Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:32

Måndagen den 9 december

Kl. 10.00 - 11.54

---

13.00 - 17.48

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 2 och 3 december.
2 § Meddelande om val

Talmannen meddelade att val till Valprövnings-
nämnden skulle äga rum tisdagen den 10 december.

3 § Meddelande om frågestund

Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 12 december kl. 14.00 skulle följande
statsråd närvara:
Vice statsminister Margareta Winberg, statsrådet
Lars-Erik Lövdén, jordbruksminister Ann-Christin
Nykvist, statsrådet Morgan Johansson och statsrådet
Ulrica Messing.

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
2002/03:SfU2 och SfU4-SfU6
Utrikesutskottets betänkanden 2002/03:UU1 och
UU2

5 § Försvar och beredskap mot sårbarhet -
budget för år 2003

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2002/03:FöU1
Försvar och beredskap mot sårbarhet - budget för år
2003 (prop. 2002/03:1 delvis).

Anf. 1 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Jag vill allra först säga att det är
glädjande att ha talmannen presiderande just vid
denna debatt och diskussion om försvarsutskottets
budgetanslag.
Herr talman! Vi har i detta betänkande från mode-
rat sida valt att lägga fram ett särskilt yttrande när det
gäller anslagsnivåerna av det enkla skälet att det för-
slag som vi har fört fram redan tidigare har fallit på
grund av det beslut som riksdagen har tagit med an-
ledning av finansutskottets betänkande om budgetra-
marna. Jag väljer därför också att yrka bifall till re-
servation 3 och inte till övriga moderata reservationer
av det skälet att vi anser att det är bra om vi kan un-
derlätta hanteringen vid de voteringar och rösträk-
ningar som sedan ska följa.
Herr talman! Vi har lagt fram våra förlag mot
bakgrund av att vi i dag ser en radikalt annorlunda
och ny värld växa fram. Det är en fascinerande för-
ändring som har skett med tanke på det som Natolän-
derna vid sitt toppmöte i Prag beslutade om, att in-
bjuda nya länder, bland annat de tre baltiska staterna,
till medlemskap i Nato. Det innebär att den del av vår
omvärld som till för drygt tio år sedan behärskades av
det som en gång hette Sovjetunionen och ingick i det
som en gång kallades Warszawapakten och som un-
der en tioårsperiod har varit något slags gråzon nu tar
det slutliga steget in i en annan säkerhetsordning.
Det är otvivelaktigt att detta stärker stabiliteten
och säkerheten i vår del av världen, och det har också,
som har konstaterats bland annat från Försvarsmak-
ten, inneburit att det i dag inte föreligger något rele-
vant invasionshot riktat just mot Sverige från denna
del av världen. Ryssland är inte det hot som det under
lång tid har varit gentemot Sverige och andra områ-
den i denna del av Europa. Men samtidigt träder ett
nytt mönster fram, och det är att den hotbild och de
olika typer av hot vi har präglas av att vi i dag lever i
en gemensam trygghet och en gemensam säkerhet
med andra länder. Det innebär också att de hot som
finns mot vår säkerhet och fred är hot som måste
mötas med gemensamma insatser.
Herr talman! Jag tror att det är ofrånkomligt att
den svenska försvarsdebatten och den svenska säker-
hetspolitiska debatten måste ta hänsyn till detta fak-
tum. Hoten mot säkerheten och tryggheten har inte
försvunnit med denna förändrade säkerhetsbild. Vår
situation har de facto blivit väsentligt bättre kring
Östersjön och i norra Europa, men samtidigt riktar sig
en komplex bild av gemensamma hot mot den ge-
mensamma tryggheten. Vi ser det i dag i en värld där
Sverige faktiskt har väpnade förband på olika platser
för att på det viset trygga den gemensamma freden
och säkerheten, och vi ser ett nätverk av en lång rad
olika gemensamma hot. Hoten har inte blivit färre.
Möjligtvis kan man säga att det är en mer komplex
och bredare bild av hot som svensk försvars- och
säkerhetspolitik måste kunna möta.
För mig leder detta till en slutsats, och det är att
det, om vi ska kunna trygga freden och säkerheten
genom gemensamma insatser, är naturligt att vi tar
steget över i en diskussion om hur Sverige på fullt
allvar ska kunna vara en del av dem som har inflytan-
de och bestämmer hur den gemensamma säkerhets-
strukturen ska se ut. Därför är det naturligt att vi
också i försvarspolitiken och säkerhetspolitiken dis-
kuterar de krav som ett framtida Natomedlemskap
måste ställa.
Herr talman! Om den svenska försvarspolitiken
ska kunna präglas av en förmåga att genomföra ge-
mensamma insatser måste vi ha förband som kan göra
detta. Vi måste ha förband som är tillgängliga för
detta samtidigt som vi måste kunna ställa upp med
och bidra med det som krävs för att ge säkerhet och
stabilitet åt vår del av världen. Det handlar om att
kunna vara ledande och om att kunna bidra med sta-
bilitet kring Östersjön, de norra delarna av Sverige
och de sydliga delarna liksom om att på olika sätt slå
vakt om det som är vårt lands olika ledningsstruktu-
rer.
Behovet av försvar och säkerhet har inte blivit
mindre. Det har snarare blivit mer mångfasetterat och
mer komplext, och det kommer även i framtiden att
ställa krav på en framsynt och stark försvarspolitik.
Herr talman! Detta präglar vår syn på anslagsni-
våer som vi har fört fram i motioner och som vi följer
upp i vårt särskilda yttrande. Vi vill att Sverige ska
kunna vara en stark och aktiv partner i säkerhetspoli-
tiken, och vi vill att Sverige ska kunna gå i täten för
att på olika sätt bidra till de gemensamma insatser
som krävs för att trygga freden.
Det finns olika saker som detta ställer krav på.
Läser man regeringens proposition finner man
genomgående att betyget blir "godtagbart" vid be-
dömningen av kvaliteten i de olika förbanden. Inte
någonstans står det att det är så pass bra att vi kan
känna oss nöjda med de insatser som görs i form av
utbildning och övningar. Jag skulle vilja säga, herr
talman, att det inte är godtagbart med "godtagbart". I
den värld vi lever i, där svensk trupp och svenska
förband är och kommer att befinna sig på olika upp-
drag som är oerhört krävande och riskabla, måste
kraven ställas mycket högre också på den grund-
läggande utbildningen.
I en värld där vi måste kunna se till att ha trupper
och förband som kan användas till olika gemensam-
ma insatser går det inte att hoppas på att vi någon
gång i framtiden ska kunna förbättra förbandens ma-
teriella sammansättning eller deras utbildning. Vi
måste ställa krav på deras utbildning, deras kapacitet
och deras förmåga. Det är ett krav som är oerhört
viktigt att ställa här i Sveriges riksdag, liksom av
regeringen och av Försvarsmaktens ledning. När vi
skickar ut människor på olika uppgifter måste vi
nämligen kunna säkerställa att de har de bästa möjliga
förutsättningarna att utföra uppdraget och också att
klara sig väl och komma tillbaka hem på det sätt som
rimligen måste vara vår utgångspunkt.
Detta är ett av skälen till att vi vill tillföra mer
pengar under anslaget för Försvarsmaktens organisa-
tion. Men, herr talman, när vi diskuterar försvarets
organisation måste vi också se till de olika uppgifter
som kommer att finnas. Sverige har ett behov av att
till gemensamma insatser kunna bidra med förband
där vi har en särskild specialitet, en särskild kompe-
tens. Vi har också ett behov av den grundläggande
förmågan att skydda oss mot den mångfald av olika
typer av väpnade angrepp som kan komma att riktas
mot oss. Det innebär att vi måste se till att ha en or-
ganisation som kan leva upp till detta.
Den försvarsekonomi vi har i dag leder både till
ofullständig utbildning och till en krympande organi-
sation. Vi kommer att se mer av detta om inga för-
ändringar genomförs.
Man kan möjligtvis säga att det går bra eftersom
hoten inte ser ut som de gjorde tidigare - Ryssland
finns inte med på samma sätt. Men då avhänder man
sig samtidigt Sveriges förmåga att delta i det interna-
tionella samfundets ansvarstagande för fred och sä-
kerhet liksom för skyddet av mänskliga fri- och rät-
tigheter och därmed i grunden en långsiktig utveck-
ling för en fredlig samvaro mellan världens länder.
Man kan göra det i tron att andra kommer att lösa
uppgifterna. I längden kommer ett sådant förhåll-
ningssätt att undergräva det som är vår egen trygghet
och säkerhet. Sverige är ett av de länder som kommit
att ta allra störst ansvar för det misslyckande som
skedde i början på 90-talet i fråga om Europas insat-
ser på Balkan och som visat sig i en mångfald av
tragiska flyktingöden. Det kommer alltid att beröra
oss. Hot kommer alltid att beröra oss. Vi har ett an-
svar för att se till att vi kan gå i täten för ett interna-
tionellt ansvarstagande när det behövs.
Herr talman! Detta leder mig till ytterligare en
sak: Vi måste se till att Försvarsmaktens anslag och
sättet att definiera utgifter inte leder till att dess orga-
nisation urholkas när vi använder det svenska försva-
ret för att bidra till fred i olika delar i världen. I dag
fungerar det så att när vi använder försvaret utom-
lands tas dessa kostnader från det som är gundorgani-
sation och Försvarsmaktens grundläggande uppgifter.
Det innebär paradoxalt nog att ju mer statsmakterna
anser att svenska förband behövs för fredens skull i
olika delar av världen ju sämre utbildning och mindre
omfattning kommer de att få i Sverige.
Det är en paradox som vi långsiktigt inte kan ha.
Om vi ska ha ett försvar som kan delta i gemensam-
ma insatser och en försvarspolitik som innebär att vi
har handlingsfrihet att göra vad vi kan för att bidra till
den gemensamma säkerheten och eliminera de hot
mot freden som finns måste vi också se till att de
insatser som görs redovisas och anslås under annat
konto än det som utgör Försvarsmaktens organisa-
tion, utrustning och utbildning. Annars kommer vi att
långsiktigt undergräva vår förmåga.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation 3 och understryka vikten av att läsa det
särskilda yttrandet särskilt.

Anf. 2 ALLAN WIDMAN (fp):
Herr talman! Förutsättningarna för fred och sä-
kerhet i världen är under snabb förändring. Bilden av
traditionella mellanstatliga och ideologiska konflikter
tonar bort. Den ersätts alltmer av ett riskmönster med
utgångspunkter i inomstatlig maktkamp, terrorism
och kriminalitet samt ytterst social, religiös och eko-
nomisk frustration. Bilden är inte entydig. Men fak-
tum är att den privatisering som skett av hoten mot
internationell fred och säkerhet har gjort dessa svåra-
re att identifiera, förutse och bekämpa.
Det har blivit än tydligare att begreppet försvar
fått en vidare innebörd med avseende på de resurser
som måste tas i anspråk för att möta dessa hot. Allt
från justitierådet Johan Muncks utredning till vårt
arbete med GATT-avtalet ingår i detta sammanhang.
Folkpartiet liberalerna välkomnar regeringens
tydliga signaler om att Sverige är berett att ta ett stör-
re ansvar tillsammans med andra stater för att globalt
arbeta för fred, säkerhet, demokrati och mänskliga
rättigheter. Signalerna kunde ha varit ännu tydligare,
och de kunde ha kommit ännu tidigare, men det råder
inte någon tvekan om i vilken riktning vi rör oss.
Under överskådlig tid kommer de internationella
insatserna, tillsammans med kravet att upprätthålla
territoriell integritet, att dimensionera Försvarsmak-
tens omfattning och inriktning. Mot denna bakgrund
är det uppenbart att den omstrukturering av myndig-
heten som snart pågått ett decennium ännu har långt
kvar.
Folkpartiet liberalerna har länge efterlyst ett klar-
läggande av hur stor grundutbildningen måste vara
för att bemanna den krigsorganisation som vi i dag
planerar för. I dag utbildar vi långt fler värnpliktiga
än vad vi kan och har möjlighet att krigsplacera.
Detta är ett slöseri med skattebetalarnas medel och
värdefull tid för många unga värnpliktiga. Samtidigt
bidrar det till den vilsenhet och ibland hopplöshet
som utbrett sig i Försvarsmakten.
Herr talman! Min äldsta dotter spelar ett dataspel
som kallas Diablo. I detta spel förekommer det en
spågumma som då man närmar sig henne alltid ut-
brister: "I sense a soul in search for answers". Jag
känner samma sak vid i stort sett varje kontakt med
det militära försvaret.
Uppgivandet av invasionsförsvaret, det strategiska
överfallet och nu anpassningsprincipen har för många
mer framstått som skäl för ekonomiska neddragningar
än som förändringar motiverade av en annan hotbild,
detta trots att det ändrade omvärldsläget måste varit
uppenbart för alla inblandade. Den ständiga frågan är
och har varit: När är botten nådd? När står försvaret
åter på fast mark?
Dimensioneringen av försvaret måste av lätt in-
sedda skäl vägledas av försiktighet. Samtidigt är det
angeläget att den politiska styrningen är öppen och
tydlig och att de tuffa beslut som måste fattas kom-
mer tidigt och blir så tuffa att berättigade krav på
hållbarhet upprätthålls. Bäst-före-datum i svensk
försvarspolitik har ofta blivit alldeles för kort.
Herr talman! Det handlar om respekt för de män-
niskor som verkar i totalförsvaret, om tilltro till de
politiska beslutsfattarna och även om hänsyn till
Sveriges skattebetalare.
Den minskning av anslaget till totalförsvaret som
föreslås i Folkpartiet liberalernas budgetalternativ är
ett uttryck för att vi inte ska grundutbilda fler värn-
pliktiga än krigsorganisationen behöver. Samtidigt
efterlyser vi att det snarast klarläggs hur stort det
fortlöpande utbildningsbehovet är, både i antal och i
fråga om individuell utbildningstid.
I en artikel i förra veckan i Dagens Nyheter före-
slog överbefälhavaren att värnpliktsutbildningen
skulle moderniseras. Han ville att samtliga män och
kvinnor skulle kallas till mönstring. Han öppnade
därvid högst medvetet för en diskussion om könsne-
utral värnplikt.
För oss liberaler har det länge varit självklart att
en försvarsoptimal bemanning kräver att kvinnlig
kompetens tas i anspråk. Även ÖB:s övriga förslag
har vårt stöd. Det handlar om kontraktstecknande för
framtida tjänstgöring i internationella insatser och
ytterligare differentiering avseende utbildningstiden.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna är det enda
politiska parti som verkar för ett svenskt medlemskap
i försvarsalliansen Nato. Den i Prag nyligen beslutade
utvidgningen är ett tydligt tecken på att tiden håller
på att springa ifrån oss också i detta avseende. Vi
ligger nu klart väster om gränssnittet och är i prakti-
ken den enda europeiska nation, förutom diktaturen
Vitryssland, vars politiska ledarskap utesluter delta-
gande.
Regeringens brist på klarsynthet i Natofrågan
drabbar oss på många sätt. Även om också ett utan-
förstående Sverige drar nytta av de säkerhetsvinster
som Natos expansion i öster och söderut innebär
uppstår ett säkerhetsunderskott i jämförelse med
alliansens medlemmar. Förlorade möjligheter till
samordning beträffande större övningar, specialför-
band, materialanskaffning med mera leder till dålig
hushållning med våra resurser. Särskilt tydligt kom-
mer detta att bli under den fortsatta omstrukturering-
en och i den pågående uppbyggnaden av vår interna-
tionella förmåga. Det blir långsammare, dyrare och i
många fall också sämre än vad som annars behövde
vara fallet.
Det värsta är dock att Sveriges utanförskap kan
uppfattas som en ovilja att tillsammans med övriga
västliga demokratier ta ansvar för fred och säkerhet i
ett allt vidare perspektiv. Som nyligen förmärkts
skapar det till och med en kluvenhet när det gäller
uppdrag som villkoras av världssamfundets godkän-
nande. Vi avsäger oss insyn och inflytande och för-
passar oss själva till ringside i det internationella
umgänget.
Avslutningsvis, herr talman: När det gäller Sveri-
ges nya säkerhetspolitiska doktrin och hur väl allians-
friheten har tjänat oss noterar vi i Folkpartiet särskilt
noga valet av tempus.
Jag yrkar bifall till Folkpartiet liberalernas reser-
vation nr 1.

Anf. 3 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Herr talman! De säkerhetspolitiska övervägande-
na om hot mot och risker för Sverige ligger till grund
för försvarets huvuduppgifter. Totalförsvarets resur-
ser ska utformas med hänsyn till en större bredd av
hot och kunna användas vid olika internationella
fredsfrämjande insatser. Hög kompetens, kvalitet och
flexibilitet ska prägla totalförsvaret. Sverige måste ha
en fortsatt betryggande försvarsförmåga för att kunna
möta närtida hot vid omvärldsförändringar.
Världen befinner sig i ett säkerhetspolitiskt bryt-
ningsskede som med säkerhet kommer att bjuda på
nya obehagliga överraskningar. Terrorhotet hänger
som ett damoklessvärd i en skör tråd över hela värl-
den. Vi måste vara medvetna om att terrorhandlingar
kan begås närsomhelst, varsomhelst och på vilket sätt
som helst. Det är händelserna i USA den 11 septem-
ber 2001 och på Bali den 12 oktober i år, samt det
som hände i Moskva för drygt en månad sedan, tydli-
ga bevis på.
Herr talman! Förmågan till väpnad strid och ut-
nyttjande av förband i behovssammansatta operativa
insatsstyrkor är den verksamhet som Försvarsmaktens
resurser ska kraftsamlas till.
Grundläggande för Sveriges säkerhetspolitiska
situation är den robusthet som under lång tid präglat
det svenska försvaret. Nu står vi inför utmaningen att
utforma en modern framtidsinriktad försvarsmakt.
Ska Sverige kunna möta hoten krävs mycket god
samverkansförmåga. För att uppnå detta är en sam-
ordnad övningsverksamhet helt avgörande. För-
bandsverksamheten måste alltmer inriktas mot öv-
ningar av operativt sammansatta insatsstyrkor. Kom-
petent och väl utbildad personal är en grundförutsätt-
ning för detta.
I modern krigföring och fredsbevarande insatser
är det alltmer väsentligt att kunna uppträda integrerat
och samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter.
Denna förmåga krävs för att vi ska ha beredskap att
möta angrepp i samband med kriser som kan utveck-
las ur nuvarande omvärldsläge och för att vi ska kun-
na vidta rimliga anpassningsåtgärder.
Herr talman! Regeringen gör i budgetpropositio-
nen bedömningen att Försvarsmaktens operativa
förmåga utifrån de fyra huvuduppgifterna är godtag-
bar - en något märklig slutsats när regeringen samti-
digt säger att för att den bristande förbandsförmågan
inte ska ge långsiktiga konsekvenser måste förbands-
verksamheten återgå till en högre nivå. Regeringen
konstaterar vidare att kompetensen att leda operativt
sammansatta förband har utvecklats bara i begränsad
omfattning.
Herr talman! Enligt Kristdemokraternas mening
ligger Försvarsmaktens anpassningsförmåga just i
övningsverksamheten. Möjlighet till god övnings-
verksamhet är nödvändigt för att behålla och inspirera
kvalificerad personal. Kristdemokraterna anser att en
kontinuerlig förbandsverksamhet vidmakthåller och
utvecklar den grundläggande försvarsförmågan,
grundberedskapen och anpassningsförmågan.
De besparingar som gjorts under de senaste åren
har försämrat Försvarsmaktens förmåga att vara ett
effektivt och aktivt säkerhetspolitiskt instrument när
det gäller att upprätthålla ett nationellt försvar och att
medverka i internationella fredsfrämjande operatio-
ner.
Förbandsverksamheten har under senare år varit
begränsad inom Försvarsmakten. Detta har lett till att
kompetensen hos både anställd personal och värn-
pliktig personal har blivit lidande. Regeringen erkän-
ner själv i budgetpropositionen att gjorda besparingar
har medfört stora brister i såväl marin- som flyg-
stridskrafterna och deras övningsverksamhet. Åtgär-
der måste enligt vår mening snarast vidtas för att
säkerställa både kompetens och personaltillgång.
Stora brister finns också i helikopterförbanden.
Krigsförbandens förmåga har inte ökat jämfört med
föregående år. Fortsatta kraftfulla åtgärder måste
vidtas som säkerställer helikopterförbandens fältdug-
lighet och tillgängligheten för helikoptrar.
Ominriktningen från ett invasionsförsvar till en
insatsorganisation med hög kompetens, kvalitet och
flexibilitet kräver en utökning av utbildnings- och
övningsverksamheten. Försvarsmaktens anpassnings-
förmåga ligger bland annat i just övningsverksamhe-
ten, som är helt nödvändig för att behålla och motive-
ra kvalificerad personal. En väl utvecklad förbands-
verksamhet ger den kompetens som krävs för att
förbanden ska kunna nå hög operativ förmåga i fram-
tida insatsmiljöer.
Kristdemokraterna har under ett antal år avkrävt
regeringen en tydlig redovisning av kostnaderna för
vår medverkan i internationella operationer. Efter det
att budgetpropositionen lämnades kom så regeringen
med en sådan redovisning. Vi anser att den i fortsätt-
ningen ska finnas med i budgetpropositionen - inte
nödvändigtvis under ett eget anslag, utan kostnaden
kan redovisas under anslaget 6:1 Förbandsverksam-
het. Ett sådant förfarande medför större flexibilitet
bland annat genom att oförbrukade medel kan dispo-
neras just för ökad övnings- och förbandsverksamhet.
Herr talman! För att långsiktigt kunna fullgöra
fastställda uppgifter och möta ökande krav på inter-
nationell verksamhet, gränskontroll genom det opera-
tiva Schengensamarbetet, miljöräddningstjänst till
sjöss och även nya uppgifter nu när sjöpolisen ska
minskas bör Kustbevakningen få ökade resurser.
Herr talman! Genom en omdisponering i budgeten
för år 2003 satsar Kristdemokraterna 100 miljoner
kronor ytterligare på att förstärka förbandsverksam-
heten, anslaget 6:1. Vi förstärker också Kustbevak-
ningens anslag 7:1 med 20 miljoner kronor. 250 mil-
joner kronor tar vi från anslaget 6:2 Materiel, anslag
samt forskning och teknikutveckling. Dessa 250 mil-
joner kronor återför vi sedan under de kommande två
åren. Enligt vår mening är en sådan åtgärd helt ac-
ceptabel eftersom anslaget 6:2 har uppvisat ett stort
anslagssparande under förra året.
Herr talman! Självklart står jag bakom samtliga
kristdemokratiska reservationer, men jag nöjer mig av
tidsskäl med att yrka bifall till reservation 5 under
punkt 2.

Anf. 4 BERIT JÓHANNESSON (v):
Herr talman! Bästa utskottskolleger! Den pågåen-
de försvarsbeslutsperioden har kännetecknats av
omställning, omstrukturering och en 10-procentig
reducering av anslagen utdraget på tre år. Det är bra
och nödvändigt att Sveriges försvar förändras från ett
invasionsförsvar till att i stället svara mot dagens
hotbild och det nya läget i vår omvärld. Det gynn-
samma säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att un-
der nästa period ytterligare reducera det militära för-
svaret till förmån för förstärkningar inom det civila
samhället och den infrastruktur som behövs för att få
en robusthet inför den nya hotbilden, men också för
att få möjlighet till demokratiutveckling och civil
förebyggande krishantering internationellt.
Det är också viktigt att få stöd till andra delar av
samhället genom en reducering. Vi kunde ju förstärka
sjukvården genom den förra reduceringen.
Inför det nya försvarsbeslutet ville vi i samband
med budgetpropositionen att Försvarsmakten skulle
få i uppdrag att redovisa reduceringsförmågan inför
detta framtida beslut. Utskottet har hänvisat till För-
svarsberedningens arbete, och jag accepterar detta.
Budgetramarna för 2003 gällande område 6 ingår
i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöparti-
et och oss. Men vi har föreslagit en del förändringar
inom denna ram.
Byggande av en ny hangar på Säve helikopterba-
taljon har dragits i långbänk. Behovet är stort. Genom
att inte bygga förra året förlorar man de samord-
ningsvinster som man kunde ha gjort tillsammans
med polisen eftersom polisen var tvungen att bygga
eget. Men det kvarstår fortfarande samordningsmöj-
ligheter med Västra Götalands län och deras helikopt-
rar.
Vi har föreslagit en finansiering, men utskottet
hävisar till att det är Försvarsmakten själv som fattar
beslut inom det här området. Då får vi hoppas att
Försvarsmakten ser nödvändigheten av att komma till
skott med nybygget. Det gäller arbetsmiljön för de
anställda och värnandet av materiel.
En av Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter är att
bidra till fred och säkerhet i vår omvärld, alltså inter-
nationell verksamhet under ett FN-mandat. Inom
detta område är minröjningsinsatser mycket efterfrå-
gade. Regeringen har en mycket positiv inställning
och en del har gjorts.
En minröjningspolicy finns nu och ansvarsfrågan
är klarlagd - mycket bra. Men det finns dokumente-
rade brister inom detta område. Fler värnpliktiga
behöver utbildning och minröjningskompetens, men
det behövs också en fördelning inom materielanslaget
så att Sverige kan erbjuda fler minröjare och insatser
för att svara upp mot de behov som finns internatio-
nellt.
Vi i Vänsterpartiet har föreslagit en omfördelning
inom anslagen till förmån för minröjningen. Tyvärr
blev inte detta utskottets beslut.
Herr talman! Försvarsmakten håller på att om-
struktureras till ett nätverksbaserat försvar. Den all-
männa tekniska utvecklingen har skapat möjligheter
att kommunicera utan hänsyn till rummet. Man behö-
ver alltså inte längre vara i samma närhet fysiskt för
att kunna samarbeta, samordna och göra ett bra jobb.
Familjesituationen för officerarna har förändrats
radikalt. Med förvärvsarbetande hustru eller make är
omflyttning och byte av tjänstgöringsort mindre at-
traktivt. Alternativet blir veckopendling, om man blir
befordrad.
Den av regeringen förslagna lokaliseringen av
hela OPIL till Uppsala bekräftar nuvarande förhållan-
de där 80 % av de högre tjänsterna finns inom Mälar-
dalsområdet. Decentralisering av de taktiska kom-
mandona skulle däremot gynna rekrytering, till ex-
empel det marintaktiska kommandot till Karlskrona
och det armétaktiska kommandot till Skövde. Tyvärr
gick inte utskottet på det förslaget.
Herr talman! Försvarsmakten omstruktureras från
invasion till insatsförsvar. Men det finns fortfarande
materiel som är dimensionerade för de gamla struktu-
rerna. Ett slående exempel på detta är JAS-planen -
ja, ni har hört mig säga detta förut. Vi har varit emot
det här projektet och vi röstade nej till den senaste
beställningen.
För 2003 innebär JAS-beställningarna 5,5 miljar-
der och 6,2 miljarder för 2004. 120 plan har levere-
rats av de beställda 204 planen. Nu är det bara 202
stycken eftersom två plan har havererat.
Vi har hävdat att det är alldeles för många plan
med hänsyn till behoven. Även ÖB och den dåvaran-
de försvarsministern von Sydow har klargjort att
stridsflyget kommer att vara överdimensionerat med
minst 40 plan. Detta kostar mycket pengar som hade
kunnat användas till annat inom försvaret eller för
andra områden.
Vi har under flera år krävt att dessa kontrakt ska
omförhandlas. På dessa grunder har vi begärt att en
förhandlingsgrupp ska tillsättas i syfte att få ned be-
ställningarna. Vi menar att det är möjligt att göra
detta. Det enda som har hänt i förhandlingsväg är att
man har fått dra ut på leveranserna och fördelat kost-
naderna över flera år. Men nu finns det tid och behov
av att agera.
De totalförsvarspliktigas villkor är betydelsefulla.
Vi har fattat beslut om ekonomiska förbättringar -
mycket bra och viktiga steg. Men det finns mer att
göra för att skapa rättvisa. Vi har tagit upp en liten
men viktig del i detta.
Förplägnadsersättningen är orättvis och borde för-
ändras till 95 kr oavsett grundorsak och ett hygienbi-
drag borde införas. Utskottet hänvisar till att detta är
en fråga för regeringen som har delegerat den upp-
giften till Pliktverket. Jag hoppas nu verkligen att det
händer någonting. Realt innebär detta en liten kostnad
för staten, men det har stor betydelse för den enskil-
de.
Herr talman! Kustbevakningen har ett stort behov
av att förnya sin sjö- och flygflotta. Kustbevakningen
har en mycket viktig del i samband med nya hotbil-
der. Den har en avgörande betydelse för att förebygga
och hantera stora olyckor i form av havererade olje-
tankrar, komma åt smuggling, kontrollera fiskare och
så vidare.
I förra årets budget föreslog vi konkreta omför-
delningar till förmån för Kustbevakningen i syfte att
ge möjligheter till denna viktiga förnyelse. Inför 2003
har regeringen givit mycket bra signaler om viljan till
framtida investeringar. Men det förutsätter naturligt-
vis att dessa signaler motsvaras av reella pengar. Nu
har försvarsminister Leni Björklund i riksdagen sagt
att Kustbevakningen ska få tre stora kombinations-
fartyg för oljebekämpning - mycket bra och helt i
linje med det som Vänsterpartiet har krävt, och vi
kommer naturligtvis att följa den här frågan.
Herr talman! Jag vill avsluta med att ta upp frågor
som Vänsterpartiet har drivit hårt och länge och som
vi ju ser har påverkat departementet och därmed bud-
gettexter i proposition och utskottsbetänkande. Det
handlar om strukturer och attityder. Det handlar om
förändringar av Försvarsmakten och andra myndig-
heter och organisationer som präglas av en starkt
mansdominerad organisation med machoattityder och
traditioner.
Vissa kanske tycker att detta är marginella frågor.
Men det handlar om våra grundvalar: demokratin och
allas lika värde. Det är värden i vårt samhälle som vi
ska försvara.
Antidiskrimineringsarbetet är ett viktigt redskap i
detta arbete, men också för att göra Försvarsmakten
och andra myndigheter till bra arbetsplatser som inte
utesluter någon, utan där alla individer får en bättre
arbetsmiljö och ett bättre arbetsklimat. Det gäller
jämställdhet, etisk mångfald, men också arbete mot
homofobi och andra diskriminerande behandlingar.
I propositionen redovisas hur de olika myndighe-
terna arbetar med dessa frågor och också var bristerna
finns. Det finns även positiva texter som visar att man
vill motarbeta alla former av diskriminering. Men det
är långt från texter och ambitioner till att det omfattar
alla och till att vi ser reella förändringar bland an-
ställda inom olika myndigheter, och inte minst bland
Försvarsmaktens personal och också värnpliktiga i
baracker, på kaserngårdar och uppehållsrum.
Det är en lång väg kvar och det måste till mycket
medvetet arbete tills utbildning i genusfrågor blir ett
självklart inslag i all utbildning, tills vi får allmän
värnplikt, tills homosexuella inte behöver riskera
några glåpord och tills det bland de anställda och
värnpliktiga finns lika stor andel människor från olika
etniska grupper som det finns i samhället i stort samt
tills uttagande och befordringar inte diskriminerar
någon. Jag förutsätter därför att jag kommer att stå i
denna talarstol och återkomma till denna fråga många
gånger innan jag är nöjd.
Jag står givetvis bakom alla mina reservationer,
men för att vinna tid i voteringen yrkar jag bifall till
reservationerna 9 och 11.

Anf. 5 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa två frågor till
Berit Jóhannesson. Den första frågan handlar om
hennes och Vänsterpartiets syn på utvidgningen av
Nato.
De allra flesta bedömare, inte minst de olika bal-
tiska regeringarna, hävdar att Natos kommande ut-
vidgning innebär en större stabilitet och en högre
säkerhet för deras länder och också för den region
som vi lever i. Jag vill fråga Berit Jóhannesson om
hon och Vänsterpartiet instämmer i den bedömning-
en. Innebär Natoutvidgningen en större trygghet och
säkerhet även för oss och för vår del av världen?
En följdfråga till den är egentligen: Skulle ett
svenskt medlemskap innebära mindre stabilitet och
mindre säkerhet i vår del av världen eller skulle även
det bidra till en större trygghet? Om det inte skulle
bidra till detta vad är det som gör att de baltiska län-
dernas medlemskap så entydigt, som de allra flesta
uppfattar det, bidrar till säkerheten? Men Sveriges
utanförskap och oförmåga att påverka besluten skulle
skapa större osäkerhet och inte större stabilitet.
Den andra frågan handlar om anslagsnivåerna i
framtiden. Om man som Vänsterpartiet framöver vill
reducera anslagen till försvaret, anser Berit Jóhannes-
son att detta påverkar Sveriges förmåga till gemen-
samma insatser runtom i världen eller påverkas den
inte alls?

Anf. 6 BERIT JÓHANNESSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill gärna svara på de frågorna.
Jag anser att de baltiska staterna har rätt att fatta
sina beslut. De gör det utifrån sin historiska situation.
De gör det utifrån sitt eget beslutsunderlag, sina egna
tankar, och utifrån hur de upplever omvärlden och
sina säkerhetspolitiska behov. De har rätt att göra det,
det har vi aldrig lagt oss i.
För vår egen del anser jag att vi absolut inte ska
gå in i Nato. Vi har inget säkerhetspolitiskt underlag
för det. Jag tror att det behövs neutrala länder som
inte är medlemmar i några försvarsallianser för att så
att säga kunna vara kraften och kunna tala med en
tunga som inte är kluven, vilket jag tycker är väldigt
viktigt. Vi arbetar för nedrustning. Vi arbetar i inter-
nationella forum. Vi är ett neutralt land och vi ska
fortsätta att vara det. Vi har inget säkerhetspolitiskt
underskott. Vi behöver alltså inte gå med i Nato.
Varför ska vi gå med i Nato, som är en säkerhetspoli-
tisk och försvarspolitisk allians, när vi inte har något
säkerhetspolitiskt underskott?
Hur stort anslaget ska vara i framtiden har vi inte
bestämt. Jag är övertygad om att vi måste prioritera
om. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har
internationell verksamhet och kan bidra internatio-
nellt. Hur stor neddragningen ska vara får vi diskutera
vidare. Det är viktigt att se till att vi faktiskt har möj-
lighet att ha förebyggande civil krishantering så att
man inte behöver gå in med några militära medel.

Anf. 7 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! När det gäller den andra frågan upp-
skattar jag svaret. Det som sägs är att en neddragning
av de svenska försvarsanslagen faktiskt påverkar vår
förmåga till gemensamma insatser. En grundläggande
bedömning är då om vi vill att Sverige ska kunna
spela en aktiv roll runtom i världen för att bidra till
fred. Det tycker jag är bra, för då har vi satt upp mått-
stocken på vad som är viktigt och väsentligt.
Frågan om Nato och de baltiska länderna gled Be-
rit Jóhannesson egentligen förbi. De baltiska länder-
na, Estland, Lettland och Litauen, har rätt att själva
fatta sina beslut. Det är en rätt som de har vunnit.
Utan att gå in på den diskussion som fördes för tio
tolv år sedan, inte minst i denna kammare, vill jag
påminna om att det inte alltid var så att alla ansåg att
de skulle ha den rätten. Men nu har de den rätten.
Det var inte det frågan handlade om, utan frågan
var om vi anser att det är bra för vår säkerhet. Anser
Berit Jóhannesson att deras inträde i Nato bidrar till
att stärka stabiliteten och säkerheten i denna region?
Min fråga handlade inte om huruvida det är bra att ha
nöjda och glada grannar eller om de har rätten att
själva besluta utan jag frågade: Anser Berit Jóhannes-
son att den säkerhetspolitiska strukturen och mönstret
i norra Europa har förändrats till det bättre genom
deras medlemskap? Är vår del av världen lite trygga-
re? Är Sveriges situation något bättre genom deras
medlemskap? Om det är så, på vilket sätt skulle det
gynna stabiliteten i vår del av världen att vi säger att
vi inte ska stödja någon annan när denne blir angri-
pen?

Anf. 8 BERIT JÓHANNESSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror att det bidrar till stabiliteten
på det sättet att de känner sig tryggare. Däremot tror
jag inte att det påverkar Sverige på det sättet att vi
skulle känna oss tryggare för att Baltikum går in i
Nato. Den uppfattningen delar jag med fler bedöma-
re.
Men när ett land känner sig tryggt kan man natur-
ligtvis på ett helt annat sätt jobba vidare med viktiga
frågor som handlar om utveckling av demokrati och
samhälle. Det tror jag är bra.
Men det finns fortfarande ingen som helst anled-
ning för Sverige att gå med i Nato på grund av att de
andra är med. Det tror jag absolut inte på. Vi ska
fortsätta att vara ett neutralt land. Vi ska fortsätta att
samarbeta med andra, men vi ska inte gå in i en mili-
tär pakt som Nato.

Anf. 9 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Pro-
tokollsläsare! Det är med ett visst vemod som jag ser
vår tidigare försvarsminister sitta som talman efter-
som jag uppskattat våra meningsutbyten i den för-
svarspolitiska debatten. Men det är med glädje jag ser
vår nya försvarsminister sitta med i den här diskus-
sionen.
Det är med ännu större glädje, herr talman, som
jag hör Moderata samlingspartiets företrädare Gunnar
Hökmark upprepa det som Miljöpartiet tidigare var
ensamt om att säga under 90-talet. Mycket har för-
ändrats de senaste 15 åren. Det finns inte längre något
militärt hot mot Sverige. Så sent som i debatterna
1998 ställdes motfrågan: Hur vet ni det? Den bilden
ifrågasattes.
Det var ganska enkelt att veta det, därför att från
1987 och under hela 90-talet minskade Ryssland sina
militärutgifter med mellan 90 % och 95 %. Det var en
krigsmakt i totalt sönderfall, vilket ledde till att det
redan i mitten av 90-talet inte fanns något reellt hot
från Ryssland vare sig politiskt eller någon möjlighet
att genomföra det militärt.
Gunnar Hökmark sade också att det finns en mer
komplex hotbild. Det finns också skrivet i vårt betän-
kande. Det är en helt riktig beskrivning. Den hotbild
vi har i dag är komplex och den är framför allt icke-
militär. Medan de militära hoten har upphört att exi-
stera gentemot Sverige som nation har vi sett de icke-
militära hoten öka i sannolikhet. Det handlar om allt
från terrorism, som de flesta kanske blev medvetna
om först den 11 september förra året, till risken för att
vi ska utsättas för IT-sabotage, där ett alltmer sårbart
samhälle ökar riskerna för oss. Vi har sönderrostande
atomubåtar i Murmansk, som vid olyckliga omstän-
digheter skulle kunna drabba svenskt territorium. Och
vi har miljöförstöring av olika slag, senast illustrerad
av oljetankern Prestige med 70 000 liter olja som
läcker ut utanför Spanien. Det var tur att förlisningen
inte skedde i Östersjön, vilket kunnat ske om fartyget
lämnat Lettlands hamn något tidigare.
Det här är de nya hot som vi har att hantera och
försöka förebygga eller i värsta fall skapa ett skydd
emot. Tyvärr har vi inte sett en sådan utveckling av
försvarspolitiken, trots att en majoritet i Sveriges
riksdag har hållit med Miljöpartiet om att det inte
längre finns någon militär hotbild mot Sverige, hållit
med om behovet av att omstrukturera försvaret och
att lägga ned regementen i det traditionella invasions-
försvaret. En majoritet har hållit med om behoven av
att föra över ekonomiska resurser från försvaret till
sjukvården.
Trots allt det här som man har talat om och i vissa
fall fattat beslut om tycks det fortfarande vara så, herr
talman, att det militära dominerar försvarspolitiken i
dess utformning. Minskningarna som vi har beslutat
om i riksdagen har varit små, 10 % över tre år, vilket
kan jämföras med de halverade militärutgifterna i
Europa. Vi fortsätter i vårt land att varje dag satsa
över 100 miljoner kronor på den militära komponen-
ten av Sveriges försvarspolitik, trots att det inte finns
någon hotbild som motiverar detta.
Herr talman! Vi fortsätter, likt tidigare talare var
inne på, med omfattande materialbeställningar. Vi
fullföljer köpet av JAS-plan som inte behövs och som
motiveras av en hotbild som inte längre existerar - på
skattebetalarnas bekostnad.
Vi har fem ubåtar i Östersjön. De motiverades alla
med hotet från Sovjetunionen. Trots detta står vi i
stånd att skaffa två nya ubåtar för 1 miljard styck,
samtidigt som vi saknar bogserbåtar och bogserkapa-
citet att hantera en oljetanker som Prestige om den
förliser i Östersjön. De starkaste vi har klarar 35 tons
dragkraft. Vi skulle behöva 100 tons dragkraft för att
hantera en sådan situation. En sådan bogserbåt kostar
300 miljoner. Det har vi inte. Däremot står vi i be-
grepp att skaffa ytterligare två ubåtar för 1 miljard
styck.
Det här illustrerar tydligt den militära fokusering-
en för någonting som inte har ett hot som motiverar,
medan vi saknar kapacitet för de verkligen existeran-
de hoten. Det är olyckligt med denna fortsatta militä-
ra dominans i den svenska försvarspolitiken. Den
innebär att vi i många fall står utan försvar mot de
egentliga hoten.
Herr talman! Vi hörde också tidigare i debatten
hur bl.a. Moderaterna, och även andra talare, har varit
inne på att även om det inte finns hot mot Sverige
finns det hot mot omvärlden. Med den internationali-
sering vi har sett av samhället, de beroendeförhållan-
den som råder både politiskt och ekonomiskt, innebär
hot mot andra delar av världssamfundet också ett hot
mot Sverige. Jag kan instämma i den analysen av
Gunnar Hökmark och andra. Visst är det så. Visst var
vår försummelse på Balkan något som drabbade ock-
så Sverige. Att ha underlåtit att förebygga krisen i det
sönderfallande forna Jugoslavien, att inte ha hanterat
den kris vi såg tydligt mot slutet av 80-talet, har kos-
tat världssamfundet och Sverige som nation oerhört
mycket pengar i katastrofinsatser, i FN-insatser, i
flyktingmottagning, i återuppbyggnad - för att inte
tala om det pris som folket på Balkan har betalat i
förlorade människoliv.
Herr talman! Visst har det varit dyrt att ha stött
den diktatur och regim som har funnits i Bagdad
under 80-talet. Västvärlden försåg en diktator med
möjligheter till kemisk vapenproduktion, till upprust-
ning. Trots att vi visste att han var en diktator, trots
att vi visste att han begick folkmord mot den kurdiska
minoriteten, fortsatte detta stöd. Visst har detta varit
dyrt för omvärlden och framför allt för befolkningen i
Irak.
Frågan måste också ställas om det är en klok poli-
tik att exportera, likt Sverige gör, krigsmateriel till
Indien och även till Pakistan - som av många betrak-
tas som den potentiellt mest farliga konflikten i värl-
den.
De hot som vi tidigare har försummat har drabbat
Sverige. Hökmark har rätt i den analysen att hot och
konflikter i omvärlden drabbar också oss. Vi måste
bland annat ställa oss frågan hur vi kan undvika att
själva bidra till konflikterna, till exempel genom att
fortsätta att utgöra en viktig leverantör av krigsmate-
riel till den potentiellt farligaste konflikten i världen.
Men ännu viktigare, herr talman, är att ställa frågan
hur vi kan förebygga konflikter, förebygga att de
utvecklas så långt att de blir väpnade och därmed
ställer krav på militära insatser från omvärlden. Det
är där jag ser den stora bristen i såväl svensk för-
svarspolitik men också när det gäller utformandet av
EU:s krishanteringsförmåga, som också den fokuserar
oerhört tungt på den militära delen - trots att det inte
är där vi saknar resurser. Tvärtom, hela västvärlden
och Europa har ett överflöd av militära resurser som
inte längre motiveras med militära hot. Man har
pumpat in gemensamma krishanteringsstyrkor. Men
det är inte där behovet ligger. Där gör moderaterna en
felaktig analys när de understryker vikten av att fort-
sätta den militära fokuseringen i Sverige.
Behovet ligger på att skapa och utveckla en kon-
fliktförebyggande politik. Hur använder vi oss i
världssamfundet av de tidiga varningssystem som
finns om en utveckling som går åt fel håll? Vilken typ
av automatik finns inom EU eller andra internatio-
nella organ att aktivt utarbeta en politik som förebyg-
ger negativ utveckling, stöd till demokratiska struktu-
rer där sådana inte finns, ekonomiskt bistånd och
andra typer av politiska åtgärder för att förebygga en
konflikt att utvecklas till en väpnad konflikt? Jag ser
den stora bristen i att vi försummar detta även i
svensk försvarspolitik. Därmed riskerar vi att upprepa
tidigare misstag där krig, när de väl bryter ut, får
förödande konsekvenser.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag nämna att
Miljöpartiet står bakom den gemensamma budgeten.
Det kan tyckas något underligt med tanke på att vi är
kritiska till dess storlek. Men det gör vi av respekt
mot tidigare ingångna beslut mellan regeringspartiet,
Centerpartiet och Vänsterpartiet.
Det är med optimism jag ser fram emot vår för-
svarspolitik, vårt försvarsbeslut, under den här man-
datperioden. Jag hoppas på en ordentlig minskning av
den traditionella militära fokuseringen. Jag hoppas på
en utveckling av förmågan att möta de icke-militära
hoten, och jag hoppas på ett förverkligande av det
program för konflikt- och krishantering som har tagits
fram av Utrikesdepartementet. Jag vill också yrka
bifall till reservationerna 12 och 13.

