Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:52

Onsdagen den 5 februari

Kl. 09.00 - 11.50

---

16.00 - 16.13

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

1 § Aktuell debatt om polisens situation med
anledning av Göteborgskommitténs rapport

Anf. 1 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman, kolleger, justitieministern och åhöra-
re! I dag har vi en mycket viktig debatt. Den handlar
om ett brustet förtroende. Förtroende är något som i
en rättsstat måste finnas mellan statens yttersta
maktutövning i form av poliser och medborgare i
allmänhet. Det är ett förtroende som sedan flera år
tydligt har börjat krackelera.
Göteborgskommitténs betänkande har med en
förvånansvärd precision pekat på de omfattande pro-
blem som svensk polis brottas med. Det är problem
som manifesterades vid förberedelserna och genom-
förandet av insatserna vid stora demonstrationer un-
der Sveriges ordförandeskap i EU. Det är insatser
som har satt djupa spår hos enskilda poliser som hade
en nästintill omänsklig uppgift att fylla, och det är
insatser som oacceptabelt har kränkt enskilda männi-
skor som med sin fulla rätt bara ville demonstrera
mot EU, globalisering eller marknadsekonomi.
Med lite självrannsakan kan jag medge att jag
själv inte förrän genom betänkandet insett omfatt-
ningen av inkompetensen från ledande polishåll vid
insatserna. Detta doldes alltför väl av en medielogik
för rök, eld, gatstenar och maskerade våldsälskare.
Effekterna blev att demokratiskt valda företrädare
inte fullt ut kunde genomföra planerade möten. Göte-
borgs innerstad blev ett slagfält med omfattande rätts-
förluster för enskilda personer. Alla förlorade.
Debatten i dag ska handla om polisens brister när
det gäller att förebygga och bekämpa allvarliga ord-
ningsstörningar. Debatten gäller således de grund-
läggande strukturproblem som finns hos svensk polis.
Debatten måste handla om det avgörande politiska
ansvaret för den rådande situationen. Jag kommer att
lyssna mycket uppmärksamt på Thomas Bodström.

Anf. 2 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag får börja med att gratulera Johan
Pehrson, eftersom han blev pappa förra veckan. Jag
vill också tacka Johan Pehrson för att han har tagit
initiativ till den här debatten därför att den är så oer-
hört viktig. Detta är ju något konstruktivt i jämförelse
med allt elände som vi har fått se och som vi har
diskuterat.
Det handlar om det som hände i Göteborg, om
alla de människor, poliser och demonstranter, som
blev skadade, om alla butiksägare som fick sina affä-
rer förstörda och om alla de göteborgare som bjöd till
fest och som svar fick en sönderslagen aveny. Men
det gäller ändå att se något konstruktivt. Därför är det
jätteviktigt att vi diskuterar de här sakerna.
Göteborgskommittén tillkom på regeringens initi-
ativ men också, vill jag understryka, i samråd med
övriga partier - det här gjorde vi tillsammans. Göte-
borgskommittén har lagt fram en mycket bra rapport.
Väldigt mycket av vad som hände har kunnat lyftas
fram. Många frågor har fått svar. Kommittén har
också konstaterat att det finns fog för att rikta allvar-
lig kritik mot polisledningen i Västra Götaland och
också mot Rikspolisstyrelsen. När det gäller mycket
av kritiken mot Rikspolisstyrelsen har arbete redan
påbörjats.
Det handlar om nationell samordning. Där kan
man konstatera att det måste bli mycket bättre när det
gäller utrustning, utbildning och mycket annat. Men
en del har alltså redan påbörjats. Vi kan som exempel
ta att det sedan den 1 januari är en gemensam sam-
ordning när det gäller gränskontrollen.
Kommittén har, som sagt, gjort ett mycket bra ar-
bete. Det tror jag att de allra flesta håller med om.
Ändå har det kommit upp diskussioner. Man har
undrat varför inte enskilda personer och organisatio-
ner har kartlagts. Och från några håll har man fört
fram frågan om det inte ska vara en kommission när
det gäller det rättsliga efterspelet.
Jag vill först säga att det inte är en statlig utred-
nings uppgift att kartlägga enskilda personer. Det är
rättsväsendets uppgift, om dessa personer gör fel och
begår brott. Vi kan inte ha statliga utredningar om
enskilda personer, hur olämpligt de än uppträder. Vi
kan heller inte ha kommissioner där politiker ska
granska domstolar.
Jag tror att alla vi politiker någon gång har tyckt
att en domstol borde ha dömt på ett annorlunda sätt,
men vi måste respektera detta. Vi kan inte ha något
slags kvasisjälvständighet när det gäller domstolar.
Det som är grunden i en rättsstat är självständiga
domstolar, och så fungerar det i en demokrati. I dik-
taturer granskar politiker domstolar och säger: Så där
ska ni inte döma utan ni ska i stället döma så här.
Men det finns en sak som jag ändå tycker är viktig
som vi, regeringen och samarbetspartierna, har kom-
mit överens om, som också finns med i Göteborgs-
kommitténs betänkande. Det handlar om det som
nämns i slutet. Man tar upp ett antal händelser under
de senaste decennierna. Det är till exempel mordet på
Olof Palme, Berglings flykt, Stureplansmorden, Ma-
lexanderhändelsen och Göteborgskommittén. Man
talar om att strukturella misstag kan ha begåtts. Det
tycker vi är viktigt att gå vidare med. Därför kommer
vi att tillsätta en utredning som tittar just på det
strukturella sambandet. Det är inte tal om att göra
någon ny stor Göteborgsutredning. Det skulle lamslå
det arbete som nu pågår, men vi tycker att det som
lyfts fram är så viktigt att vi kommer att se närmare
på det.
Annars är det, som sagt, väldigt viktigt att vi fort-
sätter att se framåt. Göteborgskommittén får inte ses
som en slutpunkt, utan vi måste tvärtom fortsätta med
det arbete som redan har påbörjats. Vi måste fortsätta
att vidta de åtgärder som behövs för att polisen ska
kunna få ännu bättre möjligheter och för att det ska
bli en ännu bättre polis.
Det finns ett enda lagförslag i kommitténs betän-
kande. Det gäller maskeringsförbudet. Det kommer
på sedvanligt sätt att remitteras. Remissinstanserna
får säga sitt, och sedan kommer den diskussionen att
fortsätta.
Men det finns också annat, ett reformarbete som
pågår, som är viktigt att lyfta fram i en sådan här
debatt. Tillsynsutredningen har blivit mer aktuell i
samband med Göteborgskravallerna, men den påbör-
jades före det som skedde i juni 2001. Det handlar om
vilket system man ska ha när poliser själva misstänks
för brott. Vi har ju den ordningen att det är särskilda
enheter, och självklart är det inte kolleger som utreder
kolleger. Men ändå uppstår det många gånger diskus-
sioner när poliser är misstänkta för brott och det inte
leder till åtal eller om det blir en frikännande dom.
Detta är inte bra, precis som Johan Pehrson säger. Det
är så viktigt med ett förtroende för rättsväsendet. Det
räcker inte med att det fungerar. Därför pågår nu ett
arbete, en parlamentarisk utredning, för att man ska
se om det finns ett annat system som kan ersätta det
här. Förslaget kommer i maj, men det är viktigt att
lyfta fram detta när man just talar om förtroendet för
rättsväsendet. Därmed är det inte sagt att det system
som är nu inte skulle fungera, men i och med alla de
diskussioner som pågår är det viktigt att se om det
kan finnas ett ännu bättre system.
Kommunikationen har diskuterats mycket. Det
arbete som har pågått på Näringsdepartementet och
som handlar om mycket mera än polisen - det hand-
lar om räddningstjänst, militär och tull - kom, som ni
vet, fram med ett förslag för ett par veckor sedan om
ett heltäckande kommunikationssystem. Detta arbete
måste gå vidare på Näringsdepartementet, och det gör
det.
Vi har också frågan om polisens arbetsuppgifter. I
dag har polisen ansvar för en rad olika uppgifter som
jag knappast tror att några som börjar på polisutbild-
ningen tror att de ska syssla med när de blir poliser.
Det finns uppdrag som att ha ansvar för bortsprungna
hundar, ge personer tillstånd för olika saker, ha hand
om täckning av gruvhål och hittegodsavdelningar.
Arbetet med detta har pågått under lång tid och är nu
inne i sin slutfas. Polisen ska ägna sig åt det som
polisen är tänkt att ägna sig åt, nämligen att bekämpa
och förebygga brott.
Polisens arbetsmetoder måste utvecklas. Detta har
också påbörjats. Det får inte finnas någon tveksam-
het, varken hos polisen eller hos allmänheten, om vad
polisen får göra i olika situationer. Vi talar om brotts-
provokation och bevisprovokation. Det är mycket
viktigt att det är skarpa gränser så att en polis vet
exakt hur man ska göra.
Det är viktigt att vi följer den utveckling som sker
på andra områden och som också påverkar polisens
arbete. Det gäller till exempel den brottslighet som nu
sker via Internet och som gör att just dessa frågor får
en annan aktualitet och en annan vinkling. Det kom-
mer upp frågor som infiltration och annat. Det är
viktigt för polisen och allmänheten att vi får skarpa
och tydliga gränser för polisens arbetsmetoder.
Det är viktigt att vi får flera poliser. Sedan vi öpp-
nade en polisutbildning i Umeå 2000 och i Växjö
2001 börjar vi se resultat. För tredje året i rad ökar
antalet poliser. Den som påstår något annat har direkt
fel. Det ökar, och det kommer att fortsätta att öka. Vi
har som ett första mål att det vid utgången av 2004
ska finnas bortåt 17 000 poliser i Sverige. Det har gått
från ungefär 16 000 till 17 000 på några år. Så här
långt ser det ut att kunna lyckas. Redan nästa sommar
börjar vi närma oss 17 000.
Med de 4 000 som ska utbildas är det naturligtvis
också viktigt att det tillförs ytterligare resurser. Ar-
betet med detta pågår. De som säger att det kommer
att behövas ytterligare resurser har alldeles rätt. Det är
självklart. Om man ska utbilda 4 000 nya poliser
under denna mandatperiod kostar det pengar. Arbetet
pågår och kommer att presenteras i vårpropositionen i
april.
Fru talman! Det som hände i Göteborg var ett slag
mot demokratin. Det får aldrig hända igen. Vi ska dra
lärdom av det och se framåt. Vi ska fortsätta arbetet
med en samordning utan att det blir en nationell polis.
Det ska bli en nationell samordning. Vi ska fortsätta
det omfattande reformarbete som pågår inom polisen,
och vi ska fortsätta den satsning på polisen och rätts-
väsendet som också pågår.
Det finns saker som är djupt oroande. Alldeles för
få brott klaras upp. Men jag vill ändå säga att vi har
mycket duktiga poliser i Sverige i allmänhet. Vi har
en bra polis, men självklart kan polisen liksom allt
annat i samhället bli ännu bättre. Arbetet med detta
måste hela tiden fortsätta.

Anf. 3 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Kommittén har presenterat ett omfat-
tande underlag. I flera delar innebär det en upprättelse
för enskilda poliser som får svart på vitt - milt ut-
tryckt - att de hade bristande stöd från sin polisled-
ning vid genomförandet av insatserna. Likväl är det
ett erkännande av att många, inte minst ungdomar,
behandlats felaktigt och i ett flertal fall direkt krän-
kande under vissa insatser.
Men det måste sägas att det till viss del är väl
överslätande skrivningar i betänkandet vad avser
ansvaret för dem som arrangerade demonstrationerna.
Det gäller framför allt den övergripande aktionsgrup-
pen. Flera av de så kallade autonoma nätverken redo-
visade helt öppet sitt intresse: ju våldsammare det blir
desto bättre. Man kan aldrig komma ifrån ansvaret för
var och en som begick brott under dessa demonstra-
tioner.
Polisens påstådda konfrontationsstrategi är till
största delen ett tankespöke hos vissa utomparlamen-
tariska grupper och för den delen en och annan leda-
mot av Sveriges riksdag. Alltför uppenbart skedde
dock konfrontationer. Säkert har enskilda poliser
skämt ut sig med tillmälen. Individer har också blivit
kränkta till följd av bristande planering och brister i
ledningen. Deras frihet har blivit kränkt på ett opro-
portionellt sätt. Deras demonstrationsfrihet har till
och med i vissa fall inskränkts eller satts ur spel.
Men detta är ingen strategi. Det rör sig om en es-
kalerande händelseutveckling, där kontrollen gick
över styr. Ansvaret ska dock utkrävas hos polisen.
Betänkandet berör i sina sidospår frågan om vat-
tenkanoner, pansarfordon eller maskeringsförbud. Det
avgörande budskapet är dock att polisen har stora
problem. Ingvar Carlsson har satt på pränt det som
jag och andra kolleger i riksdagen får höra nästan var
dag när vi rör oss i Polis-Sverige. Det som hände i
framför allt Malmö och Göteborg är inga enstaka
misslyckanden av stora mått. Det är ett strukturellt
pågående problem inom polisen som pågår var dag
med rättsförluster som följd. Någon måste ta ansvar
för dessa problem. Polisen måste reformeras. Frågan
är hur mycket och hur. Det är svårt att skapa sig en
total överblick över läget. Oenigheten är stor om vad
problemen beror på. Några säger: mera pengar. Det
ligger en hel del i detta. Andra säger: mindre pengar -
man kan inte ge mer pengar till en sjuk organisation.
Den nuvarande och den föregående rikspolische-
fen träter på öppen debattplats om vems felen är. Då
är det inte konstigt att man i betänkandet kan läsa om
de nästintill parodiska förberedelserna. Det ges nästan
humoristiska redogörelser för interiörerna vid berörda
poliser vid förberedelserna. Det fanns tydligen även
två läger för de operativa poliserna. Företrädare för
Säpo redovisar för kommittén att det mest var bråk
under åtta månader. Inför genomförandet av insatser-
na fick inte chefen för Rikskriminalpolisen tillträde
till ledningscentralen. Man verkade inte vilja berätta
hur man lade upp taktiken eller hur man planerade
resursåtgången. Detta är häpnadsväckande.
Vad är det för ledarskap? Funderar inte regeringen
på att specialdestinera ett och annat bidrag till lite
chefsutbildning åt de allra högsta cheferna? Det ser
verkligen ut att behövas.
Polisen är ingen vanlig organisation. Det är up-
penbart för de flesta. Det går aldrig att bortse från de
ekonomiska förutsättningarna. Det behövs mer resur-
ser till polisen. Vid internationella jämförelser är de
väldigt små. Jag tror att det behöver tillföras mer.
Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar
också om hur vi använder resurserna och var ansvaret
för att få fram fler poliser ligger.
Ta bara det faktum att våra kommuner satsar
hundratals miljoner på kommunala vaktbolag! Det är
vad som återstår för dem när de ska genomföra det
lokala brottsförebyggande arbete som justitieminis-
tern ofta framhåller som väldigt föredömligt. Men
man kan inte bara sitta ett gäng i en kommun och äta
mazariner och fundera på vad man ska göra. Det
behövs också poliser på plats för att ha ett rejält
brottsförebyggande arbete.
Jag tycker också att vi måste lyfta fram frågan om
kommunikationerna. Thomas Bodström säger att vi
har diskuterat det. Det är väl ett understatement utan
dess like. Det har varit en evinnerlig långbänk där
regeringen och ingen annan har något ansvar för att
människor inom polisen inte kan kommunicera vid
svåra insatser. På kvällen den 15 juni var det 700
poliser som inte fick någon ordergivning över radion.
De fick prata i mobiltelefon. Det är häpnadsväckande.
Frågan om bristande ledarskap är allvarlig. Det
saknas samsyn vad gäller villkoren vid kommender-
ingarna. Det saknas utbildning. Det saknas gemen-
samma förutsättningar för utrustning. Det ska väl inte
vara så att poliser åker ned till Göteborg och tömmer
Stadium på fotbollsbenskydd för att kunna vara skyd-
dade vid svåra insatser? Taktikprojekt bedriver man
nu. Det fanns uppenbart inte när det behövdes. Sent
ska syndarn vakna.
Jag tycker att det finns ett stort ansvar. Vi vet att
Rikspolisstyrelsen inte tog det ansvar de är ålagda
och den skyldighet de har. Regeringen kunde också
ha gått in. Regeringen har möjligheter att gå in och
säga att de ska ta ett mer operativt ansvar. Det hade
kanske varit lämpligt vid den största polisinsatsen i
Sverige någonsin.
Jag har ett krav på Thomas Bodström. Han berät-
tade att dessa svåra problem nu ska utredas. Jag hop-
pas att det blir en bred utredning. Det räcker inte att
nuvarande och tidigare ministrar i socialdemokratiska
regeringar sköter dessa utredningar.
(Applåder)

