Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2002/03:16
Onsdagen den 13 november
Kl. 09.00 - 15.38

17.00 - 17.13
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-----------------------------------------
1 §  Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 7 november.
2 §  Kompletteringsval till miljö- och jord-
bruksutskottet
Förste vice talmannen meddelade att Miljöpartiet
de grönas riksdagsgrupp under Åsa Domeijs föräld-
raledighet anmält Gunnar Goude som suppleant i
miljö- och jordbruksutskottet.
Förste vice talmannen förklarade vald till
suppleant i miljö- och jordbruksutskottet
Gunnar Goude (mp)
3 §  Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motion
2002/03:K4 till konstitutionsutskottet
4 §  Vissa tobaksfrågor (vilande grundlagsför-
slag och följdlagstiftning)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU2
Vissa tobaksfrågor (vilande grundlagsförslag och
följdlagstiftning) (prop. 2001/02:64).
Anf.  1  HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! När det gäller det vilande grundlags-
förslaget med tillhörande följdlagstiftning rörande
vissa tobaksfrågor i betänkande 2002/03:KU2 har vi
moderater inte funnit skäl att ändra uppfattning i
sakfrågorna. Vi vidhåller alltså de synpunkter som vi
redovisade redan i våras, då regeringens förslag före-
låg för en första behandling och ett första riksdagsbe-
slut i ärendet.
Sedan dess har val till riksdagen ägt rum, och nu
återkommer alltså det likalydande förslaget till den
nyvalda riksdagen för dess ställningstagande.
Vi avvisar förslaget med hänvisning till följande
skäl:
Det är svårt att på vetenskaplig grund leda i bevis
att det skulle finnas något bestämt samband mellan
indirekt tobaksreklam och omfattningen av den för
tillfället rådande tobakskonsumtionen. Det är också
ett förhållande som konstateras av regeringen i pro-
positionen. Spekulationerna i denna del får snarare
anses mera bygga på tro än på vetande.
Vi delar också Lagrådets syn på att tron på ett
förmodat sådant samband inte är en tillräcklig grund
för att begränsa tryck- och yttrandefriheten i sådan
utsträckning att möjligheten öppnas för att förbjuda
en kommersiell annons för annan vara än tobaksvara
och där det i annonsen samtidigt exponeras ett varu-
märke eller kännetecken som kan knytas till en sådan
tobaksvara. Det är förvisso viktigt att på olika sätt
skydda liv och hälsa, men vi anser att det finns bättre
sätt, bland annat genom upplysning och information
om tobakens skadeverkningar, än att genom ett när-
mast ovetenskapligt symbolslag i luften nu söka
komma åt ett angeläget folkhälsoproblem.
Friheten att yttra sig i näringsverksamhet får en-
ligt regeringsformens föreskrifter inte begränsas i
sådan utsträckning att det går utöver vad som kan
anses nödvändigt med hänsyn till det ändamål som
man vill nå med begränsningen. Vi anser alltså att
man här går för långt. Vi anser, i likhet med Lagrådet,
att det är anmärkningsvärt att regeringen inte närmare
berör den målkonflikt rörande graden av ändamåls-
enlighet som finns mellan regeringsformens 2 kap. 12
och 13 §§ och den föreslagna ändringen i tobakslagen
om förbud mot indirekt tobaksreklam.
Vår principiella grundinställning är att tryck- och
yttrandefriheten får inskränkas endast om det finns ett
uttryckligt stadgande om det i grundlagen. Skäl för
när sådan inskränkning kan medges i vanlig lag finns
angivna i till exempel tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Av hänsyn till och respekt
för grundlagarnas högre valör i vår rättsordning är
det, enligt vår mening, viktigt att vara återhållsam
med nya undantag som ytterligare riskerar att urholka
tryck- och yttrandefriheterna som i princip absoluta
friheter i en mogen demokrati.
Det finns, herr talman, också ett nytt EG-direktiv
om tobaksreklam under utarbetande. Dessa frågor
kommer att behandlas i ett förslag till en rådsrekom-
mendation grundad på artiklarna 152 och 153 i Rom-
fördraget. Kommissionen håller för närvarande på att
utarbeta denna rekommendation. Vi moderater anser
därför att det hade varit lämpligt om regeringen hade
avvaktat med lagstiftning tills det nya EG-direktivet
om tobaksreklam med mera eventuellt är antaget.
Enligt vår mening saknas sammantaget sådana
tillräckligt starka skäl som erfordras för att medge en
inskränkning i en grundlagsskyddad fri- och rättighet
som ett förbud mot indirekt tobaksreklam enligt för-
slaget innebär.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till Moderaternas reservation
1, som alltså berör själva grundlagsändringen i tryck-
frihetsförordningen, och reservation 2, som rör följ-
dändringar i delar av tobakslagen och marknadsfö-
ringslagen.
Anf.  2  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Får jag börja med att yrka bifall till
förslaget i det betänkande som kammaren nu har uppe
till behandling, KU2, om vissa tobaksfrågor, så att vi
inte fallerar på den viktiga formella punkten.
Jag skulle gärna vilja säga att det är oomtvistat att
rökning leder till skador och att det ur folkhälsosyn-
punkt finns all anledning att begränsa reklam och
marknadsföring av sådana skadliga produkter. Jag
tror egentligen inte att det är på den punkten som det
finns viss oenighet. Det är väl så som Stig Järrel på-
pekade och som Moderaterna har påpekat i sina re-
servationer tidigare, nämligen att det inte finns någon
strikt vetenskaplig undersökning som belägger i vil-
ken utsträckning som rökandet skulle öka därför att
mans säljer exempelvis skor - eller vad det nu kan
vara för olika produkter - under ett tobaksmärkes-
namn.
För min del har jag hela tiden sett det på det viset
att det är uppenbart att de inskränkningar i reklamen
som tobaksbranschen har fått acceptera genom beslut
i denna riksdag har lett till att branschen har sökt sig
andra vägar, andra sätt att marknadsföra sina pro-
dukter, alltså den så kallade indirekta reklamen, och
att det finns god grund för att göra ingrepp i den möj-
ligheten för tobaksbranschen.
Ibland sägs det när man diskuterar reklam och
marknadsföring för varor som har en negativ påver-
kan på folkhälsan, men också i andra sammanhang,
att det inte sker någon ökning av konsumtionen, att
det bara är ett byte mellan olika märken. Jag känner
igen det från till exempel alkoholområdet. Men det är
väl alldeles uppenbart för alla som vill studera detta
att reklamens syfte och också dess effekt är att kon-
sumtionen ökar.
Därför finns det, herr talman, enligt min mening
god grund för det förslag som en bred majoritet i
konstitutionsutskottet och också en bred majoritet i
riksdagen inför det första beslutet om dessa grund-
lagsändringar har samlat sig omkring. Det finns alltså
stöd för de följdändringar i denna lagstiftning som
ska bidra till att sätta kraft bakom begränsningarna av
reklam för och marknadsföring av tobaksprodukter.
Med all respekt - och jag tycker att man ska ha
stor respekt - för Lagrådets ståndpunkter finns det
ändå i det här fallet goda skäl som talar för att man
inte i det här sammanhanget ska följa Lagrådets upp-
fattning. Om man gör en ordentligt analys är det svårt
att leda i bevis att den inskränkning i yttrandefriheten
som här görs skulle gå utöver vad som är motiverat
för att uppnå den avsedda effekten. Jag är snarare av
den uppfattningen att detta är sakligt grundat och att
det finns goda skäl att stödja det förslag som nu före-
ligger.
Herr talman! Till sist vill jag säga ett par ord om
EG-direktivet. Jag hade naturligtvis inte haft någon-
ting emot om EG-maskineriet hade lyckats att ta fram
ett direktiv i sådan tid att det hade varit möjligt att
avvakta det. Det här arbetet har ju pågått under ett
stort antal år, och dessutom har ju ett EG-direktiv av
det här slaget underkänts av den legalistiska delen av
EU-systemet. I och för sig ska man inte säga någon-
ting om hur lagstiftningen tolkas, men i själva sakfrå-
gan - att kunna ingripa mot indirekt marknadsföring
av tobaksvaror - hade det varit till nytta för folkhäl-
san i hela EG om man hade kunnat få fram ett effek-
tivt direktiv.
I Sverige vilar inte den här frågan på EG-
direktivet som sådant, utan vi har en självständig
uppfattning och möjligheter att införa denna lagstift-
ning.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag än en
gång bifall till förslaget i KU:s betänkande nr 2.
Anf.  3  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag konstaterar bara att Socialdemo-
kraterna uppenbarligen är beredda att fatta ett beslut
som egentligen vilar på ovetenskapliga och i stor
utsträckning osakliga grunder. Det är inte styrkt att
det finns något direkt samband.
Jag konstaterar också att man inte tycks vilja ta
någon större hänsyn till vad Lagrådet har anfört i
frågan. Man är inte heller särskilt intresserad av att
respektera den tågordning som man i andra fall bru-
kar tillämpa, nämligen att avvakta pågående EG-
lagstiftning och harmonisering inom EU-länderna.
Här är man beredd att forcera fram ett beslut som
egentligen saknar någon större saklig grund.
Anf.  4  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Om indirekt marknadsföring av to-
bak via sko- och klädförsäljning inte hade någonting
att göra med konsumtionen av tobak utgår jag ifrån
tobaksbranschen har sådana skickliga konsulter att
den skulle upphöra med denna marknadsföring efter-
som den då skulle vara meningslös. Jag tycker att det
är en tillräcklig grund för att man ska kunna göra det
här ingripandet.
Vi brukar av och till i denna kammare diskutera
om man ska följa Lagrådets yttrande eller inte. Bero-
ende på grunduppfattning i respektive parti eller poli-
tisk gruppering brukar man säga att Lagrådet har
absolut rätt eller att man i det särskilda fallet kan ha
göra annan bedömning än den som Lagrådet har
gjort. Lagrådets roll i vårt system är att avge ett ytt-
rande över den lagstiftning som föreslås, precis som
man har gjort här. Men enligt författningen är riksda-
gen fri att fatta det beslut som den anser vara det
riktiga.
Man hade tidigare börjat att fatta beslut enligt det
EG-direktiv som under svår vånda hade arbetats fram
på det här området. Sedan underkändes det plötsligt
av domstolen, och jag antar att det var tobaksbran-
schen som drev ärendet till domstolen för att man
ville undgå begränsningar i sina möjligheter att öka
försäljningen. Därför ser jag inte någon anledning att
nu avvakta ett nytt direktiv. Det borde ha kunnat vara
klart nu med lite bättre effektivitet i EU-systemet.
Anf.  5  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Nu talar vi ju inte om direkta to-
baksannonser utan om indirekt reklam för tobak. Det
innebär att det i en annons som egentligen gör reklam
för en annan produkt dyker upp en symbol eller en
varumärkesliknande symbol som kan knytas till en
tobaksvara, en symbol som spelar en underordnad roll
i annonsen som sådan. Det är detta som majoriteten
nu anser vara av så påverkande effekt att det har be-
tydelse för behovet av att röka och konsumera to-
baksprodukter. Det är det som vi sätter i fråga, att det
skulle ha så stor betydelse. I vart fall är det inte av
sådan betydelse att det motiverar sådana inskränk-
ningar i tryckfriheten och yttrandefriheten som också
Lagrådet tar upp.
Regeringen för egentligen inte något principiellt
resonemang om ifall denna åtgärd som är av så ingri-
pande natur står i proportion till den effekt som åt-
gärden väntas uppnå. Det är detta som vi kritiserar,
precis som Lagrådet. Där har alltså regeringen non-
chalerat att föra ett sådant principiellt resonemang,
vilket är anmärkningsvärt.
Anf.  6  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att man uppfattar va-
rumärkesreklam på lite olika sätt. Jag ska motvilligt
erkänna att när jag ser reklam för de skor som jag
tidigare här åsyftade tänker jag på rökning, och det är
det som är avsikten med det hela. Det gäller också de
klädesplagg som annonseras tillsammans med olika
tobaksmärken.
Vilken effekt denna indirekta reklam har kan vi
naturligtvis tvista om. Henrik Järrel anser att det inte
har sådan effekt att det motiverar denna lagstiftning.
Även om det inte är vetenskapligt bevisat anser majo-
riteten att den indirekta reklamen i vart fall har sådan
effekt att man kan göra dessa inskränkningar.
Det är där vi befinner oss. Replikomgången är än-
dad, och vi har olika meningar på den här punkten.
Anf.  7  MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Vad har tobaksreklam med tryckfri-
het att göra? Inte mycket, kan det tyckas. Att i kom-
mersiella syften försöka att övertyga människor om
det angelägna i att inhandla cigaretter har föga att
göra med det fria meningsutbyte och den allsidiga
upplysning som tryckfrihetsförordningen syftar till att
säkerställa.
Ändå diskuterar vi detta betänkande, som handlar
om att ytterligare begränsa möjligheten till tobaks-
reklam genom en ändring av tryckfrihetsförordning-
en. Skälet till det är att även reklamen använder de
medel som är förknippade med tryck- och yttrande-
frihetens egentliga syfte, nämligen att med ord och
bilder förmedla ett budskap, inte sällan med samma
teknik och i samma fysiska medium som det offentli-
ga meningsutbytet i övrigt sker i.
Därför kan vi inte lagreglera reklam hur som
helst. Det måste finnas uttryckliga undantag i tryck-
frihetsförordningen för att sådan lag ska kunna stiftas,
och dessa undantag är dessutom preciserade och av-
gränsade.
Tobaksrökning är - som redan påpekats - skadligt
för hälsan, om detta råder ingen oenighet. Det vore
därför till fördel för folkhälsan om färre rökte. De
företag som säljer tobak har däremot intresse av att
fler röker i synnerhet deras märken. Därför gör de
reklam för sina produkter, och därför är det i det all-
männas intresse att reklamen begränsas. Här finns det
en tydlig konflikt mellan ett allmänt folkhälsointresse
och enskilda profitintressen. Vilket intresse man sät-
ter främst är naturligtvis en politisk och ideologisk
fråga.
Tobaksreklam är sedan rätt länge förbjuden i stor
utsträckning, men eftersom det ligger avsevärda
vinstmöjligheter i tobak, liksom i alla beroendefram-
kallande njutningsmedel, så försöker självfallet to-
baksindustrin finna nya vägar att marknadsföra sina
produkter. Ett sådant sätt är att sälja andra varor än
cigaretter, men att göra det under cigarettmärkets
namn och med samma logotyp. Kanske sitter det
någon på läktaren från något tobaksföretag och hop-
pas att jag ska exemplifiera och därmed bidra till
marknadsföringen, men det ska jag inte göra. Jag tror
att argumenten går fram ändå.
Moderaterna bygger självfallet inte sin reservation
på omsorg om tobaksindustrins vinstmarginaler, utan
säger i stället att det inte går att vetenskapligt bevisa
att sådan här indirekt reklam har någon effekt på
tobakskonsumtionen. Där har de sannolikt rätt, det är
oerhört svårt att urskilja denna effekt från allt annat
som påverkar människors konsumtionsmönster, men
åtminstone tobaksindustrin förefaller helt övertygad
om att den effekten finns. Man brukar i reklambran-
schen ibland säga att hälften av all reklam saknar
effekt och är värdelös; problemet är att man inte kan
veta vilken halva det är.
Omsorgen om yttrandefriheten är i detta samman-
hang ett ännu svagare argument. När det gäller van-
lig, direkt cigarettreklam, tobaksreklam, kan man
åtminstone argumentera för att det skulle ligga i när-
heten av det tryckfrihetsskyddade området. Men en
cigarettmärkeslogotyp på ett par skor, är det ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning?
Herr talman! Med omsorg om tryck- och yttrande-
friheten och till gagn för folkhälsan yrkar jag bifall
till utskottets förslag att slutligt anta det vilande för-
slaget till ändring i tryckfrihetsförordningen samt till
ändringar i tobakslagen och därmed avslag på reser-
vationerna.
Anf.  8  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! När jag lyssnar till Mats Einarsson
kan jag bara dra den övergripande slutsatsen att skill-
naden mellan moderater och vänsterpartister, möjli-
gen också den övriga majoriteten som står bakom
förslaget till beslut är att vi betror den enskilde möj-
ligheten att avgöra vad som är rätt eller fel, bra eller
dåligt för honom eller henne i lite högre, rätt mycket
högre, utsträckning än vad ni anser. Vi tror att den
enskilde individen är mentalt och känslomässigt ut-
rustad för att klara det.
Det är bland annat därför som vi också finner det i
hög grad angeläget att försvara yttrandefrihetsrätten i
det här sammanhanget. Vi tycker inte att den är värd
en sådan inskränkning, därför att målet med in-
skränkningen står inte i rimlig proportion till in-
skränkningens verkningsgrad. Börjar man tumma på
yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordning-
en och över huvud taget på grundlagen med in-
skränkningar och undantag har man snart urholkat,
som jag anförde i mitt huvudanförande, grundlagens
valör av verklig grundlag som skyddar fundamentala
fri- och rättigheter. Det är därför vi motsätter oss det
här förslaget.
Anf.  9  MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Det är klart att så kan man ju ut-
trycka skillnaden mellan Vänsterpartiet och Modera-
terna. Man skulle också kunna säga att skillnaden
mellan Moderaterna och Vänsterpartiet är att Mode-
raterna har större omsorg om enskilda företags möj-
ligheter att öka sina vinstmarginaler, bland annat
genom reklam på olika sätt, till förfång för folkhäl-
san. Så kan man också uttrycka det.
Vad gäller yttrandefrihetsargumentet menar jag att
av lagtekniska skäl och av försiktighetsskäl ska såda-
na här inskränkningar ha ett uttryckligt undantag i
tryckfrihetsförordningen. Det är viktigt, och det är
viktigt hur det undantaget formuleras. Men i det här
fallet menar jag att det reellt, materiellt, inte är fråga
om någon inskränkning i yttrandefriheten, i det som
yttrandefriheten är till för att skydda. Just för att und-
vika att vi kommer i närheten av att inskränka det
som inte ska inskränkas är det viktigt att vi har den
här ordningen med undantag i tryckfrihetsförordning-
en.
Anf.  10  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Jag konstaterat att näringsfriheten är
en sådan oförytterlighet som är ganska vitt förankrad
i det svenska samhället och i den svenska rättsord-
ningen. Tvärtemot vad man kanske tror och förväntar
sig har Vänsterpartiet genom andra företrädare i den-
na riksdag ganska förtjänstfullt markerat till exempel
synen på småföretagsamheten och hur man bör un-
derlätta för den på olika sätt, eftersom man har insett,
i alla fall på vissa håll inom Vänsterpartiet, hur bety-
delsefull företagsamheten är och inte minst småföre-
tagsamheten.
Vi moderater menar att näringsfriheten är utom-
ordentligt viktig och rätten att försälja tobaksvaror
likaså. Sedan får den enskilde avgöra om han eller
hon ska konsumera. Det finns dock väldigt många
människor som avstår från att konsumera till exempel
både tobak och alkohol alldeles frivilligt, trots att de
är utsatta för reklam både direkt och indirekt. Någon-
ting måste väl det bero på.
Anf.  11  MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Nå, det var väl det jag trodde, att det
var näringsfriheten som låg närmast till hands för
Moderaterna. Nu är naturligtvis inte näringsfriheten
en oförytterlig rättighet i samma mening som yttran-
de- och tryckfriheten är det. Näringsfriheten, om vi
nu ska använda det uttrycket, förutsätter för att över
huvud taget kunna fungera en omfattande lagregle-
ring, och det är bland annat det vi håller på med. I det
sammanhanget kan man diskutera vilka lagar som ska
ändras eller eventuellt tas bort. Men att den behöver
regleras tror jag egentligen att till och med Modera-
terna är överens om.
Anf.  12  GABRIEL ROMANUS (fp):
Herr talman! Som framgår av betänkandet står
Folkpartiet liberalerna bakom utskottets förslag när
det gäller den vilande grundlagsändringen och följ-
dändringar.
Självklart innebär förslaget en viss inskränkning i
yttrandefriheten. Liberaler har alltid försvarat yttran-
defriheten men har också betonat att den inte kan vara
obegränsad. Man får inte förtala människor hur som
helst. Man får heller inte marknadsföra produkter hur
som helst. En vidsträckt yttrandefrihet är naturligtvis
viktig, framför allt för att säkerställa en fri nyhets-
förmedling, en omfattande och ingående samhällsde-
batt, förkunnelse i religiösa och etiska frågor, litterärt
skapande. Det är viktiga delar av yttrandefriheten.
Mindre viktiga delar av yttrandefriheten är, enligt
min uppfattning, kommersiell reklam för varor. Den
kan vara värdefull som ett sätt att underlätta för
marknadsekonomin att fungera, men det är ingen
tvekan hos mig om att den är mindre viktig än sam-
hällsdebatt och de andra delarna som jag nämnde.
När det gäller att främja beroendeskapande pro-
dukter som dödar tusentals människor varje år, som
till exempel tobaksreklam - direkt och indirekt - gör,
är det inte bara en mindre viktig del av yttrandefrihe-
ten utan en direkt skadlig del. Marknadsföring av
cancer, kan man säga, och andra allvarliga sjukdomar
är inte någonting som vi har anledning att önska oss.
Nu ligger det i sakens natur att det är svårt att veten-
skapligt fastställa effekten av olika reklamåtgärder,
indirekta och även direkta. Men det betyder ju inte att
de här åtgärderna saknar effekt. När man inte kan
vetenskapligt fastställa effekten får man försöka att
följa sitt förnuft.
Den indirekta tobaksreklamen för vissa märken
syftar till att förknippa rökning med friluftsliv och
kanske med manlighetsideal. Det är någonting som
naturligtvis helt strider mot den vetenskapliga upp-
fattningen om vad tobaksrökning är för något. Dess-
utom innebär den indirekta tobaksreklamen ett kring-
gående av lagstiftningen mot tobaksreklam. Seriösa
företag bör inte kringgå lagen. Även detta innebär en
viss glorifiering, ett slags rebellverksamhet som kan
förväntas appellera till ungdomar, som ju är särskilt
sårbara när det gäller tobaksrökning, och det bör inte
belönas.
Med denna korta motivering ber jag att få yrka bi-
fall till utskottets förslag i konstitutionsutskottets
betänkande nr 2.
Anf.  13  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Det är ju inte så att vi moderater står
hjärtlösa inför det faktum att tobak och alkohol dödar
många människor årligen. Det är mycket beklagligt
att det är på det sättet. Vi tror däremot kanske inte att
just ett förbud mot indirekt tobaksreklam är det verk-
ningsfulla medel som erfordras för att om möjligt
sänka dödstalen.
Som jag anförde i mitt huvudanförande menar vi
att hälsoupplysning och folkhälsoinformation i största
allmänhet är en framkomlig väg som man bör satsa
på mer. Då kan man ge den enskilde valmöjligheten.
Trots att han eller hon vet att det här medför skador
gör man då ett aktivt eller medvetet val.
Vi har ju också fått information på tobaksförpack-
ningar, cigarettpaket och liknande, om vad rökningen
kan innebära för skador. Det vore väl konstigt om
man inte drog ut det, om man ska föra resonemanget
som Gabriel Romanus gör, alltså om man inte drog ut
konsekvenserna och sade att då förbjuder vi all form
av tobaks- och alkoholreklam över huvud taget efter-
som den har de effekter som man påstår att den har.
Då borde det inte bara gälla den indirekta reklamen,
som har mycket mindre kopplingar, kan man tycka,
till ett missbruk eller ett bruk.
Sedan säger Gabriel Romanus att om det inte går
att vetenskapligt bedöma eller bevisa får man ta för-
nuftet till hjälp. Jag trodde faktiskt att vi folkvalda i
hög grad skulle använda oss av vetenskapen och de
sakliga argumenten innan vi går till beslut så att vi
använder oss av förnuftet med stöd av vetenskap och
saklighet.
Anf.  14  GABRIEL ROMANUS (fp) replik:
Herr talman! Det är en vanlig kombination, som
är något häpnadsväckande, att man å ena sidan säger
att hälsoupplysning är det verkningsfulla medlet mot
till exempel tobaksrökning eller överdriven alkohol-
konsumtion. Det är verkningsfullt. Men reklam, å
andra sidan, den har inga större effekter. Det är för
mig en något svårsmält kombination. Antingen är det
väl så att man verkligen tror på information, och i så
fall borde man väl tro att även information om rök-
ningens fördelar, som ju reklamen innebär på olika
sätt, har effekt. Eller så tror man kanske att ingen av
dessa saker har så stor effekt. Då måste man försöka
komma med något annat.
Nu är det så att den forskning som finns på alko-
hol- och tobaksområdet visar att information förmod-
ligen har svagare effekt än restriktioner. Restriktioner
innebär i första hand beskattning och begränsning av
tillgängligheten, men också begränsning av reklamen.
Den forskning som finns talar ändå i den här rikt-
ningen, att det är bra att förbjuda tobaksreklam även
om just effekten av indirekt tobaksreklam är svår att
vetenskapligt bevisa.
Att det är så ligger i sakens natur. Det är inte så att
det inte skulle finnas en önskan om att få vetenskap-
liga bevis. Det är bara så att det ligger i hela proble-
mets natur att det är svårt att isolera en sådan faktor
och visa effekten av den, eftersom man inte kan an-
vända människor som försökskaniner i någon större
utsträckning. Men om det nu är så att det finns ett
problem som inte går att belysa vetenskapligt så ska
man ju inte abdikera från möjligheten att fatta politis-
ka beslut för det.
Anf.  15  HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! Nej, men då hävdar jag att närings-
friheten kräver att man även i fråga om reklamen,
vare sig den är indirekt eller direkt, skulle kunna
tillfoga hälsoupplysning. Det görs också i en del av
de här annonserna. Om man gör reklam för ett to-
baksmärke har man också skyldighet att kanske i
annonsen, längst ned och i finstilt text måhända, mar-
kera en upplysning om att tobaken kan medföra häl-
sovådliga effekter. På så vis kan man kombinera
kommersiell reklam med hälso- och folkupplysning.
Anf.  16  GABRIEL ROMANUS (fp):
Herr talman! Om man ska tillåta reklam för tobak
bör man naturligtvis ålägga företagen att också ge
saklig information, till exempel om hälsoriskerna.
Men den svenska lagstiftningen utgår från att tobaks-
reklam inte ska förekomma. Då har man kringgått
den genom den indirekta reklamen, och då är det här
ett sätt att försöka täppa till det kryphålet.
Skillnaden mellan Henrik Järrel och mig är att jag
anser att näringsfriheten för dem som marknadsför
dödliga och beroendeskapande produkter inte är så
viktig. Där är det ett annat mål som är viktigare,
nämligen folkhälsan. När folkhälsan kommer i kon-
flikt med näringsfriheten är det folkhälsan som är det
viktigare målet enligt mitt sätt att se.
Det finns ändå mycket forskning som visar att re-
striktioner på området beroendeskapande ämnen är
verkningsfulla medel. Även om man inte vetenskap-
ligt kan bevisa betydelsen av just denna restriktion, så
är restriktioner rent allmänt verkningsfulla medel.
Näringsfriheten när det gäller beroendeskapande
ämnen kan inskränkas utan att för den skull den
svenska demokratin på något sätt hotas. Det har vi
gjort på andra områden, det bör vi göra även här.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
5 §  Riksdagen inför 2000-talet (vilande grund-
lagsbeslut)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU3
Riksdagen inför 2000-talet (vilande grundlagsbeslut)
(förs. 2000/01:RS1 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 15 §.)
6 §  Riksbankens föreskriftsrätt (vilande
grundlagsförslag)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU4
Riksbankens föreskriftsrätt(vilande grundlagsförslag)
(förs. 2001/02:RB4).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 15 §.)
7 §  Offentlighetsprincipen och informations-
tekniken (vilande grundlagsförslag)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU5
Offentlighetsprincipen och informationstekniken
(vilande grundlagsförslag) (prop. 2001/02:70).
Anf.  17  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! När riksdagen för andra gången be-
handlar ett vilande grundlagsförslag, oavsett vilket,
men i just det här fallet förslaget i betänkandet Of-
fentlighetsprincipen och den nya tekniken, borde ju
debatten handla om vad nytt som har tillkommit se-
dan senast vi behandlade ärendet. I annat fall riskerar
naturligtvis den här debatten att bli en repetition av
vårens debatt. Jag vill säga, herr talman, att jag har
försökt anstränga mig för att finna dessa nya fakta,
och eventuellt nya argument, som har tillförts just det
här ärendet sedan i maj månad i år. Jag kan inte säga
att denna ansträngning har belönats särskilt väl. Där-
för får nog det här bli en kort repetition av ärendet
som sådant från den debatt som vi hade i våras.
Detta är viktigt inte bara för protokollets skull
utan också mycket på grund av att den nya informa-
tionstekniken är stadd i en sådan utveckling att den
genomgriper även den offentliga makten och dess
institutioner. Alltfler myndigheter inom statens för-
valtning, på landstingsnivå och på kommunal nivå
använder sig av automatiserad databehandling, som
det hette förr, eller datorer, som vi säger, eller infor-
mationstekniken i sina främsta, mest avancerade,
former, för att lagra information, behandla informa-
tion och utge information. Denna information kallas i
det offentliga samhället för offentlig handling. Mer-
parten av den lagrade informationen kan i varje fall
anses vara allmän handling.
Den här handlingsoffentligheten daterar sig i Sve-
rige ända tillbaka till 1766, då det i den första tryck-
frihetsförordningen infördes regler om hur handlingar
i de rättskipande och förvaltande verksamheterna
skulle hanteras, behandlas och ges ut till allmänheten.
Det är en medborgerlig, grundlagsfäst rättighet att få
ut offentlig handling ur de offentliga arkiven - såvida
inte sekretess råder. Så kan det också vara.
Därför finns det ett utredningsförslag avlämnat i
januari 2001, betitlat Offentlighetsprincipen och den
nya tekniken, som Offentlighets- och sekretesskom-
mittén lade fram till regeringen. Det är en kommitté
som jag för övrigt var ledamot av. Det är jag fortfa-
rande, för den fortsätter att arbeta med andra väsent-
liga frågor. I detta föreslog vi att medborgarna ska ha
en grundlagsfäst rättighet att få ut allmän handling via
Internet eller på elektroniskt sätt.
Vi såg emellertid då vissa risker med detta. Vi såg
till exempel risken för ett massivt uttag av perso-
nuppgifter och kommersiellt massutnyttjande - stora
risker för den personliga integriteten.
Dessa fakta och argument redovisade vi för rege-
ringen. När remissbehandlingen var klar fanns det
övervägande starka invändningar från flertalet av
remissinstanserna. Det handlade om att inte nu göra
den här rättigheten grundlagsfäst utan i stället fastslå
att varje medborgare ska kunna få ut en handling via
nätet, elektroniskt, om det inte finns en överhängande
risk för till exempel kommersiellt massutnyttjande
eller om den personliga integriteten kan ifrågasättas.
Därför är regeringsförslaget bakom vårt betän-
kande ett litet steg på vägen mot en framtid där det
elektroniska utlämnandet ska kunna vara vitt och
grundlagsfäst. Det är ett viktigt steg, för det reglerar
också myndighetens sätt att hantera sin egen infor-
mation. Det är en sorts ordningsregel, som jag tror att
det är viktigt att grundlagsfästa nu, om än inte så
långtgående som kommittén önskade i januari 2001.
Herr talman! Offentlighetsprincipen är också en
mycket viktig del av den medborgerliga kontrollen av
den offentliga makten. Man kan säga att offentlig-
hetsprincipen är en kontrollmakt i sig. Den är kanske
den effektivaste; den är till och med effektivare än
den som konstitutionsutskottet eller riksdagens revi-
sorer - framdeles Riksrevisionen - ska utöva. Ingen-
ting är så effektivt som när medborgare kan granska
den offentliga makten inifrån, ta del av argumenten,
sätta fingret på saker och ting som man anser vara fel
och helt enkelt kunna delta på lika villkor i den all-
männa debatten.
Det finns inget land vid sidan av Sverige och
möjligen Finland som har en så stark grundlagsfäst
offentlighetsprincip och en sådan genomlysning av
den offentliga makten som vi har. Därför är detta ett
steg i rätt riktning mot att förstärka den medborgerli-
ga rätten att få ut handlingar via nätet.
Herr talman! Jag vill inte glömma att yrka bifall
till utskottets förslag.
Anf.  18  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Kenth Högström tycks tro att det för
att man ska ta upp ett förslag på nytt i riskdagen ska
finnas något nytt i förslaget. Men vad som är nytt i
det här sammanhanget är att vi har en helt ny riksdag,
med många nya ledamöter som ska ha möjlighet att
lyssna på och delta i den här debatten i frågor som vi
har tagit upp redan i våras. Det är det som är tanken
bakom att man tar upp grundlagsförslag två gånger.
Detta kommer i hög grad att gälla nästa debatt, som
handlar om ändringar i hetslagstiftningen.
Herr talman! Den aktuella propositionen om of-
fentlighetsprincipen och informationstekniken har jag
i huvudsak inga invändningar mot, utom i ett avseen-
de. Det handlar om rätten för enskilda att få ut elek-
troniskt lagrade upptagningar i elektronisk form. Det
innebär att det blir en skyldighet för myndigheter att
lämna ut handlingarna.
Det finns härvidlag en väsentlig skillnad mellan
regeringens förslag, som utskottsmajoriteten delar,
och Folkpartiets förslag, som jag redovisar i en reser-
vation från i våras. Det är en viktig invändning, och
det är därför jag vill redovisa den också här i dag.
Medan regeringen vill att tryckfrihetsförordningen
ändras så att den möjliggör att införa en skyldighet
för en myndighet att lämna ut elektroniskt lagrade
upptagningar i elektroniska form, och att detta ska
regleras i vanlig lag, vill jag att det direkt i tryckfri-
hetsförordningen införs en sådan skyldighet - natur-
ligtvis under förutsättning att det inte i lag eller för-
ordning finns en bestämmelse som förbjuder det. Det
var också det förslag som kom från Offentlighets- och
sekretesskommittén.
Regeringens modell har negativa effekter. Det re-
dovisar också Offentlighets- och sekretesskommittén.
Som en negativ effekt kan upplevas att en reglering i
vanlig lag av rätten att få ut allmänna handlingar i
elektronisk form innebär en risk för att rätten att få en
avskrift eller en kopia i praktiken kommer att in-
skränkas. I och med att denna rätt överförs till vanlig
lag förändrar man de normativa förhållanden som har
gällt sedan länge och där rätt genom sin reglering i
grundlag således har stått över annan lagstiftning.
Att rätten att få ut allmänna handlingar i elektro-
nisk form regleras särskilt i vanlig lag kan också
upplevas som otillfredsställande ur rättssystematisk
synvinkel. Rätten att få en avskrift eller kopia av
allmän handling kommer ju vid en sådan lösning att
följas av två regelsystem: dels regler i grundlag, dels
regler i vanlig lag. Lagstiftningen kommer att upple-
vas som svåröverskådlig, framför allt av människor
som inte är jurister - det är ju trots allt de flesta. Detta
tycker jag är den tyngsta invändningen mot regering-
ens och utskottsmajoritetens förslag.
Till detta kommer att en effekt av en lagteknisk
lösning med reglering i vanlig lag innebär att reglerna
i tryckfrihetsförordningen om bland annat skyndsam
prövning och om anonymitetsskydd inte blir automa-
tiskt gällande. Vill man att sådana regler ska gälla
också vid utlämnande av allmänna handlingar i elek-
tronisk form måste det alltså regleras särskilt i annan
lagstiftning.
De invändningar som framförs mot en grundlags-
reglering av detta handlar bland annat om integritet-
saspekten. Självfallet måste de begränsningar och
skyddsbestämmelser som gäller för den personliga
integriteten och som finns i sekretesslagen och perso-
nuppgiftslagen beaktas. Men detta måste göras oav-
sett i vilken teknisk form en handling utlämnas.
Nej, herr talman, min modell med direkt grund-
lagsreglering av skyldigheten att lämna ut elektro-
niskt lagrade upptagningar i elektronisk form - alltså
allmänna handlingar - är bättre än den som regering-
en och utskottsmajoriteten föreslår.
Jag avstår från att i dag yrka bifall till mitt förslag,
men jag räknar med att få återkomma till det i ett
framtida sammanhang.
Anf.  19  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! Helena Bargholtz och jag är nog helt
överens i sak: Den debatt som förs i dag kan mycket
väl innehålla argument från den förra debatten. Men
vi har också sett att några av de vilande grundlagsför-
slag som vi har att hantera i dag inte har föranlett
någon debattör att anmäla sig överhuvud taget. Jag
menar därför att när man för andra gången ska ta
ställning till ett grundlagsförslag vore det värdefullt
för debatten att finna nya fakta och nya argument. Det
kan kasta ljus över ärendet.
Det enda jag kan finna som någorlunda liknar nya
fakta är att den tendens som vi har sett under ett antal
år - att våra offentliga institutioner använder sig av
den informationsteknologi som beskrivs - har för-
stärkts. Vi har till exempel infört 24-
timmarsmyndigheten, det vill säga att den statliga
förvaltningen ska så långt möjligt hålla sig ajour med
register och kontakt med allmänheten dygnet runt, så
att allmänheten kan delta i debatten med myndigheten
och få ut handlingar. Det görs en lång rad prov i
landsting och kommuner när det gäller att hantera
detta.
Men vi måste också ha respekt för att det kan ta
tid att lära sig alla sekretessreglerna och deras av-
gränsning mot offentlighetsprincipen. Och vi måste
ha respekt för att de remissyttranden som under förra
året kom in med anledning av det förslag vi i kom-
mittén lade fram var av den arten att man varnade för
riskerna med ett för snabbt igångsättande av elektro-
niskt utlämnande.
Anf.  20  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Nu nämnde Kenth Högström att vi
har haft två andra grundlagsfrågor uppe till behand-
ling i dag men som det inte blev någon debatt om.
Dessa ärenden handlade om mycket små tekniska
förändringar i lagstiftningen. Det finns ju så att säga
olika grader av grundlagar. Men det är bra att veta att
så fort vi gör en ändring i regeringsformen måste det
bli en grundlagsändring oavsett om det är en stor eller
en liten förändring. Det är bra. Vi ska vara försiktiga
med regeringsformen.
Herr talman! Fortfarande vill jag hävda att det
alltid är jobbigt när man har samma typ av fråga reg-
lerad i olika lagar. I det här fallet handlar det om
tryckfrihetsförordningen, och sedan ska regeringen
lägga fram förslag om särskilda lagar för att reglera
det som Kenth Högström och jag är intresserade av
att reglera. Detta är inte bra.
Jag tänkte höra med Kenth Högström, som jag ut-
går från har vissa kontakter i regeringen: När kommer
dessa lagförslag, när får vi så att säga fullfölja det
som vi båda är överens om att vi vill ha?
Anf.  21  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har inte den sortens kontakter
vare sig med Regeringskansliet eller med den tänkta
framtiden att jag kan ge svar på en sådan fråga. Men
låt mig säga följande.
Vi är alla medvetna om att den offentliga makten i
Sverige - stat, landsting, kommuner och offentliga
institutioner, verk och myndigheter - gör allt som de
för närvarande kan för att tillägna sig den nya infor-
mationsteknologin och bygger ut dess kapacitet på
alla håll och kanter, och det görs försök. Så långt är vi
överens, och det kan vi se. Då är det väl ganska na-
turligt att regeringen följer denna utveckling mycket
noga. Och skulle man under denna mandatperiod
komma i ett sådant läge att man ser att det är möjligt
att förstärka denna rättighet att utfå offentlig handling
elektroniskt föresvävar det mig att regeringen också
kommer att föreslå något liknande inför nästa val.
Men det är inte säkert att det blir så. Detta steg kan-
ske är tillräckligt stort för de närmaste fyra åren. Det
är ju ett steg i rätt riktning.
Jag delar i sak det som Helena Bargholtz påstod
vara en folkpartistisk ståndpunkt, men så var det, utan
Offentlighets- och sekretesskommittén var helt ense
på denna punkt. Vi ville gå ett steg längre, men vi
måste acceptera och respektera att det finns männi-
skor som ser stora risker i ett alltför generöst utläm-
nande av allmän handling elektroniskt, inte minst av
integritetsskäl.
Anf.  22  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Jag är ändå lite orolig för att denna
fråga blir hängande i luften, att man inte kommer
vidare och att det kommer att uppstå oklarheter för
dem som vill ha ut dessa handlingar elektroniskt som
är ett utmärkt sätt att få ut handlingar på. De kommer
att känna att den service som de vill ha inte blir till-
fredsställande tillgodosedd.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
8 §  Hets mot folkgrupp, m.m. (vilande grund-
lagsförslag och följdlagstiftning)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU7
Hets mot folkgrupp, m.m. (vilande grundlagsförslag
och följdlagstiftning) (prop. 2001/02:59).
