Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:120

Onsdagen den 11 juni

Kl. 09.00 - 17.11

---

20.30 - 20.32

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 4 juni.
2 § Utökning av antalet suppleanter i EU-
nämnden

Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, tillstyrkt att antalet supple-
anter i EU-nämnden skulle utökas från 31 till 32.

Kammaren medgav denna utökning.

3 § Val av extra suppleant i EU-nämnden

Företogs val av extra suppleant i EU-nämnden.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleant i EU-nämnden
Anne Marie Brodén (m)

4 § Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde

Förste vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträde fredagen den 16 maj
inkommit.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2002/03:Fi30-Fi33 till finansutskottet

6 § Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Finansutskottets betänkande 2002/03:FiU20
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU22
Näringsutskottets betänkanden 2002/03:NU13

7 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den
10 juni

UU10 Verksamheten inom Europeiska unionen
under 2002
Punkt 2 (Turkiet och Köpenhamnskriterierna)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
268 för utskottet
39 för res. 1
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 44 fp, 28 kd, 17 c
För res. 1: 25 v, 14 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 5 kd, 5 v, 5 c, 3 mp

Punkt 7 (Fri rörlighet för arbetskraft från anslut-
ningsländerna)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp, kd, c)
Votering:
155 för utskottet
153 för res. 3
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 25 v
För res. 3: 49 m, 44 fp, 29 kd, 17 c, 14 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 3 mp

Punkt 8 (EU:s yttre gränsskydd och människohandel)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
Votering:
276 för utskottet
29 för res. 4
2 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 43 fp, 23 v, 17 c, 14 mp
För res. 4: 29 kd
Avstod: 2 v
Frånvarande: 14 s, 6 m, 5 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 3 mp

Punkt 14 (Sverige, EU:s säkerhets- och försvarspoli-
tik [ESFP] samt den transatlanstiska länken)
1. utskottet
2. res. 9 (m)
3. res. 10 (fp)
Förberedande votering:
51 för res. 9
43 för res. 10
214 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 9.
Huvudvotering:
188 för utskottet
49 för res. 9
72 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 1 kd, 25 v, 17 c, 15 mp
För res. 9: 49 m
Avstod: 44 fp, 28 kd
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 2 mp
Ingvar Svensson (kd) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Punkt 16 (Mandatfrågan i samband med unionens
krishanteringsinsatser)
1. utskottet
2. res. 13 (v)
Votering:
221 för utskottet
41 för res. 13
47 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 1 m, 44 fp, 29 kd, 17 c
För res. 13: 1 m, 25 v, 15 mp
Avstod: 47 m
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 2 mp
Gunilla Carlsson (m) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anmälde att hon
avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat
nej.

Punkt 18 (Alternativ till EU:s säkerhets- och för-
svarspolitik)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. U324 yrk. 20 (mp)
Votering:
274 för utskottet
15 för mot.
19 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 44 fp, 29 kd, 5 v, 17 c
För mot.: 15 mp
Avstod: 19 v
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 6 v, 5 c, 2 mp

Punkt 19 (EU:s handelsavtal med Israel)
1. utskottet
2. res. 14 (v)
Votering:
269 för utskottet
39 för res. 14
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 44 fp, 29 kd, 17 c
För res. 14: 25 v, 14 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 3 mp

Punkt 24 (Transportpolitiken och utsläpp av växthus-
gaser)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. U324 yrk. 18 (mp)
Votering:
269 för utskottet
15 för mot.
24 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 49 m, 44 fp, 29 kd, 1 v, 17 c
För mot.: 15 mp
Avstod: 24 v
Frånvarande: 15 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 2 mp

Punkt 25 (Livsmedel och miljö)
1. utskottet
2. res. 20 (c)
Votering:
277 för utskottet
32 för res. 20
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 49 m, 44 fp, 29 kd, 25 v
För res. 20: 17 c, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 2 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

MJU10 Villkoren för veterinär verksamhet
Punkt 1 (Distriktsveterinärorganisationen och läns-
veterinärernas arbetsuppgifter)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
Votering:
264 för utskottet
44 för res. 1
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 49 m, 29 kd, 25 v, 17 c, 15 mp
För res. 1: 44 fp
Frånvarande: 15 s, 6 m, 4 fp, 4 kd, 5 v, 5 c, 2 mp

Punkterna 2-4
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU20 Svår akut respiratorisk sjukdom (SARS)
Kammaren biföll utskottets förslag.

8 § Vissa elmarknadsfrågor m.m.

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 2002/03:NU11
Vissa elmarknadsfrågor m.m. (prop. 2002/03:85).

Anf. 1 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Det är nu tredje gången på ganska
kort tid som riksdagen har anledning att diskutera
energipolitiken. Det har gått snart sex år sedan den
energipolitiska uppgörelsen träffades mellan Social-
demokraterna, Centern och Vänsterpartiet, sex år
sedan riksdagen fattade sitt energipolitiska beslut.
Det energipolitiska beslutet hade i huvudsak tre
delar. Den första delen av beslutet var att kärnkrafts-
reaktorn Barsebäck 1 skulle stängas i förtid senast
den 1 juli 1997. Reaktorn Barsebäck 2 skulle stängas
i förtid senast den 1 juli 2001. Vi kan konstatera att
ingenting av detta har infriats, utan att det nu är tredje
gången som regeringen tillsammans med Centern och
Vänstern tvingas återkomma till riksdagen och med-
dela att man har felbedömt situationen.
Den andra delen av 1997 års energipolitiska beslut
innebar en satsning på ett program för förnybar el-
produktion och minskad elanvändning. Vi kan kon-
statera att också det programmet i huvudsak har
misslyckats. Sverige har i stället tappat elproduk-
tionskapacitet, och bortfallet av el från den stängda
reaktorn i Barsebäck 1 har i huvudsak kompenserats
med import av smutsig kolbaserad el från Danmark.
Den tredje delen av 1997 års energipolitiska be-
slut utgjordes av en satsning på forskning, utveckling
och demonstration av ny energiteknik. Vi kan kon-
statera att inte heller det programmet har avsatt några
märkbara eller användbara resultat.
När den energipolitiska uppgörelsen träffades
mellan de här tre partierna minns jag hur den dåva-
rande närings- och energiministern Anders Sund-
ström i kammardebatten med mig ansåg att man ge-
nom uppgörelsen nu hade säkrat en långsiktigt trygg
energiförsörjning för den svenska industrin. Man
hade tryggat konkurrenskraftiga priser och givit goda
förutsättningar för industrins investeringar.
Vår kritik var inte nådig mot Anders Sundström.
Det som är intressant är att den nuvarande när-
ings- och energiministern Leif Pagrotsky instämmer i
vår kritik. Han har nu i medierna avslöjat att han när
han tillträdde i höstas slogs av den osäkerhet som
råder i energipolitiken och hur han fann det nödvän-
digt att finna en helhetslösning som ger förutsägbar-
het och långsiktighet för kraftindustrin och därmed
för hela det svenska näringslivet. Tydligare underbe-
tyg till Anders Sundström och tidigare socialdemo-
kratiska regeringar har inte ens jag kunnat ge.
Sanningen är den att 1997 års energipolitiska
överenskommelse i allt väsentligt var en kortsiktig
överenskommelse om en eller två reaktorer i Barse-
bäck. För tiden från och med 2001 utlovade det ener-
gipolitiska beslutet egentligen ingenting annat än ett
återkommande partipolitiskt schackrande med för-
handlingar, utvärderingar, kontrollstationer och
överläggningar. Och precis så har det blivit. Varje år
eller vartannat år låser man in Lennart Beijer, Eskil
Erlandsson och någon socialdemokrat i ett förhand-
lingsrum. Sedan får den häpna menigheten vänta på
att det så småningom ska komma ut vit rök och på att
herrarna - för det är ju herrar - ska komma ut och tala
om vad man har kommit fram till.
Det här är inte bra därför att det skapar en genuin
osäkerhet om villkoren för att investera i industriell
verksamhet i Sverige, och häri ligger också, vilket jag
har upprepat många gånger, den stora kostnaden för
den energipolitik som vi bedriver i Sverige.
Nu hoppas regeringen, vilket framgår av proposi-
tionen och betänkandet som vi nu har att behandla, på
att man ska kunna ersätta den här traditionella årtals-
exercisen och det återkommande förhandlandet med
en överenskommelse mellan staten och kraftindustrin
av tysk modell. Tanken är alltså att man skulle kunna
få industrin att på egen hand förtidsavveckla sina
kärnkraftverk.
Regeringen vill uppenbarligen komma bort från
det återkommande kohandlandet med Centern och
Vänstern om exempelvis den exakta tidpunkten för en
stängning av Barsebäck 2. Även den frågan vill man
nu hantera inom ramen för förhandlingarna med in-
dustrin.
Det jag vill påpeka i det här sammanhanget är att
den här ansatsen inte verkar särskilt allvarligt menad
när man samtidigt uppenbarligen tänker förhandla
med industrin under hot. Man signalerar nämligen i
propositionen att om kraftindustrin inte lägger sig,
viker sig, och godtar en uppgörelse om en snabb
stängning av Barsebäck 2 kommer regeringen att
tillgripa den tvångslagstiftning som infördes efter
1997 års energipolitiska beslut. Det är klart att den
attityden inte lägger grunden till ett gott samarbets-
klimat mellan regeringen och industrin.
Vi menar - och vi har upprepat det många gånger
- att avregleringen av elmarknaden har givit oss för-
utsättningarna för att lägga ansvaret för utveckling
och miljöanpassning av elproduktionsapparaten i
Sverige där det ansvaret rätteligen hör hemma, och
det är hos kraftindustrin själv. Så fort man avviker
från den linjen och börjar fatta riksdagsbeslut om
elproduktionen i enstaka elproduktionsanläggningar i
Sverige uppstår det osäkerhet, och det uppstår stora
samhällsekonomiska kostnader.
Låt mig också säga att vi moderater inte tror att
regeringens förhandlingsupplägg kommer att lösa
några grundläggande problem. Den här förhand-
lingsmodellen innebär en sorts korporativt besluts-
fattande i förhandlingar mellan staten och kraftindu-
strin, och ett sådant korporativt förhandlande kan lika
lite som folkomröstningar eller trepartiuppgörelser i
riksdagen binda framtida generationers beslutsfattan-
de. Jag tycker att det är en ganska tydlig lärdom som
vi kan dra av 1980 års folkomröstning.
Folkomröstningen 1980 byggde på föreställningen
att det redan då var möjligt att avgöra hur riskdagen
skulle bestämma över energipolitiken på 2000-talet. I
dag kan vi konstatera att inga av de förutsättningar
som förelåg vid tidpunkten för 1980 års folkomröst-
ning längre äger någon giltighet.
Ett annat exempel är Birgitta Dahl, när hon var
energiminister. Vi minns alla det så kallade oåterkal-
leliga beslutet som ganska kort tid efter att det hade
fattats i riksdagen återkallades.
I skenet av alla de här erfarenheterna borde lär-
domen vara att man inte i en förhandlingsöverens-
kommelse med industrin kan träffa uppgörelser som
har räckvidd för decennier framåt i tiden. I själva
verket kommer en sådan överenskommelse, om den
ingås, att upphävas i samma ögonblick som verklig-
heten kommer i kapp regeringen.
I det betänkande som nu ligger på riksdagens bord
framgår det att de villkor som riksdagen ställde upp
för en stängning av kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2
inte är uppfyllda. Vi delar givetvis den bedömningen.
Tillgången på el för industrin är inte tryggad på
det sätt som riksdagen har stipulerat. Svagheten i de
prognoser som regeringen gör över elförbrukningen
tycker jag tydligast illustreras av att elförbrukningen
redan för två år sedan överträffade den prognos som
den parlamentariska energikommissionen gjorde i sitt
slutbetänkande för elförbrukningen år 2010.
En stängning av Barsebäck 2 skulle också leda
till en fortsatt ökning av de redan höga elpriserna.
Framför allt skulle en stängning av Barsebäck 2 inne-
bära skada för miljö och klimat. Redan stängningen
av kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 har lett till en
kraftigt ökad import av smutsig kolbaserad el från
Danmark, och med en förtida stängning av Barse-
bäck 2 skulle beroendet av kolbaserad el från Dan-
mark öka ytterligare.
Jag vill understryka att man måste elda tre ton
stenkol i minuten bara för att ersätta den el som faller
bort från en reaktor i Barsebäck, och det motsvarar
koldioxidutsläppen från 700 000 nya personbilar.
Den här propositionen innehåller utöver regering-
ens bedömningar av förutsättningarna för att stänga
Barsebäck 2 också förslag om att ändra formerna för
mätning av förbrukad el, vilket förhoppningsvis ska
leda till bättre och begripligare elräkningar för kun-
derna. Men regeringen har valt en lösning som inne-
bär betydande samhällsekonomiska kostnader. Man
räknar med i storleksordningen 10 miljarder kronor.
Det är kostnader som vi inte anser är acceptabla. Vi
redovisar i en reservation i betänkandet hur vi i stället
hade velat utforma ett nytt system för mätning av
förbrukad el.
Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bi-
fall till reservation nr 1 som vi i betänkandet har av-
givit tillsammans med Folkpartiet. Vi står naturligtvis
också bakom övriga av moderaterna avgivna reserva-
tioner, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till
dem.

Anf. 2 EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Den energipolitik som regeringen
driver med stöd av Vänsterpartiet och Centerpartiet
innebär stora påfrestningar på vårt samhälle. Den till
hälften genomförda avvecklingen av det väl funge-
rande kärnkraftverket i Barsebäck har bidragit till den
senaste vinterns effektproblem och till en betydande
osäkerhet inom industrin beträffande den framtida
tillgången på el.
När nu regeringen genom att vilja stänga Barse-
bäck 2 har för avsikt att ägna sig åt kvalificerad ka-
pitalförstöring tilltar denna osäkerhet. Investerings-
viljan i svensk elintensiv industri hämmas, vilket
drabbar tillväxten, jobben och i förlängningen även
välfärden.
Elpriset påverkar industrins investeringsvilja, men
det är också kännbart för många enskilda elkunder.
Det är inte rimligt att en avveckling av kärnkraften
med förväntade elprishöjningar ytterligare ska få
drabba den redan hårt ansatta hushållskunden.
Kärnkraftsavvecklingen kommer även att öka det
svenska behovet av el producerad av smutsiga fossil-
bränslen. Kol- och oljebaserad elproduktion både
innanför och utanför Sveriges gränser kommer att
vara det som till största delen kompenserar bortfallet
av el när kärnkraften så småningom avvecklas. Detta
rimmar verkligen illa med det svenska åtagandet
enligt klimatkonventionen. De regionala effekterna på
hälsa och miljö kommer att bli påtagliga, inte minst i
södra delen av Sverige. Skåne går från att vara korn-
bod till att vara sopbod.
Satsningar på alternativ elproduktion är förvisso
bra, men dessa alternativ kommer inte på långa vägar
att kunna ersätta kärnkraften. Det gäller särskilt mot
bakgrund av att de hittillsvarande satsningarna inom
ramen för vårt energiomställningsprogram har visat
ett mycket magert resultat. Vi är i stort sett kvar i
samma diskussion som vi hade och där vi var för 25
år sedan.
Principbeslutet om stängningen av Barsebäck 2
måste därför upphävas. Efter flera års diskussioner
vill regeringen nu, som vi har hört tidigare, lägga
över hela frågan om kärnkraftens avveckling till en
förhandlare som tillsammans med kraftindustrin ska
försöka nå en överenskommelse om det fortsatta
avvecklingsarbetet. Vi menar att denna handlingslinje
är högst tvivelaktig, inte minst ur ett demokratiskt
perspektiv. Det går inte och det är inte rimligt, herr
talman, att på det här sättet binda upp kommande
generationer som vi försöker göra.
Till sist kan man också ifrågasätta om regeringens
hot om att tillämpa den här lagen om kärnkraftens
avveckling verkligen lägger en god grund för dessa
förhandlingar. Man säger: Gör som vi vill. Annars
blir det som vi vill i alla fall. Det påminner, som sagt,
om Henry Ford. Han hade devisen: Välj vilken färg
du vill bara du väljer svart.
Denna lag borde över huvud taget aldrig ha till-
kommit och bör därför omedelbart avskaffas.
Herr talman! Det är ändå så att man, när det gäller
svensk energiförsörjning, kommer att vara tvungen
att förlita sig på kärnkraften under en lång tid fram-
över.
Om vi ska tro den förre näringsministern, Rosen-
gren, var det ca 40 år. Enligt den nuvarande är det
under en lång tid framåt. Om regeringen fäster någon
vikt vid sina internationella åtaganden på klimatom-
rådet har den inget annat val än att låta en klimatvän-
lig energiform som kärnkraften spela en mycket vik-
tig roll i det svenska energisystemet även under lång
tid framöver. Alternativa energikällor har många
positiva egenskaper, men de kommer inte att inom en
överskådlig framtid kunna ersätta kärnkraften.
Mot den bakgrunden anser vi i Folkpartiet att de
politiska hindren för en fortsatt och utvecklad an-
vändning av kärnenergi måste tas bort. Vi anser att
det inte finns några skäl till att ha en bestämmelse,
5 § i kärntekniklagen, som förhindrar byggandet av
kärnkraftsreaktorer i Sverige. Riksdagen bör därför
besluta om att upphäva detta förbud.
År 1987 infördes en bestämmelse i kärnteknikla-
gen, 6 §, som stadgar att ingen får utarbeta konstruk-
tionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning
eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte
att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor. För
brott mot bestämmelsen, som vi i dagligt tal kallar
tankeförbudet eller hjärntvättsparagrafen, stadgas
fängelse med en straffsats motsvarande det som gäller
för vållande till annans död.
Herr talman! Tankeförbudet har kritiserats från
principiella utgångspunkter alltsedan det tillkom.
Förbudet har helt riktigt uppfattats som oförenligt
med de principer om yttrande- och tankefrihet som
bör ligga till grund för all lagstiftning. Det har ansetts
helt främmande att använda en lagtext för att göra
allmänna politiska markeringar.
Tankeförbudet har en hämmande effekt på den
akademiska friheten. Hösten 1995 gjorde 102 svenska
professorer och andra framstående forskare från så
gott som samtliga landets universitet och högskolor
ett upprop till regeringen om avskaffande av tanke-
förbudet. Från forskarhåll har också hävdats att be-
stämmelsen får skadliga effekter bland annat genom
att försvåra forskning kring hur man kan utvinna
ytterligare energi ur kärnavfall. Det är en forskning
som med framgång pågår bland annat i Förenta sta-
terna. Varför, herr talman, skulle den inte kunna fort-
gå även i Sverige?
Den som skulle vilja undersöka hur en ny kraft-
produktion baserad på kärnteknik skulle kunna tillfö-
ras det svenska kraftsystemet kan inte göra detta utan
att hotas av fängelse. Det kan till och med ifrågasättas
om det över huvud taget är möjligt att presentera
genomarbetade och kostnadsberäknade alternativ till
prövning i den energipolitiska debatten utan att fak-
tiskt begå ett lagbrott.
I remissvar, bland annat från Statens strålskydds-
institut och Statens råd för kärnavfallsfrågor, och i
olika utredningsbetänkanden genom åren rekommen-
deras att tankeförbudet slopas. Men det finns fortfa-
rande kvar.
Skillnaden mellan svensk och finsk inställning till
kärnkraften är monumental. I Finland, som vi i ut-
skottet besökte för någon vecka sedan, förbereder
man sig för uppförandet av ett femte kärnkraftverk. I
Sverige avvecklar vi dem vi har och förbjuder oss att
ens tänka på att uppföra nya.
Herr talman! Vår uppfattning är att Energimyn-
dighetens ursprungliga förslag om stegvis införande
av en månadsvis mätning av el är välgrundat. Med
hänsyn till att kunskaperna om de verkliga elbespa-
ringseffekterna av månadsvis mätning är mycket
knapphändiga är det trots allt rimligt att inledningsvis
endast inkludera elanvändare vars förbrukning över-
stiger 8 000 kilowattimmar. Med utgångspunkter i de
erfarenheter som dras av detta kan det sedan övervä-
gas om och hur snabbt ytterligare kunder ska omfattas
av krav på månadsvis och senare även krav på timvis
mätning. Detta kommer också att underlätta byten av
elleverantör.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen uttalat att
det ska införas ett sanktionssystem för de nätägare
som försvårar leverantörsbyten. Vi i Folkpartiet anser
att det är djupt otillfredsställande att de beställningar
som riksdagen vid flera tillfällen har gjort till reger-
ingen rörande detta ännu inte har genomförts. Frågan
hänvisas nu till en ytterligare utredning. Eventuellt
förslag till riksdagen kan vi därför inte få förrän tidi-
gast under år 2005. Detta innebär, herr talman, att
regeringen har förhalat frågan på ett helt oacceptabelt
sätt. Vi får hoppas att det nu äntligen kommer till
stånd. Vi anser också att riksdagen genom ett tillkän-
nagivande bör uppmana regeringen att omgående ge
frågan om leverantörsbyte en lösning.
Det energipolitiska omställningsprogrammet har
visat ett mycket magert resultat. Vi anser att de sats-
ningar som nu görs på information och åtgärder för
att spara energi i hushållen är mycket bra. Det är
emellertid ineffektivt och mycket opedagogiskt att
kombinera sådana satsningar med ett fastighetsskatte-
system som effektivt håller tillbaka fastighetsägarnas
goda vilja att göra investeringar i olika energieffekti-
viseringslösningar.
Herr talman! Jag kortar ned mitt anförande något
och yrkar bifall till reservation nr 5.

Anf. 3 MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Det är andra gången som vi debatte-
rar samma betänkande, Vissa elmarknadsfrågor. Vi
hade en remissdebatt. Ibland kan man känna det som
om man upprepar sina egna argument. Jag tänkte
försöka byta spår något och se situationen på elmark-
naden ur elkonsumenternas perspektiv.
Sveriges elkunder vill ha säkra leveranser och
låga priser. Det är knappast de prioriteringar som har
gjorts av de partier som sköter svensk energipolitik i
dag. I stället är det just konsumenterna som får bära
en allt tyngre börda i form av ökande energipriser.
Först var det stängningen av Barsebäck 1 som
gjordes innan alternativ fanns. Därför ökade priset
och miljöbelastningen. Vattenfall och Sydkraft fick
rejäl kompensation för stängningen, vilket belastade
Sveriges elkunder via skattsedeln.
Effektskatten, produktionsskatten på kärnkraftsel,
kostar konsumenterna 1,9 miljarder kronor per år.
Den borde tas bort, både för att den är kostnadsdri-
vande för konsumenterna och snedvridande ur kon-
kurrenssynpunkt. Den 1 maj infördes de gröna certi-
fikaten som gör varje kilowattimme några öre dyrare.
Det gör åtskilliga hundralappar i hushållsbudgeten för
konsumenterna. Stöd till den förnybara energin lades
utanför statsbudgeten, direkt på konsumentledet. Det
blir ytterligare några hundralappar per år. Detta gjor-
des trots att det finns europeiska system som är under
utarbetande. Men svenska folket skulle vara försöks-
kaniner. Det får konsumenterna betala för. Det blir
dyrt.
I dag ska vi besluta om ytterligare en ny reform
som konsumenterna ska betala 10 miljarder för -
elmätare åt alla och tätare avläsningar. 10 miljarder är
mycket pengar som skulle kunna göra större nytta om
de investerades i säkrare elnät och riktade insatser på
energibesparingar. Många konsumenter vill säkert
lägga tid och kraft på att hitta lägre elförbrukning,
men andra som är ointresserade och inte kommer att
ha någon som helst nytta av det, hos vilka det inte
kommer att skapas några incitament till besparingar
eller vars besparingsutrymme är så litet att det är
obefintligt, måste ändå skaffa och bekosta en mätar-
anläggning.
Herr talman! Det är högst rimligt och troligt att de
större elkunderna kan spara ordentligt mycket energi
med hjälp av en bättre mätning. Men det är orimligt
att denna kostnad ska åläggas alla. Den som har en
tvårumslägenhet har ett begränsat sparutrymme av el.
Jag tycker att man kan ifrågasätta om det ska göras en
lagreglering i den här typen av frågor. Borde inte det
här kunna skötas av marknaden själv?
Man gör ingen ordentlig kostnadsanalys utan inför
direkt ett generellt krav. Det omfattar 10 miljarder
kronor. Det känns ansvarslöst. Det är ju en enkel sak
att här i kammaren besluta om en reform som inte ska
finansieras av statskassan utan av konsumenterna.
Det är ganska sällan som riksdagen gör så lättvindiga
övervältringar av kostnader i storleksordningen
10 miljarder kronor på hushållen utan att det hörs
särskilt mycket protester. Jag är övertygad om att
protesterna kommer så småningom.
En undersökning som Gallup genomförde i okto-
ber 2001 visar att bara 14 % av kunderna vill ha täta-
re avläsningar och debitering på verklig förbrukning
om det innebär en merkostnad för dem. Flertalet kun-
der vill alltså inte ha tätare avläsningar om det kostar
mer - och det kommer att kosta mer. Prislappen har
vi hört.
Regeringen och de energisamverkande partierna
kommer senare här i dag att besluta om just detta mot
kundernas vilja. Det är en dyrbar energipolitik som
återigen drabbar elkonsumenterna.
Min uppfattning, herr talman, är att Energimyn-
dighetens ursprungliga förslag om ett stegvis införan-
de av månadsvis mätning av el var välgrundat. De
stora kunderna, de som förbrukar mer än 8 000 kilo-
wattimmar, har stora sparmöjligheter genom tätare
avläsningar. Det finns en stor sparpotential i Sverige.
Minst 15 % av all el i Sverige går åt till att värma
bostäder och lokaler. Här har regeringen med stöd-
partier inte lyckats skapa nödvändiga incitament för
människor att byta system.
Herr talman! En förtida avveckling av Barse-
bäck 2 kommer att höja elpriset ytterligare för landets
fem miljoner elkonsumenter. En förtida avveckling
av Barsebäck 2 kommer dessutom att öka de miljö-
belastande utsläppen och försämra framtida livsbe-
tingelser för våra barn och barnbarn. Det går inte att
lura naturen även om man har kreativa bokförings-
metoder.
Kristdemokraterna kan inte medverka till en förti-
da stängning av Barsebäck 2 som innebär att bortfal-
let skulle kompenseras genom ytterligare import av
kolkraft med åtföljande utsläpp av växthusgaser. Det
allvarligaste miljöproblemet som vi har att brottas
med i dag skulle bli ännu allvarligare. Vi kan inte
heller se att det finns någon som helst chans att inom
ett års tid uppfylla villkoren som har ställts upp för att
en stängning ska kunna ske.
Herr talman! 2003 blir ett dyrt år för konsumen-
terna. I maj låg elbörsens spotpris på i genomsnitt 27
öre per kilowattimme. Det är nästan dubbelt så högt
som i fjol och tre gånger så högt som 1999. Det ger
en bra bild av hur utvecklingen har sett ut. Dessutom
är drygt 40 % av kostnaden på elräkningen som jag
får hem skatt. Dessutom läggs det skatt på skatten.
Moms på skatten kan väl knappast betraktas som
förenligt med god skattesed.
Till detta svek mot konsumenterna kan läggas
prislappen för bonusen till bland andra statliga Vat-
tenfalls vd på 6,2 miljoner, en bonus som föll ut på
grund av att höjda elpriser skapade en stor vinst under
ett torrår, en bonus som alltså svenska elkunder be-
stod med.
Herr talman! Det är dags att lyfta blicken från det
nationella perspektivet och inse att vi alldeles runt
hörnet har en avreglerad europeisk marknad. Det
händer om ett år för företag och den 1 juli 2007 för
hushåll. Denna reform underlättar både export och
import av el. Förutsatt att satsningar görs på att bygga
ut överföringskapaciteten kommer en prisutjämning
att ske ganska fort.
Herr talman! Därför är det av största vikt att vi
fattar beslut som är i samklang med Europa för att
gemensamt bidra till Kyotoprotokollets krav på lägre
koldioxidutsläpp. Jag saknar en ordentlig konse-
kvensanalys av hur denna gemensamma elmarknad
kommer att påverka oss här i Sverige. Vi anar att
Europas prisbild också kommer att bli vår. Då blir det
ännu svårare för svenska låginkomsttagare att klara
sina energikostnader eftersom regeringens alla påhitt
redan har lagt en väldigt hög kostnadsbas.
Herr talman! Det är dags för en ny energipolitik
som kan bli så långsiktig och uthållig som alla vill att
den ska vara, en energipolitik som tar hänsyn till
konsumenterna, också de som har låg inkomst och
stor försörjningsbörda, de som i dag tar mest stryk av
den förda energipolitiken. Det får vara slut på sveket
mot konsumenterna, som har fått betala en orimlig
kostnad för svensk försöksverksamhet. Det är dags att
skapa en energipolitik som minimerar koldioxidut-
släppen och som ger de stabila villkor för sysselsätt-
ning och tillväxt som näringslivet och även de fackli-
ga organisationerna efterlyser i dag. Det är kanske
dags att skapa nya energipolitiska majoriteter också
här i riksdagen.
Herr talman! Vi kristdemokrater står självfallet
bakom alla våra reservationer, men av tidsskäl yrkar
jag bifall bara till reservation 2.

Anf. 4 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Så är vi åter framme vid den tid-
punkt då alla ängens blommor slår ut och då Social-
demokraterna, Centern och Vänstern beslutar om att
återigen uppskjuta stängningen av Barsebäck 2.
Vi vet att Barsebäck var livsfarligt från start fram
till 1992, eftersom en incident detta år visade att inga
nödkylsystem skulle ha fungerat vid en olycka. Vi vet
att reaktorerna inte var i närheten av kraftbolagens
egna säkerhetsmål 1998. Sedan dess vet vi ingenting.
År 1995 presenterade Barsebäck en säkerhetsstu-
die där man kom till slutsatsen att sannolikheten för
en härdsmälta i Barsebäcks båda likadana reaktorer
var otroligt liten. Men Kärnkraftinspektionen under-
kände studien, och Barsebäck fick bakläxa till 1998.
Denna gång var studien bra men inte reaktorn. Den
hade alldeles för hög sannolikhet för härdsmälta.
Efter ytterligare en räcka uppskov fick Barse-
bäck 2 fram till den 1 april 2003 på sig för att leverera
en ny studie. Det har verket, numera majoritetsägt av
Vattenfall, struntat i och i stället meddelat Kärn-
kraftinspektionen att det tar minst tre månader till.
Det är oansvarigt att ge en illa byggd och illa skött
reaktor ytterligare minst ett års respit. Barsebäck 2,
som nu är stängd för bränslebyte och underhåll, bör
inte får starta igen.
Sist vi hade en riktig kärnkraftssäkerhetsutredning
var 1979. Denna utredning kom med tydliga rekom-
mendationer för hur säkerheten skulle förbättras. De
rekommenderade åtgärderna genomfördes ute på
verken successivt under 1980-talet.
En ny reaktorsäkerhetsutredning har förebådats
sedan 1998, men när den till slut tillsattes förra året
med Suzanne Frigren som utredare var direktiven
alltför begränsade. Vi i Miljöpartiet vill se en större
utredning med tung teknisk expertis, även utländsk,
och vill därför se att utredningen får tilläggsdirektiv
för detta ändamål.
Vi vill också se att Bylundgruppens arbete med att
ta fram en förhandlingslösning om energipolitiken
med industrin avbryts. Energipolitiken ska bestäm-
mas här, av politiker som kan avkrävas ansvar.
Kraftindustrin har sannerligen tillräckligt mycket
inflytande ändå.
I den svenska energipolitiken har det mesta gått
snett. Det har varit en politik för att få fram mycket el
och för att se till att denna el också har förbrukats.
Det är därför Sverige, ett av världens vattenkraftsri-
kaste länder, också har mest kärnkraft per capita i
hela världen. Det är därför vi har en elförbrukning per
capita som är 2,6 gånger högre än resten av EU. Det
är också därför vi enligt en färsk rapport från docent
John Holmberg på Chalmers har lyckats minska ener-
gieffektiviteten i nybyggda flerbostadshus sedan
mitten av 1980-talet.
Detta slöseri försvårar givetvis kärnkraftsavveck-
lingen och äventyrar också det svenska klimatmålet,
trots att detta bara är en minskning med 4 % av växt-
husgasen på de 20 åren mellan 1990 och 2010. Det
ska ses mot bakgrund av att forskarna säger att vi
behöver minska utsläppen i rika länder som Sverige
med omkring 80 %, och det snarast. Det är redan för
sent att förhindra en stor förändring av klimatet, men
den kan begränsas.
En del av de nödvändiga åtgärderna för att få ned
utsläppen blir förmodligen smärtsamma. Men det
finns också sådana som inte kostar något. 2 % av
Sveriges koldioxidutsläpp kommer från torveldning,
och det beror på att den slipper undan koldioxidskatt.
Torven, det mest koldioxidavgivande av alla bräns-
len, vill regeringen och dess samarbetspartier dessut-
om belöna med gröna elcertifikat.
SNED-utredningen har föreslagit att industrin ska
betala ännu mindre koldioxidskatt. Det innebär dels
att staten går miste om en betydande inkomst, dels att
det blir svårare att uppnå riksdagens klimatmål. Det
bordlagda beslutet om ändrad kraftvärmelagstiftning
skulle troligen också leda till ökade utsläpp - återigen
ett uttryck för inställningen att elproduktionen alltid
ska gynnas.
I Flexmexutredningen fanns det krafter som ville
tilldela den tunga industrin en ökning av utsläppen
med minst 50 % inom ramen för den kommande
europeiska handeln med koldioxid och ville kalla
detta ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen.
Som väl är beslöt en politikermajoritet att inte slå fast
en siffra, en så kallad bubbla. Vi beslöt i stället att
regeringen skulle få ta ställning till det här utifrån en
helhetsbedömning av alla sektorers möjligheter att
tillsammans minska sina utsläpp. Vi hoppas ju att det
goda samarbetet med flera andra partier ska leda till
en sammanhängande klimatpolitik vid kontrollstatio-
nen 2004.
Men vi som vill ta ansvar för klimatpolitiken bor-
de inte fortsätta att hoppa från tuva till tuva och hop-
pas på att de värsta utredningsförslagen desarmeras i
sista stund, notifieras på fel sätt i Bryssel eller bara
begravs i glömska. Men så blir det så länge samma
gamla gäng tillåts dominera energiutredandet. Det är
kraftindustrin och en mycket liten krets nationaleko-
nomer som har format energipolitiken i 25 års tid.
Förtjänar de verkligen förnyat förtroende?
De gamla spåren förskräcker. De så kallade ener-
giexperterna har varit experter på för höga prognoser.
De har varit experter på att visa att allt är omöjligt, att
alla miljöhänsyn innebär konkurs för landet och att
det alltid är bättre att göra någonting någon annan
gång någon annanstans.
Om vi skulle börja titta efter möjligheterna i stäl-
let för svårigheterna kunde vi avveckla kärnkraften
och samtidigt minska växthusgasutsläppen. En av
möjligheterna ligger förmodligen i att förändra el-
marknadens funktionssätt.
Elmarknaden är en bluff. Övriga partier, Social-
demokraterna, Centern och till och med Vänsterparti-
et, pratar sig i andra sammanhang varma för konkur-
rensens betydelse för att skapa goda villkor för kon-
sumenterna. Men när det gäller elmarknaden bygger
man in hinder för konkurrens. Det räcker ju med att
nätbolagen levererar till spotpris. Då skapas en effek-
tiv konkurrensmarknad. När konsumenterna tillåts
reagera på spotpriset medverkar de i konkurrensen.
Minskad fröbrukning blir då ett alternativ till ökad
kraftproduktion och högre spotpris.
Om konsumenterna hade medverkat i den verkliga
konkurrensen så hade spotpriset i vintras kanske
stannat på 35 öre i stället för 110 öre per kilowattim-
me. Det var faktiskt bara 300 megawatt el som pro-
ducerades i gasturbiner och som i flera veckor styrde
upp spotpriset mot 110 öre per kilowattimme. Det var
bara 700 megawatt oljekondens som svarade för pri-
ser uppemot 70 öre per kilowattimme. Det hade räckt
att 1 000 megawatt av förbrukningen hade styrts om
under de dyra timmarna, 1 000 av kanske 25 000
megawatt.
Om konsumenterna medverkar i den verkliga
konkurrensen kan pristopparna kapas. Och alla kon-
sumenter får då handla till bästa marknadspris utan att
anstränga sig det minsta. Det är bara att trycka på
strömbrytaren.
Kanske är det bara 15 % av konsumenterna som
behöver anstränga sig lite extra, om de har ett behov
av att köpa en prisförsäkring. På dagens marknad
ingår prisförsäkring till alla. Om de inte skulle vilja
ha det måste de anstränga sig för att slippa elavtal
med dyra prisförsäkringar. En effektiv konkurrens-
marknad är alltså mycket enkel för konsumenten.
Dagens elmarknad klarar inte att skapa balans
mellan utbud och efterfrågan. Enligt det nuvarande
regelverket måste konsumenterna köpa el genom att
handla elavtal. Men priset på elavtalet kan aldrig
skapa balans. Den levererade mängden bestäms ju
alltid först långt efteråt med hjälp av elmätare.
Hur ska man kunna skapa balans mellan utbud
och efterfrågan när efterfrågan är okänd? Balans kan
skapas bara om utbudet och efterfrågan är kända till
mängd. Därför är det bara prisbildningen på spot-
marknaden som kan skapa balans. Och konsumenter-
na måste naturligtvis medverka i den prisbildningen.
Det är det nuvarande regelverket som skapar ba-
lansproblemen på elmarknaden. Vad vill egentligen
regeringen? Vill man sopa problemet under mattan?
Det finns två möjliga förklaringar. Den första är
att man vill lura samarbetspartierna. Det ska aldrig bli
någon uppgörelse om en omställning av energisyste-
met. Den andra är att man vill lura elmarknadens
konsumenter genom att erbjuda kraftproducenterna
ett fortsatt gynnsamt regelverk som motprestation för
en uppgörelse.
Ingen av de här förklaringarna är speciellt smick-
rande.
Det är för mig obegripligt att regeringen, som ser
att dagens elmarknad inte klarar av att ge ett incita-
ment vare sig till sparande och hushållning eller till
en uppbyggnad av ny kapacitet, ändå vägrar att utreda
alternativ. Man skyller som vanligt på EU, men det är
inte där hindren ligger.
Bifall till reservationerna 3 och 13!

Anf. 5 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Jag brukar inte begära replik på
Ingegerd Saarinen. Vi står rätt långt ifrån varandra i
energipolitiska sakfrågor. Men jag fann anledning att
reagera mot den något märkliga beskrivningen av
kärnkraftverket i Barsebäck.
Barsebäck är en elproduktionsanläggning i
världsklass som producerar sin el utan att generera
några som helst utsläpp till omgivningen. Under mer
än ett kvarts sekel har Barsebäck producerat el och
till den närmaste omgivningen givit en strålning som
är mindre än den Ingegerd Saarinen får vid ett besök
hos tandläkaren om hon röntgar en tand.
Alternativet till den anläggningen hade varit att
under det här kvartsseklet elda sex ton stenkol i mi-
nuten, vilket bortsett från klimatpåverkan hade gene-
rerat gigantiska avfallsmängder, avfall som hade
deponerats i den luft som vi andas.
Låt mig också säga att riksdagens uppgift aldrig
kan vara att fatta beslut om enskilda reaktorer. Det
rimliga måste ju vara att riksdagen värderar om kärn-
kraftens säkerhetsproblem går att bemästra eller inte.
Antingen går de att bemästra, och då bör vi överlåta
driften av anläggningarna till industrin. Eller också
går säkerhetsproblemen inte att bemästra. Men då,
Ingegerd Saarinen, ska vi inte stänga Barsebäck 1
eller Barsebäck 2, då ska vi omedelbart stänga tolv
reaktorer. Allt annat vore djupt ansvarslöst.

Anf. 6 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Jag undrar bara hur Mikael Oden-
berg vet att Barsebäck är så säkert. Det har inte gjorts
någon säkerhetsutredning på länge. De har fått bass-
ning av Kärnkraftinspektionen i de utredningar som
är gjorda. Jag skulle gärna vilja veta hur Mikael
Odenberg kan vara så säker. Jag skulle gärna också
vilja vara säker på säkerheten, men jag är inte det.
Alternativet till kärnkraftverken är inte att bränna
alla dessa ton kol. Alternativet är att vi sparar, hus-
hållar, och även vid behov bygger upp ny kapacitet
som inte är koldioxidavgivande. Sverige har inte haft
incitament till något av detta eftersom vi har haft en
våldsam överkapacitet på el under mycket lång tid.
Den har gått ut till låga priser till konsumenterna
under lång tid.
Och konsumenterna har använt elen. Hela systemet
har alltså anpassats efter ett stort överskott. Detta
måste vi nu förändra på något sätt. Det är verkligen
viktigt. Men att försöka förändra det genom att stän-
digt bygga upp mer och mer kapacitet för att kunna
slösa mer är inte en miljöpartistisk vision. Jag hoppas
att det inte är en moderat vision heller.
Nu glömde jag vad Mikael Odenberg sade på
slutet om Barsebäck. Det var någonting jag skulle
svara på som jag inte hann skriva upp.

Anf. 7 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! I min värld är god tillgång på billig
el en viktig del av svensk konkurrenskraft - en viktig
del av ekonomisk tillväxt och av välfärd för de
svenska medborgarna.
Jag har inte heller någon vision att man kan spara
bort den svenska kärnkraften. Sanningen är ju den att
de senaste decenniernas energieffektiviseringar har
inneburit en ökad elanvändning av det enkla skälet att
man i industrin har ställt om energislösande processer
som har byggt på oljeanvändning till mer effektiva,
elbaserade produktionsprocesser.
I realiteten, bortom Miljöpartiets programskrifter,
är fossila bränslen det väsentliga alternativet till en
fortsatt kärnkraftsanvändning. Det handlar om kol,
olja och naturgas.
Återigen vill jag säga att min och Moderaternas
bedömning är att kärnkraftens säkerhetsproblem kan
bemästras. Alla slag av energiproduktion eller ener-
giomvandling har fördelar och nackdelar. Kärnkraften
har fördelar i och med att den är utsläppsfri, men den
har också nackdelar i form av höga kapitalkostnader
och höga säkerhetskrav. Men vår bedömning är att
säkerhetsproblemen är av den arten att de kan be-
mästras. Då vill vi naturligtvis nyttiggöra den formen
av teknik och inte medvetet använda ett alternativ
som vi vet innebär gigantiska problem och, om kli-
mateffekten är välgrundad, kan ha betydelse för hela
mänsklighetens överlevnad.

Anf. 8 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Jag är förvånad över Mikael Oden-
bergs pessimism när det gäller teknikutveckling. Vi
vet mycket väl att för företag i Sverige och på andra
håll är teknikutveckling framtiden. De som är duktiga
på teknikutveckling kommer att vinna framöver.
Under lång tid har vi - och det har ställt till pro-
blem för oss - tillåtit svenska företag och andra att
miljödumpa. Att, som Sverige har gjort, använda 2,6
gånger mer el än resten av Europa, är miljödumpning.
I själva verket är det miljödumpning det handlar om,
och sådant borde Sverige inte gå i bräschen för.
Tvärtom borde vi se optimistiskt och kreativt på möj-
ligheten att få fram ny miljövänlig el och på möjlig-
heten att spara och effektivisera, eftersom vi har en så
hög konsumtion jämfört med alla andra.
Lite mer optimism om möjligheterna till utveck-
ling skulle jag gärna se.

Anf. 9 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s):
Herr talman! Vi behandlar nu näringsutskottets
betänkande NU11, Vissa elmarknadsfrågor m.m. Man
kan fråga sig: Vad döljer sig bakom denna diffusa
rubrik? Jo, det är bland annat stängningen av Barse-
bäck, vissa bestämmelser i kärntekniklagen, naturgas,
effekterna på elmarknaden, mätning och debitering av
el, reformerad elmarknad, energi och klimat, forsk-
ning och utveckling med mera. Jag har valt att kom-
mentera några av dessa punkter - inte alla, för det
skulle ta alldeles för lång tid här i kammaren, och jag
tror att mina utskottskamrater inte skulle uppskatta
det.
Till att börja med ska jag säga någonting om Bar-
sebäck 2, som har debatterats tidigare, och Mikael har
sagt rätt ingående vad han tycker om det. Vi har sä-
kert motsatt uppfattning här.
Svensk energipolitik vilar på en bred politisk
grund. Den grunden består i att vi, vänsterpartister
och centerpartister står bakom detta. Vi vill ställa om
energisystemet till en hållbar lösning med tydlig in-
riktning på att säkerställa framtida generationers
livsmiljö. Långsiktighet och stabilitet präglar detta
arbete. Ett viktigt inslag i den energipolitiska uppgö-
relsen är avvecklingen av kärnkraften.
Riksdagen har ställt sig bakom den ordning som
innebär att de två reaktorerna i Barsebäck ska stäng-
as. Barsebäck 1 har redan avvecklats, och regeringen
redovisar i den nu aktuella propositionen sin bedöm-
ning av huruvida villkoren för en stängning av Barse-
bäck 2 är uppfyllda.
Av prövningen framgår att i fråga om effektbalan-
sen och effekterna på miljön bedöms villkoren inte
vara möjliga att uppfylla vid en stängning före ut-
gången av 2003. Utskottets majoritet gör i detta avse-
ende ingen annan bedömning än regeringen.
Av propositionen framgår också att regeringen har
för avsikt att vidta ytterligare åtgärder för att säker-
ställa att villkoren kan uppfyllas. Då det gäller denna
fortsatta hantering av Barsebäck 2 förordar regering-
en att frågan läggs över på den förhandlare som har i
uppdrag att tillsammans med kraftindustrin nå en
uppgörelse kring den fortsatta avvecklingen av de
återstående tio kärnkraftsreaktorerna i Sverige.
Utskottets majoritet anser att den förhandlingslös-
ning som ska arbetas fram i samspel mellan staten
och kraftindustrin måste betraktas som en helhet.
Frågan om Barsebäck 2 kommer att vara en viktig
förhandlingsvariabel som sannolikt kan bidra till att
en sammanhållen överenskommelse nås. Mot den
bakgrunden är det logiskt att frågan om avveckling av
Barsebäck 2 hanteras med samma förutsättningar som
gäller för de övriga reaktorerna. Det innebär enligt
utskottsmajoritetens uppfattning att det bör vara re-
geringen som på grundval av den eventuella överens-
kommelse som uppnås i förhandlingar med kraftindu-
strin avgör när en stängning av Barsebäck 2 är möjlig.
Det hindrar inte regeringen från att låta riksdagen ta
ställning till om de av riksdagen uppställda villkoren
för en stängning av Barsebäck 2 alltjämt gäller.
Om en överenskommelse inte kan nås har reger-
ingen för avsikt att tillämpa lagen om kärnkraftsav-
veckling. Enligt utskottsmajoritetens uppfattning är
denna möjlighet nödvändig för att kärnkraftsavveck-
lingen inte ska försenas ytterligare i den händelse
förhandlingsansatserna inte leder till önskvärt resul-
tat. En avveckling av den aktuella lagen, som föror-
das i en motion, är enligt utskottsmajoriteten således
inte aktuell.
Den andra punkten som jag tänkt kommentera är
den nya tillfälliga lag om effektreserv på elmarkna-
den som regeringen föreslår i denna proposition.
Svenska Kraftnät får ansvar för att en sådan ef-
fektreserv finns tillgänglig. Effektreserven ska skapas
genom att Svenska Kraftnät träffar avtal med aktörer
på elmarknaden om ökad produktionskapacitet eller
minskad elförbrukning. Effektreserven får inte
överstiga 2 000 megawatt och ska finansieras genom
en avgift från dem som har ingått avtal om balansan-
svar med Svenska Kraftnät. Statsverkets ansvar för
effektreserven ska upphöra vid utgången av februari
2008. Lagen om effektreserv ska träda i kraft den
1 juli 2003 och gälla till och med den 29 februari
2008. Efter detta datum ska det finnas en marknads-
anpassad lösning.
Den tredje punkten jag tänker kommentera är må-
nadsvis avläsning och debitering av el. Utskottsmajo-
riteten lade grunden till en elmarknadsreform som
ökar konsumentinflytandet över energiförsörjningen.
Förutsättningarna för en erforderlig aktivitet bland
landets alla elkunder är dock att dessa har tillgång till
relevant marknadsinformation.
Det handlar inte bara om att elräkningen är be-
griplig utan även om att uppgifter om verklig för-
brukning och kostnader tillhandahålls med tillräcklig
frekvens. Att som regeringen och Energimyndigheten
föreslår, gå från krav på årliga avläsningar till må-
nadsvis elmätning, innebär en betydande satsning på
att stärka konsumenternas möjligheter på elmarkna-
den. Detta i sin tur kommer att bidra till en ytterligare
press på elpriserna till gagn för alla elanvändare, små
som stora.
Det beslut som vi kommer att fatta senare i dag
innebär att alla elkunder ska ha månadsvis mätning av
sin elförbrukning senast i och med utgången av år
2009. Jag vädjar till alla aktörer på elmarknaden att
påbörja arbetet med detta snarast möjligt så att aktö-
rerna på elmarknaden inte sista året innan detta ska
vara genomfört säger att man inte har hunnit på grund
av att det har varit för komplicerat. Jag vädjar alltså
till aktörerna på elmarknaden att efter detta beslut
börjar att investera i instrument så att vi kan få må-
nadsvis avläsning, så att våra elkunder inte hamnar i
en sådan situation att de får dessa saftiga elräkningar
på grund av att aktörerna på elmarknaden inte har
uppfyllt lagens villkor.
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Mikael
Odenberg, Eva Flyborg och Maria Larsson. Vi har
vid olika tillfällen talat om kärnkraftens vara eller
icke vara. Ni har alltid sagt att kärnkraften ska vara
kvar. Men vi vet att kärnkraften inte är evinnerlig
utan att vi så småningom måste byta ut den. Ni har
aldrig i talarstolen talat om vilka alternativ som ni
har. Vilka alternativ till kärnkraften vill ni använda?
Vi vet ju att kärnkraften så småningom kommer att
fasas ut. Det framkommer även i era alternativ. Jag
tycker att det är på sin plats att ni någon gång talar
om vad ni vill göra.
Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till
förslaget i näringsutskottets betänkande 11 och avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 10 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Lika regelbundet som årstidens väx-
lingar står vi här i kammaren och diskuterar energi,
och det kanske är en poäng med det. Det är den vikti-
gaste frågan, tycker jag, för riksdagen att besluta om
under den här mandatperioden och kanske under hela
decenniet hur vi gör med vår energiförsörjning.
Nils-Göran Holmqvist säger att vi aldrig redovisar
alternativen till kärnkraften. I utskottsbetänkandet
som vi behandlade vid den förra energidebatten an-
gav jag ett antal alternativ, och jag kan upprepa dem.
Bland annat vill vi utveckla kärnkraften. Vad är det
som säger att dagens kärnkraftsteknik är den som ska
råda i framtiden? Vi vill till exempel öka sparandet.
Vi tror, precis som regeringen, att månadsvis mätning
- för vår del även timvis mätning - kommer att ökat
incitamentet för att spara och hushålla med el.
Vi har i dagens betänkande tagit upp att man ska
kunna utvinna mycket mer ur det kärnbränsle som vi
har i dag, bland annat med acceleratordriven trans-
mutation med mera. Vi är också för olika biologiska
sätt att ta fram grön energi.
Jag vill ställa några frågor till Nils-Göran Holm-
qvist. Jag sade i mitt anförande, och vi har också hört
det från andra, att den förre näringsministern Rosen-
gren trodde att kärnkraften skulle vara kvar under
åtminstone 40 år som vår huvudsakliga energikälla.
Även den nuvarande näringsministern Leif Pagrotsky
har sagt att vi inte ska tro annat än att kärnkraften
kommer att finnas kvar under en lång tid framöver.
Jag undrar om Nils-Göran Holmqvist instämmer i
detta?
Den andra frågan har att göra med att vi i närings-
utskottet var i Finland för några veckor sedan. Där
planerar man för ett femte kärnkraftverk. Det gör inte
vi i Sverige direkt. Jag skulle vilja höra vilka slutsat-
ser som Nils-Göran Holmqvist och regeringen drar av
att den finländska regeringen och faktiskt det fin-
ländska folket har en helt annan inställning till hur
mycket energi som kommer att gå åt och vad man
behöver göra åt saken.

