetsgrupp i Regeringskansliet har utarbetat
en departementspromemoria (Ds 2003:2) med förslag
om finansiell samordning. Promemorian är för närva-
rande ute på remiss.
Promemorian innehåller ett förslag om finansiell
samordning inom rehabiliteringsområdet som omfat-
tar socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, social-
tjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Förslaget
innebär att möjligheten att införa finansiell samord-
ning på lokal och regional nivå blir permanent och
rikstäckande.
Den finansiella samordningen syftar till att den
enskilde ska kunna försörja sig genom eget förvärvs-
arbete. Tanken med förslaget är att samhällets resur-
ser ska kunna användas mer effektivt för att bättre
kunna tillgodose människors behov av rehabilitering,
detta för att undvika att människor hamnar i en
gråzon mellan olika myndigheter.
Målgruppen för finansiell samordning ska vara
människor som har så komplicerade problem att de är
i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från
flera aktörer för att återfå förmågan att försörja sig
genom eget förvärvsarbete.
Bo Könberg frågar om den finansiella samord-
ningens ekonomiska omfattning. Det förslag som
presenteras i departementspromemorian möjliggör för
rehabiliteringsaktörerna på lokal och regional nivå att
avsätta betydande resurser för olika former av reha-
biliteringsinsatser. Enligt förslaget kan försäkrings-
kassornas och länsarbetsnämndernas samlade andel i
finansiell samordning utgöra högst 5 % av de budge-
terade kostnaderna för sjukpenning. Detta innebär för
2003 knappt 2 miljarder kronor.
Som Bo Könberg väl känner till är det även från
årsskiftet möjligt för försäkringskassorna och länsar-
betsnämnderna att använda högst 5 % av de budgete-
rade kostnaderna för sjukpenning inom ramen för den
samverkan inom rehabiliteringsområdet som pågår
redan i dag, det vill säga inom ramen för det som
brukar kallas Frisam.</pre><pre>Anf.  46  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för sva-
ret. Jag ska återkomma till några delar av det sedan.
Bakgrunden till det som lite byråkratiskt kallas fi-
nansiell samordning är en idé om att det kanske vore
bättre om en del av resurserna i vårt samhälle kunde
användas lite friare. Framför allt var den ursprungliga
tankegången att använda dem friare mellan sjukvår-
den och sjukförsäkringen. Eller ännu enklare: Är det
inte bättre att människor får hjälp i vården att komma
tillbaka i arbete än att vi betalar sjukpenning till män-
niskor?
Tanken bakom detta var att man både skulle kun-
na minska det mänskliga lidandet och till och med
spara pengar för det allmänna. Det är som alla hör en
mycket enkel tanke. Den kan vara rätt eller fel, men
den är mycket enkel. Den väcktes för snart 20 år
sedan av politiker från olika partier. Det skedde i
Bohuslän, och detta kallades därför i början för Bo-
husmodellen.
Detta ledde fram till att det lades fram ett antal
propositioner i början av 90-talet. När jag var statsråd
för de här frågorna lades det fram en proposition som
handlade om den finansiella samordningen, Finsam,
och ytterligare en som handlade om att socialtjänsten
kunde vara med, vilket ibland brukar kallas Socsam
beroende på det här med socialtjänsten. Men bägge
två handlade om en finansiell samordning.
Utvärderingar som ägde rum visade att den första
modellen när den prövades hade gett ett mycket gott
ekonomiskt resultat. Dessa utvärderingar var färdiga
redan 1997. Socsamutvärderingen kom senare och
pekade på goda resultat. Det är dock svårt att hitta
några riktigt goda ekonomiska resultat om man läser
innantill i utvärderingen.
Detta hamnade i byrålådan på departementet nå-
gon gång 1997 eller så. Hösten 2000 gjordes det dock
en fyrpartiuppgörelse mellan regeringen, Folkpartiet,
Centerpartiet och Miljöpartiet. Tanken var att det
skulle komma förslag till riksdagen i början av hösten
2001. De förslag som kom underkändes av de andra
tre partierna. Den socialdemokratiska regeringen
förklarade sig vara nöjd med dem, men de andra tre
partierna ansåg inte att de uppfyllde den överens-
kommelse som hade träffats.
Nu, snart två och ett halvt år senare, utlovas det
ett förslag till sommaren i det svar jag i dag har fått
av statsrådet. Det finns en departementsstencil på
remiss. Den har bara funnits någon vecka, men såvitt
jag kunnat se försvårar den på flera punkter en finan-
siell samordning.
De tre punkter jag tänkte be statsrådet om kom-
mentarer på är följande:
Det ena är att enligt förslaget måste alla fyra par-
ter vara med, alltså såväl försäkringskassa, landsting
och socialtjänst som länsarbetsnämnd. Det är många
gånger bra, tror jag, men frågan är om man ska ställa
det som villkor, det vill säga att var och en av dessa i
praktiken har vetorätt mot att samarbete äger rum.
Det andra är att inte hela den arbetsföra befolk-
ningen ska få glädje av detta. Man har pekat ut en
grupp, en mycket behövande grupp, i vårt samhälle,
nämligen dem man kallar folk med komplicerade
problem, de mest utsatta eller något sådant. Men det
riktar sig i praktiken, enligt departementsstencilen, till
5 % av den arbetsföra befolkningen, kanske ett par tre
hundratusen personer. Resten kommer inte att kunna
få någon glädje av detta.
Det tredje är frågan om att det tydligen ska sättas
in lika stora andelar pengar från de olika parterna som
är med. Från statens sida kommer det att vara en lägre
nivå än den som var tillåten i Finsamförsöken. Dess-
utom ska det vara ett gemensamt belopp för försäk-
ringskassorna och länsarbetsnämnden.
Mina första frågor till statsrådet är alltså: Var är
skälen bakom de här tre rätt kraftiga inskränkningar-
na i den finansiella samordningen? Är inte risken
mycket stor att det inte blir någon effekt av det hela
och att 19-20 års debatt, utredande med mera inte
kommer att leda fram till några bra förslag?</pre><pre>Anf.  47  ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Herr talman! Riksdagen har som sagt under
många år efterfrågat förslag till samordning. Jag tar
till orda i den här debatten då jag uppfattar att sam-
ordning är helt nödvändig för att uppnå resultat för
minskad sjukskrivning. Jag ser emellertid, precis som
Bo Könberg, att finansiell samordning används i
ganska olika meningar. Kanske är det olyckligt att vi
fokuserar så mycket på ordet finansiell när det är
samordningen och dess innehåll som vi måste betona.
Sjukförsäkringen är helt beroende av sjukvårdens
medverkan, både för att skriva intyg om sjuklighet
och för att behandla sjukdom. Tyvärr ställer lands-
tingsvården, inte minst i de socialdemokratiskt styrda
landstingen, patienter i vårdköer som innebär långa
och förlängda sjukskrivningar och nedsatta möjlig-
heter att komma tillbaka till arbetet. Landstingen har
på så sätt ett slags vårdskuld. Denna är enklast att
konstatera när det gäller operationsköer, men samma
sak gäller även sjukskrivningar vid de så kallade
symtomrelaterade diagnoserna som värk och ut-
brändhet. Det behövs medicinsk hjälp av olika kom-
petenser för att också dessa patienterna ska bli bättre.
Få landsting avsätter dock över huvud taget några
sådana resurser, och de sjukskrivande läkarna har
ingenstans att remittera. Allt detta är frågor som vi
moderater har tagit upp i vårt förslag om nationell
hälsoförsäkring under en rad år, och vi har pekat på
behovet av garanterad vård.
