Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2002/03:113
Onsdagen den 28 maj
Kl. 09.00 - 09.11
10.00 - 19.57
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 22 maj.
2 § Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen
Talmannen meddelade att Åsa Domeij (mp) skulle
återta sin plats i riksdagen från och med den 1 juni
varigenom uppdraget som ersättare skulle upphöra för
Gunnar Goude.
3 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
2002/03:127 till skatteutskottet
4 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den
23 maj
NU10 Vissa konkurrenspolitiska frågor
Punkt 1 (Konkurrenspolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd, c)
Votering:
163 för utskottet
133 för res. 1
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 24 v, 13 mp
För res. 1: 46 m, 41 fp, 26 kd, 20 c
Frånvarande: 18 s, 9 m, 7 fp, 7 kd, 6 v, 2 c, 4 mp
Punkt 2
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp, kd, c)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.
Punkt 3 (Upphävande av det s.k. leniencyprogram-
met)
1. utskottet
2. res. 3 (fp, c)
Votering:
234 för utskottet
63 för res. 3
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 45 m, 26 kd, 24 v, 12 mp
För res. 3: 1 m, 41 fp, 20 c, 1 mp
Frånvarande: 17 s, 9 m, 7 fp, 7 kd, 6 v, 2 c, 4 mp
Punkt 4 (Kriminalisering av karteller)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, kd, c, mp)
Votering:
144 för utskottet
145 för res. 4
60 frånvarande
Kammaren biföll res. 4.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 24 v, 1 mp
För res. 4: 46 m, 41 fp, 26 kd, 20 c, 12 mp
Frånvarande: 25 s, 9 m, 7 fp, 7 kd, 6 v, 2 c, 4 mp
KrU7 Kapitaltillskott till Teracom AB
Punkt 1 (Villkorat kapitaltillskott till Teracom AB)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, m)
3. res. 2 (kd)
Förberedande votering:
86 för res. 1
26 för res. 2
185 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
184 för utskottet
86 för res. 1
27 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 1 m, 23 v, 20 c, 13 mp
För res. 1: 45 m, 41 fp
Avstod: 26 kd, 1 v
Frånvarande: 17 s, 9 m, 7 fp, 7 kd, 6 v, 2 c, 4 mp
Punkt 2
Kammaren biföll utskottets förslag.
KU33 Digitala TV-sändningar
Punkt 1 (Den marksända televisionens övergång till
digital teknik)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
209 för utskottet
87 för res. 1
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 26 kd, 24 v, 20 c, 13 mp
För res. 1: 46 m, 41 fp
Frånvarande: 18 s, 9 m, 7 fp, 7 kd, 6 v, 2 c, 4 mp
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
KU34 Riksrevisionens föreskriftsrätt m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.
FöU5 Vissa frågor om Försvarsmaktens organisa-
tion och verksamhet
Punkterna 1-7
Kammaren biföll utskottets förslag.
Punkt 8 (Militär flygutbildning Uppsala)
1. utskottet
2. mot. Ub523 (kd, m)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 9.11 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 10.00 då
den särskilt anordnade debatten om EMU skulle bör-
ja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 10.00.
5 § Särskilt anordnad debatt om EMU
Anf. 1 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! I höst väljer vi väg. Vi kan gå en-
samma eller gå tillsammans med de andra. Jag vill att
Sverige går tillsammans med de andra, med våra
vänner i Europa och tillsammans med våra vänner i
norra Europa. Det är ett viktigt vägval. Det är du som
avgör. Din röst kommer att vara lika mycket värd
som min röst. Ditt ansvar är därmed lika stort som
mitt. Och i vilken riktning Sverige ska gå avgör du.
Det är det som det handlar om. Det är det stora valet.
Sedan finns det många goda argument för att vi
ska välja att gå tillsammans med de andra för en
gemensam valuta. Låt mig peka på några.
Först för jobbens skull. Det finns knappast någon
ekonomi i Europa som är så inriktad på export som
den svenska. Hela vårt välstånd bygger på att vi kan
sälja det vi gör i vårt land till andra länder. Om bara
svenskar skulle ha köpt Volvobilarna hade det inte
blivit många jobb i Göteborg. Om bara svenskar hade
köpt den järnmalm vi brutit hade inte Kirunagruvan
funnits. Vårt välstånd bygger på att vi kan sälja fritt
till andra.
Nu är vi delar av världens största marknad, den
europeiska unionen. Där vill jag att svenska företag,
stora men framför allt små, ska kunna konkurrera på
lika villkor med andra utan att riskera att valutan
spelar dem ett spratt, utan att en småföretagare ska
behöva uppleva att hela vinsten försvinner därför att
kronkursen fördärvas. Att fullt ut utnyttja den gemen-
samma marknaden för att skapa jobb i Sverige är ett
starkt motiv för att gå med i den gemensamma valu-
tan.
Sedan vill vi också dra med oss och till oss inve-
steringar till Sverige. Och pröva följande mycket
enkla fråga: Tror någon att ett amerikanskt företag,
ett latinamerikanskt, japanskt, asiatiskt som funderar
på att etablera sig i Europa kommer att välja det land
som aktivt har sagt nej till den gemensamma marknad
som växer fram med en gemensam valuta? Vill vi ha
utlandsinvesteringar till Sverige ska vi vara med i det
som växer, inte ställa oss vid sidan om. Ska vi trygga
jobben ska vi vara med i det som växer, inte ställa oss
vid sidan om.
Jag säger ja för jobbens skull, för full sysselsätt-
nings skull. Från jobben går för min del en klar linje
över till välfärden. Vill vi ha en bra skola, vill vi ha
en bra vård och omsorg om barn och gamla, då klarar
vi det inte utan att vi också har människor i arbete.
Arbetande människor producerar. Produktionen kan
vi beskatta. Skatterna kan vi använda till gemensam
välfärd. Jag tror att de allra flesta ekonomer är över-
ens om att jobben utvecklas bäst med den gemen-
samma valutan. Om det är så utvecklas också välfär-
den bäst med den gemensamma valutan. Så hänger
det ihop.
Jag röstar ja i höst därför att jag vill fortsätta att
utveckla omsorgen om barn och gamla. Jag röstar ja i
höst därför att jag vill förbättra den svenska skolan.
Allt detta kräver resurser. Vi lever i en tid med öppna
ekonomier.
Jag röstar också ja därför att jag traditionellt före-
träder ett parti, Socialdemokraterna, som hämtar sitt
mandat från löntagare och pensionärer. Vi vet av
bitter erfarenhet att dyrtid, hög inflation, är sådant
som gröper ur vanliga löntagares köpkraft. Att vi har
fått ordning på svensk ekonomi och fått ned inflatio-
nen beror ju på att vi lever efter de regelverk som vi
har kommit överens om i Europa. En framgångsrik
finanspolitik i Sverige hade som stöd det regelverk
som fanns och finns i Europa.
Jag vill gå ett steg till. Med en gemensam valuta
kommer vi att få lägre räntor. Jämför med Finland!
Varför ska vi betala högre räntor än vad finländarna
gör?
Ränta är hyra. Hyran är den dominerande utgifts-
posten för vanliga familjer som lever på inkomster av
arbete. Hyran är en stor utgift för en pensionär, det
vet vi också.
Jag tycker också att vi ska använda den gemen-
samma valutan för att pressa svenska priser. Vår
prisnivå i Sverige ligger för högt. Kan vi pressa pri-
serna en, två, tre, fyra eller fem procent innebär det i
motsvarande grad ökad levnadsstandard för löntagare
och pensionärer, bättre välfärd.
Det är de här ekonomiska motiven - för jobbens
skull, för välfärdens skull men också för att vi ska få
en bättre ekonomisk standard i det enskilda hushållet
för löntagare och pensionärer - som sammantaget gör
att jag känner mig säker på att det här är bra för Sve-
rige och bra för enskilda medborgare i vårt land.
Jag säger så därför att jag har ägnat en stor del av
min tid, inte minst i den här talarstolen, åt att argu-
mentera för en stark ekonomi i Sverige. Vi har tagit
stora politiska risker för att vi ska komma dit vi är i
dag. Jag vill inte att vi äventyrar det genom att ställa
oss utanför. Nu ska vi tvärtom ta ett steg framåt och
ta hem de vinster som vi kan ta hem för vanliga lön-
tagares och pensionärers skull.
För min del är ändock detta kanske inte det vikti-
gaste argumentet, utan det finns ett politiskt argument
av ett annat slag som jag också vill stryka under. Det
är att om vi säger nej i höst, då ställer vi oss utanför.
Det är en aktiv handling. Då har vi markerat att vi
inte är med de andra som går vidare.
Det är väl ingen som har missat den utveckling
som nu pågår i Europa med ett växande EU. Snart
kommer vi att ha den här valutan som den vanligaste,
helt dominerande valutan i Europa, inte minst i vår
del av Europa. Om vi då ställer oss utanför betyder
det att vi tappar politiskt inflytande över den utveck-
ling som kommer att avgöra mina barns och barn-
barns framtid.
För mina barns och barnbarns skull röstar jag ja.
För Sveriges möjligheter att påverka Europa i en
riktning som vi önskar röstar jag ja. Men min röst,
återigen, är lika viktig som din. I valbåset är vi alla
jämlika. I valbåset i vallokalen kommer vi alla att få
ta samma ansvar för Sveriges utveckling och Sveriges
inriktning. Rösta ja den 14 september!
(Applåder)
Anf. 2 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Den fråga som vi alla ska besvara
den 14 september är om Sverige ska införa euron som
valuta eller inte. Men i frågan ligger mycket mer.
Folkomröstningen handlar i grunden om hur vårt
Sverige ska utvecklas i framtiden. Det finns inte nå-
got vänta och se. Oavsett om svenska folket, vi alla,
säger ja eller nej, blir Sverige annorlunda. Endera
kommer vi att vara ett Ja-Sverige som tar vara på de
möjligheter som det europeiska samarbetet och euron
ger: ökad handel och bättre konkurrens, mer företa-
gande, fler jobb, större tillväxt. Det blir ett Ja-Sverige
som är med och bygger det nya Europa som tar sin
utgångspunkt i frihandel och som syftar till fred och
välstånd.
Eller också blir det ett Nej-Sverige, som står vid
sidan, som avstår från de fördelar som euron ger. Det
blir fortsatt krångel för framför allt de mindre och
medelstora företagen, sämre förutsättningar för nya
jobb och bättre tillväxt. Ett Nej-Sverige blir tillsam-
mans med Ryssland det enda landet kring Östersjön
som inte kommer att handla med euron. Det är nå-
gonting vi borde fundera kring. Ska vi inte vara med
och bygga vår framtid gemensamt med våra grann-
länder på andra sidan Östersjön, Estland, Lettland,
Litauen och alla andra länder som tillsammans har
format den europeiska unionen?
Eurodebatten, när den förs i ekonomiska termer,
är nog för de allra flesta ganska komplicerad. Men
politiskt är den egentligen mycket enkel. Den euro-
peiska unionen grundades efter det andra världskriget
för att Europas länder skulle samarbeta i stället för att
konkurrera på ett negativt sätt, ett sätt som ju ledde
till ett förödande krig. Det är grundtanken, att bygga
samarbete genom att riva gränser och barriärer mellan
länder och mellan människor, att knyta samman eko-
nomierna på ett sätt som gör att krig blir omöjligt och
att genom den fria handeln samtidigt också få ett
bättre välstånd. Om man nu bygger en gemensam
marknad som har fri handel och fri rörlighet - vad är
egentligen naturligare och mer självklart än att man
också har en gemensam valuta?
För Sverige innebär euron att det blir enklare att
driva handel. När vi tänker på vårt lands framtid, den
grund som vi alla har för våra liv och för våra barns
och barnbarns liv, får vi inte glömma att vi är ett litet
land och hur vi bygger välståndet och förutsättning-
arna att finansiera de offentliga utgifterna - om vilka
vi kan ha synpunkter och debattera här i riksdagens
kammare. Grunden för oss alla är att människor ar-
betar, att jobben blir effektivare och kunskaperna
större. Det i sin tur har vi kunnat utnyttja genom att
handla med andra länder. Vi om något land vet hur
mycket handeln betyder för vår framtid.
Det är självklart att det lilla företaget utanför Ki-
runa eller i Markaryd som i dag driver handel eller
funderar på att göra det har det besvärligare när vi har
olika valutor. När jag har rest och diskuterat den här
frågan den senaste tiden har jag träffat många företa-
gare som har sagt: Vi måste ha en liten extra marginal
när vi lämnar offerter till andra länder på vad vi kan
erbjuda, för valutan kan ju svänga. Vi måste gardera
oss. Andra säger: Vi har svårt att ta de här kontrakten,
för det är så krångligt att hantera detta med valutasäk-
ring och mycket annat.
Tänk hur många tusentals företag det finns i Sve-
rige som har dessa bekymmer i dag och hur mycket
enklare det kommer att vara för dem att driva handel!
Det är en självklarhet att om det blir enklare att driva
handel blir det mer handel. Om det blir mer handel
blir det fler jobb. Blir det fler jobb blir det större
tillväxt. Så är sambandet, det kan ingen förneka.
Vi kan inte garantera att om ett år blir det så
många nya jobb eller så mycket högre tillväxt. Det
vet vi inte. Men att det blir mer handel och större
förutsättningar för just det som Sverige behöver allra
mest, en bättre grund för vårt välstånd, är givet. Det
är ingen slump att den moderata vårkampanjen har
haft två teman: Ja till euron och Sverige i arbete.
Dessa två teman hänger samman.
Jag måste säga att jag är lite förvånad över att just
Centerpartiet med sin starka företagartradition har
valt att ställa sig vid sidan. Ett argument som jag har
hört centerledaren Maud Olofsson nämna är att det är
viktigare att byta regeringen än att kanske just nu
byta valuta eftersom företagarna tycker att skatterna
är krångliga och mycket annat. Men det är att jämföra
två olika saker.
Göran Persson och jag kommer säkert att föra het-
siga debatter om skatter, byråkrati och mycket annat.
Vår syn på människans roll och politikens roll skiljer
sig åt. Men alla borde vi vara helt övertygade om att
just företagandet som bas för välståndet är så oerhört
väsentligt och viktigt att euron där spelar en stor roll.
Säger vi nej till euron ger det de här tappen. Vi kan
inte ta vara på de fördelar som ger oss ökad handel.
Men det sänder också signaler om framtidens politik.
Om Sverige skulle bestämma sig för att säga nej till
någonting som ger oss bättre förutsättningar för
framtiden, vad händer då i andra sammanhang? Det
finns signaleffekter som i grunden blir besvärliga.
Det finns också en debatt, herr talman, som
handlar om inflytande. Vårt inflytande blir i många
avseenden större. Det gäller inte bara det inflytande
som handlar om den svenske statsministerns roll och
de svenska regeringsledamöternas roll i olika organ i
den europeiska unionen. Det handlar om medborgar-
nas inflytande. Vårt inflytande i vår roll som konsu-
menter blir mycket större när vi kan jämföra våra
priser med priserna i andra länder. Det handlar inte
bara om att det blir enklare att resa. Det handlar i
grunden om att det blir enklare att leva och lättare att
jämföra priser. Då kommer vi att bidra till att pressa
priserna i Sverige. Återigen: Hur mycket och hur
snabbt är svårt att säga.
Det är detta euron handlar om. Det är fråga om att
välja väg, inte bara om att ta ställning till den viktiga
frågan i folkomröstningen. Ska vi ha ett Ja-Sverige
eller ett Nej-Sverige? För mig är det självklart att
Sverige och vi som lever i Sverige tjänar på att säga
ja till det nya Europa med öppenhet och frihandel, det
som både ger oss fred och ökade möjligheter till väl-
stånd.
(Applåder)
Anf. 3 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att slå fast att det
som svenska folket bestämmer den 14 september
kommer att gälla för lång tid framåt. Det här förföris-
ka talet från nej-sidan om att en nej-sedel har en slags
ångervecka stämmer inte. Alternativen är likvärdiga i
den meningen att inget gäller för evigt - och att båda
alternativen kommer att gälla för lång tid framåt.
Det sägs att en nej-röst ger oss frihet. Vad är det
för frihet? Man är fri på en öde ö, men hur kul är det?
Vi är formellt fria men reellt ofria. Vill vi över huvud
taget vara med i den europeiska unionen kommer det
inte att accepteras att ett land för en slags värstingpo-
litik där man manipulerar med växelkursen och ex-
porterar sin arbetslöshet till andra för att man inte vill
göra sina hemläxa.
Danska LO och svenska LO har nyligen genom-
fört ett mycket intressant projekt där man har jämfört
Sverige och Danmark. För 20 år sedan var danskarna
fattigare än vi. Nu är de 18 % rikare än vi. LO har ju
inte tagit ställning till om Sverige ska gå med i EMU
eller ej, men resultatet är mycket tydligt: En huvud-
förklaring till att det har gått bättre för Danmark än
för Sverige är att man inte har utnyttjat den här smit-
vägen, att devalvera, som Sverige har gjort vid ett par
tillfällen under den här perioden.
Det där är väldigt intressant, för det fokuserar
verkligen på vad det hela handlar om. Det är inte så
att vårt inflytande minskar. Det är naturligtvis precis
tvärtom. Är vi med kan vi påverka de beslut som
fattas i eurokretsen, och framför allt, som har sagts
här, kommer den svenska rösten att ljuda mycket
starkare när vi markerar att vi vill vara med i det här
projektet.
Hur det går för Sverige avgörs i allt väsentligt av
vilka beslut som fattas i den här kammaren. Ja, vi
avhänder oss räntevapnet, men vi har ju ett antal
andra vapen, till exempel skattepolitiken, som kan
påverka hur det går för Sverige vid till exempel en
konjunkturnedgång.
Om vi röstar nej - jag kommer inte att göra det,
men om majoriteten röstar nej den 14 september -
innebär det att Sverige sannolikt under resten av det
här decenniet kommer att stå utanför eurosamarbetet.
Det innebär sämre exportmöjligheter, mycket större
risker att utsättas för valutaspekulation och mindre
inflytande i Europa. Vem vet hur de åren kommer att
bli? Det kanske inte blir någon solskensseglats. Vem
vet vart den nuvarande lågkonjunkturen tar vägen?
Den kanske blir ännu djupare. Hur kommer det då att
kännas - att vakna upp den 15 september och ha
skickat signalen till världens valutahandlare att kro-
nan är en liten valuta som på samma sätt som för tio
år sedan kan utsättas för spekulation? Det är i den
gemensamma valutan vi har större trygghet.
Precis som har sagts här tidigare är det ett närmast
oomtvistat argument att det för svenska småföretaga-
re som handlar med euroländerna - och det är en stor
del av Sveriges småföretagare som gör det - är en
entydig fördel att slippa tänka på valutarisken. Det
kan gå många långa veckor och månader från det att
man har plitat ihop sin offert och postat den till det att
man har fått tillbaka ordern, producerat, levererat,
fakturerat och fått pengarna. De veckornas och måna-
dernas valutaförändringar kan avgöra om hela affären
blir vinst eller förlust. Det finns många företag i Sve-
rige som inte har större marginaler än att det kan vara
avgörande för företagens fortlevnad.
När jag talar om småföretag handlar det inte om
"de där andra". De avgör mycket av sysselsättning
och välfärd i Sverige, och de har haft det tufft de
senaste åren. Räknar man från våren 2000 fram till nu
har, som jag har sagt förut i den här kammaren, 17
företagare givit upp varje dag, vardag som helgdag,
därför att det har varit så stora problem att de inte har
kunnat fortsätta. Skulle de som nu ändå är kvar vakna
upp den 15 september och läsa i tidningen att svenska
folket har valt utanförskapet blir det ytterligare sten
på börda för denna grupp, som betyder så mycket för
jobben och därmed för välfärden.
Man ställer frågan: Varför ska vi gå med i euron?
Ett sätt att turnera det är att fråga: Varför inte? Land
efter land som är ungefär som vi har ju tyckt att det
här är en bra grej. Det kommer nu fantastiska siffror
från de nya länderna, som verkligen markerar att de
vill vara med i det nya Europa: 84 % i Ungern, 90 % i
Slovenien, 91 % i Litauen, 92 % i Slovakien säger ja
till att vara med i det europeiska projektet, den euro-
peiska unionen. Till och med i Norge är det nu stora
ja-siffror i opinionsmätningarna. Vi älskar Norge,
men ärligt talat är det ju ett land som ibland har
präglats av en viss nationell självtillräcklighet. Också
de känner nu att de vill vara med och bygga det nya
Europa.
De länder som ansluter sig, som de jag räknade
upp nyss, vill ju också vara med i den gemensamma
valutan. Och de som har gått med är nöjda. Det finns
inte något stort tryck för att gå ur i något av de tolv
länder som har gått med.
Jag hade gärna velat vara med redan nu, men en
fördel med den vänta-och-se-linje som Sverige har
valt är att vi nu vet att euron fungerar. Övergången
har gått smidigt, prishöjningar kan hanteras. Sanno-
likt kommer länder som Sverige, som har en hög
prisnivå, snarast att få en press nedåt. Vi vet att den
har prövats under en tuff konjunktur. Den stora skill-
naden med den här konjunkturnedgången och den vi
upplevde för tio år sedan är att Europa den här gång-
en har klarat sig utan valutaturbulens. Det beror på
euron. Av bland annat det skälet kommer jag att rösta
ja den 14 september.
(Applåder)
Anf. 4 ALF SVENSSON (kd):
Herr talman! Den 1 maj i år kom 162 nya parla-
mentariker in i EU-parlamentet. De kom från de tio
nya länder som länge hade längtat, väntat och hoppats
på att få vara med i den europeiska gemenskapen. De
kom från de länder som under 50 år hade - och det är
inte för mycket sagt - terroriserats och stampats ned
av kommunismen. Det var ett historiskt ögonblick i
Europa. Europa läker samman.
För mig är det fullständigt självklart att Sverige
och svenskarna skulle vara med där och välkomna
dessa 162 representanter från de här länderna. Ja,
välkomnandet hade ju ägt rum även om Sverige inte
hade varit där, men varför skulle vi inte vara med och
glädjas tillsammans med dessa länder, som har fått
leva i utanförskap i så många år? Skulle vi svenskar
ha stått där, vid sidan om, och den 1 maj ha sagt att
det är bra att ester, letter, litauer, tjecker, slovaker och
så vidare går med i den europeiska gemenskapen,
men att vi själva ska stå utanför och i varje fall vänta
och se?
Den svenska modellen, om jag i det här samman-
hanget får använda det uttrycket, är inte utanförskap.
Den svenska modellen måste vara att ta ansvar, att
bry sig om, att finnas med och att påverka.
I en av vårt lands stora morgontidningar fanns det
för några dagar sedan intervjuer med två kända de-
battörer i EMU-debatten, nämligen Jonas Sjöstedt
och Marit Paulsen. Jonas Sjöstedt sade i den inter-
vjun: "Ett nej ger oss större frihet. Ett mycket realis-
tiskt scenario är att de länder som har euron går in i
en tvingande, överstatlig skattepolitik. Vi andra kan
stå fria, plocka russinen ur kakan och kanske samord-
na miljö- och bolagsskatter." Att plocka russinen ur
kakan är en klok politik om man vill ha goda bullar,
säger Jonas Sjöstedt.
Herr talman! Det var länge sedan jag för min del
hörde något så nationalistiskt och, vill jag säga, ego-
centriskt. Är det detta som främjar internationell
gemenskap - att plocka russinen ur kakan? Är det
detta som är ett uttryck för internationell solidaritet
och omtanke, att vi åt oss själva ska plocka russinen
ur kakan? Andra ska baka den. Vi ska plocka för oss.
Vi har alla ett rejält antal gånger här i kammaren
hört hur EU-motståndare försöker förklara varför man
jobbar intensivt i EU-parlamentet. Jag betvivlar inte
att man gör det. Samtidigt vill man att EU inte ska
finnas, och då hade man ju inte kunnat vara där.
Så här brukar det heta: Nu finns EU, och då vill vi
göra så gott det går och påverka så mycket vi kan.
Alla riksdagens partier har en eller flera ledamöter
i Europaparlamentet. Är det någon som tror att den
egna eller de egna parlamentarikerna påverkat mer
och lyckats bättre om de hade varit utanför Europa-
parlamentet och inte fått yttra sig och inte fått påver-
ka i respektive partigrupp och inte fått rösta? Det är
nästan så att man ibland skulle vilja fråga: Är det
någon som tror att EU-parlamentarikerna hade lyck-
ats bättre som parlamentariker om de inte hade varit
parlamentariker och om parlamentet inte hade fun-
nits?
Det är ju ingen här i kammaren som tror att det är
Sverige som bestämmer om EU ska finnas eller inte
finnas. Det finns. Och EMU finns och kommer att
finnas.
Det finns en fråga som vi ja-sägare, om jag får ut-
trycka det så, är för dåliga på att avkräva nej-sidan
svar på, och det är: Hur skulle Europa sett ut om EU
inte hade funnits? Det tycker jag att ni ska berätta.
Vi har haft ett Europa som har varit sönderskuret
av mer eller mindre konstlade nationsgränser, gränser
som flyttats fram och tillbaka kors och tvärs och
skapat osämja och gött misstänksamhet och lett till
nationellt rustande och krig. Europas historia är ju en
historia av krig. Det är ingen som vill ha tillbaka ett
sådant Europa - ingen. Men, värderade åhörare, man
kan inte både ha EU:s förtjänster och samtidigt vilja
att EU inte ska finnas. Det är en omöjlighet. Därför är
det nej-partiernas uppgift att berätta vilket Europa
som man vill ha om EU och EMU inte finns.
Inom en inte alls avlägsen framtid kommer med
stor sannolikhet 450 miljoner européer att röra sig
fritt över nationsgränser. Varor, tjänster och kapital
kommer inte att stoppas av tullmurar och allsköns
olika gränshinder. Varför ska det då framställas som
så orimligt att man tillsammans med denna frihet och
rörlighet också har en gemensam valuta?
Man säger: Sverige får ingenting att säga till om
vi går med i EMU. Vi avhänder oss demokrati.
Det är ett ganska vanligt argument att Sverige
skulle vara för litet för Europa. Vi som sitter här vet
hur gränslöst beroende Sverige är av EU och av sin
omvärld. Och det har uttryckts på ett utomordentligt
sätt här av tidigare talare.
Vi vet också att vare sig Sverige går med i EMU
eller ej kommer i så fall en svensk riksbank, jag höll
på att säga både dag och natt, att sitta och hålla reda
på vad den europeiska riksbanken bestämmer. Det är
en myt att föreställa sig att Sverige kan leva i något
slags oberoende vare sig det gäller EU eller EMU.
När en del nu debatterar svensk ekonomi och vad
det innebär för svensk penningpolitik att Sverige inte
skulle ha en egen riksbank får man intrycket av att
om bara vi får sköta oss själva och inte besudla vår
egen rena klokskap med vad andra tycker och tänker
så fungerar det som det ska. Men vi vet ju att det inte
är så.
Jag tror att de hängslen och den livrem som stabi-
litetspakt och konvergenskriterier ålägger regeringen
i Sverige, i Tyskland, i Frankrike och så vidare är
utomordentligt hälsosamma. Och jag undrar hur det
skulle ha sett ut under rådande lågkonjunktur om
varje land för sig i Europa skulle ha jagat fördelar och
förmåner i den situation som Europa för närvarande
genomlever.
Men för mig, herr talman, är det angeläget att eu-
ropéer möts, resonerar runt borden och att Sverige
inte är utanför.
(Applåder)
Anf. 5 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Anledningen till att jag kommer att
rösta nej till EMU den 14 september är inte frågan om
vi ska kronan eller euron, utan för mig handlar det om
makt och demokrati. Det handlar inte om huruvida vi
ska byta ut vår valuta utan om allt det som följer med
ett sådant byte. Det handlar om politik, det handlar
om makt och om vem som ska ha rätt att besluta om
vilken ekonomisk politik som ska bedrivas. Det är ju
så att ekonomin är ett medel för att nå ett politiskt
mål.
Folkomröstningen den 14 september handlar där-
för om vad vi vill med Europa och med världen. Vill
vi ha ett Europas förenta stater, en stor superstat med
gemensam ekonomisk politik? Ja, då är det nödvän-
digt med en gemensam valuta och ränta och så små-
ningom också med gemensamma skatter. Då blir det
nödvändigt att föra över all makt för penningpolitiken
till den europeiska centralbanken i Frankfurt och låta
de sex bankdirektörerna sitta där på åtta års mandat
och lägga fast vilken ränta som vi ska ha i vår eko-
nomi. Då måste vi finna oss i att vi frånsäger oss
viktiga instrument, verktyg som vi har, för att till
exempel möta en stigande arbetslöshet.
Jag säger inte att den höga arbetslösheten i Tysk-
land enbart beror på EMU. Men faktum är att EMU
hindrar Tyskland från att sänka räntan nu när man
skulle behöva sänka den för att få i gång hjulen i
ekonomin. Jag säger inte heller att den överhettade
ekonomin på Irland beror enbart på EMU. Men nu
när Irland skulle behöva höja räntan för att kyla ned
ekonomin kan man inte göra det eftersom den euro-
peiska centralbanken i Frankfurt inte kan ta någon
särskild hänsyn till vare sig Tysklands eller Irlands
ekonomi utan alltid måste väga samman den ekono-
miska situationen i EMU-länderna. Det är ungefär
som att ha centralvärme för tolv villor men att ha bara
en termostat. Risken är uppenbar att det blir för varmt
eller för kallt i många hus, medan det är ganska be-
hagligt där termostaten står.
Europeiska centralbanken ska ta hänsyn bara till
vad som står inskrivet i Maastrichtfördraget, nämli-
gen att det viktigaste målet för den ekonomiska poli-
tiken är låg inflation, inte full sysselsättning, god
tillväxt eller välfärd. Den ekonomiska politiken är
alltså inskriven i EU:s grundlag. Det är ungefär som
om vi här i Sverige skulle skriva in Moderaternas
ekonomiska politik i vår grundlag.
Herr talman! Apropå moderat ekonomisk politik
fick jag häromdagen ett flygblad från Moderaternas
ja-kampanj. Det är intressant läsning. Där står bland
annat:
Ett införande av euron blir en bekräftelse av mo-
derat politik. Euron bekräftar moderat politik.
Bo Lundgren, jag ber dig utveckla hur EMU be-
kräftar moderat politik. Jag tror nämligen att det vore
bra för alla som inte gillar moderat politik att få den
informationen om de till äventyrs funderar på att rösta
ja.
Göran Persson, Bo Lundgren anser att EMU är
moderat politik, en moderat politik som både du och
jag tycker att vi fick för mycket av i början av 90-
talet. Hur kan du som socialdemokrat säga ja till den
genom att säga ja till EMU?
Ett införande av euron blir en bekräftelse av mo-
derat politik, säger Moderaterna själva. Är detta vad
Socialdemokrater för EMU säger ja till?
Kom ihåg, det finns bara ett EMU. Det finns inte
ett moderat EMU och ett socialdemokratiskt EMU.
Det finns bara det EMU som Moderaterna säger be-
kräftar moderat politik.
Det finns de som påstår att vi måste gå med i
EMU för att kunna påverka utvecklingen i EU. Inget
kan vara mer fel. De sex bankdirektörerna i Frankfurt
får inte lyssna på medlemsländerna. De får inte heller
efterfråga råd. EU:s utveckling påverkas inte genom
att vi överlåter all beslutanderätt över vår penningpo-
litik till tjänstemän på hög nivå i Frankfurt.
Det finns de som påstår att om vi får en represen-
tant bland de sex bankdirektörerna skulle det öka vårt
inflytande. Det är inte sant. Den bankdirektören får
enbart tala för EMU och för Europeiska centralban-
ken inte något annat. Allt annat vore tjänstefel.
Detsamma gäller förstås riksbankschefen som,
enligt Alf Svensson, ska jobba dygnet runt om han tar
plats i ECB-rådet.
Det är dags att på allvar diskutera de demokratis-
ka problem som ett medlemskap i EMU ger. Det är
riktigt att de folkvalda har delegerat makt till Riks-
banken - det har vi - men det är också riktigt att
riksdagsmajoriteten kan ta tillbaka den makten när vi
så bestämmer. Och fortfarande är det så att vi i riks-
dagen utser riksbanksfullmäktige. Men att demokrati-
sera Europeiska centralbanken och EMU låter sig inte
göras lika enkelt. För det krävs att alla medlemslän-
der är eniga.
Det finns de som påstår att EMU är ett fredspro-
jekt. Man säger att en gemensam valuta förhindrar att
länderna startar krig mot varandra. Men under år
2000 pågick 27 väpnade konflikter eller krig i värl-
den. Av dem pågick 25 inom länder med gemensam
valuta. Att Tjetjenien och Ryssland har rubeln som
gemensam valuta har inte gjort slut på det kriget. Inte
heller har de gemensamma mynten i Israel och Pales-
tina varit särskilt bra fredsmäklare. Den irakiska dina-
ren hindrade inte Saddam Hussein från att gasa ihjäl
5 000 kurder i norra Irak.
I alla opinionsmätningar är det, herr talman, kvin-
nor som vill stå fria från EMU, och det är inte så
konstigt. För att kvinnor själva ska kunna stå fria
krävs det en stor offentlig sektor som kan ge den
välfärd som kvinnor behöver för att kunna förvärvs-
arbeta och själva arbeta ihop till sin pension.
Euron har inget kön hävdade en tjänsteman på Eu-
ropeiska centralbanken när vi undrade om Central-
banken hade gjort eller hade för avsikt att göra en
analys av hur ett medlemskap i EMU påverkar kvin-
norna. Jag har i varenda debatt ställt den frågan till ja-
sidan men inte fått något svar.
För mig är det viktigt att den ekonomiska politik
som bedrivs också leder till det mål som jag har: full
sysselsättning och en generell välfärd. För det krävs
det ett självbestämmande över de verktyg som pen-
ningpolitiken innebär. För det krävs också demokrati,
nämligen att i fria val kunna avsätta den regering och
de politiker som bedriver en ekonomisk politik som
inte uppfyller mina mål.
Om vi säger ja till EMU är det inte längre vi som
bestämmer, utan det blir en elit som avgör hur vår
vardag ska se ut.
Jag säger ja till välfärd, ja till sysselsättning och ja
till jämställdhet, självbestämmande och demokrati.
Därför kommer jag att rösta nej den 14 september.
Och glöm inte att rätt att rösta har alla som fyllt 18 år
och som varit folkbokförda i Sverige i minst tre år!
Utnyttja den rösträtten och säg ett rungande nej till
EMU!
(Applåder)
Anf. 6 MAUD OLOFSSON (c):
Herr talman! När svenska folket den 14 september
ska rösta om vi ska införa euron som valuta eller inte
tycker jag att det är väldigt viktigt att man känner sig
trygg med sitt beslut, oavsett om man kommer att
rösta ja eller om man kommer att rösta nej. För att få
denna trygghet är det viktigt att det pågår en ärlig,
öppen och upplysande debatt från både ja- och nej-
sidan. Vi i Centerpartiet kommer att lägga stor kraft
på att åstadkomma det.
Därför blir jag orolig när jag hör statsministern
säga att det inte finns "ett enda vackert eller hållbart
argument emot". Hur kan statsministern påstå något
sådant - speciellt som statsministern tidigare vånda-
des med ja- och nej-argumenten, med för- och nack-
delar med den gemensamma valutan?
Det är väl självklart att det finns både för- och
nackdelar. Det finns argument för båda sidorna. Att
påstå någonting annat är ohederligt.
Den fråga som var och en måste ta ställning till är
följande: Överväger fördelarna med att ha en fristå-
ende riksbank och att ha en egen valuta, eller övervä-
ger nackdelarna?
Den svenska fristående Riksbanken har fungerat
bra, och inflationsbekämpningen är ett måste för att
vi inte ska urholka ekonomin. Det har varit lyckat i
vårt land. Men om vi övergår till euron och ett med-
lemskap i EMU:s tredje steg ger vi upp den självstän-
diga Riksbankens möjligheter att sätta en räntenivå
som är anpassad efter svenska förhållanden.
I euroområdet kommer liten eller ingen hänsyn att
tas till de svenska förhållandena. Vi ser redan i dag de
problem som både Tyskland och Irland har med den
gemensamma räntenivån därför att den passar inget
av länderna.
Centerpartiets uppfattning är att vi i Sverige ska
rösta nej till att införa euron och säga ja till rätten för
den svenska Riksbanken att sätta en ränta som passar
just Sverige.
Herr talman! Att ha ordning och reda i de offent-
liga finanserna är en absolut nödvändighet - detta
oavsett om Sverige går med i EMU:s tredje steg eller
inte. Centerpartiet tog under 1990-talet ett stort an-
svar för den svenska ekonomin. Vi vet mer än något
annat parti vad det innebär att sanera den svenska
ekonomin. Det var nödvändigt. Tyvärr har det arbetet
förstörts av en löftespolitik signerad Socialdemokra-
terna. Nu är vi i ett läge där den offentliga ekonomin
urholkas samtidigt som Göran Persson vill införa
euron. Det här är ingen lyckad kombination.
Det bästa och snabbaste betyget på om svensk
ekonomi håller måttet får vi nämligen om vi behåller
kronan och den självständiga räntepolitiken. Med en
egen valuta och en egen räntepolitik ger marknaden
svensk politik och ekonomi dagligen sitt betyg. Det är
bra, och det är ett sätt att behålla trycket på oss politi-
ker och beslutsfattare att värna om den offentliga
ekonomin, för börjar vi missköta de offentliga finan-
serna blir det ofrånkomligen de med de minsta mar-
ginalerna som drabbas. Det är undersköterskorna,
lokalvårdarna och barnskötarna som får ta smällen -
det kan ingen euro i världen ändra på. Därför ska
hemmagjorda problem lösas på hemmaplan.
Herr talman! Det är sällan man hör statsministern
tala om förutsättningarna för tillväxt men när det
kommer till EMU och euron blir det fart på pratet om
just detta. Hur kan det komma sig? Ja, jag tror att det
enkla svaret är att Socialdemokraterna tror att en
övergång till euron skulle dölja bristen på socialde-
mokratisk tillväxtpolitik i vårt eget land. Men riktigt
så enkelt är det inte.
Oavsett valuta måste man ge förutsättningar för
tillväxt genom att fatta rätt beslut här hemma. Snarare
är det så att bästa sättet att få en tillväxtpolitik i
världsklass är att byta regering, inte att byta valuta.
Företagarna har låtit Sifo genomföra en undersök-
ning om småföretagens inställning till euron, som
också har diskuterats här. Vid en snabb titt kan man
tro att det finns en överväldigande majoritet för att
införa euron. Det här har Socialdemokraterna använt i
sin argumentering. Men vad det talas tyst om är att
bara 29 % av företagarna menar att euron underlättar
deras verksamhet. Bara 7 % av småföretagarna
nämnde EMU som en viktig valfråga på både lång
och kort sikt. Långt viktigare för småföretagen var
sådant som beslutas på hemmaplan här i Sverige.
40 % nämnde skattetrycket som en viktig fråga. 18 %
nämnde regelförenklingar, och 10 % nämnde arbets-
rätten.
Samma undersökning ger också en svidande kritik
av den socialdemokratiska regeringspolitiken på
tillväxtområdet. Tre av fyra småföretagare gav förra
mandatperiodens regeringspolitik dåligt eller mycket
dåligt betyg.
Återigen: Det viktigaste för att få i gång tillväxten
och för att förbättra villkoren för småföretagen är inte
att byta valuta utan att byta regering.
Herr talman! En av statsministerns favoritåsikter
på senare tid har blivit att Sverige skulle drabbas av
ett ohyggligt utanförskap om vi inte inför euron som
valuta. Det är inte sant. Danmark, Storbritannien och
många europeiska länder som inte är med i EU har
sin egen valuta. De nya medlemsländerna har inte
euron. De kan inte i dag klara de ekonomiska kraven.
Det finns alltså ingen brådska i att ansluta sig till
EMU:s tredje steg som vissa vill göra gällande även i
debatten här i dag.
Sanningen är den att framtidens EU inte innebär
att alla länder ställer upp sig i ett led och marscherar
framåt i exakt samma takt. Den europeiska integra-
tionen, som jag välkomnar, kommer att ske olika fort.
Jag tror på Europatanken, jag bejakar det svenska
EU-medlemskapet. Men det betyder inte att jag vill
att makten över räntepolitiken ska flyttas till Frank-
furt. Europa kan och ska stå starkt, men det förutsät-
ter inte att alla länder är med i EMU.
Jag kan faktiskt leva med att Göran Persson får stå
utanför ett och annat ministermöte i EU-
sammanhang. Jag kan trösta statsministern med att
Centerpartiet till och med har som målsättning att
Göran Persson ska slippa alla ministermöten efter
nästa val.
Statsministern talar om att EMU är en nödvändig-
het och något av en gudagåva till de europeiska fol-
ken. Trots att det enligt statsministern inte finns några
vackra och hållbara argument emot ett svenskt med-
lemskap undviker han att tala om de problem som
uppstår. Vad är då meningen med tanken om buffert-
fonder? Vad är meningen med att vi ska ha ett eko-
nomiskt råd? Svara på det, statsministern. Varför
behöver vi det?
Jag kommer att rösta nej den 14 september.
(Applåder)
Anf. 7 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Herr talman! Jag är glad att vi har den här debat-
ten i dag, för orsaken till att vi har den är att vi ska ha
en folkomröstning. För oss i Miljöpartiet de gröna är
det en självklarhet att det är folket som ska fatta be-
slutet om huruvida vi ska vara med i EMU eller om vi
ska fortsätta att stå fria. Men det har inte varit själv-
klart för alla. Jag hoppas verkligen att alla ni som
lyssnar också tar chansen och visar er åsikt med en
röst den 14 september. Miljöpartiet de gröna har
kämpat för att ni ska få möjligheten att rösta, så an-
vänd den.
Anledningen till att vi tycker att det är motiverat
med en folkomröstning är att EMU framför allt är ett
politiskt projekt. Vi kan stå här och slå varandra i
huvudet med olika ekonomiska teorier och spekula-
tioner om ökad eller minskad tillväxt i olika typer av
framtidsscenarier, men jag tvivlar på att vi kommer
särskilt långt. Den samlade bedömningen från eko-
nomhåll är splittrad, och slutsatsen är att det inte går
att säga särskilt mycket med säkerhet om de ekono-
miska effekterna. Trots det måste man försöka reda ut
vissa ekonomiska frågor, för det förekommer så
många påståenden i debatten.
Vi vet att om vi säger nej har vi kvar friheten till
en nationell valuta- och räntepolitik. Vi vet att vi
slipper växla pengar när vi reser till något av de 13
EMU-länderna om vi väljer ett ja. Så långt tror jag att
vi alla är överens.
Vi vet att företag som enbart handlar med EMU-
länder slipper att räkna om transaktionerna till en
annan valuta. Vi vet att EMU är ett riskprojekt, sär-
skilt med en tysk ekonomi i gungning som riskerar att
påverka hela EU-områdets ekonomiska utveckling.
De som ingår i valutaunionen löper större risk att
drabbas om krisen förvärras. Kravet på samma ränte-
och valutapolitik innebär ett styrmedel mindre för
tyskarna i försöken att ta sig ur krisen, liksom det
skulle innebära för Sverige ifall vår ekonomi kom i
liknande kris. En gemensam ränta är en ränta som
inte är anpassad för något enstaka land. Har man tur
kan den vara anpassad för ens egen ekonomi under en
kortare tid.
Vi kan också se hur situationen ser ut i dag. De
EU-länder som står fria från valutaunionen - Stor-
britannien, Danmark och Sverige - har lägre arbets-
löshet, mer investeringar, högre tillväxt och lägre
inflation än EMU-länderna. Vi tycks klara oss riktigt
bra utan EMU. Då kan man fråga sig, och jag tror att
det är en fråga som många svenskar ställer sig inför
folkomröstningen: Varför har det plötsligt blivit så
akut för Sverige att gå med i en valutaunion?
Det är mycket som händer inom EU just nu. Det
gör det förresten alltid, men det är sällan som det är
någon politisk debatt om det i Sverige. Från Miljö-
partiet de grönas sida har vi många gånger försökt få i
gång en debatt om EU:s utveckling och om den stän-
diga successiva maktöverföring som sker från Sveri-
ges valda församlingar till EU:s. Men det är svårt att
debattera när man inte har någon som vill ställa upp
som motståndare. I riksdagen finns det inget formali-
serat sätt att få upp de här EU-frågorna till debatt här
i kammaren, men det är en skandal i sig som vi får
försöka att lösa på annat håll.
Just nu håller man inom EU på att ta fram ett för-
slag till en EU-konstitution, alltså en form av ny
grundlag. Det handlar om att formalisera EU:s makt
och bland annat skapa nya maktstrukturer som råds-
president och gemensam utrikespolitisk talesperson.
Centraliseringen av beslutsfattande i EU pågår stän-
digt, och ett svenskt medlemskap i valutaunionen
skulle vara ytterligare ett steg på vägen mot en EU-
stat.
Alf Svensson frågar: Vilket Europa vill vi ha? Ja,
jag skulle önska att vi kunde ha ett internationellt
samarbete mellan länder i EU som inte är uppbyggt
på det centraliserade sätt som EU är i dag och som
inte är en union som i första hand bygger på att vi i de
rika länderna ska skaffa oss ytterligare ekonomiska
fördelar, ofta på de fattigaste ländernas bekostnad.
Jag skulle vilja ha ett mellanstatligt samarbete i Euro-
pa där vi kunde samarbeta för att hjälpa människor i
världen som har det svårt att få en utveckling för en
bättre miljö, för en hållbar livsstil i solidaritet med
fattiga länder på andra sidan jorden. Det EU som vi
har i dag är inte en sådan union. Jag ser väldigt lite
tecken som tyder på att den skulle vara på väg i den
riktningen, snarare ser jag tecken på motsatsen.
EMU-medlemskapet handlar inte om ifall vi tyck-
er att vi orkar fortsätta att växla pengar när vi reser
utomlands eller inte. För mig handlar EMU-frågan
om jag vill att Sverige ska fortsätta att föra över mer
makt till EU eller om vi ska börja säga ifrån. EU har
tillräckligt mycket beslutsbefogenheter redan som det
är, för mycket i min smak. Det är inget predestinerat
öde vi står inför, att den utvecklingen ska fortsätta. Vi
har en möjlighet att välja. Det är bland annat därför
som vi har en folkomröstning i den här frågan. Jag
tycker att ni ska ta chansen den här gången när ni fått
den. Ta chansen att säga nej, det är sunt att vara
skeptisk till dåliga idéer.
(Applåder)
Anf. 8 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Det har varit ett genomgående tema
från dem som säger nej till det europeiska samarbetet
om en gemensam valuta att vi därmed skulle förlora
makt i denna församling, att vi skulle lämna ifrån oss
ett inflytande. Jag ser det precis tvärtom. Vad jag är
rädd för, Ulla Hoffmann, Maud Olofsson, Maria
Wetterstrand, är en utveckling där marknaden be-
stämmer regelverket för politiken. Jag har varit med
om det en gång. Efter de sönderkörda statsfinanserna
i början av 1990-talet var Sverige spekulerat i botten.
Den svenska kronan var söndertrasad. Jag har stått
inför marknaden bokstavligt talat i New York, i Lon-
don, i Paris och bett om pengar för att betala svenska
pensioner, svenskt dagis och svensk skola. Jag har
varit med om det. Jag vet vad det betyder när politi-
ken lämnar över till marknaden, och jag vet vad det
betyder för ett litet land att utsättas för spekulation
ifrån denna gigantiska marknad. Tror någon att vi har
nått något slags yttersta punkt där och att pendeln nu
svänger tillbaka, och så kommer vi inte att uppleva
sådant i framtiden? Naturligtvis inte.
Utvecklingen går ju i en riktning där vi alltmer
flätas samman med andra, där vi alltmer växer ihop
ekonomiskt och där ekonomierna öppnas upp. Det är
på många sätt bra, men samtidigt ligger vi också
öppna för spekulation. Det är därför som vi ska söka
oss in i en större valuta, en trygg hamn kan man säga.
Att färdas ensam i en liten farkost på stormigt hav är
ingen trygg resa. Att gå in i en gemensam hamn för
att söka skydd, det är vad det handlar om.
Jag vill att det är ni som ska besluta, ni som sitter
här, skåningar, sörmlänningar, jämtar och norrbott-
ningar. Ni ska besluta om den svenska välfärden, inte
marknadsaktörerna i New York eller London. Det är
ni som ska bestämma.
De som sent om sider plötsligt har kommit under-
fund med att den svenska riksbanken är den yttersta
konstruktionen av demokrati och förnuft, var fanns ni
för några år sedan? Jo, då befann ni er i rakt motsatt
position. Hur många vänsterpartister har inte stått här
i talarstolen och talat om det förskräckliga med att ha
en fristående riksbank! Nu kramar ni den så att den
stackars Urban Bäckström håller på att gå av på mit-
ten, om det nu är möjligt.
Poängen är ju att den självständighet som den
svenska riksbanken har innebär att man ligger några
sekunder, några minuter, kanske några dagar efter
besluten i Frankfurt. Vi har samma räntepolitik i
Sverige som i Frankfurt, men med två skillnader: Vår
ränta ligger högre än i Frankfurt och vi påverkar på
inget sätt besluten genom ett svenskt deltagande. Nej,
se inte Riksbanken som garantin.
Det var ni som sitter här som tog Sverige ur kri-
sen. Det var dagbarnvårdare, pensionärer och bygg-
nadsarbetare som tog Sverige ur krisen. Det var vi
gemensamt som sökte skyddet mot den internatio-
nella spekulationen. Nu ska vi se till att detta inte
upprepas. Att rösta nej i höst och gå in i ett läge med
en långkonjunktur, men en öppen ekonomi och med
en liten valuta - jag varnar för ett sådant experiment.
Därför: Sök det trygga samarbetet! Välj inte utan-
förskapet! Rösta ja!
(Applåder)
Anf. 9 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Mönstret går igen. Det ser vi om vi
går tillbaka till omröstningen om Sveriges medlem-
skap i det europeiska samarbetet 1994. Mönstret går
igen. Vänstern och Miljöpartiet säger nej. Maria
Wetterstrand tycker egentligen inte om EU. Hon vill
att Sverige ska vara isolerat för sig själv, lite utanför.
Man vill ha en helt annan politik, och det är det
som är det grundläggande problemet. Det är därför
som jag inte förstår Centerns väg. Här i riksdagen är
Centern delat ungefär på mitten.
Maud Olofsson talade om att Sverige behöver en
ny regering. Det tycker jag också. Jag har stor respekt
för Göran Persson. Han blir en utmärkt oppositions-
ledare en gång tiden, det är jag helt övertygad om.
Men det är en annan debatt.
Det vi diskuterar nu är euron. Det finns mycket
som man kan säga om den inrikespolitiska situatio-
nen, men nu för vi debatten om euron. Lantbrukarnas
Riksförbund företräder många företag och inte minst
mindre företag. I alla undersökningar säger man från
företagen att om euron är bra för dem så är den också
bra för Sverige. Är det inte bra, Maud Olofsson, för
handel och företagande med en gemensam valuta?
Det skulle vara intressant att få svar på den frågan.
Det är mycket riktigt att en införande av euron är
en del av den moderata politiken. Men det är inte bara
moderat politik, det är också socialdemokratisk poli-
tik.
Efter alla mina år i svenskt politik tycker jag att
något av den finaste vi har är att när det krävs någon-
ting gemensamt viktigt, kan vi också ta ställning
gemensamt.
Det var en bred majoritet här i riksdagen för att
hantera den bankkris vi hade i början på 90-talet. Det
var en styrka att vi fyra borgerliga partier och Social-
demokraterna samverkade.
Göran Persson och jag är överens om att euron är
bra som grund för socialdemokratisk politik, för mo-
derat politik och för Sverige. Det är detta som är det
intressanta och det som förenar oss.
Det finns ingenting som säger att man måste ha en
gemensam skattepolitik. Man kan samtidigt ha höga
skatter, vilket jag tycker är synd, och euron. Man kan
ha stor offentlig sektor samtidigt med euron. Man kan
också ha lägre skatter. Det är nationella frågor som vi
bestämmer nationellt här i Sveriges riksdag. Det enda
kravet på oss är någonting som är bra för alla, nämli-
gen att det ska vara balans i de offentliga finanserna.
Erfarenheterna förskräcker ju.
Det kan vara intressant att notera att om vi under
80-talet hade haft de regler som gäller för eurosamar-
betet hade det inte blivit en så stor ekonomisk kris i
Sverige. Vi hade inte haft en spekulationsbubbla av
den omfattningen och med de effekterna. Hade vi haft
dessa regler som vi nu kan införa hade vi inte haft de
problem som vi har fått hjälpas åt för att lösa och
kämpat med under de senaste tio åren.
Sedan talar Ulla Hoffmann om räntan som ett
problem. Nu handlar ju politiken om mera än räntan.
Normalt kommer räntan att fungera ganska väl för oss
i Sverige även med euron. Det kan vara så att man
ibland måste göra justeringar. Men räntan är inte
termostaten på elementen, utan den är den stora ter-
mostaten på pannan där man ställer in grundvärmen.
Sedan kan ni, Göran Persson, jag och alla andra
finjustera termostaten om det behövs med det som
kallas för finanspolitik. Men vi avhänder oss inte alls
möjligheterna att hantera vår ekonomi om det skulle
behövas. Det är ju inte där som det tyska och irländs-
ka problemet finns, utan det är helt annorlunda. Men
det är intressant att ni pekar på att Irland med euron
har haft en hög tillväxt, något som också är väldigt
viktigt att komma ihåg.
Till sist: Det här kokar ihop till att Vänstern och
Miljöpartiet vill ha ett annorlunda Sverige, och då
passar euron eller EU inte in i det samarbetet. Det är
vad det rör sig om. De argument som finns är naturli-
ga. Har vi en gemensam marknad med fri handel som
vi alltid har slagits för i Sverige är det också bra med
en gemensam valuta, ökad handel, fler företag, fler
jobb, bättre förutsättningar att både betala högre löner
till kommunalare och se till att vi får ett högre allmänt
välstånd. Det är det som frågan gäller, därför: Ja.
(Applåder)
Anf. 10 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Maud Olofsson och jag är naturligtvis
överens om att Sverige ska byta regering. Men det
kommer att bli mycket lättare att regera när den re-
geringen har tillträtt om vi inte behöver försvara kro-
nan som en liten svag valuta, utan om vi då har trätt
in i det gemensamma samarbetet.
En del debattörer bekymrar sig för Tyskland och
Irland. Till att börja med kan man konstatera att
Tysklands och Irlands regeringar och de flesta andra
politiker i dessa länder vill inte byta tillbaka till sina
gamla valutor. Det är som Maria Wetterstrand här
sade. Om man avskaffar den egna valutan avsäger
man sig ett instrument att påverka, men det finns ju
ett antal andra instrument kvar.
Metaforen med termostaten stämmer ju inte. Det
är klart att strömstyrkan är densamma, men hur varmt
vi har inomhus beror ju på en rad faktorer som vi
själva har möjlighet att bestämma över.
Och då är vi tillbaka till detta om EU som super-
stat. Är EU en superstat? Det är bara ett par månader
sedan som denna organisation skadades i sina grund-
valar därför att nationalstaterna fortfarande är mycket
starka. Det finns 370 miljoner invånare i EU. EU:s
budget är inte större än Sveriges budget, och vi har 8-
9 miljoner invånare.
Nej, EU är fortfarande ett projekt som handlar om
att tvinna samman - som sagt - mycket starka natio-
nalstater. Jag tycker att nationalstaterna ska förbli.
Jag tycker att vi i denna riksdag ska fatta de allra
flesta beslut som berör det som ska hända i Sverige.
När ni nu påstår att det är så mycket på gång inom
EU som kommer att förändra bilden stämmer inte det.
Det finns inget i framtidskonventet som i grunden
förändrar att Sverige kommer att förbli en nationalstat
med makt att fatta de avgörande besluten för svensk
välståndsutveckling.
Ja, räntevapnet försvinner vid de tillfällen då vi
skulle behöva det. Som Bo Lundgren sade, är det
sannolikt så att i de flesta fall kommer den europeiska
räntan att passa mycket bra också för Sverige, men i
de ögonblicken då vi möjligen skulle vilja ha det
vapnet kommer vi att ha ett antal andra. Och det är
det som just nu håller på att ske i både Tyskland och
Irland. Där hanterar politikerna de situationer som har
uppkommit med andra metoder.
Till sist kan jag inte låta bli att nämna det vardag-
liga argumentet att det blir väldigt praktiskt. Jag var i
Spanien för en tid sedan. I flygplatskön i Barcelona
när jag skulle flyga hem via Tyskland kom jag på att
jag hade glömt min mobiltelefon. Jag bad att få låna
en mobiltelefon av damen framför i kön och ringde
till hotellet och bad dem leta rätt på min mobiltelefon.
Efteråt sade jag: Du kanske vill ha betalt för samtalet,
men jag har bara spanska pengar, och du ska ju hem
till Tyskland nu.
Ja, vi har spanska pengar vi också, sade hon. Och
så fick jag skämmas för att jag hade glömt bort att i
det nya Europa behöver man inte bekymra sig om att
slantarna är olika.
Även det praktiska är naturligtvis ett argument.
Det blir lättare att resa, och framför allt blir lättare att
handla. Och det är det som avgör välståndet och job-
bet.
(Applåder)
Anf. 11 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Ulla Hoffmann sade så här: Om vi
säger ja, blir det en elit som avgör hur vår vardag
kommer att se ut.
Så är det ju inte. Det finns nog egentligen inte nå-
gon som ärligt tror det. Vi kan tala om småföretag-
samhet, skatter och näringslivsklimat. Vi vet ju att det
inte är så att medlemskapet i EMU eller utanförskapet
är det allena saliggörande, om uttrycket tillåts. Vi
måste fortsätta att ta ansvar. Frågan är om vi tror att
det underlättar eller inte. Frågan är om det blir lite
mer kraft i loket som ska dra välfärdsvagnarna om vi
har en gemensam valuta med de många miljoner som
redan har bestämt sig för att ha en gemensam valuta
och de som traktar efter att få det.
Sedan vet vi alla som är här att i dag, och ännu
mer i framtiden, kommer vi vara beroende av om-
världen. Det finns ingen av oss som tror, inte heller
vid radio- och TV-apparaterna, att vi kan isolera oss
och sköta oss själva. Vi är beroende. Därför säger
också Maria Wetterstrand att hon skulle önska ett
mellanstatligt Europa där vi samarbetar.
Men fundera då ett litet tag på hur det skulle ta sig
ut med 25, om vi nöjer oss med det antalet, europeis-
ka stater som ska ordna sina egna bilaterala relatio-
ner, det vill säga relationer mellan stat och stat, och
sedan få någon samordning av det. Det blir såvitt jag
begriper 300 bilaterala relationer. Den som tror att det
skulle gå mer friktionsfritt än det som är ett faktum
nu med EU, må ju tro det. Den som tror att detta
Europa skulle vara mer benäget att sänka tullar mot
tredje världen, får naturligtvis tro det också. Men jag
tror att om man tänker efter ett tag skulle de här län-
derna se till att konkurrera mot varandra med egna
tullar sinsemellan, och så har det ju varit.