Anf.  23  PER UNCKEL (m):
Herr talman! Den debatt som nu ska avhållas
handlar egentligen om samma grundläggande fråga
som det inledande meningsutbytet om tobaksrekla-
men, nämligen: Finns det tillräckligt starka skäl att
förbjuda genom ändringar i tryck- och yttrandefri-
hetsgrundlagen? Det är viktigt att inse att frågan ska
formuleras precis så. Det är alltså inte den som önskar
skydda tryck- och yttrandefriheten som har bevisbör-
dan, utan det är den som önskar inskränkningen som
har att visa att skälet för inskränkningen är så starkt
att det får ta över det grundläggande skäl som motive-
rar hela den tryck- och yttrandefrihetslagstiftning som
Sverige har, nämligen att man har rätt att säga också
för andra människor oacceptabla saker. Detta är oer-
hört centralt. Det är alltså ingen avvägning mellan
intressen som riksdagen har att göra, utan avvägning-
en handlar om huruvida det finns ett så starkt intresse
av förbud att det får bryta huvudprincipen.
Jag lyssnade på en del av meningsutbytet om to-
baksreklamen och hörde då Gabriel Romanus påpeka
att det i fråga om reklam kändes som om huvudregeln
var förbud. Vi hade redan accepterat att det fanns ett
förbud mot tobaksreklam. Så enkelt får man inte
springa ifrån frågeställningen. I varje enskilt läge där
riksdagen har att fatta beslut om inskränkningar
måste denna inskränkning i sig kunna motiveras med
så starka skäl att den bryter huvudprincipen.
En partikamrat till Gabiel Romanus, den tidigare
chefredaktören för Eskilstuna-Kuriren och ordföran-
den i en ursprunglig yttrandefrihetsutredning för
många år sedan, Hans Schöier, har mera vältaligt,
skickligt, briljant och analytiskt analyserat just denna
frågeställning.
Herr talman! Det ligger också i sakens natur att
den som vill införa förbudet ofta har mycket goda
skäl för sitt förbud. Det är ofta fråga om att komma
undan ett beteende eller en företeelse i vårt samhälle
som spontant väcker aversioner och själva beteendet
ofta och med rätta väcker bred uppslutning som
mindre acceptabelt eller oacceptabelt. Men, återigen,
den som skyddar yttrande- och tryckfriheten måste
ofta vara beredd att ta de obekväma striderna och
möta de obekväma situationerna för att skydda det
som är ännu viktigare, nämligen grundprincipen i
tryck- och yttrandefriheten. I denna diskussion gäller
det i hög grad att också pröva frågan om det finns
andra sätt att komma till rätta med det beteende eller
den företeelse som diskussionen gäller än att använda
den ibland lite för enkla metoden att inskränka rätten
att yttra sig enligt nuvarande grundlagar.
Herr talman! Jag vill med stor kraft understryka
att den diskussion om hets mot folkgrupp som den
här delen av dagens diskussioner om grundlagen
handlar om inte har någonting att göra med synen på
homosexualitet. Det är oerhört centralt att i diskus-
sionen kunna skilja på synen på homosexualiteten
och den metod som riksdagen bestämmer sig för för
att skydda människors självklara rätt att bli respekte-
rade för sin livsstil.
Moderaterna känner, som framgår av vår reserva-
tion i utskottets betänkande, betydande tvekan inför
den metod för att stödja de homosexuella som den nu
föreslagna inskränkningen i tryck- och yttrandefri-
hetslagstiftningen är uttryck för. Vi känner också
tvekan mot en grundlagsreglering som tar sikte på
grupper snarare än på individer. Detta gäller desto
mer som det har visat sig att det faktiskt finns meto-
der att komma till rätta med det som den nuvarande
tilltänkta inskränkningen av yttrandefrihetsgrundla-
gen handlar om, nämligen sådant som finns i den
nuvarande lagstiftningen - förtal, olaga hot, misshan-
del, uppvigling - det vill säga att det inte har kunnat
visas i beredningen av detta ärende att en inskränk-
ning i yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen på
kollektiv väg skulle innebära en sådan förbättring av
de homosexuellas situation i förhållande till den nu-
varande lagstiftningen att det enligt vår mening kan
motivera den inskränkning i yttrande- och tryckfri-
heten som nu föreslås. Det gäller också desto mera
som det har visat sig i diskussionen kring denna lag-
stiftning att man också i detta fall får det som så ofta
inträffar när man på kollektiv grund försöker inskrida
mot ett individuellt beteende, nämligen att man inte
vet var gränserna faktiskt går. Blotta det faktum att
det uppstår tvivel kring vad det är man får göra och
inte får göra borde stämma lagstiftaren till betydande
tvekan innan man tar till den metod som utskottsma-
joriteten nu förordar.
Herr talman! Det är svårt att frigöra sig från in-
trycket att vad det här handlar om är i realiteten en
symbolhandling - värdefull kan det synas för de
människor som har begärt att riksdagen ska göra
denna symbolhandling, men utan egentlig effekt i
verkligheten och med betydande risker inbyggda i
gränslandet mellan förbudet och det tillåtna samt
risker för att vi tar ytterligare ett, om än litet och till
synes betydelselöst, steg bort från den huvudprincip
om rätt att yttra sig och rätt att skriva det man tycker
och tänker i enlighet med de principer som tryck- och
yttrandefrihetslagstiftningen är baserad på.
Herr talman! På den moderata riksdagsgruppens
vägnar ber jag att på principiella grunder få yrka
avslag vad gäller den förändring som föreslås i detta
utskottsbetänkande.
Anf.  24  INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Regeringen och konstitutionsut-
skottet har föreslagit en utvidgning av det straffbara
området när det gäller hets mot folkgrupp. Lagstift-
ningen återfinns i tryckfrihetsförordningen, som är en
grundlag. Nu tar vi i och med det här beslutet så små-
ningom även följdlagstiftningen när det gäller brotts-
balken.
Kriterierna för straffbarhet är i dag hets mot folk-
grupp eller annan sådan grupp med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbe-
kännelse. Regeringens och konstitutionsutskottets
förslag innebär en utvidgning innefattande sexuell
läggning - främst avsedd att skydda gruppen homo-
sexuella, men rent definitionsmässigt omfattas både
heterosexuella och bisexuella. Dock omfattas icke
andra typer av sexuell läggning, vilket ibland miss-
uppfattats i debatten.
Herr talman! Moderaterna har yrkat avslag på
detta och vill på sikt ha ett individuellt skydd. Vi
kristdemokrater anser dock att gruppskyddet är vik-
tigt och nödvändigt - ta bara exemplen på judeför-
följelse eller annan rasistisk verksamhet. Därför kan
vi inte rösta för den moderata reservationen, utan vi
har ett eget yrkande om förkastande.
Herr talman! Vi kristdemokrater är för ett förbätt-
rat skydd för de homosexuella. Men vi var, och är,
missnöjda med en punkt i förslaget.
Regeringen tar upp religionsfrihetsaspekten i sin
argumentering och säger att det ligger utanför det
straffbara området att citera religiösa urkunder - till
exempel Bibeln eller Koranen, i vilka ju finns syn-
punkter på en homosexuell livsstil. Regeringen säger
också att det finns en rätt att diskutera dessa texter. I
likhet med Sveriges Frikyrkosamråd ansåg, och anser,
vi att det på denna punkt föreligger en oklarhet. En
prediko- eller förkunnelsesituation är ju i hög grad en
envägskommunikation och kan inte alltid anses upp-
fylla kriteriet i ordet diskutera - även om den typen
av predikosituation också förekommer.
I vår motion från vårens behandling krävde vi där-
för ökad tydlighet på den punkten. I övrigt var vi
beredda att acceptera lagförslaget. Religionsfriheten
borde kräva att man måste kunna ha en förkunnelse
kring bibel- eller koranord.
Men, herr talman, det blev en alldeles för svag
skrivning. Man försvagade till och med den av rege-
ringen föreslagna okontroversiella citaträtten genom
att lägga in "torde" och "normalt". Så här lyder mo-
tivtexten i utskottsbetänkandet från i våras: "När det
gäller predikosituationer torde det, enligt utskottets
mening, normalt komma att ligga utanför det straffba-
ra området att citera religiösa urkunder och endast
uppmana åhörarna till att följa urkundernas inrikt-
ning."
"Torde", "normalt" och "endast" innebär tydliga
begränsningar i uttalanderätten. Det är alltså inte fritt
fram för citat, och någon förkunnelse i egentlig me-
ning ska inte få förekomma utan endast en uppma-
ning till åhörare att följa urkundernas linje. Så mycket
är alltså den yttrandefriheten värd när det kommer till
kritan!
Dock framstår det som väldigt märkligt att ett och
samma uttalande som görs i en predikosituation, som
vanligen är en envägskommunikation, kan få framfö-
ras utan den typen av restriktioner bara det görs till
exempel i ett diskussionsforum. På den punkten är
regeringen tydlig, och utskottet har inte invänt där.
Regeringen skriver: "Meningen är alltså inte att hind-
ra resonemang och diskussioner om homosexualitet,
bisexualitet eller heterosexualitet vare sig inom kyr-
kor eller på andra håll i samhället."
Den ekvationen har utskottsmajoriteten inte löst.
Den motivtext som jag tidigare citerat skapar allt-
så orimligheter i bedömningen av uttalanden. Be-
dömningen av ett och samma uttalande blir situa-
tionsberoende - det handlar alltså om i vilken situa-
tion det framförs. Ska rättssamhället fungera på det
sättet? Det finns en grundläggande rättslig princip: att
lika ska behandlas lika. Men det sker inte i det här
fallet, utifrån den här motivtexten.
Herr talman! Nu har det hävdats i medierna att
statsministern har svarat nej på frågan om man i en
predikosituation kan få säga att homosexuellt um-
gänge är onaturligt, det vill säga att det skulle vara
straffbart enligt lagförslaget.
När Barbro Hietala Nordlund, som strax ska delta
i debatten här, får samma fråga av Nya Dagen svarar
hon att hon har svårt att tänka sig att detta stämmer.
Det vore intressant att veta vad som är den socialde-
mokratiska ståndpunkten här. Är det alltså Barbro
Hietala Nordlunds ståndpunkt som gäller, eller är det
statsministerns ståndpunkt som gäller? Den frågan
kan Barbro gärna få svara på i sitt anförande.
Herr talman! Låt mig tydligt och klart deklarera -
det har ju förekommit missförstånd på den punkten -
att vi kristdemokrater inte ville, och inte vill, skapa
något fribrev i predikosituationer. Vi delar nämligen
regeringens uppfattning att det inte bör - lika lite som
det i dag är tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller
uttrycka missaktning för muslimer eller kristna - vara
tillåtet att använda sådant material för att hota eller
uttrycka missaktning för homosexuella som grupp.
Herr talman! Religionsfriheten är garanterad i
2 kap. 1 § punkt 6 regeringsformen. Det är noterbart
att religionsfriheten inte är inskränkbar enligt 12 § i
samma kapitel, vilket de andra fem fri- och rättighe-
terna är.
Religionsfriheten intar alltså en särställning bland
de sex fri- och rättigheterna. Den är, som konstitu-
tionsutskottet i ett annat sammanhang uttrycker det,
en absolut rättighet. Det var, och är, vår bedömning
att man i en motivtext till tryckfrihetsförordningen
inte ska skriva in något som står i ett slags konflikt
med den oinskränkbara religionsfriheten i regerings-
formen.
Men, herr talman, är religionsfriheten verkligen så
totalt oinskränkbar? Nej, självfallet får man inte uti-
från religiösa sammanhang till exempel uppmana folk
att begå mord. Religionsfriheten måste givetvis vägas
mot andra grundläggande värden och principer, till
exempel rätten till liv. Den som har ett djupare intres-
se för detta med juridisk avvägning hänvisar jag gär-
na till Aleksander Peczeniks verk Vad är rätt? Han
klargör där tydligt prioriteringarna mellan olika
rättskällor i en avvägning. Till exempel är det helt
klart att lagar har en högre prioritet än motivtexter.
Vid en juridiskt svår avvägning kommer självfal-
let rättsväsendet att väga regeringsformens krav på
oinskränkbar religionsfrihet mot en motivskrivning
till en förändring av 7 kap. 4 § punkt 11 tryckfrihets-
förordningen. Då är det möjligt att denna motivskriv-
ning inte tillmäts någon avgörande betydelse. Men,
som sagt, Kristdemokraternas bedömning är att man
inte ska bygga in motsättningar i lag- och motivtext -
därav vårt ställningstagande - men majoriteten i kon-
stitutionsutskottet har inte velat lyssna på det örat.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 2.
Anf.  25  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s):
Herr talman! Söndagen den 5 maj i år, tio dagar
före första beslutet i fråga om lagen om hets mot
folkgrupp, var lagen ett förbönsämne i en radioutsänd
gudstjänst. Gudstjänstsfirarna bad att lagstiftningen
inte ska få sådana konsekvenser att det blir förbjudet
att förkunna Guds ord och att alla förkunnare ska visa
aktning för alla människor. Jag rördes av den bönen
eftersom jag lyssnade på den gudstjänsten.
I den debatt som föregick det första grundlagsbe-
slutet var vi också flera talare som från talarstolen i
våra anföranden om och om igen markerade just att
det inte blir förbjudet att förkunna Guds ord och att
hela lagstiftningens grund vilar på att visa aktning för
alla människor.
Regeringens proposition är enligt vår mening tyd-
lig på den punkten. KU:s betänkande KU23 från i
våras och dagens KU7 är tydliga. I den stora debatten
den 15 maj klarade vi ut de olika politiska ställnings-
tagandena och argumenterade i en lång och omfattan-
de debatt. I dag, inför det slutliga beslutet, framhålls
från oss som företräder KU:s förslag att vår omsorg
inte är mindre än något annat partis i de frågorna.
Kristdemokraterna och Moderaterna har olika reser-
vationer baserade på olika ställningstaganden. Mode-
raternas argument är naturligtvis hedervärt i all sin
vilja att värna om och skydda tryck- och yttrandefri-
heten. Vi har gjort olika bedömningar.
Det vi säger om och om igen är att religionsfrihe-
ten inte hotas av att homosexuella ges ett starkt skydd
mot hot- och hatpropaganda. Religionsfriheten har
och ska ha en fortsatt stark ställning i vårt land. Enligt
regeringsformen innefattar religionsfriheten friheten
att tro vad man vill, på vem man vill och att ensam
eller tillsammans med andra fira gudstjänst. I den
meningen är religionsfriheten total och oinskränkbar.
Religionsfriheten innebär inte - det hörde vi också
Ingvar Svensson göra en utläggning om - att man har
rätt att begå brott mot andra människor. Den begräns-
ningen gäller religionsutövning liksom all annan
mänsklig aktivitet. Den inskränkningen gäller för alla
våra grundläggande fri- och rättigheter.
Herr talman! Det kommer inte att bli förbjudet att
trycka och ge ut Bibeln eller Koranen. I propositionen
sägs på s. 41 att det inte faller inom det straffbara
området att endast citera och diskutera religionsur-
kund. I detta ligger också det självklara att det inte
heller är straffbart att ge ut sådana urkunder.
Den fria opinions- och åsiktsbildningen stryps in-
te. I ett demokratiskt och öppet samhälle ska man
naturligtvis kunna diskutera, kritisera, debattera och
analysera samt i forskning och undervisning också
ifrågasätta olika livsåskådningar och livsstilar. Men
lika lite som det i dag är tillåtet att utifrån texter hota
eller uttrycka missaktning för till exempel muslimer,
kristna eller judar kommer det att vara tillåtet att med
hänvisning till religionen uttrycka missaktning för
homosexuella som grupp. Det är inte möjligt eller
rimligt, menar jag, att särskilda regler ska gälla för
uttalanden beroende på vilken talarstol som används,
om det är den i kyrkan, den i Folkets hus eller den här
i riksdagen.
Herr talman! På samma sätt som gäller i dag be-
träffande hets mot folkgrupp ska bedömningen om
det är fråga om ett straffbart uttalande göras, står det,
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet,
alltså i vilket sammanhang uttalandet gjordes, vad
syftet var och av vilken karaktär uttalandet var. För
straffansvar ska krävas att uttalandet klart överskrider
gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion.
Dessutom gäller för dem som dömer över miss-
bruk i tryck- och yttrandefrihetsfrågor att de ska be-
tänka att tryck- och yttrandefriheten utgör grunden
för ett fritt samhällsskick. De ska uppmärksamma
syftet mer än framställningssättet och hellre fria än
fälla. Som sagts i den förra debatten, det är inga lätt-
vindiga, slarviga domar som kommer att utfärdas. Det
är presumtion för att fria.
Jag har undrat mycket över hur det här lagförsla-
get har kunnat väcka en sådan stor och stark känslo-
storm, skapa en sådan dramatik,  innehålla så många
missförstånd och osakligheter i debatten. Jag tror alla
ledamöter har bombarderats med e-post och med
samtal. Jag kallades i ett samtal i går för religionsfri-
hetens dödgrävare. Mycket i den här debatten inne-
håller ogrundade påståenden om lagens djupa och
långsiktiga konsekvenser, rent sanslösa påståenden.
Flera brev har varit vänligt undrande och frågan-
de. Människor har blivit skärrade av olika uttryck i
den här debatten som att pastorer kommer att kastas i
fängelse, som det stod i en tidning. Bibelutgivningen
kommer att stoppas. Undra på att människor är und-
rande och frågande.
Majoriteten av dem som har hört av sig har också
hänvisat till sin religiösa övertygelse. Många, ja,
nästan alla skulle aldrig drömma om att utsätta homo-
sexuella för minsta missaktning.
I arbetet med det här ärendet har jag också mött
mycket öppen och illa dold homofobi. Jag har blivit
än mer övertygad dag för dag, faktiskt, om att den här
lagen är viktig, här och nu. Det faktum att homosexu-
ella förtrycks, förföljs och mördas kräver handling av
oss. Hetslagstiftningen är ett sätt att motverka framför
allt det rasistiska och nazistiska våldet som skruvas
upp gentemot homosexuella. Spetsen, intentionen
med lagen, är inte riktad mot religionsutövarna i
första hand.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag,
och jag yrkar avslag på reservationerna.
Anf.  26  PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Det blev på sitt sätt symtomatiskt att
Barbro Hietala Nordlund tvangs att ägna nästan hela
sitt anförande åt att tala om vad den tilltänkta lagstift-
ningen inte ska hota. Hon blev därmed också ett bevis
för vad det är man inte ska göra om man värnar ytt-
rande- och tryckfriheten, nämligen genomföra sådana
förändringar som man inte till fullo kan överblicka de
yttersta konsekvenserna av.
En partikamrat till Barbro Hietala Nordlund sade
här i Stockholm i går att man inte ska laga det som
inte är trasigt. Med det uttalandet ringande i bakhu-
vudet skulle jag vilja fråga Barbro Hietala Nordlund:
Vad är det specifikt för situationer som den nuvaran-
de lagstiftningen om förtal, olaga hot, misshandel och
uppvigling inte kommer till rätta med och som är så
starka och precisa att de motiverar en ändring i tryck-
och yttrandefrihetslagstiftningen?
Barbro Hietala Nordlund sade i sitt anförande att
de som nu förespråkade den inskränkning som riks-
dagen förutsätts fatta beslut om om en stund, har lika
stor omsorg om tryck- och yttrandefriheten som vi
övriga. Jag tvivlar inte på att Barbro Hietala Nord-
lund anser och tycker det. Men konsekvensen av ett
handlande där man med aldrig så goda syften men
med dåliga argument bit för bit naggar yttrande- och
tryckfriheten i kanten är att omsorgen till slut brister,
oaktat de höga ambitionerna hos dem som talar.
Anf.  27  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja upprepa en del av det
som sades i den förra debatten och som jag tycker
klargjorde argumenten. Det är ett långt utredningsar-
bete som ligger till grund för förslaget. Diskussionen
i vårt land har tagit nästan tio år. Det är alltså väl
grundat och väl genomtänkt när vi konstaterar att
skyddet för homosexuella mot förföljelse är dåligt
och svagt, att brotten har blivit grövre och att homo-
sexuella utsätts för gruppförföljelse.
Detta uttömdes på ett fint sätt i den förra debatten
av en kollega, vänsterpartisten Kenneth Kvist, som
inte finns i riksdagen längre. Han tog debatten på ett
tydligt sätt.
Det är viktigt att framhäva vilka mekanismer som
ligger bakom den kollektiva gruppförföljelse som
homosexuella utsätts för. Det som skiljer ut är att de
för sin homosexualitets skull utsätts för dessa grova
övergrepp av framför allt nazistiska och fascistiska
grupperingar - rasideologiska skäl och så vidare.
Per Unckel var inne på diskussionen om att vi
bryter en viktig princip. Den principen har vi brutit
för andra grupper, t.ex. judarna. Det finns redan såda-
na markeringar i den lagstiftning vi har.
Anf.  28  PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Det blev inte så många exemplifie-
ringar på de konkreta situationer som den tilltänkta
lagstiftningen skulle anses träffa. Det bekräftar vad
många, inte minst bland homosexuella, själva har
använt som motiv för lagstiftningen, nämligen att den
är en symbolhandling.
Här har riksdagen att välja om man vill använda
tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen för symbol-
handlingar, eller om man med symboler vill använda
det liberala och öppna samhällets naturliga metod för
rening, nämligen samtal och offentlig debatt.
Jag är övertygad om att det bästa sättet att visa de
homosexuella den nödvändiga och angelägna re-
spekten och undanröja de attityder som drabbar ho-
mosexuella i dag i långt mycket högre utsträckning är
att det liberala Sverige ställer sig upp och säger att
detta är oacceptabelt. Detta ska ske snarare än att ta
till den lagstiftning som ytterst ska syfta till att skyd-
da just det samtal som kan undantränga fördomar och
slikt annat beteende hos människor som vi inte kan
acceptera.
Anf.  29  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Lagstiftning mot hets kan vara ett
sätt att komma till rätta med det som pågår i vårt land,
sade jag i mitt anförande. Det betyder naturligtvis att
det också finns andra sätt. Vi måste använda oss av
alla sätt - öppen, fri och saklig debatt i frågan, opini-
onsbildning och informationsinsatser. Vi har själv-
klart många gånger att göra med fördomar. De kräver
massiva insatser på alla fronter.
Vi är den lagstiftande församlingen, och vi får an-
vända de medel och redskap vi har, varav lagstift-
ningen är ett. Lagstiftningen mot hets kan visst ses
som en symbolhandling, men den utgör som instru-
ment den allra kraftigaste markeringen i vårt samhälle
om att utvecklingen inte får fortsätta. Lagens star-
kaste skydd ska de människor åtnjuta som utsätts för
den typen av kränkningar och förföljelse som vi vill
motverka.
Anf.  30  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag håller med Barbro Hietala
Nordlund om att det lätt uppstår missförstånd och
problem i debatten. Yttrandefrihets- och tryckfrihets-
lagstiftningen är väldigt snårig. Vi har en annan snå-
rig lagstiftning som vi ska diskutera i nästa vecka och
som också har gett upphov till många missförstånd i
diskussionen. Vi politiker är i stor utsträckning i
mediernas hand. Det är lätt att den typen av miss-
förstånd uppstår. Det är egentligen inga konstigheter.
Nu svarade Barbro Hietala Nordlund inte på min
direkta fråga - åtminstone svarade hon inte direkt.
Det påstås i medierna att statsministern har fått frågan
om lagförslaget innebär att man i en predikosituation
inte får säga att homosexuellt umgänge är onaturligt.
Det påstås också att Mona Sahlin har uttryckt samma
uppfattning som statsministern. Jag skulle gärna vilja
veta vad som gäller. Indirekt pekar Barbro Hietala
Nordlund på att det inte spelar någon roll var talar-
stolen finns någonstans utan man ska dömas utifrån
diskussionsbegreppet, som regeringen pekar på i
propositionen. Menar hon då att en envägskommuni-
kation i detta sammanhang är jämställt med ett dis-
kussionsinlägg? Om det hade varit tydligt i våras
hade vi kanske fått en bredare i majoritet i kammaren
för förslaget.
Anf.  31  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Först var det den direkta frågan. Har
statsministern eller jag rätt? När jag fick frågan av
tidningen uttryckte jag att det är omöjligt att svara.
Justitiekanslern sade när vi ställde en rad frågor till
honom att det avgörande måste bli - som över huvud
taget vid tolkningen av straffbestämmelsen - vilket
uppsåt uttalandet har och vilket sammanhang det är
fråga om. Det är en bedömning. Jag tror visst att ett
uttalande kan uppfattas och syfta till att vara ett hot
och utgöra missaktning och rymma det som exempli-
fierades, men justitiekanslern säger att det för det
mesta inte är så. Man måste alltså kunna föra diskus-
sionen.
Kristdemokraterna och Ingvar Svensson har fört
diskussionen om vad predikosituationen är. Som jag
ser det kan en predikan vara mycket. Den kan vara en
dialogpredikan, den kan vara en monolog, ett spel och
så vidare. Jag ser inte och gör inte den skillnad som
Ingvar Svensson gör.
Kanske trasslade vi till det när vi inledde diskus-
sionen inför den första beredningen av ärendet. Vi
ville vara så tydliga som möjligt. Sedan säger Ingvar
Svensson gång på gång att vi inte har rett ut frågan.
Vi tyckte att vi redde ut frågan, men Ingvar Svensson
fastnade i tolkningen av orden - som vi ägnade så
mycket tid åt i förra debatten.
Anf.  32  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Barbro Hietala Nordlund ägnade sig
också åt en hel del ord i sammanhanget. Hon säger -
om hon är rätt citerad, det går ju aldrig att riktigt lita
på medierna - att man ska kunna hålla en utläggning
om en text från en religiös urkund, och hon säger att
oron är obefogad.
Men om det nu finns ett uttalande från statsmi-
nistern - jag vet inte om det är korrekt, det återstår att
bevisa - som säger att detta är straffbart, har vi med
tanke på Barbro Hietala Nordlunds utgångspunkt
olika uppfattningar. Hur ska man tolka detta? Vad är
effekten? Det är en omöjlig fråga, men den måste ha
ett svar. Är det inte så? Återkom gärna till det här
svaret. Jag håller med Barbro Hietala Nordlund om
att det förekommer olika typer av predikosituationer.
Men när en predikosituation är en envägskommuni-
kation, är den då att jämställa med ett diskussionsin-
lägg? Om vi hade varit överens om detta i våras hade
saken varit klar för vår del - då hade vi stött det här
lagförslaget.
Anf.  33  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Jag har inte talat med statsministern
om vilket uttalande han har gjort i den här saken, så
jag kan inte säga något om det. Men det jag hävdar
här är att det jag säger gäller. Det finns stöd för det i
alla de uttalanden som har gjorts, i betänkandet, i
propositionen och från Justitiekanslern. Det sker en
bedömning.
Dessbättre, höll jag på att säga, är det inte vi som
uttolkar, som dömer. Det är Justitiekanslern som är
åklagare i ärenden som rör tryck- och yttrandefrihet.
Där finns en stor erfarenhet och kompetens för att
döma just sådana mål. Det innehåller, som sagt var,
presumtion för att fria. Vi måste komma ihåg det, och
jag tror också att det kan dämpa en del av övertonerna
och dramatiken inför just de här frågorna.
Anf.  34  MARTIN ANDREASSON (fp):
Herr talman! Kammaren ska i dag ta ställning till
om dagens lagstiftning om hets mot folkgrupp ska
utvidgas till att omfatta hets med anspelning på sexu-
ell läggning. Ärendet har diskuterats länge och berör
viktiga ideologiska frågor om yttrande- och tryckfri-
hetens gränser, frågor som är centrala inte minst för
oss liberaler.
Diskussionen om denna reform fokuserar dock
oftast på enskildheter - nog så viktiga - i lagstift-
ningen och hur den ska utformas i olika detaljer. Det
gör att man kanske lätt tappar bort helhetsperspekti-
vet. Jag ska försöka bidra till att föra in det i diskus-
sionen.
Till att börja med måste man skilja ut vad hetslag-
stiftningen inte är. Den handlar inte om förtal, äre-
kränkning, olaga hot, olaga diskriminering eller andra
brott mot enskilda individer. Den handlar inte heller
om uppvigling, det vill säga uppmaningar till brott i
ett sammanhang som gör att det finns en överhängan-
de fara för att brottet förverkligas.
Nej, herr talman, hetsförbudet är den enda para-
graf i lagstiftningen som sätter upp vissa gränser för
vad det ska vara tillåtet att säga om vissa grupper.
Och just för att denna bestämmelse inte ska inskränka
tryck- och yttrandefriheten mer än vad som är absolut
nödvändigt har denna bestämmelse avgränsats till att
enbart täcka de grupper som är särskilt utsatta för
förföljelse, våld och hot.
Den som säger nej till hetslagstiftningen, eller till
dagens reform, genom att hänvisa till brottsparagrafer
av typen förtal, olaga hot eller uppvigling har, menar
jag, inte riktigt satt sig in i lagens innebörd. Man kan
naturligtvis tycka att det ska vara tillåtet att hetsa mot
grupper, så länge inte en enskild individ i gruppen
utpekas. Den ståndpunkten kan man ha. Men man kan
inte ta avstånd från hetslagstiftningen eller en utvidg-
ning av den genom att hävda att andra paragrafer kan
tillämpas mot det som hetsförbudet tar sikte på.
Många länder i Europa har förbud mot hets mot
folkgrupp. Detta beror på att man drog lärdom av
nazismens terrorvälde och det industriella massmör-
dandet av hela folkgrupper och samhällsgrupper vilka
nazisterna ansåg inte förtjänade att leva.
Nazismens massmord gick hand i hand med den
kanske grövsta hetspropaganda som historien sett.
Den antisemitiska veckotidningen Der Stürmer intar
för evigt en särskild plats i judehatets skräckkabinett,
och dess utgivare Julius Streicher ställdes inför Nürn-
bergdomstolen eftersom segrarmakterna konstaterade
att hans fanatiska hatpropaganda gjorde honom till en
av de huvudansvariga för nazismens brott mot
mänskligheten. Den antisemitiska hetsen utgjorde den
psykologiska förberedelsen för Förintelsen, eftersom
den lärde människor att vissa inte har rätt att leva
enbart därför att de är de som de är.
Sverige införde 1948 ett förbud mot hets mot
folkgrupp. Att man inte vid denna tid inkluderade
hets med anspelning på sexuell läggning, trots att
homosexuella är en av nazismens klassiska måltavlor,
får ses i sitt historiska sammanhang. Synen på homo-
sexualitet var då en annan, och de homosexuella kon-
centrationslägerfångarna sågs av segrarmakterna inte
som offer för förtryck, utan som sexualförbrytare.
Men fortfarande i dag är homosexuella, bisexuella
och även transpersoner en grupp i samhället som är
utsatt för en systematisk förföljelse från framför allt
nazister. Den förföljelsen tar sig uttryck i propaganda
men också i våld och i ett antal ytterst brutala mord
på senare tid. Den psykologiska förberedelsen för
dessa mord är den hetspropaganda som sprids i den
nazistiska subkulturen.
Det är just därför att homosexuella är en av na-
zismens klassiska måltavlor som till exempel Spani-
en, Tyskland, Irland, Danmark, Norge och Nederlän-
derna redan har inkluderat sexuell läggning i sina
förbud mot hets mot folkgrupp.
Dagens reform har blivit mycket omdiskuterad,
och i debatten utanför denna kammare har det också
förts fram beskrivningar av lagens konsekvenser som
inte stämmer med verkligheten. Därför har det tyvärr
också spritt sig missuppfattningar om lagändringens
innebörd - vilket är fullt förståeligt.
Dagens reform innebär att förbudet mot hets mot
folkgrupp utvidgas till att också täcka hets mot grupp
med anspelning på sexuell läggning. Det är den enda
förändringen. Lagen kommer att ha exakt samma
tillämpning som i dag, och det kommer inte att bli
någon förändrad definition av vad som anses vara
hets. Det som är förbjudet är att sprida uttalanden
med uppsåtet att kränka, hota eller förtala en grupp.
Herr talman! Det har diskuterats mycket om den-
na reforms konsekvenser för religionsfriheten. Om
någon skulle använda lösryckta citat ur en religiös
skrift i syfte att hetsa eller hota mot en grupp, till
exempel en annan religiös grupp, skulle detta eventu-
ellt kunna vara hets i lagens mening. Däremot är den
religiösa skriften som sådan självfallet inte förbjuden.
Självfallet är det inte heller förbjudet att trycka, spri-
da eller citera samma passager i icke-hetsande syfte.
Och självfallet är det inte förbjudet att förkunna sin
tro.
Både från riksdagens och från regeringens sida
har det klart markerats att denna lagändring inte syf-
tar till att inskränka möjligheten till en öppen och
saklig debatt, där olika meningar bryts mot varandra.
Herr talman! För att göra det väldigt konkret: Den
som i en predikosituation säger att "homosexuella bör
leva i avhållsamhet eftersom homosexualitet strider
mot Guds bud" gör sig inte skyldig till hets. Den som
däremot sprider flygblad där det står att "alla homo-
sexuella förtjänar att skjutas" kan eventuellt göra sig
skyldig till hets.
Vissa debattörer har påstått att hetsförbudet inte
kräver uppsåt. En sådan lagtolkning är helt gripen ur
luften och saknar stöd i lagens förarbeten.
Herr talman! Det har varit en intensiv debatt om
denna lagreform. Det är bra. Men lösryckta citat och
oriktiga beskrivningar av lagens innebörd har lett till
att vissa människor känner oro för att deras möjlighet
att utöva sin religion skulle inskränkas. Jag vill därför
rikta mig direkt till dessa människor och understryka
att ändringen av lagen om hets mot folkgrupp inte
kommer att inskränka religionsfriheten, lika lite som
lagen gjort hittills. Däremot ger den effektiva redskap
att motverka den hatiska och våldsförhärligande hets-
propaganda som sprids via tidningar, webbsidor,
musik och på annat sätt i den nazistiska subkulturen.
Med de orden, herr talman, yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
Anf.  35  PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Jag har bara ett litet påpekande. Jag
tror att Martin Andreasson har alldeles fel på den
punkt där han hade ambitionen att undervisa oss övri-
ga, nämligen när det gäller huruvida en individuell
lagstiftning kan tänkas ha betydelse också för norm-
bildningen i samhället. Jag är av en helt annan upp-
fattning - jag vill bara understryka det. Jag anser
nämligen att individuell lagstiftning också bildar
norm för vad som är acceptabelt eller oacceptabelt.
Min farhåga finns när man överför denna indivi-
duella lagstiftning till kollektiv lagstiftning med de
risker som en sådan innehåller.
Jag vill dessutom göra en liten randanmärkning.
När det gäller frågan om tillämpningen av den här
lagstiftningen måtte väl Martin Andreasson åtminsto-
ne ha blivit stämd till någon stilla eftertanke när det
för en stund sedan här i kammaren uppenbarades att
huvudföredraganden för utskottet och landets stats-
minister har helt olika uppfattning om räckvidden av
lagstiftningen. Jag upprepar vad jag sade till Barbro
Hietala Nordlund: Man ska icke genomföra lagstift-
ning av inskränkande slag i yttrande- och tryckfrihe-
ten när man inte vet vilka konsekvenserna blir och
när landets högsta företrädare inte ens förefaller vara
medveten om det.
Anf.  36  MARTIN ANDREASSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Per Unckel tolkar motiven till da-
gens lagreform som att det enda syftet skulle vara att
bilda norm, att undervisa befolkningen. På den
punkten har jag en annan uppfattning.
Orsaken till att lagen behöver ändras är att det i
dagens samhälle förekommer en systematisk propa-
ganda som uppmanar till våld mot och mord på ho-
mosexuella, bisexuella och transpersoner. Jag vill
faktiskt be Per Unckel att svara på frågan om på vil-
ket sätt de andra lagparagraferna, som han har nämnt
i sina inlägg, skulle kunna användas mot till exempel
tidningar av typen Siege - för ökat våld mot homo-
sexuella.
Per Unckel anser att det landets statsminister sä-
ger i en tidningsintervju ska läggas till grund för be-
dömningen om en lagstiftning är riktigt utformad
eller inte. Här har jag också en annan tolkning. Jag
anser nämligen att det naturliga är att det vid tillämp-
ningen av en lag ska vara lagens förarbeten och rätts-
doktrinen som ska vara vägledande och inte intervju-
uttalanden i tidningsartiklar.
Anf.  37  PER UNCKEL (m) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis anse att landets
statsminister är utan betydelse. Det kanske Martin
Andreasson och jag i andra sammanhang kan enas
om. Men i detta fall råkar statsministern vara den som
har undertecknat propositionen. Det är hans ord. Det
är han som står som undertecknare, och någon liten
betydelse måste vi väl ändå tillmäta den person som
har lämnat propositionen till riksdagen.
Jag säger inte att statsministern nödvändigtvis
visste vad han sade, men jag säger att det är oklart
huruvida lagstiftningen når dit som somliga säger att
den gör. För mig räcker argumentet att det är oklar-
heter som skapas. Då har man gett sig in på ett områ-
de som inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten
inte bör beträda.
När det gäller normbildningen har Martin Andre-
asson och jag möjligen lite olika uppfattning om vad
som är starkast. För mig är den starkaste kombinatio-
nen för normbildning - och därmed för bekämpandet
av de beteenden som jag tror att Martin Andreasson
och jag är överens om att vi ska bekämpa - lagstift-
ning riktad mot individuella överträdelser gentemot
de människor som vi vill skydda tillsammans med det
öppna samtal varigenom vi bildar opinion för den
tolerans som vårt samhälle ska präglas av.
Anf.  38  MARTIN ANDREASSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Först och främst noterar jag att Per
Unckel inte har använt sina repliker till att svara på
frågan om på vilket sätt han menar att man skulle
kunna använda andra lagar för att motverka den hets-
propaganda som lagen om hets mot folkgrupp är
avsedd att motverka och beivra rättsligt. Per Unckel
talar bara om normbildning.
Jag är fullständigt enig med Per Unckel om att vi
alla som lagstiftare och som medmänniskor självklart
har ett ansvar att bilda opinion för demokratins och
humanismens värderingar, men frågan är: Ska det
finnas möjligheter att rättsligt komma åt tidningar av
typen Siege - för ökat våld mot homosexuella eller
Der Stürmer, ifall någon skulle vilja starta den i Sve-
rige? Vi får återkomma till det i ett annat samman-
hang.
Vad gäller lagtolkning av landets statsminister vill
jag bara återkomma till att det som är vägledande är
det som står i propositionen och det som står i kon-
stitutionsutskottets betänkande. Det är det som lag-
stiftarna har angett som lagens förarbeten. Det är det
som domstolarna kommer att arbeta efter när de till-
lämpar den här lagen.
Jag tror att varken jag eller Per Unckel vet i vilket
sammanhang och inom ramen för vilket längre samtal
som statsministern gjorde det här uttalandet. Per
Unckel kan, hursomhelst, inte på allvar mena att det
skulle ingå i lagens förarbeten.
Anf.  39  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vill tacka Martin Andreasson för
ett seriöst och klargörande inlägg i den här diskussio-
nen.
Han säger i det här inlägget att det är fritt fram att
förkunna sin tro och försöker lugna dem som känner
en oro när det gäller religionsfriheten. Det låter ju
betryggande, men i utskottets motivtext från i våras
står det inte att man har rätt att förkunna sin tro utan
att man endast får uppmana åhörarna att följa de reli-
giösa urkunderna. Betyder det att Martin Andreasson
tycker att man ska bortse från motivtexten som förar-
bete i sammanhanget?
Anf.  40  MARTIN ANDREASSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Som vi alla i denna kammare vet
skriver lagstiftarna naturligtvis förarbeten till lagar
genom att beskriva olika typiska situationer då lagar-
na kommer att tillämpas på det ena eller andra sättet.
Det skulle inte vara möjligt för lagstiftarna att i detalj
beskriva exakt vilken konsekvens det kommer att bli i
varje tänkbar situation. Den sortens lagstiftning fanns
på medeltiden. Det var då man uttryckte väldigt kon-
kreta situationer i lagstiftningen av typen "kallar man
någon niding händer följande...". Men det har vi gått
ifrån.
Det som står klart och tydligt i lagens förarbeten
är vad som är typiskt i en predikosituation, nämligen
att predikosituationen typiskt sett ligger långt från det
som lagen är avsedd att tillämpas på. Den här lag-
stiftningen inskränker inte religionsfriheten, men
lagstiftarna kan inte uttrycka sig på något annat sätt
än man har gjort i förarbetena om man inte vill skapa
ett fribrev för vad som sägs från en predikstol, till
exempel. Man kan ju inte på förhand veta exakt vad
som skulle kunna sägas i en predikstol, men man vill
självklart göra den viktiga markeringen att det som
sägs från landets predikstolar ligger långt utanför det
som lagstiftningen är tänkt att komma åt.