Själva sjukskrivningen görs av läkare inom sjuk-
vården, och återigen brister landstingen när det gäller
möjligheten att ge adekvat tid till sjukskrivningar, och
många gånger sjukskriver läkaren helt enkelt därför
att det är för svårt eller tar för mycket tid att påvisa att
sjukskrivning inte är det rätta i detta fall. Vad som är
klart är att detta rör sig om en mycket dyrbar gråzon
där behovet av samordning är stort.
Även jag har läst regeringspromemorian om fi-
nansiell samordning, och jag finner många resone-
mang som jag tycker är kloka. Men jag finner över
huvud taget inte några ansatser för att lösa detta sam-
ordningsproblem. Jag förstår också att man bara tar
sikte på mycket utsatta grupper som befinner sig långt
från arbetsmarknaden, vilket inte alls gäller för alla
dem som skulle behöva samordning, och utan sam-
ordning just med sjukvården har jag mycket svårt att
se att antalet sjukskrivningar ska kunna halveras till
2008.
Min fråga är: Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit
för att den nödvändiga samordningen verksamhets-
mässigt och finansiellt ska komma till stånd mellan
sjukvård och försäkringskassa? Detta frågar jag med
anledning av riksdagens beställning.</pre><pre>Anf.  48  Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag hade kanske tänkt mig att Bo
Könberg likt en känd radioman i sitt inlägg skulle
utropa: äntligen. Det gjorde han inte. Jag tycker att
han kan tänka i varje fall.
Läget är sådant att ett förslag är ute på remiss. Då
blir det möjligen lite knepigt att i riksdagen börja
debattera innehållet. Jag vill nog avvakta remissva-
ren. Men Bo Könberg ställde tre frågor som jag ändå
kan reagera på och reflektera över. En fråga handlade
om huruvida alla fyra måste vara med. En annan
fråga handlade om huruvida det ska vara lika stora
andelar. Det är bedömningsfrågor. Det finns inga
måsten av någon högre makt given, utan det är så
förslaget ser ut, och vi får avvakta remissomgången
och sedan ta slutlig ställning till hur en proposition
ska se ut.
Beträffande den andra frågan om hela befolkning-
en eller särskilt utpekade grupper har vi nog tyckt att
det skulle föra för långt att ha en vidare ram, i alla fall
hela befolkningen. Jag tror att Bo Könberg tänker på
Socsamförsöken därvidlag som innefattar andra
grupper. Såsom jag har förstått det är avsikten att
denna departementspromemoria ska ta sikte på att
tillgodose det tillkännagivande som riksdagen har
gjort när det gäller dessa samordningsfrågor.
Jag uppfattade inte riktigt Anna Lilliehööks fråga.
Men vi menar att sjukvården är med i detta förslag,
men inte frågan om möjligheterna att korta vårdköer-
na, om det var det som Anna Lilliehöök menade.
Också när det gäller detta menar vi att departe-
mentspromemorian tillgodoser riksdagens tillkänna-
givande, och vi har försökt att leverera det som riks-
dagen har beställt. Det är vår uppfattning.</pre><pre>Anf.  49  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Statsrådet hade hoppats att jag från
riksdagens talarstol skulle utropa: äntligen. Det är jag
fullt beredd att göra den dag det föreligger ett förslag
till Svea rikes riksdag som innebär att det finns ut-
rymme för en riktig finansiell samordning. Och det är
ett löfte från min sida att om det kommer ett sådant
förslag ska uttrycket "äntligen" komma. Att ordet
äntligen i så fall vore befogat är alldeles klart efter-
som det är en debatt som har pågått under 19-20 år
om att få detta till stånd och där Socialdemokraterna
under större delen av tiden har varit ett ständigt pro-
blem. Tre av statsrådets föregångare i slutet av 80-
talet - så långt tillbaka får vi gå - jagades med blå-
slampa från liberalt håll för att över huvud taget
komma fram med förslag på denna punkt. Och till
slut verkade det som om motståndet från s-håll skulle
dämpas, och det fanns tecken i början av 90-talet att
denna goda idé skulle kunna omfamnas även av det
stora socialdemokratiska partiet. Tyvärr verkar det
inte vara så.
En av de punkter där det inte är så är en av de tre
punkter som jag frågade om, nämligen frågan om
hela befolkningen. Den tankegång som fanns den
gången då praktiska landstingspolitiker i Bohuslän
funderade på denna fråga var att de konstaterade att
det var långa köer av människor, både pensionärer
och yrkesverksamma, som väntade på operationer,
och de senare var sjukskrivna under den här tiden.
Samtidigt kostade det förstås en hel del pengar i form
av sjukpenning. Dessa tankegångar har dykt upp ett
antal gånger sedan dess. Jag kan från senare år bara
nämna en stor finsk undersökning som presenterades
våren 2001 och som visade att man i Finland hade
precis detta problem. Man har också nyligen gjort en
undersökning på Sahlgrenska som presenterades i
december i fjol på ett seminarium som Svenskt Nä-
ringsliv anordnade och som pekade på att det skulle
kunna vara så att våra gemensamma pengar skulle
kunna användas mer effektivt och att vi kanske till
och med skulle kunna spara en och annan slant men
framför allt att pengarna skulle kunna användas mer
effektivt.
Efter denna långa diskussion har regeringen nu
uppenbarligen landat på att inte hela befolkningen ska
kunna vara med utan till och med begränsat detta,
som jag nämnde i mitt förra anförande, till ungefär
5 % av den arbetsföra befolkningen. Det är förvisso
en angelägen grupp och en grupp som behöver hjälp
på alla sätt och vis, men det är väldigt svårt att se
varför man har begränsat detta till just denna grupp i
stället för att ha en mer omfattande rättighet för lo-
kala och regionala uppgörelser.
Vi som har drivit frågan under snart ett par decen-
nier har egentligen aldrig begärt några statliga detalj-
regleringar på detta område, utan det som vi har be-
gärt har varit en tillåtelse från statsmakten att öppna
möjligheten för lokala och regionala uppgörelser där
man tror att man ska kunna hitta lösningar. Det är
detta som gång på gång har förvägrats de olika organ
ute i samhället som har önskat det.
Jag tror att det under den närmaste månaden vid
remissbehandlingen av denna departementspromemo-
ria kommer att visa sig att de som har arbetat med
Finsammodellen eller Socsammodellen på många håll
kommer att uppfatta att det inte är möjligt i framtiden
om denna lösning genomförs.
Den sammanfattande bedömningen från vår sida
är tyvärr inte äntligen, herr statsråd, utan den är att
det nu läggs fram ett förslag som begränsar och för-
svårar möjligheterna till den samordning som vi har
velat öppna möjligheter för.
I min interpellation ställde jag tre frågor, och jag
tackade för svaret inledningsvis i mitt förra inlägg.
Det som jag har anledning att ta upp och påpeka är att
jag inte har fått svar på alla tre frågor som jag ställde.
Den tredje frågan handlade om huruvida statsrådet
har gjort någon värdering av de förluster som har
åstadkommits i vårt land på grund av att man så att
säga har legat på denna fråga i sex år sedan den lyck-
ade utvärderingen från Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen kom våren 1997, alltså för sex år
sedan. Frågan är om det går att få ett svar från talar-
stolen.</pre><pre>Anf.  50  ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Herr talman! Eftersom min fråga tydligen var lite
otydlig får jag komma tillbaka till den en gång till.