Anf. 11 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Jag fick inget uttömmande svar på
den fråga som jag ställde. Eva Flyborg talar om tim-
vis mätning. Hon säger också att vi ska spara. Men
det är ju inget alternativ. Det måste finnas andra håll-
bara alternativ som man vill satsa på. Eva Flyborg
säger att hon och hennes parti vill utveckla kärnkraf-
ten. Men alla har sagt att kärnkraften inte är evinner-
lig utan kommer att försvinna. Att säga att man vill
utveckla den är inget alternativ, utan jag menar att det
måste finnas något annat alternativ som är mer håll-
bart även för Eva Flyborg än att komma tillbaka till
kärnkraften och säga att man ska se till att utveckla
den. Det är inte det svar som jag hade hoppats skulle
komma. Jag förstod också att Eva Flyborg inte har
något annat alternativ.
Eva Flyborg ställde två frågor till mig om kärn-
kraften och vad Björn Rosengren och även Leif Pag-
rotsky har sagt om hur länge kärnkraften ska finnas
kvar. Jag säger att vi kommer att ha kvar kärnkraften
rätt länge i Sverige. Jag är inte den som anger några
årtal, utan den kommer att finnas kvar. När Bosse
Bylund lägger fram sin utredning nästa år kommer
det att framgå hur vi kommer att fasa ut svensk kärn-
kraftsanvändning. Det kommer att ske utifrån att vi
ska hitta alternativ, så att vi har bra energiförsörjning
och så att våra industrier och konsumenter får energi
till vettiga priser. Det är villkoret.
Till slut något om vad finnarna säger. De har gjort
en helt annan bedömning än vad vi svenskar har gjort,
och det får vi acceptera.

Anf. 12 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Då är jag väldigt nöjd med det sva-
ret. Om vi inte kan avveckla kärnkraften i Sverige
förrän vi har god tillgång på el som säkerställer indu-
strins behov av el med bra priser och så vidare kom-
mer kärnkraften i allt väsentligt att fortleva i en eller
annan form.
När det handlar om att utveckla kärnkraften finns
det bland annat en viss skillnad mellan fisionsteknik
och fusionsteknik. Jag kan inte heller stå här i dag
och tala om vad det är som kommer. Det är faktiskt
inte vi som politiker som ska bestämma vilket år som
kärnkraften ska tas ur bruk. Vi kan inte heller veta
vad det är som kommer i framtiden. Den uppgiften
hör forskarvärlden till. Det är inte vi som politiker
som har den uppgiften. Det är det som är dilemmat -
forskarvärlden har inte kommit nämnvärt framåt i
dessa frågor under de 25 år som vi har diskuterat
dessa frågor alltsedan folkomröstningens tid. Det är
problemet. Vi står i stort sett kvar på samma fläck
och stampar. Vi kommer inte vidare. Då är det inte
ansvarsfullt att stänga av fullt fungerande och mycket
säkra svenska kärnkraftverk för att i stället importera
el från Danmark, Polen med flera, för det mesta base-
rad på kol och olja.
Henry Ford sade att man kunde välja vilken färg
på bilen man ville bara man valde en svart. Det liknar
ganska mycket förutsättningarna för förhandlingen
med kraftindustrin. Antingen får kraftindustrin stänga
av frivilligt eller också stänger man av genom en lag.
Jag undrar om det är en rimlig ingång i en frivillig
uppgörelse och om det är rimligt att ha kvar ett tanke-
förbud i en svensk lag 2003.

Anf. 13 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! När det gäller den sista frågan om
tankeförbud och lagstiftningen har vi valt att ha kvar
detta om vi inte kommer fram till en överenskommel-
se i fråga om Barsebäck 2 och de tio kärnkraftsreak-
torer som finns kvar. Lagen ska tillämpas för att
stänga Barsebäck 2. Det är det som är förutsättningen,
och det är det beslut som vi en gång i tiden har fattat
här i riksdagen. Den lagen kommer att leva vidare.
Det sägs att detta är ett påtryckningsmedel på
kärnkraftsindustrin, att om man inte gör detta kom-
mer det att genomföras i alla fall. Men om Eva Fly-
borg hade lyssnat på vad jag sade tidigare hade hon
hört att jag sade att vi inte kommer att stänga kärn-
kraftsreaktorerna om vi inte har tillräckligt med el för
att trygga sysselsättningen och för att trygga konsu-
menternas elkonsumtion.
Det är det viktigaste för oss. Den dagen vi hittar
och har andra alternativ kommer kärnkraften att suc-
cessivt avvecklas. Vi i de tre partier som står bakom
energipolitiken är överens om att så ska det vara. Det
ska inte stängas bara för att det ska stängas, utan det
måste finnas alternativ för att trygga sysselsättningen
eftersom detta är viktigt för vår välfärd.
Vi kommer alltså inte att vidta några panikåtgär-
der, något som Eva Flyborg tror att vi kommer att
göra.

Anf. 14 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Nils-Göran Holmqvist ställde en
mycket egendomlig, besynnerlig, fråga. Bara att ställa
frågan visar att han mentalt lever kvar i en annan tid -
i en tid då elproduktionen var statsstyrd och central-
reglerad och då elförsörjningen sågs som en fråga om
den nationella självförsörjningen.
På den tiden var det, Nils-Göran Holmqvist, na-
turligt för politiska partier att vara för x terawattim-
mar av ett energislag och mot y terawattimmar av ett
annat energislag. Och på den tiden var det måhända
naturligt att här i riksdagen fatta beslut om enskilda
elproduktionsanläggningar.
Vad som hänt sedan dess är att vi har avreglerat
elmarknaden. Det finns ingen fundamental skillnad
mellan elmarknaden och andra marknader för andra
nyttigheter, utan här möter elproducenterna konsu-
menternas behov i konkurrens på en fri marknad. Där
är statens uppgift att sätta ramar och att ange spel-
regler. Sedan är det upp till marknadens aktörer att
utveckla produktionsapparaten.
Av just det skälet är Nils-Göran Holmqvists fråga
om alternativen både bisarr och besynnerlig. I vilken
annan bransch, Nils-Göran Holmqvist, stimulerar
man produktutveckling genom att förbjuda dagens
teknik? I vilken annan bransch ska vi fatta riksdags-
beslut om hur produktionen ska utvecklas?

Anf. 15 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Jag förstår att Mikael Odenberg blir
frustrerad över min fråga om vad han och Moderata
samlingspartiet har för alternativ. Ni sade ju i sam-
band med folkomröstningen om kärnkraftens vara
eller inte vara: Visst, kärnkraften ska avvecklas och
ersättas med andra alternativ. Det var från den ut-
gångspunkten som jag ställde min fråga.
I denna kammare har vi ju bestämt att vi ska av-
veckla kärnkraften utifrån säkerhetsaspekterna, ut-
ifrån det som hänt i omvärlden - jag tänker då på de
kärnkraftsolyckor som varit. Det var ju därför som vi
år 1980 hade vår folkomröstning om en avveckling.
Jag tycker att det ligger i sakens natur att även vi i
detta hus diskuterar vad det finns för alternativ och
hur vi kan få fram alternativ. Då är det viktigt att även
Moderata samlingspartiet med Mikael Odenberg i
spetsen någon gång, vid något tillfälle, säger: Vi
tycker att man ska satsa på de här sakerna.
Jag tycker inte att det är fundamentalt fel att göra
det. Mikael Odenberg säger att det nu är en annan tid
men jag tycker inte att det hör hemma i dagens politik
att prata på det sättet.

Anf. 16 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Politikens uppgift kan inte vara att
fatta beslut om hur enskilda företag ska producera de
nyttigheter som man tillhandahåller kunderna. Det
måste industrin själv ta ansvaret för. Statens uppgift
måste vara att sätta ramarna och regelverket.
Jag upprepar gärna vad jag sade i replikväxlingen
med Ingegerd Saarinen. Om man gör den bedömning
som Nils-Göran Holmqvist antyder - att kärnkraftens
säkerhetsproblem är sådana att man måhända inte
riktigt kan bemästra kärnkraften - blir inte slutsatsen
att Barsebäck 1 eller Barsebäck 2 ska stängas. Slut-
satsen måste då bli att man ska stänga alla tolv reak-
torerna och att man ska göra det meddetsamma. An-
nars är Nils-Göran Holmqvist utomordentligt an-
svarslös.
Nils-Göran Holmqvist sade i sitt inlägg att den
svenska energipolitik som vi sett bedrivas sedan 1997
är en politik i bred enighet. Det skulle jag vilja de-
mentera. Den svenska energipolitiken är destruktiv
och extrem.
Energipolitiken är destruktiv därför att den bygger
på en uppgörelse mellan er och Centern och Vänstern
- förlorarna i 1980 års folkomröstning om kärnkraf-
ten - och därför att den bygger på att vi inte ska ut-
nyttja de resurser som står till folkhushållets förfo-
gande, utan i stället ska vi ägna oss åt medveten ka-
pitalförstöring.
Energipolitiken är extrem just därför att den byg-
ger på en uppgörelse med förlorarna i 1980 års folk-
omröstning.
Den energipolitiken utmanar inte bara Moderater-
na, Folkpartiet och Kristdemokraterna i Sveriges
riksdag, utan det är också en politik som drivs i kon-
frontation med hela det svenska näringslivet, en
samlad fackföreningsrörelse och en betydande opini-
on i det svenska folkdjupet.

Anf. 17 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Då det gäller detta med kärnkraftens
vara eller inte vara som Mikael Odenberg här på
slutet tog upp till diskussion och detta med ansvars-
lösheten har vi valt att successivt avveckla, just för att
inte hamna i nämnda situation. Om en stor olycka
skulle inträffa skulle inte jag vilja vara med och fatta
beslut här i riksdagen om vad vi gör när vi måste
stänga alla tolv reaktorerna på grund av att en olycka
hänt.
Det är mot den bakgrunden som vi successivt vill
avveckla kärnkraften i Sverige. Det är också därför
som vi nu successivt jobbar med de partier som har
ställt upp i våra energiförhandlingar.
Mikael Odenbergs parti, Maria Larssons parti och
Eva Flyborgs parti har varit inbjudna att delta i sam-
talen om den framtida energipolitiken. Men ni har
valt att stå utanför. Ni vill inte vara med och diskutera
frågorna om alternativ, utan ni vill stå utanför och ni
säger att kärnkraften ska finnas kvar i Sverige. Ert
problem är att ni har ställt er utanför den breda upp-
görelse som vi hade velat ha. Att ni har valt att stå
utanför tycker jag är synd.

Anf. 18 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är lite fånigt av
Nils-Göran Holmqvist att här fråga efter våra politis-
ka inriktningar. De finns väldigt tydligt uttryckta i
våra motioner. Det är bara att läsa dem. Jag vet ju att
Nils-Göran Holmqvist är läskunnig. I våra motioner
har vi år efter år berättat om våra inriktningar. Dess-
utom står det ganska tydligt där att Kristdemokraterna
på sikt vill avveckla kärnkraften - här tillskrivs vi en
annan historiebild - och detta är vad som står i våra
motioner och som vi upprepar varje år.
Dessutom är det naturligtvis så att med vår ener-
gipolitik skulle det i dag ha sett annorlunda ut i Sve-
rige. Det hade lagts mer pengar på forskning, och det
hade funnits mer av förnybar energi. Kanske hade det
också funnits mer av kraftvärme.
Läs alltså våra motioner, Nils-Göran Holmqvist,
och välkommen sedan med frågor om detaljerna! I
våra motioner är det ganska väl uttryckt vad vi vill.
Nej, det här är bara ett spel för att leda debatten
och diskussionen till att handla om något annat än om
den proposition som regeringen har lagt fram och
som är ett uttryck för vad Leif Pagrotsky uttrycker så
här: Jag har sett hur problemen skyfflats fram och
tillbaka, hit och dit, gång efter annan och hur det vilar
en osäkerhet över energifrågan. Så kan vi inte ha det.
Det blir svårare att skapa tillväxt och utveckling i
näringslivet med sådana förutsättningar, och som
näringsminister ser jag därför som en av mina allra
viktigaste uppgifter att upprätta långsiktighet på ener-
gimarknaden.
Ja, inte bidrar den framlagda propositionen till
ökad säkerhet och stabilitet i energifrågan. Detta
beklagar jag djupt. Det är därför som jag har en öp-
penhet för att föra samtal om de här frågorna, som är
så viktiga för Sveriges framtida tillväxtmöjligheter.
Jag skulle vilja ställa några frågor till Nils-Göran
Holmqvist: Om Barsebäck stängs, vad är då den
största vinsten med det? Och anser Nils-Göran
Holmqvist att beräknad tidsmarginal - fram till nästa
år - är en relevant tidsgräns? Förhandlingar har, en-
ligt uppgift från industrin, inte ens inletts ännu.
Jag har ingen som helst förståelse för det som
Nils-Göran Holmqvist säger om att betydande sats-
ningar görs för att stärka elkonsumenterna. Hur kan
man tala om satsningar när de själva ska betala? Nils-
Göran Holmqvist försöker här att få det att framstå
som att regeringen satsar men så är det inte. Kan
Nils-Göran Holmqvist förstå den ilska som i dag
finns bland Sveriges elkonsumenter och låginkomst-
tagare?

Anf. 19 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Det förekommer en förhandling och
en diskussion mellan Bo Bylund, som är utredare, och
industrin om frågan om Barsebäcks stängning. Man
träffas dagligen och diskuterar frågan. Det har sagts
från hans sekretariat att man ska vara färdig under
nästa år, alltså i samband med en eventuell stängning
av Barsebäck 2. Det är fullt klart att förhandlingar
förs. Jag vet inte varifrån Maria Larsson har fått att
man inte gör det. Man träffas i olika grupperingar för
att diskutera hur och när och vad det är för förutsätt-
ningar för att göra det. Det är min information från
Bo Bylund, och jag tror att både Lennart Beijer och
Åsa Torstensson senare kan vidimera att de diskus-
sionerna förs.
Ni säger att ni är för att avskaffa kärnkraften. Då
är min fråga: Varför ställer ni inte upp och är med i
diskussionerna om svensk energipolitik i framtiden,
om ni nu vill göra det? Ni har haft en ständig inbju-
dan, men ni har valt att stå utanför och vara med på
vagnen med Mikael Odenberg.
Till sist var det fråga om konsumenterna. Den re-
form som vi genomför gör att konsumenten på ett
mycket enkelt och bra sätt kan se hur mycket energi
man har förbrukat månad för månad. Man behöver
inte läsa på elräkningen, som många gånger är oläs-
lig, vad man har för prognostiserad förbrukning. Nu
kan man följa månad för månad hur mycket man har
förbrukat. Det tycker jag är viktigt för konsumenter-
na.

Anf. 20 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Nils-Göran Holmqvist vet mycket
väl och känner till svensk energipolitiks historia till
dags datum. Då vet han säkert också att man kan bli
bjuden på väldigt olika sätt. Man måste faktiskt ta
hänsyn till historien. Jag tycker att jag har öppnat för
väldigt mycket här i dag.
Sedan var det fråga om förhandlingar pågår eller
inte. Jag vet inte om Nils-Göran Holmqvist var med i
utskottet när vi hade besök av Vattenfall, Sydkraft
och Fortum. Det var den 6 maj, det är inte så där
väldigt avlägset i tid, en månad tillbaka. De lämnade
ett dokument till oss där de skriver: Något som kan
kallas för förhandlingar har ännu inte påbörjats mel-
lan staten och industrin. Det som skett hittills är in-
formationsinsamling.
Det är en våldsam skillnad mellan en informa-
tionsinsamling och en förhandling. Med hänsyn tagen
till det verkar det inte som att förhandlingarna ska
kunna slutföras i tid. Det är min bedömning av läget.
När det gäller satsningen på konsumenten, som då
inte var någon satsning från regeringens sida, tar jag
svaret från Nils-Göran Holmqvist som en bekräftelse
på att ordet satsning faktiskt är ett felaktigt uttryck
när man låter kunden betala. Man tvingas till det. Det
är detta som jag vänder mig mot, att alla oavsett el-
förbrukning tvingas till det. En liten konsument som
har en liten potential att över huvud taget göra några
besparingar tvingas ändå att köpa den här anlägg-
ningen, ha den och själv bekosta den. Det är orimligt.
Det drabbar dem som Nils-Göran Holmqvist ofta
säger sig värna - ensamstående mammor, de med låg
inkomst, arbetslösa, sjukskrivna måste ha detta till
och med i en enrummare. Det är orimligt. Vi ska
spara där det finns en sparpotential, men vi ska inte
belasta Sveriges elkonsumenter med onödiga kostna-
der. Det är det regeringen gör i det framlagda försla-
get.

Anf. 21 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Jag var med på det utskottssamman-
träde där företrädare för de här företagen var med.
Efter det har man träffats ett antal gånger för att fort-
sätta den diskussion som man har haft. Bo Bylunds
ambition är att man ska vara färdig enligt det tids-
schema som man har.
Jag tror att de som var företrädda på utskottet kan-
ske inte sitter inne med hela informationen. Mig ve-
terligt har diskussioner förts i företags ledningar, och
man för förhandlingar aktivt med Bo Bylund. Jag
tror, som jag sade tidigare, att både Lennart Beijer
och Åsa Torstensson kan vidimera att så är fallet. Den
information som vi har fått från förhandlarna att det
förs konstruktiva diskussioner och förhandlingar.
Den andra frågan gäller månadsvis avläsning av
elmätaren. Maria Larsson menade att den drabbar
också små konsumenter. Visst, det kommer att bli en
viss kostnad för detta. Men vi har faktiskt från och
med det att vi fattar beslutet fram till 2009 på oss.
Under den tiden hinner teknikutvecklingen komma
långt. Så jag är inte alls orolig att detta kommer att
drabba de små elkunderna speciellt mycket. Något
kommer de att få betala, men det kommer också att
vara stora fördelar med att få en månadsvis avläsning
av sin elmätare. Då hamnar vi inte i den situation som
nu har varit, att det ofta blir ofta höga elräkningar på
grund av att lagstiftningen inte har följts.

Anf. 22 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Nils-Göran Holmqvist vill inte upp-
leva en olycka i kärnkraftverken, hörde jag. Samtidigt
har Barsebäck inte lyckats åstadkomma en godkänd
säkerhetsstudie, fastän det har efterfrågats sedan
1995. De har fått uppskov på uppskov. Bekymrar det
Nils-Göran Holmqvist på något sätt? Är det allvarligt
i dina ögon?
Sist vi hade en riktig kärnsäkerhetsutredning var
1979. Tycker Nils-Göran Holmqvist att det finns
anledning att ge tilläggsdirektiv så att vi får en riktig,
tung kärnsäkerhetsutredning den här gången, inte
bara något harvande på ytan?

Anf. 23 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Visst är jag orolig för att vår kärn-
kraftsindustri och kärnreaktorer inte är tillräckligt
säkra om det skulle hända någonting. Det måste man
vara, men jag tycker att det är tillfyllest med att vi har
en myndighet som har ansvar för tillsynen och för att
lagstiftningen följs. De skulle aldrig tillåta någon
kärnreaktor gå om det skulle vara nära en kärnkrafts-
olycka eller liknande. Så ansvarsfulla är de. Den
bedömning de gör nu är att säkerheten i svensk kärn-
kraftsindustri och kärnreaktorer är tillräcklig. Att viss
teknik behöver göras om är en annan sak, men det är
just det man successivt jobbar med. Jag tycker att det
är tillräckligt som det är i dag.

Anf. 24 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Det är tillräckligt med de institutio-
ner som vi har och som kollar, säger Nils-Göran
Holmqvist. Men Kärnkraftinspektionen har faktiskt
underkänt Barsebäcksstudier och deras resultat flera
gånger, och ännu har inte Barsebäck lyckats komma
med en godkänd studie. Ger det inte anledning till
visst alarm?
Jag vill även ta upp elmarknadens regelverk. Re-
geringen har ingen lösning på hur den nuvarande
marknaden ska klara utbud och efterfrågan. Reger-
ingen svarar faktiskt för regelverket, det är inte par-
terna på elmarknaden som svarar för det utan reger-
ingen. Borde inte en marknadslösning som skapar
balans mellan efterfrågan och utbud vara ett av re-
geringens mest prioriterade projekt? Varför vägrar
regeringen att ens utreda en sådan sak?

Anf. 25 NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Myndigheten har gjort en samlad
bedömning om säkerheten och för diskussioner med
ägarna om säkerheten. Men vad jag förstår är inte
detta något konstigt, utan den här diskussionen förs
framåt och man kommer så småningom att hamna i
situationen att man kommer att säga ja till deras sä-
kerhetsåtgärder.
När det sedan gäller elmarknaden, så visst är det
vi i det här huset som ska fastställa regelverket, och
jag tycker att det regelverk vi har i dag är tillfyllest.
Jag vet att Ingegerd Saarinen är stor ivrare för spot-
priser och den diskussionen. Jag har också träffat de
här företrädarna och diskuterat med dem, och jag har
ställt frågan: Om detta nu är så förträffligt, varför
tycker då inte marknaden att man ska använda det?
Marknaden säger: Nej, det är inte så som den här
personen säger. Jag tycker att det faller sig naturligt
att det inte är så bra som man vill påskina att det är.

Anf. 26 LENNART BEIJER (v):
Herr talman! Världens energiförsörjning handlar i
väldigt hög grad om kol, olja, gas och uran. Med-
vetenheten om de fossila bränslenas negativa inver-
kan på miljön har ökat, men vi vet också att de här
energislagen dominerar och kommer att dominera
väldigt lång tid framöver.
En del länder har ersatt delar av de fossila energi-
slagen med uran och kärnkraft. Urankraften, som
stundom kallas ren elproduktion, skapar stora miljö-
och hälsoproblem när den ska brytas och anrikas. Nya
problem med det utbrända kärnbränslet är att det på
grund av strålningsriskerna ska hållas åtskilt från
människor och djur i hundratusentals år.
Det stora antalet kärnkraftsreaktorer i vår värld
innebär naturligtvis en ständig risk för olyckor, även
om vi tycker att tekniken utvecklas och blir bättre och
bättre. I Sverige och i länder med lika hög andel
kärnkraft hämmar detta dessutom investeringar i och
utveckling av förnybara energislag. Det är liksom
omöjligt att väcka ett intresse för att forska fram nya
sätt att producera el. Därför kommer man inte så långt
i den utvecklingen som vi kanske skulle önska.
Fossila bränslen och uran måste ersättas av hållba-
ra och förnyelsebara energislag. Vi måste bli mycket
effektivare i vår energianvändning, både i industrin
och i boendet och kanske framför allt vad gäller
transporter. Samhällsplanering, bostadsområden och
arbetsplatser måste styras av ett energieffektivise-
ringstänkande i mycket högre grad än i dag. I dag
utgår vi nämligen från att det alltid finns el till billigt
pris och att vi därför inte behöver vidta de nödvändi-
ga åtgärder som skulle behöva vidtas.
Energisituationen i världen är den stora utmaning-
en för politiker, näringsliv och forskare. Vi kan inte
begära att människorna i u-länderna ska avstå från
den standard som vi har i de utvecklade industrilän-
derna. Samtidigt vore det en katastrof för miljön på
jorden om länder som Kina och Indien skulle använda
lika mycket energi per capita som exempelvis vi i
Sverige.
Herr talman! Vi har kommit relativt långt i Sveri-
ge när det gäller medvetenheten om den allvarliga
situationen. 1997 års energiuppgörelse får ses som
startskottet för en ny energipolitik om vi ställer om
Energi-Sverige i grunden och därmed också påverkar
energifrågorna i Europa och andra delar av världen.
Maria Larsson tycker inte att det är tillräckligt
med en majoritet av socialdemokrater, vänsterpartis-
ter och centerpartister. Och jag säger, om jag inte har
sagt det tidigare, att självfallet är Maria och hennes
parti välkomna i det här arbetet. Men då måste ni
naturligtvis ge lite avkall på kortsiktighet eller små-
populistiskt agerande i energifrågan. Omställningen
går sakta, det kan man nog tycka även om fem år inte
är så mycket, men den går i alla fall framåt.
När det gäller konvertering från eluppvärmda hus
till fjärrvärme vet vi om att det är en ganska hög takt
på många hålla ute i landet. Kunderna vill i allt större
utsträckning ansluta sig till fjärrvärmen, och fjärr-
värmebolagen är alltmer intresserade av att bygga ut
sin verksamhet och kanske också av att se till att få en
viss elproduktion från sina värmeverk.
När det gäller certifikathandeln, som vi diskutera-
de här under våren och som vi också fick kritik för,
finns det säkert fortfarande osäkerhet om hur den
kommer att fungera framdeles och på vilket sätt den
påverkar förnyelsebara energislags utveckling. Där-
emot ser vi redan nu att den stora svenska skogsindu-
strin direkt har förstått vad detta handlar om och nu
ser till att få så effektiva system som möjligt för att
producera egen el. I och med att de blir elcertifikatbe-
rättigade börjar de alltså producera egen el och mini-
merar samtidigt användningen av el. Det blir ju ett
plus i båda ändarna, och bara det tycker jag visar att
det nog var en riktig åtgärd.
Vi försöker komma ifrån upphandlad effektreserv
till en ordentligt fungerande effekthandel. Och det har
vi gett ett antal år för att åtgärda, för det är alldeles
självklart att detta är en fråga som ska lösas av mark-
naden. På vår resa i Finland hörde vi vd:n för Fortum
som mycket bra beskrev att vad gäller effekthandel är
det inte fråga om att man ska ha en massa reserver,
utan det är mer uppbyggt på att man vid vissa tillfäl-
len då det behövs exporterar i stället för att producera
den el man upphandlat med långsiktiga, låga kon-
trakt. Det gör det intressant för den delen av industrin
att vara med på denna effekthandelsmarknad.
Månadsmätning ska införas, och jag skulle vilja
tillföra en fråga som jag har tagit upp flera gånger
tidigare och som jag tror att vi måste börja närma oss,
nämligen att vi dessutom måste titta på detta med de
fasta elavgifterna. Jag menar att om man ska få ett
ordentligt intresse från vanliga elkunder, är det viktigt
att man inte har fasta elavgifter av olika slag, utan att
man i så hög grad som möjligt låter elavgifterna vara
rörliga. Det är klart att då ökar intresset av att vara
med i ett effektiviseringsarbete.
Nytt som också diskuteras och som det finns olika
meningar om är att vi nu försöker få till stånd ett avtal
mellan kraftindustri och politik vad gäller den framti-
da utfasningen av kärnkraften och en aktiv eleffekti-
visering. För att få till stånd avtal så att vi inte behö-
ver stifta så många lagar i riksdagen måste vi ha en
allmän samsyn med industrin om att detta är en bra
utveckling både för landet och för industrin.
I detta ligger också frågan huruvida Barsebäck 2
ska stängas på det sätt som vi tidigare beslutat om
eller om vi ska få till stånd ett avtal med kraftindu-
strin. Det är klart att det vore intressant, särskilt nu
när vi kommit i ett läge där båda de här frågorna är
aktuella samtidigt. Vi vet att det viktiga är att få till
stånd någon sorts vettig lösning för den fortsatta ut-
fasningen av de återstående tio reaktorerna. Även om
kritiken från både de tre borgerliga partierna och
Miljöpartiet är rätt stark på den här punkten, är nog
ändå ett sätt att försöka lösa upp frågan att se sakfrå-
gan som den är och inse att en utfasning av kärnkraf-
ten och andra åtgärder för att få till stånd ny förnyel-
sebar elproduktion och effektivisering måste ske i
samverkan mellan politik och näringsliv för att det
ska kunna bli riktigt bra.
Avslutningsvis vill jag också konstatera att vi har
en situation där vi har tre partier som samverkar om
energipolitiken. Vi har tre stycken borgerliga partier
som varje gång tycker att det här är en dålig politik.
Vi har ett miljöparti som också tycker att det är en
dålig politik. De ena tycker att det går för fort, de
andra tycker att det går för sakta. På något sätt tycker
jag ibland att detta väl ändå är lite av en intäkt för att
de tre samverkande partierna gör ett hyfsat arbete.
Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet i
dess helhet.

Anf. 27 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Det var en väldigt intressant sista
slutsats som Lennart Beijer kom med där. Om alla
övriga partier tycker att det arbete som samarbetspar-
tierna, Socialdemokraterna, Vänstern och Centern
åstadkommer inte är bra, om det finns väldigt många
brister och väldigt mycket i övrigt att önska, då är det
en intäkt för att det är bra. Jag tycker att det var en
vågad och - faktiskt - lite rolig slutsats.
Hur ser Lennart Beijer på att Barsebäck inte har
presterat en godkänd säkerhetsstudie sedan 1995 trots
många påstötningar? Är detta allvarligt, och vad gör
Vänstern åt det i så fall? Hur ser Lennart Beijer på
möjligheten att lägga ett tilläggsdirektiv till den nuva-
rande kärnsäkerhetsutredningen så att det blir en stor,
omfattande och tekniskt tung utredning? Vore det
önskvärt, och är Vänstern beredd att göra något för att
få fram en gedigen kärnsäkerhetsutredning?

Anf. 28 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Apropå den första delen i det som
Ingegerd tar upp var det väl mer fråga om detta med
att hitta balansen. Jag tycker ändå att när Ingegerd
Saarinen och hennes parti hela tiden kritiserar varje
åtgärd som de tre samarbetspartierna vidtar i energi-
frågan från det ena hållet, och tre andra partier kritise-
rar lika intensivt från det andra hållet, kan det kännas
som att den politik som förs kanske ligger någotsånär
rätt.
Vad gäller säkerheten och Barsebäck 2 brukar jag,
utan att vara särskilt insatt, tycka att vi har myndig-
heter som ska ge oss de signaler som behövs och
vidta de åtgärder som behövs om det är något som
man inte anser vara riktigt. Beträffande tilläggsdirek-
tiv över huvud taget tror jag att de direktiv vi har i
dag för hur man ska sköta kärnkraften i Sverige är
relativt bra. Dem kan man nog luta sig mot ganska
ordentligt. Men visst, det kommer säkert nya tider,
och man får eventuellt skärpa det här på vissa punk-
ter. Det kan man väl lugnt säga.

Anf. 29 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Kärnkraftinspektionen har faktiskt
givit signaler om att Barsebäcks säkerhetsstudie inte
är tillfyllest - det är det som jag vill att Lennart Beijer
ska fundera på - och att den säkerhetsutredning som
nu har satts i gång inte är grundläggande och gedigen.
Det tycker jag också att Lennart Beijer ska fundera
på.
Lennart Beijer säger i sitt anförande att vi ska ha
rörliga elavgifter i så hög grad som möjligt. Möjlig-
heter till detta finns. Låt konsumenterna få tillgång
till spotmarknaden. Då får vi helt rörliga elpriser.
Den nuvarande elmarknaden gynnar producenter-
na. Den ger dem möjlighet att ta ut överpriser och
tjäna mycket pengar på konsumenternas bekostnad.
Om Lennart Beijer frågar produktionsbolagen och
elhandlarna vad de tycker om den nuvarande elmark-
naden, som ger dem möjligheter att tjäna mycket
pengar på konsumenternas bekostnad, så är jag över-
tygad om att de tycker att den är bra. Det vore väl
konstigt annars.
Det är faktiskt regeringen som svarar för elmark-
nadens regelverk. Borde inte Lennart Beijer, som
samarbetar om en överenskommelse om en långsiktig
politik för omställning av energisystemet, vara intres-
serad av att det kommer en marknadslösning som
skapar balans mellan utbud och efterfrågan? Borde
inte det vara högprioriterat? Vad säger Lennart Bei-
jer?

Anf. 30 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! När det gäller de här säkerhetsdis-
kussionerna omkring Barsebäck 2 och andra reaktorer
förlitar jag mig ganska mycket på de myndigheter
som är tillsatta för att klara detta. Jag tror inte att det
för framåt, Ingegerd, att ifrågasätta detta och säga att
det på något sätt skulle skötas på ett felaktigt sätt. Vi
måste nog använda andra metoder för att bli av med
kärnkraften.
Innan den här diskussionen är slut skulle jag ändå
vilja ta upp en sak som Ingegerd nämnde i sitt anfö-
rande, och som hon också har gjort tidigare, nämligen
att vi i Sverige använder 2,6 gånger så mycket el som
man gör i andra länder i Europa. Jag tar upp det, för
den som lyssnar kan ju undra vad det är för ett kons-
tigt land som är så slösaktigt med sin el att man an-
vänder 2,6 gånger mer per capita än vad man gör i
Danmark eller andra länder.
Då tycker jag att det är väldigt viktigt att även du,
Ingegerd, klart reder ut att det är skillnad mellan
Sverige och Danmark eller mellan Sverige och andra
länder i Europa. Det beror på att vi har en helt annan
sorts industri i det här landet. Vi har en industri som
fordrar väldigt mycket el, till skillnad från exempelvis
verksamheterna i Danmark. Det tycker jag att man
ska vara noga med när man svänger till med sådana
här siffror.
Sedan är jag naturligtvis intresserad av att utbud
och efterfråga ska fungera. Annars har vi ingen fun-
gerande elmarknad. Där kommer det säkerligen att bli
nödvändigt att vidta olika åtgärder framdeles för att
förbättra den här marknaden. Jag tror ändå att man
kan säga, efter denna vinter, att den har fungerat un-
gefär så som vi hade tänkt oss. Att det sedan blir höga
priser när vattenmagasinen är låga och så vidare ingår
också i en väl fungerande marknad.

Anf. 31 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Vad är det som gör att vissa frågor
ständigt kommer upp på dagordningen? Vad är det
som gör att det är så många retoriska frågor och så
många svar i den här debatten som ständigt aktualise-
ras, gång efter annan?
Energipolitiken, om vi blickar 30-40 år tillbaka
eller 30-40 år framåt, kommer tyvärr antagligen att
fortsätta ha samma ingredienser om vi nu ska utgå
från den debatt som vi har haft i dag och de debatter
som vi har haft tidigare i samma ämne: kärnkraftens
vara eller icke vara och vilket samhälle vi långsiktigt
önskar utveckla.
Jag hoppades, efter den första reaktorstängningen,
att den framtidsinriktade debatten skulle ta en annan
form. Men ack nej. Nu har jag återigen en förhopp-
ning om att efter nästa reaktorstängning, Barsebäck 2,
så kommer kanske också kärnkraftskramarna att ac-
ceptera det 30 år gamla beslutet att avveckling ska
ske och att det ska respekteras.
Centerpartiet anser att det är viktigt att söka en
bred politisk enighet innefattande flera politiska par-
tier för att garantera de långsiktiga och stabila spel-
regler som energimarknaden behöver och efterfrågar.
Centerpartiet har därför valt att tillsammans med
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nå en över-
enskommelse om hur framtidens energipolitik ska
utformas. Dagens betänkande är ytterligare ett steg,
ytterligare en pusselbit, i det som jag tidigare har sagt
om att förändra den svenska energipolitiken och dess
innehåll och att detta är ett långsiktigt pusselläggan-
de. Det är långsiktigt och det tar tid. Men om det
fanns respekt för ett politiskt fattat beslut skulle den-
na omställning faktiskt ske snabbare. Dock har jag nu
stora förväntningar på marknadens intresse av att
medverka till vettiga lösningar för att fasa ut gammal
politik och ställa sig bakom alternativa lösningar för
ett långsiktigt hållbart samhälle.
Stängningen av Barsebäck 1, 1999, har kunnat ske
utan någon större miljöbelastning. Dessförinnan hade
vi en avreglering av elmarknaden som påbörjades
under 1996, och den har initialt lett till att priserna på
el drastiskt sjunkit.
Det vi nu har sett under de här åren, och det som
är Centerpartiets ingång, är att det faktiskt krävs att
samtliga aktörer på elmarknaden är delaktiga i arbetet
för att en omställning ska kunna vara möjlig. Därför
upprepar jag förväntningarna om att det är avgörande
att det gamla skyttegravskriget om energiomställ-
ningen och kärnkraftens vara eller icke vara kommer
till sitt slut och att det politiska beslutet om kärnkraf-
tens avveckling och den hållbara energipolitikens
utveckling också ska respekteras.
Jag vet att den som säger nej till förändring och
den som leder motkraften har haft framgångar och
skapat osäkerhet i samhället om den politiska viljan
och förmågan att klara av omställningen till ett håll-
bart energisystem. Och jag är egentligen ganska trött
på den här nonchalansen mot politiska beslut. Jag är
trött på sveket mot uppdraget att skapa långsiktigt
hållbara lösningar för vårt samhälle, och jag är trött
på sveket mot kommande generationer.
Varje bit som läggs i det här pusslet är oerhört
värdefull. Dagens bit innebär ett steg i rätt riktning.
I dagens betänkande är vi nu på väg att ta det
andra beslutet som rör avvecklingen av Barsebäck.
Barsebäck 1 är redan avvecklad, och riksdagen har
redan beslutat att de båda reaktorerna ska avvecklas.
Då riksdagen tidigare har hanterat avveckling av de
övriga tio reaktorerna med uppdrag till en förhandlare
att finna en lösning mellan staten och kraftindustrin
och vi vet att B2:an kan vara en viktig förhandlings-
variabel, så är det bra om Barsebäck 2 hanteras i det
här sammanhanget tillsammans med övriga reaktorer.
Då kan vi förhoppningsvis få en samlad lösning. Sker
inte så kommer lagen om kärnkraftens avveckling att
användas, vilket också är viktigt för att Barsebäck 2:s
avveckling inte ska förskjutas ytterligare om en för-
handlingslösning inte kan komma till stånd. Det här
har Centerpartiet varit med om att processa fram, och
jag yrkar bifall till majoritetens förslag till beslut.
Herr talman! Återigen framträder motkraften, men
som sagt: Inget nytt har framkommit, och inga nya
förslag på lösningar för att nå ett miljömässigt håll-
bart energisystem har angivits.
Herr talman! Införandet av ursprungsmärkning av
förnybar el är en viktig ingrediens, om än liten, vad
gäller vikten av att stimulera förnybar el. Det stärker
också konsumenternas möjlighet att med sitt inflytan-
de och val av elproduktionens sammanställning fak-
tiskt också stimulera förnybar energi. Elmarknadsre-
formen lade grunden till ett ökat konsumentinflytande
över energiförsörjningen. Men för detta krävs att man
också har bra och riktig information. Det handlar inte
enbart om att elräkningar ska kunna vara begripliga,
utan det ska också framgå på ett vettigt sätt vilken
förbrukning man har och vad denna förbrukning fak-
tiskt kostar. Att lämna årlig avstämning och övergå
till månadsvis elmätning ger mer makt till konsu-
menten att styra sitt eget beteende och sin ekonomi
och är ett steg mot självbestämmande och ett eget
reellt val, ett val som också positivt kommer att på-
verka det effektbalansproblem som har uppstått det
senaste året.
Herr talman! Centerpartiet ställer sig bakom ma-
joritetens förslag till beslut i detta betänkande. Jag
avslutar härmed detta anförande, men jag förväntar
mig att ytterligare debatter om kärnkraftens avveck-
ling kommer att fortgå den här mandatperioden.
Tack!

Anf. 32 TORKILD STRANDBERG (fp):
Herr talman! Här kommer ännu en av motkrafter-
na! Jag tillhör de motkrafter som varje dag i vinter
när jag har promenerat längs Öresund har kunnat se
resultatet av den i Sverige förda energipolitiken. Någ-
ra klara vinterdagar i december och januari steg röken
från de danska kolkraftverken rakt mot himlen. De
har gått för fullt den här vintern, bland annat för att
sälja el till oss som har påbörjat stängningen av vår
kärnkraft med Barsebäck.
Regeringens energipolitik skadar Sveriges eko-
nomiska läge. Den hämmar tillväxten och därmed
välfärden. Särskilt allvarligt är det att genomföra den
förtida avvecklingen av kärnkraften. Det innebär en
kapitalförstöring som saknar motstycke och kommer
att medföra välfärdsförluster i Sverige på sikt. Miljön
skadas, och det blir svårare att bekämpa arbetslöshe-
ten. Vissa effekter ser vi tydligt. Elpriserna stiger och
hela samhällets energiförsörjning hotas när det råder
stark kyla eller vid tillfälliga avbrott i någon del av
vårt energinät.
I Sverige avvecklar vi kärnkraften medan diskus-
sion om utbyggnad förs i många andra länder. Fak-
tum är att det är fler länder som bygger ut kärnkraften
än som stänger av. I ljuset av det växande hotet från
utsläppen av växthusgaser vill jag inte utesluta en
framtida utbyggnad av kärnkraften, naturligtvis under
förutsättning att riksdagens stränga krav på hälsa,
säkerhet och miljö är uppfyllda. Detta motsvarar
dessutom åsikterna hos en majoritet av det svenska
folket.
I vinter har vi i Sverige importerat el i sådan
mängd att det har motsvarat fem kärnkraftverk. Re-
dan i dag varnar den statliga energimyndigheten för
effekten av stängningen av Barsebäck 2. Det finns en
klar risk för elbrist under torrår, speciellt i Syd- och
Mellansverige. Utsläppen beräknas öka med mellan 4
och 6 miljoner ton koldioxid bara vid avstängningen
av Barsebäck 2.
Vad händer med utsläppen där jag bor, i Skåne,
om en Barsebäcksreaktor till stängs? I en studie från
2001 visar SMHI att utsläppen av kväveoxider skulle
öka med 14 000 ton per år. Svaveldioxider skulle öka
med 18 000 ton om året. Dessa utsläpp skulle medfö-
ra en ökning av kvävenedfallet med 128 ton och av
svavelnedfallet med 460 ton per år bara över Skåne.
Stängningen av Barsebäck 1 har haft påtagliga nega-
tiva effekter på miljön, och risken för klimatstörning-
ar har ökat. En stängning av Barsebäck 2 kommer att
ytterligare förvärra den här situationen.
Herr talman! Dödläget i energipolitiken borde
brytas. Det över 20 år gamla folkomröstningsbeslutet
hämmar hela Sveriges energipolitik. Det påverkar
jobb, det påverkar ekonomin och det påverkar miljön.
Jag tycker att det är dags att riva upp de gamla ener-
gibesluten, återstarta Barsebäck 1 och tillåta ny kärn-
kraft. Det är dags att ta bort tankeförbudet mot forsk-
ning om den nya tekniken och framtiden. Jag vill med
detta yrka bifall till reservationen nr 5.

Anf. 33 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Torkild Strandberg slänger sig in i
debatten och använder en del ordval och delar av sitt
inlägg till sådant som vi sedan länge har lämnat här i
energidiskussionerna i kammaren. Lite grann ställer
man sig undrande inför hur Torkild Strandberg
egentligen ser på detta med den avreglerade elmark-
naden. Om jag uppfattade dig rätt är du orolig för att
vi inte klarar elförsörjningen i Sverige. Dessutom står
du och ser på röken över Danmark och skyller då på
att kärnkraften ska avvecklas. Men fortfarande går ju
Barsebäck 2. O1:an går också, de gånger som den
inte står för reparation.
Konkret, Torkild Strandberg: Tycker du att vägen
mot en avreglerad marknad är okej, eller tycker du att
vi ska återreglera igen?

Anf. 34 TORKILD STRANDBERG (fp)
replik:
Herr talman! Lennart Beijer har alldeles rätt i att
jag är en främmande fågel i näringsutskottets debatter
om kärnkraften. Jag tänker inte heller göra det till
vana att delta i dem. Jag är sedan i höstas ny i riksda-
gen och tror att jag därmed ser med lite friskare ögon
på debatten än till exempel Lennart Beijer, som syss-
lat med dessa frågor ganska länge.
När jag promenerade längs mitt Öresund i höstas
noterade jag att man från vissa ställen ser Barsebäcks
båda reaktorer, varav den ena numera är avstängd,
och kolkraftsröken från Danmark. Om jag tar av mig
min politiska hatt och gör mig till en alldeles vanlig
medborgare slås jag av en viss förvåning när jag kon-
staterar att kolkraftverken på andra sidan Öresund går
för fullt. En stor del av det som där produceras säljs
till det Sverige som alldeles nyligen stängt en av de
reaktorer som producerat ren kärnkraftsel till oss.
Jag tycker att fler emellanåt borde använda sig av
medborgarperspektivet och fundera kring logik och
rimlighet - kanske också Lennart Beijer.

Anf. 35 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är något fel
med främmande fåglar som flyger in i utskottets dis-
kussioner. Om det dessutom hade medfört nya friska
tag hade man kunnat applådera det. Nu tycker jag
dock att diskussionen är densamma som vi normalt
har.
Det är klart att Sverige vissa tider av året måste
importera el från andra länder. Andra delar av året
exporterar vi el, ifall våra vattenmagasin är på normal
nivå. Vi har en gemensam elmarknad i Norden, och
snart kan vi till och med börja tala om en gemensam
elmarknad i norra Europa.
Ska vi i det här landet alltid ha en reservkapacitet
som står och väntar på den kalla vinterdagen, eller
ska vi lösa våra effektproblem på annat sätt? Själv-
fallet har jag inget emot att minska kolkraftens påver-
kan i Danmark, men import av el till Sverige och
export från Sverige kommer vi nog att även framdeles
få vara med om.

Anf. 36 TORKILD STRANDBERG (fp)
replik:
Herr talman! Som liberal är jag naturligtvis posi-
tiv både till import och export, men ibland borde man
kanske fundera över vad man köper och vad man
avstår från att sälja.
Från Barsebäck 1, som jag ser på min vinterpro-
menad, hade vi möjlighet att sälja ren el. Nu tvingas
vi i stället köpa smutsig koldioxidskapande el som
faller ned över det Skåne jag bor i, vilket är mindre
roligt. Den elen köper vi av våra vänner danskarna,
som gärna driver på att vi ska avveckla kärnkraften.