Jag tycker, herr talman, att konstitutionsutskottet
har gjort sitt allra bästa för att skapa en tydlig och
klar grund för rättstillämpningen.
Anf.  41  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Att man inte kunde göra på något
annat sätt var väl ändå en sanning med modifikation.
Jag levererade ett par förslag, och Folkpartiet var hela
tiden med på vagnen, men när vi kom till slutet visa-
de det sig att Vänsterpartiet sade nej. Då svängde
både Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpar-
tiet över till Vänstern. Därför kunde man visst ha haft
en annan formulering.
Nu säger Martin Andreasson att det är fritt fram
att förkunna sin tro, men är det inte en begränsning av
yttrandefriheten när man använder ordet "endast",
eller har jag feltolkat ordet "endast"?
Anf.  42  MARTIN ANDREASSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Det som står i konstitutionsutskottets
betänkande är en beskrivning av olika typiska situa-
tioner. Konstitutionsutskottet har velat göra den tyd-
liga markeringen att utskottet anser att det i det typis-
ka fallet ligger långt utanför det straffbara området att
förkunna sin tro.
Jag vidhåller att jag tycker att konstitutionsut-
skottets skrivning är så tydlig som möjligt. Men här
diskuterar vi om man skulle kunna föra in en formu-
lering av typen att det, oavsett vad man säger, skulle
vara straffbart så länge man säger det inom ramen för
en religiös förkunnelse. Där har, vad jag förstår, Ing-
var Svensson och jag landat i samma ståndpunkt,
nämligen att religionsfriheten självfallet inte kan
missbrukas till att hetsa mot till exempel andra reli-
giösa grupper eller uppvigla till brott och liknande.
Men det är ju inte heller någonting sådant som före-
kommer i landets församlingar.
Herr talman! Här tycker jag att det är viktigt att
ställa sig frågan: Vad är det för bild som oavsiktligt
förmedlas av landets troende i den här debatten? Vill
kammaren på allvar diskutera utifrån föreställningen
att landets troende i församlingar och missionshus
ägnar sig åt hets? Detta är ju en beskrivning som är
fullkomligt verklighetsfrämmande.
Det är detta som konstitutionsutskottet har velat
markera. Man ser inte någon anledning att ens miss-
tänka att den här lagstiftningen skulle stå i konflikt
med religionsfriheten.
Anf.  43  MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Låt mig lite vid sidan av kutymen
börja med att tacka Barbro Hietala Nordlund och
Martin Andreasson för två mycket intressanta och
välgörande anföranden.
Herr talman! Folkliga opinionsyttringar är en bra
sak. De är en nödvändig del av en levande demokrati.
Att sådana opinionsyttringar i regel är organiserade
och planerade gör dem inte mindre viktiga. Om de en
eller annan gång framställer sig som mer spontana än
de i själva verket är, är inte det i sig något skäl att
bortse från dem. Däremot är det beklagligt när opini-
onsyttringar grundas på orimliga tolkningar av vad
till exempel en föreslagen lagändring innebär och när
inget argument, ingen upplysning, inget resonemang
förmår driva bort de spöken som dessa missuppfatt-
ningar utgör.
Vi riksdagsledamöter har under de senaste veck-
orna översköljts av e-postmeddelanden med lite olika
utformning men med ett enahanda innehåll. De som
skriver säger sig utan undantag vara oroliga, inte
arga, inte upprörda, inte kritiska, utan just oroliga. De
flesta smickrar oss ledamöter för vårt hårda arbete
och ansvarsfulla uppdrag. Nästan alla understryker
sin personliga oansenlighet. Ofta intygar man att man
självfallet inte förespråkar hets mot någon grupp av
människor. Det man säger sig vara orolig för är att vi
ska ändra grundlagen på ett sådant sätt att religions-
friheten och yttrandefriheten upphävs för dem som
ansluter sig till en viss religiöst grundad syn på ho-
mosexualitet. Finns det då någon saklig grund för en
sådan oro? Svaret är nej.
Detta har klargjorts åtskilliga gånger i den utred-
ning som föregick det här lagförslaget, i regeringens
proposition, i KU:s betänkande i våras och i kammar-
debatten inför det första beslutet. Men för varje klar-
görande finns alltid ett nytt skäl att ändå vara, som
man säger, orolig. Det är nästan som om kritikerna
innerst inne med något slags masochistisk böjelse vill
att den nya grundlagsformuleringen ska leda till att
polisen den 1 januari 2003 stormar kyrkor och kapell
för att gripa predikanter och beslagta biblar. Min
teologiska skolning är förvisso rudimentär, men jag
tror inte att detta är rätt kristen tolkning av martyr-
skapet.
Herr talman! De oroliga e-postskrivarna får ur-
säkta, men den här lagstiftningen handlar inte om
dem. Den är inte föranledd av predikningar eller bi-
belställen där homosexualitet fördöms som synd och
styggelse hur inskränkta och beklämmande sådana
attityder än kan tyckas vara.
Den hets som denna lag tar sikte på är den som i
relativt stor omfattning och i vidriga former bedrivs
av diverse nazistiska och rasistiska grupper. Vid sidan
av judar och svarta eller, mer oprecist, invandrare är
det just bögar som är dessa hatgruppers främsta mål-
tavla. Det är inga teoretiska, hypotetiska fall vi talar
om. Det är inte heller fråga om tomma hot. Männi-
skor hotas, smädas, misshandlas och, alltför ofta,
mördas enbart på grund av sin sexuella läggning.
Nazisternas hetspropaganda mot homosexuella är
den ideologiska förgiftning som gör dessa övergrepp
möjliga. Vi accepterar inte antisemitisk hets. Vi ac-
cepterar inte rasistisk hetspropaganda oavsett vilka
biologiska, sociologiska eller för den delen religiösa
argument som antisemiterna och rasisterna må kon-
struera. Ska vi då stillatigande acceptera samma hets
med samma våldsamma resultat mot homosexuella?
Svaret måste bli nej.
Den typ av hets som vi talar om här förekommer
såvitt jag vet inte i svenska kyrkor och bönehus. Där-
emot förekommer det självfallet att såväl predikanter
som församlingsmedlemmar försvarar uppfattningen
att homosexualitet är en synd. Som icke kristen får
jag nog säga att de därvid har ett tydligare bibelstöd
för sin uppfattning än de kristna som har en i mina
ögon rimligare och mer civiliserad syn på homosexu-
alitet. Men därmed må det vara hur det vill. Frågan
är: Riskerar dessa människor att ställas inför rätta på
grund av sin religiösa uppfattning? Även på denna
fråga är svaret nej.
Det är inte olagligt i sig att vara fördomsfull och
intolerant eller att ge uttryck för sin inskränkthet, vare
sig i sekulära eller i teologiska termer.
Men när man begär av lagstiftaren att vi ska utfär-
da garantier, att vi ska garantera att en predikan alltid
är straffri med avseende på hetslagstiftningen och att
citat och religiösa urkunder aldrig kan bedömas som
hets mot folkgrupp, då måste vi avböja. Sådana ga-
rantier kan självfallet inte ges till någon. Vi kan inte
skriva ut fribrev för vare sig pastorer eller kyrksalar.
Svensk lag gäller lika för alla och lika på alla platser.
Jag noterar med tillfredsställelse att Ingvar Svens-
son uttryckte exakt samma uppfattning här. Ändå är
Kristdemokraternas reservation upphängd på påståd-
da oklarheter i motivtexten och på det faktum att
dessa garantier inte finns i motivtexten. Jag kan inte
undgå misstanken att vi här har att göra med den
obotfärdiges förhinder, det vill säga att Kristdemo-
kraterna har sökt efter ett sätt att kunna rösta nej.
Att en domstol bedömer ett yttrande som hets i la-
gens mening beror inte enbart på yttrandets lydelse
utan också på sådant som syfte, effekt och omstän-
digheterna i övrigt. Jag får påminna om att inte heller
den nuvarande lagen om hets mot folkgrupp har några
undantag för till exempel citat och religiösa skrifter.
Jag har inte uppfattat att det skulle vara ett problem,
trots att det sannerligen inte saknas exempel på reli-
giösa texter som teoretiskt skulle kunna användas i
rasistiskt syfte. Och förresten - hur är det med jäm-
ställdhetslagstiftningen? Inskränker jämställdhetslag-
stiftningen religionsfriheten för den som hyllar det
som Bibelns bokstav har att säga om förhållandet
mellan kvinna och man?
Religionsfriheten och yttrandefriheten är grund-
läggande värden i vår demokrati. Det är också princi-
pen om alla människors lika värde, oavsett kön, hud-
färg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse
- eller sexuell läggning. Det finns ingen motsättning
mellan dessa principer, tvärtom: de förutsätter och
förstärker varandra.
Slutligen några korta kommentarer till Moderater-
nas reservationer. Moderaterna menar i korthet, om
jag har förstått det rätt, att begreppet hets mot folk-
grupp helt ska utmönstras ur lagstiftningen och er-
sättas med en lagstiftning som tar sikte på brott, till
exempel hot eller förolämpning, som begås mot en-
skilda individer. Man grundar detta på ett yttrandefri-
hetsargument, men det är oklart varför man anser att
ingrepp mot yttranden riktade mot en viss individ är
mer acceptabla än ingrepp mot yttranden riktade mot
en folkgrupp eller annan sådan, mer obestämd, grupp.
Hot mot enskilda är redan i dag förbjudet, men det
karakteristiska för den rasistiska och nazistiska hets-
propagandan är att den inte i första hand riktar sig
mot individer utan just mot kollektiv av olika slag:
judar, svarta, invandrare, bögar och så vidare. Dessa
hot, som hetslagstiftningen tar sikte på, är inte mindre
reella, inte mindre allvarliga än hot mot enskilda. I
förlängningen av hetspropagandan är det dock enskil-
da som drabbas. Moderaternas linje innebär en om-
fattande legalisering av i dag brottsliga rasistiska
handlingar. Den är därför inte möjlig att stödja.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till utskottets
förslag och avslag på reservationerna.
Anf.  44  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Mats Einarsson talar om att det skulle
finnas något slags dold agenda från Kristdemokrater-
nas sida, att vi skulle försöka hitta en förevändning
för att tacka nej till någonting som vi egentligen är
för. Den typen av konspirationstänkande får stå för
Mats Einarssons räkning.
Vi har aldrig krävt några garantier. Jag är alldeles
för klok för att inte inse att man inte kan utkräva
några garantier i det här sammanhanget. Mats Einars-
son noterade ju också att jag tidigare hade pekat på att
vi inte krävde något slags fribrev i en predikositua-
tion. Nu säger han dock att det egentligen inte är
några problem med det här. Ändå var han med om att
formulera en motivtext där man använde orden
"endast uppmana". Det är, som jag uppfattade det, en
inskränkning av yttrandefriheten.
Det är inte så att man skulle tolerera hets. Det vill
jag absolut avvisa, men det är viktigt att kunna peka
på att det måste finnas en förkunnelsesituation som
inte innebär "endast uppmana".
Vad säger Mats Einarsson egentligen om den här
formuleringen: "Med respekt för enskilda människors
integritet måste också en i övrigt kontroversiell text
kunna bli föremål för förkunnelse. Avsikten med den
föreslagna kriminaliseringen är vare sig att omöjlig-
göra trosbaserade uttalanden eller att träda yttrande-
friheten för när."
Vad var det egentligen för fel på den texten? Hade
vi kunnat enas om detta hade vi haft en bredare majo-
ritet i frågan.
Anf.  45  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är inte helt enkelt att från talar-
stolen i kammaren rekapitulera det redaktionskom-
mittéartade arbete som vi utförde när vi i konstitu-
tionsutskottet kämpade med den här betänkandetex-
ten. Vad diskussionen då handlade om var att försöka
att hitta en  formulering om lagstiftningens syfte och
innebörd som vi skulle kunna enas om - möjligtvis
bortsett från Moderaterna, som hade  mer principiella
invändningar.
Detta gick inte vad gäller kd eftersom kd ville ha
sådana formuleringar som skulle ha tolkats just som
garantier eller fribrev. Vi försökte att hitta andra for-
muleringar. Jag kan bara konstatera att vi inte lyck-
ades få med Kristdemokraterna på en rimlig skrivning
i betänkandetexten.
Anf.  46  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Mats Einarsson beskriver processen
på ett märkligt sätt, men vi behöver kanske inte för-
djupa oss i den debatten. Det var tvärtom så att vi fick
släpa fram Vänsterpartiet till ett ställningstagande
som kom väldigt sent. Det som jag läste upp här var
ett exempel som också finns i det utkast som vi hade
framme. Det var tydliga skrivningar där man inte
medgav fribrevstanken, vilket Mats Einarsson nu
hävdar. Det är lite fult att göra sådana påståenden här
i debatten. Det är fel.
Anf.  47  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Det kan som sagt i efterhand vara
svårt att beskriva vem som släpade vem fram till vad i
en utskottsdiskussion. Så mycket kan jag säga att vi
hela tiden var öppna för den här diskussionen. Vi
deltog aktivt i diskussionen kring formuleringen av
utskottsbetänkandet för att så långt som möjligt un-
danröja den oro som uppenbarligen fanns på vissa
håll.
I den diskussionen hade kd dock en linje i formu-
leringarna som skulle ha lett till ett utskottsbetänkan-
de som för oss inte var acceptabelt. Det skulle ha gett
alldeles för mycket till dem som ville ha ett fribrev
eller garantier i utskottsbetänkandet. Det kunde vi
naturligtvis inte gå med på.
Det lät tidigare här lite grann som om Vänsterpar-
tiet hade en makt att diktera utskottsmajoritetens
ställningstagande. Jag tror nog inte att det var så utan
det var något som vi gemensamt kom fram till i den
här diskussionen.
Anf.  48  KERSTIN LUNDGREN (c):
Fru talman! I den här kammaren har vi gemen-
samt lagt fast att all offentlig makt ska utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den
enskilda människans frihet och värdighet. Det finns
utanför den här kammaren krafter som inte delar detta
synsätt. Vi har dem hos oss till exempel i Södertälje.
Det finns krafter som även denna dag har som mål
att hetsa mot människor och mot grupper beroende på
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse men också på grund av sexuell lägg-
ning. Det är mörka extrema krafter, som hotar och
vill uttrycka missaktning mot folkgrupper och som
inte erkänner allas lika värde och rättigheter.
Låt oss inte blunda för den här verkligheten. Låt
oss inte ge dessa krafter ett fredat rum, en mantel att
låna för att fortsätta att hetsa mot andra. Det handlar
om tre grundfrågor.
Den första frågan är: Vill vi hävda alla männi-
skors lika värde när detta ifrågasätts eller hotas? Vårt
svar är entydigt ja, och här är vi glädjande nog också
överens i kammaren.
Den andra frågan är: Vill vi att hets mot folkgrupp
ska vara straffbar? Även här tycker vi från Center-
partiets sida och en stor majoritet i kammaren att
svaret ska vara ett entydigt ja.
Här talar vi inte om samtal och diskussion utan
om hets. Tyvärr finns det i kammaren tvivel i den här
delen, ja uppenbarligen tvivel mot hela lagstiftningen
om hets mot folkgrupp. Genom att individualisera hot
och brott på grund av till exempel sexuell läggning
blundar man för den strukturella verklighet som är
vardagen för dem som berörs och som skapar en
friyta för dem som hetsar på strukturella grunder, en
friyta för grupper som vill hetsa mot andra grupper.
Det är på den grunden som den moderata reservatio-
nen måste avvisas.
Den tredje frågan är: Vill vi att alla ska vara lika
inför lagen? Vårt svar måste vara entydigt ja. Även på
den här punkten finns det anledning att fråga dem
som motsätter sig förslaget: Ska det vara tillåtet att i
någon situation hetsa mot folkgrupp? Ska lagen gälla
lika för alla, eller ska det finnas ett staket runt vissa
grupper eller runt vissa situationer där den under inga
omständigheter ska gälla? Vi tycker inte det från
Centerpartiets sida.
Jag hör den oro som finns kring det förslag till
grundlagsändring som nu ligger på riksdagens bord
för andra gången, en oro som är obefogad för alla
som inte har för avsikt eller vill skapa utrymme för att
hetsa mot folkgrupp på grund av sexuell läggning. De
som i verkligheten uppsåtligen vill hetsa och hetsar
ska däremot alla prövas rättsligt och dömas på objek-
tiva grunder, lika för alla. Därför anser också Center-
partiet att den kristdemokratiska reservationen ska
avvisas.
Fru talman! Jag har tagit del av den debatt som
fördes här i kammaren före valet, då jag inte hade
äran att vara ledamot i församlingen. Jag noterar att
väljarna nu sagt sitt i allmänna val och att detta också
lett till ett ökat stöd här i kammaren för det vilande
grundlagsförslaget. Det välkomnar jag.
Jag yrkar således bifall till konstitutionsutskottets
förslag i betänkande KU7.
Anf.  49  GUSTAV FRIDOLIN (mp):
Fru talman! Denna fråga är en av de större frågor
som kommer att diskuteras i den här kammaren det
här året. Den rör rent bokstavligt något så centralt
som liv och död för många människor i olika åldrar
och med olika bakgrund. Det handlar om våld, om
förföljelse, om bestialiska mord som utförs därför att
någon råkar älska någon av fel kön. Det är ett viktigt
och mycket välkommet steg i kampen mot homofobin
och mot den verklighetsuppfattning där problemet i
samhället sägs vara för mycket kärlek, när världens
egentliga problem är det motsatta.
Den 3 september 1997 fälldes två män i Göte-
borgs tingsrätt för mord, misshandel och brott mot
vapenlagen respektive skyddande av brottsling. De
hade i samförstånd misshandlat en homosexuell
konstnär till döds vid Nya Allén i Göteborg. Miss-
handeln hade varit ytterst brutal, och enbart ett mira-
kel hade kunnat rädda konstnären från att avlida av
skadorna som de båda männen tillfogade honom.
Mannen i Göteborg är tyvärr inte ensam. Flera ex-
empel jag nämner i det här anförandet kan tyckas ha
ett par år på nacken, men det handlar tyvärr inte om
att det inte finns nya exempel, utan enbart om fallens
inneboende känslighet och personernas integritet.
Tvärtom visar tyvärr all upptänklig statistik från
Säpo, Stockholms universitet, RFSL:s brottsofferjour
och Brottsförebyggande rådet att hatbrotten mot ho-
mo- och bisexuella samt transpersoner ökar. Ett liv
som homo- eller bisexuell eller transperson i Sverige
är i dag helt enkelt inte ett säkert liv. Du riskerar att
bli kartlagd, förföljd, misshandlad och till och med
mördad enbart för vem du råkar älska. Det är detta,
och nästan uteslutande detta, som den här debatten
borde handla om.
Det finns nämligen de som underblåser denna ut-
veckling. Det finns de som iscensätter misshandeln,
utför kartläggningen och uppmanar till morden. Det
finns de krafter som har som politiskt mål att skapa
rädsla och som vägrar ge människor någon frihet och
enbart vill beröva dem rätten att vara de som de själva
är.
Hemma hos en av den göteborgska konstnärens
banemän hittade polisen den nazistiska tidskriften
Sieg - för ökat våld mot homosexuella. Det är just
dessa hatets skrifter, talespersoner och förmedlare
som lagen vi nu debatterar ska slå undan benen för.
Det är också dessa hatets förmedlare som lagens
motståndare ofrivilligt håller under armarna.
Fru talman! Den 19 oktober 1997 attackerade ett
tiotal nazister RFSL:s lokaler i Linköping. Några av
nazisterna fotograferade gästerna för framtida kart-
läggning medan andra gick loss på lokalen med base-
bollträn och krossade fönsterrutor. Tillsammans skrek
de slagord som "bögdjävlar", gjorde nazihälsningar
och misshandlade RFSL:s lokala ordförande. Han
vågar än i dag inte gå ut ensam i Linköping.
Återigen: Linköpings RFSL-ordförande är inte
ensam. RFSL som organisation nämns specifikt varje
år i Säpos årliga rapporter om hatbrott. I Säpos rap-
port för 2001 kan man också läsa att antalet anmälda
hatbrott med homofobisk anknytning har ökat med
12 %. Det förtjänar att upprepas: Bakom brotten finns
några som hetsar och några som driver på. Bakom
brotten finns homofobins ideologer som vill se för-
domarna och hatet breda ut sig. Det är dessa vi måste
bekämpa.
Lagens motståndare har skilda argument för sina
uppfattningar. Moderaterna talar i sin reservation
allmänt om att det är bättre att lösa problemet indivi-
duellt än kollektivt. Det är klart att de som utför dessa
vidriga handlingar måste bekämpas genom individu-
ell lagstiftning. Men homofobin är inte bara en indi-
viduell företeelse. Den är i högsta grad också ett kol-
lektivt problem. Därför måste den också bekämpas
som ett sådant. Det är också intressant att mot bak-
grund av de brott och det våld som hetsen mot homo-
och bisexuella samt transpersoner manar fram över-
går de moderata argumenten om viljan att värna fri-
heten i grundlagen till ett ofrivilligt värnande av ofri-
heten för människor som blir skrämda för att lämna
sina hem och fruktar våld och terror.
Kristdemokraterna å sin sida tar i stället sikte på
predikanters rätt till förkunnelse i anslutning till bi-
belcitat. Det har inte, det har vi hört i den här debat-
ten, förbigått kristdemokraterna att rätten att citera
urkunder förblir oinskränkt om man inte hetsar, likaså
rätten att öppet diskutera olika sexualiteter, om man
inte hetsar. När man hör Ingvars ord i kammaren då
han säger att man inte vill ha fribrev i predikositua-
tioner måste man fråga sig: Vilken rätt är det egentli-
gen Kristdemokraterna kämpar för? Är det inte rätten
att från en predikstol hetsa mot homosexuella, rätten
att indirekt eller direkt uppmana till fruktansvärda
handlingar? Jag har många kristna vänner som känner
sig kränkta av den bild av kristendomen som män-
niskofientlig som Kristdemokraterna i den här debat-
ten tyvärr lyckas förmedla.
Enligt Miljöpartiets utsago är det uppenbart, när
man ser de dåd som utförs mot bland annat homosex-
uella, att vi måste bifalla utskottets linje och faktiskt
få en lag som slår undan benen på dem som hetsar
mot homosexuella.
Fru talman! Den här lagen handlar inte, vilket
man lätt kan få uppfattningen om, att sätta dit några
meningsmotståndare inom frikyrkorna. Den här lagen
handlar framför allt om att gå hårdare åt de rasister
och nazister som lyckas sprida sin uppfattning bland
många människor landet över. Det handlar om att gå
till kärnan för att bekämpa hatets spridning, och då är
det nazismen och rasismen som måste bekämpas. Den
här lagen är givetvis inte allt. Den måste kompletteras
med ett hårt arbete och en duktig opinionsbildning.
Fru talman! I januari i år misshandlades Kristian
Lilja, eller Krizz DeeLight som han heter som drag
queen, svårt utanför en videoklubb i Göteborg. Krizz
DeeLight arbetar som värdinna på en gayklubb i
samma stad, och efter jobbet en kväll hade hon plane-
rat att besöka några andra klubbar. Utanför video-
klubben blev hon sparkad medvetslös. När man hitta-
de henne var hon nedblodad till oigenkännlighet,
även för sin familj, och i dag saknar Kristian känsel i
höger kind, har frakturer i ansiktet och nedsatt syn på
höger öga.
När nu hetslagstiftningen äntligen förändras är det
viktigt att inte lämna några kryphål för hetsarna, ho-
mofoberna eller rasisterna. Det ska inte längre finnas
några specifika grupper att särskilt hetsa mot. Tyvärr
lämnar även den föreslagna grundlagsändringen en
del övrigt att önska här. I skrivningarna om hets på
grund av sexuell läggning har man missat den hets
som försiggår mot människor på grund av könsiden-
titet, hetsen mot transpersoner. Miljöpartiet efterlyser
därför från regeringen att man skyndsamt ser till att
lagen snarast möjligt också innefattar dessa. När det
blir förbjudet att hetsa mot homosexuella konstnärer
ska det också vara förbjudet att hetsa mot värdinnor
som är drag queens.
Fru talman! Den 11 augusti 1997 fick dåvarande
ordföranden i RFSL Göteborg, efter att ha uttalat sig i
medierna om våldet mot homosexuella, dörren till sin
lägenhet inkletad med hundavföring. Med upptåget
fick han ett följebrev där det tydliggjordes att föröva-
ren tyckte: "Det var helt rätt att ni homofiler åker på
en smocka. Vi heterosexuella måste ju ha rätt att slå
tillbaka."
Mannen som utförde dådet mot lägenhetsdörren är
troligtvis inte organiserad rasist. Även om rasisterna
är de som oftast hetsar är de allra flesta som utför
hatbrotten vad vi skulle kalla för vanliga människor.
Forskaren Eva Tiby vid Stockholms universitet ger
några fler exempel: Grannarna till en ung lesbisk mor
i en Stockholmsförort kastade in vattenfyllda kondo-
mer på balkongen, öppnade fönstren för att spela vit
makt-musik, gjorde Hitlerhälsning och utsatte hennes
lilla dotter för mobbning. Arbetskamrater lägger fram
artiklar om aids på en homosexuells arbetsplats. Ar-
betskamraterna på firmafesten sjunger nidvisor om
sin lesbiska kollega.
Den lag vi i dag fattar beslut om i den här kamma-
ren är särskilt viktig därför att den ger oss ett redskap
att bekämpa intoleransen i vardagslivet med. Det är
en lag som är en seger för den lesbiska modern i
Stockholmsförorten eller den homosexuella medar-
betaren på ett medelstort företag. Det är en lag som är
en seger för toleransen.
Fru talman! Den 7 april i år mördades 28-åriga
Johan Pettersson i Katrineholm. Han fick halspulså-
dern avskuren och hittades i en dagvattenbrunn med
ett flertal knivhugg i bröstkorgen och buken. Byxor
och kalsonger var neddragna. Mördaren, en man från
samma stad, berättar att enda anledningen till mordet
var att Johan lämnat en lapp med sitt telefonnummer
till honom. Att leva som homosexuell i Sverige är
farligare än vi nog egentligen orkar ana.
Fru talman! Låt mig få avsluta med samma histo-
riska bild som inledde mitt anförande under allmän-
politiska debatten:
Sömnen störs av att någon krossar skyltfönstren i
den ekipering du förestått i decennier. Du hör skrik
medan du hafsar på dig kläder och sakta smyger ned.
Du ser dem, och du ser vad de gör: dina tidigare
grannar, kunder, vissa i den bruna partiuniformen,
andra utan. Draperierna till provrummen sätts i lågor.
Kläderna - ditt levebröd - kastas ut i eldhärdar utan-
för fönstren. När du äntligen vågar dig ut på gatan
nästa morgon, när du äntligen hör att de dragit sig
tillbaka, ser du hur samma behandling drabbat flera
andra köpmän. Din synagoga är nedbränd till grun-
den. Du skattar dig ändå lycklig över att inte vara en
av de 30 000 över hela landet som samma natt sänts
till koncentrationsläger eller en av dem som redan
mördats. Gatan är fylld av små, små glasskärvor från
de krossade fönstren, som kristaller. Så berättar en
judisk köpman som var med under kristallnatten, då
andra världskrigets terrorräd mot judar, romer, me-
ningsmotståndare och homosexuella började.
I helgen tvingades RFSL i Helsingborg ställa in
en planerad fest. Deras verksamhet var tvungen att
läggas på is efter hot och trakasserier av nynazister.
Dörrvakter har blivit misshandlade och festdeltagare
förföljda. Attiraljer utanför lokalen har vandaliserats.
RFSL i Kalmar saknar fortfarande lokal efter en
mordbrand som inträffade för ett par år sedan. Och på
gatorna i Kalmar och Helsingborg har man återigen
fått se hur mycket små glasskärvor liknar kristaller.
Det ger kusliga associationer.
Vänner! När ni går till röstning i den här frågan
ber jag er att tänka på det här. Som politiker har vi ett
ansvar för att historiens mörka sidor inte upprepar sig
- inte för massorna, inte för fåtalet, inte för någon.
Jag vill med dessa ord å den gröna gruppens vägnar
yrka bifall till utskottets förslag rörande betänkande
KU7.
Anf.  50  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Gustav Fridolin fokuserar på våld,
vandalisering och mord. Det är riktigt att man fokuse-
rar på det i olika debatter. Möjligtvis kan det bli lite
fel i dagens debatt som handlar mera om yttrandefri-
hetsbrott. Men det är riktigt som Gustav Fridolin
säger, att det finns ett samband mellan hetsning och
att man sedan utför våld, vandalisering, mord och så
vidare.
Jag hade egentligen inte tänkt begära replik på
Gustav Fridolin. Men eftersom han vände sig direkt
till mig måste jag svara. Vi har faktiskt inte eftersträ-
vat ett fribrev i predikosituationen, att man skulle få
rätt att hetsa mot homosexuella. Men det måste finnas
en rätt till förkunnelse utifrån de religiösa urkunder-
na. Jag kan hålla med om att det inte är enkelt att
formulera den avvägningen på ett bra sätt. Vi gjorde
vad vi kunde. Jag har förklarat tidigare vad vi skulle
ha velat se och vad vi har invänt mot. Syftet är inte att
man i en predikosituation ska kunna hetsa mot homo-
sexuella och andra.
Anf.  51  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Jag är glad för att Ingvar Svensson så
tydligt fastslår att det finns ett samband mellan hets
och de dåd som utförs. Mot bakgrund av de dåd jag
har nämnt förstår jag inte hur man kan vara motstån-
dare till den lagändring vi ska göra i dag. Men det är
en annan fråga där vi möts i debatt.
Jag vet att Kristdemokraterna inte vill ha något
fribrev för predikosituationen. Det har vi också hört i
debatten. Min fråga är vad man egentligen eftersträ-
var. Vilken rätt är det man vill ha i predikosituatio-
ner? Det är inte så att den samlade frikyrkorörelsen är
rädd. Det finns flera frikyrkor som tvärtom ser att den
här lagen kan vara något positivt. I Nya Dagen, som
har blivit flitigt citerad i dag, kan man läsa hur Krister
Andersson, missionsföreståndare på Svenska Mis-
sionsförbundet, säger: Vi ser inte lagen som ett hot
för SMF:s pastorer. Däremot kan den vara bra som
skydd mot exempelvis nazister. Eller Ulla Sköld
Jansson, distriktsföreståndare för Metodistkyrkan
som säger: Vi har inte funnit någon anledning att
protestera mot lagen. Det kan aldrig vara rätt att hetsa
mot någon folkgrupp över huvud taget.
Vilken rätt är det då man vill ge predikanter? Är
det rätten att, utöver att citera en urkund och säga att
man ska följa vad som eventuellt står i den, hetsa och
på det sättet, direkt och indirekt, bidra till de dåd som
sker i samhället? Det tycker jag är en farlig syn. Det
är en trist syn för alla de kristna som verkligen tror på
det kärleksbudskap som också innefattar de grupper
vi pratar om i dag. Det är en ännu tristare syn för dem
som faller offer för rasismens och nazismens gär-
ningar.
Anf.  52  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag förstår inte riktigt avvägningen,
att man skulle få en rätt till att hetsa i och med att
man har rätt till förkunnelse. Det kanske är en aka-
demisk diskussion. Det är inte lätt att fastställa i några
få meningar hur området ser ut. Vi tyckte att det var
en för stor begränsning att säga att man endast skulle
få uppmana åhörarna att följa citat från urkunderna.
Det är en begränsning. Om man säger så är det
egentligen ingen förkunnelse.
Anf.  53  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Som Barbro Hietala Nordlund, Mats
Einarsson, Martin Andreasson och andra i debatten
tydligt pekat på finns fortfarande rätten att öppet
diskutera, om man inte hetsar. Man kan ta upp det i
en predikan, och det tycker jag är en fullgod rätt.
När vi har tittat på andra länders hetslagstiftning,
både de som inbegriper dessa grupper och de som
inte gör det, har vi bara lyckats hitta ett enda fall där
någon blivit fälld i en predikosituation. Det var i
Danmark, en ledare för en muslimsk rörelse som
öppet uppmanade till mord på judar. Först då var
hetslagstiftningen i Danmark möjlig att använda, den
som lyder nästan likadant som den vi har i Sverige.
Jag förstår inte rädslan, mot bakgrund av detta, när
man ser på vad som ska sägas i predikosituationen.
Alla de gånger jag har lyssnat på en predikan har
jag aldrig hört någonting som liknar hets. Däremot
har jag hört många kloka saker.
Anf.  54  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att inför
kammaren och Gustav Fridolin belysa frågan om
transpersonerna. Det är inte riktigt så att utskottet har
missat den eller glömt bort den. Det framkommer
alldeles tydligt i utskottets betänkande och dessutom i
justitieutskottets yttrande att vi lutar oss mot den
parlamentariska kommitté som arbetar, som enligt
sina direktiv har till uppdrag att överväga skyddet för
transpersoner. Kommittén ska också, enligt direktivet,
kartlägga och analysera behovet och formerna. Den 1
december 2004 ska kommittén vara klar. Det är helt
klart så som Gustav Fridolin beskriver, att transper-
soner utsätts för hot, våld och kränkningar. Det är helt
oacceptabelt, det är inte frågan om annat.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar inte
sikte på den typ av övergrepp mot enskilda som man
känner till sker mot transpersoner i dag. Man vill
ytterligare undersöka och kartlägga. Frågan åter-
kommer.
Anf.  55  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Tack för svaret, Barbro. Även om inte
jag heller har haft förmånen att sitta i riksdagen eller
konstitutionsutskottet tidigare känner jag väl till KU:s
behandling och vad som står omkring transpersoner i
det vi i dag ska ta beslut om.
Den synpunkt jag har, som också görs tydlig i ett
särskilt yttrande till betänkandet, handlar just om att
jag ser det som farligt att lämna kvar ett fribrev åt
hetsarna när det gäller en speciell grupp. När man nu
äntligen tar det här steget efter, enligt vår mening,
alltför många år, borde man ha tagit det ordentligt och
inkluderat både sexuell läggning och könsidentitet.
Vi vet nämligen, precis som Barbro Hietala
Nordlund säger, att det utförs många dåd mot
transpersoner. Vi vet också, vilket även har sagts i
utredningen, att det finns en särskild form av hets.
Hets mot homosexuell läggning anspelar också på
hets på grund av könsidentitet. Därför blir det farligt
att förbjuda det ena men inte det andra, eftersom
hetsen då kan övergå till att gälla enbart detta, och
den vidriga verksamheten kan fortsätta. Det är det
som vi vill bekämpa, och därför vill jag lyfta fram
frågan.
Anf.  56  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Fru talman! Det Gustav Fridolin nu för in i de-
batten är den klassiska diskussionen och argumenta-
tionen som har bidragit till att den här frågan har tagit
så lång tid.
När vi gör ingrepp i och begränsningar av yttran-
defriheten har vi tidigare, också från mitt partis sida,
haft som huvudargument att man ska vara oerhört
försiktig när man räknar upp grupper som är
skyddsvärda, därför att listan kan bli hur lång som
helst och då tappar den sin dignitet.
Det är alldeles riktigt, med tanke på att man nu
har inlett arbetet med situationen för transpersoner,
att fråga sig: På vilket sätt kan man förbättra skyddet
mot diskriminering? Det behöver även vidtas många
andra samhällsåtgärder. Man har därför kopplat ett
större grepp om frågan.
Jag tror inte någon sak är vunnen genom att kata-
logen utökas med en lång lista. Den debatten var uppe
i förra vändan, i våras, då jag tror att företrädare för
Moderaterna frågade varför detta inte gällde adopte-
rade, gamla människor och så vidare. Det viktiga är
att vara oerhört distinkt när man talar om skyddet mot
gruppövergrepp.
Anf.  57  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Det är uppenbart att vi måste vara
försiktiga. Men det är också uppenbart att den hets
som i dag finns mot människor med homosexuell
läggning också finns mot människor på grund av
könsidentitet. När man då förbjuder det ena är risken
stor att denna hets kan fortsätta genom att man läm-
nar ett, ska vi kalla det kryphål, i lagen. Vi skulle
vilja att man tog tag i detta redan från början. Jag är
jätteglad att arbetet nu har kommit i gång, men det
hade varit skönt om man redan hade kommit dit.
Jag tackar för att det finns en insikt i det social-
demokratiska partiet om att vi måste ta ett mycket
större grepp om denna fråga. Jag nämnde i mitt anfö-
rande att en hetslagstiftning aldrig är tillräcklig.
Vi ska i den här kammaren återkomma till den
motion som jag och flera andra miljöpartister har
väckt om homo- och bisexuella samt om transperso-
ner. I den tar vi upp många bra krav. Det gäller till
exempel vikten av en ordentlig utredning av situatio-
nen inom vården för transsexuella, vikten av att man
har samma möjligheter till könskorrigering över hela
landet och så vidare. Jag räknar med att då få Social-
demokraternas, eller åtminstone Barbro Hietala
Nordlunds, stöd för den motionen.
Anf.  58  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag ska inte heller gå i polemik med
Gustav Fridolin utan ta upp exakt samma fråga och
klargöra mitt partis ståndpunkt när det gäller
transpersoner.
När den här reformen började diskuteras fanns det
ett starkt motstånd mot att föra in sexuell läggning i
lagstiftningen. Ett av de argument som användes var
att om vi för till en lång lista av olika skyddsvärda
grupper försvagar vi lagstiftningen. Vi måste nog
erkänna att det ligger något i det argumentet. Därför
stödde vi den formulering som nu är aktuell, och som
därmed kunde få majoritet och bli genomförd.
Det är också skälet till att vi inte stod bakom den
reservation som fanns i våras om att föra in transper-
soner i lagstiftningen. Det i sin tur är anledningen till
att vi nu inte står bakom det särskilda yttrandet.
Trots det som jag nu har sagt anser vi nog att det
är ologiskt och en svaghet att transpersoner inte finns
med i lagstiftningen. Vi tycker därför att det är allde-
les utmärkt att utredningsarbetet och funderandet på
den punkten fortsätter.
Anf.  59  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Det är precis som Mats Einarsson sä-
ger att det inte handlar om att leta upp alla grupper i
landet. Men lagen har en poäng, och den handlar om
att man ska se till att stoppa den hets som de facto
pågår. Vi i Miljöpartiet anser att det i denna hets finns
en hets mot sexuell läggning. Detta kommer vi i dag
att föra in i lagen, som kommer att börja gälla från
den 1 januari.
Men det förekommer också hets på grund av kön-
sidentitet. Vi anser att risken är stor att man genom
att förbjuda den ena formen lämnar ett kryphål för
hetsarna att börja syssla med den andra. Då är det
bättre att ha ett helhetsgrepp från början.
Vi är samtidigt glada för att man nu har kommit i
gång, och vi är också glada för det aviserade stödet
från Vänsterpartiet när ärendet ska behandlas.
Anf.  60  BÖRJE VESTLUND (s):
Fru talman! I dag ska vi i Sverige fatta det slutliga
beslutet om att undanröja alla möjligheter för nazis-
tiska extremhögergrupper, religiösa grupper och and-
ra att hetsa och missakta homosexuella. Samhället
och den svenska staten vill genom denna lagstiftning
markera att hets mot homosexuella är förbjudet.
Det är en viktig markering, fru talman. I dag, när
mörkermännen nästan bokstavligt talat är på marsch i
vårt samhälle, när man inte drar sig för knappt nå-
gonting, när man skriver det ena mejlet efter det and-
ra och talar om vad detta skulle innebära för religi-
onsfriheten, då kan man undra vilken betydelse den
här lagen tillmäts.
I grund och botten säger de här grupperna följan-
de: Vi tycker att det är rätt med hets mot homosexu-
ella. Vi tycker att det är rätt att man i sina predikning-
ar ska kunna utöva hets mot homosexuella. Detta sker
trots att man från lagstiftarens sida har varit noggrann
med att tala om att det handlar om just hets.
Det är uppsåtet att hetsa som den här lagstiftning-
en ska lägga hinder för. Därför är det så underligt att
denna debatt förs. Det är också underligt att man för
en debatt om rätten och möjligheten att slippa utsättas
för andras missaktning. Det är en underlig del av den
här debatten.
Moderaterna säger i sin reservation att det skulle
vara bättre att ha en lagstiftning som gällde enskilda i
stället för en grupp. Det skulle i princip innebära att
hets eller diskriminering inte fick riktas mot den en-
skilda homosexuella, men mot gruppen homosexuella
skulle detta vara tillåtet.