Med utgångspunkt i behovet av samordning mellan
försäkringskassa och sjukvård konstaterade jag att
förslaget i departementspromemorian tar sikte på
mycket utsatta grupper som står långt ifrån arbets-
marknaden och behöver stöd från många håll. Jag
menade att denna samordning snarast borde röra dem
som Bo Könberg talade om, nämligen hela befolk-
ningen. Och det största problemet kanske snarare är
dem som står närmast arbetsmarknaden och är i be-
hov av medicinsk rehabilitering. Och detta behöver
skyndas på och kanske byggas ut när det gäller till
exempel behandling av personer med symtomrelate-
rade diagnoser som värk, utbrändhet och så vidare.
Där finns det i dag inte mycket hjälp att få. Män-
niskor går verkligen länge sjukskrivna. Ibland kom-
mer de till slut, på grund av sjukskrivningen, till och
med långt från arbetsmarknaden.
Av detta skäl ställde jag min fråga, som jag nu
ställer en gång till: Vilka åtgärder har statsrådet vid-
tagit för att samordningen mellan sjukvård och för-
säkringskassa ska förbättras för att uppnå detta mål
avseende dem som står nära arbetsmarknaden - vilket
jag uppfattar också ingick i riksdagens beställning?</pre><pre>Anf.  51  Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Låt mig återge riksdagens beställ-
ning: Utskottets uppfattning är att samhällets resurser
måste utnyttjas mera effektivt för att bättre kunna
tillgodose enskilda människors behov av stöd särskilt
när det är fråga om personer med sammansatta pro-
blem. Många människor riskerar annars att hamna i
en gråzon när problembilden inte ryms inom en enda
myndighets ram. Det kan då leda till en rundgång
mellan olika myndigheter. Det är därför angeläget att
samarbete mellan alla berörda myndigheter kommer
till stånd vid rehabilitering av personer med samman-
satta problem.
Det tillkännagivandet har regeringen försökt vill-
fara i den departementspromemoria som är avlämnad.
Min uppfattning är nog att Bo Könberg och Anna
Lilliehöök helt enkelt vill gå längre än riksdagens
tillkännagivande, och det kan man ju göra. Det är väl
ingenting som hindrar det men det får man väl i så
fall debattera och föra en politisk diskussion om.
Jag har tittat på röstsammanräkningen vad gäller
riksdagens tillkännagivande. I varje fall moderaterna
röstade för det tillkännagivande som riksdagen gjorde
och som jag nyss läst upp.
Jag ska vara snabbare och mer precis än Bo Kön-
berg här var som inte ville säga äntligen. Du ska få
korta och kärnfulla svar på de tre frågorna.
Jag börjar med den tredje frågan, om statsrådet
har "gjort någon värdering av de förluster i form av
både lidande och ekonomiska kostnader". Det är en
så kallad retorisk fråga av samma innebörd som frå-
gan: Har du slutat slå din fru?
Om jag ska försöka svara på den måste jag ta
ställning till allt lidande och elände som Bo Könberg
räknar upp. Jag börjar med att säga att du ska få två
tydliga ja och ett nej. Vi kan börja bakifrån.
Jag har inte gjort någon värdering. Svaret är alltså
nej - nu fick du svar på den tredje frågan.
Sedan till den andra frågan: "Om statsrådet kom-
mer att föreslå en sådan proposition, kommer den då,
till skillnad från budgetförslaget hösten 2001, att
medge en ekonomisk omfattning av den finansiella
samordningen som på ett meningsfullt sätt uppfyller
uppgörelsen bakom socialutskottets betänkande?"
Svaret på den frågan är ja. Detta är bättre - nästan 2
miljarder kronor.
Svaret på den första frågan, om statsrådet
"bedömer det som sannolikt att riksdagen före som-
maren får en proposition", är ja. Det är nu remisstid,
och denna är sex veckor. Jag bedömer det som san-
nolikt, och det är också regeringens ambition, att en
sådan proposition presenteras.</pre><pre>Anf.  52  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! På åtminstone en punkt har statsrå-
det helt fel. En fråga av typen om statsrådet har gjort
en värdering är innehållsmässigt inte alls en fråga av
typen om statsrådet har slutat slå sin fru och som ska
besvaras med ja eller nej. Nu försökte han ändå svara
med ja eller nej, så jag tror att han inser att parallellen
inte var så lyckad.
Jag brukar försöka avstå från att ställa den typ av
frågor som statsrådet här beskyllde mig för att ställa -
det går att läsa innantill att jag faktiskt inte har gjort
det.
Sedan säger statsrådet att vi via departementssten-
cilen har fått något som överensstämmer med riksda-
gens beställning. Det ligger en del i det; det är jag
beredd att hålla med om. Däremot är det naturligtvis
så att den överenskommelse som tre partier i riksda-
gen slöt med regeringen är en uppgörelse som hand-
lade om att vi skulle ha någonting som innebar ett
betydande avstamp i frågan om utfallet av de olika
tidigare försöksverksamheterna.
När det gäller det som jag i den här interpella-
tionsdebatten, som kommit efter det att vi fått depar-
tementsstencilen, har pekat på är, såvitt jag förstår, de
inskränkningar - framför allt de tre jag nämnt, och
kanske någon ytterligare - av den arten att de kraftigt
kommer att försvåra en finansiell samordning och
möjligheterna att få ett gott resultat.
En punkt som jag inte tagit upp men som gäller
något som jag skulle vilja skicka med statsrådet är
följande. I departementsstencilen hävdar man att det
inte går att få en jämförelse i framtiden med hur det
skulle ha blivit om man inte hade gjort något och
därför väljer lösningar vad gäller de ingående parter-
nas pengar med mera. Så är det förstås alltid när vi
genomför reformer. Vi kommer ju aldrig att kunna se
hur det hade gått om vi inte hade genomfört reformen
i fråga - och då i hela landet.
Jag menar att man på den här punkten också gör
en allvarlig avstickare från det som skulle ha varit
möjligt. Det tror jag att departementsstencilens för-
fattare lite grann inser. Det konstateras ju att det be-
träffande de ekonomiska drivkrafterna blir avsevärt
svårare med den tekniska metod som man lagt fast.
Sammanfattningsvis, herr talman: Det förslag som
nu har lagts fram kommer sannolikt inte att lösa de
problem som borde lösas.</pre><pre>Anf.  53  Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag för min del tänker avsluta de-
batten med att i varje fall till Bo Könberg säga att jag
under den korta tid som jag haft ansvaret för detta
ändå har haft tillfälle att göra besök vad gäller en del
av de projektförsök som genomförs. Jag tillhör nog
dem som tror att det är viktigt att man samordnar och
samverkar kring resurser för att snabbt och med hög
kvalitet hitta rätt åtgärd till den enskilda människan.
Därvidlag är jag i grunden anhängare av en god sam-
ordningsprocess, som säkert kan utformas på lite
olika sätt. Jag tror att det är viktigt med en samord-
ning med hög kvalitet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.27 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 2002/03:177 om al-
koholreklam i tidningar</pre><pre>Anf.  54  Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist har frågat om
jag avser att vidta några åtgärder med anledning av
den uppkomna situationen. Han syftar då på Mark-
nadsdomstolens dom av den 5 februari i år i det så
kallade Gourmetmålet, där domstolen fann att det
svenska förbudet mot alkoholreklam i tryckt skrift -
när skyddssyftet, folkhälsan, ställs mot förbudet be-
traktat som handelshinder - måste betecknas som
alltför långtgående och därmed oproportionellt i EG-
rättslig mening.
Svaret på Nils-Erik Söderqvists fråga är ja, jag har
för avsikt att vidta åtgärder.