Anf. 4 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Ingen kedja är starkare än den sva-
gaste länken. När det gällde planeringen och genom-
förandet av polisens insatser i samband med Göte-
borgsmötet är det uppenbarligen mer än en länk som
inte har hållit måttet. Men det är tråkigt och orättvist
att polisen som yrkeskår får kritik för detta. Ansvaret
måste läggas på rätt nivå, och ytterst är det regeringen
som har ansvar för verksamheten.
Ansvaret för upploppen och stenkastningen måste
också läggas på dem som ägnade sig åt detta. 2 500
poliser, eller vad det var, från hela landet hade ju inte
kommenderats till Göteborg för att bråka utan för att
skydda yttrandefriheten, demonstrationerna och det
viktiga EU-mötet. Det som brast när det gällde plane-
ring och genomförande måste man naturligtvis rätta
till, och där har justitieministern ett viktigt ansvar.
De mest allvarliga bekymren för polisen i dag är
dock att det inte finns tillräckligt många poliser att
anställa - även om utbildningen ökar - och att polis-
myndigheterna inte har de pengar man behöver för att
klara verksamheten på ett rimligt sätt. Göteborgsut-
redningen ändrar inte i något avseende på den be-
dömningen.
Jag tror inte heller att man kan rätta till problemen
med vare sig utredningar eller stora omorganisationer
ensidigt. Varken en centralisering eller en kommuna-
lisering ger fler poliser eller mer pengar. Det är när-
mast patetiskt när socialdemokratiska rikspolischefer
av olika årgångar börjar bråka på debattsidorna om än
den ena, än den andra organisationslösningen. Jag
tycker att man sticker huvudet i sanden och skjuter
ansvaret och problemen ifrån sig.
Naturligtvis måste polisen utvecklas. Jag vågar
också påstå - det kanske är ovanligt i kammaren, men
jag gör det i alla fall - att det händer och har hänt
väldigt mycket. De som arbetar inom polisen känner
varken igen sig i regeringens skönmålningar eller i
kvällspressens skrönor. Dessutom är verksamheten
mycket mångfasetterad och ska så vara. Det är stora
skillnader mellan olika distrikt och olika verksam-
hetsgrenar. Men ska man generalisera, vilket de-
battiden här i kammaren kräver, kan man säga att
effektiviteten har ökat, att metodutvecklingen är up-
penbar inom flera områden och att polisen, trots de
stora bekymmer man har, har tagit itu med flera ut-
maningar.
Brottsligheten är väldigt kreativ och gränsöver-
skridande, och det är också polisens arbete i dag på
många sätt. Men det räcker inte. Våldsbrotten är
många, narkotika- och drogkriminalitet växer, krimi-
naliteten kryper ned i åldrarna och så vidare. Med-
borgarna har rätt att begära att staten bättre än i dag
förebygger och ingriper mot brottsligheten, och då
krävs det tillräckliga resurser.
Vi moderater har krävt mer än 700 miljoner kro-
nor mer till polisen i år än vad man fått. Jag vågar
påstå att det inte var i överkant. Med den ålders-
struktur och de olika förutsättningar som gäller i
distrikten behöver man till exempel mer och bättre
utbildning på olika nivåer. Detta har vi lagt fram
förslag om i vår polismotion. Men det krävs också
utrustning och mycket annat som har med budgeten
att göra.
I Stockholms city, där vi håller denna debatt, ska
polisen spara 6 miljoner kronor i år, förmodligen mer
eftersom vi inte riktigt vet hur lönekostnaderna kom-
mer att utvecklas. Men uppgifterna blir ju inte färre
eller enklare. Förra året begicks 9 526 våldsbrott bara
här, enligt polisens statistik. Antalet narkotikabrott
var 3 357, en ökning med 26 %. Det ska sägas att
detta med ökningen av narkotikabrottsligheten delvis
beror på att polisen i city gjorde särskilda insatser
mot narkotikabrott förra året. Siffran visar dock att
det är en väldigt omfattande brottslighet man har att
hantera.
Länspolisen i huvudstadsregionen lägger nu ned
det projekt kring trafficking som har pågått några
månader. Kvar blir i Stockholms city två poliser som
ska ägna sig åt prostitution och sexbrott över huvud
taget. Det rimmar inte alls med den bild som reger-
ingen brukar måla upp av hur man prioriterar de här
frågorna. Men faktum kvarstår: Det är två personer
som är särskilt avdelade för detta arbete.
Minst lika illa, fast på andra vis, är det utanför
storstäderna. Hos till exempel närpolisen i Sveg, där
de inte är många, kan de inte hantera alkoholtesten
längre. Den moderna apparat som finns på stationen
har de inte råd att serva, så de måste anlita den brist-
fälliga vården när de får tag i rattfyllerister - och att
dessa inte är få vet vi.
Så här ser det ut överallt. Det går inte att e-mejla
till polisen eftersom man inte har råd att utveckla
systemet. Radiokommunikationerna fungerar inte. Så
här skulle jag kunna fortsätta väldigt länge.
Vi moderater är väldigt bekymrade över den här
utvecklingen. Vi har i vår polismotion lagt fram för-
slag om mer resurser, och vi kommer att fortsätta med
det. Det är säkert så att man behöver utreda ett och
annat, och det finns en hel del punkter i Göteborgs-
kommitténs förslag där vi kan rätta till saker. Men jag
tror inte man ska lura sig med att tro att det går att
förbättra och få ordning på denna verksamhet med
mindre än att justitieministern nu gör allvar av sina
löften här i kammaren och verkligen substantiellt
återkommer i vårpropositionen med resurser för att
klara ett nytt radiokommunikationssystem, för att
kunna anställa de poliser som utbildas och för att
kunna utveckla verksamheten på ett bra sätt. Det är
nödvändigt för att polisverksamheten ska kunna ut-
vecklas på det sätt som jag tror att alla i kammaren
egentligen önskar.
(Applåder)

Anf. 5 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! I Göteborgskommitténs betänkande
har en stark kritik förts fram angående polisens orga-
nisation och insatser vid EU-toppmötet. Problemen
som uppstått är i hög grad kopplade till ledningsfrå-
gor. Kommittén pekar på att det har funnits allvarliga
brister framför allt på ledningsnivå och säger vidare
att man dessutom har konstaterat allvarliga brister när
det gäller svenska polismäns utbildning för att kunna
ingripa mot folkmassa. Enligt kommittén har många
poliser bland annat svårt att förstå ordergivning och
att kommunicera med varandra eftersom det vid po-
lismyndigheterna inte finns något gemensamt språk
eller någon gemensam modell för ingripande mot
folksamlingar.
Detta är naturligtvis allvarligt och angeläget att
debattera. Det är därför vi har den här debatten i dag.
Rikspolischefen och före detta rikspolischefen de-
batterar detta i medierna. Men vems är egentligen
ansvaret?
Det finns olika synpunkter på varför bristen på le-
darskap blev så tydlig i Göteborgshändelsen. Jag
menar att bristen på starkt ledarskap framför allt beror
på att det under flera år inte har funnits central utbild-
ning för chefer på olika nivåer inom polisorganisatio-
nen. Kunskapsöverföring mellan chefer på olika ni-
våer i myndigheterna är nödvändigt för att vi ska
kunna möta framtidens behov. Samordning och fun-
gerande kommunikationssystem saknades också un-
der Göteborgsupploppet, vilket ledde till en massa
onödiga misstag.
Att det offentliga inte kan garantera medborgarnas
trygghet är mycket allvarligt av flera skäl. Det skapar
en grogrund för kriminalitet. Det urholkar allmänhe-
tens förtroende för rättsväsendet, vilket vi sett de
senaste dagarna i olika undersökningar. Det skapar
också klyftor mellan dem som kan betala privat för
sin säkerhet och dem som inte kan det. Och frågan
återkommer: Vems är ansvaret?
Jag menar att det finns en annan dimension i allt
som hänt inom polisorganisationen de senaste åren.
Nedskärningar, omorganisationer, svagt ledarskap
och allt färre poliser i tjänst har gjort att arbetssitua-
tionen inom poliskåren inte har varit den bästa. Poli-
sen har fått alltfler arbetsuppgifter i takt med att den
civilanställda personalen har sparats bort. Den
psykosociala miljön har kraftigt försämrats och ar-
betsmiljöfrågorna prioriterats ned. I detta läge har
dessutom resurserna inte räckt till. Då blir det lite
svårt att förstå de olika debattinlägg där det sagts att
detta i grunden inte är en resursfråga.
Låt mig få citera vad Thomas Bodström sade i ju-
stitiedebatten här i kammaren den 16 december 2002
på tal om polisens resursbehov:
"Vi fick under hela 2001 - jag vet inte hur många
gånger jag stod och svarade på interpellationer om
detta - höra: Det här kommer aldrig att räcka. Det är
alldeles för lite pengar. Vad hände? Jo, det hände att
det till och med blev ett överskott vid utgången av
året."
Det känns lite märkligt att höra justitieministern
skryta om ett överskott hos polisen på ca 35 miljoner
kronor när vi vet hur organisationen ser ut, när vi vet
hur arbetsförhållandena för polisen ser ut i verklig-
heten. Jag skulle vilja fråga: Är det här ett fiktivt
överskott, Bodström, eller är det ett reellt överskott?
Har kvaliteten i polisverksamheten ökat under den
period som det här överskottet har skapats? Har le-
darskapet förstärkts, har tillgängligheten ökat, har
arbetsmiljön förbättrats? Nej, kommitténs rapport
visar tydligt att justitieministern lever långt ifrån den
svenska polisens vardag, där han kanske för att över-
tyga sig själv upprepar sitt mantra: Historiens största
satsning på polisen.
Sanningen är att de höjda anslagen har gått åt till
att täcka underskotten. För 2003 anslog regeringen
100 miljoner mer än tidigare. Av dessa går 95 miljo-
ner till generella besparingar som alla statliga verk är
ålagda. Västra Götaland ska kompenseras. Vi vet att
kostnaderna blev 145 miljoner. Polisen behöver
snabbt ett nytt radiokommunikationssystem, ett ef-
fektivt Tetrasystem och ingen halvmesyr. Och Arlan-
da behöver 350 nya passkontrollanter. Det behövs
rehabiliteringsinsatser för att få i gång 850 långtids-
sjuka hos polisen, och det behövs utbildningsinsatser
och utrustning. I det här läget kritiseras polisen för
bristande kunskap, felaktiga bedömningar och dålig
utrustning. Men vems är ansvaret? Är det polisens
eller är det Rikspolisstyrelsens, enligt 7 § polislagen?
Är det rikspolischefens, är det politikernas eller är det
regeringens och justitieministerns yttersta ansvar?
Till sist: Den 20 augusti ber justitieministern i
Aftonbladet allmänheten att glömma historien om hur
poliskrisen blev ett faktum. Jag tycker att ministern i
stället borde lära sig av historien. Regeringen är trots
allt ansvarig för den politik som har bedrivits de se-
naste åren och det är den politiken som har lett fram
till att polisen inte har klarat av sina uppgifter. Den
har lett till en situation där polisen anklagas för att
inte ha rätt utrustning, rätt utbildning eller möjlighet
att kommunicera med varandra. Men vems är ansva-
ret?
(Applåder)

Anf. 6 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! När vi nu debatterar Göteborgskom-
mitténs rapport tror jag att vi alla måste konstatera att
det är en oerhört gedigen rapport. Den visar på tydli-
ga brister inom polisväsendet. Men det är oerhört
viktigt när man debatterar kommitténs rapport att se
vilka bristerna är och hur de har uppstått. Är det här
ett problem som bara förekom vid Göteborgshändel-
sen eller är det faktiskt mer djupgående problem inom
polisväsendet som bara visades tydligt under Göte-
borgshändelsen?
För oss i Vänsterpartiet har det varit ganska tyd-
ligt att det här har funnits djupgående problem. Men i
debatten diskuterar vi ofta vems ansvaret är. Är an-
svaret polisens? Är ansvaret Rikspolisstyrelsens? Är
det de enskilda polismännens? Är det regeringens
ansvar? Är det Thomas Bodströms ansvar? Eller är
det kanske riksdagens ansvar? Jag tror att det här
också visar på en problematik som finns på många
fler områden, problematiken som handlar om centra-
lisering och decentralisering. Vi har under flera år i
Sveriges riksdag i ganska stor enighet också beslutat
hur polisväsendet ska vara organiserat, att vi ska ha
en närpolisverksamhet, att vi ska lyfta ut besluten, att
vi ska lyfta ut ansvaret, att varje länspolismästare ska
ha stora möjligheter att kunna fatta sina egna beslut.
Göteborgskommitténs rapport visar att den
bristande samordningen mellan de olika myndighe-
terna och mellan myndighet och Rikspolisstyrelsen är
stor. Det kommer att behövas stora förändringar. Men
det är också viktigt, fru talman, att lyfta fram att det
finns tydliga kunskaper inom polisväsendet om dessa
problem. Långt innan Göteborgskommitténs rapport
lades fram kom också polisfackets egen rapport om
Göteborgshändelserna. Där pekade man på exakt
samma brister i ledarskap, i utrustning och i samord-
ning, där den enskilda polismannen hade väldigt små
möjligheter att egentligen kunna fatta rätt beslut och
kunna agera på ett bra sätt.
Men det här är ingenting som bara skedde då.
Man kan gå in på nästan varje polismyndighet i Sve-
rige och titta på de enkätundersökningar som man gör
från fackens håll. Där pekar de enskilda polismännen
på att man har lite att säga till om, att man upplever
att ledningen inte lyssnar och framför allt att ens
kompetens inte tas till vara. Det är bara att konstatera
att det finns en struktur inom polisväsendet, en hie-
rarkisk och omodern struktur, som behöver stora
förändringar och där ett förändringsarbete pågår. Jag
tror att vi också genom en konstruktiv debatt faktiskt
kan bidra till att få ett bättre polisväsende.
Men kommittén tog upp fler saker än enbart
bristande samordning och utrustning när det handlar
om hur man ska förändra och som ingen talare här har
berört. Det handlar om att kunna utveckla en dialog
framför allt med de organisationer och ungdomsrörel-
ser som i dag faktiskt protesterar och vill ha en mer
solidarisk och rättvis värld. I vanliga fall säger vi i de
politiska partierna att ungdomar inte intresserar sig
för politik och att vi vill att fler ungdomar ska enga-
gera sig. Och ungdomar engagerar sig, men kanske
inte alltid på det sätt som vi har gjort. Därför är det
viktigt att man lyfter fram även den delen. Polisen
behöver få utbildning för att faktiskt kunna föra en
bättre och djupare dialog med dessa grupper. Man
behöver ha mer kunskaper om de organisationer som
växer fram i ungdomsleden.
Man pekar också på att det inte bara är en fråga
om resurser eller om utrustning. Det är också en fråga
om attityder. Jag har mött många demonstranter som
pekar på de uttryck och de kränkande tillmälen som
poliserna använder. Det har inte bara varit vid det här
tillfället utan vid många andra tillfällen, till exempel
när unga tjejer har demonstrerat mot porrindustrin.
Det är också då en fråga om attityder. Det handlar
inte om ökade resurser, men det handlar om en bättre
utbildning, bättre ledarskap och framför allt om att vi
får en organisation där man tar till vara den kompe-
tens som finns hos varje enskild polisman. Det är
enbart genom att man själv får vara med och utveckla
sitt arbete, ta ett ansvar och känna delaktighet som
man kan vara med i förändringsprocessen.
Fru talman! Jag hoppas att kommitténs rapport
inte bara stannar vid en fråga om ökade polisresurser
och inte bara handlar om vilken utrustning man ska
ha. Från Vänsterpartiets sida hoppas vi att detta blir
en avstamp för en öppen och konstruktiv debatt om
polisväsendet och inte en debatt där vi ställer oss på
varsin sida och säger: Rikta inte kritik mot polisen, vi
har inte gjort något fel. Det är alltid någon annans
ansvar, regeringens, polisens eller någon annans. Låt
det bli en öppen och konstruktiv debatt! Ett bra polis-
väsende förtjänar en sådan debatt.

Anf. 7 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Åhörare och lyssnare! Krisen inom
polisverksamheten fortsätter. Nu senast har detta
belysts genom Göteborgskommitténs rapport över
polisens insatser. Detta är en varningsklocka för vilka
förutsättningar som råder för polisen.
Regeringens löfte om mer resurser till polisen var
inte ett löfte. Det var ett mål - ett rörligt mål - upp-
skjutet på framtiden. Enligt det senaste budgetförsla-
get som presenterades i höstas betecknar många det
ökade anslaget på 170 miljoner som felräkningspeng-
ar.
Polisverksamheten kommer troligen att fortsätta
att gå med minus, främst på grund av att polisens
löneökningar inte har kompenserats fullt ut. Alterna-
tivet för att nå regeringens krav på budgetbalans tycks
bli ytterligare besparingar, som medför uppsägningar
av i dag verksamma poliser. Är nya uppsägningar
regeringens satsningar på polisverksamheten?
Vi i Centerpartiet kan inte acceptera att bristerna i
rättsväsendet inte åtgärdas. Vi har därför föreslagit 2
miljarder utöver regeringens förslag för de komman-
de två åren för satsningar på just polis och kriminal-
vård.
Vi anser att medborgarna måste kunna känna tillit
till rättsväsendet. Ett led i vårt arbete är att vi vill
möjliggöra 2 000 nya polistjänster de kommande
åren. Det behövs en fjärde polishögskola för att kun-
na kompensera antalet poliser som av sjukdom eller
åldersskäl kommer att lämna verksamheten inom
några år. Vi anser också att fler civilanställda behövs
inom polisen för att avlasta poliserna en del administ-
rativa arbetsuppgifter.
Centerpartiet kräver också att det ska finnas polis-
bemanning i varje kommun under dygnets alla tim-
mar - även på landsbygden. En decentraliserad polis-
organisation kräver också att vi ger ett större ansvar
regionalt och lokalt, det vill säga att kunna vara flex-
ibla inom poliskåren och kunna utföra arbetsuppgifter
som kan vara olika i det lilla samhället och centrala
Stockholm.
Närpolisreformen måste ges möjlighet att fungera.
Vi från Centerpartiets sida beklagar att den inte har
kunnat genomföras som den var tänkt. Otillräckliga
anslag är den bidragande orsaken under de år som
närpolisreformen har varit i gång, men naturligtvis
även bristen på tillgängliga poliser.
De ständiga omorganisationerna, bristerna i ledar-
skapet, dåligt inflytande över arbetet i ett tufft arbets-
klimat har även inom den här verksamheten bidragit
till stigande ohälsa med många långtidssjukskrivna.
Dagens prekära situation är ett resultat av flera års
hattande med poliskåren från regeringens sida.
Det är häpnadsväckande att poliserna i dag har ett
kommunikationssystem som utgör en rest från 60-
talet. De som ska skydda medborgarna från våld och
brott har dåliga möjligheter att kommunicera och
skydda sig själva. Ett exempel är att under Göte-
borgskravallerna tvingades poliserna att använda
mobiltelefoner och även skicka löpare för att få fram
sina budskap. Det är helt obegripligt att det kan hända
i 2000-talets Sverige.
Brottsbekämpningen är ett annat stigande pro-
blem. Enligt studier från BRÅ sjunker stadigt uppkla-
ringsprocenten. Den senaste statistiken vi har tagit del
av gäller för år 2001. Vi kan se att då klarades endast
26 % av brotten upp. Omvänt är tre fjärdedelar av alla
brott olösta. Vi kan också se en stigande tendens till
fler och fler anmälda brott. Den ekvationen går inte
ihop.
Det är hög tid att kraftfulla satsningar görs på po-
lisen, annars finns risken att rekryteringen till polis-
yrket försvåras men även att fler poliser söker sig från
polisverksamheten i takt med att de ser att arbetssitu-
ationen är ohållbar. Regeringen måste inse att arbets-
förhållandena kan vara en avgörande faktor för att
satsa på polisyrket.
Jag kommer från Värmland. Det är ett län där vi
har en hög medelålder. Över hälften av poliskåren är
över 50 år. Vi har också svårt att ha en polistäckning i
hela länet. Ett resultat av att polisen inte är synlig går
att se i norra delen av Värmland, där många mindre
banker har utsatts för bankrån under ett år. Det är
naturligtvis ett stort problem.
Jag vill från Centerpartiets sida skicka med bud-
skapet till regeringen att man även ska titta på en
bättre samordning med andra myndigheter, men
framför allt måste ekonomiska resurser ges. Det kos-
tar att utbilda och höja kompetensen inom poliskåren.
Det kostar att också öka antalet utbildningsplatser.