Jag tror att det finns en stor enighet i denna kam-
mare om att detta inte kan accepteras. Det kan inte
vara rimligt att säga att mot den enskilda bögen får
hets inte förekomma, däremot mot gruppen bögar.
Det handlar alltså om singularis eller pluralis.
Jag tycker också att det är viktigt med en fri och
öppen debatt. Den fria och öppna debatten ger ut-
rymme för att bryta ned dåliga argument, framför allt
när det gäller de högerextrema grupper och nazistiska
och rasistiska grupper som i dag finns i vårt samhälle.
När den så kallade homosexutredningen redan i
början av 80-talet lades fram togs där upp frågan om
behovet att förändra grundlagen för att skydda de
homosexuella. Varför gjorde man det redan då? Var-
för har den diskussionen fortgått i så många år? Sva-
ret måste vara att detta är ett problem.
Homosexuellas organisationer, homosexuellas fö-
retag och homosexuella som grupp blir utsatta för
hets inte minst av kyrkor och samfund. Vad är det för
grund som dessa mörkermän funderar över? Varför är
det så viktigt? Är det ett så centralt begrepp i de reli-
giösa urkunderna att man ska ha rätt att ha undantag
eller till och med att kunna hetsa och att det inte ska
vara förbjudet? På vilket sätt skulle det inskränka
religionsfriheten, fru talman? Det är svårt att förstå.
Jag är väldigt glad över att lagstiftningen äntligen
kommer till stånd. Det har varit många års debatte-
rande, diskuterande och vändande på alla stenar.
Därför är lagen extra välkommen. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag i betänkandet.
Anf.  61  MIA FRANZÉN (fp):
Fru talman! Svenska domslut baseras inte enbart
på lagen utan motiven är också mycket viktiga. Det är
lagstiftarens motiv, alla våras motiv, som är väldigt
viktiga. Vid en grundlagsändring är det särskilt vik-
tigt att lagstiftarna vet och är överens om hur lagen
bör tillämpas. En bred enighet är mycket viktig, och
tydlighet är väsentligt för att inte rättssäkerheten ska
äventyras.
I det här fallet gäller det ett tillägg i hetslagstift-
ningen. Här visar lagstiftarna Göran Persson, Mona
Sahlin, Maud Olofsson, Bo Lundgren och Lars Lei-
jonborg på att det finns en väldig oenighet i hur lagen
ska tillämpas. Även jurister har uttryckt en oro över
hur domstolarna ska kunna ta ställning i dessa frågor.
Vi har en hetslagstiftning som har brukats mycket
restriktivt. Det beror på att lagstiftarna har varit just
eniga och tydliga. De har talat om att man vill att
åsikts- och yttrandefriheten ska stå högt i kurs. Vi har
nu fått höra att Börje Vretlund anser att den delen av
debatten som rör just missaktning är en underlig del.
Jag tänker fortsätta på den underliga delen av debat-
ten.
Det är inte fråga om hets. Jag är liberal. Jag vill
inte att någon människa ska utsättas för hets. Det som
däremot är problemet är del nummer två. Hot och
hets är en sak, missaktning är en annan. Det är oer-
hört mycket subjektiv bedömning som ligger till
grund för det.
Det står också i utskottets övervägande att
missaktning är att syfta till att kränka en grupp på
grund av sexuell läggning. Gustav Fridolin pekar just
på ett sådant problem. Hans vänner anser sig kränkta
till och med av kd:s yttrande i den här salen.
Det är en subjektiv bedömning vad som kränker
mig. Det vi nu lämnar till domstolarna är ett lagför-
slag som blir oerhört svårt att ta ställning till. Det
gäller inte framför allt delen som rör hets och hot utan
främst delen som rör missaktning.
Vi har också hört Barbro Hietala Nordlund säga:
"Det jag säger gäller", "Jag tror att", Min syn på
predikan". Det är väl jättefint att Barbro ger så klara
besked. Jag skulle önska att fler härinne i kammaren i
stället gav precis så klara besked som vår Martin
Andreasson. Då skulle vi ha en väldigt tydlig och klar
inställning till detta.
Alla ger inte så entydiga och klara besked. Det
kommer svävande uttryck. Man säger att det är för att
man inte kan ge fribrev till vad som sägs i prediksto-
len. Nej, visst. Men det är en subjektiv bedömning
vad som är kränkande. Det skiftar med samhällets
utveckling och åsiktsbildning ute bland människor, de
vi företräder.
Lagen är till för att skydda alla individer. Då ska
vi heller inte glömma att den ska skydda människor
som på grund av sexuell läggning hotas och förföljs.
Men det är också viktigt att åsiktsfriheten, yttrande-
friheten och religionsfriheten inte inskränks.
Jag kommer att rösta för Kristdemokraternas re-
servation, det vill säga emot ett tillägg om sexuell
läggning i grundlagen. Det är för att jag är oroad, lite
upprörd och diverse. Jag känner mig orolig för att när
lagtillämparna sitter och tar ställning till hur man ska
bedöma om ett yttrande har varit missaktande eller
kränkande mot en grupp kommer alltför mycket
godtycklighet att spela in. Det är ett rättssystem som
jag inte anser tryggar vare sig åsikts- eller religions-
friheten i detta land.
I detta anförande instämde Tuve Skånberg (kd),
Annelie Enochson (kd), Runar Patriksson (fp).
Anf.  62  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Jag heter Börje Vestlund, och ingen-
ting annat.
Fru talman! Det är egentligen ganska underligt.
Det jag inriktar mig mot är: Vad ska vi som lagstif-
tande församling och vad ska nationen sätta för grän-
ser? Det måste fastställas av kammaren.
Ibland kan det vara svåra, besvärliga och kompli-
cerade beslut. Men vi kan inte dra oss för att skydda
personer eller grupper i vårt samhälle som man hetsar
mot, missaktar och diskriminerar. Om vi inte tar det
ansvaret har vi förbrukat det förtroende vi har fått av
svenska folket.
Jag kan inte förstå det resonemanget över huvud
taget. Att man kan vara frågande inför en så speciell
lagstiftning kan jag ha respekt för, men inte att man
inte ska kunna säga: Så här långt vill vi gå i lagstift-
ningen. Därmed tycker jag att jag har motiverat var-
för lagstiftningen ska vara så tydlig på den här punk-
ten.
Anf.  63  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag i min
nervositet inte sade namnet rätt.
Självklart tycker inte heller jag att vi ska avstå
från att behandla svåra frågor i kammaren och också
ta ställning för och skydda grupper som är utsatta.
Givetvis inte. Jag är inte den som backar för att fatta
svåra beslut. Men jag känner mig väldigt tveksam när
Börjes kolleger, statsminister Göran Persson och
Mona Sahlin, tydligen inte har blivit undervisade i
tillräcklig omfattning av sina kolleger Barbro och
Börje.
Jag tycker att det är sorgligt att det ges så många
olika otydliga besked i frågan om vad som ska tolkas
in och inte. Jag är absolut inte främmande för att man
har en hetslagstiftning. Det jag vänder mig emot är
delen som rör missaktning. Det är en subjektiv och
svår bedömning.
Överlämnar vi lagen i det skick som den ser ut i
dag med de utskottsöverväganden som finns anser jag
inte att motivtexten är tillräckligt tydlig och ger till-
räcklig vägledning för att fatta riktiga beslut som inte
äventyrar rättssäkerheten.
Anf.  64  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Vi har ju också ett domstolsväsende,
som ska bedöma hur man ska uttolka lagstiftningen.
Då har man inte minst propositionens förarbeten och
det som har skrivits av utskottet som handledning när
man dömer i de enskilda fallen. Jag känner mig gans-
ka trygg i och med att vi har en rättsstat som fungerar
på det sättet. Men vår roll måste vara den att vi sätter
tydliga gränser för vad som är tillåtet och inte tillåtet i
samhället.
För mitt ställningstagande är grunden detta: Ska
man inte sätta upp tydliga regler för vad man får göra
med en grupp som hela tiden, under många årtionden
och förmodligen många århundraden, har missaktats,
diskriminerats och hotats? Det gäller oaktat vilken
grund man än har - ideologi, religion eller vad det nu
är. Något annat kan aldrig vara acceptabelt. Här
måste samhället sätta en tydlig gräns, och det gör vi i
och med att vi fattar beslut om denna lagstiftning.
Anf.  65  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Beslutet om lagstiftning är en sak,
men själva motiven är inte riktigt så tydliga som
Börje Vestlund påstår.
Det som står i motiven har föranlett en hel del
funderingar från både ansedda juristers sida och från
politiker i denna kammare. Det gäller även medbor-
gare ute på stan, som känner sig oroliga över hur
denna lag kommer att tolkas och framför allt tilläm-
pas framöver.
Motivtexten är inte så tydlig som man skulle kun-
na önska. Det står bland annat i utskottets övervägan-
de att om man endast citerar och diskuterar exempel-
vis religiösa urkunder så faller inte det inom det
straffbara området enligt förslaget. Sedan kommer
någonting som för mig känns motsägelsefullt. Det
står: Det bör däremot inte, lika lite som det i dag är
tillåtet utifrån religiösa texter att hota eller uttrycka
missaktning för muslimer eller kristna, vara tillåtet att
använda sådant material för att hota eller uttrycka
missaktning för homosexuella som grupp.
Jag fastnar på "missaktning". Vad är missaktning?
Det är en kränkning, står det lite längre ned här. Det
syftar till att kränka. Och vad är kränkning? Jag vill
hävda att det skiftar från en tid till en annan när det
gäller vad som objektivt sett kan betraktas som
kränkning.
En sådan lagstiftning, som ger så mycket god-
tyckligt utrymme för bedömningar i domstol, tycker
inte jag känns rättstrygg - särskilt inte när det handlar
om en grundlag, som är svår att ändra.
Anf.  66  KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Fru talman! Jag måste ställa en fråga till Mia
Franzén. Anser hon att det ska vara tillåtet i någon
lagstiftning att i någon situation hetsa mot folkgrupp
eller uttrycka missaktning mot folkgrupp?
Det som Mia Franzén säger talar snarast för att
hon anser att de andra delarna i hetslagstiftningen
måste ändras.
Eller anser Mia Franzén att lagen ska gälla lika för
alla? Vill Mia Franzén ha en lag som gäller lika för
alla när det gäller hets mot folkgrupp - även för sexu-
ell läggning - eller vill hon sätta ett staket runt vissa,
där lagen under inga omständigheter ska få gälla?
Måste det inte vara så att den som i verkligheten
uppsåtligen vill hetsa och vill uttrycka missaktning
måste prövas rättsligt? Det ska inte vara subjektivt,
utan på objektiva grunder - lika för alla.
Anf.  67  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill givetvis ha en lagstiftning
som gäller lika för alla. Däremot kan man alltid fråga
hur lång listan ska göras vad gäller just hets mot folk-
grupp - och det är där jag tycker att det blir ett felak-
tigt tillägg om man lägger till sexuell läggning. Vi har
ändå en religionsfrihet och en yttrandefrihet som jag
tycker är viktig att värna. Varje nytt tillskott till hets-
lagstiftningen blir ytterligare en inskränkning och
ytterligare en osäkerhet när man ska diskutera så
svåra frågor som livsåskådningsfrågor.
Det är många här inne som har nämnt ordet homo-
fobi. Det låter som en sjukdom. Jag tycker att det är
ett skrämmande sätt att se på andras åsikter, även om
jag inte hyser förståelse för varenda människas utta-
landen.
Häromdagen uttryckte en kollega till mig att en
grupp som tillhör en viss tro är helt sjuka i huvudet.
Man kan väl anse att det är ganska missaktande, men
jag skulle aldrig drömma om att säga att kollegan inte
får säga så om den gruppen. Jag kan säga att det inte
är lämpligt och inte människovärdigt att uttrycka sig
så. Men att däremot gå så långt att man säger att man
vill förbjuda att någon uttrycker sig så är ett steg för
långt, enligt min mening. Jag argumenterar hellre mot
sådana uttalanden än tiger ihjäl dem.
Anf.  68  KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Fru talman! Det låter som om Mia Franzén egent-
ligen inte vill ha hets mot folkgrupp som lagstift-
ningsrum. När hon talar nu låter det som om hon
snarare tycker att det är att gå för långt. Vill då Mia
Franzén medvetet medverka till att skapa rum där
mörka, extrema krafter kan åsidosätta alla människors
lika värde och där mörka, extrema krafter får ett ut-
rymme att hetsa mot andra människor och inskränka
andra människors frihet?
Du svarar uppenbarligen inte heller på frågan om
huruvida du anser att den som agerar med uppsåt att
hetsa ska prövas på objektiva grunder och kunna
dömas enligt hetslagstiftningen.
Anf.  69  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag tyckte att jag uttryckte mig klart,
men det var visst luddigt i alla fall.
Jag tycker inte att någon människa ska utsättas för
hets. Jag tycker inte att någon människa ska behöva
utsättas för hot. Det är den tredje delen, missaktning,
som är ett svårt begrepp för domstolarna att ta ställ-
ning till. Vad är missaktning? Vad är kränkning?
Kränkning är en subjektivt upplevd känsla. Den
skiftar från en tid till en annan. För inte så många år
sedan betecknades homosexualitet som en sjukdom.
Vad ska vi göra med de äldre människor som lever
och som vi inte har lyckats omvända utan har kvar
den synen? De har inte förstått att detta inte är en
sjukdom utan en sexuell läggning som inte gör att en
människa är mindre värd en någon annan.
Jag vill inte lämna utrymme för några mörka
krafter för att hetsa och hota människor. Men jag
känner mig väldigt tveksam inför och oroad över
begreppet missaktning, som innebär kränkning som
grundas på subjektiv bedömning. Även om domsto-
larna försöker göra en objektiv bedömning av detta
ger inte motiven klara besked om vad missaktning
innefattar.
Anf.  70  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Fru talman! Jag har förstås respekt för Mia Fran-
zéns ställningstagande. Men jag måste säga att det är
svårt att riktigt hänga med i argumenteringen. Jag ska
försöka kommentera tre saker.
Mia Franzén anger att ett argument är att vi nu är
så svävande härifrån att man inte riktigt vet vad som
gäller. Frågan är: Hur skulle vi kunna vara annat? Vi
är inte någon domstol.
I varje lagstiftningssammanhang gäller att det är
domstolarna som sätter praxis. Vi kan inte veta tvär-
säkert annat än vad vi har angett för dömande i den
här typen av mål. Där har jag beskrivit att det är väl-
digt högt ställda kriterier.
Vi har bedömt godtyckligt, sägs det. Det är inte så
att det är vi som bedömer. Vi har varit tydliga från
utskottets sida och också i betänkandet vad gäller den
terminologi som används. Det var väl ordet
"missaktning" som var svårt för Mia Franzén att
riktigt ta till sig. Det uttrycktes att det var oklart och
godtyckligt. Det här kollade man upp otroligt noga i
den utredning som föregick lagförslaget. Man jobba-
de faktiskt mycket med vilken terminologi som skulle
användas. Det finns en redogörelse för vad rekvisitet
"uttrycka missaktning" innebär. Oavsett vilket rekvi-
sit - det är riktigt - man använder för att bestämma
den brottsliga gärningen kan det uppstå gränsdrag-
ningsproblem. Det gäller generellt. Riksåklagaren, JK
med flera instanser ville absolut ha kvar rekvisitet
"uttrycka missaktning". Det var i deras remissvar,
och de ville ha det kvar. Utredningen hade andra
förslag. Ordet "missaktning" är 30 år gammalt i lag-
stiftningen, så nog vet man i dömande instanser.
Nu får jag tyvärr inte tala längre, men jag skulle
vilja kommentera det här med vad statsministern har
sagt. Jag får återkomma till det.
Anf.  71  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Det är just det som Barbro Hietala
Nordlund ska återkomma till, vad statsministern har
sagt, som gör att jag känner mig väldigt osäker. För
"missaktning" räcker det tydligen att man säger att
homosexualitet är onaturlig. Det är alltså statsminis-
terns bedömning. Han kan inte heller ha tagit del av
den här utredningen, som är så väl grundad.
Det framgår inte riktigt av utskottets övervägan-
den hur man ska tolka begreppet "missaktning". Jag
tycker att det har framkommit att Kristdemokraterna
har haft en väldigt öppen hållning. Det är därför som
jag kommer att yrka bifall till Kristdemokraternas
förslag. Enligt deras motivtext skulle man ha garderat
det på ett bättre sätt. Då hade man tagit bort exempel-
vis "torde", om jag har förstått saken rätt, och
"normalfallet". Men det betyder inte heller att man
skapar något slags staket eller utrymme för mörker-
krafter inom kyrkoväsendet med en sådan skrivning,
anser jag.
Anf.  72  BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Fru talman! Frågan vad statsministern har sagt har
varit uppe flera gånger - jag nämnde det också från
talarstolen. Jag vill till Mia Franzén säga att jag inte
vill kommentera vad statsministern har sagt av det
skälet att jag faktiskt inte vet vad han har sagt. Men
vad jag vet är att han stöder det här förslaget till
hetslagstiftning. Enligt vad jag vet har justitieminis-
tern vid flera tillfällen uttalat precis det som utskottet
och också jag är företrädare för. Jag utgår från att
statsministern inte har någon annan uppfattning. I
övrigt vill jag inte kommentera det, för ingen av oss,
inte heller Mia Franzén, vet vad som har sagts och
citerats.
Mia Franzén har fel på flera punkter när hon säger
att ordet "missaktning" skulle vara ett otydligare och
vagare ord i straffbestämmelsen än andra ord som
"hot", "hat" eller "hets". Det är direkt felaktigt. Det
gäller också för ordet "missaktning" att man ska be-
döma vad syftet var, i vilket sammanhang det yttra-
des. Det finns inte några svagare bedömningskriterier
för det ordet.
Anf.  73  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag har förstått att det här lagförslaget
kommer att gå igenom, jag är fullt medveten om det.
Jag vill ändå skicka med till domstolarna en ursäkt
för att jag tycker att motivet är otydligt såsom det är
skrivet. Jag känner en stor oro även om
"missaktning" är ett begrepp som har funnits i många,
många år. Men dess tillämpning och praxis har vi inte
sett ännu. När jag lyssnar på bland annat Gustav Fri-
dolin blir jag skrämd. Ska det räcka med att man
upplever sig kränkt? Jag tror inte det, och det tror jag
att domstolarna kommer att vara förnuftiga nog för att
under övervägande. Man kommer också att betrakta
uppsåt och syfte. Men jag är ändock oroad.
Anf.  74  TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! För några veckor sedan blev åter en
homosexuell person misshandlad och brutalt nedsla-
gen av en grupp nazister i min hemstad Helsingborg.
Strax efter händelsen har det gått att läsa på en nazis-
tisk hemsida på Internet att det som hände var en
välgärning. De så kallade patrioterna blev berömda,
de som hade utfört dådet. Men det var inte det enda
som stod på hemsidan. Nu uppmanades alla så kalla-
de patrioter att med handling den 2 november visa sin
avsky mot homosexuella, att upprepa det som skett
några veckor innan.
Jag gjorde en polisanmälan, fru talman. Men i den
polisanmälan kunde jag inte göra en anmälan mot den
hets som den nazistiska gruppen riktade mot gruppen
homosexuella i Helsingborg, i min hemstad där även
jag är en del av den grupp som hotades.
Fru talman! Jag vill instämma i de anföranden
som hållits av Mats Einarsson, Barbro Hietala Nord-
lund, Martin Andreasson, Kerstin Lundgren, Gustav
Fridolin och Börje Vestlund. Jag kommer inte att
upprepa det som de redan har sagt i talarstolen, utan
jag vill gå in på det som Ingvar Svensson och nu
senast Mia Franzén har lyft upp här.
Fru talman! Ingvar Svensson talar om religions-
frihetsaspekten, han lyfte upp predikosituationen
precis i enlighet med den reservation som Kristdemo-
kraterna har skrivit. Ingvar Svensson citerade också
ur en tidning vad vissa andra ledamöter hade sagt. Jag
håller med Ingvar Svensson om att man inte alltid kan
veta om citaten är rätt. I den här tidningen säger Ing-
var Svensson att man däremot tycker att regeringen
var otydlig när det gäller predikosituationen; där
lyckades man inte få till en bra skrivelse. Man vet
inte alls hur rättstillämpningen kan vridas. Därför
ville man ha en tydlig skrivning när det gäller religi-
onsfriheten.
Precis som Gustav Fridolin och andra vill jag
ställa en fråga. Vi vill ha ett svar på den frågan i
kammaren i dag. Vi fick det inte i våras, och det har
fortfarande inte kommit något svar. Ingvar Svensson
var väldigt nyanserad i talarstolen och har ändå gjort
ett på många sätt bra inlägg vad gäller att han ser
allvarligt på de brott som begås mot homosexuella.
Jag kan inte förstå varför ni kristdemokrater inte
ställer upp på detta. Nu vet jag bakgrunden, men jag
undrar ändå vad det beror på att ni från Kristdemo-
kraternas sida ser det här som ett hot. Samma fråga
har jag egentligen till Mia Franzén. Vad är det som
gör Mia Franzén så orolig? Det är ingen inskränkning
i religionsfriheten. Men det är en inskränkning i ytt-
randefriheten och därmed i den handlingsfrihet som
följer av religionsfrihet, nämligen att man inte heller
får använda religiösa sammankomster för att hetsa
mot folk.
Jag ska göra något som jag aldrig förut gjort här i
talarstolen. Jag ska citera ur katolska kyrkans katekes,
den gällande upplagan med numrerade paragrafer,
§ 2109, som heter Rätten till religionsfrihet.
"Rätten till religionsfrihet kan inte i sig vara obe-
gränsad och heller inte bara begränsas av en 'offentlig
ordning' som uppfattas på ett naturalistiskt eller posi-
tivistiskt sätt. De 'rimliga gränser' som hänger sam-
man med denna rätt måste bestämmas för varje situa-
tion i samhället av den politiska klokheten som ser till
de krav som ställs upp av det allmänna bästa." Det
tycker jag är en mycket klok formulering av den ka-
tolska kyrkan.
Detta är intressant: Vad är det vi menar när vi här
från talarstolen påpekar att vi ser risker för att religi-
onsfriheten blir inskränkt? Det är därför som denna
fråga inte omfattas av religionsfriheten. Den täcker
inte hets och omfattar inte allmän ordning. Enligt
vanliga regler får inte brottsliga handlingar gömmas
bakom religioner. Där var Ingvar Svensson väldigt
tydlig när han tidigare sade att man inte får uppmana
till mord.
Fru talman! Jag vill fortsätta att citera, eftersom
det krävs en tydlighet och ett klargörande, precis som
Mia Franzén efterlyste. I utredningen SOU 1998:113,
s. 116, står det följande:
"Religionsfrihet innebär således inte någon obe-
gränsad rätt att i religionens namn eller under hänvis-
ning till dess påbud, dogmer, läror eller sedvänjor
begå brottsliga gärningar, handla i strid med andra
bestämmelser eller viktiga svenska samhällsintressen
eller störa samhällets och dess invånares frid.
Religionsfrihet innebär inte heller utan vidare nå-
gon rätt att i varje sammanhang oemotsagt hävda
etiketten religion eller trossamfund på företeelser,
som vid objektiv granskning har annan inriktning än
religiös.
Religionsfrihet innebär inte att ett trossamfund
eller dess ledare, medlemmar eller anhängare, läror,
riter, utövning, symboler etc. skulle vara fredade för
granskning, kritik, analys eller ifrågasättande, så
länge detta sker under iakttagande av respekten för
gällande regler för hur samtalet i samhället får bedri-
vas.
Vid sidan av lagstiftningen finns yrkesetiska re-
gelsystem av betydelse i detta sammanhang för t.ex.
vad som får sägas i press, radio och TV eller av ad-
vokater i processer eller annan verksamhet.
Religionsfrihet innebär slutligen inte någon rätt
för en religiös sammanslutning, dess företrädare,
ledare eller medlemmar att kränka andra människors
rättigheter och friheter, såsom med avseende på tan-
ke-, åsikts-, yttrande-, religions- och associationsfri-
heterna.
Religionsfriheten skiljer sig vad avser dess be-
gränsningar alltså inte från dem som allmänt gäller
vid utövandet av grundläggande fri- och rättigheter.
Gränsen går alltid vid skyddet för andras fri- och
rättigheter. Problemet, som återkommer, hänger
samman med metoderna för påverkan och hur de
används i relation till vad som skall anses lämpligt,
tillåtet och tillbörligt eller ej."
Fru talman! Det här är en väldigt tydlig stånd-
punkt. Det är helt självklart att Kristdemokraterna vill
ha fullständig frihet att göra vilka utfall som helst mot
bögar och flator i predikstolen. Det går hand i hand
med de invändningar som görs från vissa religiösa
personer och i mängder av e-postmeddelanden som
även jag har fått.
Fru talman! Det har bland annat från Mia Franzén
efterfrågats en tydlighet. Vi vet vad vår grundlags-
stadgade religionsfrihet står för utifrån det citat som
jag anförde från utredningen där man förklarade vad
religionsfriheten innebär. Då undrar jag: På vilket sätt
inskränker dagens förslag religionsfriheten? Vi från
Vänsterpartiet ser inte någon sådan inskränkning. Det
är bland annat det som frågan om skydd mot hets mot
homosexuella går ut på.
Det handlar nämligen om försvaret för den sekulä-
ra konfessionellt neutrala staten. Religiösa organisa-
tioner ska helt enkelt behandlas som alla andra orga-
nisationer. Det är just därför som det inte ska finnas
något fribrev för predikosituationer. En religiös för-
kunnare ska varken ha större eller mindre frihet än
andra medborgare. Jag trodde att vi var överens om
det i denna kammare.
Fru talman! Men det räcker inte med att stå här i
talarstolen och påpeka att det känns oerhört oroligt att
man vill skicka med en ursäkt till domstolarna som
ska döma när man tycker att ordet "missaktning" inte
hör hemma i den här lagstiftningen.
Redan i dag står det i grundlagen att man inte får
uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan
grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Varför har inte Mia Franzén eller Ingvar Svensson
föreslagit att detta ska tas bort? Varför har ingen av er
föreslagit att uttrycket "missaktning" ska tas bort
även när det gäller personer som utsätts för hets på
grund av sin trosbekännelse?
Jag vet inte om Mia Franzén har funderat på det.
Men både i tryckfrihetsförordningens 7 kap. och i
brottsbalkens 16 kap. nämns ordet "missaktning". Är
det inte så att det enbart är på grund av att det som vi
diskuterar i dag handlar om hets på grund av sexuell
läggning som ni har invändningar mot denna lagstift-
ning, en lagstiftning som på många sätt och vis är
historisk och som en gång för alla visar att denna
kammare inte är beredd att fortsätta att låta nazistiska
grupperingar rikta hets mot bland annat homosexuel-
la?
Fru talman! Jag vill återigen fråga: Vad är det som
gör att Mia Franzén just i det här fallet tycker att
missaktning är otydligt samtidigt som hon tycker att
missaktning är väldigt tydligt och okej när det gäller
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse? Vari ligger skillnaden? Kan det möj-
ligtvis vara så att det är homosexualiteten som är
skillnaden? I sexuell läggning ingår ju även hetero-
sexualitet.
Anf.  75  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill först tacka för frågan. Därmed
får jag en chans att än en gång förklara varför jag
blev så orolig. Dessutom får jag chans att använda
Tasso Stafilidis citat för att illustrera varför jag blev
så orolig. Man ska alltså göra en bedömning av vad
som är tillämpligt, lämpligt, tillbörligt eller ej, om jag
uppfattade citatet rätt.
Jag har inte suttit så länge i riksdagen. Därför ha-
de jag ingen chans att föreslå något annat när detta
ärende prövades tidigare. Men jag anser fortfarande
att ordet "missaktning" bör förklaras bättre i motiven
just därför att så många av oss lagstiftare har gjort
olika uttalanden som stöder att det går att tolka in mer
i ordet "missaktning" än vad man tidigare har gjort.
Det som skiljer tillägget från tidigare lagstiftning
är att det finns prejudikat som säger att hetslagstift-
ningen tillämpas i väldigt restriktiv omfattning. Det är
detta som skiljer de båda delarna åt. Men det är ing-
enting som säger att vi ska tolka in mer i ordet
"missaktning" eller tolka det i ett vidare perspektiv
bara för att det görs detta tillägg. Jag är dock oroad
för att så kommer att bli fallet.
Anf.  76  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag har ingen anledning att ifrågasätta
Mia Franzéns oro. Mia Franzén sade att hon inte hade
någon chans att föreslå något annat eftersom hon inte
har suttit i riksdagen förut. Innebär det alltså att Mia
Franzén har något förslag och en vilja att förändra
hetslagstiftningen så att man tar bort missaktningen
helt och hållet för alla andra grupper som är skyddade
i hetslagstiftningen och i brottsbalken 16 kap.?
Men det som är intressant i det som Mia Franzén
tar upp är att återigen hamnar man vid frågan: Varför
skulle det bli en skillnad när vi bara lägger till orden
sexuell läggning? Varför skulle det bli en skillnad och
en inskränkning? Varför skulle det bli mer otydligt att
göra tolkningar för dem som har att tolka lagstift-
ningen, för våra domstolar? Varför skulle det bli
svårare att göra det nu när vi för in "sexuell lägg-
ning"?
Anf.  77  MIA FRANZÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle önskat, som svar på Tasso
Stafilidis fråga hur jag skulle vilja lösa detta, en kla-
rare och tydligare skrivning i motiven just om vad
missaktande uttalanden är. Lagstiftare har gått ut och
uttalat sig om att det kan räcka med att man säger att
homosexualitet är onaturligt, att det är missaktande i
sig.
Däremot är min oro är ganska ointressant i det här
sammanhanget. Den har ingenting med skakningar,
sömnsvårigheter eller sådana saker att göra, utan jag
är orolig för hur vi kommer att använda detta lagrum
framöver. Det har också visat sig att man mer gene-
röst nu börjar att bruka den här hetslagstiftningen,
senast mot TV 4 och Aftonbladet. Jag blir då orolig
för hur yttrandefriheten, åsiktsfriheten och också, i
andra steget, religionsfriheten kommer att drabbas av
detta.
Anf.  78  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag känner inte samma oro som Mia
Franzén gör. Jag tycker att konstitutionsutskottet har
varit exemplariskt tydligt i både de motivtexter och
debatter som har föregått det beslut som vi kommer
att fatta i eftermiddag. Även regeringen har varit
tydlig liksom den utredning som ligger till grund för
förslaget, enligt min mening.
Jag har fått alla de här mejlen där man skriver om
homosexuella och pedofiler, om att en jude är född
jude men att den som är homosexuell bara har det
som en livsstil och så vidare. Om man bara byter ut
ordet homosexuell mot grekerna, katolikerna eller de
svarta i Sverige, tror jag faktiskt inte att ens Mia
Franzén hade sett den otydlighet som hon hela tiden
hänvisar till vad gäller ordet missaktning. Så länge
det handlar om att man pratar om något som man
kanske inte riktigt accepterar, något som man kanske
inte har kunskap om, blir det genast främmande. Det
blir främmande därför att man inte känner till det.
Därför är det rätt att använda uttryck som att man inte
är född till homosexuell utan blir det och att man kan
bli botad, som jag också fått en massa mejl om. Man
skriver att det inte går att införa den här lagstiftningen
på grund av att det går att bota de homosexuella, och
varför ska vi då skydda dem?
Anf.  79  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tänkte att jag skulle slippa fler re-
pliker, men Tasso Stafilidis utmanar mig och då får
jag väl haka på.
Tasso Stafilidis vill arbeta för klokhet för det ge-
mensamma bästa, apropå citatet från katolska kateke-
sen. Jag vill bara säga en sak mycket tydligt: Jag har
inte ifrågasatt substansen i missaktningsbegreppet.
Om vi skulle skrivit en ny lagstiftning i dag, kanske
vi inte skulle valt just det ordet. Men jag har inte
ifrågasatt substansen bakom detta, så där är han ute
och cyklar.
Sedan bör han nog, när han läser sitt anförande i
protokollet i morgon, kolla igenom det för han mot-
säger sig själv på ett antal punkter. Han talar om att
jag för ett nyanserat resonemang och inser att det inte
finns en oinskränkbar religionsfrihet i och med att
den kommer i konflikt med andra värdenormer. Han
talar vidare om att jag inte vill ha ett fribrev. Och
plötsligt säger han att Kristdemokraterna vill ha full-
ständig frihet för religiösa personer att hetsa. Det är
inte en konsekvent argumentering, Tasso Stafilidis.
Egentligen begärde jag ordet med anledning av
frågan om varför vi tog den ställning som vi gjorde.
Det har jag förklarat tidigare i debatten - det vet Tas-
so också - så jag behöver inte upprepa det. Men det
berodde just på att vi inte fick igenom tydligheterna,
och då gjorde vi en avvägning. Vi ville egentligen ha
en utökning av hetslagstiftningen, men vi gjorde en
avvägning i förhållande till religionsfriheten. Jag vet
att det är många i den här kammaren som fnyser åt
religionsfrihet. Jag har hört det. Därför kan jag säga
att det förekommer. Men vi tyckte faktiskt att det var
en viktig fråga. Vi gjorde en avvägning och säger
alltså nej, och det får Tasso respektera.
Nästa vecka kommer vi att ta ställning till en an-
nan grundlagsändring. Då kommer Tasso Stafilidis
parti att rösta emot förstärkta skydd när det gäller
sexuell läggning i regeringsformen 1:2, därför att man
ogillar förändringen i regeringsformen 10:5. Så, visst,
där har även Vänsterpartiet gjort en avvägning.
Anf.  80  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Ja, jag tycker faktiskt att Ingvar
Svensson har varit nyanserad när jag har diskuterat
den här frågan med honom. Men där nyanserna sak-
nas är just där man kommer till slutsatsen att trots att
man vill ha ett skydd, vill man just vid predikositua-
tioner ha en annan lydelse än den som gäller. Man
vill inte ha med "torde" och "normalfallet".
Det som ändå är kärnan i det här är att vad gäller
de andra grupperna, som har ett skydd i den här lag-
stiftningen, har inte Kristdemokraterna och inte heller
Ingvar Svensson uttalat att man vill ändra eller ta bort
någon av de grupperna. Men redan i dag finns ju en
lagstiftning som innebär precis samma sak som den
lagstiftning som vi ska besluta om i eftermiddag.
Vad gäller frågan som kommer upp i nästa vecka
och beslutet som gäller att lämna över makt till EU
har konstitutionsutskottet och riksdagen tyvärr ställt
sig bakom en praxis som innebär att beslutet ska
fattas med ett enda klubbslag. Då kommer inte
Vänsterpartiet att kunna göra en markering just vad
gäller diskriminering på grund av bland annat sexuell
läggning och visa att vi står bakom förslaget, vilket vi
faktiskt gör. Det är en punkt i det ärende som kom-
mer upp i nästa vecka som vi är väldigt kritiska mot,
och den punkten är en huvudpunkt i ärendet.
Anf.  81  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Tasso medvetet för-
söker missförstå mig. Vi har inga invändningar mot
den nuvarande hetslagstiftningen. Vi ansåg att en klar
och tydlig skrivning hade tillfört ytterligare en faktor
här. Vi behöver inte diskutera den punkten. Vi har
den grundinställningen.
Sedan tog jag bara som exempel beslutet i nästa
vecka, för att visa att även i Vänsterpartiet måste man
göra avvägningar och välja det ena eller det andra. Ni
väljer alltså EU-frågan framför detta med sexuell
läggning i det läget, och vi valde mellan religionsfri-
het och hetslagstiftning i det här läget. Vi får väl ha
respekt för varandras ståndpunkter i det avseendet,
men så är det.
Anf.  82  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag kan inte instämma i den jämförel-
se som Ingvar Svensson gör med det ärende som
kommer upp i nästa vecka. Men vår inställning kom-
mer att utvecklas av Vänsterpartiet under den debat-
ten i nästa vecka.
Återigen lyfter ändå Ingvar Svensson upp religi-
onsfriheten som orsaken till den avvägning som
Kristdemokraterna har gjort för att reservera sig och
ställa sig mot det förslag som ligger. Återigen blir det
alltså inte tydligare från Kristdemokraterna. Vi får
inget tydligt svar på var någonstans det är som religi-
onsfriheten begränsas av det här förslaget enligt ert
sätt att se.
Anf.  83  ANITA BRODÉN (fp):
Fru talman! Eftersom jag hyser den djupaste re-
spekt för människors olikheter vad gäller ursprung,
hudfärg, tro och sexuell läggning och anser att ingen
enda människa någonsin ska behöva utsättas för hot,
missaktning, kränkning eller förtal borde ställningsta-
gandet vara enkelt. Men det finns, som alltid, en an-
nan sida av myntet.
Är det möjligen så att den yttersta konsekvensen
av utvidgningen av lagen skulle innebära en begräns-
ning av yttrandefriheten, tryckfriheten och religions-
friheten? Eller är det enbart skrönor och felaktiga
tolkningar av konstitutionsutskottets betänkande?
Vad framkommer när man tar del av propositionen,
utskottets betänkande samt Justitiekanslerns yttrande?
Jag citerar: "När det gäller predikosituationer torde
det, enligt utskottets mening, normalt komma att
ligga utanför det straffbara området att citera religiösa
urkunder och endast uppmana åhörarna till att följa
urkundernas inriktning - - - Det avgörande måste bli,
vilket uppsåtet med uttalandet är, i vilket samman-
hang det görs och vilken karaktär uttalandet har i det
enskilda fallet. Man måste alltid ställa sig frågan om
uttalandet inrymmer ett hot eller ett uttryck för
missaktning mot gruppen i fråga."
Oron över att yttrandefriheten, tryckfriheten och
religionsfriheten begränsas är uppenbar. Grund-
lagsändringen är inte så kristallklar som man borde
kunna förvänta sig av en lag. Ord som "torde" och
"normalt" öppnar upp för olika tolkningar och skapar
osäkerhet.
Fru talman! Så länge det för mig råder osäkerhet
kring dessa frågor kommer mitt beslut att innebära att
jag inte kan ställa upp på denna lagändring som den
nu är utformad. I debatten har de kristnas oro ställts
mot skyddet av homosexuella grupper. I hetsfrågan
finns inget kristet svar. Vi kan utifrån vår personliga
trosuppfattning komma fram till olika slutsatser. Vad
vi beslutsfattare har gemensamt är dock viljan att
medverka till att enskilda såväl som grupper av indi-
vider behandlas värdigt och med tolerans. Därför
hyser jag tilltro till att vi politiker får mötas av re-
spekt och att vi också kan respektera varandra i ställ-
ningstagandet i denna fråga och i många andra viktiga
frågeställningar.
I detta ärende, fru talman, kommer jag i första
hand att yrka bifall till kd:s reservation.
Anf.  84  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Jag måste ställa en fråga till Anita
Brodén. Jag utgår från att Anita Brodén står bakom
den lagstiftning som i dag finns vad gäller ras, hud-
färg och religion. Det utgår jag från att Anita Brodén
står bakom. Är det detta att det just är homosexuella
eller vad är det som är så komplicerat? Har man tek-
niskt gjort denna lagstiftning på ett annorlunda sätt än
man har gjort när det har gällt lagstiftning mot dis-
kriminering av etniska grupper eller är det just för att
det är homosexuella? Den frågan tycker jag faktiskt
måste belysas. Jag har stor respekt för att man kan
vara tveksam. Man kan till och med känna obehag
inför ett komplicerat politiskt beslut. Det har jag stor
respekt för. Men det är väldigt konstigt när man rör
sig inne i hjärtat av den här typen av frågor att det rör
just homosexuella. Jag skulle vilja få fram det. Vad är
det egentligen som gör att detta verkar så allvarligt
när det gäller just den här lagstiftningen?
Anf.  85  ANITA BRODÉN (fp) replik:
Fru talman! Det som gör det komplicerat för mig
är att jag inte har hittat det kristallklara i det förslag
som ligger framme. Här finns det fortfarande ett ut-
rymme där jag känner mig osäker. Så länge jag gör
det får jag förbehålla mig rätten att rösta som jag gör.
Jag vill ha det kristallklart. För mig betyder det oer-
hört mycket. Här ställs alltså religionsfriheten, fram-
för allt, och även tryckfrihet och yttrandefrihet, mot
den utökade hetslagstiftningen. Det är mitt motiv.
Anf.  86  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Jag har fått svar på min fråga. Det rör
sig om att det råkar vara homosexuella i det här fallet.
Det är ungefär vad Anita Brodén också säger. Alla
har rätt att rösta som de vill. Alla har rätt att göra hur
de vill. Det har jag inte sagt någonting emot. Men vad
jag tycker är väldigt märkligt är att det helt plötsligt
blir en sådan samvetsnöd hos ett antal ledamöter just
när det gäller homosexuella. Det anser jag står för
något annat än det som man uttrycker i kammaren.