Jag beklagar att annonsförbudet i dess nuvarande
utformning inte befunnits vara förenligt med EG-
rätten. Med hänsyn till folkhälsan är det emellertid
inte önskvärt att förbudet luckras upp. Under de se-
naste åren har totalkonsumtionen av alkohol ökat i
landet. Särskilt oroande är att debutåldern blir allt
lägre och att det är ungdomar mellan 18 och 25 år
som dricker mest alkohol. Det är också en målgrupp
som kan antas vara särskilt känslig för de budskap
som förs fram i reklamen. Regeringen har därför för
avsikt att inom en snar framtid lägga fram en propo-
sition för riksdagen med de förslag till ändringar av
den svenska lagstiftningen som bedöms vara möjliga
och i överensstämmelse med EG-rätten. Jag har där-
utöver för avsikt att tillsätta en utredare för att närma-
re analysera vilka ytterligare lagändringar som kan
vidtas för att begränsa möjligheterna att införa alko-
holreklam i tryckta skrifter. Den 20 februari träffades
representanter för sex av riksdagens sju partier och
kom överens om hur förslagen ska utformas.
Marknadsdomstolens dom innebär inte att det nu
är fritt fram för alkoholreklam i tryckt skrift. Kraven
på att särskild måttfullhet ska iakttas vid marknadsfö-
ring av alkoholdrycker till konsumenter gäller fortfa-
rande, liksom att marknadsföringsåtgärder inte får
vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk
av alkohol. Marknadsföringen får inte heller rikta sig
särskilt till eller skildra barn och ungdomar.</pre><pre>Anf.  55  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Först vill jag naturligtvis tacka mi-
nistern för svaret. Jag kommer strax tillbaka i sak.
I detta sammanhang är det viktigt att påminna om
vad som gällt i EU:s hantering av ärendet från början.
Man möter mycket av missförstånd, att det är vårt
medlemskap i EU som i grunden skulle ha varit skälet
till detta. Som EU-vän är det viktigt för mig att säga
att reklamförbudet inte strider mot EU:s handelsreg-
ler. Det har EU sagt klart och tydligt, men man lade
till: om folkhälsan inte kan skyddas på ett annat sätt.
Det var det som gjorde att vi fick Stockholms tings-
rätt att lägga fast att man ansåg att folkhälsan kunde
skyddas på annat sätt. Det var egentligen det som var
anledningen och upprinnelsen till det hela. Som aktiv
parlamentariker tycker jag att det är oerhört bekym-
mersamt att vi har en rättsordning och ett rättssystem
som gör att man kan fråga sig på vilka grunder det
går att hävda att folkhälsan kan skyddas på annat sätt
när vi är mitt inne i en oerhört svår situation på detta
område. Jag kommer tillbaka till detta i mina senare
inlägg.
Marknadsdomstolen, som hade att hantera frågan
alldeles nyligen, finner alltså att förbudet är alltför
långtgående i förhållande till att det kan bli ett han-
delshinder. Marknadsdomstolens utslag är utan tve-
kan ett oerhört allvarligt bakslag för den svenska
alkoholpolitiken.
Med beaktande av just detta är svaret från minis-
tern oerhört positivt. Där konstaterar Morgan Johans-
son: "Med hänsyn till folkhälsan är det emellertid inte
önskvärt att förbudet luckras upp." Det tycker jag är
det allra viktigaste i det svar som jag har fått. Det
innebär, som jag tolkar det, att man har en stark am-
bition att se till att vi behåller ett folkhälsoskydd och
hävdar att reklam i det avseendet utgör ett allvarligt
hot. Då blir det naturligt att fundera över följdfrågor
till Morgan Johansson.
Det hela är upplagt, såvitt jag förstår, i två steg.
Det ena är att skyndsamt komma fram till ett förbud
mot reklam för alkoholdrycker med över 15 % alko-
hol. Där ser jag att skälet är att det annars skulle in-
nebära bekymmer med konkurrensreglerna, och det är
begripligt. Det är också viktigt att snabbt komma med
ett beslut på denna punkt. Det är ingenting att just nu
ställa en följdfråga om, utan det är det andra steget
som är spännande, det vill säga reklamens innehåll,
utformning och omfattning - hur vi kan se det fram-
för oss och vilka ambitioner Morgan Johansson har
som minister i det avseendet. Går det att begränsa till
enbart specialtidningar om exempelvis mat och
dryck? Anser Morgan Johansson att det skulle vara
möjligt? Finns det tydliga politiska ambitioner att
göra en sådan begränsning?
Det är mina första frågor.</pre><pre>Anf.  56  Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Först en kort kommentar om rättsord-
ningen. Systemet med att det är domstolarna som ska
avgöra vad som är en rimlig avvägning mellan folk-
hälsomålen och målen för en fungerande inre mark-
nad. Att det är tingsrätter och andra rättsinstanser som
ska göra den avvägningen är en effekt av anslutning-
en till EU. Vi kan beklaga att vi har fått in den ord-
ningen. Jag tycker att det ett slags statsvetenskaplig
diskussion, en hållning som inte är alldeles oproble-
matisk. Det kan innebära att domstolarna, som egent-
ligen har att döma efter lagar, ibland blir de som
också, inte stiftar lag, men i vart fall tolkar lagen på
ett sätt som vi som riksdagsmän och statsråd har
väldigt svårt att ändra på när det hängs upp på skriv-
ningar i EG-rätten.
Jag tycker att det är viktigt att ändå lyfta fram att
även om själva rättsordningen på detta sätt är en ef-
fekt av EU-anslutningen, kan man inte skylla utslaget
i det här fallet på EG-rätten. EG-domstolen gav ett
ganska öppet yttrande till tingsrätten, där man, precis
som Nils-Erik Söderqvist beskriver, sade att reklam-
förbudet inte stred mot regler om handelshinder om
det inte finns andra och bättre sätt att skydda folkhäl-
san. Tolkningen vad som är andra och bättre sätt är
det Marknadsdomstolen som gör. Men Marknads-
domstolen hade faktiskt i sak lika gärna kunnat kom-
ma fram till en annan slutsats. Man gjorde ändå inte
det. Och eftersom man inte gjorde det innebär det att
den dom som vi har fått måste vi som politiker för-
hålla oss till, och vi måste försöka agera med ut-
gångspunkt i den på ett sätt där vi tolkar den på ett för
folkhälsan så bra sätt som möjligt och utnyttjar det
utrymme som domen ändå ger. Det är därför som vi
går fram på detta sätt i två steg, med, vill jag säga, en
stark uppbackning av riksdagen.
Det ena steget är att vi ska ta fasta på det som
Marknadsdomstolen säger. När det gäller begräns-
ningar av vilken typ av alkohol som man ska få göra
reklam för överlämnas den frågan explicit till lagstif-
taren att bestämma. Marknadsdomstolen ger dess-
utom exempel på hur en sådan begränsning kan
åstadkommas. Då har vi sagt att gränsen i Sverige ska
gå vid 15 volymprocent. Vi förbjuder reklam för
starksprit och starkvin.
Det andra steget är i vilka forum och på vilket sätt
som det ska vara tillåtet göra reklam. Vi vill ge en
utredare i uppdrag att se över hur man kan använda
det utrymme som domen ger för att i så stor utsträck-
ning som möjligt begränsa alkoholreklamen i Sveri-
ge. Om det innebär att man måste se över utform-
ningen av annonserna eller i vilka tidningar de publi-
ceras har jag i dag lite svårt i dag att ta ställning till.