Därför tycker jag att ni fortfarande är svaret skyl-
diga på frågan om vilket Europa ni vill ha. Hur ska
relationerna ordnas upp? Hur ska miljöbeslut som
berör oss alla fattas?
Alla vi som sitter här har ju olika erfarenheter. Jag
har varit partiledare i 30 år. 15 av dem har handlat om
utanförskap. Jag har suttit här uppe på läktaren och på
den tidigare läktaren och hört debatter men inte fått
delta. Jag har inbillat mig att jag har haft något som
man skulle ha kunnat ta upp och anse vara av något
ringa värde. Ja, jag tyckte väl att det var mer än ringa
värde kanske. Men jag fick inte vara med. Det var ett
utanförskap.
Att 9 miljoner svenskar skulle gör det bäst för sig
själva, för barn och barnbarn om man institutionalise-
rar ett utanförskap har jag svårt att begripa. Vi ska
vara med. Vi ska ta vårt ansvar. Vi hör hemma i Eu-
ropa, för vi är européer.
(Applåder)
Anf. 12 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Jag kan notera att jag inte heller den
här gången fick något svar från ja-sidan på vad EMU
kan komma att innebära för kvinnorna. Regeringens
egen utredning säger att det är sannolikt att välfärds-
staten måste minska i omfattning om vi går med i
EMU. Vad betyder då välfärdsstaten för kvinnorna?
Jo, den betyder allt det som vi inom arbetarrörelsen
har ansett vara viktigt för kvinnors möjligheter till
arbete, nämligen politik för full sysselsättning och
generell välfärd med en stark offentlig sektor.
Så här är det: Konvergenskraven, det vill säga de
anpassningskrav som EMU ställer på oss för att vi
ska kunna bli medlemmar, och stabilitetspakten,
överenskommelsen om att EU-länderna ska hålla
budgeten i balans, reglerar hur stor den offentliga
sektorns bruttoskuld får vara och hur stort under-
skottet i de offentliga finanserna får vara. Kort sagt är
det så att den offentliga sektorn, som kvinnor är så
beroende av, regleras av EMU:s penningpolitik. Ge-
nom att låg inflation är det viktigaste målet för Euro-
peiska centralbanken kan vi inte, om vi säger ja till
EMU, låta den offentliga sektorn växa för att till
exempel minska arbetslösheten.
Bo Lundgren menar att vi kan justera med skatte-
politiken. Jag har en kommentar till Bo Lundgren.
Det är tydligt att varken han eller Lars Leijonborg har
bott i ett hyreshus. Där sitter termostaten fast. Där
finns det inte möjlighet att göra någonting åt om det
är kallt eller varmt. Jag tyckte att det var ett intressant
svar om skattepolitiken. Vilken konsekvens får sänkta
skatter för den offentliga sektorn som betalas med
skattemedel? Industrins ekonomiska råd uttryckte det
så här i sin analys: Den uppenbara effekten vid ett
svenskt medlemskap i EMU är att det krävs större
flexibilitet i lönebildningen och på arbetsmarknaden
när automatiska växelkursförändringar inte lägre
utgör den stabiliserande mekanismen.
När en riksdagsmajoritet genomför ett pensions-
system som innebär mycket lägre pensioner och pen-
sioner som är beroende av börsutvecklingen får re-
geringen beröm av EU-kommissionen. Ni har för
höga kostnader för den offentliga sektorn, säger Eu-
ropeiska centralbanken enligt The Times till Storbri-
tannien och varnar för att de måste begränsa kostna-
derna för den offentliga sektorn om landet går med i
EMU. Den fria sjukvården hotas, och Storbritannien
kan tvingas att begränsa den till endast akutsjukvård.
Det är det här som blir resultatet av den ekono-
miska politiken i EMU. I EMU kan vi tvingas till
ännu mer otrygga arbetsförhållanden och tidsbegrän-
sade jobb. Blir det ekonomisk kris i EMU har vi inte
räntevapnet, och vi har inte den rörliga valutan. Då
blir det anställningstryggheten, lönerna och välfärden
som måste vara flexibla. Och vilka är det som har
svårast att försvara sin ställning på arbetsmarknaden?
Vilka är det som är mest beroende av den generella
välfärden? Jo, det är kvinnorna. Det är inte att undra
på att kvinnorna i vårt land säger nej till EMU.
Låt mig så gå över till utvidgningen. Jag tycker att
det är intressant att den frågan kommer upp. Vi är för
att nya medlemsländer kommer in, efter att man i en
demokratisk process beslutat om att söka inträde, men
det kan ju bli bekymmersamt för EMU. Ju fler länder
som kommer med, desto svårare blir det för termo-
staten i Frankfurt att reglera värmen.
Om vi röstar nej visar vi kandidatländerna att man
kan vara med i EU utan att vara med i EMU. Vi får
valfrihet och kan välja internationellt samarbete med
hela världen i stället för att ännu mer krypa innanför
EU:s protektionistiska murar.
Göran Persson säger att vi ska välja om vi ska gå
ensamma eller tillsammans. Alf Svensson pratar om
internationell solidaritet. Jag tippar att det är ungefär
185 länder som står utanför EMU. Det är detta utan-
förskap som ja-sidan använder i sin skrämselpropa-
ganda. Jag lutar åt att säga som Ronny Eriksson: Det
är som att stå utanför en garderob.
Anf. 13 MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Det verkar som om statsministern
mentalt redan har avskaffat Riksbanken. Han vet inte
ens att riksbankschefen heter Lars Heikensten.
Statsministern säger att marknaden tar över. San-
ningen är ju den att så länge vi sköter ekonomin - det
har ju 90-talet visat - finns det ingen anledning att
spekulera mot vår valuta. Det är där som hemligheten
ligger. Vi har vapnet i våra egna händer. Sköter vi
ekonomin och har ett bra företagsklimat kan vi också
ha en bra konkurrenskraft. Då får vi jobben i Sverige.
Då kan vi klara välfärden. Vi har vapnet i våra egna
händer, och det tyckte statsministern fram till för inte
så länge sedan.
Man säger att företagarna vill byta valuta, men det
är inte sant. Det är bara 7 % av dem som tycker att
EMU är en viktig valfråga. Företagarna själva tycker
att andra frågor är viktigare. De vill inte ha sjuklöne-
ansvaret för den tredje veckan. De vill ha enklare
regler, och de vill ha skattesänkningar. Vi kan själva
fixa detta hemma.
Man pratar vidare om utanförskap. Vad är det som
vi står utanför? Också jag deltar i EU-samarbetet. Jag
sitter i den liberala gruppen och diskuterar EU-
samarbetet, och jag talar om att jag inte tycker att vi
ska ha valutasamarbete. Men jag vill ha samarbete
inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vill skapa
fred i Europa. Jag vill ha ett utökat samarbete på
utbildningens område, så att våra studenter kan resa.
Jag vill ha bättre handelsvillkor. Jag vill ha en starka-
re miljöpolitik.
Men inte är det någon som står där och säger: Du
är då så hemskt utanför som inte vill ha en gemensam
valuta! Nej, för mig är Europasamarbetet mycket
bättre än så. Jag har respekt för att vi går fram olika
snabbt och gör olika saker därför vi befinner oss i
olika länder. Jag hoppas verkligen att den respekten
finns i alla partigrupperingar, också i EU-samarbetet.
Om det nu inte finns några problem med ett med-
lemskap skulle jag vilja fråga statsministern: Varför
tillsattes den grupp som skulle utreda buffertfonder?
Varför säger din egen utbildningsminister att LO ska
få ett ekonomiskt råd? Varför vill du flytta skattepo-
litiken från riksdagen? Riksdagen har sin hävdvunna
rätt att fatta beslut om skatterna. Varför är du beredd
att flytta över den från riksdagen till regeringen, om
det inte finns några problem med ett EMU-
medlemskap?
Till sist: Vi diskuterar en ny konstitution för EU.
Där föreslås nu att EMU-länderna ska ha en gemen-
sam finansminister. Man vill samordna den ekono-
miska politiken mer och mer. Om man har en gemen-
sam finansminister och en konstitution som talar om
samordning av den ekonomiska politiken, har man då
inte en gemensam finanspolitik?
Gemensamma beslut i skattepolitiken? Jag tycker
att det vore klädsamt om statsministern ville beröra
nästa steg i detta sammanhang.
Jag har pratat med företrädare för IKEA och frå-
gade dem om IKEA hade samma priser överallt i
Europa. Nej, sade de, det går inte, för man har olika
kostnadslägen i olika länder. Om vi ska kunna ha
samma priser i alla våra varuhus i Europa måste det
föras en gemensam skattepolitik, och det är det som
vi kommer att jobba för.
Detta kommer som ett brev på posten till statsmi-
nistern. Ge nu besked till svenska folket: Är nästa
steg en gemensam skattepolitik?
Anf. 14 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Fru talman! Jag tycker att det här är en ganska in-
tressant debatt. Det var väldigt intressant att lyssna på
Alf Svensson. Det låter litet som att han tror att vi är
kvar i 1994. Eller ännu värre: Vi ska inte bara rösta
om ifall Sverige ska vara medlem i EU utan vi ska
också rösta om att helt och hållet avskaffa EU. Jag
kan lugna dig, Alf Svensson: Vi tycker inte att man
ska avskaffa EU. Vi har inte drivit den frågan, inte
ens 1994.
Den här folkomröstningen handlar inte om ifall vi
ska gå med i EU eller om ifall vi ska gå ut ur EU.
Den handlar om ifall vi ska gå med i valutaunionen,
och jag tycker att det är den frågan som vi ska debatt-
era.
Det har i den här debatten förekommit en hel del
argument som jag vill svara på. Bland annat har det
påståtts att folk i euroländerna är väldigt nöjda och att
det över huvud taget inte finns någon kritik där. Den
senaste opinionsundersökningen i Tyskland visar att
en majoritet vill återinföra D-marken och att anled-
ningen till det är den ekonomiska kris som Tyskland
befinner sig i i dag. Euroområdets ränteläge gör att
man där får större problem att ta sig ut ur krisen.
Det har påståtts att valutaunionen ger fred. Jag
tycker att det är ett av de lägre argumenten. Man
måste föra en ganska långsökt diskussion för att kun-
na komma fram till det. Som Ulla Hoffmann tidigare
sade finns det väldigt många konflikter i världen som
har uppstått inom länder som har en gemensam valu-
ta.
Man har pratat om räntan och sagt att vi kommer
att få lägre boendekostnader ifall vi går med i EMU.
Det skulle bero på att räntan då automatiskt blir lägre.
Detta motsägs av vice riksbankschefen Willy Berg-
ström, som säger att det förhållandet att vi har en
högre ränta i Sverige beror på att vi har högre tillväxt
och lägre arbetslöshet. Om det vore bra för Sverige
att ha en lägre ränta, skulle ju Riksbanken sänka rän-
tan.
Lars Leijonborg tog upp Danmarks ekonomiska
utveckling som ett positivt exempel. Jag tycker att
också detta var ganska underligt med tanke på att
Danmark inte är medlem i EMU. I varje fall har
Danmark inte anslutit sig till det tredje steget i valu-
taunionen.
Man pratar också om större risker för valutaspe-
kulation. Det finns inte någonting som stöder teorin
att det skulle spekuleras mer skadligt mot en mindre
valuta än mot en stor. Vi har en flytande växelkurs,
och det är det som är en garanti mot skadlig valuta-
spekulation, inte att vi går med i valutaunionen.
Om det nu skulle vara så att valutaunionen ger fler
jobb, hur kommer det sig då att vi har lägre arbetslös-
het i de länder som står utanför EMU än i dem som
befinner sig innanför EMU?
När det till sist gäller stabilitetspolitiken stöder vi
i Miljöpartiet de gröna att man ska ha en stabil eko-
nomisk politik och stabila statsfinanser. Vi anser inte
att det är okej att låna upp pengar och låta kommande
generationer betala tillbaka dem. Vi tycker att det är
bra att man under de senaste åren har haft den politi-
ken i Sverige att inte låna på kommande generatio-
ners bekostnad, och vi har också stött den i alla bud-
getförhandlingar.
Men den stabilitetspakt som man hänvisar till från
ja-sidan och som ska vara ett så positivt inslag i EMU
håller man nu på att diskutera att luckra upp därför att
bland annat Tyskland, som är ett av de största med-
lemsländerna, inte klarar de krav som ställs på bud-
getunderskott och så vidare.
Vi klarar att stå utanför valutaunionen, och det in-
nebär en större frihet att bestämma både den ekono-
miska politiken men också att vi säger nej till att
flytta över ytterligare beslutsbefogenheter till de EU-
institutioner som redan i dag har så mycket att säga
till om.
Anf. 15 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det har talats om att vi i framtiden
inte skulle kunna driva vår egen finanspolitik. Ulla
Hoffmann har gjort det, och även Maud Olofsson har
varit inne på detta. Det är faktiskt så att vi i dag driver
en finanspolitik i Sverige som styrs av det regelverk
som gäller för EMU. Vi lever ju upp till konvergens-
kriterierna. Det som Ulla Hoffmann här från talarsto-
len argumenterade omkring som ett hot är alltså den
ekonomiska politik som hon själv medverkar till. Så
ligger det till och så kommer det att vara. Och det har
varit bra för Sverige. Vi har fått ned arbetslösheten.
Vi har fått ned räntorna. Vi har fått ned underskotten.
Vi har fått ned inflationen. Det har ökat friheten att
satsa på sådant vi tycker är viktigt.
Maud Olofsson gör det till en inrikespolitisk de-
batt i första hand, om regeringen. Jag tar inte upp den
handsken nu. Det kommer vi att kunna göra i partile-
dardebatten. Men Maud Olofsson kan väl ändock
lyssna på LRF om inte annat, de som mer än några
andra är uttrycket för landsbygdens folk och hur de
upplever sin situation. Svenska bönder vill vara med.
Svenska bönder är småföretagare. Svenska bönder
inser att om de ställer sig utanför och exponerar sig
för valutarisker så får de en sämre situation.
Jag begär inte att Maud Olofsson ska tro på mig.
Men lyssna ändock lite på LRF! Det skulle inte ska-
da.
Fru talman! Slutligen: I höst har jag en röst. Du
som lyssnar på debatten har en röst. Jag ska ta mitt
ansvar och använda min röst och rösta ja. Jag vill att
du tar ditt ansvar, du också, och går till vallokalen
och röstar. När du lägger din röst har du samma an-
svar som jag har, i vilken riktning Sverige ska gå. Jag
vill ha ett Sverige som inte ställer sig vid sidan av
utan fullt ut tar sitt ansvar för Europas utveckling.
Hjälp mig med det ansvarstagandet! Rösta ja!
(Applåder)
Anf. 16 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jo, Ulla Hoffmann, jag har bott i hy-
reshus. Jag vet inte riktigt vilket slags hyreshus du har
bott i, där det bara finns en temperatur som gäller för
alla lägenheter och alla rum i hela huset. Det påmin-
ner mer om det gamla sovjetiska systemet, som i och
för sig Vänsterpartiet i andra avseenden hyllar, med
inte så mycket valfrihet för människorna och mer
valfrihet för politikerna. Men om man har en pann-
central är det en värme som går in. Sedan sitter på
varje element en termostat som man reglerar. Den ser
olika ut, och den tillverkas ibland i Mora, ibland i
andra delar av världen. Det är ett uttryck för den
handel som vi är så beroende av för vårt välstånd.
Det skrämmer mig också när Ulla Hoffmann talar
om varför hon inte vill vara med i eurosamarbetet.
Hon vill kunna ha högre inflation, något som framför
allt missgynnar låginkomsttagarna. Hon tycker att vi
inte ska hålla så hårt på det där med de offentliga
finanserna. Det var en sak som hon kritiserade. Det är
också någonting som är mycket bekymmersamt. Det
finns en sak som euron kräver av oss och alla andra
länder: offentliga finanser som är i grunden stabila.
Det gynnar oss alla. Det ger låg inflation. Det ger
bättre förutsättningar för tillväxt. Våra pengar urhol-
kas mindre. Detta är naturligtvis bra, men det vill
Ulla Hoffmann i grunden göra sig av med.
Sedan flyr Maud Olofsson debatten, och jag för-
står det i och för sig. Visst vill företagarna ha lägre
skatter, enklare regler. Visst är det så att de inte vill
ha en tredje sjuklönevecka. Det är vi överens om.
Men just nu debatterar vi euron. Sju av tio företagare
tycker att euron är någonting i grunden bra. Det
handlar om entreprenörerna, LRF och motsvarande.
Ni har chans på stämman att ändra politik.
Det är inte jag som talar för att vi ska ha ett fede-
ralt Europa. Jag vill inte ge mer beslutanderätt än vad
som behövs. Bara det som är viktigt att lösa gemen-
samt ska vi lösa på europeisk nivå. Det är Centern
som nu går in och säger att man ska ha en federal
utveckling. Det är inte jag. Det hänger inte riktigt
samman, skulle jag vilja säga.
Vad är det kvinnor, pensionärer och andra tjänar
på? Jo, det handlar om tillväxten och jobben. Utan
fler människor som arbetar blir det inte särskilt höga
löner, inte möjlighet att klara hem, vården och om-
sorgen och mycket annat.
Det blir enklare att handla, enklare att vara företa-
gare, fler jobb och bättre tillväxt, tillsammans med att
det är naturligt att vi på en gemensam marknad också
har en gemensam valuta.
(Applåder)
Anf. 17 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det var bra att Maria Wetterstrand
frågade om Danmark, så att jag får ta den poängen en
gång till. Det handlar om formell frihet och reell
frihet. Danmark har visserligen ställt sig utanför eu-
ron. Men sedan över 20 år har man i praktiken bundit
den danska kronan, först till D-marken och nu till
euron. Det har varit mycket framgångsrikt. Man har
formellt det kryphål att fuska och slarva som ni vill
slå vakt om. Men genom att man inte har utnyttjat det
har man nått mycket bra ekonomiska resultat.
Det har visat sig en klyfta på nejsidan. Ulla Hoff-
mann säger nästan uttryckligen att hon vill slå vakt
om en politik där vi får ha hög inflation, slarva med
statsfinanserna, låna till lärarlöner och så vidare.
Maria Wetterstrand vill ha striktare regler. Hon oroar
sig för att stabilitetspakten kanske mjukas upp. Men
ni slår vakt om det här kryphålet, som har visat sig
förödande när Sverige har utnyttjat det.
Det har varit män som har talat för och kvinnor
som har talat emot här. Men en kvinnlig premiärmi-
nister i EU är Finlands Anneli Jäätteenmäki, som
sitter tillsammans med Maud Olofsson och mig i den
liberala gruppen i Europa. Hon var här nyligen och
berättade om hur bra euron har varit för Finland. I
Finland har arbetslösheten sjunkit och tillväxten varit
högre än i Sverige. Låt oss lyssna till Finlands stats-
minister när hon berättar om hur bra euron har varit
för Finland.
Finland är inte så mycket annorlunda än Sverige.
Röstar vi ja så kommer det att leda till högre välstånd
och flera jobb i Sverige.
(Applåder)
Anf. 18 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Finanspolitiken, ja - jag undrar hur
Göran Persson skulle haft det i sitt umgänge med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet om inte Göran Pers-
son hade haft EMU-kraven och konvergenskriterierna
i ryggen. Jag ser att Göran Persson ruskar på huvudet.
Han ser framför sig att det inte hade varit enkelt.
Jag ber naturligtvis om ursäkt om jag har miss-
uppfattat Miljöpartiet, att man nu är starkt för EU. Jag
tydde mig här till kongressprogrammet från 2001 där
det ju står att man vill avskaffa EU - 94-beslutet -
och att man vill fortlöpande arbeta aktivt för andra
former, framtida mellanstatligt samarbete. Det var det
jag trodde gällde. Är det inte så är vi naturligtvis
glada och tillfredsställda att Miljöpartiet, som det
står, har kommit till besinning också i denna fråga.
Jag tycker inte att det är så konstigt. Jag tycker
inte att man kan säga att det är väldigt starkt för eller
väldigt starkt emot. Vad vi har är ju det EU som allt-
fler sympatiserar med. Inom detta EU rör sig männi-
skor. Varor får röra sig, tjänster och kapital. Skulle
det då vara så märkvärdigt att det underlättar om man
också hade samma valuta? Det kan inte vara särskilt
svårt att inse.
Jag hörde Maud Olofsson säga: Jag vill underlätta
handel. Det är naturligtvis en stor sanning. Men då
kan man inte påstå att en gemensam valuta försvårar
handel, tvärtom. Rösta ja för framtiden, för Sveriges
skull!
(Applåder)
Anf. 19 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Det är riktigt, Göran Persson, vi har
medverkat och samarbetar kring den ekonomiska
politiken. Den stora skillnaden, Göran Persson, är
bara att om människor i det här landet inte gillar den
ekonomiska politiken så kan de rösta bort dig och
mig. Men om vi går med i EMU ligger den politiken
fast. Den kan man inte rösta bort. Så enkelt är det.
Jag vill korrigera Göran Persson på en punkt. Han
sade att Sverige i början av 90-talet var spekulerat i
botten. Faktum är att valutan då var låst. Den var
knuten till ERM. Det är mycket svårt att spekulera
mot en rörlig valuta, men det går att spekulera mot en
fast valuta. Det är en av orsakerna till att vi värnar om
att ha en rörlig valuta.
Kampanjen har lovat guld och gröna skogar i
form av sänkta räntor, högre tillväxt, högre löner och
bättre välfärd. Låt mig säga att tillväxten i sig inte är
en garanti för bättre välfärd. I stället handlar det om
hur man gör omfördelningen.
När jag pekar på att handeln med EU-länderna
minskar, att arbetslösheten är mycket högre än för
länderna utanför, att sysselsättningen sjunkit i de
flesta EMU-länder sedan de gick med, då säger ja-
sidans företrädare att det är för tidigt att utvärdera det
fyraåriga EMU-projektet. Men varför då inte vänta?
Varför är ni beredda att kasta in Sverige i en monetär
union som visar sig vara så dålig för det som arbetar-
rörelsen står för? Varför är ni beredda att ge upp en
aktiv ekonomisk politik som gagnar full sysselsätt-
ning och en generell välfärd?
När vi i kvinnorörelsen kräver att män ska ge ifrån
sig makt för att vi vill ha mer brukar det framföras att
det inte finns någon som frivilligt ger ifrån sig makt.
Men här har vi en grupp män - Göran Persson, Bo
Lundgren, Lars Leijonborg och Alf Svensson - som
är beredd att ge ifrån sig makt! Problemet är bara att
det är folkets makt och Göran Perssons barns och
barnbarns makt som de vill ge bort, nämligen makten
att själv i fria och demokratiska val få bestämma
vilken ekonomisk politik som ska bedrivas.
De har inte lyckats övertyga mig. Jag kommer att
rösta nej den 14 september.
(Applåder)
Anf. 20 MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Jag noterar att statsministern inte sva-
rar på frågan om nästa steg, nämligen de gemensam-
ma skatterna. Varför vill inte statsministern diskutera
det som sägs i den nya konstitutionen? Varför vill
statsministern inte tala om varför vi behöver ett eko-
nomiskt råd, varför vi diskuterar buffertfonder, varför
vi diskuterar att flytta makten över skattepolitiken
från riksdagen till regeringen? Varför vill statsminis-
tern inte ge svenska folket svar på dessa frågor?
Statsministern säger att LRF vill ha EMU. Det
LRF vill är att statsministern uppfyller de löften om
bättre villkor för Sveriges bönder som han gett. Det är
vad LRF vill. Det viktigaste är att få samma konkur-
rensvillkor som övriga europeiska bönder. Infria det
löftet så blir Sveriges bönder nöjda!
Man har hänvisat till Finland. De har i dag en ar-
betslöshet på 9,8 %. Är det det löftet Sveriges riksdag
och regering ska ge till Sveriges arbetare - att de kan
få det lika bra som i Finland, att de kan få en arbets-
löshet på 9,8 %, att de kan få en ökad rörlighet? Det
är inte konstigt att LO inte har tagit ställning. De vet
precis vilka riskerna med detta projekt är, och det är
också därför som de vill ha inflytande genom buffert-
fonder och annat.
Jag har också noterat att allas röst är lika mycket
värd. Jag tycker att det är talande att vi inte har en
enda minister här i dag som kommer att rösta nej. Var
statsministern rädd att applåderna inte skulle komma
- eller varför är de inte här i dag?
Nej, mina vänner, sanningen är den att vi den
14 september kan säga ja till en svensk riksbank, till
ordning och reda i Sveriges statsfinanser och till goda
företagsvillkor. Och för mig är det viktigare att byta
regering än att byta valuta. Jag kommer att rösta nej
den 14 september.
(Applåder)
Anf. 21 MARIA WETTERSTRAND (mp):
Fru talman! Det är tur för er som förespråkar att vi
ska gå med i valutaunionen att det kommer att bli ett
nej i folkomröstningen. På så sätt slipper ni bevisa
alla de lösryckta påståenden om fred på jorden, evig
tillväxt, mer välfärd och fler jobb som ni har kastat ur
er i den här debatten.
För att övertyga svenska folket om att ändra en
hittills god strategi måste ni på ja-sidan kunna visa
upp tydliga fördelar med en valutaunion. Det är up-
penbarligen mycket svårt. Att konstatera att fler män-
niskor i jobb ger mer pengar i statskassan räcker inte
om man inte samtidigt lyckas bevisa att ett medlem-
skap i valutaunionen innebär att fler människor
kommer i jobb. Och det blir ganska svårt när vi ser att
de länder som står fria har lägre arbetslöshet än de
som är med.
Det är först vid en kris som en valutaunion verkli-
gen sätts på prov. Vi har begynnande tecken på kris i
Tyskland, och det ser inte ut som om EMU kommer
att kunna hjälpa dem ur den krisen. Snarare är det
tvärtom. De stora prövningarna för valutaunionen
ligger dock framför oss, och vad som då kommer att
hända vet vi väldigt lite om.
Att nu gå med i EMU är som att köpa en bil som
inte testats i uppförsbacke. Jag vet många bilhandlare
som gärna skulle göra affärer med Göran Persson och
Lars Leijonborg.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Arbetsmarknadspolitik
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2002/03:AU8
Arbetsmarknadspolitik (prop. 2002/03:44).
Anf. 22 ANDERS KARLSSON (s):
Fru talman! I det betänkande som nu ska debatte-
ras behandlar arbetsmarknadsutskottet regeringens
proposition 2002/03:44 Arbetsmarknadspolitiken
förstärks. Propositionen kan delas in i fyra delar.
För det första föreslås att en försöksverksamhet
med arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare ska
bedrivas vid arbetsförmedlingarna från den
1 september 2003. Specialutbildade arbetsförmedlare
ska med hjälp av särskild arbetsmetodik förmedla
kontakt med lämplig arbetsgivare. När en anställning
kommer till stånd ska arbetsförmedlaren vara ett stöd
både för den enskilde och för arbetsgivaren med in-
troduktion och uppföljning på arbetsplatsen.
För det andra föreslås ändringar i reglerna för det
särskilda anställningsstödet. Detta görs för att under-
lätta för dem som har varit inskrivna länge i aktivi-
tetsgarantin. Det föreslås att anvisning till en anställ-
ning med särskilt anställningsstöd under vissa villkor
får göras även för personer som inte fyllt 57 år. Stöd-
nivån föreslås bli 85 % av lönen och maximalt 750 kr
per dag. Personer som fyllt 61 år kommer att få möj-
lighet till förlängning av anställningsstödet hos sam-
ma arbetsgivare efter prövning av arbetsförmedlingen
utan sex månaders uppehåll. Detta kommer att träda i
kraft från den 1 juli 2003.
Den tredje delen i propositionen handlar om brist-
yrkesutbildning. För att motverka flaskhalsar på ar-
betsmarknaden föreslås en försöksverksamhet med
bristyrkesutbildning för den redan anställda. Förslaget
innebär att denna ska bedrivas under perioden den 1
juli 2003-den 31 december 2005.
För det fjärde och sista föreslås en förbättrad och
effektivare samverkan mellan arbetslöshetsförsäk-
ringen och aktivitetsgarantin. Ett särskilt studerande-
villkor införs för den som i enlighet med den indivi-
duella handlingsplanen som upprättats i samråd med
den sökande lämnar aktivitetsgarantin för heltidsstu-
dier. För detta krävs en lagändring som träder i kraft
den 1 september 2003.
Betänkandet innehåller också Riksdagens reviso-
rers förslag RR:10 om styrning av Arbetsmarknads-
verket. Granskningen har sitt ursprung i ett förslag
från arbetsmarknadsutskottet. Resultatet har redovi-
sats i en rapport som också remissbehandlats och
besvaras i detta betänkande.
Fru talman! Med detta korta inlägg är det dags att
lämna över ordet för debatt om betänknadet AU:8 om
en förstärkt arbetsmarknadspolitik.
Anf. 23 Statsrådet HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Den socialdemokratiska regeringens
långsiktiga mål är full sysselsättning. Arbets- och
kompetenslinjen är en hörnsten i socialdemokratisk
arbetsmarknadspolitik. Den är ett uttryck för grund-
läggande politiska värderingar som handlar om att
göra alla delaktiga i samhället och förhindra utslag-
ning.
För att nå målet är politikens huvuduppgift att
medverka till att arbetssökande snabbt sammanförs
med lediga platser, att öka de arbetslösas kompetens,
att stödja dem som har svårast att få ett arbete och att
ge inkomsttrygghet under en övergångsperiod vid
ofrivillig arbetslöshet.
Arbetsmarknadspolitiken har en central roll inom
den ekonomiska politiken. Den ska bidra till tillväxt
genom att arbetsgivare snabbt får efterfrågad arbets-
kraft, och den ska stödja dem som har allra svårast att
få ett jobb. Jag vill påstå att vår arbetsmarknadspoli-
tik trots många hårda prövningar och trots tidvis hård
kritik varit mycket lyckosam. Vi gjorde det ingen
trodde. Vi halverade arbetslösheten genom en effek-
tiv arbetsmarknadspolitik.
Nu har konjunkturen under några år varit vikande
och arbetslösheten därmed ökat några tiondels pro-
cent från de 4 % som var målet. Det är naturligtvis
inte tillfredsställande. Men vi ska ändå komma ihåg
att ökningen av arbetslösheten varit mycket måttlig
om man betänker att Sverige liksom den internatio-
nella omvärlden hamnat i en lågkonjunktur de senaste
åren. Trots det har Sverige kunnat behålla en hög
sysselsättning och låg arbetslöshet utan att inflationen
har tagit fart. Det är en utveckling som få andra län-
der i Europa har klarat av.
Arbetsmarknadspolitiken har också de senaste
åren lagts om för att förbättras och förändras i och
med nya krav, behov och sätt att arbeta för att nå det
övergripande målet om full sysselsättning. Match-
ningsprocessen mellan lediga arbeten och ledig ar-
betskraft står mer i fokus i dag. Det har bland annat
skett genom en förskjutning genom insatserna från
praktikåtgärder till matchning och utbildning, en
förbättrad effektivitet i arbetslöshetsförsäkringen och
genom att insatserna för dem som har svårast att få ett
arbete har stärkts.
Men trots att förändringar för att möta nya utma-
ningar har genomförts kommer arbetsmarknadspoliti-
ken att stå inför kommande stora utmaningar och
återigen sättas på prov. Vi kommer inom en ganska
snar framtid att se ett ökande behov av arbetskraft.
Kanske kommer vi att stå inför en situation med brist
på arbetskraft då stora generationer 40-talister går i
pension. Då måste vi se till att alla resurser som finns
tillgängliga på arbetsmarknaden tas tillvara på bästa
sätt.
Ska vi klara av att möta det ökade behovet av ar-
betskraft måste vi lyckas med två stora utmaningar.
Den ena är att bryta den ökande ohälsan. Den andra är
att förbättra integrationen av invandrare på arbets-
marknaden. En fortsatt effektiv arbetsmarknadspolitik
är en förutsättning för att dessa utmaningar ska kla-
ras.
På ohälsoområdet har en rad åtgärder vidtagits,
och flera av dem har diskuterats bland annat här i
kammaren. Ytterligare åtgärder är att vänta. I den
proposition vi i dag ska diskutera föreslås en rad
viktiga åtgärder som ska göra det lättare för invandra-
re att komma in på arbetsmarknaden men också un-
derlätta för dem som varit länge i aktivitetsgarantin
och som därmed står relativt långt från arbetsmarkna-
den att få ett jobb.
För att säkra tillväxt och välfärd måste vi bli bätt-
re på att ta tillvara kunskaperna och kompetensen hos
alla dem som vill och kan arbeta. Den proposition
som vi i dag diskuterar och som regeringen, Miljö-
partiet och Vänsterpartiet gemensamt har utarbetat
innehåller fyra områden, som också Anders Karlsson
har berört.
Det första är insatser för förbättrad integration. Vi
vill genomföra en försöksverksamhet med arbets-
platsintroduktion för vissa invandrare. Mellan 2003
och 2005 kan upp till 300 miljoner kronor av AMS
pengar för köp av arbetsmarknadsutbildning använ-
das för att specialutbildade arbetsförmedlare med
hjälp av särskild arbetsmetodik ska kunna ge invand-
rare som behöver det ett intensifierat individuellt
stöd. Dessutom ska introduktionen av flyktingar ges
en tydligare inriktning mot arbete och egen försörj-
ning. Det ska bland annat ske genom att den som får
uppehållstillstånd omedelbart skrivs in vid arbetsför-
medlingen.
Det andra är bristsyrkesutbildning för anställda.
En försöksverksamhet genomförs 2003-2005 inom
områden där utbildningen på kort sikt bedöms kunna
motverka flaskhalsar. Anställda som har för avsikt att
byta arbetsgivare ska prioriteras och under utbild-
ningstiden kunna få aktivitetsstöd. För övriga får
arbetsgivaren betala normal lön under utbildningsti-
den. Personer med utländsk högskoleexamen är en
prioriterad målgrupp.
Det tredje är en utveckling av det särskilda an-
ställningsstödet. Förslaget innebär att nya möjligheter
skapas för dem som varit i aktivitetsgarantin länge
utan att få ett jobb. Ett särskilt anställningsstöd kom-
mer att kunna lämnas också till personer som inte
fyllt 57 år. Ersättningen lämnas till arbetsgivare med
ett belopp som motsvarar 85 % av lönekostnaden
under 24 månader.
Det fjärde är en ökad samverkan mellan arbets-
löshetsförsäkringen och aktivitetsersättningen. Ett
antal ändringar i reglerna föreslås som ska förbättra
och effektivisera samverkan mellan aktivitetsgarantin
och arbetslöshetsförsäkringen. Detta är en fortsättning
på den reform som inleddes i slutet av förra mandat-
perioden. Det syftar också till att säkerställa lika
behandling i olika avseenden i de olika systemen.
Vid inträde i aktivitetsgarantin upphör till exem-
pel rätten att återgå till en påbörjad ersättningsperiod i
arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom får ramtiden för
uppfyllande av arbetsvillkoret för den som deltar i
aktivitetsgarantin inte omfatta tiden före deltagande.
Ett särskilt förmånligt studerandevillkor föreslås som
ska gälla en arbetssökande som i enlighet med den
individuella handlingsplanen lämnat aktivitetsgaran-
tin för heltidsstudier.
De här åtgärderna tillsammans med det som redan
görs för att utveckla arbetsmarknadspolitiken tror jag
kommer att vara bra redskap för att underlätta en av
den här mandatperiodens stora utmaningar, att få in
fler människor med utländsk bakgrund i arbetslivet.
Anf. 24 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Med den nya koreografin, om jag får
uttrycka det så, och med ordningen i talarlistan får vi
uttrycka förhoppningen att vi ska få en liten intim
debatt i kammarformat.
Det finns en hel del saker i den här propositionen
som Moderata samlingspartiet givetvis ställer sig
bakom. Det finns inslag som vi hälsar med glädje.
Men när man lyssnar på statsrådets beskrivning av
arbetsmarknadssituationen blir man något förundrad
över att han inte med ett ord nämner det utomordent-
ligt allvarliga läge vi har på svensk arbetsmarknad.
Det gäller även utskottet, som har valt att inte ge
någon mer övergripande beskrivning och analys av
den mycket dystra situationen.
Verkligheten är faktiskt den att det varje dag är 1-
1 ½ miljoner människor i den vuxna befolkningen,
lite olika beroende på hur man räknar, som inte bidrar
till sin egen försörjning eller till andras. Detta är ju
verkligheten. Jag begriper inte att statsrådet i stort sett
inte berör detta med något ord. Han nämnde visserli-
gen att det finns vissa problem, men i stort sett sade
han ingenting. Verkligheten är ju att ett stort antal
människor är utan jobb, öppet arbetslösa, ett stort
antal är i åtgärder, ett växande antal förtidspensione-
ras och en allt större grupp väljer av olika skäl att
icke vara närvarande på svensk arbetsmarknad.
Dessutom har regeringen fört en usel politik för
att få in människor utifrån på den svenska arbets-
marknaden. Sammantaget har regeringens politik,
som den har bedrivits under de gångna åtta åren, för
ni har haft det yttersta ansvaret för situationen under
de åtta åren och är inne på det nionde året nu, i grun-
den eroderat basen för den svenska välfärden.
Statsministern talade under eurodebatten för en
timme sedan om betydelsen av välfärdens grund,
nämligen produktivt arbete. Jag tror i och för sig inte
att det finns någon delad uppfattning om den i kam-
maren partierna emellan. Men ni för ju en politik,
även om ni inte har det uppsåtet, som leder till att
produktiva krafter i Sverige, hundratusentals männi-
skor, inte varje dag bidrar med det produktiva arbete
som man i grunden skulle vilja göra för att klara sin
egen försörjning och givetvis bidra med skattepengar
till de grupper som av olika skäl inte kan jobba och
som med all rätt förväntar sig ett stöd från de männi-
skor som kan utföra ett produktivt arbete.
Ni för ju en politik på område efter område som
försvårar eller omöjliggör för samhället att dra nytta
av den kompetensen. Ni har en politik som många
gånger, år efter år, har satt upp arbetsmarknadspoliti-
ken som ett värn, garantin för att ni ska klara av detta.
Det finns inslag som är positiva - man ska inte för-
döma allt, det är en god idé - men tanken med er
politik är ju att arbetsmarknadspolitiken ska sköta så
kolossalt mycket mer än erfarenheterna bakåt i tiden
har visat att den klarar av. För man en dålig politik på
skatteområdet, för man en dålig politik i relationerna
till näringslivet etcetera blir arbetsmarknadspolitiken,
fru talman, någon form av slaskpost och hjälp- och
städgumma som ska reda upp allt annat. Och arbets-
marknadspolitiken klarar inte detta.
Det framgår också mycket klart och tydligt av
Riksdagens revisorers rapport, som jag själv har varit
med och arbetat fram. Det är inte första gången som
Riksdagens revisorer kritiserar arbetsmarknadspoliti-
ken, i det här fallet är det styrningen av AMS och
länsarbetsnämnderna. Den här gången för man fram
kritik mot dålig målformulering, många olika mål,
motstridiga mål, otydliga mål, dålig förmåga att styra
utifrån dessa, dålig kunskap om vad målen innebär
inom organisationen, dålig möjlighet att följa upp
målen, resultatuppföljning, etcetera.
Detta, fru talman och statsrådet, är inte första
gången som revisorerna kritiserar den förda arbets-
marknadspolitiken. Men för Socialdemokraterna är
det på något sätt som att svära inför högaltaret när
man kritiserar arbetsmarknadspolitiken. En enig revi-
sorskår har kritiserat denna politik sönder och sam-
man på det här området. Det skulle vara intressant att
höra statsrådet förklara varför det är så svårt att för-
ändra arbetsmarknadspolitikens strukturer, målfor-
muleringar, etcetera, så att man år efter år måste åter-
komma med den här typen av kritik.
Delar statsrådet min bedömning att den förda po-
litiken, med så många människor utanför arbetsmark-
naden, riskerar att erodera basen för den svenska
välfärden? Jag uppfattar det som totalt självklart att
det är mängden arbetade timmar i landet som till-
sammans skapar värden som ger möjlighet att för-
sörja dem som arbetar och bidra med försörjning till
andra. Hur kan det komma sig att Socialdemokraterna
i ett inlägg som statsrådet gjorde bara en passant
beskriver detta. Det verkar som om han inte tar detta
på allvar.
Var och varannan konferens i Sverige i dag där
omdömesgilla människor diskuterar framtiden tar upp
problemet att klara försörjningen, att klara välfärden
på grund av att så många människor står utanför ar-
betsmarknaden. Det är alltså inte nog med att de de-
mografiska problemen är stora, och dem kan varken
statsrådet eller jag göra mycket åt just för närvarande.
Men då gäller det att föra en politik över hela registret
av politiken som också får in alltfler människor i
jobb.
Från moderat sida menar vi att arbetsmarknads-
politiken får ta ett för stort ansvar. Vi menar att man i
grunden måste inse att det är arbetande, företagande
och entreprenörskap som skapar efterfrågan på jobb
och därmed efterfrågan på arbetskraft och givetvis ger
ett välstånd.
Man kan se konkret på vad ni misslyckats med
eller inte klarar av. 3:12-reglerna, som många tiotu-
sentals företagare har haft önskemål om förändringar
av, klarar ni inte av. Ni har tillsatt grupper som skulle
svara för förenklingar. Simplexgruppen, som den
hette på modern svenska, har inte lyckats med speci-
ellt mycket. Det är inte hur ni recenserar gruppens
resultat som räknas utan hur företagsamheten, svens-
ka småföretagare av kött och blod, upplever det, och
de upplever inte att ni har lyckats. Varför ska de ny-
anställa? Varför ska de tiotusentals ensamföretagarna
anställa och fatta det största beslutet i hela sin karriär
som företagare, att anställa den första personen, om
de känner oro? Varför för ni en politik på kollisions-
kurs med landets företagsamhet?
Förslagen att lägga ytterligare bördor på företagen
när det gäller sjukförsäkringen är inte på något sätt
något som stimulerar människor som vill göra nå-
gonting extra. Det ni gör är att ni för en politik som
inte har någon förmåga att skapa den Gnosjöanda i
Sverige, den Smålandsanda som skulle behövas i hela
Sverige. Nu resonerar människorna, företagarna av
kött och blod: Det lönar sig egentligen inte att an-
ställa. Jag har mina fyra anställda. Vi snurrar på. Det
ger ingen extra avans på något sätt att anställa de två
tre som vi skulle kunna göra.
I grunden, fru talman, vill i stort sett varje företa-
gare anställa och utvecklas, men regeringens politik
ger inga incitament för det. Därmed missar ni också
möjligheterna att få ett växande Sverige. Eftersom ni
missar den möjligheten måste arbetsmarknadspoliti-
ken vara den stora städgumman och klara det som
näringslivet med en bra beskattning, med goda inci-
tament skulle gett en väldig draghjälp åt. Det tycker
jag är anmärkningsvärt att ni efter alla dessa år inte
har bättre grepp om.
Fru talman! Det vore mycket intressant om stats-
rådet nu, med sin unika möjlighet att dra i gång
replikskiftena, skulle kunna svara på någon av de
frågorna. Grundfrågan är som sagt: Varför för ni en
sådan politik som upplevs som näringslivsfientlig av
landets näringsliv?
I övrigt finns det i betänkandet ett antal reserva-
tioner från Moderata samlingspartiet ensamt eller i
samverkan med de andra tre borgerliga partierna. Just
de gemensamma reservationerna markerar en vilja
från vår sida att erbjuda ett alternativ till den politik
som uppenbarligen har nått vägs ände, eftersom ni
inte kan hantera de viktiga frågorna med er politik.
Det handlar om en översyn av arbetslöshetsför-
säkringen. Det handlar om åtgärder för äldre männi-
skor. Jag är alldeles övertygad om att ifall vi inte i
betydligt större utsträckning får in äldre på arbets-
marknaden och ger dem en chans att jobba längre om
de så vill så har vi väldigt små möjligheter att klara
denna försörjning framöver.
Det finns också anledning för oss att fundera över
lärlingsutbildningen för yngre. Där har vi en gemen-
sam reservation, reservation nr 16. När man ser hur
många ungdomar som söker till olika former av prak-
tisk yrkesutbildning i storstadsregionerna undrar man
var vi i framtiden ska få de yrkesmän som vi under
alla omständigheter behöver. Regeringen för ju en
utbildningspolitik och en arbetsmarknadspolitik som
för oss längre och längre från en god försörjning av
denna typ av arbetskraft.
Statsrådet inledde med att säga att detta med ar-
betslinjen och kompetenslinjen var en central punkt i
den socialdemokratiska politiken. Varför dröjer då
förslaget om de individuella kompetenskontona? Det
fanns en utredning år 2000, och det fanns någon form
av löfte om att man skulle återkomma med ett system
som kunde träda i kraft den 1 juli 2003. Jag delar
statsrådets uppfattning att detta är en viktig kompo-
nent. Det är viktigt att folk är i arbete och att man på
olika sätt inom alla politikområden försöker bredda
och fördjupa kompetensen. Men varför är det då så
svårt för det arma departementet att komma med
förslag som kan träda i kraft och som uppenbarligen
efterfrågas av både individer och fackliga organisa-
tioner? Återigen ser vi ett exempel på att ni hopar för
mycket inom arbetsmarknadspolitiken så att ni inte
kan hantera denna verklighet.
Avslutningsvis, fru talman, har de fyra borgerliga
partierna en gemensam motivreservation som gäller
en genomgång av regelsystemet för arbetskraftsin-
vandring. Anledningen till att vi har lämnat en motiv-
reservation är att vi tycker att majoritetstexten speglar
en njugghet när det gäller synen på behovet av ar-
betskraftsinvandring.
För en tid sedan var linjen från Socialdemokrater-
na - jag vet inte om statsrådet har uttalat detta, men
Göran Persson har gjort det - att vi i princip innan vi
börjar med någon form av arbetskraftsinvandring ska
se till att varje person i Sverige har arbete. Nu har det
gradvis skett en förskjutning i retoriken från er sida.
Frågan är om det också är en förändring i hjärtat.
Delar statsrådet vår uppfattning att reglerad arbets-
kraftsinvandring med konstruktiva regelsystem är av
stort värde och kanske en förutsättning för att vi ska
kunna bibehålla och utveckla försörjningsbasen?
Fru talman! Om vi inte snabbt åtgärdar och repa-
rerar försörjningsbasen i det svenska samhället kom-
mer den svenska välfärden att erodera. Och det är ni
socialdemokrater som under nio år har fört en politik
som håller på att rasera denna bas för svensk välfärd.
Fru talman! Jag har nämnt ett antal moderata re-
servationer. Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och
reservation nr 9.
Anf. 25 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag vet inte om Anders G Högmark
har varit i USA, men jag utgår ifrån det. Jag har varit
där. När man bor på hotell blir man uppskjutsad till
sin våning av hisspojkar. När man knallar runt i kor-
ridorerna ser man hotelloggan stämplad i askfaten.
Det är människor som jobbar med sådant i USA, ett
land som Moderaterna många gånger hänvisar till, i
synnerhet när det gäller löntagare och löntagares
ställning. Det är en arbetsmarknad som är utsatt för
stor konkurrens.
Den typen av jobb har inte vi. Här kan människor
i normalfallet försörja sig på ett jobb. De personer
som stämplar hotelloggor i USA går sedan till ytterli-
gare ett jobb och ytterligare ett och så vidare.
I Sverige har vi en idé med arbetsmarknadspoliti-
ken. Vi har en idé om trygga jobb, om trygghet för-
enad med effektivitet. Vi skapar trygghet genom
arbetsmarknadspolitiken. Här medverkar människor i
förhandlingar om att ta bort sina egna jobb. De deltar
i en strukturomvandling som gör att vi hela tiden kan
ligga i framkant för ett friskt näringsliv. Det ger män-
niskor trygghet vid omställning. Människor blir inte
godtyckligt uppsagda. Det finns regler för det - det
vill inte Moderaterna ha. Människor får hjälp med
omställning via utbildning och stöd från en arbets-
förmedling.
Därför har vi, Anders G Högmark, lägre arbets-
löshet än Spanien, Grekland, Italien, Finland, Frank-
rike, Tyskland, Belgien och även EU-genomsnittet.
Det har betydelse vilket slags arbetsmarknadspolitik
man har för hur ett land ser ut och vilka villkor män-
niskor har i det landet.
Anf. 26 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Jag tänker inte närmare gå in på för-
hållandena i USA. Jag tycker att det är en positiv idé
att man ska kunna försörja sig på sin lön. Det är för-
modligen därför många människor inom äldreomsor-
gen som är medlemmar i Kommunal går ut och prote-
sterar och strejkar för att få en rimlig lön för ett kvali-
ficerat och bra arbete med tungt slit. Jag tänker inte
närmare kommentera detta.
Däremot är det symtomatiskt att statsrådet väljer
att inte svara på det som ändå är fundamentet för
diskussionen här i dag. Oaktat att vi kan ha en och
annan synpunkt på olika detaljregler är det ju viktigt
när vi har statsrådet här, och när statsrådet dessutom
gör anspråk på att inleda debatten, att han svarar på
frågor.
Frågan är: Delar statsrådet och regeringen min
och oppositionens oro för att ni med er politik håller
på att rasera basen för den svenska välfärden? Vis-
serligen har vi förhållandevis låg arbetslöshet, men
hur många arbetade timmar har vi? De människor
som jobbar har under de senaste åren då ni har haft
ansvaret i allt större utsträckning varit borta från
jobbet. Ohälsotalen har ökat kraftfullt. Antalet arbe-
tade timmar har inte alls ökat på det sätt som den
öppna arbetslösheten har sjunkit. Jag skulle vilja ha
kommentarer till detta.
Andra frågor är: Vad tänker ni driva för närings-
livspolitik som gör att det blir ökad efterfrågan på
arbete? Varför förmår inte regeringen driva en politik
som visar respekt för landets småföretagare när det
gäller 3:12-reglerna? Varför ska ni ha generalkon-
frontation när det gäller sjukförsäkringsfrågorna och
den belastning som ni vill lägga på näringslivet?
Varför driver ni en konfrontationspolitik? Tror ni att
man kommer att vilja expandera, öka antalet jobb och
därmed ge jobb åt invandrare och andra grupper av
människor som står utanför arbetsmarknaden? Varför
tror ni alltid att det ska vara arbetsmarknadspolitiken
som ska klara av detta, som ska vara städgumman?
Det finns väl andra departement som också bör kunna
dra sitt strå till stacken så att inte Hans Karlsson en-
sam ska behöva städa och städa.
Anf. 27 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är sant att vi har och har haft en
utveckling inom ohälsan som är otillfredsställande.
Vi lägger fram förslag här i kammaren som kommer
att behandlas nästa vecka, och fler förslag kommer att
behandlas under försommaren.
Vi har gjort en del, men det behöver göras mer.
Om det är vi helt överens. Nu tycker jag emellertid att
det vore bra om parterna i allmänhet och arbetsgivar-
na i synnerhet tog initiativ till att göra det de faktiskt
kan göra på arbetsplatserna. Svenskt Näringsliv har
liksom Kommun- och Landstingsförbundet tagit goda
initiativ för att initiera försöks- och projektverksam-
heter som ger väldigt bra resultat. Nu återstår för dem
att bredda detta till alla arbetsplatser. Det tycker jag
borde vara deras stora bidrag. Det skulle ge ett väldigt
starkt intryck på regeringen och på riksdagen när vi i
höst ska diskutera nästa budget och kommande vår-
budget när det gäller hur kostnadsutvecklingen kom-
mer att vara.
Det är glädjande att ohälsotalen nu börjar sjunka.
Det är färre som blir sjuka. Det är färre som har en
kortare längre sjukskrivning. Det är fortfarande fler,
om än med en minskad ökningstakt, som har riktigt
långa sjukskrivningar.
Det kommer att förtidspensioneras fler - det tror
vi. Men möjligen har trenden brutits. Vi tror att de
åtgärder vi föreslår kommer att leda till ytterligare
resultat, men det behövs mer. Landets arbetsgivare är
mycket välkomna i den kampen i deras verklighet
tillsammans med de anställda ute på alla arbetsplat-
ser.
Anf. 28 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Jag är alldeles övertygad om att vi har
anledning att glädjas åt varje liten förbättring i detta
elände. Visserligen säger statsrådet att situationen är
otillfredsställande, men det är väl ett understatement.
Situationen är ju utomordentligt alarmerande när en
och en halv miljon människor av olika skäl inte bidar
till sin egen och andras försörjning!
Jag är alldeles övertygad om att det finns många
småländska företagare och småföretagare runtom i
landet som inte känner igen beskrivningen av att de
inte gör insatser för att minska ohälsan och att de inte
gör insatser för en förbättrad arbetsmiljö. De kanske
tittar på statistiken över de offentliga arbetsgivarna.
Där har det ju efter valet av någon anledning blivit så
att Socialdemokraterna med sina stödpartier ofta styr
och ställer. Under flera år har de haft ganska stort
inflytande. Där har man en frånvaro och där har man
ohälsotal som är alarmerande! Varför har man det?
Hade man kommit ned till småföretagens nivåer så
hade flera hundra tusen personer till varit i arbete i
Sverige. Det är verkligheten. Det är den offentliga
sektorn som tyvärr mycket gravt har misskött det här
med tydligt ledarskap och att entusiasmera medarbe-
tarna. De lever i hierarkier där de inte har någon möj-
lighet att påverka på det sätt som man kan i en dialog
med en kreativ småföretagare.
Inga tydliga besked - inga besked alls - har vi fått
när det gäller 3:12-reglerna, fru talman! Det finns
ingenting om Simplexgruppen - ingenting! Det är
förslag som siktar att gå i generalkonfrontation med
svenskt näringsliv - både stora och små företag - när
det gäller sjukförsäkringen.
Fru talman! Det bäddar inte direkt för någon god
atmosfär på den svenska arbetsmarknaden i det
svenska näringslivet. Har man inte bättre insikt om
vad svenskt näringsliv totalt sett behöver för att ex-
pandera, utvecklas, nyanställa och se framåt positivt
så måste jag säga att jag beklagar Sverige.
Anf. 29 MAURICIO ROJAS (fp):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr
2, 9 och 13. Jag står givetvis bakom alla Folkpartiets
reservationer, men för att spara tid vid voteringarna är
det bara de här tre som jag yrkar bifall till.
Fru talman! Vi har gått in i en period av lågkon-
junktur och växande öppen arbetslöshet. Vi gör det i
en situation då de grupper och individer som står
utanför och som lever i utanförskap aldrig har varit så
stora som de är i dag. Aldrig i modern tid har de ut-
satta varit så utsatta som de är i dag. Det är detta som
vi måste tänka på. Vi går igenom en svår tid, och då
måste vi med all kraft prioritera de grupper som vi vet
kommer att drabbas mycket hårt av den pågående
lågkonjunkturen.
Detta vet vi från tidigare erfarenheter under hela
tiden efter 1945. Det är vissa utsatta grupper som
betalar det högsta priset när vi går in i en lågkon-
junktur. Det gäller särskilt för invandrade personer.
Det vet vi, och det är mycket tydligt sedan 1975. Det
gäller speciellt de som har kommit under senare tid -
1980- och 1990-talets flyktingar. Det är flyktingar
som flydde till Sverige för att leva ett bättre liv som
har betalat och som kommer att betala priset för våra
ekonomiska misslyckanden. Det borde vara utgångs-
punkten för den proposition som regeringen har läm-
nat.
Redan nu, i inledningen av lågkonjunkturen, har
vi siffror som visar att detta håller på att inträffa ännu
en gång. Om man jämför sysselsättningen för 2001
med sysselsättningen för 2002 så kan man konstatera
att utländska medborgare, det vill säga i princip de
senare anlända flyktingarna, har reducerat sin syssel-
sättning åtta gånger mer än de svenska medborgarna
- åtta gånger mer! Det är en grupp som redan 2001,
när konjunkturen vände, var mycket utsatt. Det är vi
ju alla överens om. Den här utvecklingen kommer
säkerligen att fortsätta under 2003 och så länge låg-
konjunkturen varar. Det vet vi. Det finns ingenting i
Sverige som tyder på att vi nu skulle få en utveckling
som skiljer sig från det som inträffade under 90-talet.
Det är den bakgrunden och den verkligheten som
är så oroväckande. Det är det som vi måste ställa
propositionen emot. Då tror jag att ingen kan förneka
att propositionen är extremt otillfredsställande. Det är
som att vilja släcka en brand med några droppar vat-
ten. Branden är utanförskapet. Branden finns i Ro-
sengård, i Rinkeby och i Tensta och på många andra
ställen i Sverige. Det är kanske inte en brand som
finns där vi bor, men den finns i Sverige och den är
allvarlig. Det räcker inte med det som ni har föresla-
git här. Det är egentligen nästan skrattretande med
tanke på den utgångspunkt som vi började den här
svåra perioden med.
Vi från Folkpartiets sida har pratat mycket om det
här. Vi har sagt att det behövs olika typer av ingrepp,
både strukturella som gynnar sysselsättningen och
rättvisan på lång sikt och konjunkturella som här och
nu parerar de värsta effekterna av lågkonjunkturerna
för de mest utsatta grupperna.
Ett exempel på eventuella strukturella förändring-
ar gäller det som vi diskuterade för två dagar sedan,
jag och statsrådet, nämligen arbetsrätten. Nu har vi
fått en rapport som ingen kan betvivla visar på att de
gällande arbetsrättsreglerna drabbar framför allt de
personer som är mest utsatta - flyktingarna, de som
har kommit senast till Sverige.
Om detta uttryckte sig statsrådet enligt riksdagens
protokoll som att det var helt i sin ordning att de som
kommer sist lämnar arbetsmarknaden först. Minis-
tern! De som kom sist är de mest utsatta i vårt sam-
hälle. Det är de flyktingar som har gått igenom myck-
et som är svårt. Det är inte helt i sin ordning att ha
regler som gör att de lämnar arbetsmarknaden först.
Rättvisan går inte ihop med detta, och det borde du
förklara för oss alla i dag.
Vi har också sagt att det behövs direkta, omedel-
bara ingrepp. Därför har vi föreslagit en jobb- och
utvecklingsgaranti som ger varenda person som står
utanför men som kan arbeta rätten att arbeta här och
nu. Vi tycker att vi under alldeles för lång tid har
accepterat en utslagning och ett bidragsberoende som
är extremt destruktivt. Jag är övertygad om att inte
minst flyktingar och invandrare har mycket att ge till
Sverige som vi inte tar till vara. Låt oss göra det här
och nu! Låt oss ge dessa människor en garanti för att
de ska kunna börja bidra till det svenska välståndet
och på det viset få en plats i vårt samhälle som inte
heter socialkontoret utan som heter arbetsplats och
skolor - det som skapar gemensam välfärd. Om detta
finns ingenting i det ni har presenterat.