Det tycker jag är väldigt beklagligt, Anita Brodén.
Anf.  87  ANITA BRODÉN (fp) replik:
Fru talman! Det jag tycker är beklagligt är att om
man har en avvikande åsikt i det här läget motas man
in i ett hörn; man känner rädsla eller homofobi. Det
handlar inte om det. Jag hoppades med mitt inlägg
kunna klargöra min inställning till att alla människor
har lika värde och den djupa respekt som jag känner
för olika grupper och olika människor. Det är vad det
ytterst handlar om.
Det jag här inte har blivit övertygad om är det lag-
förslag som ligger. Därför kan jag inte ställa upp på
det. Det är fortfarande osäkra ord som ger utrymme
för olika tolkningar. Det är orsaken - inte, som Börje
Vestlund anspelar på, rädsla inför den grupp som nu
är aktuell.
Anf.  88  ULF HOLM (mp):
Fru talman! Den senaste veckan har jag, och sä-
kert många andra riksdagsledamöter, blivit bombar-
derad av en massa mejl som utifrån en religiös över-
tygelse argumenterar och uppmanar mig och andra
ledamöter att rösta emot denna vilande grundlagsänd-
ring om hets mot folkgrupp.
Av alla dessa mejl får man ju en känsla av att reli-
giöst troende inte gör något annat än att diskutera
frågor som rör homosexuella och deras rättigheter i
kyrkan. Det skulle faktiskt förvåna mig om homofrå-
gan var det vanligaste samtalsämnet för starkt religiö-
sa människor. Men jag kan ha fel på den punkten. Jag
kan ha fel. Jag ber om ursäkt i så fall.
Den bild av kristna som lämnas här i denna sal
tror jag inte är riktig, inte om jag utgår från alla de
kristna som jag känner i alla fall. Då är det andra
frågor som diskuteras mycket mer. Där har man inte
alls den oro som vissa ledamöter visar här i salen.
Den här grundlagsändringen förbjuder inte att ci-
tera religiösa urkunder som Bibeln. En del hävdar till
och med att det skulle bli förbjudet att ge ut Bibeln i
tryck igen. Vad grundlagsändringen handlar om är att
det ska bli straffbart att hota eller uttrycka missakt-
ning mot homosexuella som grupp. Dagens bestäm-
melser om hets mot folkgrupp ska alltså i framtiden
innefatta brott som handlar om anspelning på sexuell
läggning - och sexuell läggning innebär homosexuell,
bisexuell eller heterosexuell läggning.
Homosexuella är en grupp i samhället som utsätts
för hetspropaganda, inte minst från högerextrema och
nynazistiska grupper. Det finns i dag ingen klar och
tydlig lagstiftning mot detta. Det är grundbulten i hela
det vilande förlaget om grundlagsändring - ingenting
annat.
Jag vill här också passa på att uttrycka min stora
uppskattning över det mycket omfattande underlaget
från bland annat konstitutions- och justitieutskottet i
denna fråga. Jag har ju inte varit riksdagsledamot
tidigare, så jag har haft en del att sätta mig in i. Jag
tycker att underlaget är mycket väl genomarbetat och
att frågan faktiskt har blivit väl behandlad. Därför kan
det inte ses som ett förhastat lagförslag.
Jag tycker att det är synd att man använder Bibeln
eller andra religiösa skrifter som ett argument eller
som en sorts upphöjd sanning för att argumentera mot
detta grundlagsförslag. För alla som har läst hela eller
delar av gamla religiösa skrifter vet att det står väldigt
många saker där som inte accepteras av dagens sam-
hälle. Det kan handla om kvinnors ställning i sam-
hället eller om att man ska straffas öga för öga, tand
för tand. Vi ska väl inte göra detta till rättesnöre i
dagens samhälle?
Det finns människor som är rädda. Ett samhälle
med rädda människor är inte något vi ska acceptera.
Personer är rädda för att vara sig själva och visa sina
känslor och sin kärlek till någon av sitt eget kön.
Rädsla leder till ett otryggt samhälle och en otrygg
värld. Rädsla kan också leda till ensamhet. Människor
i Miljöpartiets samhälle ska inte behöva vara rädda
eller ensamma på grund av sin kärlek.
Tyvärr har väldigt många i Sverige blivit miss-
handlade och till och med mördade på grund av att de
är homosexuella. Personer har blivit mördade enbart
på grund av att de hyser kärlek till en annan person.
Det är hemskt och kan inte få fortsätta.
Därför yrkar jag med stor glädje bifall till förlaget
om grundlagsändring i KU7.
Anf.  89  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det här förslaget hade jag som liberal
och kristen aldrig godtagit om det hade haft den in-
skränkande betydelse för religions- och yttrandefri-
heten som det har framstått som under den laddade
debatten både här i riksdagens kammare och i sam-
hället utanför.
Hets mot folkgrupp är ingen nyhet vare sig i
tryckfrihetsförordningen eller i brottsbalken. Det har
funnits där i årtionden. Det är väl känt vad riksdagen
menade med att lagstifta, och det är likaså väl känt
hur bestämmelserna tillämpas. Kriminaliseringen ska
skydda samhället mot det slags sönderslitande och
våldsframkallande hatpropaganda som bäst exempli-
fieras med nazistiska och andra grovt antisemitiska
angrepp på judar som folk och judendomen som reli-
gion.
Detta, fru talman, aktualiseras i och med den
skrämmande framgången för Sverigedemokraterna i
flera kommuner som vi har sett i det senaste valet.
Likartad hatpropaganda mot homosexuella som grupp
förekommer, särskilt från nazistiskt håll, och flera
talare har här i talarstolen berättat skrämmande ex-
empel på detta. Det är orsaken till den nu aktuella
lagändringen.
Det är alltså hets det handlar om. Däremot är la-
gens bestämmelser om hets mot folkgrupp inte ett
åsiktsförbud, och det är inte en inskränkning i yttran-
defriheten som gör det svårt eller riskabelt att i en
diskussion eller förkunnelse uttrycka sig negativt eller
starkt kritiskt om sådant som länder med viss befolk-
ning, religiösa läror och annat. Att lagen fungerar på
det sättet finns det lång erfarenhet av. Det väcks inga
lättvindiga åtal för hets mot folkgrupp.
Vi har vid flera tillfällen här i debatten i kamma-
ren fått frågor rörande begreppet missaktning. Jag vill
i detta sammanhang hänvisa till det rättsfall, ett tryck-
frihetsmål, som återges i utredningen från Kommittén
om straffansvar för organiserad brottslighet, som kom
år 2000. Där pekar man på det rättsfall som handlade
om Radio Islam. En hel del av er kommer säkert ihåg
Radio Islam och den avskyvärde Achmed Rami, som
i inlägg efter inlägg, program efter program drev
tesen att judarna borde utrotas. Till slut blev han
dömd för hets mot folkgrupp. Det handlade om 17 av
57 program, där han hade uttryckt detta. Det visar att
tröskeln för åtal och för dom är väldigt hög. Och det
ska den vara.
En del grova rashetsare har blivit dömda, men det
är väldigt få. Och lagen är inte en inskränkning av
samhällsdebattens eller den religiösa diskussionens
och förkunnelsens frihet. Däremot har lagen - och det
är jag övertygad om - ändå haft en viss återhållande
effekt mot de värsta angreppen på personer, exempel-
vis beroende på att de är afrikaner eller judar.
De som agiterar mot den nu aktuella lagändringen
verkar förutsätta att dessa bestämmelser skulle ändra
karaktär på ett mycket långtgående sätt när man nu
utvidgar brottet. Det är ju bara det det handlar om: att
man lägger till passusen "sexuell läggning". Att häv-
da att det skulle ändra hela bakgrunden, hela motiv-
texten, förefaller mig helt obegripligt. Jag kan inte
förstå det, helt enkelt. Regeringen har inte föreslagit
det, och det har inte heller konstitutionsutskottet gått
med på.
Att regeringens förslag skulle ge utrymme för att
börja åtala för hets mot folkgrupp med påtagligt sänkt
tröskel för vad som räknas som hets är en föreställ-
ning som faktiskt i första hand har uppstått utanför
riksdagen och som verkar odlas flitigt på sina håll.
Det märker vi av de många mejl som vi alla får.
När man läser betänkandet och propositionen vi-
sar det sig att avsikten inte är att lagförslaget ska
sänka tröskeln för åtal. Den sänker inte tröskeln för
åtal. Vad det innebär är att sådant hetsande som förut
var straffbart om det riktades mot judar eller afrikaner
nu är straffbart om det med samma grovhet riktas mot
en grupp med viss sexuell läggning.
Men det är ju så, fru talman, att missförstånd om
sådant här lättast uppstår där viljan att missförstå är
stark. Och det oroar mig väldigt mycket. Finns det en
medveten vilja att missförstå detta?
Att det förekommer så missvisande påståenden
om lagändringens innebörd har att göra med att frå-
gan om att allt som är förkunnelse i predikans form
skulle kunna undantas från straffbarhet. Där bör man
observera att lagen när det gäller till exempel antise-
mitisk rashets inte gör skillnad på om denna sker på
torgmöten eller i gudstjänstlokal. Förklaringen är
densamma som för den nu aktuella lagändringen. Det
som sägs i gudstjänstlokaler tillhörande olika religio-
ner är näst intill aldrig något som kan beröras av
bestämmelser om hets mot folkgrupp. Men det ex-
trema kan förekomma även inom ett religiöst sam-
fund eller inom något som uppträder i förklädnad till
religiöst samfund.
Religionsfriheten i Sverige hotas inte av att hets
mot folkgrupp kan avse även hets mot grupp med viss
sexuell läggning. För att förkunna, kritisera eller - om
man så vill - moralisera behöver man ju inte hetsa.
Religionsfriheten är i Sverige grundlagsskyddad, och
den religiösa förkunnelsen skyddas av att Sverige har
världens starkaste grundlagsskydd för tryck- och
yttrandefriheten. De fantasier som förekommer om att
åklagare och tingsrätter skulle kunna börja missbruka
lagen för att förvandla brottet hets mot folkgrupp till
ett åsiktsförbud, riktat mot kyrkliga riktningar, bortser
från att en sådan förvandling av lagens innehåll skulle
stå i strid med något av det mest grundläggande i hela
den svenska rättsordningen, nämligen synen på den
fria diskussionens värde.
Fru talman! Innan jag lämnar talarstolen vill jag
säga att jag tillsammans med mina folkpartistiska
kamrater i konstitutionsutskottet står bakom det sär-
skilda yttrande som gäller transpersoner med flera,
och som Gustav Fridolin har redovisat här i talarsto-
len. Med detta yrkar jag bifall till konstitutionsut-
skottets förslag.
Anf.  90  KERSTIN LUNDGREN (c) replik:
Fru talman! Skälet till att jag begär replik är den
hänvisning som Helena Bargholtz gör till det särskil-
da yttrandet till konstitutionsutskottets betänkande i
denna fråga, nämligen frågan om könsidentitet. Vi
från Centerpartiet har tidigare sagt, vilket vi fortfa-
rande står fast vid, att detta är en fråga som måste få
sin lösning. Och vi är glada över det arbete som pågår
kring denna fråga. Jag vill bara göra den deklaratio-
nen att vi i denna del inte har ändrat uppfattning även
om vi inte står bakom detta särskilda yttrande.
Anf.  91  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad över att Kerstin Lundgren
har gjort denna deklaration. Jag vet nämligen att
Folkpartiet och Centerpartiet i många frågor har
identiska uppfattningar när det gäller att kämpa för
bättre villkor för homosexuella.
Anf.  92  GABRIEL ROMANUS (fp):
Fru talman! Först vill jag instämma i den stånd-
punkt som Folkpartiets representanter i konstitutions-
utskottet har intagit, och som här har redovisats av
Martin Andreasson och Helena Bargholtz.
Anledningen till att jag har begärt ordet är att jag
kortfattat vill fästa uppmärksamheten på en viktig
skillnad mellan de olika par av reservationer som är
fogade till utskottets betänkande.
I de moderata reservationerna angrips hela lag-
stiftningen om hets mot folkgrupp. Man menar att
lagstiftningen bör inskränka sig till brott som begås
mot enskilda individer. Man menar till och med att
lagstiftningen om hets mot folkgrupp kan sända sig-
naler om att hets mot andra folkgrupper som inte är
utpekade i lagen skulle vara laglig. Det sistnämnda är
med förlov sagt en något krystad argumentering.
Kristdemokraterna däremot ställer sig bakom den
lagstiftning som vi har i dag om hets mot folkgrupp.
Ingvar Svensson har också här i kammaren i dag
bekräftat att så är fallet. Den lagstiftningen har inte
tillkommit av någon teoretisk perfektionism, utan den
har tillkommit mot bakgrund av bittra erfarenheter
som har drabbat människor i hela vår del av världen
på 30- och 40-talen. Men det är inte heller någon
historisk relik, utan det är en lagstiftning som är
brännande aktuell i vårt svenska samhälle i dag. Vi
har grupper och individer som hetsar mot andra folk-
grupper, och vi upplever spänningar mellan olika
folkgrupper. Den gamla klassiska antisemitismen,
som var utgångspunkten för lagstiftningen, upplever
nästan något av en högkonjunktur, eller i varje fall ett
uppsving, i dag.
Den föregående talaren Helena Bargholtz påmin-
de om att vi under många år hade en närradiostation
som under flera timmar om dagen spydde ut antise-
mitisk hetspropaganda. Den radiostationen skulle vi
inte ha kunnat hejda med en lag som bara tog sikte på
brott mot enskilda personer. Jag tror inte att någon
tror att denna lagstiftning löser problemet med mot-
sättningar mellan grupper, rashets, antisemitism och i
dagsläget också hets mot muslimer. Men detta pro-
blem skulle säkert förvärras om vi inte hade denna
lagstiftning. Därför vill jag bara kortfattat vädja till
dem som är tveksamma inför dagens beslut, vilket
inte jag är, att i varje fall inte stödja den moderata
reservationen.
Anf.  93  CECILIA WIKSTRÖM (fp):
Fru talman! Som präst i Svenska kyrkan är jag
förundrad över att ett av de första ärendena som jag är
med om att behandla här i plenum tycks gälla teologi
och den kristna förkunnelsen. Men jag har en be-
stämd känsla av att det i den aktuella debatten finns
ett behov av att förtydliga några uppenbara missupp-
fattningar.
Ett stort antal människor har till mig uttryckt far-
hågor om att prästers förkunnelse kan komma att
inskränkas och till och med berättat om sin rädsla för
att Bibeln inte längre ska kunna tryckas och distribue-
ras.
Efter att ha satt mig in i materialet kan jag i dag
med gott samvete säga att dessa farhågor är helt utan
grund, precis som remissinstanserna också gett ut-
tryck för.
Det känns viktigt för mig att få klargöra att predi-
kans funktion är att hjälpa människor att växa och
mogna i tro och liv, att hitta fram till en livshållning
och att fördjupa sin tro med utgångspunkt i Bibelns
berättelser.
Personligen har jag alltid en överordnad målsätt-
ning med predikan - den ska förmedla hopp och
livsmod, den ska visa på nya möjligheter när allting i
livet har gått på tok. Det är inte prästens uppgift att i
predikan ge uttryck för sina egna personliga åsikter
och tyckanden, och predikstolen i en kyrka eller talar-
stolen i ett kapell är inte någon frizon där man kan
uttala sig kränkande om andra människor eller deras
sätt att leva.
Det finns i Bibeln många texter som rör homo-
sexuella relationer. Ingen av dessa texter ingår i den
ekumeniska evangelieboken som är gemensam för en
majoritet av kyrkor och samfund i vårt land, alltså
Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, Missionsförbundet
med flera. Dessa texter måste läsas kontextuellt, det
vill säga de ska ses med utgångspunkt i deras histo-
riska tillkomstsituation.
Jag har stått i förkunnelsens tjänst i många år, och
jag har aldrig haft någon av dessa texter som ut-
gångspunkt för predikan, vare sig i Uppsala domkyr-
ka, i Storkyrkan i Stockholm eller i någon annan
kyrka där jag har arbetat.
Låt oss också, vänner, komma ihåg att lagen från
1948 om hets mot folkgrupp tillkom i en situation då
Europa var sargat efter andra världskriget. Miljoner
och åter miljoner människor hade förföljts, fängslats
och avrättats av nazisterna på grund av religion, et-
niskt ursprung eller sexuell läggning.
Lagen uttrycker samhällets värderingar. Den
skickar budskap till medborgarna om vad som är rätt
och acceptabelt och vad som inte är det. Att tillägget,
sexuell läggning, nu föreslås läggas till lagen om hets
mot folkgrupp tvingar var och en av oss att ställa
frågan: Är homosexuella värda skydd enligt lagen
precis som de andra grupperna som omfattas av la-
gen, eller är de inte värda detta skydd?
För mig är det självklart att också homosexuella
ska omfattas av detta skydd enligt lagen. Jag har
kommit till mitt ställningstagande i denna fråga efter
att ha tagit del av ett omfattande material.
Både som präst och som riksdagsledamot har jag
en målsättning, nämligen att försöka leva mig in i vad
mitt agerande kan komma att betyda för den enskilda
personen. Att verka för att homosexuella får skydd
enligt lagen är enligt min mening en viktig uppgift.
Lika självklart kommer jag som präst i framtiden, ja
faktiskt redan nu på söndag här i Stockholms dom-
kyrka, att med glädje predika och förkunna det glada
budskapet till människors hjälp, stöd och uppbyggel-
se.
Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till för-
slaget i utskottets betänkande 7.
Anf.  94  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Cecilia Wikström hade ett mycket
viktigt påpekande i det som hon sade, nämligen att
lagen om hets mot folkgrupp tillkom under mycket
speciella omständigheter. Den tillkom efter en period
av fasa där demokratin hade misslyckats, det vill säga
det som är demokratins metod för att klara också det
som vi tycker mycket illa om. Det öppna och det fria
samhället hade havererat på slagfältet.
I den här debatten säger vissa som argumenterar
att det som vi nu gör är en mycket liten förändring. Vi
lägger bara till. Men då ska man veta att vi lägger till
i en lagstiftning som i grunden är en nödlagstiftning
där demokratin inte har klarat sin uppgift. Och det är
det som bekymrar mig i denna diskussion.
När Gabriel Romanus säger att man inte får rösta
för den moderata reservationen därför att man då tar
avstånd från hela tanken på hetslagstiftningen är det
alldeles rätt så. Om någon annan än Gabriel Romanus
hade anfört det argumentet skulle jag möjligen ha haft
större förståelse för det men att höra det från liberaler
bekymrar mig. Liberaler har blivit så lite liberala.
En god liberal skulle säga att hetslagstiftningen
som sådan är en lagstiftning som vi egentligen inte
skulle vilja ha och som är uttryck för att vi i vissa
situationer med det öppna samhället faktiskt inte
klarar det reningsbad som vi från tid till annan måste
gå igenom. Den goda liberalen säger: Kan vi av-
veckla denna typ av restriktioner och ersätta restrik-
tionerna med det framgångsrika öppna politiska
samtalet är detta en vinst både för demokratin och för
liberalismen. Nu säger vännerna på den liberala kan-
ten tvärtom. Det oroar mig.
Jag är fullt medveten om att man från tid till an-
nan kan komma i situationer där demokratin och det
öppna samtalet faktiskt har misslyckats. Jag tycker
inte att vi är där när det gäller synen på homosexuel-
la. Tvärtom tycker jag att de senaste åren utan den här
lagstiftningen faktiskt i de stora linjerna har inneburit
att homosexualitet som livsform blivit oändligt
mycket mer accepterad i vårt samhälle än vad jag för
en kort tid sedan faktiskt trodde var möjligt så snabbt.
Det tycker jag har varit en seger för opinionsbildning
och demokrati i deras fria liberala form.
Anf.  95  GABRIEL ROMANUS (fp) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis tråkigt för mig att
Per Unckel inte vill godkänna mig som en god liberal
men jag får väl försöka bära det med jämnmod. Själv
tycker jag kanske inte att Per Unckel är en riktig
expert på i varje fall social liberalism.
Vad jag sade, och som Per Unckel kanske gick
förbi med tystnad, var att den här lagstiftningen vis-
serligen antogs efter världskrigets hemska erfarenhe-
ter men att den, tyvärr, fortfarande behövs. Det är inte
så att det öppna samhället och det öppna samtalet i
dag gör att vi till exempel kan oskadliggöra en närra-
diostation som timme efter timme och dag efter dag
spyr ut antisemitisk propaganda. Vi kan skriva de-
battartiklar i dagstidningarna men de som lyssnade på
den här närradiostationen blev hetsade mot judar. En
annan närradiostation skulle kunna sätta i gång att
hetsa mot en annan grupp. Det kan vi inte hejda.
Tvärtom är det så att de tekniska möjligheterna att
bedriva hets mot folkgrupp, som naturligtvis också
leder till att man skapar en större risk för våld mot
människor som tillhör den folkgruppen, i dag är
mycket större än de var när den här lagen antogs.
Därför behövs den tyvärr.
Jag håller med om att det är beklagligt att vi be-
höver inskränka yttrandefriheten. Men alternativet, att
bara försöka möta sådana här hetsande radiostationer
eller publikationer med argument, är enligt min me-
ning tyvärr för svagt. Hittills har vi varit ganska ense
om att en lagstiftning som förbjuder hets mot folk-
grupp är ett acceptabelt ingrepp i yttrandefriheten. Jag
tycker att det är synd att moderaterna inte längre delar
den gemensamma ståndpunkten.
Det är därför som jag vill vädja till dem som i dag
är tveksamma att inte rösta för den moderata reserva-
tionen. Men naturligtvis har jag inte - som Per
Unckel sade - sagt att man inte får rösta för den.
Riksdagsmän får ju rösta för vilka reservationer som
helst, självklart även på moderata reservationer. Men
jag anser att man ska vara medveten om att man då
faktiskt instämmer i en kritik mot den här lagstift-
ningen, som ju är väldigt viktig när det gäller att
skydda utsatta grupper i dag. De är utsatta i dag, Per
Unckel!
Anf.  96  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! För klarhets vinnande vill jag säga att
moderaterna inte yrkar på att den nuvarande lagstift-
ningen ska tas bort. Däremot för vi ett öppet samtal
om behovet av den och motsätter oss att den vidgas -
en viktig distinktion här.
Får jag sedan kommentera en enda sak och ge
Gabriel Romanus alldeles rätt. En avveckling av den
nuvarande lagstiftningen innebär att man inte kan
oskadliggöra radiostationer - det är en alldeles kor-
rekt beskrivning.
Men själva idén i det liberala meningsutbytet är
att man inte ska oskadliggöra - man ska bemöta. När
moderater söker sin väg fram gäller det att hitta de
starka argument varigenom vi kan säga: Må de sända
sin smörja men den får inte fotfäste. Det är liberalens
sätt att bemöta det. Andra kan säga: Stäng stationen!
Det ligger en distinktion i detta som inte bara är teo-
retisk-praktisk utan som också har en djupt filosofisk
innebörd.
Jag är ty följande beredd att möjligen acceptera
mer smörja i etern men samtidigt gäller det att skärpa
den intellektuella agitationen för att säkerställa att
människor inte går på den.
Anf.  97  GABRIEL ROMANUS (fp) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis så att man får sän-
da mycket smörja i etern, och man får skriva mycket
smörja i tidningarna. Det tycker jag också att man ska
få, så ingrepp av det aktuella slaget ska vara undan-
tag.
Det beklagliga är att de som lyssnar på till exem-
pel den antisemitiska närradiostationen inte är så lätta
att nå med artiklar i Svenska Dagbladet och Dagens
Nyheter eller med en närradiostation som har en an-
nan inriktning. De tekniska möjligheterna att faktiskt
bedriva hets mot folkgrupp och att driva fram starka
spänningar, våld och övergrepp har alltså ökat, - inte
minskat. Därför är den här lagstiftningen möjligen
mer nödvändig i dag än den tidigare har varit.
Nu säger Per Unckel att hans reservation inte in-
nebär att man ska upphäva lagen om hets mot folk-
grupp. Nej, men vad ni säger i reservationen - och
som man naturligtvis instämmer i om man röstar för
reservationen - är att lagstiftning om hets mot grup-
per ska ersättas med en lagstiftning som tar sikte på
brott som begås mot enskilda individer. Det innebär
faktiskt att en sådan här närradiostation skulle få hålla
på.
Som sagt: Även om vi i de forum som vi har till-
gång till debatterar så att vi blir blå tillåts i så fall att
hets bedrivs mot folkgrupper, något som kan leda till
våld och övergrepp. Sådant tar bort mycket av trygg-
heten hos dem som tillhör de här minoritetsgrupper-
na, såsom judar, muslimer, homosexuella eller vilken
grupp det nu är.
Självklart ska vi kunna diskutera hur den här lag-
stiftningen på bästa sätt ska utformas men det är ändå
så att den som röstar för den moderata reservationen
tar ställning för att vi inte ska ha en lagstiftning om
hets mot folkgrupp utan att det ska vara en lagstift-
ning som enbart tar sikte på sådant som riktar sig mot
enskilda individer. Det är ingen konst för till exempel
en sådan här närradiostation att anpassa sig så att man
klarar den lagstiftningen.
Anf.  98  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Gabriel Romanus sade själv för en
stund sedan att han är den främste experten på uttol-
kandet av socialliberalismen. I så fall får jag väl ut-
nämna mig till den främste uttolkaren av den mode-
rata reservationen - med samma typ av argumente-
ring, som innebär att man säger nej till nuvarande
förslag om förändringen av yttrande- och tryckfri-
hetslagstiftningen.
Gabriel Romanus ger sig in på ett sluttande plan.
Det är egentligen det här sluttande planet som hela
min diskussion i dag här i kammaren handlar om -
inte egentligen det konkreta utan farorna för vad som
händer när man börjar åka kana.
Gabriel Romanus sätt att argumentera - att det
tekniskt är så svårt att komma åt de här att man behö-
ver lagstiftningen - är, Gabriel Romanus, ett mycket
farligt sätt att resonera. Med den typen av argument
rutschar man nämligen på kanan.
Redan i mitt huvudanförande sade jag att i varje
enskilt fall när ingrepp i yttrande- och tryckfrihetslag-
stiftningen kommer i fråga är normalt väldigt lätt att
försvara. Det är väldigt lätt att med den argumente-
ring som många här i kammaren vältaligt har fört
fram säga att vi behöver skydd för de homosexuella.
Den roll som jag i dag har tagit på mig är att säga: Se
upp! Se upp för vad som händer när alla de vällovliga
små förändringarna läggs till varandra, för det är då
som den stora faran för yttrande- och tryckfriheten
faktiskt uppenbarar sig.
Anf.  99  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Det är säkert så att på det grundläg-
gande filosofiska planet kan hela kammaren vara
överens om att vi helst skulle vilja se att den här lag-
stiftningen inte behövdes. På det grundläggande filo-
sofiska planet hälsar vi det givetvis som önskvärt att
de här grupperna - de här hatets ideologer som, ty-
värr, finns där ute - inte hade funnits, inte hade lyck-
ats få fotfäste med det man för fram.
Problemet är att vi inte är där nu - vi är inte ens
nära. De dåd som jag i mitt anförande pekade på
läggs som bevis på detta.
Den moderata viljan att slå vakt om yttrande- och
tryckfriheten ter sig lite naiv när man faktiskt raserar
en frihet för väldigt många människor, friheten att
känna sig trygg i att kunna älska vem man vill, frihe-
ten att känna sig trygg och inte bli förföljd eller terro-
riserad, friheten att kunna leva ett värdigt liv. Hets-
lagstiftningen är till för att slå undan benen för dem
som försöker kränka denna frihet.
Jag vill fråga Per Unckel om han inte någonstans
kan se att vi i dag befinner oss i en situation där det
demokratiska samhället tyvärr har misslyckats med
att genom argumentation slå undan benen för dem
som terroriserar. Det är därför det till skydd för de
utsatta grupperna behövs en lagstiftning så att vi kan
komma i fatt och gå vidare för att sedan se till att få
bort de hotande grupperna och hatets ideologi. Kan
inte Unckel se att den skenande våldsspiral vi ser i
våldet mot homosexuella, bisexuella och transperso-
ner, också det väldigt förråande våldet, för hatbrotten
är ofta mycket värre än andra brott som begås, kan
vara ett bevis för att vi måste göra någonting? Då är
hetslagstiftningen åtminstone ett verktyg.
Anf.  100  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Nej, jag ger inte upp kampen med
hjälp av det fria ordet så lätt.
Får jag säga - och det är en kommentar till flera
inlägg som har gjorts tidigare under diskussionen -
att det inte råder någon tvekan om att domstolarna
ska döma hårt och bestämt gentemot de brott som
begås och som har exemplifierats här i kammaren i
dag.
Många har tagit just brotten som utgångspunkt för
det förskräckliga som sker. På denna punkt föreligger
ingen som helst motsättning. Det är enligt min me-
ning genom att handla med beslutsamhet gentemot
den brottslighet som föds ur det vi nu diskuterar som
jag tror att lagstiftaren kan göra sin främsta insats för
att baklänges motverka den typ av attityder som vi
här bekämpar. Det är det som ligger i den moderata
ståndpunkten att det är den individuella handlingen,
brottet, som ska bekämpas.
De som nu säger att vi ska lösa det här genom
hetslagstiftningen tror jag möjligen till och med riske-
rar att göra ont värre, om inte annat att göra sig skyl-
diga till ett stort slag i  luften.
Jag håller alltså med Gustav Fridolin om att det
finns mycken brottslighet som det finns anledning att
hårt bekämpa. Men jag delar inte uppfattningen att
lagstiftaren i första hand ska vända sitt strålkastarljus
mot yttrandet utan bör göra det mot handlingen.
Anf.  101  GUSTAV FRIDOLIN (mp) re-
plik:
Fru talman! Vem har gett upp, Per Unckel? Jag
ger inte upp kampen mot de högerextrema eller mot
hatets ideologer bara för att jag tycker att hetslagstift-
ningen är en del av den kampen. Den är en del av det
vi kan göra nu för att slå undan benen för dessa grup-
per så att vi kan komma vidare och  med kraft i vår
argumentation mota de här idéerna så att de aldrig får
fotfäste.
Jag ser inte det här som den enda lösningen, som
Per Unckel påskiner i sitt inlägg. Det här är en del av
något mycket större, en del av en kamp där många i
den här kammaren har varit lite för svaga och där vi
måste bli mer engagerade.
Jag tror heller inte att det räcker med att bara gå
på det individuella utan jag tror att man också behö-
ver gå på den kollektiva homofobi som finns. Ingvar
Svensson erkände tidigare i en diskussion vi hade
med anledning av mitt anförande att de dåd som be-
gås faktiskt har ett samband med den hets som be-
drivs. Finns det inte då en poäng i att Per Unckel
också kan godkänna den åsikten, en poäng i att inte
bara slå mot brotten utan också mot grogrunden, slå
mot hetsen både med lagstiftning och med andra
medel?
Anf.  102  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Men, Gustav Fridolin, jag har aldrig
förnekat att det kan finnas ett samband mellan åsikts-
bildningen, hetsen, å ena sidan och brotten å den
andra. Det har jag aldrig förnekat.
Det jag däremot har sagt är att lagstiftaren bör
vända sitt strålkastarljus mot handlingen medan vi
bekämpar attityden med det som är det liberala sam-
hällets signum, nämligen åsiktsbildning. Det är här
jag menar att ni som i dag ropar på förbud har gett
upp. Ni tror inte att vi är mäktiga att med åsiktsbild-
ning klara den utmaning som vi står inför. Jag tror att
vi kan det. Jag är beredd att gå ytterligare ett steg
vidare och till och med hävda att jag är orolig för att
vår opinionsbildning kommer att försvåras därför att
lagstiftningen får träda i dess ställe.
Åsiktsbildningen är en mer mödosam process. Det
är varje dag strävsamt politiskt arbete för dem som
tror på viktiga ideal. Lagstiftning är en typ av short
cut när man inte riktigt tror att man klarar detta. Men
den är i grund och botten en kapitulation för den fria
åsiktsbildningen. Man tror inte att man klarar av det.
Det är där som Gustav Fridolin och jag möjligen
skiljer oss åt. Jag är övertygad om att det svenska
samhället klarar av att bekämpa den typ av företeelser
som den här riksdagsdebatten handlar om.
Anf.  103  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Per Unckel ger en intressant förkla-
ring i sitt senaste inlägg, nämligen att lagstiftningen
kommer till eftersom samhället i övrigt har misslyck-
ats. Därför anser man att den enda åtgärden som finns
att vidta är en lagstiftning av den här arten.
Det jag tycker är intressant i det uttalandet är just
vad man, om man ser tillbaka, kan finna att Per
Unckel och Moderata samlingspartiet egentligen har
del i när det gäller den så kallade åsiktsbildningen
som Per Unckel nu har pratat om. Under mina fyra år
här i riksdagen måste jag erkänna att det förvisso har
funnits en majoritet i riksdagens kammare, men det
har också funnits två partier, nämligen Kristdemo-
kraterna och Moderaterna, som i just den här åsikts-
bildningen och i strävandena att förändra där det finns
fel i samhället inte har ingått i den.
Även jag tycker att samhället har misslyckats och
att det är därför vi behöver den här lagstiftningen.
Men majoriteten av andra partier försöker också göra
någonting för att komma till rätta med samhällets
misslyckande. Vi ställer upp på en rad olika förslag
för att inte fortsättningsvis särskilja och diskriminera
till exempel på grund av sexuell läggning. Det är
därför Per Unckels inlägg blir väldigt intressant. När
Per Unckel pratar om åsiktsbildning och om samhäl-
lets misslyckande undrar jag: Vari ligger Moderater-
nas ansvar, och vad har Moderaterna gjort i den här
kammaren för att hjälpa till så att inte samhället ska
misslyckas så mycket som det har gjort i den här
frågan?
Anf.  104  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att också mode-
rater har skuld i de bekymmer som homosexuella
möter ute i samhället, precis som alla människor har
det. Jag vore den sista att hävda att moderater saknar
skuld. Vad moderater däremot säger är att det inte är
genom den typ av lagstiftning som vi nu diskuterar
som vi i så fall rättfärdigar vad vi tidigare har brustit.
Det är att göra det "för enkelt" för sig.
När jag sade att lagstiftning tas till som sista utväg
menade jag bokstavligen denna typ av lagstiftning.
Den svenska traditionen känner inte att vi lagstiftar
om människors åsikter. Vi lagstiftar för att skydda
individuella ståndpunkter. Allt annat är undantag från
huvudregeln. Det är på den grunden jag säger att den
här typen av ingrepp är en kapitulation, därför att vi i
så fall bestämmer oss för att lagstifta bort ståndpunk-
ter eller av dessa ståndpunkter följande beteenden,
där enligt min mening i stället en annan handlings-
linje hade varit mer tjänlig.
Anf.  105  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Frågan är för vem den här frågan är
för enkel och på vilket sätt den är för enkel. Hade
Moderaterna stått på samma sida som en majoritet av
riksdagens partier i all annan strävan i det lagstift-
ningsarbete som försiggår här i kammaren hade jag
haft full förståelse för det som Per Unckel pratar om,
nämligen att den lagstiftning som vi ska anta i dag är
onödig och visar på ett misslyckande, men att ni mo-
derater gör det och det i den här kammaren för att
lyckas få bort detta misslyckande och i stället nå
framgång i de här frågorna.
Tyvärr har jag inte kunnat se en sådan strävan från
Moderata samlingspartiets sida i kammaren. Alla
andra partier som står bakom förslaget i dag ser inte
förslaget som det enda verktyget. Det finns en rad
olika frågor som bearbetas i parlamentariska kom-
mittéer, i de olika partigrupperna, i den tvärpolitiska
HBT-gruppen i riksdagen. Dessvärre finns det inte
någon medlem från Moderaterna med, men det finns
många moderater som jobbar tillsammans med oss.
Det är enbart Kristdemokraterna som är helt utanför
det tvärpolitiska arbetet.
Med all respekt för det Per Unckel säger i talar-
stolen, hade jag haft en helt annan förståelse för mo-
tivationen att det här är en lag som enbart är till för att
få bukt på samhällets misslyckande om Moderaterna
hade visat linjen och åsiktsbildningen i alla andra
frågor som gör oss till en framgångsrik stat i dessa
frågor.
Anf.  106  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det fanns ett litet inslag i det senaste
inlägget som möjligen röjer var vi skiljer oss åt när
det gäller opinionsbildningen, nämligen det lilla till-
lägget "i den här kammaren".
Jag tror inte, i all uppriktighet, att det stora slaget
om människors värderingar vinns här inne. Jag tror
att det stora slaget om människors värderingar vinns
där ute, där människors hjärtan och själar faktiskt
befinner sig. Det är där samtalet måste finnas. Tyvärr
är gränserna, väggarna, mellan det där ute och det här
inne ibland lite för tjocka.
Vi motsätter oss inte denna lagstiftning därför att
vi anser den vara onödig. Det är fel argument. Vi
anser att den dels inskränker yttrandefriheten, dels
möjligen riskerar att göra det hårda arbetet där ute
mindre angeläget för oss alla. Onödigt är nog ett för
svagt ord. Lagen kan till och med vara skadlig på två
sätt: Å ena sidan gentemot respekten mot yttrande-
och tryckfrihetslagstiftningen, men å andra sidan
gentemot oss övriga som har ett opinionsbildande
arbete att göra där ute för att säkerställa att människor
av annan läggning än möjligen lejonparten i denna
kammare möter precis samma respekt som vi normalt
brukar kräva att bli bemötta med.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
9 §  Riksrevisionen - ändringar i regeringsfor-
men (vilande grundlagsbeslut)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU9
Riksrevisionen - ändringar i regeringsformen (vilan-
de grundlagsbeslut) (prop. 2001/02:73).
Anf.  107  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag är lite för
flitig i talarstolen i ärende efter ärende!
Jag har glädjen och äran att säga ett par ord om
någonting som inte har skilt denna kammare åt utan
enar partierna över gränserna.
Det beslut riksdagen förhoppningsvis kommer att
fatta senare i dag med anledning av konstitutionsut-
skottets förslag om en ny riksrevision är enligt min
mening både glädjande och inte så lite historiskt. Det
handlar om att under riksdagen upprätta en oberoende
riksrevisionsmyndighet som i sig sammanför de olika
delar som fram till nu har utförts av det statliga Riks-
revisionsverket och vår egen institution Riksdagens
revisorer.
Ur båda dessa dagens institutioner är tanken att
låta en ny myndighet uppstå, som blir den tredje de-
len av institutioner direkt knutna till Sveriges riksdag.
Sedan flera hundra år tillbaka har riksdagen under
sina vingars beskydd haft Justitieombudsmännen. De
har blivit en världsunik företeelse. Är det något ord
runtom i världen som de flesta har uppfattat alldeles
oberoende av språk, hemmahörande från Sverige, är
det begreppet ombudsman.
Riksdagen har anledning att vara stolt över den
tradition som Justitieombudsmännen har utvecklat i
hägnet av hemmahörigheten under riksdagen.
Riksbanken kom att tillföras riksdagens huvud-
ansvarsområde för relativt kort tid sedan. Men även
om det finns stora olikheter mellan Riksbanken och
Justitieombudsmännen råder samma grundläggande
skäl, nämligen att det som ska stå oberoende av den
exekutiva makten, av regeringsmakten, bäst härbärge-
ras under riksdagen.
Nu kommer den tredje delen, återigen med myck-
et olikartat innehåll jämfört med riksbank och justi-
tieombudsmän, men med det gemensamma med des-
sa övriga två institutioner, nämligen ett djupt känt
behov av att verksamheten inom Riksrevisionen ska
kunna utövas med oväld och oberoende. Misstanke
ska aldrig kunna riktas mot det revisorerna gör för att
gå någons eller någots ärenden.
Det är en lång och mödosam process, fru talman,
som ligger bakom det arbete som nu under denna
mandatperiod ser dagens ljus i form av den andra
läsningen av den nödvändiga grundlagsändringen.
Det har varit ett arbete i riksdagskommittén och ett
arbete i riksdagens konstitutionsutskott, som från
första början vägletts av ambitionen att om vi ska
lyckas göra något verkligt, stort, viktigt och framåt-
syftande av Riksrevisionen, ska alla riksdagens parti-
er känna sig delaktiga i det arbetet. Det är därför så
glädjande att kunna säga att hela processen har kun-
nat föras i hamn, om man nu får gå de sista lagstift-
ningsärendena några veckor i förväg genom att tro att
detta kommer att lyckas hela vägen ut, att i enighet
föreslå riksdagen att inrätta den myndighet som nu
finns på förslag.