Men jag vill säga att vi har de högsta möjliga ambi-
tionerna på det här området.</pre><pre>Anf.  57  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Jag förstår naturligtvis att en utredare
ska titta på det här och att man inte vill föregripa den
utredningen. Men jag vill ändå tolka Morgan Johans-
sons besked på den här punkten som att det finns
tydliga och klara ambitioner att begränsa denna re-
klam så mycket som möjligt, och det känns välgöran-
de.
Jag har här vatten i mitt glas, men om det hade va-
rit 6 cl ren alkohol i det hade det varit lika mycket
som varje person ökar sin alkoholkonsumtion med
varje månad i det här landet. Varje månad ökar vi
alltså alkoholkonsumtionen med 6 cl ren alkohol per
invånare över 15 år. Just nu sker det en dramatisk
ökning av alkoholkonsumtionen. Några har sagt att
den är större än vad den har varit på över hundra år.
Även om statistiken har förändrats och jag har hört
till dem som har varit försiktiga med att göra denna
jämförelse råder det ingen tvekan om att vi i alla fall
är på väg mot den nivån. Så är det.
Jag brukar inte tycka att det är roligt att ha rätt när
jag gissar, men jag har haft rätt hittills när jag har
gissat hur utvecklingen skulle bli från mitten av 90-
talet och fram till i dag. Vi kan nog tyvärr förvänta
oss en fortsatt stark ökning av alkoholkonsumtionen.
Då vet vi att det handlar om tillgänglighet, om skatte-
verktyget som tyvärr är väldigt urholkat och om öka-
de införselkvoter. Men det handlar också om det som
vi hade hoppats inte skulle komma på vårt bord,
nämligen om bekymmer med att det skulle öppnas
upp för alkoholreklam.
Alkoholkapitalet försöker naturligtvis på alla sätt
att bli fritt från de pålar som är nedslagna i marken
och som handlar om att man ska tygla denna drake så
långt som möjligt. Nu försöker man på olika sätt att
riva upp dessa pålar, och då gäller det att slå ned dem
igen. Det är nog det allra viktigaste som vi har fram-
för oss.
Den reklam som finns internationellt vänder sig i
stor utsträckning till barn, ungdomar och kvinnor.
Sedan säger man från alkoholkapitalet att reklamen
inte kommer att medföra någon ökad konsumtion,
utan det handlar mera om att människor byter till
andra sorter. Men det är ju nonsens. Inte minst genom
förbudet mot tobaksreklam vet vi att det påverkade
konsumtionen och minskade rökningen. De mest
utsatta grupperna är ju lättast att manipulera, och det
är oerhört bekymmersamt.
En annan fråga som det finns anledning att koppla
ihop med detta är vad vi har för förutsättningar och
ambitioner att ta tag i detta för att påverka inom EU.
Vi måste se till att det långsiktigt införs ett förbud
mot alkoholreklam inom EU. Vad är framkomligt att
göra? Har Morgan Johansson ambitioner att verka för
ett förbud inom EU? Det vore spännande om vi kun-
de få det redovisat.</pre><pre>Anf.  58  Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):
Fru talman! Det är alldeles riktigt som Nils-Erik
Söderqvist säger, att vi har sett en dramatisk ökning
av alkoholkonsumtionen. Bara under de senaste fem
åren har det varit en 20-procentig ökning, från åtta
liter till tio liter ren alkohol per individ. Det finns en
bit kvar till EU-genomsnittet som ligger på tolv liter,
men vi är på väg dit i en väldigt snabb takt. Man kan
också se att drickandet har förändrats. Det har blivit
mer och mer vardagligt drickande, och det är inte på
något sätt mindre farligt än det helgdrickande som
tidigare förekom. Tvärtom blir de långsiktiga alko-
holskadorna på intet sätt mindre med den typen av
drickande.
Vi från regeringen har pekat ut fyra områden som
ska vara fredade från alkohol. Alkohol ska inte få
förekomma i trafiken, under kvinnors graviditeter, på
arbetsplatser och under uppväxtåren. Ändå har antalet
rattfyllerier ökat. Drickandet bland unga har ökat
kraftigt, framför allt bland unga flickor. Vi ser till och
med att drickandet bland de gravida har ökat. Man tar
med sig det vardagliga drickandet också under gravi-
diteten. Det är kanske inte längre så dramatiskt att
dricka som det var tidigare.
Nu gäller det att slå vakt om de instrument som vi
har. Först har vi tillgänglighetsinstrumentet. System-
bolaget är oerhört viktigt för att se till att man bara
säljer alkohol till dem som är över 20 år och inga
andra. Detsamma gäller tillståndsgivningen för för-
säljning av alkohol på restauranger och krogar. Där
har vi också sett en väldigt snabb utveckling under de
senaste åren. Fler och fler tillstånd har utfärdats sam-
tidigt som kommunernas tillsyn har försämrats. Vi
måste nog se över vad vi kan göra på den bogen för
att se till att alkohol inte blir tillgängligt för de allra
yngsta på det sättet.
Sedan har vi naturligtvis den rena brottsbekämp-
ningen - hembrännningen, smugglingen och lang-
ningen - som vi måste bli mycket bättre på. Det är
också viktigt med ett förebyggande arbete riktat
främst till de unga. Alkoholkommittén arbetar med en
form av förebyggande arbete. Men vi måste bli ännu
bättre på det området och vara beredda att satsa ännu
större resurser än vad vi tidigare gjort.
Alkoholkapitalet, eller de kommersiella krafterna,
säger att reklam inte betyder så mycket. Det är bara
det att folk väljer andra varor i stället. Det där är inte
sant. Det är klart att reklam betyder något. Det späder
på konsumtionen. Om man till exempel investerar
tiotusentals kronor för att annonsera i en stor dagstid-
ning räknar man ju med att få tillbaka sina pengar.
Man försöker också sälja en livsstil där drickandet är
en del i att vara modern, att vara häftig eller att vara
med i gänget. Det är en del av försäljningstricket.
Även om vi inte vill erkänna det vet vi innerst inne att
vi påverkas av reklam.
Hur kan man gå fram i Europa? Jag tror att man
måste försöka att få fastslaget en princip om att alko-
hol inte är vilken vara som helst. Alkohol måste han-
teras med särskild omsorg och också med särskilda
regler. Då är det klart att reklamfrågan är en fråga
som man absolut kan tänka sig att driva vidare.</pre><pre>Anf.  59  NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! Inte minst det sista var välgörande att
höra. Jag har väntat på att man i EU-sammanhang ska
komma dithän att det blir en acceptans för att alkohol
inte är en vara vilken som helst, utan det är i stället en
livsfarlig vara som måste omgärdas med restriktioner
på alla möjliga sätt.
Det är spännande att konstatera att vi i jämförelse
med vår omvärld, inte minst det EU som vi nu är med
i, har en lång tradition av att vara föregångare med en
restriktiv alkoholpolitik. Vi ligger långt framme.
Omvärlden har ett mycket, mycket värre läge. Mi-
nistern berörde också alldeles nyss i rena siffror och
tal hur det ser ut med konsumtionen.
Det värsta som nu händer är att vi lägger oss till
med ett europeiskt alkoholmönster, att dricka under
hela veckan, samtidigt som vi behåller vårt klassiska
och gamla sätt att dricka, det vill säga under helgerna.
Vi får alltså ett dubbelt alkoholmönster. Med ett så-
dant dubbelt alkoholmönster riskerar vi - om vi tittar
framåt i det mörkaste scenariot, som vi får hoppas
inte inträffar - att snabbt lägga oss i täten i EU när det
gäller antalet människor som är alkoholskadade.