Anf. 37 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Danmark liksom Sverige är part i
Kyotoprotokollet. Danmark håller aktivt på att mins-
ka sina koldioxidutsläpp. Hur ser Torkild Strandberg
på Danmarks åtagande, och Europas gemensamma
åtagande, enligt Kyotoprotokollet? Danmark har ett
tufft åtagande. Är det Torkild Strandbergs åsikt att
Danmark förmodligen kommer att strunta i detta?

Anf. 38 TORKILD STRANDBERG (fp)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det är alldeles utmärkt
att Danmark har ett tufft program för att avveckla
eller åtminstone minska sina koldioxidutsläpp. Jag
och Ingegerd Saarinen borde tillsammans hjälpa
danskarna genom att minska deras marknad för ex-
port av koldioxidskapande el.

Anf. 39 INGEGERD SAARINEN (mp)
replik:
Herr talman! Det är mycket intressant att Torkild
Strandberg tror att danskarna behöver vår hjälp för att
klara sitt koldioxidmål. Jag skulle dock tro att dans-
karna klarar detta på egen hand, och vi ska ha respekt
för deras åtagande.

Anf. 40 TORKILD STRANDBERG (fp)
replik:
Herr talman! Naturligtvis ska vi ha respekt för
danskarnas åtagande. Jag är emellertid inte så säker
på att viljan att ställa om och avveckla direkt gynnas
av att det finns en stor kund några kilometer från den
plats där energin produceras - en kund som villigt
köper den kolkraftsel som produceras under vinter-
halvåret.
Ingegerd Saarinen är välkommen till Landskrona
nästa vinter. Då kan vi ta en promenad längs Öresund
så får vi se om Ingegerd Saarinens uppfattning om
danskarnas vilja att stänga kolkraftverk möjligen
ändras.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)

9 § Utvecklingen inom den kommunala sek-
torn

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU19
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (prop.
2002/03:100 delvis och skr. 2002/03:102).

Anf. 41 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Herr talman! I detta betänkande kommer finansut-
skottet att diskutera utvecklingen inom den kommu-
nala sektorn. Betänkandet grundar sig på en skrivelse
som regeringen varje år lämnar till riksdagen, och
som behandlas av finansutskottet. Skrivelsen i år
behandlar verksamheterna i kommuner och landsting
till och med 2001, och när det gäller den ekonomiska
redovisningen till och med 2002.
Jag vill framhålla att den årliga skrivelsen är en
viktig rapport. Den är en avrapportering av vad som
händer med verksamheterna i kommuner och lands-
ting. Som vi känner till levereras och sköts den kan-
ske allra största delen av välfärdsarbetet för medbor-
garna av kommuner och landsting.
Det finns ett antal motioner från allmänna mo-
tionstiden som diskuteras och bereds i denna skrivel-
se. Men det finns även tre yrkanden, och därtill
kommer tre motionsyrkanden som härrör sig från
2003 års ekonomiska vårproposition. Också dessa
behandlas i och med att de hör till det kommunala
området, som alltså behandlas i skrivelsen. De tas
därför upp i ett sammanhang tillsammans med de
andra motionerna och delarna.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag och av-
styrker samtliga motionsyrkanden.

Anf. 42 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Herr talman! Finansutskottets ordförande Sven-
Erik Österberg sade att detta var en viktig rapport,
och det är sant, Det är en mycket viktig rapport. Det
är dessutom en rapport som ger oss all anledning att
känna stor oro för den situation som landets landsting
och kommuner befinner sig i. Den oron föranleds av
den situation som råder.
Det är också en beskrivning av en kommande si-
tuation, som borde föranleda Sveriges riksdag och
finansutskottet att på ett mer konsekvent sätt, och
med mer inriktning på resultatpolitik, lägga fram
förslag som regeringen ska ta hänsyn till.
Det är nämligen så att om vi är oroliga i dag så
kommer det att se ännu mörkare ut i morgon. I dag är
situationen i landets kommuner den att man har en
total låneskuld på nästan 100 miljarder kronor, och
den ökar. Resultaträkningarna visar på växande un-
derskott. Det framgår inte bara av den redovisning
som regeringen ger av utvecklingen, utan också av
prognoser från många andra håll.
Vad är det då som behöver göras? Om man ägnar
en stund åt att studera vad regeringspartiet och majo-
riteten förespråkar kan vi konstatera att det ser ganska
motsägelsefullt ut. I den socialdemokratiska debatten
och retoriken säger man "å ena sidan", och jag ska
citera från en interpellationsdebatt som jag hade med
skatteminister Lövdén: "Det är angeläget att denna
utveckling kan brytas. Det yttersta ansvaret för att
vända en negativ utveckling ligger på den enskilda
kommunen eller det enskilda landstinget, vilket är en
konsekvens av den kommunala självstyrelsen." Så
säger skatteministern den 2 juni.
Går vi sedan in och tittar vad andra ledande före-
trädare för Socialdemokraterna har gett uttryck för
återfinns en DN Debatt-artikel den 7 november förra
året där ledande kommunala företrädare beskriver
situationen så här: "Statsmakterna lagstiftar om med-
borgerliga rättigheter som ofta är kostnadsdrivande,
och betalningsansvaret övervältras på de lokala och
regionala självstyrelseorganen. Kraven som ställs i
lagstiftningen och det statliga regelverket är starkt
styrande för prioriteringarna i kommunernas budget-
arbete. Staten har därmed beslutat om nya utgifter i
den kommunala budgeten, vilket gör att de folkvalda
i kommunerna ålagts att finansiera verksamheter som
andra har bestämt. Övervältringen av kostnaderna
tvingar fram omprioriteringar eller skattehöjningar."
Det säger de kommunala företrädarna å andra si-
dan. Bilden är något motsägelsefull. Statsrådet säger
att det är kommunerna som ska vidta åtgärder. De
kommunala företrädarna konstaterar att på grund av
regeringens åtgärder, regeringens kostnadsövervält-
ringar, tvingas man in i en negativ spiral. Vi kan
konstatera att detta är totalt motsägelsefullt, enligt
min mening.
Vad är det då som behöver göras? Det är mycket.
Utgångspunkten måste vara att vi är beredda att
genomföra ganska genomgripande förändringar i
synen vad gäller finansiering, ledningsstrukturer och
drift.
Den moderata visionen för kommunerna är mot-
satsen till den centralisering av makten som har på-
gått under senare år. I stället för att övervältra kostna-
der för till exempel LSS vill vi att staten tar ansvar
för finansieringen. Det går igen inom flera områden.
Vi föreslår ett pengsystem. Det är ett system som
möjliggör för medborgarna att efterfråga, styra och
påverka den verksamhet som i många fall bedrivs i
kommunerna.
Vi har en politik som syftar till att öppna för al-
ternativa driftsformer utifrån de mål och kvalitetsbe-
grepp som vi sätter upp. Vår skolpeng gör att kom-
munerna kan överlåta ansvaret för driften av skolor
till andra. Kommunerna avvältras därmed denna
kostnad. Vår äldreomsorgsförsäkring innebär att
kommunerna blir ett alternativ bland många andra för
äldre medan kommunerna samtidigt får ersättning för
de tjänster som efterfrågas.
Staten tar ett ansvar för välfärdstjänsterna. I stället
för att ålägga kommunerna nya uppgifter låter vi
pengarna följa brukarna oavsett om dessa är elever,
människor med behov av stöd och service eller äldre.
Vi tror att det är en förutsättning för att lyckas vända
den utveckling som är så bekymmersfulla ordalag
beskrivs i rapporter och prognoser.
Det handlar naturligtvis också om vad kommu-
nerna själva gör. Vi tar som exempel att kommunerna
på många sätt försöker att göra sig attraktiva. Man
talar mycket om ökat företagande. Man skapar tjäns-
ter och försöker att skrapa ihop resurser för att mark-
nadsföra sig i syfte att få ett positivt företagarklimat.
Mot det står den faktiska utvecklingen. De ledande
regeringsföreträdarna ger dessutom uttryck för upp-
fattningen att det som pågår är bra.
Men det finns också här en motsägelsefullhet.
Man säger sig vilja ha fart på företagandet, men vad
gör man? Studerar vi hur mycket av kommunens
verksamhet som sköts i egen regi ser vi att en mycket
stor andel av landets kommuner i egen regi bedriver
verksamhet som kunde ha lagts ut. Det finns till och
med kommuner som bedriver över 90 % av verksam-
heten själv.
Kommunen är nyckeln till företagandet och före-
tagandeklimatet på den lokala marknaden. Om kom-
munen låter bli att efterfråga tjänster och ge utrymme
för andra att etablera verksamhet, oavsett om det
handlar om rena servicefunktioner eller annat, och
förhindrar en sådan utveckling är det klart att man
inte får något företagande.
Jag har tidigare sagt i kammaren att jag mött
kommunala företrädare som säger: Vi har den om-
fattning på egenregiverksamheten som vi anser vara
nödvändig. Sedan konstaterar man att den i dessa
kommuner utgör 92 %, 93 % eller 94 % av verksam-
heten. Hur kan en kommun i en sådan situation fram-
stå som attraktiv? Kan en sådan kommun vinna för-
troendet att andra etablerar verksamhet där? Jag tror
inte det.
Det krävs en ny syn på den kommunala rollen i
den meningen att kommunerna inte alltid behöver
vara utförare utan det kan andra vara. Detta naturligt-
vis under förutsättning att de kommunalt förtroende-
valda också lär sig att upphandla och att skriva avtal.
Där finns mycket att vinna både i ekonomisk mening
men också i kvalitet och mångfald. Det tror jag gyn-
nar kommuninnevånarna.
I detta betänkande behandlas flera delar av den
kommunala verksamheten. Det handlar om utjäm-
ningssystem, självstyrelse, näringsverksamhet, finan-
sieringsprincip och statsbidrag. Den här diskussionen
har vi inte haft för första gången, och vi kommer
säkert att ha den framdeles också. För att vinna tid i
kammaren yrkar jag bifall till reservation nr 1. Mode-
raterna står självklart bakom övriga reservationer,
men med hänsyn till kammaren avstår jag från att
yrka bifall till dessa.

Anf. 43 GUNNAR NORDMARK (fp):
Herr talman! Låt mig inleda med att konstatera att
Folkpartiet givetvis står bakom samtliga de förslag
som vi har i motioner och reservationer. Men för tids
vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 4, 22 och
27.
Som finansutskottets ordförande konstaterade i sin
inledning förknippar de flesta medborgare välfärd
framför allt med den egna kommunen och dess verk-
samhet. Barnomsorg, skola, äldreomsorg och social-
tjänst ligger alla inom kommunens ansvarsområde.
Vägar, räddningstjänst, biblioteksverksamhet är andra
områden som de flesta uppfattar som väsentliga och
där också kommunerna bär huvudansvaret.
Om Sveriges kommuner inte förmår att lösa sina
uppdrag kommer konsekvenserna för landets med-
borgare att bli omfattande och negativa. Om man
tittar på hur kommunerna själva ser på sin verksamhet
och sin framtid i den utredning som Kommunförbun-
det har gjort om kommunernas framtid är inte det
någon munter läsning. Den får dystopier som Kallo-
cain att framstå som relativt lättsinniga och upp-
sluppna jämfört med vad man ser framför sig kring år
2005.
Det är extra allvarligt att det finns tecken på kris
inom den kommunala sektor. Alltfler kommuner får
det allt svårare att få debet och kredit att gå ihop. De
flesta av landets landsting brottas med stora budget-
underskott.
En annan utmaning för den kommunala sektorn
bortsett från ekonomin är personalförsörjningen.
Särskilt den kommunala sektorn är på väg att drabbas
av de stora pensionsavgångarna samtidigt som arbe-
ten inom kommunal sektor inte alltid självklart fram-
står som mest attraktiva på en arbetsmarknad som
redan i dag kännetecknas av en arbetskraftsbrist på
alltfler områden.
I dag är omkring 20 % av landets lärare obehöri-
ga. Om några år kommer det att saknas 55 000 behö-
riga lärare i det här landet. Inom vård och äldreom-
sorg är det likadant. Bristen på behörig kompetens
personal är redan i dag märkbar. I många andra verk-
samheter kan man om man inte får tag på personal
skjuta upp en del man gör till längre fram i tiden eller
låta bli att göra det alls.
Skulle man vid en arkeologisk utgrävning upp-
täcka att det är brist på arkeologer till exempel så
behöver man inte gräva ut. Man kan vänta. Det gör
ingenting, och förmodligen är det minst lika bra för
fynden. De ligger kvar i marken, mer skyddade än de
skulle vara annars. När min åttaåriga dotter Alva i
dag på morgonen går till skolan, däremot, och upp-
täcker att det inte finns någon lärare där eftersom man
inte får tag på någon så går det inte att ställa in verk-
samheten i fyra eller fem år. De saker som hon skulle
ha lärt sig i dag och i morgon kan inte vänta till dess
att man hittar personal.
Jag hoppas också att hemtjänsten i dag har anlänt i
tid till min goda vän Ingrid. Hon behöver innerligt väl
hemtjänstens hjälp och det stöd som den innebär. Jag
hoppas att hon slipper att få ett meddelande som sä-
ger: Med anledning av rådande arbetsmarknadsläge
och på grund av dystra prognoser i den kommunal-
ekonomiska långtidsplaneringen senareläggs dagens
hemtjänstbesök till skärtorsdagen 2007, då såväl de
ekonomiska som personalpolitiska förutsättningarna i
den tillgängliga prognosen torde vara betydligt bättre
än den 11 juni.
Kommunal verksamhet fungerar inte på detta sätt.
I de allra flesta fall är det människor som har behov
av den kommunala verksamheten. Det gör att den
kommunala sektorn står inför stora utmaningar både
ekonomiskt och vad gäller att behålla och rekrytera
personal.
Huvudförutsättningen för att ekonomin i den
kommunala sektorn ska gå ihop är att vi tillsammans
lyckas skapa en långsiktig ekonomisk tillväxt på hög
nivå. Som vi alla vet skapar tillväxt välstånd och ger
oss möjligheter att även i fortsättningen ha råd med
en god välfärd.
Det är inte föremålet för denna debatt, men en
näringspolitik som satsar på företagare och på företa-
gande för att få människor i arbete är livsavgörande
för landets kommuner och deras verksamhet. Mot den
bakgrunden framstår det beslut om den tredje sjuklö-
neveckan som vi snart ska fatta som milt uttryckt
malplacerat, felaktigt och illa genomtänkt. Det drab-
bar den kommunala sektorn ekonomiskt - både direkt
och indirekt.
Det är viktigt att den kommunala sektorn har klara
och tydliga spelregler på alla områden. Mot den bak-
grunden framstår dagens kommunala utjämningssy-
stem som fyllt av brister. Låt mig först säga att Folk-
partiet anser att det är viktigt att vi har ett kommunalt
utjämningssystem. Det gör det möjligt för människor
att leva och bo var de vill i landet och att känna att de
har en trygg och kommunal service på en godtagbar
nivå. Men det innebär inte att vi tycker att dagens
system är bra. Det straffar på ett orimligt sätt kom-
muner som är ekonomiskt välskötta och som satsar på
inflyttning och tillväxt.
I debatten har detta ofta gjorts till ett Stockholms-
problem. Så är inte fallet. Det finns många län i lan-
det där en eller två kommuner utgör de egentliga
tillväxtmotorerna. Övriga kommuner i landet är oftast
nettomottagare i det kommunala utjämningssystemet
och de är på en rad områden beroende av den kom-
mun eller de kommuner som går bra. Det är olyckligt
för alla om de mest framgångsrika kommunerna
hämmas i sin tillväxt av utjämningssystemet. Orim-
ligheter som att skattehöjningar i grannkommunerna
höjer den egna kommunens inbetalningar till utjäm-
ningssystemet måste bort.
Folkpartiet vill se ett samlat inkomst- och kost-
nadsutjämningssystem där utjämningen baseras på
tydligt mätbara strukturella skillnader. Vi vill även
utreda om utjämningen som helhet kan eller bör ske
helt inom statens försorg. Vi vill dessutom att dagens
skatteutjämningssystem utvärderas av utomstående
oberoende granskare för att garantera en fullständig,
förutsättningslös och objektiv utvärdering av utjäm-
ningssystemet.
Folkpartiet anser att kommunal verksamhet i prin-
cip ska skötas i förvaltningsform. Många kommunala
bolag går in och konkurrerar på villkor som är skadli-
ga för privata företag, och därmed hämmas ofta till-
växten i den egna kommunen. Ofta är det småföreta-
gare som slås ut i konkurrensen med de kommunala
bolagen.
Insynen i de kommunala bolagen är inte den bäs-
ta. Det är inte självklart att anställda där har samma
rättigheter att meddela sig fritt med allmänhet och
medier som man har inom vanlig kommunal förvalt-
ning. Många av de kommunala skandaler som vi har
sett under senare år har sin grund i kommunala bolag
och den kultur som har frodats där. Kommunala bo-
lag innebär risker för kommunmedborgarna och för
deras pengar. Antalet bolag där kommuner är mino-
ritetsägare har ökat under de senare åren. Det kan
tyda på att kommuner lierar sig med andra ägare för
att undgå kritik, men det innebär också ännu mer
försämrad insyn, mindre demokratisk kontroll och
ännu sämre meddelarskydd för de anställda. Detta är
en utveckling som bör granskas.
Kommuner bildar sedan ett antal år koncerner.
Det enda syftet med detta är att slippa statlig skatt.
Regeringen, som ju inte alltid är ett föredöme när det
gäller koncernbildningar av bolag som man kontrolle-
rar, bör lägga fram ett lagförslag som stoppar den här
avancerade formen av kommunal skatteplanering.
Kommunerna måste förnyas i sin roll som arbets-
givare, dels för att en mycket stor del av de arbetsre-
laterade sjukskrivningarna verkar finnas inom kom-
munal sektor, dels för att kunna rekrytera och behålla
personal på en arbetsmarknad som kännetecknas av
arbetskraftsbrist.
Anställda inom kommunal sektor måste ges ett
betydligt ökat inflytande över det egna arbetets form
och innehåll. Insatser måste göras för att få äldre
personal att stanna längre i arbete dels därför att det
behövs, dels därför att det samhällsekonomiskt är av
största vikt, dels för att äldre anställda besitter en
erfarenhet och en kompetens som är ovärderlig för
den kommunala verksamheten. Det är en av de kom-
munala sektorns utmaningar att ta till vara på den
erfarenhet och den kunskap som finns, särskilt nu i
samband med de stora pensionsavgångar som vi ser
framför oss. Vi måste anpassa arbetslivet - och inte
bara i kommunerna - till en helhet så att också lite
äldre anställda får möjlighet till kompetensutveckling
och karriärmöjligheter även i slutet av en yrkeskarri-
är.
Man måste också se till att den kommunala sek-
torn organiserar sitt arbetsliv så att det passar anställ-
da med barn. I många kommunala chefers planering
av personalens verksamhet existerar varken hämttider
på dagis, ihärdigt återkommande halsfluss hos den
anställda och hennes barn eller tanken på att ett sam-
manträde som drar ut på tiden långt efter vad som
sagts saboterar storhandlingen inför helgen eller ett
utlovat biobesök som kompensation för alla andra
gånger som mamma eller pappa har kommit sent hem
från jobbet.
Att bryta upp de kommunala monopolen är inte
enbart en valfrihetsreform. Det är också en väg att
skapa bättre villkor för anställda inom kommunal
sektor genom att man ökar konkurrensen om attraktiv
arbetskraft.
Genom att vara goda arbetsgivare kommer många
aktörer inom kommunal sektor att vara lockande för
många av morgondagens löntagare. Ändå kommer
förmodligen inte antalet arbetstagare att räcka till.
Därför är vi också inne på andra saker som är viktiga
för den kommunala sektorn, där vi inte fattar beslut i
denna debatt men där vi tidigare har fattat beslut. Det
är beslut om att vi ska utreda arbetskraftsinvandring.
Det är av avgörande betydelse att kommunerna även i
framtiden ska kunna fylla sitt personalbehov.

Anf. 44 OLLE SANDAHL (kd):
Herr talman! Det som uträttas i kommuner och
landsting avgör livsmöjlighet och livskvalitet för
medborgarna. Den kommunala sektorn är av basal
betydelse för det svenska välfärdssamhället. Därför,
men också genom dess dominerade ställning i sam-
hället som arbetsgivare, konsument och producent, är
skötseln och livskraften i den kommunala sektorn så
synnerligen väsentlig.
Ett av fundamenten i den svenska demokratin är
den kommunala självstyrelsen. Trots detta tummar
regeringen fortfarande på självstyrelsen genom att
sömngångaraktigt fortsätta med sin förbehållsfyllda
bidragsmodell, sina lagfästa beställningar och sina
handlingsbegränsande regelverk. Detta gör att kom-
munsektorn är illa ansatt inte bara när det gäller eko-
nomin utan också när det gäller sin självständiga
ställning.
Det är illa när det gäller ekonomin. Landstings-
sektorn visar för nionde året i rad ett underskott i sina
resultat, och kommunsektorn har haft underskott i sex
år under samma period. Det finns flera orsaker till
detta. En orsak är att de statliga bidragen har minskat
och urholkats i sitt värde. Sammanlagt har statsbidra-
get enligt Kommunförbundet försvagas med 18 mil-
jarder kronor mellan 1993 och 2006. Siffrorna ger
tydliga besked om att kommunsektorn spelat rollen
av regulator i statens justering av egen budget.
Detta har skett samtidigt som den socialdemokra-
tiska regeringen har givit sken av "tillskott", "extra
satsningar" och så kallade "pengar" till vilka man ofta
har kopplat en lämplig ministers namn. Kommunerna
har omöjligt kunnat planera långsiktigt eftersom
pengar har kommit som kortvariga och specialdesti-
nerade allmosor med oklar varaktighet. I år lanserar
regeringen för tredje gången en "satsning" som kallas
"tillfälligt sysselsättningsstöd". För tredje gången i
rad vill man skörda frukterna av denna nysatsning i
repris.
En annan orsak till den dystra situationen är de
stagnerande skatteintäkterna. Om kommunsektorn
ska kunna ta det ansvar som tillkommer den så måste
den få tillgång till en bredare skattebas. En breddad
skattebas och en ekonomisk tillväxt är den enda lång-
siktigt pålitliga grunden för "välfärdssektorns" finan-
siering.
Den vittrade ekonomin i den kommunala sektorn
har nu resulterat i den största skattehöjningen sedan
1978. Detta är olyckligt eftersom en skattehöjning i
sig själv motverkar tillväxt i ekonomin, och en eko-
nomisk tillväxt är ju precis vad som behövs.
Förklaringen till den usla ekonomin finns alltså på
inkomstsidan. Det finns också förklaringar på utgifts-
sidan. Kommunerna har genom statliga ukaser getts
det ena uppdraget efter det andra, utan att staten har
sänt med finansiering. Den angelägna reformen enligt
LSS har lagt uppgifter på kommunerna, men motsva-
rande finansiering finns inte. Här fattas nu omkring
1,5 miljarder. Pengar måste då tas från annan kom-
munal verksamhet. Samma sak gäller för den statligt
beslutade maxtaxan i förskolan. Här har staten för-
bjudit kommunerna att finansiera verksamheten efter
egen bedömning. Eftersom reformen inte är finansie-
rad har kommunerna då fått stuva om i verksamheten
i all hast eller orsaka ett underskott.
Principen om den kommunala självstyrelsen, som
också regeringen säger sig hylla i sin skrivelse, är ju
annars att kommunerna själva, på demokratisk grund,
ska fatta egna beslut om och ansvara för sin verksam-
het. Nu har den socialdemokratiska regeringen redu-
cerat den kommunala sektorn till att vara underleve-
rantör. Detta är en helt orimlig position för oss krist-
demokrater, herr talman. Vi menar i stället att den
kommunala självstyrelsen är satt ur spel och att den
behöver ges en rättslig status. Här finns nu ett särskilt
ansvar för Ansvarskommittén, som arbetar för närva-
rande.
Att, som vi kristdemokrater föreslår, ta bort fas-
tighetsskatten och i stället ha en kommunal självkost-
nadsavgift, är ett exempel på en tryggare och mer
utvecklingsbefrämjande finansiering.
Regeringsskrivelsen ger en positiv bild av den
kommunala utvecklingen. Visst finns det mycket som
är bra. Det medger jag gärna. Det görs många enastå-
ende insatser inom kommuner och landsting. Där
finns enastående mycket av omsorg, av god vilja och
av kunskap. Det enkla faktum att antalet årliga starr-
operationer har ökat nästan tiofalt mellan 1980 och
2001, från 8 000 till 72 000, räcker för att ge en bild
av vad sektorn uträttat. Sjukvården levererar fler
meningsfulla behandlingar och behandlar framgångs-
rikt fler patienter än någonsin förr.
Omkring 10 % av äldreomsorgen sker i dag i pri-
vat verksamhet. Det är positivt att det finns en vård
som utförs i enskild verksamhet, för det ger valfrihet
både för vårdtagare och personal. Det är också posi-
tivt att denna andel växer. Tyvärr växte den bara med
0,5 % senaste året, och det är klent för en som har
begränsad livslängd.
Men det finns också många problem i den kom-
munala sektorn. Den politiska uppslutningen kring
betydelsen av jämställdhet är mycket stor. Då borde
kommunsektorn, som är politiskt styrd, vara ett före-
döme och närma sig idealet, detta alldeles speciellt
som kvinnorna är kraftigt överrepresenterade i perso-
nalen. Men sektorn är inte ett föredöme. Jämställd-
heten är klen. Sjukfrånvaron och ohälsan är extremt
hög. Inflytandet över arbete och arbetstider är litet.
Analyser och resonemang kring detta viktiga område,
jämställdhet, lyser helt eller nästan helt med sin från-
varo i skrivelsen. Är detta ett förbiseende eller är det
signifikativt?
De sedvanliga problemen kvarstår inom sektorn.
Det gäller minskat förtroende för äldrevården på
grund av kvalitetsbrister, vårdköerna och antalet
vårdplatser som sjunker. Var fjärde elev lämnar fort-
farande skolan utan godkänt betyg. Det är brist på
vårdpersonal och tilltagande rekryteringsproblem när
det gäller lärare.
Man brukar säga att graden av civilisation kan
utläsas av hur man tar hand om de sjuka och svaga.
Därför är det en trist läsning när det framgår att anta-
let barn som söker psykiatrisk vård har fördubblats
under 1990-talet och att väntetiderna har blivit avse-
värt längre för barn och ungdom. Länsstyrelserna har
funnit brister i 78 % av sina granskningar när det
gäller barnperspektivet inom kommunernas hantering
av ekonomiskt bistånd. Antal barn per årsarbetare i
förskolan har stigit sedan början av 1990-talet.
Gruppstorleken har ökat från 13,5 barn till 17,5.
I våra motioner ger vi konkreta förslag till lös-
ningar och förbättringar på både kort och lång sikt. Vi
föreslår bland annat extra tillskott på 2,5 miljarder
under de kommande åren för att möta de växande
behoven inom äldrevården, 1 miljard kronor mer än
regeringen för en nationell vårdgaranti de kommande
två åren och 1,5 miljarder kronor för kompetenshöj-
ning av personal inom vård och omsorg under en
begränsad tid på två år. Vi avvisar dessutom reger-
ingens förslag till en förlängd sjuklöneperiod, vilket
ger kommunsektorn en besparing på ca 400 miljoner
kronor.
Den långsiktiga finansieringen kräver strukturella
förändringar av skattebas, självstyre och tillväxt.
Detta har jag delvis belyst i mitt inlägg, herr talman.
Sist och slutligen yrkar jag bifall till reservation
nr 21. Självfallet står jag och partigruppen bakom
samtliga våra reservationer, men jag nöjer mig med
detta yrkande för att vinna tid vid voteringen.

Anf. 45 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Det här betänkandet är en översiktlig
redovisning av de gångna åren. Jag tycker att den
biten behöver kommenteras, men även framtiden. Vi
kan konstatera att många av landets kommuner och
landsting har det svårt i dag. Det kärva läget förväntas
dessutom bli än värre.
En av orsakerna är regeringens oförmåga att ge
kommunerna långsiktiga spelregler för hur verksam-
heten ska finansieras. Modeordet för regeringen ver-
kar vara transfereringar. Det är ett ord som tydliggör
oviljan att låta kommuner och landsting själva be-
stämma över sin verksamhet. Det är ett ord som tyd-
liggör att tilliten till dem som är förtroendevalda i
kommuner och landsting totalt saknas.
Herr talman! I regeringsformens 1 kap. 1 § slås
fast att all offentlig makt utgår från folket. Det beto-
nas i samma paragraf att det bland annat ska ske ge-
nom kommunal självstyrelse. Den här frågan är värd
att tas upp när man läser regeringens förslag, när man
ser regeringens tillämpning av finansieringsprincipen
och när man i medierna ser vilka tankar regeringen
har för att lösa situationen på exempelvis LSS-
området och för att ta hand om effekterna av att
kommunerna inte klarar av kravet på en ekonomi i
balans.
Svaret och lösningar från regeringen på de här
områdena är mer av utjämning mellan kommunerna
och införandet av buffertfonder, allt utifrån ett synsätt
som alltmer undergräver det vi kallar en rejäl kom-
munal självstyrelse.
Nuvarande system och det som nu uppenbarligen
är på väg att genomföras är ett förmynderi för våra
kommuner. Våra kommuner och landsting blir än mer
omyndigförklarade än vad de är i dag. Regeringen
anser alltså inte att de folkvalda i våra kommuner och
landsting är personer som kan tas på allvar. Det är av
folket valda ombud i kommuner och landsting som
behandlas av regeringen på det här viset. Var finns
innebörden i de ord som står i grundlagens första
paragraf?
Kommunministern har för avsikt att införa en buf-
fertfond som man ska samla pengar i under en hög-
konjunktur. Sedan ska man pytsa tillbaka dem till
kommunerna under en lågkonjunktur. I min demo-
kratiska värld var det folket i kommuner och lands-
ting som skulle ställa sina folkvalda mot väggen i
allmänna val. Med regeringens tankar är det uppen-
bart att alla ska ha möjlighet att skylla på varandra.
Ingen ska tydligt kunna ställas till ansvar. Jag har
ännu inte träffat någon politiker i kommunerna som
fullt ut litar på statsmakten.
De planerade buffertfonderna tillsammans med de
tankar som finns för att skapa ett utjämningssystem
kring LSS är tankar utifrån ett uppifrånperspektiv.
Trots att 96 % av landets kommuner sagt nej till ett
sådant system har uppenbarligen regeringen för avsikt
att genomföra det. Kommun- och landstingspolitiker-
nas tilltro till statsmakten kommer knappast att öka
efter införandet av en sådan här åtgärd. Det här syn-
sättet präglar regeringens syn på kommunernas verk-
samhet. En total avsaknad av tillit och respekt för
folkvalda personer på den här nivån är, som jag ser
det, besvärande.
En framtidsinriktad politik måste bygga på förtro-
ende.
Riksdagen och regeringen måste ge kommunerna
och landstingen möjlighet att utifrån sina förutsätt-
ningar skapa sin välfärd. Den ska byggas utifrån be-
greppet lika rätt till utveckling för alla. Centerpartiets
motion ger visionen och inriktningen och skapar
därmed för de förtroendevalda i kommuner och
landsting såväl de redskap som det förtroende som
behövs för utvecklandet av den egna bygden.
Centerpartiet vill i motsats till regeringen stärka
det kommunala självstyret. Vi vill ge alla tillgång till
en likvärdig skola, en likvärdig vård och en likvärdig
omsorg. De verksamheter som staten via reformer
överför till kommunerna ska staten också finansiera
fullt ut. Finansieringsprincipen ska alltså tillämpas
strikt.
De statsbidrag som i dag ges följer en nominell
nivå genom åren. Det innebär att den kommunala
kassan urholkas år efter år. Med den utveckling som
ägt rum exempelvis inom LSS-området, där man haft
en kostnadstillväxt om 11 % per år, blir hålet i den
kommunala kassakistan stort. Så här får det inte vara.
LSS behöver utredas ytterligare.
· Är det i framtiden kommunerna eller staten som
ska ha huvudansvaret?
· Hur ska vi för dem som arbetar inom det här om-
rådet skapa en personalsituation som är värdig ar-
betsmarknaden anno 2003?
· Hur klarar vi finansieringen?
Jag konstaterar att den nyligen avslutade LSS-
utredningen inte har gett de svar som vi måste få.
Därför erfordras en ny översyn.
Kommunernas skattebas måste breddas. Center-
partiet vill att frågan utreds snabbt eftersom skatteba-
sen direkt påverkar statens behov av statsbidrag, ger
återverkningar på skatteutjämningssystemet och
minskar behovet av transfereringar. Härigenom mins-
kar toppstyrningen, och kommunpolitikerna får de
rätta redskapen för att kunna klara den kommunala
ekonomin på ett bra sätt. Det är de som finns ute i
verkligheten som bäst klarar att hantera de här frå-
gorna.
Statliga pekpinnar om vilka driftsformer som ska
tillämpas måste avskaffas. I ett befolkningsperspektiv
är det inte vem som gör en sak som är det viktiga,
utan att saken verkligen blir gjord.
Inom vården har stopplagar och dogmatiska lås-
ningar till alternativa driftsformer präglat mycket av
debatten under de senaste åren. Frågan är vad debat-
törerna egentligen diskuterar i detta sammanhang.
Centerpartiet anser att vården ska finansieras via
skatter, att den ska styras demokratiskt och att den
ska vara tillgänglig för alla. Utifrån det synsättet kan
driftsformen se ut hur som helst.
För den sjuke är det primära att vården ges snabbt,
att den har en bra kvalitet och är tillgänglig när den
behövs. Den sjuke är inte en kund utan en människa
som behöver vård. Att i det sammanhanget diskutera
driftsformer är tämligen onödigt. Driftsformerna är en
fråga för politiker, och vår roll är att skapa förutsätt-
ningar som ger bästa och mesta vård för pengarna.
Det är, som jag ser det, inte människovärdigt att mot-
sätta sig alternativ som skapar ekonomiskt utrymme
att erbjuda alltfler människor snabbare tillgång till
vård.
I dag är mellan 0,2 och 0,5 % av vården privat.
Resterande 99,5-99,8 % styr de förtroendevalda över.
Låt våra landstingspolitiker göra det på sådant sätt att
vården utvecklas och inte som nu tenderar att av-
vecklas.
Jag vill i det sammanhanget påminna majoriteten
om Ernst Wigforss ord att "Varje bortslösad krona är
en stöld från arbetareklassen." Som situationen är i
kommuner och landsting måste vi vända på varje
krona för att få den att räcka till betydligt mycket
mera än tidigare. Vi har inte råd med några dogmatis-
ka låsningar på det här området. Om vi utsätter oss
för sådana slösar vi med skattemedel.
Herr talman! I veckan uttalade en av landets tyng-
re företagsledare att "politikerna idag saknar visioner
och ägnar sig åt lösningar som försämrar tillväxten
och därmed ytterligare undergräver grunden för vår
välfärd". Finns det något av sanning i det här uttalan-
det är det dags för många i den här salen att tänka om.
Jag säger inte att vi från Centerpartiet har lösning-
arna på alla frågor, men vi är på god väg. Vi vill ut-
veckla vårt land, och det kan inte ske genom topp-
styrning. Det krävs decentralisering och tillit till
människor på alla nivåer. Vi måste lita på varandra
och dra åt samma håll. Det är inte fia med knuff som
vi håller på med utan det gäller allas välfärd. För
denna fråga har, som jag ser det, alla ett ansvar, och
till den har alla något att tillföra.
Herr talman! Centerpartiets förslag till beslut är
mycket väl värt att läsas. Jag inskränker mig för tids
vinnande i det här läget till att yrka bifall till reserva-
tion 17 beträffande kommunernas skattebas.

Anf. 46 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill först bara säga till Tomas
Högström att han inte talade om att statsrådet i inter-
pellationsdebatten sade att kommuner och landsting
skulle få 4,3 miljarder extra 2004 men att Moderater-
na i den reservation som han hänvisade till sade nej
till detta.
Herr talman! Kommunerna och landstingen har
hand om de grundläggande välfärdsverksamheterna
skolan, vården och omsorgen. Det är tre grundstenar
som välfärden vilar på. Det är oerhört viktigt för
medborgarna att skolan, vården och omsorgen är av
bästa kvalitet, att de kan känna sig trygga för sina
barn i skolan och för sina äldre när dessa blir gamla
och svaga.
En bra utbildning och trygga uppväxtvillkor för
alla barn och ungdomar är viktigt för tillväxt och
framsteg, och detta är något som alla kommuner bör
kunna erbjuda sina medborgare. Landets kommuner
och landsting har dock mycket olika förutsättningar
för att kunna bereda sina medborgare en bra kommu-
nal service. Det kommunala utjämningssystemet är en
förutsättning för reell självstyrelse i landets alla
kommuner. Det handlar om att alla invånare i Sverige
- från norr till söder - ska kunna få en bra skola samt
god vård och omsorg. Det behövs därför en rättvis
fördelning av landets tillväxt, och då måste vi ha en
utjämning mellan kommunerna och landstingen.
I en jämförelse står sig våra svenska kommuner
väl mot kommuner i de flesta andra länder. Våra
kommuner har - vad som än har sagts i dag här från
talarstolen - starkare självstyrelse, de tar ett större
ansvar och de ger som regel också sina medborgare
mycket bättre service. Den svenska kommunsektorn
har också internationellt sett en mycket hög andel
egenfinansiering av verksamheter i form av skattein-
täkter.
När det gäller regionala skillnader visar uppgifter
från EU:s statistikorgan Eurostat på en stor skillnad
mellan de fattigaste och rikaste regionerna i flertalet
länder. Enligt Eurostats uppgifter är Sverige det land
som har den minsta spridningen mellan olika regio-
ner. De regionala klyftorna förefaller i Sverige vara
mindre än i flertalet övriga länder i EU. En av för-
klaringarna till att vi har mindre regionala klyftor är
just vårt kommunala utjämningssystem, genom vilket
det sker en långtgående utjämning av skatteinkomster
och sådana merkostnader som kommunerna inte själ-
va kan påverka.
Däremot är det viktigt att vi uppmärksammar de
regionala obalanser som finns i Sverige i dag. De
senaste åren har storstäderna med Stockholm i spet-
sen och flertalet större städer vuxit kraftigt. Jämsides
med detta har närmare 200 av Sveriges numera 290
kommuner en minskande eller stagnerande befolk-
ningsutveckling. Kommuner och landsting som tapp-
ar befolkning får efter hand allt svårare att upprätt-
hålla en hög kvalitet inom skolan, äldreomsorgen och
sjukvården. För 2003 finns därför ett särskilt statsbi-
drag för kommuner och landsting med befolknings-
minskning, vilket ju bland annat Jörgen Johansson
och Centern är motståndare till. Utjämningskommit-
tén har som en uppgift att analysera hur kommuner
och landsting med kraftig befolkningsminskning kan
ges likvärdiga förutsättningar att tillhandhålla vård,
omsorg och utbildning.
Kommunsektorns finanser förbättrades under de
sista åren av 1900-talet, och denna positiva utveck-
ling fortsatte även under de första åren av 2000-talet.
De förbättrade kommunala finanserna var främst ett
resultat av en god tillväxt, en ökad sysselsättning och
statliga resurstillskott som förstärkte inkomsterna och
minskade kommunernas kostnader för arbetsmark-
nadspolitiken och socialbidragen.
Den ekonomiska utvecklingen präglas nu av osä-
kerhet och internationell lågkonjunktur. Investerare
avvaktar. Konsumenter håller igen. Tillväxt och sys-
selsättning påverkas negativt. Osäkerheten i ekono-
min sätter också sina spår i kommunerna.
För att stärka kommunernas ekonomi föreslår re-
geringen att det tillfälliga sysselsättningsstödet till
kommuner och landsting förlängs till att gälla även
under nästa år. För 2004 kommer hela stödet att utgå
som ett generellt stöd och uppgå till 3 miljarder kro-
nor. Regeringen föreslår dessutom ytterligare 300
miljoner kronor under 2003 till kommunerna för att
förstärka det tillfälliga sysselsättningsstödet.
Även den så kallade 200-kronan, som alla skatt-
skyldiga betalar i inkomstskatt, kommer också nästa
år att överföras till kommuner och landsting. Det
innebär att kommunsektorns ekonomi förstärks med
1,3 miljarder kronor. Sammanlagt tillförs kommuner
och landsting 4,3 miljarder kronor för att ge ytterliga-
re möjlighet att utveckla verksamheten och förbättra
kvaliteten. Detta är Moderaterna och Centerpartiet
emot.
Den särskilda satsningen på vård och omsorg fort-
sätter 2004 med ca 4 miljarder kronor. Vidare avsätts
1,25 miljarder kronor för att korta väntetiderna och
förbättra tillgängligheten inom sjukvården. Till detta
ska sedan läggas den kraftiga satsningen på skolan
under perioden 2001-2006. Bidraget ökar med 1
miljard kronor årligen till dess att det når en nivå om
5 miljarder kronor år 2006. Här, Gunnar Nordmark,
har Skolverkets uppföljning visat att fler lärare har
anställts, framför allt i grundskolan. Kommunerna har
också satsat på mer personal till elevvård. Nästan
3 000 heltidstjänster har tillkommit under det första
bidragsåret.
Herr talman! Det är glädjande att just i dag, den
11 juni, invigs den kommunala databasen som ytterli-
gare ska underlätta uppföljningen av den kommunala
verksamheten. Förutom att presentera själva databa-
sen med nyckeltal kommer också Rådet för kommu-
nala analyser att publicera två studier. Den ena studi-
en är en jämförelse av kommunala verksamheter
mellan kommuner med olika ekonomiska resultat,
och den andra studien är en analys av kostnader,
volymer och kvalitet med utgångspunkt i de nyckeltal
som finns i databasen. Med den kommunala databa-
sen blir det möjligt att jämföra kommuner med var-
andra på ett rationellt och tillförlitligt sätt. Databasen
kommer också att underlätta kommunernas egen
uppföljning och utvärdering liksom statens uppfölj-
ning av sektorn som helhet utifrån nationella mål för
olika verksamheter.
Som sades tidigare finns det i betänkandet 29 re-
servationer. Som också har sagts avvisar Moderaterna
och Centerpartiet förlängningen av det tillfälliga
sysselsättningsstödet. Det innebär att kommunerna
med vårt förslag - Socialdemokraterna, Vänsterparti-
et och Miljöpartiet - får 3 miljarder mer i generellt
sysselsättningsstöd för att möta en ansträngd ekono-
misk situation. Jag är övertygad om att kommunerna
hellre tar emot ett tillfälligt stöd än inget stöd alls,
som skulle bli fallet om Moderaterna och Centerpar-
tiet finge bestämma.
De borgerliga partierna har lagt fram var sin re-
servation angående utjämningssystemet. Det spretar
som vanligt åt fyra olika håll.
Jag förvånas hela tiden över att Lena Ek, Jörgen
Johansson och Centerpartiet, som i reservationen
skriver att "dagens utformning av utjämningssystemet
fungerar generellt sett bra", ändå tror sig komma
överens med Moderaterna som anser att det kommu-
nala utjämningssystemet bör avskaffas. Det går inte
ihop, Jörgen Johansson! Ni samarbetar med det
kommunala utjämnningssystemets största fiende. När
Lena Ek skriver att systemet ska utjämna såväl skill-
nader i skattekraft som strukturella skillnader, som
jag också instämmer i, är det just det som Moderater-
na är helt emot och därför vill att systemet avskaffas!
Utskottet anser, som så många gånger tidigare, att
det inte är aktuellt att ompröva de grundläggande
principerna för det nuvarande utjämningssystemet.
Jag vill också erinra om att det pågår en utredning
vars främsta syfte är att se över målen för kostnads-
utjämningen samt vid behov föreslå förändringar i
systemet. Uppdraget ska redovisas i oktober i år. Jag
ser fram emot livliga diskussioner under hösten om
utredningens förslag.
De borgerliga partierna har lagt fram var sin re-
servation angående pengsystem och alternativa drifts-
former.
Längst går Moderaterna, som snart sagt vill ha en
peng till allt: skolpeng, äldrepeng, friskpeng och så
vidare - allt för att den enskilde ska gå runt och välja
den "producent" man föredrar.
Kristdemokraterna anser i sin motion att närings-
livet måste vitaliseras för att använda skattepengar på
ett effektivt sätt och ta till vara nya sätt att bedriva en
viss verksamhet.
Det verkar mer och mer som att vård, skola och
omsorg skulle kunna vara en inkomstbringande
bransch för näringslivet - om man läser de borgerliga
motionerna, där man bortser från det som är kärnan i
välfärden, nämligen att kommunernas och landsting-
ens huvuduppgift är att ge alla kommuninvånare en
bra service med hög kvalitet inom skolan, vården,
barn- och äldreomsorgen.
Finansutskottet anser att frågan om hur kommu-
nerna väljer att organisera sin verksamhet inom de
ramar som ges av de nationella målen och kvalitets-
kraven i hög grad är en fråga för den kommunala
självstyrelsen.
Moderaterna och Centerpartiet har en gemensam
reservation om kommunal självstyrelse. Finansut-
skottet instämmer i konstitutionsutskottets uppfatt-
ning i denna fråga, nämligen att det generellt sett
gäller att staten och kommunerna samverkar på skilda
områden och i olika former för att uppnå gemensam-
ma samhälleliga mål. Utifrån det synsättet är det
varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra
orubbliga preciserade gränser i grundlag kring en
kommunal självstyrelsesektor.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över att
Lena Ek, Jörgen Johansson och Centerpartiet har
skrivit ihop sig med Moderaterna i denna fråga. Mo-
deraternas syn på kommunal självstyrelse handlar om
vad som blir kvar när de har infört nationell skolpeng,
äldrepeng, med flera pengsystem, och dessutom har
infört en "lagstadgad utmaningsrätt som skall ge
privata företag möjlighet att framtvinga upphandling
av sådan kommunal verksamhet som inte utgör myn-
dighetsutövning".
Vart tar då den kommunala självstyrelsen vägen,
Jörgen Johansson? Med Moderaternas syn på kom-
munal självstyrelse finns det inte mycket kvar för
vare sig Centern eller andra kommunpolitiker att
styra över. Funderar inte Jörgen Johansson alls över
eventuella skillnader mellan Centerns och Modera-
ternas synsätt vad gäller innehållet i den kommunala
självstyrelsen?
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till förslaget
i finansutskottets betänkande och avslag på reserva-
tionerna.

Anf. 47 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag vill helt kort vända mig till Sonia
Karlsson eftersom hon inledningsvis gjorde en stor
sak av regeringens förslag och regeringens politik
som bygger på att man är alla goda gåvors givare.
Hela hennes anförande präglades av detta.
Det är lite märkligt när hon recenserar statsrådet
Lövdéns interpellationssvar utifrån att det finns ett
generellt sysselsättningsstöd som är bra för kommu-
nerna och 200-kronan - en annan generell insats.
Men statsrådet säger att generella tillskott inte är
tillräckligt för att vända utvecklingen.
Om nu generella tillskott inte är tillräckligt för att
vända utvecklingen hade det varit intressant att höra
Sonia Karlsson redovisa vilka övriga åtgärder man
avser att föreslå och genomföra. Av statsrådets svar
kan man utläsa att det behövs andra insatser. Vilka är
de andra insatserna? Vilka är de genomgripande för-
ändringarna som Socialdemokraterna anser behöver
göras men som inte redovisas? Sonia Karlsson och
jag kan vara helt överens om att det behövs genom-
gripande förändringar. Upp till bevis!

Anf. 48 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Varför jag sade att statsrådet hade
tagit upp frågan om de 4,3 miljarder kronorna var
därför att Tomas Högström underlät att säga detta.
Jag har läst interpellationen. Där stod det så.
Detta är självklart inte tillräckligt, men det är en
hjälp på vägen nästa år - som dessutom Moderaterna
säger nej till. Det ligger mer på Tomas Högström att
förklara varför han tycker att 4,3 miljarder inte är till
någon hjälp.
Det är självklart att kommuner och landsting
bland annat måste se över sin kostnadsutveckling.
Problemet är ju nu att de har mindre inkomster men
fortfarande lika höga kostnader som tidigare, när de
hade en högre ersättning från skatteunderlaget än just
nu på grund av den lågkonjunktur som råder.

Anf. 49 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Vi har i vår reservation med anled-
ning av det tillfälliga sysselsättningsstödet konstate-
rat: "Kommuner kan dock inte bygga sin verksamhet
på tillfälliga stöd utan de behöver tydliga och stabila
spelregler för en hållbar och balanserad ekonomi."
Det går inte att köra en politik utifrån vad vi ser Soci-
aldemokraterna göra nu, i den situation som är, att
tillfälligt lappa och laga i ett system som håller på att
falla sönder.
Kommunförbundets rapporter visar att det som i
dag framstår som oroande kommer att bli än värre om
drygt ett tiotal år. Då är det väl också dags att vi nu
börjar göra de förändringar som är nödvändiga - och
det är genomgripande förändringar som behövs. Men
Sonia Karlsson och socialdemokratin väljer att mör-
ka, väljer att inte lämna besked.