Fru talman! Jag ber att med dessa få ord yrka bi-
fall till det konstitutionsutskottet har föreslagit i sitt
betänkande. Till detta vill jag foga en önskan om att
den nya riksrevisionen kommer att få den bästa tänk-
bara start.
Anf.  108  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Oftast från talarstolen när det är en
utskottsrunda, som detta faktiskt är beträffande Riks-
revisionen, är det de skilda uppfattningarna som ska
accentueras och föras till torgs för att markera våra
olika inställningar. Jag kan göra det enkelt för mig i
sammanhanget genom att säga att jag egentligen kan
instämma i det Per Unckel har sagt. Men jag ska säga
ytterligare några ord.
Det här är en stor och viktig fråga som under lång
tid har diskuterats. Från socialdemokratisk sida tycker
jag att det är bra att vi så småningom efter en lång
och krånglig process har kunnat samla alla partier
kring en gemensam lösning för det som är och under
många år har varit viktigt, nämligen den granskning
av den offentliga verksamheten som ska ske. Det är
bra att vi har kunnat nå dit. Det är en funktion som
inte mår väl av att ständigt och jämt ifrågasättas och
diskuteras. Det är fråga om så pass viktiga och ange-
lägna verksamheter.
Det råder inget tvivel om att skärningspunkten har
legat mellan en tjänstemannagranskning och den
granskning som framför allt Riksdagens revisorer har
utfört, där deras mandat har utgått från den politiska
aspekten. Det som vi nu har uppnått och som är före-
slaget tillgodoser väl de olika intressena. Vi får en
granskningsfunktion, en riksrevision, med tre riksre-
visorer som självständigt och var för sig väljer
granskningsområden och genomför granskningarna.
Vi får en styrelse som väljs av riksdagen, som är
mottagare av revisionsberättelser och gransknings-
rapporter och som har möjligheter att och ska lägga
förslag till riksdagen på de punkter där man anser att
det är motiverat med förändringar av olika slag.
Med det upplägg som det här förslaget nu har
tycker jag att man på ett bra sätt har förenat de här,
möjligen lite olika, intressena - kanske framför allt
olika intressen, därför att vi har en lång tradition på
detta granskningsområde såsom det har varit organi-
serat i den svenska statsförvaltningen.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till för-
slaget i konstitutionsutskottets betänkande.
Anf.  109  TOBIAS KRANTZ (fp):
Fru talman! Begreppet historiskt är ett slitet ut-
tryck som används i tid och otid. Ändå skulle jag vilja
beteckna det beslut som riksdagen om några timmar
förhoppningsvis kommer att fatta som just historiskt.
Inrättandet av en ny, oberoende riksrevision från den
1 juli nästa år är en av de viktigaste konstitutionella
reformer som har genomförts sedan den nuvarande
grundlagen infördes för knappt 30 år sedan.
Sverige har under lång tid tillhört de få länder i
världen som inte har haft en revisionsmyndighet som
har haft ett självständigt förhållande till den eller de
institutioner som den har varit satt att granska. Rikets
främsta revisionsmyndighet, Riksrevisionsverket, har
både politiskt och ekonomiskt varit beroende av rege-
ringen, vars verksamhet den ytterst har haft att revi-
dera. Verkets chef har tillsatts av regeringen, och dess
ekonomiska medel har tillkommit efter budgetpröv-
ning hos regeringen.
Den ordning vi hittills har haft har varit till men
för både effektiviteten och förtroendet för den statliga
revisionen. Det är en principiellt viktig liberal fram-
gång när den statliga revisionen nu får en annan och
tydligare konstitutionell reglering. Det är en utveck-
ling som Folkpartiet har arbetat intensivt för. Vi är
glada över att vi också över partigränserna har nått en
överenskommelse som garanterar den nya riksrevi-
sionens oberoende ställning och fortbestånd.
Inrättandet av Riksrevisionen sätter fokus på den
del av förvaltningspolitiken som handlar om gransk-
ning och revision - en del som ofta får en undan-
skymd plats i den politiska debatten. Politiken ska
vara framåtblickande, men politiker måste också i
lika hög grad ägna sig åt att utvärdera de beslut som
har fattats. Har de genomförts som det var tänkt? Fick
de de konsekvenser som lagstiftaren avsåg? Bedrivs
verksamheten i effektiva former? Ytterst handlar det
om respekt för demokratiska beslut och en god för-
valtning av medborgarnas skattepengar.
Riksdagens egen granskning blir inte mindre be-
tydelsefull i och med att den nya myndigheten inrät-
tas - tvärtom. De analyser och rapporter som tas fram
av Riksrevisionen kommer att utgöra viktiga underlag
i riksdagens eget uppföljningsarbete. Det är viktigt att
det utarbetas smidiga kanaler för hur riksdagens olika
utskott kan ta till sig de kunskaper som Riksrevisio-
nen tar fram.
Dagens beslut innebär en ändring av regerings-
formen som banar väg för den nya riksrevisionen.
Senare under året kommer riksdagen att fatta beslut
om andra ändringar i lagstiftningen som följer av att
en ny myndighet av denna dignitet och karaktär in-
rättas. Riksdagen kommer också att utse de första
innehavarna av riksrevisorsämbetet. Folkpartiet
kommer under hela denna process, och efter det att
myndigheten har inrättats, att värna Riksrevisionens
självständighet och oberoende. Vi tänker slå vakt om
den historiskt viktiga reform som vi i dag kommer att
fatta beslut om.
Jag ber därför, fru talman, att få yrka bifall till ut-
skottets förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
10 §  Extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU11
Extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och
landsting (prop. 2001/02:184).
Anf.  110  NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! I detta betänkande ställer sig majori-
teten i utskottet bakom regeringens förslag om en ny
lag för kommuner och landsting vid det som kallas
extraordinära händelser i fredstid. Extraordinära hän-
delser är sådana som avviker från det normala och
innebär allvarliga störningar, som svåra tågolyckor,
bränder eller översvämningar.
Förslaget går ut på att det ska finnas en särskild
nämnd i kommuner och landsting som övertar ansva-
ret från andra nämnder när katastrofen inträffar. I
övrigt föreslås bland annat att kommuner och lands-
ting ska anta en plan för dessa händelser varje man-
datperiod. Kommunerna ska dessutom få större möj-
ligheter att hjälpa varandra i krislägen och även kun-
na lämna begränsat stöd till enskild och därmed från-
gå det som normalt följer av lokaliseringsprincipen
och likställighetsprincipen - två viktiga principer i
kommunallagen.
Mot detta förslag har vi invändningen att redan
den nuvarande organisationen i kommuner och
landsting har förutsättningar att hantera katastrofer av
olika slag.
JO har i sitt remissvar påpekat att regeringen inte
lämnat några exempel på katastrofer hittills som gjort
att kommunerna handlat i strid med kommunallagen.
Då har vi ändå sådana händelser som diskoteksbran-
den i Göteborg och händelserna under tunnelbygget
genom Hallandsåsen i färskt minne.
Liksom JO menar vi reservanter att inrättandet av
ett nytt organ snarare kan skapa oklarhet och diskus-
sioner i ett krisläge. Begreppet "extraordinära händel-
ser" har inte heller en sådan precision i förslaget att
hanteringen i kommunerna underlättas.
Att inrätta en ny särskild nämnd och därmed tun-
na ut styrelsens roll i en tämligen ospecificerad kris-
situation riskerar att leda till förvirring och oklarhet.
Vill man absolut ha en särskild krisledningsnämnd,
eller någonting som kallas detta, vid katastroflägen i
fredstid måste det i så fall vara styrelsen som utgör en
sådan nämnd, liksom exempelvis kommunstyrelsen
blir en sådan nämnd i krigstider eller vid förhöjd
beredskap. Allt annat ökar bara förvirringen. En ny
organisation är inte självklart det bästa i en kris, för
att uttrycka det försiktigt.
Det finns även invändningar från andra remissin-
stanser, men jag har här koncentrerat mig på en,
mycket tung, remissinstans när det gäller kommunal-
lagen, nämligen riksdagens egna ombudsmän, JO.
Slutsatsen blir att regeringens förslag inte håller
måttet utan bör avslås. Ett eventuellt nytt förslag bör
inte krångla till ledningsorganisationen och bör även i
övrigt rensas från otydligheter och sådan överdriven
detaljreglering. Vi tror inte att staten genom lagstift-
ning in i minsta detalj måste reglera hur kommuner
och landsting ska sköta sina uppgifter, särskilt inte
vid extraordinära händelser. Extra krångel behövs för
övrigt inte heller när händelserna är högst ordinära,
men det är en annan fråga.
Sedan finns det också vissa inslag i förslaget som
det kan finnas anledning att överväga ytterligare
framöver, framför allt möjligheten för olika kommu-
ner att hjälpa varandra i krissituationer. Men det bör
då ske i samband med den översyn av rädd-
ningstjänstlagen som redan pågår.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen och
därmed avslag på regeringens förslag.
Anf.  111  LISELOTT HAGBERG (fp):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservation 1 i konstitutionsutskottets betänkande
nr 11, som handlar om extraordinära händelser i
kommuner och landsting.
En utskottsmajoritet ställer sig bakom regeringens
proposition om en ny lag om extraordinära händelser
i fredstid i kommuner och landsting. Förslaget inne-
bär att det i kommuner och landsting ska finnas en ny
nämnd som ska fullgöra uppgifter under extraordinära
händelser. Denna nämnd ska ges rätten att överta
verksamhetsområden från andra nämnder. Kommuner
och landsting blir också enligt lagförslaget skyldiga
att en gång per mandatperiod anta en plan för hur
extraordinära händelser ska hanteras.
En extraordinär händelse är, enligt förslaget, en
sådan händelse som avviker från det normala, en
händelse som innebär en allvarlig störning eller över-
hängande risk för en allvarlig störning i viktiga sam-
hällsfunktioner och som kräver skyndsamma insatser
av en kommun eller ett landsting.
Det som enligt förslaget skiljer en extraordinär
händelse från andra händelser är att den typen av
händelser ska vara av stor omfattning. Händelseför-
loppet ska vara snabbt, och det ska vara svårt att
överblicka. Vidare sägs det i förslaget att de flesta
händelser, även om de är störande och kommer plöts-
ligt, inte ska betraktas som extraordinära händelser.
En extraordinär händelse är till exempel inte stark
kyla och mycket snö i de norra delarna av Sverige,
där detta är vanligt förekommande. Händelseförlop-
pet ska vara snabbt och svårt att överblicka. Då skulle
det till exempel kunna handla om översvämningar
och snöfall i stor mängd under kort tid i rätt del av
landet om detta hotar liv och hälsa - observera att det
skulle kunna handla om det. Det kan också handla om
en större skogsbrand, som kräver betydande insatser
utöver räddningstjänstens insatser, inom ett begränsat
geografiskt område - observera att det skulle kunna
handla om det.
Enligt den lagstiftning som finns i dag ska kom-
muner upprätta planer för räddningstjänst. Utöver det
ska det finnas planer för sjukvård i händelse av kata-
strofer och liknande situationer. Det ska även finnas
planer för hur samverkan mellan kommuner och
landsting ska ske vid olika typer av katastrofer.
Fru talman! Enligt min uppfattning är kommuner
och landsting redan i dagsläget väl rustade för att
hantera katastrofer av olika slag. Kommunerna är
skyldiga att planera och organisera verksamheten så
att räddningsinsatser kan påbörjas inom godtagbar tid
vid olyckshändelser och överhängande fara. I hälso-
och sjukvårdslagen regleras kommuners och lands-
tings ansvar inom främst sjukvårdsområdet. Inom
ramen för den ordinarie organisationen hanterar sjuk-
vården så kallade vardagsolyckor. Med andra ord står
kommuner och landsting väl rustade för att hantera
olika typer av katastrofer.
Fru talman! Jag är mycket medveten om att det
under senare år har inträffat en rad händelser som har
ställt höga krav på den kommunala organisationen.
Händelserna har inträffat oväntat och hastigt. De har
också krävt snabba beslut. Det som är intressant att
iaktta är att kommunerna har hanterat de uppkomna
situationerna på ett alldeles utmärkt sätt. Regeringen
har heller inte i propositionen lämnat några exempel
på några extraordinära händelser under fredstid som
skulle ha framtvingat beslut som står i strid med
kommunallagen. Det är av det skälet som Justitieom-
budsmannen i sitt remissyttrande har valt att avstyrka
förslaget.
Flera av remissinstanserna har för övrigt pekat på
att förslaget är otydligt. Man har också sagt att inrät-
tandet av en speciell krisledningsnämnd troligtvis
kommer att skapa oklarheter och ge upphov till dis-
kussioner om vilka händelser som ska och vilka hän-
delser som inte ska hanteras inom den nya nämnden.
Det som ytterligare förvirrar är, som jag tidigare
har sagt, att regeringen anför att de flesta händelser,
även om de är störande och kommer plötsligt, inte bör
beaktas som extraordinära händelser.
Av dessa skäl, som jag har anfört, anser jag att re-
servation 1 ska bifallas, det vill säga att man ska avslå
regeringens förslag till lag om extraordinära händel-
ser i kommuner och landsting.
Anf.  112  MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget i det här betänkandet och avslag på den
reservation som finns.
När det gäller lagstiftningsfrågor som berör de
kommunala och landstingskommunala verksamheter-
na brukar vi använda begreppet "den kommunala
självstyrelsen". Det är ett viktigt inslag i verksamhe-
terna. Vi använder det lite grann utifrån vilka argu-
ment vi vill hävda är de rätta och riktiga, så även vid
det här tillfället.
Som flera av talarna har varit inne på har kommu-
nerna i dag en beredskap om det skulle inträffa nå-
gonting av extraordinär karaktär. Om det till exempel
skulle bli en stor översvämning eller en miljökatastrof
står kommunerna inte handfallna utan att veta hur de
ska hantera det. Så långt är jag helt med.
Men, eftersom jag har en viss kommunal bak-
grund och erfarenhet, vet jag också att det inte alltid
är så enkelt att i förväg bestämma hur man ska hante-
ra olika saker vid olika tillfällen. Det är av den anled-
ningen som Kommunförbundet har begärt att det ska
tydliggöras från riksdagens sida vilka möjligheter
kommunerna har att förbereda sig vid en krissitua-
tion, så att det inte blir en debatt om att kommunen
och landstinget gjorde något som de inte fick göra
och att ett samarbete egentligen inte var tillåtet. Detta
ska vara klarlagt från början. Det ska också vara tyd-
ligt hur kommunerna bör och ska agera. Det är just
därför som man har begärt den här översynen och det
här klarläggandet.
En miljökatastrof, som den vid Hallandsåsen, en
brand, som diskoteksbranden i Göteborg, som har
nämnts, eller stora översvämningar, som i Arvika, har
alla det gemensamt att man snabbt måste komma
fram till beslut om vad som ska göras. Man måste
samarbeta och diskutera med många olika parter i ett
sådant sammanhang. Erfarenheterna av olika tillbud
som har varit är att det viktigaste är att man snabbt får
en organisation och ett klart beslutsfattande. Tidiga
åtgärder kan minska de skador som är på väg att ske.
Det är därför som jag tycker att det känns både
rätt och riktigt att kommunerna får möjligheter att
inrätta någon typ av krisnämnd. Då vet man vilka
som ska ingå och vilka uppgifter den har. Nämnden
kan också göra förberedelser. Man kan ha olika sce-
narier. Det handlar om olika typer av extraordinära
saker som kan inträffa. Nämnden kan vara förberedd
och klar över vem som gör vad.
Naturligtvis ska en sådan organisation godkännas.
Och planerna för sådana här extraordinära katastro-
finsatser ska vara godkända av respektive fullmäkti-
ge, så att alla är överens och vet hur detta ska hante-
ras. Det är den demokratiska delen, som naturligtvis
också är viktig. När man hör några av inläggen får
man ibland uppfattningen att det här är något försök
till mygel. Så är det ju inte. Det är tvärtom. Det är ett
tydliggörande, ett klargörande, som också beslutas i
demokratisk ordning.
Hur sådana här nämnder och krisstyrelser ska ut-
ses har inte detaljreglerats i det här förslaget, utan det
får varje kommun göra efter sin egen bedömning. Det
handlar om vilka representanter för olika nämnder
som ska ingå, vilka partirepresentanter det ska vara
och hur stor en sådan här nämnd ska vara.
Alla kommuner - och där kommer jag då till prin-
cipen om den kommunala självstyrelsen - måste
själva avgöra vad som är rätt och riktigt och bäst
utifrån deras förutsättningar. Därför yrkar jag bifall
till detta.
Anf.  113  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Den kommunala självstyrelsen kan
man naturligtvis tala om i detta ärende också, men det
kan inte vara den riktigt centrala och absolut vikti-
gaste frågan. När det gäller övergrepp på den kom-
munala självstyrelsen finns det bättre exempel att ta
upp: skattutjämningssystem, maxtaxor och annat som
vi kan ta upp en annan gång.
Det är riktigt att det möjligen i mitt inlägg fanns
ett litet inslag av att staten genom riksdagen detalj-
reglerar för mycket av det som kommunerna ska
göra. Men kritiken här gäller framför allt att det är ett
så otydligt och dåligt förslag, som inte behövs. Det är
det JO säger. Mats Berglind säger att man måste
tydliggöra för kommunerna hur de ska agera i en
krissituation, men man gör ju ingenting tydligt med
ett otydligt förslag, som det här.
Det är väl bra att planen och det nya organet ska
godkännas av kommunfullmäktige, men jag tycker
inte riktigt att man kan dra slutsatsen att det automa-
tiskt blir känt i hela kommunen och hela organisatio-
nen genom detta, i och för sig, demokratiska förfa-
rande. Förslaget är helt enkelt inte tillräckligt ge-
nomtänkt, som det förefaller. Det är vad många av
remissinstanserna har sagt. Det är för många oklar-
heter.
Är det verkligen det mest lämpliga att ha en ny
organisation som ska träda in i en exceptionell situa-
tion? Det handlar kanske om en speciell nämnd som
inte annars är i verksamhet. Är det verkligen ända-
målsenligt? Det måste man ändå få fråga sig.
Sedan har vi den här otydligheten när det gäller
själva definitionen eller den otydlighet som ligger i
hur man ska identifiera en sådan här krissituation.
Kan Mats Berglind komma med en tydlig och klar
definition till hjälp för kommunerna framöver när det
uppstår en sådan här krissituation? Det måste vara en
definition som är tydligare än den som finns i propo-
sitionen.
Anf.  114  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Nej, Nils Fredrik Aurelius, inte ens
skippandet av det kommunala skatteutjämningssys-
temet kan förhindra katastrofer i olika sammanhang.
Så långt är vi överens. Däremot har det andra förde-
lar.
Nils Fredrik Aurelius påpekar att det finns en viss
otydlighet i detta. Jag tycker att Nils Fredrik Aurelius
skulle ha läst detta från början. Kommunförbundet
ville att riksdagen skulle ge riktlinjer för vad kommu-
nerna kan få göra. Jag avslutade med att säga att varje
kommun har sina förutsättningar och sina möjlighe-
ter. Man vet mycket väl hur man vill lägga upp detta.
Därför är det inte detaljstyrt hur saker och ting ska
regleras. Det ger kommunerna möjligheter att agera
utifrån vad de anser är bäst i samarbete med lands-
ting, räddningstjänst och andra kommuner. Det är just
detta som är avgörande. Att det kan finnas anledning
att ha en liten och mer kompakt organisation och
beslutsomgång när det är viktiga frågor som ska av-
handlas snabbt är väl inte så konstigt. Det ser jag som
en klar fördel. Skillnaden är väl att jag har mycket
större förtroende för de kommunala företrädarna än
vad Nils Fredrik Aurelius har.
Anf.  115  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Jag tycker att det här förtroendet för
de kommunala företrädarna skulle visa sig i en all-
mänt större uppslutning kring försvaret av den kom-
munala självstyrelsen i olika frågor. Men det kan vi
återkomma till. Det är naturligtvis riktigt att det
kommunala skatteutjämningssystemet är en katastrof,
även om det inte precis går in under definitionen här.
Här är problemet just detta att det är så oklart vil-
ka situationer som egentligen avses. Till och med i
den resonerande texten i propositionen framgår det att
man inte riktigt vet vad man avser, utan det får man
bedöma från fall till fall. Kommunförbundet kan väl
inte ha något intresse av otydliga regler. Nu är det
faktiskt så att det finns bra inslag i den här proposi-
tionen också.
Det kan finnas lägen när kommunerna kan behöva
överträda de här grundläggande kommunalrättsliga
principerna, det vill säga lokaliserings- och likställig-
hetsprincipen, som jag nämnde, exempelvis för att
hjälpa varandra eller för att ge hjälp åt någon som inte
är kommunmedlem men som tillfälligt finns i kom-
munen när katastrofen inträffar och så vidare. Det kan
finnas anledning att titta på detta framöver. Men det
finns en sittande utredning om räddningstjänsten som
håller på med detta. Det är väl mycket bättre att låta
den utredningen ta hand om detta än att anta ett oklart
lagförslag som så pass många remissinstanser, däri-
bland JO, har vänt sig mot.
Anf.  116  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Nils Fredrik Aurelius upprepar åter-
igen att det här är så oklart och att det här är ett
hafsverk. Det hade varit klargörande och välgörande
om Moderaterna och Nils Fredrik Aurelius hade
kommit med klara synpunkter på vad som ska förbätt-
ras i de här skrivningarna. Vad är det som är oklart?
Vad kan bli tydligare? Då hade vi kanske fått en bätt-
re produkt än vad vi får om ni bara sitter och säger
nej och inte har några egna åsikter.
Om den här utredningen kommer med klara syn-
punkter på att det behöver göras förtydliganden, för-
bättringar eller fattas beslut i riksdagen som vägled-
ning för kommunerna i det här sammanhanget, är inte
jag, och ingen annan heller antar jag, främmande för
att återigen ta upp frågan för att det ska bli så bra som
möjligt, så säkert som möjligt och ge kommunerna
stora möjligheter att göra ett bra jobb.
Anf.  117  LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Fru talman! Mats Berglind pratar sig varm för det
kommunala självstyret. Jag kommer från kommunen
och vet hur viktigt det är med kommunalt självstyre.
Ur ett kommunperspektiv är det väldigt viktigt att
de beslut som riksdagen fattar är av förenklande eller
underlättande karaktär för kommunerna. De beslut
som fattas i riksdagen ska inte vara försvårande eller
förvirrande för kommunerna, och det tycker jag att
det här förslaget är.
Som jag pekade på i mitt anförande finns det re-
dan i dag goda möjligheter till samverkan. Man kan
till exempel klara gemensamma situationer genom
förbund eller gemensamma nämnder. Det finns sam-
verkan när det gäller räddningstjänst mellan kommu-
ner och så vidare. Det finns också en omfattande
lagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet och inom
räddningstjänsten. Som jag sade, måste ambitionen
vara att förenkla, inte försvåra.
En ytterligare aspekt som vi inte har berört här är
kostnadsaspekten. Det finns ju en stor skillnad mellan
landets kommuner. En del kommuner är väldigt små.
Kostnadsaspekten är inte hanterad i det här förslaget.
Det blir en pålaga till på kommunerna. Några sådana
har vi redan upplevt där kommunerna läggs på nya
uppgifter som innebär kostnadsökningar. Vi vet att
många kommuner redan i dag är i en svår ekonomisk
situation.
Sedan finns det en otydlighet. Det är väldigt otyd-
ligt vad den här nya lagen ska hantera. Det kan
handla om snö, som jag sade tidigare, det vill säga om
den faller på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och tillräck-
ligt snabbt. Övriga snöfall eller andra naturkatastrofer
kan inte räknas in. Det är likadant när det gäller
brand. Det ska vara på ett geografiskt avgränsat om-
råde.
Sedan finns det en sak till, och det är det akuta lä-
get. Det måste vara ett akut läge. Så snart som det
akuta läget har avklingat ska det tillbaka till normal
organisation igen.
Jag måste ställa en fråga till Mats Berglind. Finns
det inte alltför många otydligheter i det här förslaget?
Anf.  118  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag blir lite överraskad när det hävdas
att det finns en kommunal erfarenhet och man ändå
inte inser och vet hur kommunala och landstings-
kommunala politiker och tjänstemän i dag klarar av
att reda ut sina arbetsuppgifter. Jag blir lite förskräckt
när man säger att detta är så oklart att de kommer att
stå helt handlingsförlamade i de här frågorna.
I själva verket ska de göra en plan över hur man
ska agera i vissa extraordinära situationer. I den pla-
nen ska det också ingå hur beslutsfattandet ska gå till,
men vi detaljreglerar inte det. Det får varje kommun
göra själv utifrån sina förutsättningar och sina be-
dömningar. Är det otydligt? Jag trodde att vi lämnade
över ett ansvar till dugliga kommunal- och lands-
tingspolitiker. Det var min uppfattning.
Hur den här kostnadsökningen skulle kunna vara
så dramatiskt att det skulle behöva skjutas till stats-
medel till kommuner och landsting på grund av det
här förslaget skulle jag gärna vilja ha preciserat.
Anf.  119  LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag litar givetvis också på kommun-
politiker. Men detta är så luddigt formulerat. Hur ska
man kunna öva in en situation som ska var så oförut-
sägbar? Den måste vara oförutsägbar och komma
snabbt för att den över huvud taget ska räknas som en
extraordinär händelse och hanteras inom den här nya
organisationen, annars ska den hanteras inom ordina-
rie verksamhet. Hur ska man kunna öva en situation
som är så oförutsägbar att man knappt vet vad det
handlar om?
Anf.  120  MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Jag fick inget svar på frågan om kost-
naden och vad som gör det här förslaget så mycket
dyrare, men det kan vi kanske ta man och kvinna
emellan efteråt.
Jag vet inte vad det är för kommunala erfarenheter
som det refereras till. Jag känner inte igen dem. I min
hemkommun och i mitt hemlandsting genomförs med
jämna mellanrum övningar där olika scenarier för
katastrofer spelas upp med en utbildningsledare som
har professionell erfarenhet i sådana här frågor. In-
stanser som kan vara berörda - som kommunalråd,
landstingsråd, länsstyrelse, räddningstjänst, polis och
brandkår - gör med jämna mellanrum en sådan öv-
ning just för att vara förberedda.
Är det här att vara luddig i sin definition är jag
glad över att min hemkommun och mitt hemlandsting
är så luddiga.
Anf.  121  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Hemska saker kan hända - stora
olyckor, naturkatastrofer. Det ligger lite grann i sa-
kens natur att extraordinära händelser, som de här
kallas, är svåra att förutse och att definiera i förväg.
Men de inträffar, och då krävs det att kommuner och
landsting snabbt, flexibelt och obyråkratiskt, dock
utan att bryta mot regelverket och utan att begränsa
demokratin kan sätta in alla de resurser som finns för
att rädda liv och för att minimera skador. Då får inte
vare sig kommungränser eller förvaltningsgränser
sätta käppar i hjulet. Det ska inte finnas några oklar-
heter om vem som ska stå för kostnaderna som gör att
inte allt som kan och bör göras också görs.
Det har från kommunalt håll anförts att det här
finns otydligheter i lagstiftningen, och man har av
regering och riksdag begärt riktlinjer och förtydligan-
den. Även försvarsutskottet här i riksdagen har begärt
lagstiftning som kan vara tydliggörande på det här
området.
Regeringen har nu lagt fram ett förslag till en tyd-
ligare sådan reglering. Vi har från Vänsterpartiets
sida lite svårt att dramatisera det här. Jag känner mig
avundsjuk på sådana som kan göra det här till en stor
och dramatisk fråga. Jag har lite svårt för det. Vi
tycker att detta förefaller ganska så klokt, väl genom-
arbetat och odramatiskt. Det framstår som fullt rim-
ligt att göra på det sätt som föreslås. Detta förslag
förefaller möta de önskemål och krav som tidigare
har framförts från kommuner och från vårt eget för-
svarsutskott.
Jag ska kort kommentera en detalj i sammanhang-
et. I en motion från Miljöpartiet anförs att samtliga
partier som är representerade i kommunfullmäktige
skulle garanteras plats i den tänkta krisledningsnämn-
den. Vi som tillhör partier som en gång varit små
eller som är små eller - en mer obehaglig tanke -
kanske kommer att bli små har en viss förståelse för
den typen av garantier för små partiers representation.
Men tänker man ett steg till är det nog uppenbart att
vi inte bör ingripa i de regler för proportionell repre-
sentation som redan finns i kommunallagen. Dess-
utom skulle en sådan regel faktiskt innebära att man
kan ge ett större inflytande för ett mycket litet parti i
nämndorganisationen än vad det i dag har i kraft av
sina röster, och det vore nog inte riktigt.
Däremot har vi i betänkandetexten påpekat att
detta självfallet inte får användas för att på ett otill-
börligt sätt frånta partier deras demokratiska inflytan-
de. Vi pekar på det ganska naturliga att de partier som
är representerade i de nämnder vars verksamheter och
befogenheter den nya krisledningsnämnden ska ta
över också ska vara företrädda i denna nämnd. Jag är
helt övertygad om att det där kommer att fungera på
ett mycket smidigt sätt ute i kommunerna utan att det
krävs någon ytterligare reglering av detta.
Jag vill slutligen innan mina fyra minuter är till
ända peka på en typ av argumentation som har upp-
stått här i kammaren. Redan i det förrförra ärendet om
hetslagstiftningen bemötte man argumenten med att
kräva preciseringar av oklarheter. Så kan man sänka
varje förslag: Vad menar du med det här? Vad bety-
der det där begreppet? Vad innebär det där egentligen
- det är oklart?
Om jag föreslår att vi ska gå till lunch blir frågan:
Vad menar du med "gå"? Hur ska vi definiera ordet
"lunch"? Hur drar man gränsen mellan lunch och
middag?
På det där sättet kortsluter man diskussionen. Det
är här fråga om ett rimligt förslag, som är tydligt men
däremot inte detaljreglerat. Jag tycker att det är en
fördel med det här förslaget.
Jag yrkar bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Anf.  122  LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är min uppfattning att vi ska vara
försiktiga när det gäller att stifta nya lagar som blir
som pålagor. Det blir som en pålaga när alla kommu-
ner åläggs att inrätta en nämnd för extraordinära hän-
delser. Som jag tidigare hänvisat till finns det i dag en
beredskap genom den lagstiftning som finns för
kommuner och landsting vad gäller räddningstjänst.
Det är också så att vid de inträffade händelser som
varit av katastrofartad eller oöverblickbar karaktär -
diskoteksbranden i Göteborg, tågurspåringen i Käv-
linge och översvämningen i Arvika - har kommuner-
na fått - för att använda ett gammalt uttryck - med
beröm godkänt. Man har klarat att hantera de här
situationerna alldeles utmärkt med stöd av gällande
lagstiftning.
Jag tycker i motsats till Mats Einarsson att det här
förslaget inte är rimlig och tydligt. Det är både orim-
ligt och otydligt.
Anf.  123  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är klokt och befogat
att när det gäller den här typen av händelser tänka
efter före. Vi bör fundera på hur vi kan ha en bered-
skap på det formella planet när det gäller lednings-
funktioner och sådana saker, reglering av kostnader
och sådant. Hur kan vi förbereda oss på ett sådant sätt
att vi inte kommer i beråd när det väl händer? Hur
kan oklarheter vad gäller gränsdragningar, befogen-
heter etc. riskera att leda till att vi inte sätter in de
resurser som bör sättas in på ett så effektivt sätt som
möjligt?
För en icke-expert på området förefaller den här
mycket begränsade och kortfattade lagstiftningen
med stor frihet för kommunerna att bestämma de-
taljutformningen vara ett mycket väl avvägt svar på
de propåer och krav som har kommit från kommu-
nerna själva om tydliggörande på det här området.
Anf.  124  LISELOTT HAGBERG (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker precis som Mats Einarsson
att det är viktigt att tänka efter före och att ha en god
beredskap för de situationer som kan uppstå. Det är
riktigt, som Mats Einarsson säger, att definitionen av
en sådan här händelse inte är reglerad. Den skulle
egentligen kunna handla om vad som helst.
Det som dock är väldigt tydligt reglerat i det här
förslaget är att en sådan händelse måste vara av akut
karaktär. Så snart som den akuta karaktären har av-
klingat ska ordinarie verksamhet ta ansvar för situa-
tionen. Det är knepigt. Först är situationen inte defi-
nierad, men så snart den odefinierade situationen inte
längre är akut ska den omhändertas av ordinarie verk-
samhet. Jag tycker att det är att förvärra förvirringen
ytterligare.
Anf.  125  MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill inte vara på något sätt ohöv-
lig, men det begrepp som ganska så osökt kommer till
mig är "brännvinsadvokatyr". Här försöker man göra
svårigheter i sådant som jag är helt övertygad om inte
behöver innebära några svårigheter. Man går in på
varje detalj och försöker att se alla möjliga tänkbara
oklarheter som skulle kunna uppstå. Den typen av
argumentation kan man också lika mycket föra mot
den nuvarande lagstiftningen. Man skulle mot varje
lagstiftning kunna föra den typen av argumentation
att allt inte är exakt och otvetydigt definierat, att det
skulle kunna uppkomma oklarheter och så vidare.
Jag kan inte se att den här lagen på något sätt
skulle kunna försvåra ett vettigt hanterande av den
här typen av händelser.
Anf.  126  GUSTAV FRIDOLIN (mp):
Fru talman! Vi i Miljöpartiet delar inte den be-
dömning som ett antal debattörer har gjort att alla
kommuner i Sverige i dag står väl rustade inför extra-
ordinära händelser i fredstid. Tvärtom tycker vi att
vissa av de händelser som också har pekats på i de-
batten, i propositionen och nu i betänkandet har visat
att det finns kommuner som inte står så väl rustade
som man skulle önska. Det gör behovet av den här
propositionen och diskussionen och de här besluten
tämligen uppenbart.
Det är viktigt att möjligheterna att samarbeta blir
klara, att det finns en bra och fungerande lagstiftning
kring vad man kan och inte kan göra vid extraordinä-
ra händelser och, som det har uttryckts, trista händel-
ser. Annars blir det alltför lätt så att saker och ting
glider ut i periferin, och det blir en definitionsfråga
vad som har varit tillåtet och vad som inte har varit
tillåtet. Det här är ju också, som har sagts, något som
har efterlysts av bland annat Kommunförbundet.
Vi känner en viss sympati för dem som backar lite
från kraven på just att inrätta en särskild nämnd med
tanke på det kommunala självstyret. Men när vi tagit
det här kravet på en nämnd under avvägande och
ställt det mot att det faktiskt behövs lagstiftning om
riktlinjer för samarbete och beaktat de argument som
jag själv tidigare har framfört har vi känt att vi kan
ställa oss bakom helheten i den här propositionen när
den kom. Vi kan ställa oss bakom det lilla ingrepp i
det kommunala självstyret som vi faktiskt menar att
det är att kräva av kommunerna att ha en viss nämnd.
När vi väl hade gjort det kände vi att när den här
nämnden nu ska komma - dessutom en nämnd som
har möjlighet att överta beslutsbefogenheter från
andra nämnder - skulle det kunna vara ett rimligt
krav att säga att i denna nämnd ska alla partier som
finns representerade i fullmäktige också finnas repre-
senterade. Vi vill undvika risken att något parti otill-
börligen blir berövat en påverkansmöjlighet som man
i naturliga fall hade haft.
Vi har haft den här diskussionen tidigare. Vi har
haft den i utskottet. Det slutade med en utskottsskriv-
ning som jag tänkte citera. "Utskottet vill understryka
vikten av att partier som är representerade i kommun-
eller landstingsfullmäktige inte otillbörligt missgyn-
nas vid tilldelning av ledamots- och ersättarplatser i
de krisledningsnämnder som skall inrättas. Detta kan
undvikas, exempelvis genom att tillse att partier med
representation i nämnder från vilka krislednings-
nämnden får överta verksamhetsområden eller delar
därav också representeras i krisledningsnämnden." Vi
har funnit att vi utifrån förutsättningarna är nöjda med
den utskottsskrivningen. Vi kan också lova de vänner
i kammaren eller dem som möjligtvis ser det här på
TV-skärmar att de kan hälsa sina partikamrater ute i
kommunerna följande: Vid de tillfällen då man försö-
ker frånta oss våra möjligheter, vi partier som för
närvarande - inte i framtiden, men för närvarande -
är små, kommer vi att använda den här skrivningen.
Vi kommer att göra allt vi kan för att kräva en rätt-
mätig plats i de här nämnderna.
Mot bakgrund av detta vill jag å den gröna riks-
dagsgruppens vägnar yrka bifall till förslaget i ut-
skottets betänkande och avslag på reservationerna.
Anf.  127  KERSTIN LUNDGREN (c):
Fru talman! Det här är ett förslag som jag förstår
att Mats Einarsson och andra inte har så lätt att hetsa
upp sig för eller emot. Från vår sida ser vi också att
det här är ett förslag som inte i sin utformning är
avgörande för det kommunala självstyret. Det är dock
ännu ett förslag som petar i det kommunala självsty-
ret. Det är ett förslag som vi har bedömt som inte
otydligt eller helt orimligt, men det är onödigt. Vi ser
inte att det här lagförslaget behövs för att lösa de
problem som kan inträffa i kommuner och landsting
när den extraordinära händelsen inträffar.
Ute i kommuner och landsting finns det redan i
dag olika metoder att lösa de uppkomna situationerna.
Man finner sin väg inom ramen för det kommunala
självstyret. Vi tycker från Centerpartiets sida att det
är rimligt och rätt att man får de möjligheterna. Det
finns de som har en tendens att alltid fråga uppåt för
att man är så rädd: Man är van att man alltid blir
slagen på fingrarna och oftast eller alltid får höra att
man gör fel eller att man inte har gjort som någon
annan tycker. Från vår sida ser vi det som självklart
att utveckla det kommunala självstyret och ge en
signal lokalt till förtroendevalda i kommuner och
landsting: Ni klarar den här uppgiften utan den här
lagen.
I dag jobbar man med räddningstjänstplaner, be-
redskapsplanering och andra saker. Vad tillför då den
här propositionen och det här lagförslaget? Jo, att
man ska göra ännu en plan. En krisledningsplan ska
antas en gång per år. Hur många blir mer lyckliga av
detta? Hur många mer lösningar hittar man tack vare
att vi får ännu en plan? Det finns en övertro också på
sådana sätt att hantera frågor.
Och så får man en krisledningsnämnd. Från vår
sida ser vi att man kan hitta de här strukturerna och
lösningarna inom ramen för den kommunala självsty-
relsen, och det vore rimligt att den här kammaren ger
signalen att ta vara på möjligheterna och att jobba
utifrån det kommunala självstyrets möjligheter. I den
del som det handlar om ekonomiska frågor och eko-
nomiska åtaganden utanför den egna kommun- eller
landstingsgränsen har vi från vår sida också sagt att
den pågående översyn som görs av räddningstjänstla-
gen mycket väl kan ta hand om den frågan, precis
som eventuellt andra frågor som i så fall skulle behö-
va komma upp.
Men lagförslaget ger syn för sägen: Det är inte så
tungt. Det är inte så upphetsande. Det är onödigt. Det
kommunala självstyret klarar uppgiften.
Från Centerpartiets sida yrkar vi avslag på försla-
get i betänkandet KU11.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
11 §  Ömsesidigt erkännande av beslut om av-
visning och utvisning
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2002/03:SfU3
Ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning och
utvisning.
Anf.  128  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Vi upplever i dag att den svenska
flyktingpolitiken är ifrågasatt, och det utifrån olika
perspektiv. Någon tycker att vår hållning är för gene-
rös, någon annan att den är alltför restriktiv. Den
debatten måste få föras i ett öppet samhälle. Det finns
skäl för oss som representerar de demokratiska parti-
erna med en humanistisk människosyn att engagera
oss i den debatten och ta människors frågor på allvar
men att också vara med och påverka opinionen. På
det sättet skapar vi det trygga samhället för alla.
Av och till är vi med om att enskilda händelser
sätter fokus på de former inom vilka vi bedriver flyk-
tingpolitik, och det är inte alltid som de konkreta
exemplen på enskilda och utsatta människors möte
med svensk flyktingpolitik känns riktigt bra. Trots
goda målsättningar om humanitet och rättssäkerhet
och ett förhållningssätt som sätter den enskilda män-
niskan i centrum brister det ibland. Nu är det bara så
att på det här området kan vi inte hålla oss med någon
tolerans emot felhantering. Människoliv går nämligen
inte i repris.