Anf. 8 LEIF BJÖRNLOD (mp):
Fru talman! Kammarkolleger! Jag är nyvald. Jag
har satt mig djupt in i de tjocka luntor jag har fått.
När jag fick denna i min hand läste jag i sedvanlig
ordning sammanfattningen ganska hastigt. Med sti-
gande förvåning fann jag att rapporten var osedvan-
ligt rättfram och stark i sitt språk.
Jag fastnade för till exempel följande uttryck: "Vi
är starkt kritiska till polismyndighetens hantering av
planeringen. Vi har konstaterat allvarliga brister .
Vi finner det anmärkningsvärt . Vi är kritiska till
." Så fortsätter det sida efter sida.
Jag ska erkänna att jag har fördärvat mitt litterära
sinne; jag har sträckläst hela rapporten, och jag har
funnit den underhållande! Det låter kanske lite cy-
niskt. Men jag har funnit att den är, såvitt jag kan
bedöma, en ovanligt öppen rapport. Det ser jag som
någonting positivt. Nu ligger den på bordet, och det
är utifrån den vi ska fortsätta att arbeta. Jag hoppas att
vi kan fortsätta att komma fram på den väg som visas
här. Jag tror att det finns många saker som det går att
göra någonting åt.
Det har pratats mycket om kommunikationssy-
stemet. Det handlar om ett kommunikationssystem
som rent tekniskt är från 60-talet. Det är riktigt att
militären förbereder sig alltid för det krig som har
varit. Det tycks vara så i det här fallet också, det vill
säga att polisen har haft en god utrustning för att klara
de problem som har varit.
Nu förändras samhället. Det kräver många nya
saker. Det kräver framför allt - tror jag - en ny analys
av omvärlden och en ny utbildning inom polisen. Det
samhälle som finns, med engagerade och pålästa
ungdomar, möter poliser som kanske över huvud
taget inte känner till problemen och som har svårt att
skilja mellan svart, vitt och grått. Det handlar mycket
om attityder. Jag ser fram emot den utredning som
kommer till stånd och att dessa faktorer som gäller
utbildningen ska tas med, likväl av fortbildningen av
cheferna.
Jag tror inte att det i första hand handlar om mer
pengar till polisen. Jag tror att man måste se proble-
men på ett djupare sätt. Då handlar det om att öka
antalet poliser. Vi får unga poliser. De äldre poliserna
- och den äldre strukturen - behöver fortbildning. Det
känns viktigt.
Rapporten ger egentligen inte så många tydliga,
konkreta förslag. Men det finns ett förslag som gäller
maskeringsförbudet.
Jag vill poängtera att vi i Miljöpartiet inte tycker
om maskerade demonstranter. I den mån det dyker
upp maskerade på de demonstrationer vi organiserar
försöker vi avvisa dem som maskerar sig och framför
allt måste de demaskera sig. Jag känner till många
gröna ungdomar som säger att de inte deltar i ett
demonstrationståg där folk är maskerade.
Men vi är inte beredda att gå därifrån till att till-
styrka maskeringsförbudet och därmed hindra en del
människor att demonstrera och ge uttryck för sin
mening - på grund av olika relationer till arbetsgivare
eller rädsla för främmande nationers säkerhetstjänster
som fotograferar dem som demonstrerar.
Jag tycker att vi ska titta lite närmare på förslaget
om maskeringsförbud. Man skulle kunna vända på
det. Man skulle faktiskt kunna formulera sig så att när
polisen uppfattar att det finns risk för omfattande bråk
och upplopp införs ett maskeringsförbud för den
demonstrationen, men generellt ska det inte finnas
något förbud. Jag tror att vi kommer att få prata vida-
re om den saken när frågan kommer upp till debatt.
När det gäller polisens ansvar att utreda sig själv,
som det hette förut, hoppas jag verkligen att Tillsyns-
utredningen när den kommer lite längre fram i vår ger
en bättre legitimitet för dem som ska utreda och ar-
beta med tillsynen av polisen. Jag tror att det ökar
allmänhetens förtroende.
Det var en annan sak som jag tyckte var lite
märklig i rapporten och som jag har hört om senare.
Det är att det lär ha funnits maskerade polismän med i
demonstrationen, som hade infiltrerats. Jag ifrågasät-
ter den metoden. Jag kan till viss del förstå den, men
jag förstår inte hur dessa poliser kan klara av att inte
riskera att vara brottsprovocerande om de, maskerade
och med stenar i händerna, springer med i folkmassan
i ett upplopp. Jag ifrågasätter den metoden.

Anf. 9 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill ansluta mig till det som en del
har sagt, nämligen den kritik som har riktats när det
gäller samordning av utbildning och utrustning, och
också samordning av ekonomin, som togs upp av
Johan Pehrson. Det här måste bli bättre. Här måste
saker och ting utvecklas för framtiden. Det är oerhört
viktigt. Det är, som sagt var, en mycket stark kritik,
och regeringen ställer sig bakom Göteborgskommit-
téns betänkande.
När det gäller kommunikationen, Johan Pehrson
och andra, har den inte bara diskuterats. Det som har
hänt på Näringsdepartementet är att man från de ur-
sprungliga kostnaderna på 8 miljarder kronor nu har
arbetat så att de har gått ned till 2 miljarder. Man har
alltså genom sitt arbete kunnat spara 6 miljarder till
staten. För polisens del betyder det jättemycket.
För polisens del måste det, som jag tror att ni alla
känner till, finnas ett nytt radiokommunikationssy-
stem vid utgången av 2004. Min förhoppning är att vi
ska ha ett nytt radiokommunikationssystem för alla
delar av samhället där det behövs, men om arbetet
inte blir på det sättet måste polisen ha det 2004. Men
kostnaderna har, som sagt var, gått från 8 miljarder
ned till 2 miljarder.
Det talas om ansvar. Det är naturligtvis också
mycket viktigt i en sådan här fråga. Något operativt
ansvar kan inte regering eller riksdag ta, varken då
eller nu. Detta är en av grundvalarna för hur samhäl-
let är uppbyggt i Sverige. Men detta faktum innebär
inte att vi inte har ett stort ansvar, att jag inte har ett
stort ansvar. Vi har ett mycket stort ansvar. En del av
det ansvaret har vi tagit just genom att dagen efter ta
initiativ till denna Göteborgskommitté.
Utöver det har vi naturligtvis ett ansvar för det re-
formarbete som jag nämnde, i fråga om arbetsupp-
gifter, arbetsmetoder och tillsyn. Detta är ett politiskt
ansvar, som jag gärna tar den del av som jag kan ta.
Vi har också ett ansvar för det arbete vi nu pre-
senterar, nämligen att se över de strukturella brister
som kan ha funnits så långt tillbaka som på 80-talet.
Detta är det politiska ansvaret. Men om regering och
riksdag inför ett möte får information från polisen där
de säger att de har kontroll över det här, att det går
bra och att de har fått de resurser de behöver, kan vi
inte säga att vi inte tror på det. Jag kan inte säga att
jag vill bli polischef och att jag ska gripa in. Det kan
inte en justitieminister göra, och det kan inte heller
någon av er göra. Det ansvaret ligger på självständiga
myndigheter.
Det har också diskuterats ekonomi. Det är själv-
klart - det är någonting som vi ofta diskuterar. Ja, det
var ett överskott på 39 miljoner 2001. Det talas om en
ökning för 2003 på 170 miljoner. Det var tillägget.
Sammantaget är ökningen 442 miljoner, nästan en
halv miljard, och det blir lika mycket till 2004. Det är
självklart att det kostar ju fler poliser som behövs.
Jag vill understryka att poliser är några som inte
blir arbetslösa, till skillnad från många andra som
utbildas och inte har någon garanterad anställning. De
poliser som utbildas blir också anställda, och så
kommer det att fortsätta att vara.
Slutligen vill jag säga att jag är mycket förvånad
att Ragnwi Marcelind tar upp det som jag ville
glömma. Vad var det jag ville glömma? Jo, jag sade
att vi inte kan tala om den borgerliga regeringens
misslyckande hur länge som helst. Jag är mycket
förvånad över att Ragnwi Marcelind vill föra in det
här igen.
Jag har sagt att det går inte att hålla på och disku-
tera det ekonomiska haveriet hur länge som helst -
det har snart gått tio år. Låt oss då påminna oss om,
när Ragnwi Marcelind tar upp det, att detta förstörde
svensk ekonomi för lång tid framöver - skola, sjuk-
vård och inte minst polis. Nu är vi på väg att bygga
upp det igen. Jag är för min del beredd att säga att
detta var sista gången som vi nämnde det här, och vi
kan i stället se framåt.

Anf. 10 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Jag tror att det krävs en ganska bred
och djup debatt om de nödvändiga reformer som
måste till inom polisen. Jag har inte fått klart för mig
hur justitieministern tänker tillgodose att så blir fallet.
Men det duger absolut inte att rikspolischefen och
länspolischefen i Västra Götaland först inte förstår,
eller inte vill förstå, kritiken mot dessa katastrofala
insatser från ledningshåll. Sedan sitter de en timme
med justitieministern på hans tjusiga kontor - de
kanske äter mazariner; vad vet jag - och alla tre
kommer ut och säger att "vi är överens och alla står
bakom kommittén". Det är ju fantastiskt. Vad gjorde
ni där inne egentligen?
Frågan är: Vad är ni överens om? Thomas Bod-
ström brukar vara orolig för ministerstyre, och det är
bra. Men vad var det ni bestämde den där måndagen
för några veckor sedan? Vart ska svensk polis gå?
Vad kan vi från riksdagen bidra med? Hur kan vi
övervaka den utveckling som nu sker? Ska det fort-
sätta att ske på Thomas Bodströms tjänsterum?
Jag vidhåller att allt inte bara handlar om pengar.
Det är en del. Det handlar också om prioriteringar. Vi
måste ha tydliga prioriteringar för vad polisen ska
göra. Om uppgiften är övermäktig måste det framgå
tydligt vad vi från riksdagen säger är mindre priorite-
rat. Just nu prioriterar vi ju allt. Det mesta vad gäller
brottsbekämpning är ju viktigt, men då måste vi vara
klara över att allt inte kan vara lika viktigt. Man
tvingas som enskilt vakthavande befäl fatta beslut och
prioritera. Det vore ganska bra om vi talade om hur vi
ville ha det, om inte alla uppgifter kan fullföljas.
Rätt saker ska polisen göra. Det är väl ingen quick
fix att ta bort hittegodsavdelningarna och att någon
annan ska täcka gruvhål. Det är viktigt och bra att
polisen renodlar sina uppgifter, men det där har säkert
marginell påverkan på antalet poliser som arbetar
effektivt. Vi har länge från Folkpartiet liberalerna
stött och krävt det, och jag tycker att det är bra.
Det stora som nu pågår är projektet nationell po-
lis. Jag gissar att rikspolischefen och Thomas Bod-
ström talar om det på justitieministerns tjänsterum.
Men vad innebär det? En del är självfallet jättebra. Vi
ska inte ha 21 IT-chefer inom polisen - det kan man
samordna. Vi kan samordna administration. Vi ska
samordna kriminalunderrättelsetjänst, så att det inte
blir en massa skott som täcker informationsflödet för
att polisen ska jobba effektivt.
Man planerar också att centralisera viktiga led-
ningsfunktioner. Kommunikationscentralerna ska
centraliseras. Min kollega Magnusson från Västman-
land sitter i polisstyrelsen i Västmanland, och där
bygger man ett nytt jättestort och fint polishus - ka-
nonbra. Men vet ni vad det ska innehålla? Enligt vad
alla säger ska det bli en gigantisk kommunikations-
central, som i praktiken också kommer att föra med
sig, ovillkorligt, ledningsfunktioner till en central
under Västerås. Därifrån kanske man ska styra Öre-
bro, Dalarna, Värmland och Uppsala - vad vet jag?
Det fungerar inte så. Brottsligheten ser olika ut.
Jag tycker att det är bra om vi bekämpar brotten nära
människorna, och inte gör det från en enda central
plats.
Detta måste vi få ett svar på, Thomas Bodström:
Hur kommer utveckling och reformarbete att fortskri-
da?
Sedan gäller det kommunikationerna. Det sägs att
man har sparat pengar, att man har sparat 6 miljarder
på att sitta med olika s-märkta människor och utreda
och ansvara för detta. Man har ju inte sparat någon-
ting. Man lägger fram ett lågbudgetalternativ. Det har
tagit tid, och det börjar bli dags. Det andra systemet
förbereds också och ska hanteras. Det gamla är på
Riksantikvarieämbetet, så det får plats där.
Men nu är det ett lågbudgetalternativ. Glesbygds-
kommunerna lämnas utanför. Det kommer att få stora
effekter på det taktiska polisarbetet. I en kommun
med mindre än 2 500 invånare kommer man inte att
kunna lämna polisbilen för att kommunicera. Detta är
mycket allvarligt och förtjänar en bättre lösning.
(Applåder)

Anf. 11 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Det sägs mycket klokt i den här dis-
kussionen och det framförs många synpunkter. Men
det visar också det orimliga i att diskutera både Göte-
borgsrapporten och all polisverksamhet i Sverige i en
och samma aktuella debatt. Det fungerar liksom inte.
Det har sagts i debatten att det finns bristande le-
darskap, föråldrad utrustning och att organisationen
är omodern och hierarkisk inom polisen. I någon
mening är det väl sant alltihop, och det bidrar till
problematiken.
Formellt är polisen ålagd att prioritera nästan alla
brott. Jag menar att vi skjuter målsättningar för polis-
verksamheten som man skjuter med hagelbössa. I
praktiken svarar polisen bara mot pågående grovt
våld mot person. Allt annat beror på hur mycket man
har att göra, om det finns någon inne på stationen, om
man har en ledig bil och annat. Det här illustrerar
klyftan mellan mål och resultat, politiska löften och
anslagna resurser. Och det finns en klyfta och en
problematik här som tär på personalen och som gör
att verksamheten är dålig.
Jag menar att det krävs ökade resurser. Man kan
inte stå här i talarstolen och säga att man sparar 6
miljarder - det håller jag helt med Johan Pehrson om
- på radiokommunikationssystemet därför att man har
suttit och ritat i några utredningar. Det är ju ingen
besparing, utan det är ett förslag som är halvdant och
som kommer att leda till många problem. Man håller
på och slänger löften och påståenden omkring sig
som inte har med verkligheten att göra.
Vi får väl titta närmare på frågan om radiokom-
munikationssystemet. Men faktum kvarstår: Det be-
hövs resurser, det behövs en konkret hantering och
det behövs fokusering i det politiska arbetet och en
praktisk vilja att ta itu med bekymren.
Jag ser fram emot vårpropositionen och hur justi-
tieministern kommer att ta ansvaret för att nu leda i
bevis att man menar allvar med löftena och det som
sägs här. Vi kommer att kritiskt granska dem och ta
en saklig debatt om varje enskilt förslag.

Anf. 12 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Som vanligt när ansvarsfrågor kom-
mer på tal vill Socialdemokraterna absolut inte kom-
ma ihåg någonting. Då är man experter på att skylla
ifrån sig. Man vill absolut inte ta ansvar för 80-talets
politik som sedan föranledde problemen på 90-talet.
Och man vill dessutom förtränga att man faktiskt har
haft makten de senaste nio åren. Thomas Bodström
kan inte stå i denna talarstol och säga: Jag har inte
ansvar.
Det är ändå regeringen som har beslutat om och är
ansvarig för de utbildningsinsatser och den proble-
matik som polisen har i dag. Sedan står man och
säger att vi har ett överskott 2001 och att vi kommer
att få ytterligare överskott samtidigt som poliser sägs
upp. Det är ju faktiskt så. 27 eller 28 civilanställda
sades upp i Värmland i somras och i Dalarna håller
man på att stänga den ena polisstationen efter den
andra, därför att det saknas resurser, Thomas Bod-
ström.
Det är helt uppenbart att Thomas Bodström som
justitieminister lever långt ifrån den verklighet som
polisen faktiskt lever i dagligen. Det är kanske för-
klarligt att Thomas Bodström helst vill glömma att
närpolis har blivit fjärrpolis, men så är det i verklig-
heten.
Alice Åström och Vänsterpartiet vill ha en kon-
struktiv debatt. Men för att kunna föra en sådan kon-
struktiv debatt, Alice Åström, måste man veta var
ansvaret ligger. Ansvarsfrågan måste tydliggöras för
att vi ska kunna bearbeta det som hände i Göteborg.
För att vi över huvud taget ska kunna komma fram till
några konstruktiva förslag måste vi ha klart för oss
vem det är som tar ansvar och vem det är som har
ansvar, annars spelar det ju ingen roll vad vi beslutar
om i denna kammare, på polishögskolor, rikspolissty-
relse eller vad ni än må vilja. Ansvarsfrågan måste
tydliggöras!