Ni säger att det ska finnas ytterligare arbetsför-
medlare för vissa invandrare. Det räcker inte. Vi är
dessutom emot att splittra gruppen utsatta i invandra-
de och icke-invandrade personer. Det är farligt. Vi får
inte skapa apartheid i Sverige. Det är det som ni för-
söker institutionalisera. De utsatta invandrarna ska få
sina speciella resurser. De andra, de som är födda i
Sverige, min dotter och dina barn, om de är lika ut-
satta, varför ska de inte få lika mycket, lika bra, lika
speciella åtgärder? Det är alldeles för farligt att
segregera politiken genom att dela upp grupper som
delar samma utsatthet i olika kategorier beroende på
om de är födda i Sverige eller inte. Det är ett allvar-
ligt misstag, och det skapar segregation. Därför säger
vi nej till åtgärder som splittrar människorna som bor
och lever i Sverige.
Anf. 30 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Mauricio Rojas attackerar arbetsrätts-
reglerna om sist in först ut, och han menar att de är en
anledning till att vissa människor blir felaktigt be-
handlade. Jag menar att det är precis tvärtom.
Trygghet i omställning, precis som i arbetsmark-
nadspolitiken, är vår idé, vår ideologi. Det betyder
förutsägbara regler som är legitima och som männi-
skor tycker är rimliga. Det är antagligen det enda
möjliga att ha som ett urvalskriterium när jobb ska
försvinna, det vill säga att människor ställer upp på
det regelverk som gäller. Alternativet är att arbetsgi-
varen väljer fritt. Det borde, min själ, inte vara en
bättre situation för de människor, vare sig man är
invandrare eller född i Sverige, som har en svag ställ-
ning på arbetsmarknaden.
Regeln om sist in först ut betyder någonting vik-
tigt. När mamma kommer hem från arbetet sista da-
gen, träffar barnen vid köksbordet, kan hon säga att
hon har förlorat jobbet på grund av att hon var sist
anställd, inte på att hon var dålig eller sämre än de
andra utan på att hon hade jobbat kortare tid än de
andra. Så kan mamma och barnen bära den arbetslös-
heten med om inte stolthet för arbetslösheten så stolt-
het i arbetslösheten. Det betyder oerhört mycket för
människor.
Det är illa nog att vara arbetslös, är man dessutom
utpekad som den som inte dög får vi ett samhälle som
jag inte vill ha.
Anf. 31 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! När dessa mammor och pappor sam-
las i Rosengård, Rinkeby och Tensta, och de skapar
en majoritet som inte har något jobb att gå till, är det
mycket mer som inte fungerar. Vi måste ge fler för-
klaringar till att det har blivit så. Vissa grupper som
är redan utsatta drabbas extremt hårt. Jag kan inte
föreställa mig att lagen om anställningsskydd kom till
för att detta skulle vara verkligheten. Det kan jag inte
föreställa mig.
När lagen kom till hade man ingen aning om att
den kunde drabba de mest utsatta grupperna. Varför
inte tänka om? I dag har vi bevis på att det är så. Du
säger att arbetsgivaren annars kan välja fritt. Nej, jag
menar att vi ska skapa regler som inte ger de effek-
terna. Du måste tillstå att det är ett jätteproblem med
att det finns en majoritet i våra förorter som inte ar-
betar.
Varför inte åtminstone utreda frågan? Hur kan
man vara solidarisk och inte ens tänka på att utreda en
så viktig fråga?
Ministern måste förklara varför fyra gånger fler i
just dessa grupper än dem födda i Sverige drabbades
under 90-talets lågkonjunktur. Du måste förklara
varför tre fyra gånger fler drabbas nu än dem födda i
Sverige. Vi måste resonera om detta. Du kan inte
säga att det är rätt, bra, att så har det alltid varit och
att vi inte behöver tänka om. Det är inte solidariskt.
Du sviker de mest utsatta. Du sviker de flyktingar
som har kommit hit. Det är de som betalar priset för
att du inte ens vill titta på frågan.
Anf. 32 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är ett problem att de utlandsfödda
har en både svagare ställning på arbetsmarknaden,
betydligt lägre sysselsättningsnivå och högre arbets-
löshet. Jag gläder mig åt att utvecklingen har varit
bättre när det gäller sysselsättning för utländska med-
borgare än för svenska. Det är långtifrån tillräckligt,
men bättre.
När man ska förändra ett samhälle är riktningen
oerhört viktig. Det ska gå åt rätt håll. Sedan kan vi väl
debattera takten.
De senaste två årens avmattning har inte heller
drabbat utlandsfödda hårdare än andra, vilket skulle
kunna vara en tanke. Den har faktiskt inte gjort det.
Det gör det kanske inte bättre för dessa grupper, men
inte heller dramatiskt sämre. Det är ungefär lika.
Jag har grunnat mycket på den fråga som Mauri-
cio Rojas tog upp om kategorier och att göra särskilda
grupper till föremål för särskilda åtgärder. Jag har
stor respekt för hur man kan analysera och problema-
tisera. Jag känner mig emellertid övertygad om att
människor som kommer till oss från andra länder
saknar någonting som vi andra har som har bott här
länge. Vi kan arbetsmarknaden. Vi vet ungefär var
jobben finns. Vi kan branscherna. Vi har vänner,
bekanta och grannar som tipsar. Det vill jag kompen-
sera för de människor som kommer hit utifrån, som
saknar just detta. Jag vill ge dem en bättre situation
än vad de annars skulle ha för att kompensera för
någonting som vi andra har naturligt. Det är skälet till
att förslaget har lagts fram.
Anf. 33 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Det är så det är tänkt, men det är fel
tänkt. Även om invandrade personer, inte minst flyk-
tingar, är extremt drabbade, finns det också svenskar
födda i Sverige, kanske uppvuxna i dessa förorter,
som är lika svårt drabbade. Skyll inte på dem. Låt oss
arbeta med socialt utsatta människor. Vi ska inte göra
en skillnad. Statsmakten ska inte dela upp människor
så. Det skapar osämja i samhället, och det är i princip
fel. Människor har lika rätt och lika värde. Det ska vi
hålla på.
Du säger att det har gått bättre under de senaste
två tre åren. Ja, om du jämför päron och äpplen kan
du säga det. Men om du jämför högkonjunkturen
1990 med högkonjunkturen 2001, två jämförbara
perioder, kan du se - det är lite svårt att visa dia-
grammet i riksdagens kammare - att situationen för
utlandsfödda personer år 2001 var väsentligt mycket
sämre än år 1990. Vi gick in i lågkonjunkturen där
vissa grupper aldrig har varit så utsatta. Har du nå-
gonting att säga mot detta?
Sedan säger du att det inte finns några belägg för
att det går sämre för dem nu. Här, ministern, finns
SCB:s siffror. De visar att 0,4 % av dem födda i Sve-
rige förlorade jobben mellan 2001 och 2002. För
utländska medborgare, det vill säga senare inflyttade
flyktingar och invandrare, var siffran 3,4 %. Det är
åtta gånger fler. Det finns med i SCB:s officiella
statistik.
Anf. 34 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Regeringens proposition Arbetsmark-
nadspolitiken förstärks innehåller ungefär till hälften
en bred analys av arbetsmarknadspolitiken och ar-
betsmarknadsläget. Det är fläckvis en intressant
självkritik, bra reflexioner och analyser.
Men vad blir det för konkreta förslag av denna
proposition? Ja, det handlar om några smärre föränd-
ringar för att strama åt a-kassereglerna för människor
i aktivitetsgarantin, lite försöksverksamhet och sedan
att krångla till anställningsstödet ytterligare ett varv.
Det är vad man åstadkommer när man lägger sin stora
proposition om att förstärka arbetsmarknadspolitiken.
Det är ganska beklämmande, med tanke på läget på
arbetsmarknaden.
Då kan man säga: Men det går ju så bra för Sveri-
ge! Det rullar på åt rätt håll. Det är ett mantra som vi
har hört i den här kammaren från ansvariga statsråd.
Man har pekat på hur många nya jobb som har ska-
pats de senaste åren - det har ju varit regeringens
förtjänst. I dag har vi lågkonjunktur, och då är det
konjunkturens fel att jobben försvinner.
Där har vi på något sätt symtomatiskt för social-
demokratins problem: Det är alltid socialdemokratins
förtjänst när det är högkonjunktur i omvärlden och
konjunkturens fel när det är bekymmer på hemma-
plan.
Tittar vi på fakta ser vi att målet om 4 % öppen
arbetslöshet aldrig har nåtts, sånär som på några må-
nader när man vidtog en massa kraftfulla tekniska
åtgärder för att få in så många som möjligt i arbets-
marknadspolitiska åtgärder, för att kunna fira under
några korta månader att man nått målet. Men vi är
över det målet, och vi håller på att öka arbetslösheten.
Nu säger AMS att det snart är 4,8 %.
200 000 människor är öppet arbetslösa i dag. Yt-
terligare 100 000 är i arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der. Räknar vi in alla som är undersysselsatta, del-
tidsarbetslösa, förtidspensionerade och sjukskrivna
vet vi att ungefär 1 ½ miljon människor i Sverige i
dag är utan arbete, är frånvarande från arbetet av
olika skäl eller får inte jobba fullt ut som de önskar.
Vi har ett mål om 80 % sysselsatta som ska nås
nästa år. Ingen, inte ens regeringen, tror längre att det
kommer att nås.
Vi har ett mycket intressant begrepp, som vi har
lanserat i de kristdemokratiska motionerna, nämligen
"olyckstal". När man tittar på kostnader för arbetslös-
het, förtidspensioneringar och sjukskrivna och jämför
över tiden ser man att vi 1994 hade kostnader på
drygt 100 miljarder kronor på det området. I dag är vi
uppe i över 180 miljarder kronor.
Under perioden 1997-2003 är den sammanlagda
kostnaden för arbetsmarknadspolitiken och sjukskriv-
ningarna 1 200 miljarder kronor. Det motsvarar
55 års barnbidragsutbetalningar. Det här olyckstalet
ökar. Vad som har hänt under senare år är att den
förbättring vi har haft på arbetsmarknaden i stor ut-
sträckning bara har flyttat över till sjukskrivningar.
70 % av den sysselsättningsökning åren 1997-
2001 som socialdemokratiska statsråd brukar skryta
om berodde helt enkelt på att människor i ökad grad
var borta från arbetet på grund av sjukdom och att
sjukvikarier kom in i stället.
Vi vet också att när det var högkonjunktur i om-
världen, mellan 1997 och 2001, var Sverige på elfte
plats av EU-länderna i förmåga att skapa nya jobb, i
den konjunktur som då rådde. Det är ju så vi måste
mäta: Hur lyckas Sverige i det rådande konjunkturlä-
get?
Sverige lyckas sämre än andra länder. Sverige är
inget föredöme i det avseendet. Det finns länder som
har högre öppen arbetslöshet än Sverige, men det är
väl ingen jämförelse vi brukar vara stolta över. Vi
brukar hävda att Sverige ska ha höga ambitioner på
arbetsmarknadspolitikens område och när det gäller
sysselsättningen. Problemet i dag är att vi har en
regering som verkar vara nöjd med att över 4 % är
öppet arbetslösa och att siffrorna stiger. Det är be-
klämmande att vi inte ser mer aktivitet från regering-
ens sida.
Anställningsstödet är ett ganska intressant och
symtomatiskt exempel på regeringens arbetsmark-
nadspolitik. Vi har nio olika former av anställnings-
stöd.
Vi har ett allmänt anställningsstöd. Vi har ett för-
stärkt anställningsstöd. Vi har ett utökat förstärkt
anställningsstöd. Vi har ett särskilt anställningsstöd.
Vi har ett särskilt anställningsstöd för vård- och om-
sorgspersonal. Vi har nu också fått ett nytt förhöjt
särskilt anställningsstöd med vissa regler, ett annat
nytt förhöjt särskilt anställningsstöd med andra regler
och ett tredje nytt förhöjt särskilt anställningsstöd
med ytterligare några andra regler. Vi har också nå-
gonting som ska hjälpa långtidssjukskrivna.
Det är nio olika varianter. Dessutom har vi ändrat
de här reglerna lite grann under de två år som syste-
met har funnits.
Det här är ganska typiskt. Det visar först och
främst hur man krånglar till arbetsmarknadspolitiken,
fastän man säger att man ska underlätta arbetsmark-
nadspolitiken och göra den enklare. Arbetsmarknads-
utskottet har också i budgetbetänkandet 2000/01, som
riksdagen ställt sig bakom, uppmanat regeringen att
förenkla regelverket för anställningsstöd.
Men vad gör man? Jo, man kommer med nya va-
rianter. Varför gör regeringen det? Jo, i all sin politik
styrs man inte utifrån vad man vill göra utan utifrån
vad som är möjligt att genomföra under rådande ut-
giftstak. Anställningsstödet har ju den stora fördelen
att man slipper krångla med utgiftstaken. Man kan
kreditera på skattekontot, och man minskar alltså på
intäktssidan. Då har man klarat sig undan den pro-
blematiken. Men man har inte använt det mest effek-
tiva stödet för att hjälpa människor ur arbetslöshet.
Vi kristdemokrater är för anställningsstöd, men vi
tycker att det ska vara två varianter, ett allmänt och
ett särskilt. Det ska vara enkelt och överskådligt, och
man ska använda det till de ändamål det är lämpligt
och inte hålla på som man gör med det här, med nio
olika former.
Det krävs en ny arbetsmarknadspolitik. Vi måste
ha ett nytt mål för arbetsmarknadspolitiken som mä-
ter verkligt arbetade timmar, som mäter de verkligt
arbetande, alltså mäter rätt saker och inte mäter ex-
empelvis, som dagens målsättningar innebär, männi-
skor som kanske är sjukskrivna och definierar dem
som sysselsatta.
Vi behöver förbättra småföretagsklimatet och
framför allt stoppa nya förslag som krånglar till det
för småföretagen, exempelvis att arbetsgivaren ska
betala den tredje veckans sjuklön.
Vi behöver satsa på individuellt kompetens-
sparande.
Vi behöver sänka skatter på arbete och på företa-
gande.
Vi behöver en ny arbetsmarknadspolitik, där en
mångfald av olika aktörer får chansen att utveckla
olika former av stöd och hjälp till den arbetslöse.
Vi ser att dagens AMS, dagens arbetsmarknads-
politik, innebär en dålig styrning. Riksdagens reviso-
rer har riktat skarp kritik. Vi har en stelbent organisa-
tion. Vi har lite av förnyelse och metoder. Vi har för
lite näringslivskopplade åtgärder. Vi vet också att det
är ett ganska kostsamt system, som inte alltid är ef-
fektivt.
Vi behöver pröva nya metoder och nya aktörer,
och släppa fram en mångfald av aktörer för att få mer
vitalitet och mer dynamik i arbetsmarknadspolitiken.
Det kopplat till en helt annan småföretagspolitik och
en helt annan politik mot ohälsan skulle kunna vända
utvecklingen. Men regeringen är tyvärr passiv.
Anf. 35 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Stefan Attefall räknar upp praktiskt
taget alla politikområden som finns som man borde
jobba med i stället för arbetsmarknadspolitiken, som
jag förstår det. Det kan väl vara en legitim politisk
uppfattning.
Vi är förtjusta i arbetsmarknadspolitik, Stefan
Attefall - det är sant. Vi tror att det har betydelse,
som jag har sagt förut här i kammaren, att människor
får stöd och känner sig trygga i omställning.
Vi når goda resultat. Vi jämför oss med andra
länder. Stefan Attefall var inte imponerad när jag
jämförde med arbetslösheten i andra länder.
Den så kallade Lissabonstrategin jämför olika
kriterier. Sverige fick de flesta topplaceringarna,
enligt Lissabonstrategin, och framhölls som ett före-
döme på flera områden - områden som handlar om
reformer för sysselsättning, ekonomi och innovatio-
ner.
Andra länder i Europa använder Sverige som det
goda exemplet, mycket tack vare vår arbetsmark-
nadspolitik och vårt sätt att hantera detta som är så
stort och så viktigt men också så svårt. Det handlar
nämligen om att förena rationalitet i ekonomi och i
näringsliv med trygghet för människor. Vi förmår att
göra en hygglig avvägning som ger oss framgångar i
jämförelse.
Anf. 36 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Först och främst ska jag yrka bifall
till reservationerna 3 och 12. Jag glömde tydligen att
göra det i mitt anförande.
Statsrådet Karlsson säger att jag tog upp alla poli-
tikområden. Ja, det beror på att det inte händer nå-
gonting på något politikområde. Man kan förlåta
åtminstone några försummelser på ett område om det
händer mycket på något annat. Men det händer ing-
enting på ohälsans område. Det händer ingenting på
småföretagarpolitikens område. Det händer ingenting
på skattepolitikens område. Och det händer ingenting
på arbetsmarknadspolitikens område förutom att man,
som sagt, stramar åt a-kassereglerna för människor i
aktivitetsgarantin och några försöksverksamheter.
Jag tycker att Sverige ska ha högre ambitioner än
vad jag tycker att den socialdemokratiska regeringen
visar upp.
Statsrådet säger att vi ska förena trygghet med ra-
tionalitet. Jag köper gärna det sättet att resonera. Jag
tycker också att vi ska ha ett stort mått av trygghet i
arbetslivet, och vi ska ha mycket rationalitet. Jag kan
ju fråga statsrådet om han tycker att anställningsstö-
det utformas rationellt, med nio olika varianter som
jag inte ens tror att statsrådet själv på rak arm kan
rapa upp. Han behöver nog läsa innantill. Hur ska då
en arbetsförmedlare och en arbetssökande kunna veta
vilken typ av anställningsstöd som finns? Där finns
det ingen rationalitet.
Jag tror att vi behöver mer rationalitet i arbets-
marknadspolitiken och i näringspolitiken. Dessa
måste hänga ihop med varandra. Problemet är att de
inte hänger ihop med varandra. Möjligtvis hänger de
ihop med varandra därför att det inte händer någon-
ting - där finns ett samband.
Jag hade förväntat mig att ett statsråd från en so-
cialdemokratisk regering med Hans Karlssons bak-
grund skulle lägga fram förslag med lite mer lidelse
och göra det mer offensivt. I och för sig skulle jag
kanske inte dela hans uppfattningar, men jag förvän-
tar mig mer aktivitet. Vi har sett passivitet hos stats-
råden tidigare och ser det fortfarande. Det är beklag-
ligt. Jag frågar mig: Varför?
Anf. 37 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Stefan Attefall! Man kan också titta
på resultat. Man kan se på utvecklingen på arbets-
marknaden. Ta det senaste halvåret, det senaste året,
de senaste två åren!
Jag var under en period ansvarig för att följa
Ericssonnedläggningarna på en del orter och nedskär-
ningarna på andra.
Under ett par tre år har varsel och uppsägningar
kunnat summeras till flera tiotusental. I dag ser vi att
den totala arbetslösheten har ökat med ungefär 14 000
personer. Det är så många arbetslösa fler i dag än vad
det var för ett år sedan. Det är också ett resultat. Så är
det på grund av en politik som är en aktivitet, Stefan
Attefall. Resultaten talar också för sig.
Anf. 38 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag är tydligen lite förvirrad när det
gäller reservationerna som jag yrkade bifall till. Det
ska vara reservationerna 3 och 20.
Så till statsrådet Hans Karlsson. Han säger att re-
sultaten talar för sig. Problemet är att Sverige ska ha
höga ambitioner på arbetsmarknadspolitikens område
och på sysselsättningens område, men jämför man
med andra länder i samma konjunktursituation och
tittar ett antal år tillbaka i tiden ser man att Sverige
inte klarar sig särskilt bra jämfört med andra EU-
länder. Vi är inte speciellt duktiga jämfört med andra
EU-länder i samma konjunkturläge på att skapa nya
jobb. Det är ju förmågan att skapa nya jobb som är
det viktiga.
Arbetsmarknadspolitiken kan aldrig lösa proble-
men, men man kan hjälpa till, stötta, underlätta och
också ta hand om de problem som uppstår. Det är den
problematiken som saknas i den socialdemokratiska
tankevärlden. Det handlar om att gifta ihop närings-
politiken med arbetsmarknadspolitiken och se till att
dynamiken är så pass stor att vi klarar av att skapa
nya jobb och att göra det bättre än omvärlden när vi
har samma konjunkturläge.
Sedan kommer vi att gynnas av konjunkturen när
den går uppåt, och vi kommer att missgynnas när
konjunkturen går nedåt. Men vi kan inte bara tillskri-
va Socialdemokraterna förtjänsten när konjunkturen
går uppåt och skylla på USA, EU eller någon annan
när konjunkturen går nedåt. Regeringen regerar oav-
sett vilket konjunkturläge det är, och då gäller det att
klara sig bättre än omvärlden när vi är i samma kon-
junkturläge. Det klarar inte Sverige, och det beklagar
jag.
Anf. 39 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Det har blivit en lite annorlunda de-
battordning som vi inte känner igen oss i. Bland annat
har vi ministern med oss - det är inte det vanligaste i
arbetsmarknadssammanhang - så vi hälsar Hans
Karlsson välkommen hit.
Det är också en annorlunda ordning på det sättet
att han deltar i början av debatten. Det brukar vara
oppositionen som ställer frågorna och inte regering-
ens företrädare. Men ministern har möjlighet att an-
mäla sig för ytterligare fyra minuter i slutet av debat-
ten. Då har vi möjlighet att begära replik och ställa de
frågor som vi kanske vill ställa.
Sedan vill jag, fru talman, yrka bifall till reserva-
tionerna 4 och 16.
Arbetsmarknadspolitik är någonting som vi som
sitter i arbetsmarknadsutskottet helt naturligt arbetar
mycket med. Det upplevs väldigt ofta som petigt. Det
är fullt av regler och reservationer åt alla möjliga håll,
och det är väldigt olika hur man uppfattar detta som
människa. Det här berör också människorna väldigt
tydligt, ända in på bara skinnet. Det här är någonting
som vi ibland kanske inte kan påverka. Ändå påver-
kar det oss väldigt intensivt som enskilda individer,
eftersom vi drabbas av detta eller har glädje av det.
Arbetsmarknadspolitiken ska, som jag upplever
det, vara någonting som är i motsatt fas i förhållande
till konjunkturen. När vi har högkonjunktur kan man
ägna sig åt att göra det mycket enklare på många
olika sätt för människor och för företagare. I en låg-
konjunktur kan man se till att människor skyddas på
ett annat sätt.
Hela tiden måste man se till att företagen, arbets-
givarna, kan brygga över lågkonjunkturerna, så att vi
inte får en högre arbetslöshet än vad som är absolut
nödvändigt. Där upplever även jag att regeringens
politik kanske inte är den mest fullödiga som man
kan önska sig i det här landet.
Bland annat har riksdagens Revisorer varit myck-
et kritiska mot hur man styr AMS. Vi ställer oss bak-
om många av de här kritikpunkterna från revisorerna,
men vi vill gå ännu längre. Vi vill ha en ytterligare
decentralisering av arbetsmarknadspolitiken. Beslut
och resurser ska finnas närmare människorna. De ska
finnas ute på arbetsförmedlingarna i en större ut-
sträckning. Det ska finnas ett regelverk som är enkelt
och tydligt och inte, som man nu uppfattar det, en hel
skog av regler som man kan gå vilse i. Det ska var
enkla, tydliga och klara regler.
En del av de här förslagen i propositionen går i
rätt riktning, men ibland låser man också in de ar-
betslösa och gör dem beroende av bidrag i stället för
att se deras möjligheter och kraft i den här verksam-
heten.
En grupp som vi inte har talat så mycket om är de
äldre. Vi kommer ju alla att den vägen vandra. Några
av oss är redan i den gyllene medelåldern, vi 40-
talister som är på väg in i pensionsåldern.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi kan fortsätta
att arbeta ganska länge, att vi inte drabbas av att bli
utestängda av olika skäl. Några kanske har det lite
värre med att klara av det hetsiga tempot. Man kan-
ske behöver förkorta sin arbetstid men också få fort-
satt utbildning. Där finns mycket som behöver göras
och som regeringen inte har gjort något än.
För många av oss, de flesta av oss i 50-årsåldern
och däröver, är de individuella kompetenskontona
redan överspelade. Om regeringen kommer med ett
förslag, hinner vi inte samla ihop så mycket pengar på
våra kompetenskonton som skulle behövas för att vi
skulle kunna få den utökade möjligheten att utbilda
oss även efter 40-årsåldern.
Det är ändå väldigt angeläget att någonting händer
på det här området, för det kommer ju generationer
efter oss som också kommer att känna, när de har
jobbat ett tag, att det här är väldigt viktigt, att man
inte med en utbildning i 20-årsåldern är färdig utan
behöver vidareutvecklas. Man kanske behöver byta
jobb när man har kommit upp i 40-50-årsåldern.
Därför behöver vi det här regelverket. Vi behöver ett
förslag som ger de här möjligheterna.
Det är också viktigt att det blir möjligheter för ar-
betsgivarna att göra avsättningar till de individuella
kompetenskontona för att det ska bli tillräckligt
mycket pengar för att man ska kunna få en utbildning
som leder någonstans, som ger möjligheter till ett nytt
jobb.
Även ungdomarna har behov av en förbättrad yr-
kesutbildning på många ställen. Lärlingsutbildning i
gymnasieskolan men även när man har kommit lite
längre är någonting som vi från Centerpartiets sida
gärna skulle vilja se mer av. Jag vet att det genomförs
på en del ställen, bland annat i Örebro, att man i
gymnasieskolan plockar in ett lärlingssystem med ett
fjärde år på gymnasiet. Men möjligheten behövs för
många fler människor att utbilda sig under den ordi-
narie utbildningstiden och ändå få den praktik som
man behöver.
Bristyrkesutbildning - ja, det är väldigt viktigt att
det inte uppstår flaskhalsar och brister i det svenska
systemet. Därför tycker jag att en del av det som
föreslås här är bra. Men jag ställer mig ändå väldigt
tveksam till om det är Arbetsmarknadsverket som ska
stå för något som jag tycker att den reguljära utbild-
ningen ska stå för. Varför inte satsa mer på kvalifice-
rade yrkesutbildningar? Varför drar man ned på KY
som har varit en viktig reform och som har gett
många människor som har kommit en bit i yrkeskar-
riären en möjlighet att vidareutvecklas. Jag tycker
inte att det är AMS uppgift att stå för den kostnaden,
utan det finns andra som kan stå för den. Det bör
alltså underlättas för människor att gå en kvalificerad
yrkesutbildning.
En annan fråga som har tagits upp några gånger
här i dag är arbetskraftsinvandringen. Där känner jag
det som att regeringen mer bygger upp murar och
problem än ser de möjligheter som finns, möjligheter
både för oss i den åldrande industrialiserade världen
och möjligheter för dem som kommer från andra
länder om vi har bra och generösa regler på det här
området.
Vi måste erkänna behovet, men vi måste också
erkänna möjligheterna för människor att jobba i den
rika världen och skicka hem pengar för försörjning av
dem som finns på hemmaplan. Det är faktiskt så att
biståndet är mindre än de pengar som gästarbetare
och andra skickar hem i totalbelopp. Då vore det ju
ganska synd att inte låta det här bli en möjlighet för
fler, samtidigt som det också skulle lösa problemen
för oss som har behov av mer och yngre arbetskraft
på det här området.
Det finns alltså fler möjligheter för regeringen att
se till att arbetsmarknaden fungerar på ett bättre sätt.
Jag hoppas att arbetslivsministern kommer med fler
och tydligare förslag till förenklingar och förbättring-
ar när det gäller hur den svenska arbetsmarknaden ska
fungera i framtiden.
Anf. 40 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Margareta Andersson började med att
ta upp debattordningen. Jag måste också få ägna
några sekunder åt den. Ingen har väl undgått att förstå
att jag är rätt ny i riksdagen. Det är möjligt att det här
inlägget gör att jag framstår som ännu mer vimsig än
vad jag faktiskt är. Men inför dagens debatt tänkte jag
att jag skulle göra som förra gången, då det var rätt att
vara först. Det fanns ingen annan tanke bakom, bara
så att det blir sagt, så tro inte det. Jag ska försöka att
lära mig också debattordningen, men det finns myck-
et att säga om den i övrigt.
Fru talman! Margareta Andersson tar upp en rad
viktiga frågor. IKS, återigen, debatterade vi härom-
dagen, och jag kan säga att jag känner behov av att
komma fram med en offensiv strategi för hur vi ska
hantera detta. Det är viktigt. Jag gav svaret förra
gången och jag gör det nu igen: Låt oss få återkom-
ma. Jag har största respekt för att det finns de som
tycker att det tar tid.
Margareta Andersson tog sedan upp bristyrkesut-
bildningen. Jag uppfattade inte om Margareta An-
dersson var direkt kritisk till propositionens förslag.
Men jag känner väldigt starkt för möjligheten för
människor som är i fel jobb och som behöver lite
grann för att kunna använda hela sina gamla kompe-
tens - jag tänker då på dem som är invandrare - att få
en chans att komplettera den. Att de dessutom ska
kunna göra det med betalning om det är så att de ska
byta jobb, tycker jag är en väldigt fin reform och
förmån som jag hoppas att vi ska kunna bygga ut.
Anf. 41 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Ja, det kanske finns brister i riksda-
gens sätt att hantera debatter, så vi får kanske se över
dem även från vår sida.
Bristyrkesutbildning, individuellt kompetens-
sparande och finansiering - allt detta hänger väldigt
nära samman, tycker jag. Jag tycker också att statsrå-
det bör göra en lite större analys av de här frågorna.
Jag tycker inte att bristyrkesutbildningarna nöd-
vändigtvis ska betalas av samhället, för många av
dessa skulle kunna betalas av både arbetsgivaren och
den enskilde. Men då måste vi se till att få ett bättre
finansieringssystem.
Jag tycker inte att det är negativt att människor får
en ny yrkesutbildning eller en tilläggsutbildning. Men
det är klart att den som kommer som invandrare bör
ha större möjligheter att komplettera sin utbildning än
den som kanske har jobbat i 15-20 år och har varit
med i systemet mycket längre. Ett sätt att lösa pro-
blemet skulle bland annat kunna vara individuellt
kompetenssparande, där man alltså får med både
arbetsgivarna och arbetstagarna så att inte hela kost-
naden behöver ligga på samhället. Det skulle också
ge en betydligt större flexibilitet, en större möjlighet
att välja. Människor skulle då kunna välja utbildning
efter sina egna önskemål i stället för att, som nu,
riktas in mot de utpekade bristyrkena. Det skulle bli
en större frihet för människor att välja det de passar
för och det de vill.
Anf. 42 Statsrådet HANS KARLSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tänkte också i mitt andra inlägg
säga något om det som Margareta Andersson tog upp
vad gäller behovet av decentralisering eller en mer
lokal anpassning av arbetsmarknadspolitiken. Det
slog mig nämligen att regeringens kritik tar sikte på
bland annat styrningen. Under 90-talet gjordes en hel
del försök med friare användning av arbetsmarknads-
politiska medel - frikommuner och liknande. Den
gången var kritiken också väldigt hård mot just
bristande styrning och kontroll av pengarnas använd-
ning. Därför behövs det naturligtvis ordning och reda.
En bra förutsättning för det är en nationell politik. Det
utesluter naturligtvis inte att vi anpassar regelverken
till både individen och lokala förutsättningar. Men
såvitt jag kan förstå går väl inte revisorernas kritik
ihop med behovet av ökad decentralisering.
Anf. 43 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tycker att det har blivit en intres-
sant talarordning i den här debatten. Från Centerparti-
ets sida har vi sagt att vi vill ha en ökad decentralise-
ring, och det står vi fast vid. Men för att vi ska få
denna ökade decentralisering, och för att den ska
fungera, behövs det enklare och stramare regler så att
man vet vad man har att rätta sig efter. Sedan kan
man, utifrån det här regelverket, låta människorna
använda medlen på ett betydligt enklare sätt.
Man får också ta hänsyn till de olika förhållanden
som finns i det här landet och till hur det är för olika
individer och människor. Vi har väldigt olika behov.
Det blir olika bedömningar även om man bygger in så
många regelverk att det känns som att man går vilse i
skogen i stället för att se att här finns det en stig rakt
fram som vi ska följa. Sedan kan man göra små avvi-
kelser, men man har ändå den klara riktningen.
Sedan behövs det förmodligen också en förbättrad
kontroll av de här systemen så att man ser om de
leder till de mål som vi vill uppnå. Då måste man
också göra dessa mål så tydliga att man ser att just på
det här sättet kan man nå dem. Det kan behövas små
avvikelser på grund av att landet ser olika ut. Det är
olika vad man har för behov i Gislaved och i Norr-
botten, olika om man bor i en glesbygdskommun eller
i Stockholm. Men det måste hela tiden vara männi-
skan som står i centrum, och då måste den här möj-
ligheten att under ordnade former göra avvikelser
förbättras. I dag tycker jag att det fattas en del möj-
ligheter för den enskilda människan att påverka de
här besluten. Man är så bunden av regelverket att det
ibland blir ett hinder i stället för att vara ett stöd för
människorna.
Anf. 44 ULF HOLM (mp):
Fru talman! Detta är förmodligen arbetsmark-
nadsutskottets tyngsta betänkande detta riksdagsår,
och vi har ju äran att ha statsrådet med på behand-
lingen av det. Det tackar vi väl för.
Till grund för detta betänkande ligger ju regering-
ens proposition, som arbetats fram tillsammans med
oss i Miljöpartiet och också Vänsterpartiet. För Mil-
jöpartiet har det varit avgörande att vi tar krafttag
inom de områden som här tas upp, det vill säga insat-
ser för att öka invandrares möjligheter till arbete, en
förbättrad aktivitetsgaranti, utveckling av anställ-
ningsstödet och bristyrkesutbildning för de anställda.
Att invandrare har svårt att etablera sig på arbets-
marknaden är tyvärr en sanning. Sysselsättningsgra-
den ligger betydligt lägre för utrikesfödda än för
andra, och det är ingenting vi kan vara nöjda med.
Ytterligare krafttag behövs därför för att öka möjlig-
heterna för att invandrare ska ta sig in på arbetsmark-
naden.
En viktig nyckel i detta arbete är just insatser vid
arbetsförmedling och för arbetsplatsintroduktion.
Detta är en försöksverksamhet. Det är inget perma-
nent. Det är en försöksverksamhet som jag hoppas
också ska bli permanent längre fram när vi plockar in
de erfarenheter vi kan få av denna försöksverksamhet.
Vissa grupper får i denna verksamhet tillgång till
specialutbildade arbetsförmedlare som har i uppgift
att förmedla kontakter mellan den arbetssökande och
arbetsgivaren. Men de ska inte bara ansvara för kon-
taktförmedling utan också för introduktion på den nya
arbetsplatsen - allt för att på ett nytt sätt underlätta
för invandrare att få större plats på arbetsmarknaden.
Det är något som alla förhoppningsvis har glädje av.
Arbetsmarknaden är i ständig förändring. Behovet
av ny kompetens finns ständigt. Det är något som vi
ska bejaka och som jag i grunden tycker att vi ska se
mycket positivt på, som en möjlighet. Men - det finns
ju alltid något litet "men" - det är inte alltid så lätt att
ställa om till ett nytt arbete eller ett nytt yrke med en
ny kompetens som man inte har haft kunskap om
tidigare. Därför bildas det också flaskhalsar när det
blir efterfrågan på en viss kompetens som inte finns
att tillgå på arbetsmarknaden.
Med förslaget nu från regeringen, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet vill vi försöka motverka de flaskhal-
sar som tyvärr uppkommer på arbetsmarknaden ge-
nom att på försök ge möjlighet till bristyrkesutbild-
ning för anställda inom arbetsmarknadsutbildningen.
Det är en ökad möjlighet för personer att få nya kun-
skaper för att klara de nya krav som ställs på arbets-
marknaden. Det måste man se positivt på i det här
förslaget.
Dessa satsningar på bristyrkesutbildning räcker
dock inte framöver eftersom rekryteringsbehoven
kommer att bli ännu större inom några år. Därför är
det samtidigt viktigt att vi ser positivt på en arbets-
kraftsinvandring. Nu har ju riksdagen, tack vare ett
initiativ från Miljöpartiet och de fyra borgerliga parti-
erna, tagit initiativet till en parlamentarisk utredning
om hur ett regelverk som öppnar för en större arbets-
kraftsinvandring från länder utanför EU skulle kunna
se ut. Det är utmärkt att vi har kommit så långt. Om
man ska tolka representanter från regeringen på rätt
sätt och positivt verkar det som att Socialdemokrater-
na alltmer bejakar nödvändigheten i detta och kan se
möjligheterna. Det tycker jag är bra.
Därför är jag faktiskt lite besviken på de fyra bor-
gerliga partierna, som väljer att lägga en reservation
och gå till konfrontation i en fråga där vi redan är
överens om var behovet finns. Jag tycker att det är
bättre att vi försöker närma oss varandra än att vi ökar
konfrontationen. Ska vi få ett bra regelverk på detta
område bör vi närma oss denna fråga och inte lägga
ut nya dimridåer. Det tycker jag är synd. Jag stöder
därför inte de fyra borgerliga partiernas reservation
när det gäller den viktiga frågan om arbetskraftsin-
vandringen.
Så ska jag säga något om aktivitetsgarantin. Det är
en garanti som infördes för några år sedan, ett pro-
gram för dem som tyvärr har det väldigt svårt att hitta
ett arbete och som har blivit långtidsarbetslösa. Här är
det viktigt att slå fast att det initialt fanns väldigt
mycket problem med aktivitetsgarantin. Jag tycker att
det är bra att vi kan erkänna det, att vi hade problem
med detta i början när det gällde kvaliteten på pro-
grammet. Det var, rent ut sagt, några värdelösa ut-
bildningar som gjorde att det blev mer oreda än reda.
Men det var initialt. Det har blivit bättre. Och vi job-
bar fortfarande med att det ska bli bättre och bättre.
Därför måste man se det här förslaget från regeringen,
Vänstern och Miljöpartiet som ytterligare ett sätt att
komma framåt när det gäller en förbättrad aktivitets-
garanti. Hans Karlsson har ju mycket tydligt redogjort
för innehållet i detta, så jag ska inte berika er med den
kunskapen en gång till. Ni kan läsa protokollet.
Sedan vill jag slutligen bara beröra frågan om
styrningen av AMS och länsarbetsnämnderna. Anders
G Högmark hade ju en väldigt lång utläggning i sitt
inledningstal där han radade upp alla problem som
han kunde hitta på. Jag kommer inte ihåg alla nu. Det
var väldigt många. Det är ju trist att Anders bara ska
se problemen. Jag försöker se möjligheterna i stället,
möjligheterna att ha en bra arbetsmarknadspolitik på
många olika områden för många olika grupper i sam-
hället.
Problemen, Anders G Högmark, kan ju inte vara
så farliga i Sverige. Ditt parti vill ju med näbbar och
klor att vi meddetsamma ska gå in i EMU. Samtliga
länder som är med i EMU har högre arbetslöshet och
lägre tillväxt. Vi i Sverige har både en lägre arbets-
löshet och en högre tillväxt än genomsnittet för euro-
länderna. Är det dit du vill kommer du att få än fler
problem. Låt oss bevara friheten att kunna välja en
politik för framtiden. Därför ska vi säga nej till EMU.
Anf. 45 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Jag är väldigt nyfiken på hur Ulf
Holm ser på detta med att dela upp mellan utsatta och
utsatta. Det är en ärligen ställd fråga. Det här med att
arbeta med kategorin "invandrare" - även om den är
väldigt utsatt grupp statistiskt - kan skapa både insti-
tutionell segregering och konflikter som är onödiga.
Jag vill se den dag då en svensk kan säga: Jag är
född i Sverige och lika utsatt men får inte lika myck-
et, inte samma stöd. Jag tror att den personen kan
uppleva det här som väldigt orättvist. Många kan göra
det. Jag skulle vilja att Ulf Holm svarar på det.
Ulf Holm, är du nöjd med vad ni föreslår? Det
handlar om ungefär 300 miljoner på tre år - några
speciellt utbildade, odefinierat hur, arbetsförmedlare.
Jag tror inte att det finns en rimlig proportion mellan
detta och det som pågår, inte minst i de mest utsatta
förorterna i Sverige. Vi vet att problemet i dessa för-
orter inte är de arbetslösa, faktiskt, utan problemet är
de utslagna.
De utslagna i Rinkeby, Tensta, Rosengård och så
vidare är många fler än de arbetslösa. Arbetslösheten
där är ofta inte så stor. I Rosengård ligger den antag-
ligen på 8 %, men de utslagna är mer än 40 %. Dem
har vi aldrig nått med våra vanliga arbetsmarknads-
politiska insatser. Där ser jag enorma brister i det här
förslaget. Vi angriper inte de allra vanligaste proble-
men, och dessutom är det mycket otillräckligt.
Anf. 46 ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Mauricio Rojas, jag lyssnade väldigt
noggrant på ditt inlägg där du berörde den här frågan.
Jag delar din åsikt på många punkter, men jag tror att
du missuppfattar lite.
Detta är en försöksverksamhet. En försöksverk-
samhet brukar inte innefatta hela Sverige eller åläg-
gas flera miljarder i insatser och så vidare. Detta är en
försöksverksamhet och 300 miljoner är ganska myck-
et för en försöksverksamhet.
Det pratas om "vissa grupper". Man brukar ofta
säga att invandrare inte är någon homogen grupp.
Därför får man kritik om man buntar ihop dem i en
grupp. Då gör man alltså fel. Nu försöker Mauricio
Rojas plötsligt göra tvärtom. När vi för en gångs skull
tar ut vissa invandrare med vissa behov och som
skulle behöva en förbättrad chans och ett ökat stöd får
vi på käften för det också! Jag blir lite konfunderad.
Vi har försökt att på olika sätt anpassa försöket till
just en specifik grupp. Blir försöket lyckat - vilket jag
verkligen hoppas - gör vi det kanske permanent. Men
det kan också betyda att man kan justera det hela när
försöksverksamheten är över och se till den erfaren-
het man har skaffat sig. Jag kan inte förstå vad det är
för fel på detta, Mauricio!
Därmed är inte sagt att detta är det enda. Det finns
många fler punkter som vi måste jobba med när det
gäller hela den svenska integrationspolitiken. Det är
helt klart. Jag hoppas att vi kan mötas på flera punk-
ter framöver, men inte just i denna fråga.
Anf. 47 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Ulf, jag vill inte slå dig på käften -
verkligen inte i den här frågan i alla fall. Den här
frågan är svår.
Vi borde prata mindre om integrationspolitik och
att vi ska ta in invandrare någonstans och i stället
inrikta oss på att prata om utanförskap. Människor
delar detta oavsett var de är födda och hur de ser ut.
Jag tror att det finns något destruktivt i den uppdel-
ning som vi har arbetat med under så lång tid. Även
om det här bara är ett försök ville jag påpeka att det
idémässigt finns ett allvarligt problem här.
Vi i Folkpartiet har föreslagit en jobb- och ut-
vecklingsgaranti, som vi tror skulle vara det mest
verkningsfulla för att angripa utanförskapet. Vi har
inte hittat på det, utan det finns i till exempel Skär-
holmens arbetscentrum, som såvitt jag förstår är ett
mycket lyckat försök. Människor som kommer dit får
en femdagars garanti att de ska ha en sysselsättning.
Oftast är det ett jobb som de lyckas med. Det finns
också i Skurup i södra Sverige och på många andra
håll. Är inte detta en idé som du eller ni på något sätt
har reflekterat över?
Anf. 48 ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Jo, jag har reflekterat över det. Jag
tycker faktiskt att det är en ganska intressant tanke,
även om jag inte kan detaljerna i det hela. Men det är
inte någonting som jag vill säga ja till i dag. Jag tyck-
er att det är ett bra underlag som vi kanske bör titta på
tillsammans längre fram. Vissa delar är särskilt bra,
andra delar är kanske mindre bra.
När det gäller vad Mauricio Rojas säger om utan-
förskap och hans farhågor har om detta med "vissa
grupper" i motsats till alla vill jag bara hoppas att han
har fel och att försöksverksamhetens resultat ska bli
bästa möjliga. Men om det skulle bli problem kan
man ju ändra försöksverksamheten och rätta till pro-
blemen då. Då har vi åtminstone försökt, och det
tycker jag är det viktigaste. Vi måste göra nya saker
och hitta nya sätt att tackla problemen. Andra politis-
ka områden har vi jobbat med tidigare, och det har
varit blandade resultat. Detta är ett nytt sätt att attack-
era frågan och försöka vända oss till invandrare på
deras villkor bättre än vi har gjort hittills.
Ge det åtminstone en chans, Mauricio Rojas, men
håll också ett öga på försöket och kom med din kun-
skap när vi ska utvärdera det. Det tror jag att vi alla
har nytta av.
Anf. 49 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag tycker att det
var ett trevligt inlägg som statsrådet gjorde angående
arbetsordningen. Jag tror på något sätt att vi kanske
efter debattens slut kan konstatera att det var en gans-
ka kreativ innovation - inte bara koreografin, som jag
kallar den, utan även just debattordningen. Den ger
statsrådet många möjligheter att svara på frågor, och
det ger oss möjligheter att föra en trivsam debatt. Det
kan hända att det slumpar sig så väl att det faktiskt
kan bli ganska bra. Det är i alla fall min uppfattning
så här långt.
Till Ulf Holm vill jag säga att anledningen till att
vi gjorde den speciella markeringen med motivreser-
vationen om arbetskraftsinvandring var helt enkelt att
vi tyckte att det skulle vara ett mer positivt anslag i
motiveringen. Vi är lite förvånade över att Miljöparti-
et, som har haft en positiv grundinställning, inte ville
bilda majoritet med oss. Men det behöver vi inte gräla
om. Det är förklaringen, helt enkelt.
När det gäller mina långa inlägg om styrningen av
AMS vill jag säga att revisorernas rapport är ännu
längre. Det hade tagit ännu längre tid att läsa upp den.
Det var många kritiska punkter där. Det är det ingen
tvekan om. Framför allt var revisorerna eniga. Det
innebär att Socialdemokraterna och alla andra partier
som är företrädda bland revisorerna står bakom. Det
finns punkter återkommer i flera rapporter över tiden,
och man kan tycka att det är rimligt att man försöker
åtgärda det.
Jag tror säkert att vissa saker har förändrats, och
det skriver vi också. På vissa punkter har det förbätt-
rats. Det är inget enkelt fögderi, och därför vill vi
revidera AMS. Det handlar då inte om revision utan
om att vi vill förändra AMS i dess helhet.
Ulf Holm avslutar sitt inlägg med en stor diskus-
sion om nej till EMU. Jag måste säga att jag när jag
lyssnade på inläggen från statsministern, Bo Lund-
gren, Alf Svensson och Lars Leijonborg mycket på-
tagligt tyckte att ja-argumenten ägde stor tyngd. Nej-
argumenten i inlägget ägde inte samma tyngd.
Anf. 50 ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! Om vi ska beröra debattreglerna en
gång till vill jag också säga - för att göra ett litet
tillägg till alla de positiva saker som Anders räknade
upp - att jag tycker att det är bra att statsrådet är här
lyssnar på debatten i de frågor som vi i utskottet job-
bar mycket med. Jag förstår ju att statsrådet inte kan
springa på alla våra utskottsmöten och vara med i alla
diskussioner, men jag tycker att det är bra att han är
med under hela den här debatten, som handlar om det
mesta och de flesta politikområden, nu på slutet också
om EMU. Det är trevligt.
Vi får steg för steg inte bara en fempartimajoritet i
riksdagen utan snart kanske till och med en sex- eller
sjupartimajoritet för att bejaka och se nödvändigheten
i arbetskraftsinvandringen. Kanske kan vi i den par-
lamentariska utredningen komma fram till något slags
enhälligt förslag om hur det bör utformas framöver.
Det borde väl vara en styrka, Anders?
Därför tyckte jag inte att det var någon större idé
att lägga ned alltför mycket tid på motivtexterna när
det redan finns ett riksdagsbeslut. Man kan arbeta på
olika sätt. Jag kan hålla med om mycket av det ni
skriver i er motivtext, men jag tycker att det verkar
lite onödigt att ta strid om en sådan sak.
Slutligen vill jag säga något om revisorernas kritik
av AMS och länsarbetsnämnderna. Jag är tacksam för
att du inte läser upp hela revisionsberättelsen. Visst,
man kan hålla med om många bitar där också. Jag
tycker att statsrådet också redogjorde ganska ordent-
ligt för att man jobbar med de här frågorna kontinu-
erligt och tittar på följder, följer upp, gör nya förslag,
reviderar och så vidare. Det är ett arbete som ständigt
pågår. Det tycker jag att vi kan vara ganska nöjda
med.
Anf. 51 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Låt oss inte i onödan gräla om reser-
vationen. Jag kan också uttrycka förhoppningen att vi
ska komma fram till ett regelsystem som verkligen
positivt stimulerar möjligheterna till arbetskraftsin-
vandring och inte bara blir en snårig skog av problem.
När det gäller kritiken av Arbetsmarknadsverket
från revisorerna har vi tidigare producerat ett antal
rapporter som definitivt har bäring också på detta,
nämligen undervisningen i svenska, sfi. Jag tror att vi
har gjort två eller tre rapporter under det senaste årti-
ondet där vi har kritiserat detta. Där är det återigen
samma sak, nämligen att alla är intresserade av att få
en bättre undervisning och att människor snabbare
ska få rimliga språkliga kunskaper.
Vad man förvånas över lite grann är att det ska ta
så lång tid att ändra i detta fall. När vi är överens om
att saker och ting inte förhåller sig på riktigt det sättet
som vi önskar att det skulle är det märkligt att det ska
ta så lång tid att förändra. Där finns en viss otålighet.
Men det tillhör väl kanske oppositionen. Nu tillhör
Ulf Holm förvaltarna av systemet. Det är ju så er roll
är nu, även om ni inte låtsas om det. Men är man
förvaltare har man kanske inte samma lust att kritise-
ra detta.
På samma sätt är jag avslutningsvis lite förvånad
över att Ulf Holm så lite nämner avvägningen mellan
å ena sidan arbetsmarknadspolitikens roll och när-
ingslivspolitikens roll. Utåt på fältet brukar Miljöpar-
tiet mycket varmt tala om småföretagen och behovet
av regelsystem som passa småföretagen. Jag vill fråga
om Ulf Holm delar min uppfattning om att lite för
mycket ansvar kanske läggs på arbetsmarknadspoliti-
ken. Lite mindre belastning hade drabbat den om man
hade fört en lite bättre näringslivspolitik. Men ni
tillhör ju nu förvaltarna. Jag förstår därför att det kan
vara svårt att förändra.
Anf. 52 ULF HOLM (mp) replik:
Fru talman! I alla frågor får vi inte vara förvaltare
enligt den uppgörelse som finns mellan de tre partier-
na. En av de frågor där vi inte får förvalta fullt ut
gäller synen på småföretagare. Då utnyttjar vi natur-
ligtvis den möjligheten att tillsammans med bland
annat ditt parti, Anders G Högmark, och de andra
borgliga partierna se till att vi får en mer positiv syn
på småföretagandet. Det hoppas jag också ska påver-
ka Socialdemokraterna och Vänstern att se småföre-
tagen som en möjlighet och inte som ett problem när
det gäller arbetsmarknaden.
Men arbetsmarknadspolitik och näringspolitik är
svåra områden därför att man inte kan göra ett system
som ska omfatta alla, ett regelsystem, ett bidrag, ett
anställningsstöd. Det går inte. Det är faktiskt olika
förutsättningar för olika grupper, olika förutsättningar
för olika stora företag och så vidare. Och detta måste
man bejaka. I vissa sammanhang vill ni bejaka det.
Men när det gäller antalet olika anställningsstöd vill
ni inte bejaka det. Så är det i fråga efter fråga. Jag
bejakar att det finns olika förutsättningar. Därför
kommer jag också till slutsatsen att det kan vara nöd-
vändigt med olika anställningsstöd med olika inrikt-
ningar på samma sätt som jag tycker att det ska finnas
olika regler för småföretagen och deras förutsättning-
ar. Och vi jobbar vidare med den frågan.
Jag tror att jag ganska tydligt sade att jag kan dela
många av de synpunkter som revisorerna har lämnat.
Däremot är jag inte säker på den rätta vägen för att
åstadkomma förändring, om det är den väg som revi-
sorerna har kommit fram till, eller om det är den
längre vägen som man påverkar inom departement
och regeringen. I den frågan nöjer jag mig med att
inte yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande
med anledning av revisorernas förslag.
Anf. 53 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Först yrkar jag bifall till förslaget i ut-
skottets betänkande och följaktligen avslag på reser-
vationerna.
Det mest genomgripande och viktigaste för oss
socialdemokrater är att i fortsättningen även föra en
politik som innebär att hela folket kommer i arbete.
Att ha ett arbete som man trivs med och som man kan
gå till varje dag, åtminstone varje vardag, betyder
mycket för individen. Det betyder mycket för trygg-
heten i samhället, och det betyder mycket för trygg-
heten för oss även andra timmar på dygnet då vi inte
är på jobbet. Det betyder mycket för självkänslan och
för gemenskapen som finns på arbetsplatserna.
Det är därför inte så konstigt att vi socialdemo-
krater egentligen hela tiden för en konsekvent politik.
Även om vi har en hög arbetslöshet i dag, det vill jag
erkänna, har vi lyckats få ned den öppna arbetslöshe-
ten på några år på ett sätt som jag själv tycker är bra.
Vi ska icke förtröttas i detta läge, utan vi ska fort-
sätta. Det bevisar egentligen de förslag som vi har att
behandla i detta betänkande i dag.
Vi vet också att det blir lite svårare därför att ar-
betsmarknaden ser lite annorlunda ut i dag. De flesta
företag har en tajt och slimmad organisation där det
knappast finns något utrymme för den typen av arbete
som fanns förr. På till exempel byggarbetsplatser
fanns det någon som skötte servicen runtomkring
byggbodarna. Det kanske fanns lite extra personal på
förrådsverksamheten ute på företagen. Det fanns
andra sådana jobb som egentligen behövdes men som
man i dag tydligen har bedömt att man kan undvara.
Det i sin tur har gjort att utslagningen har ökat och att
många människor med något litet bekymmer - kan-
ske bara bekymret att man har råkat bli äldre, eller
något annat bekymmer som kan drabba oss alla -
hamnar utanför arbetsmarknaden. Det innebär tyvärr
också att de som är på arbetsplatserna kanske får
anstränga sig det lilla extra som egentligen inte är bra
och som gör att frånvaron ökar och att den så kallade
utbrändheten breder ut sig i vissa branscher.
Det gäller verkligen att se till att föra en politik
som eliminerar mycket av detta. Och en traditionell
socialdemokratisk politik tycker jag är bärande även i
dag. Det bevisar de förslag som vi för fram i detta
betänkande.
Detta leder mig osökt in på aktivitetsgarantin.
Aktivitetsgarantin har funnits under några år och har
inneburit att många som har hamnat utanför arbets-
marknaden på det sättet har kommit in igen. Jag och
många kolleger i utskottet träffar, om inte dagligen så
ganska ofta, människor som är inne i aktivitetsgaran-
tin. Och som Ulf Holm mycket riktigt sade fanns det
från början faktiskt en del kritik om att det fanns
saker och ting inom aktivitetsgarantins ram som kan-
ske inte var så bra som vi hade önskat. Men på senare
tid har vi också mötts av många som är nöjda och
som säger att aktivitetsgarantin med dess möjligheter
har lett till att de som tidigare har varit arbetslösa och
kanske har varit det länge har kommit in på arbets-
marknaden och fått ett fotfäste och en anställning
igen. Det tycker jag också att det finns anledning att
poängtera en sådan här dag.
Att se till att den enskilde får den utbildning eller
den praktik som ökar anställningsbarheten är ett sätt
att stärka den enskilde. Då är det också viktigt att
säga att vi i detta förslag vill värdesäkra aktivitetsga-
rantin och de individuella handlingsplaner som ska
göras upp mellan den enskilde och arbetsförmedlaren.
Det är oerhört viktigt att också se till att det utvecklar
den enskilde och så att det inte blir något som gör att
man känner att man tar ett ordinarie jobb utan att vara
anställd.
Jag kan förstå att det ibland kan kännas svårt om
man befinner sig i en aktivitetsgarantiåtgärd och
kanske utför samma arbetsuppgifter som någon annan
och känner sig utnyttjad. Men jag tycker att dessa
exempel börjar bli färre och färre, och det finns inte
så många kvar. Och skulle det finnas något sådant är
det viktigt att man nu med hjälp av inte minst det nya
stödet tar tag i detta och verkligen ser till att lansera
den här arbetskraften med den erfarenhet som den har
och använder sig av det nya föreslagna anställnings-
stödet. Det är ett anställningsstöd som jag tycker är
ett bra sätt att komma till rätta med utanförskapet och
arbetslösheten.
Jag säger inte detta utan vidare rakt ut i luften,
utan jag grundar min uppfattning på de kontakter som
jag och andra har med arbetsförmedlare och med
människor som är arbetslösa ute i landet. Eftersom
det här har varit känt tidigare finns det redan nu
många exempel på att småföretagare faktiskt tycker
att det är ganska bra att få upp till 750 kr per dag i
ersättning för en erfaren arbetskraft. Det är en möj-
lighet och en chans. Då kan man inte tala om att vi
inte gynnar småföretagen, utan detta är verkligen en
möjlighet.
Trots den kärva ekonomi som många kommuner
upplever tror jag att detta också är en möjlighet för
kommunerna att verkligen få erfaren arbetskraft. En
annan pluseffekt är att den som får en sådan här an-
ställning också får del av förmåner som är förknippa-
de med en anställning - reglerad semester och möj-
ligheter att när man kan berätta att man har fast jobb
delta i aktiviteter i samhället som man tyvärr ibland
råkar bli utestängd från när man inte har en anställ-
ning.
Stefan Attefall sade i sitt inlägg att det redan finns
många stöd och att det nu blir ytterligare ett. Ett tag
trodde jag att kristdemokraterna trodde på mångfald.
Här är det verkligen fråga om mångfald med möjlig-
heter att anpassa till rådande situation på en speciell
ort och till en viss arbetstagares speciella situation -
detta kopplat till det utbud som finns på orten.
Nytt är också att detta kan användas även beträf-
fande dem som är under 57 år. Tyvärr finns det också
de som är under 57 år som inte har en utbildning som
stämt in. Eller också är det kanske någonting annat
som gör att man inte har kunnat få ett jobb. Då har vi
här ett utmärkt exempel. Att det här kan användas i
framtiden är jag övertygad om.
Trots att det mesta så här långt i debatten är sagt
vill jag också säga att det finns anledning att poängte-
ra den bristyrkesutbildning som det nu kommit för-
slag om. Det gäller att se till att utbilda bort flaskhal-
sar hos berörda företag för att möjliggöra en fortsatt
utveckling och för att göra det möjligt för företagen
att ta de nya order som är på gång, på väg in. Det här
tycker jag är mycket bra. Jag tror att det blir ett bra
utfall av förslaget.
Arbetslöshetsförsäkringen och a-kassan är det
också föreslaget ska förändras i förhållande till dem
som är inne i systemet med aktivitetsgarantin. Stefan
Attefall antydde något om att vi gör en sorts instram-
ning. Jag vet också att någon har talat om detta som
en sorts bortre parentes. Så är det inte, utan detta är
en anpassning av arbetslöshetsförsäkringen i förhål-
lande till aktivitetsgarantin - egentligen något som
kanske skulle ha gjorts förra gången men som inte
blev av.