Sedan har det också oerhörda ekonomiska kon-
sekvenser. Man räknar med att vi har ungefär 130
miljarder i samhällskostnader för alkoholen i vårt
svenska samhälle. Tänk vad vi skulle kunna använda
dessa pengar till, till sjukvård och till andra saker.
Här finns alltså oerhört mycket att göra.
Kopplat till dagens fråga skulle jag bara avslut-
ningsvis vilja ställa frågan till Morgan Johansson på
vilket sätt ministern är beredd att följa upp det här. En
sak är att nu landa i två olika åtgärder, en snabb och
sedan en i december. Men hur ska de sedan följas upp
långsiktigt?</pre><pre>Anf.  60  Statsrådet MORGAN JOHANS-
SON (s):</pre><pre>Fru talman! Jag tror faktiskt att uppföljningen
görs bäst i riksdagen och att vi ska vårda den stora
enighet som vi ju fick kring alkoholpolitiken när den
här frågan kom upp på bordet. Det är en väldigt viktig
sak att bygga vidare på för oss sex partier som nu är
överens om hur vi ska hantera detta. Det är egentligen
bara Moderaterna som står vid sidan om. Jag tror att
det bästa sättet när det gäller folkhälsopolitik över
huvud taget är att bygga den på ett brett sätt. Vi vet
att Moderaterna har en annan uppfattning, att de står
vid sidan om. De kan bli där. Jag tror att de egentli-
gen gör sig själva en otjänst, därför att den allmänna
opinionen i riket är nog den att detta är en fråga som
man inte ska ta lätt på. Det är nog många som faktiskt
är oroliga över vad som är på väg att hända, inte
minst på ungdomssidan.
Att bygga ut satsningarna på förebyggande insat-
ser, att slå vakt om Systembolaget, att se över hur det
egentligen står till med kommunernas tillståndsgiv-
ning och naturligtvis också att bygga ut missbrukar-
vården är en del av de satsningar som vi ska gå fram
med. När det gäller pengarna på narkotikasidan är det
klart att en del av dessa också kommer att kunna
hamna hos dem som är alkoholiserade.
Samtidigt tror jag att vi har bättre förutsättningar
nu, trots detta att vi har  hamnat i en sådan här situa-
tion, att vara offensiva än vad vi hade tidigare. Vi har
en bred uppslutning i den här kammaren plus att vi
har en känsla av att debatten vänder i riket. Det är inte
längre den lätta och enkla låt-gå-politiken som man
kan spela på hos människor, utan nu är det den an-
svarstagande alkoholpolitiken som vinner terräng.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 2002/03:191 om
värnpliktstjänstgöring som civilt meritvärde</pre><pre>Anf.  61  Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Fru talman! Claes Västerteg har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att det civila meritvär-
det inom värnpliktstjänstgöringen ska öka samt vilka
åtgärder jag avser att vidta för att underlätta för värn-
pliktiga att genomföra komvuxstudier utanför hem-
orten.
Jag vill inleda med att säga att arbetet med att ci-
vilt meritvärdera värnpliktstjänstgöringen inte är
något som enbart berör Försvarsdepartementet och
mig som försvarsminister. Det handlar om samhällets
syn på värnplikten och är ett arbete som berör hela
samhället. Vi måste se det som en merit i sig att ha
fullgjort en värnpliktsutbildning. Det är viktigt att inte
glömma bort syftet med värnpliktsutbildningen. Om-
fattningen av arbetet med civilt meritvärde får inte
medföra att de militära utbildningsmålen eftersätts.
Jag kan inte hålla med Claes Västerteg när han
säger att arbetet med det civila meritvärdet fallit
mellan stolarna och att det enda konkreta resultat som
kommit ut av detta är fria högskoleprov. Det har visat
sig att frågorna är mer komplexa än man kunde tro
när arbetet inleddes.
På Försvarsdepartementet har vid årsskiftet en ar-
betsgrupp tillsatts med representanter från departe-
mentet, Försvarsmakten, Krisberedskapsmyndigheten
och Totalförsvarets pliktverk. Arbetsgruppen har till
uppgift att ta fram ett underlag för regeringens samla-
de syn på civilt meritvärde. Arbetet innebär att grup-
pen ska definiera vad som menas med civilt meritvär-
de samt presentera riktlinjer för det fortsatta arbetet.
Resultatet från arbetsgruppens arbete har jag för av-
sikt att under hösten 2003 presentera för riksdagen.
Utöver detta vidtar Försvarsmakten åtgärder för
att de som fullgör värnpliktstjänstgöring ska kunna
tillgodoräkna sig delar av sin utbildning i det civila
livet efter avslutad tjänstgöring. Detta arbete kommer
ständigt att pågå eftersom både samhället och de
militära utbildningarna kommer att utvecklas. Exem-
pel på delar av värnpliktsutbildningen som i dag ger
civilt meritvärde är bland annat sjukvårdsutbildning
och NBC-utbildning som vardera ger tio högskolepo-
äng. Som certifierade utbildningar kan exempelvis
nämnas dykarutbildning som resulterar i yrkesdykar-
certifikat samt terrängskoterutbildning som resulterar
i förarbevis.
För andra militära utbildningar kan det vara svåra-
re, men inriktningen för Försvarsmaktens fortsatta
arbete är att de civilt meriterande utbildningar som
enskilda förband genomför nu också ska genomföras
inom hela Försvarsmakten där så är möjligt utan att
de militära utbildningsmålen eftersätts.
Liksom Claes Västerteg har jag noterat att det är
ett problem för vissa värnpliktiga att få sin hemkom-
mun att betala för deras komvuxstudier på förbands-
orten. Inte heller detta är en fråga som enbart är en
försvarsfråga. Hittills har det dock rört sig om ett
begränsat antal värnpliktiga vars hemkommuner inte
beviljat förbandsorten ersättning för deras utbild-
ningskostnader. Den arbetsgrupp jag tillsatt kommer i
sitt arbete att behandla även denna fråga. Inriktningen
är självklart att underlätta för de värnpliktiga att delta
i komvuxstudier på förbandsorten där så kan ske utan
att det hindrar den militära utbildningen.</pre><pre>Anf.  62  CLAES VÄSTERTEG (c):
Fru talman! Till att börja med vill jag tacka för
svaret på interpellationen.
I dag tas runt 37 % av de mönstrade ut till
plikttjänstgöring. Detta är en stor skillnad mot hur det
var för ett antal år sedan, då det var naturligt och ett
naturligt steg att göra värnplikten. Utvecklingen un-
der senare tid har gått mot motsatt håll. I dag är det
många som söker sig från att göra en plikttjänstgö-
ring.
Utvecklingen under senare tid har också gjort att
det ställs högre krav på dem som gör totalför-
svarsplikt, och det med rätta. Men utvecklingen av
både försvaret, som sagt, och samhället har lett till att
Försvarsmakten i mångt och mycket konkurrerar med
exempelvis högskolor och universitet om gunsten och
intresset från Sveriges unga killar och tjejer.
Vi är alla överens om att vi vill ha ett försvar med
en hög kvalitet och en hög kompetens både bland
dem som är fast anställda och bland dem som gör sin
värnpliktstjänstgöring. Men för att denna kvalitet och
kompetens ska fortsätta att utvecklas krävs ett antal
åtgärder. En av dessa är att se till att utbildningen
under plikttjänstgöringen ges ett reellt civilt meritvär-
de. Detta kan också bidra till att öka intresset för att
göra en plikttjänstgöring.