Anf. 13 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag måste säga att ibland när man
lyssnar på debatter som handlar om polisen låter det
som om polisen egentligen inte kan göra någonting
och inte har några resurser alls. Men när vi diskuterar
kriminalvården diskuterar vi överfulla fängelser,
överfulla häkten, och någon måste ju ändå ha satt
dem där. Det sker mycket bra polisarbete, men det
kan givetvis bli bättre.
Fru talman! Det sista jag vill säga i den här de-
batten är att det som vi från Vänsterpartiet har sett
som allvarligt är att man från ledningshåll inom poli-
sen inte en enda gång under den här processen har
kunnat ställa sig upp och tydligt säga att det gick fel,
att det begicks misstag och att det blev fel vid olika
insatser. I stället är det de enskilda polismännen som
har fått ta ansvaret för de olika händelserna.
Det är inte så att vi från Vänsterpartiet tror att vi
kan ha ett polisväsende där inga misstag kommer att
begås. Det sker i all verksamhet och framför allt i en
så svår verksamhet som polisverksamheten. Men om
man från ledningshåll inte kan erkänna de misstag
som begås, kan man heller inte rätta till felen och
göra förändringar.
Vi från Vänsterpartiet hoppas verkligen att vi i
fortsatt konstruktiv debatt kan tala om de fel som
begås utan att hänga enskilda polismän, för det är det
enda sättet att få en utveckling att gå framåt.
Sedan, fru talman, ser jag det som oerhört positivt
att vi nu har kommit fram till att vi ska tillsätta en
utredning som ska titta på de djupa strukturella pro-
blemen från 80-talet, som det pekas på i Göteborgs-
kommitténs rapport och som hänger lite grann i luf-
ten. Det kan innebära att det kommer att ske mer
djupgående förändringar i framtiden utifrån de kun-
skaper som vi kan få utifrån den utredningen.
Med det här, fru talman, vill jag tacka för debat-
ten.

Anf. 14 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman, åhörare! Jag tycker att det har varit
intressant att vara med här. Det är första gången som
jag deltar i en polisdebatt här.
Jag har också tagit del av Göteborgskommitténs
rapport men valde att lyfta frågan om polisens till-
stånd rent generellt, därför att jag ser att de problem
som jag kommer närmast och berörs närmast av i mitt
hemlän också finns i många andra län.
De problem som har kommit fram i Göteborgs-
kommitténs rapport bekräftar tillståndet inom polis-
verksamheten i landet. Det är ju väldigt allvarligt när
man där kan läsa att utöver de strukturella problemen
är det problem med ledarskap, som jag sade tidigare,
utbildning, utrustning, operativ ledningsfunktion,
taktik och kommunikationsmedel. Då kan man vända
på steken och säga: Vad är det då som egentligen
fungerar?
När problem uppstår och man inte gör något åt
dem under en lång tid, kan det också ge fel signaler
inför det fortsatta arbetet. Det gäller att ta de här pro-
blemen på allvar för att vända det hela och få en ut-
veckling åt det andra hållet. Jag tänker bara på en
sådan sak som att polisen inte har haft en central
vidareutbildning på 15 år, en spetsutbildning där
poliser samlas från hela landet, utan utbildningarna
har varit inriktade på lite olika nivåer och med olika
kvaliteter.
Det finns alltså otroligt mycket att göra om man
ska höja kompetensen över hela landet. Man måste ge
lika villkor för poliser, så att de får rätt utbildning och
rätt till fortbildning. Det handlar inte bara om nyut-
bildning av poliser utan också om rätten till kontinu-
erlig fortbildning för poliser.
Vi lever i en tid när samhället ständigt förändras.
Därmed måste man också ställa krav på återkomman-
de utbildningsinsatser för polisen.

Anf. 15 LEIF BJÖRNLOD (mp):
Fru talman! Den här rapporten har tydligen rört
om i grytan ordentligt, och det känns väldigt bra.
Jag har med intresse följt debatten i Dagens Ny-
heter där polischefer och före detta polischefer har
framfört helt olika uppfattningar om hur polisen i
framtiden ska fungera och organiseras. Det visar att
det inte finns en klar och tydlig struktur som entydigt
talar om hur det hela ska fungera.
I rapporten kände jag igen väldigt mycket gam-
malt militärt språkbruk. Eftersom jag har varit militär
förut känner jag väl igen hur man pekar med hela
handen och använder vissa uttryck vid ordergivning-
en och så vidare. Jag tror att det med det språkbruket
följer också en tradition och ett tänkande. Jag hoppas
verkligen att den utredning som kommer ska titta på
detta, för samhället ser inte likadant ut som då dessa
före detta furirer valde att bli poliser. Det har föränd-
rats kraftigt.
Jag kunde också se hur de olika avdelningarna
inom polisen hade inte bara tekniska problem med
kommunikationen utan också problem av en annan
sort - det var alldeles för mycket pinkade revir i om-
rådet. Alla de frågor som har lyfts fram och den de-
batt som finns kommer att leda till någonting bra. Jag
tror att den nya polisutbildningen kommer att betyda
mycket. Nya unga poliser är något väldigt värdefullt,
likaså fortbildningen. Jag tror att detta är viktiga frå-
gor som kommer.
Jag delar naturligtvis Viviann Gerdins uppfattning
att vi måste fortsätta att arbeta med polisen över hela
landet. Det har lätt blivit så att tätorterna och storstä-
derna har varit vägledande för hur polisen ska organi-
seras. Vi har andra problem på glesbygden, och jag
vill gärna se farbror polisen i gathörnet igen.

Anf. 16 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! I dag känner jag inte igen Ragnwi
Marcelind. Hon brukar vara en så balanserad talare.
Ska vi verkligen diskutera 80-talets eller 90-talets
ekonomiska politik? Det är väl inte det som behövs
när det är så mycket vi måste förbättra när det gäller
polisen?
Hon säger att jag inte har sagt att jag skulle ta an-
svar. Det var ju precis det jag sade! Jag tror att alla
andra här har hört det. Jag har ett jättestort ansvar för
att reformera polisen, för att fortsätta utvecklingsar-
betet och se över de strukturella sakerna som Göte-
borgskommittén har pekat på. Det är vårt politiska
ansvar, och det är till stor del mitt politiska ansvar.
Sedan talar hon om en minskning med 27 civila.
Hon vet ju om att det har ökat med 1 000 civila under
förra mandatperioden. Tänk om jag inte hade fått
chansen att korrigera detta! Då hade hon kanske
upplyst svenska folket om att det skulle ha minskat.
Hon vet ju att det inte är så! Det har ju ökat med
1 000 under förra mandatperioden.
Johan Pehrson talar om rikspolischefen och Väst-
ra Götalands länspolismästare. Jag tycker att det var
rimligt att vi alla, även jag, fick en möjlighet att läsa
igenom det på en vecka. All debatt ska inte gå via
medierna. Det är viktigt att man får en möjlighet att
höra exakt vad som har sagts. Jag har inte hört allt
som de har sagt, men jag kan i alla fall konstatera att
rikspolischefen har tagit till sig kritiken, och även
länspolismästaren. Detta är viktigt för att vi ska kun-
na gå vidare. Jag lägger mig inte i den debatt som har
varit mellan de olika rikspolischeferna. Den får vara
mellan dem.
Jag håller med Beatrice Ask om att det är svårt att
på den här korta tiden diskutera alla dessa olika frå-
gor, men jag vill ändå nämna något. Johan Pehrson
tog upp brottsförebyggande arbete. Jag vet inte hur
Johan Pehrson ställer sig där, men jag hoppas och tror
och vill gärna få bekräftat han menar att vi ska fort-
sätta att utveckla det brottsförebyggande arbetet. Det
handlar inte om att man ska ha det brottsförebyggan-
de arbetet i stället för polisen. Vi har ju brottsföre-
byggande råd runtom i landet, i snart 90 % av landets
kommuner. De som har den centrala rollen i de
brottsförebyggande rådens arbete är polisen. Ju mer
vi satsar på brottsförebyggande arbete och brottsföre-
byggande råd, desto mera måste vi satsa på polisen.
Sedan vill jag ta upp frågan om kommunala vakt-
bolag och poliser. Jag har sagt det många gånger:
Vakter och väktare ska inte ersätta poliser i deras
grundläggande arbete, men poliser ska inte heller
ersätta väktare. De har en helt annan utbildning och
en helt annan erfarenhet. De ska inte ha rena
vaktuppdrag. Vi ska hålla isär de två olika yrkesrol-
lerna och inte blanda ihop dem. Vi ska inte heller
säga att det ena ska ersätta det andra. Båda funktio-
nerna behövs, men poliser ska göra polisarbete och
väktare ska göra vaktarbete.
Arbetet från Näringsdepartementet presenterades
för ett par veckor sedan. Jag instämmer med Beatrice
Ask: Låt oss se vad det leder fram till. Jag kan inte
svara för alla delar av det nu - men jag tycker i alla
fall att 2 miljarder inte är någon lågbudget. Jag vill
understryka att man har arbetat väldigt hårt med den
här frågan.
Avslutningsvis måste jag återigen hålla med Bea-
trice Ask: Ja, det behövs ökade resurser. Det är själv-
klart. Det är till stor del en resursfråga, men naturligt-
vis handlar det också om ett utvecklingsarbete som
måste fortgå lokalt och central - här i riksdagen och
hos oss i regeringen. Tillsammans kommer vi att
kunna skapa en ännu bättre polis.

Anf. 17 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka Thomas Bodström för
de klara beskeden. Vi ska, som jag förstår det, ha en
bredare sammansättning på dem som ska utreda vilka
reformer som behöver göras för att vi ska få en effek-
tiv och bra fungerande polis. Jag vill också tacka för
erkännandena av att vi verkligen behöver mer resur-
ser till svensk polis. Tyvärr räcker det dock inte att
Thomas Bodström lovar runt om hans regering håller
tunt. Det är viktigt att löftena också blir verklighet.
Jag vill skicka med Thomas Bodström att han kan
prata lite politisk filosofi med sina kolleger i reger-
ingen. Om man får en spik i foten finns det oändliga
resurser för sjukskrivningar och arbetsskadeersätt-
ningar och så vidare. Där finns det inga gränser. Men
om någon får ett järnrör i huvudet finns det uppenbart
gränser för den välfärd vi har för att skydda männi-
skorna från att bli misshandlade eller utsatta för brott.
Det är inte vilket verksamhetsområde som helst vi
talar om när vi talar om polisen. Det är en central del
av välfärden för svenska medborgare i dag.
Nej, Thomas Bodström ska inte gripa in och bli
rikspolischef inför en planering. Men regeringen kan
fatta beslut om att Rikspolisstyrelsen ska ta ett mer
operativt ansvar. Det har man gjort tidigare. Den
möjligheten utnyttjade inte regeringen, och det tror
jag var ett misslyckande. Det ansvaret faller på Tho-
mas Bodström. Sedan brukar det i och för sig inte
vara någon nackdel att ha varit socialdemokratisk
minister om man vill bli rikspolischef, men det är väl
en senare fråga för Thomas Bodström.
Radiokommunikationsfrågan är jätteviktig. Den
rör alla så kallade blåljusmyndigheter. Det handlar
om hur man vid stora insatser - katastrofer - ska
samordna räddningstjänst, ambulanser, polis och
brandkår och annat. Detta kostar mer pengar än
2 miljarder om det ska vara kvalitet. Man har inte
räknat med alla kostnader som finns.
Slutligen vill jag tacka alla som deltar i detta ar-
bete. Jag tackar alla poliser som varje dag kämpar på
i en tuff verklighet som alldeles för ofta är helt
omänsklig.

Anf. 18 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jo då, i regeringen ägnar vi oss en hel
del åt politisk filosofi också, utöver andra saker som
vi gör. Sedan tycker jag inte att ett järnrör i huvudet
bör ställas mot en spik i foten. Jag tycker att båda
sakerna är väldigt obehagliga.
Jag vill tacka för den här debatten. Det är, som
sagt, mycket som återstår att göra. Jag vill ändå passa
på att säga att jag tycker att det är viktigt att lyfta
fram alla de poliser som gör ett oerhört bra arbete.
Tyvärr - och det kanske är något vi får finna oss i -
presenteras det nästan alltid som bara problem och
elände. Men så är det inte. Det märker vi när vi är ute
och besöker polisen. De gör ett väldigt bra arbete. Det
är inte bara bekymmer och klagomål. De är fullt
medvetna om vilket viktigt arbete de gör, inte minst
för våra ungdomar. Det är lite synd att den bilden inte
kommer fram oftare för allmänheten, för det är också
en viktig del att presentera.
Det behövs som sagt fortsatta åtgärder. Det har vi
diskuterat här. Det här är några saker.
Vi ska inte tillsätta någon gigantisk ny Göte-
borgsutredning därför att vi då skulle lamslå allt detta
omfattande reformarbete som nu pågår. Låt oss i
stället göra detta parallellt. Vi kan inte förlora en
massa tid. Men vi ska titta på det strukturella sam-
band som kan finnas. Vi ska fortsätta att utveckla
polisens arbetsuppgifter och arbetsmetoder och så
vidare, och vi ska fortsätta att noggrant följa och
granska hur Rikspolisstyrelsen fortsätter att gå mot en
nationell samordning i de saker som vi har talat om
men utan att bli en nationell enpolismyndighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 30 januari.

3 § Avsägelse

Andre vice talmannen meddelade att Johan Lönn-
roth (v) anhållit om entledigande från uppdraget som
ledamot av riksdagen från och med den 6 februari.

Kammaren biföll denna anhållan.

4 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Andre vice talmannen meddelade att interpella-
tionsdebatten fredagen den 7 februari kl. 9.00 skulle
utgå och ersättas av bordläggningsplenum kl. 12.00.
Meddelandet hade delats ut till kammarens ledamö-
ter.

5 § Sjöfylleri

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2002/03:LU3
Sjöfylleri.

Anf. 19 ANNELI SÄRNBLAD
STOORS (s):
Fru talman! Vi ska nu behandla betänkande LU3
som handlar om sjöfylleri. Jag börjar med att yrka
bifall till förslaget i utskottets betänkande i dess hel-
het.
I dag har vi bestämmelser som gäller den som
framför ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgör en
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss
och är påverkad av alkoholhaltiga drycker eller någon
annan drog och ej på ett betryggande sätt kan utföra
vad som åligger honom. Den som bryter mot dessa
bestämmelser döms för sjöfylleri till böter eller fäng-
else i högst sex månader. Är brottet att anse som
grovt gäller 20 kap. 5 § samma lag, och denna person
kan bli dömd för grovt sjöfylleri till fängelse i högst
två år.
Diskussionerna om sjöfylleri har i denna kammare
varit många. Den behandling som denna fråga under
senare år fått är att regeringen i december 1998 över-
lämnade en proposition om drograttfylleri och sjö-
fylleri till riksdagen. Riksdagen ansåg att det sakna-
des tillräckligt med underlag för att föreslå en pro-
milleregel för sjöfylleri av normalgraden.
Den utredning som tillsattes, Sjöfylleriutredning-
en, redovisade sitt uppdrag 2001 i betänkande
SOU 2001:30. I det betänkandet föreslås att man
inför en promillegräns för enkelt sjöfylleri. Det sägs
att det skulle avse alla slags fartyg men inte alla vat-
ten. Begränsningen som man ansåg fanns var de vat-
ten där likheterna med vägtrafiken är mer påtagliga
och faromomenten mer uttalade, det vill säga kanal,
sluss, allmän farled och allmän hamn.
I denna fråga ansåg Göteborgs tingsrätt, som är
sjödomstol, att den föreslagna begränsningen till
dessa vatten ger intryck av att man tänkt sig vatten-
vägar som likt vägarna på land är starkt trafikerade
och klart urskiljbara i terrängen. Man säger att detta
inte är i överensstämmelse med verkligheten. För de
sjöfarande är det viktigt att veta var promilleregeln är
tillämplig.
En viktig invändning mot förslaget är vidare att
det saknas skäl att i detta sammanhang ha olika regler
för allmänna hamnar och andra hamnar.
Promilleregeln föreslås avse endast den som fram-
för fartyget. De andra som fullgör andra uppgifter av
väsentlig betydelse skulle inte innefattas. Man kan
fråga sig varför.
Fru talman! Senast behandlade riksdagen motio-
ner i denna fråga 2001. Ställningstagandet då var att
regeringen snarast skulle komma med förslag med
anledning av beredningen av Sjöfylleriutredningens
betänkande.
I avvaktan på regeringens arbete vidtog riksdagen
inte någon åtgärd. Med anledning av detta avslogs
motionsyrkandena.
Fru talman! Annelie Enochson framhåller i sin
motion att en lagändring ska ske skyndsamt. Hon
beskriver det ökande antalet båtägare och de tragiska
olyckorna som har inträffat på senare år. Jag förstår
hennes oro när det gäller de olyckor som har inträffat
och att det ska ske fler. Vi vill alla få en förändring av
attityderna till alkohol på sjön. Då kan man fråga sig
varför vi inte redan i dag lagstiftar för att få en skärpt
lagstiftning. Denna fråga är ju som sagt inte ny.
Jag har beskrivit några frågor som vi vill lösa ut,
men det finns fler.
Fru talman! Vi har i dag inte resurser för att kunna
kontrollera på det sätt som vi borde göra att reglerna
för promillegränser följs. Detta har bland annat JO
som var en av remissinstanserna i utredningen belyst.
Man säger: "Eftersom det vidare skulle vara omöjligt
att övervaka tillämpningen av en sådan lagstiftning
finns det anledning att befara att den i själva verket
skulle bli moralundergrävande."
Det är därför viktigt att vi ser hur vi på ett bra sätt
ska kunna tillämpa den nya lagstiftningen.
Räddningsverket delar i stort sett uppfattningen i
utredningens förslag. Men man framförde vissa svå-
righeter, att kanalers och slussars geografiska be-
gränsningar är väl synliga i naturen, medan däremot
begränsningen av både allmän farled och allmän
hamn inte är lika lätt att definiera, vilket kan komma
att leda till tillämpningsproblem för tillsynsmyndig-
heterna och rättsosäkerhet för den enskilde.
Fru talman! Det finns fortfarande frågor som be-
höver ses över för att man ska få en bra lagstiftning
om detta.
Vi tror också att det gäller att få ut mer informa-
tion om riskerna med alkohol på sjön. Det handlar om
att bilda opinion.
Vi vill från Socialdemokraternas sida se över detta
ärende lite till, och det är föremål för beredning inom
Regeringskansliet med anledning av Sjöfylleriutred-
ningens förslag.
Jag vill även i detta ärende betona att det i lagut-
skottet inte fanns några reservationer, vilket visar att
vi var väldigt eniga i denna fråga över partigränserna.