Den löntagare som har kvar a-kassedagar och som
blir föremål för aktivitetsgarantin har i och med detta
förbrukat de dagarna. Å andra sidan är han eller hon
garanterad ersättning så länge han eller hon är i akti-
viteten eller tills man kommit ur den genom att man
fått arbete eller utbildning eller på annat sätt avslutat
aktiviteten.
Skulle någon av någon anledning inte vilja vara
kvar i systemet med aktivitetsgarantin utan säger upp
sig eller slutar i aktiviteten införs nu samma regler
som för den som slutar på sin ordinarie anställning.
Man kan alltså bli avstängd från a-kassan i upp till 45
dagar - det är samma regler. Därefter är man givetvis
garanterad att komma tillbaka till aktiviteten igen, så
det är absolut inte fråga om en bortre parentes.
Fru talman! Det här är lite grann av det innehåll
som jag ville föra fram. Men innan jag avslutar mitt
anförande skulle jag vilja ställa en fråga till Anders G
Högmark och Moderaterna. Alla som så önskar har
kunnat ta del av reservationerna i betänkandet. Vi vet
vad dessa innehåller. Min fråga är: Vilket motförslag
har Anders G Högmark som härförare för oppositio-
nen när det gäller att lösa de här problemen i stället
för att bara anklaga regeringen?
Vi har, som sagt, sett vad förslagen innehåller.
Men hur ska ni kunna samla en majoritet? Vi har
faktiskt lyckats göra det. Det har varit ett bra samar-
bete mellan Miljöpartiet, Vänsterpartiet och oss soci-
aldemokrater, och det har gjort att vi kunnat lägga
fram det här förslaget.
Återigen yrkar jag bifall till utskottets förslag i
betänkandet.
Anf. 54 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Nu börjar jag förstå vad socialdemo-
kratisk mångfald innebär: Det handlar om mångfald i
krångliga regler. Och nu börjar jag förstå alltmer av
den småföretagarpolitik som regeringen för.
Jag sade att det finns nio olika former av anställ-
ningsstöd. För två och ett halvt år sedan skrev ar-
betsmarknadsutskottet att man hade uppfattningen att
det kan finnas anledning att i förenklande syfte sam-
ordna regelverken för anställningsstöden.
Detta sade man alltså för två och ett halvt år se-
dan. Sedan dess har ytterligare några varianter på
anställningsstödet tillkommit. Min fråga är helt en-
kelt: Var finns konsekvensen i den politik som
Christer Skoog talade om? För två och ett halvt år
sedan sade man ju till regeringen att det är nödvän-
digt att förenkla. Men sedan dess har man ytterligare
krånglat till det.
Christer Skoog skryter om att man samlat en ma-
joritet kring sin arbetsmarknadspolitik. Men det är
inte så svårt att samla en majoritet kring ingenting.
Det är ju nästan ingenting som ni åstadkommer.
Skämtsamt brukar jag säga - numera säger jag det
med ett allt större allvar - att ett ställe där arbetslös-
heten stiger kraftigt är i arbetsmarknadsutskottet. Vi
har faktiskt ganska lite att göra. Trots att utvecklingen
på alla områden pekar åt fel håll finns det inga skarpa
förslag från regeringen. Det stora vi fått är alltså en
proposition som innehåller några korrigeringar av a-
kassereglerna för dem som är föremål för aktivitets-
garantin och några försöksverksamheter. Det kan man
väl ändå inte, Christer Skoog, vara stolt över.
Anf. 55 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Vad jag, kanske lite skämtsamt, sade
om mångfalden är att arbetsmarknaden inte riktigt ser
likadan ut i alla delar av vårt avlånga land. Här be-
hövs det tvärtom en hel flora, en hel katalog, av åt-
gärder.
Jag vill påstå att arbetsförmedlarna ute på arbets-
förmedlingarna har ett bra grepp om dessa åtgärder
och använder dem. Många av de olika formerna av
anställningsstöd har inneburit att många fått anställ-
ning.
Det är klart att det är bra om man kunde hitta fram
till något. Men vad är ditt eget förslag, Stefan Atte-
fall? Hur skulle det se ut? Det är egentligen mer in-
tressant att höra än bara anklagelser mot regeringen.
Vi har faktiskt lyckats samla en majoritet för detta,
vilket ni - såvitt jag förstår - inte riktigt har gjort.
När man lyssnar på den borgerliga oppositionen
här kan man nästan tro att alla människor i vårt land
är arbetslösa. Men 4,2 miljoner människor är faktiskt
sysselsatta i Sverige varje dag. Dock är inte alla på
jobbet samtidigt alla dagar men 4,2 miljoner är inte
lite, tycker jag. I stället ska vi vara stolta över den
siffran men det glömmer vi ibland bort i debatten.
Anf. 56 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att tanken på ett anställ-
ningsstöd är bra. Vi kristdemokrater har stött detta
med att det finns ett allmänt anställningsstöd. Vi har
också tyckt att det är bra att även införa ett förstärkt
anställningsstöd för dem som är långtidssjukskrivna.
Därmed tyckte vi att det skulle ha stannat. Sedan
kunde vi använda andra metoder för att lösa andra
problem. Till exempel människor som vi upplever
som svårplacerade på arbetsmarknaden behöver kan-
ske annan typ av stöd och hjälp än anställningsstöd.
Anställningsstöden ska det vara lätt att förstå, och
de ska kunna användas av dem som jobbar i verk-
samheten. Nu måste man ha en tjock regelbok för att
kunna förstå och lista ut hur systemet ska användas.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott och riksdagen
själv har sagt att de nio formerna av anställningsstöd
måste förenklas. Detta har inte gjorts. Det måste väl
innebära att Christer Skoog på den här punkten är
missnöjd med regeringen.
Sedan vill jag upplysa Christer Skoog om att 1,5
miljoner människor i vårt land är förtidspensionerade,
sjukskrivna, öppet arbetslösa, i åtgärder, deltidsar-
betslösa eller undersysselsatta. Det är alltså ett gigan-
tiskt problem som vi har att jobba med.
Vad jag också har försökt att ta upp med statsrådet
Karlsson är just att det finns ett slags förnöjsamhet
över socialdemokratin. Det finns inget riktigt enga-
gemang trots att vi har ett jätteproblem att brottas
med. I stället är man glad över att ha kommit bort
från de värsta siffrorna som vi hade för några år se-
dan. Dock har vi inte löst problemen, utan vi flyttar
runt människor - från öppen arbetslöshet in i sjuk-
skrivningar. Men totalkostnaden stiger, och proble-
men finns där och blir bara värre och värre. På något
sätt är Socialdemokraterna lite nöjda och vill inte ta
tag i problemen. Jag är faktiskt mycket bekymrad
över detta.
Anf. 57 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Nej, det måste vara en språkförbist-
ring. Inledningsvis sade jag att vi har lyckats ganska
bra men att vi inte är nöjda. Därför fortsätter vi med
traditionell social arbetsmarknadspolitik som innebär
att fler ska komma i arbete.
Av erfarenhet vet vi att småföretagare - ja, alla
företagare i Sverige - tyvärr inte anställer folk i dag.
Sedan kan man ha olika uppfattningar om varför vi
tycker att man bör stimulera här, vilket vi också gjort
genom de olika anställningsformerna.
Jag måste säga att den form som vi i dag diskute-
rar framstår för mig som ganska enkel. Beträffande
dem som en viss tid - minst 18 månader - varit in-
skrivna i aktivitetsgarantin och som är under 57 år
gäller att den arbetsgivare som anställer dessa har rätt
att från staten få bidrag på upp till 750 kr per dag i två
år. Den som är över 57 år behöver bara ha varit in-
skriven i tre månader.
Jag tycker att det är ganska enkelt och lätt att för-
stå. När jag frågat dem som jobbar med dessa frågor
har åtminstone jag fått de signalerna att det här förstår
man. Detta kommer att innebära att många av de
människor som inget annat gör än längtar efter att få
ett jobb också kommer att få det.
Anf. 58 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Den här diskussionen om aktivitets-
garantin och regelförändringen kunde vi hålla på med
ganska länge. Det finns fortfarande en hel del att göra
på det här området. Men jag tänkte fråga Christer
Skoog om hur han ser på arbetsplatsintroduktionen.
Varför kan man inte utöka den? På vissa ställen har
den utan några större regelförändringar kunnat på-
börjas både för dem som har varit arbetslösa och för
dem som har haft andra svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden. Då har det ofta skett genom så
kallade arbetsgivarringar, där det varit arbetsgivare
både från den offentliga och från den privata sidan.
Där har man kunnat gå runt. Om man har blivit över-
talig på ett ställe har man kunnat gå till något annat.
Man har kommit överens om att den här personen får
flytta runt. Så småningom har man kunnat komma in
på en arbetsplats där man har behövts och det varit
möjligt att anställa en.
På det viset har människorna inte hamnat i den
trista situationen att behöva speciella, kanske lite
stigmatiserande, åtgärder som jag upplever att den här
speciella arbetsplatsintroduktionen kan vara för de
invandrare som ska bli föremål för dessa.
Jag är lite orolig, precis som Mauricio Rojas tidi-
gare i debatten, för att det kan bli så att man blir ut-
pekad i stället för att bli hjälpt in på arbetsmarknaden.
Det finns andra sätt att lösa de här problemen. Hur
ser Christer Skoog på det?
Anf. 59 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Det finns säkert många sätt. Det här
är ett förslag och ett sätt att lösa problemet. Jag hop-
pas verkligen att de som blir föremål för den här
förmånen och åtgärden inte känner sig utpekade. Det
här handlar egentligen om att se vilka som har svårast
att komma in på arbetsmarknaden, och det är rätt
naturligt att man sätter in insatserna för dem som har
det svårast och hjälper dem i första hand. Det bygger
all solidaritet på. Det finns säkert andra förslag. Det
skulle vara intressant att höra några från Margareta
Andersson.
Anf. 60 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Ett förslag är att använda de så kalla-
de arbetsgivarringarna, att uppmuntra dem och stötta
dem. Man kan göra det till exempel genom att sänka
arbetsgivaravgifterna för dem som gör sådana här
insatser.
Det har fungerat i praktiken i bland annat Vagge-
ryds kommun. I Värnamo kommun finns det också
arbetsgivarringar. Det kan vara alltifrån 10 till uppåt
30-40 arbetsgivare som finns med i dem. Det beror
lite grann på hur företagen och strukturen på arbets-
marknaden ser ut. Men det här är en möjlighet redan i
dag. Vad som behövs är kanske ungefär lika stora
ekonomiska insatser. Man kan underlätta en flexibi-
litet, en mångfald - vi har ju pratat om mångfald även
här. Här finns alltså möjligheten att uppmuntra och
stötta arbetsgivarna. Då behöver man inte särskilja
arbetsgivarna, det kan vara offentliga och privata. Det
här kan omfatta alla människor oavsett om man är
invandrare eller har ett funktionshinder eller annat
som gör att man har svårigheter på arbetsmarknaden.
Man kan alltså ha en större grupp som får tillgång till
den här resursen på olika sätt.
Anf. 61 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Alla försök är väl värda att beaktas.
Men det som är viktigt för oss och för mig är att man
i de här sammanhangen bibehåller tryggheten för den
enskilda anställda. Tyvärr har ni, Margareta Anders-
son, tidigare mest varit ute efter att försämra arbets-
rätten och annat för de anställda ute på företagen. Det
underlättar inte precis med det här resonemanget.
Anf. 62 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Christer Skoog börjar med att säga:
Vi har varit ganska framgångsrika med att minska
arbetslösheten. Vi har lyckats ganska bra.
Men, Christer, det är inte sant. De faktiskt arbe-
tande människorna i Sverige i dag är inte fler än vad
de var 1997. Allt det som vi bokför som framgångar
har egentligen blivit ohälsa. Vad det ska handla om är
hur många människor arbetar i det här landet. De är
inte fler trots att ni hade en mycket lång högkon-
junktur för att bearbeta det här problemet. Det är ett
misslyckande som man ska vara varken nöjd eller
stolt över.
Sedan pratade Christer Skoog mycket vackert om
den gemenskap som bildas av arbetskamrater på
arbetsplatserna och mycket mer. Ja, det är sant. Det är
just tillträde till de arbetsgemenskaperna som har
förvägrats många som har kommit hit.
När vi resonerar varför detta har inträffat finns det
från er sida, också i den här propositionen och i tex-
ten här, en ovilja att diskutera de strukturella orsaker-
na till utanförskapet. Ni brukar peka på diskrimine-
ringen, onda arbetsarbetare, och sedan slutar det.
Vilka strukturella orsaker kan du tänka dig finnas
bakom utanförskapet? Kan det inte handla om arbets-
rätten där sist in först ut gäller? Kan det inte handla
om att vi beskattar de arbetande fattiga mer än något
annat land gör på jorden?
Anf. 63 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Det vi kan vara överens om är integ-
rationen inte har lyckats i Sverige. Därför följer vi
den frågan noga hela tiden och lägger förslag på för-
slag. Men här handlar det mera om attityder bland oss
människor när vi får lära känna varandra. Där tycker
jag att du har en poäng i att om man kommer från ett
annat land än Sverige är det klart att när man känner
varandra är det lättare att få förståelse för varandras
olikheter, något som jag tycker är spännande. Vi ska
ha olikheter, och det har vi.
Sedan nämnde du, Mauricio, att det är fel med sist
in först ut. Jag tror att det är rätt viktigt att man har en
rättvisa i det här sättet att tänka. Dessutom finns det
faktiskt en möjlighet för den fackliga organisationen
att tillsammans med arbetsgivaren göra undantag från
turordningen - detta beroende på de sakliga skäl som
finns för vilka som ska vara kvar och fungera till-
sammans och vilka yrkeskategorier som ska vara på
den arbetsplatsen. Det är inte på det sätt som du säger
i alla avseenden, utan undantag finns. Men det förut-
sätter att man har ett bra klimat och en bra förhand-
lingsvilja mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då
kan man göra undantag, och det görs också.
Men jag vet inget annat bättre sätt. Skulle det vara
fritt för godtycke - det vet jag att du inte tycker ska
vara - hade det blivit alldeles snett. Men det var inte
så länge sedan som ni gick tillsammans med de andra
och gjorde undantag från turordningsreglerna. För-
modligen tycker ni inte att det är viktigt med en
trygghet för de anställda.
Anf. 64 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Jag kan notera att du inte ens kom-
menterade mitt påstående att det inte är sant att ni har
lyckats att bekämpa arbetslösheten. De arbetande
människorna i Sverige är inte fler, blev inte fler under
högkonjunkturen. Det är otroligt uppseendeväckande.
Jag har aldrig sett ett sådant misslyckande. Kan du
vara nöjd och stolt över detta? Det vore intressant att
veta.
Det föreligger en rapport från Institutet för ar-
betsmarknadspolitisk utvärdering som heter Invand-
rarna, skyddet för anställningen och diskrimine-
ringslagstiftningen, rapport nr 2003:4. Man har tittat
på varför invandrare förlorar jobbet oftare än de i
Sverige födda. Då kunde man konstatera för det för-
sta att det inte finns något belägg för att det handlar
om attityder, inget belägg i alla de studerade fallen att
anledningen är diskrimineringen i den vanliga bemär-
kelsen, att vi ogillar människor från andra länder. Det
kan vara så, men i den här studien, som är den första
som görs av den här typen, finns det inget belägg för
det.
För det andra kan man belägga bland annat att när
sist in först ut verkar rakt ut slår det mycket hårdare
mot invandrargrupper. Det är inte så konstigt. Där-
emot kunde man konstatera, och det är väldigt viktigt,
att när man är flexibel och inte minst när man använ-
der undantagsregeln för de små företagen gynnas
utlandsfödda personer. Det är mycket intressant med
tanke på att vi väldigt ofta diskuterar den här frågan.
Nu finns det ett intressant underlag för att kunna
närma sig vad flexibiliteten kan betyda. Arbetsgivar-
na är inte en massa rasister som vill få bort invand-
rarna, utan det är regler och system som missgynnar
dem.
Anf. 65 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Nej, jag är stolt över att socialdemo-
kratin i Sverige har fört en politik som har gjort att vi
har kunnat ha en låg arbetslöshet. Jag är inte nöjd
med den arbetslöshet som finns kvar. Trots att vi är
bättre än många jämförbara länder är jag inte nöjd på
något sätt. Det var därför som jag yrkade bifall till
alla förslag. Jag ser dem som en del av en helhet för
att ytterligare underlätta att få ut människor i arbete.
Hade jag eller andra socialdemokrater varit nöjda
hade vi inte behövt att vara här. Men vi drivs ju av
energin att se till att få ut ännu fler människor i arbete
just av de skäl som bland annat Mauricio Rojas själv
anför.
När det gäller undantaget i turordningsreglerna för
småföretagare kan det godtyckligt drabba människor
som kommer från andra länder. Har Mauricio Rojas
funderat över det någon gång?
Anf. 66 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Christer Skoog började med att säga
att det är viktigt för Socialdemokraterna att få hela
svenska folket i arbete. På den punkten kan vi ta
varandra i hand. Jag tror att alla partier tycker att
detta är en utomordentligt viktig punkt.
I sin goda plädering för euron nämnde statsmi-
nistern och de andra som pläderade för den hur vik-
tigt det var att få folk i arbete och därmed skapa de
ekonomiska grunderna för att bygga välståndet, att
människor kan försörja sig själva och bidra till andra
människors försörjning. Om detta är vi helt överens.
Jag har en gammaldags luthersk arbetsmoral, och
tycker därför att det vore roligt om fler människor i
60-årsåldern funderade på att jobba lite extra i stället
för att fundera på hur man ska kunna sluta att jobba i
förtid. Det är en mycket gammaldags inställning, jag
är medveten om det. Men jag är alldeles övertygad
om att vi dramatiskt kommer att tvingas att ändra
attityderna om vi inte får in fler människor på ar-
betsmarknaden som kan bidra till sin egen och andras
försörjning.
Jag vill bara fråga: Delar Christer Skoog min upp-
fattning att det förhållandet att så många människor,
1,2-1,5 miljoner, står utanför arbetsmarknaden på
sikt utgör ett dödligt hot mot hela den ekonomiska
basen för svensk välfärd? Sedan är det en annan fråga
hur man organiserar det hela, med statliga insatser
som Socialdemokraterna vill ha eller med en annan
modell med privata inslag som Moderata samlings-
partiet vill ha. Det är en viktig fråga.
Ni har fört en konsekvent politik. Javisst, men om
man för en felaktig politik blir den inte bättre för att
man är konsekvent. Det blir bara värre. Där har ni
varit utomordentligt klara. Ni har konsekvent valt att
lägga för mycket uppgifter på arbetsmarknadspoliti-
ken. När ni vill att företag ska anställa har ni talat om
arbetsmarknadspolitik i stället för att aktivera andra
politikområden, som vi hade uppe i diskussionen med
statsrådet. Jag är alldeles övertygad om att man måste
satsa mer på andra politikområden. Arbetsmarknads-
politiken har visat att den inte klarar av den bördan.
Anf. 67 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Det är klart att inte jag och inte heller
några andra politiker är nöjda om inte hela folket är i
arbete. Men vi har försökt att lägga fram konstruktiva
förslag för att få igenom en politik som innebär att
fler kommer in i arbete. Vi har samlat en majoritet i
riksdagen för förslagen i den här propositionen och
det här betänkandet.
Jag har förstått att ni på er kant har lite mer be-
kymmer. Ni kan bara enas om sådant som innebär
försämringar för löntagarna i form av försämrad ar-
betsrätt och sådant.
Det skulle vara intressant om Anders G Högmark
med sin erfarenhet kunde berätta för mig och svenska
folket på vilket sätt man ökar tryggheten i anställ-
ningen genom att försämra lagstiftningen för de som
är inne på arbetsmarknaden. Kommer flera in på
arbetsmarknaden på det sättet? Vilka partier som ni
göra upp med för att få majoritet i den här kamma-
ren? Det är väl ändå det som ni ska göra.
Anf. 68 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Här ser man skillnaden i synsättet.
Om man ska få fler i arbete pläderar Socialdemokra-
terna och deras stödpartier för att det ska införas olika
subventioner för att kostnaderna för företagen ska
sänkas så att de kan anställa fler. Vi säger att det
gäller att öka efterfrågan på arbetskraft.
Och jag vill fråga: Vad är det för föredelar med att
inte göra någonting åt 3:12-reglerna? Jag ställde den
frågan till statsrådet, men har Christer Skoog några
exempel på några förändringar som han vill göra?
Mona Sahlin ledde en simplexgrupp som skulle
föreslå förenklingar. Det är väldigt lite som har
kommit ut av det - mycket ord och lite verkstad, som
man brukar uttrycka det på modern svenska.
Vad är det för signaler som Socialdemokraterna
med stödpartier skickar till näringslivets organisatio-
ner om den ökade belastningen för sjukfrånvaron?
Näringslivet uppfattar det som att ni har gjort ett
generalangrepp på näringslivet. Sören Gyll gav ut-
tryck för detta, och han kan knappast påstås gå i Mo-
deraternas ledband. Jag tror inte det.
Men drar ni någon slutsats av detta? Har ni någon
gång funderat över att ni genom ytterligare bristande
regelförenklingar skapar ett klimat som gör att man
inte anställer - man upplever det så i näringslivet - de
människor som skulle kunna bli anställda, få sin egen
försörjning och bidra till andras försörjning.
Där går skillnaden mellan oss. Det synsätt som jag
nu talar för finns det en gedigen majoritet för hos
oppositionen, det visar sig klart i reservationerna.
Anf. 69 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Låt mig konstatera att Anders inte
svarade på min fråga om vilken majoritet man skulle
få ihop. Men den kan jag i och för sig svara på själv.
Sedan verkar det som att vi lever i lite olika värl-
dar. Det som Anders Högmark säger stämmer inte
med vad jag hör när jag träffar löntagare som blir
uppsagda på grund av att den så kallade kvartalska-
pitalismen - eller vad man nu vill använda för uttryck
- fattar beslut enbart med ledning av böcker i ekono-
mi. Man flyttar företagen från Sverige till andra län-
der därför att det är lättare att säga upp folk i Sverige.
Andra EU-länder har hårdare regler och där är det
dyrare för företagen att säga upp folk. Det är sådana
frågor jag möter.
Det är klart att det är lite långt ifrån det som An-
ders Högmark säger. Jag tycker att vi har ett bra fö-
retagsklimat i Sverige, men löntagarna har det inte
alltid lika bra som i andra länder när det gäller upp-
sägningar.
I fråga om detta med subventioner och andra stat-
liga pengar vet Anders G Högmark lika väl som jag
hur verkligheten ser ut. Vilket företag anställer en
människa som har ett handikapp? Det är när vi skick-
ar med lönebidrag eller någon annan ersättning som
gör man det. Det är först då som dessa människor kan
visa vad de duger till. De kan vara hur duktiga som
helst, men de får inte en chans om det inte finns en
subvention. Så fungerar det blandekonomiska sam-
hället, Anders G Högmark, och det vet jag att han är
medveten om.
Anf. 70 CAMILLA SKÖLD JANS-
SON (v):
Fru talman! Ett intressant inslag i den här debatten
att vi rätt mycket har debatterat debatten. Jag kan inte
låta bli att tänka att vi riksdagsledamöter kanske är
lite konservativa. När det dyker upp någonting nytt
reagerar vi med ryggraden och säger att så brukar vi
minsann inte göra. Därför tycker jag att det var bra att
Holm och Högmark landade i att detta kanske inte var
så dumt. Det viktiga är ju - och där vet jag att jag har
hela utskottet med mig - att vi välkomnar att statsrå-
det deltar i debatten.
En annan sak som man kan tänka på är att är bra
att ha reservationer. Har man inte det kommer man in
i sluttampen som jag nu gör, och då kan till exempel
statsrådet ha varit tvungen att gå härifrån därför att
han har ett flyg att passa. Det kan också hända en
massa andra saker.
Jag tänkte börja med att kommentera några kon-
kreta förslag som vi behandlar i betänkandet. Det
finns flera förslag som vi i Vänsterpartiet har drivit i
många år, varav det första gäller aktivitetsgarantin.
Vi välkomnar att man nu äntligen tar tag i situa-
tionen för de äldre arbetssökande. Vi vet att det inte
alltid är rimligt att ställa samma krav på de äldre. När
det till exempel gäller geografisk rörlighet har äldre
kanske inte samma möjlighet att flytta som yngre
människor har. Vi tycker att det anställningsstöd som
nu förs fram är mycket bra.
Men jag tycker att Kristdemokraternas sätt är lite
anmärkningsvärt. De säger raljerande att vi nu har
åtta anställningsbidrag och därför ska den äldre ar-
betskraften inte få något anställningsbidrag, för då har
vi plötsligt nio stycken. Anledningen till att det finns
den här mångfalden och flexibiliteten i anställnings-
stöden är att de är ett bra verktyg för att få människor
ut på den reguljära arbetsmarknaden. Men det an-
ställningsstöd som vi pratar om i dag vidmakthåller
man arbetslinjen hela vägen ut.
Som också Skoog var inne på har jag aldrig hört
från arbetsförmedlare att de är bekymrade över denna
flora. Jag upplever att det är tvärtom, att de tycker att
det här systemet är bra.
Det stämmer inte heller att det är ett sätt att kring-
gå utgiftstaken. Vad jag vet är det så att varje gång
man har infört olika förslag där man använder skatte-
kreditering sänker man anslagen i motsvarande grad.
Det är helt enkelt inte sant.
En annan del som vi tycker är bra är detta med
introduktionen och att man snabbare får stöd när man
kommer hit som invandrare eller flykting. Vi tror
också att det är bra att man har en liten medveten
tanke och bygger upp kompetens för vilken hjälp man
kan behöva få när man kommer från ett annat land
och ska få in en fot på arbetsmarknaden. Det har förts
en diskussion om att vi hela tiden måste tänka på att
integration måste handla om generella insatser. Det
kan inte hindra att vi ibland kanske gör riktade insat-
ser. Flera har fört fram det perspektivet att integration
är någonting generellt, och det måste vi hela tiden ha
med oss.
I motsats till borgerligheten tycker vi också brist-
yrkesutbildning är bra. Det är bra att man inte släpper
invandrare som kanske har en bra utländsk examen
och är kvalificerad för andra arbetsuppgifter än dem
som man har i sitt nuvarande arbete. Vi menar att
man inte bara ska släppa dem. Det ska finnas en möj-
lighet att få stöd från samhället för att kunna få an-
vända sin utbildning. Därför tycker vi att även den
delen är bra.
Det sista som jag vill ta upp har ingen diskuterat
här. Det handlar om rättssäkerhet. Vi har varit kritiska
till de skillnader som finns mellan aktivitetsgarantin
och a-kassan. Det brister när det gäller bra regler för
att överklaga beslut när man är inne i aktivitetsgaran-
tin. Genom den här propositionen tar vi ändå viktiga
steg åt det hållet. Dels reglerar vi rätten att återgå till
aktivitetsgarantin, dels får myndigheten som ska ha
ansvar för a-kassan också titta på aktivitetsgarantin så
att vi får en likvärdig behandling mellan systemen.
Det tycker vi är viktigt, det har ett starkt rättssäker-
hetsperspektiv.
När det gäller arbetsmarknadspolitiken i stort har
den här debatten fångat hur mångfasetterad arbets-
marknadspolitiken är. Ibland får vi en bild att arbets-
marknadspolitik är allt, och ibland säger man att det
är ingenting och att det är betydelselöst. Det slår
igenom i att det inte är så enkelt att styra arbetsmark-
nadspolitiken och i det faktum att det inte är så enkelt
att utvärdera arbetsmarknadspolitiken. Jag menar att
när revisorerna ska titta på det här politikområdet är
det inte lätt att hitta de kriterier som man behöver för
att kunna göra en bra utvärdering. Det handlar om att
arbetsmarknadspolitiken har en påverkan på individ-
nivå. Den hjälper mig som arbetssökande att få kom-
petens, utbildning, omskolning till ett nytt yrke eller
stärker på annat sätt mina möjligheter att få ett jobb.
Det handlar också om försörjningsstöd.
Men arbetsmarknadspolitiken har ju också en in-
direkt påverkan på samhällsekonomin i stort. Vi har
väl berört det här matchning och rörlighet på arbets-
marknaden i dag, men jag tror inte att någon har be-
rört att arbetsmarknadspolitiken också är en stabili-
tetsfaktor i vår ekonomi i och med att den omfördelar
resurser och upprätthåller köpkraft även i områden
med hög arbetslöshet. Därför tror jag att Högmark
och Moderaterna tänker alldeles för kort när man
säger att den är negativ mot näringslivet. Jag minns
inte riktigt hur ordvalet var. I mina hemtrakter tror jag
att man i näringslivet är glad över att vi har en ar-
betsmarknadspolitik som bland annat upprätthåller
köpkraft och även utbildar arbetskraft.
Jag tror också att man underskattar detta. Man
kopplar ihop arbetsmarknadspolitiken med en mål-
sättning om full sysselsättning. Det handlar inte om
att arbetsmarknadspolitiken skapar arbeten. Det syftar
den inte heller till. Det förväntar vi oss inte heller.
Men att arbetsmarknadspolitiken ändå finns med i ett
sammanhang där man har full sysselsättning som
övergripande mål, menar jag har betydelse. Det
handlar bland annat om människosyn, arbetslinjen
och att vi har en syn på de arbetssökande i vårt land
som innebär att vi alla kan bidra med någonting. Det
är alltid meningsfullt att försöka göra handlingspla-
ner, stötta utbildning, praktik eller vad det kan vara.
Om man jämför svensk arbetsmarknad med andra
länders som inte har den här aktiva arbetsmarknads-
politiken, kan man se att människor har svårt att åter-
gå till arbetsmarknaden efter en lågkonjunkturer med
hög arbetslöshet när man inte har en arbetsmarknads-
politik som upprätthåller sysselsättningen.
Jag avslutar med att yrka bifall till förslaget i be-
tänkandet.
Anf. 71 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag reagerade på att Camilla Sköld
Jansson talade om bristyrkesutbildningar och att in-
vandrare skulle behöva få del av detta. Jag anser att
validering vore en bättre metod för att de ska kunna
använda den utbildning de har. Sedan kan de få en
komplettering med en effektiv svenska för invandrare
där man delar upp de som behöver lära sig grund-
läggande svenska och de som behöver lära sig en
speciell svenska för att klara av det arbete de redan
har en utbildning för. Jag kan inte riktigt förstå hur
man kan använda bristyrkesutbildningen i det sam-
manhanget.
Jag anser att bristyrkesutbildning borde vara nå-
gonting som kan komma vem som helst till del och
att man ska ser till att det finns ett arbetsgivarper-
spektiv som gör att man kan fylla vakanser som upp-
står på arbetsmarknaden. Har jag fattat Camilla Sköld
Jansson fel där?
Anf. 72 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Om jag minns rätt är Centerns inställ-
ning den att arbetsmarknadspolitiken inte ska gå in
när man har ett arbete. Jag tycker att man kan göra
det ibland. Men precis som när vi diskuterar om in-
tegration ska vara någonting för sig, måste man också
här ha klart för sig att arbetsmarknadspolitiken själv-
fallet i första hand måste handla om riktade insatser
mot arbetslösheten.
Men jag tycker att det är intressant att man försö-
ker se om arbetsmarknadspolitiken kan komma in
med viss verksamhet. Det här är ett exempel. Jag tror
inte att man ska se det i motsats till validering. Där
måste vi också komma fram. Utländska examina
måste kunna översättas på ett riktigt sätt. Men faktum
är att de diskriminerande inslag som finns gör att man
inte värdesätter utländska examina på det sätt som
man borde göra. Det kan väl inte vara fel att de män-
niskor som tar ett arbete som de egentligen är över-
kvalificerade för, får samhällets stöd för att vidareut-
bilda sig och på så sätt också kommer i fatt de exami-
na de har. Det kan inte vara någon nackdel med det.
Anf. 73 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Nej, det kanske inte är en nackdel att
man får en yrkesutbildning som är mer anpassad till
den ursprungliga utbildning man har. Men det snävar
in de här människornas valmöjligheter på ett sätt som
jag inte tycker gynnar dem. Det innebär att de skulle
hamna på ställen där det finns en brist hos arbetsgi-
varna och där de kanske inte kan använda den utbild-
ning de har från sitt hemland eller det intresse och
den läggning som de själva har. De ska då fylla en
plats som de inte riktigt kan fylla fullt ut. Jag tror man
skjuter lite grann bredvid målet i det här förslaget. Jag
kan hålla med om att det kan vara bra att fylla på med
svenska med mer samhällskunskap och sådana saker
för att en invandrare eller någon annan ska kunna
komma vidare inom det arbetsområde där man redan
är anställd och som man har en utbildning för.
Jag förstår dock inte vitsen med att inrikta bristyr-
kesutbildningar på det här sättet.
Bristyrkesutbildning ska vara till för att människor av
alla kategorier som vill byta jobb ska kunna komma
in någonstans där det fattas arbetskraft. Men det finns
kanske också åtgärder vid sidan av för att hjälpa till
exempel invandrare eller kanske funktionshindrade
att hitta jobb som passar för dem. Jag tycker att man
här lite grann blandar äpplen och päron.
Anf. 74 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Om man ser på hur förhållandena är i
dag finner man att det här förslaget tillför ett alterna-
tiv som hittills inte funnits. Det är inte så att man
snävar in möjligheterna utan man tillför ett alternativ.
Det är en intressant tanke att man också skulle
kunna ha rätt att få utbildning inom andra yrken än
bristyrken, men då tror jag att man är inne på det
ordinarie utbildningssystemet. Skälet till att man i
betänkandet och propositionen motiverade förslaget
med hänvisning till att det gällde bristyrke är att det
kan kopplas ihop med arbetsmarknadspolitik.
Men låt oss nu pröva det här först och sedan fun-
dera på om det kan utvidgas. Jag tror inte att det är
helt enkelt. Någonstans måste ju det allmänna utbild-
ningsväsendet komma in. Jag tycker dock att den
frågeställning som Margareta Andersson lyfter fram
är relevant. Vi får ha den med oss när vi så småning-
om utvärderar den här insatsen.
Anf. 75 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! I regeringens proposition finns ett
konstaterande som är extremt viktigt för hela integra-
tions- och utanförskapsdebatten. Bara 1,5 % av de
asylsökande som väntar på beslut jobbar medan de
gör det. Det betyder att nästan inga arbetar under den
mycket långa tid som det kan gälla.
Både ni och vi är bekymrade över de långa vänte-
tiderna, och vi ska försöka ändra på dem, men här
finns ett problem till som vi borde åtgärda. Ni vill
åtminstone informera lite till. Räcker det med det?
Kan den här frågan hanteras på detta nästan lättsinni-
ga sätt? Jag skulle vilja veta vad Camilla Sköld Jans-
son tycker för det första om förslaget att de som vän-
tar på tillstånd från första dagen får rätt att arbeta i
Sverige, för det andra om att man försöker få till
stånd en arbetsgaranti också för dem. Därmed för-
hindras så långt möjligt en passiviserande väntan,
som enligt alla är mycket destruktiv.
Anf. 76 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Vi är både överens om problembilden
och om vart vi vill komma. I det förslag som nu före-
ligger vad gäller asylsökande är det fråga om infor-
mation, men det är också så att man omedelbart, i
samma stund som man får permanent uppehållstill-
stånd, får stöd från arbetsförmedlingen kombinerat
med sfi-undervisning. Det är alltså inte bara fråga om
information.
Man har ju rätt att arbeta, men problemet är att
detta inte fungerar. Det låter väldigt bra att ha någon
sorts arbetsgaranti, men den måste också fyllas med
ett innehåll. Innan man kan säga att man har en sådan
målsättning måste man kunna säga vad man ska göra
för att kunna åstadkomma detta. Jag tycker inte att vi
har kommit så långt än, men vi kan väl ändå vara
överens om att den här propositionen är ett steg fram-
åt. Sedan får man fortsätta diskussionen om hur man
ska gå vidare.
Det är mycket möjligt att den här informationsin-
satsen inte alls är tillräcklig, men jag menar att den
ändå är en början.
Anf. 77 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Det är i så fall en alldeles för liten
början. Som Camilla mycket väl vet finns det perso-
ner som får vänta två, tre eller fyra år i landet, och då
kan vi inte ta så här små steg framåt. De räcker inte.
Jag tror att vi borde sätta oss ned tillsammans och
resonera om detta. Jag tror inte att det här råder några
ideologiska skillnader. Vi vet alla att det är destruk-
tivt att vänta på det här viset och att det skulle vara
jättebra för alla, inte minst för Sverige, om de här
personerna från början fick göra något nyttigt.
Detta gäller även om de får lämna landet. De kan
lämna landet med en stolthet över att ha gjort någon-
ting. De fick visserligen inte stanna, men tiden i Sve-
rige var i varje fall inte av det slag som vi vet nu kan
förekomma.
Camilla Sköld Jansson tog upp vad man gör sedan
man fått arbetstillstånd. I era förslag finns dock ingen
valfrihet för de personer som ska åtgärdas, och det är
mycket bekymmersamt. Det är väldigt lätt att hamna i
ett slags klientställning, där man inte kan välja bort
vissa erbjudanden från det offentliga.
Vad tycker du om detta? Är det inte rimligt att ge
de här människorna en möjlighet att välja och att
hävda sig? Det är människor som är i en mycket ut-
satt situation. Om de dessutom inte har någon chans
att hävda sig mot hela den enorma apparaten av om-
händertagande, hur kan man då göra för att deras
position inte ska bli så utsatt? Jag tror att en valfrihet
skulle vara mycket viktig.
Vi har förslagit ett slags introduktionspeng, som
ger de människor som kommer till oss något att säga.
Det är inte så att de får hela den frihet som de skulle
önska men i alla fall får de något att säga och att sätta
emot, om de inte blir behandlade på rätt sätt.
Anf. 78 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Vad inledningsvis gäller att man till-
sammans ska kunna hitta lösningar är det säkert så att
det från moderater till vänsterpartister finns en över-
ensstämmelse i vissa frågor. I andra frågor är det inte
så. Vi är till exempel inte överens med Folkpartiet när
det gäller arbetsrätten, där jag tycker att ni gör det
väldigt enkelt för er. Ett sätt att verkligen göra det
rättvist är att ta bort anställningstryggheten. Då blir
det lika för alla.
Jag förstår inte riktigt vad som menas med att in-
vandrarna inte har valmöjligheter. Jag vet inte om det
var samma diskussion som Margareta Andersson och
jag förde eller vad Rojas egentligen avsåg med den
frågan. Rent allmänt är det väl ofta så att när inte
minst socialdemokrater och vänsterpartister vill ga-
rantera vissa rättigheter och erbjuda vissa insatser
tycker borgerligheten att detta är att snäva in och att
inte ge några valmöjligheter.
Jag förstår inte riktigt konkret vad frågeställning-
en handlar om. Det är möjligt att det gäller en skill-
nad i ideologisk syn, men jag är lite osäker.
Anf. 79 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Några ord i all korthet om diskussio-
nen om arbetsmarknadspolitikens roll. Jag fick av
Camilla Sköld Janssons inlägg ett intryck att hon
menade att vi moderater inte vill ha någon arbets-
marknadspolitik alls. Låt mig uttrycka det så att jag
som moderat är för det som är lagom. Det finns själv-
fallet områden där en sådan politik behöver drivas.
Man har också varit duktig på att driva arbetsmark-
nadspolitik över årtiondena. Jag tycker att man ska ha
detta klart för sig. Jag hoppas att även Christer Skoog
noterar det inlägget.
Vi tycker dock kanske att det blir för mycket och
att man lägger för stor vikt vid arbetsmarknadspoliti-
kens möjligheter. Ett exempel där det definitivt finns
anledning att gå in med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, även med bidrag, gäller stöd till handikap-
pade. Dessa är en grupp som inte har några alternativ.
Vi ger dem möjlighet att arbeta ihop resurser, och
därigenom kan vi ge de svagaste på arbetsmarknaden
ett kraftfullt stöd. Det är ett område som vi moderater
aldrig kan tänkas pruta på.
Jag vill avslutningsvis bara anknyta till den dis-
kussion som har förts om möjligheterna och ibland i
varje fall hittills vår oförmåga att utvärdera och dra
nytta av all den kompetens som kommer in i vårt
land. Jag tycker att det av diskussionen här ganska
klart har framgått att vi på många områden har varit
tämligen dåliga. Det krävs något av en revolution
både i attityder och i regelsystem för att människorna
i fråga snabbare ska kunna komma i arbete, så att vi
ska kunna dra nytta av deras kunskaper på ett pro-
duktivt sätt och givetvis också så att de själva får
möjlighet att utvecklas som människor.
Detta är en självkritik som kanske drabbar oss
allihop. Jag och Moderata samlingspartiet förväntar
oss att det sker en kraftfull förändring i regelsystem
och framför allt i den mentala inställningen till detta.
Det är något som var och en på sitt sätt får arbeta
med.
Anf. 80 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Det Högmark menar med lagom me-
nar jag är för lite. Rent allmänt finns det stora ideolo-
giska skillnader mellan oss inte bara i synen på ar-
betsmarknadspolitik utan också i synen på offentlig
sektor och generell välfärdspolitik i allmänhet. Jag
menar att arbetsmarknadspolitiken är en del av den
generella välfärden.
Även ur tillväxtperspektiv missar man om man ser
arbetsmarknadspolitik och offentlig sektor som täran-
de. Det är något som ligger i botten. Jag menar att de
är en viktig drivkraft, en viktig motor. Arbetsmark-
nadspolitiken är det inte minst för att den omfördelar
köpkraft. Den kan innebära en långsiktighet i arbets-
kraftens utbildning och kompetens. Även vård, skola,
omsorg och infrastruktur är tillväxtfrämjande, menar
jag, och gynnar näringslivet.
En moderat politik med stora skattesänkningar
skulle slå sönder arbetsmarknadspolitiken och den
generella välfärden. Det skulle ge ökade klassklyftor
och, menar jag, mycket mer kortsiktighet. Paradoxen
är att den moderata politiken biter sig själv i svansen.
Ibland undrar jag om ni verkligen menar allvar med
att ni skulle iscensätta alla era förslag med skatte-
sänkningar. Jag tror att det ni säger er vilja gynna, ett
starkt näringsliv, missgynnas av en moderat politik.
Anf. 81 ANDERS G HÖGMARK (m)
replik:
Fru talman! Det är väl ganska naturligt att vi lan-
dar i olika slutsatser utifrån att vi har så pass skilda
politiska värderingar. Jag är övertygad om att det
exempelvis i Småland, i industriområdet i Gnosjö-
Anderstorp-Gislaved, finns ett mindre behov av
arbetsmarknadspolitik än där man i årtionden haft
hög arbetslöshet. Jag tror att välfärden är minst lika
stor i de områden där man behöver använda mindre
arbetsmarknadspolitik. Där klarar denna marknad en
hel del av uppgifterna själva.
Jag vill återigen understryka att det finns områden
där vi har ett ansvar att göra ordentliga satsningar,
exempelvis stöd till handikappade, människor som
inte kan komma in på arbetsmarknaden på annat sätt.
Det vore förödande om vi med den förda politiken får
allt färre människor i arbetskraften och därmed allt
mindre möjligheter att göra kraftfulla insatser för
grupper som verkligen är i behov av det.
Anf. 82 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Vi vill också göra satsningar på ar-
betshandikappade. Men även där finns det stora skill-
nader mellan oss. Vi vill till exempel höja taken i
lönebidragen. Jag vet inte om Moderaterna vill det.
Det kan vi ju diskutera.
Jag tror återigen att det är ett feltänk att tro att of-
fentlig verksamhet står i motsatsställning till ett
blomstrande näringsliv. Vad vore det mest effektiva
sättet att få en mängd människor i mitt län, Jämtland,
att starta småföretag? Jo, det mest effektiva vore att ta
bort rätten till a-kassa. Då skulle alla de som vill bo
kvar vara tvingade att - som Hans Karlsson var inne
på - till exempel putsa skor för att skapa sig arbets-
tillfällen. I stället har vi en arbetsmarknadspolitik och
en offentlig sektor som håller uppe nivån. När man
startar företag gör man det inte för att man håller på
att svälta ihjäl utan för att man har en bra affärsidé.
Man gör det därför att man vill leva det liv som det
innebär att vara småföretagare. Det blir en helt annan
kvalitet i småföretagandet.
Återigen tror jag att det är ett feltänk att se ar-
betsmarknadspolitik och offentlig sektor i allmänhet i
motsatsställning till ett bra näringsliv. Jag menar att
de två driver framåt, åt samma håll. Dessutom får vi
ett samhälle med små ekonomiska skillnader, små
ekonomiska klyftor.
Anf. 83 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det är brukligt att man, när man har
skrivit en motion och den behandlas i ett betänkande,
tackar för den behandling motionen har fått. Men det
kan jag inte göra. I motsats till det som sägs i betän-
kandetexten har ingenting av de tankar som fanns i
min motion trängt igenom.
Jag har talat om värdet av flerspråkighet. Jag har
talat om värdet av kunskap som inte finns i Sverige,
som i dag visas bort därför att den inte stämmer med
det svenska utbildningssystemet. Jag har skrivit
mycket om behovet av respekt för den arbetslöse, om
rätten till egenmakt för den arbetslöse. Den rätten
existerar inte i dag. Enligt det mycket tunga system
som vi lever med bestämmer arbetsförmedlaren full-
ständigt över det som den arbetslöse ska studera eller
inte studera, ska försöka arbeta med eller över huvud
taget inte jobba med.
Det finns fortfarande väldigt många arbetslösa ju-
rister med bakgrund i annat land i Sverige som be-
möts som om de inte hade något yrke alls. Jag har
svårt att tro att de nya arbetsförmedlarna som ska
utbildas med hjälp av 300 miljoner kommer att lösa
problemet.
Under de många år som jag har jobbat tillsam-
mans med arbetslösa akademiker från andra länder
har jag sett fullständiga fiaskon i AMS regi. Vi har
fortfarande en oerhört liten andel lärare med akade-
misk utbildning i annat land som bakgrund. AMS har
försökt lösa problemet. De lanserade år 2000 en kam-
panj för att rekrytera 1 500 akademiker för sådana
jobb. De lyckades rekrytera bara 500 och många
hoppade av. Varför? Därför att det som AMS gör är
mekaniskt och går enligt mycket stora mönster.
Sedan talar man vackert om personliga handlings-
planer. Men egentligen är de flesta personliga hand-
lingsplaner som jag har sett - för jag har sett dem, i
händerna på mina stackars arbetslösa akademiker från
andra länder - bara pappersprodukter, oerhört inne-
hållslösa.
Man satsar 300 miljoner på nya arbetsförmedlare
som ska utbildas, ingen vet i dag hur och av vem.
Men bara 30 miljoner satsas på kompletterande ut-
bildningar hos Thomas Östros för akademiker från
andra länder. Jag ser absolut ingen rationalitet i det,
framför allt när vi vet hur ofta AMS har fått kritik
från Riksdagens revisorer, Institutet för arbetsmark-
nadspolitisk utvärdering och Statskontoret för sättet
att arbeta med de arbetslösa.
Jag har också skrivit i min motion om behovet av
att vända på relationen mellan invandrarbefolkningen
och systemet AMS. Låt invandrarna utbilda tjänste-
män! Då får de äntligen se vad invandrarna kan. Men
om man jämt och ständigt placerar invandraren i
klientens situation fördjupar man segregationen. Var-
för vill man aldrig ge möjlighet till de arbetslösa att ta
initiativ och ansvar och själva försöka, svenskar till-
sammans med invandrare, lösa sina problem? Jag har
år efter år talat om den möjlighet som skulle kunna
existera om man stödde aktivitetscentrum som de
arbetslösa själva sätter i gång. Men antagligen be-
traktar man dem inte som fullvärdiga människor, som
andra, för man ger dem inte chansen att själva be-
stämma över sina liv.
Det finns många myter om arbetslivet i och kring
AMS-systemet. En sådan myt är att arbetsrätten fun-
gerar och är rättvis. Den rapport som jag här håller
upp, och som Mauricio Rojas också citerade, visar
varför arbetsrätten inte på något sätt hjälper eller
skyddar invandrarna, och varför inte heller diskrimi-
neringslagstiftningen når dit. Det beror på att dessa
människor faller mellan stolarna, mellan de två lagar-
na.
De flesta invandrare som arbetar i Sverige har
korta anställningstider bakom sig. Principen om sist
in först ut slår automatiskt ut dem. Många har inte
kommit ens i närheten av en vanlig fast anställning.
De arbetar som vikarier och timanställda, har ibland
obetalda uppdrag och faller sedan tillbaka i arbetslös-
het. Då nås de inte av dessa lagar. Då finns de i ett
tomrum, och majoriteten gör - tyvärr - allt vad den
kan för att inte se och höra att de finns.
Att sist-in-först-ut-principen skulle vara höjden av
rättvisa kan lätt bestridas. Det finns andra grupper
som drabbas mycket hårt. Den här systematiska
diskrimineringen bygger på att värdet av en människa
ligger i hur många år den människan har haft fast
anställning.
I februari tillsatte regeringen en särskild utredning
om ungdomar som inte arbetar, inte studerar och inte
är sjukskrivna. Utredningen tillsattes just för att man
upptäckte att väldigt många människor som inte har
jag vet inte hur många år bakom sig med fast anställ-
ning hamnar i ingenting.
De siffror som fanns i det pressmeddelande som
kom från regeringen angående utredningen är oerhört
alarmerande. Eftersom min talartid börjar närma sig
sitt slut vill jag bara kort nämna det. Vad vill jag säga
med detta? Jo, att jag hoppas att majoriteten någon
gång vill börja se sanningen i vitögat.
Anf. 84 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag begärde ordet efter Nartis vältali-
ga formuleringar om nackdelen med visstidsanställ-
ningar. Visstidsanställningarna har ökat. Det handlar
om projektanställningar, provanställningar och just-
in-time-anställningar, alltså att man egentligen inte
har något anställningskontrakt utan får sitta hemma
och hoppas att arbetsgivaren ringer. Detta drabbar de
grupper på arbetsmarknaden som har den svagaste
förhandlingspositionen - invandrare, kvinnor och så
vidare.
För att komma till rätta med problemet menar vi
att fasta heltidsarbeten bör vara norm för att på så sätt
komma undan visstidsanställningarna. Det borde
därför vara folkpartistisk politik att för invandrares
skull prioritera fasta heltidsarbeten.
Anf. 85 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Jag har varit frilans i Sverige i 29 år.
Under den tiden kom också lagstiftningen om sist in
först ut. Den har emellertid inte haft någon betydelse
för mig. De som var fast anställda hade rätt över mig
på liv och död. Från den ena dagen till den andra
kunde de ta en kurs ifrån mig. De var fast anställda
och alltså fick de bestämma.
Att sedan mina studenter tyckte om min kurs och
ville fortsätta, och att vi hade många spännande erfa-
renheter bakom oss, spelade ingen roll. Det räckte
med att om en fast anställd inte ville att jag skulle
jobba där så var jag ute.
Tala alltså inte om för mig att man ska göra fast
anställning till norm. Jag vet nämligen att man inte
kan ge hela Sveriges befolkning fast anställning.
Tekniken, ekonomin och strukturen i arbetslivet för-
ändras för fort för att det ska vara möjligt. Därför
kommer man inte att kunna placera hundra procent av
arbetskraften i fast anställning.
Det man åstadkommer med dessa regler och lagar
är att man tvingar alldeles för många människor bort
från tryggheten och in i total rättslöshet. Det är så jag
har levt mina 29 år som frilans - i total rättslöshet.
Det fanns inte någonstans någon eller någonting som
kunde hjälpa mig när en fast anställd bestämde sig för
att nu räckte det med den där konstiga utlänningen
som tänker annorlunda och arbetar på annat sätt.
Anf. 86 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Det är inte så många som berörs av
uppsägning vid arbetskraftsbrist att det är turord-
ningsreglerna som blir avgörande. Däremot drabbas
väldigt många av att de får otrygga visstidsanställ-
ningar. Det stora problemet ligger i att man inte får en
trygg fast anställning.
Jag diskuterar inte turordningsregler utan rätten
till heltid. Det handlar alltså om att rätten till fast jobb
ska vara regel och att vi ska minska antalet provan-
ställningar och tillsvidareanställningar, alltså precis
det som sägs i den tidigare nämnda boken.
Jag konstaterar att Folkpartiet inte är intresserat av
det. När det gäller visstidsanställningar tar nämligen
andra ideologiska målsättningar över. Jag vill därför
återigen fråga: Är ni beredda att säga till invandrarna
i Sverige att ni kämpar för att fasta heltidsarbeten ska
vara norm?
Anf. 87 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Vi kan inte lova att orealistiska
drömmar blir verklighet. Det är omöjligt att lova fast
anställning till hundra procent av arbetskraften. Tek-
niken, ekonomin och arbetslivets struktur förändras
alldeles för fort för att man ska kunna lova en sådan
sak.
Däremot skulle en förändring av arbetsrätten i
skapande riktning öppna för alla dem som i dag är
låsta i osäkra korttidsanställningar - inte tillsvidare-
anställningar, de kommer aldrig dit - och för de
många som är låsta i socialbidragsberoende och djup
förnedring. Många av dem har till och med doktors-
grad i sina utbildningar.
Anf. 88 TINA ACKETOFT (fp):
Fru talman! Det är roligt att vi faktiskt är tre in-
vandrare från Folkpartiet som i dag debatterar, och
mina två kolleger har tidigare diskuterat just integra-
tionen på arbetsmarknaden. Det är en av Folkpartiets
absolut viktigaste huvudpunkter, men jag tänkte berö-
ra lite andra frågor.
Jag vill yrka bifall till reservationerna 20 och 21,
ifall detta inte gjorts tidigare från vårt håll.
Riksdagens revisorer har upprepade gånger kriti-
serat styrningen av AMS, och inte blir man gladare av
att från våra inbjudna talare i utskottet få höra saker
som att "chanserna att få jobb efter genomgången
arbetsmarknadsutbildning åtminstone inte försämras",
eller att "vi vill ha tydligare mål från politikerna". Vi
måste ha tydliga och realistiska mål som prioriteras,
följs upp och utvärderas. Dessutom ska de visa på en
tät koppling mellan arbetsmarknadspolitik och när-
ingspolitik.
Den absolut viktigaste arbetsmarknadspolitiska
åtgärden är att skapa ett företagarklimat som gör att
nya arbeten kan skapas. Arbetsmarknadspolitiken ska
förstärka de arbetslösas ställning på arbetsmarknaden
och se till att de får jobb så snabbt som möjligt.
En av de funktioner som AMS uträttar på ett före-
dömligt sätt är upprättandet av prognoser och analy-
ser. Två av deras punkter från i måndags vill jag ta
upp som mina huvudpunkter.
"En viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken är
att få till stånd en ökad rörlighet i arbetskraften i form
av yrkesbyten. Det finns stora grupper av arbetslösa
inom yrken med låg efterfrågan på arbetskraft. En
mycket stor del av arbetslösa och sjukskrivna måste
byta yrke för att komma till rätta med sin situation."
Detta skriver AMS.
Arbetsmarknaden har förändrats. Kompetenskra-
ven och efterfrågan har förändrats. Vart jag än åker
tas frågan upp: Vart tog det individuella kompetens-
sparandet vägen? Det undrar jag också.
Jag förstod ganska snabbt att utredning i regering-
ens värld inte det detsamma som att reda ut. Utred-
ning används när riksdagen fattar beslut som det inte
passar regeringen att verkställa. Vari består det stora
problemet med IKS? Låt oss få återkomma, sade
statsrådet. Hade det var Höganäs arbetarekommun
som skulle utreda frågan hade jag förstått att det kan
ta åratal. Men detta ska vara de skarpaste politiska
hjärnorna som arbetar med en sådan viktig fråga. Det
är pinsamt för regeringen, det är ledsamt för alla dem
som vill vidareutbilda sig och för företagarna som har
nytta av den nya kompetensen. Förhalandet verkar
snarare bestå i ideologiska problem än sakliga.
Vidare säger AMS: Arbetsmarknadspolitiken står
inför många utmaningar de närmaste åren. Det största
arbetskraftsutbudet krymper, säger AMS. Arbetkraft-
sutbud, nu blir det kärvt. Nu måste vi samtidigt tugga
tuggummi, gå och kanske till och med blåsa en
bubbla. Att se möjligheterna och nödvändigheten att
öppna för fler att komma hit och arbeta innebär inte
att vi inte vill att de som redan finns i vårt land ska få
alla möjligheter att arbeta. Men det räcker inte. AMS
generaldirektör påpekade för utskottet förra veckan:
Vi står inför problem som utskottet inte ens kan ana.
Att låta Sveriges gränser låsas för att reda upp
våra problem från insidan är i mitt tycke ett exempel
på statisk, nationalistisk och tämligen märklig ar-
betsmarknadspolitik. Arbetskraftsbrist leder till lägre
tillväxt och till högre arbetslöshet. Det finns en dy-
namik i att vi får in nya människor och nya idéer till
landet. Det var en gång så vi byggde landet - separa-
torer och kanaler - med hjälp av skarpa hjärnor ut-
ifrån.
Det är viktigt att den parlamentariska utredning
om arbetskraftsinvandring som vi beslutade om görs
och att det görs en bred översyn så att vi kan besluta
om de eventuella förändringar som måste göras för att
säkerställa allas trygghet på arbetsmarknaden, och det
måste levereras snabbt. Tro mig, Folkpartiet kommer
att vakta som en hök så att regeringen verkställer det
vi tillsammans beslutat i denna kammare.
Vi accepterar inte fler "vänta och se, så glömmer
de nog"-utredningar. Det har vi inte råd med.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §)
7 § Ändrade solvensregler för försäkringsbo-
lag
Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU26
Ändrade solvensregler för försäkringsbolag. (prop.
2002/03:94)
Anf. 89 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Inled-
ningsvis ska jag berätta att finansutskottet ska disku-
tera betänkande FiU:26 om ändrade solvensregler för
försäkringsbolag. I betänkandet behandlas regering-
ens förslag i den tidigare avlämnade propositionen
om ändrade regler.
Vi föreslår att det ska bli vissa ändringar för för-
säkringsbolagen. Solvensreglerna är det som be-
stämmer den lägsta nivån för det buffertkapital som
försäkringsbolagen måste ha. Genom ändringen som
beslutet i riksdagen i dag innebär genomförs EG:s
solvensdirektiv om solvensmarginalkrav.
Syftet är att stärka försäkringstagarnas skydd.
Detta görs genom att skärpa bestämmelserna i dessa
delar. Försäkringsrörelselagen innehåller flera regler
som ytterst syftar till att skydda försäkringstagarnas
intresse att försäkringsavtalet ska kunna fullföljas.
Det finns regler om tillsyn av försäkringsbolagets
betalningsförmåga. Det måste finnas en kapitalbas
som innebär att värdet av bolagets tillgångar med
marginal ska överstiga det åtagande som finns mot
försäkringstagarna. Det är ytterst ett skydd av konsu-
menterna, försäkringstagarna, så att de kan få ut de
pengar som de har rätt till om det skulle bli en skada,
eller vad det nu är försäkringen gäller.
