
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2002/03:109</div>
<div class="sidhuvud_datum">Torsdagen den 22 maj</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 12.00 - 21.19</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>------------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 16 maj.
2 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 2002/03:330</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:330 av Erik Ullenhag (fp)
om skyddszoner för asylsökande
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 21 maj 2003
Utrikesdepartementet
Jan O Karlsson</pre><pre>Interpellation 2002/03:353</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:353 av Lotta N Hedström
(mp) om arbetskraftsinvandring
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 21 maj 2003
Utrikesdepartementet
Jan O Karlsson</pre><pre>Interpellation 2002/03:356</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:356 av Torsten Lindström
om läraryrkets attraktivitet
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är svårigheter att delta vid
överenskommet datum.
Stockholm den 16 maj 2003
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2002/03:367</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:367 av Torsten Lindström
om avtal för verksamhetsförlagd utbildning i lärarut-
bildningen
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är svårigheter att delta vid
överenskommet datum.
Stockholm den 16 maj 2003
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2002/03:372</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:372 av Sven Brus (kd) om
de ensamkommande barnens trygghet
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 21 maj 2003
Utrikesdepartementet
Jan O Karlsson</pre><pre>Interpellation 2002/03:384</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:384 av Hillevi Engström
om överbeläggningen på kriminalvårdsanstalterna
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är att interpellationsstunden
den 26 maj redan är fulltecknad.
Stockholm den 15 maj 2003
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2002/03:385</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:385 av Kenneth Johansson
om ersättning till advokater
Interpellationen kommer att besvaras den 27 maj
2003.
Skälet till dröjsmålet är att interpellationsstunden
den 26 maj redan är fulltecknad.
Stockholm den 15 maj 2003
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2002/03:386</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:386 av Kenneth Johansson
om Europaparlamentet och rådets direktiv (98/44EG)
om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar
Interpellationen kommer att besvaras den 27 maj
2003.
Skälet till dröjsmålet är att interpellationsstunden
den 26 maj redan är fulltecknad.
Stockholm den 15 maj 2003
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2002/03:389</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:389 av Hillevi Engström
(m) om barn som sänds till bland annat Somalia
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 21 maj 2003
Utrikesdepartementet
Jan O Karlsson</pre><pre>Interpellation 2002/03:390</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:390 av Cecilia Magnusson
om påföljd vid brott mot barn
Interpellationen kommer att besvaras den 27 maj
2003.
Skälet till dröjsmålet är att interpellationsstunden
den 26 maj redan är fulltecknad.
Stockholm den 15 maj 2003
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2002/03:393</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:393 av Ulf Nilsson om åt-
gärder för förstärkta forskningsmiljöer
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 juni 2003.
Skälet till dröjsmålet är svårigheter att delta vid
överenskommet datum.
Stockholm den 16 maj 2003
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2002/03:405</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:405 av Cecilia Magnusson
om effektivare lagstiftning i kampen mot narkotika
Interpellationen kommer att besvaras den 27 maj
2003.
Skälet till dröjsmålet är att interpellationsstunden
den 26 maj redan är fulltecknad.
Stockholm den 15 maj 2003
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2002/03:407</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:407 av Anne-Marie Ek-
ström om behörighetsutvärdering av utländsk utbild-
ning
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är svårigheter att delta vid
överenskommet datum.
Stockholm den 16 maj 2003
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2002/03:409</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:409 av Anne-Marie Ek-
ström (fp) om ensamkommande flyktingbarn
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
27 maj 2003.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 21 maj 2003
Utrikesdepartementet
Jan O Karlsson</pre><pre>3 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2002/03:FPM75 Förslag till sysselsättningsriktlinjer
samt rådets rekommendationer KOM(2003)176,
177 till arbetsmarknadsutskottet</pre><pre>4 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
2002/03:92 och 107 till finansutskottet</pre><pre>5 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs och bordlades åter
Näringsutskottets betänkande 2002/03:NU10
Kulturutskottets betänkande 2002/03:KrU7
Konstitutionsutskottets betänkanden 2002/03:KU33
och KU34
Försvarsutskottets betänkande 2002/03:FöU5</pre><pre>6 §  Lagrådets arbetsformer</pre><pre>Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU32
Lagrådets arbetsformer (prop. 2002/03:45).</pre><pre>Anf.  1  HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! I KU:s betänkande om Lagrådets ar-
betsformer behandlas regeringens förslag till ny lag,
att ersätta den gamla från 1979, när det gäller villko-
ren för Lagrådets funktion.