Anf. 10 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! För det första blir jag glad att Lars
Ångström är nästan lika glad som jag att se den före
detta och nuvarande försvarsministern i kammaren.
För det andra beskriver Lars Ångström konfliktfö-
rebyggande arbete i grunden mycket vältaligt och bra.
Det är klart att det är en av de viktigaste sakerna, och
det är klart att världssamfundet måste göra allt vad
man kan för att förebygga konflikter. Men problemet
är att alla konflikter inte blir förebyggda, bland annat
därför att det finns politiska krafter som inte vill ha
den typen av gemensamma strukturer och samarbete
som krävs. Utan att bråka alltför mycket med Lars
Ångström i den delen tillhör han själv en politisk
rörelse som helst inte vill se det EU som han nyss
hänvisade till som möjligt konfliktförebyggande.
Den intressanta frågan för Försvarsmakten och
den svenska försvarspolitiken handlar, som alltid
annars, om vad man gör när politikens andra medel
inte räcker till. Då kommer jag till det påstående
Ångström förde fram, nämligen att det inte finns
några militära hot. Det är nog att läsa utvecklingen
fel. Det är lika fel som att säga att det inte finns några
hot mot Sverige. Det är klart att det finns. Skillnaden
är att de hot vi ser är gemensamma och måste mötas
gemensamt.
Vi ser just nu i vår värld en mängd olika, mycket
stora, konflikter. Vi ser hur massförstörelsevapen har
byggts upp, och förmodligen fortfarande byggs upp, i
Irak. Vi ser en väpnad situation i stora delar av den
värld som sträcker sig från Nordafrika till Indien. Det
är konflikter som kommer att beröra oss i olika for-
mer.
Min fråga till Lars Ångström, liksom jag tidigare
ställde till Berit Jóhannesson, är följande: Anser Lars
Ångström att en fortsatt neddragning av Sveriges
försvarsmakt påverkar våra möjligheter till gemen-
samma insatser som krävs när det konfliktförebyg-
gande arbetet inte räcker till?
Herr talman! Jag har en sista fråga. Berit Jóhan-
nesson sade alldeles nyss att Sveriges säkerhetspoli-
tiska läge inte har förbättrats genom att Estland,
Lettland och Litauen träder in i Nato. Håller Lars
Ångström med om det?

Anf. 11 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att Gunnar Hökmark miss-
uppfattade mig. Jag sade att det inte fanns några mi-
litära invasionshot mot Sverige. Däremot har jag inte
uttalat mig om huruvida det skulle finnas, eller inte
finnas, militära hot mot andra länder i andra delar av
världen.
Om all konfliktförebyggande politik misslyckas
måste världssamfundet ha militär kraft att stoppa ett
krig - inte tvinga fram fred, den tvingas inte fram.
Däremot kan militära medel tvinga fram ett stopp för
krigshandlingar och därmed skapa utrymme för för-
handlingar och konfliktlösning.
Herr talman! Felet med Gunnar Hökmarks reso-
nemang är att det helt ignorerar behovet av utveckling
av de konfliktförebyggande mekanismerna.
På det militära området upplever vi inte brister,
utan där har världssamfundet kraft. Det som snarare
är ett problem är det faktum att det inte alltid existerar
en politisk vilja att aktivt förebygga eller hantera
konflikter eller kriser.
Det är inte heller så att Miljöpartiet är negativt till
svensk militär medverkan i fredsfrämjande operatio-
ner. Gunnar Hökmark tycks anse att det bara är EU
som kan uträtta detta, och det är kanske en lite väl
snäv syn på det hela. De flesta fredsfrämjande aktio-
ner som Sverige deltagit i, eller jag skulle vilja säga
alla, är fredsfrämjande operationer beslutade av FN.
Miljöpartiet var för att fördubbla den styrka som
skickades till Kosovo, och det är med beklagande jag
ser att Sverige deltar med alltför liten del i Afghani-
stan. Behovet av säkerhet i Afghanistan borde moti-
vera ett större ansvarstagande från FN:s medlemssta-
ter.
Jag skulle vilja ställa en motfråga till Gunnar
Hökmark. Problemet är ju inte militära brister, utan
problemet är de konfliktförebyggande mekanismer
som leder till militära kriser. Hur ser Moderaternas
politik ut för att utveckla det område där vi i dag har
en brist?

Anf. 12 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag kan gärna säga att det var det
parti som jag företräder, och ett antal andra partier,
som gick i täten för att Sverige skulle inträda i det
europeiska medlemskapet under det europeiska sam-
arbetet. Jag tror att det har en avgörande betydelse för
att på den europeiska kontinenten skapa stabilitet och
säkerhet. Så upplever också de nya medlemsländerna
det hela.
Jag tror också att det finns mängder av andra sa-
ker att göra, såsom frihandel som knyter länder sam-
man. Det finns mängder med uppgifter för FN, lik-
som för andra internationella institutioner, men då ska
man inte förneka det gemensamma samarbetets möj-
ligheter.
Jag vill återknyta till den fråga som vi tog upp ti-
digare. Lars Ångström anser att det finns tillräcklig
militär kraft för att genomföra de gemensamma insat-
ser som krävs. Samtidigt sade han alldeles nyss att det
gemensamma samfundet bland annat i Afghanistan
ställer upp med alldeles för lite militär närvaro. Han
sade också alldeles nyss att han skulle vilja att Sveri-
ge skickade fler, och det kan jag hålla med om. Men
jag tänker inte medverka till att vi skickar förband
som inte är utbildade och utrustade för den miljö som
de kommer att vistas i. Lars Ångström sade också att
vi borde skicka dubbelt så många till det gamla Jugo-
slavien.
Någonstans måste man få ihop detta. Om vi vill
att vi ska göra mer kan man inte i den svenska för-
svarsdebatten säga att vi ska göra mindre. Om vi vill
se värdet av de gemensamma insatserna, och det gör
Lars Ångström, kan vi inte arbeta för att avhända oss
den möjligheten. Den politiken driver ni gentemot
regeringen, och den politiken kommer vi att följa
mycket kritiskt eftersom den urholkar förutsättning-
arna för freden.

Anf. 13 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Gunnar Hökmark har fel. Vi förne-
kar inte på något sätt det gemensamma samarbetets
möjligheter. Tvärtom är samarbete en form av kon-
fliktförebyggande aktivitet.
Men Gunnar Hökmark tycks sätta likhetstecken
mellan allt vad samarbete heter och EU, och EU som
institution kan man hysa olika uppfattningar om, om
olika delar av dess utformning. Där har, som bekant
är i kammaren, Miljöpartiet i mycket en kritisk in-
ställning; det handlar om demokratiunderskottet och
om bristen på insyn. Samarbete mellan stater är själv-
klart fredsfrämjande.
Gunnar Hökmark blir svaret skyldig. Moderaterna
stoltserar, utan någon som helst utvecklad syn på hur
man ska utveckla en konfliktförebyggande politik. De
har fastnat i diskussionen om de militära styrkorna
och den militära utformningen ifall allt annat miss-
lyckas.
Jag håller med om att man från det internationella
samfundets sida måste ha militär kraft bakom orden i
det fall man misslyckas. Men det är ju en garanti för
att man kommer att misslyckas om man aldrig ut-
vecklar de konfliktförebyggande instrumenten. Om
man inte har någon vilja eller ens en idé om hur detta
ska gå till står man självklart och stampar på samma
ställe och upprepar samma misstag gång på gång.
Man måste också ställa sig frågan: Är det en vet-
tig politik att bidra till att pumpa in vapen i en av
världens farligaste konflikter, som den mellan Indien
och Pakistan? Det kan knappast betraktas som kon-
fliktförebyggande, utan snarare som motsatsen, kon-
fliktfrämjande. Man underlättar, gör det möjligt, för
konflikten att verkligen bli väpnad fullt ut. Där tycker
jag att Moderaterna har en svag punkt. De saknar
politik på det kanske viktigaste området när det gäller
såväl EU:s krishanteringspolitik och utformningen av
den, som hur vi ska tillgodose svensk försvarspolitik
så att den ska svara upp mot 2000-talets behov snara-
re än att stå fast i 1900-talets traditionella militära
tänkande.

Anf. 14 ERLING WÄLIVAARA (kd)
replik:
Herr talman! Lars Ångström säger att det inte fö-
religger något hot mot Sverige, och då avser han, vad
jag förstår, ett militärt hot.
Jag kan hålla med om att det inte föreligger något
omedelbart invasionshot mot Sverige. Men vi ska
heller inte glömma bort, Lars Ångström, att det i dag i
större eller mindre omfattning pågår uppemot trettio
krig i världen.
Det stora hotet, som vi Kristdemokrater ser det, är
terrorhotet. Terrorister slår till utan någon förvarning.
De kan slå till var som helst, när som helst och hur
som helst i världen. Jag vill fråga: Med vilka medel
vill Lars Ångström och Miljöpartiet möta dessa hot?
Vilka förebyggande krafter vill Lars Ångström och
Miljöpartiet använda för att vi inte ska drabbas av
terrorattacker ute i världen? Bara under drygt ett år
har vi haft åtminstone fyra stora, allvarliga attacker
mot helt oskyldiga människor.

Anf. 15 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Erling Wälivaara ställer en viktig
fråga. Hur utvecklar vi ett skydd, ett försvar och en
politik för att möta en ökad internationell terrorism?
En sak kan vi vara ganska klara på och det är att det
inte är ett hot som vi möter med militära medel. Det
krävs någonting helt annat.
Vi såg visserligen hur militära medel användes i
Mombasa när små luftvärnsmissiler sköts mot ett
israeliskt passagerarflygplan. Men det finns ingen
möjlighet att möta den typen av terrorism med militä-
ra hot, lika lite som militära medel skulle ha kunnat
möta flygkaparna i USA för ett drygt år sedan.
I stället handlar det om att se terrorismen ur två
olika perspektiv. Dels handlar det om det långsiktiga
förebyggandet arbetet som innebär att man minskar
rekryteringen till dessa organisationer. Rekryteringen
sker ur folklager som har det oerhört svårt, som har
förtryckts och saknar möjligheter, saknar mat för
dagen, lever i misär. De utgör en stor del. Dels hand-
lar det om att förebygga uppkomsten av diktaturer,
främja demokratiska strukturer och demokratiska
organisationer. Vi ska inte som vi gjorde i Irak under
80-talet stötta en diktator med vapen, fabriker och allt
möjligt annat, alltså är en motsatt politik för att
omöjliggöra rekrytering.
I det ännu kortare perspektivet handlar det om ett
ökat underrättelseutbyte mellan nationer. Den stora
risken med det är dock hot mot såväl personlig integ-
ritet som minskade juridiska rättigheter i våra demo-
kratier. Vi ser i dag hur demokratin hotas just genom
de åtgärder som vi försöker vidta för att hantera terro-
rismen.
Detta är en svår balansgång, men de vägarna
måste vi gå.

Anf. 16 ERLING WÄLIVAARA (kd)
replik:
Herr talman! För mig tycks det som om Lars Ång-
ströms argumentation haltar ganska mycket. I ena
stunden säger han att världssamfundet självklart
måste ha militär kraft, och i nästa skede säger han att
vi måste få bort all militär kraft, minska, skär ned.
Jag vill fråga Lars Ångström: Ska Sverige över
huvud taget delta i gemensamma militära operatio-
ner? Vilka medel ska vi enligt Miljöpartiets försvars-
politik använda för att kunna delta i de gemensamma,
av världssamfundet förordade, militära operationer-
na? Om vi följer Miljöpartiets politik lär vi inte ha
mycket till försvar kvar.

Anf. 17 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Erling Wälivaara har
lyssnat tillräckligt uppmärksamt, för jag har då inte
sagt att vi i nuläget ska ta bort all militär kraft. Det är
förvisso en gemensam vision, som såväl Kristdemo-
kraterna som Moderaterna och Socialdemokraterna
står bakom, nämligen FN:s mål om allmän och total
militär avrustning, men vi är medvetna om att det
målet ligger långt borta.
I dagsläget finns det konflikter som pågår, det
finns diktaturer, som vi i vissa fall själva har varit
med och stöttat, och konflikter som är farliga. Där
måste världssamfundet i nuläget ha militära resurser.
Men det är inte det som saknas. Världssamfundet har
dessa militära resurser. Det är inte det som behöver
utvecklas. Det behöver inte byggas mer. Det är de
konfliktförebyggande mekanismerna som vi måste
utveckla, så att vi inte behöver använda de militära
resurserna.
När det gäller Sveriges militära försvar lägger vi,
som jag sade, ned över 100 miljoner kronor varje
dygn. Men detta utvecklar inte vår internationella
kapacitet - att vi har drygt tusen man i Kosovo, Bos-
nien och Afghanistan - utan det är fortfarande bundet
i den traditionella militära invasionsstrukturen. Det
kan inte kosta 100 miljoner kronor om dagen att ha
tusen man ute i fält. Mycket av det militära kan mins-
kas.
Däremot är det viktigt att bibehålla möjligheter att
delta i internationella fredsfrämjande operationer.
Sverige har en hög och av FN efterfrågad kompetens
på bland annat minröjningsområdet, utvecklade Ci-
micenheter, ingenjörsförband och så vidare. Där gör
vi ett bra arbete. Vi har ett gott internationellt re-
nommé, och vi ska självklart delta. Det är ju det som
efterfrågas av Sverige. Vi ska bibehålla den kompe-
tensen. Men detta kostar långt ifrån några
100 miljoner kronor om dagen, Erling Wälivaara.
Man kan minska de utgifterna och ändå utveckla den
internationellt efterfrågade kapaciteten.

Anf. 18 ALLAN WIDMAN (fp) replik:
Herr talman! Den största behållningen av Lars
Ångströms anförande fick jag för min del i och med
hans påstående - som jag delvis instämmer i - att när
det gäller konflikthantering och förebyggande arbete
har nog den militära betoningen traditionellt varit för
stark. Han delar in konflikthanteringen i förebyggan-
de och reaktiva resurser. Som jag förstår det definie-
rar han det militära försvaret som ett reaktivt medel
som ingriper när konflikten har uppstått.
Jag tror att det var von Clausewitz som en gång
sade: Varje land har en armé - sin egen eller någon
annans. I den meningen har åtminstone jag och mitt
parti ofta uppfattat även förefintligheten av militära
resurser som ett förebyggande redskap. Jag vill fråga
Lars Ångström om han till någon del delar denna
värdering. Om man gör det leder det naturligtvis i sin
förlängning till att exempelvis krigsmaterielexport
också kan vara ett led i en konfliktförebyggande poli-
tik.

Anf. 19 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Nej, jag tror inte att jag riktigt delar
Folkpartiets syn på att varje land har en armé, anting-
en sin egen eller någon annans. Det kunde ha en rele-
vans tidigare, under 1900-talet, då kontroll över ter-
ritorium och kontroll över industriproduktion och
jordbruk utgjorde grunden för makt, inflytande och
rikedom. Men i dagsläget är det inte längre dessa
faktorer som avgör huruvida ett land eller en regim
har kontroll, utövar inflytande eller skapar sig rike-
dom. Snarare är det sådana faktorer som tillgång till
kommunikation, tillgång till fungerande marknader
och tillgång till kunskap som är avgörande.
Vi ser hur det internationella näringslivet i princip
är flyttbart. Man kan flytta ett kontor i en portfölj
eller i ett hårdminne vart som helst i världen. Även
produktionen kan flyttas. Därmed upphör en nations
territorium att utgöra grunden för inflytande, rikedom
och makt. Därför faller tesen om att det skulle vara så
viktigt att kontrollera ett territorium, och därmed
faller mycket av det som motiverar de militära struk-
turerna och rustningarna. Jag håller inte med Folk-
partiet där. Det är helt andra faktorer som är avgöran-
de.

Anf. 20 ALLAN WIDMAN (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Lars Ångström,
om jag förstår honom rätt, menar att om Kuwait i
början av 1990-talet hade haft en god militär mot-
ståndskraft hade detta inte spelat någon som helst roll
för Iraks vilja att anfalla detta land. Han menar också,
förstår jag, att om antingen Pakistan eller Indien hade
varit i avsaknad av militärt försvar hade det likväl
inte lett till att freden, trots en långvarig konflikt
mellan dessa länder, fortfarande hade bestått.

Anf. 21 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade Allan
Widmans inlägg riktigt, men det är självklart att om
Indien och Pakistan hade saknat militära styrkor hade
det inte funnits grund för någon konflikt mellan dessa
två stater.
Det finns ytterligare några faktorer som är helt
avgörande i beskrivningen av det säkerhetspolitiska
läget. Det handlar om demokrati kontra diktatur, om
vikten och behovet av att stödja och främja utveck-
ling av demokrati på de ställen där den inte finns och
om vikten av att definitivt inte stötta diktaturer, vilket
vi från västvärldens sida gjorde så sent som på 1980-
talet gjorde. Dessa faktorer är naturligtvis också oer-
hört viktiga för att minska risken för militära kon-
flikter och militära invasioner. Det är helt självklart.

Anf. 22 TONE TINGSGÅRD (s):
Herr talman! Chansen att det just den här hösten
skulle vara en före detta försvarsminister som sitter
som talman under försvarsdebatten är rätt stor. Jag
hoppas att det inte känns alltför plågsamt att vara
tvungen att avhålla sig från kommentarer och syn-
punkter.
Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i
försvarsutskottets betänkande och avslag på samtliga
reservationer. Det är för min del femte gången i rad
som jag deltar i budgetdebatten på försvarsområdet,
och utan överdrift kan jag säga att debatten i år har
känts betydligt lugnare än åtminstone första gången.
Jag tror inte att det beror bara på min egen tillvänj-
ning.
Betänkandet innebär en stor uppslutning kring re-
geringens förslag till budget och inriktning. Men det
är inte total uppslutning - det vore väl konstigt och
kanske icke önskvärt med tanke på omfattningen. Jag
ska återkomma till några av reservationerna senare.
Genom försvarsbeslutet år 2000 gavs på sitt sätt
en startpunkt för den mest genomgripande försvarsre-
formen i modern tid i vårt land - eller ominriktning-
en, som det heter på försvarssvenska. Den bygger på
delvis andra grunder, eller åtminstone på en annan
viktning av grunder, än under övriga efterkrigstiden
eller kalla krigets dagar. På ett tydligare sätt än tidiga-
re slogs fast att vi försvarar vårt land utanför våra
gränser genom att vara aktiva internationellt - före-
byggande och i fredsbevarande operationer. Men
redan då stod det också klart att vi måste kunna skyd-
da oss mot de nya hoten. Även om den 11 september i
fjol visade att militära medel inte alltid är adekvata
vid terroristattacker måste också våra förband vara på
ett nytt sätt inriktade på och rustade mot okonventio-
nella vapen, nya hot och nya aktörer. Vid ett antal
naturkatastrofer och svåra olyckor i vårt land har
Försvarsmakten gjort värdefulla insatser och utgjort
ett oumbärligt stöd till det civila samhället.
Ambitionen att hävda Sveriges territoriella integ-
ritet är fortsatt hög. De fyra huvuduppgifter som
Försvarsmakten har visar upp en enorm spännvidd,
som sammantaget väl motiverar de 43 499 000 000
kronor som anslås. Hela utgiftsområdet uppgår till
närmare 45 miljarder.
Omställningen innebär vidare färre anställda, färre
värnpliktiga och färre miljarder. Samtidigt finns det
krav på att även Försvarsmakten ska uppvisa till ex-
empel en bättre representation av det omgivande
samhället genom att ge plats åt såväl etnisk mångfald
som fler kvinnor. Engagemanget i uppbyggandet av
EU:s krishanteringsförmåga tar sin arbetsinsats. Den
militära skolutbildningen utvärderas, och personalre-
kryteringen ställer nya krav.
Det europeiska försvarsindustrisamarbetet betyder
också något radikalt annorlunda nu än under den tid
då svensk försvarsindustri var svensk kort sagt.
Det händer mycket nu i det svenska försvaret. Och
på det hela taget tycker jag att man kan påstå att För-
svarsmakten i dess helhet motsvarar de krav och
förväntningar som regering och riksdag kan ställa,
givet detta att vi befinner oss i en omställningsperiod.
När Officersförbundet nyligen i en undersökning
redovisade att många av dess medlemmar känner oro
inför framtiden, funderar på att byta yrke och hyser
stor misstro till både politiker och ledning är det
självfallet någonting att ta på allvar och inse att det
kan gälla även andra anställda. Det är väl högst rim-
ligt att tro att detta har ett visst samband med det som
jag inledningsvis har pekat på. Det händer mycket,
det händer fort, och det händer på en gång.
Även om vi som politiker anser att vi har varit
tydliga i våra beslut hjälper det dåligt när mottagaren
av budskapet inte uppfattar det så. En så stor organi-
sation som Försvarsmakten ställer särskilda krav på
tydlighet och styrförmåga, annars känns förändring
hotfull och skapar motstånd. Men det går inte att helt
frigöra sig från känslan att det också finns ett annat
motstånd i denna organisation mot just denna föränd-
ring eller mot vissa delar av den.
Vare sig det handlar om otydlighet eller motstånd
är det helt avgörande för omställningens resultat att
möta och bemöta detta på ett bra sätt och undanröja
bådadera.
Drygt två år efter försvarsbeslutet 2000 och
knappt två år före försvarsbeslutet 2004 gäller det
därför att hålla fast vid den beslutade ominriktningen
och gå vidare.
Därför är det viktigt att visa på den uppslutning
kring riktning och mål som finns bland partierna i
riksdagen. Följaktligen tycker jag att det är lämpligt
att här och nu hälsa Moderaterna välkomna tillbaka
till Försvarsberedningen. Jag hoppas på ett givande
samarbete i det som är förberedelsen för 2004 års
försvarsbeslut.
Visst är det mycket kvar att göra. Och det är en
spännande period som vi befinner oss i nu. Utred-
ningar kommer att slutföras, Skolutredningen och den
om FRA. Den nya krisberedskapsmyndigheten har
just startat sitt arbete, och frivilligorganisationerna
har fått delvis nya villkor. EU:s framtidskonvent har,
om man ska tro pressen, mycket tankar om försvaret i
EU, till dels för mig lite aparta. Någonting måste
hända med relationerna mellan Fortifikationsverket
och Försvarsmakten. Däremot vet jag inte riktigt vad
jag ska säga om sotningen.
Vi måste komma längre när det gäller civilt-mili-
tärt. Då handlar det om samordningen mellan militära
och civila insatser internationellt och framför allt
inom krishanteringen. Det handlar om att värdera vår
egen militära utbildning på den civila marknaden när
det gäller meriterna och att samverka utbildningsmäs-
sigt. Det handlar om lagstiftningen, om vem som får
använda vilka resurser vid vilka tillfällen. Goda idéer
och förutsättningslös ansats är nödvändiga ingredien-
ser för att komma fram. Även här finns det en stor
samstämmighet mellan partierna.
När detta är sagt vill jag ändå göra några kom-
mentarer till reservationerna.
Jag kan instämma i att det ska framgå av budgeten
hur stort belopp som avsätts för internationella insat-
ser, men en majoritet i utskottet menar ju att det kan
ske under ett anslag. Jag vill påminna om att den
främsta anledningen till sammanslagningen av de
tidigare anslagen 6:1, det vill säga förbandsverksam-
heten, och 6:2, det vill säga internationella insatser,
till ett är att man på det sättet kan öka anslagskredi-
ten. Det var en väg att hitta en beredskap att snabbt
finansiera. Den är kortsiktig men var ändå en bra
lösning.
De moderata reservationerna bygger mycket på att
Moderaterna vill ha en större budgetram för försvaret.
Det är de ensamma om. Dessutom är Moderaterna
ensamma om att fortsätta tala om anpassning som om
det handlar endast om utökning och tillväxt. Efter
många års arbete, bland annat i Försvarsberedningen,
är övriga partier ense om att anpassning gäller uppåt
och nedåt, det vill säga precis vad ordet betyder.
Dessutom kräver Moderaterna i en reservation att
regeringen ska komma till riksdagen en gång om året
med en beskrivning riskerna för samhället och vad
det kräver av ändrad planering. Det tål att sägas en
gång till: Välkomna tillbaka till Försvarsberedningen,
Moderaterna. Där sysslar vi just med anpassning i
den gängse betydelsen av ordet och med bedömning
av säkerhetsläget. Och det sker i rapporter som av-
lämnas nästan varje år.
I ett par reservationer från Vänsterpartiet går man
ned på en detaljeringsnivå när det gäller lokalisering,
investeringar och finansiering som jag menar att
riksdagen kanske ska avhålla sig ifrån. Skulle den
iakttas konsekvent skulle resultatet bli en ohållbar
ordning.
Herr talman! Reservationerna till trots talar myck-
et för att det kan bli ett fruktbart samarbete framöver
till nytta för såväl Försvarsmakten som för Sverige.

Anf. 23 ERLING WÄLIVAARA (kd)
replik:
Herr talman! Tone Tingsgård avslutar med att
säga att det kan bli ett fruktbart samarbete mellan
partierna. Jag är väldigt glad om det kan bli så att vi
verkligen får ett fruktbart och bra samarbete. För-
svarsfrågorna ska nämligen vara långsiktiga, och de
är oerhört viktiga.
Samtidigt gläder det mig att Tone Tingsgård talar
om att vi måste komma längre när det gäller civilt-
militärt samarbete. Det stämmer inte riktigt överens
med vad Miljöpartiet säger. Men
Socialdemokraternas överenskommelse med
Miljöpartiet om att skära ytterligare 6 miljarder från
försvarsbudgeten är väldigt oroande, inte bara för mig
som försvarspolitiker utan för folket ute på fältet. Det
blir en osäkerhet hos dem. Det vore väldigt
välgörande om Socialdemokraterna skulle kunna
säga: Detta steg är vi beredda att ta, men under en
längre period. Nu vet man ju inte om det handlar om
6 miljarder varje år eller under en femårsperiod. Det
vore klargörande om Tone Tingsgård här och nu i
kammaren kunde säga hur det blir i framtiden.

Anf. 24 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Det är alltid roligt att glädja någon.
Och jag är glad om Erling Wälivaara är glad. Jag
tycker inte att det är så väldigt svårt när det gäller
Kristdemokraterna. En del av de reservationer som de
har fogat till betänkandet är ju nästintill avskrifter av
propositionens texter.
När det gäller de 6 miljarderna ingår förvisso som
en punkt i uppgörelsen mellan regeringen, Vänster-
partiet och Miljöpartiet ett uppdrag till just Försvars-
beredningen att studera vad ett sådant nedskärnings-
alternativ skulle kunna innebära. Jag förutsätter att vi
gör som vi brukar göra i riksdagen, att vi först tar
ställning till det säkerhetspolitiska läget och sedan
bedömer insatserna och resurserna efter det.

Anf. 25 ERLING WÄLIVAARA (kd)
replik:
Herr talman! Jag ska göra en kort kommentar till
Tone Tingsgårds uttalande om att en del av våra re-
servationer är avskrifter av regeringens budgetpropo-
sition. Om Tone Tingsgård läser Kristdemokraternas
motioner ser hon att vi under många år har hävdat
bland annat att man klart ska redovisa kostnaderna för
internationella operationer. Jag är glad över att det
finns med i regeringens proposition, även om vi inte
är nöjda när regeringen själv säger att det är godtag-
bart när det gäller försvaret men samtidigt säger att vi
måste öka detta. Detta har hamnat efter marinstrids-
krafter, flygstridskrafter och helikopterförbanden.
Man ger alltså sig själv först beröm. Men sedan ger
man sig själv ris. Man kan väl knappt säga att man är
stolt eller nöjd.

Anf. 26 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Jag tror att jag avstår från vidare
kommentarer eftersom jag inte tycker att det för sär-
skilt långt att diskutera detta. I sak står Erling Wäli-
vaara och jag oerhört nära varandra när det gäller
synen på vad vi ska använda försvaret till. Hur man
än vänder på det hela kan de 20 miljonerna till Kust-
bevakningen inte riktigt klara ut allt det som Erling
Wälivaara säger att han vill.

Anf. 27 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Vi har nu under förmiddagen disku-
terat bland annat utrymmet, förmågan och kraften när
det gäller att ta itu med de olika gemensamma insat-
ser som ett bevarande och tryggande av freden i Eu-
ropa och olika delar av världen kräver.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Tone Tingsgård
om något som hon berörde i sitt anförande: Är det
Tone Tingsgårds och Socialdemokraternas uppfatt-
ning att den militära kraften och förmågan i Europa är
tillräcklig för att möta de utmaningar som en bevarad
fred och en tryggad säkerhet ställer?
Jag ställer frågan mot bakgrund av sönderfallet av
det gamla Jugoslavien. Vi såg ju att de militära resur-
serna var otillräckliga och att ingenting kunde göras
förrän USA gick in. Vi ser det också inte minst, som
till exempel Lars Ångström tidigare här i dag pekat
på, när det gäller behovet av mer trupp och mer av
militära förband i Afghanistan. Han hade samma
synpunkter på det som borde kunna göras på Balkan.
Om Sverige fortsätter en utveckling där vi gradvis
drar ned våra militära resurser - det är det som sker
med nu gällande anslagsnivå - kommer vår förmåga
att bidra att bli mindre och mindre. Det innebär inte
bara att vår insats blir mindre, utan det blir också en
signal till andra länder som påverkar vårt utrikespoli-
tiska inflytande och kanske också andra länders bete-
ende. Ännu mer blir det helt klart så om man från
dagens nivåer ytterligare drar ned med de 6 miljarder
som finns. Självfallet blir då vår förmåga att bidra
väsentligt mycket mindre. Men det påverkar också
den samlade europeiska förmågan att möta de små
kriserna medan de är små och att delta i hanteringen
av de stora kriserna när de är akuta. Är det alltså
tillräckligt, eller behövs det mer?

Anf. 28 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Det är inte en helt lätt fråga som
Gunnar Hökmark ställer. Jag tror att det alltid är svårt
att utifrån de erfarenheter som man har gjort tänka sig
vad som ska krävas i framtiden. Men man kan väl
konstatera att till exempel det som man nu enats om
ska ingå i EU:s krishanteringsförmåga är vad de ingå-
ende länderna i dag tycker att man kan sträcka sig till.
Tillräckligt eller inte tillräckligt - ja, vi har ju nu
bestämt oss för att en stående styrka på ungefär
60 000 man är vad vi kan klara. Jag är oerhört med-
veten om att varje lands försvarsförmåga betyder
mycket för den samlade effekten så att säga. Det är
lite grann detta som är problemet. Inget land har nå-
gon extraarmé att ta till, utan man tar av det man har
att bidra med. Jag tror att det ändå är ett ganska högt
ställt mål som man har. Men självklart beror det på i
vilken situation man ska använda sin förmåga.

Anf. 29 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Det som Tone Tingsgård sade är
egentligen att Europa enligt hennes uppfattning inte
har tillräckliga militära resurser och tillräcklig kraft.
Hon uttryckte det så att det som är anmält till det
militära styrkeregistret är det som länderna kan an-
mäla; någonting mer finns inte.
Jag tycker att detta är ett viktigt besked från Soci-
aldemokraternas talesman i den här debatten därför
att det är ett klarläggande om att Europa i ett av de
områden där vi står inför den stora utmaningen inte
gör tillräckligt. Från Tone Tingsgård till Lars Ång-
ström är det, det vill jag gärna säga, ett stort avstånd i
försvarspolitiken men det finns ändå en enighet om
att vi behöver kunna göra mer på den internationella
scenen där det konfliktförebyggande inte har lyckats.
Vi har sett hur begränsade våra resurser har varit
när det gällt att snabbt kunna göra något i Afghani-
stan. Vi ser hur svårt det är att vid sidan om det vi i
dag gör på Balkan kunna göra något annat i större
omfattning för freden i någon annan del av världen.
Vi ser att det fortsatt finns en europeisk oförmåga.
Jag tycker att det är bra om en gemensam norm kan
etableras för hur vi bör sträva efter att dimensionera
det svenska försvaret i framtiden. Detta understryker
att de synpunkter som vi har fört fram när det gäller
anslagen äger en betydande giltighet.
Jag vill ställa samma fråga till Tone Tingsgård
som jag har ställt till några andra i dag: Är det Tone
Tingsgårds och Socialdemokraternas uppfattning att
säkerheten och stabiliteten i vår del av världen har
stärkts genom att de tre baltiska länderna nu är på väg
in i Nato?

Anf. 30 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Jag vill något nyansera mitt förra
svar. Jag anförde då EU:s krishanteringsstyrka som
ett exempel och vill därmed egentligen peka på att
varje internationell organisation blir så stark som
delarna gör den. Detta gäller oavsett om vi talar om
EU eller om vi talar om FN, eller vad det nu kan
gälla.
Vi vet att vi har ett samordningsproblem med
andra. Såväl Sverige som andra europeiska länder är
oerhört angelägna om att bevara ett samarbete med
Nato på ett sådant sätt att det inte uppfattas som kon-
kurrens utan som ett komplement. Det är en del i den
här problematiken.
Vad gäller den sista frågan, om de baltiska repu-
blikernas Natoanslutning, vill jag bara helt kort säga
att jag har oerhört svårt att se något annat än att det
inte på något vis försämrar Sveriges säkerhetsläge.

Anf. 31 ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att for-
mellt yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet i
betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Så här i min första debatt i egenskap av ordföran-
de i försvarsutskottet tänkte jag säga några ord om
hur jag ser på några försvars- och säkerhetspolitiska
spörsmål framöver och om vad jag tror är viktiga
faktorer då vi ska gå vidare i reformerandet av vårt
samhällsförsvar. Jag säger avsiktligt samhällsförsvar,
till skillnad från militärt försvar, civilt försvar eller
totalt försvar.
Jag är, som nämnts flera gånger här i debatten,
övertygad om att vi lever i en ny säkerhetspolitisk
verklighet. Jag anser att samhällets sårbarhet i dag är
det allra största hotet mot medborgarnas säkerhet och
trygghet. I dag är det minst sannolika hotet att Sveri-
ge blir föremål för ett väpnat angrepp från någon
annan stat. Av detta kan vi emellertid inte dra slutsat-
sen att vi inte längre behöver det militära försvaret
men det återkommer jag till.
Den nyss beslutade utvidgningen av Nato, herr
talman, innebär ett klart positivt element när vi ska
bedöma vår säkerhetspolitiska situation. Fler med-
lemmar i EU kommer att verka i samma riktning.
Rysslands allt bättre förhållande till Nato och USA
och till västvärlden i stort ska inte heller glömmas.
Men samtidigt som allt detta positiva sker ser vi
ständigt nya exempel på terrordåd runtom i världen.
Ingen vet i vilket land nästa attack kommer att
genomföras. Detta är bara ett exempel på de nya hot
som vi har att ta på största allvar när vi planerar vårt
samhällsförsvar.
Samhällets sårbarhet ökar i sig möjligheterna för
den som vill utnyttja de så kallade asymmetriska
hoten, som det visst heter nuförtiden och ett nytt
begrepp som jag fått lära mig - det vill säga att lyckas
i sitt uppsåt att skada, eller åtminstone hota att skada,
viktiga samhällsfunktioner och därmed åstadkomma
osäkerhet, otrygghet och förvirring.
Från att försvar historiskt har handlat om militärt
försvar av territoriet handlar det i dag också om något
mycket mer. Det tycker jag att vi ska kalla för sam-
hällsförsvaret. Visserligen har vi inom totalförsvars-
begreppet också haft ett civilt försvar för att stödja
det militära, men i dag är alltså situationen en annan.
En grundläggande förutsättning för att vi ska kunna
utveckla bästa möjliga samhällsförsvar är ett utökat
och framför allt utvecklat samarbete mellan våra
myndigheter. Det duger inte längre att varje myndig-
het dyker ned i sina egna stuprör och gör det bästa de
förmår på egen hand. Det måste till en helt ny syn där
den samlade nyttan för samhället är det som räknas
och där vårt militära försvar har en uppgift som
kommer att öka i betydelsen, nämligen den att stödja
det civila samhället. Självklart, för att det inte ska
uppstå något missförstånd i det här sammanhanget,
ska det fortsatt även finnas en klar gräns när det gäller
att använda våra militära resurser.
Jag ser därför med stor förväntan fram emot re-
sultatet av den försöksverksamhet som nu pågår på
Gotland, det så kallade Gotsamprojektet, där just
samverkan mellan myndigheter ska utvecklas. Jag är
övertygad om att myndigheter som får möjlighet att
samarbeta under vardagsförhållanden har mycket
större möjlighet att lyckas när det kommer till extra-
ordinära förhållanden där just förmågan till samver-
kan är den kanske allra viktigaste ingrediensen för att
lyckas.
Jag kommer, så gott jag förmår, att se till att ut-
skottet även fortsättningsvis kommer att följa för-
söksverksamheten på Gotland noga. Detta tycker jag
är extra angeläget för utskottet eftersom initiativet till
försöksverksamheten kom från ett enigt försvarsut-
skott.
Herr talman! På många områden behövs en ännu
bredare samverkan. Jag tänker på näringsliv och or-
ganisationer av olika slag. Alltmer av verksamhet
som tidigare bedrivits och ägts av samhället drivs nu
av privata företag och organisationer. Jag tänker på
energiförsörjningen, telekommunikationerna, järn-
vägstrafiken - bara för att ta några exempel. Inte
sällan är dessutom dessa företag delvis eller kanske
rentav helt ägda av utländska intressen, och ofta är
beroendet ömsesidigt. Därför ser jag det som ett vik-
tigt mål att på så många områden som möjligt söka
åstadkomma strategiska partnerskap mellan samhälle
och näringsliv.
Herr talman! Mycket av vårt trygghetsskapande
arbete sker i allt större utsträckning i internationell
samverkan, militärt såväl som civilt. För mig som
centerpartist är det internationella engagemanget
centralt, ett samhälle där människor kan känna trygg-
het kan i dag skapas bara i samverkan med andra
länder. Därför ska Sverige utveckla sina förutsätt-
ningar, ekonomiskt, materiellt och kunskapsmässigt
för att kunna öka det internationella engagemanget.
Sverige har ett gott anseende för internationella insat-
ser, och det har vi skapat oss under många årtionden.
Detta förpliktar även för framtiden.
Jag inser givetvis att deltagandet i internationella
fredsframtvingande insatser kommer att innebära att
vi också kan bli mer utsatta för hot från krafter som
inte gillar vad vi gör tillsammans med andra. Detta
kan emellertid aldrig få stoppa oss från att ta vårt
ansvar för fred och säkerhet i vår omvärld. Vi får inte
glömma att det är bättre att få stopp de här konflikter-
na där de uppstår än att riskera spridningseffekter där
vi inte kan veta var det hela slutar. Det bästa är natur-
ligtvis om vi kan bidra till att konflikt aldrig kommer
att utvecklas till väpnad strid. Därför är det viktigt att
vi även deltar i förebyggande insatser. Humanitär
hjälp och diplomatiska insatser insatta i rätt tid kan
lyckas, även om det ibland synes ganska hopplöst.
Men låt oss aldrig sluta tro på möjligheten till att
förnuftet segrar.
Inte minst för vår Försvarsmakt kommer de inter-
nationella insatserna att bli en allt större uppgift,
kanske till och med den uppgift som kommer att vara
den mest kvalificerade framöver. Möjligen blir det
nödvändigt att göra en tyngdpunktsförskjutning i
kraven för att vi ska kunna klara vår del av de inter-
nationella fredsfrämjande uppgifterna på ett accepta-
belt sätt. Jag känner på mig att vi klarar att delta i
fredsframtvingande insatser även i framtiden till-
sammans med andra länder. När vi gör det blir vi
samtidigt bra rustade att möta eventuella väpnade
angrepp mot vårt eget land.
Herr talman! I en situation då allt färre av en ål-
dersgrupp faktiskt behövs inom värnpliktssystemet
blir frågan om folkförankring av vårt försvar och
säkerhetsbyggande inte lika självklart som det var på
den tiden då i princip alla vapenföra män togs i an-
språk. Detta faktum minskar emellertid inte behovet
av folklig förankring och ett brett engagemang. De
frivilliga försvarsorganisationerna har i detta sam-
manhang spelat en avgörande roll, och jag hoppas att
de även i framtiden ska kunna spela en avgörande
roll. Hemvärnet, bilkårister, Blå Stjärnan, Röda kor-
set, bara för att nämna några, har alltså fortfarande en
viktig roll att spela. Jag tror att vi också behöver ta till
vara organisationer vars verksamhet kan ha betydelse
på nya områden med bäring på den vidgade hotbild
som vi i dag har. Försvarsmakten och Krisbered-
skapsmyndigheten har en viktig uppgift att ta fram
kriterier för vilka organisationer som i framtiden ska
räknas in och vara berättigade till bidrag från sam-
hällets sida.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag påstå att vi på
intet sätt är färdiga med arbetet att omforma vårt
totalförsvar till ett modernt samhällsförsvar där sam-
verkan mellan myndigheter och näringsliv och orga-
nisationer är en gemensam strävan, medan Försvars-
makten alltmer kommer att inriktas på att stödja det
civila samhället och delta i internationella insatser.
Försvarsbesluten 1996 och 2001 utgör viktiga steg på
vägen, men fler steg måste tas. Min förhoppning är
att detta ska bli möjligt och att det ska komma fram i
större politisk konsensus än vad som varit i de tidiga-
re försvarsbesluten. Centerpartiet har tillsammans
med regeringen tagit det fulla ansvaret för de två
senaste besluten. Jag är stolt över att mitt parti har
orkat stå emot den press som det inneburit att genom-
föra de stora organisatoriska förändringar som har
skett sedan mitten av 1990-talet. Visst skulle det
kännas naturligt - när vi nu ska gå vidare i byggandet
av ett bra samhällsförsvar som tar hänsyn såväl till
dagens som till framtidens hot och inte bara ett för-
svar för att utkämpa gårdagens krig - att flera av
riksdagens partier ville ta det fulla ansvaret. Min
ambition är i vart fall att vi ska kunna se en sådan
utveckling.