Anf. 20 ANITA BRODÉN (fp):
Fru talman! Jag har ägnat en del tid åt att invente-
ra i arkiven när det gäller det som har sagts om sjö-
fylleri under de senaste åren. Det har blivit en diger
läsning eftersom frågan har diskuterats i kammaren
sedan 70-talet. Det som för mig låter som en själv-
klarhet, att nykterhet ska gälla såväl till sjöss som till
lands, har tydligen vållat stora bekymmer både i riks-
dag och i regering.
Att framföra en båt eller en bil i onyktert tillstånd
är givetvis helt förkastligt då det innebär en fara både
för omgivningen och för föraren.
Som nybliven riksdagsledamot har jag häpnat
över fyllerilagens ljumma mottagande, långa hand-
läggningstider, utdragna utredningar och ett flertal
utskottsbehandlingar.
Efter att enskilda riksdagsledamöter under en
mängd år motionerat i ärendet - här bör folkpartisten
Elver Jonssons namn nämnas - fattades äntligen ett
beslut om en lagändring som trädde i kraft den 1 juli
1999. Lagändringen innebar straffbestämmelsen
grovt sjöfylleri vid en alkoholkoncentration på 1 %.
Sedan dess har frågan handlat om en promillere-
gel även för sjöfylleri. En utredning tillsattes under
beteckningen Sjöfylleriutredningen.
I ett betänkande 2001 föreslås en promillegräns
för enkelt sjöfylleri. Promilleregeln begränsas till att
gälla framfart i kanaler, slussar, farleder och allmänna
hamnar, vilket inom parentes är förvånande. Vid våra
svenska kuster och populära insjöar är det gott om
båtar, och varje år inträffar olyckor även där som är
alkoholrelaterade.
Efter en remissbehandling bereds nu emellertid
ärendet av Regeringskansliet. Utskottet skriver i sitt
svar att det är angeläget att ett ställningstagande från
regeringens sida snarast kommer till stånd.
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkan-
de även om jag anser att man uttrycker sig milt. Det
är beklämmande att en sådan viktig fråga har förha-
lats under så lång tid. Därför förväntar jag mig en
snabb slutbehandling av ärendet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

6 § Franchising och avtalsvillkor mellan när-
ingsidkare

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2002/03:LU4
Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare.

Anf. 21 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Varje människa har rätt till ett värdigt
liv. Barnen ska få skolgång. Vi behöver trygghet
genom polisverksamheten i samhället, något som ju
har diskuterats här på förmiddagen. Vi behöver vård
och omsorg i olika skeden i livet och väldigt mycket
mer. Men för att samhället ska ha råd med allt detta
behöver vi ett sprudlande företagsklimat. Vi behöver
tillväxt i landet.
Fru talman! Jag gör ett litet break och, för att inte
glömma bort det, yrkar bifall till reservation nr 2.
Särskilt vill jag uppmärksamma det särskilt yttrandet
om franchising.
Nu går vi vidare. Vad jag vill beröra är grunden
för välfärden. Enskilda människors idéer och kreati-
vitet ska tillsammans med forskning och kunnande
omsättas i nya innovationer. Det är vad vi vill bygga i
det här landet. Små och medelstora företag ska finna
sina former, så att förutsättningarna blir riktigt gynn-
samma.
Det är vår roll att som lagstiftande församling
övervaka att lagstiftning och god etik upprätthålls för
marknaden, för företagarna och för oss alla. Staten
måste därför ta ett övergripande ansvar för att likvär-
diga villkor ska gälla för olika företagsformer och
företagande. De små och medelstora företagen får
inte missgynnas i detta sammanhang.
Fru talman! Franchising är en samverkan mellan
två näringsidkare, mellan franchisegivaren och fran-
chisetagaren. Denna företagsform utmärks av ett
gemensamt uppträdande både utåt och inåt. Franchi-
segivaren upplåter genom ett avtal åt en eller flera
franchisetagare att mot en viss ersättning få rätten att
sälja varor och tjänster under ett specifikt namn, till
exempel McDonalds.
I denna konstellation är franchisetagaren självklart
underlägsen franchisegivaren. Därför är det viktigt att
ett lagligt minimiskydd upprättas för att stärka den
svagare parten
Unidroits generalförsamling antog i höstas en
modellag, och Regeringskansliet har signalerat om en
utredning. Vi kristdemokrater följer det här arbetet
med stort intresse.
Fru talman! Avtal mellan näringsidkare innehåller
ofta en skiljeklausul. Vi vet att konflikter och me-
ningsskiljaktigheter uppträder i alla sammanhang i
samhället. Konfliktlösningsseminarier finns det i stor
mängd. Det gäller då konflikter mellan människor i
relationer och mellan olika parter. Naturligtvis gäller
det också inom företagsverksamheten. Då är det vik-
tigt att det finns skiljeklausuler. Men skiljemannaför-
farandet är dyrt. Detta blir särskilt märkbart för små-
företagarna i ett mellanhavande med ett stort företag.
Ofta tvingas småföretagarna av ekonomiska skäl att
avstå från att processa trots att de har berättigade
krav. Detta är inte bra.
Vi anser att regeringen ska tillsätta en utredning
som ska lägga fram förslag till åtgärder när det gäller
att kunna jämka avtal mellan näringsidkare. Det kan
till exempel gälla annorlunda förfaringssätt för att
använda sig av goda advokater.
Fru talman! Majoriteten i utskottet förutsätter att
dessa önskemål ska tillgodoses i samband med att
regeringen överväger frågan om franchising. Det tror
vi kristdemokrater inte riktigt på. Vi tror inte att det
är självklart att regeringen utgår från att ett utskott
förutsätter saker. I stället tror vi, fru talman, att det
vore bättre om utskottet biföll Kristdemokraternas
önskemål om ett tillkännagivande till regeringen om
att en utredning ska ske - om man nu ändå tycker så.
Riksdagen kan ju inte enbart förutsätta att utredningar
ska ske om vi inte ger regeringen detta till känna.
Att ge goda förutsättningar för jämkning av avtal
mellan näringsidkare förbättrar företagsklimatet, och
det behöver vi i Sverige. Det skulle också gynna
tillväxten inom industrin. Fler skulle bli sugna på att
starta företag. Därmed ökar vi möjligheterna för alla
människor som lever i det här samhället att få upple-
va det välbefinnande som en god välfärd ger.

Anf. 22 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Det är inte ofta som jag står här i ta-
larstolen och håller med Kristdemokraterna men i den
här frågan är Yvonne Andersson och jag faktiskt
väldigt eniga. Fajtas gör vi i andra frågor - om det
som Yvonne Andersson inledde med och som handlar
om familj och barn.
Fru talman! I dag har vi i Sverige ingen särskild
lagstiftning som specifikt tar sikte på franchising. Det
har däremot Kanada, Australien, USA, Spanien och
Frankrike.
År 1987 lade Franchiseutredningen fram ett be-
tänkande med förslag om lagstiftning. Men fyra år
senare bestämde sig den borgerliga regeringen för att
lägga den utredningen till handlingarna. Därefter har
lagutskottet vid flera tillfällen behandlat motioner
som innehåller krav på lagstiftning. Den som har varit
mest aktiv i frågan är faktiskt den dåvarande ordfö-
randen i justitieutskottet, numera biträdande finans-
ministern, Lars-Erik Lövdén.
Fru talman! Jag beklagar att utskottsmajoriteten
valt att överlåta på regeringen att avgöra om det be-
hövs en lagstiftning om franchising eller ej. Det är
trots allt i denna församling som det lagstiftas.
Varför har utskottet återigen valt att inte ha någon
synpunkt på detta? Utskottsmajoriteten har ingen
ståndpunkt och har inte haft någon ståndpunkt under
de senaste åren då vi lyft upp frågan - det är alltså
inte första gången som frågan tas upp till debatt här i
kammaren.
Har utskottet någon egen uppfattning? Tycker
man att det behövs en lagstiftning? Tycker ni i ut-
skottsmajoriteten att det behövs en lagstiftning, säg
det då! Och om ni inte tycker att det behövs en lag-
stiftning får ni vara tydliga och tala om också det.
Men att bara tala om att överlåta det här på regering-
en och låta regeringen ta den tid som man behöver ha
på sig för att komma med ett förslag tycker jag och
Vänsterpartiet är svagt.
Jag ställer mig väldigt frågande till att inte ens
Socialdemokraterna har någon uppfattning i frågan.
Vi får väl se hur det förhåller sig när Socialdemokra-
ternas representant presenterar Socialdemokraternas
ställningstagande.
Vilka är det som inte vill ha en lagstiftning? Jo,
Svenskt Näringsliv och Svenska Handelskammarför-
bundet.
Och vilka vill ha en lagstiftning? Jo, fru talman,
bland annat LO, Företagarnas Riksorganisation,
Franchisetagarnas Riksorganisation, Handelsanställ-
das förbund, Petroleumhandelns Riksförbund och
Motorbranschens Riksförbund.
Detta tycker jag tydligt visar att lagutskottet
struntar i småföretagen. Det här är en fråga som
handlar om småföretag, och den frågan har utskottet
valt att dra i långbänk. För oss i Vänsterpartiet är
småföretagen viktiga. Därför är det också viktigt att
få en reglering i frågan.
Samma sak gäller självklart Kristdemokraternas
motion, som Yvonne Andersson på ett väldigt bra sätt
har redogjort för. Den ställer vi i Vänsterpartiet upp
på. Men varken hos Socialdemokraterna eller hos
Moderaterna, Centerpartiet eller Folkpartiet finns det
någon insikt om just de små företagens specifika
problematik.
Man tror att regeringen ska ta upp detta när man
ser över frågan om franchising. Men det är ingen som
har sagt att det kommer att bli så att regeringen kom-
mer att lägga fram ett förslag som utgår från Unidro-
its förslag som kom i slutet av förra året.
Sett i ljuset av att franchising är en företagsform
som har ökat enormt under 90-talet och att de länder
som jag tidigare räknade upp har en lagstiftning är det
märkligt att man fortfarande vill vänta och se. Det
vore på sin plats att utskottet tog ställning och uttala-
de att regeringen borde lägga fram ett förslag. Sedan
får regeringen göra det utifrån den ordningen. Men
det här har, som sagt, dragits i långbänk.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation
nr 1, och jag står bakom även reservation nr 2.
Inte heller vid en konkurs finns det ett jämbördigt
förhållande mellan givare och tagare. Det är just detta
ojämbördiga förhållande som är det allvarliga när det
gäller franchising. Om franchisetagaren inte har fått
något meddelande om konkurs vare sig av givaren
eller konkursförvaltaren finns det alltså inga som
helst regleringar på området. Det är häpnadsväckande
och även fullständigt oacceptabelt att det ligger till på
det här sättet.
Sist när utskottet behandlade frågan tog man ock-
så upp den studieresa till Australien som delar av
utskottet gjorde - jag var dessvärre inte med utan jag
var med på en resa till andra sidan jordklotet. I Au-
stralien studerade man Australiens lagstiftning på
området, och enligt den har franchisetagaren alltid
rätt att ta del av hyreskontrakt oavsett om franchise-
tagaren hyr lokalen direkt av franchisegivaren eller
använder lokaler som hyrs av honom.
Över huvud taget har franchisetagare i Australien
ett starkt rättsligt skydd. De har bland annat rätt till
omfattande information innan han eller hon startar sitt
företag.
Fru talman! Hur man än vänder på det hela före-
ligger det ett ojämbördigt förhållande mellan franchi-
setagare och franchisegivare. Det finns inte heller
några sanktioner för företagare som bryter mot upp-
satta regler.
Med detta hoppas jag att Socialdemokraterna tyd-
ligare kommer att redogöra för vad de tycker i den
här frågan och inte bara hänvisa till vad man hoppas
och tror att regeringen ska göra. Det finns ju flera
olika områden där vi har förutsatt att regeringen ska
göra en sak men där den har gjort en annan sak.

Anf. 23 JOHAN LÖFSTRAND (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget i lagutskottets betänkande nr 4 om franchi-
sing och avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Jag ska försöka att svara på Tassos frågor och för-
klara lite grann vad vi menar.
Först ska man vara medveten om att denna fråga
har diskuterats åtskilliga gånger, bland annat hösten
1992, då man utgick från ett ganska utarbetat förslag,
och förra hösten då man behandlade många remiss-
svar. Men det spretade ganska mycket. Det fanns
många olika ställningstaganden, både kritiska och
positiva.
Det finns även franchisetagare som har väldigt bra
avtal, så man ska ju inte måla upp något skräckscena-
rio. Men jag håller med om att det har fungerat dåligt
i vissa fall. Det gäller till exempel detta med skilje-
dom som kan kosta rätt så mycket pengar.
Självfallet finns det många problem. Men de etis-
ka regler som finns i dag fungerar bra på de flesta
håll. Det problem som finns måste man naturligtvis se
över.
Vi socialdemokrater är inte främmande för en lag-
stiftning, men man måste ta det lite varligt. Jag är inte
säker på att det ska införas en lagstiftning bara om
franchising utan det handlar kanske om en bredare
lagstiftning. Men det är svårt att säga i dagens läge.
Det finns väldigt många olika direktiv och det är svårt
att specificera vad som ska finnas i denna lagstift-
ning.
I den första motionen som behandlas specificerar
man mycket noggrant vad som ska ingå i en ny lag-
stiftning. Det tycker vi är problematiskt.
Orsaken till att man sköt upp beslutet tidigare var
att man väntade på Unidroits fördrag för att se vilken
modell som tillämpades där.
Utifrån detta är utskottets ställningstagande att
man ska överlåta till regeringen att se över möjlighe-
terna att utreda om det behövs en lagstiftning på det
här området.
Man måste vara medveten om att det rör sig om
ett avtal mellan två näringsidkare som ingåtts helt
frivilligt. Självfallet måste den svagare parten skyd-
das, det är vi helt på det klara med. Det kan uppstå
problem. Framför allt är det viktigt att man ser över
avtalsrätten så att det inte blir andra konsekvenser i
slutändan.
I och med detta har utskottet ansett att det inte
krävs några ytterligare åtgärder med anledning av
motion L281. Man kommer att se över det hela på
Regeringskansliet.
Utskottet har uttalat detsamma när det gäller mo-
tionen om avtalsvillkor för näringsidkare. Denna
motion har flera gånger varit uppe till behandling.
Även i den frågan har det skett en omfattande remiss-
behandling. Utskottet anser att i samband med att
man ser över möjligheterna att införa en lagstiftning
franchising bör man knyta ihop dessa frågor för att
skapa en lite bredare lagstiftning som ska skydda
olika typer av näringsidkare.

Anf. 24 YVONNE ANDERSSON (kd)
replik:
Fru talman! Jag tycker att Johan Löfstrands inlägg
är väldigt intressant. Det är ju inte det som han säger
som utskottet har föreslagit i betänkandet, utan det är
ju det som både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna
vill ska ske.
Att regeringen tidigare har angripit frågan och att
den har remissbehandlats är inget försvar för att vi i
lagutskottet eller riksdagen inte ska göra någonting.
Om det kommer fram olika uppfattningar i en fråga
under en remissbehandling är det om möjligt ännu
viktigare att vi i riksdagen är tydliga med vad som
behöver göras och att något behöver göras.
Därför undrar jag fortfarande: Varför vill inte So-
cialdemokraterna att riksdagen ska ge regeringen till
känna att en utredning ska tillsättas så att det blir
tydligt vad beslutsfattarna i den här församlingen vill.

Anf. 25 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik:
Fru talman! I och med fördraget i Unidroit finns
olika förslag. Å andra sidan finns kanske inte till-
räckligt goda skäl för att införa lagstiftning. Man ska
se över om det påverkar avtalsrätt och liknande. Jag
menar att man ska låta regeringen se över huruvida
det behövs. Sedan får man komma fram till om det
behövs en lagstiftning eller inte.

Anf. 26 YVONNE ANDERSSON (kd)
replik:
Fru talman! Varför blir inte det som sägs från ta-
larstolen här i riksdagen om allt man tror att regering-
en skulle behöva göra tydligt i betänkandet? Varför
skriver ni inte det som vi har anfört, att vi vill ge
regeringen till känna att det behövs en utredning om
vilka åtgärder som behöver vidtas för att det ska bli
jämbördiga förhållanden och bättre möjligheter för
olika näringsidkare? Det skriver ni inte. Det är vad vi
som har reserverat oss kräver.
Fru talman! Jag förstår inte varför riksdagen och
Socialdemokraterna inte vågar eller har lust att vara
tydliga, om ni tycker att det behövs. Det är många
grupper i samhället som tycker att det behövs en
tydlighet från lagstiftarna i de här frågorna, för att
komma till rätta med en rad problem i företagsamhe-
ten och för att det ska vara möjligt med ett skiljeman-
naförfarande, när det behövs, där alla kan delta på
jämbördiga villkor.

Anf. 27 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik:
Fru talman! Jag är inte säker på att det behövs en
lagstiftning. Det är vad vi säger. Vi säger att vi inte är
säkra på att lagstiftningen behövs och att vi överlåter
till regeringen att se om det finns en möjlighet och att
utreda det. Det finns i dagsläget många franchisetaga-
re som är ganska nöjda med sina avtal. De har oerhört
bra avtal. De kanske i många fall skulle förlora mer
på att det infördes lagstiftning om franchising. De kan
vara rädda för att avtalslagen blir inskränkt på ett
eller annat sätt. Det är ett problem. Därför ska man ta
det lugnt och försiktigt i den här frågan.