Därför blir jag lite besviken när nu försvarsmi-
nistern har tillsatt ytterligare en arbetsgrupp gällande
det civila meritvärdet. Det är inte fler arbetsgrupper,
utredningar och långbänkar som behövs, utan det som
behövs är skarpa förslag. Utredningar som har tagit
upp hur man ska hantera och utveckla det civila me-
ritvärdet har det varit gott om under de senaste 20
åren. Och det är ett antal förslag som har lagts fram -
förslag som det slutligen, tyvärr, inte har blivit myck-
et av.
Försvarsministern säger vidare i sitt svar att ar-
betsgruppen ska definiera vad som menas med civilt
meritvärde. En sådan definition har gjorts på olika
håll. Så sent som 1998 gjorde Pliktutredningen också
en definition av civilt meritvärde. Deras definition av
civilt meritvärde var som följer: att tjänstgöringen av
både arbetsgivare och den enskilde som genomgått
utbildning anses vara något som ger fortsatt nytta i
det fortsatta livet.
Även de båda pliktråd som vi har i Sverige, Ci-
vilpliktsrådet och Värnpliktsrådet, har definitioner på
civilt meritvärde som är ungefär likalydande. Själva
definitionen råder det alltså ganska stor enighet om.
Den torde därför inte behöva utredas ännu en gång.
För ett par veckor sedan fick vi i försvarsutskottet
en föredragning om ytterligare en utredning som
behandlat civilt meritvärde. Denna gång var utredaren
placerad inom Försvarsdepartementet. Den bild jag
fick av utredningen var att den har tagit ett ganska bra
helhetsgrepp och innehåller en mängd intressanta
förslag omkring hur detta med det civila meritvärdet
kan förbättras. Jag skulle därför tycka att det vore
intressant att veta om försvarsministern kommer att
överväga några av de här förslagen eller bara vänta på
arbetsgruppens utredning.
Jag håller med försvarsministern om att arbetet
med att förbättra den civila meritvärderingen inte
enbart är en fråga för Försvarsdepartementet utan att
det är en mycket bredare fråga än så. Det här spänner
över ett flertal olika politikområden och berör ett
flertal olika departement.
Jag blir lite besviken, avslutningsvis, över att mi-
nistern sopar undan min andra fråga, om de värnplik-
tiga som i dag hindras från att delta i komvuxstudier.
Hon sopar undan detta med att de är så få. Det är
möjligt att det är ett problem som berör få individer.
Dock ska inte frågan gömmas undan för det. Jag
undrar därför om försvarsministern har för avsikt att
ta upp detta problem med exempelvis utbildningsmi-
nistern, eftersom frågan berör flera departement.</pre><pre>Anf.  63  Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Fru talman! Allra först hoppas jag att Claes Väs-
terteg och jag är överens om att även om nu inte alla
ungdomar ingår bland dem som tas ut till värnplikt-
stjänstgöring är det utomordentligt betydelsefullt att
samhället som helhet har respekt för en genomgången
värnpliktsutbildning, värderar den som en allmän
kompetenshöjning och inser att den har ett civilt me-
ritvärde.
Det är riktigt att det har skett flera utredningar.
Men nu är ju avsikten i den beredning som sker i
departementet att alla tidigare utredningars och ar-
betsgruppers förslag ska kunna användas. Bakgrun-
den är naturligtvis att man har kommit olika långt på
olika håll. Det har varit svårigheter att få uppslutning
kring det här. En del av förslagen, som har blivit för
gamla, har kanske inte riktigt samma relevans i dag
men kan ändå ha ett visst intresse. Därför skulle jag
vilja att vi nu ger den här arbetsgruppen en chans
innan vi avfärdar den. Det betyder att mycket av det
arbete som tidigare har lagts ned inte är bortkastat
utan är ett viktigt underlag i det fortsatta arbetet.
Förutsättningarna för att man ska lyckas är ju goda
om man har en bra grund att stå på.
Sedan vill jag säga att jag inte sopar det här pro-
blemet med dem som inte går i komvux under mattan.
Det är en fråga som ska vara med i själva berednings-
arbetet. Visar det sig då att andra departement och
andra ministrar i regeringen behöver vidta åtgärder
kommer jag att ta upp den frågan också i den fortsatta
beredningen av ärendet.
I likhet med Claes Västerteg tycker jag att det här
är en utomordentligt betydelsefull sak som har stor
vikt. Det är därför ingen obetydlig fråga som Claes
Västerteg ställer.</pre><pre>Anf.  64  CLAES VÄSTERTEG (c):
Fru talman! Jag delar försvarsministerns syn på att
värnpliktstjänstgöring och civilpliktstjänstgöring är
oerhört viktigt för samhället. Jag tror att vi på många
olika arenor och många olika plan måste arbeta för att
nå ut med hur pass bra utbildning det bedrivs inom de
här områdena. Det behöver Försvarsmakten göra. Det
behöver andra myndigheter inom totalförsvaret göra.
Det behöver Försvarsdepartementet göra, och det
behöver också vi göra som är aktiva på försvarspoli-
tikens område.
Jag ska inte säga att den här utredningen, eller den
här arbetsgruppen, inte kommer att leda till något
gott. Det hoppas jag att den gör. Men jag blir lite rädd
när försvarsministern säger att det handlar om rikt-
linjer för det ytterligare arbetet. Då ställer jag mig
frågan: Hur mycket ytterligare tid kommer det att ta
innan vi uppnår en civil meritvärdering som är myck-
et bättre än den i dag? Det bedrivs en bra utbildning
ute på många av de förband som vi har, och mycket
av det värderas civilt.
Sedan finns det också en del frågor som man kan
ställa sig om hur man bedriver utbildningen och om
varför den inte redan i dag är civilt meritvärderad. Jag
ska ta ett exempel, som inte försvarsministern själv
kan påverka men som gör att man funderar. Man kan
få ett förarbevis inom Försvarsmakten för att köra en
lastbil på 80-90 ton. Men samma utbildning leder
inte till att man automatiskt får ett körkort. Då är
frågan: Är det utbildningen som inte är tillräcklig
eller är det någon annanstans det brister? Det gör en
lite orolig på flera olika plan.
Än en gång vill jag säga något om det här med
komvuxstudier. Det här är inte heller direkt någon ny
fråga - liksom den civila meritvärderingen inte är
någon ny fråga. Eksjö garnison har under ett antal år
bedrivit ett gediget arbete för att försöka påverka
politiker och politiska beslut för att vi ska kunna lösa
det här på ett enkelt sätt, vilket borde vara möjligt.
Jag skulle kunna tänka mig en modell där man
hade en interkommunal ersättning vad gäller
komvuxstudierna så att de som har en värnplikt-
stjänstgöring på annan ort ska kunna få bedriva studi-
er på kvällstid utan att det påverkar den övriga ut-
bildningen. Det är en modell som jag skulle kunna
tänka mig. Jag hoppas att den delen av den civila
meritvärderingen skulle kunna snabbas på lite och
inte bara hamna under riktlinjerna för den här arbets-
gruppen som ska komma till hösten.</pre><pre>Anf.  65  Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Fru talman! Det är ju så att man också inom För-
svarsmakten lägger ned rätt mycket arbete på att
komma fram när det gäller den civila meritvärdering-
en och att stimulera möjligheterna till andra studier.
Mycket av det arbete som Försvarsmakten själv läg-
ger ned kommer också att kunna användas i departe-
mentets arbetsgrupp eftersom det finns företrädare
med.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att
Försvarsmakten har avsatt 25 miljoner kronor för att
de civilt meriterande utbildningar som enskilda för-
band nu genomför ska kunna genomföras inom hela
Försvarsmakten. Då kan man titta på om pengarna
används på rätt sätt. Fungerar det bra? Det är en av de
uppgifter som också den här centrala arbetsgruppen
ska ha.