Den lagändring som föreslås i detta betänkande
föreslås träda i kraft den 1 januari 2004. I betänkandet
finns en reservation.
Anf. 90 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Det är viktigt inte minst för försäk-
ringstagarna, som nämndes, att vi har ett väl funge-
rande regelverk. Men det är också viktigt att vi har en
väl fungerande konkurrens på försäkringsmarknaden.
Det finns en del i förslaget som slår lite fel och kan
drabba små försäkringsbolag.
Det handlar om att garantibeloppet höjs i nomi-
nella termer utan att man tar hänsyn till försäkrings-
bolagens storlek eller omsättning. Det riskerar att
drabba landets lokala små ömsesidiga skadeförsäk-
ringsbolag. Det kan leda till att de tvingas fusionera
eller till och med avveckla sin verksamhet. Det är
olyckligt. Det innebär att vi får färre försäkringsbolag
och en minskad konkurrens.
Det är ingenting som konsumenterna och försäk-
ringstagarna direkt tjänar på. Därför föreslår vi avslag
på den delen i förslaget. Vi föreslår i stället att reger-
ingen ges i uppdrag att komma tillbaka med ett för-
slag till ny utformning av reglering som tar hänsyn
till de små försäkringsbolag som annars kanske inte
kommer att kunna uppfylla kraven på höjda garanti-
belopp.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 91 CHRISTER NYLANDER (fp):
Fru talman! Bakgrunden till propositionen är två
EU-direktiv som till stor del syftar att riva hinder på
den europeiska marknaden för försäkringar. Det syf-
tet är i grunden mycket bra. En gemensam och dyna-
misk marknad är bra för konsumenterna, och det
gäller även för försäkringskonsumenter.
Därför välkomnar vi från Folkpartiets sida en stor
del av de förslag som finns i propositionen. Vi tycker
också att direktiven i sig är viktiga. Men det finns,
som Gunnar Axén tidigare var inne på, förslag i pro-
positionen som är bekymmersamma och som vi stäl-
ler oss mycket tveksamma inför.
Det slår mot de små lokala försäkringsbolagen i
Sverige som agerar på en ganska liten begränsad
lokal marknad i närområdet. Det är ganska många.
Enligt Försäkringskasseförbundet är 249 av Sveriges
sammanlagt 448 försäkringsbolag små och lokala
bolag. För dem kan regeringens lagförslag innebär
ganska kraftigt höjda kapitalkrav.
Man kan inte utesluta, som vi hört tidigare, att
detta kan innebära att flera av dem tvingas antingen
slå ihop sig eller lägga ned. Detta innebär också en
sämre närvaro på den lokala marknaden. Detta skulle
i så fall innebära att många konsumenter, försäk-
ringstagare, förlorar på gungorna det man vinner på
karusellerna.
Folkpartiet har tidigare länge påpekat att det är fel
att vi i Sverige alltid anpassar regler för företag efter
de största företagen. Det passar inte alltid de små
företagen och innebär onödigt krångel. Detta är ytter-
ligare ett exempel på att man föreslår regler som
passar väldigt bra för de stora försäkringsbolagen
men som är för krångliga för de små och ställer till
bekymmer för de små lokala försäkringsbolagen.
I propositionen påpekar regeringen själv att reg-
lerna kan innebära problem för små ömsesidiga för-
säkringsbolag. Utskottets majoritet gör bedömningen
att detta inte kommer att bli något större problem,
åtminstone inte för merparten av försäkringsbolagen.
Om det vet vi ingenting. Vi vet inte om det blir pro-
blem för merparten eller om det bara blir problem för
några stycken.
Även om merparten klarar sig finns ändå en risk
för att många lokala marknader slås sönder, och det
till synes alldeles i onödan. Om regeringens bedöm-
ning är fel och beslutet verkligen innebär att flertalet
tvingas lägga ned eller slås samman är det väldigt
svårt att göra någonting åt det i efterhand. Ett sådant
scenario skulle krympa konsumenternas möjligheter.
Om det däremot är så att vi från utskottets minoritet
skulle ta fel och göra en felaktig bedömning kan man
faktiskt ändra det i efterhand. För oss i Folkpartiet har
det varit det avgörande argumentet, nämligen att gå
via försiktighetsprincipen och då begära att regering-
en återkommer med ett reformerat förslag som inte
leder till att små försäkringsbolag slås ut.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nen.
Anf. 92 MATS ODELL (kd):
Herr talman! Samtliga partier i finansutskottet
ställer sig bakom huvuddragen i den här propositio-
nen. Det som vi invänder mot och det som den mo-
tion som jag har skrivit, och som har fått en glädjande
uppslutning från alla de borgerliga partierna i kam-
maren, tar sikte på är att regeringen här väljer att
införa reglerna i EU-direktivet på ett väldigt bok-
stavstroget och fundamentalistiskt sätt. Det handlar
faktiskt om att man höjer kapitaltäckningskraven från
200 000 euro till 2 miljoner euro, från 300 000 euro
till 3 miljoner euro och så vidare i några av de här
kategorierna. Det är klart att det kommer att innebära
att många av de lokala bolagen, som medför stor
konkurrens och ger en väl fungerande marknad,
kommer att fusioneras, slås samman, och därmed
minska den konkurrens som flera talare har varit inne
på.
Det vi föreslår är att regeringens förslag i den här
delen ska avvisas och att regeringen i stället får ett
uppdrag av kammaren att återkomma till riksdagen
med ett förslag som inte leder till att små bolags möj-
ligheter att driva försäkringsrörelse försvinner. Jag
tycker att det skulle vara ganska enkelt för oss att ena
oss bakom detta.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.
Anf. 93 KJELL NORDSTRÖM (s):
Herr talman! Regeringens proposition om ändrade
solvensregler för försäkringsbolag är en konsekvens
av vårt medlemskap i EG och innebär att Sverige
kommer att införliva EG:s solvensdirektiv och sol-
venslivdirektiv i den svenska lagstiftningen.
Syftet med direktiven är att stärka försäkringsta-
garnas skydd. Detta görs genom att skärpa solvens-
kraven och ge ökade befogenheter för Finansinspek-
tionen att ingripa tidigt. Lagändringarna innebär en
minimiharmonisering som regeringen föreslår att
Sverige ska följa.
Utskottet är enigt om alla förslag utom ett, som
handlar om undantag från tillämpningen för de mind-
re, ömsesidiga försäkringsbolagen. På denna punkt
har som framkommit de fyra borgerliga partierna en
gemensam reservation i betänkandet.
För de bolag som inte kan eller vill införa en ut-
taxeringsrätt i bolagsordningen öppnas ju en möjlig-
het att få garantibeloppet nedsatt med högst en fjär-
dedel, och dessutom föreslås de små bolagen få en
övergångstid som sträcker sig till 2009. Utskottsma-
joriteten anser att dessa undantagsmöjligheter till-
sammans med en så lång övergångstid ger de små
bolagen en bra möjlighet att anpassa sig till de nya
reglerna.
Med hänvisning till detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets förslag och avslag på reservationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
8 § Höjd åldersgräns för tandläkares och tand-
hygienisters rätt till offentlig ersättning m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU17
Höjd åldersgräns för tandläkares och tandhygienisters
rätt till offentlig ersättning m.m. (prop.
2002/03:73).
Anf. 94 CRISTINA HUSMARK PEHRS-
SON (m):
Herr talman! Många äldre fyller genom sin kun-
skap och erfarenhet redan i dag en stor funktion i
arbetslivet och borde få rätt, om man så önskar och
kan, att arbeta också efter 67 års ålder. Förutom att
detta borde vara en självklarhet finns också ett behov
i samhället att tillvarata den kompetens som också
äldre arbetskraft besitter. Allt annat är åldersdiskri-
minerande.
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrkte också i sitt
betänkande 2000/01:AU10 ett förslag med anledning
av en moderat motion om att avskaffa åldersgränsen
helt och hållet för rätt till etablering för läkare, tand-
läkare, sjukgymnaster och tandhygienister. Socialde-
mokraterna blev här överkörda av en riksdagsmajori-
tet och fick bita i det sura äpplet.
Reservationen som Socialdemokraterna tillförde
vid det tillfället handlade inte om en protest mot att
avskaffa åldersgränsen, utan man ville faktiskt bibe-
hålla den, men vid 67 år. Tala om åldersdiskrimine-
ring!
När nu regeringen återkommer till riksdagen med
denna proposition om höjd åldersgräns för tandläka-
res och tandhygienisters rätt till offentlig ersättning
fastställs en ny åldersgräns. Den är både diskrimine-
rande och felaktig. Den innebär att äldres kunskap,
kompetens och förmåga fortsatt inte beaktas. Man
sätter en ny gräns på 70 år.
Dessutom har regeringen på ett mycket anmärk-
ningsvärt sätt underlåtit att återkomma till riksdagen
med det uppdrag som riksdagen faktiskt gav reger-
ingen, nämligen att också undanröja åldersgränsen för
läkare och sjukgymnaster. Min och Moderaternas
uppfattning är helt klar, regeringen bör snarast till
riksdagen komma tillbaka med ett förslag i enlighet
med det beslut som faktiskt har fattats i denna kam-
mare.
Herr talman! När det gäller möjligheten för tand-
läkare och tandhygienister att fortsatt arbeta vidare
efter 70 år föreslår regeringen att det ska ske efter
lämplighetsintyg av Riksförsäkringsverket. Till stöd
för detta sitt ställningstagande presenterar majoriteten
en text som handlar om hur många procent av befolk-
ningen som har en demenssjukdom. Därefter beskri-
ver man hur många äldre som har syn- och hörselpro-
blem och att dessa förmågor avtar med åren. Nu vill
man ge dispens ett år i taget. Men varför i så fall bara
pröva dem som har fyllt 70 år? Vem säger att inte
också en 60-åring kan få Alzheimers sjukdom?
Kvaliteten och kompetensen måste självklart fun-
gera genom att vi har en tillsynsmyndighet som ser
till inte bara vad 70-åringarna åstadkommer utan
också vad de som är 50, 60 och 65 år klarar. Det har
vi inte i dag. Därför föreslår Moderaterna, som vi har
gjort många gånger tidigare, en oberoende långt mer
kraftfull tillsynsmyndighet som ska gälla alla åldrar,
all vård och all omsorg.
Herr talman! Vi har också i betänkandet tillfört en
reservation med anledning av vårt förslag om tand-
vårdsförsäkring som till skillnad mot majoritetens
förslag ger större subventioner till dem som har stora
behov. Vid en jämförelse i kronor räknat är vårt mo-
derata förslag också mer rättvist, och vi har avsatt
mer pengar än regeringen för denna tandvårdsförsäk-
ring.
Herr talman! Det har gått troll i Socialdemokra-
ternas tandvårdspolitik. Att föreslå ett högkostnads-
skydd som sorterar människor efter ålder och inte
efter behov är anmärkningsvärt. Visserligen tilltar
behoven av omfattande ingrepp med åldern, men det
är långt ifrån alltid. Många får långt tidigare i livet
problem med tandhälsan, och det kostar mycket att
åtgärda. Jag måste fråga majoritetens representant
varför behovet av ett högkostnadsskydd är större för
en rik 65-åring än för en 45-årig mamma med eget
försörjningsansvar.
Dessutom känner sig många pensionärer i dag lu-
rade då slutsumman oftast stannar en bra bit över de
7 700 kr som man trodde gällde. Till detta kommer
också en lång väntan på att få sitt besked om man får
möjlighet till detta högkostnadsskydd. I dag används
378 tandläkartimmar i veckan på försäkringskassan i
Skåne för att bedöma kollegernas ansökningar i stäl-
let för att vara ute och behandla patienter i detta
tandläkarbristens tidevarv.
Socialdemokraterna åldersdiskriminerar också
här, fast nu tvärtom. Genom 65-plusreformen skjuter
många yngre upp sitt behov av tandvård, och detta
kan få följder i form av inflammationer och många
andra besvär.
Att inte inkludera människor i yrkesverksam ålder
kan vara förödande. För att i någon mån komma till
rätta med det här har nu fackliga organisationer och
ett tusental privata arbetsgivare, men också kommu-
ner, däribland socialdemokratiskt styrda Nybro kom-
mun, vidtagit egna åtgärder. Man ser sambandet
mellan ohälsa och tandhälsa. Genom att bruttolöne-
avdrag nu får göras för tandvårdskostnader som be-
talas via arbetsgivaren kan tandvårdskostnaderna
minska på samma sätt som till exempel vid köp av
persondatorer.
En annan lösning som fackliga organisationer ge-
nomdrivit är privata tandvårdsförsäkringar, ett bevis
så gott som något på att Socialdemokraternas tand-
vårdspolitik har havererat.
Eller är det så att Socialdemokraterna ger sin tysta
acceptans till de här lösningarna därför att detta med
privata tandvårdsförsäkringar faktiskt kan rädda dem
ur en besvärlig knipa?
Snart börjar det lukta vårdgarantidebatt. Man
pratar om en tandvårdsreform för alla, men den
kommer inte, herr talman.
Slutligen står vi självfallet bakom samtliga våra
reservationer, men av tidsskäl yrkar jag bifall bara till
den första moderata reservationen.
Anf. 95 GABRIEL ROMANUS (fp):
Herr talman! Det betänkande som vi nu diskuterar
rör egentligen två olika frågor. Den ena är åldersgräns
för dem som utövar tandvård, och den andra är frågan
om en tandvårdsförsäkring.
När det gäller åldersgränsen stöder vi i Folkpartiet
regeringens förslag om en höjning av åldersgränsen
till 70 år för tandläkare och tandhygienister med möj-
lighet att fortsätta längre efter en individuell pröv-
ning. Det är bra för den enskilde tandläkaren och för
hans eller hennes patienter. Det är också bra eftersom
det minskar risken för personalbrist.
Bristen på tandhygienister är uppenbar. Bristen på
tandläkare beror nog mest på att bristen på tandhygi-
enister gör att många tandläkare gör tandhygienist-
jobb som skulle kunna utföras av tandhygienister
samt på en ojämn fördelning av tandläkarna över
riket.
Vi tror att det är bra att man har en kontrollstation
vid 70 års ålder. En del av oss som börjar bli lite äldre
mister ju en del av vår skärpa, och det kan vara bra att
ha en garanti för att de som fortsätter kan ge vård av
bra kvalitet.
Vi är frågande inför att regeringen nu vill ha en
ytterligare beredning när det gäller utredningens för-
slag att göra samma förändringar i fråga om läkare
och sjukgymnaster. Här finns ju ett bra utformat lag-
förslag i utredningen, och vi föreslår att riksdagen nu
fattar beslut om det utan ytterligare beredning. Jag
yrkar bifall till reservation 2 där detta föreslås.
När det gäller frågan om tandvårdsförsäkring kan
man sammanfattningsvis säga att läget i dag är att vi
inte har någon tandvårdsförsäkring värd namnet.
Självrisken för att laga en tand kan vara så hög som
10 000 eller kanske till och med 15 000 kr om man
får en varbildning, måste ta bort tanden och ersätta
den med en brygga eller ett implantat. För större
ingrepp kan den vara ännu högre, flera tiotusentals
kronor.
Det är tragiskt, herr talman, när vi har ny teknik
för att göra implantat, teknik som dessutom har ut-
formats i Sverige, att kostnaderna är så stora att
många människor inte har råd att utnyttja den för att
få fasta tänder i stället för den gamla modellen med
löständer. Enligt undersökningar som refereras i ut-
redningen om tandvården fram till 2010 har närmare
en miljon människor av ekonomiska skäl avstått från
tandvård som de skulle behöva.
Den svenska tandhälsan förbättrades när tand-
vårdsförsäkringen infördes i mitten av 70-talet -
genom försäkringen, genom fluorbehandlingen och
genom en bra tandvård. Sedan har dock försäkringen
urholkats. Nu har vi ingen försäkring. Man kan med
fog säga att den fina tandhälsa som har byggs upp i
Sverige riskerar att raseras.
Då säger man: Vi har i alla fall infört ett skydd för
de äldre. Jag talade i dag med en god vän som är över
70 år, herr talman. Han hade fått laga en tand, och
trots det så kallade högkostnadsskyddet blev den
verkliga kostnaden inklusive material 9 760 kr - för
lagning av en tand! De som har råd med det kan vara
glada, men inte kan vi säga att vi har ett högkostnads-
skydd för äldre.
Vad ska man då göra? Enligt min och Folkpartiets
uppfattning bör man införa en försäkring, och den
bästa och mest tydliga formen av försäkring är det
som nu kallas för abonnemangstandvård: Man betalar
en fast avgift varje år, och så får man den vård man
behöver. Detta har införts inom folktandvården i ett
par län, i Värmland och Västra Götaland. Man håller
också på och arbetar med det i södra Sverige.
Detta har den fördelen att det ger rätt incitament.
Vi talar ju ofta om att socialförsäkringarna bör ge rätt
incitament. En abonnemangstandvård ger incitament
till både tandläkaren och patienten att verka för en
god tandhälsa, medan en åtgärdstaxa tyvärr mer ger
incitament till att göra mycket reparationer. Den som
föredrar en åtgärdstaxa bör enligt vår mening kunna
få det, men då bör man ha ett verkligt högkostnads-
skydd och inte den parodi på högkostnadsskydd som
vi nu har.
Det har sagts, bland annat av landets statsminister,
att hela tänder inte återigen får bli en klassfråga. Frå-
gan är om det inte börjar bli det. Tandhälsan kan
raseras mycket snabbt om det är så att en miljon
människor varje år avstår från att skaffa sig den tand-
vård de egentligen behöver. Vi måste så snabbt som
möjligt, utan några ytterligare utredningar, bygga upp
en verklig tandvårdsförsäkring. Den bör också byggas
upp så att inte bara folktandvården, den offentliga
tandvården, kan erbjuda abonnemangstandvård, alltså
en verklig försäkring. Den möjligheten bör även fin-
nas för privata tandläkare.
Detta utvecklar vi i vår motion. Jag ber att med
hänvisning till den motionen få yrka bifall till reser-
vation 5.
Det är klart att en del praktiska frågor måste lösas
i samband med att man gör en sådan här stor reform.
Men med tanke på hur länge detta har dragit ut på
tiden och hur många fina möjligheter som har försut-
tits tycker inte vi att man nu ska tillsätta en ny stor
och bred utredning. Nu bör man sätta i gång och lösa
problemen och göra det så snabbt som möjligt. Tiden
är nämligen väldigt långt gången.
Anf. 96 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Det här är ett viktigt betänkande. Jag
hade någonstans i min fantasi hoppats att socialmi-
nistern skulle glädja oss med att vara här, men tyvärr
är hans bänk tom - någonting som vi blivit vana vid
de senare åren.
Det kanske är ett konstigt påstående jag ska börja
mitt lilla anförande med. Jag påstår nämligen att
munnen, munhålan och tänderna tillhör kroppen. Då
kanske vän av ordning frågar: Är det någon som har
påstått något annat? Nja, både ja och nej, men när det
bestäms att vi ska ha en egen försäkring för själva
munhålan och tänderna blir man ju lite konfunderad.
Jag påstår med bestämdhet, vilket jag gjort under
många år i den här talarstolen, att vi måste ändra ett
system som är felaktigt uppbyggt. Med det menar jag
att vi måste få förutsättningar för att räkna in även
tandvården i den övriga sjukförsäkringen. För mig är
det en självklarhet att vare sig jag blir sjuk i munhå-
lan eller i tänderna eller får ont i huvudet eller i ett
knä ska kostnaderna inkluderas i den vanliga sjukför-
säkringen. Jag ska i vanlig ordning betala min pati-
entavgift men få den behandling som är nödvändig på
min sjukvårdsförsäkring. Jag är helt övertygad om,
herr talman, att detta skulle lösa nästan alla de pro-
blem som väldigt många människor har i dag.
Nya rapporter visar att 35 % av tandsjukdomarna
är ärftligt betingade - en ganska hög procent. Varför
ska de människor som råkat födas med anlag för dålig
tandhälsa straffas med att antingen behöva ta upp den
ena tusenlappen efter den andra ur sin plånbok, om
det nu finns några pengar där, eller annars avstå nöd-
vändig tandvård?
Detta tycker jag är helt oetiskt och helt felaktigt.
Jag är helt övertygad om att den nya forskning som
har tagits fram som visar att dålig tandhälsa också
kan förvärra eller vara orsak till annan svår sjukdom i
kroppen stärker argumentet att vi bör så snabbt som
möjligt inkludera även tandvården i den vanliga sjuk-
försäkringen.
Jag yrkar bifall till reservation nr 8. Kenneth Jo-
hansson från Centerpartiet och jag har i en gemensam
reservation sagt att denna fråga bör ses över i en ut-
redning. Detta är en ganska stor fråga, och det får
Gabriel Romanus ursäkta.
Det andra, herr talman, som det här betänkandet
behandlar är den proposition som regeringen har lagt
fram, nämligen att tandläkare ska få arbeta med stöd
av samhället fram till 70 års ålder. Det är ett steg på
rätt väg. Jag vill gärna säga det. Men för oss kristde-
mokrater är det mycket egendomligt att man just
sätter gränsen där. Vem ska kolla detta? Det finns
faktiskt tandläkare som vid 65 års ålder har dålig syn.
Det handlar för oss mer om kvalitet, det vill säga att
det finns tillsynsmyndigheter som ser till att de som
utför sin verksamhet är lämpade för den. Därför anser
vi att det inte behövs någon åldersgräns, det vill säga
det som beskrivs i reservation 1.
Samtidigt, herr talman, tycker vi att det är egen-
domligt att man inte också har inkluderat läkare,
sjukgymnaster och så vidare vid borttagande av 67-
årsgränsen. Förslaget ligger säkert och väntar på en
fördjupning på något bord i Socialdepartementet. När
vi vet att behoven är så oändligt stora i verksamheten
ska vi bejaka, inte förbjuda, att det finns kvinnor och
män med hög kompetens och en vilja och önskan att
fortsätta att arbeta. Med de stora behov som finns är
det en självklarhet.
Herr talman! Jag ska också bidra till att kammaren
så småningom kan avsluta sitt arbete, men jag vill än
en gång påpeka vikten av att vi inför varje beslut ser
varje enskild människa i det fokus vi bör se dem. Vi
kan se hur människor som de facto inte har ekonomi
att reparera sina tänder lider psykiskt, känner sig icke
värdiga, känner att de inte kan gå ut eller prata med
folk, inte kan le åt folk. Detta är ett faktum som ty-
värr alltfler drabbas av i dag.
Jag vill vara med och hitta en lösning på dessa
människors problem. För mig är tandvård ingen lyx-
sjukvård. För mig är tandvård precis lika viktig vård
som att vi får vård efter behov för övriga delar av
kroppen.
Anf. 97 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:
Herr talman! Vi är alla ense om att tänderna och
munnen är en del av kroppen. Däremot är det inte
riktigt så enkelt som Chatrine Pålsson säger att det
skulle lösa alla problem om man ersätter reglerna i
tandvården med samma regler som i dag gäller för
sjukvården och låter dem gå in under samma hög-
kostnadsskydd. Det kan finnas skäl till att ha särskil-
da regler för olika åtgärder även om de bör finnas
inom samma regelverk. Skillnaden mellan tandvård
och annan vård är att det inom tandvården ofta finns
olika vårdalternativ med stora skillnader i fråga om
kostnad. Så är det inte riktigt så ofta när det gäller det
andra. Det är också en ganska stor del av vårdkostna-
derna som hänger ihop med utseendet. Det är därför
som det kan vara motiverat att ha olika regler även
inom ett sådant regelsystem. På samma sätt kan det
vara med glasögon eller andra hjälpmedel.
Ett stort problem som skulle uppstå om vi sopar in
tandvården under sjukvårdens högkostnadsskydd är
ju att den kommer att vara oerhört kostnadsdrivande.
Vi börjar mer och mer lära oss att det är viktigt med
rätt sorts incitament i socialförsäkringen. Med ett
abonnemangssystem finns ett incitament för både
tandläkare och patient att arbeta för en god tandhälsa.
Om det finns ett åtgärdssystem med en låg gräns för
högkostnadsskyddet, kanske 1 000 kr som vi har för
sjukvården, får patienten och tandläkaren ett gemen-
samt intresse av att vidta stora åtgärder samtidigt. Det
kommer tyvärr att vara kostnadsdrivande. Jag tror
inte att Kristdemokraterna, lika lite som någon av oss
andra, har råd med det i sin budget. Det problemet
kommer ni inte undan med hjälp av allmänna slagord
om att tänderna är en del av kroppen och att det där-
för ska vara samma högkostnadsskydd.
Utredning i all ära, men det vi nu behöver är åt-
gärder. Det finns åtgärder som redan har börjat infö-
ras och som har både rätt incitament och ger alla
människor möjlighet till en tandvård de har råd med.
Anf. 98 CHATRINE PÅLSSON (kd)
replik:
Herr talman! Jag ska lite kort bemöta Gabriel
Romanus. Jag och Kristdemokraterna förstår mycket
väl att det handlar om kostnader även för samhället.
Men jag har aldrig sagt att det ska vara samma hög-
kostnadsskydd som i dag. Jag påstår att man i en
utredning ska se över hur man kan lösa problemet för
den enskilde.
Jag känner att det ligger misstro mot tandläkarna i
påståendet om att det här skulle vara kostnadsdrivan-
de. Varför har man i så fall inte samma misstro mot
ortopeder eller andra läkare som också har olika be-
handlingsmöjligheter? Visst kan det behövas en viss
kontroll i fråga om stora saker, men det kan inte vara
den stora frågan. Våra läkare inom den somatiska
vården vet att de ska arbeta med utgångspunkt i ve-
tenskap och beprövad erfarenhet. Det litar vi på att de
gör. Ingen kommer på tanken att ha en extra försäk-
ring för att operera in till exempel nya knäleder. Det
är ungefär samma sak. Problemet är att det alltid har
varit så här. Det räcker inte som argumentation. Vi
måste öppna ögonen gentemot ett system där männi-
skor ska få vård med utgångspunkt i den solidariskt
finansierade vården, även när det gäller tandvård.
Abonnemangstandvården har många fördelar,
men det är ändå fråga om en inbetalning igen efter att
man har betalat sin skatt. I övrigt skulle det inte fun-
gera inom den typen av vård. Precis som vissa sjuk-
domar är sekundära till andra sjukdomar, och sjukför-
säkringen betalar, är vi nu på rätt väg och kan utvidga
sjukförsäkringen.
Anf. 99 GABRIEL ROMANUS (fp) replik:
Herr talman! Det är inte uttryck för ett speciellt
misstroende mot tandläkare om man konstaterar att
om det finns en tandvårdsförsäkring med en låg gräns
för högkostnadsskyddet får tandläkaren och patienten
ett gemensamt intresse av att vid samma tillfälle göra
stora och kostnadskrävande ingrepp. Vi vet alla att
för tandvård finns det ofta olika behandlingsalternativ
där de kostnadskrävande alternativen ofta hänger
samman med utseende och i vilken takt som åtgär-
derna vidtas. Det är som i alla andra försäkringar, det
vill säga man måste införa någon form av kontroll.
Finessen med abonnemangstandvård är att där finns
rätt incitament. Det finns inte den gemensamma strä-
van för tandläkare och patient att driva fram omfat-
tande åtgärder.
Nu noterade jag - och det är viktigt för alla att
notera - att Chatrine Pålsson inte säger att det ska
vara samma gräns som i dag för högkostnadsskyddet.
Säger man att det ska vara samma högkostnadsskydd
för sjukvård och tandvård är det detsamma som att
säga att även högkostnadsskyddet för sjukvården ska
höjas. Det hör man inte ofta från Kristdemokraterna.
Det är fråga om mer det allmänna talet om att tänder-
na är en del av kroppen och att vi ska få samma hög-
kostnadsskydd för tandvård och annan vård. Då blir
det fråga om en avsevärd höjning av högkostnads-
skyddet. Det beskedet får man inte höra så ofta.
Starta gärna en utredning, men låt inte alla åtgär-
der ligga nere i väntan på detta. Tandhälsan hos
svenska folket håller på att kraftigt försämras, och
därför behöver man vidta åtgärder snabbt. Det är synd
om det bara ska vara folktandvården som har möjlig-
het att genomföra sådana åtgärder. Det jag tycker är
viktigt är att både folktandvården och privattandvår-
den får en reell möjlighet att erbjuda en verklig för-
säkring, alltså en fast årlig avgift för tandvården.
Anf. 100 CHATRINE PÅLSSON (kd)
replik:
Herr talman! Jag håller med Gabriel Romanus om
att det är allvar nu och att något måste hända.
Jag såg en statistisk uppgift på ungdomar mellan
20 och 29 år - dem som vi har skött väl under hela
den kostnadsfria barntandvården. Det är så mycket
som 27 % av dem som har symtom, men de har inte
råd att gå till tandläkaren. Väntar man ytterligare fem
eller tio år, tills man känner att man har sin utbildning
klar och kan gå till tandläkaren, kan det bli oerhörda
både humanitära kostnader och ekonomiska kostna-
der.
Om vi hade vetat exakt hur den egna kostnaden
skulle bli hade vi inte behövt en utredning. Då hade
man bara kunnat sätta detta i sjön. Men på grund av
att vi behöver se över helheten och var de här nivåer-
na ska ligga behövs det en utredning.
Avslutningsvis, herr talman, handlar det i väldigt
hög grad om att det inte är säkert att de nivåer vi har i
dag är de exakt riktiga. Vem har sagt det? De har
ändrats ett antal gånger. Det handlar mer om att in-
ventera de behov som patienterna har och också om
rätten att få en god tandvård och att få vården när man
behöver den, inte behöva vänta av ekonomiska skäl.
Jag vill inte att det ska synas i munnen vilken social-
grupp man kommer från, utan jag vill att alla ska ha
rätten att få en god tandvård.
Anf. 101 GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Det finns många skäl att satsa på en
god tandhälsovård för alla. Att tänderna är en del av
kroppen är ett synsätt som de flesta delar, även i den
här salen. Men det har ändå inneburit att tandvården
har fått en särställning utanför den allmänna hälso-
och sjukvården. För den enskilde har det fått som
konsekvens att det blir stora skillnader i kostnad för
vård av tänderna i förhållande till övriga kroppen.
Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemo-
kraterna och Miljöpartiet tagit viktiga steg för ett
högkostnadsskydd inom tandvården under den förra
mandatperioden. Vi har tagit ett första steg, och det
har riktats till dem som är över 65 år.
Friska tänder har betydelse för det allmänna fysis-
ka och psykiska välbefinnandet, till exempel för att
kunna tillgodogöra sig mat och förhindra andra sjuk-
domar.
Vid vissa sjukdomar eller av somliga läkemedel
påverkas tandhälsan negativt. Tyvärr har det visat sig
att det finns skillnader i vård och behandling ur ett
genusperspektiv, exempelvis vid sjukdomar som
oftare drabbar kvinnor än män. Det kan gälla till
exempel reumatoid artrit eller ätstörningar.
Läkare och andra inom vården glömmer bort att
biverkningar även kan drabba munhålan och tänder-
na. Det är viktigt att tänderna ses som en del av krop-
pen och att det kan bli biverkningar även i munhålan
och tänderna av den vård och behandling som man
får.
Herr talman! Vänsterpartiet anser att det är oac-
ceptabelt att äldre och funktionshindrade inte alltid
känner till att det i samband med tandvårdsreformen
infördes ett särskilt stöd för vissa grupper. Det är
därför nödvändigt att kraftfulla riktade informations-
insatser riktas till personal, till handikappade och till
de äldre, så att kunskapen om det här ökar och män-
niskor kan ta till vara sina rättigheter.
Det är ytterst viktigt att prisutvecklingen inom
tandvården följs noga. Någon form av prisreglering
kan komma att införas om kostnaderna fortsätter att
öka och om prisskillnaderna i landet ökar på liknande
sätt som hittills.
Utskottet slår i detta betänkande fast att målet på
sikt bör vara att införa ett högkostnadsskydd för tand-
vård för alla. Vänsterpartiet står givetvis helt bakom
detta, likaså att patienternas möjligheter att göra
prisjämförelser bör öka.
Herr talman! Ett stort antal människor upplever
besvär och symtom som sätts i samband med amal-
gam som tandfyllning. Därför är det ytterst viktigt
och angeläget att forskningen kring tandfyllnadsmate-
rial följs upp, blir mer systematisk och kan göras
vetenskaplig. Patienter som har problem och upplever
besvär måste få ett värdigt bemötande, hjälp med sina
symtom och stöd för detta.
Vi anser att det inte är tillräckligt med ett frivilligt
biverkningsregister. Skälet till det är att om man
vetenskapligt ska kunna se vilka biverkningar som
det kan bli av till exempel amalgam måste man rap-
portera alla misstänkta biverkningar över en kam för
att se hur det ser ut. Därför anser Vänsterpartiet att
biverkningsregistret ska vara obligatoriskt.
I mars 1995 träffades en överenskommelse mellan
Socialdepartementet och Landstingsförbundet som
innebär att amalgam i princip inte ska användas som
tandfyllnadsmaterial till barn. Undantag skulle få ske
när nyttan för den enskilde bedömdes motivera ett
avsteg från principen. Det kan vara när barn har pro-
blem i munnen som gör att de tuggar sönder plast-
eller porslinsmaterial eller har missbildningar som
gör att det är svårare att sätta in ett annat material.
Trots detta principbeslut har man exempelvis i
Västra Götaland visat att det är mer än 700 barn som
behandlats med amalgam - trots att det i princip är
förbjudet. Det har oftast handlat om utvecklingsstörda
barn eller barn med mycket svår tandläkarskräck.
Vi anser inte att det är acceptabelt att det är så
pass många barn som får amalgam. Vi tycker att
undantag inte ska få göras från förbudet mot amalgam
till barn och unga. Man måste komma fram med
andra fyllnadsmaterial och framför allt metoder att
behandla dessa barn.
Jag står givetvis bakom alla våra reservationer,
men för tids vinnande i den kommande voteringen
yrkar jag bifall till reservation 12.
Anf. 102 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Centerpartiet anser att regeringens
förslag att höja åldersgränsen för tandläkares och
tandhygienisters rätt till offentlig ersättning till 70 år
samt att ge möjlighet till dispens efter 70 år är ett
klart steg i rätt riktning.
Vi vill dock ta steget fullt ut och avskaffa ålders-
gränsen helt. Vi är tack och lov olika som individer.
Generella åldersgränser är svåra att sätta upp. Vi
tycker principiellt att personers lämplighet att verka
inom ansvarsfulla professioner inom tand- och sjuk-
vården oavsett ålder bör prövas individuellt inom
ramen för Socialstyrelsens tillsynsansvar.
Dessutom har vi svårt att förstå varför det inte går
att ta beslut även vad avser åldersgränsen för läkares
och sjukgymnasters rätt till offentlig ersättning. Som
framgår av reservation nr 1 vill jag och Centerpartiet
att åldersgränsen ska tas bort även för dem.
Vi behöver de äldres kompetens, och vi behöver
arbetskraften. En ökad delaktighet av äldre i arbetsli-
vet bidrar också till minskad ålderssegregering och
ökad livskvalitet för de äldre som frivilligt väljer att
arbeta efter pensionsåldern.
Utan att tveka ansluter jag mig till uppfattningen
att munnen tillhör kroppen. Undersökningar visar att
växande grupper i samhället inte anser sig ha råd att
gå till tandläkaren. På sikt är det här självfallet för-
ödande för tandhälsan.
Centerpartiets principiella ståndpunkt är att av-
gifterna inom tandvården successivt bör harmoniseras
med avgifterna inom vården. En möjlighet är att in-
kludera tandvården i hälso- och sjukvårdens högkost-
nadsskydd. Därför är det angeläget att belysa och
analysera de ekonomiska, organisatoriska och hälso-
relaterade konsekvenserna av ett gemensamt avgifts-
system. Centerpartiet vill i likhet med Kristdemokra-
terna se en utredning om detta, vilket framgår av
reservation nr 8.
I avvaktan på den här önskade översynen vill vi
att nuvarande högkostnadsskydd förstärks för att ge
stöd till personer med omfattande tandvårdsbehov,
oavsett ålder. Som ett första steg bör regeringen,
tycker vi, återkomma med förslag om att behandling
av inflammationer och infektioner samt provtagning
ska kosta lika mycket som liknande behandling inom
vården.
Det är tråkigt med de rapporter som kommer om
att ungdomar av olika skäl inte vidmakthåller tand-
hälsan. Det handlar om fina investeringar som de har
fått göra, som har gjort deras tänder starka och fina.
Centerpartiet vill se riktade insatser för tandvårdssub-
vention till ungdomar. Vi vill även rikta åtgärder till
andra särskilt utsatta grupper. Ytterligare åtgärder
krävs också för att man långsiktigt ska kunna säkra
personalförsörjningen vad gäller tandläkare och tand-
hygienister. Allt detta har jag sammanfattat i reserva-
tion nr 7.
Förra veckan träffade jag och min riksdagskolle-
ga, Barbro Hietala Nordlund, några tandhygienister
hemma i Falun. De informerade på ett professionellt
och trevligt sätt om deras yrkesroll, om idéer de hade
inför framtiden, om värdet av teamarbete och om
nödvändigheten av att utveckla olika områden, till
exempel insatser för de äldre.
I dag har de en tvåårig högskoleutbildning. Där-
efter kan legitimation utfärdas. Man kan välja ett
tredje år. Ett budskap från dem, som jag för vidare, är
att utbildningen bör vara treårig.
Avslutningsvis vill jag bara erinra om att Center-
partiet vill se ett amalgamförbud så fort det är möj-
ligt. Det är särskilt angeläget vad beträffar barnen. Vi
vill att forskningen på området ska intensifieras och
att regeringen påskyndar arbetet inom EU för att nå
ett amalgamförbud.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation nr 1
men står självfallet bakom samtliga reservationer där
Centerpartiet förekommer.
Anf. 103 KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Herr talman! Det går fort nu. Alla vill bli färdiga
till klockan 16, gissar jag.
Kära kamrater och åhörare! Beträffande ålders-
gränsen för tandläkare är vi nöjda med utskottets
skrivning. Det gäller åldern och också möjligheten för
dem att efter medgivande arbeta längre.
Sedan har vi tandvårdförsäkringen, som är en lite
sorglig historia. Det har framförts här att till och med
statsministern har sagt att man inte ska kunna se på
människors munnar vilken klass de tillhör, om det nu
finns olika klasser.
Och så där förskräckligt lycklig kan jag inte påstå
att jag är över högkostnadsskyddet för människor
över 65 år. Det blev inte särskilt bra. Högkostnads-
summan är alldeles för hög för att den över huvud
taget ska hjälpa dem som bäst behöver hjälp. Så vi
måste jobba vidare på någonting bättre. Enligt ut-
skottsskrivningen är målet att man på sikt ska införa
högkostnadsskydd när det gäller tandvård för alla.
Miljöpartiet har i alla tider hävdat att tänderna och
munhålan är delar av kroppen. Det är roligt att alla nu
säger att de har gjort det. Det är bra. Vi delar gärna
med oss på den punkten. Till och med vår socialmi-
nister har framfört förslag om att man ska kunna få in
tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. Det var
ett tag sedan han sade det, men det är i alla fall sagt.
Det har kastats fram många olika summor när det
gäller vad det här skulle kosta. Vi vill inte ha någon
stor utredning. Vi vill bara att man ska få hjälp med
att se över förutsättningarna för ett gemensamt av-
giftssystem och med hur man ska bära sig åt.
Vårt förslag är att man ska införa ett nytt system
stegvis. Ett första steg skulle kunna vara att infektio-
ner i munhålan ersätts enligt hälso- och sjukvårdens
taxa. Vi skulle också kunna överväga att låta tandhy-
gienisterna ha samma villkor och taxa som sjukgym-
naster. Det här är ett sätt att inte göra allting på en
gång. Man skulle kunna införa detta successivt, allt-
eftersom man har råd. Men, som sagt, någon stor
utredning behövs inte. Och det behöver vidtas åtgär-
der även under tiden man gör de här beräkningarna.
Det är roligt med betänkanden i socialutskottet,
tycker jag. De kan rymma så mycket mer än vad som
står i själva rubriken. Här har vi även amalgamfrågan.
Det är också en fråga som Miljöpartiet har jobbat
med länge.
Jag stöder reservation 11 som handlar om att man
ska förbjuda amalgam av miljöskäl. Jag stöder natur-
ligtvis också reservation 12, då vi anser att undantag
inte ska få göras från förbudet mot amalgam som
tandfyllningsmaterial på barn och ungdomar.
Dessutom vill jag framhålla att de som upplever
besvär av sina amalgamfyllningar måste bemötas med
värdighet. Alltför många gånger har jag varit med om
att patienter som känner sig lite konstiga har fått veta
att det bara sitter mellan öronen. Vi har väldigt myck-
et att göra när det gäller att bemöta de människor som
känner att det är någonting.
Själv är jag alldeles full av amalgam i munnen.
Jag hade väldigt dåliga tänder som barn, och jag bör-
jade laga tänder så fort jag fick permanenta tänder.
Jag har ont i kroppen, och jag har besvär med lederna,
men det är konstaterat att det icke är ledgångsreuma-
tism. Det är mycket möjligt att detta kan ha någonting
att göra med amalgam, men jag vågar inte börja
plocka bort alla dessa tusen fyllningar, för då vet jag
inte vad som händer. Jag går i stället på akupunktur.
Än så länge har jag råd med det, men en vacker dag
får vi väl se vad jag ska göra åt det hela.
Mitt i amalgamdebattens hetta har jag varit noga
med att säga: Det gäller inte bara amalgam eller inte
amalgam. Jag tycker att man totalt har försummat att
prata om andra material än amalgam. Jag vet tandlä-
kare som till exempel har blivit allergiska mot ersätt-
ningsmaterial. Jag tänker speciellt på en. Han kan
aldrig mer jobba som tandläkare. Han är totalt skinn-
flådd på händerna. Han hade turen att få arbeta med
någonting annat, men det finns de som inte kan göra
någonting för att de är alldeles förstörda.
Det här är mycket viktigt att framhålla, och det får
inte ske att vi låter bli att prata om detta bara för att vi
ska prata om amalgam. Jag ser fram emot utredning-
en om dentala material som jag tror snart ska bli klar.
Jag stöder naturligtvis alla våra reservationer, men
för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 9.
Anf. 104 CATHERINE PERSSON (s):
Herr talman! Åldersgränsen för rätt till offentlig
ersättning för tandläkare och tandhygienister höjs,
enligt lagen om allmän försäkring, från 67 till 70 år.
Det införs en möjlighet för tandläkare och tandhygie-
nister att efter medgivande utföra tandvård även efter
det att de har fyllt 70 år. Medgivanden kan ges av
regeringen eller av den myndighet som regeringen
bestämmer. Det är i korthet de förslag som regeringen
lägger fram och som socialutskottet föreslår att riks-
dagen antar.
Som reglerna är i dag för tandläkare och tandhy-
gienister är det en absolut åldersgräns för rätt till
ersättning enligt lagen om allmän försäkring. Det
finns ingen möjlighet till dispens. Med anledning av
att vi lever allt längre och ofta med god hälsa, finns
det så klart skäl att överväga om 67-årsgränsen är den
mest optimala, den mest riktiga, och därmed ska ligga
fast. Vi delar regeringens bedömning att åldersgrän-
sen kan höjas och tycker att förslaget om en ålders-
gräns vid 70 år är väl avvägt. Efter 70 års ålder ges
också möjlighet att efter individuell prövning arbeta
vidare inom tandvårdsförsäkringen. Regeringen före-
slår att Riksförsäkringsverket ska vara den myndighet
som ska pröva ansökan om medgivande för att erhålla
ersättning från försäkringen efter fyllda 70 år. Lagför-
slagen föreslås träda i kraft den 1 juli i år.
Några motionärer anser att åldersgränsen bör slo-
pas helt. Vi socialdemokrater och majoriteten i ut-
skottet delar inte den uppfattningen.
En höjning av åldersgränsen medför att man ges
möjlighet att stanna kvar i yrket längre upp i åren.
Det är naturligtvis oerhört positivt då det finns möj-
lighet att tillvarata och behålla den kompetens och
erfarenhet som man besitter efter många år i yrket.
Det kan också bidra till förbättrad personalförsörj-
ning, som till vissa delar är ett problem inom tand-
vården.
Det naturliga åldrandet påverkar den enskildes
förmåga att utföra olika arbetsuppgifter och sitt arbe-
te. Det gör att åldersgränsen blir ett instrument för
någon form av kvalitet och säkerhet. Sätter man grän-
sen för högt är min bedömning att åldersgränsen som
kontrollinstrument avtar, och släpper man den helt
blir det naturligtvis ingen kontroll alls.
Man kan naturligtvis ställa sig frågan om gränsen
ska vara 69 eller 73 år, men någonstans måste grän-
sen sättas. Med tanke på att det är relativt få som man
beräknar kommer att arbeta efter 70 års ålder tycker
jag att detta är en bra lösning i nuläget. Det är också
mot bakgrund av att vi inte är vana vid att äldre stan-
nar kvar lång tid i sitt yrke. Dessutom innebär det att
de kan arbeta till obegränsad ålder och direkt lyfta
pengar ur tandvårdsförsäkringen, som inte är möjligt
för andra arbetstagare.
Jag vill också kommentera några av motionerna.
Moderaterna anser i en motion att det ska inrättas en
oberoende tillsynsmyndighet. Man skriver också i
motionen att verksamhet i både privat och offentlig
regi ska vara föremål för tillsyn på lika villkor. Det
här är återkommande meningar i många av Modera-
ternas olika motioner. Enligt de uppgifter som jag har
är det ingen skillnad i kriterierna för hur man utövar
tillsyn. Därför anser jag att den meningen är obefogad
i det här sammanhanget.
Jag vill också i den här debatten ta upp en del av
de motioner som behandlas i betänkandet från all-
männa motionstiden. De olika partierna har förslag
som på olika sätt beskriver mål och åtgärder avseende
tandvårdsförsäkringen. Vi har också här och nu i
kammaren hört hur alla är oerhört medkännande och
beskriver hur tänder och kroppen hör ihop, att vi
måste se till att alla har råd att gå till tandläkaren. Jag
delar den uppfattningen. Det är oerhört viktigt att
människor har råd att gå till tandläkaren. Vi skriver
också i vårt betänkande att på sikt bör ett högkost-
nadsskydd gälla för alla oberoende av ålder. Jag kan
också se en framtid där man kan diskutera någon
form av gemensamt högkostnadsskydd för tandvård
och sjukvård.
Däremot kan jag inte lika lättvindigt som en del
övriga talare säga att naturligtvis gör vi det här nu, för
jag måste se till att det finns pengar till det i budge-
ten. Jag kan bara konstatera att det inte finns något
parti som har avsatt pengar i sina budgetar för att
tillmötesgå det man beskriver i sina motioner. Det
tycker jag är att luras. Det är att ge falska löften.
Visserligen pratar en del om utredningar. Men min
uppfattning är att vi i ett första skede måste se till att
tillföra försäkringen pengar så att vi når upp till ett
drägligt högkostnadsskydd. Därefter kan vi se på
möjligheten att sammanföra sjukvården och tandvår-
den, därför att det är reformer som är förenade med
oerhört stora kostnader.
Flera motioner tar upp frågeställningar som be-
handlats av utredningen Tandvårdsöversyn 2000 i
slutbetänkandet Tandvården till 2010. Som vi vet
behandlas de förslagen nu i Socialdepartementet.
Det är en fråga som jag särskilt vill lyfta fram, och
det är de fortsatta prisökningarna inom tandvården
som naturligtvis är oerhört oroande. När det gäller
prissättning och kostnadsutveckling har Riksförsäk-
ringsverket, Konkurrensverket och Konsumentverket
samtliga uppdraget utifrån sina respektive kompe-
tensområden att följa och analysera utvecklingen. Jag
förutsätter att regeringen nogsamt följer frågan och
med anledning av de uppgifter man får fram eventu-
ellt föreslår förändringar i tandvårdsförsäkringen om
man bedömer att så bör ske.
Herr talman! Jag ska också ta upp frågan om
amalgam som har väckts av en del talare tidigare.
Först vill jag säga att jag till stor del delar det som
tidigare framförts här. Jag vet också att regeringen
driver frågan, och jag utgår från att de fortsätter att
driva frågan i EU om förbud mot användning av
amalgam.
Trots att det i princip är ett förbud mot amalgam-
användning när det gäller barn och ungdomar, är det
ändå en relativt stor användning av amalgam i vissa
landsting. Socialstyrelsen har efterfrågat en skärpning
på det här området. Men med anledning av att Den-
talmaterialutredningen väntas lägga fram sitt betän-
kande inom kort och det besked som jag har nu är att
de lämnar sitt betänkande på tisdag i nästa vecka, har
regeringen sagt att man vill avvakta utredningen. Med
anledning av det tycker jag inte att det finns skäl för
riksdagen att agera i frågan.
Det har också tagits upp på vilket sätt människor
med olika former av biverkningar av sin tandvård blir
behandlade i tandvården. Vi har nu avsatt en del
pengar för att se till att det här kan bli bättre. Dental-
materialutredningen har också i uppdrag att se över
på vilket sätt man kan bli bättre på att tillmötesgå
dessa patienter, så det är med spänning vi kan se fram
emot vad utredningen kommer med för förslag.
Jag vill till sist yrka bifall till socialutskottets
hemställan i betänkande nr 17 och därmed avslag på
samtliga motioner och reservationer som behandlas i
detta betänkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 15.57 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 16.00 då votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00.
9 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde
AU8 Arbetsmarknadspolitik
Punkt 1 (Mål och inriktning, styrning av AMV)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (fp)
4. res. 3 (kd)
5. res. 4 (c)
Förberedande votering 1:
25 för res. 3
19 för res. 4
243 avstod
62 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att avstå från att rösta.
Förberedande votering 2:
37 för res. 2
26 för res. 3
225 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att avstå från att rösta.
Förberedande votering 3:
45 för res. 1
37 för res. 2
206 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta ja.
Huvudvotering:
162 för utskottet
45 för res. 1
81 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 1 kd, 24 v, 14 mp
För res. 1: 45 m
Avstod: 37 fp, 25 kd, 19 c
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta nej.
Punkt 5 (Översyn av arbetslöshetsförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 9 (c, m, fp, kd)
Votering:
161 för utskottet
127 för res. 9
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 24 v, 14 mp
För res. 9: 45 m, 37 fp, 26 kd, 19 c
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta nej.
Punkt 7 (Åtgärder för vissa invandrare)
1. utskottet
2. res. 13 (fp)
Votering:
225 för utskottet
38 för res. 13
25 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 45 m, 24 v, 19 c, 14 mp
För res. 13: 37 fp, 1 kd
Avstod: 25 kd
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta ja.
Punkt 9 (Åtgärder för övriga särskilda grupper m.m.)
1. utskottet
2. res. 16 (c, m, fp, kd)
Votering:
160 för utskottet
127 för res. 16
1 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 24 v, 13 mp
För res. 16: 45 m, 37 fp, 26 kd, 19 c
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta nej.
Punkt 12 (System för individuell kompetensutveck-
ling)
1. utskottet
2. res. 20 (c, m, fp, kd)
Votering:
161 för utskottet
127 för res. 20
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 24 v, 14 mp
För res. 20: 45 m, 37 fp, 26 kd, 19 c
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta nej.
Punkt 13 (Arbetskraftsinvandring)
Utskottets förslag till beslut med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 21 (c, m, fp, kd)
Votering:
147 för utskottet
127 för res. 21
14 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 24 v
För res. 21: 45 m, 37 fp, 26 kd, 19 c
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta nej.
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
FiU26 Ändrade solvensregler för försäkringsbolag
Punkt 1 (Undantag från tillämpning av försäkringsrö-
relselagen för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag)
1. utskottet
2. res. (m, fp, kd, c)
Votering:
161 för utskottet
127 för res.
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 24 v, 14 mp
För res.: 45 m, 37 fp, 26 kd, 19 c
Frånvarande: 21 s, 10 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Förste vice talmannen Per Westerberg (m) fick på
grund av tekniska problem inte sin röst registrerad
men anmälde att han avsett att rösta nej.
Punkterna 2-8
Kammaren biföll utskottets förslag.
SoU17 Höjd åldersgräns för tandläkares och
tandhygienisters rätt till offentlig ersättning m.m.
Punkt 1 (Höjd åldersgräns m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c)
3. res. 2 (fp)
Förberedande votering:
92 för res. 1
37 för res. 2
160 avstod
60 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
161 för utskottet
91 för res. 1
37 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 24 v, 14 mp
För res. 1: 46 m, 26 kd, 19 c
Avstod: 37 fp
Frånvarande: 21 s, 9 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Punkt 3 (Tandvårdsförsäkringen m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 (fp)
Votering:
170 för utskottet
37 för res. 5
82 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 25 kd, 8 v, 14 mp
För res. 5: 37 fp
Avstod: 46 m, 1 kd, 16 v, 19 c
Frånvarande: 21 s, 9 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Punkt 4 (Utredning)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, c)
3. res. 9 (mp)
Förberedande votering:
45 för res. 8
14 för res. 9
230 avstod
60 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Huvudvotering:
229 för utskottet
45 för res. 8
14 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 46 m, 37 fp, 24 v
För res. 8: 26 kd, 19 c
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 22 s, 9 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Punkt 6 (Amalgam på barn och unga)
1. utskottet
2. res. 12 (v, mp)
Votering:
249 för utskottet
40 för res. 12
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 46 m, 37 fp, 26 kd, 17 c
För res. 12: 24 v, 2 c, 14 mp
Frånvarande: 21 s, 9 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 3 c, 3 mp
Roger Karlsson (c) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
10 § Fristående skolor
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU15
Fristående skolor.
Anf. 105 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m):
Herr talman! Tio år efter friskolereformen borde
alla vi som vill utveckla en bättre skola för våra unga
till gagn för hela samhället fundera på hur vi kan
bygga vidare på våra erfarenheter.
Friskolorna har vitaliserat hela Sverige. För elever
och föräldrar har man kunnat få valfrihet för att ut-
veckla varje individs egna drömmar och förutsätt-
ningar bättre tack vare friskolornas intåg eftersom
mångfalden har ökat. För lärare och skolledare har
nytänkande premierats. Det egna ansvarets betydelse
som förebild och kunskapsförmedlare har faktiskt fått
ökad tyngd. Och möjligheten att välja arbetsgivare
har bidragit till att läraryrket kan te sig mer attraktivt.
För kommunerna har det ställts krav på ompröv-
ning. En del kommuner har förmått använda detta
som ett sätt att öka attraktionskraften för inflyttning,
att kunna behålla en del småskolor, inte minst i gles-
bygd, och för att kunna skapa en mer dynamisk ut-
bildningsmiljö för medborgarna. Andra kommuner
har sorgligt nog valt att gräva ned sig i det närmast
planekonomiska fundamentet och på alla sätt motar-
beta förnyelse och mångfald. Där har friskolorna
motarbetats och omsorgen om den egna skolorgani-
sationen kommit i bakgrunden.
Även för företagandet har friskolereformen haft
sin betydelse, bland annat för kompetensförsörjning.
Med friskolereformen har vi fått ökade möjligheter
till industriutbildningar som har blivit mycket populä-
ra. Och fler människor som tidigare inte har drivit
egen verksamhet har tagit saken i egna händer och
gått från anställda till företagare eller som del i ko-
operativ.
Detta är en spännande och vitaliserande kraft som
inte bara berör skolvärlden utan oss alla där Sverige
bättre kan fånga och utveckla kunskap och förmågor
med ökad bildning och ömsesidig förståelse. Många
gånger har friskolorna lyckats bättre än de likriktande
kommunala skolorna i integrationshänseende. Och
problem med arbetsmiljö och mobbning kan inte
fortgå i skolor som hela tiden prövas på en konkur-
rensutsatt marknad.
Det är ingen hemlighet att jag är stolt och nöjd
med att en borgerlig regering genomförde friskolere-
formen under ledning av en moderat skolminister,
Beatrice Ask. Men det är för mig en gåta att Social-
demokraterna i dag väljer att inte bygga vidare utan i
stället blicka bakåt och vrida utvecklingen i alldeles
fel riktning.
Under våren har vi sett en fullständig medial
klappjakt på de fristående skolorna med benäget
bistånd från LO, från Skolverket, som har lånat ut sig,
och till viss del ett onyanserat Sveriges Television
krönt av en bekymrad utbildningsminister som verkar
se alla svårigheter men inga möjligheter.
Jag antar att bakgrunden till den här klappjakten
är kommunal oförmåga att omorganisera och lägga
resurser på rätt saker. Friskolorna har fått bli boven
för utebliven leverans av frikostiga vallöften. Det är
ogint. Men det är också illavarslande om vi kan kon-
statera en ideologisk strävan syftande till totalkom-
munalisering av friskolevärlden som har tjänat oss så
väl. Det blir i så fall inget enkelt återtåg för Östros &
Co. Jag är övertygad om att friskolereformen är här
för att stanna. Det är i dag tillräckligt många som har
fått ta del av möjligheterna som de fristående skolor-
na ger. Och även för övriga Skol-Sverige kan man se
nyttan av konkurrens och komplement.
Emellertid finns det en illvillig listighet hos Soci-
aldemokraterna när de tyngs för hårt av sin egen
gammaldags retorik och av Vänsterns likriktningsteo-
ri. De kommer inte att förbjuda fristående alternativ
men kan väl försöka att svälta ut och mobba ut
friskolorna.
Betänkandet som vi i dag diskuterar är ett exem-
pel i den riktning. Låt mig illustrera det i tre delar.
För det första när det gäller kommunala skolpla-
neringsproblem. Kommunernas bristande förmåga till
anpassning föreslås mötas med att kommunens väl
och ve går före elevers och föräldrars önskemål om
alternativ och mångfald.
Socialdemokraterna och Vänstern vill att kommu-
nerna i princip ska ges vetorätt beträffande nyetable-
ringar och konkurrens från fristående alternativ. Hur
blir det då med valfriheten, mångfalden och möjlig
kvalitetshöjning?
Förslaget ger dessutom en rättsosäkerhet och ut-
rymme för godtycke i de bedömningarna. Riksdagen
har tidigare avslagit likalydande förslag.
Med en fempartireservation från oss moderater
och från Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet
och Centern hoppas jag att kammaren igen ger sam-
ma bakläxa till de bakåtsträvande socialistiska parti-
erna. Jag yrkar alltså bifall till vår gemensamma re-
servation 2 under punkt 2.
För det andra gäller det kommunernas beräk-
ningsunderlag. Nivån för ersättning till de fristående
skolorna är ett subtilt sätt att helt slå undan benen för
redan etablerad verksamhet. Tidigare i kammaren har
jag diskuterat den så kallade riksprislista som för-
svann. Nu ser vi effekterna runtom i landet.
Två exempel som jag vill nämna är musikskolan
Rytmus här i Stockholm och Industrigymnasiet i
Västerås.
De fristående alternativen får rejält sänkta ersätt-
ningar, som i sin tur ger en osäkerhet inför fortsatt
drift, till men för eleverna. Nytänkandet stryps. Jag
frågar mig om det verkligen är Socialdemokraternas
vilja och avsikt att förhindra bra industriutbildningar
där företagens kompetensbehov säkras, samtidigt som
eleverna får relevant kunskap och jobb.