Anf. 28 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Johan Löfstrand säger att man ska ta
det varligt, lugnt och försiktigt. Sedan säger han att
han inte är säker på att det behövs någon lagstiftning
på området. Han säger också att franchisetagarna
kanske riskerar att förlora mer på det.
Johan Löfstrand säger att remissvaren på de mo-
tioner som utskottet behandlade förra året spretade åt
många olika håll. Jag vet inte riktigt vad han pratar
om. Möjligen är det han som spretar åt olika håll. Det
ställningstagande som Johan Löfstrand gör är att ta
parti för de remissvar som kom in från Föreningen
Svenskt Näringsliv och Svenska Handelskammarför-
bundet. Han ställer sig samtidigt helt emot det krav på
lagstiftning som lämnades in av LO, Företagarnas
Riksorganisation, Franchisetagarnas Riksorganisa-
tion, Handelsanställdas förbund och så vidare.
Jag förstår inte på vilket sätt Johan Löfstrand me-
nar att det spretar åt olika håll. Har ni från socialde-
mokratiskt håll tagit ställning till att det helt enkelt
inte behövs någon lagstiftning? Är det vad som gör
att ni inte är tydliga?
Ni är inte tydliga, jag håller med Yvonne Anders-
son. I den text i betänkandet som ni har ställt er bak-
om står : "Enligt vad utskottet erfar avser man nu
inom Regeringskansliet att utreda i vilken utsträck-
ning en lag av det slag som tagits fram inom Unidroit
bör införas i Sverige och hur den i så fall närmare bör
vara utformad." Jag har inte hört något datum. Är det
så att arbetet pågår? När kommer regeringen i så fall
att göra det?

Anf. 29 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik:
Fru talman! Vi säger inte att vi inte vill införa en
lagstiftning. Det finns näringsidkare som har råkat illa
ut. Därför är det viktigt att skydda dem. Däremot tror
jag att det är viktigt att se det ur flera olika perspek-
tiv. Jag tror att det skulle vara fel att införa en lag-
stiftning som inriktar sig bara på franchising. Det
skulle innebära att de utpekade franchisegivarna, som
oftast skapar problemen, skulle hitta andra former för
att bedriva sin verksamhet. Därför tror jag att en rik-
tad lag mot franchising inte skulle lösa problemet.
Det finns kanske andra lagar eller formuleringar som
vore bättre.
De som skapar stora problem, de som är i över-
ordnad ställning och utnyttjar det gentemot franchi-
setagarna, kommer att hitta andra sätt och andra sy-
stem. De kommer att sluta andra avtal för att kunna
fortsätta utnyttja sin position. Därför tror vi att en
lagstiftning rörande just franchising kanske inte är
den rätta vägen. Man kanske ska ha en bredare lag-
stiftning.

Anf. 30 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jättebra, Johan Löfstrand! Otroligt
bra! Men varför ger ni inte det uppdraget till reger-
ingen? Det som Johan Löfstrand tar upp här är bra, att
det kan finnas andra problem och så vidare. Men vi
får inte glömma bort anledningen till att det behövs
regleringar på detta område som gäller småföretagare
i en utsatt situation. Anledningen är att det är ett spe-
ciellt läge att vara franchisetagare och franchisegiva-
re. Den regleringen finns inte i övrig lagstiftning i
Sverige i dag.
Jag har tjatat på våra utskottsmöten om att vi ska
vara noga och tydliga med vilka formuleringar vi
ställer oss bakom och hur vi skriver våra betänkan-
den. Det här är ett typiskt exempel på hur det kan bli
lite, för att inte säga mycket otydligt. I utskottets
ställningstagande till motionen om franchising säger
man att regeringen får ta fram en lagstiftning, om
regeringen eventuellt kommer fram till att det skulle
behövas. Sedan avslår man motionen. På nästa sida,
där det andra spörsmålet behandlas, hänvisar man till
att utskottet förutsätter att de synpunkter som redovi-
sas i motionen uppmärksammas i samband med att
regeringen överväger frågan om lagstiftning rörande
franchising.
Man har alltså redan tagit för givet att regeringen
kommer att överväga frågan. Kan Johan Löfstrand
garantera att regeringen kommer att överväga frågan
om lagstiftning rörande franchising? När kommer det
i så fall att ske?

Anf. 31 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag kan nog garantera att man kom-
mer att överväga huruvida man ska göra en utredning.
Jag tror att det övervägandet kommer att ske snart;
man gör det just nu.
Anledningen till att skrivningen har kommit till är
att det finns en del problem som man måste studera
innan man kommer fram till om man ska utreda frå-
gan och hur bred lagstiftningen ska bli. Det är det
som jag tog upp tidigare. Bland annat är det viktigt att
man på många håll inte inskränker avtalsfriheten för
att företag inte ska hamna i dålig dager eller få det
ännu svårare att utföra sin affärsmässiga verksamhet.
Jag tog också upp förut att det här handlar om två
näringsidkare som har gått in i ett avtal helt frivilligt.
Den ena parten är inte underordnad från början. Det
är viktigt att se att det är två jämbördiga parter från
början som har ingått ett avtal frivilligt. Självklart ska
man skydda parterna så länge det skapar fördelar och
tillväxt i samhället. Men det kan också finnas tillfäl-
len då det skapar låsningseffekter och ineffektivitet.
Därför kan lagstiftningen ibland bli ett problem. Där-
för är det viktigt att överväga huruvida man ska utre-
da frågan om lagstiftning.

Anf. 32 BERTIL KJELLBERG (m):
Herr talman! Det här betänkandet har fått en lite
annorlunda allians. Jag instämmer i mycket av vad
Johan Löfstrand har sagt. Det ligger mycket i det han
säger om avtalsfriheten. Avtalsfriheten är ju en av
grunderna för marknadsekonomin.
Rätten att utan inblandning av andra träffa avtal
mellan fristående parter är av yttersta vikt för ett
välfungerande näringsliv. Lika viktigt för ett funge-
rande näringsliv är att parter som träffar ett avtal kan
lita på att den andra parten håller avtalet. Lagstiftaren
bör därför iaktta stor försiktighet både när man regle-
rar ett område eller när man gör det möjligt att i ef-
terhand helt eller delvis underkänna ett avtal.
Precis som Johan Löfstrand säger är franchiseta-
garen och franchisegivaren jämbördiga parter när de
ingår avtalet. De gör det frivilligt. De har möjlighet
att förhandla om avtalet. Därför ska vi som lagstiftare
vara väldigt försiktiga när vi går in och gör någonting
åt det.
Jag har en viss förståelse för oron vad gäller fran-
chising och bristen på balans som kan uppstå i efter-
hand. Men den bristen på balans kan ju också upp-
komma i många andra sammanhang. Den lille företa-
garen är beroende av en stor kund för sina intäkter i
företaget, och till skillnad från leverantören till det
stora bolaget har franchisegivaren ett intresse av att
det går bra för franchisetagaren eftersom han får
betalt av franchisetagaren. Franchisegivarens in-
komster kommer ju från franchisetagaren, och han är
därmed beroende av att det fungerar bra.
Jag vill påstå att vi i Sverige har en brist i vår
rättsliga tradition. När vi sluter avtal gör vi det ofta
mycket hastigt, och vi förhandlar sällan om innehållet
i avtalet. Vi lägger till och drar ifrån lite hur som helst
när vi förhandlar och tror att det vi har sagt under
förhandlingen också är det som vi har avtalat om.
Ofta tror vi att vi kan lösa saker i efterhand. Det är
när vi träffar avtalet som vi måste tänkta igenom vad
som kan hända när vi är oense. Om man inte kan göra
det själv bör man låta en expert granska avtalet.
Som vi har hört här har det inom franchiseområ-
det pågått ett internationellt arbete med en modellag.
Den kom i september. Vi vet att det också har före-
kommit en självsanering i branschen. Där finns nu
uppföranderegler och en etisk nämnd. Vid förra riks-
mötet behandlades liknande motioner och det gjordes,
som vi har hört, en rejäl remissrunda. Man kom då
fram till att det inte fanns tillräckliga skäl för en lag-
reglering.
Vi moderater är villiga att avvakta det arbete som
pågår i Justitiedepartementet, där man bereder frågan
om en eventuell lagstiftning. Jag tycker att Johan
Löfstrand har en poäng när han ställer frågan om
lagstiftningen bara ska gälla franchising eller även
andra områden. Det är viktigt att det från branschen
finns ett starkt tryck på en lagreglering innan vi lag-
stiftar om det. I annat fall bör vi avvakta.
Herr talman! Vad gäller frågan om avtalsvillkor
mellan näringsidkare inriktar sig motionären främst
på det faktum att det i kommersiella avtal ofta finns
en skiljeklausul för tvistlösning. För en småföretagare
kan förvisso ett skiljeförfarande vara en kostsam
process, och inte alltför sällan tvingas en småföreta-
gare att avstå från att få sin sak prövad. Ett av skälen
till att skiljeklausuler skrivs in i kommersiella avtal är
att tvistlösningen vid de allmänna domstolarna ofta
tar lång tid och sker i offentlighet.
Jag tror att med en bättre fungerande och snabbare
tvistlösning vid de allmänna domstolarna skulle efter-
frågan på skiljeklausuler minska. Det pågår också
inom de olika skiljeinstituten en utveckling där man
försöker få fram enklare modeller för tvistlösning,
och att förfarandet också ska bli snabbare och billiga-
re. Jag tror att vi ska låta näringslivet självt ta hand
om den frågan.
Slutligen, herr talman, gäller det frågan om dom-
stolarnas ovilja att jämka avtal med tillämpning av
36 § avtalslagen. Jag tror att det beror på att domsto-
larna vill hävda den för juridiken så viktiga principen
att avtal ska hållas. Det är endast i ytterst speciella
fall som jämkning ska ske. Det tror jag är en bra prin-
cip också till skydd för den svagare parten.

Anf. 33 YVONNE ANDERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Bertil Kjellberg säger att han tycker
att näringslivet självt ska ta hand om de problem som
kan uppstå i samband med en meningsskiljaktighet
mellan näringsidkare. I dag är det de facto ett pro-
blem i näringslivet när ett mindre företag kommer i
konflikt med ett större företag eller en koncern.
Jag kan inte riktigt förstå att inte Moderata sam-
lingspartiet, som i ur och skur har hävdat vikten av
företagsamhet, bra företagsklimat och trygga villkor
för företagarna, kan ställa upp på att regeringen gör
en utredning som visar vilka möjligheter det bör fin-
nas för de små näringsidkarna att få möjlighet till ett
skiljedomsförfarande eller kunna få hjälp så att de på
jämbördiga villkor kan mötas i en sådan process.
Jag tycker att detta är märkligt och motstridigt
jämfört med de uppfattningar som Moderata sam-
lingspartiet tidigare haft när det gäller företagande.

Anf. 34 BERTIL KJELLBERG (m) replik:
Herr talman! Det finns alltid en fara när vi som
lagstiftare tror att vi kan reglera och styra och ställa.
Näringslivet är mångfacetterat, och jag tror att det är
viktigt att vi låter olika modeller för tvistlösning växa
upp i samhället. Det finns nämligen inte endast en
modell som är bra, utan det finns många modeller
som kan fungera. Vi har de allmänna domstolarna,
där man också har tvistlösning mellan företagare, och
vi har skiljeinstitutet som är under utveckling. Det
finns något som heter Göteborgsmodellen, där man
har en annan, mycket enklare och snabbare, lösning.
Det tror jag är mycket bättre än att vi som lagstiftare
ska reglera hur det här ska fungera.

Anf. 35 YVONNE ANDERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Jag håller med om att det finns re-
glerat i dag, men de regler som finns har i första hand
visat sig vara ett stöd och en hjälp för medelstora och
framför allt stora företag. När dessa regler nu under
en längre tid har gällt i praktiken visar det sig att
småföretagarna drar det kortaste strået.
Vi vill att småföretagarna ska få modeller som
passar dem. Kanske kan man anpassa denna stora
modell till småföretagare, eller också kan man hitta
en helt ny modell. Det står vi öppna för.
Vad vill Kristdemokraterna? Jo, vi vill hitta mo-
deller som stöder och hjälper också småföretagarna
när problem uppstår. Det var det vi ville att regering-
en skulle se över och utreda. Jag förstår inte hur man
kan slå bort det med att säga att just den delen får
näringslivet klara självt. Staten har ju reglerat så
mycket för större företag. Varför ska vi inte i så fall
ge samma stöd, och kanske ett ännu bättre stöd, åt
små företagare?

Anf. 36 BERTIL KJELLBERG (m) replik:
Herr talman! Jag tror ju inte att staten har reglerat
för stora företag, utan staten har infört generella reg-
ler för konfliktlösning i samhället. Brister i de all-
männa domstolarna har gjort att näringslivet hittat
kompletterande lösningar.
Jag har i mitt civila yrke ofta avrått småföretagare
att ingå avtal med skiljeklausuler. Det händer ju. Man
har också där en möjlighet att reglera. Men att vi som
lagstiftare ska gå in och förbjuda - det är vad det
måste bli fråga om - eller på annat sätt reglera hur
folk träffar avtal menar jag är felaktigt.

Anf. 37 MARTIN ANDREASSON (fp):
Herr talman! Jag ska till att börja med yrka bifall
till utskottets förslag i lagutskottets betänkande 4. Jag
ska nu uppehålla mig kring frågan om franchising
med anledning av det särskilda yttrande som bland
annat Folkpartiet liberalerna står bakom.
Franchising är en mycket positiv företeelse och en
viktig del av företagsamheten och näringslivet i Sve-
rige. De senaste siffrorna som finns om utbredningen
av franchiseförhållanden är från 1997, så siffrorna är
inte helt färska. Men jag vill ändå fästa kammarens
uppmärksamhet på dem.
Franchiseföretag omsätter i dag enligt den senast
tillgängliga statistiken nästan 100 miljarder kronor
årligen. Det är en bransch där 80 000 personer och
mer därtill är sysselsatta. Den har färre konkurser än i
övriga delen av näringslivet, och franchiseföretagen
har en högre överlevnadsfrekvens än andra nystartade
företag. Inte minst intressant är att det också är be-
tydligt fler kvinnliga företagare inom franchiseför-
hållanden än inom det övriga näringslivet, vilket jag
tycker är viktigt att uppmärksamma.
Ändå är detta en mycket speciell form av rättslig
relation mellan två näringsidkare. Det är en relation
där den ene binder upp sig i ett mycket specifikt
rättsligt förhållande till en annan part som vanligen är
främsta eller rentav enda leverantören för den verk-
samhet man kommer att ägna sig åt. I de allra flesta
fall fungerar detta mycket bra. Men det finns undan-
tag där vi inom Folkpartiet menar att franchisetagaren
har hamnat i en alltför underlägsen ställning i förhål-
lande till franchisegivaren.
Vi menar därför att det behövs någon form av mi-
nimiskydd i lagen mot avtalsvillkor som är alltför
ensidigt utformade till nackdel för franchisetagaren i
denna rättsliga relation. De praktiska konsekvenserna
av en sådan lag skulle för de allra flesta bli obefintli-
ga. De flesta franchisetagare och franchisegivare
arbetar under avtalsförhållanden som fungerar myck-
et bra och där de avtalsvillkor som denna lagstiftning
tar syfte på inte föreligger. Men i en situation där en
franchisetagare är i ett alldeles för stort rättsligt un-
derläge i förhållande till franchisegivaren skulle en
lag kunna ge ett viss minimiskydd att luta sig emot.
Vad som har hänt sedan kammaren senast diskute-
rade denna fråga är att Unidroit har tagit fram en
modellag som enskilda länder kan använda för att ha
om underlag för nationell lagstiftning. Vi menar att
regeringen nu bör noga studera Unidroits förslag och
se om man kan använda det som grund för att kon-
struera en svensk lagstiftning för den här typen av
avtalsförhållanden.
Vi kommer därför att följa denna fråga noga men
tycker att regeringen bör få tid att arbeta med saken.
Vi ser fram emot en beredning där man kan få någon
form av lagstiftning på detta område på näringsfrihe-
tens och avtalsfrihetens grund.

Anf. 38 VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman och övriga! Jag vill först säga att vi
från Centerpartiets sida inte har någon avvikande
åsikt, utan vi instämmer i utskottets ställningstagande.
Det är bra att regeringen uppmärksammar frågan och
att man tittar på och utreder vilka villkor som franchi-
setagaren lever under och konsekvenserna. Detta
säger jag enbart utifrån ett småföretagarperspektiv.
Det är viktigt just för småföretagarna att underlätta
och göra det tydligare samt att se över hur ett minimi-
skydd ska utformas.
Vi vet också att i takt med att vi har alltfler inter-
nationella kontakter kan franchisingsamverkan kom-
ma att öka. Nu kanske någon tycker att det är upp till
var och en att själv bedöma och avgöra vilken över-
enskommelse man ska träffa. Visst är det så. Men jag
tycker fortfarande att det är viktigt att man har någon
form av minimiskydd för småföretagen med tanke på
hans möjligheter att själva sätta sig in i mycket om-
fattande regelverk.
Det är också positivt att se att det i uppdraget in-
går att bedöma om ytterligare åtgärder behövs. Den
diskussion som nu varit visar på att vi tolkar texterna
och skrivningarna i betänkandet lite olika. Här säger
man att det inte skulle komma någon utredning till
stånd. Det står både och i betänkandet, och det får
man väga.
På s. 6 står det att utskottet har erfarit att man
inom Regeringskansliet ska utreda i vilken utsträck-
ning man behöver lagen. Sedan står det dessutom att
man i uppdraget ska bedöma behov av ytterligare
åtgärder. Det har kommit så långt på väg att det finns
ett uppdrag. Då är det klokt att man först utreder så
att man vet vad det är man ska lägga fram förslag om.
Därför har vi inte någon reservation, utan vi har
ett särskilt yttrande. Där står det att vi ska avvakta
resultatet av det aviserade arbetet. Jag har inte mer att
orda om det än att vi ska se till att utredningen kom-
mer till stånd.