Jag skulle vilja ta dessa grundläggande värdering-
ar som utgångspunkt för det ärende vi nu har att han-
tera. Jag vill också återge några meningar ur de vär-
deringar som Migrationsverket antagit för sitt ageran-
de i mötet med människor. De lyder så här:
I vårt agerande mot andra ska vi sätta den enskilda
människan i centrum. Vi ska respektera människors
förutsättningar, gränser och okränkbarhet. Vi ska
möta människors behov av att veta och förstå. Vi ska
stödja den sökande att tillvarata sin rätt. Vi ska ge
likvärdig behandling och fatta förutsägbara beslut.
Fru talman! Med detta som utgångspunkt vill jag
komma in på det ärende vi har att hantera i dag. Re-
geringen föreslår i sin proposition en ändring i utlän-
ningslagen där en ny grund för avvisning ska tillföras.
Det ska göras möjligt att verkställa avvisnings- eller
utvisningsbeslut som har fattats i ett annat EU-land
eller av Norge eller Island. Vidare föreslås att de
beslut som fattas i de länderna om avvisning eller
utvisning på grund av hot mot den allmänna ordning-
en eller den inre säkerheten i dessa länder i vissa fall
också ska få ligga till grund för beslut i vårt land om
att återkalla personers uppehållstillstånd.
Det kan, ytligt sett, synas som att förslaget ut-
trycker en rimlig hållning mot bakgrund av Schenge-
navtalet och det nödvändiga samarbete som före-
kommer i Europa i flyktingfrågor. Men den kritik
som vi kristdemokrater riktar mot förslaget tillsam-
mans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och vårt
gemensamma avslagsyrkande ansluter till de påpe-
kanden som flera remissinstanser också har gjort.
Det finns nämligen i dag, trots samarbete och vis-
sa harmoniseringssträvanden, stora skillnader mellan
medlemsstaternas praxis och hantering av asyl- och
flyktingärenden. Vi ser också att det finns skillnader i
tolkningen av själva flyktingbegreppet i de olika
medlemsstaterna i EU. Olika tolkningar av begreppet
leder naturligtvis också till olika hantering när man
kommer till de enskilda ärendena.
Advokatsamfundets uppfattning är att det inte fö-
religger någon skyldighet att genomföra direktivet i
Sverige. Ändamålet är, enligt Advokatsamfundets
remissyttrande, att möjliggöra ett erkännande av and-
ra medlemsstaters beslut men som sagt ingen skyl-
dighet för Sverige i dag.
Nu pågår en process inom EU som syftar till en
harmonisering av asyl- och immigrationslagstiftning-
en. Det är bra, och det finns anledning att stödja den
processen från svensk sida. Då är det också rimligt att
Sverige avvaktar utfallet av denna harmoniserings-
process och det arbete som pågår och inte här och nu
fattar ett beslut om att lagstifta om verkställighet av
andra länders beslut.
Vi anser att skyddsreglerna måste komma upp på
en högre miniminivå. Genèvekonventionen och Eu-
ropakonventionen om mänskliga rättigheter måste
tillämpas på en hög miniminivå i alla EU-stater. Först
därefter kan diskussionen tas upp om vilket land som
ska ansvara för prövning av asylansökan eller om
erkännande av andra staters beslut.
Ett eventuellt beslut om att återkalla ett uppe-
hållstillstånd är ett oerhört starkt ingrepp i en männi-
skas liv. Det är nödvändigt med en mycket hög nivå
av rättssäkerhet och mycket välgrundat underlag om
och när så drastiska beslut måste fattas. Även här
anser vi att Sverige ska avvakta den harmoniserings-
process som pågår. Det finns inte heller något for-
mellt skäl som skulle påskynda ett beslut i dag.
Fru talman! Med hänvisning till det som jag här
anfört och återigen till de värderingar som ligger till
grund för vår flyktingpolitik om att sätta den enskilda
människan i centrum, att respektera människors för-
utsättningar samt att stödja den sökande att ta till vara
sin rätt konstaterar jag att det finns alltför många
osäkerhetsfaktorer i det förslag till beslut som före-
läggs riksdagen i dag. Jag yrkar därför avslag på
propositionen enligt den reservation som vi gemen-
samt har ställt oss bakom från Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Anf.  129  KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Dagens betänkande är ytterligare ett
steg i byggandet av en gemensam asyl- och migra-
tionspolitik inom EU. Enligt Vänsterpartiets grund-
läggande uppfattning är detta ett område som inte bör
hanteras överstatligt. Det har vi också markerat när
frågorna genom Amsterdamfördraget flyttades över
från den mellanstatliga tredje pelaren till den över-
statliga första pelaren. Vi var - och är fortfarande -
helt enkelt oroliga för att svensk flyktingpolitik skulle
komma att hårdna. Vi tycker att vi på flera punkter
har fått se att vi tyvärr har fått rätt i den farhågan.
Visserligen genomfördes detta beslut trots våra pro-
tester, men det betyder inte att Sverige är skyldigt att
lägga sig platt varje gång ett nytt förslag överlämnas
av EU.
Fru talman! Avsikten med förslaget är att genom-
föra rådsdirektivet om ömsesidigt erkännande av
beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i
tredje land. Direktivet utgör en del av det batteri av
repressiva åtgärder mot asylsökande och invandrare
som EU:s medlemsstater nu enar sig om i allt snabba-
re takt, allteftersom högerextrema och främlingsfi-
entliga partier vinner framgång i nya medlemsländer.
Det blåser visserligen hårda vindar i Europa, men för
oss vänsterpartister - och uppenbarligen för flera
partier i denna kammare - är det mer oklart varför
Sverige viker sig och inte i stället står upp för rättssä-
kerhet och argumenterar tydligare för en mer human
politik.
Fru talman! Vi menar att det är lika bakvänt och
ologiskt att i nuvarande skede av harmoniseringen av
asyl- och immigrationslagstiftningen lagstifta om
verkställighet av andra länders avvisningsbeslut som
det var att 1997 träffa avtal om Dublinkonventionen.
Först måste skyddsreglerna och mottagningsvillkoren
komma upp på en hög miniminivå med en fullständig
och korrekt tillämpning av bland annat Genèvekon-
ventionen och Europakonventionen om mänskliga
rättigheter. Därefter kan man möjligen börja diskutera
regler om vilken stat som ska vara ansvarig för att
pröva en asylansökan eller verkställa andra staters
avvisningsbeslut. De olika länder som förväntas anta
det direktiv som vi diskuterar i dag har helt olika
tolkningar av vilka som bör omfattas av Genèvekon-
ventionen, av subsidiärt skydd och humanitära skäl
för asyl.
Det betonas visserligen i betänkandet att förslaget
inte innebär en skyldighet utan en möjlighet. Men
man måste också se till hur sådana möjligheter i tidi-
gare fall har använts. Att döma av Migrationsverkets
och Utlänningsnämndens praxis beträffande Dublin-
konventionen, som också innebär en möjlighet, har
det i praktiken handlat om automatisk tillämpning av
reglerna om andra staters återtagandeskyldighet utan
prövning av om den skyddssökande kommer att er-
bjudas ett effektivt skydd i det landet, i enlighet med
gällande regler i utlänningslagen, Genèvekonventio-
nen och Europakonventionen. Man kan också förut-
sätta att samma automatik beträffande verkställande
av avvisningsbeslut som meddelats av andra EU-
stater kommer att bli verklighet. Den påstådda frivil-
ligheten, som är ett av huvudargumenten i utskotts-
betänkandet, brukar dessvärre, i alla fall när det gäller
de repressiva åtgärderna, alltför ofta helt glömmas
bort när det kommer till svensk praxis.
Fru talman! Betänkandet innehåller också ett and-
ra förslag, om möjligheten att återkalla ett uppehålls-
tillstånd i Sverige vid avvisningsbeslut i ett annat EU-
land grundat på allvarligt hot mot den allmänna ord-
ningen eller inre säkerheten. Det är ett mycket allvar-
ligt förfaringssätt. Vi menar att detta öppnar möjlig-
heter för godtycke och politisk repression, om man så
vill, mot till exempel miljöaktivister och globalise-
ringsmotståndare. Förutsättningarna för återkallande
av uppehållstillstånd är både vida och mycket vaga
och ger tillämpande myndigheter ett betydande ut-
rymme för politisk repression. De får ses som ytterli-
gare ett steg i Fort Europas försök att kriminalisera
protester mot sina egna tillkortakommanden och
medlemsländernas fullständigt misslyckade politik på
en del områden. Det är därför som vi, tillsammans
med ett par andra partier, har valt att yrka avslag på
utskottets förslag i betänkandet. Jag vill därför yrka
bifall till den gemensamma reservationen.
Anf.  130  MONA JÖNSSON (mp):
Fru talman! Man föreslår i betänkandet att en ny
grund för avvisning förs in i utlänningslagen. Det gör
det möjligt att verkställa ett beslut om avvisning eller
utvisning beslutat av en annan stat som ingår i den
europeiska unionen.
Dessutom föreslås att beslut om avvisning och ut-
visning grundat på hot mot den allmänna ordningen
eller inre säkerheten får läggas till grund för beslut
om återkallelse av ett svenskt uppehållstillstånd om
det finns särskilda skäl.  Miljöpartiet anser att detta
öppnar möjligheter till godtycke, och att det även kan
komma att användas vid uttryck av politiska åsikter.
Genom Amsterdamfördraget fördes frågor om
asyl och invandring till gemenskapens behörighets-
område, vilket kräver att unionen utarbetar en gemen-
sam politik för asyl- och invandringsfrågor.
Införandet av Schengensamarbetet innebär enligt
Miljöpartiet bland annat att det blivit mycket svårt att
på ett lagligt sätt ta sig in via EU:s yttre gränser. Vi
kan se det bland annat genom den ökande smuggling-
en av människor. Vi menar därför att ju strängare
kontroll, desto mer bäddar man för samvetslösa män-
niskosmugglare.
Det förhållandet att svenska beslut om avvisning
och utvisning kan komma att verkställas av andra
medlemsstater föranleder ingen lagändring. En la-
gändring måste däremot göras om det ska vara möj-
ligt att verkställa beslut om avvisning eller utvisning
som beslutats av en annan stat inom EU.
Här finns verkligen skäl att vara betänksam. Mil-
jöpartiet menar att det är ytterst viktigt att ta reda på
om personen det gäller har fått sin prövning utifrån
samma kriterier som finns i Sverige, eftersom be-
dömningarna kan vara strängare i ett annat EU-land.
Amnesty International och många andra har beto-
nat vikten av likvärdiga rättskrav i samtliga Scheng-
enländer. I nuläget finns inga likvärdiga rättskrav.
Miljöpartiet yrkar därför avslag på förslaget i be-
tänkandet och bifall till reservationen från Miljöparti-
et, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.
Anf.  131  ANITA JÖNSSON (s):
Fru talman! Vi behandlar nu socialförsäkringsut-
skottets betänkande SfU3. Propositionen, som betän-
kandet bygger på, gäller införandet av ett direktiv
från EU som antogs våren 2001 om ömsesidigt er-
kännande av beslut om avvisning eller utvisning av
medborgare i tredjeland.
Vad är då avvisning respektive utvisning enligt
lagstiftningen? En person kan bli avvisad om han
eller hon inte har eller har haft uppehållstillstånd efter
att han eller hon kommit till Sverige. Utvisad från
Sverige kan en utlänning bli som har haft uppehålls-
tillstånd, men inte fått det förlängt eller fått det åter-
kallat. Dessutom kan den som har begått brott av viss
svårighetsgrad bli utvisad.
Den fria rörligheten för personer har länge varit
en av hörnstenarna i EG:s inre marknad. Ett viktigt
steg i utvecklingen att underlätta den fria rörligheten
är Schengenavtalet och Schengenkonventionen. Där
vill staterna avskaffa personkontroller vid de gemen-
samma gränserna.
Det pågår ett mycket intensivt harmoniseringsar-
bete i EU med anledning av Amsterdamfördraget.
Genom detta fördrag överfördes frågor om asyl och
migration från den mellanstatliga tredje pelaren till
den överstatliga första pelaren. Enligt fördraget ska
fri rörlighet för personer ha genomförts senast den 1
maj 2004.
Personer ska inte kunna undgå att avvisas eller ut-
visas från Schengenområdet genom att förflytta sig
mellan EU-länderna. Utskottet har tidigare framhållit
vikten av att Sverige aktivt arbetar för att påverka
utformningen av de gemensamma reglerna inom EU
på detta område. För att uppnå målsättningen att ut-
veckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
behövs, enligt utskottet, en gemensam politik för
invandring och en gemensam asylpolitik. Enligt ut-
skottets mening bör flyktingpolitiken bygga på flyk-
tingars rättigheter, internationell solidaritet och full
respekt för internationella åtaganden.
Direktivet, som vi diskuterar i dag, innebär att
Sverige inom sina gränser kan avvisa eller utvisa
någon, då beslutet för den invandrade har fattats i
något annat EU-land. Det är viktigt att betona att det
är en möjlighet och inte på något sätt en skyldighet.
Direktivet gäller för tredjelandsmedborgare.
Avvisning och utvisning regleras redan i dag i ut-
länningslagstiftningen, och direktivet innebär inte
någon större förändring mot nuvarande svenska be-
stämmelser om avvisning och utvisning. Det som
finns i dag kan dock inte anses vara tillräckligt, efter-
som direktivet är en rättsakt och medlemsstaterna är
skyldiga att i sina regelverk genomföra direktivet på
ett sätt som säkerställer att ändamålet uppnås. Den
nuvarande svenska bestämmelsen om avvisning och
utvisning är alltså i detta fall inte tillräcklig.
Även de ekonomiska anspråk som kan behöva gö-
ras med anledning av denna förändring kräver att vi
gör förändringen i lagstiftningen.
Utskottet föreslår därför att en ny grund för avvis-
ning förs in i utlänningslagstiftningen, som gör det
möjligt att verkställa ett beslut om avvisning eller
utvisning som har meddelats av en annan stat som
ingår i den europeiska unionen.
Den ömsesidiga överenskommelsen ska gälla be-
slut - vi har hört det tidigare - som grundar sig på att
den berörda ska ha begått brott som är ett allvarligt
och aktuellt hot mot allmän ordning eller inre säker-
het, eller om personen dömts för ett brott vars påföljd
är frihetsstraff på minst ett år i den beslutande med-
lemsstaten, eller om personen skäligen kan befaras ha
begått grova brottsliga handlingar, eller det föreligger
konkreta indicier på att han eller hon avser att begå
sådana handlingar på en medlemsstats territorium.
Det här handlar om administrativa beslut som
gäller inom staterna. Det är sålunda fråga om dom-
stolsbeslut. Prövningen av ärenden ska göras av
Migrationsverket i första instans.
Ytterligare en förändring föreslås i utlänningslag-
stiftningen; det gäller rätten att återkalla uppehållstill-
stånd. I dag är det möjligt att återkalla ett uppehålls-
tillstånd om det finns särskilda skäl och utlänningen
har registrerats på en så kallad spärrlista.
Förslaget innebär att utländska beslut om avvis-
ning eller utvisning, som är grundade på hot mot den
allmänna ordningen eller inre säkerheten, ska få ligga
till grund för beslut om att återkalla uppehållstillstånd
om det finns särskilda skäl.
Länderna som är berörda måste samråda med var-
andra. Rättssäkerheten garanteras genom att utlän-
ningslagens vanliga regler gäller, bland annat rätten
att överklaga.
Utskottet gör bedömningen att förslagen inte
kommer att medföra några större kostnader.
Till betänkandet finns en reservation där reser-
vanterna avslår förslaget i propositionen. De anser att
vi ska vänta med att harmonisera den delen av direk-
tivet som vi nu ska fatta beslut om här i kammaren,
och avvakta de andra frågorna inom flyktingpolitiken
innan vi gör denna lösning om ömsesidigt erkännande
av avvisning och utvisning.
I artikel 3.2 föreskrivs att direktivet ska genomfö-
ras med iakttagande av de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna.
Som framhålls i propositionen är det inte sanno-
likt att antalet personer som kommer att avvisas eller
utvisas från Sverige enbart med stöd av direktivet
kommer att bli särskilt stort. De flesta fall där en
tredjelandsmedborgare rör sig mellan medlemsstater-
na täcks i dag av Dublinkonventionen.
Det är viktigt, som reservanterna också betonar,
att vid all gemensam lagstiftning på flyktingområdet
slå vakt om de mänskliga rättigheterna och ha en hög
rättssäkerhet. Jag anser därför till skillnad från reser-
vanterna, precis som majoriteten i utskottet, att ut-
formningen av lagstiftningen, som egentligen är en
liten förändring i förhållande till dagens lagstiftning,
garanterar rättstrygghet och rätten till asyl, eftersom
det är utlänningslagens regelsystem som gäller.
Jag vill också betona att det ursprungliga förslaget
var formulerat så att ett erkännande av andra med-
lemsstaters beslut skulle vara obligatoriskt. Detta
förändrades under förhandlingarna, vilket innebär att
Sverige kan ta hänsyn till sin nationella lagstiftning.
Utskottet gör i likhet med propositionen även be-
dömningen att det i de allra flesta fall inte kommer att
vara den föreslagna avvisningsgrunden som ensamt
kommer att ha betydelse utan att även andra omstän-
digheter gör att det blir beslut om avvisning.
Jag yrkar därför avslag på reservationen och bifall
till utskottets förslag i betänkandet.
Anf.  132  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det handlar om frihet, säkerhet, rätt-
visa och internationell solidaritet. Det är stora ord
som Anita Jönsson tar till för att beskriva den pågå-
ende harmoniseringsprocessen av migrationspolitiken
inom EU. Många av de människor som stängs ute
utanför fästningsmurarna i Fort Europa skulle nog
beskriva den pågående processen med helt andra
uttryck och ord. Men låt oss lämna det därhän tills
vidare.
Det är inte heller ett särskilt stort antal som Anita
Jönsson bedömer kommer att behöva omfattas eller
drabbas av de nya bestämmelserna. Men detta gäller
rättssäkerhet och människors möjligheter att röra sig
fritt. Nog trodde jag att den principen var viktigare än
att man skulle mäta antalet. Konstaterar man sedan att
det inte är så många går det ganska bra att införa den
här typen av bestämmelser.
Jag har två frågor till Anita Jönsson. Den första
frågan är: Menar Socialdemokraterna att det är nöd-
vändigt att i dag genomföra detta beslut, eller är det
möjligt att avvakta? Först efter det att vi vet om man
anser att det är absolut nödvändigt nu, eller om vi kan
vänta ett år eller två om vi så skulle önska, är det
möjligt att veta vilket beslut riksdagen bör fatta i dag.
Min andra fråga är: Anser Anita Jönsson att har-
moniseringen i övrigt när det gäller trygghet, skydds-
behov och mottagandevillkor har kommit så långt att
vi nu också bör bygga vidare på de repressiva insla-
gen i den gemensamma migrationspolitiken?
Anf.  133  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller tidpunkten för införan-
det av detta direktiv har utskottet precis som rege-
ringen funnit att det finns all anledning att göra detta
införlivande av direktivet i lagstiftningen i dag. Man
får därmed ett effektivare instrument mellan länderna
samtidigt som man kan garantera den rättstrygghet
som också Kalle Larsson efterlyser.
När det gäller den andra frågan om den fortsatta
harmoniseringen av flyktingpolitiken vet Kalle Lars-
son mycket väl, eftersom han varit med när vi har fått
information från Utrikesdepartementet om de olika
direktiv och förslag som diskuteras, att Sverige ligger
på en hög nivå sett till de mänskliga rättigheterna och
möjligheten att få samma rättigheter i sitt eget land i
förhållande till andra länder inom Europa.
Utifrån min grundsyn som socialdemokrat tycker
jag att det är bra att vi i Sverige som har en så stark
flyktingpolitik har möjlighet att försöka påverka även
andra länder i Europa som inte har kommit lika långt
i dessa frågor att i varje fall höja sina miniminivåer
medan vi i Sverige kan fortsätta att ha en högre am-
bition inom flyktingpolitiken.
Anf.  134  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! På den första frågan får jag svaret:
Det finns all anledning att göra det i dag. Men det var
inte svar på min fråga. Min fråga handlade snarare
om det var nödvändigt att göra det i dag. Det är tre
partier här i kammaren som ifrågasätter om det är
läge att göra det precis nu. Borde vi inte i stället av-
vakta och se hur den övriga harmoniseringsprocessen
först går till?
I stället för att tala om vad Socialdemokraterna
tycker att man borde göra frågar jag alltså Anita Jöns-
son om det är nödvändigt att genomföra detta i dag.
Flera remissinstanser har avvisat den tanken och
anser att man bör kunna vänta. Det gäller även i juri-
dik bevandrade remissinstanser.
Sedan skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga.
Det handlar om möjlighet respektive skyldighet, som
var en av de bärande delarna i Anita Jönssons anfö-
rande. Det är riktigt att detta innebär en möjlighet.
Men i andra sammanhang, till exempel när Dublin-
konventionen år 1997 blev en del av svensk lagstift-
ning, har vi därefter sett att denna möjlighet i det
närmaste alltid omvandlas till en skyldighet eller per
automatik blir gällande.
Jag skulle vilja höra om Anita Jönsson bedömer
det som att vi i det här fallet mer sällan kommer att
använda bestämmelsen och om hon kan ge exempel
på fall där Dublinkonventionens möjlighet har an-
vänts så att vi inte bara per automatik låtit det vara
gällande för de fall som kan falla inom ramen för
Dublinkonventionen.
Anf.  135  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har även tittat på vad de olika re-
missinstanserna säger. Jag har inte riktigt samma bild
som flera av talarna gett uttryck för här i kammaren
att flera av instanserna har sagt nej till propositionen.
De flesta remissinstanser har tvärtom tyckt att det är
ett bra förslag och att det kan genomföras nu.
Det är egentligen bara Advokatsamfundet, som
Sven Brus relaterade, som har sagt definitivt nej till
att genomföra det nu. Även olika människorättsorga-
nisationer som har svarat på remissen om propositio-
nen har ställt sig bakom förslaget. Det gör mig också
övertygad om att det är rätt att fatta beslutet nu.
Det är lite grann ett spel om vilket ordval man ska
använda, om det ska vara nödvändigt eller om det
handlar om andra faktorer. Jag tycker att vi ska införa
ändringen utifrån att vi på bästa sätt kan garantera
rättstryggheten för de människor som rör sig inom
EU, där den fria rörligheten har en stor betydelse.
Anf.  136  KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Som har sagts tidigare här i dag är det
den fria rörligheten för personer inom EU som ställer
till det lite för oss. För mig är den fria rörligheten för
personer inom EU en av de viktigaste grundtankarna i
hela Europasamarbetet. Det innebär oerhört stora
möjligheter för oss alla att resa, arbeta och studera
inom Europa. Men avskaffandet av de inre gränskon-
trollerna och den fria rörligheten innebär också att det
blir lättare att illegalt förflytta sig mellan de olika
länderna.
För att få en balans och för att den fria rörligheten
ska kunna fungera i praktiken har vi infört Schenge-
navtalet och Schengenkonventionen. Samtidigt har
man funnit det nödvändigt att tillsammans i EU skapa
en gemensam asyl- och migrationspolitik. Det tror vi
moderater är bra. Vi vill också betona vikten av att vi
härifrån Sverige hela tiden aktivt arbetar för att på-
verka utformningen av de gemensamma reglerna på
asyl- och migrationsområdet. Här finns det stora
skillnader mellan länder. Vår förhoppning är att den
svenska inställningen ska påverka även de andra
länderna.
Det ärende som vi behandlar i dag innebär att det
ska införas en ny grund för avvisning i utlänningsla-
gen. Som tidigare sagts gör den det möjligt att verk-
ställa ett beslut om avvisning eller utvisning meddelat
av ett annat medlemsland eller av Norge eller Island.
Vi moderater håller med om bedömningen att det är
rimligt att personer inte ska kunna undgå att avvisas
eller utvisas ur Schengenområdet genom att bara
förflytta sig till ett annat medlemsland,
Vi kan inte överpröva andra länders beslut i det
här fallet. Första asylland bör gälla. Det är också
viktigt att komma ihåg, som har sagts tidigare i de-
batten, att detta innebär en möjlighet men inte en
skyldighet för Sverige att verkställa andra länders
avlägsnandebeslut.
När det gäller frågan om återkallelse av uppe-
hållstillstånd delar vi också utskottets uppfattning,
och vill här också understryka att det måste krävas
mycket starka skäl för att göra detta. Någon skyldig-
het finns inte heller på detta område, utan det ska
göras en bedömning i varje enskilt fall.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets förslag i betänkandet och avslag på reserva-
tionerna.
Anf.  137  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Karin Enström säger att det finns sto-
ra skillnader mellan länderna med avseende på
migrationspolitiken. Det är ju just det som är en av
delarna i vår invändning från tre partier, vågar jag
kanske säga i det här fallet. Vi anser att det finns så
stora skillnader mellan ländernas praxis och lagstift-
ning när det gäller rättssäkerheten i migrationslag-
stiftningen att man helt enkelt inte bör genomföra
denna lagstiftning. Det hela har ju gått automatiskt,
eller i det närmaste automatiskt, som vi tidigare har
sett när man har haft möjligheten att genomföra en
avvisning eller utvisning i enlighet med Dublinkon-
ventionen.
Jag skulle vilja fråga: Hur går det här egentligen
ihop för Karin Enström och Moderaterna? Det finns
stora skillnader mellan länderna, och ändå bör vi
alltså utan egen prövning godkänna de beslut som
fattas i andra länder. Är det också på andra lagstift-
ningsområden lämpligt att göra på det sättet?
Anf.  138  KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det är just därför arbetet med att
harmonisera asyl- och migrationspolitiken inom EU
är så viktigt. Det är också viktigt att vi från Sveriges
sida arbetar aktivt.
Om man läser betänkandet ser man att det på s. 6
står så här angående själva direktivet: Om vi följer
direktivet så ska vi senast den 2 december 2002 sätta i
kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa direktivet.
Vi gör bedömningen att det är förenligt med både
rättssäkerhet och ndividuell prövning att godkänna
direktivet och föra in ändringarna i utlänningslagen.
Det är svårt för oss i Sverige att överpröva andra
länders beslut. Vi är en del av Dublinkonventionen -
den har vi ju tagit till oss.
Jag ser detta som en möjlighet, men ingen absolut
skyldighet. Därför ser vi inte några hinder för att vi
ska kunna följa direktivet.
Anf.  139  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns i Karin Enströms anförande
såväl som i utskottsmajoritetens text en dubbeltydig-
het. Antingen är vi skyldiga att genomföra detta nu -
då behöver man inte argumentera särskilt mycket i
sak för att det vore bra eller lämpligt, utan bara kon-
statera att det är nödvändigt att detta görs - eller så är
det bra att göra detta nu. Det var det som jag tidigare
försökte få svar på i en replikrunda.
Jag skulle vilja få reda på en sak av Moderaternas
företrädare i debatten. Anser ni att vi gör detta därför
att det är nödvändigt, eller går det att vänta? Eller gör
ni detta för att det anses vara bra?
Vi är ju helt eniga om att det vore alldeles utmärkt
om vi kunde få en mycket hög nivå i EU, för all del,
men också i hela den övriga världen när det gäller
mottagandevillkor, rättssäkerhet och så vidare. Sveri-
ge bör aktivt driva på i den processen. Men när Karin
Enström själv säger att det finns stora skillnader
mellan länderna i dag så måste denna fråga trots allt
besvaras. Om det finns det så stora skillnader mellan
länderna i dag - är det då läge att nu säga att vi ska
godkänna andra länders beslut utan en självständig
egen prövning?
Ännu har jag inte fått svar på den frågan heller,
och jag väntar ivrigt på att få höra svaret.
Anf.  140  KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Kalle Larsson väljer att tolka allt det
som sägs och som inte överensstämmer med hans
synpunkter på sitt eget sätt. I grunden är väl inte
Kalle Larsson positiv till att harmonisera lagstiftning-
en inom EU - det gäller både på det här området och
på andra områden - och detta är en reflexion av de
åsikterna.
Anf.  141  ERIK ULLENHAG (fp):
Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att jag och
Folkpartiet delar den kritik som förs fram mot svensk
och europeisk flyktingpolitik från Kalle Larsson och
andra. Jag känner en djup oro över ett Europa - inte i
första hand EU i det här fallet - och Europas länder
som successivt stänger sina gränser. Till skillnad från
Anita Jönsson från Socialdemokraterna, som talar om
att Sverige har en stark flyktingpolitik, så skäms jag
över ett Sverige som gång på gång de senaste åren har
skärpt sin flyktingpolitik.
Med det sagt ska man då fundera på det beslut
som vi ska fatta i dag. Jag och Folkpartiet håller ock-
så med om att vi har gjort detta lite i lite omvänd
ordning. Till att börja med borde man få gemensam-
ma minimiregler för vem som ska betraktas som
flykting och gemensamma skyddsregler i Europa, och
sedan borde man gå över till verkställighetsreglerna.
Det är en kritik som vi har fört fram vid flera tillfäl-
len.
Men just detta beslut ser inte Folkpartiet som spe-
ciellt allvarligt. Det är en möjlighet, men inte en
skyldighet, att verkställa avvisnings- och utvisnings-
beslut som har fattats av andra länder. Det viktiga i
sammanhanget är att vi inte ställer EU vid skampålen
i detta läge. Det viktiga i sammanhanget är att vi hela
tiden granskar vad den svenska regeringen gör.
Det är klart att det finns en möjlighet - Kalle
Larsson har varit inne på den - att gömma sig bakom
EU-direktiv, som man har gjort i Dublin. Det finns en
möjlighet att detta inte blir en möjlighet, utan en
skyldighet för Sverige därför att den svenska rege-
ringen väljer att tolka det så. Jag var därför tacksam
för att Anita Jönsson sade, och betonade, att detta ska
vara en möjlighet och inte en skyldighet. Jag hoppas
att regeringen också ser till att det blir så i praktisk
politik.
Till allra sist ska man väl ta ett konkret exempel.
Den fråga som är riktigt svår är denna: Ska man kun-
na återkalla ett uppehållstillstånd på grunden att ett
annat land har fattat ett avvisnings- eller ett utvis-
ningsbeslut? Säg att någon har gjort sig skyldig till
allmänfarliga brott i något av våra grannländer, att en
person har begått mycket allvarliga brott och på den
grunden har fått ett beslut om utvisning och att man
tror att det finns en risk för att personen kommer att
begå den typen av brott i Sverige också. Då ska man
- om det inte finns verkställighetshinder i form av att
personen i ett land utanför unionen riskerar att drab-
bas av tortyr, dödsstraff eller annan omänsklig be-
handling - kunna erkänna ett sådant beslut från ett
annat land. Där ligger Folkpartiets ståndpunkt. Vi
yrkar därför bifall till förslaget i utskottets betänkan-
de.
Anf.  142  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har en tradition i kammaren av att
samarbeta över partigränser - inte minst mellan
Vänstern och Folkpartiet - när det gäller att förbättra
svensk flyktingpolitik. Jag kan garantera Erik Ullen-
hag att vi inte bara kommer att kritisera EU:s lagstift-
ning när den utgör ett hot mot rättssäkerheten, utan
också att mycket hårt och kritiskt bevaka den svenska
regeringens göranden och låtanden.
Jag måste ändå ställa några frågor till Erik Ullen-
hag. De handlar för det första om det som jag har
ställt frågor om tidigare till andra företrädare. Det
görs en skillnad mellan möjlighet och skyldighet här.
Låt mig säga att det är utmärkt att man har lyckats
förbättra texten så att det inte längre är en skyldighet
att utvisa eller avvisa efter andra länders beslut.
Men är skillnaden särskilt stor i praktiken? Jag
skulle vilja fråga Erik Ullenhag om han kan ge något
konkret exempel - eller gärna fler - på ett tillfälle där
Dublinkonventionens möjlighet att användas inte har
använts och där det inte har blivit en automatisk över-
föring av den person som har sökt asyl i ett annat
land. Det skulle i alla fall ge en viss bärighet till den
förhoppning som Erik Ullenhag bär på om att detta
också blir så i praktiken, det vill säga att det är en
möjlighet och inte en skyldighet. Min konkreta fråga
är: Finns det några sådana exempel?
Anf.  143  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag har inte några sådana konkreta
exempel nu, för att svara rakt på frågan. Det var ock-
så därför jag i mitt inledningsanförande kritiserade
det faktum att man har genomfört Dublinkonventio-
nen - eller Dublin 1, som det heter, för det kommer ju
också en Dublin 2 - på det viset att Sverige i princip
alltid tillämpar den när man faktiskt inte har den
skyldigheten. Dublinkonventionen är en möjlighet att
skicka tillbaka en person som har sökt asyl i ett annat
land för prövning där.
Det finns ett antal situationer där jag menar att
man inte skulle ha utnyttjat den möjligheten. Men
återigen är det viktigt att se vem vi ska hålla vid
skampålen. När det gäller Dublin är det inte förord-
ningen som sådan som i grunden är problemet, utan
problemet är hur den svenska regeringen har sett till
att den tillämpas i praktiken.
Jag har en stor förhoppning om att vi de närmaste
åren tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet,
Kristdemokraterna och andra kan fortsätta att driva
Socialdemokraterna framför oss när det gäller flyk-
tingpolitiken.
Jag hoppas att Vänsterpartiet även fortsättningsvis
kommer att våga att stå upp och vara tuff mot sin
samarbetspartner socialdemokratin. Jag kanske hade
önskat att man redan i de samtal som man nu har fört
hade nått någon framgång på det här området, men
det har man inte gjort, man har inte klarat det i för-
handlingarna med Socialdemokraterna. Men då lovar
jag att det kommer att finnas en hjälpande hand från
Folkpartiet för att se till att vi kan driva Socialdemo-
kraterna framför oss för humanitet, solidaritet och
tolerans.
Anf.  144  KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Hjälpande händer är välkomna, men
man bör också i sitt sinnelag ha insikter om att det
inte är nödvändigt att välja antingen den ena som gör
fel att kritisera eller den andra som gör fel att kritise-
ra. Om svensk lagstiftning eller svensk praxis är in-
human, är rättsosäker, låt oss kritisera det. Men låt
oss också se att harmoniseringen inom EU i dag sker
på helt andra villkor än vad jag vill att det ska ske och
vad Erik Ullenhag hävdar att han vill ska ske. Låt oss
vara kritiska i alla sammanhang där vi kan och bör
vara kritiska och där rättssäkerheten ifrågasätts och
urholkas alldeles oavsett om det råkar vara inom ett
projekt som Erik Ullenhag och hans parti i övrigt tror
står för fred, frihet och en massa andra fina saker.
Jag noterade att svaret på frågan är att vi inte, i
alla fall inte vi gemensamt, här i riksdagens kammare
i dag kan komma på särskilt många exempel på där
man inte har använt Dublinkonventionen efter det att
den infördes 1997, trots att det i den lagstiftningen
står att det är en möjlighet och inte en skyldighet att
använda den. Erik Ullenhag och jag skiljer oss möjli-
gen på den punkten att Erik Ullenhag hoppas att det
här ska bli ett exempel på en annan version, att praxis
här ska bli en annan. Jag är inte lika hoppfull när det
gäller svensk praxis på flyktingområdet. Där kan vi
vara oense men trots det säkert göra mycket gemen-
samt för att kritisera svensk flyktingpolitik och den
hårdnande flyktingpolitiken inom "Fort Europa".
Anf.  145  ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Då är vi ändå ense om mycket. Jag
tror inte att det bara handlar om att kritisera. Vi har en
unik möjlighet i de samtal som nu ska föras mellan
Jan O Karlsson och varje enskilt parti under de kom-
mande veckorna för att driva fram de förändringar
som vi vill ha.
Vad jag också sade var att jag inte har något pro-
blem med det här direktivet. Jag har inget problem
med att en person som har gjort sig skyldig till ett
allmänfarligt brott i ett annat europeiskt land kan
riskera att förlora sitt uppehållstillstånd i Sverige ifall
det är den typ av personer som vi utvisar från Sverige
på grund av att de begår mycket grova brott. Det är
bakgrunden till att Folkpartiet inte landar i den reser-
vation som de här tre partierna har gjort.
Det är riktigt och viktigt att påpeka att detta är en
möjlighet och inte en skyldighet. Nu har en person
som representerar Socialdemokraterna i dagens
kammare också betonat detta. Man brukar inte vara så
tydlig på att betona det vad gäller Dublinkonventio-
nen. Ganska ofta brukar det tyvärr vara så att Social-
demokraterna och regeringen lite grann döljer sig
bakom EU när de fattar beslut som inte alltid bär
humanitetens prägel.
Anf.  146  BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! När vi här i kammaren diskuterar frå-
gor som berör människor som av olika anledningar
har tagit sin tillflykt till vårt land har vi ofta olika
uppfattningar. Men den här gången delar vi i stora
drag regeringens åsikter i propositionen, som handlar
om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning
och utvisning. Därför stöder vi förslaget i betänkande
SfU3.
Centerpartiet anser att vi ska ha en generös in-
vandrar- och flyktingpolitik, att vi ska eftersträva ett
mångkulturellt samhälle som bygger på respekt för
varandra, att de personer som söker sig till vårt land
ska behandlas på ett värdigt sätt, att vårt sätt att be-
möta dem ska harmonisera med konventionen om
mänskliga rättigheter.
Fru talman! Det skrivs i betänkandet att ett beslut
om avvisning eller utvisning aldrig får verkställas till
ett land om det finns skälig anledning att tro att utlän-
ningen där skulle vara i fara att straffas med döden
eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller
annan omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning och inte heller till ett land där han eller
hon inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land
där utlänningen skulle vara i sådan fara.
En utlänning får inte heller sändas till ett land där
han eller hon riskerar att utsättas för förföljelse eller
till ett land där utlänningen inte är skyddad mot att
sändas vidare till ett land där han eller hon löper risk
för förföljelse.
Vi har fri rörlighet för alla personer boende inom
EU, och för att uppnå målet att utveckla ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa behövs en gemensam
flyktingpolitik för invandring och en gemensam asyl-
politik. Flyktingpolitiken måste bygga på flyktingars
rättigheter, internationell solidaritet och full respekt
för internationella åtaganden. Den gemensamma
politiken bör utgöras av miniminormer som ligger på
en så hög nivå som möjligt.
Om den fria rörligheten inom EU ska fungera på
ett tillfredsställande sätt är det viktigt att vi i Sverige
arbetar med att vi i hela EU ska ha en öppen och
generös invandrar- och flyktingpolitik. Det kommer
inte att fungera i längden om skillnaderna är stora
mellan länderna i EU.
Herr talman! Till sist vill jag lyfta fram en fråga
om är mycket aktuell men inte direkt behandlas i det
här betänkandet. Det gäller rättstrygghet för de perso-
ner som sökt asyl här i Sverige men fått avslag på sin
ansökan. Centerpartiet begär nu en särskild debatt här
i kammaren på grund av den behandling som asylsö-
kande återigen nyligen utsatts för. De greps av poli-
sen i samband med besök på Migrationsverket. Det är
inte tillfredsställande att en statlig myndighet sätter
rättstryggheten för asylsökande på undantag genom
att förespegla att de ska komma till ett möte på
Migrationsverket men där detta möte senare visar sig
syfta till att få den asylsökande gripen av polis. Det är
mycket olyckligt att detta har hänt igen, och vi i
Centerpartiet kan inte acceptera detta.
Allra sist yrkar jag bifall till förslaget i betänkan-
de SfU3.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
12 §  Ändringar i lagen om vägtrafikregister
Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2002/03:TU2
Ändringar i lagen om vägtrafikregister (prop.
2001/02:183).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 15 §.)
13 §  Mottagning av avfall i hamnar
Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU3
Mottagning av avfall i hamnar (prop. 2001/02:181).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 15 §.)
14 §  Ändring i djurskyddslagen
Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU4
Ändring i djurskyddslagen (prop. 2001/02:93 delvis).
Anf.  147  BENGT-ANDERS
JOHANSSON (m):
Herr talman! Det handlar om en proposition som
är en följd av tidigare lagstiftning i ärendet men där
just den här delen har varit föremål för en anmälan till
Bryssel med hänvisning till att det gäller tekniska
föreskrifter och att det därmed måste gå den vägen.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man har ett
politiskt ansvar när det gäller att stifta lagar. Det är en
av riksdagens huvuduppgifter att just göra detta. Då
gäller det också att vara så tydlig man kan och inte
lämna över mer än nödvändigt till tjänstemän eller
verk att tillämpa det vi har menat, innebärande att vi
ska vara så långt det är möjligt tydliga. Det är ändå vi
som ställs till ansvar när medborgarna upplever att
man inte behandlas på ett korrekt sätt.
I det här fallet vill man utöka de djurarter som ska
omfattas av tillsyn. Det hela handlar alltså om 16 §.