Anf. 50 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag sade i min inledning att det till
och med 2001 har varit en god utveckling i kommu-
nerna. Mellan 1996 och 2000 har skatteintäkter och
statsbidrag tillsammans ökat med 100 miljarder kro-
nor. Det beror på att det har varit en hög tillväxt och
en minskad arbetslöshet, och vi har fortfarande mins-
kade kostnader för socialbidragen. Att skatteintäkter-
na till kommunerna minskar beror på att vi nu har en
lågkonjunktur.
Fortfarande har de svenska kommunerna en
mycket stor andel av sina intäkter via skattebasen.
Det som är viktigt är, vilket vi alla går och väntar på,
att denna lågkonjunktur vänds till en högkonjunktur.
Då kommer också underlaget för kommunernas eko-
nomi att växa. Sedan är det viktigt att man samtidigt
tittar på innehållet i sin verksamhet, om man är så
effektiv som möjligt och använder pengarna på bästa
sätt.

Anf. 51 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! I mitt inlägg uppehöll jag mig
mycket kring det kommunala självstyret. Tittar vi på
den gamle förtroendemannen för några decennier
sedan, var det en ärbar man med mycket stort förtro-
ende. I dag är det en person som ska stå till svars för
en massa frågeställningar och saker som någon annan
har beslutat om. Situationen för våra förtroendevalda
ute i kommuner och landsting är alltså i det närmaste
ohållbar, som jag ser det. Det kommer, om den här
utvecklingen får fortsätta, att bli allt svårare att re-
krytera folk till de här uppdragen.
Min fråga är då: Anser du det vara rimligt, som
Skatteutjämningsutredningen har kommit fram till, att
det i dag finns 127 specialdestinerade statsbidrag,
som i detalj styr hur kommunerna ska agera? Från
kommunalt håll får man lägga ned enorma summor
för att över huvud taget kunna rekvirera de pengarna.
Är detta förenligt med ett bra kommunalt självstyre?
I fråga om finansieringsprincipen är det samma
tema, att man genomför reformer som inte är finansi-
erade fullt ut. Det finns exempelvis en sak som denna
kammare har beslutat om, nämligen att vi ska ha en
folkomröstning i höst. Kostnaden för folkomröstning-
en får respektive kommun stå för. Det är inte kom-
munerna som har sagt att vi ska folkomrösta om
EMU, utan det är den här församlingen. Är det inte
rimligt att det är den som tar besluten som också står
för kostnadsbilden?

Anf. 52 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja tillägga för Jörgen
Johansson att jag hoppas att det i dag också är en
ärbar kvinna som står för förtroendet i kommunerna,
så att det inte bara är män. Jag tycker att utvecklingen
har gått framåt.
På frågan om de specialdestinerade bidragen kan
jag svara att det finns en andel sådana, men den allra
största delen är de generella statsbidragen i påse, som
vi har varit överens om att införa. Det är fortfarande
de generella statsbidragen som är huvuddelen och
som gäller. Sedan måste riksdagen i vissa delar ha
möjlighet att också ge riktade bidrag, exempelvis till
skolan, om vi tycker att det är en viktig verksamhet
som vi behöver stötta tillfälligt. Sedan ska de också in
i de generella statsbidragen.
Vad gäller folkomröstningar har vi haft sådana ti-
digare, och kommunerna är med och betalar dem.

Anf. 53 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Vad gäller statsbidragen till skolan
är de i dag så utformade, att oavsett om behovet att
tillgodogöra sig statsbidragen och få behålla dem
finns eller ej måste man trots allt bygga ut. Man be-
skär kommunernas möjlighet att använda skolan i den
totala omstruktureringen. När man då ställer kravet
om en ekonomi i balans måste man också ge kom-
mun- och landstingspolitikerna tillräckliga redskap
för att de ska kunna arbeta med sin verksamhet. Som
bidragen i dag är utformade finns inte den möjlighe-
ten.
Jag vill också passa på tillfället att svara på den
fråga som du ställde i talarstolen vad gäller Center-
partiet och utjämningssystemet. Vi har betonat att det
nuvarande systemet har skönhetsfläckar och behöver
ses över. Men vår målsättning är givetvis att höja
skattebasen för kommuner och landsting så att man
kan minska den här typen av utjämningssystem. Det
blir ju följden. Såväl bidrag som utjämningssystem
minskar ju. Jag tror att vi är överens om att man
måste ha ett skatteutjämningssystem som jämnar ut
strukturskillnader och som jämnar ut skillnader i
skattekraft för att kunna erbjuda en lika vård, en lika
omsorg och en lika skola - precis det jag framhöll i
mitt anförande.

Anf. 54 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är tacksam för att Jörgen Johans-
son och Centern tycker det. Det var också det jag
underströk. Mitt bekymmer är det sällskap ni har
kommit i, när ni håller med Moderaterna, som helt
vill avskaffa det här. Det var det som var problemet.
Jag tycker att ni ska fundera på det, särskilt nu inför
er stämma.
Vad gäller skolpengen har det varit viktigt, som
jag sade, att rikta pengar till en verksamhet som vi
verkligen har känt behöver värnas. Vi kan nu också
konstatera att man har ökat antalet lärare och andra
inom skolan med 3 000 inom det första bidragsåret.
Men det är givetvis på sikt. Jag håller med om att det
ska in i de generella statsbidragen sedan, för att
kommunerna på ett bra sätt ska kunna avgöra hur
verksamheten ska se ut.
Vad gäller skattebasen har, precis som jag sade,
Sveriges kommuner redan i dag en bred skattebas.
Den är bredare än i de flesta kommuner i andra län-
der. Av kostnaderna täcks 87 % av skatteintäkterna
och 12 % av statsbidragen.

Anf. 55 GUNNAR NORDMARK (fp)
replik:
Herr talman! När man hör Sonia Karlssons utta-
lande om situationen när det gäller lärare i skolan är
det lite grann som om man var förflyttad till 1700-
talet och romanen Candide, där vi lever i den bästa av
världar och odlar vår trädgård. Så är det inte riktigt,
tyvärr.
Det är bra att kommunerna har fått extra tillskott
av pengar till personal. Men trots att de har fått detta
är i dag 20 % av dem som undervisar i våra skolor
inte behöriga för det de undervisar i. Det är klart
konstaterat, bland annat från Göteborgs universitet,
att det finns ett tydligt samband mellan elevernas
resultat, elevernas förmåga att lära sig och den ut-
bildning som den undervisande läraren har. Det här är
ett stort problem.
Vidare är det ett stort problem att vi om ett par år
kommer att sakna 55 000 behöriga lärare i våra sko-
lor, alltså ännu fler än i dag. Vi kan se att ett antal
lärarutbildningar inte får tillräckligt med sökande, till
exempel till språklärarutbildningar. På ett par håll på
lärarhögskolor och liknande läggs språklärarutbild-
ningar ned därför att man inte hittar tillräckligt många
som vill söka. I förlängningen innebär det att språk-
undervisningen i det här landet kommer att drabbas
oerhört. Vi har svårt att rekrytera lärarkandidater till
utbildningar i framför allt de naturvetenskapliga och
tekniska ämnena. Även här - och det här är oerhört
viktiga ämnen för Sveriges framtid - kommer det att
finnas en brist.

Anf. 56 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan understryka att utbildnings-
utskottet nyligen har haft en stor debatt och har ett
särskilt betänkande som handlar om lärare, lärarut-
bildning och hur man ska få fler lärare. Det har noga
beretts. Det kanske inte riktigt är finansutskottets
område.
Gunnar Nordmarks och Folkpartiets reservation är
ju skriven med anledning av de extra pengarna till
skolan. Det är ändå så, som jag har sagt, att det första
bidragsåret har det blivit 3 000 fler anställda, till stor
del lärare. Och inom den här perioden kommer vi att
få 15 000 fler anställda bara av den delen. Det anser
jag är väldigt bra. Sedan är det mycket arbete, som
särskilt utbildningsutskottet gör, just med hur man
ska få fler att vilja bli lärare och att vidareutbilda sig.

Anf. 57 GUNNAR NORDMARK (fp)
replik:
Herr talman! Givetvis är detta i första hand ut-
bildningsutskottets fråga, men vi diskuterar ju här
läget i kommunerna. Och lärare är ändå en av kom-
munernas nyckelgrupper när det gäller anställda. De
är basen i en av de viktigaste verksamheterna som
kommunerna bedriver. Det är klart att man måste
vara bekymrad när det finns prognoser som visar att
vi får oerhört svårt att fylla platserna där.

Anf. 58 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Då vill jag understryka för Gunnar
Nordmark att det är av det skälet som vi har riktat
särskilda pengar till kommunerna, just till skolans
område, till fler lärare och annan personal.

Anf. 59 OLLE SANDAHL (kd) replik:
Herr talman! Det är inte bara kommunernas eko-
nomi, utan även diskussionen, som behöver ett litet
mått av sanering, tycker jag.
Jag börjar i den ena ändan. När det gäller egna val
säger Sonia Karlsson att vårt parti är för att skatte-
pengarna helt enkelt, om jag tolkade det rätt, används
för att stimulera näringslivets vinstintresse. För att
sanera det missförståndet vill jag citera direkt ur vår
motion. Vi skriver: "i de fall det är fråga om gemen-
samma servicetjänster och det bedöms att valfrihet,
effektivitet, kvalitet och ekonomi skulle gynnas." Det
handlar alltså om en situation där också skattebetalar-
nas intressen av kvalitet och ekonomi gynnas. Den
alternativa driftsformen är ett verktyg och inte ett
egenvärde.
Då kan vi, Sonia Karlsson och jag, diskutera vä-
sentligheter i stället för missförstånd.
En fråga hänger kvar i luften. Det gäller det här
med urholkningen. Sonia Karlsson säger att det har
tillförts pengar. Jag läser ur Kommunförbundets rap-
port där man skriver att urholkningseffekten uppgår
till 16 miljarder kronor 2006 och att statsbidragen
sammantaget därmed försvagas realt med 18 miljar-
der kronor mellan 1993 och 2006. Då kan ju inte
Kommunförbundet och Sonia Karlsson båda ha rätt.
Då undrar jag i all ödmjukhet vem Sonia Karlsson
tror har räknat rätt.

Anf. 60 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Allra först vill jag läsa vad som står
på s. 18 i vårt betänkande:
"Olle Sandahl m.fl.(kd) anför i motion Fi24 att
näringslivet måste vitaliseras så att använda skatte-
pengar på ett effektivt sätt och snabbare kan ta till
vara nya sätt att bedriva en viss verksamhet."
Det är direkt citerat från er motion. Det var det
ena, och det var det jag hänvisade till. Jag tyckte
kanske att det fick en liten övervikt. Det viktiga måste
ändå vara att verksamheten i kommunerna är för
eleverna i skolan. Den är för de äldre i äldreomsor-
gen, och den är för dem som behöver sjukvård.
Sedan gäller det urholkningen av statsbidragen.
Under den borgerliga tiden 91-94, om jag får påmin-
na om den, gjordes faktiskt statsbidragen nominella -
det var det första. 1993 minskade man också det ge-
nerella statsbidraget med 7 ½ miljarder kronor. Vi har
faktiskt sedan dess ökat statsbidragen, och nivån har
från 1996 till i år ökat med ca 31 miljarder kronor.
Att annat kostar och att detta används är en sak,
men då tycker jag att Olle Sandahl mer skulle fråga
sig hur det hade varit om regering och riksdag inte
hade tillfört de här 31 miljarderna under de här åren.

Anf. 61 OLLE SANDAHL (kd) replik:
Herr talman! Jag är glad för varje miljard som till-
förs. Det är ett av skälen till att vårt parti tillför ytter-
ligare ett antal miljarder mer än regeringspartiet till
den här sektorn och dess verksamhet som vi båda
vurmar för.
Jag tolkar Sonia Karlssons svar som att bedöm-
ningen är att Sonia Karlsson har räknat rätt och att
Kommunförbundet har räknat fel. Vi får kanske räkna
om på olika håll.
Jag tänkte också ställa en fråga rörande det här
med skatteandelen som försörjningsandel i den kom-
munala sektorn i en internationell jämförelse. Mönst-
ret har trots allt varit att den delen har minskat i Sve-
rige.
Det finns då en oenighet när det gäller statsbidra-
gens urholkning eller inte, men den relativa andelen
av skattefinansieringen av kommunernas verksamhet
har under 90-talet minskat. Är det en utveckling som
Sonia Karlsson vill vända på? Och överensstämmer
därmed hennes önskemål med våra, nämligen att
kommunerna ska få en större andel egen skattefinan-
sierad bas trots att vi redan nu anses ligga lite över de
andra länderna, som om de nu skulle vara en norm för
oss?

Anf. 62 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Som jag sade täcktes 87 % av kom-
munernas och landstingens kostnader 2002 av skat-
teintäkter. Sedan var 12 % statsbidrag. Man måste väl
säga att det är en stor andel av kostnaderna som skat-
teintäkterna täcker.
Jag tror också att man kan säga, om man tittar
noga på hur det var förr, att vi har ökat basen till
kommunerna. Vi har ju nu minskat egenavgifterna.
Två tredjedelar har försvunnit. Det är bara en tredje-
del kvar. Det har ökat skatteinkomsterna för kommu-
nerna, så jag tror faktiskt att det är lite åt det andra
positiva hållet.

Anf. 63 SIV HOLMA (v):
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän-
kandet och avslag på samtliga reservationer.
Under slutet av 1990-talet och fram till 2001 för-
bättrades kommunsektorns ekonomi. Landstingen har
mellan 1995 och 2001 redovisat negativa resultat på
mellan 3 och 5 miljarder per år. Men 2002 ökade
underskottet till närmare 8 miljarder, och bara fem av
21 landsting klarade att upprätthålla sin ekonomi i
balans. Stockholm och Skåne med sammanlagt ca 3
miljoner innevånare svarade för ca 80 % av lands-
tingssektorns sammanlagda underskott. Intressant att
notera är att gemensamt för dessa landsting är att de
båda leddes av en borgerlig majoritet under föregåen-
de mandatperiod. Stockholm har ju en tendens att
skylla allt på utjämningssystemet. Men vad skyller
Skånes landsting på?
Hur ser det då ut på kommunsidan? Mellan 1996
och 2001 ökade antalet kommuner med positivt re-
sultat från 80 till drygt 200. Denna positiva utveck-
ling bröts 2002, då antalet kommuner med negativt
resultat började öka något. En tredjedel av kommu-
nerna och tre fjärdedelar av landstingen redovisade
obalans i sin ekonomi 2002. Det samlade underskottet
uppgick till 7 miljarder. Det kan jämföras med över-
skotten på ca 1,5 miljard för vardera åren 2000 och
2001. Försämringarna beror främst på att sämre sys-
selsättningsutveckling ger mindre skatteintäkter.
Samtidigt fortsatte verksamheterna i kommuner och
landsting att växa. I regeringens prognos beräknas
kommunsektorns sammanlagda underskott till 4 mil-
jarder 2006. En förutsättning för denna siffra är att
den kommunala konsumtionen beräknas till en halv
procent per år.
Herr talman! Hur ser kommunsektorns ekonomi
ut för de närmaste åren? Det här året ökar skattein-
täkterna med i genomsnitt 0,65 öre per skattekrona,
vilket är den kraftigaste ökningen sedan 1978. Det
beror främst på skattehöjningar i två av de största
landstingen och i den största kommunen. Skattehöj-
ningarna har tillfört kommunsektorn sammantaget 8
miljarder, och det är framför allt kommuner och
landsting som har haft de lägsta skattesatserna som
har höjt dem. Skillnaden mellan den högsta och lägsta
skattesatsen ligger i år på 4,8 procentenheter. 1995
låg skillnaden på 7,5 procentenheter.
Det är bra att landsbygds- och glesbygdkommu-
nerna från och med 2002 visar ett sammantaget posi-
tivt resultat.
Den kommungruppen var den enda som 2001
sammantaget visade ett negativt resultat. Kommun-
delegationen har haft betydelse i arbetet med att sane-
ra kommunernas ekonomi. Vi är inte odelat positiva
till detta. Runtom i landet vittnas det om svåra och
hårda nedskärningar. Det är för övrigt en alltför van-
lig verklighet som många kommun- och landstings-
politiker tvingas att fortsätta kämpa med.
När det gäller stöd till särskilt utsatta kommuner
och landsting får de med kraftig befolkningsminsk-
ning dela på drygt 300 miljoner kronor för vardera
åren 2003 och 2004. Till detta tillkommer stimulans-
pengar för att öka samverkan mellan kommuner och
mellan landsting på sammanlagt 250 miljoner kronor
för dessa år.
I detta sammanhang vill jag också framhålla ut-
jämningssystemets fördelar med att utjämna både
skattekraften och de strukturella ej påverkbara kost-
nadsskillnaderna. Om detta system inte hade funnits
hade den kommunala ekonomiska kartan sett mycket
annorlunda ut. De regionala klyftorna mellan kom-
munerna hade varit mycket större än de är i dag.
Ofta framhåller Stockholms kommuner och
landsting att utjämningen driver Stockholm mot eko-
nomisk kris. Grundorsaken till att inkomstutjämning-
en ökar ligger ju i att inkomstskillnaderna mellan
invånarna i Stockholm och övriga landet ökar. Bästa
sättet att minska volymen i inkomstutjämningssyste-
met är att minska klass- och inkomstklyftorna i hela
landet.
Herr talman! I statsbudgeten får kommunsektorn
8 och nästan 7 miljarder under 2003 respektive 2004.
Då frågar sig vän av ordning om det är gamla eller
nya tillskott. Sysselsättningsstödet och 200-kronan
förlängs, så de kan ju sägas vara tillskott som funnits
redan tidigare. Förutom skolsatsningen som fortsätter
ända till 2006 finns det nya tillskott. Det handlar om
vårdsatsningen på 2 miljarder 2003 och ytterligare
1 miljard 2004. Allmänna förskolan erhåller 1,2 mil-
jarder från 2003. Sysselsättningsstödet förstärks 2003
med 300 miljoner kronor. Det är ett välbehövligt
tillskott när kommunsektorn ska finansiera de extra
kostnader som kommer när den tredje sjuklöneveckan
införs. Finansiering finns åtminstone i år. Hur blir det
2004? Det får vi återkomma till när nästa budgetpro-
position för 2004 ska utformas.
Herr talman! Jag har tagit del av de båda kom-
munförbundens synpunkter och prognoser för den
närmaste framtiden. Det är en mörk bild som de teck-
nar. Trots de nämnda skattehöjningarna under det här
året bedömer de att underskottet 2003 kommer att
hamna på sammanlagt 7 miljarder för sektorn. De gör
också en försiktig kalkyl över ekonomin till 2006.
Underskottet beräknas då uppgå till sammanlagt
18 miljarder som skulle motsvara ungefär 1:20 kr i
genomsnittlig skattehöjning. Orsaken till skillnaden
mot regeringens lägre prognostiserade underskott till
2006 är att förbunden räknar med en större kommunal
konsumtionsökning för de kommande åren.
Orsakerna till underskottet är den höga kostnads-
utvecklingen som bland annat är beroende av den
demografiska utvecklingen, löneutvecklingen och den
medicintekniska utvecklingen. Från förbundens sida
hänvisas det ofta till att reformer som riksdagen be-
slutat om inte varit fullt finansierade, såsom maxtax-
or, LSS, tandvårdsreformen och läkemedelsuppgörel-
sen. En annan ofta förekommande synpunkt är att
statsbidragen är nominella och inte tar hänsyn till
löne- och prisutvecklingen.
En reflexion som jag gör är att de inte räknat med
det tillskott till kommunsektorn som förlängningen av
sysselsättningsstödet och 200-kronan ger 2004. Även
om de har en teknisk konstruktion som förbunden är
kritiska till handlar det om 4,3 miljarder som ändå
måste förbättra den sammantagna ekonomiska ställ-
ningen.
Herr talman! Vänsterpartiet gick till val på att
stärka kommunsektorn under mandatperioden med
minst 13 miljarder. Det är en högt prioriterad uppgift
för Vänsterpartiet. I detta sammanhang vill jag på-
minna om konsekvenserna av ett eventuellt EMU-
medlemskap.
Så länge vi har en självständig valuta och en
självständig räntepolitik har vi viktiga verktyg för att
möta en ekonomisk kris. Om vi går med i EMU för-
svinner de verktygen, något som kommunminister
Lars-Erik Lövdén också erkänner i en artikel i senaste
Kommun-Aktuellt. Om Sverige tar fulla klivet in i
EMU försvinner ju den egna räntepolitiken som re-
gleringsinstrument för konjunkturvingel, står det i
artikeln. Därför har både han och finansministern
gjort utspel om buffertfondssystem där kommunernas
skatteinkomster ska utjämnas. Staten håller inne
kommunalskattepengarna vid så kallade goda år och
lämnar tillbaka dem vid dåliga år.
Är kommunernas och landstingens pris för EMU-
medlemskap att det kommunala självstyret urholkas?
Eftersom Socialdemokraterna förstod att de saknade
majoritet för att höja överskottsmålet med ytterligare
en halv procent kommer nu buffertfondssystemet i ny
kommunal tappning.
Att dessa förslag diskuteras talar ju för att vi som
är EMU-motståndare har rätt, det vill säga att EMU är
ett ekonomiskt riskprojekt. Båda buffertsystemen
innebär mindre pengar till välfärden i kommunerna
och landstingen. Om vi tappar de främsta verktygen
för att dämpa ekonomiska kriser har kommunerna all
anledning att bli oroliga. Den välfärdsmodell som
Sverige har byggt upp förutsätter full sysselsättning.
Den klarar inte av långa perioder med hög arbetslös-
het. Om vi fortsätter att stå utanför EMU kan vi med
en självständig ränta och valuta på ett mer verknings-
fullt sätt föra en offensiv politik för full sysselsättning
i stället för att förvärra krisen ytterligare genom ned-
skärningar.
Om varken ränta eller växelkurs är anpassad efter
den ekonomiska situationen i Sverige och om vi
dessutom som EMU-medlemmar har ålagt oss hårda-
re budgetdisciplin, hur ska vi då svara på krisen?
Redan i dag sticker de nordiska ländernas gemen-
samma sektor och arbetslöshetsförsäkringar i ögonen
på centralbankens makthavare. Kraven på att Sverige
ska reformeras och anpassas till de andra EMU-
länderna har blivit allt hårdare. Ett ja till EMU i folk-
omröstningen innebär att de kraven blir norm för hur
Sveriges ekonomiska politik ska bedrivas. Det är i
grunden odemokratiskt att föra över dessa verktyg till
oberoende bankdirektörer, och det går också på tvärs
mot hela arbetarrörelsens grundtankar.
EMU-projektet är byggt efter teorin att det finns
en naturlig arbetslöshet som det inte går att göra nå-
got åt. Vi motsätter oss den verklighetsbilden. Sveri-
ge har en lång historia av framgångsrik sysselsätt-
ningspolitik. Det är ett bevis på att det går att välja en
annan väg än den så kallade enda vägen som central-
bankens direktörer pekar ut.
Den fulla sysselsättningspolitiken är den bästa ga-
rantin för den kommunala välfärdens överlevnad. För
att vara säkra på att vi kan föra en sådan politik krävs
också ett tydligt nej till EMU i folkomröstningen den
14 september.

Anf. 64 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Det var mycket dåtid och nutid i Siv
Holmas anförande. Men det var mycket lite framtid.
Hon hänvisade däremot till Kommunförbundet och
Landstingsförbundet, numera hopslagna verksamhe-
ter, och de prognoser som där redovisades och som
också visar det jag har försökt framhålla i dagens
debatt. Framtiden ser än värre ut än den bekym-
mersamma situation som vi nu är i.
Jag tycker att Siv Holma och Vänsterpartiet är
skyldiga kammaren och medborgarna en redovisning
av vilka förändringar som de är beredda att delta i när
det handlar om kommunernas situation, deras arbets-
uppgifter, innehållet, finansieringsformerna, lednings-
formerna och strukturerna. Vilka förändringar är de
beredda att delta i? Att döma av Siv Holmas anföran-
de är det inga.

Anf. 65 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Till skillnad från Moderaterna tycker
jag att kommunsektorn fungerar bra, men inte så bra
att man inte kan göra förändringar inom det system
som finns. Vi är väldigt tydliga och klara med att vi
inte kan acceptera de förändringar som Moderaterna
vill ha. De vill öka privatiseringarna, ge mindre resur-
ser till kommunsektorn och förespråkar gigantiska
skattesänkningar för framför allt höginkomsttagarna.
Det är inte de genomgripande reformer som behövs
för att säkerställa den kommunala välfärden. Tvärtom
kommer det att urholka den välfärd som finns.
De gigantiska skattesänkningar som förespråkas
av Moderaterna ska betalas med sämre ersättningar i
socialförsäkringssystemet, lägre a-kasseersättningar
och så vidare. Det innebär att kommunerna indirekt
kommer att få högre kostnader.

Anf. 66 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Siv Holma konstaterar här att hon är
nöjd med systemet. Det fungerar ganska bra. Vi be-
höver inte göra några förändringar. Samtidigt hänvi-
sar hon till de rapporter från Kommun- och Lands-
tingsförbundet som visar att framtiden blir än värre.
Jag tycker att det är ett mycket märkligt resonemang.
Det visar att Vänstern och Siv Holma inte tar detta på
allvar därför att deras politik och deras politiska in-
ställning de facto är kortsiktig. Enligt min mening
måste politik vara långsiktig. De problem som vi ser i
framtiden, och det i en inte alltför avlägsen framtid,
måste vi börja hantera nu, i dag.
Sedan är det ju ingenting märkvärdigt med att vi
har olika uppfattningar. Vi representerar olika partier,
och det ska vi självklart fortsätta att göra. Jag kan
lugna Siv Holma med att jag nog inte kommer att
ansluta mig till den verklighetsbeskrivning som
Vänstern gör, och jag förväntar mig kanske inte heller
att hon är beredd att ansluta sig till min.
Det som jag ställer mig väldigt undrande inför är
dock varför man från Vänsterns sida inte är beredd att
ge de människor som vill utveckla verksamheter
inom vård, skola och omsorg möjligheter utan tvärt-
om upplever detta som ett hot. Det upplevs som ett
hot att människor som vill någonting med verksam-
heterna ska få starta alternativa driftsformer och kun-
na bli aktörer inom vård, skola och omsorg - till nytta
för medborgarna, till nytta för samhället och till nytta
för kommuner, stat och landsting.
Siv Holma upplever detta som ett hot. Det är ju
detsamma som att säga att hotet utgörs av medbor-
garnas initiativkraft. Därmed har man i så fall också
diskvalificerat sig själv.

Anf. 67 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att kommunsektorn som
den är uppbyggd är en bra struktur, som dock säkert
kan förbättras. Jag ser också sådana möjligheter. Till
skillnad från Moderaterna tror jag dock att en väldigt
viktig grundförutsättning är att ge kommunsektorn
bra ekonomiska förutsättningar, det vill säga öka
resurserna. Det vill inte Moderaterna.
Det handlar om att förändra till exempel arbetsgi-
varrollen. Det handlar om att satsa mer pengar så att
lönerna i framför allt de kvinnodominerade verksam-
heterna kan höjas. Jag har inte sett några förslag från
Moderaterna om att göra något sådant. Tvärtom säger
de nej till det sysselsättningsstöd som i alla fall är en
förstärkning av resurserna på 3 miljarder.
Jag tycker att det finns en inneboende kraft i den
personal som arbetar i kommunen, och den ska vi ta
till vara. Jag tycker inte att vi har varit tillräckligt
duktiga på det. Lösningen på detta är dock inte att
skapa privatiseringar i form av vårdbolag och så vida-
re, utan jag tror att man ska satsa mer pengar på och
skapa bättre förutsättningar för att utveckla persona-
lens inneboende kompetens och kreativitet. Det finns
möjligheter att göra det.
Tyvärr har inte Moderaterna vad jag vet någonsin
sett personalen som en viktig resurs att satsa på. Man
tycker att det är viktigare att privatisera.

Anf. 68 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag delar Siv Holmas syn att det
finns mycket kraft hos de kommunalanställda. Det
gäller att använda den kraften rätt.
Vad gäller frågan om hur kommunerna fungerar
delar jag däremot inte Siv Holmas synpunkt. I stället
anser jag att den systematiska besparingspolitik som
har förts i kommuner och landsting de senaste åren
tenderar att mynna i en ren kapitalförstöring. Det är
trots allt så att det man sparar på sist är vården, skolan
och omsorgen, och då blir det de övriga verksamhe-
terna som får stå tillbaka. Och det kan de givetvis
göra under en övergångstid, men inte hur länge som
helst. Nu börjar vi komma fram till den gräns där det
börjar bli kapitalförstöring.
Siv Holma tog också upp landstinget i Skåne som
ett dåligt exempel. Jag kan visa ett annat exempel,
nämligen Landstinget Västmanland, där Siv Holma
tillsammans med ett annat parti tog över makten.
Detta är ett landsting där ekonomin var i balans, där
man hade tagit bort samtliga lån och där man i dag
räknar med att det kommer att bli miljardunderskott
på mycket kort tid. Det finns alltså båda sidor här. Jag
tror att man ska vara lite försiktig.
Anledningen till att begärde replik var dock
egentligen buffertfonderna, Siv Holma. Hur ser du -
jag fick nämligen inte detta klart för mig i ditt inlägg
- införande av buffertfonder i den kommunala verk-
samheten vara förenligt med kommunala självstyret?
Jag försökte att som huvudtema i mitt anförande hålla
mig till det kommunala självstyret och de kommunala
politikernas möjlighet att känna sig som ärbara för-
troendemän och förtroendekvinnor.

Anf. 69 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag ska till att börja med rätta Jörgen
Johansson: Jag har inte haft förmånen att leda Lands-
tinget Västmanland. Jag antar att han menar mina
partikamrater där.
Jag tycker ändå att jag i mitt anförande försökte
ge en ganska nyanserad bild. Det fanns också en
särskild anledning till att jag lyfte fram Stockholm
och Skåne, nämligen att de hade de största under-
skotten. Jag är väl medveten om den kommunaleko-
nomiska verklighet som kommun- och landstingspo-
litiker lever i. Det har varit mycket besparingar, och
det är väldigt kämpigt för dem. Därför sade jag också
i mitt anförande att det för Vänsterpartiet är en högt
prioriterad fråga att satsa mer resurser till kommuner-
na.
När det gäller buffertfonderna var jag kanske
otydlig. Naturligtvis utgår det från en kritik om att
man urholkar det kommunala självstyret på detta sätt.
Jag delar Jörgen Johanssons syn på det kommunala
självstyret i den meningen, men jag är inte funda-
mentalist. Jag ser staten och kommunsektorn som två
parter som ska hjälpas åt för att klara att ge alla med-
borgare, oavsett var de bor, en bra välfärd och en bra
skola, vård och omsorg. Jag hoppas naturligtvis att
Jörgen Johansson kan hjälpa till att driva frågan om
ökade resurser till kommunsektorn.

Anf. 70 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Givetvis medverkar jag till detta.
Centerpartiet har också i sin motion lagt fram förslag
om en utredning som ska se över den kommunala
skattebasen för att verkligen ge kommunerna bättre
möjligheter att klara de krav som ställs på dem.
Sedan blir jag något fundersam över Siv Holmas
inlägg beträffande synen på de utredningar som
Kommun- och Landstingsförbundet gör. Här går
Kommun- och Landstingsförbundet ut och säger att
man har en lönebildning som under överskådlig tid
ligger på 7-7 ½ %, samtidigt som Edinnormen säger
att om vi ska kunna bibehålla vår välfärd bör inte
lönebildningen överstiga 3 ½ %. Givetvis måste man
ta Kommun- och Landstingsförbundets signaler på
allvar. Jag tycker att det är mycket bra skrifter som
förbundet presterar i det här sammanhanget, och dem
ska vi ta till oss som varningsklockor.
Sedan tycker jag att det är bra att vi har samma
uppfattning vad gäller buffertfondssystemet och i alla
fall till viss del vad gäller det kommunala självstyret.

Anf. 71 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! När det gäller lönebildningen och de
procentsiffror som Jörgen Johansson tar upp tycker vi
från Vänsterpartiet att det är hög tid att se till att
kommunerna och landstingen har tillräckligt med
resurser så att man kan höja de låga löner som finns i
de kvinnodominerade verksamheterna inom framför
allt omsorgen och vården. Det är dessa tecken jag
talar om: Här måste staten och kommunsektorn sam-
arbeta när det gäller resursförstärkningen.
Att se över breddade skattebaser och sådant kan ju
vara intressant att göra. Jag tycker dock att det finns
problem i sammanhanget, till exempel att den kom-
munala skattesatsen är proportionell. Det finns en
fördelningspolitiskt negativ konsekvens i detta, det
vill säga att det är mer kännbart för dem som har de
låga inkomsterna än för dem som har de höga.
Det som inte Centerpartiet men däremot Kristde-
mokraterna tar upp är lokala fastighetsavgifter. När vi
har tittat på dem har vi sett att de ger väldigt negativa
fördelningspolitiska effekter. Därför är det inte så
enkelt att ha en breddad skattebas. Man får noga
undersöka konsekvenserna utifrån en fördelningspo-
litisk aspekt.

Anf. 72 LENA EK (c):
Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! Jag
tänkte ägna min tid åt ett delvis annat område än som
berörts hittills i debatten. Vi ska för ett ögonblick
lämna kommunernas dåliga ekonomi, regeringens
dåliga uppföljning av finansieringsprincipen och
Kommunförbundets nära desperation över det för-
hållandet och i stället försöka titta på lite större frågor
som handlar om kommunernas och regionernas kon-
stitutionella plats i det svenska systemet och även
deras roll i EU-systemet.
Centerpartiet har lagt fram ett motionsyrkande
som handlar om sammanhållningspolitiken. Sam-
manhållningspolitiken inom EU handlar om att hålla
samman rika och fattiga regioner, regioner i centrum
och regioner i periferin. På detta lägger EU oerhört
mycket pengar, och politikens verktyg är de beslut
som fattas i de olika strukturfonderna som fördelar
pengar till olika utvecklingsprojekt runtom i hela
Europa.
I Sverige är det många kommuner som har förstått
att använda det här systemet och gjort det på ett bra
sätt. Man har lagt mycket tid och kraft på att skapa
partnerskap i Sverige för utvecklings- och tillväxt-
projekt, men också funnit en plattform för att skapa
europeiska partnerskap, att hitta samarbetspartner
inom EU och i ansökarländerna som man kan samar-
beta med när det gäller småföretagsutveckling, mins-
kande av ungdomsarbetslöshet, miljöfrågor, utbild-
ningsutbyte och annat som är viktigt ur tillväxtsyn-
punkt, ur social synpunkt och ur sammanbindande
synpunkt.
Vi står nu inför en diskussion i EU när man just
ska hantera frågan om de olika strukturfonderna,
deras arbetsmetoder och resultatet av detta. Samtidigt
pågår i Sverige den oerhört viktiga Maktutredningen
om kommunernas roll i sammanhanget. Då tycker vi
från Centerpartiet att det skulle vara viktigt att ha en
debatt i den svenska riksdagen runt dessa frågor.
Därför har vi lagt fram det här motionsyrkandet.
Jag måste säga att jag blir både ilsken och ledsen
när jag ser majoritetens ställningstagande i finansut-
skottet, där man helt enkelt bara bestämmer sig för att
de här frågorna diskuterar vi inte. Man konstaterar på
s. 29 i betänkandet "att det pågår ett omfattande ar-
bete med att utforma EG:s" - där har man till och
med skrivit fel i betänkandet, ska vara EU:s -
"sammanhållningspolitik inför nästa programperiod."
Sedan säger man: "Riksdagens tidigare tillkännagi-
vanden pekar också i stor utsträckning i samma rikt-
ning som motionen. Finansutskottet anser inte att det
finns någon anledning för riksdagen att göra ytterliga-
re tillkännagivanden i denna fråga."
Nehej, ska vi vänta sex eller åtta år tills denna frå-
ga kommer upp igen? Jag tycker faktiskt att det här
svaret är oerhört anmärkningsvärt. Man bemödar sig
inte om att tala om vad som görs. Man bemödar sig
inte om att fundera över kommunernas situation. Man
bemödar sig inte om att diskutera det som faktiskt är
EU:s kärna, nämligen samarbete mellan regioner,
företag och människor för att skapa ekonomisk ut-
veckling, säkerhetspolitisk stabilitet och social ut-
veckling för medborgarna i Europa. Man finner ingen
anledning att göra ytterligare tillkännagivanden i
denna fråga.
Då skulle jag vilja säga så här: Jag hoppas att
riksdagens ledamöter framöver inser vidden av den
europeiska politiska plattformen och vikten av att vi i
denna kammare faktiskt diskuterar de här frågorna,
även om begäran kommer som ett litet yrkande från
ett parti som inte är störst i kammaren, därför att
frågorna är så viktiga. Vi har massor av företag och
medborgare runtom i Sverige som har ägnat många
timmar och mycket kraft åt att just skapa detta sam-
arbete. Jag, som jobbade för ett ja i kampanjen då
Sverige skulle välja om man skulle gå med som
medlem i EU eller inte, är oerhört glad över denna
gräsrotsaktivitet. Samtidigt får man säga att det är rätt
patetiskt att finansutskottets majoritet inte kan bemö-
da sig att göra några vettiga skrivningar på detta om-
råde.
En kritisk och konstruktiv översyn av EU:s
strukturfonder visar att mycket fungerar bra, allt fun-
gerar inte jättebra och något fungerar urdåligt. En del
av detta ligger som EU:s ansvar, en del ligger faktiskt
på den svenska nivån.
Mycket av det som inte fungerar bra handlar om
det demokratiska inflytandet. I andra medlemsstater
beslutar man själv i regionerna över projekten, över
pengarnas fördelning och inriktningen. Staterna har
nämligen redan förhandlat programdokument för det
som ska ske. I Sverige måste vi ha en byråkratisk
överbyggnad som går över länsstyrelser, upp i depar-
tement och ned igen innan beslut kan fattas. Jag tyck-
er att den byråkratiska omgången borde avskaffas.
Vi väljer också att inte alltid medfinansiera pro-
jekten, trots att de på det stora taget visar rätt bra
resultat när det gäller sysselsättning, kontakter och
tillväxtskapande åtgärder.
Jag tycker, och det är den andra punkten, att Sve-
rige borde anstränga sig för att till fullo medfinansiera
sådana här projekt. Vi hämtar inte tillbaka från EU-
nivån så mycket pengar som vi skulle kunna göra,
herr talman. Det tycker jag är ett slöseri, både med
kompetens och faktiskt statsfinansiellt.
De lokala och regionala nivåerna söker i dag ock-
så sin plats i det konstitutionella systemet, både i
Sverige och i Europa. Det är viktigt att vi för den
diskussionen i den här kammaren innan alla beslut är
fattade inom EU-systemet - som vanligt, höll jag på
att säga - och den svenska nivån upptäcker att det
bara ska bli en information om regeringens förhand-
lingsposition när hela ärendet är slutbehandlat efter
fyra års bearbetning inom EU.
Sammanhållningspolitiken är oerhört viktig för
den lokala, kommunala och regionala nivån. Den
förtjänar en hederlig behandling i den svenska riks-
dagen. Jag hoppas att så ska bli fallet under nästa
riksdagsår, för vi avser att återkomma med en tydlig
motion på detta område.
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla yr-
kanden från mitt parti. Men jag vill för tids vinnande
yrka bifall bara till reservation 16 under punkt 10
angående sammanhållningspolitiken.

Anf. 73 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Lena Ek tar till uttryck som pate-
tiskt. Finansutskottet har behandlat motionsyrkandet.
I det ville Lena Ek och Centern ha ett tillkännagivan-
de. Det finansutskottet konstaterade var att näringsut-
skottet gjorde ett tillkännagivande hösten 2001 angå-
ende vikten av regionalpolitiken och dess inriktning.
Sedan vann en reservation kammarens bifall så det
gjordes ytterligare ett tillkännagivande i precis sam-
ma fråga. Och nu ville Lena Ek ha ett tredje tillkän-
nagivande i samma fråga.
Finansutskottet tyckte att två tillkännagivanden
räckte. Regeringen hade säkert uppfattat synpunkter-
na redan vid det första tillkännagivandet, men man
fick en påminnelse och sedan har regeringen uppfattat
vad som är sagt. Vi tyckte att det var väl omhänderta-
get.
Sedan skulle jag vilja säga att det pågår diskus-
sioner om sammanhållningspolitiken. Det har varit
information i näringsutskottet. Den 9 maj fick EU-
nämnden information av statsrådet Ulrica Messing
som skulle till ett ministermöte om regionalpolitik
den 16 maj. Det var i och för sig ett informellt minis-
termöte, och då behöver inte ministrarna komma till
EU-nämnden. Men just den här frågan ansåg statsrå-
det Ulrica Messing vara så viktig att hon bad att få
komma extra till EU-nämnden.
Jag tycker att Lena Ek ska läsa protokollet från
EU-nämndens sammanträde den 9 maj. Då kommer
hon att få information och god inblick när det gäller i
vilken riktning regeringen arbetar och se att det också
fanns en stor samstämmighet i EU-nämnden vid detta
tillfälle.

Anf. 74 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att Sonia Karlssons svar
är oerhört intressant.
Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen
behandlat frågan varför regeringen inte gör något när
riksdagen har kommit med tillkännagivanden. Här
har vi ytterligare ett sådant exempel. Det första kom
på hösten 2001. Nu skriver vi våren, nästan somma-
ren, 2003. Vad allt har inte hänt i Europaparlamentet
under denna tid? Vad allt har inte hänt i den här dis-
kussionen, för dem som just följer frågan?
Det har utvecklats oerhört, och synen på den regi-
onala kommitténs roll har ändrats från noll till hund-
ra, och nu har den landat någonstans i mitten. Det har
inte diskuterats och kommer tydligen inte heller att
diskuteras.
Den 9 maj kom statsrådet Ulrica Messing till
näringsutskottet för att informera - inte för att disku-
tera, debattera, inhämta åsikter, fatta beslut i kamma-
ren. Det var för att informera inför ett möte som ägde
rum den 16 maj. Sonia Karlsson tycker att ärendet i
och med detta är väl omhändertaget.
Om man talar med de ganska talrika kommunala
företrädarna från Sonia Karlssons parti och mitt parti
märker man att de är nästan desperata över detta
ärende. Varför händer ingenting? Varför får man
inget stöd? Varför diskuteras inte detta? Hur ska vi
hantera detta? Nu vänder de sig från det svenska
parlamentet mot EU-parlamentet. Det är i och för sig
delvis en naturlig utveckling, men jag tycker att det är
synd om det ska ske av den här anledningen.
Tillkännagivande åtgärdas inte, information
kommer först ett par dagar innan viktiga möten, och
det finns en nonchalans och en ovilja att diskutera
dessa frågor på djupet. Det är synd, och det var an-
ledningen till att jag använde ordet "patetisk".

Anf. 75 SONIA KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Ibland är det lite svårt att stå ut med
Lena Eks alltför generaliserande beskrivningar. Det
måste jag säga. Jag tycker att Lena Ek skulle vara
mer samlad.
Den här frågan diskuteras. Den kommer att dis-
kuteras på många olika ställen.
Jag har här en mycket intressant rapport från
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbun-
det, som just diskuterar sammanhållningspolitiken. I
den rapporten kan man finna att de tycker att det
ligger väl i linje också med det som vi diskuterar på
nationell nivå.
Ulrica Messing kom till EU-nämnden för att det
här är en viktig fråga. Inför informella möten behöver
det egentligen inte ske något samråd i EU-nämnden
eftersom det inte ska fattas några beslut. Man har
tidigare varit i näringsutskottet och diskuterat frågan.
Den har diskuterats i kommuner och landsting och
bland många företrädare, och det här ska gälla från
2007. Vi kommer att ha god tid att få fram ett bra
förslag från Sverige som kommer att kunna påverka
hur sammanhållningspolitiken inom EU ska se ut.

Anf. 76 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Vad som är "god tid" är en defini-
tionsfråga. Fram till 2007, då saker och ting ska vara
satta i sjön, är det möjligen god tid. Men besluten om
detta fattas ju i parlamentet i november. Då sätts de
institutionella ramarna för EU:s olika organ. Då av-
görs hur den regionala kommittén ska samarbeta och
hur strukturfonderna ska fungera i fortsättningen.
Strukturfonderna har inneburit ett viktigt and-
ningshål för svenska kommuner i en besvärlig situa-
tion och en viktig finansieringsmöjlighet för att få fria
pengar till tillväxtprojekt, för att skapa nya arbetstill-
fällen, för att öka det sociala utbytet mellan Europas
folk och så vidare.
God tid är det absolut inte - inte för att vi efter
motionstiden i höst ska kunna få en diskussion om
detta i kammaren som handlar om innehållet och inte
om vilken minister som är hygglig nog att informera
delar av riksdagen. Ulrica Messing är bra på sådant,
men icke desto mindre ska det väl finnas en faktisk
behandling i kammaren?
God tid i det här sammanhanget finns inte. Mo-
tionstiden går två veckor in i september. Beslutet ska
fattas i november. Alla andra stater har sina positio-
ner och åsikter klara sedan tidigt i våras. Det har inte
vi. Det är precis som vanligt, och det är faktiskt väl-
digt synd.
Det är synd att finansutskottets majoritet valde att
inte diskutera den här frågan för att ge någon som
helst ledning åt de förhandlare som nu från riksda-
gens sida ska hantera frågan i sommar och i början av
hösten. Något nyare material än från 2001 finns inte i
denna fråga, som handlar om de institutionella roller-
na för strukturfonderna och för den regionala kom-
mittén. Det ansvaret faller tungt.

Anf. 77 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Den reservation jag yrkar bifall till
gäller alltså punkt 17. Jag sade reservation 17 i mitt
anförande, men det ska vara reservation 23 under
punkt 17.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)

10 § Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2003

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU21
Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2003 (prop.
2002/03:100 delvis och förs. 2002/03:RR13).

Anf. 78 CARIN LUNDBERG (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlar finans-
utskottet regeringens förslag till tilläggsbudget. Ut-
skottet tillstyrker regeringens förslag till ändrade
ramar för utgiftsområden samt ändrade och nya an-
slag. Ett undantag finns dock. Det gäller bostadsbi-
dragen där utskottet anser att anslaget ska vara oför-
ändrat för 2003. Utskottets majoritet tillstyrker för-
slaget om att bostadsbidraget får utbetalas enligt de
gamla reglerna för juli och augusti 2003. Här har
Kristdemokraterna och Centern en annan uppfattning.
Utskottet tillstyrker också regeringens förslag om
bland annat nya och ändrade bemyndiganden att ingå
ekonomiska förpliktelser.
Utskottet tillstyrker också regeringens förslag om
att åtgärder ska vidtas för att underlätta finansiella
omstruktureringar inom den statliga bolagssfären.
Utskottet anser att riksdagens inflytande över åtgär-
derna bör tydliggöras. Utskottet redovisar också hur
förslagen ska kunna inordnas i riksdagens rambe-
slutsmodell för hantering av budgetpropositionen.
Här har m, fp och c samt kd en annan uppfattning,
som de säkert kommer att delge kammaren i den
kommande debatten.
Regeringen har föreslagit ett villkorat kapitaltill-
skott till Teracom AB, som ska finansieras genom ett
lån i Riksgäldskontoret. I en gemensam reservation
framför m, fp, kd och c sina ståndpunkter. Utskottet
ställer sig också bakom förslaget om ett vidgat upp-
drag för Vasallen AB.
Den fråga som kanske diskuterats mest av reger-
ingens förslag är neddragningar i sjukförsäkringen.
Utskottet ställer sig bakom förslagen om ändring av
SGI:n, det vill säga en sänkning av kompensationsni-
vån, för att minska de höga sjukpenningkostnaderna.
Finansutskottet anser att det bör gälla så enhetliga
regler som möjligt för arbetslösa som är sjukskrivna.
Socialförsäkringsutskottets förslag till högsta ersätt-
ningsbelopp skapar en rättssäkrare bestämmelse som
är administrativt enklare att tillämpa och som omfat-
tar alla arbetslösa. Därmed bifaller utskottet delvis
regeringens förslag och avstyrker motioner från fp
och c.
För att begränsa utgiftsökningarna i sjukförsäk-
ringen anser utskottet, liksom socialförsäkringsut-
skottet och regeringen, att det är nödvändigt att för-
länga sjuklöneperioden. Utskottet anser också att det
är nödvändigt med ett obligatoriskt högkostnads-
skydd för mindre arbetsgivare. Också här har Centern
och Folkpartiet en annan uppfattning.
Till sist, fru talman, vill jag peka på utskottets av-
styrkande av motioner och Riksdagens revisorers
förslag om ett gemensamt kommunikationssystem för
trygghet och säkerhet. Eftersom beredning pågår
inom Regeringskansliet avstyrker utskottet förslaget.
Folkpartiet reserverar sig mot detta.
Med detta har jag, fru talman, pekat på de punkter
som vi haft särskilda diskussioner om när det gäller
tilläggsbudgeten.