Anf. 32 CARL-AXEL ROSLUND (m):
Herr talman! Min militära erfarenhet inskränker
sig till att jag var hornblåsare på Älvsnabben, en nog
så viktig funktion i händelse av ofred, tror jag. Efter-
som jag är ny i riksdagen och därmed i utskottet ska
jag avhålla mig från att gå in alltför mycket i detalj-
diskussioner, utan jag vill i stället försöka förmedla
den känsla som alltmer sprider sig hos vanligt folk,
känslan av att samhället sviker.
Vårt samhälle är ju unikt på många sätt, kanske
mest därför att ordet trygghet har en så enorm bety-
delse för svenska folket. Vi har som regel, utan att
knota alltför mycket, betalt världens högsta skatt för
att få trygghet inom alla områden. Man skulle kunna
säga att det är någon form av samhällskontrakt.
Men nu ser vi hur tryggheten raseras på område
efter område. Står man i kö till en barnomsorgsplats
finner man att den inte finns. Alltför många väntar på
en plats inom äldreomsorgen och kan inte få någon.
Köerna inom sjukvården är ju bekanta. Ringer man
polisen kommer de inte. Och nu ser vi hur vårt för-
svar alltmer urholkas.
Herr talman! Det leder till att folk tappar tron på
vårt samhälle. Statsmakten bryter ju det här samhälls-
kontraktet, och vi ser effekterna av det i form av fusk
på alla områden. För varför ska jag hålla min del när
inte samhället håller sin del?
När man läser handlingarna, herr talman, ser man
att det pratas om sämre grundutbildning för värnplik-
tiga. Det är stora brister inom officerskåren. Marinen
har kraftigt reducerats. Materialanskaffning senare-
läggs. Flygutbildning minskas och senareläggs. Pilo-
terna får mindre flygtimmar, och det är till och med
så illa att helikopterpiloter inte har fått flyga på sex
månader. Effekterna blir naturligtvis att både piloter
och tekniker flyr försvaret. Och allt detta sker i namn
av besparing. Jag tillåter mig att fråga: Är det verkli-
gen en besparing? Vad kostar det inte att utbilda nya
piloter i stället för de som lämnar?
Så här kan man fortsätta att läsa handlingarna sida
upp och sida ned. För mig är det en ganska bekläm-
mande läsning om vår förmåga. Jag frågar mig: Hur
ska vi kunna möta ett hot, varifrån det än kommer?
Jag tycker att vi sviker de grundbultar som samhället
vilar på: det sociala skyddsnätet, ordningsmakten och
framför allt förmågan att försvara oss vid ofred och
katastrofer. Jag menar att nu är det kortsiktiga säker-
hetspolitiska bedömningar som styr, för, visst, för
tillfället är det ju lugnt.
Herr talman! Jag är historielärare i botten, och jag
har ofta fått frågan av mina elever: Varför ska man
läsa historia? Mitt svar har alltid varit: Jo, för att vi
ska lära av de misstag vi har begått, så vi inte uppre-
par dem om och om igen.
Jag tycker att det nu tecknas samma bild som efter
första världskriget. Då skulle det ju aldrig mer bli
krig. Vi rustade ned oerhört snabbt, och vi vet hur det
gick. Det tog 20 år och sedan blev det ett storkrig
igen. Sverige var helt oförberett, och vi var faktiskt
inte färdigrustade förrän kriget var slut.
Jag betvivlar inte vår omvärldsbevakning. Det är
säkert skickliga människor som gör ett bra jobb. Men
i ärlighetens namn: Vem kunde förutsäga murens fall,
åtminstone att det skulle ske så snabbt? Vem kunde
förutsäga att Sovjetstaten så totalt skulle braka sam-
man? Och vem kunde i sin vildaste fantasi föreställa
sig en händelse som den 11 september? Hot dyker
upp snabbt och oannonserat.
Förutom det läge vi har i dag har vi fått höra att
det ska ske en ytterligare neddragning, med 6 miljar-
der kronor årligen. Det är vad stödpartierna kräver.
Socialdemokraterna har tvingats till detta för att be-
hålla makten - makten måste få lov att kosta. Och
notan den skickar man som vanligt till svenska folket.
Herr talman! Jag är oroad, allvarligt oroad.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 december.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 11.54 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 13.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00.

6 § Det europeiska valutasamarbetet

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU8
Det europeiska valutasamarbetet.

Anf. 33 TOMMY WAIDELICH (s):
Fru talman! Den här riksdagsdebatten blir något
av starten på en nio månader lång folkomröstnings-
kampanj. Ska Sverige införa euron, eller ska vi stå
utanför det europeiska valutasamarbetet? Det avgörs
den 14 september nästa år, inte av oss riksdagsleda-
möter utan av svenska folket i en folkomröstning.
Vi socialdemokrater vill att Sverige ska införa eu-
ron. Vi vill att Sverige fullt ut ska delta i valutasam-
arbetet. Därför kommer vi att rekommendera våra
väljare att rösta för euron den 14 september. Det finns
två skäl till det: För det första arbete och välfärd och
för det andra demokratin.
Valutasamarbetet är bra för arbete och välfärd. Ett
svenskt medlemskap kan bidra till lägre räntor och
därigenom ökad sysselsättning, högre tillväxt och mer
resurser till välfärden. Euron gör det lättare för män-
niskor att resa över nationsgränserna inom EU och
bidrar till ökad handel, bättre konkurrens och lägre
priser i Europa. Det är bra för svenska löntagare.
Ett litet land som Sverige blir mindre sårbart i ett
valutasamarbete med andra länder. Minns vad som
hände 1992! Då var så gott som samtliga partier här i
riksdagen överens om att försvara den svenska kro-
nan. Trots detta tvingades vi släppa kronförsvaret när
den internationella spekulationsvågen tryckte på.
Tiden efter 1992 visar också på flera fall när vi
politiker här i riksdagen tvingades till beslut för att
blidka marknaden. Vi minns väl alla sparpaketen i
mitten av 90-talet. För mig är det inte demokrati när
den svenska politiken dikteras av valutaspekulanter,
när vi tvingas till besparing efter besparing för att få
marknadens förtroende.
I ett valutasamarbete tillsammans med andra kan
vi stå emot. I ett valutasamarbete får vi mer svängrum
för svensk politik. Då avgör de svenska väljarna vår
ekonomiska politik - inte valutaspekulanter eller
marknaden.
Att fullt ut delta i det europeiska valutasamarbetet
följer svensk internationell tradition. Det är en natur-
lig fortsättning på EU-medlemskapet. De flesta EU-
länderna deltar, och ansökarländerna från Central-
och Östeuropa vill inget hellre än att komma med så
fort som möjligt.
För dem handlar det inte bara om att underlätta
handel och tillväxt, att säkra jobb och välfärd för
framtiden. För dem handlar det inte bara om att söka
en trygg hamn i en värld av ökad valutaspekulation
mot enskilda länder. För dem handlar det också om
freden, om att tillhöra en europeisk gemenskap, där
samarbetet är så djupt att ingen skulle komma på
tanken på väpnade konflikter, en europeisk gemen-
skap med ömsesidigt beroende, där eventuella me-
ningsskiljaktigheter löses fredligt mellan regeringarna
vid förhandlingsbordet eller i öppen debatt i Europa-
parlamentet. Det är viktigt att komma ihåg när vi
diskuterar valutasamarbete. Den gemensamma valu-
tan handlar om mer än pengar. Den handlar om jobb
och välfärd, om fred och demokrati.
Vi socialdemokrater vill att Sverige ska införa eu-
ron och fullt ut delta i det ekonomiska och monetära
valutasamarbetet. Men det slutgiltiga ställningstagan-
det ska göras av svenska folket i en folkomröstning
den 14 september nästa år. Det innebär att var och en
av oss, som medborgare, måste bilda sig en egen
uppfattning efter saklig information och debatt.
Det är därför viktigt att regeringen fördelar de
statliga resurser som kommer att satsas på informa-
tion rättvist mellan ja- och nej-sidan. Partierna bör
också sträva efter att uppnå en frivillig överenskom-
melse om att öppet redovisa finansieringen av sina
kampanjer.
Det är också något som finansutskottet betonar i
det betänkande som ligger till grund för dagens de-
batt. Utskottet tar inte ställning till alla detaljer kring
folkomröstningen, till exempel hur valsedlar ska
utformas. Det blir en fråga för partierna i kommande
partiledarsamtal. Finansutskottet har ändå sett det
som viktigt att anordna den här debatten. Euron är en
fråga som kommer att diskuteras mycket de närmaste
nio månaderna. Det är då naturligt att frågan också
debatteras här i riksdagen. Jag ser fram emot en in-
tressant och spännande debatt här i dag och de kom-
mande nio månaderna.
Med de orden yrkar jag bifall till förslaget i fi-
nansutskottets betänkande.

Anf. 34 FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Som nämnts folkomröstar Sverige om
inträde i euron den 14 september nästa år. Denna
folkomröstning kan väl sägas ansluta till en ganska
brokig skara folkomröstningar i den svenska histori-
en, där smått har blandats med stort och där det inte
alltid har varit alldeles enkelt att i efterhand utläsa
resultatet.
Låt oss därför bidra till att göra en i grunden
ganska komplicerad fråga i en folkomröstning enklare
genom att samlas kring ett samlat ja och ett samlat nej
och att gemensamt bidra till en tydlig och öppen
debatt, som bygger på intresse för varandras stånd-
punkter och lyhördhet.
I den delen kan noteras att ansvarigt statsråd i dag,
till skillnad från hans chef, visar just det intresset
genom att komma för att också lyssna till andra, inte
bara höra sitt eget anförande uppläsas.
Det finns som bekant två nej-sidor. Den ena
kommer att vara företrädd i den första rundan här i
dag. Det är de som hävdar att det här huvudsakligen
är fråga om inflytande. För mig är det argumentet
mycket märkligt.
Det är de facto så att ett eurointräde gör att det
inte längre är en penningpolitik och Sveriges riksbank
som ska stabilisera ekonomin i det medelfristiga
perspektivet. Det lyfts tillbaka till riksdag, regering
och finanspolitik.
De som samlas kring ett nej av det slaget här i
kammaren, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, var ju de
som motsatte sig denna självständiga riksbank - det
som i dag är deras bästa argument för att hävda att
Sverige inte ska gå in i euron. Det var de som tyckte
att riksdagen förlorade inflytande när den stabilise-
ringsmakten lyftes över till Riksbanken, och det är de
som nu motsätter sig när inriktningen går åt det andra
hållet.
Med den opinionsutveckling som har varit den se-
naste tiden har vi en liten men ändå nej-övervikt.
Utgångspunkten, såsom det ser ut i dag, är att det
mycket väl kan bli ett nej i nästa hösts folkomröst-
ning. Då säger Sverige nej till den Östersjövaluta som
är på väg att etablera sig kring Östersjöns stränder,
där vi i så fall blir utanför. Då säger Sverige nej till
det som blir det samlade, sammanvuxna, fredliga
Europas gemensamma valuta - en valuta som inte
bara kommer att vara det västra Europas valuta utan
mycket snart också valutan för de östra delarna av
Europa. I den kommande debatten ska det finnas plats
för både små och stora argument. Det får inte bara bli
en diskussion mellan professorer och riksbankschefer,
även om den är viktig.
Vi som är för - och det är Moderaterna - tycker
att det är enklare när alla har samma pengar. Vi är
övertygade om att det på sikt blir billigare. Vi såg en
tendens att priserna höjdes på en del mindre varor
runtom i Europa när euron infördes för att därefter
sjunka igen. Vi tror att när euron sätter sig kommer
det totalt sett leda till ökad konkurrens och billigare
priser. Vi tror att det bra för landets småföretagare
som inte har storföretagarnas möjligheter att flytta
runt valutarisker utan som är mer beroende av om det
blir euro eller svensk krona.
Det kan påpekas att det svenska landslaget i hock-
ey kan fortsätta att heta Tre kronor. Den frågan har
jag stött på. Detta Tre kronor återspeglar inte att det
är tre enkronor utan precis som de tre kronorna som
sitter på Stockholms stadshus det faktum att det är
Erikssläktens gamla vapen som det svenska hockey-
landslaget har gjort till sitt. Hockeylandslaget behö-
ver alltså inte få något annat namn.
Till de som tycker det är viktigt kan bilden av
kungen finnas på mynten eller någon annan svensk
som vi tycker är viktig att ha som symbol för Sverige.
Väldigt många av de argument som har använts går
att pricka av.
Det är också en fråga om inflytande. Som nämn-
des är detta för många av oss en del av det vi sade ja
till 1994. Det är en del av att vara medlem i familjen
och det europeiska samarbetet. Det är det som ger
inflytande. Det är den del av samarbetet som i dag
växer sig väldigt stark, nämligen eurokretsen inom
EU-samarbetet.
Det är också väldigt viktigt att vi inte överdriver
vare sig vi hamnar på ja eller nej vad effekten av
euron ska bli. Det är inte denna himmel eller detta
helvete som beskrivningen ibland blir i olika debatter
av det här slaget.
Euron är i dag, tror jag, ett av många sätt att få en
bra tillväxt, en politik för jobben och en stabilitet i
den svenska ekonomin. Men det är inte allena salig-
görande. Det går inte att införa euron och i övrigt
missköta ekonomin. Vi har en del exempel i Europa
där man i dag har ekonomiska problem trots att man
har euron till hjälp. Man måste i allt väsentligt fort-
sätta att föra en bra och sund ekonomisk politik även
om euron kan vara en hjälp.
Det finns en del argument som är väldigt viktiga
att lyssna till som kommer från förespråkare på nej-
sidan. Det är de som säger att när penningpolitiken
försvinner måste någonting annat i det medelfristiga
perspektivet stabilisera den svenska ekonomin. Det
tror att de har alldeles rätt i. Jag tror dock att de över-
driver hur framgångsrik Riksbanken har varit i detta.
De tappar lätt bort det faktum att kronans köpvärde
har urholkats.
Det har kanske i det korta perspektivet inte varit
lika synligt för svenska löntagare. Men det märks när
man ska betala importerade varor eller när svenskarna
försöker ta sig ut på semester runtom i vår omvärld.
Det har hetat bland annat att det är bra med en folk-
omröstning nästa höst, för då har många svenska varit
ute i Europa. Men det är alltmer sällan som svenskar-
na har råd att ta sig ut ur Sverige och semestra i andra
delar av Europa eller i andra delar av världen.
En viktig förklaring till det är att vår svenska kro-
na har tappat mycket av sin köpkraft. Det är bra för
exportindustrin och därför också företrätt av en del
direktörer, som av det skälet tycker att det är en bra
idé, men dåligt för svenska löntagare och svenska
småsparare som försöker att få pengarna att räcka till.
I remissvaren till dem som har funderat över hur
man ska ersätta stabiliteten har Riksbanken och Riks-
gäldskontoret påpekat att man kan ha kvar vårt sy-
stem med ett inflationsmått. Men i stället för att styra
det via penningpolitiken kan man föra över det ansva-
ret på finanspolitiken så att ansvaret landar här inne i
riksdagens kammare och på regeringen. Det tycker
jag är väl värt att resonera vidare kring. Det bör vara
en viktig framkomlig väg för att lösa det problem
som ändå illustreras på detta sätt. Men det måste
också till annat.
Vi menar att finansiell stabilitet i sig är oerhört
viktigt och att vi inte åter hamnar i ett läge med hög
skuldsättning av tillgångsmassan i den svenska eko-
nomin. Det behövs finansiell stabilitet i den svenska
banksektorn. Vi tror att lägre utgiftskvot att ta ned de
höga svenska utgifterna. Det vore ett sätt att bättre
förbereda oss för de tider som alltid återkommer då
det är lite sämre och man kanske behöver öka de
offentliga utgifterna.
Till det kommer också en låg skuldsättning. Mo-
deraterna har satt som mål att skuldkvoten bör vara
bara 40 % av våra samlade resurser. Den har precis
gått ned under 50 %. Ju lägre offentlig skuldsättning
Sverige har desto bättre rustade är vi för dåliga tider.
Det talas om att man ska stå redo för asymmetrisk
chock, som det sägs med fina ord. Det är bland de
värsta ord jag känner till. Det betyder att man drabbas
av en chock som inte drabbar någon annan. Sedan
förs det stora diskussioner. Kan det egentligen hända
Sverige? Sanningen är att det är väldigt svårt att tänka
sig hur utifrån kommande chocker bara skulle landa i
Sverige och inte någon annanstans i vår omvärld.
De problem av egen karaktär som Sverige har haft
är i vår nära historia självskapade. Det är när vi i
Sverige har tappat kontroll över offentliga finanser,
inflation och arbetslöshet som problemen har kom-
mit. Men det är inte ett importerat problem. Mycket
av lösningen ligger i att lägga en egen grund via sta-
bilitet, låga utgifter och finansiell stabilitet.
Jag tror att en översyn av det saldomål som styr
finanspolitiken kommer att behövas. Nu lånar den
mycket av sitt överskott från det pensionssystem som
om bara några år enligt de flesta inte kommer att
leverera den typen av överskott. Då behövs det för-
modligen diskuteras hur saldomålet ser ut. Det har
också påpekats i debatten de senaste dagarna.
Till sist är det viktigt att konstatera att det Euro-
paprojekt som många av oss har jobbat länge för att
också Sverige ska bli en del av lever och utvecklas
väldigt snabbt. Det är oerhört glädjande. Vi ser hur vi
samlas runtom i Europa för att diskutera en gemen-
sam framtid. Vi kan bli lite oense om hur vi ska för-
djupa detta samarbete och vem det egentligen är som
ska bestämma. Men Europasamarbetet har fört Euro-
pas folk närmare varandra. Det är på högsta modet
från alla delar av Europa att få komma med. Det leder
till att människor möts som förr i tiden stred med
varandra eller odlade myter om varandra.
För mig bidrar det faktum att man har gemen-
samma pengar till att förstärka känslan av samhörig-
het och känslan av en gemensam identitet. För mig,
oaktat alla dessa viktiga ekonomiska argument,
kommer det att vara det viktigaste skälet för att rösta
ja i den folkomröstning som kommer nästa höst.

Anf. 35 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! För oss liberaler är detta en rolig dag.
Vi har äntligen fått en livligare debatt om EMU-
medlemskapet, och datumet för folkomröstningen är
utsatt. I detta fall är det inte som när man bestämmer
datum för bröllop att man redan har bestämt sig. Nu
är det öppet för oss alla att på detta datum säga ja
eller nej, och ta ställning för om vi vill säga ja eller
nej. Vi liberaler kommer envetet att kämpa för att så
många som möjligt ska tycka att det är en bra idé att
ta en ja-sedel.
Det får absolut inte fastna vid någon specialiserad
diskussion om stabiliseringspolitikens exakta utform-
ning och penningpolitikens roll. Den diskussionen
ska vi också föra. Vi ska föra den både mellan ja- och
nej-sägare och bland ja-sägarna. Det finns många
olika möjligheter som ligger framför oss. Men det är
inte den största och viktigaste frågan.
Det gäller att lyfta blicken framåt och se de långa
perspektiven. Vilket Europa vill vi bygga? Vilken
framtid vill vi bygga? Vill vi vara med och bygga den
eller vill vi ställa oss bredvid och titta på?
Den gemensamma valutan är en del i hela Euro-
paprojektet och Europasamarbetet. I grunden är syftet
först och främst att skapa fred och bevara fred men
också att främja utvecklingen av mänsklig samvaro
och samverkan i Europa och på sikt i allt större kret-
sar.
Det kanske ofta låter konstigt för oss här i Sverige
och för den unga generationen att valutasamarbetet
och frågan om man ska ha euro eller kronor har nå-
gonting med fred och frihet att göra. Få tror väl att det
skulle utbryta krig i fall vi röstade nej nästa år.
Det handlar om samverkan och att riva gränser
mellan människor, att riva administrativa gränser, att
riva politiska gränser och att riva ekonomiska gränser
mellan människor så att man kan vara med och bygga
den framtid som man själv helst vill ha.
För de forna kommunistländerna, för människor i
de länder som under mycket lång tid har lidit under
kommunistisk diktatur, är däremot frågan om fred
och frihet mycket levande. En integration med Euro-
pa i övrigt inklusive ett deltagande i EMU är ju för
dem ett ytterligare och oåterkalleligt steg bort från det
tidigare förtrycket och ett bevis på att de är fast för-
ankrade i demokratiernas krets. Jag menar att det
skulle bli en mycket konstig situation för oss i Sveri-
ge om vi skulle ställa oss utanför och omges bara av
länder som är med i eurosamarbetet.
Fru talman! Det första och för oss viktigaste ar-
gumentet för ett svenskt medlemskap i EMU handlar
just om inflytandet i hela Europasamarbetet. En del
nöjer sig med ett krämarnas Europa och tycker att
storföretagen redan är med i valutasamarbetet. De
tycker att det kan räcka med att ha en sorts EES-avtal
med euron, där man inte har någon rösträtt och inte
har något inflytande. Men det är alldeles självklart att
ett utanförskap i själva valutasamarbetet påverkar vårt
inflytande inte bara när det gäller penningpolitiken
och Centralbankens skötsel utan även i alla andra
frågor.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att ha några sa-
ker klara för sig när man pratar om vilket Europa vi
vill bygga framöver.
Det första är att det aldrig blir som det var. Man
vet inte vad man har, därför att det aldrig mer blir
som det var. Och oavsett vad man kan tycka när man
sitter och studerar optimala valutaområden eller så på
sin kammare finns bevisligen euron. Vad vi har att ta
ställning till är om vi tycker att det verkar vara en bra
idé att delta i det samarbetet. Jag tycker det.
Det andra, och det som är det främsta ekonomiska
argumentet, handlar om vår långsiktiga möjlighet att
bygga välstånd. Det handlar om att få en god ekono-
misk utveckling och tillväxt, att skapa en ekonomisk
miljö i vårt land och i vårt närområde som är bra för
företagande, som ger mycket konsumentmakt, som
ger ekonomisk stabilitet och som gynnar utveckling.
EMU är en viktig del, men självklart inte den enda, i
det arbetet. Att undvika transaktionskostnader och
växelkurssvängningar när det gäller viktiga handels-
partner är viktigt för de små företagen. Lägre priser
gör att konkurrensen skärps, genom att jämförelsen
blir lättare.
Men den stora utmaningen ligger förstås i att inte
lita bara på valutasamarbetet utan i att se till att pa-
rallellt skapa ett internationellt konkurrenskraftigt
skattesystem. Det handlar om att se till att vi kan få
större utväxling av insatser för forskning och utveck-
ling. Det handlar om att skärpa konkurrenslagarna
och övervakningen, att öppna marknaderna mot u-
länderna, att reformera jordbrukspolitiken och om
många andra reformer som gör att vi får goda villkor
för jobb och företagande i vårt land och i vår region.
Det är den stora uppgiften för politiken.
Fru talman! Jag har en mycket stor tilltro till poli-
tiken och vill därför att politiken ska flytta med or-
dentligt ut i Europa. Jag har en mycket stor tilltro till
politikens långsiktiga möjligheter att vara med och
skapa goda villkor, men jag vill varna för att tro allt-
för mycket på att politiken kortsiktigt ska kunna lägga
livet till rätta, att politiken kortsiktigt ska kunna fin-
kalibrera så att alla skakningar och svängningar för-
svinner.
Det avgörande ekonomiska argumentet handlar
inte om den stabiliseringspolitiska effekten av den
växelkursregim som vi diskuterar utan det handlar
just om hur vår långsiktiga tillväxt blir. Hur är våra
långsiktiga tillväxtmöjligheter? Hur påverkas de av
om vi väljer ja, att vara innanför, eller om vi väljer
nej, att vara utanför? Det är min fasta övertygelse att
våra möjligheter till ett växande välstånd är störst om
vi säger ja. Det är också det som egentligen är avgö-
rande för om vi ska kunna finansiera sjukvård, äldre-
omsorg, dagis och skola. Om man tycker att det är
viktigt att ha en bra finansiering för det som ligger i
den offentliga sektorn måste man ju fundera på hur vi
får det mest växande välståndet. Min uppfattning är
att vi får det genom att säga ja.
Stabiliseringspolitiken är ju nej-sidans ekonomis-
ka huvudnummer. Jag tror, som sagt var, att man över
huvud taget inte ska ha för stor tilltro till politikens
möjligheter till sådan här kortsiktig finkalibrering,
men visst är det sant att vi förlorar en viss rörelsefri-
het när vår riksbank blir en del av den europeiska
centralbanken och vår valuta en del av den gemen-
samma europeiska. Det är nästan lite lustigt att nu
höra många på vänsterkanten ställa sig upp till ett
intensivt försvar för den svenska självständiga riks-
banken med tanke på vilket enormt hot mot demo-
kratin en självständig riksbank utgjorde så sent som
häromsistens. Det undergräver i alla fall i mina öron
trovärdigheten till de argumenten. Visst är det sant att
vi förlorar något i rörelsefrihet, men vi vinner så
mycket annat.
För oss liberaler är det, som sagt, viktigare och
mer angeläget - det är en viktigare uppgift för politi-
kerna - att se till att vi driver en ekonomisk politik
som tar tag i de långsiktiga frågorna och de struktu-
rella problemen än att med hjälp av en krona som
hela tiden blir lite mindre värd sopa problemen åt
sidan och stabilisera den långsiktiga nedgången.
Försvagningen av kronan och urgröpningen av vår
köpkraft, alltså det vi får för pengarna, har gjort att vi
i Sverige fortfarande befinner oss på den 17:e platsen
i välståndsligan. Det är ju inte bara någon sorts
sporttabell och något för kalenderbitare utan det be-
tyder just att våra löner inte räcker till att köpa lika
mycket. Då kan man ju försöka tricksa med statisti-
ken, men faktum kvarstår. Kan vi i stället för att änd-
ra måttstock få sådana villkor att vårt välstånd kan
mätas som bättre och bättre har vi betydligt större
möjligheter att ha just de här buffertarna och säker-
heterna.
Fru talman! En viktig fråga är behovet av en egen
stabiliseringspolitik. Jag tror att det finns andra stora
möjligheter, men man ska komma ihåg att konjunktu-
ren i Sverige inte har varit så väldigt avvikande under
de senaste 15-20 åren som man ibland vill få det att
låta som. Och precis som Fredrik Reinfeldt tidigare
påpekade kommer ju inte de här chockerna som blix-
tar från klar himmel. Ibland när jag hör den här de-
batten associerar jag till Kalle Anka; det kommer små
svarta åskmoln som bara följer efter just Kalle Anka
och sprutar blixt och dunder och hagel över honom.
Det låter som att konjunkturen skulle fungera på det
sättet. Så är det naturligtvis inte, utan vi är i ganska
god samklang med övriga länder, men vi behöver se
till att vi för en sådan strukturpolitik, främst när det
gäller skattesystem och lönebildning, att vi inte ham-
nar i väldigt stora obalanser.
Vi i Folkpartiet säger nej till buffertfonder. Vi vill
inte ha fondsocialism baklänges med hjälp av EMU
som argument, men vi säger ja till ordentliga buffer-
tar. Därför tycker jag att det är oerhört viktigt att vi
nu äntligen kan komma i gång med en diskussion om
hur vi ska formulera saldomål. Vad ska vi räkna in i
det? Behöver vi ha flera kompletterande mål? Jag tror
att det är bra att man också har en diskussion om
utformningen av stabiliseringspakten. Men jag tycker
att det är fel att göra detta för att komma undan kort-
siktiga problem som beror på att man inte har gjort
sin hemläxa. Vi ska komma ihåg det viktigaste, näm-
ligen att om vi vill att de andra länderna verkligen ska
lyssna på oss måste vi vara en del av det samarbete
som vi vill vara med och påverka.
Fru talman! En del av oss funderar väldigt mycket
på de här frågorna, men de flesta är fullt upptagna
med helt andra saker. Jag tycker att det är mycket
viktigt att vi nu kan få till stånd en givande och seriös
diskussion, och jag är mycket glad åt att biträdande
finansministern inte bara är tillsatt utan också är här
och är beredd att argumentera för den här linjen.
För de flesta är de ord och begrepp som vi använ-
der - växelkursregim, stabiliseringspolitik och
asymmetriska chocker - egentligen rena rama rappa-
kaljan. Nu måste vi alla tänka till. Det är ett stort steg
att säga ja, men det är också ett stort steg att säga nej.
Vi kan säga ja till internationell samverkan, och vi
kan säga nej till nationell vanmakt. För oss liberaler
handlar det om att riva gränser, öppna möjligheter för
människorna.
Fru talman! Jag kommer därför att göra vad jag
kan för att så många som möjligt i september nästa år
ska vilja välja en sedel där det står ja till valutasamar-
betet.

Anf. 36 Tredje vice talman HELENA
HÖIJ (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna skulle egentligen
ha representerats av Mats Odell i denna debatt, men
han har tyvärr blivit förhindrad. Det har därför fallit
på min lott att redogöra för Kristdemokraternas syn
på EMU-samarbetet.
Med Romfördraget från 1957 kom de dåvarande
medlemsländerna i EG överens om att skapa en
gemensam marknad. Målet var inte ekonomin i sig.
Visionen var att säkra fred och samarbete genom en
alltmer sammanflätad europeisk ekonomi. Ekonomin
var och är ett medel för det överordnade målet fred
och samarbete.
Europas historia är tyvärr fylld av konflikter och
krig. EU syftar till att knyta länder och folk närmare
varandra genom att minska betydelsen av de gränser
och murar som alltför länge har tillåtits att fungera
som härdar kring vilka misstro och misstänksamhet
kunnat frodas. Genom ett utökat utbyte av varor och
tjänster och fri rörlighet för människor och kapital är
EU i dag ett politiskt och ekonomiskt stabilt område,
där riskerna för våldsamma konflikter mellan nationer
i stort sett är undanröjda. Den gemensamma valutan
bidrar till att förstärka denna utveckling för trygghet
och säkerhet.
Med EMU-samarbetet och euron fullföljs den
gemensamma marknaden. Med den gemensamma
marknaden har tusentals handelshinder mellan länder
i form av särbestämmelser och olika standarder upp-
hävts och harmoniserats. Standardiseringen har ökat
konkurrensen och skapat en prispress som i sin tur
bidrar till den låga inflationen. Den gemensamma
valutan förstärker ytterligare ett positivt konkurrens-
klimat inom EU vilket bidrar till att hålla ned priser-
na. Prisstabilitet och låg inflation är tydliga mål för
såväl hela EMU-projektet som för den europeiska
centralbanken ECB.
Men inom EU finns många angelägna uppgifter
kvar. Till de viktigaste för oss Kristdemokrater hör att
verka för att de forna kommunistiska östländerna
sluts in i den demokratiska gemenskapen i Europa, att
kampen mot den internationella brottsligheten för-
stärks och att ett aktivt arbete bedrivs för gemensam-
ma tag mot miljöförstöring.
Från svensk sida måste vi därför ta till vara alla
möjligheter att påverka. Genom ett deltagande även i
EMU:s tredje fas ökar vårt inflytande. Detta ska an-
vändas inte minst till att underlätta för kandidatlän-
derna att så snabbt som möjligt integreras i EU. Sve-
rige ska också verka för att alla tendenser till en upp-
delning mellan medlemsländerna i ett A- och ett B-
lag motarbetas. Att stå vid sidan om i en av de vikti-
gaste samarbetsfrågorna minskar våra möjligheter till
allt detta.
Vilka är då skälen för att även Sverige ska delta
fullt ut i EMU? Jag har redan nämnt tre skäl: Med-
lemskapet bidrar ytterst till våra trygghets- och freds-
strävanden. Möjligheterna att påverka andra länder
inom EU ökar. Konkurrensen förbättras när svenska
priser blir jämförbara med priser i andra länder. Men
det finns fler skäl:
En gemensam valuta bidrar till att underlätta
kontakter mellan människor och företag i Europas
länder. Det innebär mindre krångel och lägre kostna-
der vid utlandsresor för alla resande och konsume-
rande privatpersoner men också för företagen.
Svenska företag ska ha så goda möjligheter som
möjligt att konkurrera med utländska företag på af-
färsmässiga grunder. Valutakurssvängningar är ett
gissel som både försvårar och fördyrar. Om Sverige
står utanför EMU kommer svenska företag även fort-
sättningsvis att få extra transaktionskostnader som
andra företag slipper. Detta innebär färre arbetstill-
fällen och lägre skatteinkomster för vårt land.
Om vi går med i EMU försvinner valutakursrisken
vilket minskar den så kallade ränteriskpremien. Det
innebär att räntorna blir lägre än vid ett utanförskap.
Det har stor betydelse för både hushåll och företag.
Inte minst de många högt belånade hushållen har
mycket att vinna på att denna ränteskillnad minskar.
Ett lägre ränteläge ökar dessutom investeringarna
vilket på sikt leder till lägre arbetslöshet.
Men som med alla större reformer finns det själv-
klart problem som måste lösas. En vanlig invändning
mot en gemensam valuta är att vi som enskilt land
inte längre kan bedriva en självständig penningpolitik
och sätta vår egen ränta. Det har ju, i kombination
med inflationsmålet, varit vårt sätt att bedriva stabili-
seringspolitik de senaste tio åren.
Med en gemensam valuta försvinner visserligen
möjligheten att variera räntan inom Sverige men inte
möjligheten att bedriva en stabiliseringspolitik. Den
kommer då i stället att ske inom ramen för finanspo-
litiken. Den stora medvetenhet som vuxit fram de
senaste åren om lönebildningens betydelse, liksom
den förbättrade budgetprocessen och stabiliserings-
processens betydelse, gör att man nu kan känna till-
försikt om att vår nationella finanspolitik också kan
ges ett trovärdigt ramverk. Detta stabiliseringspolitis-
ka ramverk måste utvecklas, men det kommer att
fungera på ett liknande sätt som penningpolitiken gör
i dag.
Vare sig vi är med i EMU:s tredje fas eller inte
fordras det åtgärder för att förbättra den svenska eko-
nomins funktionssätt. Det omfattande handelsutbyte
som Sverige har med EMU-länderna innebär att den
svenska ekonomin måste vara konkurrenskraftig i
relation till dessa länder. Den anpassning som blir
konsekvensen av ett medlemskap kommer därför att
ske även utanför EMU dock med den viktiga skillna-
den att Sverige då står utan möjligheten att direkt
påverka beslut som landets ekonomi i stor omfattning
kommer att påverkas av.
Kristdemokraterna vill åtgärda de problem i
svensk ekonomi som fört Sverige från att ha varit ett
av världens rikaste länder till en plats långt ned på
listan i OECD:s välståndsliga. Med vår politik kom-
mer flexibiliteten att förbättras, bland annat genom
åtgärder på arbetsmarknads-, närings- och skatteom-
rådet. Därmed förbättras även förutsättningarna för
ett svenskt deltagande i den europeiska valutaunio-
nen.
Fru talman! I början av 2002 kunde ungefär
300 miljoner människor i EMU-länderna gå till ban-
ken för att växla sina nationella sedlar och mynt mot
euro. Därmed blev den nya valutan både påtaglig och
vardaglig vilket i sig har ökat förståelsen och minskat
eventuell oro för valutans funktion. Med möjligheter-
na att påverka de andra EU-länderna inom ramen för
samarbetet får vi en större möjlighet att bidra till
utvecklingen i såväl Sverige som i övriga Europa än
om vi står vid sidan om. Tillsammans med de eko-
nomiska fördelarna och inte minst det jag inledde
med, att den gemensamma marknaden fullföljs ge-
nom euron och EMU-samarbetet för att bidra till
trygghet och välståndsutveckling, gör detta att Krist-
demokraterna inför folkomröstningen nästa höst
kommer att verka för ett ja till ett svenskt medlem-
skap i EMU.