Anf. 39 GUSTAV FRIDOLIN (mp):
Herr talman! För oss miljöpartister handlar småfö-
retagande i grunden om ideologi. Det handlar om den
lilla människans möjlighet att utveckla en idé, kämpa
för en sak man tror på eller verkställa något som man
vill ha gjort i sitt liv. Utifrån detta ideologiska per-
spektiv kan man alltid på ett rent ideologiskt plan ha
en kritik mot franchiseverksamhet. Men det är inte
svårt att se att det är just franchiseföretagsamhet som
ger många människor möjligheten att starta och driva
företag. Därför bör man också se till att dessa männi-
skor får vissa lagliga rättigheter i sin avtalsverksam-
het.
Miljöpartiets ståndpunkt är mot bakgrund av det
att Sverige bör ansluta sig till de länder inom EU,
som Spanien och Frankrike, som har en lagstiftning
om franchiseverksamheten. Vi anser att en lagstift-
ning ska vara till franchisetagarens förmån. Den bör
innehålla förhandlingsrätt för franchisetagaren och
informationsskyldighet för franchisegivaren. Den bör
också innehålla klara och tydliga regler om hur man
går till väga vid uppsägning av avtal.
Inom Unidroit har vi, som vi också hört i debat-
ten, tagit fram en modellagstiftning. Sverige bör noga
titta närmare på den modellagstiftningen. Vi skulle
kunna ha nöjt oss med ett konstaterande, som görs av
flera borgerliga partier i ett särskilt yttrande. Men
eftersom frågan har varit beredd tidigare flera gångar
och härstammar mycket från en utredning som kom
så tidigt som 1987 känner vi att riksdagen nu bör ta
ett avgörande steg och ge ett tillkännagivande till
regeringen om behovet av en lag och också ge några
infallsvinklar om vad en sådan lag bör innehålla.
Därför yrkar jag å Miljöpartiets vägnar bifall till
reservation 1 till betänkandet.
Herr talman! Vad gäller reservation 2 finns det
också i den delar som bygger på samma grund som
jag tidigare redovisat. Det handlar om att ge småfö-
retagare som sitter i en underlägsen position vissa
rättigheter specifikt när det gäller skiljeklausuler.
Skiljeklausuler har ofta blivit en kostsam juridisk
process för många företag. För ett större företag är en
sådan process inte så pass farlig att den undergräver
möjligheterna till framtida näringsverksamhet. Men
som ni vet är situationen en annan för småföretag.
Därför yrkar vi bifall också till reservation 2.
En lagstiftares skyldighet är oftast att hjälpa den
som är en underlägsen part, också när det gäller av-
talsskrivningar och tecknande av avtal. Därför yrkar
vi bifall till båda reservationerna.

Anf. 40 RAIMO PÄRSSINEN (s):
Herr talman! Det senaste inlägget från Gustav
Fridolin är intressant. Om Miljöpartiet står på den
svaga partens sida så kan man ju fråga sig varför inte
Gustav Fridolin lever upp till det som han har sagt i
en tidningsartikel om att arbetsrätten borde se lika ut i
små företag och i stora företag.
Debatten i dag pendlar alltifrån ett krav på mini-
milagstiftning eller ett krav på att man kan gå in och
ge större möjligheter till jämkning i avtalslagen till att
försvara småföretagarna och deras villkor.
Tasso Stafilidis från Vänsterpartiet har stått upp
här och dragit sin lans för detta. Men en sak har han
inte nämnt, och det är något som ingår i vårt sätt att
se på saken och i vårt samarbete med Regeringskans-
liet: Var hamnar de anställda i franchiseavtalen? Där-
för menar vi att frågan ska ses principiellt och lite
större. Det är ungefär samma åsikt som LO har avgett
i sitt remissyttrande. Det finns ju företag som har fört
in denna form i sin koncern just därför att det påver-
kar den andra lagstiftningen som finns kring de an-
ställda. Det påverkar arbetsrätten. Det påverkar lag-
stiftning kring arbetsmiljön. De här frågorna bör ses i
ett sammanhang.
Lagutskottet har haft en hearing med franchisefö-
reningar och olika företag som finns på det här områ-
det och som har de här samverkansformerna. Där
uttalade man sig specifikt så här: Ja, ja - om ni hittar
en lagstiftning där ni försöker begränsa formerna, det
vill säga avtalsfriheten, för just franchising så finns
det andra samverkansformer som vi kan gå in på!
Därför anser vi från socialdemokratiskt håll att
frågan är komplex. Man måste bygga in fler aspekter
i det hela så att det inte bara handlar om jämkning i
avtalslagen och inte bara om ett förhållande mellan
två näringsidkare. Det är därför som vi säger i betän-
kandet att regeringen ska fortsätta att överväga på
vilket sätt detta ska ske. Jag är precis som mina kam-
rater i lagutskottet övertygad om att det hela kommer
att landa i en utredning så småningom. Men då ska
utredningsuppdraget vara väl definierat, och man ska
ta ett större helhetsgrepp.

Anf. 41 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Raimo Pärssinen har
dåligt förtroende för sin regering. Å ena sidan säger
han att det behövs en lagstiftning, och att det behövs
någon form av lagstiftning som skyddar de parter som
kan bli underlägsna. Å andra sidan säger han att frå-
gan är så komplex så att den behöver utredas mer,
och att vi därför inte ska ge ett utredningsdirektiv till
regeringen som ska komma fram till att en lagstift-
ning ska bli så bra som möjligt. Jag tror inte att det är
något positivt att ge vika för presumtiva lagbrytare
eller företagare som vill undvika de lagar som riksda-
gen stiftar. Inom olika företagsverksamheter behövs
det lagstiftning - och i det här fallet en lagstiftning
som skyddar den svagare parten.
Slutligen vill jag angående min inställning till ar-
betsrätten säga att jag flera gånger i den här kamma-
ren har beklagat mitt partis inställning. Jag fortsätter
att göra det, och jag arbetar aktivt i mitt parti för att
ändra inställningen. Jag skulle önska att Raimo snara-
re stödde mig än var stöddig mot mig.

Anf. 42 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Tack för det sista uttalandet, Gustav
Fridolin! Jag är helt beredd att tillsammans med mina
kamrater i partiet stödja dig. I frågan om hur arbets-
rätten ska se ut i företag med tio anställda eller mind-
re så hänger det ju på en röst! Du är varmt välkom-
men, och vi ger dig vårt varma stöd när det hela
kommer till avgörande i kammaren.
Vi är inte på något vis för att det ska tillåtas att
man behandlar en svagare part fel. Tvärtom säger jag
att vår principiella syn är att det finns fler saker som
ska vävas in i detta. Det handlar inte enbart om fran-
chising, och det handlar inte enbart om avtalslagen
utan det handlar om andra saker som franchising och
avtalslag påverkar. Det måste ses i en helhet. Det är
därför jag och andra delar LO:s principiella syn på
detta.

Anf. 43 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Herr talman! När det gäller arbetsrätten så hoppas
jag att Socialdemokraterna också stöder mig när jag
säger att jag ska arbeta för detta internt i partiet. Ar-
betsrätten ska inte hänga på hattiga förhållanden i
kammaren, utan på en stabil majoritet. Jag tror att det
är det bästa sättet att nå framåt. Jag tror också att det
bästa sättet att nå framåt är att Socialdemokraterna
ställer sig bakom flera krav på förstärkning av arbets-
rätten, som mitt parti står för. Det gäller till exempel
att föräldraledighet inte ska få användas som uppsäg-
ningstid under några förhållanden.
Vad gäller den fråga som vi debatterar här i kam-
maren i dag så är jag glad för klargörandet om att
man inte ska behandla en svagare part fel. Men jag
förstår återigen inte varför ni inte ställer er bakom att
det blir en utredning till regeringen och ser till att
man får den lagstiftningen. Det finns ju, precis som
Johan Löfstrand sade i sitt inlägg, flera som har råkat
illa ut. Då kan man inte vänta och ta det varsamt,
lugnt och försiktigt utan då måste man gå fram gans-
ka fort.

Anf. 44 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Återigen hälsar vi Gustav Fridolin
varmt välkommen till arbetet med att förstärka arbets-
rätten. Den har många hål. Jag ser fram emot en kon-
struktiv diskussion, och detta kan komma till sin
lösning här i kammaren. Skulle vi vinna de här frå-
gorna med en röst, Gustav Fridolin, så håller det
mandatperioden ut. Sedan kan vi också gå till val på
de frågorna!
Det är i stort sett så som Martin Andreasson sade
om franchising - det fungerar i regel bra. Senast i
onsdags träffade jag företagare från Gävleborg och
ställde specifika frågor om franchising. De sade att
det inte hade kommit till deras kännedom att det har
fungerat dåligt. Sedan finns det ju, precis som Gustav
Fridolin säger, fall där det fungerar riktigt dåligt. Vi
kommer så småningom att landa i en utredning, men
då tar den ett större grepp än vad till exempel Tasso
Stafilidis eller Yvonne Andersson har krävt från den-
na talarstol.

Anf. 45 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Det är intressant att lyssna på Raimo
Pärssinen. Om allt det som han har talat om här i
kammaren i dag hade funnits med i utskottets betän-
kande - i alla fall ett uns av det - så hade jag kanske
haft förståelse för Socialdemokraternas ställningsta-
gande. Men allt det som Raimo Pärssinen lyfter fram
här är ju nyheter. Det finns ingenting i betänkandet
som talar om att man tänker ta ett bredare grepp, att
man tänker lyfta in arbetsförhållanden och arbetsta-
garnas rättigheter och så vidare. Det finns inte ett ord
om det! Är det därför Socialdemokraterna väljer att
ytterligare vänta så kan jag förvisso ha förståelse för
det.
Det finns en sak som jag tycker att Raimo Pärssi-
nen ska klara ut här, för det lyckades inte Johan Löf-
strand göra. Det gäller just det här utredningsuppdra-
get. Finns det ett utredningsuppdrag? Det är min
fråga. Har någon gett någon ett uppdrag att utreda
detta i Regeringskansliet i dag?

Anf. 46 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Låt mig först svara på frågan. Lagut-
skottet har inte gett något utredningsuppdrag. Det har
vi inte skrivit in i texterna heller. Men däremot är
svaret från Regeringskansliet att man ytterligare be-
reder den här frågan.
Tasso Stafilidis vill importera en lagstiftning som
redan finns på andra håll. Han vill att man ska titta på
detta och sätta in det här. Vad vi vill tillföra är den
bredare synen på hur man ska kunna lösa de här frå-
gorna. Varför ska man hasta? Varför inte titta mer
principiellt på de här frågorna? Det finns olika sam-
verkansformer som tränger sig på i samhället som gör
att avsikten med den tidigare lagstiftningen, som
finns till för att skydda en svagare part, mer och mer
försämras eller förändras.
Jag är helt övertygad om att Tasso Stafilidis med
glädje kommer att gå in i detta arbete tillsammans
med oss övriga i lagutskottet.

Anf. 47 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Det råder ingen tvekan om att Raimo
Pärssinen inte svarar på den fråga jag ställer. Jag vet
ju att lagutskottet inte har gett något uppdrag. Det är
det jag kritiserar. Men frågan är: Finns det någon i
regeringen, i Justitiedepartementet, som har gett nå-
gon i uppdrag att se över detta, det vill säga det som
står här i betänkandet?
Det är trots allt så att flera partier i utskottet har
valt att lämna ett särskilt yttrande på grund av att de
tar för givet att det finns ett uppdrag. Det står till och
med på s. 6 i betänkandet: "I uppdraget kommer även
att ingå att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för
att stärka franchisetagarnas ställning."
Men enligt min mening existerar inte ett sådant
uppdrag.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är väldigt
överens i frågan om arbetsrätten. Vänsterpartiet vill ju
till och med ha en ännu starkare arbetsrätt än den vi
har nu med den försvagning som Socialdemokraterna
har stått för under framför allt den förra mandatperio-
den.
Eftersom detta är så viktigt vill jag än en gång
säga till Raimo Pärssinen att anledningen till att vi
har reserverat oss är att vi tycker att texten i utskottets
betänkande är otydlig. Den talar inte om att det ska
göras en utredning. Vi vill inte importera någon lag.
Arbetstagarnas rättigheter är självfallet oerhört vikti-
ga, men det är ingenting som behandlas inom det här
området. Det finns inte heller inom vårt berednings-
område. Där finns det ingen tvekan om Vänsterparti-
ets ställningstagande. Men vi vill att regeringen sätter
i gång och jobbar med detta och kommer med ett
förslag. Det är det enda vi har krävt. Därför valde vi
att reservera oss eftersom utskottets text är så otydlig.

Anf. 48 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Tasso Stafilidis att
vi är överens om väldigt mycket i arbetsrätten, men vi
är inte överens om allt. Så är det. Vi är två olika par-
tier.
Låt mig sedan gå över till det här uppdraget. Det
arbetet påbörjas inom Regeringskansliet. Den förra
frågan var om det fanns ett uppdrag som lagutskottet
hade gett skriftligt i betänkandet till Regeringskansli-
et. Där har man svarat, och det skriver vi också i
texten, att det arbetet påbörjas nu. Det är klart att det
finns ett uppdrag som är givet där. Men det är inte
givet formellt från utskottet med ett tillkännagivande.
Vi får fortsätta att samverka i framtiden, Tasso
Stafilidis, för att kunna ta det här helhetsgreppet. Det
gläder mig att ni ställer upp på det så att det inte en-
bart handlar om antingen franchising eller avtalslagen
och ingenting mer. Vi måste se mer principiellt på de
här frågorna.

Anf. 49 YVONNE ANDERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Det här blir alltmer förvirrat. Vi har
betonat viktiga frågor för de små företagen och olika
näringsidkare i den här debatten och i det här betän-
kandet. I argumentationen i betänkandet hänvisar
utskottet i den frågan till det arbete som genomförs i
Regeringskansliet i samband med franchising. När
man går tillbaka till det som skrivs i betänkandet om
franchising erfar utskottet att Regeringskansliet ska
göra något. Det finns inget uppdrag från lagutskottet,
utan man ska komma på att man ska göra något här.
Nu får vi helt plötsligt veta av Raimo Pärssinen att
det inte finns något uppdrag givet härifrån och det
finns inget tydligt uppdrag från Justitiedepartementet
och ministern. Frågan är fullständigt naturlig: Vilka i
Regeringskansliet säger att detta uppdrag pågår? Jag
menar att därmed faller hela lagutskottets argumenta-
tion i det här betänkandet. Jag kan fortfarande inte
begripa, herr talman, varför inte utskottet då kan
ställa sig bakom att tala om att en utredning bör gö-
ras. Det finns alltså fem steg som leder till att det
egentligen inte finns någon argumentation i betän-
kandet som med säkerhet är hållbar. Både Johan och
Raimo står här och talar om vikten av att det här sker.
Varför ger ni då inte utredningsuppdraget till reger-
ingen?

Anf. 50 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Jag har precis svarat på de frågor
som Tasso Stafilidis ställde till mig. Jag vet inte hur
Yvonne Andersson läser i betänkandet. Det står att vi
erfar att man arbetar med den fråga som vi vill att
man ska arbeta med. Man ser alltså över detta i ett
större sammanhang. Det borde vara tillfyllest även för
Yvonne Andersson. Det finns inga tveksamheter där.
Tasso Stafilidis frågade mig om det direkta upp-
draget som jag tolkade som ett tillkännagivande från
utskottet. Det vet vi att det inte står något om i betän-
kandet. Men däremot framgår det i texten att man
jobbar med den här frågan i Regeringskansliet. För
mig finns det inga otydligheter, Yvonne Andersson.

Anf. 51 YVONNE ANDERSSON (kd)
replik:
Herr talman! På s. 8 i betänkandet står det:
"Utskottet förutsätter att de synpunkter som redovisas
i motionen uppmärksammas i samband med att re-
geringen överväger frågan om lagstiftning rörande
franschising."
Vad säger då utskottet i frågan rörande franchi-
sing? I mitten på s. 6 står det: "Enligt vad utskottet
erfarit avser man nu inom Regeringskansliet att utre-
da i vilken utsträckning en lag av det slag som tagits
fram inom Unidroit bör införas i Sverige och hur den
i så fall närmare bör vara utformad."
Det är vad som står. Där står inte att det finns di-
rektiv. Där står inte att detta ska göras. Likväl argu-
menterar Socialdemokraternas talesmän här i kamma-
ren för att det finns ett uppdrag givet och att man
utgår ifrån att man tar upp de här frågorna i det upp-
draget.
Nu har jag läst innantill i betänkandetexten. Var
och en som vill kan ta reda på vad som står där. Då
märks detta. Frågan kvarstår. Om vi nu är överens om
att vi behöver utreda den här frågan, varför vågar ni
då inte ge regeringen detta till känna?

Anf. 52 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Vi är överens om att Regeringskans-
liet ska fortsätta att jobba i den här frågan och göra en
översyn. Det är precis det vi är överens om, Yvonne
Andersson. När man har samlat in olika synpunkter
för att skaffa sig en ordentlig helhetsbild av det hela
kan man komma tillbaka och säga att vi ska tillsätta
en utredning, men vi är inte där riktigt än eftersom
det fortsatta arbetet pågår i Regeringskansliet.
Det Yvonne Andersson säger nu är att vi ska säga
till att det ska bli en utredning. Vi vet att det kommer
en utredning så småningom, men nu samlar man in
detta. Det framgår av texten i betänkandet att det här
arbetet pågår. Det borde vara tillfyllest även för
Yvonne Andersson.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

7 § Insolvensrättsliga frågor

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2002/03:LU6
Insolvensrättsliga frågor.