Anf. 79 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Detta betänkande är ett tydligt bevis
på hur regeringen missar sina mål, sviker sina löften
och håller på att förlora greppet om statsfinanserna.
För att klara statens utgiftstak under innevarande år
ägnar sig regeringen åter åt ett omfattande budget-
tricksande och vidtar rena panikåtgärder, till exempel
införandet av den tredje sjuklöneveckan, utan att bry
sig om vilka förödande konsekvenser förslagen med-
för för enskilda och för företagare.
Mer eller mindre i panik föreslår regeringen i
tilläggsbudgeten besparingar av skälet att utgiftstaken
kommer att överskridas. Det här är anmärkningsvärt i
sig men framstår som än mer anmärkningsvärt mot
bakgrund av att när taket fastställdes ingick det en
budgeteringsmarginal på 20 miljarder kronor.
Att kostnaderna för sjukskrivningar och förtids-
pensioneringar skulle stiga till dagens nivåer om inga
åtgärder vidtogs var väl känt när utgiftstaken bestäm-
des. Det har inte blivit lättare att hålla utgifterna un-
der taket när regeringen har låtit andra utgifter stiga
för att köpa ihop sig till sin riksdagsmajoritet.
Än värre är att den övervägande delen av utgifts-
ökningarna har använts till annat än att förbättra den
ekonomiska strukturen och öka tillväxten. Därtill har
regeringen dålig kontroll över utgiftsutvecklingen i
ett kortare och ett medellångt perspektiv. Som exem-
pel kan påpekas att regeringens egen prognos visar på
en obalans på 3 ½ miljarder kronor inom utgiftsom-
råde 13, Arbetsmarknad, under innevarande år. Detta
sker i ett läge då arbetslösheten ökar vecka för vecka,
månad för månad.
Vad gäller arbetsskadeförsäkringen har regeringen
redan i budgetpropositionen anfört att de ändrade
bevisreglerna kommer att medföra kraftigt ökade
utgifter. Trots detta föreslås inga åtgärder för att
dämpa denna befarade kostnadsökning.
Tilläggsbudgeten för 2003 är därför ett dokument
som utgör kvittensen på regeringens senfärdighet,
försumlighet och lättsinne.
I sedvanlig ordning tvingas vi konstatera att re-
geringen kringgår budgetlagen och ägnar sig åt ett
omfattande budgettricksande. Den här gången tar
man om möjligt ut svängarna än mer än tidigare år.
Som exempel kan nämnas förslaget om att inrätta ett
särskilt konto hos Riksgäldskontoret för att vid sidan
av statsbudgeten först inkräva extra vinstutbetalning-
ar från de vinstgivande statliga företagen för att sedan
täcka förluster i de bolag som går med underskott och
som närmar sig konkurs. Åtgärden står i uppenbar
strid med budgetlagen, och det kan till och med vara
så att den strider mot grundlagen. Vi har från borger-
ligt håll flera gånger i finansutskottet begärt att det
ska utredas huruvida förslaget är förenligt med kon-
stitutionen eller inte. Men detta har utskottsmajorite-
ten förvägrat oss, vilket jag tycker är mycket allvar-
ligt.
Ett annat sätt att kringgå budgetlagen är att kredi-
tera kommuners och företags skattekonton, bland
annat för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, i
stället för att redovisa dessa stöd som utgifter i stats-
budgeten.
Sammantaget uppgår budgettricksandet för 2003
till 8 miljarder kronor och nästan lika mycket för
nästa år.
Genom att acceptera detta tricksande undergräver
Socialdemokraterna och deras stödpartier förtroendet
för budgetprocessen.
Utskottet föreslår som sagt att de statligt ägda
bolagen ska ge en extra utdelning om 3 miljarder
kronor som tillförs ett särskilt konto på Riksgälds-
kontoret. Detta konto ska kunna användas för insatser
i statligt hel- och delägda aktiebolag.
Vi motsätter oss detta förslag av flera skäl.
För det första, som nämnts, är det konstitutionellt
tveksamt, strider mot budgetlagen och är demokra-
tiskt tvivelaktigt. Regeringen menar att den nuvaran-
de ordningen, det vill säga att riksdagen inom ramen
för den ordinarie budgetprocessen beslutar om i vil-
ken utsträckning skattebetalarnas pengar ska använ-
das för kapitaltillskott i statligt hel- och delägda ak-
tiebolag, "begränsar ägarens handlingsmöjligheter på
ett olämpligt sätt". Det är inte sant.
Ägarens, det vill säga medborgarnas, företrädare,
det vill säga riksdagen, har fullständig handlingsfri-
het. Däremot begränsas regeringens handlingsfrihet,
vilket är avsikten med den gällande ordningen. Vi
anser att det ur demokratisk synvinkel är angeläget att
denna ordning består.
För det andra riskerar förslaget att skada de före-
tag som ska tvingas till en extra utdelning av kapital.
Det framgår inte på vilken grund regeringens eller
utskottsmajoritetens uppskattning, att en engångsut-
delning om 3 miljarder kronor kan genomföras, vilar.
Beloppet verkar godtyckligt valt, inte av omsorg om
de företag som dräneras på kapital utan för att räcka
till behoven i förlustbolagen.
För det tredje kan den ordning som föreslås leda
till att konkurrensen snedvrids på de marknader där
statligt ägda företag verkar i konkurrens med privata
företag.
Utskottsmajoritetens jämförelse med en privat fö-
retagsägare, där staten ses som ett moderbolag i en
koncern, är irrelevant, dels av det uppenbara skälet att
regeringen inte är en privat företagsägare, dels efter-
som flertalet statliga företag är mycket speciella ge-
nom att ha lagreglerade monopol.
Att använda avkastningen från sådana företag för
att ge kapitaltillskott till företag som är konkurrensut-
satta kan i praktiken innebära att en smygbeskattning
av monopolföretagen används för att subventionera
de konkurrensutsatta företagen.
Av detta skäl är det oklart om regeringens förslag
står i överensstämmelse med EU:s regelverk. Reger-
ingen hävdar att så är fallet, men återigen saknas en
redovisning av grunden för denna bedömning. För-
slaget om förändrad kapitalstruktur i statliga bolag
bör därför inte genomföras.
Förslaget att införa en tredje sjuklönevecka som
arbetsgivarna får ta det fulla ekonomiska ansvaret för
kan inte kritiseras hårt nog. Det är ett av regeringens
panikförslag.
Förslaget slår hårt mot företagandet och försämrar
näringslivsklimatet och skapar därmed sämre tillväxt-
förutsättningar. Förslaget slår hårt mot många som
redan i dag har svårt att göra sig gällande på arbets-
marknaden.
Vill verkligen Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet ha ett samhälle, ett Sverige, där ar-
betssökande tvingas redovisa sin sjukskrivningshisto-
ria när de söker jobb? Är det detta samhälle som ni
vill ha?
Förslaget slår också hårt mot kommuner och
landsting som är de arbetsgivare som har den högsta
sjukfrånvaron.
Regeringen och dess stödpartier visar med detta
förslag tydligt sin ovilja att skapa ett bra företagar-
klimat och därmed en god grund för den ekonomiska
tillväxt som garanterar välfärd och välstånd.
Vi kommer från moderat håll att återkomma i den
här debatten och utveckla vår kritik mot detta förslag.
Fru talman! Vi moderater står bakom samtliga
våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bifall endast till reservation 1.
Jag vill också framhålla att vi inte har deltagit i de
beslut som rör anslagsförändringar i tilläggsbudgeten
eftersom de är ett resultat av den budget som reger-
ingen och dess stödpartier antog i höstas.
Hade vårt förslag till statsbudget antagits hade vi
inte haft de problem som vi nu har. Budgetlagen
sätter dessutom upp gränser för våra möjligheter att
utforma ett eget förslag till tilläggsbudget.
Regeringen och dess stödpartier får nu fullt ut ta
ansvar för den havererade budgetpolitiken och dess
konsekvenser.

Anf. 80 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Den här tilläggsbudgeten, justeringen,
av innevarande års budget - har ute bland allmänhe-
ten och i massmedierna varit huvudintresset i den
ekonomiska vårpropositionen. Det beror på att det
som vårpropositionen borde innehålla, nämligen
riktlinjer för den ekonomiska politiken, saknas eller
är väldigt kortsiktigt och luddigt. Det är den ena orsa-
ken. Den andra orsaken är att det är en väldigt om-
fattande tilläggsbudget. Man gör om budgeten på
väldigt många olika punkter. Det beror på att verklig-
heten nu obönhörligen har kommit i kapp regeringen
och dess stödpartier. Det här är helt enkelt efterbör-
den av löfteskarusellen och de brutna vallöftena.
Förklaringen är rätt ofta att vi har fått en väldigt
försämrad ekonomisk utveckling. Det är visserligen
sant att vi under vintern och våren sett en väldigt stor
oro i den internationella ekonomin beroende på Irak-
konflikten, vad som skulle hända med den och den
upplösning som sedan blev.
Men det här är inte orsaken till regeringens bud-
getproblem. Som påpekats förut är Saddam Hussein
inte ansvarig för de galopperande sjukskrivningarna.
Redan i augusti, före valet, sade Konjunkturinstitutet,
Ekonomistyrningsverket och till och med regeringens
egna tjänstemän på Finansdepartementet att budget-
taket för år 2003 inte skulle hållas, utan det skulle
handla om överskridanden på 10-20 miljarder - man
visste inte riktigt hur mycket. Det var i alla fall i
nämnda omfattning, beroende på vilka åtgärder re-
geringen tog till.
Bosse Ringholm sade så här: "Utgiftstaket ska
klaras med tekniska justeringar. Det blir inga bespa-
ringar i budgeten och inga inställda vallöften." Det
var den 31 augusti.
Samme Bosse Ringholm sade dagen därpå: "Vi
gör naturligtvis en bedömning, som inte KI kan göra,
vilka insatser som behöver göras för att få ner utgif-
terna för långtidssjukskrivningarna exempelvis."
Vi har aldrig tvivlat på att utgiftstaket som sådant
ska hållas, och det har jag år in och år ut upprepat i
denna talarstol. Vad vi efterlyser är besked om hur
det ska gå till, gärna besked i förväg. Vidare efterly-
ses vettiga åtgärder för att klara utgiftstaken - inte
sådana här dåliga, kortsiktiga och hattiga åtgärder.
För er här som tillhör majoriteten är det bara att
slå upp och läsa i era egna dokument. Där finns ju er
egen bedömning av hur dumt det är att panikbromsa,
skjuta lite framför sig, ta några räkningar och lägga i
högen för nästa månad etcetera. Sådant sparar man
inga pengar på.
Vi vet alla att en massa vallöften har brutits. Det
gäller då inte bara sådant som man lovade att införa
men inte haft råd med - det är ju det lilla - utan också
det stora, alltså alla brutna vallöften som består i att
man lovade att inte göra ditten och datten. Ändå gör
man det. Man lovade att man inte skulle förlänga
sjuklöneperioden. Man lovade att man inte skulle
höja dagistaxor. Indignerat ställde man oss mot vägg-
en. Hur skulle det bli med maxtaxan om vi fick rege-
ra? Ja, den ligger fast, sade vi. Men vad hände med
maxtaxan när Socialdemokraterna fick regera? Jo,
maxtaxan blev höjd.
Det är ekonomiskt rätt att hålla i plånboken men
moraliskt fel att så flagrant ljuga väljarna rakt upp i
ögonen. Ingenting nytt har ju inträffat. Det som hela
tilläggsbudgeten handlar om är att försöka komma till
rätta med den valfeber som drabbade regeringen och
dess stödpartier, framför allt Vänsterpartiet, före
valet.
De vallöften som jag nu har talat om plus sjuklö-
neperioden och allt sådant är inte det värsta. Det
värsta är att man bryter det löfte som Socialdemo-
kraterna hade som sitt första och viktigaste vallöfte
och som både Bosse Ringholm och Göran Persson i
denna kammare har hävdat som skäl till att man gör
de andra sakerna.
Vallöfte nr 1 är följande: "Socialdemokratin
kommer aldrig att medverka till att Sveriges ekonomi
undermineras. Därför måste reformer vara finansiera-
de."
I remissdebatten i samband med tilläggsbudgeten
sade Bosse Ringholm så här - lyssna nu noga ni som
representerar majoriteten:
"Detta är det alldeles övergripande socialdemo-
kratiska vallöftet - - -. Vi kommer att genomföra alla
våra vallöften under den här mandatperioden - men
finansierade, och i den tid och den ordning då det
finns finansiering.
I höstas, i budgetpropositionen, gjorde Socialde-
mokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bedöm-
ningen att det skulle finnas utrymme för reformer för
20 miljarder kronor det här året. 19 av de 20 miljarder
kronorna genomför vi nu."
Jag hoppas att ni hört vad Bosse Ringholm sade -
19 av de 20 miljarderna. Facit är att ni redan i höstas
lånade till 13 miljarder för år 2003. 22 miljarder be-
räknade ni för år 2004. Marginalen var en halv pro-
mille. En halv promille är mycket när man kör bil
men det är inte mycket när man gör en budget.
På första sidan i finansplanen står det apropå att
det inte blivit så farligt här i Sverige: "Så är det därför
att Sverige såg till att i god tid skaffa säkerhetsmargi-
naler. Det var för att slippa göra stora besparingar
under framtida lågkonjunkturer."
Man kan skylla på lågkonjunkturen men vi vet
alla att utgiftsöverskridandet inte beror på lågkon-
junkturen utan att det beror på en oförmåga att hålla i
de här systemen.
Sanningen är också att ni inte har de marginaler
som ni berömmer er av att ha. Därför måste ni nu,
mitt i året, göra stora besparingar.
Just nu har vi minus 21 miljarder i budgetsaldo.
Alla de 19 av de 20 miljarderna - vallöfte nr 1 - har
ni lånat till, plus ytterligare 2 miljarder. För år 2004
beräknar ni att låna 27 miljarder.
Prognosen för överskridandet - för en och en halv
månad sedan - var att ni skulle överskrida med 11
miljarder. Då sparar ni och övervältrar kostnaderna på
andra. Springnota brukar det kallas för. Ni sparar
ungefär 4 miljarder och skjuter upp 2 och lägger i
högen "betala senare". Sedan räknar ni ned prognosen
med 2 miljarder och gör en teknisk omräkning - det
var ju bara tekniska omräkningar som det skulle bli
fråga om. Ni gör en teknisk omräkning med 2 ½ mil-
jarder och avrundar med ½ miljard och får då ihop 11
miljarder. Jag ser att Lars Bäckström nickar - att det
är helt korrekt.
Man kan alltså säga att ni i själva verket har sparat
ungefär 3 miljarder. Resten är olika typer av spring-
notor, sådant som är att lägga i högen för nästa må-
nad, tekniska omräkningar och avrundningar.
Det är ganska fantastiskt att inte förrän den 5 maj
erkänner Göran Persson i denna kammare att något
löfte över huvud taget har brutits. Efter att ha försökt
att skylla på Bosse Ringholm medger han till slut att
det var överilat av regeringen att lova höjda tak. Om
vi socialdemokrater får svenska folkets förtroende
avser vi att höja taken den 1 juli 2003, sade Bosse
Ringholm. Göran Persson försökte skylla det på Bos-
se Ringholm personligen men erkände sedan att där
hade regeringen handlat lite överilat.
Det är nästan så man tar sig för pannan. När man
lånar så till den milda grad och bryter löften på lö-
pande band är det bara detta lilla enkla löfte som man
inför denna riksdag och hela svenska folket kan er-
känna att man har brutit.
Fru talman! Folkpartiet hade ett annat förslag med
lägre skatter och lägre utgifter, med många reformer
för att komma till rätta med de stora problemen be-
träffande integrationsområdet, arbetsmarknaden, de
skenande sjukskrivningarna och så vidare samt med
en ordentlig marginal. Konjunkturer kommer ju och
går, och man kan inte alltid så noga veta när det vän-
der. Systemfelen består dock. Därför hade vi många
förslag om hur man kommer till rätta med systemfe-
len.
Den här majoriteten får ta ansvaret för att krafsa
sina egna kastanjer ur den eld som vi alla, även ni,
redan i god tid före valet såg brinna. Detta har vi
utvecklat i ett särskilt yttrande med anledning av
budgeten.
Nåväl, ett speciellt förslag ska jag ändå kommen-
tera. Det handlar då om ett förslag i bästa Enronstil.
Som Gunnar Axén här påpekade är 8 miljarder rena
budgettricket - man bokför utgifter som minskade
inkomster. Tre av dem är en räddningsaktion för
statliga skandalbolag.
Det här är ett väldigt tydligt symtom på två av re-
geringens sjukor. Den ena är att man är en usel före-
tagare. Den andra är att man är en usel kamrer som
fuskar med bokföringen. Man tar 3 miljarder, oklart
ur vilka företag, och skriver att det ska gå till att vida-
reutveckla välfungerande verksamheter. Det är Sta-
tens järnvägar, som enligt regeringens egen proposi-
tion nu lider av ineffektiv verksamhet, felaktig värde-
ring och ingångna dåliga avtal. Därför måste man
skicka en väldig massa pengar av dessa in i SJ för att
rädda SJ från konkurs. Allt detta ska syfta till att göra
det statliga ägandet tydligt och ge bättre förutsätt-
ningar. Man tar sig för pannan!
Det är fel i sak att ni ägnar er åt att driva företag.
Egentligen är det helt fel i sak att ni får ägna er åt att
göra statsbudgetar, för ni klarar uppenbarligen inte av
någotdera.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
vill särskilt påpeka att Folkpartiets representanter i
finansutskottet inte har deltagit i beslutet om tilläggs-
budgeten i övrigt.

Anf. 81 MATS ODELL (kd):
Fru talman! När vi nu debatterar tilläggsbudgeten
vill jag först säga, liksom Karin Pilsäter och Gunnar
Axén, att också vi kristdemokrater i höstas hade ett
heltäckande komplett sammanhängande budgetalter-
nativ för budgetåret 2003 med ett bättre företagskli-
mat, med ett antal bra reformer och med en bättre
fördelningspolitik. Men detta alternativ avslogs av
riksdagen i den första beslutsomgången om utgifts-
områdesramar och skatteinkomster. I stället valde
majoriteten att stödja den politik som nu på punkt
efter punkt havererar och som har gjort det nödvän-
digt för Socialdemokraterna att lägga fram denna
olycksaliga tilläggsbudget.
Nu tvingas också Socialdemokraterna till brand-
kårsutryckningar på snart sagt vartenda utgiftsområ-
de. Här sviks vallöften på löpande band. Här missas
samtliga av de målsättningar för den ekonomiska
politiken som regeringen har ställt upp. Nu skakar
man på huvudet här. Då vill jag säga att om man inte
budgettricksat hade enligt Riksrevisionsverket ut-
giftstaket sprängts med 5 miljarder kronor redan förra
året. Annars är det enda mål som man nominellt når
av de uppställda målen att klara utgiftstaket, men det
är inte med rent spel som det görs.
Budgettricksandet når nya rekordnivåer, och här
undrar man bara: När kommer ratinginstitutens dom
över detta? Kan man fortsätta på det här viset ostraf-
fat? När kommer detta att drabba upplåningskostna-
derna, som vi ska diskutera senare i dag, för kungari-
ket Sverige? Jag tror att ni är farligt nära en gräns för
vad som kommer att tolereras i det här avseendet av
omvärlden.
Vi kommer, fru talman, att i morgon diskutera
vårpropositionen och närmare analysera de här fatala
misslyckandena och presentera Kristdemokraternas
och för övrigt övriga borgerliga oppositionspartiers
alternativ till regeringens havererade ekonomiska
politik.
Fru talman! Jag vill dock här i dag helt fokusera
på det fullständigt desperata förslaget att förlänga
arbetsgivarnas sjuklöneansvar till tre veckor, helt
enkelt därför att det är det utan jämförelse mest de-
sperata och mest destruktiva av alla förslag som förs
fram i denna proposition, och det som ni förstås i
knivskarp konkurrens med en hel del andra.
Här har alltså regeringen suttit med armarna i kors
i denna fråga sedan 1997 när sjuktalen började öka
med en kostnad på i genomsnitt 25 miljoner kronor
per dygn. Nu vaknar man plötsligt upp och drämmer
till med ett fullständigt förödande dråpslag mot såväl
hårt kämpande företagare, stora som små, som de
svagaste på arbetsmarknaden och en redan hårt pres-
sad kommunsektor. Man riskerar faktiskt samtidigt
att skapa kaos på arbetsmarknaden. Företagare prote-
sterar över hela landet, senast i dag utanför Riksdags-
huset.
Förslaget är för det första ett redan beprövat
misslyckande. Socialdemokraterna föreslår alltså,
trots en massiv kritik från både fack och arbetsgivare,
att arbetsgivarnas sjuklöneansvar ska förlängas från
14 till 21 dagar. Men man har redan misslyckats en
gång tidigare. Den 1 januari 1997 förlängde Social-
demokraterna sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar,
men man tvingades dra tillbaka det redan den 1 april,
en lämplig dag, 1998. Socialdemokraterna konstate-
rade då i samband med den återställda sjuklöneperio-
den som ett motiv att enligt vad som anförts av
Landsorganisationen i Sverige och Svenska Arbetsgi-
vareföreningen förväntas en förkortad sjuklöneperiod
underlätta nyanställningar i framför allt små företag.
Så stod det i budgetpropositionen 1998. Varför skulle
det som ni ansåg vara fel då och ändrade tillbaka till
14 dagar vara rätt nu?
För det andra spär det här förslaget på problemen i
en redan hårt ansträngd kommunsektor. Den här ut-
ökade sjuklöneperioden kommer att kosta kommun-
sektorn ca 400 miljarder kronor om året. Om vi räk-
nar om det i löneavtalstermer för Kommunals med-
lemmar motsvarar det ungefär en tredjedel av den
löneökning som man begärde i den konflikt som
nyligen har avslutats.
För det tredje riskerar förslaget att skapa kaos på
arbetsmarknaden. När Socialdemokraterna återställde
sin egen förlängning förra gången skrev man i bud-
getpropositionen 1998: I samband med att sjuklöne-
perioden förlängts från 14 till 28 dagar den 1 januari
1997 uppstod emellertid en tvist kring frågan om den
högre avtalsenliga ersättning, som utbetalas under
dag 15 till om med dag 28 i sjukperioden, skulle kun-
na utbetalas även fortsättningsvis. Både Skiljenämn-
den för arbetsmarknadsförsäkringar och Arbetsdom-
stolen fann att rätt till ersättning från avtalssjukför-
säkring respektive kollektivavtal inte förelåg under
den utsträckta sjuklöneperioden. Det innebar att den
totala ersättningen till en anställd sänktes under den
förlängda sjuklöneperioden. Med anledning av den
situation som uppstått, skrev regeringen 1998, har
regeringen övervägt olika åtgärder för att neutralisera
effekterna på ersättningen av den förlängda sjuklöne-
perioden. Regeringen har stannat vid att föreslå en
återgång till 14 dagar. Så skrev man alltså 1998.
Trots den då, för tillfället uppenbarligen, vunna
insikten föreslår nu regeringen ännu en gång att
sjuklöneperioden ska förlängas. Den enda förklaring
som nu lämnas i den här delen är att regeringen är
medveten om att förslaget att förlänga sjuklöneperio-
den till dag 21 innebär att denna ersättning kan på-
verkas av nu gällande kollektivavtal. Regeringen
förutsätter dock att avtalen anpassas till den utökade
sjuklöneperioden. Så stod det i vårpropositionen.
Fru talman! Resultaten har inte låtit vänta på sig.
Arbetsgivarna hotar med att säga upp hela kollektiv-
avtal om det socialdemokratiska sjuklöneförslaget
inte tas tillbaka. Det går inte att bara säga upp sjuklö-
nedelen i ett avtal, allt måste sägas upp. Det är alltså
ett väldigt stort steg att säga upp ett helt kollektivav-
tal. Till detta kommer att tiden är knapp för arbetsgi-
vare och fack att förhandla, eftersom förslaget är
tänkt att träda i kraft den 1 juli. Lagrådet bedömer
också att det inte alls är realistiskt att det här skulle
kunna ske i tid.
Jag måste fråga Socialdemokraterna: Hur tänker
ni hantera det kaos på arbetsmarknaden som ni nu
medvetet riskerar att skapa genom förslaget om en
förlängd sjuklöneperiod?
För det fjärde drabbar förslaget de svagaste på ar-
betsmarknaden. Genom en förlängning av sjuklöne-
perioden kommer svaga på arbetsmarknaden att få det
ännu svårare att få ett jobb eller att byta jobb. När
sjuklöneansvaret ökar kommer naturligtvis arbetsgi-
varna i ännu högre grad försäkra sig om att anställa
personer som mestadels är friska. Personer som tidi-
gare har varit mycket sjukskrivna - äldre kvinnor och
män, arbetshandikappade - kommer alltså att drabbas
av Socialdemokraternas förslag. På vilket sätt anser
Socialdemokraterna att de svagaste på arbetsmarkna-
den gagnas av förslaget om förlängd sjuklöneperiod?
För det femte får förslaget massiv kritik från Lag-
rådet. Man kritiserar det på ett antal punkter, till ex-
empel konstruktionen av högkostnadsskyddet. Man
tar upp att det först måste passera EG:s statsstöds-
regler och godkännas av kommissionen, och så vida-
re.
Vad gör ni socialdemokrater om förslaget till
högkostnadsskydd för småföretag inte bara skjuts
upp, som ni skriver i betänkandet, utan faktiskt omöj-
liggörs av EG-rätten? Hur ska småföretagen skyddas
om ni tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet i
dag tänker trumfa igenom detta olycksaliga förslag?
Fru talman! Förslaget att förlänga arbetsgivarnas
sjuklöneansvar är desperat och ogenomtänkt. Det
riskerar faktiskt också att ytterligare bromsa upp den
svenska ekonomins redan svaga tillväxt, samtidigt
som den direkt drabbar enskilda, företagare och
kommunsektorn på ett fullständigt oacceptabelt sätt.
Jag tycker slutligen att det är symtomatiskt att fi-
nansutskottets majoritet avslog min och övriga bor-
gerliga ledamöters begäran att åtminstone hålla en
offentlig hearing, där vi tillsammans med de berörda
skulle få analysera förslagets effekter i verkligheten.
Det ville ni inte. Ni ville inte höra sanningen. Tyvärr,
fru talman, kommer den att framgå av utvecklingen
ute i verkligheten.
Förslaget måste och borde avslås. Jag yrkar bifall
till reservation 4, för tids vinnande endast den, medan
Kristdemokraterna självklart står bakom alla de re-
servationer vi har i betänkandet.

Anf. 82 LENA EK (c):
Fru talman, ärade ledamöter, ärade åhörare! Det är
ganska precis ett år sedan som vi stod i den här talar-
stolen för att debattera en annan vårproposition, en
annan tilläggsbudget. Alla oppositionspartier sade då
att detta håller inte. Varningarna för sämre konjunktur
hade redan börjat dugga tätt. Bilden av den interna-
tionella ekonomin var synnerligen svag. Utvecklingen
i USA föll sakta nedåt, och dollarn hade börjat för-
svagas. Samtidigt fanns den utrikespolitiska osäker-
heten.
Då gick regeringen, ministrar och majoriteten i fi-
nansutskottet samfällt in för att svartmåla vår syn på
konjunkturen. Vi i oppositionen hade förslag men
tyckte att det var ansvarsfullt att vi sköt reformer
framåt. Folkpartiet drog under sommaren tillbaka en
del av sina reformförslag. Så var bilden.
Samtidigt förlorade regeringen nerverna därför att
det var valrörelse. Det viktigaste var inte omsorgen
om svensk ekonomi och att hålla de löften som gavs
förra gången vi behövde sanera och spara, nämligen:
Den som är satt i skuld är icke fri. Det här ska vi inte
upprepa. Vi ska se oss för. Vi ska vara varsamma,
aktsamma och ansvarsfulla.
Detta var precis det vi försökte säga för ett år se-
dan. I stället för att spara 10 miljarder lade man på 18
miljarder. Karin Pilsäter har förtjänstfullt redogjort
för lånesituationen i sitt anförande, och jag instämmer
till fullo i den bilden.
Nu måste saker och ting göras i ordning som inte
har gjorts i ordning förut. Det är det som utskottsbe-
tänkande FiU21 handlar om, om tilläggsbudgeten och
att rätta till det som icke tidigare gjordes rätt. Och det
är som vanligt förstås: Det drabbar inte dem som har
gott om pengar, dem som har kunnat tänka sig för
innan och som har marginaler i sina företag och i sin
familjeekonomi, utan det drabbar förstås helt andra
grupper, igen. Det är det som känns så trist.
Vi hade faktiskt kunnat ha en majoritet för en för-
siktigare ekonomisk linje. Majoriteten bestående av
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
hade kunnat tänka sig för bättre. Alla i oppositionen
har också sagt: Ja, vi ska ta ansvar för den här sjun-
kande konjunkturen. Vi ville inte att den skulle drab-
ba sjuka och att den skulle drabba företagande och
därmed i förlängningen ge svåra ekonomiska problem
framöver.
Vi har också påpekat att det viktigaste området,
nämligen de ökande sjuktalen, har funnits med i be-
handlingen. De ökande sjuktalen var ingenting som
kom vare sig i höstas, i somras eller i våras. 1997
började sjuktalen öka. Jag har varit med om minst tio
debatter om denna fråga, trots att jag bara har varit
fem år i riksdagen. Det enda som regeringen har
lyckats åstadkomma hittills på det här området är en
handlingsplan utan ett enda skarpt förslag, och nu står
vi där vi står.
Fru talman! Vi i Centerpartiet har våra egna bud-
getalternativ, dels från förra året med förslag som
innebar att vi hade kunnat undvika en del av de här
sakerna, dels från det här året, där vi föreslår ett annat
sätt att åtgärda problemen. Vi har faktiskt också gjort
oss besväret, trots att det är regeringens fulla ansvar,
att göra ett eget förslag till tilläggsbudget. Vi tyckte
att det var så oerhört viktigt att visa att det även i
detta sena skede fanns möjlighet att välja andra vägar
när det gällde sjuktalen och den tredje veckan före
arbetsgivarinträdet. Därför lade vi fram ett eget för-
slag till tilläggsbudget.
Jag vill därmed yrka bifall till reservation 8 under
punkt 30. Där finns våra förslag samlade. Jag hänvi-
sar också till vår motion.
I det här betänkandet finns det många områden
som man kan fundera över. Jörgen Johansson ska
också i sitt anförande ta upp något av dem.
Det första som jag tänkte säga något om är punkt
1, Omstrukturering av statliga företag. Där finns en
fyllig reservation från oppositionen, bestående av
Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet, och en
särskild reservation från Kristdemokraterna.
I de fall det är motiverat med ett statligt ägande är
det viktigt att detta sköts väl. När det finns regler om
en korrekt konkurrens, om budgetlagen och om hur
man hanterar sina utgifter, är det viktigt att regering-
en faktiskt använder sitt goda omdöme och att statliga
företag föregår med gott exempel. Så sker ju inte i det
här fallet, vare sig när det gäller det sätt på vilket
företagen har drivits eller det sätt på vilket man vill
åtgärda problemet. Det kommer att ge ytterligare
problem framöver. Det finns alternativa förslag. Men
det är också så att den som har ansvaret för det statli-
ga ägandet, det vill säga regeringen, faktiskt måste
ägna sig åt det och veta vad den håller på med. Vi vill
ha en statlig järnväg. Men det är inte försvarbart att
man först får pengar som man gör av med och sedan
begär mer pengar som man gör av med, trots att det
finns gott om yttranden från olika revisionsinstanser
som visar att man bryter mot olika regelsystem och
att ägandet inte sköts så som det skulle göras.
Det finns två andra punkter som visar hur reger-
ingen driver politik och som jag ska beröra väldigt
kort. Det är det som handlar om Statens bostads-
nämnd som ska hjälpa hårt utsatta kommuner att
sanera fastighetsbestånd. Vi röstade nej till det försla-
get och fick mycket kritik för det. Men nu har vi sett
vad det går för. I till exempel Kristinehamn har man
fått ett anbud från ett företag som vill utveckla fastig-
hetsbeståndet, skapa ett turismboende som drar dit
mera människor till kommunen och ger en ökad till-
växt. Ett sådant anbud går inte att anta, för reglerna
för Statens bostadsnämnd och möjligheterna till stöd
till kommunen ger mer pengar än en sund marknads-
mässig lösning som gynnar kommunen i längden. Det
går inte att driva politik på det viset. Det blir bakslag.
Det andra förslaget är kompetenskontot, där man
taxerar ut pengar nu igen. Sedan lägger man det på ett
konto på Riksgälden utan att kompetenskontoförsla-
gen kommer fram.
Slutligen, fru talman, har vi det förödande förslag
som handlar om hur regeringen ska åtgärda problemet
med det ökande antalet sjuktimmar i Sverige. Det är
oerhört bekymmersamt. Vi har företagens reaktioner,
företagarnas organisationers reaktioner. Det är handi-
kappade som ringer. Människor som finns i arbete i
dag och som har funktionshinder hör av sig. Det är
organisationer för funktionshindrade, forskare, kom-
munpolitiker och landstingspolitiker. Listan kan göras
oändligt lång över dem som har ringt och sagt: För-
sök att hindra detta vanvettiga förslag! Det löser ing-
enting och det ger bara värre problem.
Fru talman! Vi från Centerpartiet har lagt fram ett
alternativt förslag som vi ska debattera i morgon, när
vi har det stora betänkandet runt de olika budgetalter-
nativen. Det handlar om ett arbetsgivarinträde som
baseras på hur många anställda man har och som har
ett inbyggt småföretagarskydd som inte strider mot
statsstödsreglerna eller EU:s konkurrensregler.
Jag noterar att det inte har begärts några som helst
repliker i denna debatt ännu, och det förkortar onekli-
gen handläggningstiden i kammaren, men ett enda
besked borde vi kunna få: Vad gör ni om småföreta-
garskyddet, det enda någotsånär vettiga i detta idio-
tiska förslag, faller? Hur tänker ni hantera det då,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet som stöder det här
förslaget?
Det rimliga är att ni ger ett besked till dem som
sitter på läktaren, till dem som läser protokollet och
till dem som avlyssnar den här debatten. Vad gör ni i
ett sådant fall? Jag tycker att det är synd, för Sveriges
tillväxt borde kunna vara mycket högre, och det här
är ett förslag som inte ökar den tillväxt som vi så väl
behöver i svensk ekonomi.

Anf. 83 HANS HOFF (s):
Fru talman! I budgetpropositionen för 2003 be-
dömde regeringen att tillväxten för innevarande år
skulle vara 2,5 %. Denna bedömning låg väl i linje
med de bedömningar som gjordes av banker och
institut vid denna tidpunkt. I vårpropositionen revide-
ras nu denna bedömning ned till en tillväxt år 2003 på
1,4 %. Detta, samtidig som utgifterna riskerar att
överstiga de av riksdagen fastställda utgiftstaken, gör
att vi nu tvingas vidta åtgärder för att behålla greppet
om landets finanser.
Några av de åtgärder som vidtas i tilläggsbudge-
ten är att takhöjningen i sjuk- och föräldraförsäkring-
arna senareläggs och att ersättning vid sjukdom vid
arbetslöshet samordnas och begränsas. Ersättningsni-
vån sänks med 2,4 % i sjukförsäkringen. Sjuklönepe-
rioden förlängs för samtliga arbetsgivare från 14 till
21 dagar. Ett högkostnadsskydd införs. Detta är några
av de åtgärder som riksdagen ska ta ställning till.
Den socialdemokratiska regeringen, den social-
demokratiska riksdagsgruppen och samarbetspartier-
na i riksdagen kommer aldrig att tillåta att vi tappar
greppet om landets finanser. Vi vet att om så sker är
det alltid de människor som har minst marginaler och
störst behov av ett generellt välfärdssamhälle som får
dra det tyngsta lasset.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
har med hänvisning till budgetprocessen och det bud-
getalternativ som man tidigare lagt fram i riksdagen,
och som riksdagen avslagit, avstått från att lägga
alternativa förslag till tilläggsbudget. Centerpartiet
har dock presenterat en reservation med alternativa
förslag till majoritetens betänkande. Jag tänker inte gå
genom varje förslag i tilläggsbudgeten som utskottet
kommer med utan kommer att uppehålla mig vid en
del av de förslag som det finns reservationer om.
Fru talman! Staten äger helt eller delvis ett sex-
tiotal bolag, som vid utgången av 2001 hade ett eget
kapital på 176 miljarder kronor. Någon regelrätt
marknadsvärdering är inte gjord, men marknadsvär-
det uppskattas till ca 300 miljarder kronor. Regering-
en har, för att kunna genomföra kapitalomstrukture-
ringar inom den statliga företagssfären, föreslagit i
tilläggsbudgeten att extra utdelningar på 3 miljarder
kronor tillförs ett särskilt konto i Riksgäldskontoret.
Det är för att man ska kunna göra insatser i av staten
hel- eller delägda företag. Regeringens förslag var att
riksdagens godkännande för en kapitalinsats skulle
inhämtas men att regeringen i undantagsfall skulle
kunna göra nödvändiga kapitalinsatser och i efterhand
kunna inhämta riksdagens godkännande för detta.
Konstitutionsutskottet har behandlat frågan om en
förbättrad kapitalstruktur och föreslår ett antal föränd-
ringar i regeringens förslag, förändringar som finans-
utskottet ställer sig bakom. I likhet med konstitu-
tionsutskottet anser finansutskottet att det finns goda
skäl att skapa en ordning som underlättar kapitalom-
struktureringar i den statliga företagssfären. Staten
bör kunna agera på samma sätt som ett moderbolag
som ger koncernbidrag till vissa dotterbolag och fi-
nansierar detta med medel från andra dotterbolag.
Utskottet vill dock understryka vikten av att riks-
dagens inflytande garanteras på ett rimligt sätt och att
riksdagen ges möjligheter att utöva finansmakten på
ett korrekt sätt. Som konstitutionsutskottet förordar
bör därför regeringens förslag ändras på ett par
punkter.
Fru talman! Finansutskottets förslag till riksdagen
innebär nu följande: Ett konto inrättas i Riksgälds-
kontoret dit extra utdelningar i de statliga bolagen
förs. Riksdagen beslutar för ett år i taget om hur stort
belopp som ska tillföras kontot. För 2003 tillförs
kontot högst 3 miljarder kronor. Från kontot förs
utgifter för kapitaltillskott eller utnyttjande av hem-
budsavtal i den statliga företagssfären. Riksdagen
beslutar om utgifterna i varje enskilt fall. Lån till
statliga bolag hanteras ej över kontot. Om behoven av
kapitaltillskott överstiger de tillgängliga medlen på
kontot får skillnaden tillskjutas genom att anslag
anvisas över statsbudgeten. Underskott får ej upp-
komma på kontot. Regeringen förutsätts vidare göra
en tydlig presentation varje år i budgetpropositionen
av hur kontot ska finansieras och utnyttjas.
Huvudprincipen bör vara att riksdagen i anslut-
ning till rambeslutet på hösten fattar beslut om ra-
marna för verksamheten genom att ange hur stort
belopp som beräknas tillföras kontot för nästa bud-
getår. Därefter fattar riksdagen beslut i varje enskilt
fall i budgetprocessens andra steg, eller senare på
tilläggsbudget under det löpande budgetåret, om till-
skotten till de statliga bolagen. Det finansutskottet nu
föreslår med anledning av regeringens förslag till
omstrukturering i de statliga företagen ska ges reger-
ingen till känna.
Fru talman! När det gäller reservationer som berör
Riksdagens revisorers förslag angående radiokom-
munikation för trygghet och säkerhet delar finansut-
skottet trafikutskottets bedömning. Finansutskottet
konstaterar att den att regeringen tillsatta utredningen
RAKEL:s förslag ligger väl i linje med revisorernas
förslag. Utredningens betänkande har remissbehand-
lats, och förslagen bereds för närvarande inom Re-
geringskansliet. Utskottet förutsätter att regeringen i
sitt kommande förslag till riksdagen kommer att be-
akta revisorernas förslag.
Vidare utgår utskottet från att en fortlöpande upp-
följning av utbyggnaden, anslutningen, kostnaderna
och realiserade fördelar med systemet kommer att
redovisas för riksdagen. Finansutskottet anser därmed
att såväl revisorernas förslag som motionerna bör
beaktas i regeringens kommande förslag.
Fru talman! Centerpartiet har i en reservation ett
alternativt förslag till tilläggsbudget. Centerpartiet har
i denna reservation föreslagit att ersättningen i sjuk-
och föräldraförsäkringarna ska grunda sig på de in-
komster som man har haft de senaste 24 månaderna
och inte som i dag på de faktiska inkomsterna. Detta
innebär att ersättningarna i sjuk- och föräldraförsäk-
ringarna sänks till ca 75 % för dem som jobbat i
minst 24 månader. Vi kan konstatera att Centerparti-
ets höjning av taket i föräldraförsäkringen ska finan-
sieras på detta sätt. Konsekvensen av Centerpartiets
politik är att ungdomar och låg- och medelinkomstta-
gare får betala höginkomsttagarnas höjning av föräld-
rapenningen.
Systemet med historisk SGI innebär att ersätt-
ningarna i sjuk- och föräldraförsäkringen sänks dra-
matiskt för personer som nyligen kommit in på ar-
betsmarknaden, till exempel ungdomar. De drabbas
av Centerpartiets politik med mycket, mycket låg
ersättning vid sjukdom och föräldraledighet. Men
också vuxenstuderande drabbas särskilt hårt. Center-
partiets politik är inte bara djupt orättvis. Den är ock-
så tillväxthämmande, eftersom detta förslag bestraffar
studier. Det är en orättvis och farlig politik som vi
inte kan ställa oss bakom.
Fru talman! Det blir ibland fel. Det är mänskligt
att fela - det ligger i vår natur. Lena Ek har två repli-
ker här, och jag hoppas att hon kommer att använda
en av sina repliker till att ta tillbaka sitt bifallsyrkande
för reservation 8.
Fru talman! Mot bakgrund av det anförda yrkar
jag bifall till finansutskottets betänkande Tilläggs-
budget 1 för budgetåret 2003 samt avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 84 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Hans Hoff valde att knappt beröra
frågan om den tredje sjuklöneveckan, och jag förstår
det. Ett förslag som är så dåligt vill man väl inte gär-
na tala om. Men från borgerligt håll reste vi ett antal
frågor i våra inledande inlägg, och de frågorna kräver
nog svar från Hans Hoff.
Det frågades om vad som händer om undantaget
för de minsta företagen inte godkänns. Det ställdes
frågor om Socialdemokraterna inser vilka konsekven-
ser som det här förslaget innebär för landets företaga-
re. Och jag ställde frågan om Socialdemokraterna vill
ha ett Sverige och ett samhälle där arbetssökande
tvingas visa upp registerutdrag från försäkringskassan
på hur mycket man har varit sjukskriven tidigare. Jag
tycker, fru talman, att det krävs ett svar från Social-
demokraterna på den punkten.
Hans Hoff sade att om man inte har ordning på
statsfinanserna så blir det de svagaste som drabbas,
och det ser vi ju här. Det är de svagaste som drabbas
hårdast för att inte Socialdemokraterna och dess stöd-
partier har hållit ordning på statsfinanserna. Hade
man gjort detta långt tidigare så hade inte den här
åtgärden behövt vidtas. Den behöver inte heller vid-
tas, för det finns andra åtgärder som kan vidtas.
Fru talman! Jag ber Hans Hoff svara på frågan om
Socialdemokraterna önskar ett Sverige där man
tvingas redovisa sin sjukdomshistoria när man söker
arbete.

Anf. 85 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Gunnar Axén kritiserar mig nu för att
jag i mitt huvudanförande uppehöll mig kring de
reservationer som finns i betänkandet. Det är ju till
reservationerna som riksdagen sedermera tar ställ-
ning, och det finns ingen reservation som ett alterna-
tiv, förutom den som Centerpartiet har och som jag
också bemötte i huvudanförandet. Det är förklaringen
till den kritik som Gunnar Axén här framför.
Nej, jag vill inte ha ett Sverige där arbetsgivare
begär ut uppgift om vilka sjukdomar människor har,
vilket jag antar också vore ett brott mot integriteten.
Jag utgår ifrån att det sättet att agera när det handlar
om nyanställningar inte har stöd i lagrum. Jag tror
inte heller att det är ett bra sätt att inleda en anställ-
ning och ett långvarigt förhållande att kräva ut intyg
på vad människor har haft för eventuella sjukdomar
tidigare.

Anf. 86 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Det handlar inte om att redovisa vilka
sjukdomar man har haft. Det handlar om att redovisa
hur mycket man har varit sjukskriven tidigare, och
alla har rätt att få utdrag från försäkringskassan som
visar hur mycket eller lite sjukskriven man har varit
tidigare. Det är klart att man kan begära att få se ett
sådant registerutdrag. Och det har vi ju hört: I dag har
en del företagare flaggat för att man faktiskt kommer
att tvingas till den här åtgärden av rädsla för att stå
där med alltför höga kostnader i framtiden.
Hans Hoff säger att man givetvis inte vill ha ett
sådant här samhälle. Men varför lägger ni då fram
detta förslag?

Anf. 87 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Alla har självfallet rätt att få ut ett så-
dant utdrag från försäkringskassan. Det har jag, det
har Gunnar Axén och det har alla andra i Sverige
möjlighet att få ut. Frågan är om arbetsgivaren har
rätt att kräva att den arbetssökande ska leverera in ett
sådant intyg. Jag är tveksam till detta. Samtidigt är
det också ett mycket konstigt sätt att börja ett anställ-
ningsförhållande på, att tvingas redovisa om man har
varit sjukskriven eller inte för att vara föremål för att
bli anställd.
Jag ser inte att detta är det Sverige som jag vill ha
framför mig, men jag ser inte heller att Moderaterna
har något alternativt förslag som vi ska ta ställning till
i eftermiddag. I så fall får väl Gunnar Axén rösta med
Centerpartiet och dess förslag, för det är det alternativ
som står till buds.

Anf. 88 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det var nästan rörande att höra Hans
Hoff till riksdagens protokoll läsa in det ena svikna
vallöftet efter det andra.
Hans Hoff sade: Vi kommer aldrig att tillåta att vi
tappar greppet om ekonomin. Nej, men ni har ju re-
dan gjort det! Och detta drabbar de svagaste, Hans
Hoff. På vilket sätt gagnas de svagaste på arbets-
marknaden av förslaget att förlänga sjuklöneperioden
till tre veckor?
Om ni redan 1998 höll med om att en förkortning
av sjuklöneperioden till 14 dagar skulle underlätta
nyanställningar, framför allt i mindre företag, hur
många uteblivna nyanställningar räknar Hans Hoff
med när ni nu föreslår att man förlänger sjuklöneperi-
oden? Matematik är ju ändå en ganska exakt veten-
skap. Det som man trodde 1998 om sådana här rela-
tioner borde väl i rimlighetens namn vara giltigt även
2003.
Jag måste ändå återkomma till detta: Hur räknar
ni med att hantera det kaos som nu mycket väl kan
uppstå när som helst om arbetsgivarna gör allvar av
sitt hot att säga upp kollektivavtalen? Det vore ganska
naturligt. Jag läste tidigare ur budgetpropositionen
från 1998, där man konstaterade att detta får ganska
oönskade konsekvenser för de anställda även på annat
sätt. På vilket sätt ska högkostnadsskyddet arrangeras
om EG-rätten visar sig inte vara förenlig med det
förslag som nu finns? Då står ju de här små företagen
fullständigt utan högkostnadsskydd eftersom detta
förslag av allt att döma kommer att gå igenom redan i
dag.

Anf. 89 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Jag ska börja med den fråga som be-
rör de svagaste på arbetsmarknaden. Samhället har i
dag ett omfattande stödsystem för att hjälpa in männi-
skor som av olika anledning har en svagare ställning
på arbetsmarknaden. Det kan vara psykiska handi-
kapp eller fysiska handikapp, och nu finns det också
vissa anställningsstöd som är kopplade till ålder och
att man har varit arbetslös en viss tid. Stödreglerna är
rätt så omfattande.
Jag tror inte att den tredje sjuklöneveckan på nå-
got sätt gagnar dem som har en svag ställning på
arbetsmarknaden vad gäller att komma in och få ett
arbete. Det kan jag ge ett klart besked om: Det tror
inte jag i alla fall. Men jag vill också i så fall att Mats
Odell kan leda i bevis att detta försämrar möjligheter-
na för dem med svag ställning att komma in och få ett
arbete. Jag vill alltså att Mats Odell ska leda i bevis -
inte bara säga. Det är en viss skillnad i det.
Kollektivavtalen är något som arbetsmarknadens
parter har att ta hänsyn till. Det är så klart oerhört
viktigt att man hittar lösningar i de här delarna. Jag
kan inte gå in och ska säkerligen inte heller gå in och
ha någon synpunkt på detta.