När den samlade vänstern vill att kommunens
skolpliktskostnader ska vägas in är det ytterligare en
metod att svältvägen ta bort möjligheterna för fort-
levnad för de fristående alternativen.
För det tredje, och slutligen, gäller det uppföljning
och utvärdering. Socialdemokraterna och Vänstern
vill ge kommunerna uppföljnings- och utvärderings-
rätt beträffande fristående skolor. Redan i dag har
kommunen insynsrätt, och många fristående skolor
deltar i det kommunala uppföljnings- och kvalitetsar-
betet. Men det är oacceptabelt att kommunerna ska få
kontrollera de fristående skolorna. Många gånger har
dessa skolor fått bidrag, mot kommunens egen vilja.
Det råder en konkurrenssituation. I stället för att på
kommunnivå jaga de fristående alternativen bör den
kommunala energin ägnas åt att göra de kommunala
skolorna bättre, fundera över arbetsmiljön och resul-
taten och, i förekommande fall, fundera över varför
eleverna vill lämna skolan till förmån för ett friståen-
de alternativ. Vad är det vi kan göra bättre i den
kommunala organisationen?
Herr talman! Jag vill se tusen blommor blomma.
Jag vill att varje elevs unika förmåga och möjligheter
tas till vara. Och jag är övertygad om att Sverige
skulle kunna ha en av världens bästa skol- och utbild-
ningsmiljöer. Men då krävs det att politiken skapar
förutsättningar för utveckling, nytänkande och kvali-
tetsuppföljning. Det krävs att vi tar till vara allt det
goda som finns i Skol-Sverige. Då ska bland annat
friskolereformen inte motarbetas genom förbud, ut-
svältning och mobbning.
Anf. 106 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! För bara drygt tio år sedan var det
för de flesta inte möjligt att välja skola. Det var inte
ens möjligt att påverka vilken kommunal skola man
skulle gå i. De flesta var hänvisade till närmaste skola
- punkt slut. Den borgerliga regeringen införde möj-
ligheten att välja skola. Nu, efter tio år, väljer - bero-
ende på vilken kommun man tittar på - 34-60 % av
föräldrarna aktivt en skola åt sina barn.
Vi liberaler är helt övertygade om att valfriheten i
skolans värld också, och kanske i första hand, handlar
om kvalitet. Det är ett värde i sig att föräldrar, barn
och ungdomar kan vara med och bestämma över
skolvalet. Dessutom betyder mångfalden att kvalite-
ten på alla skolor kan bli bättre.
I en intressant rapport från Finansdepartementets
egen utredningsgrupp, ESO, påvisades häromåret att
den kommunala skolan blir bättre i kommuner där det
finns friskolor. För mig är detta inte överraskande
eftersom mångfald och positiv konkurrens naturligt
höjer kvaliteten på en verksamhet. Vi har väl alla sett
att en mängd spännande pedagogiska idéer utvecklats
under de senaste åren. Det gäller både inom de kom-
munala skolorna och inom friskolorna. Mångfald är
inte ett hot, utan mångfald skapar nya möjligheter.
För Socialdemokraterna har det fria skolvalet all-
tid setts som ett problem - som ett problem som ger
kommunernas politiker och skolbyråkrater extraar-
bete. Jag tror att i grunden bygger den här inställning-
en på att man alltid tror sig veta bättre än föräldrar
och barn. Vänsterpartisterna säger öppet att de är mot
det fria skolvalet både när det gäller kommunala
skolor och när det gäller friskolor. Socialdemokrater-
na accepterar motvilligt i efterhand en del reformer
men försöker hela tiden bromsa utvecklingen.
I dag ligger på riksdagens bord ett betänkande där
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har en rad
förslag när det gäller friskolor. Man vill öka möjlig-
heten att säga nej till nya skolor trots att de uppfyller
de pedagogiska kraven. Man vill att kommunerna i
större utsträckning ska sköta kontrollen, och man vill
öka kommunernas möjligheter att undanhålla pengar
för friskolorna.
Miljöpartiet och de borgerliga partierna har alltså i
utskottet sagt nej till de här förslagen. Men jag hop-
pas naturligtvis att kammarens beslut följer våra re-
servationer.
Lagom till dagens kammardebatt har det under de
senaste veckorna i tidningar, TV och radio rasat en
ganska häftig debatt om friskolorna. Den debatten har
haft två utgångspunkter: dels att friskolorna påstås
kosta för mycket pengar, dels att vissa friskolor bryter
mot skollagen.
Nyligen kom det en utredning från LO som fris-
kolemotståndarna vill utnyttja. Den här utredningen
försöker visa att friskolor ger kommunerna ökade
kostnader. Men om man läser noga ser man att utre-
darna själva faktiskt varnar för att dra långtgående
slutsatser av materialet. Men det bryr sig inte de om
som vill gripa efter varje halmstrå för att svartmåla
friskolorna. Man visar statistik över att kommuner
med många friskolor har större kostnader för skolan.
Sanningen är att den här statistiken egentligen inte
säger någonting om detta, utan många kommuner
som satsar mer på skolan än vad andra kommuner gör
har också många friskolor. Exempel på sådana kom-
muner är till helt nyligen borgerliga kommuner, min
hemkommun Lund eller Stockholm. Att de här kom-
munerna har högre skolkostnader beror på att de
satsar mer än de andra på skolan som helhet. Att
friskolemotståndarna inte har bättre underlag, inte har
bättre på fötterna, och ändå drar i gång en kampanj
mot fritt skolval visar väl bara att de är ganska despe-
rata över att de kanske inte får igenom sin skolpolitik
i riksdagen.
Frågan om segregation och utanförskap är en av
de stora frågor som vi diskuterar i det svenska sam-
hället. Motståndarna till fritt skolval menar att fritt
skolval skapar ökade klyftor mellan befolkningsgrup-
per. Men de som säger detta måste också ställa sig
frågan vad ett motsatt system innebär. Ett motsatt
system innebär att eleverna är helt hänvisade till en
skola i ett visst område.
Som alla vet är boendet i många svenska städer
väldigt uppdelat. I till exempel Stockholm, Malmö
och Göteborg finns det stadsdelar där en majoritet av
de vuxna är arbetslös. Valfriheten kan då precis lika
gärna innebära motsatsen till segregering - att fler
människor från olika kommundelar möts i samma
skola. Om man dessutom, som Folkpartiet vill, gör
extra satsningar på skolor i utsatta områden ökar
chansen att också elever från andra kommundelar
kommer dit.
Herr talman! Den senaste tiden har det avslöjats
några exempel på brott mot läroplanen på några reli-
giösa friskolor. Det har till och med kommit uppgifter
om fysiskt våld mot elever på någon skola. För mig är
det glasklart och enkelt att friskolor som bryter mot
lagen ska stängas. Alla skolor, oavsett profil och
huvudman, ska följa lagen och läroplanen. Det gäller
för kommunala skolor, och det gäller för friskolor.
Men regeringspartiet borde vara lite självkritiskt
för en gångs skull. Man borde i stället fråga sig hur
övergrepp kan fortgå på vissa skolor utan att den
myndighet som ska kontrollera skolorna upptäcker
detta. Den bistra sanningen är ju att kontrollen och
utvärderingen av de svenska skolorna som helhet
fungerar dåligt i dag. Därför behöver Sverige en
skolinspektion värd namnet, och den ska inspektera
alla skolor.
Socialdemokraterna och vänsterpartisterna tror att
det bästa sättet att garantera kvaliteten i friskolorna är
att låta kommunerna sköta tillsynen av dem. De me-
nar att god kontroll har man bäst lokalt. Det kanske
kan verka logiskt, men i själva verket har kommuner-
na visat att de inte ens har koll på sina egna skolor.
38 % av kommunerna redovisar inte vilken kvalitet
de egna skolorna håller, detta trots att de är skyldiga
att göra det.
Vi folkpartister anser att det är helt oacceptabelt
att friskolor eller andra skolor bryter mot läroplanen
eller andra lagar och bestämmelser. Sådana skolor ska
stängas. Nu är det, som tur är, ingen jättemängd av
problem på fristående skolor. Vi kan jämföra med
rapporter om mobbning, brist på speciallärare med
mera i kommunala skolor. De brister som trots allt
finns visar att tillsynen av skolorna hittills inte varit
tillräcklig, men kommunerna är alltså inte lösningen
utan snarare en del av problemet. Folkpartiet anser att
kommunaliseringen av skolan var ett dråpslag mot
Sveriges elever och lärare. För en likvärdig skolan
behöver staten ta ansvaret. På den punkten tycker inte
alla borgerliga partier lika, men en viktig sak är vi
och Miljöpartiet överens om: Det vore ett misstag att
överlämna ansvaret för kontroll av friskolor till
kommunerna, som ofta ser friskolor som konkurren-
ter och som ofta av politiska skäl har en negativ
grundinställning.
Herr talman! Det finns möjligheter till en ljus
framtid för den svenska skolan. Om vi satsar på höga
kunskapsmål och en trygg skolmiljö med välutbildade
lärare kan alla få tillgång till en bra skola. De pro-
blem som nu finns i den svenska skolan, med en
tredjedel som hoppas av gymnasieskolan, har verkli-
gen ingenting att göra med de få procent som väljer
fristående skolor. Det är verkligen grovt att göra
friskolorna till syndabock för fel som beror på dåliga
politiska beslut om skolan. I stället för att vinkla
debatten på det sättet är det dags att tillsammans börja
diskutera hur skolan, den kommunala och fristående,
ska utvecklas för framtiden. I den framtiden är inte
friskolorna ett problem utan en stor tillgång, en till-
gång som vi ska vara glada för.
Jag avslutar, herr talman, med att yrka bifall till
den gemensamma reservationen 3 under punkt 4.
Anf. 107 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Vartenda barn har rätt till en skol-
gång med hög kvalitet på undervisningen i en miljö
där barnen känner sig trygga och där de bemöts med
respekt från både skolans personal och sina skolkam-
rater. Det tror jag att vi alla är överens om.
Då måste vi konstatera att den målsättningen inte
uppnås i dag. Det räcker att nämna mobbning, den
undermåliga fysiska miljö som många skolor erbju-
der, låg personaltäthet eller att en alltför stor del av
eleverna inte uppnår godkänt betyg i ett eller flera
ämnen. Är fristående skolor en bidragande orsak till
att det ser ut som det gör? Det finns faktiskt de som
vill hävda det.
Hur fristående skolor behandlas har stor principi-
ell betydelse. Det ger en bild av hur politikerna ser på
enskilda medborgare som engagerar sig och själva tar
initiativ till en verksamhet som ligger lite vid sidan av
den huvudfåra som den styrande majoriteten anser är
den bästa. Att kritik och förslag till regelverk som
försvårar utvecklingen för friskolorna kommer från
vänsterhåll är därför inte alls förvånande.
Med jämna mellanrum återkommer debatten där-
ifrån om fristående skolors vara eller inte vara. Det är
ingen hejd på vilken negativ inverkan de sägs ha vare
sig det handlar om ödelagd kommunal ekonomi, ökad
segregation eller religiös indoktrinering. I dag går
drygt 5 % av alla elever i hela landet i en fristående
skola, de flesta av dem i storstäderna. Det är alltså en
försvinnande liten del. Av debatten att döma kan man
få intrycket att de kommunala skolorna helt håller på
att trängas tillbaka på de fristående skolornas bekost-
nad. Så är det långt ifrån.
Bland de fristående skolorna finns skolor som inte
håller de kvalitetsmått som vår lagstiftning och våra
läroplaner och kursplaner stadgar att de ska leva upp
till. När det uppdagas vidtas åtgärder, och det händer
att skolor får sina tillstånd indragna av den anled-
ningen. Så ska det också vara. Problemet är bara att
det fåtal friskolor som inte håller måttet i något avse-
ende eller som kanske till och med bryter mot lagar
och regler tillåts sätta bilden av fristående skolor i
allmänhet. Sanningen är ju den att de allra flesta fun-
gerar mycket väl, har en lugn miljö och håller mycket
hög kvalitet på undervisningen.
Tänk tanken att motsvarande skulle gälla den
kommunala skolan. Det uppdagas att en lärare utsatts
för regelrätt misshandel av en elev, att en flicka mob-
bas och trakasseras så svårt att hon får uppsöka sjuk-
hus ett flertal gånger, att skolmiljön är så otrygg att
rektor tvingas stänga skolan för att han inte kan svara
för elevernas säkerhet, att 60 % av eleverna inte upp-
når godkända betyg i kärnämnena. Allt detta har
inträffat i kommunala skolor. Ändå tror jag att ingen
av oss vill hävda att det förekommer i alla kommu-
nala skolor. Det finns välfungerande och mindre
välfungerande skolor. Det är Skolverkets ansvar att
utöva tillsyn och vidta åtgärder som behövs. Nu
kommer inspektionen att utökas så att samtliga skolor
i Sverige ska få besök under en sexårsperiod. Äntli-
gen! Det har vi krävt under många år. I det avseendet
har regeringen hittills visat en osannolik flathet som
naturligtvis färgat av sig på myndigheten.
Socialdemokraterna och Vänstern fortsätter att
hävda att inte bara Skolverket utan också kommuner-
na ska utöva tillsyn över de fristående skolorna. De
har fått backning på det tidigare i riksdagen men tar
upp frågan nu igen. Fem partier, däribland Kristde-
mokraterna, hävdar lika bestämt att den ansvarsför-
delning som Socialdemokraterna och Vänstern har
helt enkelt är fel tänkt.
Skolverket är den naturliga tillsynsmyndigheten
för friskolorna. Det godkänner skolan och avgör om
den är bidragsberättigad. Då är det naturligt att verket
också har ansvaret för tillsynen. Den erfarenhet och
överblick som Skolverket har skaffat sig är viktig inte
minst ur rättssäkerhetssynpunkt. En enskild kommun
kan av förklarliga skäl inte upparbeta samma kom-
petens när det gäller att bedöma en fristående skolas
kvalitet. Risken är stor att den inte kommer att be-
traktas som det naturliga och viktiga komplement till
den offentliga skolan som den är utan som en otill-
börlig konkurrent. Finns det dessutom ideologiska
invändningar mot fristående skolor över huvud taget,
vilket det tyvärr är alltför vanligt, finns det all anled-
ning att befara att rättssäkerheten för den fristående
skolan i praktiken helt sätts ur spel. Kommunerna har
insyn, och de fristående skolorna har skyldighet att
delta i uppföljning och utvärdering. Det är fullt till-
räckligt.
Kostnaden för elever i fristående respektive
kommunala skolor är också ett återkommande tema.
Tidigare fick elever i fristående skolor endast 75 %
av den ersättning elever i kommunala skolor fick. I
dag säger lagen att ersättningen ska vara likvärdig.
Det innebär att man ska ta hänsyn till de speciella
kostnader som den kommunala skolan respektive den
fristående skolor har. Det gör man alltså i dag, och
kommunen är skyldig att redovisa hur beräkningarna
av de så kallade skolpliktskostnaderna görs. Att infö-
ra ett schablonavdrag skulle innebära att de fristående
skolorna inte får någon möjlighet att bedöma hur
bidraget till dem beräknats. Det finns ingen anledning
att försvåra den processen ytterligare. Den är svår nog
i dag.
Herr talman! Fristående skolor har kommit för att
stanna, och det är jag glad för. 90 % av föräldrarna
anser i undersökning efter undersökning att det är
positivt att valmöjligheten finns. Ändå kommer även i
framtiden en stor majoritet av alla elever att gå i en
kommunal skola. Det visar undersökningar från andra
länder där man har haft friskolesystemet länge. Där-
för är det vår uppgift att se till att kvaliteten upprätt-
hålls och där så behövs förbättras i både fristående
och kommunala skolor. För Kristdemokraternas del
handlar det dels om att vi ställer högre krav på tillsyn
av samtliga skolor, dels om att vi i våra budgetförslag
tillskjuter mer pengar till kommunerna än vad reger-
ingen och stödpartierna gör för att göra det möjligt att
upprätthålla kvaliteten.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 3, 4, 9 och
11, som är gemensamma för Kristdemokraterna,
Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljö-
partiet.
Anf. 108 LENNART GUSTAVSSON (v):
Herr talman! Som vänsterpartist tycker jag att det
är viktigt att barn och ungdomar med olika erfaren-
heter, kulturer och sociala tillhörigheter tillbringar tid
tillsammans under skoltid. Idén om en sammanhållen,
likvärdig skola för alla borde vara grundbulten i den
svenska skolpolitiken.
För Vänsterpartiet är det naturligt att i första hand
lägga ned energi och kraft på att utveckla och förbätt-
ra den kommunala skolan. Förr oss är strävan mot
ökad jämlikhet och minskade klassklyftor överordnad
rätten att fritt få välja skola. I samband med detta vill
jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 14.
Ytterst handlar det om demokrati. Elever med oli-
ka social och kulturell bakgrund och med olika förut-
sättningar och intressen ska mötas under skoltiden.
Därför är det vår principiella uppfattning att skolsy-
stemet ska kontrolleras demokratiskt av hela samhäl-
let, och vi har varit kritiska till den snabba framväx-
ten av fristående skolor.
Man kan fundera över begreppet "fristående". Fri-
stående från vad? Nu har Skollagskommittén - ut-
ifrån mitt sätt att se - kommit fram till den rätta defi-
nitionen, nämligen "enskilda skolor" som ska ses i
motsats till offentliga skolor.
Herr talman! Valfrihetsdebatten om skolan hand-
lar nästan enbart om de fristående skolorna. Debatten
har fått en slagsida. Det rimliga vore att regler var
mer rättvisa och mer anpassade efter elevernas verk-
liga behov och därmed också efter den kommunala
skolans behov.
I utbildningsutskottet har Vänsterpartiet fått gehör
för några förslag till att förbättra kvaliteten och öka
likvärdigheten. Förslagen är i sig inte dramatiska,
utan de syftar till att skapa ett bättre regelverk.
Som alla vet har vi en situation här i kammaren
som innebär att de gemensamma miljöpartistiska och
borgerliga reservationerna kan vinna. Min förhopp-
ning är att några av miljöpartisterna eller för den
delen någon centerpartist i samband med omröstning-
en vågar ta steget för en större rättvisa inom skolan
genom att stödja våra förslag.
Det första förslaget utgår från konstaterandet att
kommunen har ansvaret för att planera och fördela
resurserna inom skolväsendet. Vid etableringen av en
ny skola är det därför viktigt att kommunernas arbete
inte försvåras. Det är Skolverket som fattar beslut om
en fristående skola ska beviljas bidrag, men kommu-
nens inflytande måste öka. Besluten fattas utifrån en
helhetsbedömning, men kommunens yttrande, som
också ska innehålla en konsekvensbeskrivning, ska ha
en avgörande betydelse.
Skolverket har i princip i dag inga möjligheter att
avslå en ansökan som en kommun har tillstyrkt. Vi
anser att det behövs en ändring av skollagen som
innebär att Skolverket alltid ska utgå från sin helhets-
bedömning och kunna avslå en ansökan även om
kommunen har tillstyrkt den.
Herr talman! Ett annat konstaterande som man
måste göra är att oavsett hur många elever som går i
fristående skolor är det alltid kommunen som har
ansvar för att garantera alla elevers skolgång. När
som helst under året ska kommunen utan dröjsmål
kunna erbjuda elever plats i skolan. I de kommunala
skolorna måste det därför finnas en överkapacitet för
att kunna möta oförutsedda elevtillströmningar eller
om en fristående skola går i konkurs och lägger ned
verksamheten. Denna kommunens beredskap kostar
givetvis pengar i form av så kallad skolpliktskostnad.
Huvudmännen för de fristående skolorna delar
inte det här ansvaret och har därmed inte samma
kostnader som kommunerna har. De bör därför inte
ingå i bidraget till de fristående skolorna. Redan nu är
det många kommuner som inte räknar med skol-
pliktskostnaden i bidraget till de fristående skolorna.
Men för att förtydliga kommunernas ansvar och helt
säkert undvika att det utgår felaktiga ersättningar bör
det stå tydligt i skollagen att skolpliktskostnad inte
ska ingå i bidraget till de fristående skolorna.
Herr talman! Som i all offentlig verksamhet som
övergår i privata händer finns det en risk för att de-
mokratin ställs åt sidan. Allmänhetens insyn i de
fristående skolorna är begränsad till deras ekonomis-
ka redovisning som knappast säger någonting om
undervisningens kvalitet och liknande. Den begränsa-
de insynen utgör också ett problem i kommunernas
kvalitetsarbete för skolväsendet eftersom de friståen-
de skolorna inte är skyldiga att delta i kommunens
uppföljning och utvärdering.
Vi menar därför att de fristående skolorna bör
vara skyldiga att lämna information om sin verksam-
het så att insynen kan garanteras. De bör även vara
skyldiga att delta i kommunernas uppföljning och
utvärdering, likväl som kommunerna bör ha en skyl-
dighet att inkludera de fristående skolorna i detta.
Herr talman! Avslöjandena i en del TV-program
om grava missförhållanden i en konfessionell mus-
limsk fristående skola visar framför allt att den så
kallade valfrihetsreformen inom skolan i huvudsak
har varit inriktad på vuxenvärldens behov och intres-
sen. Den tar liten eller ingen hänsyn till barnens öns-
kemål och välbefinnande. Föräldrar kan utnyttja rät-
ten att välja skola för att isolera sina barn från det
övriga samhället och därigenom skapa en ökad segre-
gering.
Genom att underteckna FN:s barnkonvention har
Sverige förbundit sig att barnens bästa ska komma i
första rummet när beslut fattas och åtgärder vidtas
inom offentliga institutioner och myndigheter. Det är
tydligt att Skolverket i sin tillståndsgivning och i sina
granskningar måste tillvarata barnens intressen på ett
mycket bättre sätt. Det är särskilt flickor med invand-
rarbakgrund som drabbas och blir lidande i dessa
skolor.
I det sammanhanget måste jag säga att jag tycker
att det är synd att vi i utbildningsutskottet inte kunde
enas om en skrivning, och det finns säkert skäl för det
även om jag inte kan se dem.
Herr talman! Sammanfattningsvis anser jag att de
beslut som vi senare ska fatta handlar om att skapa ett
tydligare regelverk. De är därför inte så dramatiska
som man försöker att ge sken av. Min förhoppning är
att någon från Miljöpartiet eller från de borgerliga
partierna ska kunna se det och rösta för dem.
Jag yrkar alltså bifall till förslagen i utskottets
betänkande, förutom under punkt 16 där jag yrkar
bifall till Vänsterpartiets reservation nr 14.
Anf. 109 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har en mycket kort fråga till
Lennart Gustavsson: Vill Vänsterpartiet förbjuda
fristående skolor?
Anf. 110 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Nej, vi befinner oss i en verklighet
där det finns fristående skolor, som framgent kommer
att kallas enskilda skolor.
Vi har diskuterat detta från ideologiska synpunk-
ter många gånger, och vi kommer fortsatt att föra den
ideologiska debatten. Men naturligtvis har vi i denna
kammare att försöka att skapa ett regelverk som gör
att vi får ett system som fungerar.
Det är därför som vi har lagt fram - som jag ser
det - icke dramatiska förändringsförslag som snarare
innebär ett tydliggörande av regelverket.
Anf. 111 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Min fråga är då: Kommer Lennart
Gustavsson att verka för en förändring av Vänster-
partiets kongressbeslut där ni beslutade att ni vill
avskaffa fristående skolor?
Anf. 112 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Vi för en ordentlig diskussion om
detta i vårt parti och inför den kongress som vi ska ha
i februari.
Inger Davidson sade att det är 5 % av eleverna
som går i fristående skolor. Det kan Vänsterpartiet
inte bortse ifrån. Vi har alltså ett ansvar att se till att
man har ett regelverk som medger att det får finnas
fristående skolor. Därför handlar debatten i dag i
mångt och mycket om vilket regelverk vi ska ha och
på vilket sätt vi ska utforma det.
Som jag sade i mitt inledningsanförande finns ju
vår grundläggande kritik mot de fristående skolorna
kvar.
Anf. 113 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! På en liknande fråga som Inger Da-
vidson ställde och som jag har ställt till Lennart Gus-
tavsson för något år sedan i denna kammare då vi
hade en debatt om friskolor svarade han att han ansåg
att det inte skulle etableras några nya friskolor, men
att han i princip accepterade de som redan fanns. Jag
vet inte om detta inte gäller längre eller om Lennart
Gustavsson accepterar att det även etableras nya
friskolor. Vi vet ju från partiprogram och tidigare
uttalanden att Vänsterpartiet i princip är emot skolor
med annan huvudman.
Jag tänkte ställa en fråga om Vänsterpartiets re-
servation 14. Vad innebär den egentligen? Den
handlar om att man i första hand ska erbjudas plats på
en viss grundskola som ligger nära hemmet. Lennart
Gustavsson och jag är överens om att barn som går
grundskolan alltid ska ha rätt att gå i en grundskola
som ligger på ett vettigt avstånd. Men vi folkpartister
och många andra tycker att vi ska ha ett system där
man får föra med sig pengar och kan välja andra
kommunala skolor om man föredrar det. Vill Lennart
Gustavsson gå tillbaka till det system som fanns när
jag var liten och gick i skolan? Då blev man bara
erbjuden en skola och fick över huvud taget inte föra
någon diskussion med någon människa om andra
önskemål. Vad innebär egentligen den här reservatio-
nen?
Anf. 114 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Låt mig först säga lite grann om den
skoldebatt som förs. Jag blir ibland lite trött på den
fokusering som finns på skoldebatten som en stor-
stadsdebatt. Jag tror att vi alla som sysslar med ut-
bildningspolitik skulle tjäna väldigt mycket på att
vara utanför storstäderna och se på den utveckling
som sker i skolorna där.
Låt mig så återvända till diskussionen om när-
hetsprincipen som vår reservation handlar om. Vi för
ett resonemang om att det fria skolvalet har segrege-
rande effekter. Från den här talarstolen har det fram-
förts ett ifrågasättande av om det verkligen är så. Det
har framförts en indirekt kritik mot myndigheten
Skolverket, och det har varit ett sågande av LO:s
rapport. Både rapporten och de utredningar som
Skolverket har gjort kan ha brister, men många visar
entydigt på den segregerande effekt som det fria
skolvalet har. Jag tycker att det är konstigt om de
borgerliga partierna, just nu företrädda av Ulf Nils-
son, kan bortse från detta. Jag skulle vilja ha en
kommentar från Folkpartiet. Ser man någon fara? Ser
man någonting av de segregerande effekterna i Folk-
partiets skolpolitik?
Anf. 115 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag fick inget riktigt svar på vad
detta innebär och om det ska bli ett förbud mot att
välja andra kommunala skolor. Ska man vara helt låst
vid adressprincipen? Vi är överens om att små barn
ska erbjudas skolor nära hemmet om de föredrar det.
Jag skulle vilja ställa en motfråga när det gäller
segregering. Jag tycker att utanförskapet är ett av de
största problemen i Sverige i dag. Det är någonting
som vi ska arbeta med på olika nivåer. Ser inte Len-
nart Gustavsson en väldigt stor fara i att människor är
helt bundna vid en skola i den stadsdel eller den
kommundel där de bor? Har inte det en segregerande
effekt?
Det finns en mängd andra åtgärder som man ska
vidta för att stötta, hjälpa och satsa på skolor i utsatta
områden. Men nog kan det motverka segregationen
att man har möjlighet att välja utanför det boendeom-
råde där man är född och som man kanske har svårt
att flytta ifrån.
Avslutningsvis vill jag säga att detta inte bara är
en storstadsdebatt - tvärtom. Det finns många exem-
pel på att små skolor i glesbygd har räddats just för
att föräldrakooperativ och andra har startat en frisko-
la.
Anf. 116 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Först och främst tror jag att Ulf Nils-
son och jag är överens om att segregation inte är ett
problem som man löser med enskilda åtgärder. Man
löser den till exempel inte enbart med en vettig och
klok utbildningspolitik. Det behövs ett batteri av
åtgärder. Jag tror att vi många gånger måste slå våra
kloka huvuden ihop för att åstadkomma någonting.
Jag delar uppfattningen att utanförskapet är ett
stort problem som vi har. Ibland blir jag trött på det
borgerliga mantrat om valfrihet. I mitt anförande sade
jag också att valfrihetsdebatten helt och hållet har fått
prägla skoldebatten. Jag tror att det är missriktat att
tro att valfrihet löser segregationsproblemen.
Om Ulf Nilsson läser innantill i vår reservation
kan han se att vi säger att huvudregeln bör vara att
erbjuda eleverna plats i grundskolan enligt närhets-
principen. Föräldrar och elever bör dock ges möjlig-
heten att komma in med alternativa önskemål som
bör tillgodoses så långt det är möjligt. Man ska kan-
ske läsa reservationerna ganska noggrant innan man
använder dem som slagträ i debatten. Men kom ihåg:
Släpp ett tag på valfrihetsmantrat även när vi diskute-
rar segregation!
Anf. 117 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Inför dagens debatt om fristående
skolor började jag fundera på när den här debatten
egentligen började. I mitt minne dök då Drevdagens
skola i Älvdalen upp. Kommer ni ihåg den? Dag efter
dag kunde vi följa föräldrarna som drev en kamp för
att få ha sina sju barn i den lilla byskolan. De vann
kampen. Den blev godkänd som friskola i februari
1993. Tio år har gått, och min fundering blev: Vad
har hänt sedan dess?
När jag gick in på deras hemsida kunde jag till
min glädje konstatera att det i dag går ca 25 elever
där. Deras verksamhet kröntes med ett pris år 2000.
De fick utmärkelsen Årets ITIS-arbetslag i Dalarna
med motiveringen: "Ett arbetslag som trots stor osä-
kerhet i början av utvecklingsarbetet, har utvecklat ett
mycket kreativt arbetssätt och tillfört skolan ytterliga-
re en dimension i undervisningen."
Det är värdefullt att se att folks kamp för att byg-
den ska få behålla sin skola har varit fruktbar och att
antalet elever har ökat.
Ute i kommunerna kämpar Centerpartiet just för
att i så stor utsträckning som möjligt kunna behålla de
små grundskolorna. Det är en överlevnadsfråga för
många orter att skolan får vara kvar. Vi tycker att det
är bra att bygdens befolkning engagerar sig och star-
tar fristående skolor när kommunen inte längre vill
satsa på de här skolorna. Om man ser det i ett större
perspektiv handlar det om makt över sin framtid och
att kunna bo och leva även utanför storstäderna.
Fristående skolor har också betydelse för skolvä-
sendet som helhet. Kommunala skolor behöver kon-
kurrens. Det ställer större krav på dem. Det är väl
egentligen något som man redan har insett i de skolor
som försöker profilera sig inom olika områden.
Min skola, Vallens miljöskola i Sundsvall, profi-
lerar sig inom miljöområdet. Den är så populär i dag
att den är trångbodd trots att skolan byggdes för bara
sju år sedan. Det är så trångt att man har tvingats
använda biblioteket som klassrum. Är det bra eller
dåligt? Ja, jag kan ju tycka att det är dåligt ur vissa
synvinklar när trångboddheten gör att man inte kan
utnyttja bibliotek och grupprum på det som var plane-
rat. Men det är bra också. Det visar att man med goda
idéer och lyhördhet för olika intressen kan skapa en
bra skola. Vallens miljöskola är ingen fristående
skola utan en kommunal skola. Kommunala skolor
kan skapa profilskolor, precis som fristående.
De fristående skolorna har en betydelsefull roll i
det svenska skolväsendet och utgör ett viktigt inslag i
den öppenhet och valfrihet som ska känneteckna
skolväsendet.
Diskussionerna går ibland väldigt höga om att
friskolor leder till sociala klyftor eller segregation. Vi
har märkt lite av det i debatten här tidigare. Center-
partiet tror inte på det. Vi anser att fristående skolor
är en del av en stark rörelse i samhället där människor
på många olika sätt visar att de vill ta större ansvar,
ha större möjligheter att ta egna initiativ och vara
mycket mer delaktiga i samhället. Till och med re-
geringen har ju faktiskt framhållit att det är värdefullt
att det finns möjligheter att välja skola med en alter-
nativ pedagogisk inriktning. Samtidigt lägger reger-
ingen kraft och energi på att försvåra för fristående
skolor att få starta verksamhet. Man borde i stället
fundera över varför antalet fristående skolor ökar.
Centerpartiet kan inte acceptera förslag som för-
svårar och bygger hinder för fristående skolor. I dag
är det enligt Friskolornas Riksförbund 4,0 respektive
5,6 % av Sveriges skolelever som går i fristående
skolor. 4,0 % går i grundskolan och 5,6 % i gymna-
sieskolorna.
Det stora flertalet av våra elever går alltså i kommu-
nala skolor. När debatternas vågor går som högst kan
man nästan få den uppfattningen att de flesta av ele-
verna går i fristående skolor, men så är alltså inte
fallet.
Herr talman! Jag skulle väldigt gärna vilja veta
varför Socialdemokraterna är emot att fler fristående
skolor får starta. Ett folkrörelseparti som Socialde-
mokraterna borde väl värna om valfrihet för alla
människor. I stället låser ni er fast i undersökningar
som bland annat LO har tagit fram om höga kostna-
der, som i högsta grad är felaktiga. De har tidigare
lyfts fram här i flera anföranden. Det är så lätt att ta
fram statistik som visar på höga kostnader, om man
väljer att beställa en undersökning som pekar åt det
hållet. LO- rapporten visar att det under de sex första
åren av perioden 1995-2001 inte förekommer några
markanta effekter på kostnaderna för elever i friskolor
men att det helt plötsligt blir dyrare år 2001. Hur
förklaras det?
I debatten om fristående skolor framförs ofta ar-
gumentet att etableringen av en friskola i en kommun
inte bara försvårar kommunens planering utan också
kommunens ekonomi. Kommunala politiker målar
upp scenarier där de kommunala skolorna töms på
elever. Men som jag nyss sade är det bara 4,0 % re-
spektive 5,6 % som går i fristående skolor.
I stället för att försöka svartmåla fristående skolor
bör man väl ta tjuren vid hornen. I stället för att lägga
sig platt bör man i konkurrensen peppa politikerna
och dem som jobbar i de kommunala skolorna. Driv
Freinetskolor och Montessoriskolor i den kommunala
undervisningen. Det går!
Alla vill dessutom inte starta friskolor, men det
finns många lärare som gärna vill utveckla sin under-
visning även i den kommunala skolan. De måste få
stöd av politiker, skolledare och kolleger.
Föräldrarna vill att deras barn ska gå i en bra
skola, men det viktigaste är inte vem som driver sko-
lan. Det är dock värt att komma ihåg att alla friskolor
i vårt land är ett resultat av aktiva val från föräldrar.
Herr talman! Jag har ägnat mitt anförande åt att
beskriva Centerpartiets syn lite generellt och utan att
gå in på de olika motionsyrkandena. Flera av oss från
den borgerliga sidan har gemensamma reservationer
tillsammans med Miljöpartiet. Flera talare före mig
har ägnat tid åt att beskriva motionerna och reserva-
tionerna, och därför avstår jag från det. Dessutom
finns texterna att läsa i betänkandet.
Jag yrkar bifall till reservation 9 under punkt 10.
Vi står givetvis också bakom alla våra andra reserva-
tioner. Centerpartiet står bland annat bakom fem
reservationer som är gemensamma med Moderaterna,
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.
Anf. 118 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag har inled-
ningsvis två frågor.
Delar för det första Centerpartiet den uppfattning
som utskottet beskriver så att det är kommunerna som
har det yttersta ansvaret för att vid varje tillfälle er-
bjuda alla barn och ungdomar i kommunen en god
utbildning?
För det andra: Har Centerpartiet på central nivå
fått några som helst signaler från sina kommunala
politiker om att det finns vissa problem med regel-
verket runtomkring de fristående skolorna?
Anf. 119 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Vad gäller de kommunala signalerna
finns det självklart en del problem att överbrygga,
men vi för en politik där vi anser att det är viktigt att
man får starta en friskola. Vi och våra kommunala
företrädare stöttar detta i allra högsta grad. Vi anser
vidare att det till exempel inte är kommunen som ska
göra utvärderingar av de fristående skolorna, något
som dessvärre sker på många håll. Vi ser nu en ljus-
ning i och med att Skolverket ska delas upp. Det är i
enlighet med den anda som vi på borgerligt håll har
gett uttryck för, nämligen att vi vill ha kvalitetsinsti-
tut.
Det är klart att kommunerna har ett ansvar för att
alla elever ska få gå i skola. Det är en skyldighet för
eleverna att gå i skolan. Det sker naturligtvis i samar-
bete med de friskolor som finns. Kommunen har det
övergripande ansvaret.
Anf. 120 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Syftet med Vänsterpartiets förslag,
som har fått stöd av Socialdemokraterna, är att tyd-
liggöra reglerna, inte att omöjliggöra deras tillämp-
ning. I slutet på sitt anförande yrkade Birgitta Selén
bifall till reservation 9 under punkt 10, som rör de
konfessionella skolorna. Jag berörde i mitt anförande
att jag hade svårt att förstå att vi i utskottet faktiskt
inte kunde ena oss om ganska kraftfulla skrivningar
om det här. I stället valde borgerligheten tillsammans
med Miljöpartiet att med hänvisning till ett ord och
med strykning av några meningar komma fram till en
gemensam reservation.
Kan Birgitta Selén för mig förklara den stora
skillnaden mellan skrivningarna från majoriteten i
utbildningsutskottet om de konfessionella skolorna
och reservationen?
Anf. 121 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Jag blir nog svaret skyldig på den
punkten eftersom jag, som Lennart Gustavsson vet,
har tagit ansvar för de här frågorna utan att ha varit
med under hela vägen av beredningen. Det låter i
mina öron som att det hade varit bra med en kraftfull
skrivning, men det finns ändå här något som inte
blivit tillräckligt tillgodosett från vår synpunkt. Jag är
övertygad om att Mikaela Valtersson, som kommer
upp senare på talarlistan, kan förklara detta. Hon har
deltagit i debatten i utskottet.
Anf. 122 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Herr talman! Jag lovar att jag ska återkomma till
det så småningom i mitt anförande.
Etableringen av friskolor är något mycket positivt
för det svenska skolväsendet. Friskolorna har innebu-
rit stora förändringar i Sverige. De har gett barn och
föräldrar en större mångfald och en större valfrihet
när det gäller utbildning. Antalet elever som går på
friskolor ökar hela tiden. På gymnasiet har ökningen
av antalet elever i fristående skolor varit 40 % på ett
år.
I den senaste tidens debatt om friskolor har det
ibland verkat förekomma en näst intill organiserad
kampanj. Den har stundtals gått över styr och fått helt
orimliga proportioner. Det finns de som har en nega-
tiv uppfattning om friskolor i allmänhet och som nu
verkar ta oseriösa rapporter till intäkt för att försämra
tillvaron för friskolor och få en större kontroll.
I debatten har de fristående skolorna utmålats som
den stora boven vad gäller den kommunala ekonomin
och de bekymmer som kommunernas skolor har. För
det första bör man komma ihåg att vi diskuterar 5-
6 % av det svenska skolväsendet. Man skulle ibland
önska att det ägnades lika stor kraft och energi åt de
resterande 95 procenten och deras verksamhet och
kvalitet.
Nu står vi här i dag, herr talman, inför en situation
där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill riva
upp delar av förra årets friskolebeslut och försvåra för
friskolorna. Många har på ett alltför lättvindigt sätt i
debatten okritiskt använt sig av LO:s mycket tvivel-
aktiga och ovetenskapliga rapport som inspel i den
här debatten. Rapporten från LO visar på en merkost-
nad på 25 000 kr per friskoleelev, men dess resone-
mang är mycket märkligt.
Man medger själv i rapporten att orsak-och-
verkan-sambandet inte går att bevisa och att man
måste dra slutsatser med stor försiktighet. Sedan gör
man precis det som man varnat för. Rapporten har
också blivit kritiserad av ett antal forskare som visar
på att man med exakt samma underlag kan få rakt
motsatt resultat.
Med de fristående skolorna har kommunerna fått
ytterligare en parameter. Förutom födelsetal och
siffror över in- och utflyttning som man ska ta hänsyn
till när man beräknar framtida elevunderlag i kom-
munen ska man nu också ta med parametern antalet
elever som kan komma till en friskola. Under en
övergångsperiod tror jag att det kan vara så att det
kan kosta lite mer för en del kommuner när friskolor
etablerar sig, men efter några år borde man ha lärt sig
att ta hänsyn även till den här parametern och anpassa
kostymen.
Det är också viktigt att komma ihåg att de flesta
som väljer andra skolor än där de är basplacerade
faktiskt väljer kommunala skolor. Det är det största
planeringsproblemet för kommunerna. Jag vill i varje
fall inte gå tillbaka till en värld där eleven i princip
blev inlåst på skolan i det område där man bor och
där man låser fast en boendesegregation.
Vad som avgör hur kostnader utvecklas är så klart
mycket komplicerat. Jag tycker att man ska vara
försiktig med att dra snabba slutsatser om orsak och
verkan. Det kan ju vara så att friskolorna hellre startar
i en kommun som redan har en hög kostnad per elev.
I så fall är det faktiskt inte friskoleetableringen som
leder till högre kommunala kostnader utan höga
kommunala kostnader som leder till friskoleetable-
ringar.
Jag tror att friskolor också bidrar till lägre kostna-
der. Precis som att man kan behöva krympa kostymen
i en skola måste det innebära att man ibland inte be-
höver starta ytterligare en klass, som man kanske
skulle ha varit tvungen till annars. Många gånger har
vi också sett att friskolan har tagit hand om en elev-
ökning i en kommun som annars själv skulle ha be-
hövt bygga ut verksamheten.
En annan uppmärksammad del i den aktuella de-
batten har varit SVT:s granskning av de så kallade
konfessionella friskolorna. Jag tror att vi var många
som blev upprörda över de missförhållanden som
visades. Det är fullständigt oacceptabelt att skolor där
det tycks ske kränkningar mot barn och där man inte
följer skollag och läroplan får fortsätta sin verksam-
het. Men jag tror att vi, trots upprörda känslor, ska
vara försiktiga med att döma helt efter ett TV-
program utan nu låta Skolverkets granskning ha sin
gång. Detta leder mig till slutsatsen att tillsynen be-
höver förstärkas snarare än att ropa på hårdare krav
för friskolor i allmänhet och konfessionella skolor i
synnerhet.
Uppföljning, tillsyn och kvalitetsgranskning måste
bli bättre. Här bör regeringen vara självkritisk och nu
vidta åtgärder. Jag anser att det är anmärkningsvärt
att utbildningsministern inte vidtagit nödvändiga
åtgärder då Skolverket i en rapport redan hösten
1997, Barn mellan arv och framtid, visade på miss-
förhållanden på vissa konfessionella skolor.
Det behövs mer resurser och bättre sanktionsmöj-
ligheter för Skolverket. De måste få möjlighet till
ytterligare sanktioner, att utdöma vite precis som
Skollagskommittén föreslår. Skolverket måste också
använda sig mer av den sanktion man i dag faktiskt
har, att dra tillbaka tillståndet när skolan efter uppre-
pade påpekanden om missförhållanden inte vidtagit
åtgärder.
Det är dock viktigt att påpeka att tillsynen och
uppföljningen av alla skolor måste bli bättre. Det är
inget unikt för friskolorna.
Herr talman! Det finns förslag i dag från social-
demokrater och vänsterpartister på att uppföljning
och utvärdering ska göras av kommunerna. Kommu-
nerna har redan i dag insyn och kan ta med skolorna i
sin uppföljning och sin egen kvalitetsutvärdering. Det
bör fler kommuner använda sig av.
I många kommuner, till exempel Södertälje, har
man anställt kommunala skolinspektörer som tittar på
både kommunala och fristående skolor. Det är ett bra
exempel på att det redan i dag är möjligt.
I övrigt är det viktigt att betona vikten av en till-
syn av Skolverket som en oberoende statlig myndig-
het. Det finns flera skäl till det. Det är viktigt att det
är en oberoende myndighet som utför tillsyn och
uppföljning och inte en annan huvudman med kon-
kurrerande verksamhet. På det sättet kan man bättre
säkerställa kvaliteten på tillsynen och garantera en
likvärdighet över landet. Det är också viktigt att kun-
na upprätthålla en bra kompetens. Det kan vara svårt
för varje liten kommun. En kommunal tillsyn sätter
förutsättningarna för en neutral konkurrenssituation
helt ur spel.
Det är viktigt att hålla isär begreppen när det gäll-
er möjligheten att räkna in skolpliktskostnader, som
Lennart Gustavsson berörde i sitt anförande. Det är
kommunen som huvudman som har skolpliktskostna-
der och inte enskilda kommunala skolor. Sedan kan
skolor ta på sig det ansvaret, vilket i och för sig också
skulle kunna gälla för en fristående skola.
I dag räknar man redan in det, om man kan visa
på skolpliktskostnader. Det tror jag faktiskt görs i de
flesta kommuner. Bidragen ska i dag ges på samma
grunder som i kommunala skolor. Kommunen kan
redan enligt lagen, innan bidraget till friskolorna
bestäms, tillgodoräkna sig en viss del av övergripande
kostnader för skolväsendet i kommunen, kostnader
som friskolorna inte har. Det kallas för skolplikts-
kostnader.
Det viktiga är att ha en bra kvalitet i skolan, inte
vilken huvudman det råkar vara som driver skolan.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 11.
Anf. 123 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Jag kommer att uppehålla mig vid
ungefär samma frågeställningar som jag hade till
Centerpartiets företrädare i debatten. Den första frå-
gan rör kommunens ansvar för att tillse att vi har en
utbildning av god karaktär oavsett huvudman, som
Mikaela Valtersson själv säger. För det ansvaret med
sig några som helst konsekvenser för något slags
exklusivitet för kommunen, enligt Miljöpartiet?
Den andra frågan är också intressant. Miljöpartiet
är ju representerat i styret av flera kommuner runt-
omkring i landet. Har man från central nivå inom
Miljöpartiet fått några som helst indikationer om att
det finns problem med regelverket?
Anf. 124 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Kommunpolitiker hos oss, precis
som hos andra partier, kan ibland vara bekymrade
över att det under den övergångstid som jag pratade
om kan bidra till merkostnader, innan man har ställt
om kostymen. Men om man besinnar sig lite grann,
och det gör våra kommunpolitiker, och tänker efter
att det är elevperspektivet som ska vara prioritet
nummer ett och inte det kommunalekonomiska per-
spektivet, inser man att det är det viktiga. Valfriheten
och möjligheten att välja en annan skola är det vägle-
dande. Det är under en övergångstid.
Som jag sade kan det vara precis tvärtom i många
kommuner, att friskolorna har bidragit till att ta hand
om en elevökning som annars hade lett till kostnader i
kommunen. Det ser också våra kommunpolitiker.
Anf. 125 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Mikaela Valtersson fick ju uppdra-
get från Centerpartiets representant att redogöra för
den samlade reservationen runt de konfessionella
skolorna. Jag försökte lyssna noga men jag kan fort-
farande inte se den stora skillnad som finns mellan
majoritetstexten i utskottet och reservanternas text.
Jag ser det snarare som något slags markering. I stäl-
let hade vi haft behov av att visa ett samlat utskott.
Jag ger Mikaela Valtersson chansen att för mig
förklara den stora skillnaden mellan reservanterna
och majoriteten i det här fallet.
Anf. 126 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Det ska jag gladeligen göra. Jag kan
förklara den stora skillnad som ryms i detta lilla ord
"indikationer". Den text som socialdemokrater och
vänster var överens om innebar precis det resone-
mang jag förde om hur man snabbt tar till sig rappor-
terna och dömer innan man har hela bilden klar. Man
har på en gång tagit dem till intäkt för att det är en
sanning till hundra procent, allt som har visats i ett
TV-program. Vi ville nyansera det och säga att vi får
ha respekt och vara seriösa i Sveriges riksdag och låta
Skolverkets granskning få ha sin gång. Därför kan
man inte så entydigt uttala sig, i svart eller vitt. Den
granskningen har inte varit än.
Anf. 127 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! I sitt anförande sade Mikaela Val-
tersson att det har förekommit missförhållanden på ett
antal friskolor. I debatten med Lennart Gustavsson
säger hon att det har förekommit indikationer på det.
Det är lite anmärkningsvärt.
Herr talman! I går fick alla vi ledamöter i utbild-
ningsutskottet ett mejl från Lärarförbundet i Stock-
holms och Gotlands län. Man vädjade till oss om att
värna den nationella likvärdigheten och säkra att det
görs en helhetsbedömning när fristående skolor söker
tillstånd att starta. Vi möter också kommunpolitiker
som måste spara hastigt på skolan, ibland för att möta
en kostnadsexplosion för friskolorna. Där finns det en
risk att de barn som har det jobbigt kommer i kläm.
Den allmänna skolan är en mötesplats för barn
från olika kulturer och miljöer. Den delar inte upp
barnen i vi och dem. Tvärtom grundläggs bland barn
som en gång lekt tillsammans på samma skolgård en
respekt för människor med olika bakgrund.
I dagens Expressen säger skolministern att om
målet om en skola för alla förvanskas och i stället blir
en skola för varje typ av barn, då blir samhället fatti-
gare. Skolan ska ge en gemensam kärna av kunskaper
och öppna dörrarna till nya utbildningar på samma
villkor för barn från olika delar av Sverige, från olika
samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund.
Vi socialdemokrater vill förena en allmän skola
med fristående skolor som värdefulla komplement.
Det kräver, och det har vi i Sverige, generösa regler
för de fristående skolorna. Men det kräver också en
ärlig vilja både hos friskoleföreträdare, statliga myn-
digheter och kommunpolitiker att säkra att de fristå-
ende skolorna inte äventyrar enskilda barns rätt till
goda möjligheter. De får inte heller äventyra möjlig-
heten att erbjuda alla barn en bra utbildning. Den enes
frihet får inte bli den andres ofrihet.
Därför föreslår vi socialdemokrater tillsammans
med Vänstern att riksdagen ställer sig bakom fyra
tillkännagivanden till regeringen. Det är frågor som
behandlades vid förra riksmötet och då röstades ned
av en majoritet bestående av de borgerliga partierna
och Miljöpartiet. Nu återkommer de med motionsyr-
kanden till riksdagen.
Sedan förra riksmötets ganska heta debatt om
friskolorna hade vi hoppats att något eller några av de
fem partierna skulle ha tagit intryck av de farhågor
som många känner för utvecklingen i en del friskolor.
Men det verkar inte som om ens omtanken om
friskolorna är så stark att man är beredd att ge vika
för prestigen. Friskolor som inte håller måttet drabbar
också de seriösa friskolorna.
Jag vill särskilt ta upp två av de frågor där vi be-
gär tillkännagivanden. Säkert återkommer de andra
frågorna i debatten som följer. Den första handlar om
vilket ansvar Skolverket ska ta vid sin bedömning av
vilka skolor som godkänns som fristående skolor och
får rätt till ersättning från kommunerna.
Moderater och folkpartister menar att det bara är
kvaliteten i den fristående skolan som avgör om
kommunen ska betala eller inte. Inget av de fem par-
tierna vill vidga Skolverkets bedömningsgrunder för
när man godkänner fristående skolor. Det är olyck-
ligt. När Skolverket bedömer etableringsrätten måste
de göra en helhetsbedömning där både kvaliteten hos
den fristående skolan och konsekvenserna för utbild-
ningen i kommunen vägs in.
Det har, herr talman, skett en mycket snabb ök-
ning av antalet fristående skolor, och många
spännande och fina fristående skolor har startats. Men
ibland har den snabba ökningen fått konsekvenser för
det övriga skolväsendet. På en ort har friskoleetable-
ringen kanske betytt att det inte längre finns tillräck-
ligt många barn för att man långsiktigt ska kunna vara
säker på att skolan finns kvar. Hur stämmer det med
Centerns syn på regional utveckling?
En snabb etablering av många fristående skolor
kan i vissa kommuner betyda att det inte finns någon
faktisk valfrihet för den som vill välja en kommunal
skola. Hur stämmer det med Folkpartiets tal om val-
frihet?
Om den kommunala ekonomin urholkas slår det
mot elever som har stort behov av stöd. Det är jobbigt
för kommunpolitikerna, men det är framför allt job-
bigt för de barn som behöver stöd. Hur stämmer det
med Miljöpartiets vilja att värna om de elever som
behöver extraresurser i skolan?
Det andra tillkännagivandet jag vill tala om
handlar om kommunernas insyn och ansvar för den
samlade skolverksamheten i en kommun. Det har
förekommit allvarliga missförhållanden i ett antal
skolor. Det är allvarligt. Regeringen gör nu en kraft-
insats för att stärka den statliga tillsynen. Skolverket
lovar också göra en riktad tillsyn av de religiösa sko-
lorna och se över regler och former för tillsynen.
Detta räcker emellertid inte. Skolverket har säkert
alla förutsättningar att bedöma skolornas arbete när
det gäller renodlade kunskaper till exempel i svenska,
engelska och matte i landets över 6 000 skolenheter.
Men det kan ibland vara svårare att fånga sådant som
arbetet med värdegrunden, synen på pojkar och flick-
or i skolan, kvaliteten på sexualundervisningen eller
allsidigheten i undervisningen. Där skulle ett samar-
bete mellan kommunen och Skolverket kunna bidra
till att staten tidigt får signaler när det inte står rätt till
samt en stabilare kunskap att grunda sina beslut på.
Vi vill vidga kommunernas ansvar för uppföljning
och kvalitetssäkring till att omfatta alla barn, inte bara
dem som går i den kommunala skolan. Vi tror att alla
har att vinna på det. De fristående skolorna vinner på
det genom att de blir en del i en pedagogisk helhet,
kommuninvånarna eftersom de kan följa utvecklingen
för alla barn i kommunen, och först och främst barnen
som kan lita på att det finns vuxna som har ett enda
uppdrag, nämligen att ta barnens parti och säkra att
alla barn får en bra skolgång.
Ändå säger de borgerliga partierna och Miljöpar-
tiet nej. Man ser den kommunala skolan som en kon-
kurrent till den fristående skolan, och genom att tävla
med varandra på en marknad ska skolorna bli bättre.
Jag tror att detta är en förödande syn. Dels leder
den till att fristående skolor vakar över pedagogisk
utveckling som om det vore fråga om en affärshem-
lighet, dels bygger den upp barriärer mellan olika
skolor i kommunen i stället för samarbete för barnens
skull.
Ytterst leder den också till en uppdelning av det
svenska skolsystemet i bra och dåliga skolor. Till de
bra skolorna söker sig de starka och välinformerade.
De skolor som nu har problem kan på sikt få ännu
större problem, och de som drabbas är barnen - just
de barn som borde få mest stöd och hjälp i skolan.
Det är genom att komplettera och inspirera som
den fristående skolan blir till glädje inte bara för de
barn och föräldrar som valt den utan för alla barn.
Om vi däremot ser på skolorna som konkurrenter till
varandra river vi ned det som är det finanste med den
svenska skolan, nämligen likvärdigheten och synen
att alla skolor ska vara bra skolor och att alla barn ska
ha rätt till en bra skola.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utbildningsut-
skottets förslag i betänkandet.
Anf. 128 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m) replik:
Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig lite grann
vid nationell likvärdighet. Jag kan inte riktigt förstå
resonemanget. Nu vill Socialdemokraterna införa
kommunala veton och kommunala bedömningar när
det gäller friskolornas vara eller inte vara. Den kom-
munala bedömning som då görs kommer att bli väl-
digt skiftande mellan olika kommuner.
Därför kan jag inte heller förstå det vackra talet
om likvärdighet och lika villkor när man samtidigt nu
vill föra ännu mera makt till kommunerna för att de
ska att kunna förhindra, eller för den delen släppa
fram, friskolor.
Om vi tittar på nationell likvärdighet och hur för-
hållandena är i dagens skola ser vi att kommunerna
lägger olika mycket pengar på skolan. Vissa kommu-
ner - företrädesvis borgerliga - satsar mycket pengar
på skolan, medan en del socialdemokratiska kommu-
ner inte förmår satsa lika mycket.
Vi ser också, beträffande likvärdigheten, att i en
del skolor är resultaten väldigt goda medan andra
skolor är så dåliga att de omgående borde stängas
eftersom de inte lyckats förmedla den kunskap som
eleverna behöver för framtiden.
Pratet om nationell likvärdighet är ett slags slöja
som ni försöker gömma er bakom. Vi från moderat
håll ser det som viktigt att man ger lika förutsättning-
ar, men också valfrihet och mångfald. Därför vill vi
ha en statligt finansierad skolpeng som följer eleven.
Den skulle möjliggöra mångfald och valfrihet genom
att man utifrån egen förmåga fick välja. Detta skulle
ge mera mångfald.
När socialdemokraterna talar handlar det om en
tillbakagång till något som var för länge sedan då vi
inte hade valfrihet. Jag vill hävda att det framför allt
är de mest utsatta barnen som i så fall får ännu mind-
re förutsättningar att hitta en skolform och en peda-
gogik och att också bli sedda. Det som har skett i
friskolorna är nämligen att eleverna har börjat ses mer
än vad som var fallet tidigare.
Anf. 129 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Med likvärdighet menar vi att alla
barn ska få samma chans i skolan, att inga barn och
inga skolor ska överges, att vi inte ska säga att det här
är en så usel skola att den bara duger åt de ungar som
inte har samma möjlighet som andra att söka sig till
en annan skola.
Man måste ställa kravet att stärka varje skola.
Därför är bland annat de insatser som Skolverket gör
så viktiga, och därför är det så viktigt att rikta resur-
ser utifrån varje enskilt barns behov. Där har kom-
munerna ett ansvar, men där har också staten ett an-
svar för att granska och säkra att varje kommun full-
gör den skyldigheten.
När jag ändå har ordet skulle jag vilja passa på att
fråga Gunilla Carlsson varför hon sade att Skolverket
lånar ut sig när man från verkets sida säger att man är
bekymrad över vissa segregationstendenser i skolvä-
sendet. Är det så att generaldirektören i ett statligt
verk lånar ut sig när han pekar på sådant som kan
vara bekymmersamt i den svenska skolan? Borde vi
inte i stället vara glada över den integritet han visar?
Eller är det så, Gunilla Carlsson, att ni vill förneka
alla problem som kan finnas med de fristående sko-
lorna?
När vi för ett år sedan diskuterade de fristående
skolorna ville ni till och med förvägra kommunerna
rätten att få insyn i skolornas ekonomiska redovis-
ning.
Anf. 130 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m) replik:
Herr talman! Tack så mycket, Inger Lundberg.
Jag ska med glädje berätta hur Skolverket hante-
rade den rapport som kom. Rapporten visade i allt
väsentligt att de elever och föräldrar som valt fristå-
ende skolor var mycket nöjda. Skolverket valde dock
att till Sveriges Television sälja in den på segrega-
tionstemat.
Ungefär tre veckor innan rapporten skulle offent-
liggöras ringdes jag upp från ett debattprogram och
man berättade om denna häpnadsväckande upptäckt.