Den nuvarande lagstiftningen gäller för den som
yrkesmässigt eller i större omfattning föder upp, säl-
jer eller tar emot hundar eller som ägnar sig åt rid-
skoleverksamhet. Nu vill man utöka detta till att om-
fatta den som yrkesmässigt eller i större omfattning
håller och föder upp, upplåter eller säljer säll-
skapsdjur eller hästar. Tillstånd krävs även för den
som tar emot sällskapsdjur eller hästar för förvaring
och utfodring.
Herr talman! Det är just här som vi tycker att tyd-
ligheten inte är tillräckligt utvecklad. "Yrkesmässigt"
är ganska lätt att definiera. När man ska definiera
"större omfattning" kan man i någon mån ta ledning
och ta lärdom av vad som sägs i propositionen.
Departementschefen har själv uttryckt att det kan
vara befogat med undantag från tillståndsplikten för
den som på landsbygd håller ladugårdskatter i större
omfattning eller för den som föder upp möss eller
andra smådjur. Då blir vi som har en agrar bakgrund
och anknytning minst sagt något betänksamma, efter-
som det innebär att det skulle bli en tillståndshysteri i
detta land som gör att detta kommer att ta en ände
med förskräckelse.
Därför vill vi moderater med stöd från andra par-
tier att regeringen via Jordbruksverket eller någon
annan myndighet ska återkomma med förslag på det
antal djur för varje djurslag som det krävs tillstånds-
plikt för. Det är alltså cloun i vår reservation.
Detta förtydligande innebär att man undviker
godtycke över landet. Vad som räknas som större
omfattning kan skilja sig beroende på vilken till-
synsmyndighet som har hand om frågan i det enskilda
fallet. Det kan gälla en sak i Karesuando och en an-
nan sak i Malmö intill dess att det har utvecklats en
praxis i domstolar etcetera. Som bekant kan det ta ett
antal år. Därför skulle ett sådant förtydligande på ett
väsentligt sätt underlätta införandet av det i övrigt
korrekta förslaget till lagstiftning. Dessutom undviker
man olika behandling och mängder av så att säga
småttigheter.
Herr talman! Vi från Moderaterna vill kort och
gott yrka att kammaren bifaller reservation 1 vid den
kommande voteringen.
Anf.  148  SVEN GUNNAR
PERSSON (kd):
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation nr 1.
Kristdemokraterna välkomnar den utökning och
de skärpningar av djurskyddslagen som beslutades
under föregående mandatperiod. Det är glädjande att
riksdagen i dag kan följa upp och komplettera det
beslut som tidigare fattats. Att vi nu skulle ha nått
fram till en fullkomlig djurskyddslag tror jag däremot
inte. Regering, riksdag, myndigheter, organisationer
och även enskilda måste även fortsättningsvis vara
uppmärksamma på vad som krävs för god djurhåll-
ning och god omvårdnad av alla djur.
Att djurskyddslagen utökades till att omfatta alla
djur och inte bara lantbrukets djur, försöksdjur och
djur som används för tävling är en god sak i sig. Den-
na goda sak riskerar dock att undergrävas av det sätt
på vilket majoriteten nu hanterar frågan om den ut-
ökade tillståndsplikt, enligt 16 § i djurskyddslagen,
som det föreliggande betänkandet handlar om. Lagen
kräver nämligen tillstånd för den som yrkesmässigt
eller i större omfattning håller, föder upp, upplåter
eller säljer sällskapsdjur eller hästar.
Herr talman! Lagens goda intentioner riskerar att
urholkas genom de tolkningssvårigheter som kan
uppstå när det gäller begreppet verksamhet av större
omfattning. I betänkandets reservation i denna del
pekar vi just på detta. Egentligen är det ganska obe-
gripligt att man som utskottsmajoriteten skriver:
"Utskottet avstyrker två motionsyrkanden om sådan
ändring av 16 § att tolkningssvårigheter inte uppstår
när det gäller begreppet verksamhet av större omfatt-
ning."
Man kan med fog fråga sig varför det inte känns
angeläget för majoriteten, när vi nu ska utvidga la-
gens omfattning, att denna utvidgning blir så klar och
tydlig som möjligt, så att inte onödig tid och admi-
nistration ägnas åt divideranden om vem som är till-
ståndspliktig eller inte.
Herr talman! Redan i dag har många kommuner
svårigheter att i ärenden om tillstånd enligt 16 § djur-
skyddslagen avgöra huruvida en verksamhet har en
sådan omfattning att den kan anses bedrivas i större
omfattning och därmed vara tillståndspliktig. Några
riktlinjer att gå efter finns inte, vilket bland annat
leder till att tillämpningen skiljer sig åt mellan kom-
muner. När nu lagen ska gälla alla sällskapsdjur och
hästar kommer trycket naturligtvis att öka på de som
ska ge tillstånd och utöva tillsyn så att lagar och för-
ordningar följs. Det kan väl inte vara önskvärt att
personal i kommunerna ska förslösa sin ungdom i
jakten på vägledning i denna fråga i stället för att
bedriva tillsynsverksamhet eller fatta snabba beslut
enligt tydliga och klara riktlinjer. Ur djurhållarens
perspektiv måste det ju också vara enklare och tryg-
gare att veta att det vid ett visst antal djur krävs till-
stånd.
Det är därför, som reservanterna framhåller, ett
rimligt krav att regeringen återkommer med förslag
till förändringar av 16 § djurskyddslagen som innebär
att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
lämplig myndighet ges möjlighet att meddela före-
skrifter om tillståndsplikt för viss djurhållning. Av
dessa föreskrifter bör det framgå vid vilket antal djur
av respektive djurslag en verksamhet är tillstånds-
pliktig.
Herr talman! Djurskyddslagen och dess tillämp-
ning är ett mycket gott redskap i arbetet med att för-
hindra att djur missköts och far illa. Det vore olyck-
ligt om riksdagen nu fattade beslut som i stället för att
leda till bättre förutsättningar för god djuromsorg
leder till osäkerhet och utökad byråkrati. Reservation
nr 1 innehåller kompletteringar som är nödvändiga
för att tillståndsprövning ska kunna ske på ett effek-
tivt och rättssäkert sätt.
Anf.  149  GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Det lilla betänkande som vi nu har
att ta ställning till är en fortsättning på den större
frågan som behandlades under vårriksdagen där en
liten del sköts upp till höstriksdagen. Det gäller fram-
för allt tillståndsgivningen och en utökning av giltig-
heten till andra djurgrupper, nämligen sällskapsdjur
och hästar.
Både Bengt-Anders och Sven Gunnar har tagit
upp frågan om tillståndsgivningen och reservation 1.
Jag kan då direkt säga att vi från Miljöpartiet noterar
att det liggande förslaget är ett steg i rätt riktning. Det
är ett bra förslag. Vi står bakom det, precis som hela
utskottet egentligen gör. Det framgår av betänkandet.
Sedan kommer då två reservationer, varav reser-
vation 1 kan ses som ett tillägg. Reservanterna tycker
också att förslaget är bra men att det skulle behövas
ett förtydligande. Och det är naturligtvis viktigt, som
båda föregående talare har sagt, att kommunerna när
de ska verkställa beslutet någorlunda enkelt kan han-
tera frågan om vilka tillståndsplikten ska gälla.
Det är ett problem för dem som sitter på ett miljö-
kontor ute i en kommun att tolka de här sakerna. Vi
vet att det kommer att göras olika tolkningar i olika
kommuner. Det är naturligtvis otillfredsställande att
vi får olika tolkningar i olika delar av landet. Det tar
tid och känns osäkert för dem som det gäller. De som
håller djur bör naturligtvis kunna förstå lagstiftningen
och veta direkt om det gäller för dem eller inte.
Därför är kravet på ett tillägg väl motiverat. Vi
stöder förslaget såsom det ligger i reservation 1, och
jag yrkar bifall till reservation 1.
Det är också så att det i stort sett är regel när det
gäller miljölagstiftningen. Både när det gäller till-
ståndsgivning och tillsynsplikt är det ofta så att man
anger storleken på de företag som själva tillsynen
eller plikten ska gälla. Det kan vara omsättning, eko-
nomi eller annat. Det skulle alltså inte vara något
brott mot regler om man verkligen följde upp det här
och införde samma sak på djurskyddssidan.
Möjligen kan man säga regeringen kan få ta lite
tid på sig eftersom det vore klokt att höra den nya
djurskyddsmyndigheten, som de här frågorna kom-
mer att lyda under. Det kan ses som en förhoppning
om att det blir en beredningstid som är lagom lång
och att man får deras synpunkter på det här.
Vi står alltså bakom innehållet i reservation 1 och
tycker att det egentligen är en fråga som inte är så
mycket att orda om. Det kommer nog att bli så här
framöver av praktiska skäl. Men vi får naturligtvis
hoppas att det sker relativt snabbt.
Kort bara om den andra reservationen. Den gäller
alltså hästägare. Det finns en motion som har upp-
märksammat den ökade vanvården av hästar. Alltfler
rapporter om vanvård av hästar dyker upp. Man har
noterat att det som regel beror på bristande kunskap
hos den som är ägare till hästen. Därför tycker man
att det kanske är dags att ordna en utbildning så att
hästägaren känner villkoren för sitt djur. Det finns
också inskrivet i djurskyddslagstiftningen att djur
som hålls i fångenskap i möjligaste mån ska få möj-
lighet till ett naturligt beteende. Det betyder att den
som håller djuret också ska veta vad det naturliga
beteendet är, alltså ska känna djurets naturliga sociala
beteenden, anatomi, fysiologi, ätbeteendet vid utfod-
ring, hur man sköter hovar på hästar och så vidare.
Förslaget om att kräva sådana kunskaper är ett bra
förslag. Det är en lösning som skulle tillfredsställa
alla parter, tror jag.
Jag tänker inte yrka bifall till denna reservation.
Jag förmodar att det här är frågor som kommer att
uppmärksammas alltmer framöver. Kravet på kun-
skap i de här frågorna också när det gäller andra djur
är naturligtvis stort. När det gäller hållning av apor
eller vad det än är måste vi kräva kunskap hos den
som håller djuret för att kraven i djurskyddslagen ska
kunna uppfyllas. Har man inte den kunskapen kan
man inte garantera att djuret får möjlighet till ett na-
turligt beteende.
Vi stöder alltså reservation nr 2 under punkt 3
men yrkar inte bifall till den.
Anf.  150  ROLF LINDÉN (s):
Herr talman! Vi behandlar i dag regeringens pro-
position 2001/02:93 i den del som avser 16 § i djur-
skyddslagen. Som sagts tidigare här kunde den inte
behandlas vid vårriksdagen eftersom den då var fö-
remål för en granskning av EG-rätten. Därför känns
det bra att vi i dag kan debattera den, få upp den till
beslut och skärpa till djurskyddslagen i denna del,
inte minst mot bakgrund av det var en stor debatt om
den bland våra första- och andragångsväljare, våra
ungdomsväljare, under valrörelsen. Vi fick många
frågor i våra valstugor om de här frågorna.
Herr talman! Det handlar alltså om etik, om hur vi
behandlar våra djur, alltifrån sällskapsdjuren till de
livsmedelsproducerande djuren. Att vi ska ta hänsyn
till de djur som vi har i vår tjänst är vi alla överens
om. Djurens välfärd är i första hand beroende av de
människor som regelbundet kommer i kontakt med
dem. Men det är också ett stort ansvar för oss politi-
ker och för hela samhället.
Det är vår uppgift att se till vi har en bra och skarp
djurskyddslag som ses över med jämna mellanrum
och som förändras efter tidens gång, allteftersom vi
får mer kunskap om djuren och djurens hälsa och väl
och ve.
Den ändring som vi i dag tar ställning till är, som
har sagts tidigare här från talarstolen, av mer teknisk
natur och gäller ett utvidgat tillståndskrav för dem
som yrkesmässigt eller i större omfattning föder upp,
håller, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller hästar.
Tillståndskravet kommer även att gälla dem som tar
emot sällskapsdjur eller hästar för förvaring och ut-
fodring. Jag vill här påpeka att kommunernas ansvar
för tillsynen av djurhållningen ej berörs av dagens
beslut utan ligger fast som tidigare.
I begreppet "större omfattning" inryms krav på
tillstånd för dem som till exempel håller draghundar
eller vakthundar för uthyrning. Dessa inryms inte i
dagens lagstiftning, vilket jag anser vara en brist. I
utskottets betänkande föreslår vi därför att även dessa
ska omfattas av kraven i 16 § om tillstånd.
Detsamma gäller för dem som håller hästar för
annan verksamhet än ridskoleverksamhet, som ju
redan i dag omfattas av tillståndskrav. Båda exemplen
är verksamheter som inte sällan bottnar i ekonomiska
intressen för den som är djurhållare och bör av det
skälet omfattas av tillståndskravet.
Farhågor om tolknings- och gränstvister tror jag
överskattas lite. Det är faktiskt så att regeringen kan
utfärda föreskrifter om undantag från tillstånd. Jag
konstaterar samtidigt att Jordbruksverket kan få den-
na befogenhet efter särskilt förordnande från rege-
ringen, om det nu ska vara Jordbruksverket. Det är ju
inte riktigt klart med den nya myndigheten. Men i
nuläget är det Jordbruksverket som gäller.
När det gäller krav på utbildning för den som är
hästhållare har jag ingen annan uppfattning än den
som har kommit till uttryck i utskottets betänkande.
Den som håller hästar av det ena eller andra skälet har
ett egenintresse att skaffa sig kunskaper om hästens
väl och ve. Men att införa en obligatorisk utbildning
tror jag kan bli ett litet slag i luften, eftersom det finns
krav på erforderliga kunskaper redan vid det tillfälle
då man ansöker om tillstånd eller då tillstånd ges.
Avslutningsvis, herr talman, är djurskyddsfrågor-
na ständigt aktuella, och många är engagerade. Det
handlar om att hålla den etiska diskussionen vid liv
och att ständigt reflektera över etiska aspekter i det
dagliga arbetet med djur. Kunskap är det viktigaste
redskapet för djurskydd. Det är viktigt att ny kunskap
utvecklas, sprids och får genomslag i det praktiska
arbetet, i politiken och i lagstiftningen.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på
samtliga reservationer.
Anf.  151  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Jag delar i mycket Rolf Lindéns
åsikter när han betonar vikten av en god djur-
skyddslagstiftning och ett etiskt förhållningssätt i
relation till djuren. Men han säger också att vi nog
överskattar gränsdragningsproblematiken.
Jag vill bara påminna om att vi i utskottet fick en
inlevelsefull berättelse från miljöpartisten Åsa Do-
meij, som har lokal erfarenhet av just detta, om de
svårigheter som kommunerna har att göra bedöm-
ningar vad gäller begreppet "större omfattning". Min
fråga till Rolf Lindén blir: Varför är majoriteten be-
redd att ställa till med ytterligare besvärligheter, för
det blir det ju när lagstiftningen ska utökas till att
gälla alla djur, genom att lagstiftning och föreskrifter
på området inte blir tillräckligt tydliga?
Anf.  152  ROLF LINDÉN (s) replik:
Herr talman! Sven Gunnar Persson, i och med
att Jordbruksverket får den här möjligheten att utfärda
olika direktiv och sådant tror jag att man klarar av det
den vägen. Regeringen kan ju ställa ut föreskrifter.
Jag tror inte att man i detta läge ska skriva fast sig i
några absoluta direktiv på det sättet. Låt oss nu i
stället fatta det här beslutet och utveckla en praxis för
hur de här tillståndsfrågorna ska hanteras ute i kom-
munerna. Jag tror på den kommunala kompetensen på
det här området.
Anf.  153  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Tack för det svaret. Det som Rolf
Lindén hänvisar till, som Jordbruksverket ska få i
uppgift att göra, är att utfärda föreskrifter om undan-
tag. Då tycker jag att man har dragit på sig en onödig
byråkrati och administration i stället för att klart och
tydligt utfärda föreskrifter om vid vilket antal djur av
ett visst djurslag som tillstånd krävs. Det hade gjort
det enklare och tydligare, och jag beklagar att majo-
riteten inte delar den uppfattningen.
Anf.  154  ROLF LINDÉN (s) replik:
Herr talman! Jag står kvar vid den uppfattning
som jag redovisade tidigare. Jag tror alltså dels på den
kommunala kompetensen, att man klarar ut det här,
dels på att man även inom verket ser till att hantera
det här på ett bra sätt.
Anf.  155  BENGT-ANDERS
JOHANSSON (m) replik:
Herr talman! Det ju intressant, Rolf, att vi är över-
ens om kommunernas kompetens och att de har en
stor möjlighet att hantera olika saker. Men i det här
fallet, herr talman, är det faktiskt så att vi är i den
lagstiftande församlingen. Vi är i de boningar som
ska skapa tydliga riktlinjer för att, precis som Sven
Gunnar Persson framhållit tidigare, tydliggöra och
kunna lägga kraften vid just djurskyddstillsynen i
stället för att hålla på med byråkratiska diskussioner
om när och var och hur det hela ska ske.
Då ställer jag min fråga, lite grann mot bakgrund
av det som departementschefen har sagt i propositio-
nen. Vederbörande anser där att man ska kunna med-
ge undantag. Det är alltså, jag återkommer till detta,
när man på landsbygden håller ladugårdskatter i stör-
re omfattning. Den gränsen, den signalen, skickar
departementschefen. Och tro mig, den kommer att bli
otroligt styrande för Jordbruksverket när de ska till-
lämpa detta. Det är nämligen det normala, att man går
tillbaka till förarbetena. Inger inte detta något som
helst bekymmer eller någon som helst oro för Rolf
Lindén?
Anf.  156  ROLF LINDÉN (s) replik:
Herr talman! Bengt-Anders Johansson oroar sig
för katterna på landsbygden. Det är ju förnämligt. Jag
tror inte att vi hamnar i den situationen att det är den
nivån vi pratar om. Här handlar det, som jag också
pekar på i betänkandet, om verksamheter som bedrivs
till exempel med draghundar. Det kan också exem-
pelvis vara vakthundar som hyrs ut. Det är den del av
djurhållningen som i dag över huvud taget inte om-
fattas. Och för att återknyta till mina tidigare svar tror
jag att det är viktigt att vi inte skriver fast oss i abso-
luta tal; att det och det ska omfattas. Här gäller det i
stället att utveckla en praxis när lagen väl är klubbad.
Anf.  157  BENGT-ANDERS
JOHANSSON (m) replik:
Herr talman! Rolf Lindén påstår att jag känner oro
för katterna. Nej, det gör jag definitivt inte. Det är
inte dem jag känner oro för. Jag känner oro för Jord-
bruksdepartementets chef, som sätter en gräns, där
katterna utgör ett exempel, som är så låg att vi som
har en direkt kunskap om verkligheten i detta förstår
att det här kan byggas upp en byråkratisk apparat som
är helt onödig om vi bara kan vara överens om att
vara tydliga gentemot regeringen när de skriver detta
vidare.
Jag tror innerst inne att jag och Rolf Lindén för-
modligen är överens. Jag beklagar att vi inte kunde
komma överens i utskottet så att vi hade kunnat ge
den här tydliga signalen - för alla djurs bästa och för
minskad byråkrati.
Anf.  158  ROLF LINDÉN (s) replik:
Herr talman! Återigen: Jag tror på våra myndig-
heter, att de löser den här problematiken. Jag tror på
att regeringen också löser den här problematiken så
att inte de här otydligheterna uppstår när man sedan
formulerar de föreskrifter som ska gälla.
Anf.  159  ROSSANA VALERIA D (v):
Herr talman! Mitt anförande kommer att bli
mycket kort. Det handlar om Vänsterpartiets och
Miljöpartiets reservation angående utbildning av
hästägare. Vanvård av hästar beror i de flesta fall på
bristande kunskap om hästen och dess behov. För att
hindra en utveckling som betyder att vi upptäcker
alltfler fall av vanvårdade hästar bör enligt vår me-
ning hästägare genomgå en grundläggande utbildning
om hästhållning eller på något annat sätt visa att de
har nödvändiga kunskaper om hästens behov. Det kan
handla om foderkunskap eller enklare hovvård och
vanliga sjukdomar.
Vi anser att hästägaren även bör känna till vad
som ska finnas i ett husapotek för hästen och hur
denna utrustning ska användas. Det är också av bety-
delse att hästägaren har grundläggande kunskaper om
hästens utrustning och hur den påverkar hästen. Nå-
got som ska vara genomgående i utbildningen är det
ansvar det innebär att äga och ha hand om hästar.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till re-
servation 2 i detta betänkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 15 §.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 15.38 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 17.00 då
dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.
15 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde
KU2 Vissa tobaksfrågor (vilande grundlagsförslag
och följdlagstiftning)
Punkt 1 (Tryckfrihetsförordningen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
263 för utskottet
49 för res. 1
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 44 fp, 30 kd, 23 v, 18 c, 16 mp
För res. 1:     1 s, 47 m, 1 fp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 3 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 1 mp
Punkt 2 (Ändringar i tobakslagen [1993:581], m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
264 för utskottet
48 för res. 2
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 45 fp, 30 kd, 23 v, 18 c, 16 mp
För res. 2:     1 s, 47 m
Frånvarande:    11 s, 8 m, 3 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 1 mp
KU3 Riksdagen inför 2000-talet (vilande grund-
lagsbeslut)
Kammaren biföll utskottets förslag.
KU4 Riksbankens föreskriftsrätt (vilande grund-
lagsförslag)
Kammaren biföll utskottets förslag.
KU5 Offentlighetsprincipen och informationstek-
niken (vilande grundlagsförslag)
Kammaren biföll utskottets förslag.
KU7 Hets mot folkgrupp, m.m. (vilande grund-
lagsförslag och följdlagstiftning)
Punkt 1 (Tryckfrihetsförordningen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
Förberedande votering:
47 för res. 1
35 för res. 2
226 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
230 för utskottet
51 för res. 1
31 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 41 fp, 22 v, 18 c, 16 mp
För res. 1:     47 m, 4 fp
Avstod:         1 fp, 30 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 2 fp, 3 kd, 8 v, 4 c, 1 mp
Punkt 2 (Brottsbalken)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
230 för utskottet
50 för res. 3
33 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  131 s, 42 fp, 1 kd, 23 v, 18 c, 15 mp
För res. 3:     47 m, 3 fp
Avstod:         2 s, 1 fp, 29 kd, 1 mp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 2 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 1 mp
Matilda Ernkrans och Göran Magnusson (båda s)
samt Helena Hillar Rosenqvist (mp) anmälde att de
avsett att rösta ja men markerats ha avstått från att
rösta.
KU9 Riksrevisionen - ändringar i regeringsfor-
men (vilande grundlagsbeslut)
Kammaren biföll utskottets förslag.
KU11 Extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting
Punkt 1 (Avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. (m, fp, c)
Votering:
202 för utskottet
109 för res.
1 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 30 kd, 23 v, 16 mp
För res.:       47 m, 44 fp, 18 c
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 3 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 1 mp
Punkt 2 (Lag om extraordinära händelser i fredstid
hos kommuner och landsting)
Kammaren biföll utskottets förslag.
SfU3 Ömsesidigt erkännande av beslut om avvis-
ning och utvisning
1. utskottet
2. res. (kd, v, mp)
Votering:
244 för utskottet
67 för res.
2 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 46 fp, 18 c
För res.:       28 kd, 23 v, 16 mp
Avstod: 2 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 2 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 1 mp
Sven Brus och Olle Sandahl (båda kd) anmälde att de
avsett att rösta nej men markerats ha avstått från att
rösta.
TU2 Ändringar i lagen om vägtrafikregister
Kammaren biföll utskottets förslag.
MJU3 Mottagning av avfall i hamnar
Kammaren biföll utskottets förslag.
MJU4 Ändring i djurskyddslagen
Punkt 1 (Krav på tillstånd)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, mp)
Votering:
218 för utskottet
92 för res. 1
1 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 46 fp, 22 v, 18 c
För res. 1:     47 m, 30 kd, 15 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    12 s, 8 m, 2 fp, 3 kd, 8 v, 4 c, 1 mp
Punkt 2 (Straffsanktioner, m.m.)
Kammaren biföll utskottets förslag.
Punkt 3 (Utbildning av hästägare)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
274 för utskottet
39 för res. 2
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 47 m, 46 fp, 30 kd, 18 c
För res. 2:     23 v, 16 mp
Frånvarande:    11 s, 8 m, 2 fp, 3 kd, 7 v, 4 c, 1 mp
16 §  Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositioner
2002/03:15 Utvidgning av reglerna om framskjuten
beskattning vid vissa andelsbyten
2002/03:19 Konventionen mot kvinnodiskriminering
och frågan om ett individuellt klagomålsförfaran-
de
17 §  Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 13 november
2002/03:32 av Karin Svensson Smith (v) till statsrådet
Ulrica Messing
Nollvision i trafiken
2002/03:33 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Jan
O Karlsson
Migrationsverkets uppgifter
2002/03:34 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet
Berit Andnor
Åtgärder för att behålla och nyrekrytera personliga
assistenter
2002/03:35 av Sofia Larsen (c) till statsrådet Lena
Hallengren
Kvaliteten i förskolan
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 november.
18 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 13 november
2002/03:115 av Börje Vestlund (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Könsneutral sambolagstiftning
2002/03:116 av Lena Ek (c) till justitieminister Tho-
mas Bodström
Förvaring av häktade i polisarrest
2002/03:117 av Linnéa Darell (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Psykiatrins roll i kampen mot ohälsan
2002/03:118 av Carl B Hamilton (fp) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Spannmålsexport till EU från Ryssland och Ukraina
2002/03:119 av Jan-Evert Rådhström (m) till nä-
ringsminister Leif Pagrotsky
Överlast vid transporter
2002/03:120 av Gunilla Carlsson i Tyresö (m) till
statsrådet Gunnar Lund
EU-anställda utan folkbokföringsland
2002/03:121 av Cecilia Widegren (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Kommunen lånar staten vägpengar
2002/03:122 av Börje Vestlund (s) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Studentbostadsbyggande
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 19 november.
19 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 13 november
2002/03:74 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
utrikesminister Anna Lindh
Diplomatiskt ID-kort till Taiwans representant i Sve-
rige
2002/03:76 av Rolf Gunnarsson (m) till jordbruksmi-
nister Ann-Christin Nykvist
Situationen för landets bönder
2002/03:77 av Yvonne Ångström (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Studentrabatter på tåg och flyg
2002/03:78 av Holger Gustafsson (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Svenskt bidrag till FN
2002/03:79 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
jordbruksminister Ann-Christin Nykvist
Ultraljudshalsband på hundar
2002/03:80 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Barnens ställning
2002/03:81 av Johan Pehrson (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Sjukfrånvaron
2002/03:82 av Maria Larsson (kd) till justitieminister
Thomas Bodström
Ofredande via e-post och SMS
2002/03:83 av Göran Lindblad (m) till statsrådet Jan
O Karlsson
Ensamma flyktingbarn
2002/03:84 av Cecilia Nilsson Wigström (fp) till
statsrådet Gunnar Lund
Neutrala myndigheter
2002/03:85 av Britt-Marie Lindkvist (s) till statsrådet
Hans Karlsson
Kollektivavtal och lönedumpning
2002/03:86 av Jan-Evert Rådhström (m) till statsrå-
det Ulrica Messing
Stöd till kommersiell service
2002/03:87 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Berit
Andnor
Vårdbidrag och handikappersättning eller aktivitet-
sersättning
2002/03:88 av Tasso Stafilidis (v) till justitieminister
Thomas Bodström
Utomobligatoriska förpliktelser
2002/03:89 av Tasso Stafilidis (v) till justitieminister
Thomas Bodström
Hemförsäkring och våld av närstående
2002/03:91 av Ulla Löfgren (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Platsbristen inom kriminalvården
2002/03:96 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Mona Sahlin
Islamofobi i Sverige
2002/03:97 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Mona Sahlin
Mediecensur i kriget mot terrorism
2002/03:98 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialminister Lars Engqvist
Sjuksköterskor som en bristvara
2002/03:99 av Marie Wahlgren (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Specialistkompetens inom reumatologi
2002/03:100 av Johan Pehrson (fp) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Den kvalificerade yrkesutbildningen
2002/03:101 av Bo Bernhardsson (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Lunds historiska museum
2002/03:102 av Lars Ångström (mp) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Räddningsverkets minröjningsarbete
2002/03:103 av Lennart Fremling (fp) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Miljökonsekvensbeskrivningen för avveckling av
kärnkraften
2002/03:104 av Marie Wahlgren (fp) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Hållbar utveckling
2002/03:105 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet
Morgan Johansson
Åtgärder för att motverka unga människors alkohol-
missbruk
2002/03:106 av Lars Ångström (mp) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
FOI:s forskning och utveckling inom minröjning
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 19 november.
20 §  Kammaren åtskildes kl. 17.13.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till och med anf. 43 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med anf. 94
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med
anf. 146 (delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 15.38 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.
Innehållsförteckning
1 §  Justering av protokoll     1
2 §  Kompletteringsval till miljö- och jordbruksutskottet       1
3 §  Hänvisning av ärende till utskott  1
4 §  Vissa tobaksfrågor (vilande grundlagsförslag och
följdlagstiftning)      1
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU2  1
Anf.  1  HENRIK S JÄRREL (m)    1
Anf.  2  GÖRAN MAGNUSSON (s)    2
Anf.  3  HENRIK S JÄRREL (m) replik     2
Anf.  4  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik     2
Anf.  5  HENRIK S JÄRREL (m) replik     3
Anf.  6  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik     3
Anf.  7  MATS EINARSSON (v)     3
Anf.  8  HENRIK S JÄRREL (m) replik     4
Anf.  9  MATS EINARSSON (v) replik      4
Anf.  10  HENRIK S JÄRREL (m) replik    4
Anf.  11  MATS EINARSSON (v) replik     4
Anf.  12  GABRIEL ROMANUS (fp)  4
Anf.  13  HENRIK S JÄRREL (m) replik    5
Anf.  14  GABRIEL ROMANUS (fp) replik   5
Anf.  15  HENRIK S JÄRREL (m)   5
Anf.  16  GABRIEL ROMANUS (fp)  5
(Beslut fattades under 15 §.)   6
5 §  Riksdagen inför 2000-talet (vilande grundlagsbeslut)       6
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU3  6
(Beslut fattades under 15 §.)   6
6 §  Riksbankens föreskriftsrätt (vilande grundlagsförslag)     6
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU4  6
(Beslut fattades under 15 §.)   6
7 §  Offentlighetsprincipen och informationstekniken (vilande
grundlagsförslag)       6
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU5  6
Anf.  17  KENTH HÖGSTRÖM (s)    6
Anf.  18  HELENA BARGHOLTZ (fp) 7
Anf.  19  KENTH HÖGSTRÖM (s)    7
Anf.  20  HELENA BARGHOLTZ (fp) 8
Anf.  21  KENTH HÖGSTRÖM (s)    8
Anf.  22  HELENA BARGHOLTZ (fp) 8
(Beslut fattades under 15 §.)   8
8 §  Hets mot folkgrupp, m.m. (vilande grundlagsförslag och
följdlagstiftning)      8
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU7  8
Anf.  23  PER UNCKEL (m)        8
Anf.  24  INGVAR SVENSSON (kd)  9
Anf.  25  BARBRO HIETALA NORDLUND (s)   10
Anf.  26  PER UNCKEL (m) replik 11
Anf.  27  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    11
Anf.  28  PER UNCKEL (m) replik 12
Anf.  29  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    12
Anf.  30  INGVAR SVENSSON (kd) replik   12
Anf.  31  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    12
Anf.  32  INGVAR SVENSSON (kd) replik   12
Anf.  33  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    13
Anf.  34  MARTIN ANDREASSON (fp)        13
Anf.  35  PER UNCKEL (m) replik 14
Anf.  36  MARTIN ANDREASSON (fp) replik 14
Anf.  37  PER UNCKEL (m) replik 14
Anf.  38  MARTIN ANDREASSON (fp) replik 15
Anf.  39  INGVAR SVENSSON (kd) replik   15
Anf.  40  MARTIN ANDREASSON (fp) replik 15
Anf.  41  INGVAR SVENSSON (kd) replik   15
Anf.  42  MARTIN ANDREASSON (fp) replik 15
Anf.  43  MATS EINARSSON (v)    16
Anf.  44  INGVAR SVENSSON (kd) replik   17
Anf.  45  MATS EINARSSON (v) replik     17
Anf.  46  INGVAR SVENSSON (kd) replik   17
Anf.  47  MATS EINARSSON (v) replik     17
Anf.  48  KERSTIN LUNDGREN (c)  17
Anf.  49  GUSTAV FRIDOLIN (mp)  18
Anf.  50  INGVAR SVENSSON (kd) replik   20
Anf.  51  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik   20
Anf.  52  INGVAR SVENSSON (kd) replik   20
Anf.  53  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik   20
Anf.  54  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    21
Anf.  55  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik   21
Anf.  56  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    21
Anf.  57  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik   21
Anf.  58  MATS EINARSSON (v) replik     21
Anf.  59  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik   22
Anf.  60  BÖRJE VESTLUND (s)    22
Anf.  61  MIA FRANZÉN (fp)      22
Anf.  62  BÖRJE VESTLUND (s) replik     23
Anf.  63  MIA FRANZÉN (fp) replik       23
Anf.  64  BÖRJE VESTLUND (s) replik     23
Anf.  65  MIA FRANZÉN (fp) replik       23
Anf.  66  KERSTIN LUNDGREN (c) replik   24
Anf.  67  MIA FRANZÉN (fp) replik       24
Anf.  68  KERSTIN LUNDGREN (c) replik   24
Anf.  69  MIA FRANZÉN (fp) replik       24
Anf.  70  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    24
Anf.  71  MIA FRANZÉN (fp) replik       25
Anf.  72  BARBRO HIETALA NORDLUND (s) replik    25
Anf.  73  MIA FRANZÉN (fp) replik       25
Anf.  74  TASSO STAFILIDIS (v)  25
Anf.  75  MIA FRANZÉN (fp) replik       27
Anf.  76  TASSO STAFILIDIS (v) replik   27
Anf.  77  MIA FRANZÉN (fp) replik       27
Anf.  78  TASSO STAFILIDIS (v) replik   27
Anf.  79  INGVAR SVENSSON (kd) replik   27
Anf.  80  TASSO STAFILIDIS (v) replik   28
Anf.  81  INGVAR SVENSSON (kd) replik   28
Anf.  82  TASSO STAFILIDIS (v) replik   28
Anf.  83  ANITA BRODÉN (fp)     28
Anf.  84  BÖRJE VESTLUND (s) replik     29
Anf.  85  ANITA BRODÉN (fp) replik      29
Anf.  86  BÖRJE VESTLUND (s) replik     29
Anf.  87  ANITA BRODÉN (fp) replik      29
Anf.  88  ULF HOLM (mp) 29
Anf.  89  HELENA BARGHOLTZ (fp) 30
Anf.  90  KERSTIN LUNDGREN (c) replik   31
Anf.  91  HELENA BARGHOLTZ (fp) replik  31
Anf.  92  GABRIEL ROMANUS (fp)  31
Anf.  93  CECILIA WIKSTRÖM (fp) 31
Anf.  94  PER UNCKEL (m)        32
Anf.  95  GABRIEL ROMANUS (fp) replik   32
Anf.  96  PER UNCKEL (m) replik 33
Anf.  97  GABRIEL ROMANUS (fp) replik   33
Anf.  98  PER UNCKEL (m) replik 33
Anf.  99  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik   33
Anf.  100  PER UNCKEL (m) replik        34
Anf.  101  GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik  34
Anf.  102  PER UNCKEL (m) replik        34
Anf.  103  TASSO STAFILIDIS (v) replik  34
Anf.  104  PER UNCKEL (m) replik        35
Anf.  105  TASSO STAFILIDIS (v) replik  35
Anf.  106  PER UNCKEL (m)       35
(Beslut fattades under 15 §.)   35
9 §  Riksrevisionen - ändringar i regeringsformen (vilande
grundlagsbeslut)        35
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU9  35
Anf.  107  PER UNCKEL (m)       35
Anf.  108  GÖRAN MAGNUSSON (s)  36
Anf.  109  TOBIAS KRANTZ (fp)   36
(Beslut fattades under 15 §.)   37
10 §  Extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och
landsting       37
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU11 37
Anf.  110  NILS FREDRIK AURELIUS (m)    37
Anf.  111  LISELOTT HAGBERG (fp)        38
Anf.  112  MATS BERGLIND (s)    38
Anf.  113  NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik     39
Anf.  114  MATS BERGLIND (s) replik     39
Anf.  115  NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik     39
Anf.  116  MATS BERGLIND (s) replik     40
Anf.  117  LISELOTT HAGBERG (fp) replik 40
Anf.  118  MATS BERGLIND (s) replik     40
Anf.  119  LISELOTT HAGBERG (fp) replik 40
Anf.  120  MATS BERGLIND (s) replik     40
Anf.  121  MATS EINARSSON (v)   41
Anf.  122  LISELOTT HAGBERG (fp) replik 41
Anf.  123  MATS EINARSSON (v) replik    41
Anf.  124  LISELOTT HAGBERG (fp) replik 42
Anf.  125  MATS EINARSSON (v) replik    42
Anf.  126  GUSTAV FRIDOLIN (mp) 42
Anf.  127  KERSTIN LUNDGREN (c) 42
(Beslut fattades under 15 §.)   43
11 §  Ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning och utvisning        43
Socialförsäkringsutskottets betänkande 2002/03:SfU3     43
Anf.  128  SVEN BRUS (kd)       43
Anf.  129  KALLE LARSSON (v)    44
Anf.  130  MONA JÖNSSON (mp)    45
Anf.  131  ANITA JÖNSSON (s)    45
Anf.  132  KALLE LARSSON (v) replik     46
Anf.  133  ANITA JÖNSSON (s) replik     46
Anf.  134  KALLE LARSSON (v) replik     46
Anf.  135  ANITA JÖNSSON (s) replik     47
Anf.  136  KARIN ENSTRÖM (m)    47
Anf.  137  KALLE LARSSON (v) replik     47
Anf.  138  KARIN ENSTRÖM (m) replik     47
Anf.  139  KALLE LARSSON (v) replik     48
Anf.  140  KARIN ENSTRÖM (m) replik     48
Anf.  141  ERIK ULLENHAG (fp)   48
Anf.  142  KALLE LARSSON (v) replik     48
Anf.  143  ERIK ULLENHAG (fp) replik    49
Anf.  144  KALLE LARSSON (v) replik     49
Anf.  145  ERIK ULLENHAG (fp) replik    49
Anf.  146  BIRGITTA CARLSSON (c)        49
(Beslut fattades under 15 §.)   50
12 §  Ändringar i lagen om vägtrafikregister    50
Trafikutskottets betänkande 2002/03:TU2 50
(Beslut fattades under 15 §.)   50
13 §  Mottagning av avfall i hamnar     50
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2002/03:MJU3  50
(Beslut fattades under 15 §.)   50
14 §  Ändring i djurskyddslagen 50
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2002/03:MJU4  50
Anf.  147  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m)   50
Anf.  148  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)     51
Anf.  149  GUNNAR GOUDE (mp)    51
Anf.  150  ROLF LINDÉN (s)      52
Anf.  151  SVEN GUNNAR PERSSON (kd) replik      53
Anf.  152  ROLF LINDÉN (s) replik       53
Anf.  153  SVEN GUNNAR PERSSON (kd) replik      53
Anf.  154  ROLF LINDÉN (s) replik       53
Anf.  155  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m) replik    53
Anf.  156  ROLF LINDÉN (s) replik       53
Anf.  157  BENGT-ANDERS JOHANSSON (m) replik    53
Anf.  158  ROLF LINDÉN (s) replik       54
Anf.  159  ROSSANA VALERIA D (v)        54
(Beslut fattades under 15 §.)   54
Ajournering     54
Återupptagna förhandlingar      54
15 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid dagens
sammanträde     54
KU2 Vissa tobaksfrågor (vilande grundlagsförslag och
följdlagstiftning)      54
KU3 Riksdagen inför 2000-talet (vilande grundlagsbeslut)        54
KU4 Riksbankens föreskriftsrätt (vilande grundlagsförslag)      54
KU5 Offentlighetsprincipen och informationstekniken (vilande
grundlagsförslag)       54
KU7 Hets mot folkgrupp, m.m. (vilande grundlagsförslag och
följdlagstiftning)      54
KU9 Riksrevisionen - ändringar i regeringsformen (vilande
grundlagsbeslut)        55
KU11 Extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och
landsting       55
SfU3 Ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning och
utvisning       55
TU2 Ändringar i lagen om vägtrafikregister      55
MJU3 Mottagning av avfall i hamnar      55
MJU4 Ändring i djurskyddslagen  55
16 §  Bordläggning      55
17 §  Anmälan om interpellationer       55
18 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar     56
19 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor      56
20 §  Kammaren åtskildes kl. 17.13.     57