Anf. 37 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Vi har nu hört riksdagens fyra största
partier säga ja till EMU. Tillsammans representerar
de en överväldigande majoritet. Om frågan skulle
avgöras här var den redan avgjord, innan vi på nej-
sidan sagt vårt. Men fem myror är fler än fyra ele-
fanter. Denna fråga ska avgöras i en folkomröstning
av hela stacken. Så det finns hopp.
Då blir striden mycket jämnare. Vi vet att det
finns gott om väljare, medlemmar och valda företrä-
dare för Socialdemokraterna ändå upp på regerings-
nivå som stöder nej-sidan. Vi vet att fackföreningsrö-
relsen är delad i sin syn. I ekonomkåren finns kanske
lika många röster som säger nej som ja. Även i när-
ingslivet finns flera tunga röster som säger nej till-
sammans med medborgare och valda från alla bor-
gerliga partier.
Vi i nej-partierna är mer enade. Men också hos
oss finns avvikande röster. De är inte så många, men
de finns och de ska respekteras.
Fru talman! Det är mer än bra att frågan förs till
folkomröstning och att vi alla i riksdagen lovar att
respektera resultatet. Men vem i hela världen ska man
lita på när inte ens experterna är överens? Det är
tydligen inte så enkelt som att det är vänster att vara
emot och höger att vara för när det finns industrileda-
re som säger nej och fackledare som säger ja, när två
före detta riksbankschefer säger nej och en avgående
tycks säga ja. Vi kan dock göra det lättare att välja,
både för oss själva och för andra, genom att erkänna
att detta med EMU är svårt, genom att erkänna att det
finns goda skäl både för och emot EMU och genom
att försöka föra en så saklig debatt som möjligt.
Reinfeldt sade att det varken är himmel eller hel-
vete, och det är det inte heller. Men det går att bena ut
det här. Det finns skillnader. Vi kan börja med ett
mycket enkelt konstaterande, nämligen att man inte
behöver laga saker som inte är sönder. Det behöver
man aldrig göra. Ingen i denna kammare kan förneka
att Sverige har starkare finanser än de flesta EU-
länder. Vi behöver inte lära oss att ta budgetansvar
genom att gå med i EMU. Ingen kan förneka att Sve-
rige har haft bättre tillväxt än de flesta EMU-länderna
sedan euron infördes. Ingen kan heller förneka att
Sverige visat att vi kan klara låg inflation och rimliga
priser också utanför EMU.
Vad är det då vi kan vinna genom att gå med i
EMU? Andra EMU-regeringars uppskattning - så är
det nog, men det är väl inget huvudmål för oss i Sve-
rige. Ännu lite lägre räntor - ja, kanske. Inga valuta-
risker mot andra EMU-länder - ja, så är det ju, men
inte mot de andra länderna. När Saab och Volvo ska
sälja bilar till USA eller när massa- och träindustrin
ska sälja dit är det inte så väldigt mycket man konkur-
rerar om mot EMU-länderna. Inga växlingskostnader
- ja, det stämmer ju om man reser till EMU-länder.
Men den vinst dessa företag gör på att slippa så-
dana risker kanske andra företag förlorar just på att
man är bunden till euron - gungor och karuseller.
Fråga bara några av alla de svenska företag som bru-
kar fakturera och konkurrera i dollar!
Och vad betalar vi för det vi kan vinna? Det finns
nämligen alltid ett pris. Det finns inga gratisluncher.
Ja, vi förlorar en svensk riksbank som sätter räntor
efter svenska förhållanden. Oavsett om det är Bäck-
ström som oberoende expert eller Bäckström som är
tillsatt av riksdagen sätter den räntor efter svenska
förhållanden. I stället får vi en europeisk bank som
sätter räntor efter vad som är bra för Europa. De gör
säkert så gott de kan i den riksbanken, men ibland är
det väldigt långt från Luleå till Lissabon, väldigt långt
från Piteå till Pireus. Och det skiljer inte bara i tempe-
ratur, fru talman, utan också i ekonomiska förutsätt-
ningar.
Sedan finns det de som säger att Sverige bör och
kan gå med i EMU när vi fått ordning på pris- och
lönebildningen. Som jag nyss sade har vi klarat detta
rimligt bra under ett antal år. Vi har måttliga löneök-
ningar, små prisökningar och rejäla reallöneökningar
på det stora hela. Men att det gått bra under några år
gör ju inte att det automatiskt går bra under komman-
de år. Man kan inte spå framtidens väder genom att
titta på förra månadens väder. Det är ingen bra metod.
Framför allt säger resultatet av en svensk lönebild-
ning under en självständig svensk riksbank och en
rödgrön riksdagsmajoritet inte ett dugg om hur det
går med svensk lönebildning om vi byter kronor mot
euro och kanske har en helt annan politisk majoritet.
Denna enkla sanning, som faktiskt är en sanning, kan
bli en dyrköpt lärdom för företagen, löntagarna, till-
växten och arbetslösheten.
Fru talman! Alla ekonomiska konsekvenser av ett
ja eller ett fortsatt nej till EMU går inte att förutse.
Men ingen kan förneka - Karin Pilsäter håller ju
också med om detta - att utrymmet för en självstän-
dig ekonomisk politik minskar vid ett ja. Då förlorar
vi vår valuta, den termometer som mäter hur landet
lyckas ekonomiskt. Med den försvinner de styrmedel
som kallas valuta- och penningpolitik och en ränta
satt efter svenska förhållanden, de medel vi så ofta
använt för att möta både inhemska och internationella
konjunktursvängningar.
Säg inte att det finns ett moln som alltid förföljer
Sverige! Självklart inte, Karin Pilsäter! Men det finns
dock moln på himlen. Den är inte alltid blå.
Kvar finns bara finanspolitiken, den offentliga
sektorns budgetar, statens, kommunernas och pen-
sionssystemets inkomster och utgifter - budgetar som
redan är hårt ansträngda, inte minst i kommunerna,
och som kommer att bli alltmer ansträngda av en allt
äldre befolkning och ökade krav i vården och omsor-
gen. Se på Kommunförbundets senaste rapporter där
man visar på problemen! Men även det instrumentet
vill vissa strypa, som den avgående riksbankschefen.
Han säger att vid ett ja ska detta skötas inte av riks-
dagen utan av oberoende experter. Man tar ju steg
efter steg! Vad det handlar om i klartext är att man
ska pressa upp överskottsmålen ännu mer vid ett ja.
Det är ju vad det handlar om. Då blir det mindre
pengar till gemensam välfärd. Självklart är det så.
Vinsterna av EMU måste alltså vara mycket stora
och säkra om de förluster jag nu talat om ska kom-
penseras vid ett svenskt deltagande i EMU. Det är de
inte.
Jag påstår inte, fru talman, att vi i Sverige alltid
kommer bättre ut med en egen ekonomisk politik. Jag
begriper att vi aldrig kan föra en svensk ekonomisk
politik oberoende av vår omvärld och internationell
konkurrens - självklart inte. Men så länge vi står
utanför EMU kan vi alltid välja att föra en egen poli-
tik, ta hänsyn till omvärlden, göra de vinster och
betala för de prioriteringar som vi vill göra. Det valet
har vi utanför EMU, men det valet har vi inte inom
EMU.
Det är också sant, som någon här sade, att EMU
inte bara handlar om ekonomi. Många säger att EMU
egentligen är ett ekonomiskt redskap för att uppnå
politiska mål, en metod för att politiskt ena Europa.
Jag tror att de som säger så har rätt. Det kan också
vara en förklaring till att kritiken mot EMU brukar
växa med avståndet till makten i Bryssel medan upp-
skattningen av euron ökar ju längre in i maktcirklarna
man rör sig.
Om en rad länder har en gemensam marknad och
samma valuta krävs också ganska snabbt gemensam-
ma regler för hur man ska beskatta företag och kapi-
tal. Annars kommer enigheten förr eller senare att
brytas sönder av ömsesidiga anklagelser om illojal
skattekonkurrens. Jag hoppas att den ansvarige mi-
nistern Gunnar Lund kommer att ta upp sin syn på
detta i sitt anförande.
Lika snabbt kommer det att resas krav på ökade
gemensamma satsningar kring regional arbetsmark-
nadspolitik, och sedan helt enkelt krav på en gemen-
sam finanspolitik. Ganska snart kommer EMU genom
detta att vara ett direkt hot antingen mot den öppna
gemensamma marknaden eller mot EU som ett sam-
arbete mellan suveräna stater.
Jag tror egentligen inte att någon kan förneka des-
sa faktum. Jag tror också att det är dessa konsekven-
ser av EMU som gör att det finns kritiker mot EMU
både från vänster och från höger.
Men jag måste säga, fru talman, att jag är desto
mer förvånad över ledande socialdemokrater som
säger att de är för EMU men mot gemensamma över-
statliga beslut på skatteområdet. De socialdemokrater
som säger så intar faktiskt en position som i just den
här sakfrågan snarare är nyliberal än socialdemokra-
tisk. Jag tvingas konstatera det. Det är en mycket
udda ståndpunkt som jag inte hittar i övrig europeisk
debatt hos socialister och socialdemokrater.
Fru talman! Jag påstår naturligtvis inte att demo-
krati kan finnas bara i en nationalstat som Sverige.
Visst kan en förbundsstat vara demokratisk. Tyskland
med sina förbundsländer är nog lika demokratiskt
som Sverige. Men varken Bayern eller Hessen är
suveräna stater. De är länder i en förbundsstat.
Vad är egentligen kännetecknet på en suverän,
självständig nation? Om vi tänker tillbaka ända till
Vasakungarnas dagar är det väl egentligen tre saker.
För det första har vi rätten för kungen, eller nume-
ra staten, att sluta avtal med andra suveräna stater. I
EU talar man just nu om behovet av en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik, och i Sverige talar man
numera i FN genom EU.
För det andra har vi rätten att hålla en här, en egen
försvarsmakt. Man diskuterar nu i EU behovet av en
gemensam försvarskapacitet, en gemensam EU-armé.
För det tredje har vi kungens eller statens mono-
pol på att prägla mynt och ge ut pengar. EU har ge-
nom EMU skaffat sig en gemensam valuta, euron.
Fru talman! Man behöver inte vara någon av de
tre vise männen för att se tecknen i skyn: EU håller
på att utvecklas till en förbundsstat!
Ett sådant EU kan också vara en modell för sam-
arbete. Det kan vara en grund för demokrati. Men ett
sådant EU är något helt annat än ett europeiskt sam-
arbete mellan suveräna stater för fred och ekonomisk
utveckling. Det är något helt annat än den demokrati
vi känner. Vår demokrati är förankrad i svensk poli-
tisk kultur och i ett partiväsende förankrat i det
svenska samhället. Det handlar bland annat om det
svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta
genom den svenska riksdagen.
Denna vår demokrati är ingen garanti mot miss-
tag. Det kan vara så att andra organ och nivåer kan ta
beslut som är bättre både för oss och för Europa,
bättre än vad väljarna och deras valda ombud förmår
att förstå från sitt perspektiv. Men jag tror att dessa
andra organ i längden kommer att ta sämre beslut än
vad vi själva förmår göra, sämre beslut än vad vi
tillsammans kan uppnå i ett samarbete mellan suverä-
na nationer.
Fru talman! Visst vet vi i Vänstern att Europa och
vår värld behöver mer av samarbete, inte mindre. Vi
vet att det är ont om jordklot. Vi vet att globala hot
från transnationella företag mot natur och människa
måste mötas av ett demokratiskt internationellt sam-
arbete. Men det samarbetet kan inte skapas uppifrån
genom att prägla euro. För att samarbetet ska bli
långsiktigt hållbart måste vi bygga det underifrån,
från de demokratiska strukturer vi redan vunnit och
känner. Därför är det här betänkandet mycket bra. Vi
ska folkomrösta om detta i hela stacken, och fem
myror är fler än fyra elefanter, fru talman.

Anf. 38 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Fru talman! Jag tycker att Lars Bäckströms första
ansats var lovande. Han talade om att detta är en
komplicerad fråga och att vi kommer att behöva lyss-
na till varandra. Men sedan kom mycket av det vi har
hört till leda om den stora superstaten, att det är långt
till Tyskland och ännu längre ned till Belgien. Den
typen av argumentering är precis vad jag menar att
man inte ska blanda in när det gäller just frågan huru-
vida vi ska gå över till euro eller inte. Det avgörs nu
på annat håll vilken framtid just EU-samarbetet ska
ha. Där håller de flesta tillbaka precis den utveckling
som Lars Bäckström försöker skrämma med.
Får jag sedan bara konstatera att här kommer en
lovsång till Riksbanken som känns lite märklig från
företrädare för det parti som ägnade 90-talet åt att
hävda att detta var slutet på den svenska demokratin.
Det värsta man kunde göra var att tillskapa en själv-
ständig riksbank. Men nu hyllas den. Det är som att
höra gamla kommunister längta efter Wallenberg
därför att de har stött på flinande 28-åringar som
numera styr över institutionsplacerade pensionspeng-
ar. Jag tycker att det känns lite märkligt att höra detta,
Lars Bäckström.
Jag hoppas att du har noterat att du på din nej-sida
får sällskap av för dig lite märkliga figurer som i
grunden misstror politikens möjligheter att styra över
mycket av det du tror på. Jag skulle vilja höra hur den
kråksången ska gå ihop för den som funderar på att
rösta med nej-sedeln. Är det ett uttryck för misstro
mot politiken eller för en möjlighet för politiken att
stå på egna ben? Ska det vara Riksbanken som är din
ledstjärna på vägen framåt för ett Sverige utanför
euroområdet?

Anf. 39 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tror inte att vare sig Lars Bäck-
ström eller Urban Bäckström blir sämre människor av
att vara utsedda av riksdagen. Det tror inte jag.
Jag tror heller inte någonting annat än att gestalten
Urban Bäckström är helt oberoende av sin bakgrund
som tidigare statssekreterare under Bo Lundgren i
Finansdepartementet. Men jag tror också att han kan
växa ur det och försöka ta nationella hänsyn. Det
viktiga är faktiskt att vi har ett system där vi i riksda-
gen kan besluta hur vi ska tillsätta Riksbanken i Sve-
rige och vilken regim den ska ha, om det i den svens-
ka riksbankens uppgift ska ligga att som till exempel i
USA värna den fulla sysselsättningen.
I min värld är det ingen motsättning mellan att
hålla en låg inflation och att ha full sysselsättning.
Det är egentligen två sidor av samma sak. Men just
där finns ibland de grader som kan vara viktiga. Det
skulle kunna vara viktigt att Riksbankens institutioner
hade sådana uppdrag för sysselsättningen. Jag ser
ingen motsättning här.
Jag försöker hålla en saklig debatt. Jag försökte
förklara varför man kan vara traditionell vänsterpar-
tistisk vänstersocialist och vara emot EMU och varför
man kan vara traditionellt borgerligt liberalt sinnad
och vara emot EMU. Man kan från två olika vägar
komma fram till det. Jag försökte förklara att EMU
medför krav på en samordnad skattepolitik. Den som
inte vill ha mer politik mot marknaden är naturligtvis
mycket tveksam mot EMU. Den som vill ha mer
politik i ett mellanstatligt samarbete är också tveksam
och kritisk mot EMU därför att det leder till just en
förbundsstat. Håller Fredrik Reinfeldt med om att
EMU leder till krav på en gemensam skattepolitik?

Anf. 40 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Fru talman! Man ska svara på de frågor man får.
Det håller jag inte med om. Jag håller inte heller med
om att det skulle ställa krav på en gemensam finans-
politik, en samordning av budgeten i Europa.
För mig och många andra skulle den stabilitets-
pakt - knepiga ord, men det är tyvärr så det heter -
som kom i mitten av 90-talet vara den ordningsvakt
som skulle möjliggöra att vi ställde krav på varandra
att inte driva våra länder med budgetunderskott.
Därmed skulle vi inte behöva bygga en gemensam
överordnad finanspolitik.
Vi har också i alla sammanhang där det har varit
möjligt framfört att vi inte tycker att EU ska skaffa
sig en egen beskattningsrätt eller samordna sin skat-
tepolitik. Vi är anhängare av idén om skattekonkur-
rens och menar att det ska kunna fungera även i det
framtida EU.
Men det är fortsatt märkligt att höra denna lov-
sång till Sveriges riksbank. Det är trots allt så, ska de
som lyssnar på detta veta, att vi faktiskt har slagits
rätt ordentligt om detta politiskt. Lars Bäckström gör
nu en rejäl kovändning i förhållande till de argument
som Vänsterpartiet använde mot Riksbanken och gör
i stället de skäl för en självständig riksbank som
bland annat Moderaterna och andra partier här i
kammaren framförde till sina.
När Riksbanken inte ska styra via penningpolitik
är de flesta överens om att makten inte försvinner till
Frankfurt eller någon annan ort ute i Europa utan att
det ställer större krav på denna församling, på Sveri-
ges riksdag och Sveriges regering, när det gäller att
hålla kontroll på stabiliteten i den svenska ekonomin.
Jag vill bara påpeka att jag tycker att det känns lite
märkligt att höra en vänsterpartist råskälla om detta.
Jag ska gärna säga att jag funderar en hel del över
hur det ska fungera, och jag lyssnar gärna till dem
som kritiskt misstror möjligheten att finjustera kon-
junkturen med hjälp av finanspolitik här i kammaren.
Men jag tror att det är det som måste komma. Det
måste vi finna former för. För mig är det ett sätt att
flytta tillbaka makten till de folkvalda i Sveriges
riksdag.

Anf. 41 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Fredrik Reinfeldt hörde inte frågan.
Jag frågade om det leder till krav. Att Moderaterna
inte vill ha gemensam skattepolitik är självklart. Det
vet alla människor. De vill just ha läget att med eu-
ron, den gemensamma öppna marknaden och gemen-
samma pengar sätta press nedåt på skatterna. Det är
självklart.
Men andra i det borgerliga lägret förstår nog att vi
inte kommer att få ett helblått Europa utan att det
finns sociala krafter, kristdemokrater till och med,
socialister, socialdemokrater, även socialliberaler,
som säger att man inte står ut att leva under ett sådant
totalt marknadstryck, där företagen har alla fördelar.
Då reser det krav. Då tror jag att man kommer att
samlas med krav på gemensam skattepolitik. Det
kommer med obönhörlig säkerhet. Det är det per-
spektivet som gör att en del av dina vänner blir kritis-
ka, för de inser det Fredrik Reinfeldt inte vill se.
Det jag säger om Riksbanken är att jag tycker att
det är utmärkt att Riksbanken har som uppgift att
hålla ett stabilt penningvärde i Sverige. Att hålla nere
inflationen tycker jag är utmärkt. Men jag tycker att
vi mycket väl kan ge den instruktionen till politiskt
vald styrelse och direktion. Det är ingen kovändning.
Jag vidhåller samma uppfattning. Jag tycker detta.
Valde man mig till riksbanksdirektör - vilket jag inte
tror att jag är kompetent för, men kanske skulle kunna
bli med rätt utbildning - skulle jag inte skifta uppfatt-
ning. Jag skulle fortfarande tycka att det var bra att
hålla låg inflation.
Jag tror inte, som det finns vissa i Vänstern som
gör, att om man bara sätter sprätt på inflationen får
man fart på sysselsättningen. Det är en förlegad och
primitiv uppfattning. Men den har inte Vänsterpartiet
någonsin torgfört. Vi säger att det är klokt att hålla
nere inflationen.
Jag tror också att det är viktigt att säga att det sta-
bila penningvärdet och den låga inflationen i Tysk-
land inte beror på den tyska riksbanken. Det beror på
att det finns en folklig förankring i Tyskland mot
inflation, för de har hårda erfarenheter. Det har vi
också fått i Sverige. Där tror jag att Urban Bäckström
har rätt. Man ska inte överdriva Riksbankens betydel-
se, men den saknar inte betydelse. I en allt svårare
värld är det viktigt att vi behåller de instrument som
finns. Detta är en logisk och rimlig linje.

Anf. 42 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Lars Bäckström vinglar lite fram och
tillbaka mellan de ekonomiska argumenten och de
mer politiskt ideologiska. Han säger att man på den
ekonomiska sidan måste se till att man kan behålla
sin termometer så att man kan veta vilket väder det
är.
Nu tror inte jag att det viktigaste redskapet för att
kunna klara sig i olika väder är termometern. Tempe-
raturen kan man nog på ett ungefär känna av på ett
annat sätt. I morse kunde jag titta ut genom mitt eget
fönster och konstatera att det var minus tio grader.
Men vad hjälpte det när jag inte hade farit upp på
vinden för att hämta mina tjockaste vinterkängor. Det
är mer detta det här handlar om. Valutasamarbetet
handlar om att vara bättre rustad oavsett vilket väder
det är. Det handlar om att skaffa både paraply och
bikini så att man kan klara sig väl oavsett vad termo-
metern visar. Men för Lars Bäckström är det viktigare
att veta temperaturen än att kunna ge sig ut utan att
frysa. Där har vi som sagt helt olika syn.
Däremot sade han att man inte kan spå framtidens
väder - det är mycket spådomar här - genom att titta
på förra månaden. Men jag tror att man mycket väl
kan avläsa Vänsterns beteende och attityder till EMU
genom att titta på Vänsterns hållning i historien.
Sanningen är den att Vänstern är emot allt inter-
nationellt samarbete. När vi skulle gå med i Natio-
nernas förbund röstade Vänsterpartiet nej. När vi
skulle gå med i Europarådet röstade Vänsterpartiet
nej. När Sverige skulle gå med i GATT och diskutera
frihandel sade Vänsterpartiet nej. När vi skulle gå
med i Nordiska rådet, som väl de flesta tror är ofar-
ligt, sade Vänsterpartiet nej. När vi skulle gå med i
Efta, när vi skulle gå med i EES, när vi skulle gå med
EU och när vi skulle gå med i Partnerskap för fred
sade Vänsterpartiet nej. Den enda gången Vänster-
partiet har sagt ja var när Stalin sade till er att rösta ja
till FN. Utifrån det perspektivet är historien ett bra
sätt att förutspå var Vänsterpartiet står när det gäller
internationellt samarbete.
Jag skulle vilja fråga Lars Bäckström vad som
skulle få er i Vänsterpartiet att inta en lite mer positiv
hållning till internationalism och något mindre bita er
fast i er snäva nationalism.

Anf. 43 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag är, Karin Pilsäter, internationa-
list. Jag sade det i mitt anförande. Det är meningslöst
att ha kammardebatter om jag i mitt anförande säger
att vi vet att vi behöver mer av globalt samarbete, mer
av samarbete mellan stater, och jag får svaret: "Ni
gillar ju Stalin!"
Karin Pilsäter sade själv att vi behöver en seriös
debatt om detta. Jag tror att Stalin har begränsat värde
för den svenska debatten om euron år 2003. Det är ett
spår som kommer att föra Karin Pilsäter långt vid
sidan av den seriösa debatten. Vi är för ett internatio-
nellt samarbete.
Jag har i respekt för resultatet i folkomröstningen
röstat för att vi ska gå med i EU. Jag kommer att följa
beslutet i folkomröstningen. Jag har respekt för de-
mokratiska beslut. Sedan går det att ha olika åsikter
om hur vi ska organisera detta.
Verkligheten kan få mig att ändra uppfattning. Jag
kan ändra uppfattning efter verkligheten och lyssna
på människor. Jag har ändrat uppfattning med hänsyn
till verkligheten i en rad olika politiska sakfrågor. I
dag tycker jag att verkligheten pekar på att det är
klokt att säga nej till EMU.
Karin Pilsäter sade att jag blandar olika argument.
Ja, ett är ekonomi. Det finns några fördelar med EMU
som jag inte förnekar, men det finns också stora
nackdelar. Om Karin Pilsäter ska ha med liknelsen
med termometern, kan jag säga att vi tittar på termo-
metern och sedan går vi upp på var sin vind. Men i
ditt fall när du har gått med i EMU har de låst vinden
och kastat bort nyckeln. Då spelar det ingen roll vad
man har eller hade därinne. Det är det som är min
poäng, nämligen att vi tittar på termometern och
sedan tittar på de redskap vi har. De skyddar oss inte
mot allt, men de skyddar oss lite grann. Eftersom det
är så turbulent i omvärlden kan man behöva det man
har att tillgå, det vill säga en svensk riksbank under
nuvarande regim. Om jag fick råda skulle vi ha en
styrelse tillsatt av riksdagen med ungefär samma
uppdrag men med omedelbar möjlighet att politiskt
kontrollera. Detta är för att i stället som nu behöva
säga att vi ska gå med för att kunna påverka Europa.
Påverka vad? Ska det vara en europeisk riksbank som
inte får ta emot instruktioner, där man ska smyga och
kohandla i korridorer? Det är inte ett bra samarbete.
Det ska vara ett öppet, bra samarbete mellan suveräna
stater.

Anf. 44 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Det framgick ganska tydligt vad det
är som påverkar internationalisten Lars Bäckström.
Inte är det att gå in i organiserad internationell sam-
verkan utan det är den snäva svenska nationalstaten
som är idealet och verkligheten, det vill säga när vi
andra har sett till att Sverige också deltar i internatio-
nellt samarbete kan Bäckström och Vänsterpartiet
tänka sig att acceptera det.
Jag tror inte att svenska folket egentligen behöver
så ruskigt mycket mer information än så än att veta
vilken tankeinriktning och av vilka personer man vill
bli ledd in i framtiden. Är det av dem som släpas
baklänges och bara efter fullbordat faktum kan tänka
sig att acceptera det som är internationellt? Hur kan
man vara internationalist och samtidigt säga nej till
alla de forum och samarbetsformer som faktiskt finns
och i stället höja nationalstaten till skyarna?
För alla oss är det självklart, Lars Bäckström, att
det inte är nationalstaten, inte regeringen, som ska ha
allt och vi andra bara foga oss efter det. Vi tycker att
det är människor som ska ha möjligheter, oavsett om
det handlar om att samverka och utveckla saker och
ting på lokal, regional, nationell eller till och med
internationell nivå. Då ska man slå in på en annan
väg.
För dem som tycker att staten och regeringen ska
ha all makt och att alla andra ska foga sig efter detta
erbjuder Vänsterpartiet med prat om suveräna natio-
nalstater och ett förnekande av alla möjligheter att
utveckla samarbete, att backa in i framtiden, låta sig
släpas till internationell samverkan, ett bra alternativ
och en bra företrädare.

Anf. 45 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är en logisk linje att säga att
man är för EMU och övergivande av den svenska
nationalstaten och ett Förbundseuropa. Det är en
logisk ståndpunkt. Karin Pilsäter har den. Låt oss
diskutera den.
Jag är mot EMU av ekonomiska skäl och för att
jag vill bevara den svenska nationalstaten. Men det
ska inte vara en nationalstat som är isolationistisk.
Tvärtom vill jag att vi ska verka inom EU-systemet.
EU är ju främst en yttre tullmur mot omvärlden. Jag
är för att vi ska sänka och slopa de tullarna och öppna
Europa mot omvärlden.
Jag tror faktiskt att det kommer att vara ett hot
mot integrationen med de stränga krav som EMU
ställer upp på de nya kandidatländerna. Vi kan klara
dem, men Polen har svårt att klara dem. De kommer
att vara ett hinder mot integrationen och samarbetet
genom att ställa några i ett B-lag och några i ett A-
lag.
Man har sagt i talarstolen att det är viktigt att till-
höra den inre kretsen. Då delar man in det europeiska
samarbetet i ett A- och ett B-lag. Det är tvärtemot det
Karin Pilsäter säger sig vilja göra.
Ingen kör i diket med vilja, men några kör i diket.
EMU-projektet kan innebära att vi skapar nya, stora
spänningar i det europeiska huset mellan dem som
kan vara med i EMU, dem som inte får och dem som
inte vill.
Karin Pilsäter vill uppnå sitt politiska mål, inte
genom att skapa en europeisk förbundsstat utan ge-
nom att ta omvägen att först skapa en gemensam
valuta och sedan få det vi nog vill ha på köpet. Det är
just den vägen jag är mot.
Det kan vara en god tanke om vi kan skapa en po-
litisk arena på europeisk nivå, men då får vi ha andra
institutionella ramar för det samarbetet än att sätta in
en helt oberoende europeisk bank med de kriterier
som följer och a priori strunta i sysselsättningen. Det
skapar inte en grund för ett stabilt och uthålligt euro-
peiskt samarbete.
Vi socialister har alltid varit internationalister. Vi
kommer alltid att vara det.

Anf. 46 LENA EK (c):
Herr talman! I dag är det mindre än tio månader
till EMU-folkomröstningen i september nästa år. På
tio månader ska alla svenskar ges chansen att få del
av för- och motargument, neutrala fakta såväl som
heta debatter om huruvida Sverige ska ansluta sig till
EMU:s tredje steg och därmed införa euron som va-
luta.
Vi i Centerpartiet kommer att arbeta stenhårt un-
der kampanjtiden, och vi kommer att bidra med både
nerv och bränsle till en bred, allsidig och, som jag
hoppas, respektfull debatt om Sverige, Europasamar-
betet och EMU.
Till exempel finns frågan om det går att vara in-
ternationellt solidarisk även om man säger nej till
EMU eller om man kan vara demokratiskt sinnad
även om man säger ja till EMU. Det finns en del
svåra diskussioner som faktiskt kräver respekt från
båda håll och alla debattörer.
Samtidigt som det är suveränt att få debattera
detta stora projekt i kammaren, är det enormt viktigt
att klargöra de regler som gäller, nämligen att folk-
omröstningens utslag ska vara avgörande. Folkom-
röstningar är inte att leka med. Folkomröstar gör man
då en fråga anses vara så omfattande eller har ett
sådant symbolvärde att den representativa demokratin
får kompletteras med ett inslag av direktdemokrati.
Centerpartiet anser därför att alternativen i september
nästa år ska vara så klart och tydligt utformade att det
inte råder det minsta tvivel om vad en röst på den ena
eller den andra sidan innebär för en svensk anslutning
till EMU.
Vare sig det blir en majoritet för ett nej eller ett ja
måste resultatet respekteras. En fingervisning om att
något annat är att vänta vore förödande, dels för röst-
viljan, dels för att alla förtroendevalda riksdagsleda-
möter, myndigheter, folkbildare, departement och alla
andra inblandade som ska implementera folkomröst-
ningens resultat vill kunna och ska kunna göra ett bra
jobb. Alla sidor har således allt att vinna på en rak,
öppen och respektfull debatt. En av förutsättningarna
är förstås att man i partiledaröverläggningar kommer
överens om en rättvis fördelning av resurser mellan
linjerna ja och nej.
Centerpartiet har tagit ställning för att behålla
kronan och Riksbankens självständighet, det vill säga
ett klart nej till EMU. Vår ekonomiska politik syftar
till att ge goda förutsättningar för tillväxt, invester-
ingar och företagande i hela Sverige. Ett led i detta är
högt ställda krav på de offentliga finanserna och en
bättre budgetdisciplin. Målsättningen blir därmed att
såväl de offentliga finanserna som statens budget ska
vara i balans och lämna överskott under en konjunk-
turcykel. De offentliga utgifterna ska successivt
minskas som andel av BNP, och skattetrycket ska
minska.
Givet de reformer som Centerpartiet föreslår
genomförs minskar också argumenten för att införa
euron som valuta.
Herr talman! Regeringspartiets ja till EMU för-
skräcker både på grund av regeringens inställning till
hur EMU-medlemskapet ska förvaltas och med tanke
på hur eurosamarbetet fungerar i dagsläget. Den eu-
ropeiska centralbankens svaga ställning och eurolän-
dernas ständiga ingrepp i dess verksamhet visar att
det knappast finns förutsättningar för en disciplinerad
och stram finanspolitik, vilket behövs för att vi inte
ska behöva komma tillbaka till det som hände på 90-
talet, och för att de saneringar som var ett resultat
därav inte ska gå alldeles förlorade. Kanske tycker
regeringen att det verkar lockande med ett EMU-
medlemskap, så att man i likhet med Frankrike kan
sopa problemen under mattan. Nu har vi nämligen en
situation där man i den här kammaren nyligen har
röstat om en budget med underskott i den del som är
statens andel av den offentliga ekonomin - med
ökande upplåning och hot om spräckta utgiftstak.
En fråga som behöver diskuteras är vad som får
de andra borgerliga partierna att blunda för riskerna
med en keynesiansk politik på EMU-nivå. En inte
alltför osannolik, om än omdiskuterad, utveckling
inom euroområdet är en lansering av gemensamma
regler för så kallade automatiska stabilisatorer i euro-
zonen, till exempel socialförsäkringssystemen. Såda-
na gemensamma regler skulle resultera i förstärkta
konjunktursvängningar. Den nuvarande regeringens
ovilja till flexibilitet och till att hålla budgetmargina-
lerna skulle ytterligare bidra till att ställa Sveriges
ekonomi inför extrema prövningar.
De stater som nu ingår i den monetära unionen be-
finner sig i olika konjunkturlägen. Irland skulle behö-
va höja räntan för att kyla av ekonomin, och Tyskland
skulle behöva en sänkt ränta för att klara sina stora
och mycket svåra ekonomiska problem. Hur ska vi i
Sverige klara oss om räntan ligger i ett för oss fel läge
om vi går med?
Ett sätt vore att låta finanspolitiken ta över så att
regeringen genom statsbudgeten kunde verka stabili-
serande. Det har framförts förslag om att man skulle
anpassa genom ändringar i moms- eller skattesatser
eller genom nivåer i trygghetssystemens ersättnings-
regler. För vanliga människor, vanliga familjer och
vanliga företag vore det förödande. Det är viktigt att
den som till exempel ska köpa hus kan förutse unge-
fär hur skattesatserna ligger givet det politiska läget i
landet.
LO:s svar på problemet är att införa buffertfonder
där arbetsgivaravgifterna under goda år ligger högt så
att de under dåliga år kan sänkas. På något sätt ska
man satsa pengarna i dessa fonder. Vi har i Sverige
under lång tid haft en diskussion om fonder och soci-
alisering, och vi har valt att gå en annan väg. Buffert-
fonder skulle medföra ett gigantiskt statligt ägande på
ett sätt som skulle bidra till förstatligandet av svenskt
näringsliv. Det är en socialiseringsväg som jag tror att
de flesta inte vill se i Sverige. Det vore därför bra om
vi i dagens debatt kunde få besked från de olika parti-
erna var de står i fråga om buffertfonder. Det är oer-
hört viktigt, särskilt för borgerliga väljare.
Riksbankschefen Urban Bäckström kritiserade
EMU-motståndare i olika medier i helgen. Det kan
vara intressant att diskutera en del av det han har sagt.
Han börjar med att hålla med om att en av de stora
farorna vid ett eventuellt medlemskap är att kon-
junktur och lönebildning i Sverige kan riskera att
hamna i otakt med resten av Europa. Det har han
alldeles rätt i. Det är en av mina stora farhågor och en
av anledningarna till att jag står för ett nej till EMU.
Riksbankschefens förslag bli att i stället ska regering-
en få besluta om moms- och skattenivåer för att
snabbt klara nödvändiga stabiliserande åtgärder.
Två saker kan sägas om detta. För det första är det
väl inte så att dagens regering har utmärkt sig för
snabbhet. Ta till exempel frågan om pomperipossa-
skatter, där oppositionen fått dra Bosse Ringholm
fram ur hörnet. Ett annat exempel är alla de anmälda
propositioner som vi har fått vänta på under hela den
förra mandatperioden. Jag kan inte, i motsats till
riksbankschefen, se Bosse Ringholm som nationens
räddare i ett krisläge, alldeles frånsett demokrati-
aspekterna i ett sådant förslag.
För det andra är jag för min del beredd att kämpa
för ökat inflytande för Sveriges riksdag. En av de
stora kritikpunkterna mot dagens EU - och då ska
sägas att jag deltog i kampanjen för Sveriges inträde i
EU - är att en del beslut svischar förbi riksdagen som
kometer utan att parlamentet får chansen att sätta ned
foten. En utveckling med minskat inflytande för Sve-
riges riksdag kan inte accepteras.
Riksbankschefens andra förslag var att inrätta ett
slags nödriksbank, vilket i sig är talande nog.
Herr talman! En fastlåsning vid euron och en
bundenhet till euroområdet skulle resultera i att den
på världsmarknaden lilla och öppna svenska ekono-
min blev än mer sårbar vid ekonomiska kriser, först
och främst på grund av fixerade växelkurser, men
också när det gäller räntan. I ett sådant läge är det
mest gynnsamma för Sverige att behålla vår fram-
gångsrika penningpolitik genom en fortsatt självstän-
dig riksbank och genom en fortsatt flytande krona.
Vi behöver inte heller låna trovärdighet, som
framförts i debatten. Vi har kunnat visa att vi kan
sanera svensk ekonomi, och att vi kan stå för en stabil
inhemsk ekonomi.
Beträffande det politiska inflytandet vill jag säga
att för Sverige, som ett litet land i den europeiska
monetära union, kommer det svenska politiska infly-
tandet att vara försumbart. De som bestämmer i den-
na organisation är de stora länderna med många med-
borgare och stora ekonomier. Den lilla svenska eko-
nomin kommer att få svårt att göra sig gällande i det
sammanhanget.
Centerpartiet avvisar alltså de ekonomiska skälen
till en EMU-anslutning. Vi kan också diskutera de-
mokratiska och politiska skäl som gör att vi säger nej
till ett deltagande i den monetära unionen. Från Cen-
terpartiets sida kommer vi att fortsätta vår internatio-
nella solidariska politik. Vi kommer att fortsätta att
försöka stärka den europeiska unionen och jobba för
utvidgningen. Slutsatsen av en värdering och en ana-
lytisk genomgång av skälen för och emot EMU gör
emellertid att vi i folkomröstningskampanjen kommer
att arbeta för en självständig penningpolitik, en fort-
satt stram budgetpolitik på nationell nivå och ett bor-
gerligt tydligt nej till EMU.

Anf. 47 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Herr talman! Lena Ek ställde frågan hur borgerligt
sinnade väljare från partier som säger ja skulle se på
buffertfonder. Jag tycker att det är en fråga som för-
tjänar ett rakt svar.
Vi har, liksom Folkpartiet och även Kristdemo-
kraterna, markerat att vi inte tror på överbeskattning
som en väg att få in Sverige i EMU. Vi tror inte heller
på idéer om att skapa stora buffertar ute i Europa för
att kunna föra en politik vid sämre konjunkturlägen.
Den artikel Lena Ek refererar och en del annat
som sägs i debatten försöker seriöst ta tag i det pro-
blem som uppstår när penningpolitiken försvinner
som instrument för att stabilisera på kort sikt, just för
att se vad man kan göra i stället och inte välja vägen
med buffertfonder. Ett ja till EMU kommer inte att
vara på sin plats om det samtidigt stor överbeskatt-
ning och stora buffertar - det ska vi komma i håg från
folkomröstningen 1994, som ju väldigt mycket base-
rades på väljare som sympatiserade Moderaterna,
Folkpartiet, Kristdemokraterna, och en eller annan
centerpartist håller säkert med också. Det kommer vi
inte att vara rädda för att berätta för våra väljare.

Anf. 48 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Detta tycker jag var väldigt bra att
höra. Det innebär att Moderaterna säger nej till buf-
fertfonder, Centerpartiet, från nej-linjen, säger nej till
buffertfonder, Folkpartiet - genom ombud - säger nej
till buffertfonder och Kristdemokraterna vill vänta på
ett besked.
Det viktigaste beskedet är kanske det vi kan få
från statsrådet Gunnar Lund, när han om en liten
stund ska hålla sitt anförande, om hur regeringspartiet
ställer sig till frågan om buffertfonder. Ett inträde i
den monetära unionen när man inte tror tillräckligt på
projektet utan måste lägga till en konstruktion som
buffertfonderna, som ska ta en del av stabiliserings-
ansvaret, ger ju bakvägen en socialisering av svenskt
näringsliv. Det har vi en gång sagt nej till i det här
landet.
Att få ett sådant besked vore ytterst välgörande i
dagens debatt. Nu har jag fått det från Moderaterna,
och det tackar jag för. Jag ser fram emot att de övriga
partierna deklarerar sin inställning.

Anf. 49 ULF HOLM (mp):
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Statsrådet
Gunnar Lund! Åhörare! Jag ersätter i den här debat-
ten Yvonne Ruwaida, eftersom hon har blivit säng-
liggande. Jag hoppas att hon snart är på benen igen.
Detta är kanske startskottet för folkomröstnings-
debatten om ja eller nej till svenskt medlemskap i
EMU. Miljöpartiet säger, som ni säkert vet, nej till
svenskt medlemskap utifrån både demokratisyn-
punkten och ekonomiska argument och därför att vi
har en helt annan syn på hur Europas gemenskap ska
formas framöver.
Många av de som förespråkar ett svenskt medlem-
skap i EMU tycker jag målar upp en ganska mörk
bild av hur situationen ser ut i dag. Det verkar ibland
som att vi står på ruinens brant i det här landet -
framför allt ekonomiskt, eftersom argumenten oftast
kommer från borgerligt håll. Men är det verkligen så
illa med Sverige? Nej, knappast. Det förskräckliga
utanförskapet - att vi inte har varit med i EMU från
starten - kan knappast sägas vara synligt i Sverige.
Tvärtom har väl Sverige klarat sig ganska bra.
EMU-anhängarna kan inte hävda att den flytande
växelkursen har varit till skada för Sverige. Det har
varit tio år av flytande växelkurs i Sverige, och det
har visat sig vara ett system som fungerar bra. Jäm-
fört med tiden innan vi hade flytande växelkurs är det
uppenbart för de allra flesta att Sverige faktiskt har
lyckats ta sig ur tidigare system med inflationseko-
nomi och devalveringar. EMU-anhängarna har här ett
väldigt stort ansvar för att förklara varför Sverige ska
överge en politik som uppenbart har varit bra.
Om EMU och nästa års folkomröstning enbart
hade handlat om att vi ska byta ut sedlar och mynt
hade det inte varit någon större fråga. Men EMU
handlar ju om något mycket mer än sedlar. Det
handlar om vem som ska bestämma över räntor, va-
lutapolitik och grunden för den ekonomiska politiken
i framtiden.
Herr talman! Miljöpartiet anser att det nu är dags
för EMU-anhängarna att redovisa vad det är man vill
ha i stället. Det är lätt att se att ja-anhängarna är
mycket splittrade i synen på vad som ska komma. För
redan nu börjar faktiskt EMU skaka i grunderna.
Systemet fungerar inte för framtiden. Detta har till
och med EU-kommissionen insett och kommit med
förslag till förändringar i en av hörnpelarna i EMU,
nämligen stabilitetspakten.
Det är kris i statsfinanserna i Italien, Tyskland,
Portugal, Irland och så vidare. Något måste göras
innan det "renderar". EU-kommissionen har nu börjat
lappa och laga.
Ett av problemen är räntan. Den är varken anpas-
sad till ekonomin i några bra länder, som Irland, där
ekonomin går ganska bra, eller till de urusla finanser-
na i Tyskland. För att räntan ska fungera krävs därför
ännu mer centralisering till EU i och med EMU. Det
handlar om att EU måste få mer befogenheter och
resurser för att hålla EMU i kurs. Det handlar om att
få makt och kontroll över ekonomin i de olika med-
lemsstaterna. Det är EU-kommissionens förslag på
vad som behöver göras framöver.
De svenska EMU-anhängarna verkar ducka or-
dentligt i debatten. Att införa skatter på EU-nivå har
diskuterats i till exempel EU-parlamentet under
många år. Det har nu också nått EU-kommissionen
och EU-konventet, som ska diskutera framtidens EU.
Skatter på EU-nivå kan snart vara en verklighet, men
i Sverige är det tyst bland EMU-anhängarna. Det är
dags för Persson och de andra partiledarna som före-
språkar ett svenskt medlemskap i EMU att erkänna att
detta är en diskussion som är levande och en verklig-
het som kanske snart kommer. Det är också dags för
EMU-anhängarna att erkänna att Sverige vid ett
EMU-medlemskap också får skatter beslutade från
EU på köpet. Miljöpartiet vill absolut inte ha skatter
beslutade på EU-nivå.
Men det tar inte slut här för EMU-anhängarna.
Problemen hopar sig än mer. På gårdagens DN De-
batt presenterade riksbankschefen Urban Bäckström
ännu ett förslag på hur EMU och dess stabilitetspakt
skulle förändras. Han konstaterar mycket riktigt att
räntevapnet går Sverige ur händerna vid ett EMU-
medlemskap, och Bäckström vill nu att regeringen får
rätten att fatta beslut i skatte- och utgiftsfrågor för att
få kontroll över inflation och konjunktursvängningar.
I dag skriver Lars Calmfors, också han på DN
Debatt, att EMU och stabilitetspakten ska ändras för
att undvika ett sammanbrott för EU:s finanspolitiska
regler. Och för någon vecka sedan kom LO med för-
slag på att Sverige måste bygga upp buffertfonder för
att klara EMU-medlemskapet. Miljöpartiet vill inte ha
dessa buffertfonder som LO lanserar, precis som
Karin Pilsäter och de övriga borgerliga partiföreträ-
darna har sagt i debatten här.
Vad EU-kommissionen, Bäckström, Calmfors och
LO därmed har sagt är att EMU-medlemskapet är
förenat med stora ekonomiska risker och att EMU
inte fungerar. Fanns inga problem med EMU skulle
aldrig de här förslagen till förändringar komma fram.
Antingen är det LO med sina buffertfonder eller
Bäckströms rockad.
Det är uppenbart att EMU-anhängarna inte vet
vad deras ja till EMU innebär. Bäckström har sitt
alternativ, LO har sitt alternativ och Calmfors har sitt
alternativ. En sak har de dock alla gemensamt: De vet
att dagens EMU inte fungerar. Och ändå vill de ha
med Sverige i EMU. Miljöpartiet anser att det är både
oansvarigt och bedrägeri att säga på det sättet.
Ett av de konkreta förslag och argument som förs
fram för ett svenskt EMU-medlemskap är att vi slip-
per växla pengar när vi åker på semester till ett annat
euroland. Men växlingsproblematiken ska inte över-
drivas. Växlingskostnaderna är i sig små, och få
svenskar torde ha valt att inte åka utomlands på grund
av kostnader och besvär med att växla pengar.
Svenska folket har näppeligen kravet att komma
till rätta med växlingseländet högst på listan över
önskade politiska reformer. Jag har då aldrig sett en
sådan opinionsundersökning publicerad.
Miljöpartiet anser egentligen inte att det är någon
panik med ett svenskt ställningstagande till EMU. Det
är nämligen viktigt att betona att alla effekter av
EMU ännu inte är synliga. Tro det eller ej men det
kommer fler problem.
Ett EMU-medlemskap med en gemensam valuta-
politik kommer på sikt att leda till en gemensam
finanspolitik, en gemensam skattepolitik, en gemen-
sam arbetsmarknadspolitik och så vidare. Detta fak-
tum innebär naturligtvis en enorm centralisering till
EU och EMU. Vi får en EU-stat. Detta är inget att
hymla om. Diskussioner förs redan i flera EU-länder.
Den förs i EU-konventet och i Europaparlamentet.
Det är dags att inse att EMU är en grundbult för byg-
gandet av en EU-stat. Några kan gilla det. Miljöparti-
et gör det inte på grund av konsekvenserna.
Förslaget från LO om buffertfonder visar också på
vilken utveckling en del vill ha av EU. Vissa anser,
kanske inte LO, att det är EU som ska ha buffertfon-
der i beredskap för att parera skillnader när det blir
konjunkturproblem i euroområdet. Men om buffert-
fonder ska skötas av EU krävs det också att EU får
befogenheter att göra detta. Det krävs en regering på
EU-nivå. I detta sammanhang förstår man plötsligt att
förslaget om att ha en EU-president inte är gripet ur
luften utan en ganska naturlig följd av det EU som en
del vill bygga upp. Det är absolut inget som jag och
Miljöpartiet tycker är särskilt lämpligt.
Miljöpartiet anser att det är nödvändigt att mot-
verka de negativa effekterna till följd av spekula-
tionsekonomin och kvartalskapitalismen. Det är väl-
digt få som har tagit upp den aspekten av EMU i dag.
EMU har faktiskt ingen effekt på internationella va-
lutaspekulationer. Tvärtom försvagar EMU möjlig-
heterna att bygga upp stabila regionala ekonomier
och minskar möjligheterna att motverka det negativa
med globaliseringen. Det som verkligen behövs är
regler internationellt som motverkar spekulationseko-
nomi. Miljöpartiet vill därför införa en så kallad To-
binskatt som innebär att kortsiktig valutaspekulation
globalt beskattas så att det inte ska bli lönsamt att
spekulera ekonomiskt.
Sammanfattningsvis: Miljöpartiet anser inte att
Sverige ska gå med i EMU, och vi kommer naturligt-
vis att vara väldigt aktiva i den folkomröstningsdebatt
som nu sätter i gång och inför beslutet av svenska
folket den 14 september nästa år.