Det var just för att skapa publicitet och engagemang
kring en fråga som är viktig att diskutera, nämligen
segregationen.
Jag vill hävda att friskolorna har bidragit till att
minska segregationen genom att man inte blir hänvi-
sad endast till skolan på bostadsorten, vilket tidigare
talare också tagit upp.
Jag menar att Skolverket lånade ut sig och för-
sökte sätta fokus på en liten del av rapporten som i
det stora hela visade på just det en majoritet i den här
kammaren tycker, nämligen att friskolorna har varit
bra, precis som eleverna och deras föräldrar säger.
Detta med att stärka varje skola och kommunerna
ska se till att ingen skola lämnas efter kommer bara
att betyda att man på något sätt centralt ska fortsätta
att betala ut pengar, eller hur?
När jag säger att man ska stärka skolor handlar det
inte bara om ekonomi. Det handlar om att ge valfrihet
och mångfald och pedagogisk förnyelse i form av
skickliga skolledare, och de lärare som finns och
verkar i skolan får ta ansvar och vara med och kon-
kurrera.
För mig är inte konkurrens något fult. För mig är
konkurrens, lite grann av tävlan och mångfald en
möjlighet att skapa alternativ som gör att vi hittar just
den förmåga som vi behöver i framtiden. Vi måste se
till att det finns olika pedagogiker och att förnyelse
hela tiden sker.
Det som Inger Lundberg håller på med handlar
väldigt mycket om att försvara den kommunala sko-
lan genom att ge sig på friskolan. Låt oss istället ta
upp handsken, som tidigare har sagts här. Låt oss
diskutera de 95 % av barnen som går i kommunala
skolor som i dag tyvärr inte uppnår de resultat som vi
skulle vilja se.
Anf. 131 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är oerhört viktigt att skolorna in-
spirerar varandra. Bra kommunala skolor ska inspire-
ra friskolor och andra skolor. Spännande försök i
friskolorna ska inspirera den kommunala skolan och
andra friskolor. Därför är det så viktigt att vi har
gemensam kvalitetsuppföljning och gemensamma
bedömningar.
Gunilla Carlsson talar väldigt mycket om konkur-
rens. Jag tror att konkurrens är väldigt värdefull på
många marknader. Men vi ska vara medvetna om att
konkurrens samtidigt innebär utslagning. Med en hårt
konkurrensutsatt skola där skolor slåss mot varandra
slås några skolor och framför allt några barn ut. Så
vill inte vi socialdemokrater har det. Det är därför det
är så viktigt att värna det vi inledningsvis sade, lik-
värdigheten och möjligheten för andra elever.
Jag tycker att Gunilla Carlsson bör titta efter vad
Skolverket faktiskt sade. Det problematiserade segre-
grationsfrågan, men det redogjorde också för att
många föräldrar var nöjda med valfriheten. Att medi-
erna sedan i första hand skrev om problematiseringen
av segregationsfrågan kan vi inte lasta ett statligt verk
för.
Anf. 132 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Inger Lundberg talade lite grann om
Centerns regionalpolitik och ställer lite frågor om
den. För oss är en självklarhet att man i den regionala
politiken värnar om skolorna i de små orterna. Vad är
det som säger att man om det finns vikande elevun-
derlag måste skjutsa barnen till den stora skolan?
Varför inte skjutsa dem till den lilla skolan? Där
kan man ha bättre överblick över vad som verkligen
händer med barnen. Mobbningen kan märkas bättre,
och så vidare. Det borde vara något som passar även
för Socialdemokraterna. Ni borde också värna om att
hela landet ska leva. I varje fall har jag hört att ni
säger det i era debatter.
Dessutom ökar friskolorna konkurrensen, som vi
har varit inne på. Det bör ge bättre kommunala sko-
lor. Nu säger Inger Lundberg att konkurrensen leder
till utslagning. Så ser inte vi i Centerpartiet det. Det
bör i stället leda till att alla skolor ökar kompetensut-
bildningen av sin personal.
Jag skulle vilja veta hur Socialdemokraterna ser
på det. Dessutom tog jag i mitt huvudanförande upp
LO:s utredning. Där hävdar man att det är så mycket
dyrare med friskolorna. Vi kunde höra socialdemo-
kraterna säga: Det är så fruktansvärt dyrt. Dessa siff-
ror verkar inte vara riktigt rätt underbyggda. Jag
skulle vilja veta hur Inger Lundberg ser på det.
Anf. 133 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag har ingen enkel sammanställning
av de ekonomiska konsekvenserna av friskolorna.
Tyvärr har inte någon av oss gjort en sådan. Men vi
börjar nu se att ett antal kommuner har ekonomiska
bekymmer som delvis är relaterade till friskoleexplo-
sionen.
Jag hörde att man nu har lagt upp sparbeting på 6
miljoner kronor på var och en av de tre gymnasie-
skolorna i Halmstad. Det är 6 miljoner som är direkt
relaterade att man nu har kostnader på runt 23 miljo-
ner för elever på de fristående gymnasieskolorna.
Detta är ett sakligt bekymmer för politikerna i Halm-
stad. Sedan har säkert friskolorna inneburit mycket
positivt. Men vi kan inte bortse från att dessa be-
kymmer finns. Jag vet att kommunpolitikerna i Öre-
bro nu på samma sätt brottas med mycket stora spar-
beting på skolsidan. Det är delvis beroende på en
väldigt snabb explosion av antalet fristående skolor.
Jag delar Birgitta Selléns uppfattning att Centern
och Socialdemokraterna har goda förutsättningar att
komma överens när det gäller de regionalpolitiska
insatserna. Jag tycker också att det är spännande att
tänka sig att man kan stötta glesbygdsskolor om det
finns intresse bland föräldrarna. Det kan man också
göra genom att barn som inte tillhör glesbygdsskolor-
na ibland får möjlighet att delta i den skolgemenska-
pen. Det är spännande och roliga uppslag som också
tillämpas på en del håll.
På ett område lyckas man väldigt väl med utveck-
lingen av de fristående skolorna. Det är när det gäller
förskolan. Där har vi nu 17 % av förskolorna i enskild
regi utan att det stör möjligheten att erbjuda bra möj-
ligheter i kommunerna. Det kanske beror på att man
samarbetar. Där är det kommunen som godkänner de
fristående förskolorna. Det finns Centern bryta upp
tillsammans med de andra partierna. Det tycker jag är
synd.
Anf. 134 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag kan inte gå in i debatt om kostna-
derna i Halmstad och Örebro, och så vidare, även om
det i mina öron låter som orimliga siffror.
Inger Lundberg betonade att det skett en snabb
explosion av antalet friskolor. Jag kan inte riktigt
förstå det heller. Vi ser att 4 % går i friskolan i grund-
skolan och 5,6 % i friskolan i gymnasieskolan. Det
kallar inte jag för en snabb explosion.
Jag skulle också vilja ha en förklaring. En förut-
sättning för de fristående skolorna är att deras villkor
och ekonomiska förutsättningar blir så lika de kom-
munala skolornas som möjligt. Nu utnyttjar många
kommuner de kryphål som finns så att de fristående
skolorna missgynnas. Man missar till exempel att ge
friskolorna del av Wärnerssonpengarna.
Det är ett statsbidrag som är till för att man ska nå
en bättre måluppfyllelse för barnen i skolorna oavsett
vilken huvudman det är för skolan. Jag skulle vilja
höra hur Inger Lundberg ser på det som dessvärre
händer ute i landet.
Anf. 135 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag fick inget svar av Birgitta Sellén
om Centern var beredd att titta på hur väl det fungerar
med de fristående förskolorna. Jag kräver inte det i
dag, men det vore spännande att få fortsätta den dia-
logen med Centern för barnens skull.
När det däremot gäller frågan om en snabb ut-
veckling förekommer det ganska snabba kostnadsex-
plosioner på en del håll. År 2002 var kostnaderna för
de fristående grundskolorna i Örebro kommun 55
miljoner kronor. År 2003 är de 80 miljoner. Det är
alltså en ökning på väldigt kort tid med 35 miljoner
kronor.
Det motsvarar ungefär 100 lärartjänster. Även om
man på sikt kan ställa om är det klart att det frestar på
väldigt mycket ekonomiskt i ett kortsiktigt perspek-
tiv. Det kan också långsiktigt skapa problem att verk-
ligen möta varje barns behov.
Jag vet att Centern är ett väldigt jordnära parti.
Jag skulle tycka att det vore väldigt spännande att se
om ni ändå skulle orka med att tränga in i hur den
praktiska verkligheten ute på fältet ser ut och inte
bara slå undan all oro.
Vi socialdemokrater vill inte heller måla några
jättejobbiga bilder. Vi vill förena bra fungerande
friskolor med den allmänna skolan och göra det på ett
sådant sätt att skolorna berikar varandra. Men då får
vi inte blunda för de svårigheter som kan finnas.
Anf. 136 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Inger Lundberg började sitt anföran-
de med att tala om att i de kommunala skolorna finns
inget vi och de. Jag måste säga att det är en sanning
med väldigt stor modifikation. Där handlar det nog
om att vara ute lite mer på fältet och se hur det kan se
ut, tyvärr, vill jag säga.
När sedan Inger Lundberg fortsätter andas hela
anförandet ett vi-och-de-tänkande. Vi, det är makten.
Det är vi som har majoriteten. Det är vi som vet hur
det ska vara i skolorna. De, det är de här jobbiga
föräldrarna som vill göra något annat, som vill ha en
annan inriktning på skolan än den "vi" har bestämt är
bäst.
Jag vill fråga Inger Lundberg: Vilket är viktigast?
Är konsekvenserna för den kommunala planeringen
viktigare än att föräldrar känner sig tillfreds med det
val de har gjort för sina barn och att barnen känner
sig trygga och trivs i den skola där de går? Vilket är
viktigast?
Anf. 137 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det allra viktigaste är att barn och
föräldrar känner sig trygga i skolan, alla barn, inte
bara de som har starka föräldrar. Jag tycker inte att
skolplanerare är någonting att värna om som personer
mer än någon annan av oss som enskilda personer.
Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att värna
en skola där varenda unge får en chans och att man
inte blundar för att vi riskerar att få en väldigt segre-
gerad skola.
Jag vet lika väl som Inger Davidson att det finns
bekymmer i den kommunala skolan. Det finns barn
som är elaka mot varandra. Det finns barn som mob-
bar varandra. Men vad jag också vet är att om man
skapar mötesplatser mellan barn från olika miljöer
skapar man mycket mindre av vi-och-de-tänkande i
ett samhälle än om man har en mycket kraftig upp-
delning. Det var därför, Inger Davidson, som man
efter andra världskriget, med erfarenheten av de
fruktansvärda motsättningarna mellan olika grupper,
sade: Aldrig någonsin får vi hamna där igen. Det var
därför man hade en bred gemenskap som omfattade
alla, utom den tidens högerpartister, när man valde att
ha en gemensam skola. Det viktiga vi vann med den
gemensamma skolan tycker jag inte att vi får kasta
bort när vi nu utvecklar den nya skolan med mer av
valfrihet än vi tidigare har haft.
Anf. 138 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Problemet är att varenda unge inte
får en chans i den kommunala skolan i dag och aldrig
kommer att få det därför att barn är olika och har
olika behov. Samma mall passar inte varje barn. Där-
för är det viktigt att det finns en mångfald så att man
kan välja mellan pedagogiska inriktningar, men också
mellan livsåskådningsinriktningar som går i den linje
som föräldrarna vill ha. Här har ju barnen inte möj-
lighet att välja själva.
Jag undrar om till exempel de judiska skolor som
har funnits i väldigt många år här i Sverige eller de
estniska skolor som har funnits länge och som har en
etnisk inriktning har bidragit till segregationen. Jag
vågar påstå att det är precis tvärtom. Genom att bar-
nen i den här miljön har fått en trygghet och en själv-
känsla har de här skolorna bidragit till integrationen
och minskat vi-och-de-känslan som de kanske annars
hade fått mer av om de hade gått i en skola där man
inte hade haft samma förståelse för deras bakgrund.
Sedan låter det alltid i debatten som om det inte
skulle vara några problem med planeringen om inte
de fristående skolorna fanns. Det låter ungefär som
om man inte skulle ha möjlighet att flytta över huvud
taget, för det skapar i så fall också problem för den
kommunala planeringen. Jag har så väldigt svårt att
förstå att det är den som hela tiden lyfts fram som det
viktiga i stället för just det att föräldrar får rätt att
välja inriktning på den skola som deras egna barn ska
gå i.
Anf. 139 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag blev lite orolig när jag hörde
Inger Davidson säga att det viktiga är att barnen får
gå i en skola som stämmer överens med föräldrarnas
livsåskådning. Det är barnens rätt till en bra skola vi
ska värna. Vi ska ha stor respekt för föräldrarna, men
vi får aldrig någonsin glömma bort att ytterst handlar
det om varje barns rätt till en bra, saklig och allsidig
undervisning.
Anf. 140 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Många av uppgifterna i den här de-
batten som kommer från Inger Lundberg och Social-
demokraterna och Vänsterpartiet verkar utgå från att
det är ett faktum att friskolorna är en fördyrande post
i kommunernas ekonomi eller att det är ett faktum att
de ökar segregationen. I verkligheten rör vi oss med
ganska lösa uppgifter, där man kan ha gissningar och
förmodanden.
Den omtalade LO-undersökningen om ekonomi
till exempel visar inga orsakssammanhang mellan att
kommuner med många friskolor får ökade kostnader
på grund av det. Det enda den undersökningen visar
är att en del kommuner som har många friskolor har
höga kostnader för skolan. I de fall jag har kollat
beror det inte på friskolorna utan på att man har valt
att satsa mer pengar på skolan.
Kvaliteten har Inger Lundberg inte alls talat om.
Det finns inga uppgifter som tyder på att friskolorna
som helhet skulle ha sämre kvalitet än de kommunala
skolorna. Däremot finns det uppgifter om att frisko-
lorna är bra för kvaliteten som helhet.
Det är lite svårt att få grepp om vad Inger Lund-
berg egentligen vill åstadkomma. Å ena sidan talar
Inger Lundberg med väldigt stora ord om att frisko-
lorna hotar integrationen, hotar ekonomin och hotar
den likvärdiga skolan. Å andra sidan säger Inger
Lundberg liksom utbildningsministern att friskolorna
har kommit för att stanna och att religiösa friskolor
ska få finnas. Där skulle min enkla fråga med tanke
på Inger Lundbergs ganska välformulerade och hög-
stämda retorik egentligen vara: Vad är det för jätte-
stor förändring som ni vill åstadkomma? I ena me-
ningen tar Inger Lundberg till storsläggan och varnar
för problemen, i den andra vändningen tonar Inger
Lundberg ned detta och säger att visst ska friskolor
finnas. Det är lite svårt att få grepp om vad budskapet
egentligen är.
Anf. 141 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! De som vill genomföra en jättestor
och genomgripande förändring är Folkpartiet och
Moderata samlingspartiet som föreslår en generell
skolpeng, ett totalt systemskifte när det gäller den
svenska skolan.
Det vi vill åstadkomma nu är mer av helhetssyn
när Skolverket gör sina bedömningar. Inget veto, som
det påstods från moderat håll tidigare, däremot mer
av en helhetssyn. Vi vill också ha ett samarbete mel-
lan de fristående skolorna och kommunens skolor i
stället för konkurrens. Vi vill ha möjlighet till en
starkare insyn för att säkra en bättre kvalitet.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Folkpartiet. Ni
vill inte att kommunerna har kvalitetsuppföljning och
utvärdering av de fristående skolorna, utan ni vill
stärka den statliga tillsynen över de fristående skolor-
na. Men samtidigt prutar ni anslaget till Skolverket.
Skolverket har 309 miljoner till utbildningsinspektö-
rer och insatser för att kontrollera skolorna i Sverige.
Där vill ni ta bort 200 miljoner. Ni vill alltså ta bort
två av tre skolinspektörer. Hur katten, om man får
uttrycka sig så, herr talman, kan detta innebära en
förstärkt statlig inspektion?
Anf. 142 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiet har faktiskt ökat summan
till inspektion i vår budget. Däremot minskar vi ett
anslag för skolutveckling som vi tycker ska bedrivas
ute på skolorna, på universiteten och på lärarhögsko-
lorna. Vi har faktiskt avsatt pengar för skolinspektion,
även om jag inte kommer ihåg summan i huvudet nu.
Men det prioriterar vi tydligt.
Riksdagens revisorer visade häromåret att pengar-
na används väldigt irrationellt på Skolverket. Man
räknade ju ut att med den personal Skolverket har
skulle de kunna besöka varje svensk grundskola,
varje svensk gymnasieskola minst en vecka varje år,
om de använde personalen till inspektion. Där undrar
jag ibland hur Skolverket använder sin personal.
Vore det inte för det första bättre att i stället för att
ge kommunerna ett ökat ansvar för kontrollerna av
friskolorna, som Inger Lundberg vill, se till att Skol-
verket verkligen genomför de inspektioner som man
redan ska genomföra men inte har utnyttjat sin perso-
nal till att göra?
För det andra: Vore det inte bättre att låta kom-
munerna fylla den uppgift som de enligt dagens sy-
stem ska ha, nämligen att uppfölja sina egna skolor,
vilket 38 % av kommunerna inte gör. De lagar och de
bestämmelser som vi har i dag skulle vi räcka rätt
långt med när det gäller inspektioner, om man gav
Skolverket ett tydligt uppdrag och om man såg till att
kommunerna gjorde det som de ska.
Sedan vill jag i förlängningen, som Inger Lund-
berg vet, att staten ska ta över ansvaret för skolan.
Men det är en annan sak. Det hinner vi inte diskutera
nu.
Anf. 143 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Utbildningsministern har redovisat i
sin utvecklingsplan för skolan hur han kraftfullt för-
stärker och utvecklar statens tillsynsverksamhet,
bland annat genom att Skolverket får det renodlade
tillsynsuppdraget.
Men jag skulle vilja gå tillbaka till frågan till Ulf
Nilsson. Ulf Nilsson säger att ni ökar anslaget för
tillsynen av skolan, men i anslagsbetänkande UbU:1,
som behandlar utgiftsområde 16, föreslår ni en bespa-
ring på 200 miljoner på statens skolverk. Ni föreslår
att hela anslaget till Skolutvecklingsmyndigheten,
75 759 000 kronor tas bort. Och ni prutar 160 miljo-
ner på anslaget för utveckling av skolväsende och
barnomsorg. Det stämmer ju inte att ni har några
ökade anslag. Tvärtom tar ni bort pengarna för två av
tre skolinspektörer och talar samtidigt om en förbätt-
rad inspektion.
Anf. 144 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det var lite uppmunt-
rande att höra Inger Lundberg värna om valfriheten i
sitt anförande. Men det uppstod lite frågetecken när
hon sade att etableringen av friskolor inte innebär
någon faktisk valfrihet att välja en kommunal skola.
Jag skulle vilja höra om Inger Lundberg kan ge
exempel på någon kommun där etablering av frisko-
lor har lett till att man inte längre har möjlighet att
välja en kommunal skola.
Anf. 145 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Så långt har det såvitt jag förstår inte
gått i någon enskild kommun ännu, men jag vet att
det har varit väldigt nära i några av de borgerligt
styrda kommunerna i Stockholms närhet.
Det är riktigt, som Mikaela Valtersson säger, att
vi står upp för valfriheten i skolan. Men vi vill inte ha
en valfrihet till varje pris, en valfrihet som innebär
ökad segregation eller stora svårigheter för barn som
har det jobbigt. Där tvingas vi ta de mest utsatta bar-
nens parti, och det vill vi göra.
Anf. 146 MIKAELA VALTERSSON (mp)
replik:
Herr talman! Exemplet från Stockholms län vet
jag mycket väl inte stämmer med statistiken över
fördelningen mellan kommunala och fristående sko-
lor, som jag tycker behövs båda två.
Eftersom ni förespråkar att man ska ha hårdare
kriterier vid bedömningen för att ge friskolorna till-
stånd, vill jag fråga Inger Lundberg om ni anser att de
fristående skolorna endast ska ha möjlighet att ta
hand om elevökningar och aldrig kunna få konkurrera
med eller få ta elever från befintlig kommunal verk-
samhet. Hur kan det i så fall vara att verka på lika
villkor när man tar hänsyn till den typen av saker? Jag
skulle vilja fråga: Vill Socialdemokraterna att kom-
munala och fristående skolor ska få verka på lika
villkor?
Anf. 147 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Vi har sagt att det ska vara likvärdi-
ga förutsättningar för enskilda skolor och för kom-
munala skolor, och det står vi för. Det har vi också
markerat väldigt tydligt i betänkandet. Det var därför
som vi hade hoppats att kammaren skulle säga ja till
vårt önskemål om att man skulle kunna ta hänsyn till
skolpliktskostnader.
Vi tycker att det finns väldigt många spännande
exempel på fristående skolor. Och vi tror också att det
finns goda möjligheter att diskutera fristående skolor
när det inte bara handlar om elevökningar. Men om
man bara ser de fristående skolorna som konkurrenter
som till varje pris ska knäcka den kommunala verk-
samheten, då blir det väldigt svårt att diskutera på ett
positivt sätt.
Jämför i stället med förskoleverksamheten! Där
har man haft ett väldigt förtroendefullt samarbete, och
där är det i dag en högre andel barn i fristående för-
skolor än det är i den fristående skolverksamheten.
Anf. 148 ANA MARIA NARTI (fp):
Herr talman! Vi diskuterar de fristående skolorna,
5-6 % av det totala antalet skolor som finns i Sverige.
Ändå är vår diskussion mycket viktig ideologiskt.
Att försvara friskolorna betyder att försvara ska-
pande krafter. Att försvara friskolorna betyder att
försvara människornas rätt till självbestämmande. Att
försvara friskolorna betyder att försvara människor-
nas rätt till egna rötter, till egen identitet, till eget
kulturarv, vilket inte alls betyder att man accepterar
vilken sorts friskola som helst. Tvärtom betyder det
att kvaliteten är oerhört viktig i var och en av de här
skolorna.
Ingenting säger att en friskola inte kan misslyck-
as, men ingenting säger heller att inte en kommunal
skola kan misslyckas eller råka väldigt illa ut. Det är
därför vi behöver en mycket stark kontroll av kvali-
teten i alla skolor.
Principen som de här skolorna bygger på är alltså
en mycket stor respekt för identiteten hos dem som
söker sig till de här skolorna. Lika viktigt är det att
öppenheten är en grund för verksamheten i sådana
skolor.
Det enda sättet att försvara religionsfriheten är att
kräva mycket stor öppenhet från den konfessionella
skolan, annars kan vi inte acceptera sådana skolor. De
vänder ryggen till majoritetsbefolkningen om de
isolerar sig. Men ideologiskt har ingen, absolut ingen,
någonsin talat om en sådan isolering, och vi vet inte
säkert om det förekommer.
TV-programmet som vi såg var oerhört vinklat.
Vi vet inte säkert vad som händer där, därför att själ-
va lärargruppen som verkade på en av skolorna kunde
inte godkänna den bild som hade visats på TV. Och,
förresten, ska vi verkligen göra politik efter TV? Gud
bevare oss! Vi måste behålla vår självständighet och
titta lite kritiskt på de här stormiga debatterna. Och
det fanns mycket otrevliga inslag i vissa av debatt-
momenten som vi fick del av.
Jag har deltagit i flera debatter om konfessionella
skolor under den senaste tiden. Det intressanta är att
de var initierade av en organisation som är, tror jag,
helt initierad av invandrare. De kallar sig för Barnens
rätt, och de är oerhört intoleranta mot de konfessio-
nella skolorna. De är lika intoleranta som ayatollorna
var mot dessa människor när de tvingade dem att
utvandra. Jag förstår att de bär på oerhört dåliga och
onda minnen från den tid då de var förtryckta i Allahs
namn. Men jag kan inte acceptera att de intar precis
samma attityd i ett demokratiskt samhälle mot männi-
skor som har andra önskemål, andra drömmar, andra
synsätt på livet. Det är just det här som vi absolut inte
får uppmuntra. Vi får inte uppmuntra intolerans. Vi
får inte uppmuntra totalitära tendenser i ett demokra-
tiskt samhälle.
Jag ska ta upp några av de argument som kastades
in i debatten och som jag mycket väl vet kommer från
de här grupperna. Det är faktiskt allvarliga argument
som behöver analyseras på djupet. "Barn har ingen
religion." Det är inte sant! Barn kan ha mycket djup-
gående religiösa upplevelser. Ska vi förvägra dem
kontakt med det andliga för att en viss grupp har
kommit med påståendet "barn har ingen religion, låt
dem välja när de är 16 år"? Detta är allvarligt.
Det är aldrig så att barn kopierar föräldrarnas reli-
giösa eller ateistiska ställningstaganden. Jag vet det,
för jag kommer från en familj där folk trodde djupt.
Det var inom min ortodoxa religiösa grund. Och jag
blev ateist när jag var 16-17 år. Sedan gick det över.
Det är inte föräldrarna som bestämmer barnens tro i
livet. Men den andliga rikedom jag har fått del av
under de stunder då vi gick i kyrkan när vi var små
får ingen ta ifrån mig. Det finns så mycket glädje. Det
finns så mycket lycka. Det finns ett sorts känsla av
oändlighet, av tyngdlöshet, i de här stunderna. Det är
väldigt synd om man försöker förbjuda detta för
andra barn. Läs Dostojevskij! Där hittar ni den här
stora glädjen, den här oändliga kärleken.
Det betyder inte att religion inte kan missbrukas.
Religionen kan missbrukas på ett fruktansvärt sätt.
Men argumentet "barn har ingen religion" har ingen
bärighet.
Ett annat argument som förekommer mycket ofta,
och som förekom också här i dag, är att det är barnens
behov som vi ska ta hänsyn till, inte föräldrarnas. Jag
tycker att det är ett oerhört förvrängt sätt att föra en
diskussion. Det finns ingen normal familj där barnens
intressen är andra än föräldrarnas eller där föräldrar-
nas intressen är andra än barnens. Om det inte finns
enighet mellan barn och föräldrar, om föräldrarna
missbrukar sin maktposition i familjen, då är familjen
sjuk. Och det är inte den sjuka familjen som ska vara
norm i vårt samhälle.
Det sägs att fristående skolor ökar segregationen.
Jag kan berätta en kort historia från min sons skoltid.
Detta hände för sådär 15 år sedan. Då var han på
högstadiet. Det var en gemensam kommunal skola.
Halva klassen var barn med serbisk och kroatisk
bakgrund. Halva klassen var svenska barn. Min son,
som heter Hellström, hamnade i den svenska delen.
Det var en gemensam skola. Det var samma under-
visning. Det fanns en ravin mellan de här två barn-
grupperna! De var alltid instängda i den egna grup-
pen. Då och då kom gäng av invandrarpojkar från
förorterna för att slå svenska pojkar på den här skolan
på Södermalm. Men ingen ville se detta, för i teorin
var skolan gemensam och allt var frid och fröjd.
Diskriminering fanns inte, gettosituation fanns inte,
för vi levde i den bästa av alla möjliga världar.
Jag föreslår att Socialdemokraterna öppnar ögo-
nen och ser verkligheten som den är. Det finns segre-
gation som är skapad av den här självblindheten hos
skolpolitiker och skolideologer i Sverige. Det finns
också segregation som har andra orsaker och som är
mycket farlig. Den är skapad av viljan att isolera sig i
den egna gruppen. Den segregationen bör vi också
mycket bestämt bekämpa. Det är väldigt destruktivt
när en minoritetsgrupp helt försöker stänga av sig
från kontakten med majoritetssamhället.
Där måste jag sluta.
Anf. 149 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer helt med Ana Maria
Narti om att många barn har religiösa upplevelser.
Jag delar helt hennes syn på samfundens vikt och
varje människas rätt till sin tro och sin religion. Men
det jag tycker är oerhört viktigt när vi talar om de
fristående skolorna är att vi inte blandar ihop det som
är en församlings verksamhet och en församlings
budskap å ena sidan och det som är skolans verksam-
het å den andra.
Alla skolor, också de konfessionellt drivna sko-
lorna, är skyldiga att ha en undervisning som är saklig
och allsidig och som tillser att barnen får en under-
visning som vilar på vetenskaplig grund. Det tycker
jag att det är viktigt att vi är eniga om, och det har jag
också uppfattat att vi socialdemokrater och Folkparti-
et har varit väldigt eniga om. Därför blev jag lite
fundersam när jag lyssnade på Ana Maria Nartis
kommentar. Men det är möjligt att det bara var en
missuppfattning från min sida.
Anf. 150 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Ja, det var en missuppfattning. Det
är självklart att skolan har en del skyldigheter som
inte en församling har. Fast jag tror också på en eku-
menisk syn på religionen, alltså samarbete mellan
olika religioner. Det är självklart att skolan ska pre-
sentera alla religioner och också den ateistiska livs-
uppfattningen för barnen och tonåringarna.
Jag måste säga att när jag gick i katolsk skola för
att lära mig alla möjliga språk, vilket var väldigt nyt-
tigt, hade vi som inte var katoliker tillgång till vår
egen präst. De judiska barnen hade all frihet att inte
delta i mässorna och också att ha kontakt med sina
församlingar. Det tycker jag är en väldigt sund in-
ställning. Det är självklart att religiös fanatism inte
har någon plats i någon skola i ett demokratiskt sam-
hälle.
Anf. 151 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Då vill jag bara konstatera att vi so-
cialdemokrater är helt eniga med Folkpartiet om att
en församling inte får blanda ihop det som är dess
rena församlingsverksamhet med den skolverksamhet
som man bedriver och som måste bedrivas på saklig
och allsidig grund.
Anf. 152 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Jag ska svara mycket kort. Varje
människa bär på en livsuppfattning, och en lärare som
låtsas att han eller hon inte har en livsuppfattning
hycklar. Jag tycker att en lärare ska ha rätt att säga:
Det här är min uppfattning. En lärare ska kunna vara
ärlig gentemot sina elever. Men han får inte försöka
tvinga dem att inta samma position när det gäller
politik, religion eller ideologi.
Anf. 153 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Jag ska också välja att fatta mig
ganska kort. Ana Maria Narti för ju en diskussion
omkring valfrihet som är ganska intressant. Jag ska
helt kort fråga om Ana Maria Narti menar att valfri-
het alltid går hand i hand med barnets bästa?
Anf. 154 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Nej, men jag tror inte att det finns
något begrepp som har värde i och för sig.
Jag har faktiskt skolats av marxismen, och en liten
bit av den marxistiska utbildningen har jag behållit,
nämligen den dialektiska synen på olika företeelser:
Allting är relation mellan olika företeelser och allting
är ständig förändring. Valfrihet kan vara bra, valfrihet
kan vara dålig. En allmän skola kan vara bra och en
allmän skola kan vara dålig. Det beror på den process
som växer kring begreppet.
(TALMANNEN: Vi får se på kammarens dialek-
tik här nu.)
Anf. 155 LENNART GUSTAVSSON (v)
replik:
Herr talman! Jag är ju glad att det finns ett dialek-
tiskt resonemang även i denna kammare. Jag ska
försöka att fortsätta på den linjen.
Vi diskuterar intressanta frågor som har med vär-
den och värderingar att göra. Vi är troligen överens
om att i läroplanen bejaka de skrivningar vi har om
att utbildningen ska vara icke-konfessionell. Det finns
också ett förslag till ny skollag. Där arbetas barnkon-
ventionen in i lagtexten, någonting som nog både Ana
Maria Narti och jag ser som väldigt positivt. Men jag
kan se att vi framgent kan få vissa konflikter när vi
ska pröva konfessionella skolor i förhållande till
barnkonventionens skrivningar om att alltid sätta
barnens rättigheter i främsta rummet. Min fråga är om
Ana Maria Narti i sann dialektisk anda också ser en
problematik här.
Anf. 156 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! I sann dialektisk anda ser jag själv-
klart vissa komplikationer, men komplikationerna
finns vare sig man talar om valfrihet eller inte, om
konfessionella skolor eller inte, därför att det gäller
livsåskådning.
Det är väldigt viktigt att dra vissa gränser, det som
i vanligt skolspråk nu kallas för värdegrunden. Själva
begreppet tycker jag är helt onödigt - man kan an-
vända mycket enkla begrepp som "moral" eller
"etik"; man behöver inte det där konstiga ordet
"värdegrund", som är en specialtillverkad term för
just skoldebatten. Jag vet inte varför man är rädd för
orden "etik", "moral" eller "norm", men allt detta
betraktas som farligt. Vi har alla möjliga hjärnspöken
i skoldebatten. Alltså: Gränserna är mycket viktiga,
de gränser som garanterar en demokratisk utveckling
i samhället. Det är väldigt viktigt. Men det är också
oerhört viktigt att inte kränka identiteten, och identi-
teten är mycket ofta grundad på kulturarv.
Det första som en minoritet söker när man vill
fortsätta leva som minoritet är skola och kyrka.
Svenska socialdemokrater slogs som desperata när
Ceausescu försökte stoppa de ungerska skolorna i
Transsylvanien, fastän samma svenska socialdemo-
krater inte accepterade finländska skolor i Sverige. På
den tiden var det inte snack om religiösa skolor. Ju-
diska och estniska skolor betraktades som något slags
villfarelser. Det finns väldigt mycket som socialde-
mokratin fortfarande har att lära sig på området.
Anf. 157 TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Herr talman! Jag har suttit och lyssnat lite på de-
batten här. Ibland kan det vara bra om man delger
kammaren sina egna erfarenheter.
Under den förra mandatperioden satt jag som vice
ordförande för utbildningsnämnden i Malmö. Under
dessa fyra år hanterade vi varje år de ansökningar
som inkom och yttrade oss över ansökningar om att
få bedriva friskoleverksamhet. Jag har alltså sett hur
den socialdemokratiska skolpolitiken fungerar i rea-
liteten.
I varje omgång - vi sammanträdde i augusti - så
avslog den socialdemokratiska majoriteten regelmäs-
sigt alla ansökningar. Motiveringen var i 99 % av
fallen identisk och kopierades bara in på handling
efter handling som rörde enskilda skolor. Det var
samma text: Kommunen har gjort stora investeringar
och anser därför att NN-skolans etablering skulle hota
den kommunala ekonomin och kvaliteten på den
kommunala skolan. Så stod det i handling efter hand-
ling. Kanske är det onödigt att påpeka att den borger-
liga oppositionen hade ett annat svar. Så höll man på i
fyra år.
Om man hade fått som man hade velat med ut-
gångspunkt i det här betänkandet skulle man bara ha
behövt en streckad linje där man skulle fylla i den
aktuella skolans namn, och så hade man kunnat fort-
sätta. Den här typen av slentrianmässiga bedömningar
skulle bli följden om den socialdemokratiska linjen
med kommunalt veto mot friskoleetableringar skulle
bli verklighet. Därför tål dessa skäl att granskas när-
mare.
I grunden är det oviljan till förändring av den egna
verksamheten som är anledningen till kommunernas
beteende. Inte helt olikt ett företag som har monopol
på en vara och har innehaft detta monopol under lång
tid är kommunerna inte intresserade av att få sina
cirklar rubbade. Det är därför vi diskuterar detta be-
tänkande i kammaren i dag. Detta bottnar inte i en
omsorg om eleverna, om barnen eller om deras för-
äldrar - det ska ingen försöka inbilla någon. Ibland är
det inte ens uppfattningen om kommunkassan som är
styrande. Skälen är i stället trögheten i systemet. Det
är det som är avgörande.
Jag kan bara upprepa vad som har sagts av mina
borgerliga kolleger och av Miljöpartiets företrädare:
Vi är inte imponerade av argument som bara baseras
på en avsaknad av insikt om samhällets behov av
flexibilitet och utveckling. För det är det som är
styrande i debatten.
Anf. 158 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det vore ju önskvärt, när man nu
förlänger debatten inför en helgdag, att man inte
kommer med felaktiga uppgifter. Den socialdemo-
kratiska gruppen har inte föreslagit något veto. Vi har
föreslagit att Skolverket ska göra en bredare bedöm-
ning och har en helhetssyn när man bedömer etable-
ring av fristående skolor. Något kommunalt veto har
vi icke föreslagit.
Anf. 159 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Inger Lundberg! Kärt barn har
många namn, och man kan kalla den här åtgärden
precis vad man vill, men det är ett kommunalt veto vi
diskuterar. Om kommunerna ska få det sista, avgö-
rande ordet i friskoleetableringarna kommer kommu-
nerna, vilket jag precis har redogjort för - vi vet det
av erfarenhet - att säga nej till friskoleetableringar.
Man är inte intresserad av att få sina cirklar rubbade.
Anf. 160 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag tror att det vore bra om Tobias
Billström tog lite av den överskottstid han har till att
läsa på de betänkanden som presenteras här i kamma-
ren innan han ger sig in i debatten.
Anf. 161 TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Herr talman! Jag tror att det vore utmärkt om
Inger Lundberg höll sig informerad om hur hennes
partikamrater agerar ute i landets kommuner och hur
de skulle agera om intentionerna i den socialdemo-
kratiska politik som förs här i kammaren blir verklig-
het. Det är nämligen det vi diskuterar.
Jag förstår att det är oerhört bekvämt att hålla sig
med en uppfattning för sitt parti här i kammaren och
sedan syssla med någonting annat utanför, men det
tycker inte jag och det tycker ingen annan heller i den
majoritet för en annan linje som nu har formerats i
utskottet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 juni.)
11 § Gymnasieskolan
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU16
Gymnasieskolan.
Anf. 162 TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
den moderata reservationen nr 2 men säga att vi na-
turligtvis står bakom även alla övriga reservationer.
För övrigt har vi moderater som princip att bara yrka
bifall till den första reservationen i varje betänkande
även om alla reservationer är lika viktiga. Det är en
god princip som fler borde följa.
Reservation 2 har i bara två meningar lyckats reda
ut vad som är själva essensen i debatten om gymna-
sieskolan i dag, 2003, när det bara är några veckor
kvar tills terminen slutar. Jag citerar. "En nödvändig
åtgärd för att stärka gymnasiet är att reda ut proble-
men i grundskolan. Brister i grundskolan gör att ele-
ver inte får med sig de baskunskaper som behövs för
att klara gymnasiet."
Nu, när skolgårdarna snart ligger öde - inte för att
Kommunal strejkar och skolorna är låsta utan av mer
naturliga orsaker - är det kanske också läge att dis-
kutera vad som egentligen har hänt i gymnasieskolan
under det gångna året. Då utvecklas framför våra
ögon två scenarier.
Det ena är den positiva bilden. Den visar alla de
elever som i höstas började gymnasiet och som har
fått nya upplevelser och som har gått i skolan och fått
kunskaper och insikter. Den visar också alla de som
redan sedan tidigare befinner sig på gymnasiet och
som trivs där. Den bilden innehåller också alla de
lärare och den personal som efter att ha kämpat sig
igenom årets svårigheter med otrivsel, ekonomiska
bekymmer och mycket sneda proportioner mellan mål
och medel slutligen nu når terminsslutet. Många av
dem går säkert på sommarlov med en känsla av att ha
gjort en bra och viktig insats. Bilden innehåller själv-
klart också som alltid dem som i ett glädjerus lämnar
skolan med studentmössan på svaj. Det är den glada
bilden.
Den andra bilden är emellertid mörkare och si-
nister. Den visar på ytterligare ett år av förlorade
möjligheter, ett år då vi har sett nya rekordnivåer av
okunskap och en allmän socialdemokratisk förvirring
om vad som egentligen gäller i skolan.
I höstas fick vi på nytt bevis för hur elever slussas
över från grundskolan till gymnasiet utan att kunna
läsa, skriva och räkna tillfredsställande. De lämnar en
obligatorisk grundskola utan obligatoriska färdighe-
ter.
Jag säger inte i detta anförande att den här bilden
är sann för alla elever - långt därifrån. Men den ut-
veckling som vi nu ser bottnar i en generell försäm-
ring av situationen på landets grundskolor, något som
sedan spiller över på många av landets gymnasier.
I min hemstad Malmö underkänns nu 30 % och
mer av alla elever som kommer över från grundsko-
lan i de första proven i svenska som äger rum på
hösten på den nya nivån. Och märk väl, detta rör sig
om elever som redan har ett Godkänt i bagaget. For-
mellt är de godkända. Men reellt är de inte godkända.
På motsvarande sätt ökar antalet elever som lämnar
gymnasiet utan slutbetyg.
Detta är en situation som inte utgör någon svart-
målning - långt därifrån. Bilden är sann för i princip
alla landets större kommuner och kommunerna totalt.
Drygt 10 % av landets grundskoleelever är i dag inte
behöriga till gymnasiet. Detta måste vändas i något
bättre om Sverige ska kunna bli ett land där landets
unga känner framtidstro och framtidshopp. Mycket av
problemen med våld, mobbning och vandalism
springer nämligen fram ur ointresset för bildning och
utbildning som finns bland dessa elever.
Herr talman! Jag och Moderaterna tror att många
av de problem som i dag finns i gymnasieskolan
beror på en i grunden stor osäkerhet om vad denna
nivå i utbildningssystemet egentligen ska syssla med.
Staten har egentligen inte bestämt sig för om gymna-
siet ska vara en reparationsverkstad åt grundskolan
eller om visionen ska vara att elevernas kunskaper
ständigt ska ackumuleras och nå högre nivåer. Inte
ens Gymnasiekommittén har rett ut frågan, även om
man har skrapat på ytan.
Man kan faktiskt gå så långt som att säga att det
hela påminner om Alice i Underlandet som frågar
katten i trädet om vilken väg hon ska gå. Vart vill du
komma? frågar katten. Det spelar inte så stor roll,
säger Alice. Då spelar det inte heller så stor roll vil-
ken väg du tar, svarar katten.
Det finns i mitt tycke väldigt klara paralleller till
dagens debatt om gymnasieskolan. Vet man inte vart
man vill komma spelar det inte heller någon roll vil-
ken väg man väljer.
Men vi moderater tycker inte att vare sig mål eller
medel på färden är oväsentliga - tvärtom. Ett sätt att
lösa den problematik som i dag finns i systemet vore
att göra det lättare för den enskilde eleven att ta sig
fram i sin egen takt, oavsett om detta innebär att man
lär sig saker och ting långsammare eller snabbare.
Därför vill vi se mer differentierade kurser och skapa
individualiserade studieplaner där även eleverna
åläggs ett tydligt ansvar för sina studier. Samhällets
kostnader för alla de elever som i dag går direkt in i
komvux från gymnasieskolan skulle också kunna
minskas om vi gav möjlighet för eleverna att succes-
sivt tentera upp och tentera av sina ämnen under
terminstid.
Diskussionerna om hastigheten i inlärningen har
också bäring på gymnasieskolornas samarbete med
universitet och högskolor och den diskussion som
måste föras om detta. Vi skulle önska att vi fick en
utveckling till stånd där gymnasiets kurser kunde
influeras och påverkas av högskolorna. Om vi menar
allvar i diskussionen med att bryta upp den sociala
snedrekryteringen till högre utbildning måste detta bli
en prioriterad fråga. Men här duckar utskottsmajori-
teten i hela betänkandet, och man kan fråga sig var-
för.
Avslutningsvis finns det all anledning att fundera
igenom vilka villkor som ska gälla för de elever som
inte känner sig studiemotiverade att direkt efter
grundskolan gå in för fortsatta studier, i synnerhet om
dessa enbart syftar till högskoleutbildning.
Det borde egentligen inte vara så svårt att begripa
den problematik som låg studiemotivation i kombi-
nation med redan gjorda misslyckanden på lägre
nivåer i utbildningssystemet innebär. Och för dessa
elever vill vi moderater se en alternativ utbildning
med mer praktisk inlärning, fler moment som har
med praktik att göra, en lärlingsutbildning, för att
hitta ett namn på det. Vi ser fram mot den dag då ett
konkretiserat förslag kan läggas på bordet här i kam-
maren, klubbas igenom och sedan förverkligas ute på
fältet. Låt oss hoppas att detta inte ligger alltför långt
bort i tiden. Jag vill särskilt vädja till vännerna i Mil-
jöpartiet som bär ett särskilt ansvar för denna fråga.
Vi behöver sammanfattningsvis så många alterna-
tiv som bara är möjliga i arbetet med att bygga en
gymnasieskola där alla kan få växa efter egen förmå-
ga. Det är vårt hopp och vår tro att vi med vår politik
är på väg fram mot detta.
Anf. 163 AXEL DARVIK (fp):
Herr talman! Gymnasieskolan har ett oerhört vik-
tigt uppdrag. Det är antagligen ett av de allra vikti-
gaste uppdragen som finns i vårt samhälle. Därför
tycker jag att det är viktigt att man ser hur väl skolan
lyckas med sitt uppdrag. De rapporter som vi får in
och som når oss är allt annat än positiva. Därför tyck-
er jag att det finns anledning att göra en kort analys
av problemen.
Regeringen har sagt sig vilja skapa världens bästa
skola. Men det ser ut som om dessa ambitioner slutar
i ett total fiasko. 40 % av eleverna når inte upp till
målen för gymnasieskolan. En tredjedel har inte full-
ständiga betyg efter fyra år i gymnasieskolan. Fyra år
i en treårig gymnasieskola innebär att man har haft ett
år extra på sig för att gå om eller ta en paus i plug-
gandet för att hämta motivation.
Om man ser till förutsättningarna är Sverige vid
internationella jämförelser det land som lägger den
största andelen av sin BNP på skolan. Ändå når vi
upp till endast medelmåttiga resultat. Vi har oerhört
ambitiösa och duktiga lärare i våra skolor. Men lärar-
bristen sätter sina tydliga spår.
Vi liberaler ser att skolan är oerhört viktig och är
inte heller främmande för att lägga mer resurser på
den än vad vi gör i dag. Men resursfrågan kan inte
vara den primära anledningen till att gymnasieskolan
inte lyckas med sitt uppdrag. Slutsatsen måste vara att
det är politiken som det är fel på. Det är inte heller
svårt att se det när man hör vilka förslag som reger-
ingen har lagt fram. Man sänker kunskapskraven,
man tar bort kraven på förkunskaper vid antagning till
gymnasieskolan, man avskaffade speciallärarutbild-
ningen, man minskar antalet program på gymnasiet,
som gav eleverna möjlighet till valfrihet, från 17
till 8.
I dag är det en dogm som härskar om att det är ti-
den i skolan som ska vara avgörande för hur länge
som man ska vara kvar där i stället för vad man kan.
Det viktiga måste ändå vara att man fokuserar på
kunskaperna och inte på hur många år eller timmar
man är i skolan.
De som drabbas av den socialdemokratiska skol-
politiken är naturligtvis också dem som skulle behöva
skolans hjälp och stöd allra mest. Det är de svaga
eleverna som tar stryk i den utslagningsskola som
Socialdemokraterna har skapat.
Vi liberaler vill i stället skapa en riktig valfrihet i
gymnasieskolan med tre möjliga utgångar - en yrkes-
examen och en kanske ännu mer praktiskt orienterad
lärlingsutbildning med en lärlingsexamen på slutet,
och för dem som vill läsa vidare på högskolan och har
detta som ett mål ska det naturligtvis finnas också
teoretiska program som leder fram till en gymnasie-
examen.
Dessutom vill vi värna om att grundskolan ska
lägga grunden att stå på när man sedan går vidare till
gymnasieskolan. Det är inte gymnasieskolans uppgift.
Och det är naturligtvis inte heller bra för eleverna att
det är gymnasieskolan som är den instans i utbild-
ningsväsendet som ska reparera eventuella missade
kunskaper.
Grundskolan måste lägga grunden. Därför ska
också förkunskapskraven stå kvar. Det är inte att vara
snäll att ta bort de här kraven. Snarare är det ett teck-
en på hjärtlöshet. Man sopar problemen under mattan,
skjuter dem framför sig. Problemen växer och blir allt
större.
De problem som nu finns och som regeringen har
skapat riskerar att få vår kunskapsskola att krackelera
i sina grundvalar. Vad man gör är i stället att man likt
en struts sticker huvudet i sanden.
Jag kan nämna en annan fågel, ugglan - som väl
är den fågel som symboliserar kunskap. Skillnaden
mellan strutsen, som symboliserar socialdemokratin,
och ugglan är ganska intressant. Strutsen och ugglan
är väl de fåglar som skiljer sig mest från varandra. På
samma sätt kommer sossarnas mörkande av proble-
men i skolan aldrig att leda till att kunskapsnivån höjs
för vare sig eleverna eller skolan.
Anf. 164 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):
Herr talman! Tänk så det är när vi får upptäcka
något nytt, när något faller på plats och aha-
upplevelsen infinner sig! Den lusten att upptäcka och
lära går det inte att tvinga fram, utan den kommer när
vi upptäcker något riktigt intressant, när någon lockar
oss att spränga vår vardags trånga gränser och under-
söka det spännande och outforskade - när vi får prova
våra vingar på nya fält.
I dag är det många ungdomar som inte känner nå-
gon lust när de går till gymnasieskolan. Många är
rädda för hån och glåpord, och många är osäkra och
rädda för att de inte ska lära sig, för att bli stämplade.
Andra bryr sig inte. De känner inte att gymnasiesko-
lan är något för dem. De känner inte att de hör hem-
ma där men tvingas dit eftersom de inte har något
alternativ.
Nästan alla unga går gymnasiet, som i hög grad
har blivit en fortsättning på grundskolan. Men varför
måste alla tvingas in i samma fack, tvingas lära sig
samma saker på samma sätt och på samma tid? Var-
för tas inte varje ung människa på allvar och upp-
muntras att utvecklas på sina egna villkor, efter sina
egna förutsättningar?
Många unga faller mellan stolarna vid övergången
från grundskolan till gymnasiet. Samarbetet mellan
skolformerna fungerar inte. Vi kristdemokrater vill ha
mer och tydligare samarbete mellan grundskolan och
gymnasiet så att ingen elev behöver falla. Majoriteten
i utskottet däremot, under ledning av de i skolpoliti-
ken som vanligt så passiva socialdemokraterna, bryr
sig inte ens om att kommentera detta förslag i dagens
betänkande utan avstyrker det reflexmässigt, till sy-
nes utan en tanke på att göra något för att stödja de
ungdomar som det handlar om. Det är nonchalant,
inte minst mot de ungdomar som skulle ha allt att
vinna på att vuxenvärlden tog sitt ansvar och faktiskt
lärde sig att samarbeta och se varje ung människa.
Ett annat exempel på att allt inte står rätt till är
kravet på att alla gymnasieelever ska uppnå allmän
högskolebehörighet. Detta är inget annat än en chimär
- en politisk luftpastej som kokats ihop på lösa ingre-
dienser.
I dag är det formellt så att alla ska nå den så kall-
ade behörigheten. Alla elever tvingas in i samma fack
men utan att de egentligen vinner särskilt mycket på
det. De flesta högskoleutbildningar kräver särskild
behörighet för antagning. Allmän behörighet räcker
inte långt utan blir bara ett slag i luften. Det är ett
typiskt exempel på hur det går politisk prestige i en
uddlös sak. Priset betalas av ungdomarna.
Herr talman! Vi kristdemokrater vill se en flexibel
gymnasieskola där varje elev blir sedd och bekräftad
på sina villkor. De som så önskar ska bli behöriga för
de högre utbildningar som de strävar efter, och de
som vill lära sig ett yrke ska få göra det.
Vi vill ha en ordentlig yrkesutbildning - ett lär-
lingsprogram med nationell kvalitet och lokal ut-
formning i nära samarbete med näringslivet - där
tonåringen lär sig ett yrke på plats i näringslivet och
med förstärkning av skolans undervisning i kärnäm-
nena. Det handlar om de tonåringar som vill lära sig
ett yrke och om de företag som ropar efter arbetskraft
i bygg-, bil-, industri- eller hotellbranschen och vars
tillväxt och utveckling - grunden för vår välfärd -
hotas om de inte får kvalificerad arbetskraft.
Dagens stelbenta regering, som inte vill ha lär-
lingsutbildning, hindrar tillväxt och förvägrar många
ungdomar vad de drömmer om. Det är en gammal-
dags politik som inte heller förmått att göra något åt
den sociala och könsmässiga snedrekryteringen till de
olika programmen.
Vi kristdemokrater vill i stället att den flexibla
gymnasieskolan följs av den flexibla vuxenutbild-
ningen, där alla har rätt att lära nytt och att lära om
hela livet.
Sedan ska gymnasiet självfallet följas av en exa-
men. Sverige är i dag det enda landet i Europa som
saknar gymnasieexamen. Det är dags att råda bot på
det.
Vi vill också ha mer fokus på kunskap och före-
slår därför till exempel fler nationella prov för att
garantera likvärdigheten i kunskapsutvecklingen.
Herr talman! Värdegrunden, etiken och värde-
ringarna, är den grund som ett samhälle står på - det
paket av värderingar som håller alla, eller åtminstone
flertalet, samman oavsett politiska och livsåskåd-
ningsmässiga synpunkter. Värdegrunden är formule-
rad på ett utmärkt sätt i läroplanen för gymnasiet. Det
står tydligt och klart om respekten för varje männi-
skas värde och egenart och om jämställdhet mellan
könen. Där finns en tydlig hänvisning till den goda
tradition där dessa värden i vårt land förvaltas, inom
judisk-kristen etik.
När värdegrunden praktiseras blir det självklart
med nolltolerans mot mobbning och andra kränk-
ningar. Det är därför som vi kristdemokrater vill att
varje skola i sin kvalitetsredovisning ska redovisa hur
arbetet med värdegrundsfrågorna bedrivs. Det avstyr-
ker utskottsmajoriteten.
Skolans värdegrund behöver också gestaltas och
ha ett hem. Religionsämnet är ett naturligt hem för
värdegrunden, för även när värdegrunden genomsyrar
hela skolan behövs ett hem - precis som svenskan har
ett eget ämne trots att språket talas i alla ämnen. Reli-
gionsämnet ska sätta fokus på livsfrågor och mötet
med olika livsåskådningar - mötet med de gemen-
samma frågorna och den religion som utgör grunden
för vårt lands etik, kristendomen - parallellt med
andra livsåskådningar.
Till vår glädje föreslår nu Gymnasiekommittén att
också ett annat ämne, nämligen historieämnet, ska bli
kärnämne. Det är ett gammalt kristdemokratiskt krav
att historisk insikt och färdighet ska genomsyra sko-
lan. Gymnasiekommitténs förslag att så ska bli hälsar
vi med tillfredsställelse.
Herr talman! Vi kristdemokrater vill se en ny
gymnasieskola präglad av goda värderingar, kunskap
och flexibilitet och där var och en blir sedd och där
var och en får lust att lära - till skillnad från och fjär-
ran från ett stelbent systemtänkande.
Avslutningsvis ber jag att få yrka bifall till reser-
vation nr 16. Givetvis står jag bakom alla kristdemo-
kratiska reservationer i betänkandet men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till nämnda reserva-
tion.
Anf. 165 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Den skola som vi i dag har skulle
vara en skola för alla. Den skapades med ett uttalat
jämlikhetsmål. Skolans struktur skulle vara en garanti
för att nå det målet. Genom en gemensam skola ville
man skapa en demokratisk institution som kunde
utjämna skillnader när det gäller elevernas bak-
grundsförutsättningar. Skolan skulle ge basen för
gemenskap, och den skulle utgöra ett kitt i samhället.
Därför var det så viktigt att barn från alla sociala
klasser, barn av olika kön och med olika etniskt ur-
sprung, gick i samma skola. Skolan skulle vara en
mötesplats, en plats för goda möten.
I dag kan vi se att en förändring gradvis har ägt
rum. Skolsegregationen blir allt tydligare. Främst
beror det på två saker. Dels har boendestrukturen
skapat en klass- och etnicitetstrukturerad skola, dels
har skolan genom alltfler val- och profileringsmöjlig-
heter skapat en intern segregering. Fortfarande är den
absolut viktigaste faktorn för en elevs skolframgång
föräldrarnas utbildning och socioekonomiska posi-
tion. Den sociala sorteringen i skolan har inte mins-
kat, tvärtom tycks den ha ökat.
Forskaren Daniel Olsson skriver i sin undersök-
ning att 1998 sökte 41 % av alla läkarbarn, 37 % av
alla universitetslärarbarn, 21 % av alla civilingenjörs-
barn till gymnasieskolans naturvetenskapliga pro-
gram, medan bara 7 % av barn till okvalificerade
arbetare gjorde det, ca 3 % av pojkarna av 2 % av
flickorna från de högsta samhällsskikten valde det
individuella programmet samtidigt som detta program
är det vanligaste bland svenska pojkar från lägre
arbetarklass och pojkar med invandrarbakgrund. Den
forskningen publicerade Daniel Olsson 2001. De
program som har flest arbetarklassbarn är bygg-,
livsmedel- och industriprogrammen.
Än i dag kan vi se att den rådande samhällsord-
ningen reproduceras och med den de olika samhälls-
klasserna.
Vi hälsar därför Gymnasieskolekommitténs för-
slag om en ny struktur för gymnasieskolan, som in-
nebär färre och bredare ingångar med senare succes-
siva val av specialisering, välkommet. Förslaget ligg-
er helt i linje med Vänsterns utbildningspolitiska
program, där vi säger att samtliga ingångarna bör
kunna leda både till högskolestudier och till anställ-
ning inom ett yrkesområde efter det att man avslutat
gymnasieskolan. Att skolan har blivit alltmer individ-
centrerad, att det är upp till individen att välja och ta
för sig slår också snett, menar bland annat Francisco
Contreras i sin rapport från 2001. Det är de barn som
är uppväxta med de "rätta" kulturella och sociala
koderna och som har stöd hemifrån som vet hur de
ska välja för att göra "bra" val.
Vi har också sett hur systemet för val av gymna-
sieskola i Stockholms kommun lett till en kraftig
uppdelning av eleverna beroende på social tillhörig-
het. För att undvika en sådan uppdelning och motver-
ka att vissa skolor dräneras på motiverade elever är
det Vänsterns uppfattning att den så kallade närhets-
principen bör gälla vid urval och skolplacering inom
en kommun och att den principen bör gälla även de
enskilda skolorna.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 1.
När det gäller betygen i gymnasieskolan diskute-
rades två alternativ, nämligen att behålla kursbetygen
eller att införa ämnesbetyg. En förändring är nödvän-
dig eftersom det enligt vår mening finns stora brister
med nuvarande betygssystem. Systemet motverkar
både en holistisk kunskapssyn och en progression i
lärandet. Det mäter inte elevernas kunskapsutveck-
ling, det skapar problem när det gäller lärarsamver-
kan, och det utgör ett hinder för ämnesövergripande
arbete och en progressiv utveckling av arbetsformer
och arbetssätt. För både elever och lärare utgör de
många kursbetygen en stressfaktor. Dessutom stimu-
lerar det nuvarande systemet eleverna till att göra
taktiska val som lett till en omfattande kunskapskom-
plettering på komvux, vilket är slöseri med tid och
resurser både för den enskilde och för samhället.