Jag har också blivit nådd av Värnpliktsrådets erfa-
renheter av att det brister när det gäller civil meritvär-
dering och möjligheterna att få komplettera så att man
kan få förarbevis och annat. Det är just därför de här
resurserna finns och också därför arbetsgruppen som
helhet är med.
Men det finns ändå drag som är positiva. Jag
tycker att man ska komma ihåg det. Amf 1 i Vaxholm
har nu på allvar tagit tag i situationen. Bland annat får
bevakningssoldaterna numera en civil väktarutbild-
ning. De har också sett över möjligheterna att ge
värnpliktiga ett civilt datakörkort. Det är Värnplikts-
rådets egen uppgift.
Värnpliktsrådet säger också att Sydkustens marin-
bas har för avsikt att ge sina bevakningssoldater en
civil väktarutbildning. Marinbasen ger båtcheferna på
det som heter Ekipaget en civilt meriterande skeppar-
utbildning och möjligheter att läsa in en civilt gång-
bar maskinutbildning. På samma sätt ges maskinis-
terna en civil meritering.
Första helikopterskvadronen i Boden ger de värn-
pliktiga som kör drivmedel en möjlighet att ta CE-
körkort och lära sig om hantering av farligt gods.
Räddningsmännen får ta C-kökort.
Det finns en lång rad erfarenheter av detta, och
det är precis alla de erfarenheterna som ska tas till
vara. Vi ska se om de resurser som är avsatta faktiskt
används så effektivt som de skulle kunna göras eller
om det finns något annat sätt att stimulera så att de
kommer fler till godo. För det är inte bra i dag, det är
vi överens om.</pre><pre>Anf.  66  CLAES VÄSTERTEG (c):
Fru talman! Jag har aldrig tvekat om att vi är
överens om att det inte är bra i dag, men vi ska också
se hur vi kan göra det bättre. Precis som försvarsmi-
nistern nämnde i sitt inledningsanförande är inte
Försvarsdepartementet själva ansvariga för detta.
Det kanske är det som är problemet. Acceptansen
av och förståelsen för frågan kanske inte är så stor
inom andra politikområden. Jag är rädd för det. Om
man tittar närmare på ett antal utredningar och propo-
sitioner som har lagts fram om livslångt lärande ser
man att värnpliktstjänstgöringen och civilpliktstjänst-
göringen inte lyfts fram som en del av det. Jag hoppas
att vi på sikt kan få det att bli tydligare.
Jag håller med försvarsministern om att det är
mycket som görs bra i dag ute på förbanden. Jag
gjorde själv min militärtjänst för lite drygt tio år se-
dan, och det var inte mycket till civil meritvärdering
som fanns då. Så det har blivit väldigt mycket bättre
bara på tio år.
Men vi är som sagt många som hoppas på vad ar-
betsgruppen ska nå fram till. Jag hoppas som sagt att
det inte bara blir riktlinjer utan att det också blir kon-
kreta förslag. Det är många förslag som har lagts fram
om detta och många av de förslagen har legat och
mognat till sig. Förhoppningsvis är de som ett bra
vin, de blir ännu bättre ju längre de får ligga och
mogna till sig men att vi snart får korka upp den här
flaskan så att vi får en bättre civil meritvärdering.</pre><pre>Anf.  67  Försvarsminister LENI BJÖRK-
LUND (s):
Fru talman! Ja, Claes Västerteg, jag som hörde det
tidigare interpellationssvaret törs inte fortsätta den
metaforen utan jag kan bara säga att jag tycker att det
är bra att det har blivit bättre på tio år. Jag är fortfa-
rande inte nöjd.
Precis som Claes Västerteg säger handlar hela ut-
vecklingen i samhället om att utbildning är någonting
som ständigt återkommer. Det är då naturligt att vi
under perioden för plikttjänstgöring ser efter om vi
kan använda den militära utbildningen som civil
grund eller om vi på annat sätt kan stödja att de som
genomgår värnpliktstjänstgöring också kan få annan
typ av kompletterande utbildning för sin fortsatta
yrkesverksamhet. Det är ett ansvar vi har för pliktut-
bildningen. Sedan får vi tillsammans se till att allmän
värnplikt också ges ett allmänt civilt meritvärde.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Hänvisning av ärende till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Redogörelse
2002/03:RR1 till finansutskottet</pre><pre>12 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs och bordlades åter
Socialutskottets betänkande 2002/03:SoU8
Bostadsutskottets betänkande 2002/03:BoU6
Näringsutskottets betänkande 2002/03:NU4
Utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU3
Konstitutionsutskottets betänkanden 2002/03:KU17,
KU18, KU24 och KU26
Finansutskottets betänkanden 2002/03:FiU9 och
FiU12
Utrikesutskottets betänkande 2002/03:UU4
Kulturutskottets betänkanden 2002/03:KrU2 och
KrU3</pre><pre>13 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 2002/03:38 Straffansvar för
terroristbrott
2002/03:Ju2 av Alice Åström m.fl. (v)
2002/03:Ju3 av Beatrice Ask m.fl. (m)
2002/03:Ju4 av Leif Björnlod och Gustav Fridolin
(mp)
2002/03:Ju5 av Johan Pehrson m.fl. (fp)</pre><pre>Kulturutskottets betänkanden
2002/03:KrU4 Idrottsfrågor
2002/03:KrU5 Ungdomsfrågor</pre><pre>Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU9 Jakt och viltvård</pre><pre>Bostadsutskottets betänkande
2002/03:BoU5 Byggfrågor</pre><pre>14 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 3 mars</pre><pre>2002/03:215 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Morgan
Johansson
Vården av missbrukare</pre><pre>den 4 mars</pre><pre>2002/03:216 av Lars-Ivar Ericson (c) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Skuldsanering</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 11 mars.</pre><pre>15 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 3 mars</pre><pre>2002/03:599 av Birgitta Ohlsson (fp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Avvisningsstopp för irakier och kurder
2002/03:600 av Berit Jóhannesson (v) till statsrådet
Jan O Karlsson
Stödet till humanitär minröjning</pre><pre>den 4 mars</pre><pre>2002/03:601 av Cecilia Widegren (m) till vice stats-
minister Margareta Winberg
Regeringens jämställdhetspolitik
2002/03:602 av Marita Aronson (fp) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Skydd av personuppgifter inom klinisk forskning
2002/03:603 av Henrik S Järrel (m) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Anslag till medicinsk forskning
2002/03:604 av Cecilia Widegren (m) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Sveriges vildhästar - ett unikt kulturarv
2002/03:605 av Bengt-Anders Johansson (m) till
miljöminister Lena Sommestad
Tillåtlighetsprövning
2002/03:606 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Processrättsliga principer
2002/03:607 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Kvinnors asylskäl
2002/03:608 av Henrik S Järrel (m) till statsrådet Jan
O Karlsson
Statslösa
2002/03:609 av Henrik S Järrel (m) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Investeringskapital
2002/03:610 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Förföljelse av homosexuella i Egypten
2002/03:611 av Henrik S Järrel (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Sjösäkerhet</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 11 mars.</pre><pre>16 §  Anmälan om skriftligt svar på fråga</pre><pre>Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga in-
kommit</pre><pre>den 4 mars</pre><pre>2002/03:539 av Annelie Enochson (kd) till närings-
minister Leif Pagrotsky
Lokalisering av det nationella centrumet för innova-
tion, kommersialisering och miljöexport</pre><pre>Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 mars.</pre><pre>17 §  Kammaren åtskildes kl. 18.42.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 16.27 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>