Anf. 50 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Ulf Holm tog upp väldigt många
olika aspekter. En var att han menade på att de som är
för valutasamarbetet har olika visioner i andra poli-
tiska frågor. Det är helt sant. Men det är inte så att
nej-sägarna är någon enhetlig skara, utan där har vi
allt från nylibertarianer, som över huvud taget inte
vill ha något politiskt samarbete och så lite politiska
beslut över huvud taget som möjligt, till dem som
tycker att det räcker med krämarsamarbete och där
storföretagen klarar sig bra på egen hand. Valuta-
handlare som lever på valutaspekulation finns också
på nej-sidan. Och i andra ändan där har vi de vänster-
anhängare, som Bäckström antydde förut, som tycker
att väldigt hög inflation är en mycket bra ordning i
stället för sund tillväxt. Och så finns det allting där-
emellan. Det är alltså inte på det viset att man vet vad
man har i dag och att nej-sägarna är någon sorts en-
hetligt gäng. Vi har centerpartister som är för Europa-
samarbete men som av olika skäl tycker att det verkar
vara säkrast att avvakta lite grann och så vidare.
Det är en sak som jag undrar väldigt mycket över.
Det är egentligen samma motsättning här mellan
internationalism och snäv nationalism som finns hos
Miljöpartiet och som också finns hos Vänsterpartiet.
Ni målar å ena sidan upp de stora farorna med en
eventuell skattesamordning och arbetspolitik. Det är
ju just ett sådant Europasamarbete som pågår i dag
men mellan regeringarna, och där den svenska reger-
ingen är mycket aktiv i att driva på ett samarbete
kring just de frågor som ni är så mycket emot och där
regeringen gör det genom att det är ni som stöder
regeringen. Regeringen har ert stöd och kan ägna sig
åt det. Däremot beträffande ett sådant samarbete som
handlar om att medborgarna själva skulle kunna styra
inte bara på nationell nivå utan också kunna ha ett
internationellt inflytande, där är ni motståndare.
Jag tycker att det skulle vara bra om vi kunde få
ett besked från Ulf Holm. Är det bara regeringarnas
Europa som ni tycker är bra, eller vad har ni egentli-
gen för argument mot den liberala modellen där med-
borgarna kan ha ett avgörande inflytande inte bara
genom att rösta i riksdagsval?

Anf. 51 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att ett stort ansvar ligger
på dem som förespråkar ett EMU-medlemskap. Jag
tycker att det är viktigt att väljarna får veta vad det
innebär att vi blir medlemmar i EMU. Då finns det
flera olika alternativ som jag redovisade i mitt inlägg,
och det finns också på papper, det vet vi, de problem
som EMU står för i dag. Hur ska de lösas, och hur vill
de olika aktörerna lösa dem? Det är ja-anhängarna
som har skyldighet att redovisa detta.
Vi som företräder ett nej vet på ett sätt vad som
gäller. Vi har en flytande växelkurs i Sverige i dag
som har fungerat ganska bra. Det kan ingen sticka
under stol med. Vi vet också vad som gäller statsfi-
nansiellt. Vi vet vilken riksdagsmajoritet som finns
här i denna kammare och vad den majoriteten skulle
göra under de närmaste åren om vi inte blir medlem-
mar i EMU. Vi vet vilken majoritet som finns här,
och det är det som är det viktiga. Ett nej är mer
gemensamt här. Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad
du, Karin Pilsäter, och andra EMU-anhängare har att
erbjuda.
När det gäller internationalism och de frågor som
togs upp tycker jag inte att det är jämförbart med
Vänstern. Miljöpartiet är ett mycket internationalis-
tiskt parti, och vi har en global grön rörelse, och vi
kämpar tillsammans med den för de globala frågorna.

Anf. 52 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet har inte funnits så länge
att ni har kunnat rösta nej till lika många internatio-
nella organisationer som Vänsterpartiet har kunnat
göra. Men sanningen är ju att de gröna i många andra
länder är mer riktiga internationalister och också vill
ha ett riktigt samarbete.
Jag har redogjort för vad vi liberaler kämpar för
när det gäller det politiska samarbetet, vilken typ av
ekonomisk politik som vi vill driva och så vidare. Det
är inte alls oklart.
Men vad Ulf Holm nu gör är att göra sig skyldig
till det första kardinalfelet. Han står här och säger: Vi
vet vad vi har. Men det är inte sant. Det finns ingen
människa som vet vad vi har i dag och i morgon och
framöver. Vi vet vad vi har haft bakåt. Men att säga
nej är ett minst lika stort steg som att säga ja. En sak
kan vi vara riktigt säkra på, nämligen att det aldrig
mera blir som det var förut. Vi vet inte alls vad som
gäller. Den majoritet som ni stöder vill ju ha ett ja.
Det finns över huvud taget ingen majoritet härinne för
ett nej. Men vilken politik har nej-sägarna? Det
handlar om dem som tycker att EMU är en politisk
tvångströja som skulle hindra dem från att toksänka
skatterna och införa full frihet för företag men inte
låta konsumentpolitiken följa efter. Man har hela
skalan på nej-sidan.
Det är alltså inte sant att vi vet vad vi har men inte
vad vi får. Vi vet inte vad vi får med något av alter-
nativen. Men vi liberaler som säger ja skissar också
på ett fullsortimentsalternativ som inte bara handlar
om några tiondelar på bostadslåneräntan utan som
faktiskt handlar om vilket Europa som vi vill att
människorna ska kunna bygga, och hur vi ska kunna
bygga ett bättre välstånd. Men ni som är på nej-sidan
kan uppenbart bara säga nej, och det är det enda som
är gemensamt. Det tycker jag också är en bra infor-
mation till dem som nu har att fundera på hur de ska
lägga sin röst.

Anf. 53 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Man kan säga ja till många saker,
exempelvis till Tobinskatt. Jag hoppas att Folkpartiet
och Karin Pilsäter är beredda att ställa upp på detta ja.
Men när det gäller EMU blir det faktiskt nej, givetvis
utifrån det vi i dag vet. Med den uppbyggnad och den
problematik som vi i dag ser när det gäller EMU är
det inte vettigt att säga ja till detta; det är min fasta
övertygelse.
Sedan kan man diskutera vem som är mest inter-
nationalistisk. Hela mitt politiska intresse för det
internationella började i slutet av 80-talet i och med
Berlinmurens fall. Jag såg då äntligen en chans att få
se ett enat Europa. Hela min barndom hade jag matats
med det kalla kriget.
Vad kommer då i stället när det gäller att försöka
ena Europas 50 stater? Jo, då kommer EU som bygg-
er upp nya murar mot världen runtomkring med tu-
sentals olika restriktioner för handel och så vidare -
allt för att missgynna u-länderna och andra stater. I
stället bygger man alltså upp EU. Men det är inte ett
sådant Europa som jag vill ha. Det är inte detta som
är framtidens Europa för Europas folk. Där har Mil-
jöpartiet och Folkpartiet uppenbart olika syn; det är
bara att konstatera det.

Anf. 54 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Herr talman! Ulf Holms teknik var lite grann att ta
oss med till platser där Ulf Holm har varit. Vi fick
titta in lite grann i Europaparlamentet, och vi fick
återgivet lite från resonemang i korridorer i Bryssel.
Dessutom var det någon debattartikel som Ulf Holm
hade läst. Sedan gör han det misstag som många gör
och säger att allt dumt man hört ska snart besannas
och att det är på väg att genomföras.
Så är det inte. Förvisso pågår en diskussion, som
Ulf Holm delvis korrekt har återspeglat - men en
diskussion där väldigt mycket av detta inte finns på
agendan och där det råder andra majoritetsförhållan-
den som sätter stopp för många av de dumheter som
Ulf Holm har nämnt. Det blir helt felaktigt återspeglat
för svenska folket om vi alltid tar varenda dumhet
sagd i debatten till intäkt för att varna för något som
faktiskt inte är väg att ske.
Svenska folket äger makten över hur långt vi vill
gå vidare med detta Europasamarbete. Det är därför
som vi folkomröstar nästa höst. De konspirationsteo-
rier som Ulf Holm gör sig till tolk för hör liksom inte
riktigt hemma i den matchen, tycker jag.
Nej-sidan har en teknik att inte tala om ja eller nej
till euron utan om ja eller nej till EMU. Ulf Holm
säger att vi snart ska bli medlemmar av EMU. Ja,
men se det är Sverige redan. Vi är medlemmar av
EMU sedan vi trädde in som fullvärdiga medlemmar
av EU. Frågan är om vi också ska ta oss in i det tredje
steget av EMU. Det är viktigt att säga att det handlar
just om övergången till euron. Vissa förpliktelser som
ligger i att vara medlem, i att vara med i EMU, har
Sverige redan. Det är bland annat en förklaring till att
vår riksbank har fått en vidgad självständighet och till
att Sverige faktiskt upprättar konvergensprogram som
visar att vi försöker möta de krav som finns inom EU-
samarbetet. Även med ett nej nästa höst fortsätter
detta att gälla, och då kommer Ulf Holm och även
Vänsterpartiet ånyo att få frågor om detta.
Detta baseras tydligen på en lång rad institutioner
och institutionella förändringar under 90-talet som
Miljöpartiet har röstat emot. Då blir väljaren lite
osäker och undrar: Menar de allvar? Det som de tidi-
gare var så mycket emot är nu lösningen på Sveriges
problem. Detta rimmar lite illa!

Anf. 55 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Förhoppningsvis ska inte allt dumt
bli sanning. Jag hoppas att det absolut inte blir så.
Men i de exempel som jag tog upp här och som Fred-
rik Reinfeldt kallar för dumt ligger det otroligt myck-
et sanning. Det är inte fråga om några lösryckta citat
här och där, utan det gäller faktiskt den debatt som
finns i många EU-länder i dag. Det är den debatten
som förs i EU-parlamentet, av Fredrik Reinfeldts
egen partigrupp i EU-parlamentet, och som förs i
flera europeiska tidningar - det är de frågorna som är
på agendan.
Det handlar om vi ska ha ett gemensamt försvar
eller inte. Där går vi nu med stormsteg mot ett EU-
styrt försvar. I folkomröstningen 1994 lovade man att
så skulle inte bli fallet utan att vi skulle behålla för-
svaret och försvarspolitiken i Sverige. Men nu går vi
mot en situation där vi får en EU-styrd försvarspoli-
tik. Tyvärr blir många gånger de förslag som finns i
EU-korridorerna sanning. Jag tycker inte att det är
bra. Men uppenbarligen kommer det sakta men säkert
dit.
Då finns det ingen garanti för till exempel den
svenska regeringen. Jag tycker faktiskt att den svens-
ka regeringen är som ja-sägande nickedockor så fort
de kommer till Bryssel och ska sätta sig vid förhand-
lingsbordet. De ger upp förslagen meddetsamma och
vågar inte stå för de uppfattningar som de tidigare har
redovisat i debatter och diskussioner i Sverige. Det
tycker jag är väldigt synd.
Jag beklagar att det tydligen bara är Miljöpartiet
som vågar kritisera detta och ta en debatt om vad
Sverige egentligen håller på med vid förhandlings-
bordet i Bryssel där många av de här förslagen kom-
mer och där man nu också diskuterar många av de
exempel som jag tagit upp när det gäller EMU-
debatten. Jag är livrädd för att EMU-anhängarna
längre fram mer eller mindre accepterar idéerna om
en skattepolitik på EU-nivå och så vidare.

Anf. 56 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Herr talman! Vad gäller delar av den gemensam-
ma skattepolitiken kommer väl Ulf Holm att stå
längst fram och applådera. Bland annat gäller det då
idéer om en gemensam koldioxidskatt, något som
Moderaterna motsätter sig.
Försök nu inte plocka poäng på att det skulle vara
bara Miljöpartiet som haft kritiska synpunkter på EU-
samarbetet! Jag ägnade en stor del av våren åt att här i
kammaren ifrågasätta den teknik för rambeslut som
bland annat finns inom den tredje pelaren i EU-
samarbetet. Även EU:s goda vänner ser nyktert på
detta samarbete och vet att både berömma och kritise-
ra - det är inte någon ensam kraft som står för det.
Låt mig vända lite grann på Ulf Holms många
perspektiv som handlar om maktens korridorer och ta
oss ned till den lille småföretagaren här hemma i
Sverige som har att ställa sig frågan: Hur ser min
tillvaro ut i det Europa som är på väg att formas när
vi får en ny Östersjövaluta och när flertalet av Euro-
pas länder har samma valuta och det ställs stora krav
på att både offerera och verka inom ramen för en
valuta som inte är den svenska kronan?
Han eller hon kommer mycket tydligare att känna
utanförskapet. Han eller hon kommer mycket tydliga-
re att känna risken av att så att säga vara i den lilla
valutan, som redan från början har en del nackdelar
som vi, tyvärr, inte kan ändra på när det gäller Sveri-
ge. Vi ligger vid sidan av. Vi har långa avstånd, vi har
- vilket är ganska tydligt just nu - ett mindre attrak-
tivt klimat. Vi behöver faktiskt rätta till en del nack-
delar som finns för att småföretagare och andra ska
kunna utveckla Sverige.
Vad är Ulf Holms svar till dem? Ska det vara det
här med den självständiga riksbank som ni var emot,
eller finns det någonting annat i julklappspåsen som
Miljöpartiet har dolt för svenska väljare?

Anf. 57 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Jag kan dela Fredrik Reinfeldts åsikt
att Moderaterna faktiskt har varit aktiva i en del av
EU-frågorna och kritiserat bland annat detta med hur
Sverige ska behandla rambeslut från EU. Jag är väl-
digt tacksam för att Moderaterna har ställt upp på den
gemensamma kritiken som också vi har mot detta.
Frågan gäller i dag kanske mer svenska folket och
svenska väljare. Hur mycket utanför känner vi oss
egentligen? Jag tror att det är en överdriven bild att
svenska folket känner sig utanför därför att vi inte har
EMU-medlemskapets tredje fas i Sverige i dag. Jag
tror inte att Danmark eller England känner sig särskilt
mycket utanför eller att deras ekonomi gått i kras bara
därför att de råkar stå utanför EMU. Det finns en
överdriven tro på att paradiset kommer så snart vi går
med i EMU och att vi, om vi inte går med i EMU,
fullständigt kommer att krascha ekonomiskt.
Jag tror inte på någon av de varianterna. Däremot
tror jag att det vad gäller en långsiktig ekonomisk
demokratisk politik är viktigt för svenska folket att vi
står utanför EMU eftersom vi i dag inte kan se vilket
EMU som håller på att formas. Det krackelerar ju
redan i EMU och börjar bli stora problem trots att
EMU:s tredje fas varit ute på marknaden bara lite mer
än ett år. Det är ingen bra långsiktighet i detta projekt.

Anf. 58 Statsrådet GUNNAR LUND (s):
Herr talman! Som ansvarig i regeringen för EMU-
frågan välkomnar jag att den här debatten äger rum.
För mig känns det naturligtvis också högtidligt, för
det här är den första riksdagsdebatt som jag deltar i.
Jag tycker att det är viktigt och intressant att på plats
kunna få lyssna till de olika partiernas ståndpunkter i
den fråga som jag ansvarar för i regeringen.
Datum för folkomröstningen har nu slagits fast,
och det är hög tid, som jag ser det, att vi får till stånd
en bred diskussion i vårt land om hur vi ska förhålla
oss till den gemensamma valutan, euron. Det är då
rätt och riktigt att den debatten inleds här i Sveriges
riksdag.
För egen del är jag övertygad om att medlemskap
i valutasamarbetet är bättre än utanförskap. Men jag
menar också att vi inte kan närma oss frågan om
EMU utan att vi först betraktar det europeiska samar-
betet och den europeiska integrationen i stort. Gör vi
det känner vi alla bara alltför väl hur Europa genom
hela sin historia ständigt har trasats sönder av krig
och av konflikter. Det var på världskrigens slagfält
som fröet till en union mellan Europas länder såddes.
Europasamarbetets syfte har varit och samarbetets
syfte är att fläta samman människor och nationer så
att krig blir omöjligt.
I det här perspektivet blir den gemensamma valu-
tan både ett naturligt och ett djupt symboliskt steg.
Europasamarbetet har försonat forna ärkefiender som
Tyskland och Frankrike genom att förmå dem att
handla med varandra - nu dessutom med samma
sedlar och mynt - i stället för att bekriga varandra.
Genom den utvidgning av unionen som nu är på väg
fullföljs den här försoningen även österut med samma
medel. För oss svenskar framstår euron kanske inte
som ett fredsmynt, men det är faktiskt så den uppfat-
tas av många ur den generation européer som har
personliga erfarenheter av världskrigens härjningar.
Men vi kan och bör betrakta valutasamarbetet
också ur ett annat perspektiv. Varje dag omsätts värl-
den över en triljon dollar i valutahandel. Den finansi-
ella handeln har vuxit fem gånger så mycket som
handeln med varor och tjänster under de senaste 15
åren. Det så kallade fritt flytande kapitalet, som för-
valtas av institutioner och fonder, har sedan 1970
ökat med över 1 000 %. Det här är några exempel på
ett ömsesidigt ekonomiskt beroende av en helt ny
kaliber.
Globaliseringen har hittills ägt rum på markna-
dens villkor. Men också nationer måste samarbeta.
De måste samarbeta för att trygga en varaktig och
social utveckling, för att öka handeln på jämbördiga
villkor och för att bättre bemästra ekonomiska kriser.
Politiken och demokratin måste hålla jämna steg med
marknaden. Jag är övertygad om att den ekonomiska
och monetära unionen ger större stabilitet och trygg-
het för ett litet land i en starkt internationaliserad
ekonomi.
Vårt svenska öde är tätt sammanlänkat med om-
världens, och inte minst är vårt svenska öde tätt sam-
manlänkat med Europas. Det är förstås ingen ny in-
sikt. Olof Palme uttryckte den insikten en gång på
följande sätt: Det är först när vi är beredda att fullt ut
bära vår del av ansvaret för Europas utveckling som
vi kan bidra till ett stärkande av fredens och framste-
gens sak.
Det sade Olof Palme i ett tal i början av 1970-
talet. Han hade inte att ta ställning till någon gemen-
sam valuta i det skedet, men han delade med sig av en
vision, som jag menar i dag har blivit inte bara en
vision utan en realitet och en nödvändighet. Ingen
nation kan längre undandra sig gemenskapen i det
internationella samfundet.
I Köpenhamn om bara fyra dagar kan EU:s stats-
och regeringschefer fatta ett historiskt beslut. Europa
har chansen att en gång för alla läka såren efter järn-
ridån och sätta stopp för den brutala uppdelningen i
öst och väst. För oss som lever här i norra Europa är
utvidgningen nära och påtaglig. EU växer och växer
österut och norrut, in i vårt närområde. Östersjöregio-
nen har potentialen att bli en av världens snabbast
växande regioner under det decennium som ligger
framför oss. Detta kan vi naturligtvis förverkliga
lättare om vi alla använder samma pengar. De nya
EU-medlemmarna runt Östersjön räknar med det som
en självklarhet att de så snabbt som möjligt ska gå
över till den gemensamma valutan.
I själva verket har aldrig tidigare så många länder
beslutat att frivilligt etablera en gemensam valuta. För
några decennier sedan var Europas enande en utopi. I
dag har utopin till stora delar blivit verklighet. Vi har
passfrihet, inre marknad, vi har samarbete på en lång
rad områden och vi har en väl fungerande gemensam
valuta. Närmare 300 miljoner människor använder
euron dagligen. För mig och för socialdemokratin är
tiden nu mogen att införa euron också i Sverige.
Vi har sunda offentliga finanser, vi har ett kon-
junkturläge i rimlig takt med euroområdet och vi har
en lönebildning som har visat sig att fungera väl.
Denna styrka ger goda förutsättningar att hävda
svensk konkurrenskraft och att föra en aktiv ekono-
misk politik.
För mig talar fem starka skäl för ett svenskt euro-
medlemskap.
För det första: Sverige är ett litet land med en öp-
pen och exportberoende ekonomi. För många, fram-
för allt mindre, svenska företag skulle euron under-
lätta handeln med övriga euroområdet. Valutariskerna
skulle försvinna. Studier visar också att handel och
investeringar ökar där den gemensamma valutan
används. Ett svenskt deltagande i eurosamarbetet
bidrar till ökade exportinkomster, och det i sin tur är
en förutsättning för att vi långsiktigt ska kunna finan-
siera vår välfärd.
För det andra: Sverige är redan i dag en del av den
inre marknaden. Men prisnivån i Sverige ligger unge-
fär 20 % högre än genomsnittet i euroområdet. Att
införa euron i Sverige skulle underlätta konkurrens
och prisjämförelser. Då kan priserna i Sverige pressas
nedåt, vilket naturligtvis först och främst är av stor
vikt för alla oss konsumenter. Därtill skulle också
hela samhällsekonomin gynnas genom att vassare
konkurrens bidrar till ett allmänt lägre inflationstryck
i ekonomin.
För det tredje: Den svenska ekonomin och den
svenska valutan är liten i ett europeiskt perspektiv.
De svenska räntorna ligger fortfarande högre än de
tyska, och vi riskerar alltjämt att utsättas för vad som
kan bli förödande valutaspekulationer om vi hamnar i
ett krisläge. Att delta i eurosamarbetet skulle leda till
lägre räntor och till en ökad ekonomisk stabilitet. Det
gynnar både företagandet och hushållen. Tillväxten
ökar, vilket är en förutsättning återigen för en fortsatt
god välfärd i Sverige.
För det fjärde: Med euron i fickan slipper också vi
svenskar många omständliga valutaväxlingar. Vinsten
av det här kan i förstone tyckas begränsad, men man
ska inte underskatta den. Mer än 300 miljoner männi-
skor drar redan i dag nytta av euron i vardagen genom
att det blir enklare att bo, resa och arbeta i Europa.
För det femte, sist men absolut inte minst: Sveri-
ges politiska inflytande blir starkare om vi deltar fullt
ut i Europasamarbetet. Den som deltar har alltid stör-
re möjligheter att påverka än den som ställer sig vid
sidan om. Det gäller i bostadsrättsföreningen, det
gäller i fackklubben och det gäller i Europasamarbe-
tet.
Att mer beständigt ställa sig utanför samarbetet
kring euron skulle enligt min bedömning gradvis
försämra vår ställning och vårt inflytande i hela EU-
samarbetet. Kraften och trovärdigheten att driva även
andra frågor, utöver de som är direkt kopplade till
EMU, skulle stärkas om vi deltog fullt ut.
Ett aktivt deltagande ger på sikt ökat inflytande
och större handlingsfrihet än ett passivt utanförskap.
Det här är enligt min mening det viktigaste argumen-
tet för att Sverige bör ta steget fullt ut och införa
euron.
Ett svenskt deltagande i valutasamarbetet är en
naturlig fortsättning på vårt lands internationalistiska
tradition. För socialdemokratin är gränsöverskridande
något mer än att acceptera ett historiskt skeende. Det
är en ideologisk övertygelse, en övertygelse som
vuxit sedan arbetarrörelsens barndom.
Demokratin föddes i Europa, och det är här den
fortfarande står starkast. Genom att ställa sig vid
sidan lämnar man åt andra att forma framtiden. Soci-
aldemokrater över hela Europa vill vara med och
forma en aktiv och ansvarsfull politik för tillväxt,
välfärd och nya jobb. Nationell och regional inåt-
vändhet kan möjligen ge kortsiktiga vinster men
riskerar att göra mänskligheten som helhet fattigare.
Jag ser det som min och som regeringens uppgift att
driva den europeiska samarbetstanken, för vilken
euron och utvidgningen är de viktigaste uttrycken.
Herr talman! Någon har sagt att den som uppfattar
framtiden som motvind går åt fel håll, och så tror jag
att det är. Visst står Sverige och Europa inför stora
problem och urmaningar, men samtidigt är möjlighe-
terna, om vi vågar använda våra nyvunna politiska
verktyg, större än någonsin tidigare.
Jag hoppas på en fortsatt konstruktiv debatt.

Anf. 59 KARIN PILSÄTER (fp) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Gunnar
Lund hjärtligt välkommen till vår krets här. Det var
ett mycket bra anförande som jag tror att också
många socialdemokrater kan se som ledstjärna för hur
man kan angripa den här frågan på ett konstruktivt
och bra sätt. Jag hoppas att Gunnar Lund tar med sig
hem och hälsar till sin chef finansministern att det
inte alls är farligt att vara med här under hela debat-
terna, utan att det tvärtom kan vara riktigt givande.
De fem argumenten som Gunnar Lund anför är i
mångt och mycket samma argument som jag tycker är
väldigt viktiga, framför allt det som kom sist, om
inflytandet, om vilket Europa vi vill bygga och om vi
vill sitta på läktaren och vänta och se medan andra
bygger eller om vi vill vara med och forma framtiden.
För oss i Folkpartiet är det så oerhört angeläget just
att vi får vara med och bygga.
Jag skulle vilja fråga Gunnar Lund om han kan
utveckla några få saker till. Det ena handlar just om
stabiliteten. Vårt behov av stabiliserande politik blir
ju förmodligen mycket mindre genom att den gemen-
samma valutan i sig erbjuder en större stabilitet. Men
likafullt kommer vi att ha behov av olika typer av
stabiliserande åtgärder.
Vi i Folkpartiet säger nej till fondsocialism i form
av buffertfonder, men ja till större buffertar, större
marginaler, genom att vi exempelvis ska ha en bra
budgeteringsmarginal i statsbudgeten och en bra
strukturpolitik som verkar utjämnande.
Jag skulle vilja att Gunnar Lund utvecklar lite sin
syn på framtida buffertpolitik.

Anf. 60 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:

Herr talman! Jag tror att det är en bra och nyttig
diskussion som förs här i dag och som säkert kommer
att vara ett viktigt inslag i den fortsatta debatten i vårt
land, nämligen om hur vi ska rusta oss inför inträdet i
en valutaunion. Jag tror att vi lägger ned relativt sett
mer möda på den diskussionen i vårt land än vad man
gör på många andra håll. Det tycker jag är mycket
bra.
Jag tror att det är förnuftigt, eller jag vet att det är
förnuftigt, att när man går in i valutaunionen skaffa
sig tillräckliga marginaler i den ekonomiska politi-
ken. Det blir då i första hand fråga om finanspoliti-
ken, eftersom vi kommer att bedriva penningpolitiken
gemensamt med de andra EU-medlemmarna på euro-
peisk nivå. Men finanspolitiken bör utnyttjas för att
utrusta oss med de här marginalerna, med reserverna,
med buffertarna, för det är vad det handlar om. Att
göra såsom vi redan nu gör och har gjort, att skaffa
oss ett överskott i de offentliga finanserna för att ha
en rejäl fallhöjd ned till de tre procents underskott
som de nuvarande reglerna tillåter, skapar i sig en
väldigt betydande marginal. 5 % av BNP är över
hundra miljarder kronor. Så det bästa skyddet är star-
ka statsfinanser, och det ska vi bygga på.
Jag tycker också att vi behöver föra en vidare dis-
kussion om ifall dessa buffertar kan ta andra former.
Vi bör se på de förslag som har kommit fram från
LO:s sida om buffertfonder. Vi bör ha en grundlig
och omfattande diskussion kring detta, som jag hop-
pas så småningom ska kunna leda fram till en bety-
dande enighet om hur vi bör hantera de här situatio-
nerna, vilka reserver vi bör ha, vilka marginaler vi
bör ha och hur vi ska disponera dem.

Anf. 61 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Den regering som Gunnar Lund då
visserligen inte ingick i ännu har kommit till riksda-
gen med ett förslag till statsbudget för nästa år som
innehåller en marginal på mindre än en halv promille
i det osäkra konjunkturläge som nu råder. Det är inte
vad vi i Folkpartiet menar med de starka marginaler-
na och den stora bufferten. Det finns ju all anledning
att fortsätta att ta den diskussionen, men det är bra att
vi är överens om att det inte bara handlar om buffert-
fonderna. Däremot hade jag önskat ett lite klarare
avståndstagande från dessa. Själva anledningen till att
lägga sådant här i fonder vid sidan av kan ju vara att
man just ska komma runt diskussionen om det svens-
ka utgiftstaket, som har visat sig vara så effektivt och
bra när det gäller att hålla igen i goda tider så att man
inte bygger upp alldeles för stora förväntningar och
löften om utgifter. Även om utgiftstaket inte har fun-
gerat fullt ut återhållande på alla så har det varit väl-
digt bra.
Det faktum att vi nu har största delen, för att inte
säga hela överskottet, de närmaste åren liggande i
andra sådana här system, nämligen pensionssyste-
men, gör att vi behöver bygga upp bra normer och bra
riktlinjer för den ekonomiska politiken över huvud
taget. Alldeles oavsett ett EMU-medlemskap eller
inte, behöver vi en diskussion om hur vi ska formule-
ra om målen så att vi inte skapar någon sorts chimär
om att vi har stora överskott i statsfinanserna när det i
själva verket är de demografiska förändringarna som
gör att pensionsfonderna först byggs upp och sedan
kommer att trappas ned.
Jag ser fram emot en fortsatt seriös och konstruk-
tiv diskussion med Gunnar Lund och med Socialde-
mokraterna om valutasamarbetet och även om de
frågor i den ekonomiska politiken som vi kan ha olika
meningar om, trots att vi är överens om att säga ja.

Anf. 62 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att vi har behov av i Europa
och att euron måste kompletteras med goda och sunda
regler för hur man sköter sina offentliga finanser, och
det har den just också. Det är regler som flera länder
nu brottas ordentligt med för att nå gränserna för vad
som är tillåtet. Det beror just på att de har varit mind-
re framsynta än vad vi varit. Vi har samlat på oss
under de tider då vi haft goda tider. Det kan vi vara
glada för, för nu när vi möter kärvare tider klarar vi
det alldeles utmärkt. Och vi har sundare offentliga
finanser än nästan något annat land i Europa.
Det ska vi fortsätta att ha. Det är därför vi också
måste se till att bli överens om vad som ska gälla när
vi går in i valutaunionen. Vi kan inte ha regeringar
som kommer in och raserar de offentliga finanserna.
Det har förvisso förekommit i det förflutna, och det
vill vi inte se igen. Vi vill inte se regeringar komma
in och unna sig frivola skattesänkningar som kan leda
till en direkt underminering av de offentliga finanser-
na. Då kommer vi att hamna i klistret, liksom en del
av de andra länder har gjort som nu har problem med
stabilitetspaktens regler.

Anf. 63 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Även jag skulle vilja hälsa Gunnar
Lund välkommen till kammaren. Det är trevligt att se
honom här.
Jag har tre frågor med anledning av anförandet.
Den första handlar om lönebildningen. Vi har alldeles
nyligen fått en rapport från Konjunkturinstitutet som
säger att den svenska lönebildningen inte fungerar.
Det är ett av de stora och svåra frågetecknen, hur
detta ska hanteras, om man nu vill driva en ja-
kampanj för folkomröstningen. Jag skulle vilja ha ett
besked om Gunnar Lund anser att lönebildningen i
Sverige fungerar eller inte fungerar.
Den andra frågan handlar om buffertfonder, som
jag tog upp i mitt anförande. Jag skulle vilja ha ett
besked, och jag tror att det är väldigt viktigt för de
människor som ska fundera över hur de ska rösta, ja
eller nej, i september att veta om detta innebär ett
införande av ett system för buffertfonder eller inte.
För många är det en stor fråga.
Den tredje fråga som jag har handlar just om sta-
bilitetspakten, som också diskuterades nyss. Hur ser
statsrådet på stabilitetspakten? Bör den förändras eller
bör den finnas kvar i sin nuvarande form?

Anf. 64 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Lönebildningen i Sverige har, om
man går till historien, genomlevt perioder som har
varit mycket bekymmersamma, där lönebildningen
har fungerat mycket dåligt. På senare år har den fun-
gerat riktigt bra, och jag anser definitivt att den fun-
gerar tillräckligt bra för att vi ska kunna träda in i
valutaunionen.
Frågan om buffertfonderna har jag redan varit
inne på. Jag tror att vi måste diskutera vad vi ska
utrusta oss med för marginaler i den ekonomiska
politiken och hur vi ska disponera de marginalerna.
Jag vill ta tillfället i akt att vända mig till Lena Ek
med en fråga som har bekymrat mig en tid. Lena Ek
företräder ett parti som ju väldigt ofta talar om hur
viktigt det är att vi värnar om och stimulerar företa-
gandet i vårt land. Jag kan helt och håller hålla med
Lena Ek på den punkten. Men då förstår inte jag hur
Lena Ek samtidigt kan vara motståndare till att vi
ansluter oss till euron. Jag tror nämligen att en anslut-
ning till euron har en alldeles särskilt stor betydelse
för inte minst de mindre företagen.
Så sent som i slutet av förra veckan var jag ute i
Norrtälje. Jag var på ett företag som heter Tebex. Det
är ett mindre företag, med 35 miljoner i omsättning
och ett trettiotal anställda. Det är mycket framgångs-
rikt och gör kablage som används i högteknologiska
produkter. Det är ett företag med stora expansions-
möjligheter på den europeiska marknaden.
Jag talade med företagsledaren, som drivit fram
det här som ett familjeföretag med stor framgång.
Hur ska den här expansionen nu gå till? Han tvekade
mycket. Och varför tvekade han? Jo, sade han, det är
ju det här med valutan. Jag har inte möjlighet att
gardera mig mot den valutarisk som jag löper när jag
ger mig ut på den europeiska marknaden.
Det var ett mycket konkret problem, och jag tror
att många står inför det. Jag skulle gärna vilja fråga
Lena Ek vad hon skulle ge för råd till Raymond Fern-
ström, han som leder det här företaget.

Anf. 65 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att statsrådet har
en annan åsikt än Konjunkturinstitutet. Det är väl
oerhört bekymmersamt att klara den svenska ekono-
min om vi ska ligga genomsnittligt 1,5 % över, som
prognosen är, när det gäller höjningen av lönenivåer-
na. Det skulle på en sexårsperiod kosta oss ett re-
formutrymme på 60 miljarder enligt Konjunkturin-
stitutet. Jag kan inte förstå hur man kan rubricera en
sådan lönebildning som den vi har nu och kommer att
ha framöver som "riktigt bra". Jag förstår faktiskt inte
det svaret.
Det är synd att vi inte kan få ett svar vad gäller
buffertfonder i dagens debatt. Möjligen kan vi få reda
på när vi får ett svar: före eller efter folkomröstning-
en. Det är ju viktigt för dem som ska rösta. Det vore
väldigt bra att veta att vi åtminstone får ett besked
under våren när det gäller frågan om buffertfonder
från en socialdemokratiska regeringen.
När det gäller småföretagen och deras situation är
det ju komplikationer. Men en värre komplikation är
det om vi inte kan styra landets ekonomi med alla de
verktyg som finns tillgängliga. Det allra viktigaste för
en företagare är i och för sig hur valutor ser ut fram
och tillbaka under olika cykler. Men om inte den
totala nationella ekonomin fungerar bra, och man har
alla verktyg tillgängliga för att se att den fungerar bra,
är det ett värre problem för de småföretagare som jag
känner och som jag jobbar med.
Den tredje frågan, som jag inte heller fick något
svar på, är faktiskt hur statsrådet ser på stabilitets-
pakten. Det är inte korrekt att säga att alla länder runt
Östersjön kommer att vara medlemmar i den monetä-
ra unionen. Den senaste genomgången säger att inget
av ansökarländerna ens på tio års sikt kommer att
klara kriterierna för stabilitetspakten.

Anf. 66 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Jag är inte övertygad om att Ray-
mond Fernström blir särskilt övertygad eller glad av
det svar han fick. Han hade för sin del enbart goda
ting att säga om den generella utvecklingen i svensk
ekonomi, och hans företag gick väldigt bra. Men de
expansionsmöjligheter som uppenbarligen finns för
företaget kan han inte utnyttja - eller avser inte att
utnyttja - på grund av den typ av valutarisker som
han måste löpa och som skulle elimineras helt och
hållet om vi gick in i den gemensamma valutan.
Jag vill också säga något om stabilitetspakten. Jag
kommenterade den också tidigare. Min syn på stabi-
litetspakten är mycket positiv. Jag tror att det är sunda
och vettiga regler som är nedlagda och överenskomna
mellan de länder som deltar i den, alltså EU-länderna.
Den gör att länder sköter sina offentliga finanser, och
det är helt nödvändigt för att backa upp och stärka
förtroendet för den gemensamma valutan.
De reglerna ska vi värna om. Vi ska se till att de
tillämpas lika för stora och små länder. Jag tycker
också att det är välkommet med det som kommissio-
nen har föreslagit på sistone, nämligen att man ska
hålla på reglerna men att man ska se över om tillämp-
ningen i vissa fall kan göras annorlunda. Då handlar
det om att å ena sidan skärpa paktens krav, det bör
man göra i fråga om de länder som har en mycket hög
skuldsättning, och å andra sidan tillämpa en grad av
flexibilitet för de som länder som, liksom vi själva,
har en utpräglat låg skuldsättning. De bör kunna kosta
på sig att i vissa skeden lägga ut mer utgifter än de
eljest skulle göra.

Anf. 67 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Herr talman! Även jag vill hälsa Gunnar Lund
välkommen till riksdagen och till riksdagens debatt.
Jag tror att många socialdemokratiska anhängare och
sympatisörer tyckte att det var väldigt skönt att höra
en ledande socialdemokrat redogöra för skälen till att
Socialdemokraterna nu är för. Därmed är mumlandets
tid i denna fråga över.
Jag tror precis som Gunnar Lund att den stabili-
tets- och tillväxtpakt som finns som en ordningsvakt
inom EMU-systemet är väldigt betydelsefull. Jag har
noterat att delar av kommissionen, till och med i dess
ledning, har ifrågasatt om den här stabilitetspakten i
vissa delar verkligen ska träda i funktion även om jag
också tror att majoritetens mening inom kommissio-
nen är att den är viktig och att den nu ska användas
även när stora länder får problem. Här tillåts inte
budgetunderskott över 3 %. Har drivs länderna att få
ned sin skuldkvot under 60 % av de samlade resur-
serna och det ställs krav på stabilitet.
Min fråga till statsrådet blir: Kan vi garantera att
den svenska rösten kommer att vara entydig och till
stöd för dem som hävdar att man inte nu ska skapa
flexibilitet och undanflykter där man försöker komma
undan det faktum att man inte har skött sin egen eko-
nomi och nu skyller på EU för att försöka undkomma
det som är "egenskapat"?
Man kan också, vilket bland andra Lars Calmfors
gjorde i en debattartikel i helgen, påvisa en del idéer
som man skulle kunna koppla till att länder med lägre
skuldkvot kanske får en ökad flexibilitet när det gäller
budgetunderskotten och som jag tror skulle kunna
vara intressanta. De skulle till och med kunna ersätta
idéer om buffertfonder om man fortsätter att arbeta
igenom dem.
Det är detta svar som svenska folket vill se: Vil-
ken stabilitet kan vi garantera? Jag tror att denna
ordningsvakt kan utvecklas till att bli något sådant,
och därmed kanske vi inte behöver ta på oss annat,
som jag tror vore mer olyckligt för Sverige.

Anf. 68 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Som jag sade så har jag också en i
grunden mycket positiv syn på stabilitetspakten och
värdet av att gemensamt tillämpa denna typ av regler
för att stötta den gemensamma valutan. Jag kan för-
säkra Fredrik Reinfeldt om att den svenska regering-
en har intagit och kommer att fortsätta att inta en
mycket fast hållning när det gäller regelverket. Vi var
med om att snickra ihop det när det begav sig för ett
antal år sedan, och Sverige har varit ett av de länder
som allra tydligast har sett till att värna regelverket.
Vi har också gjort det i den diskussion som har dykt
upp nu under det gångna året.
Vi har varit mycket bestämda när det gäller att
inga av de centrala reglerna i överenskommelsen ska
ändras, utan att de ska tillämpas. Det är speciellt
angeläget i ett läge som det som nu råder, med kärva
tider och då länder oundvikligen hamnar i problem.
Då ska man tillämpa den disciplin som man har
kommit överens om; det menar jag är självklart.
Jag var själv nere och deltog i ett finansminister-
möte i förra veckan. Det skadar inte att föra den dis-
kussion som kommissionen nu har tagit initiativ till,
och som också fördes i Calmfors artikel i dag i Da-
gens Nyheter. Jag tycker att den diskussionen är väl
värd att föra. Man ser mer än vad man har gjort hit-
tills till i vilken grad ett enskilt land är skuldsatt. Det
ska ha en betydelse. Italien har i dag en skuld som
överstiger 110 % av bruttonationalprodukten, medan
vi själva i Sverige och många med oss ligger tryggt
under 50 %. Där ska man kunna göra en åtskillnad
när det gäller att bedöma allvaret i att ha ett budget-
underskott eller att unna sig utgifter i större omfatt-
ning.