Vi moderater har, i likhet med många andra, med
stigande oro på senare år noterat den socialdemokra-
tiska regeringens tendens att överse med - ibland
rentav nonchalera - Lagrådets påpekanden. Det se-
naste exemplet, som också har upprört många, gäller
förslaget att företagen - även småföretagen - ska ges
ett kostnadsansvar för den tredje sjukskrivningsveck-
an. Det är något som Lagrådet har avvisat på den
grunden att det möjligen först bör prövas mot EU:s
konkurrensrättsliga lagstiftning. Men regeringen
tycks framhärda. Det finns också andra exempel på
regeringens lagrådstrots.
Även om det inte föreligger någon formell skyl-
dighet för regeringen att inhämta yttrande från Lagrå-
det bör så ske i vissa angivna lagstiftningsärenden,
vilka närmare framgår av regeringsformens 8 kap. 18
§. Där anges även vad Lagrådets granskning ska avse.
Regeringen är i och för sig inte förpliktigad att följa
Lagrådets rekommendationer, även om det oftast är
klokt att göra det. Meningen med ett självständigt och
från regeringen fristående lagråd är ju bland annat att
kontrollera att föreslagen lag inte står i strid med
grundlagarna eller rättsordningen i övrigt, att upprätt-
hålla god rättssäkerhet och att angivna syften med ett
lagförslag kan förväntas bli uppfyllda.
Fram till år 1970 var det obligatoriskt att höra
Lagrådet inför varje nytt lagförslag, men obligatoriet
avskaffades av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen under borgerlighetens samlade protester.
Då vi hade jämviktsriksdag mellan blocken, alltså
175 på den ena sidan och 175 på den andra, år 1980
ville den dåvarande borgerliga regeringen återinföra
obligatorisk lagrådsgranskning, men den gången
avgjorde lotten saken så att det motstående förslaget,
det vill säga den nu gällande lagen om Lagrådets
arbetsformer, antogs.
I det förslag som regeringen nu lägger fram före-
slås utan närmare motivering att chefen för Justitie-
departementet på egen hand av regeringen ska kunna
bemyndigas att vidta sådana åtgärder som tidigare
beslutats av regeringen kollektivt. Det kan till exem-
pel gälla förordnande av ledamöter i Lagrådet, änd-
ring av antalet avdelningar eller i frågor om antalet
ledamöter som Högsta domstolen respektive Rege-
ringsrätten har att utse samt en del andra administra-
tiva beslut.
Detta, herr talman, kan vi moderater inte accepte-
ra. Med hänsyn till Lagrådets centrala roll och viktiga
funktion i lagstiftningsprocessen bör alla beslut som
rör dess arbetsformer i princip fattas genom kollekti-
va beslut av regeringen, som hittills.
Jag yrkar därför avslutningsvis, herr talman, bifall
till reservationen.</pre><pre>Anf.  2  TOBIAS KRANTZ (fp):
Herr talman! Lagrådet har en central ställning i
svensk politik. Lagrådets uppgift är dels att se till att
säkerställa en kvalitet i den lagstiftning som vi fattar
beslut om här i riksdagen, dels att värna grundläg-
gande rättsliga och konstitutionella principer.
Vi har under de senaste åren sett hur, precis som
Henrik S Järrel nämnde, Lagrådets ställningstaganden
allt oftare har negligerats och förbisetts av regeringen
när regeringen har lagt fram sina lagförslag.
Samtidigt kan vi se en, från mina utgångspunkter,
glädjande utveckling. Vi ser hur Lagrådet har blivit
allt tuffare och skarpare i sin kritik och allt tuffare när
det gäller att ta sin uppgift på allvar och att våga vara
lite skarpare också gentemot de förslag som man inte
gillar.
Vi välkomnar den utvecklingen. Vi tror att det är
en riktigt utveckling för Sverige om vi kan få ett
större inslag av lagprövning i svensk författning. Det
är viktigt att enskilda medborgare har möjligheten att
få sina rättigheter värnade av en oberoende juridisk
instans. Vi tror att det är viktigt och riktigt att vi går i
den riktningen.
Lagrådets arbetsformer, som vi debatterar i dag, är
därför ingen petitess. Det är ingenting som vi bara
kan lägga till handlingarna och se som rent administ-
rativa förfaranden, utan det är någonting som är cent-
ralt för hur vi ser på lagstiftning och hur vi ser på
möjligheten att granska lagstiftning i Sverige.
Därför menar jag att det är olyckligt att regeringen
har lagt fram ett förslag om att regeringens kollektiva
beslutanderätt i frågor som rör Lagrådet ska avskaffas
och att en stor del av dessa befogenheter ska läggas
över enskilt på justitieministern. Jag tycker att det är
betecknande för utskottsmajoritetens uppfattning att
detta betecknas som rent administrativa förändringar.