Anf. 90 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det är inte särskilt övertygande, det
som Hans Hoff kommer med. Han tror inte att det här
gagnar och så vidare. Det tycker jag är hedrande. Det
vittnar om ett visst civilkurage att säga detta här.
Hans Hoff säger att det finns ett omfattande stöd-
system för människor med arbetshandikapp. Då är
min fråga: Tror Hans Hoff att det stödsystemet kom-
mer att behöva utnyttjas mer eller kommer det att
behöva utnyttjas mindre om förslaget går igenom?
Hans Hoff kanske kan påminna sig vad det här
kostar. Ohälsan är redan i dag den utan jämförelse
största posten vi har. Detta kommer att förhindra
människor med svag ställning att komma in och få
fotfäste på den ordinarie arbetsmarknaden.
Jag kan naturligtvis inte här och nu leda detta i
bevis på det sätt som Hans Hoff kanske skulle önska,
men de handikapporganisationer och forskare - som
bland annat Lena Ek var inne på - som analyserat
frågan säger samstämmigt att det kommer att hindra
människor med svag ställning att ta sig in på arbets-
marknaden.
Hans Hoff har inte några synpunkter om kollek-
tivavtalen. Tror Hans Hoff att det vore bra eller dåligt
för lönebildningen om avtalen sades upp? Man kan ju
fundera även på det. Jag skulle gissa att Hans Hoff,
som är inne på en delvis självkritisk linje, tycker att
det skulle vara mycket dåligt för arbetsmarknadens
funktionssätt, för lönebildningen och så vidare om vi
hamnade i ett läge med en konflikt på arbetsmarkna-
den.
Detta förslag är skandalöst dåligt. Det är helt en-
kelt ynkligt att regeringen efter alla dessa år inte lyss-
nat mer på de statliga utredningar som funnits, och
inte sett på de konkreta förslag som bland annat finns
i oppositionens motioner.

Anf. 91 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Tack för erkännandet, Mats! Jag tror
mig veta att förslaget om den tredje sjuklöneveckan
inte är infört över huvud taget för att stärka dem som
har svagast ställning på arbetsmarknaden. Jag kan
inte heller se att någon framfört det; i alla fall har inte
jag gjort det i den här debatten.
Mats Odell säger något som är oerhört intressant
och oerhört viktigt, nämligen att det finns forskning
på det här området som styrker påståendet att sjuklö-
neinträdet försämrar möjligheterna för de svagare på
arbetsmarknaden att ta sig in och få arbete.
Jag har låtit riksdagens utredningstjänst titta på
frågan just med tanke på det som Mats Odell sade, att
vi mellan den 1 januari 1997 och den 1 april 1998
hade 28 dagars sjuklöneperiod, och vilka undanträng-
ningseffekter detta fick för de svaga grupperna. Riks-
dagens utredningstjänst har svarat att det inte finns
någon forskning på området. Jag tar därför gärna del
av det forskningsunderlag som Mats Odell har. Jag
tror det är viktigt att ha en rejäl grund att stå på när
man har den typen av inställning.

Anf. 92 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Ärade ledamöter! Det är klart att det
inte är roligt att behöva lägga fram ett förslag som
handlar om historisk sjukpenninggrundande inkomst.
Det är inte alls roligt. Men vad gör man när regering-
en har ställt oss i denna situation, och vi ska lägga
fram ett budgetalternativ som visar hur vi klarar oss
ur detta?
Anledningen till att vi till slut ändå lade fram för-
slaget är att vårt finansieringsalternativ och vårt för-
slag till hantering av denna mycket bekymmersamma
situation åtminstone inte förnedrar funktionshindrade,
och det minskar inte antalet nya jobb. I stället har vi
en annan modell. Den modellen riskerar heller inte att
strida mot EU:s konkurrensregler och statsstödsreg-
ler, vilket regeringens förslag gör.
Vi har från Centerpartiets sida ett grundskydd. Vi
höjer taket i föräldraförsäkringen, vilket inte Social-
demokraterna gör. Men vi höjer också lägsta nivån
till 200 kr, vilket tillsammans med vårt skatteförslag
gör att unga föräldrar och studerande klarar sig utan
socialbidrag. Det tycker vi är väldigt viktigt, och
därför valde vi den varianten.
Jag skulle vilja ha svar på frågan om småföreta-
garna. Vad gör ni om småföretagarskyddet försvin-
ner? Vi tyckte att frågan var så viktig att vi begärde
en extra debatt i riksdagen om den. Det fick vi inte
med hänvisning till att frågan skulle diskuteras i fi-
nansutskottet. När vi kom till finansutskottet och
begärde en hearing avslogs också den begäran, efter-
som man inte ansåg att det fanns tid för det. Så nu blir
det ingen diskussion där heller. Det innebär att vi
försummat åtminstone två bra tillfällen till att disku-
tera våra meningsskiljaktigheter kring hur förslaget
drabbar småföretagen.
Därför skulle jag vilja fråga: Varför har ni hante-
rat frågan på det här viset? Och varför talar inte Hans
Hoff om vad som händer ifall småföretagarskyddet
ryker?

Anf. 93 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! När det gäller den extra debatten som
Centerpartiet begärde är det en fråga som avgörs av
talmannen. Därför vill jag över huvud taget inte gå in
på den.
När det gäller diskussionen i utskottet kom begä-
ran in i ett mycket sent skede. Jag vill minnas att det
var när socialförsäkringsutskottet redan hade justerat
sitt yttrande till finansutskottet.
När det gäller högkostnadsskyddet ligger det för
granskning hos EU-kommissionen. Regeringen har
möjlighet att införa detta vid ett senare tillfälle, och
eventuella förändringar från kommissionen har re-
geringen möjlighet att göra innan den inför stödet.
Oavsett vad som sker och oavsett om det blir någon
förändring - vilket inte är sannolikt - har regeringen
möjlighet att införa stödet senare.
Jag är på ett sätt mycket glad att Lena Ek är så
öppen och ärlig kring sitt förslag om historisk SGI.
Det är nämligen ett mycket dramatiskt förslag Cen-
terpartiet vill införa, och jag är därför väldigt glad att
ni står för det. Förslaget innebär att låg- och medelin-
komsttagare genom sänkta ersättningar kommer att få
betala höginkomsttagarnas höjning i föräldrapenning-
en. Det innebär också att de som nyligen kommit in
på arbetsmarknaden, framför allt ungdomar som kan-
ske haft ett arbete i ett halvår eller så, får enormt låga
ersättningar i sjuk- och föräldraförsäkringen. De som
satsar på att vidareutbilda sig, för sin egen del men
också för samhällets del, straffas omedelbart.
Det är fråga om en djupt orättvis politik. Den är
tillväxthämmande. Men det kanske allra farligaste är
att den ställer generationer mot varandra i försäk-
ringssystemet. På det viset är det ett mycket farligt
förslag som vi ska votera om i eftermiddag.
Jag uppmanar återigen Lena Ek att ta tillbaka för-
slaget.

Anf. 94 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag kommer ihåg när Socialdemo-
kraterna diskuterade sitt löfte om höjda nivåer i för-
äldraförsäkringen, hur viktigt det var med solidarite-
ten mellan olika grupper och solidariteten mot syste-
met och att de som betalar mycket också ska få tillba-
ka mycket. Har Hans Hoff helt glömt detta?
Förutom att Hans Hoff inte kommer ihåg saker
kan han inte heller jämföra storheter på olika tal.
Förslaget kostar mindre än 300 miljoner kronor. Det
är en mycket liten del i detta, men det handlar om att
upprätthålla solidariteten i trygghetssystemen, vilket
vi i Centerpartiet är mycket noggranna med att försö-
ka göra.
Om man tittar på vårt skatteförslag - på tal om att
inte kunna räkna - och jämför det med Socialdemo-
kraternas förslag tycker vi att det är fruktansvärt att
Socialdemokraterna har ett skattesystem som innebär
att människor med låga inkomster inte kan leva på sin
lön. Det har också framkommit genom den nyligen
avslutade strejken på det kommunala området.
Det här förslaget medför att de som tjänar mycket
- historisk SGI - också får ta ett stort ansvar, de som
tjänar lite får med vårt förslag höjd lägsta nivå i för-
äldraersättningen och mycket lägre skatter. För en
undersköterska innebär det 1 600 kr och för en stu-
dent nästan 3 000 kr i månaden - efter skatt. Skillna-
den är alltså oerhört stor. I vårt förslag finns ett soci-
alt ansvar och en grundtrygghet.
Regeringens förslag och tilläggsbudget handlar
om en bostadsakut som förhindrar marknadslösning-
ar. Förslaget straffar företag som är bäst i klassen när
det gäller sjuktalen, och det innebär att man plockar
ut skattepengar för att sätta in dem på konto i Riks-
gälden i stället för att få till stånd utbildningslösning-
ar. Det är ett genuint tillväxtfientligt förslag.

Anf. 95 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Jag tillstår det, och det har andra ock-
så gjort. Höjningen av taken i sjuk- och föräldraför-
säkringen var en viktig fråga för oss. I denna tilläggs-
budget, och i eftermiddagens votering, senarelägger
vi den reformen.
Det är ingen oviktig reform. Centern vill nu
genomföra den reformen upp till elva basbelopp. Att
låta låginkomsttagare, ungdomar och medelinkomst-
tagare betala detta är en helt ny politisk inriktning i
svensk inrikespolitik. Jag kan konstatera att Centern
har gått från att vara ett parti i Mittens rike till att
hamna i Högerns dike. Jag hoppas att Lena Ek kom-
mer att ta sig upp därifrån.

Anf. 96 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det är inte utan att man inte avundas
Hans Hoff hans roll här att stå som ombud för detta
aktstycke. Jag tycker ändå att det senaste utbrottet om
de höjda taken är att dra lite väl långt iväg från den
budgetalternativ och den tilläggsbudget som Hans
Hoff ska stå här och försvara.
Det handlar om att du här ska stå och försvara en
tilläggsbudget som bygger på vad Bosse Ringholm
sade den 15 augusti 2002: Om vi socialdemokrater får
det svenska folkets förtroende avser vi att höja taken
den 1 juli 2003. Det är vad du står här och försvarar.
Du står här som ombud för den Bosse Ringholm
som i Sveriges Radio framförde som kommentar till
att ni hade tappat greppet: Framför allt statliga myn-
digheter som gör de här bedömningarna gör de bästa
möjliga bedömningarna. Men skillnaden är att när
regeringen sedan gör sin bedömning väger regeringen
in de åtgärder som vi gör för att också få ned eventu-
ella underskott.
Det är de åtgärderna som vi nu diskuterar och inte
de som man gjorde när budgeten lades fram utan de
som man nu håller på att lägga fram. Det är vad vi
diskuterar. Vi vet alla att detta inte beror på BNP-
fallet. Vi är alla överens om att det finns, men det är
inte vad som orsakat överdragen.
Jag förstår att det inte går att försvara en sådan här
sak. Men jag skulle ändå vilja fråga: Vad har Hans
Hoff att säga till den åldring som inte kan få sin hem-
tjänst därför att kommunen måste betala sjuklön till
den sjukskrivna hemtjänstpersonalen? Vad har du att
säga till dem som inte kan få sin hemtjänst och de
småbarnsfamiljer som röstade på er för att de trodde
på er?

Anf. 97 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Jag antar att Centerpartiet precis som
Socialdemokraterna står fast vid inkomstbortfalls-
principen i försäkringssystemen. Det är en väldigt
viktig princip.

(KARIN PILSÄTER (fp): Jag är folkpartist inte
centerpartist. Du har bytt debattör.)

Förlåt mig. Jag antar att Folkpartiet står bakom
inkomstbortfallsprincipen i försäkringssystemen. Det
är en för oss och såvitt jag vet tidigare också för
Folkpartiet oerhört viktig princip. Det vad den tidiga-
re debatten egentligen handlade om.
Man kan tycka att den är rolig och säga att man
glider undan. Samtidigt är det de förslag som finns
som vi här förhoppningsvis lite senare eftermiddag
ska votera om. Det är regeringens förslag och utskot-
tets betänkande och Centerpartiets alternativ. Där
bryts inkomstbortfallsprincipen. Jag utgår från att
Folkpartiet inte kommer att ställa sig bakom den
reservationen. Det har jag i varje fall inte hört tidiga-
re.
Karin Pilsäter kopplar förlängningen av sjuklöne-
perioden till om en åldring kommer att få omsorg.
Karin Pilsäter måste återkomma till hur hon kan
komma till slutsatsen att det finns ett motsatsförhål-
lande i det och vad det finns för underlag att föra
fram det i riksdagens talarstol.

Anf. 98 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Vad vi har att diskutera här är synen
på hur vi ska hantera den ekonomiska politiken i dag
och i morgon och er ingång i det hela, nämligen vad
ni sade i går när ni blåste folk rakt upp i ansikten.
Hans Hoff verkar inte förstå sambandet mellan att
staten tar springnota på en del av de utgifter man har
lovat att människor får för sina skatter, nämligen
sjukpenning, och i stället skickar den räkningen till
kommunen. Det Hans Hoff inte förstår är att om man
skickar räkningen för sjukpenningen till kommunerna
utan att skicka med några pengar kommer kommu-
nerna att få dra in på andra utgifter.
Om kommunen måste betala lön till en sjukskö-
terska som är sjukskriven kan den inte men samma
pengar betala lön till en vikarie. Det är sambandet.
Om Hans Hoff, som inte förstår detta samband, är
representativ för Socialdemokraterna finns det helt
plötsligt något mer av en förklaring till varför man
lägger fram ett sådant här förslag.
Nu har vi gång på gång hört här att ni inte tror att
det stärker ställningen på arbetsmarknaden. Nej, det
är ingen som har trott det. Men ni vill inte heller er-
känna att det både försvagar ställningen för enskilda
individer och att det är en övervältring av kostnader-
na.
Återigen: Vad vill du säga till dem som kanske
röstade på er? Jag begär inte att du ska försvara Bosse
Ringholm. Vad vill du säga till dem som kanske rös-
tade på dig för att de trodde att de skulle få en förbätt-
rad föräldrapenning men om de röstade på mig kan-
ske deras maxtaxa skulle höjas, för det påstod du
kanske att den skulle?
Vad vill du säga till den företagare som nu istället
får betala sjuklön samtidigt som ni ger 1 300 miljoner
av skattebetalarnas pengar rakt in i ett svart hål i SJ?
Vad du vill säga till den åldring som kanske får sin
hemtjänst indragen därför att kommunen måste betala
lönen till sin personal när den är sjukskriven?

Anf. 99 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Det handlar om att agera utifrån den
verklighet man befinner sig i. Hade jag varit opposi-
tionspolitiker hade jag sannolikt låtit kanske som
Gunnar Axén eller Karin Pilsäter, det vet jag inte
riktigt. Hade vi varit i opposition hade jag säkert
framfört ungefär samma kritik.
Vi har inte nu kunnat genomföra de vallöften som
vi har gått till val på. Det vi ska vara helt på det klara
med är att vi inte släpper greppet om landets finanser.
Det går före allt annat. Det är den allra viktigaste
delen som den socialdemokratiska regeringen, riks-
dagsgruppen och förhoppningsvis också samarbets-
partierna har att ta ställning till.
Vi vet att tappar vi det greppet blir det till stor del
det som Karin Pilsäter säger. Då blir det ett moras
igen ute i kommunerna och landstingen. Då är det de
gamla, de sjuka och de svaga på arbetsmarknaden,
och inte minst kvinnor, som drabbas allra hårdast och
allra först i det sammanhanget. Det gäller att hålla det
greppet. Det ska vi hålla.
Jag glömde att ställa en fråga tidigare. Nu har Ka-
rin ingen replikrätt. Jag får se om jag kanske kan ta
någon replik lite senare på någon annan av de bor-
gerliga.

Anf. 100 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Det finns egentligen ingen anledning
att tro att all begåvning samlas i vissa partier och all
obegåvning samlas i några andra partier. När man hör
den här debatten får man intrycket att några tycks tro:
Vi har kunskapen, och de är dumma. Nu ska vi be-
rätta för de dumma hur det egentligen är.
Några av oss på vänstersidan kan också förstå lite
grann. Jag vill säga till er som kritiserar oss: Det är
mycket som ligger i er kritik. Ni pekar på många
svagheter vi vår budget. Vi påstår inte att vår budget
är den mest perfekta som har lanserats. Det finns
inget sådant i politiken. Det finns alltid nedsidor i
politiken. Man tvingas göra prioriteringar.
Om ni vill få oss att erkänna att det finns svaghe-
ter i vår budget har ni mitt erkännande. Jag erkänner
det. Det finns svagheter. Varför har jag då inte gjort
något bättre? Det var det bästa jag kom fram till i mitt
samarbete med två andra partier. Jag gjorde så gott
jag kunde efter fattig förmåga. Det slår mig att be-
gåvning väl är det enda som vi människor egentligen
tycker fördelas rättvist. Alla tycker att de har fått nog
av begåvning, ingen kräver mer.
Vi diskuterar i dag tilläggsbudgeten. Jag ser att de
borgerliga partierna med ett undantag, Centern, inte
ens har reservationer.
Man kan alltså egentligen inte rösta på något an-
nat än på de tre samverkande partierna och på Cen-
tern. Det är de två alternativ som finns, och då förstår
jag om vissa partier lägger ned. Men varför har man
inte lagt fram något annat alternativ? Jag tycker inte
om Centerns förslag, men jag tycker faktiskt att det är
hedervärt att man har försökt. Jag inser att det är svårt
med den budgetteknik som vi har att lägga fram hela
alternativ. Men om jag hade suttit i opposition så
hade jag nog valt, eftersom jag är så ihärdig, att välja
Centerns alternativ och försöka presentera något.
Man ska alltid vara beredd att ta över, och då ska man
nog presentera ett alternativ för hur man i så fall
skulle ha gjort. Jag tycker att Centerns förslag är
dåligt, men det är liksom en annan sak.
Min kritik är inte jättehård, för det ligger en del i
de konstitutionella svårigheter som finns för de andra
partierna. För att kunna redovisa ett helhetsalternativ
så måste man kunna ta upp alla punkter, så jag har
förståelse för det här. Det visar en del svagheter i vårt
budgetsystem.
Man frågar här:
Varför gör ni i de tre samverkande partierna de
här förslagen? Försöker ni skylla på Saddam Husse-
in? Nej, Karin Pilsäter, det gör vi inte. Varför ska vi
prata så? Vi är ju klokare än så båda två. Det är klart
att det inte på minsta sätt är så.
Var det känt att det var problem i ekonomin när vi
tog budgeten? Ja, det är sant. Det var det.
Har ekonomin försämrats dramatiskt sedan vi tog
budgeten? Nej, det har den inte gjort. Den har blivit
sämre, men inte dramatiskt. Det är helt sant, Karin
Pilsäter. Och det var kända faktorer.
Var budgeten ansträngd när vi tog den? Ja.
Byggde den på optimistiska antaganden? Ja, men
det gör ofta budgetar. Det är förståndigt.
Hade vi en för svag reserv? Ja.
Hur kunde jag då i höstas rösta för budgeten? Jo,
därför att alternativen var sämre. Jag kan inte gå ige-
nom de borgerliga alternativen nu, men jag har suttit
här och lyssnat och jag har läst. Vi hade ett bra hel-
hetsalternativ som man kunde ha tagit i höstas, säger
man. Nej, det var inte så! Det fanns inga starka mot-
alternativ som man kunde ha tagit i höstas, enligt min
mening. De var svagare, och därför tyckte jag redan
då att vårt svaga alternativ i alla fall var starkare än de
ännu svagare alternativen.
Tiden räcker inte riktigt till allting, men läs vad vi
sade i de tre samverkande partierna! Jag begär inte att
ni ska hålla med mig, men jag vill att ni ska förstå hur
vi tänker. Det är viktigt i en demokrati att man lyss-
nar och förstår hur de andra tänker. Läs de sidor där
vi - i och för sig inte med vänliga ord alla gånger -
kalfatrade, gick igenom och kritiserade alternativen.
Det är sidan 145 och framåt i höstens budgetbetän-
kande. Punkt för punkt visar vi där varför ni har sva-
gare alternativ, mer våghalsiga och mer djärva.
Jag ska bara ta ett konkret exempel. Det är ohäl-
san, som är den stora frågan. Detta är ju en stor
tilläggsbudget, men det mesta av allt det positiva
behålls. Det är också viktigt att veta. Om jag serverar
ett jättestort smörgåsbord med läckra rätter som jag
gjorde hemma när vår son tog studenten så räcker det
att vi har en enda rätt som är dålig för att folk i grann-
skapet ska tala om Bäckströms eländiga studentbjud-
ning - pastasalladen var ju dålig. Sedan spelar det
ingen roll hur många andra bra rätter jag har. Det blir
alltid den dåliga som man fokuserar på. Det är sant.
Och nu fokuserar vi på de två jobbiga sakerna -
78 % i ersättning och den tredje sjuklöneveckan. Det
är naturligtvis dåliga och obehagliga saker. Varför har
vi då gjort detta? Jo, för att det blir dyrare än vi har
räknat med. Men vad hade ni haft för alternativ?
Moderaterna hade i sitt budgetalternativ 9 miljarder
mindre anvisat. Folkpartiet hade 4 ½-5 miljarder
mindre anvisat redan i höstas. Kristdemokraterna
hade 6 miljarder mindre anvisat och Centern 6 mil-
jarder mindre än vad vi hade anvisat redan från bör-
jan. Och vad var det för slag som skulle hämta in allt
detta? Jo, man skulle föra över till trafikförsäkringen.
Det var ett av de stora förslag som skulle fixa detta.
Prata om budgettricksande! Detta är ju budget-
tricksande så det skvätter om det. Man pratar om
karensdagar, men det hade ju inte hjälpt mot långtids-
sjukskrivning. Det är inte det som är problemet. Det
är inte heller någon budgetbesparing, för det ligger
redan på arbetsgivarna. Ta och stäm ned tonen och
erkänn!
Nu har det redan gått fem minuter, så jag får ta
upp en annan tråd så att jag hinner med alla trådar
som finns i den här skallen. Varför har vi kommit
fram till det problem som vi har kommit till? Det
beror egentligen på vårt budgetsystem - det som
förhindrar de borgerliga att lägga fram ett helhetsal-
ternativ redan nu. Samma budgetsystem, vårt system
med utgiftstak, har tvingat in oss i det här läget. Det
är klart att det är riktigt att vara restriktiv med utgifter
i en högkonjunktur då man får höga inkomster och
låga utgifter och spara till regniga dagar. Det är ju
jätteklokt. Man måste ha någon begränsning, för
annars vill det bli så att man sätter sprätt på pengarna
- det vet vi ju.
Men vi hade inget golv i systemen, utan bara ett
tak. Det kunde läcka ut hur mycket pengar som helst i
skattesänkningar. Kanske var vi lite för vidlyftiga
med skattesänkningar så att vi fick en lite för an-
strängd ekonomi. Å andra sidan stimulerade de skat-
tesänkningarna sysselsättningen. Det är en avvägning.
Men ett hus och ett folkhem måste ha både tak och
golv för att få ordning på finanserna.
Vi borde också ha haft system med både ytter-
och innertak som en särskild reserv för lågkonjunktu-
ren. Det skulle inte ha gått ut över maxtaxan eller
någon annan välbehövlig satsning. Detta håller vi nu
på att se över för att få ett bättre system.
Detta är grundsystemet, och därför tvingades vi in
i ett läge för att hålla taken - in i det som ni i opposi-
tionen kallar för budgettricksande. Men ni har ju lika
mycket budgettricksande själva, om vi nu ska använ-
da de orden. Jag tycker inte att vi ska använda dem.
Jag har respekt för era förslag, och ni ska ha respekt
för våra. Om riksdagen bestämmer att vi ska använda
den metoden så är det inget tricks. Man ska inte kalla
det för att riksdagen tricksar. Riksdagen är demokra-
tiskt vald. Det är rätt om vi gör det här i riksdagen
och tar det systemet. Riksdagen är den som sätter sina
egna regler. I vårt system är det så att riksdagen be-
stämmer spelreglerna. Det är ingen annan utomståen-
de, utan riksdagen gör det. Det är det som kallas de-
mokrati! Det finns ingen oberoende instans som är
domare i form av några ekonomiprofessorer som
säger: Ni ska göra som vi säger! Det är inte demokra-
ti. Demokrati är att riksdagen bestämmer. Vi ska
utveckla budgetsystemen, och det ska vi göra på ett
bra sätt.
Det finns också något annat som vi skulle ha
gjort. Om ni läser i det gamla betänkandet, om bud-
geten i höstas, så får ni en bra förklaring i slutet på s.
193. Där ser ni en skiss på hur det egentligen var
tänkt att fungera. Det skulle ha varit tänkt att fungera
med någon typ av medfinansiering. Det var så reger-
ingen hade tänkt sig.
Vi i Vänstern hade en annan modell, där vi ville
ha ekonomiska drivkrafter för de arbetsgivare som
inte hade vidtagit en viss åtgärd som skulle bli en
ekonomisk belastning. De kanske till exempel inte
hade gjort den rehabiliteringsutredning som lagen
föreskriver. Det var vårt förslag. Vi hade också ett
förslag om att man skulle införa en ohälsoavgift och
samtidigt sänka den allmänna löneavgiften. Det
skulle bli en oförändrad kostnad för de Gnosjöföreta-
gare som var här i dag. De kunde ha fått en resurs i
sina företag att använda för ohälsoarbete.
Vårt förslag föll, och sedan föll en rad olika re-
geringsförslag på grund av tekniska konstruktioner
och problem och på grund av problem med att närma
sig varandra på ett bra sätt från olika parter. Det är ett
problem i den här diskussionen att vi inte har tilläm-
pat den goda svenska modellen att sätta sig ned och
resonera med varandra - parterna på arbetsmarkna-
den, löntagare och arbetsgivare, vårdgivare och poli-
tiker i god anda. I stället har var och en suttit på sin
kammare, och då ser vi hur det går. Då får vi de här
nödlösningarna.
Men, fru talman, vi ska rätta till de två problem
som vi nu har så fort vi har ekonomiskt utrymme och
med bibehållande av sunda statsfinanser. Vi har inte
satt några tak för 2005, utan sagt senast 2005 och
gärna tidigare om det går.
Vi ska erkänna de problem vi har, men på det hela
taget är det här en väldigt bra budget. Det är en väl-
digt bra tilläggsbudget i den meningen att vi behåller
vårt samarbete och stabiliteten och ser till att bevara
de sunda statsfinanserna. Sedan ska vi utveckla poli-
tiken för fler sysselsatta, fler företagare, fler anställda
i företagen och en tillväxt som vi alla önskar. Det är
det som är så skönt i svensk politik; om den målsätt-
ningen är vi alla ense.

Anf. 101 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var hedersamt av
Lars Bäckström att erkänna att oppositionen inte har
samma möjligheter som majoriteten att lägga fram
egna förslag och att fritt välja hur man vill utforma
sina tilläggsbudgetförslag. Det är det här som har
nämnts tidigare i debatten också; enligt budgetlagen
kan vi bara ta ställning till de förslag som regeringen
och dess stödpartier har lagt fram i tilläggsbudgeten.
Vi kan säga ja och vi kan säga nej. Säger vi nej till en
utgiftsminskning så måste vi hitta en utgiftsminsk-
ning någon annanstans, men bara bland de anslag
som hanteras i tilläggsbudgeten.
Vi har alltså inte alls en möjlighet att utforma en
tilläggsbudget på det sätt som vi skulle vilja att den
såg ut. Därför har vi i stället valt att avstå från att
delta i beslutet. Vi hade kunnat lägga fram ett motför-
slag, men vi hade ändå inte fått en majoritet för det.
Vi vet ju att ni har förhandlat fram detta under
många, långa, sena nätter och att det finns en majori-
tet bakom det. Därför finns det ingen reservation.
Men det hindrar inte att vi är kritiska, som väl har
märkts, mot förslaget om den tredje sjuklöneveckan.
Låt mig nu upprepa samma fråga till Vänsterpartiets
företrädare Lars Bäckström. Vill Vänsterpartiet och
Lars Bäckström att vi ska ha ett samhälle, ett Sverige,
där det underlättar att få ett arbete om man tar med
sig ett utdrag från försäkringskassan och visar att man
har varit frisk de senaste två, tre eller fem åren? Vill
Vänsterpartiet och Lars Bäckström ha ett sådant sam-
hälle?

Anf. 102 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det står i skriften att sådant ska ditt
tal vara att ja är ja och nej är nej och allt vad därut-
över är, är av ondo. Mitt svar på frågan är nej.
Vi kan väl stanna där. Nej, jag ska utnyttja tiden
lite mer till att ställa någon motfråga och kanske för-
klara varför vi gör detta, Gunnar Axén. Kan det bli
den utveckling som Gunnar Axén talar om, om vi gör
det här? Ja, det finns risk för att det kan gå så. Därför
bör vi ta bort det här systemet så fort som möjligt.
När kan vi göra det? När det finns utrymme i statsfi-
nanserna. När man säger så menar man egentligen
utgiftstaket. Det är klart att statsfinanserna i sig skulle
orka med den kostnaden. Det är inte så dramatiskt.
Men problemet är utgiftstaket. Vi måste hitta ett sy-
stem för detta. Kan vi på något sätt hitta ekonomiska
drivkrafter som får ned ohälsan och kanske skapar
utrymme under utgiftstaket? Jag är inte främmande
för det. Det är en metod. Annars är det ju så att det
inte finns något utgiftstak satt för 2005. Det kan ju
sättas på en sådan nivå att vi klarar att ta bort detta.
Fru talman! Jag fick det här materialet av Gnosjö-
upproret ute på Mynttorget tidigare. Det är namn-
teckningar. De känner sig oroade. Det var värdefullt
att de var här. Företagarna i Uddevalla är också oroli-
ga för det här. De har kontaktat mig och sagt de nu
ser över sina rutiner och att de nog kommer att börja
göra så här fast det är jobbigt. Jag har sagt att det
beror på utgiftstaket. Då sade de till: Ge dig, Lars!
Håll inte på mitt ditt politikerprat! Du måste göra
något.
Men det är faktiskt sant. Det är så det är. Men det
gäller inte bara utgiftstaket just i år. Det är klart att vi
borde haft större reserver tidigare. Då hade vi klarat
detta. Men det är inget parti här i riksdagen som har
presenterat en riktig, handfast lösning på hur man får
ned ohälsan. Man säger att man har det. Men tänkt
om vi kunde vara så ärliga i politiken att vi sade att
ingen av oss har den här lösningen, och därför ska vi
lyssna på varandra i den här frågan.

Anf. 103 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Lars Bäckström gör det
lite för lätt för sig när han skyller på utgiftstaket. Det
finns nämligen flera tusen anslagsposter i budgeten
att välja att spara på. Man behöver inte utforma för-
slaget på det här sättet eller ens använda det här an-
slaget för att spara pengar för att klara utgiftstaket.
Att skylla på utgiftstaket är att göra det alldeles för
lätt för sig.
Sedan ska det vara en tillfällig lösning, en tillfällig
åtgärd som snart ska tas bort. Det tycker jag att vi har
hört många gånger förr om tillfälliga åtgärder. Värn-
skatten var en tillfällig skattehöjning som skulle tas
bort efter några år. Den är fortfarande kvar. Det kan
mycket väl bli likadant med det här förslaget. Det
kanske inte blir någon tillfällig lösning, utan det kan-
ske blir kvar.
Men jag tackar Lars Bäckström för svaret att han
inte vill ha ett samhälle där man behöver visa upp sin
sjukskrivningshistoria för att lättare få ett jobb. Även
Hans Hoff från Socialdemokraterna sade ju att man
inte vill ha ett sådant samhälle. Om det nu blir så, kan
vi kanske förvänta oss att man återkommer med ett
förslag där man upphäver den här tredje sjuklöne-
veckan.

Anf. 104 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skyller inte på utgiftstaket. Jag
berättar bara hur det är. Vi har försökt att gå igenom
alternativa besparingar. Vi har skurit ned anslagen till
vägarna, järnvägsinvesteringarna, försvaret och bi-
ståndet. Det enda som vi inte skar ned på var pengar-
na som ska gå till skolan, vården och äldreomsorgen.
Det var det enda som vi inte skar ned på. Där sköt vi
till mer pengar. Det gjorde vi på inkomstsidan. Det
visar hur jobbigt det här problemet kan bli för oss.
Det handlar inte om att skylla på någonting. Det är att
säga som det är.
Gunnar Axén! Mina socialdemokratiska vänner är
inte så obegåvade i politik att de tänker låta mig åka
runt i valrörelsen 2006 och säga att jag vill ta bort den
tredje sjuklöneveckan och återställa nivån från 78 %
till 80 %. Då skulle de bjuda mig på att hamna över
15 %. Mina socialdemokratiska vänner är begåvade i
politik. De vet att vi kommer att klara detta under
valperioden.
Vi lever i en demokrati. Företagarna tycker att det
här är jobbigt och protesterar. Löntagarna tycker att
det är jättejobbigt.
Fru talman! Tänk om löntagarna i Uddevalla hade
fått samla in underskrifter på vad de säger om 78 % i
ersättningsnivå. Då hade den här högen varit så tjock.
Det är klart att vi kommer att ta bort detta, annars
förlorar vi nästa val. En demokrati bygger på att man
lyssnar. Nu måste vi skaffa pengar, och det är klart att
vi ska göra.
Redan i höstas ville ni spara 9 miljarder på sjuk-
försäkringen, Gunnar Axén, och så fortsätter ohälsan.
Vad var det som fick er att tro i höstas att ni kunde
spara 9 miljarder på sjukförsäkringen? Vad var det
för hemlig plan? Ni har aldrig redovisat den. Det blir
lite som om man läser blå besvärjelser och så för-
svinner 9 miljarder. Ni hade fått ännu värre problem
om ert alternativ hade gått igenom. Då hade ni suttit i
en ännu jobbigare situation än vad vi gjorde.
Gunnar Axén har kanske inte någon talartid kvar,
men det går att efteranmäla sig om man vill. Men det
kanske inte andra här i huset vill. Det finns tillfälle att
i morgon förklara hur ni hade sparat 9 miljarder i år.

Anf. 105 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag tror att Lars Bäckström är en stor
tillgång för den här regeringskonstellationen. Han
väljer den klassiska metoden att erkänna sina synder
och klä sig i säck och aska. Han säger att hans samar-
betskamrater är kloka, att de kommer att ändra allt
detta och att allt kommer att bli frid och fröjd. Där-
med ska man glömma bort detta.
Så enkelt är det inte, Lars Bäckström. Jag tycker
att du anlägger att alltför kameralt perspektiv. Du
säger att nu måste vi anskaffa pengar. Jag frågar som
Luther: Vad är det? Hur gör man då?
Man måste till exempel se till att vi får ett bättre
företagarklimat. Man måste se till att det blir genom-
gripande mycket bättre tillväxtförutsättningar i Sveri-
ge. Det som i huvudsak skiljer den borgerliga oppo-
sitionens budgetalternativ från regeringskonstellatio-
nens är att vi fokuserar på att lyfta tillväxtförutsätt-
ningarna från de ca 1,8 % som vi har haft i genom-
snitt från början 70-talet och fram till nu till 3 %. Det
skulle ge pengar. Det skulle ge dramatiskt förändrade
villkor för kommuner och landsting för vård, skola
och omsorg. Ni tar faktiskt 400 miljoner från dessa
områden genom förslaget om den tredje sjuklöne-
veckan.
Lars Bäckström! Jag tycker att du anlägger att
alltför kameralt perspektiv. De företagare som, med
all rätta, protesterar här ute drabbas ju av detta. Deras
vilja att se till att det finns fler människor som får lön,
som kan betala kommunal- och landstingsskatt,
minskar ju dramatiskt. Det är detta nödrop som vi hör
här i dag. Det beslut som av allt att döma nu kommer
att fattas är en dramatisk händelse för företagare. Det
är viktigt att hålla ordning på finanserna, Lars Bäck-
ström, men det handlar om det långsiktiga målet. Är
Vänsterpartiet berett att vända om från den gamla,
röda, socialistiska vägen till att också se företagarna
som en stor tillgång, och därmed också satsa på ett
bättre företagarklimat?

Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är så skönt för mig, Mats Odell.
Jag behöver inte välja. Min röda, socialistiska väg
förutsätter fler företagare och fler anställda i privat-
ägda företag. Den stora utmaningen som jag som
modern marxist har att möta är det globala kapitalet.
En gång i världen kunde vi strejka i Uddevalla. Vi
kunde tala om att till exempel förstatliga Uddevalla-
varvet för att greja jobben när SE-banken hade slagit
sönder Thordéns varv. Det förstatligande räddade
jobben några år. I dag skulle vi vara "tokut" om vi
sade att man skulle förstatliga Volvo i Uddevalla. Det
går inte. Det enda vi kan förstatliga då är ett hus. Det
ägs ju borta i USA. Vi kan inte låta all makt gå till de
globala storföretagen.
Jag är fortfarande marxist. Det är inget problem.
Det var länge sedan, om ens någonsin, vi moderna
vänstersocialister i Sverige trodde detta. Sedan fanns
det några dogmatiska kommunister här, men jag tar
inte ansvar för dem. Jag har aldrig varit sådan, och
jag kommer aldrig att bli det. Under en kort period
under gymnasietiden - jag tror att det var ungefär ett
år - var jag anhängare av planekonomin, men längre
än så var det inte. Sedan tog jag avstånd från
KPML(r) och de stollarna. De är tokiga.
Vi behöver fler tillväxtföretag. Det råder ingen
oenighet om det - absolut inte.
Hör, fru talman! Här blir jag anklagad för att vara
för kameral. Vanligtvis är jag för populistisk - nu är
jag möjligen en populistisk kamrerare. Man kan an-
vända vilka invektiv man vill mot mig.
Jag hade kunnat tänka mig att höja utgiftstaket
med 1 miljard och stärka finanserna med en skatte-
höjning om 2 miljarder för att undvika en konfronta-
tion med Sveriges småföretagare. Men om jag hade
fått igenom det hade man från talarstolarna skanderat:
Nu är statsfinanserna i kaos! Vänstern har tagit grep-
pet. Nu är allt elände och död.
Det kunde regeringen inte riskera. Förklaringen är
den att man har fått en fixering vid utgiftstaket.

Anf. 107 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Lars Bäckström är inte nådig mot sina
partikamrater. Jag minns inte vilka epitet han använde
här, men det är skönt att han nu tar avstånd från det
här.
Låt oss då göra ett litet test på Lars Bäckströms
företagsvänlighet och på hur vi ska hantera det glo-
bala kapitalet. Är lösningen en Tobinskatt eller att vi
nu faktiskt ska börja vårda de lättrörliga skattebaser
som vi i dag tar ut de högsta skattesatserna i världen
på? Vi har de bredaste skattebaserna, de högsta skat-
tesatserna och de mest nitiska skattmasarna i världen.
Det är alltså omöjligt att tänka sig att vi ska behålla
välfärden i Sverige, om vi fortsätter så att vi snart är
det enda land som tar ut en förmögenhetsskatt.
Vad säger Lars Bäckström om detta? Är det att
stärka vård, skola och omsorg att avveckla förmögen-
hetsskatten för de oförmögnas skull? Hur är det med
dubbelbeskattningen av svenska investeringar och
svenskt sparande i Sverige? Är det någonting som
Vänsterpartiet vill ta bort för att få ökade investering-
ar i Sverige?
Det är det här som det handlar om. Är ni mot av-
vecklingen av förmögenhetsskatten och dubbelbe-
skattningen, eller är ni för den?

Anf. 108 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Nu var det ju tilläggsbudgeten vi
skulle diskutera. Det är en vid debatt. Det finns en hel
del tillväxtfrämjande förslag i den förra tilläggsbud-
geten, men inte alls tillräckligt. Det erkänner vi ock-
så. Vi skriver i klartext att vi ska komma tillbaka med
mer. Jag har i en sysselsättningsdebatt redogjort för
15 förslag. En del skatteregler bör ses över, men det
är klart att vi aldrig kan konkurrera med Kommunist-
kinas låga skatter. Jag tar avstånd från Kommunistki-
nas planekonomi. Vi får ha vår sociala välfärdsmo-
dell, vilken - och det är bra - bygger på något annat.
Det som nu är viktigast för företagsklimatet och
som vi måste gå vidare med, även om det inte är en
tilläggsbudgetfråga, är regelförenklingar och sådant.
Vi kan återkomma till det när vi har förmånen att
träffa varandra i morgondagens framtidsdebatt. Då
hinner vi med den debatten. Nu gäller det dagens
debatt.
Ni kristdemokrater sade i höstas att ni skulle spara
6 miljarder på sjukförsäkringen. Om ni hade fått ige-
nom det förslaget hade ni haft ett ännu större under-
skott att hantera denna vår. Detta måste föras till
protokollet här. Vi anklagas just nu för att spara i
sjukförsäkringen, och de som för fram dessa ankla-
gelser är de som säger att vi anslog för mycket pengar
till sjukförsäkringen i höstas. Tänk på det! Vi anslog
för mycket pengar till sjukförsäkringen i höstas. De
anvisade mindre än vi, och i dag får vi kritik för att vi
nu inte anslagit tillräckligt med pengar till sjukförsäk-
ringen.
Det är en paradoxal debatt som vi har. Om de som
anvisade mindre pengar hade fått igenom sitt alterna-
tiv, skulle katastrofen ha varit större denna vår. De
hade nämligen möjlighet till ett trixande. Sjukförsäk-
ringen skulle fixas med hjälp av trafikförsäkringen
från och med den 1 juli i år. Tänk er det! Från och
med den 1 juli i år skulle alla trafikförsäkringar och
olyckor betalas av en ny trafikförsäkring och skulle
inte belasta den vanliga försäkringen. Prata om
krångel med avtal när alla skulle förhandla om sina
civilrättsliga avtal med försäkringsfolk från Trygg-
Hansa. Prata om avtalskaos!

Anf. 109 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Som liberal hade man möjligen kun-
nat hoppas på att representanten för den svenska
vänstern hade haft något annat än skattesystemet att
ta avstånd från när det gäller Kommunistkina. Men
det kommer kanske i nästa replik att det finns en hel
del annat att ta avstånd från där.
Jag fick annars lite intrycket att Lars Bäckström
nu på gamla dar blivit spritt språngande katolsk. Han
står här och biktar sig, och jag har förstått att det går
till så att han sedan ska få syndernas förlåtelse. Skill-
naden mellan vår lutheranska norm och den katolska
är att vi får försöka ta ansvar för våra synder snarare
än att bara bekänna dem och sedan börja om på nytt
på måndag morgon.
När man här får höra att begreppet "kameral" i
Lars Bäckströms värld kan vara ett invektiv förstår
man att det ska syndas mera. I min värld är nämligen
kameral verksamhet något väldigt viktigt och bra. Det
gäller till exempel att man inte trixar med budgeten.
Budgetlagen finns ju inte i brottsbalken. Det har inte
påbjudits straff och sanktioner för dem som gör det,
men om vi går tillbaka till budgetlagen och dess fö-
rarbeten kan vi konstatera att riksdagens majoritet
inte handlar i enlighet med hur riksdagens majoritet
vid ett tidigare tillfälle tyckte att majoriteten borde
handla. Det sker enligt principen att en gång är ingen
gång, och sedan gör man det en gång. Gör man det
sedan en gång till är det en vana, och då har det blivit
en praxis.
Jag skulle vilja fråga Lars Bäckström, som glatt
tar avstånd från alla möjliga saker: Vore det inte en
bra idé att resonera om det förslag som verkligen är
beprövat? Vi har många olika förslag som vi inte får
pröva, men det finns ett som verkligen är beprövat,
nämligen finansiell samordning. Vore det inte en idé
att vi fort som ögat satte oss ned och resonerade om
att genomföra det beprövade förslaget?

Anf. 110 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Katolik - nej, jag är protestant och
kommer alltid att vara det. Jag är född i den pro-
testantiska kyrkan och kommer att begravas i den. Så
är det med den saken. Jag blir aldrig katolik.
Vad gäller invektiv var det Odell som med kritisk
röst sade: Bäckström är för kameral. Men jag är stolt
över att jag är en kamrerstyp. Det är jättebra att vara
socialistisk kamrerare, och jag är jättestolt över att
vara röd räknenisse. Jag tycker för min del att det är
fina epitet.
Jag tar vidare inte glatt avstånd. Jag är ärlig nog
att säga att vi inte har gjort detta för något annat än att
hålla kontroll på budgeten. Jag påstår inte att det leder
till ökad hälsa i arbetslivet, men vi har andra åtgärder
som leder till det. Detta är inte det enda som vi gör,
men vi gör det för att hålla budgeten. Man ska säga
som det är.
Jag tappade tråden vad gäller frågan att vi ska gå
vidare. Vi får ta den igen, och jag lovar att sedan
svara på den. Reglerna tillåter inte att jag får en stick-
replik, så jag får stanna där.
Karin Pilsäter! Det är kritik från mig när jag säger
att ni i julas föreslog att man skulle dra ned sjukför-
säkringen med ungefär 5 miljarder. Ni säger att vi
bluffar om budgetlagen. Vi bluffar inte med budge-
ten. Gjorde vi det skulle ni ju anmäla oss till KU. Gör
det i så fall eller sluta säga att vi har bluffat med la-
gen.
Ni gör ungefär motsvarande saker som vi när ni
talar om en rad olika förslag om sjukförsäkring, a-
kassa och karensdagar. Ni föreslår ungefär samma
system som vi tillämpar. Ni lägger över det på obli-
gatoriska avgifter på utgiftssidan i stället, men ni
avser inte att försämra nivåerna utan menar att man
ska betala avgifter.
Jag tar upp tråden igen om hur det här har tilläm-
pats tidigare. Jag erinrade i kammaren en gång om
när Socialdemokraterna sänkte fastighetsskatten och i
motsvarande grad sänkte utgiftstaket. Ska ni tillämpa
den principen konsekvent får ni väldigt låga utgiftstak
i er värld.

Anf. 111 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att ett muntligt framfö-
rande är den bästa modellen för att redovisa detta. Det
är precis så vi gör, att vi växlar till exempel utgifter
mot avgifter, sänker en skatt och sedan justerar ut-
giftstaket i enlighet med det. Så har vi gjort i ett antal
förslag, och det har även ni gjort i ett antal olika för-
slag. Det är inget konstigt med det.
Men i andra förslag för ni över utgifter till mins-
kade inkomster - antingen befintliga utgifter eller helt
nya - och det är det som är att runda utgiftstaket eller
att trixa med budgetlagen. Det är tyvärr inte en fråga
för KU:s granskning. Om det vore det skulle jag med
glädje anmäla den för granskning där.
Min fråga var om vi inte skulle kunna sätta oss
ned och diskutera konstruktivt med er. Du säger att
du vill att vi ska vara konstruktiva. Vi har lagt fram
massvis med olika förslag för att få ned ohälsan, och
ett av dessa ytterst konkreta förslag är dessutom be-
prövat. Det har tidigare efterlysts bevis, och det är
svårt att bevisa något innan man fått prova ett förslag,
men detta är ju provat. Man fick inte bara ned utgif-
terna utan fick också in människor i jobb och mins-
kade lidandet i vårdköer, minskade produktionsbort-
fallet genom förkortade sjukskrivningar, ökade män-
niskors välbefinnande och sparade dessutom pengar.
Det här är inte ett Kinderägg med tre önskningar i
ett, det är ett Dubbelkinderägg med fyra önskningar.
Eftersom Socialdemokraterna har gjort en överens-
kommelse men regeringen springer ifrån överens-
kommelsen, kan vi inte fort som ögat sätta oss ned
med Vänsterpartiet och diskutera en samordning av
alla de positiva effekterna - för individ, för stats-
finanser och för samhällsekonomin?