Anf. 69 FREDRIK REINFELDT (m)
replik:
Herr talman! Jag kan notera att i denna del är vi
fullkomligt överens. Jag tror att det är viktigt att välja
just den vägen. Det har nämnts från andra delar av
regeringen att man skulle skriva upp saldomål och
kanske även tänka på annat. Jag tror att det här är den
väsentliga vägen för att garantera att det blir ett stabilt
system. Det kan därmed också garantera den finansi-
ella stabiliteten på hemmaplan i Sverige.
Som påpekades tillsattes ju kriterierna under en
tid av skulduppbyggnad runtom i Europa under det
sena 80-talet och tidiga 90-talet. Då satte man nivån
till 60 %, och det var det som sedan har blivit kon-
vergenskriterierna. Därefter har ju länderna utvecklats
på olika sätt. Sverige har under 50 % - vi moderater
tycker att vi ska ned till 40 % - i skuldkvot och det
finns en del andra länder som också ligger bättre till.
Då kan man få det utrymme som den som har högre
skuldkvoter inte kan unna sig. Då blir det också ett
mer flexibelt system där det ska vara flexibelt.
Jag får ta Gunnar Lunds svar i övriga delar till
intäkt för att vi har en bred enighet när det gäller att
det inte är att efterkomma länder som inte har gjort
sitt som ska vara det som ger flexibiliteten, utan just
detta att man har en lägre skuldkvot och i grunden
bättre förutsättningar. Då kan flexibiliteten träda in,
och då behövs inte andra instrument på samma sätt
för att garantera stabilitet.

Anf. 70 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att jag kan vara överens med
Fredrik Reinfeldt om mycket i detta. Men jag vill
också utfärda en viss varning. Att vi värnar stabili-
tetspakten och dess regler får inte innebära att vi
slutar tänka själva och att vi slutar att axla ett ansvar
för vår egen situation. Det tycker jag att EMU-
debatten ofta illustrerar i den svartvita bild som målas
upp av himmel och helvete både från både ja- och
nejanhängare. Så enkel är inte bilden.
Vare sig vi är med eller inte i valutaunionen så
måste vi se om vårt eget hus och värna styrkan i vår
egen ekonomi. Vi kan bli hjälpta av den disciplin som
stabilitetspakten erbjuder, men vi måste framför allt
själva axla ett ansvar. Därför tror jag att det är nöd-
vändigt att föra vidare den diskussion som nu pågår
om vad vi själva anser att vi vill ha för marginaler i
den ekonomiska politiken. Hur omfattande ska de
vara? Hur ska de se ut? Hur ska de konstrueras? Hur
ska de disponeras i trängda lägen och så vidare? Det
är en nyttig diskussion och den är viktigt att fortsätta.
För närvarande pågår ett arbete i en arbetsgrupp
mellan det socialdemokratiska partiet och LO, där
man ser närmare på de idéer som LO har tagit fram.
Jag är öppen - och det tycker jag att alla ska vara -
för att se på alla tänkbara modeller för detta. Diskus-
sionen som sådan är viktig, och den bör komma fram
till konkreta resultat.

Anf. 71 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har tre frågor till statsrådet Lund.
Det är tre frågor som jag tror att många vill ha svar på
innan de bestämmer sig för hur de ska rösta till hös-
ten. Man kan svara ja, man kan svara nej och man
kan också svara kanske. Men förr eller senare bör nog
svaret bli tydligare än kanske.
För det första: Oavsett buffertfond eller ej - bör
överskottsmålet skärpas och höjas vid ett svenskt
deltagande i EMU?
För det andra: Lönebildningen fungerar just nu
riktigt bra. Kommer den att fungera på samma sätt
utan svensk valuta, utan svensk riksbank och utan
ränta satt efter svenska förhållanden?
För det tredje: Kan Gunnar Lund och regeringen
långsiktigt acceptera ett svenskt deltagande i EMU
utan att EMU har ett gemensamt skattegolv för skat-
ten på kapital och företagsvinster?

Anf. 72 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Bör överskottsmålet skärpas alldeles
oavsett buffertar, buffertfonder eller vad det må vara i
övrigt? frågar Lars Bäckström. Så kan man ju inte se
på saken, tycker jag. Man måste ändå se på det här i
ett och samma sammanhang. Såsom debatten har
förts, och med all rätt, har ett något mer ambitiöst
överskottsmål än det som vi har för närvarande kun-
nat vara ett sätt att utrusta sig med ytterligare margi-
nal i den ekonomiska politiken. Det är ett sätt som väl
av många snarast betraktas som ett alternativ till buf-
fertfond. Det är möjligt att Lars Bäckström vill ha
både treprocentiga överskottsmål och i tillägg till
detta buffertfonder, men då gör jag honom knappast
sällskap.
Jag menar fortsatt att lönebildningen fungerar till-
fredsställande och att den fungerar kolossalt mycket
bättre i dagens svenska ekonomi än vad vi har sett i
historien. Jag menar också att den i och för sig inte
blir oproblematisk när vi träder in i valutaunionen.
Det faktum att vi har haft en riksbank som har kunnat
sätta en ränta som hela tiden är helt skräddarsydd till
de svenska förhållandena har kunnat vara en styrka
just för lönebildningen. Därför måste vi även där
diskutera med stort allvar hur vi ska finna mekanis-
mer i framtiden som ska kunna spela en liknande roll
när vi träder in i valutatunionen. Jag tror att det finns
en rad möjligheter att åstadkomma det. Jag vill också
understryka att den europeiska centralbankens pen-
ningpolitik naturligtvis kommer att utöva ett väsent-
ligt inflytande på lönebildningen.
När det slutligen gäller skatter så är det en myt
och en felaktig föreställning som sprids alltför ofta att
vi genom ett inträde i EMU skulle tvingas till över-
statliga beslut om skatter, som det heter. Jag tror att
Lars Bäckström använde det uttrycket. Det är ju fel.
Vi väljer det alldeles själva. Om vi insisterar på en-
hällighet kommer enhälligheten att förbli kvar, och
Lars Bäckström behöver inte oroa sig på den punkten.

Anf. 73 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag ska också svara på mina egna
frågor. Blir det ett ja krävs det ett höjt överskottsmål.
Sedan kan man lägga det i buffertfonder eller inte.
Jag svarar på min egen fråga. Det bör regeringen
också göra tydligt. Jag säger tydligt att om vi kommer
med i EMU kommer vi att få nya betingelser för
lönebildningen. Vi kan alltså inte dra någon slutsats
av den nuvarande lönebildningen om vi kommer in i
EMU. Det blir helt nya förutsättningar för den.
Dessutom, Gunnar Lund, krävs det fortfarande
enhällighet om en ändring på skatteområdet i EMU.
Det är ju det som är så allvarligt. Om någon i EMU
kan vägra att införa gemensamma skattegolv innebär
det en gigantisk risk för en skruv nedåt för skatteba-
serna. Det är den bästa av världar för näringsliv, stor-
kapital och högerkrafter. Det är det Fredrik Reinfeldt
hoppas på, nämligen en gemensam valuta och öppna
gränser för att sedan kunna pressa ned skattebaserna.
De flesta socialister i Europa inser att vi behöver ha
ett gemensamt skattegolv i EMU. Det är underligt att
Gunnar Lund intar en position som är så apart i den
internationella socialistiska rörelsen, enligt min me-
ning.
Gunnar Lund sade att man ska ha vinden bakifrån.
Jag tror att det heter platt läns om man har vinden i
ryggen, från aktern. Men om man bara ska ha vinden
i ryggen och gå dit vinden för en, vet man inte vart
man kommer. Jag tror att det var Cheshirekatten i
Alice i Underlandet som sade att det inte spelar någon
roll vart man går om man inte vet vart man ska.
Karin Pilsäter vet vart hon ska. Hon vill till en eu-
ropeisk förbundsstat. Men vill Gunnar Lund till en
europeisk förbundsstat, så säg det! Om man inte vill
dit och inte har gemensamma skattegolv hamnar man
i ett läge där nyliberalismen segrar totalt. Det måste
Gunnar Lund inse. Hur ska man, med en gemensam
valuta, få svenska kapitalägare att betala 30 % i käll-
skatt om det är 0 % i källskatt på andra ställen? Hur
ska det gå med skatter på företag och kapital med en
totalt gemensam valuta? De kommer att utnyttja den
friheten och fördelen för sin växt där de vill, och
skattebaserna eroderas. Ser inte Gunnar Lund det?
Om det blir ett ja till EMU kommer jag att tvingas
att säga att jag är för överstatliga beslut om skatter.
Så kommer jag att reagera. Det är inte säkert att jag
får med mig mitt parti, men jag inser i alla fall konse-
kvensen av ett ja till EMU.

Anf. 74 Statsrådet GUNNAR LUND (s)
replik:
Herr talman! Det var några fascinerande turer i
med- och motvind som jag inte alldeles hängde med i.
Själv föredrar jag medvind, och det hoppas jag att
EMU-debatten ska få nu under de månader som
kommer.
Det var ett intressant resonemang om skattefrågan
som Lars Bäckström förde. Jag insisterar på att vi bör
fortsätta som vi gjort på skatteområdet. Vi bör ha en
vetomöjlighet där och fatta våra beslut med enhällig-
het. Men jag vill omedelbart säga att det inte betyder
att man därför avstår från att samarbeta på skatteom-
rådet eller att man inte fortsätter att sträva efter ge-
mensamma och ibland direkt harmoniserade lösning-
ar på skatteområdet. Vi har ju också flera exempel på
att vi har nått dithän. Det tycker jag är alldeles ut-
märkt. Men just på det här området vill vi insistera på
att beslutsformen alltjämt bör vara enhällighet.
Detta är ytterligare en illustration av att den
skräckvision som Lars Bäckström med flera försöker
måla upp kring de katastrofala följder som blir kon-
sekvenserna av ett inträde i EMU är just en skräckvi-
sion. Vi fattar ett beslut om att gå med i en valutauni-
on. På samma sätt som vi har en gemensam handels-
politik kommer vi att ha en gemensamma penning-
och valutapolitik, men mer än så är det inte. Vi väljer
själva att ha finanspolitiken helt i våra händer. I själva
verket blir det ett viktigare verktyg än det har varit
hittills. Vi väljer också vad vi gör på skatteområdet -
om vi vill följa med och harmonisera somliga skatter
eller om vi vill låta bli det. Detta gäller på område
efter område. Det går inte att hävda att vi den här
vägen obönhörligen går mot den federala skräckvi-
sion som målas upp.

Anf. 75 BO BERNHARDSSON (s):
Herr talman! Att samarbeta är förvisso nödvän-
digt. Det är nödvändigt i en värld där utbytet över
gränserna ökar på alla områden. Det är nödvändigt i
ett Europa och en europeisk union där det skapats en
enda marknad och där politiken och reglerna av det
skälet måste samordnas på alltfler områden.
Att samarbeta är nödvändigt. På en rad områden
inom den europeiska unionen är det både nödvändigt
och önskvärt att fatta överstatliga, för varje enskilt
land bindande beslut. Det gäller till exempel för att
bekämpa gränsöverskridande brottslighet, för att
skydda miljön, för att få bukt med kapitalflykt och
skattesmitare och för att skapa likvärdiga konkur-
rensvillkor på den marknad som är gemensam och så
vidare.
Det europeiska samarbetet är viktigt. Den euro-
peiska unionen är viktig. Den är ett fredsprojekt.
Därför röstade jag också ja till EU i den folkomröst-
ning som avgjorde den frågan. Men jag kommer att
rösta nej till EMU, och jag kommer att argumentera
för det.
När samarbetet ska utvecklas, för det måste det,
måste utgångspunkten vara medborgarnas nytta. Det
stora europeiska projektet får aldrig bli självgående,
drivet av en egen inre logik eller av ett antal europe-
iska storpolitiker som fängslas av projektets stor-
slagenhet. Demokrati och öppenhet måste värnas
liksom våra möjligheter att bevara och utveckla väl-
färdsstaten.
Närhetsprincipen - den heter subsidiaritetsprinci-
pen med ett finare ord - måste vara styrande när sam-
arbetet vidareutvecklas. Den principens innebörd är
att varje beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. Det
innebär, om jag har förstått det rätt, att ingen makt
som kan ligga kvar hos de enskilda staterna, självklart
under den förutsättningen att det ska vara möjligt att
uppnå de politiska mål man har satt upp, flyttas till
den europeiska unionen och dess beslutande institu-
tioner. Närhetsprincipen ska gälla.
Det är bland annat av det skälet som jag anser att
Sverige ska behålla sin krona, sin riksbank och en
egen penning- och räntepolitik. Med en egen valuta
har vi nämligen beprövade institutioner med vars
hjälp vi ganska hyggligt kan hantera ekonomiska
kriser, uppnå de ekonomiska och politiska mål vi
sätter upp, öka sysselsättningen i bästa fall, klara
lönebildningen och hålla inflationen i schack. Det är
trots allt så det ser ut. Det vet vi att vi har, även om
någon här försöker påstå att vi aldrig vet vad som
kommer i framtiden. Det är naturligtvis sant i någon
mening.
Herr talman! I mitt eget parti, inom Socialdemo-
kraterna och inom arbetarrörelsen är man förvisso
också medveten om att en övergång till euron skapar
problem, och så långt är det gott och väl. Därför ställ-
de den socialdemokratiska partikongressen upp vill-
kor för en anslutning. Det är villkor som en majoritet
i partistyrelsen och förtroenderådet nu anser är upp-
fyllda. De argumenten rekapituleras i det särskilda
yttrandet som finns i det betänkande som vi behand-
lar.
Det är för mig ett märkligt resonemang som ligger
till grund för ganska märkliga slutsatser. För det för-
sta var ett villkor som ställdes upp att en anslutning
till euron kan ske bara om lönebildningen fungerar
redan nu innan kronan har avskaffats. För det andra
var det också ett villkor att den svenska konjunkturen
nu innan kronan har avskaffats ska vara i fas med
konjunkturen inom EMU-området.
Dessutom ska vi före anslutningen ha preciserat
vilka institutioner och åtgärder som kan användas när
den svenska ekonomin hamnar i otakt med ekonomin
inom hela euroområdet - och det kommer att inträffa.
Det är förstås helt nödvändigt att precisera sådana
anordningar.
Vad först gäller lönebildningen är det i och för sig
alldeles sant att det vore sämre om lönebildningen
fungerade dåligt redan nu, före eurons införande. Det
vore ganska katastrofalt. Men det stora problemet är
ju att även om lönebildningen i dag fungerar säger
detta inte så mycket om hur den kommer att fungera
sedan, när vi inte har den egna kronan, en egen riks-
bank och en egen penningpolitik.
Som socialdemokrat finner jag skäl att vara extra
bekymrad eftersom vi socialdemokrater sätter det
sysselsättningspolitiska målet högt. Målet är full
sysselsättning. Det kan naturligtvis diskuteras vad
detta innebär. Ett etappmål är att 80 % sysselsätt-
ningsgrad ska uppnås, och det är en bit kvar till det
målet.
Ett uppnående av våra höga sysselsättningspoli-
tiska mål kommer såvitt jag förstår att utsätta löne-
bildningen för än större påfrestningar än de som den i
dag är utsatt för. Samtidigt riskererar vi att ha gjort
oss av med viktiga verktyg för att klara en ökad sys-
selsättning med en inflation på acceptabel nivå.
Nu diskuteras som bäst vilka alternativa hjälpme-
del som man skulle kunna använda för att motverka
ekonomisk kris och understödja lönebildningsproces-
sen när Riksbanken och kronan är avskaffad: buffert-
fonder, olika finansiella råd, skattepolitiska instru-
ment och nya saldomål. Några menar att vi inte behö-
ver några buffertfonder eftersom vi har så goda stats-
finanser och därmed ändå har ett stort utrymme för att
agera.
Det må vara hur som helst med detta. Jag tror att
buffertfonder och sådana anordningar som nu disku-
teras kommer att fungera sämre än de nuvarande
hjälpmedlen. Om det är så kommer priset att bli högre
arbetslöshet.
Man kan också om man kommer fram till att buf-
fertfonder ska införas fundera över vad det finns för
garanti för att en framtida borgerlig regering inte i en
övertro på marknadskrafterna kommer att avskaffa
dessa fonder. Jag tycker att det här i dag har framgått
att det finns skäl att ställa den frågan. Så blir natur-
ligtvis fallet.
Framför allt: Om jag har förstått den här diskus-
sionen rätt måste man göra följande reservation. Allt
annat lika måste rimligen stora offentliga resurser
bindas upp i ett försök att kompensera för att vi inte
längre har en egen valuta, en egen riksbank och en
egen penningpolitik. Såvitt jag förstått saken rätt är
det fråga om resurser som skulle kunna användas för
att stärka välfärdssystemen, till vård och omsorg,
eller för att betala bättre löner till exempelvis lågav-
lönade grupper inom den offentliga sektorn. Det spe-
lar i detta sammanhang ingen roll om dessa ekono-
miska reserver öronmärks och kallas buffertfonder
eller om de finns bara som stora överskott i statsfi-
nanserna.
Herr talman! Den europeiska unionens utveckling
har av någon - jag minns inte vem - liknats vid en
cykeltur. Tanken med den bilden är att om man slutar
cykla faller man omkull. Därför måste processen hela
tiden gå vidare och samarbetet kanske fördjupas och
utvidgas i allt större hastighet, annars brakar det ihop.
Slutar man att cykla faller cykeln omkull.
Jag tror att det kanske är dags att stiga av cykeln,
slå sig ned vid vägkanten och låta folket hinna i kapp.
Man bör fundera över och på allvar diskutera med
medborgarna om vart cykelfärden egentligen leder.
En EMU-anslutning kan enligt min mening vänta.
Det är ingen bra idé.

Anf. 76 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m):
Herr talman! Äntligen är det dags för eurodebat-
ten i Sverige. I september 2003 går vi till folkomröst-
ning om att ersätta kronan med euron. Det är nästan
tio år sedan vi röstade om medlemskap i EU. Samti-
digt står EU mitt uppe i den största utvidgningen
hitintills av det europeiska samarbetet. Under åtta år
av svenskt medlemskap har det hänt väldigt mycket.
Euron och den europeiska centralbanken har etable-
rats. 300 miljoner människor använder varje dag en
och samma valuta, från Las Palmas till Lübeck och
från Amsterdam till Wien.
Jag tror att den lyckade introduktionen av euron
har förvånat ett antal belackare. För att vara uppriktig
vill jag säga att det positivt har överraskat mig vilken
politisk kraft som samarbetet därmed fått - en kraft
som behövs för att möta de utmaningar och de möj-
ligheter som EU nu tar sig an och är i full färd med
att förverkliga.
Utvidgningen av unionen till de av kommunism
och planekonomi drabbade öst- och centraleuropeiska
länderna är det främsta beviset på att Europasamar-
betet lever upp till sina ambitioner att ena Europas
folk för frihet och fred. Samtidigt har under de åtta
åren av svenskt EU-medlemskap nya hot mot våra
fria och öppna samhällen mötts av samfällt europeiskt
agerande. De djupgående konflikterna på Balken har
medfört att EU har utvecklat gemensamma insatser
för att kunna möta och förhindra liknande mänskliga
tragedier. Likaså har de fasansfulla terrorattackerna
mot USA och hela den öppna världen på ett nödvän-
digt och samlat sätt gjort att vi har fått ett samfällt
agerande mot terror, osäkerhet och ofrihet.
I arbetet att tillsammans med andra öka möjlig-
heterna för frihet och fred är Sverige nu med. Vi
bidrar till och påverkar det, och vi drar nytta av det.
Denna delaktighet och påverkansmöjlighet blev möj-
lig tack vare jaet 1994, ett ja till ett EU som utvecklas
och ett ja som nu har ökad styrka i folkopinionen, där
färre ifrågasätter att Sverige är med och samtidigt
bejakar den kraft som det europeiska samarbetet ger.
Jag säger detta därför att samma nejsägare nu igen
vevar samma isolations- och svartmålningsdebatt som
sist det begav sig. De säger nej även till euron, för de
är emot det europeiska samarbetet och dess landvin-
ningar. Men jag är till stora delar stolt över de fram-
gångar och de resultat som Europasamarbetet medför.
Jag vill vårda detta, och jag vill att mitt land fullt ut
ska vara med i beslutsfattandet, så att vi kan påverka,
kritisera och förbättra. Euron är ett centralt politiskt
projekt, och jag vill att Sverige ska vara med.
Det hävdas att euron är en svår fråga att ta ställ-
ning till. Det handlar om penningpolitik, valutaområ-
den, räntor, inflation, styrmekanismer och annat som
knappast diskuteras i fikarummen, och därmed skulle
det vara svårt för svenska folket att bedöma nyttan av
att gå med i det ekonomiska och monetära samarbe-
tets tredje fas.
Vi har hört hur motståndare i dag försöker få eu-
rodebatten att handla om teknik och penningpolitik,
att basera argumentationen på indikatorer och stastik
och att i vart fall hävda att det inte just nu är bra att
införa den gemensamma valutan i Sverige.
Jag tycker att euron är en bra sak för Sverige och
för Europa. Jag och Moderaterna vill därför att även
vi svenskar ska vara med så snart det är möjligt. Helst
hade vi förstås sett att Sverige varit med redan från
starten för tre år sedan. För oss handlar politik om att
skapa största möjliga utrymme för människors frihet
och möjligheter. Vi vill se en växande ekonomi och
ökad företagsamhet.
Sveriges ekonomiska politik behöver ökad stabi-
litet. Med Socialdemokraternas devalveringsstyre
från 70-talet i minne vet vi att det inte finns några
garantier mot att den sortens riskabla ekonomiska
politik inte blir på modet igen i vårt land.
Ett ja till euron i en folkomröstning skulle vara ett
steg bort från en politik som i längden hotar svenskt
näringslivs konkurrenskraft och förmåga att hävda sig
mot omvärldens ekonomier, eftersom eurosamarbetet
är ett mycket långsiktigt åtagande som skapar just den
möjlighet till framförhållning och långsiktighet som
inte minst företagandet förutsätter. Dessutom medför
den europeiska samarbets- och stabilitetspakten att
deltagande länder upprätthåller budgetdisciplin, något
som kanske inte alltid har varit de svenska statsfinan-
sernas främsta kännetecken.
Med euron försvinner devalveringsmöjligheterna.
Balans i statens budget blir ett ekonomisk-politiskt
mål som inte kan frångås. Därför är ett fullt medlem-
skap i det europeiska ekonomiska samarbetet och
dess gemensamma valuta bra för Sveriges ekonomi
och därför bra för de svenska skattebetalarna och det
svenska näringslivet och därmed i förlängningen för
stabiliteten och tillväxten i vårt land.
Ett av skälen till att jag tycker att det brådskar
med svenskt deltagande i eurosamarbetet är de kost-
nader som utanförskapet varje dag medför, kostnader
inte minst för småföretagen, där växlings- och kurs-
säkringskostnader samt administrationen för detta
ibland överstiger nyttan av att ge sig ut på den euro-
peiska gemensamma marknaden. Handel och utbyte
har alltid varit den klart dominerande faktorn bakom
en nations växande rikedom. Ekonomisk utveckling
och allt vad det innebär av ökat välstånd sker genom
handel. Ett medlemskap i valutaunionen kommer att
stimulera den svenska ekonomin och tillväxten ge-
nom att stärka förutsättningarna för just handelns
utveckling. Ett ja till euron handlar mer om att ge
svenska företag och entreprenörer samma möjligheter
att konkurrera på lika villkor som deras konkurrenter
än att självmant bidra till att försämra möjligheterna
för det svenska näringslivets förutsättningar.
Det är ju genom handel och därmed utbyte mellan
människor som Europas enighet har kunnat byggas
men också dess mångfald kunnat behållas. Efter de
förödande världskrigen skulle ett närmare förbund
mellan Europas folk möjliggöras. I stället för politisk
överbyggnad och centralism, kontroll och förstatli-
gande valdes liberalisering. Ekonomierna öppnades
upp, gränshinder försvann, protektionismen skulle
bekämpas och snedvridande och kostsamma statsstöd
skulle avskaffas.
Nu, efter dryga 50 år, kan vi njuta frukterna av en
modig och mycket framåtsyftande politik. Fortfaran-
de återstår mycket att göra. Fortfarande är det många
som tror att välstånd kan byggas med politiska pro-
klamationer. Ännu är inte alla gränshinder avskaffa-
de, EU:s jordbrukspolitik är en av de värsta skam-
fläckarna och visst försöker ett och annat land då och
då att vinna kortsiktiga fördelar genom att underhålla
gamla industristrukturer och branscher. Men i det
stora hela har den europeiska gemenskapen och öm-
sesidigheten mellan Europas folk kunnat utökas.
Freden har vunnits och friheten ökat tack vare att vi
dagligdags via marknaden är involverade i ett gemen-
samt ökat välstånd och integration mellan nationer
och människor.
Samhörigheten mellan européer tror jag har bäst
förutsättningar om den växer i var mans ficka, en
gemensam peng som symboliserar samhörighet sam-
tidigt som den ger möjligheter till ökat välstånd. Att
vara för euron är att stärka det marknadsekonomiska
och framgångsrika Europasamarbetet som vilar just
på handel och utbyte mellan människor. Med denna
handel och detta utbyte följer också ökad tolerans och
mera öppenhet. Ett ja till euron ökar utbytet mellan
människor och är ett tydligt ställningstagande för
samarbete och mot isolationism.
Herr talman! Euroomröstningen är i allra högsta
grad en omröstning för eller emot ett fördjupat euro-
peiskt samarbete inom den europeiska unionen. Ett
nej till euron kommer att minska Sveriges politiska
och ekonomiska inflytande och försämra villkoren för
våra företagare att kunna växa i takt med övriga Eu-
ropa. Euron handlar för mig inte främst om pengar
utan om Sveriges roll i ett alltmer sammanväxt Euro-
pa, där gränser betyder mindre och mindre och där
kontakten mellan människor från olika länder aldrig
tidigare i kontinentens historia varit så fria och öppna.
Euron är ett naturligt steg till att Sverige fullt ut är
med i det europeiska samarbetet. Euron stärker EU-
samarbetet i den delen där det ska vara starkt och väl
fungerande. Det är något som vi alla tjänar på.

Anf. 77 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Gunilla Carlsson, du säger att det
handlar om ett fördjupat samarbete om man säger ja
till EMU och euron. Men om jag förstår den moderata
positionen rätt så vill ni väl inte fördjupa samarbetet
på skatteområdet. Om jag har förstått er rätt - jag
ställer frågan för att bli rättad om jag har fel - avvisar
väl Moderaterna en gemensam skattepolitik om över-
statliga beslut om minimiskatter på kapitalvinster och
företagsvinster? Ni vill väl att det ska vara nationella
beslut och att marknad och konkurrenskraft får avgö-
ra det, och så får det bli vad det blir? Så har jag tolkat
er, och jag vill bara kontrollera om jag har tolkat er
rätt.
Sedan har jag väl också tolkat er rätt att ni avvisar
ett förhöjt överskottsmål och buffertfonder? Ni vill ju
redan nu ha noll i överskott. Då har vi enligt min tro
den här skruven nedåt på skatteinkomsterna, och
finanspolitiken blir väl helt enkelt att minska på ut-
gifterna, eller?

Anf. 78 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m)
replik:
Herr talman! Ja, jag har inte så mycket emot att
man minskar statens utgifter. Jag ser att det finns
många hål att stoppa i, inte minst för Sveriges invåna-
re, där sänkta skatter betyder ökat utrymme för en-
skilda människor. Det är någonting som vi moderater
alltid har varit för, tvärt emot alla de skattehöjare som
använder alla olika möjligheter att nu argumentera för
buffertfonder, överskottsmål och en hel del annat som
inte är moderat politik.
Ja, vi avvisar en gemensam skattepolitik på Euro-
panivå. Vi tycker att det är viktigt med konkurrens
och att vi hittar de olika och bästa systemen i Europa-
samarbetet. Det går inte att ha en europeisk politik på
det här området, utan vi tror att det är viktigt att olika
länder som har olika traditioner och olika förutsätt-
ningar finner olika sätt att finansiera välfärden och
offentliga åtaganden. Det är upp till varje enskilt land.
Däremot får vi de långsiktiga spelreglerna och stabi-
liteten med en gemensam valuta.

Anf. 79 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Om jag nu har förstått Gunilla Carls-
son och Moderaterna rätt leder alltså den ökade kon-
kurrensen på skatteområdet till att man successivt
pressar ned skatteuttaget i de länder som ingår i
EMU. Hör här, Gunnar Lund, när Gunilla Carlsson
berättar för oss hur man genom EMU kan få en press
nedåt på skatteuttaget! Jag tror att hon har rätt, Gu-
nilla Carlsson. Jag tror att det är det man syftar till.
Hör det, Gunnar Lund, och fundera över ditt svar
tidigare! Men nu gäller repliken Gunilla Carlsson.
Moderaterna har en klar linje: Skatterna ska pres-
sas ned, och finanspolitiken ska skötas genom mindre
utgifter. Jag börjar förstå varför ni är för EMU. Som
de säger i Hamlet: Det är galenskap, men det är sy-
stem i galenskaperna!

Anf. 80 GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m)
replik:
Herr talman! Nu är det så att för oss moderater är
världen större än EU. Den skattekonkurrens som jag
talar om finns ju ändå. I dag handlar det för Europas
länder om att jämföra sig med USA, Japan och andra
ekonomier där skatterna många gånger är lägre och
där skatteuttaget ser annorlunda ut. Vi har i vårt när-
område både Schweiz, Norge och andra länder som
också kommer att konkurrera. Det här är för oss alltså
inget större problem.
Det Europasamarbetet möjliggör är att småföre-
tagsamheten, entreprenörskapet och marknadseko-
nomin får bättre förutsättningar och långsiktiga spel-
regler och tillväxtutrymme. Det är därför som vi ser
att de här frågorna alls inte hänger ihop. Vi vill se ett
mångfaldens Europa, och därför tror vi att det är illa
om man försöker harmonisera skatterna på Europani-
vå.
Däremot, Lars Bäckström, har vi ju sett hur även
Sverige har börjat fundera över det höga skatteuttaget
och dess skadliga effekter, och därmed har man kun-
nat i alla fall börja diskutera även i vårt land en till-
närmning av skattesatserna och börjat fundera på, till
exempel vad gäller förmögenhetsskatten, om det inte
är så att det är kostsammare att ha kvar den än att
avskaffa den, just för att vårt kapital förs ut ur vårt
land. Det är därför skattekonkurrens och institutionell
konkurrens inom EU över huvud taget är så bra, och
det är det vi kan fortsätta använda även om vi är med
i den gemensamma valutan.

Anf. 81 ANDERS SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på
dagens samtal. Tage Danielsson skrev en gång "utan
tvivel är man inte klok". Kanske är det vi svenskar
som på något sätt sammanfattas. I vart fall känner jag
igen mig som norrlänning. Det är bra att alltid ifråga-
sätta, tvivla, fundera.
Jag mötte frågan om euron och en gemensam eu-
ropeisk valuta för ungefär tio år sedan. Det har varit
tio spännande år att följa den. Jag har verkligen lyss-
nat på argumenten under hela den resan. Jag har fun-
derat på det som vi nu pratar så mycket om. Har det
som vi har gjort hemma, i den här salen i riksdagen,
när det gäller att forma politiken och det man har
gjort i förhandlingar mellan löntagare och arbetsgiva-
re åstadkommit att de senaste tio åren har inneburit en
kraftig förbättring för Sverige? Eller är det som man
har gjort på Riksbanken eller kanske ännu längre
bort, hos valutahandlarna i Frankfurt, London och
New York, som har prissatt den svenska kronan och
den svenska räntan?
Det har verkligen varit en resa under de här tio
åren. När jag började intressera mig för frågan fanns
det de som sade att valutahandlarna var kloka och
förståndiga och att de satte rätt pris. När jag lyssnar i
dag hör jag Lars Bäckström, som hörde till dem som
tyckte att det var politiken för tio år sedan som var
viktig. Det var hur man skötte löneförhandlingarna,
hur arbetsgivare och företagare fungerade som var det
viktiga. Nu är det han som är valuta- och räntehandla-
re. Det har hänt mycket under tio år.
Problemen i slutet av 80-talet och början av 90-
talet med inflation och finanskrisen var inte valuta-
och räntehandlarnas problem. Det var våra egna pro-
blem inne i det svenska systemet. Den stabilitetspoli-
tik som har bedrivits under 90-talet har fört Sverige
tillbaka upp på banan och skapat en tillväxt. Den har
byggt Sverige till en stark nation med starka offentli-
ga finanser, ökad sysselsättning och minskad arbets-
löshet. Det handlar mycket om det som har gjorts i
den här salen och om beslut som har fattats ute på
arbetsplatserna, i förhandlingen mellan löntagaren
och företagaren. Det är det som har åstadkommit
lyftet, inte när man har suttit och ruvat och funderat
på Riksbanken eller för den delen på trading-
avdelningarna i de stora bolagens små slutna rum.
För mig är 90-talet självupplevt. Jag blev arbets-
marknadsminister i Ingvar Carlssons regering 1994.
Jag minns väldigt väl den perioden, när vi startade
med ett underskott i de offentliga finanserna som var
lika stort som Greklands. Jag minns också att vi var
tvungna att hantera frågor tillsammans med Vänster-
partiet och tillsammans med Centerpartiet som inne-
höll saker som för oss inte kändes speciellt roliga. Det
handlade om sänkt a-kassa, sänkt ersättning i sjukför-
säkringen och mycket annat. Jag minns hur vi med
spänning väntade på morgonen på reaktionen från
New York, London eller Frankfurt, på hur den typen
av åtgärder skulle prissättas på den så kallade mark-
naden. Det kommer jag ihåg.
Jag minns hur det var att vara arbetsmarknadsmi-
nister och åka ut i landet och berätta vad den där
marknaden sade till oss. Att det var för lite och för
sent. Kassan skulle sänkas mer. Ersättningen skulle
bli sämre. Därför känns det viktigt att i dag kunna stå
här och säga att efter åtta år av hårt arbete har inte
dessa marknadens män - för det är män - det infly-
tande som de hade för åtta år sedan. I dag kan man
både höja och sänka a-kassan utan att räntan reagerar
på det sätt den gjorde. Det är en betydelsefull föränd-
ring.
Varför tycker jag då att Sverige ska delta i euro-
samarbetet? Jo, det är på samma sätt som 1995, när vi
började diskutera saker vi ville vara med och påverka
sedan vi blivit medlemmar i EU. Vi började prata om
ett sysselsättningsmål, att sätta upp mål för Europas
sysselsättningspolitik och arbetslöshetsbekämpning.
Jag minns att det fanns ledamöter i den här kammaren
som näst intill hånade Ingvar Carlsson när han for-
mulerade de målen. De blev så småningom en del av
den europeiska politiken.
Jag är ganska övertygad om att stabilitetsfrågorna,
penning- och valutapolitiken kommer att utsättas för
granskning av de europeiska regeringarna och parla-
menten, på samma sätt som vi har fått sysselsätt-
ningsmål, tillväxtmål, miljömål och regler som för-
hindrar oskälig och osund konkurrens när det gäller
skatter och bidrag. Allt det där gör att jag vill säga ja
till euron.
Jag vill säga ja till euron också därför att den för-
enklar vardagen för medborgarna i Sverige. Det blir
naturligtvis mycket enklare att jämföra priset på varor
och tjänster.
Jag har mina första levnadsår på en ö uppe i Norr-
botten som heter Seskarö, på gränsen till Finland.
Seskarö och Haparanda kommun är del av en arbets-
marknad som omfattar Torneå, Kemi och Haparanda.
Det är klart att det blir enklare för dem som ska
handla vardagsvaror i gränstrakterna. Men det blir
också enklare för oss som bor en bit från gränsen att
jämföra priser på varor och tjänster. Jag tror att det
blir enklare för medborgarna.
Jag tror att det blir enklare för småföretagen. Jag
kan ta ett exempel. Hemma runt Bottenviken finns
många pappersbruk, på den svenska och den finska
sidan. Vi har mekaniska verkstäder som gör bra jobb
åt SCA och Kappa men som naturligtvis också skulle
vilja vara i Kemi och Uleåborg. Det är verkstadsjobb
som de kan få en, kanske två gånger per år under en
intensiv period vid ett driftsstopp på ett pappersbruk i
Kemi eller Uleåborg. Det är närmare för dem att åka
till Kemi än till Holmsund.
Man kan tänka på de senaste två åren, när kronan
först försvagats och sedan förstärkts mot euron med
nästan 20 %. Hur lätt är det då för Infjärdens Värme
hemma i Piteå att vara med och konkurrera om ett
mekaniskt jobb i Kemi? Det är väldigt svårt, speciellt
om man inte har vanan och erfarenheten och kanske
inte vill betala banken de kostnader som ligger i att
hantera valutarisker. Småföretagens konkurrenskraft
förbättras.
Dessutom har vi tryggheten och stabiliteten. Vi
minns alla hösten 1992 då många i den svenska stor-
industrin spekulerade för fullt i den svenska kronan.
Det var inte bara utländska spekulanter utan också
svenska. Jag tror att det är tryggare för dem som
sparar och lånar att tillhöra ett större valutaområde än
ett litet svenskt valutaområde.
Det blir också tryggare för Europa om många län-
der går med i en gemensam europeisk valuta.
Det är alltså inte bara bra för oss själva, utan det
är också bra för oss tillsammans i Europa. Det kanske
också ska sägas att det är bra för alla de andra utanför
det europeiska valutasamarbetet om vi européer till-
sammans bygger ett tryggare och säkrare Europa.
Med det brukar också följa ett generösare land. Så har
det varit i Sverige. När Sverige har blivit tryggt och
stabilt har vi också blivit generösare till vår omvärld.
Det är viktigt att komma ihåg.
Det blir lägre räntor för dem som lånar. Det är inte
oväsentligt för våra ungdomar som ska köpa sig ett
hus eller en bostadsrätt. De lånar inte pengar på vad
Riksbanken för närvarande sätter som kortränta, utan
de lånar pengar på vad priset är på de långa lånen.
Sist skulle jag vilja säga att jag tyckte att det var
intressant att i helgen läsa en debattartikel skriven av
Urban Bäckström, om att "makten flyttar från styrel-
serum". Det är kanske inte bara från styrelserum i
Riksbankens kontor här i Stockholm, utan också från
handlarrum i Frankfurt, London och New York, till
den här församlingen.
Jag kan inte se det upprörande, Lars Bäckström, i
att en del av den politik som i dag ligger i Riksbanken
ska flyttas över till riksdagen. Jag trodde att det var
något positivt.

Anf. 82 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Om det vore så skulle jag inte tycka
att det var upprörande. Nu är det väl ingen makt som
flyttar från Riksbanken till riksdagen, mig veterligen.
Berätta gärna mer om vad det är för makt! Jag tror att
det är en nyhet för hela kammaren. Det kanske var en
felsägning - vad vet jag?
Anders Sundström sade att Lars Bäckström har
bytt åsikt. Det är ingen skam att byta åsikt, men jag
måste erkänna att jag tyvärr inte har bytt så många
åsikter de senaste tio åren i dessa frågor.
Jag delar Anders Sundströms åsikt att det är vik-
tigt att politiken är stark mot marknaden. Men jag
menar att vi vid ett EMU-inträde blir mer utsatta för
marknaden än med det system som vi har för närva-
rande.
Lyssnade inte Anders Sundström på Gunilla
Carlsson, som berättade hur bra det skulle vara med
en europeisk gemensam valuta och ökad skattekon-
kurrens? Lyssna! Svara på frågan: Håller inte Anders
Sundström med mig om att det är klokt att ha ett
minimigolv för skatter på kapital och företag om vi
ska ha den här skattekonkurrensen, som Gunilla
Carlsson förespråkar? Så tycker de flesta andra soci-
alister ute i Europa. Varför ska ni socialdemokrater i
Sverige vara så väldigt ovanliga att ni är mer liberala
och konservativa? Det får väl bli som det blir med
skattebaserna - låt konkurrensen råda.
Om ni hade en inre logik och sade att ni var för
EMU och för ett mer federalt Europa med gemen-
samma minimiskattesatser skulle jag förstå hur ni
tänkte, och hur Anders Sundström tänkte. Men just nu
förstår jag genuint inte.
Jag ska kämpa emot EMU. Vinner ja-sidan kom-
mer jag att säga att vi behöver gemensamma minimi-
skatter i Europa för att inte låta marknaden styra. Då
kommer jag att byta åsikt. Någon frågade när Lars
Bäckström byter åsikt. Om det blir ja till EMU ska
jag byta åsikt i fråga om synen på skatterna i Europa.
Det är väl ett klart besked.
Den andra linjen är så fruktansvärt marknadslibe-
ral. Anders Sundström är väl inte marknadsliberal i
den meningen?

Anf. 83 ANDERS SUNDSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Får jag först säga att när det gäller fi-
nanspolitiska verktyg borde vi egentligen vara över-
ens om att det nog hade varit rätt ovanligt för något år
sedan att en riksbankschef skrev en debattartikel i en
lokaltidning i Stockholm och berättade att han tyckte
att riksdagen skulle ge regeringen makt att höja skat-
ter. Det skulle inte ha hänt för något år sedan. Det om
något är väl ett verktyg som en riksbankschef vill ge,
att uppmana riksdagen att använda det som riks-
bankschefen vanligtvis inte har velat delegera till en
regering. Det är det första konstaterandet.
Det andra gäller Gunilla Carlsson, som får prata
för sig själv. Men jag har kunnat höra vad hon sade
och kunnat följa vad till exempel Lars Wohlin säger.
Han var i varje fall tidigare känd för samma ideolo-
giska uppfattning som Gunilla Carlsson. Det kommer
säkert debatter där socialdemokrater redovisar sin
ståndpunkt som är en annan ståndpunkt än vad jag
har. Det tycker inte jag är så märkligt.
Det innebär inte att jag vill se det samhälle som
Gunilla Carlsson vill se. Jag vill se ett annat samhälle.
Men just på den här punkten är vi överens om att det
här verktyget är bra både för hennes uppfattningar
och för mina uppfattningar. Lars Wohlin har en annan
uppfattning, och det finns socialdemokrater som har
en annan uppfattning.
Får jag bara säga om skatten på kapital och före-
tag att jag inte är emot miniminivåer. Vad jag är emot
är att vi ska överlåta till någon annan än oss själva att
fatta beslut om skatterna i Sverige. Men kan vi till-
sammans fatta ett sådant beslut är jag inte emot det.