Men det är inte rent administrativa förändringar om
det är så att justitieministern själv kan fatta beslut om
vilka personer som ska sitta i Lagrådet eller om justi-
tieministern själv kan tala om hur Lagrådet ska vara
indelat och uppbyggt.Det är förstås frågor som är av
större principiell karaktär.
Den förändring som nu kommer att vidtas genom
riksdagens beslut innebär också att man bryter mot
den svenska traditionen när det gäller hur vi beteck-
nar regeringsärenden. Vi har ett kollektivt beslutsfat-
tande i regeringen. Tidigare har det bara varit i un-
dantagsfall som enskilda ministrar och statsråd kun-
nat fatta beslut utan att man fattat ett kollektivt rege-
ringsbeslut. Nu bryter man upp den här principen och
säger att justitieministern själv ska kunna fatta viktiga
beslut. Det är en utveckling som vi kraftigt motsätter
oss.
Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.</pre><pre>Anf.  3  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Kammarledamöter! Jag hade för av-
sikt att företräda utskottet, och det ska jag göra. De
två föregående debattinläggen har mestadels handlat
om det som inte återfinns i det här betänkandet och
det som inte berörs av regeringens proposition eller
utskottets framställning till kammaren.
Men hänsyn till den debatt om Lagrådet som fö-
rekommit den senaste tiden i några medier vill jag
gärna säga att från socialdemokratisk utgångspunkt
spelar Lagrådet en viktig roll i lagstiftningsprocessen
i Sverige. Lagrådets granskning på förhand av rege-
ringens propositioner är av stor vikt för att få en kva-
litetssäkring. Sedan är systemet så uppbyggt att rege-
ringen har att bedöma Lagrådets uttalande, argumen-
tera för eller emot det och överlämna en proposition
till riksdagen om de slutsatser som regeringen har
kommit fram till. Sedan gör riksdagen en samman-
vägning av de olika argumenten. Det sker alltså i
riksdagens utskott. Därför menar jag att vi har en
alldeles utomordentligt bra process i Sverige.
Båda mina meddebattörer utgick ifrån en maxim
om att regeringen i ökande grad bortser från Lagrå-
dets yttrande. Det skulle finnas en mycket klar ten-
dens här. Jag skulle gärna vilja fråga Henrik Järrel
och Tobias Krantz vilken undersökning som stöder
den tesen. Jag har i alla fall inte sett någon undersök-
ning som visar detta. Det återfinns definitivt inte i
vare sig proposition eller betänkande.
Man debatterar det som riksdagen nu har att ta
ställning till som om det är en oerhört principiellt
viktig fråga. Men man ska komma ihåg att grunderna
för Lagrådets arbete inte ändras på något sätt. Det är
de båda högsta domstolarna som utser Lagrådets
ledamöter. Regeringen fattar det gemensamma be-
slutet om Lagrådets organisation sett över en lagråds-
period, precis som tidigare.
Det som både Henrik Järrel och Tobias Krantz
kallar för stora viktiga principiella frågor är att rege-
ringen ska ha möjlighet att bemyndiga chefen för
Justitiedepartementet, det vill säga landet justitiemi-
nister, att förordna sådana ledamöter i Lagrådet som
inte är eller har varit domare i någon av de högsta
domstolarna under förutsättning att ledamoten tidiga-
re har tjänstgjort i Lagrådet. Det kan alltså inte lan-
dets justitieministern fatta beslut om enligt debattö-
rerna här, därför att man då i grunden rubbar Lagrå-
dets ställning.
Enligt förslaget ska Justitieministern också kunna
bemyndigas att fatta beslut om ändringar i antalet
avdelningar under en lagrådsperiod. Om det inte finns
tillräckligt många regeringsförslag kan man minska
antalet avdelningar. Finns det fler regeringsförslag än
tidigare planerat ska man kunna öka antalet avdel-
ningar. Det handlar alltså om en anpassning till ar-
betsvolymen.
Vidare ska han kunna fatta beslut i frågor som rör
antalet ledamöter som var och en av domstolarna ska
utse i Lagrådet. Det har också att göra med den resurs
som Lagrådet behöver för att kunna fullgöra sitt
granskningsarbete.
Justitieministern ska också kunna bemyndigas att
fatta beslut om att det i vissa fall ska vara fyra leda-
möter vid behandlingen av vissa frågor i Lagrådet.
Han ska också kunna meddela Lagrådet att rege-
ringen inte har några ärenden att lämna till Lagrådet
under en viss tid.
Kammarledamöter! Det här är det som Järrel och
Krantz kallar för stora, principiella, viktiga frågor
kring Lagrådet. Visligen avstod de ifrån att exempli-
fiera vilka förslag som den här propositionen faktiskt
innehåller. I stället väljer de att försöka få till stånd en
diskussion om att regeringen nonchalerar Lagrådet
och att socialdemokrater skulle vara mindre intresse-
rade av att man ska ha en väl fungerande lagstiftning.