Anf. 112 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tar Finsam först. Det finns en
ganska bra utvärdering. Har inte Karin Pilsäter, ni
andra som sitter här och lyssnar och ni som tittar på
TV läst den? Gå in på Läkarförbundets hemsida.
Förbundet har skrivit en rapport om ohälsan. Där går
man igenom de olika systemen, bland annat Finsam.
Förbundet konstaterar i sin utvärdering att Finsam
inte ger några påtagliga effekter för att minska ohäl-
san om arbetet utförs på ett etiskt försvarbart sätt så
att förtur inte ges till friska och starka i arbetslivet.
Det framkommer glasklart. Läkarförbundet har gjort
denna utvärdering med stor ackuratess. Det är en av
de bästa rapporterna jag har läst. Har ni inte läst den,
anbefalles den varmt till läsning - som man brukar
säga i de lutheranska kyrkorna om söndagarna. Det är
den bästa jag har läst i frågan. Sedan är jag inte be-
redd att skriva under på förbundets modell, men jag
vill diskutera den.
Regeringen har lagt fram en proposition om Fin-
sam som är framdiskuterad med oss i Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Den finns, Karin Pilsäter. Problemet
med Finsam är att den leder till ökade utgifter. Finan-
siellt är det samma sak som att ge landstingen mer
pengar. Det är vad som händer. Det är klart att lands-
tingen kan göra mer om de får mer pengar. De tas
från sjukförsäkringen. Det är inte så märkvärdigt att
landstingen gör mer om de får mer pengar. Det är
samma sak som att höja statsbidragen till dem. Men
initialt kommer det att ge ökad belastning på utgifts-
taken. I bästa fall kommer det att minska kostnaden
om tre fyra år. Karin Pilsäter! Det är snarast en dö-
belnsmedicin. Nej, det är en inventerad döbelnsmedi-
cin. Det här ger värre problem för utgiftstaken på kort
sikt och ger möjligtvis positiva effekter på lång sikt.
Men det här tillåter inte systemet med utgiftstaken.
Men vi ska få fört till protokollet att vi måste få
ett system som ersätter nivån 78 % och den tredje
veckan som kan accepteras av arbetsgivarna, av lön-
tagarnas huvudorganisationer, av vårdgivarna och det
politiska systemet - i vart fall av de tre partier som
samverkar, gärna också övriga partier. Det är inget
bra om vi får ändringar och kast i sjuksystemen och i
kampen mot ohälsan så fort vi får en ny regering -
och det kan ju tänkas. Det är bra att ha en stabil lös-
ning på denna fråga. Låt oss försöka lyssna på var-
andra. Det är en ödesfråga för landet att få ned
ohälsotalen.

Anf. 113 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag ska fatta mig kort för att vinna tid.
Jag inskränker mig då till en randanmärkning. Det
gäller bolaget Vasallen. Vi i Centerpartiet upplever
ungefär samma budgettricksande i det bolaget som
sker vad gäller statsbudgeten.
Vasallen bildades för att förädla försvarsfastighe-
ter i samband med försvarets omstrukturering. Bola-
get har under den tid man har verkat knappast visat
framfötterna inom sitt område. Nu föreslår regeringen
att bolaget ska gå in på den öppna marknaden och
agera i regionalpolitiskt syfte. Vi anser att den typen
av verksamhet ska föras upp i riksdagen till beslut.
Jag vill med detta inlägg ge en randanmärkning,
nämligen att redan nu avisera en motion i fråga om
Vasallen. Vi kommer att väcka en motion om att
staten ska avveckla bolaget.

Anf. 114 BENGT-ANDERS
JOHANSSON (m):
Fru talman! Det här är en intressant och viktig de-
batt. Jag kommer att skjuta in mig på den tredje
sjuklöneveckan. Frågan har varit uppe tidigare i de-
batten.
Tittar man runt i samhället gäller det att hålla ord-
ning på orsak och verkan. Emellanåt får åtminstone
jag känslan av att det finns delar av denna kammare
som inte har förstått sambanden. Vi har kunnat läsa i
tidningarna i dag och den senaste veckan att vi i det
här landet inte klarar av att ge de handikappade den
vård de har rätt att kräva. Vi märker att de som behö-
ver särskilt stöd i skolan inte kan få det stöd de har
rätt att kräva. Detta är att titta rätt i hjärtat på den
svenska välfärdsstaten. Det är här normer och värde-
ringar för välfärdsstaten slås fast. Det är här man kan
se om man lyckas.
Då konstaterar vi att det saknas pengar, skattein-
komster, eftersom fler är sjuka och färre betalar skatt.
I det läget, fru talman, måste vi se till att öka tillväx-
ten. Det är ett oeftergivligt krav. Varje människa
måste växa. Vi måste ha fler jobb, och vi måste ha
fler som betalar skatt.
Regeringen har ideligen påpekat att man måste
vidta åtgärder för att underlätta för företagande, men
ingenting händer - förrän nu! Nu kommer man med
ett förslag om den tredje sjuklöneveckan. Det är di-
rekt kontraproduktivt mot vad alla andra anser be-
hövs.
Jag hade nöjet att vara med vid starten av Gnosjö-
upproret i Värnamo, dit för övrigt näringsministern
var inbjuden men saknades. Statsrådet Hans Karlsson
var närvarande via TV.
Vid det tillfället framfördes synpunkter, till exem-
pel att detta är en bluffaktura som skickas till svenskt
näringsliv. Det är något som man över huvud taget
inte får någonting för. Det har ställts i utsikt att detta
skulle ha skötts på annat sätt på avtalsmarknaden,
etcetera. Det märkliga är att den offentliga sektorn,
där ohälsotalen är allra störst, ska hållas skadeslös
genom att föra över pengar. Det fördes också fram
tankar om att man borde skapa någon form av
skyddstillsyn för de tre samverkande partierna efter-
som de ägnar sig åt samhällsfarlig verksamhet.
Det här väcker oerhört starka känslor i det som är
grunden för småföretagarna, nämligen i Gnosjöregio-
nen. Där är de så genuint medvetna om hur saker och
ting hänger ihop. Den regionen har i tider när kon-
junkturen gått ned haft en förmåga att bära landet
över dessa svårigheter.
I en interpellationsdebatt så sent som den 13 maj,
som jag hade möjligheten att delta i, lovade Leif
Pagrotsky att här skulle vidtas åtgärder. Han räknade
upp ett antal saker som fanns i tankevärlden. En del
hade påbörjats, och en del skulle komma. Men han
kunde inte tidssätta en enda av dessa idéer. Det är
detta som gör att vi känner en sådan stark oro. Det här
landet har ett ovedersägligt behov av tillväxt just nu.
Vid det tillfället inbjöd jag i mitt anförande Leif
Pagrotsky att komma till Gnosjöregionen och träffa
företagarna som ska axla det ansvar som staten inte
förmår ta. Efter debatten sade han att han skulle
komma till Gnosjöregionen den 3 juni. Utmärkt, sade
jag. Jag tror att en dialog är att föredra.
Döm om min förvåning när jag i förra veckan
läste i ortstidningen Värnamo Nyheter att näringsmi-
nistern hade varit i området. Han hade varit i An-
derstorp och besökt IUC - Industriellt utvecklings-
centrum. IUC är direkt beroende av näringsministern
och Näringsdepartementet och har naturligtvis inga
kritiska synpunkter att ta fram i ett sådant samman-
hang. Sedan var man på ett plastföretag där pressen
inte fick närvara på grund av för mycket hemlig till-
verkning. Man undvek konsekvent Gnosjö och Gno-
sjöupprorets grundare. Regeringen vågar inte ta en
diskussion med folk på plats! Här i Stockholm har
man inte tid att ta emot.
Detta är, fru talman, stor ynkedom och en skymf
mot dessa småföretagare. Det är en skymf att inte ta
dialogen med dem.
I dag har flera av oss haft möjlighet att följa den
manifestation som Gnosjöupproret anordnat härute,
där man för fram att det handlar om att det minskar
konkurrensen, att man får betala två medarbetare
under samma period. Då ska vi veta att innan detta
förslag kom hade vi redan dubbelt så hög företagsbe-
skattning i Sverige som genomsnittet i EU. Vi har en
miljöbalk som kostar de svenska företagen miljarder
varje år. Vi har 20 000 regler som dessa företagare
måste kunna och följa. Detta är en veritabel tagel-
skjorta på de svenska småföretagarnas axlar och
kropp.
Man nämner också att det blir två sorters medar-
betare: de som är friskare och de som är sjuka. Det
kommer att vara viktigt att hålla reda på detta när
man ska anställa.
För att klara lönsamheten måste man antingen
höja tempot eller skapa fler maskinarbeten, vilket i
båda fallen ger mindre arbetstillfällen.
Man måste också hålla reda på vad människor gör
på fritiden. Då ska vi veta att en normalsvensk vistas
bara 15 % av sin livstid på arbetsplatsen. Ändå är det
företagarna som ska bära ansvaret för sjuktalen.
Nej, fru talman, vi moderater avvisar den tredje
sjuklöneveckan. Det är kontraproduktivt. Det ger
färre företag. Det ger fler företag som flyttar utom-
lands. Det försämrar arbetsmiljön. Och den här över-
vältringen på redan konkurrensutsatta småföretagare
är direkt farlig.
Därför vill jag som avslutning, fru talman, ställa
en fråga till majoritetsföreträdarna, i första hand Hans
Hoff. Lars Bäckström har ju stått här och sagt att det
här var ett dåligt förslag och att det var obehagligt.
Då är min fråga: På vilket sätt kommer detta förslag
att öka tillväxten i Sverige, och på vilket sätt kommer
det att minska sjuktalen? Vem ska betala de skatter
som försvinner när fler jobb flyr landet och fler ma-
skiner ska göra jobbet?

Anf. 115 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Jag hade inte tänkt göra det, men ef-
tersom jag fick en direkt fråga får jag ta en liten de-
batt med Bengt-Anders Johansson.
Tycker Bengt-Anders Johansson att företagarna
har något ansvar för ohälsan och den ohälsoökning
som har skett i Sverige? Det är en oerhört viktig del i
hela resonemanget om ekonomiska drivkrafter, som
det här handlar om, men också att vända den kost-
nadsökning som sker inom ohälsoområdet.
Det finns i tilläggsbudgeten - det är den vi be-
handlar i dag - inget alternativ, förutom Centerns
alternativ. Men vi är av den uppfattningen att här
måste vi i samhället ta ett totalt ansvar. Det handlar
om de enskilda löntagarna, som också får vara med
och bära ett lass här. Vi sänker i dag ersättningarna
med 2,4 % för dem som är sjukskrivna, samtidigt som
vi inför en tredje sjuklönevecka med ett högkostnads-
skydd för mindre företagare. På det viset är vi många
som delar på ansvaret. Anser Bengt-Anders att det är
rimligt?

Anf. 116 BENGT-ANDERS
JOHANSSON (m) replik:
Fru talman! Självklart finns det ett ansvar från
båda parter på arbetsmarknaden. Men jag hävdar med
bestämdhet att arbetsgivarna redan i dag, med 14
dagar, har ett väsentligt och stort ansvar - väsentligt
mycket större än i många andra konkurrentländer.
Och nu ska tagelskjortan läggas på ännu hårdare,
genom utökningen till tre veckor i stället för två
veckor.
Det måste också finnas ett ansvar hos den enskil-
de. Som jag sade tidigare vistas man ungefär 15 % av
sin livstid på arbetsplatsen. Det innebär att man till-
bringar 85 % på annan plats än arbetsplatsen. Om det
vore någon rimlig fördelning i förhållande till det, är
inte heller den nu rådande fördelningen rimlig.
Fru talman! Hans Hoff svarade över huvud taget
inte på min direkta fråga, nämligen på vilket sätt detta
ökar tillväxten. Det svaret måste Hans Hoff kunna
lämna till bland annat de företagare som nu sitter här
uppe och vill höra svaret. På vilket sätt ökar det till-
växten, så att vi kan klara de gemensamma ansvarsta-
gandena som vi har i det svenska samhället? Det
måste du kunna ge besked om.

Anf. 117 HANS HOFF (s) replik:
Fru talman! Som jag tidigare sade: Tappar vi
greppet om landets finanser, kommer vi in i en situa-
tion där marknaden uppfattar att det politiska syste-
met i Sverige har tappat greppet om landets finanser.
Det drabbar väldigt hårt enskilda människor, oftast
dem som man brukar säga har svagast ställning eller
störst beroende av välfärdssystemet. Men det drabbar
också företagandet. Det vet vi sedan tidigare. Det
drabbar företagandet någonting alldeles enormt hårt, i
form av minskad orderingång, i form av konkurser
och i form av nedläggningar, i en sådan situation där
vi får ett ränterally och enorma ekonomiska problem i
Sverige.
På det sättet kan man säga att förslaget i sig är en
del i att behålla kontrollen över landets finanser, vil-
ket också gynnar tillväxten på det sättet att vi minskar
risken att hamna i en form av ekonomiskt moras.
I den andra delen är det så att arbetsrelationerna
på en arbetsplats - arbetsmiljön är ett vitt begrepp -
är av oerhört stor betydelse. Då är det inte bara lyft,
utan det handlar om så många olika delar, inte minst
ledarskap, möjligheter till rehabilitering och hela
situationen på arbetsplatsen. Det är oerhört viktigt.
Det vi gör är att vi lägger ett ansvar dels på de en-
skilda människorna, som får en lägre ersättning, dels
på företagarna, som får vara med och betala.
Någon måste betala de ökade kostnaderna. Det
kan vi nog alla vara överens om. Vem anser Bengt-
Anders ska betala de ökade kostnaderna? Är det bara
de enskilda? Ska deras ersättningar sänkas till 60 %
eller till 70 %? Eller vad vill Bengt-Anders göra som
alternativ? På något sätt måste det betalas.

Anf. 118 BENGT-ANDERS
JOHANSSON (m) replik:
Fru talman! Det är oerhört intressant, om det nu
vore som Hans Hoff påstår, nämligen att det här är
tillväxtbefrämjande. Då är det för mig sällsynt märk-
ligt att Svenskt Näringsliv inte har kommit till Soci-
aldemokraterna och regeringen och sagt: Snälla ni!
Det är exakt detta svensk ekonomi behöver nu! De
har inte med en stavelse sagt att det är detta de vill ha.
Ändå påstår Socialdemokraterna i all sin klokskap att
det är detta svenskt företagande behöver.
Sedan var det frågan om arbetsplatser. Ja, det är
bra att Hans Hoff tar upp detta. Då borde man i första
hand börja med att titta på dem som har det sämst,
nämligen i den offentliga sektorn. Där fjättrar social-
demokratin med näbbar och klor människor i ett mo-
nopolistiskt system, där vi erfarenhetsmässigt vet -
det är bara att gå in och titta i statistiken - att
ohälsotalen finns. Det har svensk socialdemokrati ett
oerhört stort ansvar för.
Det är de facto lite grann så att "orkar man den så
orkar man den". Ibland har jag gjort jämförelsen att
Gnosjöregionen är som ett fyrspann. Det har jag lärt
mig i min bondegrund. Om man har fyra hästar som
drar en vagn och en av dem är Gnosjöregionen och
den drar hårdast är det sällsynt korkat att ta havre från
den hästen. Det innebär bara att hela vagnen går sak-
tare.
Det är exakt detta som nu sker. Dessvärre kommer
våra gemensamma väljare att drabbas hårt av denna
oklokskap, och landets finanser kommer att förödas.
Det beklagar jag.

Anf. 119 LINNÉA DARELL (fp):
Fru talman! För ganska exakt en vecka sedan stod
några av oss och en del andra här i kammaren och
diskuterade just ohälsan och sjukskrivningarna.
I sex år har kostnaderna för detta tillåtits att öka.
Nu hör vi både Hans Hoff och Lars Bäckström säga
att det kommer att drabba de svaga om inte finanser-
na är i ordning. Det kan vi vara överens om, men det
är ju inte ett akut tillstånd, något som har skett plöts-
ligt, utan detta har, som sagt, pågått i sex år.
De diskussioner som vi hade här i kammaren för
en vecka sedan handlade om väldigt små åtgärder
som det dessutom har tagit väldigt lång tid att få
fram. En del av dem är sådana åtgärder som vi före-
slog från olika borgerliga partier för mer än ett år
sedan. Då avslogs de. Detta var inte nödvändigt. Det
var inte bra, och det var allt möjligt.
Men nu kan man i panikens tecken slå till med åt-
gärder och övervältra kostnaderna på företagen. Det
är egentligen inte i något annat sammanhang som
man, när man inte har skött sin ekonomi, kan se till
att någon annan betalar, utan då får man reda ut elän-
det. Men för staten finns det tydligen alltid någon att
övervältra på, i det här fallet företagen. Vi säger från
Folkpartiets sida nej till den här övervältringen. Sve-
rige behöver fler företag som vill anställa, inte färre
sådana.
Det sades här i debatten från både s och v att det
här är väl ingen katastrof för företagen. Det är illa.
Det är väldigt illa, men det kanske inte är en kata-
strof. Men någonting som är en katastrof är att den
tilltro som förhoppningsvis har funnits till det politis-
ka talet om behov av tillväxt är allvarligt naggad i
kanten, och det drabbbar oss alla.
Man säger att det när det gäller småföretagen ska
införas ett högkostnadsskydd. Jag sitter i socialför-
säkringsutskottet, och vi hade en diskussion kring att
Lagrådet har avrått från ett införande nu. Men vi kan
igen konstatera att regeringen fortfarande låter alla
vänta på de verkliga åtgärderna för att sänka
ohälsotalen.
Vi hade den diskussionen förra veckan. Vi disku-
terade till exempel rehabilitering som verkligen skulle
kunna ge många av de hundratusentals människor
som är sjukskrivna möjlighet att komma i arbete igen.
Då var svaret från regeringens företrädare: Det åter-
kommer vi till. Men man kan inte vänta när Lagrådet
avstyrker ett införande av någonting som är totalt
okänt när det gäller vad det egentligen ska bli, om det
över huvud taget kan bli någonting. Då handlar det
inte om att återkomma. Då handlar det om att införa
det. Sedan får det gå hur det vill. Det handlar alltså
inte om någonting annat än att klara utgiftstaket. Det
finns ingenting i detta som människor blir friskare av.
Nu ser vi att reaktionen från företagen är att de
skärper kraven när det gäller vilka som anställs. Det
har tidigare nämnts, av Gunnar Axén bland annat, att
hotell- och restaurangföretagen hotar med att begära
utdrag om sjukfrånvaron vid anställningar. Det må
vara ett extremt förslag, men när man riktar kritik ska
man rikta den åt rätt håll, och det rätta föremålet för
den kritiken är regeringen. Det är i Socialdemokrater-
nas Sverige som företagen känner sig tvingade att ha
järnkoll på vilka de anställer. Det är ett samhälle som
vi inte vill ha, och knappast någon annan heller, tror
jag. Men detta, som sagt, drivs fram av den socialde-
mokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet och
Miljöpartiet.
En annan väldigt allvarlig del med det här försla-
get är att det kommer att bli väldigt svårt för många
människor som är i riskzonen för högre sjukfrånvaro
att få jobb. Det är äldre människor. Det är personer
med kroniska sjukdomar. Det är människor med
funktionshinder. Det kan vara kvinnor som av olika
skäl har ganska mycket frånvaro. Man kan vara små-
barnsförälder och inte ha så lätt att hitta lösningar.
Då säger Hans Hoff: Kan detta ledas i bevis? Nej,
det kanske det inte kan. Men när det leds i bevis och
vi ser resultaten är det redan lite sent. Men jag kan
citera från de remissvar som regeringen faktiskt har
fått in när det gäller sjuklöneförslagen. Jag kan citera
RSMH. Det är en organisation, om nu inte Hans Hoff
känner till det, för människor med psykiska funk-
tionshinder. Där säger man:
"Arbetsmarknaden kommer väsentligt att försäm-
ras för en stor del av den befolkning som redan idag
har stora svårigheter... Vi ser risken att funktionshind-
rade, speciellt de med psykiska diagnoser, anses som
en ekonomisk belastning."
Reumatikerförbundet, som utöver att man har
skrivit ett remissyttrande också har träffat socialför-
säkringsutskottet, säger:
Förslaget innebär för redan anställda med skador
eller kroniska sjukdomar en inlåsningseffekt, det vill
säga att om man nu har haft turen att få en anställning
så har man sämre möjligheter att efter det här infö-
randet söka andra arbeten. Risken att bli uppsagd på
grund av omorganisation kan också öka, och inträdet
på arbetsmarknaden försvåras för dem som ännu inte
har ett arbete.
Samhall uttrycker stor oro i remissvaren. Handi-
kappföreningarna i Östergötland - jag kommer från
Östergötland - gick ut med ett pressmeddelande där
man talade om sjukförslaget som ett hot mot svaga
grupper. Det refereras också till en Temoundersök-
ning där man har frågat hur människor över huvud
taget i samhället ser på riskerna med det här förslaget.
79 % av allmänheten känner stor oro för vad det
kommer att innebära för människor som inte alltid har
så lätt i dag att komma in på arbetsmarknaden.
Det är mycket märkligt, tycker jag, att man ena
dagen kan se socialdemokratiska riksdagsledamöter
skriva artiklar om hur viktigt det är, med anledning av
att det är europeiska handikappåret i år, att arbetsgi-
varna verkligen prövar på att anställa personer med
funktionshinder. Och nästa dag sitter socialdemokra-
tiska riksdagsledamöter här i kammaren och fattar
beslut som kommer att leda till motsatt effekt.
Fru talman! Det enda rätta är att avvisa den tredje
sjuklöneveckan för jobbens, för tillväxtens och för de
enskilda individernas skull. Ohälsan blir inte mindre i
samhället för att företagen ges ökade kostnader och
fler människor slås ut från arbetsmarknaden.

Anf. 120 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! I dag har landets småföretagare stått
här ute på Mynttorget för att protestera mot regering-
ens och stödpartiernas förslag om ett utökat kostnads-
ansvar för sjukskrivningarna. Det gör de rätt i. Krist-
demokraterna stöder dem.
Om välfärden ska kunna tryggas i vårt land måste
vi ge företagen förbättrade förutsättningar, inte för-
sämrade.
Det är kris i Sverige. Nyföretagandet är lägre än
på mycket länge. Varslen ökar. Företag flyttar utom-
lands - det gäller både produktion, utvecklingsavdel-
ningar och huvudkontor. Företagarna lever med en
sämre konjunktur, med försämrad orderingång, med
höjda energipriser och så vidare.
I det här läget skulle landets företagare behöva en
klapp på axeln: Heja på! Ge inte upp! Vi ger de här
morötterna just nu för att ni ska kunna växa vidare.
Vi behöver er. Svenskt näringsliv behöver växa.
Vad får de i stället? Man får ett dråpslagsförslag -
tre veckors sjuklöneperiod. Det har på något sätt
blivit droppen som har fått bägaren att rinna över.
Jag vet inte om Hans Hoff var ute på torget och
lyssnade i dag. Var han det? Nej. När Hans Hoff stod
här kom jag osökt att tänka på berättelsen om bonden
som sade: Min häst var en bra häst. Han åt inte myck-
et heller. Jag vande honom nästan av med att äta.
Hade han inte dött tror jag att jag hade kunnat vänja
honom av med att dricka också.
Det regeringen med stödpartier gör just nu är att
svälta ut svenskt näringsliv. Man gör en felaktig
analys när man säger att det är arbetsplatserna som är
roten till allt det onda. I undersökningar som gjorts
visar det sig att en tredjedel av sjukfrånvaron är ar-
betsrelaterad, en tredjedel är att relatera till privatlivet
och en tredjedel hör hemma i bägge delarna. Man kan
alltså inte hitta lösningen på sjukskrivningarna enbart
i arbetslivet. Det som behövs i dag för att skapa en
ökad tillväxt är tvärtom att man stimulerar näringsli-
vet, att man avskaffar dubbelbeskattningen, att man
tar bort förmögenhetsbeskattningen och att man ser
till att vi kan genomföra generationsskiften på ett lätt
och smidigt sätt. Den typen av insatser är den injek-
tionsspruta som behövs i Sverige i dag.
Företagarna och deras samlingar vibrerar i dag av
vrede. De känner sig överkörda. Det är inte så att de
inte tar ansvar - 60 miljarder bidrar de med till ohäl-
soproblematiken. De tar ett ansvar för ohälsan. De
kallar den politik som förs i dag för pansarvagnspoli-
tik.
Jag vill till protokollet och till Hans Hoff, som
uppenbarligen inte var på plats i dag, referera något
av det som sades på Mynttorget:
Jag kommer inte att klara dubbla kostnader. Jag
satsar så mycket tid, jag har satsat alla mina pengar,
jag har satsat en massa arbete på mitt företagande.
Men nu orkar jag inte mer.
En annan person säger: Jag tvingas rationalisera
ytterligare. Det blir färre jobb. Det blir jobb åt färre.
Det är ett sysselsättningsfientligt förslag.
En tredje person säger: Jag kommer att vara
mycket försiktig med anställningar. Fritidsbönder,
nej, de är för riskutsatta, för att inte tala om fall-
skärmshoppare.
A- och B-laget på arbetsmarknaden blir ett fak-
tum, och det vill ingen av oss ha. Den som har varit
långtidssjuk och den som har en kronisk sjukdom
måste också ha en chans på dagens arbetsmarknad.
Fru talman! Jag är glad över Gnosjöupproret. Jag
är glad över att det är fler än vi borgerliga politiker
som trycker på för att förbättra villkoren för att starta
och driva företag i det här landet. Det har en stor
betydelse.
Faktum är att när Hans Karlsson och jag hade en
debatt och jag frågade honom om detta förslag skulle
ge fler eller färre jobb kunde han inte säga att det
skulle bli fler jobb. Han modifierade svaret med att
säga att det blir fler friska jobb, vilket är ett direkt
felaktigt svar. Det kommer att ge färre jobb och säm-
re tillväxt.

Anf. 121 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! "Ni vill framför allt inte ha en längre
sjuklöneperiod. Tja, jag är inte så säker på att vi ville
det heller. Vi ville försöka hitta någon ekonomisk
drivkraft."
Detta sade statsrådet Hans Karlsson i riksdagen
förra veckan. Inte ens han själv är alltså övertygad om
förträffligheten i förslaget om den tredje sjuklöne-
veckan. Samtidigt har han velat skydda just de ar-
betsgivare som mest skulle förtjäna ökade incitament,
nämligen kommunerna. Det visar att regeringen inte
är inriktad på att minska ohälsan utan bara på att
sänka statens kostnader för denna. För att klara ut-
giftstaken vältrar man över delar av kostnaden för
sjukförsäkringen på arbetsgivarna.
Att arbetsgivarna bara i begränsad utsträckning
kan påverka sjuktalen eftersom, som många har sagt,
ohälsan huvudsakligen beror på faktorer utanför ar-
betet väljer regeringen att inte bry sig om.
Regeringen tror inte ens själv att sjuktalen kom-
mer att påverkas. "Men vi tyckte att i väntan på att
åtgärder så att säga biter mot själva ohälsoproblema-
tiken måste vi också ta ansvar för ekonomin, för lan-
dets finanser, och då får man minska kostnaderna."
Det var ännu ett citat från riksdagen av statsrådet
Hans Karlsson. Det visar att inte ens regeringen själv
tror att detta kommer att bidra till några förändrade
ohälsotal.
De utskott som har yttrat sig har yttrat sig just på
detta sätt: Det handlar om statsfinanserna, inte om
ohälsan.
Resultatet blir att kostnader och risker vid anställ-
ning ökar. Äldre kvinnor kommer exempelvis att få
svårare att få jobb eftersom det är en grupp som ofta
är sjukskriven. Ökade risker och ökade kostnader för
att anställa motverkar en väl fungerande arbetsmark-
nad, och detta i en tid när vi ser att arbetslösheten
växer.
Vad säger då regeringen om det? Jo, Hans Karls-
son säger så här: "Jag medger gärna att jag så att säga
inte är helt utan oro för hur vissa småföretag drabbas.
Men jag tycker att det är att ta till överord att säga att
detta är ett dråpslag."
Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Många småföretagare säger till oss att de verkligen är
fulla av oro, men regeringen vet inte riktigt hur det är
med det.
Förslaget är också så dåligt att regeringen tvingas
föreslå ett särskilt skydd för små företag, alltså ett
skydd mot den egna politikens effekter. Dock är man
medveten om att detta skydd kan stå i strid med EU:s
statsstödsregler och att förslagen därför kan komma
att behöva ändras eller kanske till och med utebli.
Trots det, och trots att Lagrådet aktivt avstyrker detta,
väljer man att driva igenom den tredje sjuklöneveck-
an nu.
Dessutom avser regeringen att återkomma i höst
med att ålägga alla arbetsgivare en delfinansiering
också av den långa sjukfrånvaron - som om man inte
gått på den pumpen tillräckligt mycket tidigare då
både fack och företagare tog ställning mot den så
kallade 25-procentaren.
Det är också så, fru talman, att arbetsgivarna re-
dan betalar för den tredje sjukveckan via avgifter.
Regeringen vill dock att man ska betala två gånger:
först till staten via avgifter för sjukförsäkringen och
sedan direkt till de sjukskrivna. Det är alltså fråga om
en direkt riktad straffbeskattning av anställning. Det
är också fråga om en slumpvis höjd arbetsgivaravgift.
Vi vet ju inte på förhand vilka som kommer att drab-
bas. Hur företaget kommer att utvecklas beror ju på
om de anställda råkar åka skidor på semestern och
bryter benet i skidbacken eller inte.
Vi ser alltså framför oss ett förslag som ingen,
inte ens regeringen, egentligen vill ha, ett förslag som
företagen protesterar mot, ett förslag som inte ens
enligt regeringen påverkar ohälsan, ett förslag som
bara delvis är färdigt, som från början var reserv för
den 25-procentare där man gick på pumpen och som
nu är första steget mot det som ska bli ännu värre
längre fram. Vi ser ett förslag om vilket även reger-
ingen, enligt citat från Hans Karlsson, säger att man
är orolig. Ändå ska man driva igenom det, vilket är
fullständigt orimligt i en tid då arbetslösheten stiger.
Det här förslaget borde avvisas blankt. Det är inte
genomarbetat, det är inte genomtänkt och det ger
direkt skadliga effekter för landets företagande och
sysselsättning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)

11 § Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1998-2002

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU22
Utvärdering av statens upplåning och skuldförvalt-
ning 1998-2002 (skr. 2002/03:104).

Anf. 122 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Här ska vi debattera utvärderingen av
statens upplåning och skuldförvaltning. Regeringen
ska senast den 25 april varje år lämna en utvärdering i
form av en skrivelse till riksdagen om detta.
Först vill jag peka på själva skrivelsen. Utskottet
har vid några tillfällen tagit upp frågan om utform-
ningen av skrivelsen. Den har knappast kunnat be-
skrivas som lättillgänglig. Den är mycket tekniskt
inriktad och innehåller mängder av avancerade finan-
siella begrepp. Vissa förbättringar och förtydliganden
har gjorts med tiden, men utskottet anser alltjämt att
redovisningen kan göras mer pedagogisk utan att man
ger avkall på kvaliteten. Strävan bör vara att även den
intresserade allmänheten ska kunna tillgodogöra sig
innehållet och bilda sig en bra uppfattning om skri-
velsens innehåll.
Utskottet koncentrerar sin utvärdering av reger-
ingens riktlinjer för 1999-2002 till de delar som be-
döms som mest intressanta.
Utskottet har, utifrån vad som redovisats i skrivel-
sen och med de förbehåll som utskottet här gjort be-
träffande möjligheterna att på nuvarande stadium
göra en långsiktig utvärdering, inte några erinringar
mot regeringens beslut om riktlinjer för statsskulds-
förvaltningen.
Riksgäldskontorets låneverksamhet i nominella
kronor förefaller ha varit framgångsrik med fullteck-
nade emissioner, stora budvolymer och små ränte-
skillnader i de accepterade buden. Även resultatet i
hushållsupplåningen har varit gott, drygt 1 miljard
kronor för den senaste femårsperioden. Samtliga
låneinstrument uppvisar positivt resultat för utvärde-
ringsperioden. Det kvantitativa målet för upplåningen
från hushållen kan anses vara väl uppfyllt. För 2002
uppgick kostnadsbesparingen i upplåningen via Riks-
gäldsspar till 10 miljoner kronor, samma besparing
som för 2001. Sparformen uppvisar sammantaget för
första gången ett litet överskott över utvärderingspe-
rioden.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är
angeläget att Riksgäldsspar utvecklas till en attraktiv
sparform, inte minst för att kunna uppnå målet om
största möjliga kostnadsbesparing i förhållande till
alternativa upplåningsformer på penning- och obliga-
tionsmarknaden. Utskottet motsätter sig således för-
slaget i motion Fi28 från moderaterna.
Utskottet vill precis som tidigare framhålla att ut-
värderingen i vissa delar begränsas av att det förflutit
alltför kort tid för att mer bestämda slutsatser ska
kunna dras. Utskottets helhetsintryck av verksamhe-
ten ger ingen anledning till kritik mot Riksgäldskon-
toret och de resultat som uppnåtts. Utskottet finner
därför liksom regeringen att Riksgäldskontoret för-
valtat skulden i enlighet med det övergripande målet
för statsskuldsförvaltningen.
En reservation har fogats till betänkandet.

Anf. 123 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Betänkandet handlar som sagt om
statens upplåning och skuldförvaltning, hur vi finan-
sierar statsskulden.
Statsskulden uppgår till närmare 1 200 miljarder
kronor och den förväntas öka under de kommande
åren eftersom statsbudgeten kommer att gå med un-
derskott. I storleksordningen 140 miljarder kronor
kommer statsskulden att öka med.
Merparten av upplåningen för att finansiera stats-
skulden sker via statsobligationer, statsskuldväxlar,
utlandslån och realobligationer. En mycket liten andel
av upplåningen, drygt 1 %, sker via upplåning från
hushållen inom det som kallas för Riksgäldsspar.
Upplåningen via Riksgäldsspar uppgick föregående
år till 15 miljarder kronor, vilket är en liten summa i
sammanhanget.
Statens besparing i upplåningskostnader under ut-
värderingsperioden, via Riksgäldsspar, är i samman-
hanget försumbar och begränsar sig till 3 miljoner
kronor. Under tidigare år har resultatet varit negativt.
Riksgäldsspar riktar sig till hushållen och har till
sin konstruktion stora likheter med ett vanligt bank-
sparande. Staten agerar därmed på en konkurrensut-
satt och redan väl fungerande marknad som omfattar
över 700 miljarder kronor.
Vi moderater anser det klart olämpligt att en stat-
lig myndighet som Riksgäldskontoret agerar som ett
kreditinstitut, som en bank bland flera på en konkur-
rensutsatt marknad, där staten ansvarar för både re-
glering och tillsyn.
Det är orimligt att staten ska agera bank - med
alla de fördelar det i sig innebär att det är staten som
gör det - och ansvara för att övriga banker följer
spelreglerna. Det går inte att både vara domare och en
av de tävlande samtidigt.
Att på det här sättet bedriva inlåning från hushål-
len ligger även utanför Riksgäldskontorets huvud-
uppgifter, och det fyller ingen reell funktion när det
gäller statsupplåningen och skuldförvaltningen. Vi
anser därför att sparformen Riksgäldsspar bör av-
vecklas.
I övrigt tillstyrker vi den utvärdering av upplå-
ningen och skuldförvaltningen som har gjorts.
Med detta ber jag, fru talman, att få yrka bifall till
den reservation som vi har gemensamt med Folkpar-
tiet och Kristdemokraterna.

Anf. 124 CHRISTER NYLANDER (fp):
Fru talman! En minskning av kostnaderna för
statsskulden kan ske på olika sätt. Ett sätt, kanske det
allra viktigaste, är att få ned statsskulden i relation till
BNP. Då krävs en annan politik än den som just har
diskuterats med anledning av tilläggsbudgeten och
den som diskuteras i morgon i debatten om vårbud-
geten. Det handlar om att få fart på tillväxten, det
handlar om att ha ordning på statsfinanserna och det
handlar om att våga försälja statliga bolag.
Skicklig förvaltning kan också bidra till att hålla
nere kostnaderna. Det finns i betänkandet en del goda
exempel, bland annat på hur man har lyckats vara
skicklig spekulant på den internationella valutamark-
naden. Men självklart kan också sådana kapitalför-
valtningsbeslut slå fel och faktiskt öka kostnaderna.
Bland annat därför är det viktigt att hålla nere stats-
skulden i relation till BNP.
I reservationen tar oppositionen upp en liten del
av de verktyg som finns till hands för att förvalta
skulden, nämligen Riksgäldsspar, som vi har hört
tidigare. Jag gick in på Riksgäldskontorets hemsida.
Där görs reklam för Riksgäldsspar med orden: Riks-
gäldskontorets räntepapper ger ordentlig avkastning
utan att du behöver ta risker och utan att du betalar
avgifter. Det låter ju fantastiskt bra. Det är någonting
som vi alla har letat efter, högre avkastning och utan
risker.
Samtidigt innebär detta, som Gunnar Axén tidiga-
re var inne på, att staten är inne och agerar på en
marknad som redan finns och där det redan finns flera
andra aktörer. Staten sätter upp reglerna för den
marknaden och ansvarar även för tillsynen.
Fru talman! Vi som hoppas på svensk seger i
kvällens fotbollslandskamp är nog glada över att det
inte är Polen som bestämmer vilka regler som ska
gälla för matchen och att det inte är Polens förbunds-
kapten som ska vara domare. Och vi som ska vara
med i kvällens ännu viktigare match, nämligen fot-
bollsmatchen mellan regeringen och oppositionen, är
nog glada för att det inte är Bosse Ringholm som
fastställer vilka regler som ska gälla eller att Bosse
Ringholm ska vara domare.
Det är självklart olämpligt att vara deltagare sam-
tidigt som man är domare och sätter reglerna. Därför
yrkar jag bifall till reservationen.

Anf. 125 BO BERNHARDSSON (s):
Fru talman! För att det verkligen ska bli gjort vill
jag börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Det
innebär att skrivelsen läggs till handlingarna och att
motionen, Fi28, avslås. Jag kommer tillbaka till mo-
tionen senare.
Målet för statsskuldspolitiken - och för Riks-
gäldskontorets verksamhet - är att statsskulden på
lång sikt ska förvaltas till lägsta möjliga kostnad med,
som det heter, beaktande av riskerna i förvaltningen. I
sammanfattning ser utskottet inga skäl att invända
mot regeringens beslut om riktlinjer och inte heller
någon anledning att rikta kritik mot Riksgäldskonto-
rets sätt att förvalta skulden i enlighet med de riktlin-
jerna.
Jag skulle ändå vilja lyfta fram ett par synpunkter
och göra några kommentarer.
Den första rör möjligheten att bedriva en bra ut-
värdering. Den andra är något som Sven-Erik Öster-
berg redan har varit inne på i sin inledning, nämligen
det som handlar om tillgängligheten i de dokument
som beskriver förvaltningen och de mål och över-
väganden som styr den.
När det gäller förutsättningarna för att bedriva ett
bra utvärderingsarbete har utskottet även i ett tidigare
betänkande betonat de svårigheter som finns på det
här området. Det handlar om tidsperspektivet, som
bör vara långt för att man ska kunna utvärdera. Det
handlar om att finna lämpliga instrument med vilka
man kan mäta om förvaltningen är framgångsrik. Det
handlar också om oberoendet i utvärderingsarbetet.
Utskottet menar alltså att det kunde vara värt att
pröva att anlita utomstående experter för att granska,
värdera och göra internationella jämförelser. Vi
kommer att ta upp den problematiken med Finansde-
partementet och Riksgäldskontoret framöver. Vi
kommer dessutom att ägna den här frågan uppmärk-
samhet i ett särskilt eget projekt.
Den andra kommentaren rör det som med ett tren-
digt men som jag tycker egentligen ganska onödigt
ord brukar kallas för transparensen, det vill säga möj-
ligheten att ta del av de offentliga dokumenten. I det
här fallet skrivelsen.
Det här är alltså ingen alldeles lättillgänglig mate-
ria. Den innehåller mängder av tekniska resonemang
och avancerade finansiella begrepp. De flesta är sä-
kert nödvändiga för att man korrekt ska kunna be-
skriva och förklara principer, teknik och tänkande
bakom skuldförvaltningen. Men, och det har utskottet
påpekat i tidigare betänkanden, en skrivelse till riks-
dagen måste, ytterst av demokratiska skäl, kunna
förstås av de intresserade medborgare som vill ta del
av den, så långt det är möjligt att genomföra detta.
Det bör man säga.
Jag tror dessutom att det här kravet växer i en
värld där allt finns tillgängligt omedelbart på det som
brukar kallas Nätet. Det är viktigt att dokumenten är
folkligt tillgängliga. Även om nu inte just den här
skriften orsakar någon rusning, för det tror jag inte,
finns det mer att göra. Det har blivit bättre, men det
går att göra den här typen av texter ännu mer till-
gängliga för offentligheten.
Jag går nu över till motionen, som berör det som
kallas Riksgäldsspar. Reservanterna vill, precis som
förra året, att denna verksamhet ska avvecklas. Majo-
riteten menar i stället att det är viktigt att Riksgäldss-
par, som är en allt populärare sparform även om den
är relativt liten, får en chans att utvecklas.
De argument för att avveckla Riksgäldsspar som
framförs i motionen och i reservationen sönderfaller i
åtminstone tre delar.
För det första hävdas att statens besparing under
perioden är försumbar. Det handlar om 3 miljoner
kronor.
För det andra hävdas att det är olämpligt att staten
agerar som kreditinstitut på en konkurrensutsatt och
väl fungerande marknad. Det har vi fått höra här från
talarstolen.
För det tredje sägs det att det skulle ligga utanför
Riksgäldskontorets huvuduppgifter och inte fylla
någon reell funktion att bedriva inlåning från hushål-
len.
Hur bra håller dessa argument? Inte särskilt bra.
Låt mig börja med det sista påståendet. Såvitt jag
kan se och överblicka har en viktig del av Riksgälds-
kontorets verksamhet alltid handlat om inlåning från
hushållen. Den viktigaste verksamheten är premieob-
ligationslånen. Riksgäldsspar är en mindre del av det.
Inlåning från hushållen har man, såvitt jag kan se,
sysslat med under överblickbar tid.
Till sist vill jag ta upp argumentet att besparingen
är försumbar. Ja, under den period som utvärderingen
omfattar uppgår den i och för sig till dessa försumba-
ra 3 miljoner, men trenden är god. Under det första år
som utvärderingen omfattar gick verksamheten back
med 27 miljoner. Under 2001 och 2002 har den gått
med överskott på 10 miljoner under vart och ett av
dessa båda år.
Påståendet att det skulle vara olämpligt att staten
agerar som kreditinstitut på en konkurrensutsatt och
väl fungerande marknad får mig att undra: Vad skulle
man ha sagt om det hade varit en icke väl fungerande
marknad? Då hade väl slutsatsen - som den brukar bli
- blivit att staten inte ska vara där. Jag tror tvärtom att
det finns en viss poäng med att bankerna får konkur-
rens också på det här sättet.
Fru talman! Riksgäldsspar bör få en chans att fort-
sätta utvecklas. Därför yrkar jag ännu en gång bifall
till utskottets förslag.

Anf. 126 JÖRGEN JOHANSSON (c):
Fru talman! Vi i Centerpartiet delar utskottets be-
dömning i frågan om statens upplåning och skuldför-
valtning för perioden.
Beträffande Riksgäldsspar som en aktör på en
marknad för räntebärande sparformer gentemot hus-
hållen har vi inte heller några invändningar. Vi ser
Riksgälden som en aktör bland andra. Ur konsument-
synpunkt är det bra med ett brett utbud där konsu-
menten ges största möjliga valfrihet. Mångfalden blir
i det här sammanhanget i stället en stimulansfaktor på
marknaden.
När det nu handlar om en offentlig aktör är det
viktigt att framhålla att verksamheten bedrivs på ett
konkurrensneutralt sätt. I de handlingar som har re-
dovisats i det här ärendet finns det inget som talar för
att det skulle vara på annat sätt.
Fru talman! Med dessa korta kommentarer yrkar
jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 15.54 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.

12 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

NU11 Vissa elmarknadsfrågor m.m.
Punkt 1 (Stängningen av Barsebäck 2, m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (mp)
Förberedande votering 1:
30 för res. 2
15 för res. 3
262 avstod
42 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Rolf Gunnarsson (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Förberedande votering 2:
91 för res. 1
28 för res. 2
186 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
175 för utskottet
90 för res. 1
43 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 24 v, 19 c
För res. 1: 48 m, 42 fp
Avstod: 29 kd, 14 mp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 3 (Förbudet mot kärnteknisk forskning)
1. utskottet
2. res. 5 (m, fp, kd)
Votering:
190 för utskottet
118 för res. 5
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 1 kd, 24 v, 19 c, 14 mp
För res. 5: 48 m, 42 fp, 28 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Gunilla Tjernberg (kd) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Punkt 8 (Reformerad elmarknad)
1. utskottet
2. res. 13 (mp)
Votering:
265 för utskottet
14 för res. 13
29 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 48 m, 42 fp, 24 v, 19 c
För res. 13: 14 mp
Avstod: 29 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU19 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Punkt 2 (Tillfälligt sysselsättningsstöd)
1. utskottet
2. res. 1 (m, c)
Votering:
199 för utskottet
67 för res. 1
42 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 29 kd, 24 v, 14 mp
För res. 1: 48 m, 19 c
Avstod: 42 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 5 (Utjämningssystemet)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
170 för utskottet
42 för res. 4
95 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 24 v, 14 mp
För res. 4: 42 fp
Avstod: 48 m, 28 kd, 19 c
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 5 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 10 (Sammanhållningspolitiken)
1. utskottet
2. res. 16 (c)
Votering:
289 för utskottet
19 för res. 16
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 48 m, 42 fp, 29 kd, 24 v, 14 mp
För res. 16: 19 c
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 15 (Kommunal fastighetsavgift)
1. utskottet
2. res. 21 (kd)
Votering:
277 för utskottet
29 för res. 21
1 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 48 m, 42 fp, 24 v, 19 c, 12 mp
För res. 21: 29 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 4 mp

Punkt 16 (Balanskravet för kommunerna)
1. utskottet
2. res. 22 (fp)
Votering:
266 för utskottet
42 för res. 22
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 48 m, 29 kd, 24 v, 19 c, 14 mp
För res. 22: 42 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 17 (Kommunernas skattebas)
1. utskottet
2. res. 23 (c)
Votering:
289 för utskottet
19 för res. 23
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 48 m, 42 fp, 29 kd, 24 v, 14 mp
För res. 23: 19 c
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 21 (Kommuner och landsting som arbetsgiva-
re)
1. utskottet
2. res. 27 (fp)
Votering:
266 för utskottet
42 för res. 27
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 48 m, 29 kd, 24 v, 19 c, 14 mp
För res. 27: 42 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU21 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2003
Punkt 1 (Kapital för omstrukturering av statliga bo-
lag)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, c)
Votering:
171 för utskottet
108 för res. 1
29 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 1 m, 24 v, 14 mp
För res. 1: 47 m, 42 fp, 19 c
Avstod: 29 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

Punkt 15 (Lag om ändring i lagen [2001:761] om
bostadstillägg till pensionärer m.fl. )
1. utskottet
2. res. 4 (kd, c)
Votering:
236 för utskottet
48 för res. 4
24 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 26 m, 40 fp, 24 v, 14 mp
För res. 4: 29 kd, 19 c
Avstod: 22 m, 2 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Henrik S Järrel (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Punkt 30 (Ändrade ramar för utgiftsområden samt
ändrade och nya anslag)
1. utskottet
2. res. 8 (c)
Votering:
205 för utskottet
18 för res. 8
84 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 21 m, 13 fp, 1 kd, 24 v, 14 mp
För res. 8: 18 c
Avstod: 27 m, 29 fp, 28 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 6 fp, 4 kd, 6 v, 4 c, 3 mp
Beatrice Ask, Ewa Björling, Rolf Gunnarsson, Henrik
S Järrel, Anna Lindgren, Ulla Löfgren och Carl-Axel
Roslund (alla m) samt Hans Backman och Axel Dar-
vik (båda fp) anmälde att de avsett att avstå från att
rösta men markerats ha röstat ja.
Kerstin Lundgren (c) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats som frånvarande.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU22 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1998-2002
Punkt 1
Kammaren biföll utskottets förslag.

Punkt 2 (Riksgäldskontorets strategiska beslut och
operativa förvaltning av statsskulden)
1. utskottet
2. res. (m, fp, kd)
Votering:
189 för utskottet
118 för res.
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 24 v, 19 c, 14 mp
För res.: 48 m, 41 fp, 29 kd
Frånvarande: 12 s, 7 m, 7 fp, 4 kd, 6 v, 3 c, 3 mp

13 § Tillsyn och sanktioner på miljörättens
område, m.m.

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU15
Tillsyn och sanktioner på miljörättens område, m.m.
(prop. 2002/03:54).