I formandet av en ny struktur för gymnasieskolan
måste vi komma till rätta med fragmentiseringen och
trivialiseringen till förmån för en undervisning som
ger eleverna sammanhangsförståelse, förmåga att
kommunicera och lösa problem samt social och etisk
kompetens. Eleverna måste ges möjlighet att se och
uppleva ett djup och en kontinuitet i undervisningen,
något som underlättas om man sätter betyg på betyd-
ligt större enheter än i dag och frångår principen om
kursbetyg till förmån för ett mer renodlat ämnesbe-
tygssystem. Eftersom både betygen och högskolepro-
vet har betydande brister, bör man snarast starta ut-
vecklingen och utprövningen av nya urvalsmetoder
och urvalsprocesser till högre utbildning. Jag läste i
dag att Högskoleverket har beslutat att undersöka
möjligheten att utveckla inträdesprov som kan använ-
das i antagningen till grundutbildningen med anled-
ning av de nya reglerna om reell kompetens och al-
ternativa urvalsmetoder som riksdagen fattade beslut
om för cirka ett år sedan.
När man lyssnar på Folkpartiet märker man att
saknaden efter den gamla studentexamen fortfarande
finns kvar. Det påminner mycket om min egen skoltid
med läroverken, yrkesskolorna och så vidare och
lärlingsutbildning.
För Vänsterpartiet är det övergripande målet för
alla förändringar av gymnasieskolan att de ska med-
verka till ökad jämlikhet och social mobilitet. Alla
försök att gå tillbaka till en ännu mer segregerad
skola än vad vi har i dag kommer vi bestämt att ta
avstånd ifrån.
När det gäller kärnämnenas ställning och omfatt-
ning är vi glada över att det tycks råda en politisk
samsyn om att göra historia till ett kärnämne, något
som Vänsterpartiet föreslagit i ett antal tidigare mo-
tioner. I kursplanearbetet, som Skolverket kommer att
behöva genomföra efter det att vi har tagit beslut om
en ny struktur för gymnasieskolan, skulle vi gärna se
att man tittade på möjligheterna att föra samman
historia, samhällskunskap och religionskunskap till
ett stort gemensamt kärnämne om 200 poäng. Vi ser
stora fördelar med en sådan integration, som enligt
vår mening skulle underlätta tematiska studier och ett
problembaserat lärande och som dessutom ligger helt
i linje med den nya lärarutbildningens intentioner.
Vad vi däremot är mycket bekymrade över är natur-
kunskapens ställning. Det rådande allmänbildnings-
idealet måste i större utsträckning än nu omfatta även
naturvetenskap och teknik om de stora livsavgörande
frågorna vad gäller miljön, klimatförändringarna,
gentekniken och energiförsörjningen ska vara gripba-
ra för en demokratisk debatt och demokratiskt fattade
beslut. Kärnämnet naturkunskap omfattar i dag endast
50 poäng, vilket motsvarar en studietid på ca 14 da-
gar. Det menar vi är alldeles för lite. Naturkunskapen
är till sin natur ett integrationsämne med ämnesmo-
ment från både kemi, fysik, biologi och geografi,
vilket borde beaktas när man tar ställning till ämnets
omfattning. Vi vill förstärka kärnämnet naturkunskap
i ett första steg med 50 poäng. Om vi ska kunna in-
tressera fler ungdomar för naturvetenskap och teknik
är det viktigt att alla elever som slutar gymnasiet har
en bättre grund än i dag att bygga vidare på. På så sätt
skulle också en bättre balans uppnås mellan naturve-
tenskap, humaniora och samhällsvetenskap i gymna-
sieskolan. Om detta finns ett särskilt yttrande i betän-
kandet från Vänsterpartiet.
Centerpartiet har en motion om permanentning av
försöksverksamheten med lokala styrelser med elev-
respektive föräldramajoriteter. Vi delar i princip den
uppfattningen, men vi har föredragit att vänta på
resultatet av utredningen. Likaså skulle vi gärna se en
lagfäst skyldighet för kommunerna att tillhandahålla
avgiftsfri skolluncher även för gymnasieskolans ele-
ver, något som föreslås i en s-motion och som även vi
tidigare har motionerat om.
Med det säger jag: Tack, herr talman, och önskar
talmannen och mina kvarvarande kamrater från ut-
bildningsutskottet och andra en trevlig helg.
Anf. 166 AXEL DARVIK (fp) replik:
Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
Folkpartiets reservation 4.
Britt-Marie Danestig och Vänstern är positiva till
en reducering av antalet program från dagens 17 till 8
nya sektorer. Då blir jag ganska bekymrad. Överallt
när man pratar med lärare och när man är ute på stu-
diebesök hör man om bekymren med att lägga under-
visningen på en nivå som passar bra för de elever som
går i klassen.
Senast besökte jag Burgårdens gymnasium som
har utbildning på hotell- och restaurangprogrammet.
Där erkände man att det var en offentlig lögn detta
med att matte- och svenskundervisningen ska ligga på
samma nivå inom de yrkesförberedande programmen
som inom de teoretiskt förberedande programmen.
Man menade att det var omöjligt att klara av att un-
dervisa på samma nivå där, och man anpassar både
betygsbedömningen och sättet att undervisa till ele-
verna på det här programmet.
För mig är det ett stort hyckleri att tro att man ska
kunna bedriva undervisning på den nivån. Ändå före-
slår ju Vänstern tillsammans med Socialdemokraterna
att man ska slå ihop de teoretiska och yrkesförbere-
dande programmen.
Jag ser en stor risk för att utslagningen ökar. I dag
är det hela 65 % av dem som börjar på hotell- och
restaurangprogrammet som slutför sina studier efter
fyra år. Att det blir en ökad utslagning, ligger det
verkligen i linje med Vänsterns utbildningspolitik?
Anf. 167 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Herr talman! Vi skulle gärna vilja se en minsk-
ning, inte från 17 till 8 utan vi skulle kunna tänka oss
att man slog samman de tekniska sektorerna till en
sektor, och på det sättet kommer vi i vårt förslag ned
till fyra eller fem ingångar.
Är det nödvändigt med matematik och svenska för
dem som går de yrkesorienterade programmen? Ja,
absolut vill jag hävda. Det är nödvändigt för att de
ska kunna klara sig i det framtida arbetslivet som
kräver ganska goda kunskaper på det här området.
Men det finns också någonting heter bildning. Det är
väldigt viktigt för varje människa att kunna ta med
sig kunskaper ut i livet så att man kan fungera som
medborgare, kunna genomskåda och ta ställning i ett
samhälle som blir alltmer komplext. Det är också
viktigt för den personliga utvecklingen. Att behärska
sitt språk, sitt modersmål och att kunna kommunicera
är paraplyet under vilket all annan utveckling sker.
Det är en avgörande förutsättning för att man ska
kunna utvecklas.
Vi pratar om att det är A-kurserna som ska vara
obligatoriska gemensamma kärnämneskurser. Tittar
man på kursinnehållet kan man inte säga att det ligger
på en så hög nivå att många elever skulle ha svårig-
heter på grund av begåvningsbrist. I så fall är det brist
på motivation som ligger bakom, och det är detta
skolan måste kunna lösa. Man måste hitta arbetsfor-
mer som gör att undervisningen blir intressant även
för de elever som går på de yrkesförberedande pro-
grammen så att de ser förbindelsen mellan dessa
ämnen, det som de är intresserade av och det yrke
som de utbildar sig till.
Sedan tror jag att det är oerhört viktigt att man
möts under det första året. De som har tänkt bli läkare
och de som har tänkt bli undersköterskor går på
samma sektor under det första året. De får gemensamt
göra erfarenheter, och det tror jag är alldeles utmärkt.
Det kommer att underlätta mycket. Kanske får vi
bättre läkare och tuffare undersköterskor i framtiden.
Anf. 168 AXEL DARVIK (fp) replik:
Herr talman! Fyra eller fem sektorer låter ju ännu
mer oroväckande från min synpunkt.
Jag vill naturligtvis inte förbjuda någon att läsa
vare sig matte eller svenska, men dessa ämnen ska
vara anpassade till den utbildning som man går på.
Det borde ju vara en självklarhet. Då är det viktigt att
undervisningen ligger på rätt nivå. De som ska läsa
vidare till teoretiska studier på högskolan kan behöva
en viss typ av matte- eller svenskundervisning medan
de som går det yrkesförberedande programmet bör ha
en annan inriktning på sin undervisning.
Dessutom förstår jag inte hur man ska klara av att
entusiasmera och skapa en bra motivation för de
elever som kanske behöver lite mer grundläggande
kunskaper, om de samtidigt ska gå tillsammans med
dem som strävar efter att få de allra högsta betygen
för att läsa vidare på de svåraste teoretiska linjerna på
högskolan. Det är självklart att om läraren drar i väg i
full karriär och en elev inte hänger med knäcks moti-
vationen. Motivation får man om man har en lärare
som klarar av att engagera en och som bedriver un-
dervisningen på en nivå som passar individen.
Därför vill vi liberaler ha större mångfald för att
man ska kunna välja mellan flera program, inte färre.
Det skapar bara problem.
Anf. 169 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Herr talman! Det är en fråga att diskutera nivån på
kunskaperna, och vi ska komma ihåg att A-kurserna
ligger på en mycket grundläggande nivå. En annan
fråga är att diskutera metoderna för att nå fram till
målet. Man kan nå målet på väldigt många olika sätt.
Tobias Billström talade tidigare om den enda vägen.
Men det finns inte en enda väg. Det är en totalitär syn
som vi inte ställer upp på. Det finns många sätt att ta
sig fram till målet på.
Dt är väldigt viktigt att lärarna är professionella
och klarar av att engagera eleverna så att de får den
draghjälp de behöver och blir motiverade.
Det här gäller det första året. Sedan kommer det
specialiseringar på olika sätt. Man ska välja inrikt-
ning, fördjupning och man har också möjlighet att
välja kurser efter eget intresse. Den specialiseringen
kommer att ske på olika sätt för alla dessa elever.
Men under det första året har man möjlighet till det
här mötet inom en sektor.
Eftersom vi vet att många elever väljer utifrån sin
klassbakgrund och sitt kön kan detta bidra till att man
i stället väljer efter intresse och sin begåvningsprofil.
Anf. 170 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Låt mig å ena sidan som tjänstledig
gymnasielärare i kärnämnen på elva nationella pro-
gram säga att jag välkomnar Britt-Marie Danestigs
engagemang för alla elever som verkar att var upp-
riktigt. Å andra sidan vill jag ifrågasätta det som
Britt-Marie Danestig säger och det som hennes parti
gör.
Den sociala snedrekrytering som Britt-Marie Da-
nestig verkar att vara en så ihärdig motståndare till
har ju ökat. Den könsmässiga snedrekryteringen har
också ökat trots - eller kanske tack vare - Vänster-
partiets inflytande i skolpolitiken. Hur går de visio-
nerna som Britt-Marie Danestig gav uttryck för ihop
med den verklighet som vi ser framför oss. Ännu så
länge har inte det här arbetet lyckats, kanske på grund
av att man inte har velat se var problemet ligger.
Jag undrar också om inte Britt-Marie Danestigs
inlägg andas ett kunskapsförakt. Hon talar om att alla
ska få lära sig, och det är ju bra, men varför vill då
inte Vänsterpartiet att den som vill lära sig ett yrke
ska få göra det? Varför säger Vänsterpartiet nej till
lärlingsutbildning? Vad är det som är så farligt och så
fult med en viss typ av kunskap att den inte ska få
plats i Vänsterpartiets gymnasieskola?
Anf. 171 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Herr talman! Jag inledde mitt anförande med att
säga att den sociala snedrekryteringen tyvärr har ökat.
De förhoppningar som fanns när man en gång införde
en likvärdig skola för alla har inte infriats på det sätt
som många hade hoppats. Men jämfört med min egen
skolgång är det en mycket stor skillnad, för det var en
verkligt segregerad skolgång.
Jag förstår inte vad Torsten Lindström menade
med att det var kunskapsförakt om man vill att alla
barn ska få lära sig så mycket som möjligt.
Det är inte så att vi på något sätt är motståndare
till lärlingsutbildningen. Vi har ett kongressbeslut om
att lärlingsutbildning kan vara ett alldeles utmärkt
instrument för lärande. Jag tycker att Gymnasiekom-
mitténs förslag är väldigt generöst.
Vi är inte motståndare till lärlingsutbildningen. Vi
har ett kongressbeslut om att lärlingsutbildning kan
vara ett alldeles utmärkt instrument för lärande. Jag
tycker att Gymnasieskolekommitténs förslag är väl-
digt generöst. Det säger inte nej till lärlingsutbild-
ning. Det går mycket väl att kombinera ett anställ-
ningsförfarande med studier i kärnämnena på gymna-
sieskolan. Det går också mycket väl att lägga ut stora
delar av utbildning genom arbetsplatsförlagd utbild-
ning eller lärande i arbetet.
Jag vet inte om Torsten Lindström inte har läst ut-
redningens förslag. Det markeras tydligt hur viktig
kontakten med arbetslivet är för alla gymnasieelever,
oavsett om de ska gå direkt ut i yrkesarbete efter
avslutad skolgång eller till fortsatta högre studier.
Anf. 172 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Att den sociala snedrekryteringen
inte har hävts, kan inte det bero på att vi, delvis på
grund av det vänsterpartistiska inflytandet, har en
skola som ser till systemet, som ser till likriktning och
som tänker på ett sätt för alla i stället för att försöka
hitta lösningar som passar var och en och som ser
varje ung människa som den resurs den är?
Britt-Marie Danestig tog tidigare i debatten av-
stånd från totalitärt tänkande, och det var ju positivt.
Det är inte alltid Vänsterpartiet har gjort det. Det har
tvärtom mycket totalitärt tänkande i sitt förflutna. Det
är bra att Britt-Marie Danestig har kommit till besin-
ning.
Alla ska självfallet få lära sig så mycket som möj-
ligt. Det är just därför som vi kristdemokrater vill ha
en flexibel skola där varje elev blir sedd på sina vill-
kor. Det är därför vi vill ha en lärlingsutbildning. Nu
säger Britt-Marie Danestig att Gymnasiekommitténs
förslag är generöst. Det hör till bilden att kommitténs
förslag ännu inte ligger på bordet här i riksdagen.
Men i den remissomgång som pågår, i den debatt som
pågår och, såvitt jag begriper, också under själva
kommitténs arbete framkom det från många, till ex-
empel olika branschorganisationer, att man inte alls
tycker att det är ett generöst förslag. Man vill faktiskt
ha en lärlingsutbildning av den modell som Kristde-
mokraterna föreslår, det vill säga nationell kvalitet,
lokal förankring och nära samarbete med näringslivet,
just för att man ska få den kvalificerade arbetskraft
man så väl behöver.
Herr talman! Är det inte just den här enkelrikt-
ningen och de här enahanda lösningar som Britt-
Marie Danestig pekar på, denna ovilja att se att varje
ungdom är unik och olika men lika mycket värda,
som är problemet när det gäller att häva social sned-
rekrytering?
Anf. 173 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Herr talman! Eftersom jag satt med i Gymnasies-
kolekommittén kan jag säga att under de år som
Gymnasieskolekommittén har arbetat har vi haft en
kontinuerlig kontakt med branscherna. Vi har verkli-
gen varit beredda att ta till oss deras synpunkter i alla
olika avseenden.
Sedan kan inte jag förstå att man säger att det inte
skulle finnas olika möjligheter. Det är åtta sektorer,
och i varje sektor är det fyra-sex inriktningar. Det
kommer att finnas en mängd olika nationella kurser.
Man kan kombinera de här nationella kurserna lokalt
på ett väldigt otraditionellt sätt. Det finns möjligheter
till fördjupningar, och det finns möjligheter till indi-
viduella val. Vi har inte heller sagt att tidsåtgången
absolut måste vara tre år, utan man kan få ta längre
tid på sig om man behöver läsa i en lugnare takt. Det
kallar jag för en verkligt god möjlighet till individua-
lisering.
Ibland verkar det på något sätt som om Kristde-
mokraterna inte vill se de här möjligheterna och att
det är mer där problemet ligger. Läs utredningen och
begrunda den! Den ger väldigt stora friheter till ele-
ver, lärare, skolledare och kommuner att skapa en
skola för alla.
Anf. 174 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Britt-Marie Danestig var inne på den
enda vägen, och där tror jag att hon har förväxlat mig
med en annan moderat som har uppträtt i talarstolen
tidigare, men jag tar det som en komplimang.
Jag måste få exemplifiera lite från Malmö stad,
den mest segregerade staden i hela Sverige. Under
hela 90-talet styrdes antagningen till gymnasieskolan
Malmö av närhetsprincipen. Det är väl dokumenterat
vad det fick till följd. Buss nr 10 tog eleverna från
välmående Limhamn och släppte av dem utanför S:t
Petri och Borgarskolan. Buss nr 11 tog eleverna från
det invandrartäta Rosengård och släppte av dem utan-
för Pildammskolan och Pauliskolan, som på det viset
fick elevbesättningar där 70-80 % av eleverna hade
invandrarbakgrund. Vi vet vad som händer när vi
tillämpar närhetsprincipen.
År 2000 ändrades den här principen av Malmös
socialdemokrater efter viss påtryckning. I dag har vi
en situation på till exempel S:t Petri skola där 50 %
av eleverna är balanserade mellan elever med utom-
nordisk bakgrund och elever som är infödda svenskar,
det har rektorn själv sagt vid i ett flertal tillfällen i
debattprogram och tidningsintervjuer. Med andra ord:
Vi vet vart närhetsprincipen leder någonstans.
Nu står Britt-Marie här i kammaren och försvarar
den. Jag vill verkligen ställa en frågan till dig nu när
du har hört resultatet av detta. Du måste ju också ha
tagit del av undersökningar och diskussioner kring de
här frågorna. Är Vänsterpartiet verkligen fortfarande
beredda att försvara att närhetsprincipen ska gälla i
hela landet? Det var ju det du sade i ditt anförande.
Anf. 175 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Herr talman! Nu måste jag erkänna att jag inte
känner till förhållandena i Malmö i detalj. Men så
mycket vet jag att det är lite speciellt i Malmö. Det
verkar som om många av de stora gymnasieskolorna
ligger lokaliserade till de centrala delarna av Malmö.
Det har säkert haft en viss påverkan.
Jag har inte sett de siffror som Tobias Billström
tar upp. Jag betvivlar inte att de är riktiga. Jag kan
kontra med att i Stockholm har vi sett det motsatta
resultatet. Där har betygsintagningen och urvalet, att
man har frångått närhetsprincipen, fått helt andra
konsekvenser. Där har det ökat segregationen i stället
och dränerat förortsskolorna på motiverade elever,
som jag sade. Det är många lärare som ser väldigt
allvarligt på den situationen. Det blir svårt att hantera.
Man behöver ha en variation i en klass för att man
ska kunna lyckas.
Vi tycker fortfarande att det finns någonting posi-
tivt i att man verkar i sin närmiljö och försöker för-
ändra saker inifrån. Det ser vi som den verkliga fri-
heten. Vi ser inte frihet så att man väljer bort saker.
Man kan också se frihetsbegreppet så att man väljer
till någonting, att man väljer ett engagemang till för-
ändring.
Anf. 176 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Jag tror faktiskt att Britt-Maries och
min uppfattning om vad som är frihet skiljer sig åt
ganska rejält. Det är inte belagt vad som har hänt i
Stockholm. Men den diskussionen kan vi lämna där-
hän. Det intressanta är att det inte bara gäller Malmö.
Helsingborg och Lund införde också systemet med
betygsantagning under den förra mandatperioden, och
det har fått mycket positiva effekter. Trots att Social-
demokraterna styr i alla de här städerna med hjälp av
Vänsterpartiet har man inga planer på att ändra an-
tagningssystemet. Det är bara här i Stockholm som
man för den här diskussionen.
Vi kan konstatera, Britt-Marie, att när vi hade
närhetsprincipen under hela 90-talet byggdes boende-
segrationen, som redan var stark, mycket effektivt in i
skolsystemet. Med närhetsprincipen cementerades
redan dåliga förhållanden.
Nu säger du i ditt anförande här kammaren, och
det går att återfinna i betänkandet också, att Vänster-
partiet vill att det här ska gälla över hela landet i alla
kommuner oavsett utseende. Det tycker jag är ett
allvarligt påstående. I så fall har man inte tagit till sig
forskningsresultaten, man har inte studerat hur det ser
ut ute på fältet och man grundar sitt tyckande, för det
är verkligen en fråga om tyckande, på diskussionerna
i Stockholm. Men Stockholm är ju faktiskt bara en
del av det här riket. Att fastslå en princip som ska
gälla för hela riket utan att ha bättre på fötterna tycker
jag inte är någon vidare genomtänkt politik. Det får
Britt-Marie ursäkta.
Anf. 177 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Herr talman! Eftersom Tobias Billström håller sig
till Skåne får jag väl bidra med min regions erfaren-
heter. Både i Norrköping och Linköping kan man se
tydliga tecken på att det fria valet till gymnasieskolan
och ett urval som baseras på betygen har förstärkt
segregationen.
Jag sade att boendesegregationen är ett jättestort
problem. Men det är helt andra problem som vi som
skolpolitiker inte kan lösa här.
Det låter så idylliskt och vackert när man säger att
barnen i de bostadsområden där föräldrarna har ett
mycket begränsat socialt och ekonomiskt kapital
väljer bort skolorna där, men så är det inte. De som
väljer att flytta på sig är de barn vars föräldrar har ett
relativt stort socialt och kulturellt kapital.
Vi har sett undersökningar som helt klart bevisar
detta.
Det är alltså fråga om ett önsketänkande från To-
bias Billström. Jag är övertygad om att ni faktiskt tror
på det, men undersök verkligheten! Träffa lärare och
elever på de här skolorna och se de faktiska förhål-
landena, så tror jag att kanske till och med Modera-
terna börjar fundera på en annan politik.
Anf. 178 HÅKAN LARSSON (c):
Herr talman! Först yrkar jag bifall till reservatio-
nerna nr 18 och nr 25.
Gymnasieskolan har en nyckelroll i det livslånga
lärandet. Det är här som unga människor ofta företar
avgörande framtidsval. Därför är det av stor betydelse
inte bara för individerna utan också för hela samhället
att gymnasiet fungerar väl.
Jag tycker att Gymnasiekommitténs förslag, som
för närvarande är ute på remiss, ger en bra grund för
den viktiga diskussion som vi nu ska ha om hur denna
utbildning ska bli så bra som möjligt för så många
som möjligt. I dag fungerar, som vi har hört här tidi-
gare från flera håll, gymnasiet nämligen på flera sätt
inte som det borde. Det finns en rad problem som
behöver åtgärdas.
Om ungefär ett år kan vi hoppas att riksdagen kan
fatta beslut om hur framtidens gymnasieskola ska se
ut, och då måste vi ha en rad nya förslag som förbätt-
rar den. Ett stort problem är att många ungdomar i
dag inte fullföljer sin gymnasieutbildning. Under
perioden 1997-2002 har andelen 20-åringar med
grundläggande högskoleutbildning minskat med hela
10 %, vilket i hög grad beror på att många hoppar av
från gymnasiet.
Detta är naturligtvis en mycket allvarlig utveck-
ling. Ska vi kunna möta framtiden på ett bra sätt
måste vi ha en gymnasieutbildning som inte stöter
bort och marginaliserar många unga, som fallet är i
dag. För att ge fler möjlighet att på ett bra sätt klara
gymnasiestudierna måste också stora insatser göras i
grundskolan. Ett stort problem är ju att många elever
börjar gymnasiet utan tillräckliga förkunskaper. Detta
drabbar de unga som redan från start har svårt att
hänga med i undervisningen i gymnasiet men också
övriga elever eftersom det riskerar att sänka kvalite-
ten i undervisningen.
Hela 15 % av förstaårseleverna i gymnasiet finns
på det individuella programmet. Det måste vara fel att
skjuta grundskolans problem till gymnasiet i stället
för att försöka åtgärda dem redan i grundskolan.
Elever är olika, och det finns en hel del unga som
helst vill arbeta praktiskt. Det är därför som vi vill att
gymnasieskolan ska kunna erbjuda eleverna mer av
lärlingsutbildning i framtiden. Det handlar om en
utbildning som förenar teori och praktik i skolmiljö
och i arbetsliv. Jag vill särskilt understryka det vikti-
ga i att man gör det möjligt för fler småföretag att
erbjuda lärlingsplatser.
Ytterligare en fråga som varit uppe här lite tidiga-
re och som jag vill lyfta fram är elevinflytandet i
gymnasieskolan. Sedan 1997 pågår en försöksverk-
samhet med lokala styrelser med elevmajoritet i
gymnasiet, och vi tycker att det är dags att perma-
nenta den här verksamheten. Det är viktigt att elever-
na får ett verkligt inflytande över sin arbetsmiljö, inte
minst som förberedelse för att bli aktiva medborgare
under det fortsatta livet i det demokratiska samhället.
Anf. 179 MIKAELA VALTERSSON (mp):
Herr talman! Då jag i dag satt på mitt arbetsrum
och förberedde den här debatten hördes ihärdiga
härliga hurrarop, studentsång och skratt utanför fönst-
ret till ledamotshuset. Det var väl för sommaren ny-
bakade studenter som firade. Alla nu lyckliga stu-
denter för tanken till hur man skulle vilja utveckla det
framtida gymnasiet för att få den här glädjen att
smitta av sig på de tidigare åren av gymnasietiden.
Men eftersom vi ganska snart kommer att kunna
diskutera gymnasieskolans framtid som helhet och
eftersom jag uppmärksammat talmannens försynta
upplysning om morgondagens helgdag kommer jag
här att ta upp bara några få frågor i dag.
En sådan fråga är vår syn på kunskapsinnehållet i
den framtida gymnasieskolan. Vi i Miljöpartiet anser
att det är viktigt att alla människor kan utveckla en
ekologisk förståelse. Sådana aspekter kan i större
utsträckning tas upp inom alla ämnen, inte bara de
naturvetenskapliga. På så sätt skapas större kunskap
om och insikt i ekologi och förhållandet mellan män-
niska och natur.
Som sociala varelser måste vi också förstå vår
kulturella särart och de historiska skeenden som for-
mat samhället. Barn och ungdomar behöver insikt i
sin egen historia och vetskap om att de är med om att
forma framtiden. Förståelsen och respekten för andra
folk och kulturer är livsviktig, liksom jämställdhet
mellan könen.
Vi tycker att estetiskt och praktiskt arbete ska ge-
nomsyra skolan. Om elever ges goda möjligheter att
uttrycka sig genom bild, musik och drama, tror vi att
det får en gynnsam innverkan på hela arbetsklimatet i
skolan.
Kritiskt tänkande, analys och problemlösning bör
utgöra en naturlig del i alla undervisningsmoment.
Undervisning i konflikthantering, jämställdhet och
samlevnad vill vi se att man ger större utrymme i
gymnasieskolan.
De värderingar som skolan står för ska vara öppet
redovisade, kunna ifrågasättas och tåla prövning.
Skolan måste bli bättre på att med sitt material fram-
häva alternativa kvinnliga och manliga förebilder,
liksom man i historieundervisningen tar upp andra
perspektiv än den vite europeiske mannens.
Det finns ingen annan instans i samhället som
möter unge människor under så lång tid och så nära
som skolan. Om vi kan lyckas få en mer positiv sam-
hällsutveckling med fler människor som mår bättre
med sig själva, måste skolan på allvar avsätta tid för
att främja elevers utveckling. Skolan ska redovisa,
följa upp och utvärdera det arbete man gör för att nå
dessa mål.
Herr talman! Gymnasiet måste i framtiden bli
bättre på att låta undervisningen anpassas efter ele-
vernas egen verklighet och efter den inriktning man
har valt i skolan, vare sig de inriktningarna är 17 eller
8.
Det är en för oss i Miljöpartiet mycket viktig upp-
gift att bevaka ett framtida förslag till ny gymnasie-
skola. Vi vill också från Miljöpartiet att den framtida
gymnasieskolan ska rymma en lärlingsutbildning
värd namnet.
För att elever, lärare och övrig personal ska känna
delaktighet i skolan och dess verksamhet krävs att
man kan vara med om att påverka sin skola utifrån
demokratiska principer. Skolstyrelser där elever är i
majoritet är en framkomlig väg. För att få elever att ta
ansvar måste man ge dem ansvar. Det är viktigt att
det handlar om ett reellt ökat inflytande, inte något
medbestämmandealibi som gäller inköp av gardiner.
Elevernas inflytande över den dagliga arbetssitua-
tionen är det som måste öka, och vi måste anpassa
skolan mer efter eleverna och få en ökad individan-
passning. Miljöpartiet vill ha ett decentraliserat sty-
relseskick. På gymnasieskolan vill vi att det ska fin-
nas styrelser med elevmajoritet, och vi anser att elev-
råden ska ha en tydligare beslutande funktion i frågor
som angår elever. För att få elever att ta ansvar måste
man ge dem ansvar.
Vi skulle inte som vuxna acceptera den arbets-
miljö som på många håll råder i skolan och det lilla
inflytande som man har på sin egen miljö. Om det
vore en arbetsplats för vuxna skulle det kanske sym-
bolisera våra värsta skräckexempel på en vuxenar-
betsplats som leder till ökad stress och ohälsa. Vi
anser att detta inte ska accepteras heller när det gäller
våra ungdomar.
Vi måste skapa en gymnasieskola som på ett bätt-
re sätt kan bli en skola med arbetsro och mindre
stress. Jag yrkar därmed bifall till reservation 25.
Anf. 180 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Också jag ska försöka anta utma-
ningen att korta ned mitt anförande.
Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets för-
slag i betänkande UbU:16 och avslag på samtliga
motionsyrkanden.
I detta betänkande behandlas 74 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden 2002 om olika gymnasie-
frågor. Yrkandena handlar om övergripande frågor
som rätt till gymnasieutbildning, villkor för antag-
ning, kärnämnen, högskolebehörighet efter genom-
gången gymnasieutbildning, med mera. Dessutom
handlar de om lärlingsutbildning, elevinflytande och
olika studievägar.
Dessa frågor har behandlats i en parlamentariskt
sammansatt kommitté, Gymnasiekommittén 2000.
Denna kommitté har avlämnat sitt förslag, Åtta vägar
till kunskap - En ny struktur för gymnasieskolan, som
rör den framtida utformningen av gymnasieskolan.
Detta betänkande remissbehandlas för närvarande.
Vi har i Gymnasiekommittén, där också jag har
suttit med, uppskattat att tiden för remissbehandling,
beredning inom Regeringskansliet, proposition och
riksdagsbehandling skulle göra det möjligt för riksda-
gen att fatta beslut våren 2004. Förändringar skulle
därefter kunna genomföras tidigast läsåret 2006/07.
Förslag i frågor som anknyter till vad som tas upp
i detta betänkande - till exempel om rätt till stöd,
elevinflytande, utbildning på entreprenad - finns även
i betänkandet Skollag för kvalitet och likvärdighet,
som avlämnats av Skollagskommittén. Även det
betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Det pågår en omfattande remissbehandling i de
flesta av dessa frågor som sedan ska bilda underlag
för de propositioner som ska läggas fram och be-
handlas i riksdagen. Med anledning att detta kommer
den verkliga debatten att ske vid dessa tillfällen. Där-
för ha jag valt att fatta mig väldigt kort. Det är jag
också av respekt för remissinstanserna. Vi ska kunna
ta till oss de synpunkter som de för fram och eventu-
ellt revidera om vi finner det lämpligt.
Jag kommer att beröra några frågeställningar.
Kristdemokraterna och Moderaterna tar upp samspe-
let mellan grundskola och gymnasieskola. Den frågan
är väldigt viktig. Jag vill påpeka att det är ytterst
angeläget att grundskolan gör starka insatser för att
eleverna i grundskolan får så goda grundkunskaper
som möjligt för att kunna vara behöriga till ett natio-
nellt program i gymnasieskolan. En god grund un-
derlättar självklart de fortsatta studierna.
Utskottsmajoriteten anser dock att det inte är rim-
ligt att ställa upp kravet att grundskolan ska vara
ansvarig för obehöriga elever fram till dess att de
uppnår full behörighet. Det är i dag fullt möjligt för
den elev som så önskar att gå kvar i grundskolan och
läsa upp behörigheten. Men de allra flesta eleverna
vill lämna grundskolan och gå vidare till gymnasie-
skolan även om de inte är behöriga. Det är därför
viktigt att vi tar hand om alla elever som kommer till
gymnasieskolan på allra bästa sätt oavsett om de är
behöriga eller icke.
Det finns mycket övrigt att önska när det gäller
kommunernas ansträngningar för de obehöriga ele-
verna. Utskottsmajoriteten delar regeringens uppfatt-
ning att det ska vara möjligt för obehöriga elever att
gå in på ett nationellt program parallellt med att de
läser in de ämnen som de ej är behöriga i. För de
elever som inte går in på ett nationellt program måste
skolan självklart utforma en individuell verksamhet
som gör det möjligt för eleverna att nå så långt som
möjligt i sin utbildning.
Elevens individuella studieplan ska också omfatta
planerade stödinsatser. Det är viktigt att påpeka att
elevens förutsättningar och behov är utgångspunkten
för hur studiegången ska organiseras. Det finns redan
nu krav på gymnasieskolorna att de ska inrätta indivi-
duella studieplaner. Men det sker tyvärr i alldeles för
liten utsträckning.
Utskottet har tidigare påpekat betydelsen av kva-
litetsredovisningar för att följa och förbättra skolans
utveckling. Utskottet välkomnar det uppdrag som
regeringen har givit Skolverket att utveckla enhetliga
resultatmått som bör ingå i varje redovisning. Det är
angeläget för att man ska kunna göra en korrekt be-
dömning så att man inte jämför äpplen och päron.
Folkpartiet förespråkar i en motion ökade möjlig-
heter för gymnasieelever att studera utomlands. Ut-
skottet anser att det redan i dag finns möjligheter till
olika former av utlandsstudier och utlandspraktik.
Speciellt kan nämnas de ökade möjligheter som allt-
mer prövas för de elever som går yrkesinriktade pro-
gram.
Internationella programkontoret spelar en viktig
roll genom att informera om till exempel EU-program
riktade till gymnasieungdomar. Det kan också noteras
att regeringen har givit Myndigheten för skolutveck-
ling i uppdrag att tillsammans med bland annat Inter-
nationella programkontoret ytterligare stimulera ar-
betsplatsförlagd utbildning i utlandet.
Inom ramen för det individuella programmet finns
i dag en möjlighet för ungdomar att genom lärlings-
utbildning förena anställning som syftar till yrkesut-
bildning med studier i vissa kärnämnen i gymnasie-
skolan. Det är endast ett fåtal elever som genomgår
den utbildningen. Gymnasiekommittén anser i sitt
betänkande att denna möjlighet bör finnas kvar i
framtiden och att den bör lagregleras.
Lärandet i arbetslivet, LIA, som nu genomförs
som försöksverksamhet, innebär att en elev på ett
nationellt eller specialutformat program som inne-
håller yrkesämnen får utbildning som genomförs på
arbetsplats. LIA skiljer sig från traditionell lärlingsut-
bildning genom att det inte råder något anställnings-
förhållande för eleverna under hela utbildningstiden.
Om den pågående försöksverksamheten med
lärande i arbetslivet utfaller positivt och verksamhe-
ten permanentas bör det vara möjligt att anpassa den
till den föreslagna nya strukturen i gymnasieskolan.
Utskottet vill understryka att lärlingsutbildning inte
ska betraktas som ett särskilt program utan som en
metod att ge yrkesutbildning.
Det är i dag möjligt att ge alla elever oavsett vil-
ket program de går någon form av kontakt med ar-
betslivet. Det är tyvärr få kommuner som i dag erbju-
der eleverna denna möjlighet fastän den möjligheten
finns. Det är något man vill förstärka med det nya
gymnasieförslaget.
Utskottet stöder regeringens initiativ att inrätta en
yrkesutbildningsdelegation som stöd för att utveckla
nya samarbetsformer för arbetslivet.
Jag har inte berört alla frågor. Jag har i min inled-
ning påpekat att så kommer att ske vid ett annat till-
fälle då vi mer utifrån en helhet kommer att diskutera
gymnasieskolan och även skollagen. Det är när vi gör
det som vi kan ta den verkliga diskussionen. Jag ser
fram emot den debatten. Trevlig helg.
Anf. 181 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag delar givetvis Agneta Lundbergs
gedigna respekt för remissinstanserna när det gäller
Gymnasiekommitténs förslag. Jag ser fram emot
kommande diskussioner när remisstiden är avslutad.
Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att Agneta
Lundberg visar denna respekt för våra remissinstanser
när hon samtidigt reflexmässigt avfärdar 74 motions-
yrkanden i det betänkande som behandlas i dag. Men
det kanske beror på att Agneta Lundberg har tillgång
till någon exklusiv form av insikt som är förbehållet
den socialdemokratiska gruppen.
Jag ska övergå till att tala om dem som den här
debatten handlar om, gymnasieeleverna. Det borde
vara dem vi talar om, herr talman. Det handlar om
samspelet mellan grundskolan och gymnasieskolan.
Agneta Lundberg borde kunna vara något mer kon-
kret och fyllig om samspelet mellan grundskolan och
gymnasieskolan.
Vi kristdemokrater hävdar givetvis kunskapsper-
spektivet. Men övergången mellan grundskolan och
gymnasiet handlar inte enbart om kunskap. Det
handlar om så mycket mer. Det handlar om att sam-
verka på olika sätt runt eleven så att den skolkunskap
om eleven som finns till exempel i grundskolan också
kan följa med på ett bra sätt till gymnasiet så att ele-
vens bästa blir tillgodosett på ett bra sätt. Det handlar
om att öppna kommunikationer mellan grundskolan
och gymnasiet.
Agneta Lundberg har inte med ett ord berört hur
hon tänker göra för att lösa problematiken med elever
som faller mellan stolarna i övergången mellan
grundskolan och gymnasiet. Inte heller har Agneta
Lundberg med ett ord berört den otrygghet som
många gymnasieelever känner i dag. Mer än var tion-
de gymnasieelev går till skolan på morgonen med
skräck, rädsla och smärta inför den dag som kommer
och känner ångesten inför den behandling som de får
utstå av jämnåriga i form av mobbning och trakasse-
rier. Vad är Agneta Lundbergs svar på de frågorna?
Anf. 182 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Jag inledde med att säga att jag inte
tar upp alla frågor med respekt för att vi ska ha en
kortare debatt.
När det gäller samspelet mellan grundskolan och
gymnasieskolan har jag haft förmånen att vara en-
samutredare och titta på frågan om elever i behov av
särskilt stöd. Den skriften i Ds-serien heter Elevens
framgång - Skolans ansvar.
I den utredningen tar jag upp brister men även
goda exempel som finns i samspelet mellan grund-
skolan och gymnasieskolan. Det samspelet är oerhört
viktigt och nödvändigt. Det handlar framför allt om
de elever som har svårigheter. Det är viktigt att
grundskolan i ett tidigt stadium förmedlar till gymna-
sieskolan vad de måste hjälpa till med när eleven
kommer dit.
Att det inte finns mobbning i skolan är förutsätt-
ningen för att eleverna ska trivas och lyckas med
studierna. Därför kan vi aldrig lägga nog arbete på
detta. Jag tog inte upp värdegrundsfrågorna i mitt
anförande, men jag vill betona hur viktigt det är att vi
fortsätter att jobba med dem.
Anf. 183 TORSTEN LINDSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Det är lovvärt att hänvisa till utred-
ningar, men - med all respekt - det duger inte. Frågan
är vad Socialdemokraterna vill med tanke på att Ag-
neta Lundberg står här som representant för skolpoli-
tiken och som dess utformare, konserverare och för-
svarare.
Vad vill Socialdemokraterna göra för att ungdo-
mar ska slippa falla mellan stolarna när de går från
grundskolan till gymnasieskolan? Kom med konkreta
förslag. Lägg fram dem här i Sveriges riksdag. Det
räcker inte med departementsskrivelser. Kom med de
konkreta förslagen. Låt oss ta del av era lösningar!
Vi kristdemokrater har ett förslag till ökat samar-
bete mellan grundskolan och gymnasieskolan. Det
avslås reflexmässigt av Socialdemokraterna, och
därför kräver vi att Socialdemokraterna kommer med
lite mer än bara en hänvisning till en, säkert läsvärd,
utredning.
När det gäller tryggheten i skolan är det positivt
att Agneta Lundberg talar om värdegrunden och eti-
ken, och regeringen har också, lite framtvingat, gjort
en del i och för sig lovvärda insatser under åren. Men
inte heller det har räckt. Fortfarande går mer än var
tionde elev till skolan och känner ångest och rädsla
inför skoldagen.
Vi kristdemokrater vill lägga större vikt vid vär-
degrunden. Det är därför vi vill ha in den i kvalitets-
redovisningen på varenda skola så att eleven, föräld-
rarna, lärarna och den övriga personalen kan säga att
detta gör vi för att ingen elev ska behöva känna sig
rädd. Också det förslaget avslår Socialdemokraterna
reflexmässigt.
Vad är då deras egen lösning? Vad är det för poli-
tik som regeringen sitter och håller på och inte vill
presentera, samtidigt som den avslår våra förslag?
Slutligen vill också jag önska talmannen, Agneta
Lundberg samt övriga ledamöter och medarbetare i
kammaren en trevlig helg.
Anf. 184 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Jag läser mellan raderna en viss av-
undsjuka mot den offensiva skolpolitik som vi social-
demokrater tillsammans med Vänstern och Miljöpar-
tiet har drivit och även fortsättningsvis kommer att
driva.
Vi har framför allt satsat på att ge våra ungdomar
en större trygghet och mer kunskaper. Vi har satsat
miljarder bland annat på att öka antalet lärare i sko-
lan. Det är en viktig resurs och grunden för att ele-
verna ska få ökade kunskaper.
Ingegerd Wärnerssons stora insats var att jobba
med värdegrundsfrågorna i skolan. Hon lyckades få
alla kommuner att jobba med dem. Det arbetet har
inte avstannat, och regeringen säger också att det ska
fortsätta.
Sedan är det lite förmätet att tro att vi i denna
kammare genom att fatta beslut tar bort all mobbning
i skolan. Om vi kunde göra det skulle jag verka för
det i morgon dag, för det handlar ju om barnens ar-
betsmiljö.
Jag tycker inte att det finns något offensivt hos
Kristdemokraterna vare sig när det gäller kunskap
eller mobbning. I stället speglar ni en politik som vill
konservera det gamla genom att ha kvar de gamla
värdemärkena. Vi tror på framtiden.
Anf. 185 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Det här är mycket intressant. Vad
vilja Socialdemokraterna? hade kunnat vara en bra
rubrik på den här debatten. Så uttryckte ju August
Palm frågan en gång.
Agneta Lundberg erkänner gång på gång de pro-
blem som finns. Ta en sådan sak som att skolorna inte
upprättar individuella studieplaner annat än i undan-
tagsfall, vilket hon själv också nämnde. Samtidigt har
hon ingått i en utskottsmajoritet som sagt nej till vårt
förslag i motioner om att skärpa kraven för att upp-
rätta sådana planer.
Agneta Lundberg nämnde minst tio gånger i sitt
anförande ordet "samspel" i förhållandet grundskola-
gymnasieskola. Om samspelet nu är så viktigt undrar
jag varför utskottet inte föreslår några konkreta åtgär-
der. I stället har den socialdemokratiska majoriteten
gått med på att välja bort det individuella program-
met. Ni säger att nu ska alla elever läsa vidare i sam-
ma takt och i en och samma klass i gymnasieskolan.
Ni skickar alltså vidare till gymnasieskolan de pro-
blem som ackumulerats på grundskolenivå och tar
alltså inte ansvar för dem.
Samtidigt, vilket är den stora paradoxen, avvisar
ni de moderata förslagen om att differentiera kurserna
och göra det möjligt för eleverna i gymnasieskolan att
läsa i olika takt, vilket skulle kunnat bidra till att
dämpa dessa problem, helt frånsett det faktum att det
individuella programmet under alla omständigheter
borde ha funnits kvar. Det är inte precis uppmuntran-
de, Agneta Lundberg.
Trevlig helg!
Anf. 186 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Jag har nämnt att samspelet grund-
skola-gymnasieskola är oerhört viktigt. Däremot
anser jag inte att vi i denna kammare ska diktera hur
det samspelet ska se ut. Jag tror inte på fyrkantiga
lösningar. Jag tror på flexibilitet och valfrihet.
Jag har sett många kommuner där man jobbat väl-
digt olika med just samspelet grundskola-gymnasie-
skola, och de har kommit långt med dessa olika me-
toder. Låt mig alltså än en gång säga: Det finns inte
en enda väg. Det finns många vägar.
Tobias Billström säger att vi förordar samma tid,
samma takt och samma innehåll. Ingenting kan vara
mer felaktigt! Jag hade egentligen inte tänkt ta upp
Gymnasiekommitténs förslag, men det vi föreslår är
att man ännu mer ska utgå från individen. Eleven ska
alltså kunna ta längre tid på sig. Det kan väl inte in-
nebära samma tid och samma takt? Det innebär vari-
ation.
Anf. 187 TOBIAS BILLSTRÖM (m)
replik:
Herr talman! Vi måste väl ändå vara överens om
vad vi diskuterar, Agneta. Ni har föreslagit att det
individuella programmet, som gav eleverna möjlighet
att läsa i olika studietakt, avskaffas. Men ni ersätter
det inte med någonting annat. Ni säger att alla elever
som kommer till gymnasieskolan ska inrangeras i
samma klasser och gå tillsammans exakt samma
tidsperiod. Detta är den springande punkten.
Jag har själv vid ett antal tillfällen försökt känna
utbildningsministern på pulsen i den här frågan, och
han anser att den kommer att lösa sig med mer resur-
ser. Men det är inte resurserna som är avgörande utan
hur utbildningen är strukturerad.
Det grundläggande problemet är att Agneta Lund-
berg bortser från de effekter det får när man inte vill
erkänna att mätinstrumentet faktiskt ger ett visst ut-
slag. Vi vet att många elever som kommer från
grundskolan till gymnasiet har dåliga förkunskaper.
Då är inte lösningen på problemet att avskaffa be-
tygsintagningen och säga att alla ska komma in på sitt
förstahandsval, vilket bland annat ligger i kommitténs
förslag. Lösningen på problemet är inte att hiva ut
mätinstrumentet genom fönstret. I stället måste man
justera det så att det visar rätt. Men det har inte Soci-
aldemokraterna varit intresserade av, och därför går
politiken i fel riktning. Det är den enda slutsats jag
kan dra av Agneta Lundbergs uttalande här i kamma-
ren.
Anf. 188 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Det är en fullständigt felaktig slut-
sats. Vi har sagt att vi ska lägga ned det individuella
programmet i dess nuvarande form. Observera senare
delen av meningen!
Eftersom jag är mamma till PRIV, Programinrik-
tat individuellt program, vet jag vad det innehåller.
Det innebär inte att eleverna ska in på ett nationellt
program utan att läsa in de kärnämnen som de inte
klarat av i grundskolan. Tanken är att de parallellt ska
läsa in kärnämnena.
Anledningen till att vi föreslagit detta är att väl-
digt få kommuner verkligen tagit sig an de elever som
varit obehöriga. De har fått minst resurser trots att de
egentligen borde ha fått mest.
Ni talar ofta om omotiverade elever. Man kan för-
stå att de är det. Om de inte har klarat till exempel
matten får de i det system som nu finns bara läsa
matte i ett helt läsår. Jag tycker att de eleverna ska ha
medalj som har gått lektion efter lektion under ett helt
läsår och enbart fått läsa matte.
Ingen kan övertyga mig om att de eleverna inte
hade kunnat läsa en enda kurs i ett nationellt program.
Det hade de självklart kunnat göra. Det är vad vi vill
stimulera. Sedan får de också mer tid. Orkar de inte
läsa hela tiden parallellt får de längre tid på sig. Men
de får gå in på ett nationellt program som de är moti-
verade att genomföra.
Det ökar motivationen att se att till exempel ma-
tematiken inte är ett ämne utan ett verktyg. Det un-
derlättar studierna.
Anf. 189 AXEL DARVIK (fp) replik:
Herr talman! Vi liberaler har länge kämpat för att
bevara förkunskapskraven till gymnasiet. Vi vill
också differentiera dem och ha olika krav för olika
gymnasieprogram. Den gymnasieskola vi har nu har
skapat en olycklig utslagning av många elever. Jag
skulle därför vilja veta vad det hjärtliga och omtänk-
samma ligger i att tvinga iväg eleverna till gymnasie-
skolan utan att de är rustade för de prövningar och
utmaningar som finns där när man nu avskaffar förs-
kunskapskraven.
Anf. 190 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Jag förstår att ni väljer att vantolka
att man föreslår att man lägger ned det individuella
programmet i dess nuvarande form och att eleverna
får gå in på ett nationellt program fastän de är obehö-
riga. Tanken är inte att eleverna inte ska läsa in de
ämnena. Det är oerhört viktigt att de gör det. Det är
grunden till att gå vidare i livet.
Självklart måste skolan bedriva en verksamhet på
full tid för de elever som inte kan gå in på ett natio-
nellt program med stöd likaväl som för alla andra
elever så att de får en meningsfull verksamhet. De ska
komma så långt med sin utbildning som det är möjligt
utifrån deras behov och förutsättningar.
Uppdraget för gymnasieskolan är att göra en
gymnasieskola för alla. Hitintills har man sorterat
bort. Det som Axel Darvik vill göra är att sortera. Jag
tycker att man ska differentiera men inte sortera.
Anf. 191 AXEL DARVIK (fp) replik:
Herr talman! Agneta måste nog ändå förklara var
logiken och det smarta ligger i att låta de elever som
skulle behöva extra stöd och hjälp och mer tid att
komma i fatt och nå upp till de krav som ställs för att
kunna gå på gymnasieskolan istället börja på de na-
tionella programmen och vara med i den snabba takt
som är på gymnasieskolan.
Man kan inte tvivla på att det är en högre nivå på
gymnasieskolan än på grundskolan. Dessa elever ska
försöka att komplettera kunskaperna och fylla igen de
luckor som de har kvar från grundskolan samtidigt
som de ska läsa kurser som bygger på det som de
skulle ha lärt sig i grundskolan.
Man bör istället se till att lägga in en stöt tidigt i
grundskolan och ge tid och stöd att fylla igen eventu-
ella luckor. Är det verkligen rimligt att stödet ska
komma i gymnasieskolan i stället för tidigt i grund-
skolan? Jag vill ändå ha en förklaring till detta.
Anf. 192 AGNETA LUNDBERG (s)
replik:
Herr talman! Det ska du få. Först vill jag säga:
Lämna teorierna och kom till verkligheten. Jag har i
denna talarstol tjatat om att vi ska ge stöd så tidigt
som möjligt, helst i förskolan. Vi ska ge dessa barn
och ungdomar möjligheter att utvecklas så bra som
möjligt.
Det är inte meningen att eleverna inte ska få stöd.
Men, Axel Darvik, tror du att en kille - för det är de
som väljer fordonsutbildning - som är intresserad av
fordon och brinner för det inte kan läsa den kursen
därför att han till exempel inte har klarat av matten?
Jag har studerat kurserna i till exempel fordonsutbild-
ning. Det är klart att han kan det.
Jag har lagt fram förslaget om PRIV. I de kom-
muner där man har lyckats med PRIV-ubildningar har
man gjort som jag föreslog i utredningen. Det ska
kombineras med stöd. Det ska inte vara så att man
stoppar in dessa ungdomar där det finns en ledig
plats. Då är det dömt att misslyckas. Självklart ska
det åtföljas med stöd. Då lyckas man också.
Alla elever kan inte göra det. Men många fler kan
gå in på ett nationellt program när vi lägger fram
förslaget och det träder i kraft än som det är i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 juni)
12 § Riksbankens Jubileumsfond verksamhet
under år 2002 (redog. 2002/03:RR6)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU17
Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet under år
2002 (redog. 2002/03:RR6).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 3 juni)
13 § Bordläggning och beslut om förkortad
motionstid
Anmäldes och bordlades
Propositioner
2002/03:74 Hemliga tvångsmedel - offentliga ombud
och en mer ändamålsenlig reglering
2002/03:97 Godkännande av ändringar i EG:s regler
om val till Europaparlamentet
2002/03:108 Europa-Medelhavsavtalet mellan Euro-
peiska gemenskapen och dess medlemsstater och
Libanon
2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning
2002/03:121 Redovisning och värdering av finansi-
ella instrument
2002/03:123 Beskattning av vissa förmåner
2002/03:124 Sjöfartsskydd
2002/03:128 Företrädaransvar m.m.
2002/03:131 Svår akut respiratorisk sjukdom (SARS)
2002/03:133 Lag om finansiell rådgivning till kon-
sumenter
2002/03:134 Avtal om samarbete i konkurrensfrågor
2002/03:136 Allmänna arvsfonden och Arvsfonds-
delegationens organisation m.m.
2002/03:138 Åtgärder mot klotter och annan skade-
görelse
Beträffande prop. 2002/03:131 Svår akut respi-
ratorisk sjukdom (SARS) hade regeringen föreslagit
att motionstiden skulle förkortas till fem dagar.
Kammaren biföll detta förslag.
Talmannen meddelade att motionstiden skulle
utgå måndagen den 2 juni kl. 16.30.
Anmäldes och bordlades
Skrivelser
2002/03:111 Landsbygdspolitik - resultatredovisning
2002/03:120 2003 års redogörelse för företag med
statligt ägande
2002/03:126 Fortsatt reformering av tingsrättsorgani-
sationen
2002/03:129 Arkitektur, form och design
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2002/03:AU7 Ett utvidgat skydd mot diskriminering
Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU29 Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen
Justitieutskottets betänkanden
2002/03:JuU16 Konsulärt bistånd
2002/03:JuU19 Möjlighet att förordna överåklagare
att fullgöra särskilda uppgifter för Riksåklagaren
Lagutskottets betänkande
2002/03:LU19 Ny sambolag
Kulturutskottets betänkande
2002/03:KrU8 Vissa frågor inom spelområdet m.m.
Utbildningsutskottets betänkande
2002/03:UbU18 Etikprövning av forskning
Näringsutskottets betänkande
2002/03:NU12 Ändring i avtalet om Sveriges ex-
portråd
Bostadsutskottets betänkanden
2002/03:BoU9 Åtgärder för att främja byggande av
mindre hyresbostäder och studentbostäder
2002/03:BoU10 Vissa åtgärder för omstrukturering
av kommunala bostadsföretag
14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 28 maj
2002/03:1018 av Jeppe Johnsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Påföljd för grova brott av ungdomsbrottslingar
2002/03:1019 av Niclas Lindberg (s) till statsrådet
Hans Karlsson
Arbetsmiljön för tunnelbaneförare vid ändhållplatser
2002/03:1020 av Erling Bager (fp) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Chalmers mikroteknologiska laboratorium
2002/03:1021 av Marie Wahlgren (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Rekryteringen till kemiutbildningar
2002/03:1022 av Magdalena Andersson (m) till stats-
rådet Berit Andnor
Tolkning av LSS
2002/03:1023 av Fredrik Olovsson (s) till statsrådet
Pär Nuder
Nationaldagen som helgdag
2002/03:1024 av Margareta Sandgren (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Startande av fristående skolor
2002/03:1025 av Olle Sandahl (kd) till statsrådet Jan
O Karlsson
Könsrelaterade asylskäl och hedersmord
2002/03:1026 av Yilmaz Kerimo (s) till statsrådet Jan
O Karlsson
Väntetider för uppehållstillstånd
2002/03:1027 av Peter Danielsson (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Ägarlägenheter
2002/03:1028 av Lennart Klockare (s) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Höga elpriser
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 3 juni.
15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 28 maj
2002/03:964 av Jörgen Johansson (c) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Skolans attitydskapande uppgift
2002/03:965 av Camilla Sköld Jansson (v) till stats-
rådet Gunnar Lund
EMU och vår grundlag
2002/03:966 av Elina Linna (v) till statsrådet Mona
Sahlin
Sverigefinska minoritetens ställning i Mälardalen
2002/03:967 av Birgitta Sellén (c) till kulturminister
Marita Ulvskog
Handlingsprogram för det svenska språket
2002/03:968 av Johan Linander (c) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Polisens transporter
2002/03:969 av Mikael Odenberg (m) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Konsultarvoden för SJ:s rekonstruktion
2002/03:970 av Gunnar Nordmark (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Granskning av friskolor
2002/03:971 av Jakob Forssmed (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Fasces i polisemblemet
2002/03:972 av Fredrik Olovsson (s) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Avelsvärdering av hingstar
2002/03:973 av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Brott mot mänskliga rättigheter i Burkina Faso
2002/03:974 av Eva Flyborg (fp) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Näringsdepartementets upphandling av konsulttjäns-
ter
2002/03:975 av Sverker Thorén (fp) till miljöminister
Lena Sommestad
Samordning av politik för Agenda 21
2002/03:976 av Karl Gustav Abramsson (s) till för-
svarsminister Leni Björklund
Militär övningsverksamhet i övre Norrland
2002/03:977 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Ökade spänningar mellan Etiopien och Eritrea
2002/03:979 av Anita Sidén (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Avhopp från gymnasiet
2002/03:980 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet
Ulrica Messing
E 18 mellan Enköping och Sagån
2002/03:981 av Fredrik Olovsson (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Länsteaterverksamheten i Sörmland
2002/03:982 av Jan Ertsborn (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Nordisk lagharmonisering av familjerätt och succes-
sionsrätt
2002/03:983 av Johan Linander (c) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Särskilda beredskapspolisen
2002/03:984 av Lennart Klockare (s) till statsrådet
Ulrica Messing
Framsynt regionalpolitik
2002/03:985 av Lennart Klockare (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Högskolestudier på distans
2002/03:987 av Magdalena Andersson (m) till stats-
rådet Berit Andnor
Fusk med socialförsäkringarna
2002/03:988 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsrådet Jan O Karlsson
Kostnader för asylsökande
2002/03:989 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet
Jan O Karlsson
Ensamkommande flyktingbarn
2002/03:990 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet
Berit Andnor
Kommersiell sexuell exploatering av barn i Sverige
2002/03:991 av Gabriel Romanus (fp) till statsrådet
Gunnar Lund
Gränsöverskridande betalningar i Norden
2002/03:992 av Tomas Högström (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Utbildning till flygmekaniker
2002/03:993 av Cecilia Widegren (m) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Ökat antal bluffakturor
2002/03:994 av Rosita Runegrund (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Möjligheter att lagföra barnsexturism
2002/03:995 av Rosita Runegrund (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Barnpornografibrott
2002/03:996 av Rosita Runegrund (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Lagförslag om sexualbrott
2002/03:997 av Lars Leijonborg (fp) till statsrådet
Hans Karlsson
Anställning av utländsk arbetskraft i vården
2002/03:998 av Rosita Runegrund (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Säkerhet på Internet för barn och ungdomar
2002/03:999 av Ulf Sjösten (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Resurser för polisen i Västsverige
2002/03:1000 av Cecilia Widegren (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Rättsliga åtgärder för att hantera bluffakturorna
2002/03:1001 av Kenneth Lantz (kd) till statsrådet
Berit Andnor
Resurser till försäkringskassan
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 3 juni.
16 § Kammaren åtskildes kl. 19.57.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till och med
5 § anf. 8 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med 6 §
anf. 39 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med 7 §
anf. 91 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med 10 §
anf. 114 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.