Anf. 84 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det var ju bra att höra att Anders
Sundström inte är emot miniminivåer. Men om man
är kopplad tillsammans och måste gå i samma takt är
det den långsammaste som bestämmer takten. Lux-
emburg säger nej. Om det olyckligtvis blir ett ja till
EMU tror jag att vi måste ha överstatliga beslut med
majoritet som tvingar fram minimiskattenivåer. Fun-
dera på detta, Gunnar Lund! Fundera på detta, Anders
Sundström! Annars kommer ni att få svårigheter i den
här debatten långsiktigt.
Vi ska inte recensera en ej här närvarande Bäck-
ström, utan vi får nöja oss med Lars Bäckström. Men
jag tror att riksbankschefen sade att de vill överlåta
makt från riksdagen till oberoende finansexperter att
besluta om finanspolitiken. I varje fall betyder inte
EMU på minsta sätt att makt flyttas från Riksbanken
till riksdagen. Det är i så fall en nyhet.
Anders Sundström nämnde Piteå. Visst kan det
innebära fördelar att jämföra priser. Jag sade att det
finns fördelar med euron och EMU. Men det innebär
också enligt min mening att vi måste skärpa
överskottsmålen för att få en möjlighet till finanspo-
litik. Det betyder att det blir mindre pengar för Piteå
kommun att använda om man måste buffra upp mer
pengar, vare sig det är i fonder eller på annat sätt. Det
är en ansträngning för Piteå kommun.
Det är också en ansträngning för Piteå kommuns
småföretagare om räntan sätts efter ett europeiskt
konjunkturläge och inte efter ett svenskt. Mycket av
industrin i Anders Sundströms hemtrakter handlar om
trä, massa och gruvor. En vanlig valuta där är dollar.
Det vet Anders Sundström och jag. Man slipper inte
alla valutarisker bara för att man går med. Man får
andra valutarisker, som är anpassade till ett genom-
snitt i Europa. Det kanske kan gynna några av Euro-
pas länder, men det är inte a priori gynnsamt för Sve-
rige. För att vi ska kunna behålla en social politik,
med socialliberala och socialistiska förtecken, krävs
det att vi introducerar mer av gemensamt och att vi
går i riktning mot överstatlighet på vissa områden.
Det inser de flesta, utom några i svensk debatt.
Det är just av omsorg om att vi ska slå mot mark-
nadskrafterna som vi ska behålla instrument här i
Sverige.

Anf. 85 ANDERS SUNDSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Får jag först säga om jämförelsen
med Finland, som är ett skogsindustriland, att jag inte
kan se att de senaste åren faller ut till en så våldsam
fördel för Sverige. Jag som lever nära gränsen kan
jämföra, inte bara siffror som jag får inskickade utan
också hur det ser ut i verkligheten. Det har inte alls
gått speciellt dåligt för det massa- och pappersprodu-
cerande Finland i förhållande till det massa- och pap-
persproducerande Norrland. Det är det första jag vill
säga.
Det andra som jag skulle vilja säga är att jag läste
vad riksbankschefen sade. I stället för att ha en egen
valuta, en egen riksbank som sätter räntan, vill vi gå
in i euron, men samtidigt också öka möjligheten för
riksdagen att vara mer aktiv och justera skatter både
uppåt och nedåt, och till och med överlåta en del av
besluten på regeringen. Det är mycket intressant. Det
är en debatt som jag inte kan säga är direkt höger.

Anf. 86 LENA EK (c) replik:
Fru talman! För att fortsätta debatten i den förra
replikväxlingen kan jag säga att det är en diskussion
som är direkt centralistisk, och på det viset är det inte
alls förvånande att Anders Sundström tycker om det.
Jag skulle däremot kämpa bra hårt för att slippa över-
föra mera makt från riksdagen, parlamentet, till re-
geringen. Det är inte en utveckling som jag vill se.
Jag hade egentligen tänkt citera ur senaste numret
av The Economist. Jag ska ta det på engelska först
och sedan översätta det så att ingen ska tro att jag
luras. "The European Commission and the European
Central Bank have given warning that hasty euro
entry could endanger the applicants' growth prospects
by depriving them of the monetary flexibility needed
to cope with the pressures of the single market." Både
kommissionen och ECB har varnat ansökarländerna
för att för hastigt gå in i monetära unionen. Det skulle
beröva dem möjligheter till monetär flexibilitet, vilket
behövs för att klara den inre marknaden och pressen
på den inre marknaden.
Jag ska läsa en mening till. "Even some rich West
European countries have been harmed by the single
currency, with interest rates too high for sluggish
Germany, but too low for buoyant Ireland, for ex-
ample." Även en del rika europeiska länder har ska-
dats - "have been harmed" - av den gemensamma
valutan, med Tyskland och Irland som exempel.
Vi vet att i samarbetet väger de minsta minst och
de största mest. Vi vet också att konjunkturerna inte
är i samma läge i de olika medlemsstaterna, vilket ger
den skadliga effekten för Tyskland men framför allt
för mindre stater.
Vad är det som gör att Anders Sundström tror att
vi skulle klara oss i en situation där vi inte har en
konjunktur i Sverige som ligger i fas med de andra
europeiska länderna när till och med stora Tyskland
skadas av den gemensamma valutan på det vis som
The Economist påvisar?

Anf. 87 ANDERS SUNDSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Jag tycker att det Lena Ek nu läste
upp stämmer rätt överens med mina värderingar.
Ansökarländer ska inte ha så där väldigt bråttom om
jag fick råda. Sverige valde att stå utanför euron till
att börja med just därför att vi ville vandra en väg där
vi skapade oss en position där vi kände att vi var i det
läget att vi kunde dra full fördel av ett medlemskap.
Det är därför åren har gått, och det är därför som de
åren har varit kloka och riktiga. Vi har verkligen följt
just det rådet.
Nästa fundering som måste ställas till Lena Ek är
följande. Centern säger sig verkligen värna om de
små företagen. Jag har lite svårt att se att Lena Ek
väljer den position som framför allt storföretagen
gynnas av. De har redan en trading-avdelning och
valutahandel inne i sitt företag. Hur ser Lena Ek på
den frågan om Infjärdens Värme och försäljningen av
jobb i Kemi och Uleåborg?

Anf. 88 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det finns två väldigt intressanta be-
sked som jag kommer att se till att Anders Sundström
håller fast vid i kampanjen framöver. Det ena är att
det är väldigt nyttigt för ansökarländerna att vänta
med ett inträde. Därmed kommer vi inte att ha en
situation som vi har hört talas om förut i debatten här
i dag.
Man har sagt att vi mycket snabbt kommer att stå
inför en situation där bara Sverige står utanför. Det
kommer inte att bli så. Det kommer att gå mycket
lång tid innan ansökarländerna har uppfyllt kriterierna
så att de ens kan välja vilket de vill göra. Det är väl-
digt bra att få det beskedet.
Det andra beskedet som också är väldigt bra är att
svensk industri inte påverkas av beslutet. Det var det
Anders Sundström sade när han skulle hoppa på mig
vad gäller småföretagen. Svensk industri klarar både
ett innanförskap och ett utanförskap när det gäller den
monetära unionen. Man har lärt sig att hantera de
frågorna.
Det viktigaste för företagen är att ha en stabil na-
tionell ekonomisk politik. Det är det första. Det ska
vara en politik av den typ som man har genomfört i
Finland och som många företag bara kan drömma
om. De skulle gärna se att vi hade en sådan i Sverige.
Om vi i Sverige införde den finska företags- och
näringspolitiken skulle det vara en drömlik förändring
till det bättre för de svenska företagarna.
Vad gäller de små företagen är det likadant där.
Räntan och valutadelen är två saker som är viktiga i
den palett som företagen använder på när de tittar på
framtiden. Men den totala nationella ekonomin är
oerhört mycket viktigare. De är oerhört mycket vikti-
gare för dem att vi kan använda alla de ekonomiska
verktyg som finns för att till exempel klara en låg-
konjunktur i Sverige när resten av Europa kanske har
ett annat konjunkturläge.
Det är inte lätt att sitta som ett litet land längst ut i
svansen på EMU och få slänga med i den europeiska
utvecklingen.

Anf. 89 ANDERS SUNDSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Jag vet inte om de på Infjärdens Vär-
me hängde med på Lena Eks svar. Om jag förstod
Lena Eks resonemang var det ungefär så här. För
näringslivet blir ungefär oförändrat. En del står i kallt
vatten och en del står i vatten med en fot var, och så
blir det ljummet alltihop.
Den fråga som Lena Ek har att ta ställning, som
jag har att ta ställning och som alla i svenska folket
har att ta ställning till är: Vilka är vinnare och vilka är
förlorare på ett sådant beslut? Jag är inte så våldsamt
övertygad om att storindustrin har så väldigt mycket
att vinna på en euroanslutning. De stora företagen
hanterar redan många valutor, och de hanterar det på
ett ganska bra och rationellt sätt. De till och med
spekulerar i det, och ibland tjänar de någon krona på
det.
Den intressanta frågan gäller de som vi tror är
framtidens företag, de små företagen. Vi vill att de
ska växa och våga sig ut på marknader som är större
än den lokala, den regionala och den nationella. Är
valutahindret ett större hinder för dem än för de stora
företagen? Mitt svar är: Jag tror att det är så att de
små företagen upplever det som ett större hinder än
de stora företagen.
Då blir det lite konstigt att Centerpartiet just den
här gången väljer att inte vara med. Centerpartiet såg
fördelarna för det svenska jordbruket med ett EU-
medlemskap. Att man nu inte väljer att vara med blir
lite konstigt.

Anf. 90 CARL B HAMILTON (fp):
Fru talman! Debatten om euron har ofta två delar,
en som handlar om politik i någon allmän mening och
en som handlar om ekonomi. Den debatt som vi haft i
dag har väldigt mycket handlat om ekonomiska frå-
gor och inte bara så. Den har också handlat enbart om
en del av det som man brukar tala om i ekonomisk
debatt.
Den ekonomiska debatten brukar ofta delas i frå-
gor om stabilitet, tillväxt och fördelning. Här har
nästan ingenting sagts om EMU och tillväxten och
ingenting sagts om EMU och fördelningen av in-
komster och förmögenheter. Jag menar nog att foku-
seringen på stabilitet är något överdriven. Under-
skottet finns också beträffande de politiska argumen-
ten.
Jag ska nämna något om tillväxten. Det är klart att
det har en långsiktig effekt på svensk tillväxt om man
får en ökad utrikeshandel, en ökad specialisering, en
företagslokalerisering mer i Sverige och en minskad
företagsflytt. Det är något som vi måste väga in och
ta hänsyn till.
När det gäller fördelningsfrågan är sannolikt
Norrland den del av Sverige som kommer att förlora
allra mest på om Sverige står utanför. Det är lite av de
skäl som Anders Sundström var inne på från sitt Pi-
teåperspektiv. En landsända som är mycket beroende
av råvaror och export och är priskänslig har naturligt-
vis de största fördelarna av en stabil valuta, eftersom
man säljer så mycket på pris och har så svårt att han-
tera stora variationer. Norrland är mycket mer ex-
portinriktat än resten av Sverige.
Låt mig börja med det riktigt stora perspektivet.
Nej-sidan fäster här i dag väldigt lite eller inget avse-
ende vid att Europasamarbetet har ett värde i sig. Just
i dessa dagar är den inställningen för mig särskilt svår
att begripa.
Det råder en bjärt kontrast mellan å ena sidan det
stora historiska som nu strax kommer att ske utanför
vårt lands gränser när Estland, Lettland, Litauen,
Polen och en rad andra länder inbjuds att bli med-
lemmar i den europeiska unionen och å andra sidan
situationen inom vårt eget lands gränser. Där säger
nej-sidan inte bara nej till euron, som Miljöpartiet och
Vänsterpartiet gör, utan vill också att Sverige ska
lämna den europeiska unionen.
När Estland, Lettland, Litauen, Polen och en lång
rad andra länder vill gå med i Europeiska unionen vill
Vänsterpartiet och Miljöpartiet att Sverige ska gå ur
den europeiska unionen. Vad händer då med Sverige?
Vad har ni att erbjuda? som Ulf Holm sade tidigare.
De här länderna, EU:s kandidatländer, har under
mer än tio år kämpat med att städa upp eländet efter
kommunismen. De har nu genom stora ansträngning-
ar och uppoffringar kommit till den punkt där de
uppfyller EU:s inträdesvillkor. Nu går dessa länder in
i sin slutförhandling i Köpenhamn om några dagar,
för att om en vecka sannolikt ha accepterats som
medlemmar. Det blir mot denna bakgrund övertydligt
hur mycket det svenska EMU-motståndet saknar både
perspektiv och ansvarskänsla.
Det handlar för mycket om att vänta och se. Det är
för mycket självupptagenhet med frågan om EU och
EMU verkligen just nu är kommersiellt och krämar-
aktigt fördelaktigt för oss. Annars avstår vi, säger nej-
sidan. Vi väntar. Andra ska pröva, andra ska ta risker
och andra ska gå före.
Detta förhållningssätt - att vänta på andra, vänta
och se och låta andra gå före - är något som jag som
politiker inte sympatiserar med. Vill man se det eko-
nomiskt kan man säga att det också kostar att vänta.
Det är ett antal alternativ och ett antal möjligheter
som vi aldrig får tillgång till. Se i stället på utveck-
lingen och ansträngningarna i Polen och Baltikum,
och se skillnaden mot den svenska nej-sidan!
EMU har funnits i tre år. Sedlar och mynt har re-
dan införts. Allt fungerar - naturligtvis inte problem-
fritt, men bättre än väntat. EMU är inget högriskpro-
jekt, som var en term som vi mötte gång efter annan
för några år sedan. Det har försvunnit nu.
Se på Finland. Landet har haft euron i tre år. No-
kia går utmärkt, Ericsson går sämre, ja faktiskt riktigt
dåligt. Finland har haft en mycket god ekonomisk
tillväxt. Finland har inte haft några finansiella kriser
på grund av att man varit med i euron. De har inte
massarbetslöshet. Tvärtom har arbetslösheten minskat
i Finland. I Finland har man låga räntor. Nej-sidan
brukar säga att EMU hotar demokratin eller rentav
innebär att den avskaffas. I Finland finns det fortfa-
rande demokrati i allra högsta grad. Den har inte
minskat. I den högsta ledningen för den gemensamma
centralbanken i Frankfurt sitter dessutom en finsk
centralbankschef, Sirkka Hämäläinen. Hon är med i
den allra innersta gruppen och styr hela Europas rän-
tepolitik.
Om Sverige röstar ja den 14 september kommer
snart hela Östersjöområdet utom Ryssland att ha en
och samma valuta. De länder som uppfyller inträdes-
villkoren har rätt att bli medlemmar, och man kan
redan i dag säga att Estland, Lettland och Litauen är
mycket nära detta. Det är möjligt att Polen bör vänta.
Det får väl de i så fall avgöra. Men inom fem-tio år
kommer alla länder runt Östersjön, från Finland till
Tyskland - och, om Sverige går med, även Sverige -
att ha denna gemensamma valuta. Det är klart för den
som inte är historiskt fullständigt tondöv att detta är
en sammanhållande kraft för folken runt Östersjön,
med den historia vi har, där järnridån har gått rakt
igenom Östersjön. Det är klart att det har ett oerhört
historiskt, kommersiellt och mänskligt värde att län-
derna runt Östersjön binds ihop med en gemensam
valuta på detta sätt.
På samma sätt blir naturligtvis belastningen desto
större om Sverige skulle rösta nej. Det blir ju att tacka
nej till det nära samarbete som bland andra de baltis-
ka staterna vill ha med Sverige. Vi avvisar dem om vi
tackar nej till euron. Jag vill inte avvisa de baltiska
staterna eller Polen.
Euron blir alltså för många av oss inte så mycket
en Europavaluta utan en Östersjövaluta. Detta tror jag
det är viktigt att ha i minnet.
Låt mig gå igenom ett argument här, nämligen
termometerargumentet som fördes fram här och som
jag blev fascinerad av. Det är fascinerande när gamla
vänstermänniskor, som har avskytt marknadsekono-
min, helt plötsligt hyllar räntenivåer och valutakurser
som något slags termometer på välbefinnandet i eko-
nomin eller i företag. Det är ju inga ekonomer som
egentligen tror riktigt på det där på det sätt som det
framförs här.
Sverige är, som någon sade, ett för litet valutaom-
råde. Det är den erfarenhet som vi har nu. Stora, väl-
diga kapitalflöden rör sig mycket snabbt. Det är både
storheten och snabbheten. Detta gör att när det är
internationella valutakriser, ekonomiska kriser eller
börsfall blir svallvågorna in över det svenska lilla
valutaområdet för stora. Det blir väldiga överdrifter
uppåt och underdrifter nedåt i kursrörelserna. Det
gäller inte bara valutakurserna, det gäller även aktie-
kurserna. Vi har sett det gång på gång under 1990-
talet. Hur kan man på allvar ta varje räntenivå eller
varje valutanivå som något slags perfekt termometer?
Nej, vi måste sträva efter stabilitet.
De här variationerna försvårar naturligtvis för
hushåll och företag. Svenska företag har ibland att
välja mellan att förlora pengar eller att förlora kunder,
därför att valutan har blivit felprissatt efter det att
deras affär med utlandet har gjorts upp. Kronkursen
har ändrats, och innan leveransen har blivit utförd står
man med valet att antingen släppa kunden eller göra
en förlust. Det kommer man ifrån med euron.
När människor i dag beslutar om de ska ta se-
mester vet de inte riktigt vad semesterresan kommer
att kosta i slutändan. Vad de vet är att det blir dyrare
vid ett nej till EMU. Utlandsresor har aldrig varit så
billiga som nu, om det blir ett nej den 14 september.
Själva idén med att behålla den svenska kronan är ju
för nej-sidan att återkommande devalvera. Kronan
blir svagare och som en konsekvens blir utlandsre-
sorna dyrare.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis ta fram ett
klipp ur Dagens Industri den 22 november. Det står så
här: "Ökat EMU-motstånd höll uppe räntorna. Nyhe-
ten om att svenska folkets EMU-motstånd ökat kraf-
tigt gav eko på finansmarknaden på fredagen. Rän-
torna steg och kronan försvagades."
Vad är då nej-sidans svar till de människor som
ska betala sina rörliga räntor, som kanske har lån på
hundratusentals eller miljontals kronor på sina villor
eller bostadsrätter? Vad är ert svar till dem? Varför
ska de riskera att betala högre räntor? Ni måste ju ha
en bra argumentation.
Jag kan inte förstå varför ni kämpar så intensivt
för att behålla detta. Se på den bedrövliga valutahisto-
ria som Sverige har haft under de senaste 30 åren,
med en depreciering på totalt 90 % och en tillväxttakt
som är långt lägre än genomsnittet i OECD och där vi
har kommit långt ned i välståndsligan under 30 års
återkommande devalvering. Jag tycker att euron för
Sveriges del närmast är en nåd att stilla bedja om,
även om euromedlemskapet i sig naturligtvis inte
garanterar något välstånd.

Anf. 91 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag måste hålla med Carl B Hamilton
väldigt starkt när han problematiserar kring snabba
internationella valutaflöden. Det är anledningen till
att vi i Centerpartiet initierade en utfrågning om till
exempel Tobinskatt eller andra tekniker för att möjli-
gen kunna hantera den internationella marknadens
oerhört snabba flöden av oerhört stora kapital.
Det som förvånar mig med den argumentering
som jag nu hör från talarstolen är att Folkpartiet i så
fall borde ha varit de första som reste sig upp och
sade att detta var ett stort problem. Men så var det
inte alls. I stället menade man att det var en fullstän-
digt idiotisk idé som hämmade marknaden. Men vad
är det som gör att det är farligare med valutaflöden i
Europa än globalt? Det frågar jag mig.
Jag reagerar också väldigt starkt när Carl B Ha-
milton svänger till det i debatten och säger att själva
idén med att behålla den svenska kronan är att kunna
devalvera.
Det är inte alls Centerpartiets idé. Och jag betack-
ar mig från att bli dragen över samma kam på det
viset när det gäller den ekonomiska politiken. Det var
flera sådana olika uttalanden om nej-argumenten och
nej-sidan.
Det är viktigt att inse att det finns ett borgerligt
parti som säger nej till den europeiska monetära uni-
onen för Sveriges del och att vi gör det med delvis
samma men också med delvis helt andra argument
som grund för vårt ställningstagande än till exempel
Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör. Bland annat
handlar det om synen på den europeiska unionen.
Jag skulle vilja fråga om Folkpartiet nu är berett
att ställa sig bakom kravet på Tobinskatten i den
internationella solidaritetens namn.

Anf. 92 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Nej, vi är emot Tobinskatten därför
att den inte har den valutastabiliserande effekt som
Lena Ek implicerar. Tvärtom är det många som anser
att den skulle vara destabiliserande därför att den
leder till ett antal tröskeleffekter. Och när dessa
trösklar överskrids blir reaktionen på valuta- och
räntemarknaden desto större så att det skapar instabi-
litet. Sedan är det en annan sak att Tobinskatten i
praktiken är i det närmaste ogenomförbar.
Jag kan inte hjälpa att Lena Ek hamnar i dåligt
sällskap med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är
så det är. Det är den position som ni själva har valt,
och det är ingenting som jag kan ta ansvar för. Jag tar
ansvar för Folkpartiets position och Folkpartiets poli-
tik.
Det får bli mitt svar.

Anf. 93 LENA EK (c) replik:
Fru talman! På tal om dåligt sällskap vill jag säga
följande. Nu har vi diskuterat buffertfonderna ganska
mycket under denna eftermiddag. Det stora problemet
är ju att Socialdemokraterna inte är beredda att säga
nej till buffertfonder, vilket innebär att om svenska
folket i september röstar ja kommer vi att bli sittande
med gigantiska fonder - det finns lite olika tekniker
för uppbyggnaden - som samlar kapital eller ägarin-
flytande hos staten. Det ser jag som ett oerhört stort
problem. Det är, tycker jag, om något dåligt sällskap.

Anf. 94 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Jag instämmer, Lena Ek. Vi är därför
helt motståndare till buffertfonder från Folkpartiets
sida. Vi är absoluta motståndare till buffertfonder. Jag
tror att detta är väldigt viktigt, och det gläder mig att
jag än en gång kan säga detta, och Karin Pilsäter var
inne på detta tidigare. Kombinationen av orden LO
och fonder är politisk dynamit i svensk politik. Så är
det. Därför tror jag att det blir mycket svårare att nå
ett ja i folkomröstningen om Socialdemokraterna
skulle ta över LO:s tankar om buffertfonder.

Anf. 95 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är jag som är det dåliga sällska-
pet. Men jag känner mig inte så dålig som några tror.
Jag har till exempel aldrig avskytt marknaden, Carl B
Hamilton. Hör nu: Jag har aldrig avskytt marknaden.
Då kan vi kanske lägga det åt sidan. Men om man
gärna vill tillvita någon den åsikten kan man vidhålla
den ändå. Man kan låta bli att lyssna. Det blir en dålig
debatt.
När det gäller folkomröstningen sade jag att mitt
bärande argument för att säga nej till att gå med i EU
var EMU. Nu står vi inför den frågan. Kan vi klara
oss utanför och slippa EMU så tycker jag att vi inte
ska lämna EU. Partiet har sagt att EU går mot en
förbundsstat. Därför har vi en programmatisk inställ-
ning att vi inte bör vara med i en förbundsstat, efter-
som man sade att det inte var detta som folkomröst-
ningen gällde. Det är en logisk hållning från Vänster-
partiets sida.
Jag är för ett alleuropeiskt samarbete, men jag tror
att det samarbetet försvåras av att man tvingar på
länderna en och samma valuta. Det är min poäng.
Man gör det svårare för Polen att komma in i den
europeiska familjen om man har ett A-lag som kvali-
ficerar sig och ett B-lag som inte kvalificerar sig.
Jag har några frågor, Carl B Hamilton, om
överskottsmålet vid ett svenskt deltagande. Jag vet att
Folkpartiet tycker att 2 % nu är okej. Om man kom-
mer med i EMU, ska man då fortfarande ha ett två-
procentsmål, eller bör det höjas?
Om Sverige beslutar sig för att gå med i EMU
tycker jag att det målet bör höjas. Kan inte Carl B
Hamilton ge ett lika tydligt besked som jag ger?
Om vi kommer med i EMU, vilket jag är mot-
ståndare till, anser jag att det är nödvändigt med över-
statliga beslut om minimiskatteregler. Det är en av
orsakerna till att jag är emot EMU. Vad tycker Folk-
partiet? Det är viktigt att veta. Jag ser en risk, Carl B
Hamilton, att om vi går med i EMU kommer det att
betyda en skruv nedåt på skatterna och välfärden i
Sverige.

Anf. 96 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Det är i och för sig trevligt att debatt-
era med Lars Bäckström. Men han företräder ändå
Vänsterpartiet, och jag konstaterar att om Miljöpartiet
och Vänsterpartiet får sin vilja igenom ska Sverige
lämna Europeiska unionen. Det är den hållning som
Lars Bäckströms parti har. Och Lars Bäckström upp-
träder rimligtvis inte som privatperson här i kamma-
ren.
EMU tvingas inte på länderna. Ingen tvingas att
gå med i EU. EU är en sammanslutning av demokra-
tiska länder. I själva verket är det enda kravet att man
ska vara ett demokratiskt land och dessutom att man
ska uppfylla de kriterier som man nu har förhandlat
färdigt om. Om Polen vill gå med i EMU då gör Po-
len det. Polen har rätt att göra det liksom de andra
länderna.
Lars Bäckström använde ordet tvinga. Det är
oriktigt. Man ska gå med så småningom, ja. Men det
är ingen som tvingar Polen att gå med nästa år eller
om fem år, utan det är när Polen själv vill och upp-
fyller de inträdeskrav som finns.
Jag tycker att Karin Pilsäter redan har diskuterat
frågan om hur överskottsmålet är sammansatt - ål-
derspensionssystemet, stat och kommun och så vida-
re. Det är möjligt att man bör omformulera detta mål
för att föra ålderspensionssystemet åt sidan.
Det är klart att det är bättre att vara med i Euro-
peiska unionen och diskutera dessa skatter och inte
lämna unionen. Vi har inte som politik att vi ska ha
gemensamma beslut om skatter, att vi ska ha över-
statlighet om skatter. Men det ska inte fördölja att om
man har en inre marknad fungerar allt bättre och om
man har en gemensam valuta är det klart att det finns
ett kraftigt tryck mot en viss utjämning av beskattning
av varor och tjänster och personer.

Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag var jättetydlig. Jag sade vad jag
tyckte, och jag sade också vad partiet tyckte. Det är ju
jättetydligt. Det är slut med dessa partier där alla är
som en traktor. Det är ett modernt samhälle, Carl B
Hamilton.
Detta oaktat: Var tydlig. Det är möjligt att vi ska,
säger Carl B Hamilton. Det är väl inget bra svar till
väljarna. Jag var ju tydlig. Bör överskottsmålet höjas
vid ett svenskt deltagande i EMU? Vad har vi annars
för finanspolitiska medel när vi berövar oss så mycket
i EMU? Carl B Hamilton sade lite föraktfullt att man
talar om termometrar.
Var inte så föraktfull om den svenska räntepoliti-
ken. Den är inte jätteperfekt, men den har fungerat
tämligen väl. Det höll till och med Karin Pilsäter med
om. Men ska det ersättas med något? Det är möjligt
att det ska, sade Carl B Hamilton. Men var lite tydli-
gare, Carl B Hamilton.
Och var lite tydligare när det gäller skattepoliti-
ken. Carl B Hamilton säger att det är möjligt att man
ska se över den. Var lite tydligare, och ge klara be-
sked när man vill lära andra hur de ska bete sig.
När det gäller skattepolitiken blir det enligt min
mening vid ett EMU-medlemskap ett ökat tryck på
skattebaserna nedåt genom den öppna europeiska
marknaden och en gemensam valuta. Då får vi mind-
re inkomster. Samtidigt får vi en press med ett ökat
överskottsmål. Och då får vi mindre pengar över till
det glömda Sverige, som Folkpartiet brukar tala om
ibland och som ni säkert känner för. Då får man
mindre resurser. Var inte så säker på att det ger ome-
delbart snabbare tillväxt. Man kan mycket väl ha ett
samarbete mellan suveräna nationer, mycket långtgå-
ende, utan att överge sina valutor. Under decennier
klarade nästan hela världen av att samarbeta med en
valutapolitik, Bretton Woods-systemet, som Carl B
Hamilton mycket väl känner till. Det finns möjlighe-
ter till samarbete även på valutaområdet utan att man
gör sig urarva.
Men var lite tydlig om skattepolitiken. Är ni som
Moderaterna, att ni låter er pressa ned skattebaserna?
Vad säger ni om överskottsmålet? Var tydlig, Carl B
Hamilton, om man mästrar andra.

Anf. 98 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Jag ska gärna vara tydlig men låt mig
först påpeka att Lars Bäckström är extremt otydlig -
Vänsterpartiet vill ju lämna Europeiska unionen.
Resten av oss har ingen aning om vilket okänt territo-
rium Vänsterpartiet och Miljöpartiet i så fall ska kliva
ut i. Bristen på klara besked är alltså skriande i denna
centrala grundläggande fråga.
Bretton Woods tillhör det förgångna och går ald-
rig att upprepa. Poängen är ju - vilket jag försökte
säga också till Lena Ek - att vi i dag har mycket stora
valutaströmmar. De är så snabba att den typ av valu-
taregim som fanns i Bretton Woods-systemet, som
bröt samman redan 1970 eller 1971, inte kan uppre-
pas. Lars Bäckström är 30 år för sent ute - igen.
När det gäller överskottsmålet måste jag återigen
säga att det hänger samman med den demografiska
utvecklingen. Folkpartiet skulle nog mycket väl vilja
göra en omformulering där man tar fram vad som
gäller stat, vad som gäller kommun och vad som
gäller ålderspensionssystemet. I själva verket är vi
tydligare än vad regeringen är, som bara definierar
2 % utan att tala om sammansättningen av dessa 2 %.
Valuta för skattepengarna är en gammal folkparti-
slogan. Detta blir, Lars Bäckström, väldigt aktuellt i
diskussionen om skatteutjämningen. Det är klart att
länder kan ha högre skatter om medborgarna uppfat-
tar att de får valuta för skattepengarna. Därför är
synen falsk att alla skatter måste utjämnas, bör ut-
jämnas eller kommer att utjämnas - beroende på ur
vilken ideologisk vinkel man ser det. Länder kan ha
olika skatter om man får olika valuta för skattepeng-
arna. Det är vår linje. Vi är inte ute efter en ensartad
politik.

Anf. 99 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Fru talman! Man kan fråga sig om det är uteslu-
tande ekonomiska och politiska argument som kom-
mer att fälla avgörandet i folkomröstningen den 14
september. Jag är inte säker på det. Hela EMU-frågan
är nämligen så oerhört komplicerad att ingen till fullo
kan behärska den. Det handlar ju om ekonomi, juri-
dik, demokrati, styrelseskick och så vidare.
Avgörande för folkomröstningen blir kanske där-
för i stället den tilltro, eller misstro, som medborgarna
känner inför detta mammutprojekt och framför allt till
projektets ledare. Om medborgarna känner sig osäkra,
eller rentav bedragna, kommer de att förbli skeptiska
till EMU. Låt oss därför se in i den miljö som omger
EMU.
För tio år sedan medgav man i Bryssel att ca ½ %
av budgeten på ett eller annat sätt hamnade på avvä-
gar. I dag tvingas man medge att det handlar om tio
gånger så mycket - en svindel som motsvarar kostna-
derna för två Öresundsbroar om året! Sannolikt är
falsarierna betydligt större. Så sent som i våras kon-
staterades nämligen av EU:s revisorer att bara 5 % av
EU:s alla utgifter tillfredsställande gick att kontrolle-
ra.
Den revisor som först slog larm fick omedelbart
sparken därför att avslöjandena påstods ha skadat
EU:s intressen. Sedan dess har man tvingats medge
att rutinerna måste göras om men det kommer att
dröja åtminstone till år 2005.
Tidigare har två andra tjänstemän, Conolly och
van Buitenen, slagit larm om liknande missförhållan-
den inom EU. Som tack fick också de sparken.
För några år sedan tvingades EU-president Santer
avgå med alla sina kommissionärer efter det att man
avslöjat grova bedrägerier inom hans kommission.
Alla skulle ställas inför rätta. Vad hände? Jo, några
har fått tillbaka sina jobb. Den ende som straffades
var, som vanligt, den som avslöjat falsarierna.
Varför ingriper man inte från högsta ort mot kor-
ruptionen inom EU? Jo, helt enkelt därför att korrup-
tionen finns också där. Tre av vår statsministers kol-
leger i EU är själva anklagade för korruption i sina
hemländer men deras ställning och immunitet för-
hindrar rättsprocesser.
Till våren avgår EMU:s centralbankschef Duisen-
berg. Hans tilltänkte efterträdare står just nu anklagad
för omfattande ekonomiska oegentligheter. Det hind-
rar inte att jobbet, i avvaktan på domen, är vikt för
honom.
En ledning som förknippas med så allvarliga an-
klagelser saknar naturligtvis all auktoritet och förmå-
ga att ingripa mot korruption längre ned i organisa-
tionen. Därför tvingas vi år ut och år in bevittna hur
befattningshavare som avslöjas med oegentligheter
bara omplaceras och till och med befordras. Nyligen
kunde vi se det på EU:s kontor här i Stockholm.
Metoden att köpa tjänstemännens lojalitet är satt i
system. Med rikligt tilltagna förmåner som görs bero-
ende av visad lojalitet gentemot EU - såväl under
som efter anställningen - försäkrar man sig om att de
anställda tiger om missförhållanden intill döden. Inte
ens nomenklaturan i Sovjet var så utstuderad men
oförmågan att hejda en växande korruption inom de
egna leden ledde ändå till den unionens fall.
Nästa år står våra EU-parlamentariker i tur för en
fördubbling av sina arvoden. Ingen säger sig vilja ha
detta men vi kan ana hur det kommer att gå.
I detta närmast osannolika EU-maskineri utgör
EMU själva navet. Just nu diskuterar man i det så
kallade framtidskonventet hur EU ska kunna ombil-
das till ett Europas förenta stater. En sak är man redan
överens om: Europas förenta stater kan inte existera
utan ett EMU, och ett EMU kommer inte att fungera
utan ett Europas förenta stater.
Vad folkomröstningen således ytterst handlar om
är inte vilken semestervaluta som är mest praktisk
utan om Sverige ska anpassas till att vara en delrepu-
blik i ett framtida Europas förenta stater. Detta slår
EMU-entusiasterna ifrån sig. I stället målar man upp
en osannolik framtidsvision.
I Europaparlamentets broschyr Europa 2003, som
vi alla fick förra veckan, står det att EU år 2010 ska
ha blivit "världens mest dynamiska och snabbast
växande ekonomi". Sanningen är att EU har knappt
65 % av USA:s BNP per capita i dag. Efter utvidg-
ningen med tolv nya stater sjunker EU:s BNP till ca
40 % av USA:s. Ändå har man mage att påstå att EU
inom sju år har gått förbi USA. Med sådana lockbeten
vann ja-sidan 1994 men jag tror inte att det kommer
att gå en gång till.
Varför inte i stället titta i facit? EMU-länderna har
haft sin euro i tre år. Flera av dem är på väg in i djup
ekonomisk kris. De tre länder, med Sverige i spetsen,
som stått utanför EMU har däremot klarat sig bäst i
EU. Hur förklarar man det?
Sedan har vi bristen på ledarskap. Vem är EU:s
ledare? Ingen. Var sjätte månad byter man nämligen
ordförande - oftare än i en Rotaryklubb. Ingen tar
således ansvar, och ingen kan heller utkräva ansvar.
Därför kan korruptionen växa ostört.
I en redan överbyråkratiserad administration
måste snart alla tiotusentals lagtexter göras begripliga
i 27 nationer med 24 olika språk. Dessutom ska ytter-
ligare drygt dussinet valutor in i EMU - valutor som
representerar vitt skilda ekonomier, alltifrån Europas
fattigaste till Europas rikaste.
Efter snart 15 år med enorma bidrag har det forna
Östtysklands 18 miljoner invånare - trots ett och
samma språk - ännu inte kommit i kapp sina övriga
landsmän. Vad händer med den korruption som redan
finns i EU när ytterligare 108 miljoner människor
med tolv olika språk ska införlivas?
Vårt inflytande inom EU blir ynka 2 % efter ut-
vidgningen. Visst får vi sitta med vid bordet i central-
banken. Men vem bryr sig? När det kniper tänker
varje nation bara på sig själv, och då är det de stora
som vinner.
Vilket är bäst för vår ekonomi - 2 % inflytande i
Centralbanken i Frankfurt eller 100 % inflytande i vår
egen riksbank? Men det är klart att värdet av en själv-
ständig riksbank ytterst bestäms av det förtroende
som riksbankschefen åtnjuter. Så är det i alla fall i
alla andra centralbanker.
EMU innebär ett oöverskådligt risktagande, och
allt oftare höjs nu varningar för att hela projektet kan
gå överstyr. Snart ska EU göras om. I dag vet ingen
var det kommer att sluta. Påfrestningarna på EU-
medborgarnas lojalitet kan bli okontrollerbara. Redan
strejkas det runtom i Europa som aldrig förr mot
kraven i EMU.
Låt mig sammanfatta. Ska vi låta Sverige om-
vandlas till en delrepublik i ett Europas förenta stater?
Ett Europas förenta stater som byter sin politiska
ledning två gånger om året och där ingen känner
ansvar för att hejda korruptionen. Ett Europas förenta
stater där varje beslut måste översättas i tal och skrift
till 24 olika språk åt 27 olika folk. Valet borde vara
enkelt.
Och kom ihåg: Ett nej kan alltid ändras, ett ja är
för evigt.

Anf. 100 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Min fråga till Björn von der Esch är:
Anser Björn von der Esch att Europeiska unionen bör
upplösas och vad är i så fall hans alternativ för län-
derna i Västeuropa och inte minst för de nya själv-
ständiga nationerna i Östeuropa?

Anf. 101 BJÖRN VON DER ESCH (kd)
replik:
Fru talman! Nej, jag anser inte att Europeiska uni-
onen ska upplösas. Men jag vänder mig mot Maa-
strichtfördraget, som jag ser som en stor fara för hela
det EG som jag faktiskt stöttade och fortfarande tror
på. Men i och med Maastricht med alla de villkor
som där stadgas för inrikespolitik, utrikespolitik och
naturligtvis för EMU tror jag att vi riskerar att köra
hela projektet i sank.

Anf. 102 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Men nu finns faktiskt Maastricht, nu
finns ett EU med Maastricht-, Amsterdam- och Nice-
fördrag. Det är den verklighet som vi har att ta ställ-
ning till. Såvitt jag förstår orkar inte Björn von der
Esch ta ställning till den verklighet vilken han lever i.
Man får väl välja mellan att ha ståndpunkten att EU
bör upplösas i den form som det i dag har - om jag
har tolkat Björn von der Esch mycket skarpa vidräk-
ning på rätt sätt - och att leva med det EU som fak-
tiskt finns. Jag kan inte riktigt se hur Björn von der
Esch kan bli tagen på allvar när han samtidigt säger
att han vill vrida klockan tillbaka till någon situation
före Maastricht eller EES-avtal. Hur ska Europas
länder fogas samman om man ser det framåt och inte
bakåt?

Anf. 103 BJÖRN VON DER ESCH (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill inte vrida tillbaka, jag vill sty-
ra upp det. Vi har redan sett hur det är. Vi skulle ha
en västeuropeisk union, vi skulle år 2003 har en
krigsmakt på 60 000 man, 100 fartyg och 200 flyg-
plan. Det finns inte en enda beväring än så länge, och
det ska vara färdigt nästa år. Man kan lugna ned sig
och dra ned på det hela. Det är en omänsklig uppgift
att EU ska klara av hela denna utvidgning på denna
korta tid som nu är. Därför menar jag: Låt oss för
guds skull stå utanför detta så länge vi kan, det är
ingen brådska. Vi kommer att vara välkomna precis
när vi vill gå in.

Anf. 104 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m) replik:
Fru talman! Sällan har jag hört en kristdemokrat
vara så pass egoistisk genom att säga: Vi väntar och
ser, projektet står öppet för oss hela tiden. Jag har i
och för sig suttit några år i Europaparlamentet och var
med på den tiden när det framför allt var kristdemo-
kratiska partivänner till Björn von der Esch som drev
kampen mot EU-kommissionens ordförande som då
tvingades att avgå. Det gjorde man just för att få
ordning och reda i det europeiska samarbetet.
Det argument som von der Esch använder mot det
sätt varpå EU styrs i dag är för många ett argument
för att göra Europasamarbetet mera strukturerat, lätta-
re att följa och lättare att utkräva ansvar. Det är
många som är för det europeiska samarbetet som har
samma kritik mot roterande ordförandeskap som von
der Esch. Det är därför jag känner mig faktiskt lite
förvånad över den vidräkning som nu skedde.
Jag skulle vilja påminna om en sak. Jag har dock
inte samma erfarenhet som von der Esch, men jag har
gått gymnasiet i Motala och bott flera år i Gävle
kommun, och jag vet att det förekommer slöseri, slarv
med skattebetalarnas pengar var än de anhopas. Det
är inget försvar för den slapphänthet som har funnits
med EU:s budgetpolitik, men jag tycker att det skulle
vara klädsamt med en viss blygsamhet.
Slutligen skulle jag vilja fråga två saker: Vad är
alternativet för ett Europa som riskerar att söndertra-
sas av krig, flyktingkatastrofer, etniska motsättningar,
våld mot mänskligheten om man inte genomför en
gemensam säkerhetspolitik? Vad har Björn von der
Esch, med tanke på ordvalet, emot att de nya länderna
nu kommer in i det europeiska samarbetet: 24 olika
språk och 27 olika länder? Detta är Europas mång-
fald. Jag trodde att det var någonting som vi i huma-
nismens tidevarv faktiskt satte värde på.