Anf. 127 LARS LINDBLAD (m):
Fru talman! Miljö- och jordbruksutskottets leda-
möter ska i dag debattera ett ärende om tillsyn och
sanktioner på miljörättens område. Betänkandet
grundar sig på en proposition från regeringen och
behandlar två följdmotioner på propositionen samt ett
antal motioner från den allmänna motionstiden.
Riksdagens förväntade beslut kommer att leda till
en förändring av kommunallagens jävsregler för
kommunala tjänstemän och politikers beslut om till-
syn. Vidare föreslås tre förändringar av miljöbalken.
Den första specificerar vad en tillståndsdom om för-
bränning av avfall ska innehålla. De andra två föränd-
ringarna, som kan synas små, förväntas få en stor
påverkan på tillämpningen av miljöbalken ute i sam-
hället. Dels sänks lägsta nivån för miljösanktionsav-
giften från 5 000 till 1 000 kr, dels införs en så kallad
åtalsprövningsregel vid enklare förseelser som strider
mot miljöbalken. Exempel på sådana förseelser kan
vara att någon näringsidkare glömt att lämna in sin
miljörapport eller köldmedierapport till myndigheter-
na.
Fru talman! Förändringarna som föreslås antas i
detta betänkande kan tyckas marginella, men jag
skulle vilja säga att det är förändringar som kraftfullt
kan bidra till att förändra synen på miljöbalken och
därmed återupprätta förtroendet för den svenska mil-
jölagstiftningen.
Jag har rest runt en hel del i landet för att träffa
folk som hamnat i problem med miljöbalken. Jag tror
inte att jag överdriver om jag säger att det är en smått
upprorisk stämning ute i landet när det gäller denna
lagstiftning. När miljöbalken trädde i kraft den 1
januari 1999 hände något allvarligt där ute.
- Dialogen mellan myndigheter och företagare
byttes ut mot polisanmälan och känsla av förföl-
jelse.
- Människor som alltid velat göra rätt för sig och
anser sig ha miljöns bästa för ögonen sattes dit
som miljöbrottslingar.
- Tjänstemän och politiker i kommunala nämnder
sätter dit folk i gråzonen för att man själv är rädd
för att åka dit för tjänstefel.
Miljö-Sverige har blivit kallt, och dialogen mellan
aktörerna om miljönyttan håller på att försvinna. Jag
är uppriktigt orolig för framtiden. Vi måste genomfö-
ra förändringar eller vara beredda att förlora greppet.
Det kan låta lite dramatiskt, men jag är övertygad
om att scenariot som jag målar upp är på väg att in-
träffa.
Låt mig ge ett exempel.
Jag träffade en småföretagare i Örebro län. Han
driver ett mindre tillverkningsföretag. I ett av hörnen
på den lilla fabriken stod en dunk med spillolja. Oljan
är inte en del av den ordinarie produktionen utan har
använts till maskinerna. På andra sidan landsvägen
finns en avfallsstation. Med sitt sunda förnuft tänkte
företagaren att oljan ligger bättre på avfallsstationen
och körde över den i sin bil. Detta råkade han berätta
för den lokala miljöskyddsinspektören, som genast -
helt enligt regelverket - gav företagaren en kännbar
miljösanktionsavgift och anmälde honom till polisen.
Domstolen dömde företagaren till dagsböter för brott
mot miljöbalken. Han hade inte föranmält transport
av farligt avfall.
Denne företagare känner sig märkt för livet. Han
sade ett par saker som fick mig att tänka till. Inled-
ningsvis presenterade han sig som miljöbrottsling.
Han sade att han aldrig mer kommer att prata med
den kommunala miljöinspektören igen. Min tanke
var: Vad kommer företagaren att göra nästa gång han
har en dunk med olja stående? I bästa fall låter han
den stå kvar, i sämsta fall häller han ut oljan i när-
maste brunn och håller mun.
Om denne företagare hade haft dunken stående i
sitt garage i hemmet hade det varit okej att köra spil-
let till avfallsstationen. Om denne företagare hade
haft sitt företag i Karlskrona hade det varit okej enligt
den lokala föreskriften att köra upp till 300 liter olja.
Vad är det för regelverk vi har skapat?
Detta är bara ett exempel. Det finns massor av
problem med miljöbalken som vi måste åtgärda:
- Avsaknaden av ett småföretagarperspektiv i mil-
jöbalken - det är för mycket av myndighetsper-
spektiv.
- Myndigheternas tjänstemäns möjlighet att vara
bollplank och vägledare har närmast omöjlig-
gjorts.
- Mycket stora variationer i tillsynsavgifter mellan
olika kommuner.
- Myndigheters varierande hantering av regelver-
ken.
- De mycket långa handläggningstiderna vid pröv-
ning av tillstånd.
- Den olika tillämpningen av miljökonsekvensbe-
skrivningen mellan olika myndigheter.
Detta måste förändras inom några år. Annars fort-
sätter attityden mot miljölagstiftningen att förmörkas.
Resultatet blir en sämre miljö och en mycket lägre
ekonomisk tillväxt än vi skulle kunna uppnå om reg-
lerna och tillämpningen var smidigare.
Men vi har valt att inte motionera eller reservera
oss på dessa punkter eftersom vi anser att Miljöbalks-
kommittén, som arbetar med att utvärdera miljöbal-
ken, ska få fortsätta att arbeta. Därför återkommer vi
med skarpa förslag när kommittén lagt fram sina
betänkanden.
Jag är däremot mycket nöjd med de förändringar
som vi nu beslutar om. Att sänka miljösanktionsav-
giftens lägsta nivå från 5 000 kr till 1 000 kr kan låta
smått, men för en som drivet ett solarium och som
glömt att lämna in miljörapporten till kommunen är
4 000 kr ett stort antal soltider. Förseelsen kan inte
ses om en stor risk för miljö och hälsa. Vårt förslag
handlar om att miljösanktionsavgiften i detta fall mer
ska få karaktären av en förseningsavgift. 1 000 kr står
i proportion till förseningsavgifter som myndigheter-
na använder sig av i andra sammanhang.
Åtalsprövningsregeln som införs är kanske ännu
viktigare. Den nämnda solarieföretagaren som glömt
att lämna in miljörapporten ska i dag enligt miljöbal-
ken inte bara få en svidande sanktionsavgift utan
också få sin förseelse prövad i domstol. Kanske den-
na till och med blir dömd till dagsböter. Detta ha lett
till två saker. Dels har åklagare och domstolar fått så
många småärenden att det finns en risk att ingen tid
finns över till de riktigt allvarliga miljöbrotten. Dels
har personer som begått ringa förseelser dömts opro-
portionerligt hårt med dubbel straffsanktion. Detta är
inte heller rimligt. Med åtalsprövningsregeln får nu
åklagaren en extra spärr innan denne kan gå vidare till
åtal. Förhoppningsvis ska detta ta bort en del av da-
gens problem.
Men vi måste gå vidare, och min förhoppning är
att Miljöbalkskommittén redan detta år ska kunna
prestera ett förslag till avkriminalisering av enklare
förseelser. Det vi gjort nu är bra. Jag skulle vilja
sammanfatta att jag är stolt för att ha bidragit till detta
- men inte nöjd!
Märkligt nog har Miljöpartiet vänt i frågan om
åtalsprövningsregeln. Miljöpartiets språkrör Maria
Wetterstrand ställde sig i Miljöbalkskommittén bak-
om förslaget. Men nu har Gunnar Goude valt att som
enda ledamot i utskottet reservera sig mot detta. Han
skrev i sin reservation att han vill invänta en eventuell
avkriminalisering som han då möjligen vill ställa sig
bakom. Jag skulle vilja fråga Miljöpartiet varför
Miljöpartiet vänt i denna fråga. Vi andra som formar
majoritet i den här frågan tar ansvar för alla dem som
kommer i kläm från och med den 1 september detta
år. Men detta vill inte Miljöpartiet. De vill fortsätta
att släpa småföretagare som glömt lämna in sin miljö-
rapport inför domstol. Miljöpartiet vill fortsätta att
fylla våra domstolar med småärenden samtidigt som
storbovarna kommer undan. Är det detta som Miljö-
partiets miljöpolitik går ut på, att sila mygg och svälja
kameler?
Fru talman! Vi moderater har fler reservationer än
jag hunnit nämna. Vi har förslag om att ta bort lagen
om strandskydd och hur vi på olika sätt kan stärka
äganderätten - frågor som jag har talat om flera gång-
er tidigare här i kammaren.
Jag yrkar bifall till reservation 7.

Anf. 128 LENNART FREMLING (fp):
Fru talman! Vi ska diskutera miljöbalken. Och
vad är det då miljöbalken? Jo, det är de samlade mil-
jölagarna. Behovet av att samla dem syntes på 1980-
talet när vi hade väldigt många olika lagar som styrde
miljön. Vi jobbade med detta i början på 90-talet.
Miljöbalken är inte en färdig lagstiftning, utan det är
ett levande miljösystem. Det är vad miljöbalken ska
vara. Och nu gör vi några justeringar i miljöbalken.
Miljöbalksutredningen arbetar vidare, och det är bra.
Det var egentligen synd att vi inte fick genomföra
det borgerliga förslaget till miljöbalk som kom i en
proposition 1994, utan att vi förlorade flera år av
värdefull tid. Men nu har vi ett regelsystem, och vi
har miljömål i en hygglig struktur. Vi i Folkpartiet
står bakom nästan allt i föreliggande betänkande, som
alltså gör en del justeringar i miljöbalken.
Men vi har en reservation, och den yrkar jag bifall
till. Det gäller reservation 13 på punkt 13. Vi kommer
inte att fatta beslut om den fredagen den 13:e, fast det
var nära.
Vi föreslår att en hållbarhetskommission tillsätts.
Den skulle få till uppgift att se över vilka effektivise-
ringar och moderniseringar som behöver göras av
samhällets regelverk för att undvika att samhället
motverkar goda initiativ från individer och företag. Vi
kan inte använda gamla tiders organisation, regelverk
och styrmedel för att hantera den mycket genomgri-
pande utveckling som krävs för att skapa ett långsik-
tigt hållbart samhälle. Det är uppenbart, inte bara för
Folkpartiet, att det behövs en sådan kommission. Det
anser nog även regeringen, men förslaget kom från
fel håll när vi förde in det i vår partimotion. Nu har vi
alltså en reservation från fyra partier.
Nu i dagarna meddelar regeringen att man har in-
rättat ett särskilt samordningskansli för hållbar ut-
veckling i Statsrådsberedningen. Uppgiften blir att
koordinera Regeringskansliets arbete med hållbar
utveckling. Kansliet ska också fungera som idéskapa-
re och vidareutveckla den nationella strategin för
hållbar utveckling. Ja, det här är nästan vår hållbar-
hetskommission. Åtminstone är det ett erkännande av
att den behövs. Det vore förstås bättre med en större
öppenhet och bredd i analysen av olika motverkande
incitament, exempelvis i skattesystemet, än vad man
kan åstadkomma inom Regeringskansliet. Det är ju
därför som vi vill ha en hållbarhetskommission.
Det finns ett antal systemfel. Jag ska inte på något
sätt göra någon komplett uppräkning här, men det är
alldeles uppenbart att det motverkar bättre miljö att
den som vill miljöförbättra sitt hus får ett högre taxe-
ringsvärde. Däremot har vi stor hjälp av EU som kan
hjälpa fram att vi får gemensamma regler, så att EU
blir ju en positiv faktor här.
Inom trafiksidan finns det också mycket att säga
om beskattningen. Kanske man skulle överväga att
betala olyckor med försäkringspremier i stället. Det
tas inte hänsyn till de miljöskillnader som är mellan
väg- och järnvägstrafik till exempel, och det ställs
låga krav på miljön vad gäller sjöfart och flyg. Där
skulle man behöva gå längre, men där är det interna-
tionella förhandlingar som spelar roll.
Ja, det finns alltså ett antal systemfel som man
behöver titta närmare på. Det är därför som vi har
yrkat på förslaget om en hållbarhetskommission.
I betänkandet behandlas också ett antal motioner
som gäller strandskydd och allemansrätten. Vi har
inte anslutit oss till någon av dessa motioner utan vill
behålla reglerna oförändrade för närvarande. Jag vill
påpeka att det går att med nuvarande planinstrument
undanta områden från strandskyddskraven. Det är
nog ofta fråga om olika värderingar och olika kun-
skaper. Vi har drivit på det här genom att Birgit Frig-
gebo värnade om det rörliga friluftslivet och då mar-
kerade strandskyddet. Sedan har vi i Folkpartiet under
90-talet också drivit på att strandskyddet ska ta hän-
syn till biologisk mångfald. Det är alltså dubbla syf-
ten. Det handlar inte bara om rörligt friluftsliv utan
även om att värna om den biologiska mångfalden.
Det fick vi också med i miljöbalken när den kom.
Men det som är svårt är kunskapen om nyckelbioto-
per och hur man ska se på detta med utrotning av djur
och växtarter. Därför måste sådana här bedömningar
om strandskyddet göras med stor försiktighet.
När det gäller allemansrätten finns det en del mo-
tioner som talar om att om det finns ett kommersiellt
syfte borde det införas särskilda regler. Här vill jag
mana till en viss försiktighet, därför att det som ska
vara avgörande är naturligtvis miljöskadan och inte
om det finns ett kommersiellt syfte. Det kan vara
väldigt kvalificerat och positivt för miljön med kom-
mersiella aktiviteter. Det är inte detta det gäller, utan
det är om det blir en miljöskada eller inte. Även vid
förändringar av allemansrätten gäller det att agera
med en viss försiktighet.
Mitt yrkande är alltså att vi ska bifalla Folkparti-
ets reservation.

Anf. 129 SVEN GUNNAR
PERSSON (kd):
Fru talman! Som redan påpekats behandlar vårt
betänkande dels regeringens proposition om tillsyn
och sanktioner på miljörättens område, dels en rad
motioner från allmänna motionstiden med anknytning
till ämnet.
Kristdemokraterna tillstyrker utskottets förslag
om att införa en ny jävsregel i kommunallagen och att
göra det möjligt för tillsynsmyndigheten att i vissa
fall återkalla en kommuns rätt till tillsyn när en kom-
mun ändrar sin nämndorganisation så att den står i
strid mot kommunallagen. Det är verkligen motiverat
att införa denna nya jävsregel för att förhindra att
frågor om drift och tillsyn på kommunal nivå hanteras
av samma personer.
Fru talman! Utskottet föreslår även ett par änd-
ringar i miljöbalken som Kristdemokraterna står bak-
om. Det handlar om att införa en åtalsprövningsregel
som innebär att det vid smärre brott endast får väckas
åtal om det är ett viktigt allmänintresse. I andra fall
ska enbart en miljösanktionsavgift tas ut. Det innebär
att ett stort antal små överträdelser inte kommer att
leda till åtal, något som Lars Lindblad förtjänstfullt
har pekat på här tidigare.
Utskottet föreslår också att det lägsta beloppet för
miljösanktionsavgifter sänks från 5 000 kr till
1 000 kr. Vän av ordning kan då fråga sig om miljö-
och jordbruksutskottet och riksdagen nu håller på att
sänka miljöambitionerna genom att fatta beslut om
lättnader i tillämpningen av miljöbalken. Men det
känns skönt att kunna svara: Nej, så är det absolut
inte. Däremot försöker vi rätta till några av de skev-
heter och oproportionella konsekvenser som inte
förutsågs när miljöbalken infördes.
Visst skulle utskottet kunna gå längre i arbetet
med att omedelbart revidera miljöbalken i större om-
fattning, för även Kristdemokraterna anser att miljö-
balken bättre måste anpassas till de små företagens
situation. Ett sådant arbete pågår i Miljöbalkskom-
mittén, som redan har sagts. Den kommittén har ock-
så under resans gång fått flera tilläggsdirektiv. Vi
menar att riksdagen ska ta ett samlat grepp på det
uppenbara behovet av förändringar när Miljöbalks-
kommitténs arbete har kommit längre.
Fru talman! Betänkandet behandlar också en rad
trivsamma motioner. Samtliga motionsyrkanden avs-
lås av någon outgrundlig anledning, så jag vill kort
kommentera några av de reservationer som Kristde-
mokraterna lättat upp betänkandet med.
Naturvårdsverket har gjort en kartläggning av till-
lämpningen av strandskyddsbestämmelserna och
lämnat en rad förslag med anledning av denna. Syn-
punkter från 130 olika remissinstanser håller på att
beredas i Regeringskansliet. Kristdemokraterna delar
bedömningen att större förändringar får diskuteras i
samband med att regeringen presenterar förslag med
anledning av Naturvårdsverkets kartläggning och
remissinstansernas arbete.
Det bör dock, menar vi, redan nu vara möjligt för
riksdagen att överföra rätten att medge undantag från
strandskyddsbestämmelserna på ett tydligare sätt till
kommunerna. Med bibehållet generellt strandskydd är
det på det lokala planet som man bäst kan bedöma var
bebyggelse kan tillåtas. Detta beskriver vi i reserva-
tion nr 8.
Fru talman! I reservation 14 föreslår Kristdemo-
kraterna att grushushållningsplaner upprättas regi-
onalt och nationellt. Två tredjedelar av vårt grund-
vatten är beroende av grusåsar. Dessutom menar vi
att miljöbalken behöver ändras så att områden som är
viktiga för vattenförsörjningen, som till exempel
grundvattenförekomster, ytvatten och viktiga grusom-
råden som kan användas för konstgjord grundvatten-
bildning, ska kunna anges som riksintresse.
I reservation 12 pekar vi tillsammans med andra
kloka partier på det faktum att allemansrätten ibland
förvandlas till allemansexploatering då kommersiell
friluftsverksamhet på ett omfattande sätt breder ut sig
på privat mark och får negativa miljökonsekvenser,
som just Lennart Fremling talade om. Det bör vara ett
krav att skriftliga avtal om villkoren för verksamhe-
ten upprättas. Miljöbalken bör ändras så att missbruk
av allemansrätten på detta sätt kan förhindras.
Fru talman! Jag känner inte att stämningen här i
lokalen direkt kräver att jag ska gå igenom övriga
reservationer som Kristdemokraterna står bakom,
utan jag avslutar med att yrka bifall till reservation 8.

Anf. 130 KJELL-ERIK KARLSSON (V):
Fru talman! Det här betänkandet om tillsyn och
sanktioner på miljörättens område, som i huvudsak
bygger på en samarbetsproposition mellan den soci-
aldemokratiska regeringen och Vänsterpartiet, inne-
håller även behandling av ett antal motioner från
allmänna motionstiden. Vänsterpartiet har två reser-
vationer i det här betänkandet som berör motioner
från allmänna motionstiden.
Fru talman! När det gäller tillsynen på miljörät-
tens område har länsstyrelserna kunnat, och kan,
överlåta viss tillsyn åt kommunen. Länsstyrelserna
har även haft möjlighet att enligt miljöbalken åter-
kalla den tillsyn som överlåtits till kommunen. Skälen
har till exempel kunnat vara olämplig förvaltningsor-
ganisation. Men det har varit svårt att göra det. Jag
tror inte att någon länsstyrelse hittills har använt sig
av möjligheten att återkalla tillsynen även om det har
funnits skäl för det. Det hade krävts en mycket grov
misskötsel från kommunens sida för en återkallelse.
Det är nu nödvändigt att underlätta för länsstyrel-
serna att agera och samtidigt ge kommunerna ytterli-
gare drivkrafter eller skäl att inte ha en organisation
som är oförenlig med kommunallagen. Vi tycker att
det är bra att ett enigt utskott nu anser att det är
mycket viktigt att det uttryckligen ska framgå i lagen
att länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten ska åter-
kalla tillsynen från en kommun om kommunen ändrar
sin nämndorganisation så att den bryter mot kommu-
nallagen.
Fru talman! En reservation från Vänsterpartiet
handlar om juridiska personers straffansvar vid mil-
jöbrott. Många av de misstankar om miljöbrott som
lämnas till åklagare leder aldrig till åtal. Flera av
anmälningarna hinner inte utredas innan den tvååriga
preskriptionstiden har löpt ut.
Ett sätt att göra behandlingen av miljöbrott mer
effektiv är att även juridiska personer ska kunna stäl-
las till svars för begångna miljöbrott. Flera av de
utredningar som görs havererar på frågan om vilken
enskild person inom företaget som kan göras ansvarig
för överträdelsen eller brottet. Ofta finns det ett antal
personer som kan utgöra så kallade kandidater. Det
blir lite ansvar här och lite ansvar där - samtidigt som
helheten i verksamheten visar på mycket tydliga
brister.
Som en följd av beviskravet måste i praktiken en
enda person framstå som ensam ansvarig medan
andra måste uteslutas. Visst ska man kräva bevis.
Men formellt ställs det krav på att företaget ska ha en
klar och tydlig ansvarsordning. I praktiken är det
sällan så i verkligheten.
I ett företag som har en välordnad ansvarsstruktur
och som begår ett brott eller en överträdelse av gäl-
lande miljöbestämmelser kommer sannolikt en före-
trädare för företaget att åtalas eftersom man med
ledning av just den ordnade ansvarsstrukturen klart
kan peka ut vem som är ansvarig. I ett företag med
undermålig ansvarsstruktur, där ingen tar på sig an-
svaret, slipper däremot företaget och dess företrädare
i regel att drabbas av åtal och staffansvar eftersom det
då, utifrån det ganska vaga rättsläget och de rådande
beviskraven, inte kan styrkas vem som är ansvarig.
Vad blir då konsekvensen? Jo, det innebär att mer
välordnade företag, som kanske också satsar mer
resurser på förebyggande miljöåtgärder, riskerar att
hamna i konkurrensmässigt underläge gentemot de
företag som sköter sig mindre bra.
Min erfarenhet är att företag oftast har ett mycket
starkt intresse av att hålla företagsnamnet fredat från
exempelvis miljöbrottslighet. Det är därför ingen risk,
som jag ser det, att ambitionen att efterleva lagstift-
ningen skulle minska om straffansvaret flyttades från
enskilda till juridiska personer. Det finns exempel
inom EG-rätten där man tillämpar detta att juridiska
personer kan åläggas straffrättsligt ansvar för miljö-
brott.
Jag ser, slutligen, fyra skäl till att juridiska perso-
ner ska kunna ha straffansvar. De skälen är: effektiva-
re rättstillämpning, alltså att överträdelser kan beivras
i flera fall, ökad kostnadseffektivitet i lagföringen
genom mindre omfång på utredningar och rättegång-
ar, rättvis lagföring, det vill säga att straffet träffar
den som bör träffas, samt bättre allmänpreventiva
effekter och därmed bättre genomslag för bestämmel-
serna.
Fru talman! Slutligen yrkar jag bifall till reserva-
tion 4, men jag står även bakom den andra reservatio-
nen.

Anf. 131 ROGER KARLSSON (c):
Fru talman! Ledamöter! Vad är det som gör en fö-
retagare till miljöbrottsling? Enligt miljöbalken är det
inte mycket. Det räcker att komma in någon dag för
sent med en miljörapport för att i lagens mening ha
begått en brottslig handling. Ser man till en mer all-
män rättsuppfattning tror jag att människor betraktar
handlingar som begås avsiktligt eller av grov oakt-
samhet, och framför allt handlingar som innebär fara
för människors hälsa och för miljön, som miljöbrott.
Nu när miljöbalken snart har fyra år på nacken
börjar dess barnsjukdomar att bli allt tydligare. Före-
tag pekas ut som miljöbrottslingar fast deras misstag
inte medfört någon direkt skada på människors hälsa
eller på miljön. Investeringar i nya anläggningar eller
förändringar i befintliga anläggningar försenas i åratal
för att tillståndsprocessen drar ut på tiden. Invester-
ingar kanske inte ens bli av.
För mig och Centerpartiet är det därför uppenbart
att miljöbalken behöver reformeras för att bli ett
kraftfullt verktyg för att främja en hållbar utveckling
där nuvarande och kommande generationer tillförsäk-
ras en hälsosam och god miljö. För det är just det som
är det övergripande målet med miljöbalken. Det är
också det som jag jobbar för att uppnå dels här i riks-
dagen, dels som ledamot i Miljöbalkskommittén.
Fru talman! Som jag ser det är det problem att
många regler i miljöbalken är utformade så att de inte
bidrar till en bred delaktighet för att uppnå de över-
gripande målen i miljöbalken. Miljöbalken motverkar
alltså sig själv i mångt och mycket.
Jag kan bara ta ett exempel. En tillsynsmyndighet
ska såväl utdöma miljösanktionsavgift som lämna in
en anmälan till åklagare om en företagare transporte-
rar ett par lysrör till soptippen utan att först ha anmält
att han ska göra den transporten. Lysrör betraktas
som miljöfarligt avfall, och det bör man ha tillstånd
för. Rent miljömässigt gör ju företagaren rätt när han
transporterar lysrören till soptippen, men enligt mil-
jöbalken är det kriminellt att frakta lysrör utan att ha
tillstånd.
Den åtalsprövningsregel som finns och föreslås
här i propositionen och i betänkandet ändrar inte på
det här förhållandet. Att frakta lysrör utan tillstånd
kommer fortfarande att vara kriminellt. Det är bara
det att åklagaren får en möjlighet att inte gå vidare
och väcka åtal. Men problemet är, som jag ser det, att
den administrativa bördan för både tillsynsmyndig-
heter och åklagarmyndigheter inte kommer att minska
eftersom tillsynsmyndighetens skyldighet att lämna
vidare till åtalsanmälan kommer att finnas kvar. Det
ändras inte i det här förslaget.
Man kan säga, fru talman, att åtalsprövningsre-
geln är ett steg åt rätt håll. Man formaliserar på något
sätt den praxis som redan har vuxit fram där många
småöverträdelser skrivs av. Men det räcker inte. Det
stora problemet är att kravet på att åtalsanmäla finns
kvar. Därmed tvingas tillsynsmyndigheten fortfaran-
de att peka ut företagare som miljöbrottslingar. Och
vi vet ju hur det är: När man lämnar vidare en åtals-
anmälan kommer det att bli ett stort uppslag i lokal-
pressen. När det sedan skrivs av blir det på sin höjd
en liten notis. Då har företagaren, precis som Lars
Lindblad mycket riktigt påpekade här, stämplats som
miljöbrottsling, trots att han inte är det - inte ens i
lagens mening, eftersom det har avskrivits. Men ef-
tersom handlingen är kriminell är risken att man
stämplar företag som miljöbrottslingar uppenbar.
Jag anser därför att vi redan i dag skulle kunna ta
beslut om att avkriminalisera vissa underrättelse- och
uppgiftsskyldigheter, det vill säga de som inte innebär
risk för människors hälsa eller för miljön. Det skulle
ge ett bättre tillsynsklimat. Tillsynsmyndigheterna
skulle inte uppfattas som polis utan skulle kunna bli
ett slags bollplank för hållbar utveckling. Tänk er den
situationen! Då skulle vi också få en bättre delaktig-
het mellan tillsynsmyndigheter och företagare - verk-
samhetsutövare över huvud taget - för att uppnå mil-
jöbalkens mål. Det är ju det som ändå är meningen.
Fru talman! Jag vill avsluta med att ställa mig
bakom samtliga reservationer som Centerpartiet un-
dertecknat, men jag yrkar för tids vinning bifall till
reservation 2.

Anf. 132 ÅSA DOMEIJ (mp):
Fru talman! Ledamöter! Vi vet alla att den egent-
ligen allra viktigaste delen i miljölagstiftningen ofta
handlar om just genomföranderegler, tillsyn och
sanktioner. Det är ju en väldigt liten del av hela det
problemkomplexet som vi diskuterar i dag. Vi kan ha
en lagstiftning med aldrig så tjusiga portalparagrafer
och målsättningar, och vi kan ha superradikala tillåt-
lighetsregler, men fungerar inte tillsynsdelen så
kommer inte lagstiftningen att fungera heller.
I dag ligger mycket av ansvaret för att miljöpoliti-
ken genomförs på kommunerna. Det tycker jag i
mångt och mycket är bra. Där har man lokal kunskap,
och man har ofta ett väldigt fint engagemang för
miljöfrågorna. Men problemet är ju att kommunerna
har så mycket ansvar, och ändå saknas det så viktiga
befogenheter. De vassa tänder som verkligen behövs
för att genomföra miljömålen finns ofta inte.
I reservation 1 har vi från Miljöpartiets sida med
ett par exempel på det. Det ena handlar om möjlig-
heten att jobba med generella föreskrifter. Det är
någonting som skulle underlätta arbetet lokalt otroligt
mycket. Jag tänkte ta ett par exempel på det.
Vi kan till exempel se på kemikalieanvändningen.
I lagstiftningen har vi någonting som heter ersätt-
ningsprincipen eller substitutionsprincipen som inne-
bär att om det finns en mindre farlig kemikalie som
kan klara av samma sak som den mer farliga och den
inte är oskäligt mycket dyrare så är det den mindre
farliga som ska användas. Men det är problem med
tillämpningen. En kommun som till exempel har
problem med en viss kemikalie i sitt reningsverk
måste i dag gå ut till varje enskild användare eller
försäljare av den här kemiska produkten för att bli av
med den inom kommunen. Tänk vad enkelt det skulle
vara om kommunen kunde bestämma att man inte ska
använda en viss kemikalie inom kommunen med
hänvisning till den här delen i lagstiftningen. Kom-
munen kan ju bestämma en massa andra generella
saker. Man kan ju bestämma att man inte får dricka
alkohol på allmänna platser i allmänna ordningsföre-
skrifter och allt möjligt, men man kan inte förbjuda
kemikalier inom sitt eget område.
Ta till exempel det här med dåligt fungerande
vedeldning. Om man har problem med luftförore-
ningar inom ett område och vedeldningen är en stor
del av det så kan inte kommunen bestämma att man
bara ska ha miljögodkända pannor. Miljö- och hälso-
skyddsnämnden måste jobba med förelägganden och
viten mot varje enskild person.
Här skulle man kunna göra mycket genom en för-
ändring i miljöbalken. Utskottsmajoriteten har egent-
ligen inte argumenterat så mycket emot den mer än
att man har hänvisat till Miljöbalksutredningen, men
den jobbar inte så mycket med de här frågorna.
En annan sak som är viktig är tillämpningen av
miljökvalitetsnormer. En av de stora nyheterna när
miljöbalken antogs var just att vi fick in miljökvali-
tetsnormer. Förut hade man sett till vad som släpps ut
ur avloppsrör och skorstenar och reglerat hur mycket
som fick släppas ut. Men det fina med miljökvalitets-
normer är att man tittar på läget i miljön i stället och
ska uppnå mål för till exempel luft- och vattenkvali-
tet.
Men hur funkar det då på det lokala planet? Ja,
när man sitter i en miljö- och hälsoskyddsnämnd och
ser att miljökvalitetsnormer överskrids till exempel i
den egna innerstaden så är man maktlös, därför att
miljö- och hälsoskyddsnämnden får inte fatta några
beslut om tvingande åtgärdsprogram. Man får inte gå
fram med ett föreläggande med vite mot till exempel
tekniska kontoret, kommunstyrelsen eller vem som
nu är väghållare.
Ibland kan jag känna att miljöbalken silar mygg
och sväljer kameler. Vi kan vara jätteeffektiva när vi
jobbar mot katter som springer och kissar på grannens
trädgårdsmöbler, och vi kan vara jätteeffektiva mot
dansrestauranger som bullrar, och det kan ju vara
förskräckligt, men det ger ju inte skador för livet eller
cancer, som dålig luftkvalitet kan göra. Därför skulle
vi också behöva utökade befogenheter för kommu-
nerna på det här området.
Det har varit en hel del diskussion om situationen
för småföretagare. Genom att jag har varit ordförande
i många år i miljö- och hälsoskyddsnämnd har jag
också uppmärksammat de här frågorna. Vi har velat
vara försiktiga med att ändra åtalsprövningsregeln nu.
Vi skulle vilja titta på det där i ett sammanhang med
fler förändringar. Däremot finns det en annan sak
som vi ser som väldigt viktig, och det är att differen-
tiera miljösanktionsavgiften beroende på företagets
storlek. Det är ju det som är det stora problemet för
småföretagarna. Där är jag förvånad att Moderaterna
och Lars Lindblad inte har ställt upp på vår reserva-
tion, särskilt som Lars Lindblad i sitt anförande talade
så mycket om småföretagarnas situation.
Till sist vill jag bara avsluta med att säga att Mil-
jöpartiet står bakom alla reservationer som vi har i
betänkandet, men jag yrkar endast bifall till reserva-
tion 1, för att spara tid.

Anf. 133 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! I det betänkande vi nu debatterar be-
handlas, precis som flera redan har sagt, regeringens
proposition Tillsyn och sanktioner på miljörättens
område, m.m. Det är en samarbetsproposition med
Vänsterpartiet, och omfattar två följdmotioner och
ytterligare 64 motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 2002. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner.
Med anledning av risken för jäv vid förändring av
kommunernas nämndorganisation föreslås - som
flera tagit upp - en ändring i miljöbalken som innebär
att om en kommun, till vilken tillsyn överlåtits, ändrar
sin nämndorganisation så att den strider mot kommu-
nallagens krav på att nämnden inte får utöva tillsyn
över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver
så ska tillsynsmyndigheten återkalla tillsynsuppgif-
ten.
I kommunallagen föreslås en ändring som innebär
att en förtroendevald eller anställd hos kommunen är
jävig i ett ärende som rör tillsyn över sådan verksam-
het som han eller hon själv är knuten till. Det är moti-
verat att införa en ny jävsregel i kommunallagen för
att förhindra att frågor om drift och tillsyn på kom-
munal nivå hanteras av samma personer. Det är en
stor trovärdighetsfråga för kommunernas verksamhet.
Det är också nödvändigt att underlätta för länssty-
relserna att agera, och samtidigt ge kommunerna
ytterligare en drivkraft för att avstå från en organisa-
tion som inte är förenlig med kommunallagen.
Ytterligare ett förslag till förändring i miljöbalken
föranleds av Europaparlamentets och rådets direktiv
från den 4 december 2000 om förbränning av avfall,
om vad som ska ingå i en tillståndsdom. Där ska
finnas uppgifter om förbränningsanläggningens totala
kapacitet, förteckning över de avfallskategorier och
avfallsmängder som får förbrännas med mera. Det
handlar om mängder av olika uppgifter som har med
tekniken att göra, om utsläpp och reningsmetoder,
mätutrustning och så vidare.
Herr talman! År 2002 överlämnade Miljöbalks-
kommittén delbetänkandet Miljöbalken under utveck-
ling - ett principbetänkande. Betänkandet innehåller
några lagförslag som nu behandlas. Förslagen avser
införandet av en åtalsprövningsregel i miljöbalken,
som många tagit upp, och en sänkning av lägsta be-
loppet för miljösanktionsavgift.
Det innebär att när miljösanktionsavgift kan åläg-
gas, och annan påföljd än böter inte kan antas, får åtal
väckas endast om det är påkallat från allmän syn-
punkt. För miljösanktionsavgift räcker det att kon-
statera att en miljöregel överträtts, oavsett om någon
straffbar handling begåtts eller inte. För straff kravs
däremot att en fysisk person begått en brottslig hand-
ling. En och samma handling eller underlåtelse kan
alltså komma att sanktioneras med både en avgift och
ett straff. Det kan av många upplevas som en dubbel-
bestraffning, och det har också varit mycket omde-
batterat. Frågan tas ofta upp när man besöker när-
ingsidkare. Detta mildras nu delvis genom åtalspröv-
ningsregeln.
En förutsättning för att en åtalsprövningsregel ska
vara tillämplig är att överträdelsen kan beivras med
en miljösanktionsavgift och att åtal ska väckas om en
gärning sannolikt kommer att medföra en strängare
påföljd än böter. I det senare fallet kan nämligen en
miljösanktionsavgift inte anses vara tillräcklig som
sanktion.
Vid prövningen av frågan om åtal ska väckas eller
inte måste en helhetsbedömning av samtliga omstän-
digheter göras. För gärningar där sanktionsavgift
faktiskt har ålagts, eller kommer att åläggas, och för
vilka straffvärdet inte är högt, bör åtal inte väckas.
Det är alltså en tydlig markering. Straffvärdet får
anses vara lågt exempelvis när gärningen begåtts av
oaktsamhet och oaktsamheten varit ringa, eller till
exempel underlåtenhet att lämna in miljörapporter i
tid - det som vi kallar administrativa uppgifter.
Herr talman! Det föreslås även att det lägsta be-
loppet för miljösanktionsavgift sänks från 5 000 kr till
1 000 kr. Det nuvarande lägsta beloppet för miljö-
sanktionsavgiften upplevs som anmärkningsvärt högt
vid överträdelse av bestämmelser av administrativ
karaktär.
Frågan om en förseningsavgift ska införas för
rapporter som kommer in för sent, i stället för straff
eller miljösanktionsavgift, har också diskuterats i
Miljöbalkskommittén. Enligt utredningen är fördelen
med föreningsavgifter att den enskilde kan uppleva
det som mer acceptabelt att drabbas av en försenings-
avgift än av straff och miljösanktionsavgifter.
Det finns dock en rad skäl mot att införa ett nytt
system med föreningsavgifter. Ett skäl är att det redan
finns ett system med avgifter, och att det inte finns
något som talar för att ett system med förseningsav-
gifter skulle bli enklare eller billigare än ett system
med miljösanktionsavgifter. Namnet har sannolikt
inte någon större betydelse om det lägsta beloppet för
miljösanktionsavgiften sänks. Avgiften får därmed
karaktär av förseningsavgift.
Huvudtankarna bakom den nuvarande konstruk-
tionen av miljösanktionsavgifter - att systemet ska
vara enkelt, tydligt, schabloniserat och innebära
snabb handläggning - kommer att vara desamma
även i fortsättningen.
När det gäller de mera allmänna kraven på en fö-
retagarvänlig miljöbalk, som flera varit inne på, vill
jag framhålla att Miljöbalkskommittén i syfte att
anpassa miljölagstiftningen även till de minsta företa-
gen genomgående har att beakta konsekvenserna för
små och medelstora företag samt redovisa förslag
som kan förenkla miljöprövningen för dessa företag,
det som alltså ingår i tilläggsdirektivet till miljöbal-
ken. Effektiviteten i samband med miljöprövningarna
ska också bli bättre så att prövningarna kan ske snab-
bare. Just detta har företagare, både stora och små,
haft mycket klagomål på. Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 september 2003.
Jag får säga som Lars Lindblad sade tidigare - nu
har han nog gett sig i väg på fotbollen, men han kan
läsa det i protokollet - att jag känner mig stolt men är
inte nöjd. Jag kommer att arbeta vidare med miljö-
balksfrågorna.

Anf. 134 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Herr talman! Jag ska tala några minuter om mo-
tion MJ385.
Många människor kommer dagligen till korta i sin
kamp mot den juridiska och ekonomiska makten. Den
som försöker få rätt mot bolag och myndigheter ses
ibland som kverulant och rättshaverist. Därför väljer
många tystnaden.
För ca 24 år sedan, en julidag 1979, gjorde ett be-
sprutningsplan en olycklig manöver över makarna
Perssons gård i Grantinge i Hässleholms kommun.
Deras egendom och de själva kom i kontakt med det
farliga giftet, och efter den händelsen blev livet sig
aldrig mer likt för det dittills kärnfriska lantbrukarpa-
ret. Fördärvade leder, andningssvårigheter och ett
ständigt beroende av mediciner och läkarvård gjorde
att de tvingades lämna gården och så småningom
också lantbruket.
Uppmärksamheten kring denna familj har genom
åren varit ganska stor. Man pratar om Grantingefallet,
åtminstone i mina hemtrakter. Men de är naturligtvis
inte de enda lantbrukarna eller enskilda människorna
som drabbats av flygbesprutningens negativa effekter.
Nej, dessa kan vara ganska många.
År 1979 sågs besprutningarna som en del av det
moderna lantbruket. Sådan var tidsandan. De för-
knippades bara med positiva saker. Men att det var
känsligt förstår man av att hälsovårdsnämnden i
Hässleholm aldrig polisanmälde flygningen i Gran-
tinge. Jag tror inte att det gjordes särskilt många po-
lisanmälningar, även om man kom på ett bolag med
att inte följa reglerna när det flög runt och tappade
gift på människor. Det var emellertid inte vanligt att
myndigheter gjorde polisanmälan. Inte ens i samband
med BT Kemi-skandalen gick hälsovårdsnämnden till
polisen.
Bolaget som besprutade kring Hässleholm gjorde
inför varje säsong en generell förhandsanmälan. "I
likhet med tidigare år kommer vi att erbjuda flyg-
tjänster till lantbrukare inom ert distrikt" stod det till
exempel i den anmälan som kom till hälsovårds-
nämnden i maj 1979. Enligt Produktkontrollnämn-
dens kungörelse var reglerna att flygbolaget skulle
anmäla varje enskild flygning till hälsovårdsnämnden
dels före flygningen, dels när den var avslutad.
Makarna Perssons döda grisar värderades enligt
gällande dagspris och ersattes av ett stort försäkrings-
bolag. Men det pris som samhället vill sätta på ma-
karna Persson, och på andra som drabbats av liknande
problem, tycks inte ha något värde. Det samhället
säger är: Fallet är preskriberat, vi kan inte ta något
ansvar, det ansvaret får du som enskild medborgare ta
själv. Samhället tycks inte heller ha mod att be de
drabbade om ursäkt. Jag vet att många drabbade be-
höver en ursäkt.
I utskottsbetänkandet står det att enligt reglerna
betalas ersättning för personskada bland annat när
rätten till skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken är
preskriberad eller om det inte kan utredas vem som är
ansvarig för skadan. Den som vill kräva ersättning för
en skada måste anmäla skadan eller begära ersättning
inom tre år från det att skadan inträffade. Nu är det
inte fullt så enkelt. Det är inte heller många som fått
ersättning. Jag måste beklaga att utskottet inte vill
eller kan göra mer men får väl försöka att återkomma
på något sätt med denna fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

14 § Anmälan och hänvisning av ärende till
utskott

Anmäldes
Motion
med anledning av prop. 2002/03:143 Svenskt delta-
gande i en EU-ledd styrka i Demokratiska repu-
bliken Kongo
2002/03:U14 av Cecilia Wigström m.fl. (fp)

Kammaren medgav att motionen omedelbart
skulle hänvisas till utrikesutskottet.

15 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2002/03:132 Finansiell samordning inom rehabiliter-
ingsområdet

Skrivelser
2002/03:137 Kontrollfunktionen i staten
2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jäm-
ställdhetspolitik med handlingsplan för mandatpe-
rioden

Förslag
2002/03:RR17 Riksdagens revisorers förslag angåen-
de upphandling vid Sveriges riksbank
2002/03:RR18 Riksdagens revisorers förslag angåen-
de Försvarsmaktens avveckling av överskottsma-
teriel

Motioner
med anledning av prop. 2002/03:99 Det nya Skatte-
verket
2002/03:Sk13 av Runar Patriksson (fp)
2002/03:Sk14 av Lars Gustafsson m.fl. (kd)
2002/03:Sk15 av Roger Karlsson m.fl. (c)

Näringsutskottets betänkande
2002/03:NU14 Vissa ägarfrågor m.m. rörande AB
Svensk Exportkredit

16 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 11 juni

2002/03:1096 av Henrik S Järrel (m) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Riksdagsledamöternas insyn i de statligt ägda bolagen
2002/03:1097 av Ina Järlesjö (kd) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Båtregister
2002/03:1098 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Tillsättningar av länspolischefer
2002/03:1099 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till miljöminister Lena Sommestad
Sverige, Island och valfångst
2002/03:1100 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till försvarsminister Leni Björklund
Sjöräddningen och Sjöräddningssällskapet
2002/03:1101 av Rolf Gunnarsson (m) till försvars-
minister Leni Björklund
Regeringsplanet
2002/03:1102 av Louise Malmström (s) till statsrådet
Lena Hallengren
Moms på folkbildning
2002/03:1103 av Billy Gustafsson (s) till statsrådet
Berit Andnor
Delat barnbidrag
2002/03:1104 av Jeppe Johnsson (m) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Bidrag till Frälsningsarméns sociala verksamhet

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 september.

17 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 11 juni

2002/03:1035 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till utrikes-
minister Anna Lindh
Förföljelse av falungongutövare
2002/03:1036 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Köer för uppkörning till körkort
2002/03:1037 av Anita Brodén (fp) till vice statsmi-
nister Margareta Winberg
Uppföljning av jämställdhetslagen
2002/03:1038 av Inger René (m) till utrikesminister
Anna Lindh
EU-resolution gentemot Kina
2002/03:1039 av Inger René (m) till socialminister
Lars Engqvist
Legitimation för dietister
2002/03:1040 av Anita Sidén (m) till socialminister
Lars Engqvist
Dietisters legitimation
2002/03:1041 av Torsten Lindström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
CSN:s påminnelseavgift
2002/03:1042 av Marie Wahlgren (fp) till försvars-
minister Leni Björklund
Gränsöverskridande räddningstjänst till havs
2002/03:1045 av Christer Nylander (fp) till statsmi-
nister Göran Persson
Integration vid Öresund
2002/03:1046 av Ingegerd Saarinen (mp) till miljö-
minister Lena Sommestad
Botniabanans sträckning genom Umeå
2002/03:1049 av Lars-Ivar Ericson (c) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Vård av unga och medelålders dementa
2002/03:1050 av Helena Bargholtz (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Länsväg 73
2002/03:1051 av Kerstin Lundgren (c) till statsrådet
Ulrica Messing
Statliga parkeringsavgifter vid infartsparkeringar
2002/03:1052 av Johan Linander (c) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Oljebekämpningsberedskap i Östersjön
2002/03:1053 av Ulf Sjösten (m) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Nya bostäder
2002/03:1056 av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Dödsstraffet i USA
2002/03:1057 av Bertil Kjellberg (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Alternativa finansieringsformer av stora infrastruktur-
satsningar
2002/03:1058 av Karin Svensson Smith (v) till stats-
rådet Ulrica Messing
Sjösäkerheten
2002/03:1061 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet
Morgan Johansson
Försäljning av folköl
2002/03:1062 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet
Morgan Johansson
Alkoholkonsumtionen i Sverige
2002/03:1066 av Tuve Skånberg (kd) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Oljekatastrof i Östersjön
2002/03:1067 av Cecilia Widegren (m) till miljömi-
nister Lena Sommestad
Naturreservat
2002/03:1068 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Inflytande över det egna boendet
2002/03:1069 av Tuve Skånberg (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Demokratiutredningen och marginalisering
2002/03:1077 av Axel Darvik (fp) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Västsvenska infrastruktursatsningar
2002/03:1078 av Erling Wälivaara (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Refilltelefon
2002/03:1079 av Marie Engström (v) till statsrådet
Ulrica Messing
Människors säkerhet vid flyguppvisningar
2002/03:1080 av Erling Wälivaara (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Norrlands inland
2002/03:1082 av Erling Wälivaara (kd) till miljömi-
nister Lena Sommestad
Oljeutsläpp i Östersjön
2002/03:1090 av Cecilia Wikström (fp) till närings-
minister Leif Pagrotsky
Post- och Inrikes Tidningar

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 september.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.11 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 20.30.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 20.30.

18 § Anmälan om sammansatt utrikes- och
försvarsutskott

Från sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
hade följande promemoria inkommit:

Sammansatt utrikes- och försvarsutskott

Utrikesutskottet och försvarsutskottet har jämlikt
riksdagsordningen 4 kap. 8 § i separata beslut den
11 juni 2003 överenskommit att genom deputerade i
sammansatt utskott gemensamt bereda dels proposi-
tion 2002/03:143 Svenskt deltagande i en EU-ledd
fredsstyrka i Demokratiska republiken Kongo, dels de
motioner som kan komma att väckas med anledning
av propositionen.
Till deputerade i det sammansatta utskottet har ut-
setts de i bifogade förteckning upptagna riksdagsle-
damöterna.
Det sammansatta utskottet som benämns Sam-
mansatta utrikes- och försvarsutskottet (UFöU), har
vid konstituerande sammanträde denna dag utsett
följande presidium:
Urban Ahlin (s), ordförande
Eskil Erlandsson (c), vice ordförande
Stockholm den 11 juni 2003
Thomas Hörberg
Kanslichef utrikesutskottet
Ingemar Wahlberg
Kanslichef försvarsutskottet

Ledamöter och suppleanter i sammansatta utrikes-
och försvarsutskottet (UFöU)

Ur utrikesutskottet

Ledamöter
Urban Ahlin (s)
Berndt Ekholm (s)
Carina Hägg (s)
Birgitta Ahlqvist (s)
Göran Lennmarker (m)
Göran Lindblad (m)
Cecilia Wigström (fp)
Rosita Runegrund (kd)
Lars Ohly (v)
Lotta N Hedström (mp)

Suppleanter
Kent Härstedt (s)
Anders Sundström (s)
Kenneth G Forslund (s)
Kaj Nordquist (s)
Björn Hamilton (m)
Carl B Hamilton (fp)
Agne Hansson (c)

Ur försvarsutskottet

Ledamöter
Tone Tingsgård (s)
Håkan Juholt (s)
Ola Rask (s)
Michael Hagberg (s)
Ola Sundell (m)
Runar Patriksson (fp)
Eskil Erlandsson (c)

Suppleanter
Berndt Sköldestig (s)
Britt-Marie Lindkvist (s)
Åsa Lindestam (s)
Peter Jonsson (s)
Karin Enström (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Heli Berg (fp)
Erling Wälivaara (kd)
Berit Jóhannesson (v)
Lars Ångström (mp)

Promemorian lades till handlingarna.

19 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Utrikes- och försvarsutskottets betänkande
2002/03:UFöU2 Svenskt deltagande i en EU-ledd
styrka i Demokratiska republiken Kongo

20 § Kammaren åtskildes kl. 20.32.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till och med 8 § anf. 31 (delvis),
av talmannen därefter till och med 9 §,
av andre vice talmannen därefter till och med 10 §
anf. 113 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med 13 §
anf. 133 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.11 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.