Anf. 53 BERTIL KJELLBERG (m):
Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till re-
servationen under punkten 2 i betänkandet.
Anne-Marie Pålsson har i motion L241 angående
skuldsaneringslagen föreslagit att den som bedriver
näringsverksamhet i ökad utsträckning ska få möjlig-
heter till skuldsanering. Det är i dag svårt för en rö-
relseidkare som bedriver näringsverksamhet av någon
större omfattning att få skuldsanering. Enligt den
svenska skuldsaneringslagen tas i huvudsak sociala
hänsyn när beslut fattas om skuldsanering, men mo-
tionären vill att man ska väga in även ekonomiska
effektivitetssynpunkter.
Den svenska skuldsaneringslagen är i ett interna-
tionellt perspektiv mycket restriktiv. Till exempel i
USA har man en betydligt liberalare inställning till
skuldsanering. Det är ju så att många som har drivit
mindre aktiebolag har tvingats gå i personlig borgen
för aktiebolagets skulder. Det innebär exempelvis att
om bolaget går i konkurs måste en sådan person infria
borgensåtagandet. Han har därefter små möjligheter
att driva näringsverksamhet i framtiden. I praktiken
har vederbörande näringsförbud eller är hänvisad till
svartjobb.
Den nuvarande skuldsaneringslagens synsätt bi-
drar inte till att ta till vara alla de goda entreprenörer
som finns i samhället men som kanske har misslyck-
ats. Det har här i kammaren i dag talats om vikten av
att vi har småföretagare och om hur betydelsefullt det
är att slå vakt om dem, men det är tydligen få som vill
göra det när det har gått riktigt illa.
Vi moderater anser att vi inte har tillräckliga kun-
skaper för att helt biträda eller avvisa motionärens
förslag. Med hänsyn till att regeringen så sent som i
november 2002 tillsatt en särskild utredare som har i
uppdrag att utreda skuldsaneringslagen anser vi det
dock vara skäligt att denne får i uppgift att även pröva
frågan om skuldsanering för näringsidkare.

Anf. 54 NICLAS LINDBERG (s):
Herr talman! Till att börja med yrkar jag bifall till
förslagen i lagutskottets betänkande.
Av betänkandet framgår att utskottet välkomnar
det arbete med en översyn av skuldsaneringslagen
som nu har påbörjats i enlighet med utskottets tidiga-
re uttryckta önskan och regeringens direktiv. Skuld-
saneringslagens intention, att utgöra en hjälp för en-
skilda vid en övermäktig skuldsättning, är nu som
tidigare viktig. Sedan lagen trädde i kraft 1994 har
dock kritik riktats mot bland annat långa handlägg-
ningstider och oklar rollfördelning mellan kommu-
nerna och kronofogdemyndigheterna.
Den utredare som regeringen nu tillsatt ska därför
utifrån sin utvärdering bedöma om det nuvarande
systemet för skuldsanering är ändamålsenligt utifrån
lagens syften eller om systemet bör ändras i grunden.
Jag tycker att det är oerhört positivt att skuldsane-
ringslagen nu kan reformeras och förbättras, om så
bedöms nödvändigt, och jag ser fram emot att det
arbete som nu har påbörjats.
Som vi har hört här i kammaren har Bertil Kjell-
berg och två andra moderater i en reservation delvis
biträtt en motion där det föreslås att en person ska
kunna befrias från den överskuldsättning som uppstått
som följd av näringsverksamhet, utan att denne ska
tvingas upphöra med denna näringsverksamhet. Jag
tänker uppehålla mig en liten stund vid detta.
Socialdemokraternas och därmed regeringens mål
för näringspolitiken är att främja en hållbar ekono-
misk tillväxt och ökad sysselsättning genom fler och
växande företag. Ambitionen är att det under perio-
den 2003-2006 ska startas minst 150 000 nya företag.
Ökat företagande är av stor betydelse för den svenska
tillväxten. Långsiktig tillväxt kräver utvecklingskraft,
och utvecklingskraft skapas i företag som är fram-
gångsrika på marknaden och som därmed får avsätt-
ning för sina varor och tjänster.
Av detta följer också naturligt att företag och fö-
retagande som inte har framgång på den öppna mark-
naden avvecklas. För att konkurser ska kunna ske i
ordnade former finns särskild konkurslagstiftning
samt en lag om företagsrekonstruktioner. Av samma
skäl infördes också en begränsning i skuldsanerings-
lagen som innebär att skuldsanering i princip endast
kan beviljas fysiska personer som inte är näringsidka-
re.
Saken är alltså ganska klar: Företag med osund
ekonomi och överskuldsättning som en följd av att
man inte har lyckats på marknaden kan ytterst försät-
tas i konkurs och därmed faktiskt få en sanering av
sina skulder. För att fysiska personer skulle få samma
möjlighet som företag vid en överskuldsättning inför-
des skuldsaneringslagen.
Självklart bör dessa två saker inte blandas ihop.
Däremot kan ju lagarna användas stegvis. Om en
fysisk person genom att dennes osunda företag för-
satts i konkurs hamnat i en privat överskuldsättning
genom att vederbörande övertagit det avvecklade
företagets skulder, kan naturligtvis han eller hon som
privatperson ansöka om om skuldsanering av privat-
ekonomin.
Moderaternas ställningstagande är märkligt. Sma-
ka på formuleringen en gång till! Man ska alltså kun-
na befrias från den överskuldsättning som uppkommit
som en följd av näringsverksamheten, utan att man
tvingas upphöra med denna näringsverksamhet. Det
betyder ju de facto att långivare och andra ska tvingas
delta i en sanering av ett osunt företags ekonomi utan
att den osunda näringsverksamheten avvecklas.
Vi socialdemokrater vill ha sunda företag som
överlever i konkurrensen på den öppna marknaden.
Därför har vi i utskottsbehandlingen inte kunnat ställa
oss bakom den moderata motionen.
Herr talman! Jag yrkar än en gång bifall till för-
slagen i utskottets betänkande.

Anf. 55 BERTIL KJELLBERG (m) replik:
Herr talman! Det låter ju bra att Socialdemokra-
terna är så måna om företagen och näringslivet, men
vad vi är ute efter är det förhållandet där en person
har gått i konkurs och tvingats infria ett borgensåta-
gande eller fått stora skulder från en tidigare bedriven
näringsverksamhet. Om vederbörande sedan vill
starta på nytt ska han kunna få möjlighet till skuldsa-
nering i den del som gäller de gamla skulderna.
Som i varje fall jag har förstått Anne-Marie Påls-
sons motion ska man inte genomföra någon form av
företagsrekonstruktion i samband med detta. Vi vill
att man i stället ska titta på möjligheterna att låta den
som startar på nytt kunna få skuldsanering vad gäller
tidigare skulder.

Anf. 56 NICLAS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Vi har ju i den tidigare debatten om
franchising fört en diskussion om att man måste vara
väldigt tydlig när man skriver. I motionen står det
faktiskt uttryckligen att motionären vill att en person
ska kunna befrias från den överskuldsättning som
uppstått som en följd av näringsverksamhet utan att
denne tvingas upphöra med sin näringsverksamhet.
Det är detta som Moderatarna i sin reservation delvis
har yrkat bifall till.
Det som Bertil Kjellberg nu pratar om är någon-
ting helt annat och har inte varit föremål för utskottets
behandling.

Anf. 57 BERTIL KJELLBERG (m) replik:
Herr talman! Vi har inte ställt oss bakom motio-
nen utan vi har sagt att det är rimligt att eftersom det
pågår en utredning om skuldsaneringslagen ge utreda-
ren möjlighet att titta på den här frågan. Det är den
lilla begäran som vi har.

Anf. 58 NICLAS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Ja, men det sker fortfarande med ut-
gångspunkt i motionen - det är så det står i er reser-
vation. Det är där det blir otydligt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Särskild utlänningskontroll

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU3
Särskild utlänningskontroll.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 10 §.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 11.50 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.

9 § Beslut om ärende som slutdebatterats den
29 januari

MJU5 En ny djurskyddsmyndighet
Punkt 2 (Djurskyddsmyndigheten)
1. utskottet
2. res. 1 (m, c)
Votering:
240 för utskottet
67 för res. 1
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 43 fp, 27 kd, 25 v, 1 c, 15 mp
För res. 1: 48 m, 19 c
Avstod: 1 m
Frånvarande: 15 s, 6 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Punkt 5 (Djurskyddstillsyn m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp)
3. res. 3 (kd)
Förberedande votering:
91 för res. 2
37 för res. 3
179 avstod
42 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
191 för utskottet
91 för res. 2
28 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 1 fp, 25 v, 20 c, 14 mp
För res. 2: 49 m, 42 fp
Avstod: 27 kd, 1 mp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Punkt 8 (Djurskyddsregister)
1. utskottet
2. res. 6 (m, c)
Votering:
241 för utskottet
69 för res. 6
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 43 fp, 27 kd, 25 v, 15 mp
För res. 6: 49 m, 20 c
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Punkt 10 (Myndighetens organisation m.m.)
1. utskottet
2. res. 8 (fp, kd)
Votering:
181 för utskottet
82 för res. 8
47 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 1 m, 25 v, 20 c, 4 mp
För res. 8: 1 m, 43 fp, 27 kd, 11 mp
Avstod: 47 m
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

10 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

LU3 Sjöfylleri
Kammaren biföll utskottets förslag.

LU4 Franchising och avtalsvillkor mellan när-
ingsidkare
Punkt 1 (Franchising)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
269 för utskottet
40 för res. 1
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 43 fp, 27 kd, 20 c
För res. 1: 25 v, 15 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Punkt 2 (Avtalsvillkor mellan näringsidkare)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, v)
Votering:
242 för utskottet
66 för res. 2
1 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 48 m, 43 fp, 20 c
För res. 2: 26 kd, 25 v, 15 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 13 s, 7 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

LU6 Insolvensrättsliga frågor
Punkt 2 (Skuldsanering för näringsidkare)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
260 för utskottet
49 för res.
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 43 fp, 27 kd, 24 v, 20 c, 15 mp
För res.: 48 m, 1 v
Avstod: 1 m
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 fp, 6 kd, 5 v, 2 c, 2 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU3 Särskild utlänningskontroll
Kammaren biföll utskottets förslag.

11 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2002/03:41 Ändringar i fiskelagen

12 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 5 februari

2002/03:160 av Gunnar Andrén (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Översyn av det kommunala folkomröstningsinstitutet
2002/03:161 av Tobias Billström (m) till vice stats-
minister Margareta Winberg
Lönediskriminering i regeringskansliet
2002/03:162 av Tobias Billström (m) till vice stats-
minister Margareta Winberg
Regeringens jämställdhetspolitik
2002/03:163 av Anders G Högmark (m) till statsrådet
Hans Karlsson
Den faktiska arbetslösheten
2002/03:164 av Henrik Westman (m) till statsrådet
Hans Karlsson
Arbetsmarknadspolitiken
2002/03:165 av Henrik Westman (m) till statsrådet
Hans Karlsson
Stödet till arbetshandikappade
2002/03:166 av Henrik Westman (m) till statsrådet
Hans Karlsson
Adekvat sysselsättningsmål
2002/03:167 av Tobias Billström (m) till statsminister
Göran Persson
Arbetslösa invandrare

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 11 februari.

13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 5 februari

2002/03:468 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Flygtransporter för våra utlandsstyrkor
2002/03:469 av Lena Ek (c) till socialminister Lars
Engqvist
Väntetid för tandvård
2002/03:470 av Magdalena Andersson (m) till stats-
rådet Berit Andnor
Information om pensionsreformen
2002/03:471 av Margareta Pålsson (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Kulturminnesvården
2002/03:472 av Carl-Axel Roslund (m) till statsrådet
Morgan Johansson
Kommuner som bryter mot lagen
2002/03:473 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Västsahariska flyktingar i Algeriet
2002/03:474 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisens situation i Dalarna
2002/03:475 av Carina Adolfsson Elgestam (s) till
utbildningsminister Thomas Östros
Gratis skolskjuts vid gemensam vårdnad
2002/03:476 av Carl-Axel Johansson (m) till social-
minister Lars Engqvist
Legitimation av socionomer

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 11 februari.

14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 5 februari

2002/03:432 av Kent Härstedt (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Beskattning av sjukvårdsersättning vid brott
2002/03:444 av Lena Ek (c) till näringsminister Leif
Pagrotsky
Skillnader vad gäller nätavgifter
2002/03:445 av Mikael Oscarsson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Legitimering av utländska läkare
2002/03:446 av Håkan Juholt (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Du-reformen inom skatteväsendet
2002/03:447 av Inger Davidson (kd) till statsrådet
Morgan Johansson
Familjehem
2002/03:449 av Elizabeth Nyström (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Tjälsäkring i Dalslands vägnät
2002/03:450 av Gustav Fridolin (mp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Registrering vid demonstrationer
2002/03:451 av Gustav Fridolin (mp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Maskeringsförbud
2002/03:453 av Claes Västerteg (c) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Sexuella trakasserier inom försvaret
2002/03:454 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Järnvägen i Bergslagen
2002/03:457 av Anne Marie Brodén (m) till social-
minister Lars Engqvist
Bojkott av stafettläkare
2002/03:458 av Ulf Sjösten (m) till socialminister
Lars Engqvist
Omvänt besöksförbud
2002/03:459 av Luciano Astudillo (s) till statsrådet
Hans Karlsson
Bättre mål för arbetsmarknadspolitiken
2002/03:460 av Matilda Ernkrans (s) till statsrådet
Lena Hallengren
Finansiering av riksrekryterande påbyggnadsutbild-
ningar

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 februari.

15 § Kammaren åtskildes kl. 16.13.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
till och med 6 § anf. 30 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 11.50 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.

Innehållsförteckning

1 § Aktuell debatt om polisens situation med anledning av
Göteborgskommitténs rapport 1

Anf. 1 JOHAN PEHRSON (fp) 1

Anf. 2 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) 1

Anf. 3 JOHAN PEHRSON (fp) 3

Anf. 4 BEATRICE ASK (m) 3

Anf. 5 RAGNWI MARCELIND (kd) 4

Anf. 6 ALICE ÅSTRÖM (v) 5

Anf. 7 VIVIANN GERDIN (c) 6

Anf. 8 LEIF BJÖRNLOD (mp) 7

Anf. 9 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) 8

Anf. 10 JOHAN PEHRSON (fp) 8

Anf. 11 BEATRICE ASK (m) 9

Anf. 12 RAGNWI MARCELIND (kd) 9

Anf. 13 ALICE ÅSTRÖM (v) 10

Anf. 14 VIVIANN GERDIN (c) 10

Anf. 15 LEIF BJÖRNLOD (mp) 10

Anf. 16 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) 11

Anf. 17 JOHAN PEHRSON (fp) 11

Anf. 18 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) 12

2 § Justering av protokoll 12

3 § Avsägelse 12

4 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan 12

5 § Sjöfylleri 12

Lagutskottets betänkande 2002/03:LU3 12

Anf. 19 ANNELI SÄRNBLAD STOORS (s) 12

Anf. 20 ANITA BRODÉN (fp) 13

(Beslut fattades under 10 §.) 13

6 § Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare 13

Lagutskottets betänkande 2002/03:LU4 13

Anf. 21 YVONNE ANDERSSON (kd) 13

Anf. 22 TASSO STAFILIDIS (v) 14

Anf. 23 JOHAN LÖFSTRAND (s) 15

Anf. 24 YVONNE ANDERSSON (kd) replik 15

Anf. 25 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik 16

Anf. 26 YVONNE ANDERSSON (kd) replik 16

Anf. 27 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik 16

Anf. 28 TASSO STAFILIDIS (v) replik 16

Anf. 29 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik 16

Anf. 30 TASSO STAFILIDIS (v) replik 16

Anf. 31 JOHAN LÖFSTRAND (s) replik 17

Anf. 32 BERTIL KJELLBERG (m) 17

Anf. 33 YVONNE ANDERSSON (kd) replik 18

Anf. 34 BERTIL KJELLBERG (m) replik 18

Anf. 35 YVONNE ANDERSSON (kd) replik 18

Anf. 36 BERTIL KJELLBERG (m) replik 18

Anf. 37 MARTIN ANDREASSON (fp) 18

Anf. 38 VIVIANN GERDIN (c) 19

Anf. 39 GUSTAV FRIDOLIN (mp) 19

Anf. 40 RAIMO PÄRSSINEN (s) 19

Anf. 41 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik 20

Anf. 42 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik 20

Anf. 43 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik 20

Anf. 44 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik 20

Anf. 45 TASSO STAFILIDIS (v) replik 21

Anf. 46 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik 21

Anf. 47 TASSO STAFILIDIS (v) replik 21

Anf. 48 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik 21

Anf. 49 YVONNE ANDERSSON (kd) replik 21

Anf. 50 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik 22

Anf. 51 YVONNE ANDERSSON (kd) replik 22

Anf. 52 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik 22

(Beslut fattades under 10 §.) 22

7 § Insolvensrättsliga frågor 22

Lagutskottets betänkande 2002/03:LU6 22

Anf. 53 BERTIL KJELLBERG (m) 22

Anf. 54 NICLAS LINDBERG (s) 22

Anf. 55 BERTIL KJELLBERG (m) replik 23

Anf. 56 NICLAS LINDBERG (s) replik 23

Anf. 57 BERTIL KJELLBERG (m) replik 23

Anf. 58 NICLAS LINDBERG (s) replik 23

(Beslut fattades under 10 §.) 23

8 § Särskild utlänningskontroll 23

Justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU3 23

(Beslut fattades under 10 §.) 24

Ajournering 24

Återupptagna förhandlingar 24

9 § Beslut om ärende som slutdebatterats den 29 januari 24

MJU5 En ny djurskyddsmyndighet 24

10 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid dagens
sammanträde 24

LU3 Sjöfylleri 24

LU4 Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare 24

LU6 Insolvensrättsliga frågor 25

JuU3 Särskild utlänningskontroll 25

11 § Bordläggning 25

12 § Anmälan om interpellationer 25

13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar 25

14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor 25

15 § Kammaren åtskildes kl. 16.13. 26