Anf. 105 BJÖRN VON DER ESCH (kd)
replik:
Fru talman! Det var många frågor. Låt mig börja
med huruvida jag är egoist eller inte. Jag tror att vi
har hållit på i fyra timmar nu att tala om ifall Sverige
tjänar på inträdet eller inte. Det är vad det handlar
om, och är inte det egoism? Om jag då råkar säga att
jag anser att vi bör vänta kan jag inte se att det är
mera egoistiskt. Jag tycker mera att det är klokskap.
Så var det fråga om ordning och reda. Det är bara
att titta på resultatet. Korruptionen bara ökar, man
kommer inte till rätta med den. Vi vet att korruptio-
nen i de länder som kommer in nu är mycket utbredd,
det är ingen hemlighet. Hur ska man komma till rätta
med den innan man har klarat ut den i de 15 länder
som redan finns med? Det är ett önsketänkande. Jag
skulle gärna se att hela världen var ett enda stort EU,
men det går inte, det lönar sig inte att drömma sig
fram till vad som kunde vara kul och trevligt och
vackert när verkligheten är sådan som den är.
Om vi har alternativ till fred och krig - jag tror
inte det blir krig om vi står utanför EMU ett tag till.

Anf. 106 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m) replik:
Fru talman! Krig eller inte, men sedan vi senast
hade en folkomröstning har Europa lidit stora fasor på
Balkan, som är en del av Europa. Jag tycker att det är
bra och viktigt med de insatser, som von der Esch nu
nedvärderar, som har gjorts inom det europeiska
samarbetet. Det påverkar oss alla när människor drivs
på flykt, när kvinnor våldtas, män lemlästas och barn
lämnas utan sina föräldrar. Om detta sker i vårt Euro-
pa tycker jag att vi har ett ansvar att vara delaktiga.
Därför blir jag så förbluffad när jag hör dessa ton-
gångar från en kristdemokrat i den generation som på
nära håll ända har fått uppleva vad kriget har betytt
för Europa. Samtidigt tycker jag att det är oförskämt
eller okunnigt att påstå att samtliga öst- och central-
europeiska länder skulle ha högre grad av korruption
än Sverige. Så är det inte. Det finns stora olikheter i
de olika ländernas förmåga att hantera sina byråkra-
tiska system. Lettland har stora bekymmer, Estland
har knappt några om vi jämför med till exempel Bel-
gien och Sverige. Därför tycker att jag det vore
klädsamt med en viss nyans.
Jag tycker att det är egoistiskt att fortsätta med
detta vänta-och-se och låta andra köra i väggen eller
lyckas med något. Jag ser också en risk med vänta-
coh-se. Och den politik som von der Esch därmed
understöder kan riskera att Sverige inte längre lyckas
uppfylla de ekonomiska villkoren för att komma med
i det ekonomiska och monetära samarbetet fullt ut.
Det tycker jag skulle vara en stor nackdel för Sveri-
ges ekonomiska utveckling.
Jag är inte egoist. Jag vill vara med och bygga det
framtida Europa nu. Då ska vi vara med och fatta
besluten där de tas. Därför är det viktigt för mig att
vara med i det europeiska samarbetet. Jag hör vad
von der Esch tycker. Jag tycker att det är synd att han
använder lögner och misskrediterar Europasamarbetet
så grovt som han nyss gjorde.

Anf. 107 BJÖRN VON DER ESCH (kd)
replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag sade samtliga,
utan jag sade att det förekommer mer korruption i de
nya länderna än i de nuvarande. Jag stöder mig på
den statistik som kommer en gång om året vad gäller
korruption runtom i världen, inte bara i Europa. Det
är bara att titta efter för att se hur det är.
Sedan talar Gunilla Carlsson någonting om Bal-
kan, hur illa det är på Balkan. Visst är det det. Men
där har EU efter alla dessa år inte ens en gång lyckats
få en styrka som kan ta hand om det. Vi kan inte ta
hand om Makedonien nu när USA vill ut. Den stora
tvistefrågan är hur EU ska klara ut det. Lilla Makedo-
nien på några miljoner människor klarar vi inte att ta
hand om. Vi klarade inte ut Balkanfrågan heller in-
nan. Det är bara drömmar att vi ska skapa något slags
jämvikt till Nato och bli lika starka som Nato. Detta
har man lagt ned redan därför att man inte lyckades
med det.
EU tar för sig för mycket. Om EU ändå kunde
stoppa upp och först och främst försökte förverkliga
allt som vi ska göra enligt gamla EG- och Romför-
draget och vänta med alla de andra sakerna i Maa-
stricht.
Vi kommer att köra hela tanken i kvav. Väldigt
många människor är i dag oroliga för vad som händer
om euron går över styr.

Anf. 108 SÖREN WIBE (s):
Fru talman! Jag har med stort intresse följt den här
debatten som är den första som jag har följt i den här
kammaren. Det är många kloka synpunkter som har
framförts. För mig som är ekonom är det värdefullt
att de flesta debattörer ändå har insett att det här pro-
jektet är någonting som innehåller betydande ekono-
miska risker.
Det debatterades nyss huruvida man var egoist om
man tog upp de ekonomiska aspekterna på EMU.
Men jag konstaterar att de är viktiga och att de förtjä-
nar att belysas.
Jag tror väldigt lite på de eventuella ekonomiska
vinsterna av den monetära unionen. Rent abstrakt
tycker jag att det är en underlig tanke att vår penning-
politik skulle skötas bättre av direktörer i Frankfurt än
av den svenska riksbanken.
Som många har sagt har vi en väl fungerande
penningpolitik, och det är bland annat den som har
gjort att den svenska ekonomin nu är mycket bättre
än i de allra flesta EMU-länderna. Låt mig i det sam-
manhanget ta upp en detalj. Framför allt Karin Pilsä-
ter och Fredrik Reinfeldt tyckte sig spåra en viss
inkonsistens hos dem som kritiserar Riksbankens
självständighet samtidigt som de framhåller att pen-
ningpolitiken har fungerat väl. Essensen, själva den
hårda kärnan, till varför den svenska penningpolitiken
har fungerat väl är ju att vi har haft en rörlig växel-
kurs.
Jag och många ekonomer i likhet med mig är
långt ifrån övertygade om att detta med självständig-
heten har något större värde i sammanhanget. Det är
den rörliga växelkursen som är det centrala. Det finns
alltså ingen inkonsistens mellan att kritisera själv-
ständigheten och att framhålla våra positiva erfaren-
heter.
Vår ekonomi är alltså långt mer framgångsrik än i
euroområdet. Vi har en låg inflation och vi har haft en
högre tillväxt ända sedan 1994. Hur vi än mäter den
så är arbetslösheten väsentligt lägre i Sverige än i
euroområdet. Vi har också starkare statsfinanser.
Dessutom har vi ett överskott i våra utrikesaffärer
som i år ligger på nästan 4 % av BNP.
Dessa ekonomiska fakta visar att det egentligen
inte finns någon anledning att gå med i EMU bara för
att stabilisera den svenska ekonomin. Tvärtom är det
som många nu har påpekat att euroområdet brottas
med stora ekonomiska problem och riskerar att gå in i
en svår kris. Länder som Frankrike, Tyskland och
Italien kan komma att bryta mot reglerna i tillväxt-
och stabilitetspakten - den pakt, fru talman, som
EMU-anhängarna för övrigt alltid framhållit som
garanten för sund ekonomisk politik inom euroområ-
det. Den håller nu på att luckras upp, och det har
kommit fram flera förslag till hur den ska förändras.
Häromdagen hörde jag en tysk ekonom i TV för-
klara att det visserligen var Tysklands idé att föra
fram den här pakten. Men nu ångrade man sig djupt.
Den tyske ekonomen bad faktiskt om ursäkt i TV för
att Tyskland hade gjort någonting så dumt som att
föra fram stabilitetspakten. Det är naturligtvis en
välkommen insikt, men den är kanske lite senkom-
men, och jag vet inte om den godtas av Tysklands
många arbetslösa.
Dessutom tror jag inte att man ska blunda för att
en hel del av de ekonomiska problem som euroområ-
det nu har faktiskt kan ha att göra med den monetära
unionen. Vi vet alla vad det handlar om, nämligen att
områden som har vitt skilda strukturproblem tvingas
till en enhetlig räntepolitik. Detta är lite allvarligare
än vad som har framkommit i debatten.
När man har diskuterat detta har man bara fram-
hållit den nominella räntan. Men vad som är intres-
sant är realräntorna skiljer sig ännu mer, och detta
medför en ytterligare destabiliserande effekt. Som
exempel kan jag nämna att Irland har en inflation på
5 % och Tyskland en inflation på ½ %. Båda länderna
har samma ränta. Om räntan är 3 % betyder det att
Irland har en negativ realränta på 2 % och Tyskland
en positiv realränta på 2 %. Det innebär att man har
en penningpolitik som är extremt expansionistisk i
Irland som redan går bra och som redan har en hög
inflation och en restriktiv penningpolitik i Tyskland
som går väldigt dåligt. Lika nominella räntor ger den
här effekten och det är destabiliserande för ekonomi-
erna.
Låt mig i sammanhanget påpeka att det är den re-
ala räntan som är den intressanta. Det har framförts
av Carl B Hamilton och Gunnar Lund här att Sverige
skulle ha högre ränta än Tyskland. Det är inte sant.
Tar vi hänsyn till realräntan har vi lägre realränta i
Sverige än vad man har i Tyskland.
Det är inte heller så att ett litet land som Sverige
skyddas av att vara med i valutaunionen, utan det är
närmast tvärtom. I en internationell ekonomi är det
utomordentligt viktigt för en så öppen ekonomi som
Sverige har att vi inte är fastlåsta vid de stora valutor-
na.
Anta att Sverige går med i EMU och att dollarn
faller mot euron. Då skulle det svenska näringslivet få
mycket stora problem. Kina och större delen av Syd-
ostasien är knutna till dollarn. De följer med i fallet
liksom förmodligen även Kanada, Latinamerika och
Storbritannien. Större delen av världsekonomin är
dollaranknuten, särskilt de snabbväxande marknader-
na i Asien. Faller dollarn, faller den mot euron. Så
länge som vi har kronan kvar kommer vår växelkurs
att anpassa sig till detta, det vill säga den kommer
delvis att följa med dollarna ned, och därmed bevarar
vi rimliga konkurrensförhållanden. Men står vi utan-
för kommer vi att få uppleva häftiga svängningar i
vår valutakurs gentemot ekonomierna i Amerika och i
Asien där vår industri har stora och viktiga markna-
der.
Carl Hamilton talade om de vågor av spekulation
som sköljde in över den svenska valutan. Men det är
inte de små valutorna som är skvalpvalutor, utan de
verkliga skvalpvalutorna är de stora valutorna. Dol-
larn steg med 50 % gentemot euron på två år. Sedan
dess har den fallit med 20-25 %.
Påfrestningarna på den svenska industrin kan bli
mycket svåra om vi är med i EMU därför att vi är ett
mycket dollarberoende land. För den svenska ekono-
min är EMU inte alls någon trygg hamn utan snarare
ett hotfullt rev.
Det finns alltså väldigt få ekonomiska skäl till att
gå med i EMU. När de ekonomiska argumenten tryter
kan jag notera att det blir vanligt att hänvisa till mer
eller mindre diffusa politiska argument, framför allt
centrerade kring två saker, nämligen inflytande och
freden. Det tredje temat som jag tycker mig har märkt
här i dag är att detta skulle vara något slags Östersjö-
projekt.
Jag ska inte kommentera det senare, men när det
gäller inflytande är ändå den historiska erfarenheten
den att ett lands internationella inflytande vilar på
ekonomisk styrka, hög utbildningsnivå, avancerad
teknologi, skickliga diplomater och en klar politisk
medvetenhet om vilka nationens intressen är. Norge
står utanför EU, men Norge spelar en oerhört viktig
roll i olika fredsmäklande processer i Mellanöstern
och i Sri Lanka.
Fru talman! Slutligen: Tanken att en gemensam
valuta skulle stärka freden finner jag något märklig.
Ryssar och tjetjener har samma valuta, liksom tamils-
ka tigrar och lankeser. När Jugoslavien rasade sam-
man hade man såvitt jag vet en valuta. Till på köpet
inträffade det amerikanska inbördeskriget efter 80 år
av union där man - såvitt jag vet - hade gemensam
valuta. När jag tänker igenom världsläget kan jag inte
erinra mig en enda krigisk konflikt som nu pågår
mellan områden som har olika valutor. Däremot kan
jag lätt tänka mig ett tiotal konflikter som pågår i
områden som har gemensam valuta. Jag tror inte alls
att EMU kommer att ena Europa. Jag tror snarare att
den på grund av de ekonomiska spänningar som finns
kommer att splittra Europa.
Det finns alltså få sakskäl, som jag ser det, som
talar för att Sverige ska gå med i EMU. Dessutom
gäller, som någon också sade, att ett nej faktiskt kan
omprövas i framtiden, medan ett ja är för evigt. Och
det kanske är det allra starkaste skälet för att vi bör
säga nej till EMU.

Anf. 109 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Det var många saker som jag skulle
vilja protestera mot.
Låt mig börja med räntan. Jag visade ju upp det
lilla urklippet från Dagens Industri den 22 november:
Ökat EMU-motstånd höll uppe räntorna.
Det är inte en jämförelse med andra länder. Inne-
börden av detta är att när EMU-motståndet får vind i
seglen i opinionsmätningarna blir räntorna högre än
eljest för svenskar som har sina hus eller bostadsrätter
i Sverige. De blir högre än de annars skulle vara. I
Sverige blir räntorna och utgifterna för dessa männi-
skor högre. Vad säger du till dessa människor som
när månaden är slut inte har lika mycket pengar som
du har?
Ett mycket dollarberoende land, säger Sören Wibe
om Sverige. Pappersmassan utgör enligt de senaste
uppgifterna som jag har - de är i och för sig inte all-
deles färska - 1,7 % av Sveriges export. Det är den
varugruppen som ni ständigt återvänder till. Den
utgör mindre än 2 %. Massan utgjorde endast 1,7 %
av hela Sveriges export 1997. Pappersmassan utgör
en liten och minskande andel.
Tysklands kris är inte en eurokris. Det är en brist
på reformer inom Tyskland av arbetsmarknaden, av
olika energimarknader, av telekommarknaden, av
socialförsäkringssystemen, och det är blockeringar
mellan delstaterna. Det går inte att devalvera sig ur
detta, Sören Wibe, som ligger i din analys. Dessutom
förlorar Tyskland komparativa fördelar gentemot sina
grannländer. Det devalverar man sig inte ur, tack och
lov.

Anf. 110 SÖREN WIBE (s) replik:
Fru talman! Carl, först och främst är det så här:
Tidigare exporterade Sverige mest massa, men nu gör
vi papper av det. Det betyder att vi exporterar nästan
ingen massa alls, utan vi har förädlat den till papper.
Det är det som är den stora posten. Det samlade ex-
portvärdet av skogsindustrin, som inkluderar både
papper, lite massa och sågade varor, är bortåt 100
miljarder kronor. Men det är inte den enda delen som
är dollaranknuten. Stora delar av stålexporten och
gruvnäringen är också dollaranknutna. Dollarn står
för mer än 50 % av vårt exportvärde. Det var det
första.
När det gäller räntan och vad man ska säga till
dem som får en räntehöjning med 0,2 % eller något
sådant är det så att räntan styrs av underliggande reala
faktorer. Det är den stora bestämmande faktorn. Men
sedan är det klart att det finns tillfälliga variationer
här precis som det gör i en kurs. De kan styras av
rationella och irrationella faktorer. En irrationell
faktor är när ekonomijournalister får för sig att om vi
står utanför EMU kommer räntan att bli högre, och då
reagerar marknaden med att höja räntan med 0,01 %
eller något sådant. Men då säger jag till villaägaren:
Visserligen förlorar du 18 kronor på ditt villalån, men
det kommer du att tjäna in ordentligt om vi står utan-
för och du slipper blir arbetslös. Så skulle jag säga.
Slutligen vad gäller Tyskland, Carl, är det natur-
ligtvis helt riktigt att alla problem inte bara beror på
EMU-anknytningen, men en hel del gör det. Det har
helt enkelt att göra med att man gick in och knöt sig
vid för hög kurs, och det gjorde man vid ett kon-
junkturläge som var ganska gynnsamt för Tyskland,
för ett par år sedan. Sedan har man råkat ut för en
nedgång i sin ekonomi, då man plötsligt har upptäckt
att kursen är för hög och man kan då inte justera den.
Det här är inte fråga om att devalvera sig ut ur pro-
blemen, som ni uttrycker det, utan det här med växel-
kursers rörelser är lika naturligt som att priser rör sig
upp och ned för ett företag.

Anf. 111 CARL B HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Då skulle den här personen som
skulle betala mer för sitt villalån i stället räddas från
en högre arbetslöshet. Men det är ju till exempel inte
så att arbetslösheten i Finland har ökat, att det är
massarbetslöshet och den typen av argumentation
som vi ständigt hör. Arbetslösheten där har fallit.
Finland har gått bra.
Sedan är det argumentet att ett ja är för evigt. Som
EMU-anhängare kan jag säga att har man väl kommit
in i EMU så vore det väl bra om man blev kvar där.
Men det är inte på det sättet. Ett ja är inte för evigt. I
det konvent som nu sammanträder är alla överens om
att man ska ha en utträdesklausul. Jag tycker att det är
bra, för då får vi bort just den här typen av fånig de-
batt som Sören Wibe driver med mig nu. Det är klart
att inget demokratiskt land kan av andra demokratier
tvingas till någonting som befolkningen absolut är
emot. Är det så, som Sören Wibe nyss sade, att detta
är Sören Wibes starkaste argument, då kan han kasta
det argumentet i papperskorgen.

Anf. 112 SÖREN WIBE (s) replik:
Fru talman! Det var ju ett råd förstås. Men det trå-
kiga som man har sett i EU-sammanhang när det
gäller folkomröstningar är att om man inte röstar som
ofta de styrande och de stora majoriteterna vill, då
görs valet om efter några år. Om vi i till exempel
Sveriges fall däremot röstar för att gå med i EU då är
vi där för evigt. Men det är inget som säger att de-
batten är borta för evigt. Hade vi röstat nej till EU
1994 är jag ganska säker på att man redan nu hade
tagit upp och sagt att den kanske skulle göras om.
Men naturligtvis håller jag med dig, Carl, om att
ingenting är för evigt. Det ska inte förstås bokstavligt,
utan det var bildligt.
Carl B Hamiltons argument var att Finland har
gått bra, att de har minskat sin arbetslöshet. Det är
riktigt. Men den ligger väl ändå på 9 % om jag inte
misstar mig. Framför allt är det så att hela EMU-
området inte har minskat sin arbetslöshet. De länder-
na ligger på 9-10 %, medan Sverige ändå har fått ned
den till 4 %. Och det gäller faktiskt samtliga de länder
som står utanför. Storbritannien, Norge, Danmark,
Sverige har ju påtagligt lägre arbetslöshet. Jag tror att
den är mindre än hälften av den arbetslöshet som
finns inom euroområdet. Det är väl helt klart att det
beror på en rad faktorer. Men en del av dem är fak-
tiskt EMU-konstruktionen själv, som gör det oerhört
svårt att bekämpa arbetslöshet.

Anf. 113 INGER SEGELSTRÖM (s):
Fru talman, riksdagens ledamöter och ni andra
som lyssnar! Jag vill börja med att framföra min
uppskattning till alla som deltagit i den här debatten
och till riksdagen för att vi äntligen startar en ordent-
lig diskussion om Europapolitiken i riksdagen.
För mig som ny ordförande i EU-nämnden är det
av stor vikt att riksdagen tar sin självklara plats och
en framträdande roll inte bara i dag utan framöver och
inte bara i EMU-debatten utan i hela Europapolitiken.
Orsaken till det är att jag ser riksdagens roll i sam-
hället som demokratins föredöme och bevarande och
kontroll av den demokratiska processen. Men det är
också för att kunna initiera och uppmärksamma att
det vi gör har en folklig förankring, även om det, som
i dag, i EMU-frågan råder delade meningar om ifall
Sverige ska gå med eller stå utanför EMU.
För att fortsätta på demokratiaspekten skulle jag
vilja att riksdagen fortsättningsvis också blir mer
öppen i förhållande till medborgarna och i sitt arbete,
inte bara i Europafrågor utan i riksdagens arbete to-
talt.
I våra partier brukar vi ofta med stor besvikelse
säga att vi ibland inte förstår att vi så sällan får beröm
för det vi gör men oftare får skäll för det vi inte gör
eller när vi gör saker fel. Jag tror att en av förklaring-
arna till det är att flertalet av Sveriges medborgare
inte har en aning om allt vi gör i riksdagen, eftersom
det vi gör inte alltid är så intressant för medierna att
bevaka, eller också för att vi inte gör oss så intres-
santa eller berättar med brinnande entusiasm om vad
vi gör.
Här tror jag att EMU-frågan i riksdagen skulle
kunna gå före och göra riksdagen till det forum som i
demokratins namn skulle stå för att här sker de
spännande debatterna, att inga synpunkter eller åsik-
ter försvinner och att de i den mån det bara är möjligt
är öppna för allmänhetens insyn.
Hur det här ska bli möjligt har vi startat en diskus-
sion om, och jag välkomnar alla i den debatten.
Självklart är det så att i vissa frågor och förhandlings-
situationer är det för landets eller ett känsligt läges
skull inte möjligt att inte bevara sekretess.
När vi nu börjar granska vad vi gör och har en
mer öppen syn är jag helt övertygad om att det skulle
kunna gå att hitta nya, spännande mötesformer och
mötesplatser här i riksdagen just för demokratins
skull.
Det som förvånar och oroar mig mest i EMU-
debatten hittills är att den mest förs av experter och
att alla är väldigt mycket för eller emot. Med experter
menar jag naturligtvis också ledamöter i den här riks-
dagen. Jag menar dessutom medlemmar i folkrörelser
och i många andra grupper.
Det jag möter är att flertalet medborgare i dag
tycker att debatten inte bara är tråkig. De tycker också
att den är obegriplig - just för att experter är experter
och för debatt experter emellan. Jag kan se det här
som ny ordförande i EU-nämnden, och jag har nog ett
tag till på mig när jag kan göra den här analysen.
Därför måste både EMU-debatten och hela Europa-
frågan börja handla om frågor på ett språk som vi
använder oss av vid våra lunchbord, runt kaffeborden
hemma och bland vänner.
Jag säger inte att Europafrågan är svår för någon
utan att det är vårt ansvar som riksdagsledamöter att
göra den intressant för flertalet så att vi får ett högt
valdeltagande i höst oavsett om det blir ett ja eller ett
nej. Det är främst det demokratiska ansvaret som vi
har här som ledamöter.
Om jag sedan ska gå in på själva EMU-
omröstningen hoppas jag att vi får en bra och livlig
debatt med många som brinner för sin åsikt på båda
sidor. I många partier finns det i dag ingen klar parti-
linje. Då är det allas vårt ansvar att ha stor respekt för
varandras åsikter så att man också ska kunna vara lika
goda partimedlemmar efter folkomröstningen som
före.
I debatten har det förekommit spekulationer om
att det inte är något tvång för riksdagen att följa folk-
omröstningens resultat. Nu vill jag en gång för alla
göra klart att det socialdemokratiska partiet aldrig
skulle gå till folkomröstning om EMU om vi inte
skulle följa den folkliga viljan och respektera valre-
sultatet. Jag är glad att det så klart står i dagens be-
tänkande, och det är en bekräftelse som vi senare ska
rösta om, att folkomröstningens resultat gäller.
Här tycker jag att alla partier har en stor gemen-
sam uppgift tillsammans, som just riksdagsledamöter
och företrädare för våra partier, att avliva det missför-
stånd som vi annars kommer att få en diskussion
omkring, om det ska löna sig att rösta eller om det
inte spelar någon roll om man röstar eller inte. Det
gagnar varken ja- eller nejsidan, och framför allt inte
det demokratiska systemet, som vi ju är så stolta över
och som vi är bärare av här i riksdagen.
Jag tror att den här folkomröstningen om EMU
blir testen på hur det blir med folkomröstningar i
framtidens Sverige. Blir det ett lågt valdeltagande är
det nog tveksamt om det blir en modell i Sverige på
lång sikt att ha fler folkomröstningar.
När det socialdemokratiska partiet i mars 2000
diskuterade EMU var det under en tid då vi just hade
hämtat oss från en av de svåraste lågkonjunkturerna
någonsin. En av mina avgörande tveksamheter då var
den offentliga sektorn och vad som skulle hända med
jobben där i framtiden. Sedan dess har vi klarat att få
en nationell budget i balans. Vi är på god väg att
också få en stabil ekonomi i våra kommuner och
landsting.
Vi har vidare tagit flera steg för att se till att kvin-
nors arbete kommer att jämställas med mäns. Precis
som den socialdemokratiska partikongressen sade i
november senast kommer det en lag med rätt till
heltid och möjlighet till deltid också för kvinnor. Den
lagen väntar vi på. Då kan man i framtiden inte låta
kvinnorna med sina tjänster vara en regulator vid
sämre konjunktur. Den blir en garant för att kvinnor-
na inte kommer att bli förlorare på den framtida ar-
betsmarknaden med ett medlemskap i EMU.
Vi har också tillsammans med våra samarbetspar-
tier under den här valperioden lovat mer pengar till
löner i offentlig sektor. Här har jag fått mina två krav,
de som jag ställde förra gången, uppfyllda.
Sedan pågår ett arbete med att stoppa möjligheten
för länder i Europa att genom nationellt stöd få stora
företag att flytta till länder med billig arbetskraft och
sämre miljö, så kallad social dumpning. Det ser jag
som en stor reform för Sverige, som ju det senaste
året har varit drabbat av att jobb flyttar utomlands
trots att det helt klart fortfarande är lönsamt att vara
kvar.
Jag har under min tid i EU-nämnden sett att Sve-
rige engagerar sig i frågor som stopp för liberalisering
av knark och stopp för import av kvinnor till prosti-
tution. Jag har också sett hela engagemanget vad
gäller torsken som håller på att dö. Detsamma gäller
djurtransporter, en ny syn på asylfrågor, biståndet och
mycket annat. Jag har blivit helt övertygad om att
Sverige skulle kunna spela en mycket större roll i
Europa än vi gör i dag. Med den socialdemokratiska
politik som vi för nu, där välfärd kommer före skatte-
sänkningar, skulle vi återigen kunna bli ett alternativ i
Europa. Vi skulle tillsammans kunna gå före med en
politik för alla och för en ökad tillväxt och välfärd.
I dag är det många svenskar som tycker att det är
omöjligt att se hur vi ska kunna isolera oss från vad
som händer utanför våra gränser. Om det går dåligt
för USA och Japan stiger våra räntor, de räntor som
vi har på småhus och radhus som våra ungdomar
kommer att behöva om de ska kunna sätta bo i fram-
tiden. Går det dåligt för resten av världen stiger också
våra bensinpriser och det blir dyrare för alla, framför
allt i glesbygd, att använda sin bil.
Om det inte går bra för Europa kommer jobben
fortsättningsvis inte bara att flytta från Sverige utan
också från Europa. I och med det menar jag att väl-
färden i Sverige inte längre kan lösas enbart av oss.
Vi kommer hela tiden att påverkas av vad som händer
utanför vårt lands gränser. Det är det vi pratar om när
vi säger att vi har fått en gränslös politik.
Vad jag har kommit fram till är därför att Sverige,
av solidaritet och för att skapa en stabil framtid för
jobben, för Sveriges ekonomi, för våra enskilda och
för Sveriges medborgare, behöver en Europapolitik
fullt ut.
Jag vill sluta med att läsa för er ur en av Sveriges
lokaltidningar, som ju Anders Sundström nyligen här
i debatten kallade DN. Det står så här: "Stockholm
har ett guldläge när tiderna blir bättre. Bortsett från
amerikanska städer är Stockholm bäst i världen på att
göra kunskap till affärer, enligt en ny rapport. Stock-
holm slår städer som London och Hongkong."
Med det vill jag säga att jag vill göra det möjligt
för hela Sverige, också "Centerland", som ju Lena Ek
tidigare pratade om, att växa, och inte bara för Stock-
holm.

Anf. 114 CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! Det är nu drygt nio månader kvar tills
svenska folket i en omröstning ska avgöra om vi ska
vara med i den gemensamma valutan euron. Debatten
i dag ger en försmak om den debatt som kommer att
föregå beslutet. Vi har hört många kloka inlägg som
talar både för och emot ett införande av euron också i
Sverige.
Precis som jag gjorde inför folkomröstningen som
föregick Sveriges medlemskap i EU vill jag poängte-
ra vikten av samarbete inom den europeiska unionen.
Det handlar ytterst om fred, men också om att delta,
om att vara med och om att påverka utvecklingen av
Europa och av vårt land i Europa.
För mig innebär euron ytterligare ett steg i integ-
rationen samtidigt som vi i Sverige har våra traditio-
ner och vårt sätt att forma ett samhälle för alla. Den
svenska välfärdspolitiken har, kan man säga, tjänat
oss väl. Euron kommer att bli ytterligare en byggsten
för att trygga att vi i Sverige kan föra den politik för
välfärd som vi vill föra utan att riskera att valutaspe-
kulationer undergräver våra gemensamma finanser.
Socialdemokratiska mål som arbete åt alla och ett
lagstiftat skyddsnät med trygghet har fört med sig att
bland annat vi kvinnor i Sverige har större möjlighe-
ter till egen karriär än många andra kvinnor i världen,
även i andra europeiska länder. Det ser vi inte minst i
statistiken vad gäller kvinnors deltagande i arbetsli-
vet. Vi ser det också på kvinnors delaktighet i sam-
hället i stort - även om det kunde vara bättre på
många håll.
Därför är det viktigt att poängtera att förutsätt-
ningarna för att behålla vår välfärdsmodell, vår för-
äldraförsäkring och vår a-kassa, vår grundläggande
trygghet för alla, inte äventyras av att vi inför euron.
Den svenska välfärden kommer även i framtiden att
beslutas i Sverige. Däremot kommer euron att vara en
källa till trygghet och stabilitet som ger välfärden en
stabilare ram.
Vår välfärd bygger till stor del på vår offentliga
sektor, vilken även är många kvinnors arbetsmarknad.
I diskussioner om införandet av euron har det före-
kommit diskussioner och spekulationer om den of-
fentliga sektorns framtid.
Visserligen kommer vi inte längre att kunna de-
valvera eller höja räntan, men även om vissa beslut
fattas tillsammans med övriga länder så kommer vi
även i fortsättningen att själva bestämma om skatter
och satsningar på förskola och vård i Sverige.
Det som vi ska fortsätta att förbereda innan vi går
med är att ha en stabil ekonomi och reserver att an-
vända vid dåliga tider om så behövs. Här hänger det
på oss - på oss svenska politiker. För att inte äventyra
jobben och välfärden vid lågkonjunktur ska vi ha
tänkt igenom alla risker och förbereda oss för att
möta dem.
Vi socialdemokrater har tillsammans med fackfö-
reningsrörelsen bildat en arbetsgrupp som ska utfor-
ma förslag till hur denna beredskap ska kunna utfor-
mas. Vilken form vi sedan väljer att föreslå vet jag
inte än, men jag förstår att det kommer att kosta lite
vid goda tider så att det finns något att ta av vid dåli-
ga.
Fru talman! Vi måste också vara realister. Ett
utanförskap kommer också att kosta. Om än valuta-
risken är aldrig så liten så finns den där. När investe-
rare ska besluta vilka länder de vill satsa pengar i - ja,
då är det självfallet till fördel för de länder som har
lägre risker.
Fru talman! En annan sak som är viktig med eu-
ron är möjligheten att jämföra priser. Sverige har i
dag klart högre priser än övriga EU. Med euron kan
vi jämföra priser över gränserna. Då ökar konkurren-
sen och då kan vi också få ned priserna även i Sveri-
ge. Men vi ska inte överdriva. Det räcker inte bara
med euron. Vi behöver aktiva organiserade konsu-
menter också. När vi jämför handlar det ju inte bara
om pris utan också om kvalitet på det som vi köper
och om den service som vi kan få.
Det går inte att räkna hem vinsten av ett medlem-
skap i EMU med någon matematisk formel, för det
finns både för- och nackdelar. För oss alla är det en
mängd olika faktorer som nu måste vägas samman.
Det som jag tycker är särskilt viktigt är att vi värnar
den generella välfärden. Vi har en hög grad av trygg-
het i Sverige. Om vi ska kunna bibehålla den så måste
vi ha en stabil ekonomisk politik och stabila förut-
sättningar för att driva en aktiv välfärdspolitik och en
aktiv fördelningspolitik. Då är utanförskapet en osä-
kerhet och en risk som vi inte har råd med.
Debatten i Sverige kommer att fortsätta vad gäller
välfärden. Högerkrafter kommer att fortsätta att säga
att vi ska sänka skatten, och vi socialdemokrater
kommer att fortsätta att säga att vi vill behålla en
trygghet och en välfärd för alla. De här debatterna
kommer som sagt att fortsätta, och vi kommer inte att
bli överens. Men det kommer fortfarande att vara
våra debatter. Euron tar inte ifrån oss någon makt
över den svenska välfärdspolitiken. Den tar inte heller
ifrån oss något ansvar. Men den ger politiken stabila-
re förutsättningar.
Egentligen handlar det om samma grundläggande
fråga som i riksdagsvalet. Är det så att vi kan själva i
valutapolitiken eller är det så att vi bäst löser frågorna
tillsammans? Precis som i riksdagsvalet hoppas jag
att svenska folket kommer att tycka att det blir bättre
om vi arbetar tillsammans.

Anf. 115 PETER JONSSON (s):
Fru talman! Det betänkande som vi har diskuterat
i kammaren i dag handlar om den gemensamma va-
lutan. Jag tycker att det har varit en intressant debatt.
En hel del klargöranden har kommit fram i den här
stora frågan.
Jag har länge tyckt att eurofrågan har varit en vik-
tig fråga att diskutera. Jag ser fram emot årets debatt
fram till folkomröstningen.
Som metallarbetare i Trollhättan har jag många
gånger på nära håll sett hur beroende vi är av vår
omvärld och hur mycket vår omvärld kan påverka
oss. I mitt jobb kan jag bokstavligt talat se världs-
konjunkturerna komma och gå. Får vi in en order
eller får vi inte in en order? Har vi jobb eller har vi
inte jobb? Det beror mer på vad som händer på bör-
sen i New York och London än på det som vi kan
bestämma hemma i Trollhättan. Därför måste vi sam-
arbeta med andra om vi vill kunna ha ett inflytande.
Förr räckte det med att samarbeta inom Sverige. I dag
är även Sverige för litet. Vill vi ha en möjlighet att
påverka vår vardag så måste vi samarbeta med andra
länder. Det är en lång svensk tradition att göra så - att
se till att vi är med där besluten fattas.
Det är inte det att jag inte ser några fel och brister
med den gemensamma valutan. Det är klart att allting
inte är bra som det är i dag. Men om vi ska ha en
möjlighet att vara med och fatta beslut och påverka
den vardag som vi lever i så måste vi vara där beslu-
ten fattas. Vi kan inte stå utanför och hoppas att de
länder som är med i gemenskapen automatiskt ska ta
hänsyn till våra önskningar. Det är lite som att försö-
ka spela ishockey från läktaren. Visst kan man ha
synpunkter både på vad spelare gör och hur domaren
dömer, men om man vill vara med i matchen så får
man ge sig ut på planen.
Fru talman! Det finns många goda argument till
att Sverige ska vara med i EMU. Det finns många
praktiska fördelar. Det blir enklare att resa. Det blir
enklare för företag att handla över gränser. Det ger
oss konsumenter en större möjlighet att jämföra priser
mellan olika länder. Detta är något som inte ska un-
derskattas. Euron kommer att underlätta vardagen för
många svenskar.
Men för mig som kommer från Trollhättan så är
kanske tryggheten för jobben den viktigaste frågan i
dessa dagar. Det finns de som påstår att ett medlem-
skap skulle hota jobben. Jag tror precis tvärtom. Den
otrygghet och instabilitet som ett utanförskap för med
sig är det som verkligen hotar jobben.
För några dagar sedan läckte nyheten ut om att
Saab i Trollhättan skulle skära ned med 1 300 arbets-
tillfällen. Det går naturligtvis inte att klart veta om
situationen hade varit någon annan om vi redan hade
varit med som medlemmar i EMU. Men vi vet säkert
att med en marknad med 300 miljoner invånare och
konsumenter så blir det naturligtvis mycket enklare
för svensk industri att konkurrera i och med att det
skulle finnas en gemensam valuta. Det hade stärkt
Saabs ställning och det hade förstås på sikt tryggat
jobben. Likadant är det för alla andra stora och små
företag, men tydligast blir det när det gäller exportin-
dustrin och de jobb som finns där. Ett utanförskap
innebär helt enkelt större otrygghet för svenska lönta-
gare.
När man väger för- och nackdelar mot varandra är
tryggheten för jobben ett mycket tungt vägande skäl
för att Sverige ska ansluta sig till euron.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 december.)

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motion
Avskaffande av domstolsliknande nämnder av Bo
Lundgren m.fl. (m)

Motionen väcktes med åberopande av 3 kap. 15 §
riksdagsordningen om rätt att väcka motion med
anledning av händelse av större vikt.
Frågan om hänvisning av motionen till utskott
skulle behandlas vid sammanträdet tisdagen den
10 december.

Motionen hade följande lydelse:
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av
ordningen med domstolsliknande nämnder (juridisk-
politiska nämnder) som utövar rättsliga funktioner i
enlighet med vad som anförs i motionen.
Motiv för vårt förslag
Efter höstens riksdagsval har flera misstankar om
att det förekommit valfusk både i riksdagsvalet och i
kommunalvalet i Stockholm framförts. Vissa av hän-
delserna har polisanmälts och utreds nu.
Några av dessa händelser har också legat till
grund för att valen överklagats.
Val till riksdagen och till kommuner och landsting
överklagas till riksdagens valprövningsnämnd. Denna
består av en ordförande som skall vara eller ha varit
ordinarie domare samt sex andra ledamöter. Platserna
i valprövningsnämnden fördelas mellan partierna
proportionellt utifrån valresultatet. Nämndens beslut
kan inte överklagas.
Nu gällande ordning innebär således att partier
som anklagas för valfusk själva har att delta i pröv-
ningen av huruvida anklagelserna har grund. Det är
en tveksam ordning, trots att valprövningsnämnden
leds av en lagfaren domare. Vad som är rätt och fel i
dessa sammanhang borde enligt vår mening överhu-
vud tagit inte avgöras av institutioner som inbegriper
de politiska partierna utan av organ som står helt fria.
Särskilt anmärkningsvärd blir naturligtvis situa-
tionen om valet ger till resultat att ett parti får egen
majoritet i nämnden. En anmälan om misstänkt fusk
av detta parti skulle då kunna avgöras av partiet
självt.
De fria och korrekta valen är demokratins kärna.
Det får aldrig finnas något utrymme för tvekan om att
valen går riktigt till och att fusk bedöms på ett objek-
tivt sätt. Själva den sammansättning valprövnings-
nämnden givits säkerställer inte allmänhetens tilltro
till det demokratiska systemet i dessa hänseenden.
Valprövningsnämnden har en sammansättning
som emellertid inte är unik. En likartad sammansätt-
ning har flera andra statliga nämnder. Den senaste
tidens diskussion om valet i Stockholm reser den mer
principiella frågan om det inte är tid att i ett vidare
perspektiv se över systemet med att överlåta rättsliga
funktioner till domstolsliknande nämnder. Det gäller
desto mer som dessa nämnders sammansättning kan
tänkas stå i konflikt med den europeiska konventio-
nen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen),
Artikel 6 om rätt till domstolsprövning.
För att allmänhetens tilltro till det demokratiska
och rättsliga systemet inte skall urholkas bör reger-
ingen snarast tillsätta en utredning för att pröva hur
de domstolsliknande nämnderna kan avskaffas för att
ersättas med rent juridiska nämnder eller motsvarande
institutioner.
Stockholm den 5 december 2002
Bo Lundgren (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)
Anders Björck (m)
Gunilla Carlsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Gunnar Hökmark (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Sten Tolgfors (m)

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av förs. 2002/03:RR8 Riksdagens
revisorers förslag angående familjehemsvården
2002/03:So8 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)
2002/03:So9 av Ingrid Burman m.fl. (v)

med anledning av förs. 2002/03:RR4 Riksdagens
revisorers förslag angående nationella mål i
kommunernas äldreomsorg
2002/03:So10 av Cristina Husmark Pehrsson
m.fl. (m)
2002/03:So11 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)
2002/03:So12 av Ingrid Burman m.fl. (v)

Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

Kulturutskottets betänkande
2002/03:KrU1 Utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 9 december

2002/03:86 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Rättssäkra val
2002/03:87 av Martin Andreasson (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Rättsväsendets insatser mot hatbrott
2002/03:88 av Per Bill (m) till statsminister Göran
Persson
Riksdagens kontrollmakt
2002/03:89 av Sven Gunnar Persson (kd) till jord-
bruksminister Ann-Christin Nykvist
Överfisket i Östersjön och det svenska torskstoppet
2002/03:90 av Rosita Runegrund (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Skattskyldighet för stiftelser
2002/03:91 av Per Landgren (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Rättssäkerheten och egendomsskatterna

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 december.

9 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 9 december

2002/03:265 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Nationella insatsstyrkan
2002/03:266 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisens situation i Falun
2002/03:267 av Anita Brodén (fp) till miljöminister
Lena Sommestad
Naturreservat
2002/03:268 av Åsa Torstensson (c) till miljöminister
Lena Sommestad
Torskfisket
2002/03:269 av Marie Wahlgren (fp) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Förorenat vatten i Öresund
2002/03:270 av Carina Hägg (s) till miljöminister
Lena Sommestad
Kairo + 10
2002/03:271 av Jan-Evert Rådhström (m) till när-
ingsminister Leif Pagrotsky
Det svenska företagsklimatet

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 17 december.

10 § Kammaren åtskildes kl. 17.48.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 11.54,
av tredje vice talmannen därefter till och med 6 §
anf. 34 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med anf. 41
(delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med anf. 80
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.