Jag tycker att det är trist att man inte ska kunna vara
eniga om så pass enkla frågor som det här handlar om
när vi talar om spelreglerna för landets politiska verk-
samhet.
Jag är glad över att vi ändå har fått en total upp-
slutning i utskottet kring de väsentliga frågorna när
det gäller Lagrådet och att Lagrådet har en viktig och
central roll i svenskt lagstiftningsarbete.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till för-
slaget i konstitutionsutskottets betänkande.</pre><pre>Anf.  4  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Låt oss börja med detta med bemyn-
diganden av statsråd. På grund av Lagrådets centrala
ställning menar vi att det är alldeles utomordentligt
viktigt att regeringen in corpore beslutar om arbets-
formerna för Lagrådet. Då stöder vi oss bland annat
på ett uttalande som KU gjorde redan riksdagsåret
1976/77 som handlar om statsråds bemyndiganden.
Där heter det bland annat: Mot bakgrund av principen
om kollektivt beslutsfattande inom regeringen vill
utskottet framhålla att denna princip inte bör urholkas
genom alltför vidsträckta bemyndiganden till enskilt
statsråd. Liksom hittills bör därför enskilt statsråd,
utom i vissa undantagsfall, endast ges beslutanderätt i
frågor som har samband med departementsadminist-
rationen - och Lagrådet ingår inte i departementsad-
ministrationen - och beredningsarbetet i vid mening.
Låt mig sedan kommentera Lagrådets sätt att kri-
tisera regeringens lagförslag. Det finns ett antal lag-
förslag där Lagrådet på senare tid har haft synpunkter
som i mer eller mindre grad har nonchalerats, till
exempel nya sambolagen, utvidgningen av lagen om
besöksförbud, lagen om terroristbrott, strängare straff
för brott mot barn, skärp lagstiftning mot klotter,
obligatorisk redovisning av sjukfrånvaro, förbud mot
alkoholreklam, överflyttning av asylärenden till
migrationsdomstolar, skärpta straff för människohan-
del, homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräld-
rar, indirekt tobaksreklam och grupptalan.
Herr talman! Det är några exempel som kanske
belyser det faktum att Lagrådet inte alltid hörsammas
av regeringen.</pre><pre>Anf.  5  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Förslaget handlar om Lagrådets ar-
betsformer, inte om Lagrådets funktion i systemet.
Det är precis vad propositionen beskriver, nämligen
arbetsformer. Det jag läste upp för kammarens leda-
möter alldeles nyss pekar ju på att det inte handlar om
bemyndiganden på väsentliga punkter, det vill säga
inte om Lagrådet ska granska eller inte granska och
hur man ska förhålla sig till Lagrådet. Det handlar om
just om Lagrådets arbetsformer.
Sedan räknar Henrik Järrel upp ett antal lagråd-
syttranden där Lagrådet har varit kritiskt. Det är väl
sant. Det är väl Lagrådets uppgift att kritisera. Det
vore intressantare om Henrik Järrel nu också för
kammarens ledamöter redogjorde för den vidare be-
handlingen av de här frågorna och den juridiska av-
vägning som sedan har gjorts av regeringen och riks-
dagen. Det är först då som man får någon heltäckande
undersökning av hur det faktiskt förhåller sig.
Det finns ju en rad lagrådsyttranden historiskt sett.
Egentligen värjer jag mig för att ta de här exemplen
därför att de är så pass flagranta eller vad man ska
kalla dem. Men Lagrådet avstyrkte i all sin juridiska
vishet på sin tid avskaffandet av dödsstraffet i Sveri-
ge, och i samma juridiska vishet avstyrkte Lagrådet
också införandet av åtta timmars arbetsdag. Det är väl
inte alldeles säkert att Lagrådet alltid har träffat rätt i
alla sina bedömningar i det här sammanhanget.
Däremot, herr talman, anser jag att Lagrådet träf-
far alldeles korrekt rätt när man slutar sin bedömning
av ett från minoriteten i KU, Järrel och Krantz, re-
mitterat förslag med att säga: Lagrådet kan samman-
fattningsvis inte tillstyrka att förslagen görs till före-
mål för lagstiftning i föreliggande skick. På den
punkten delar jag Lagrådets uppfattning. Det är alltså
Krantz och Järrel som har levererat det lagförslaget
till Lagrådet genom ett utskottsminoritetsskydd.</pre><pre>Anf.  6  HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt huvudanförande
har inte regeringen skyldighet att åtlyda Lagrådets
rekommendationer. Men det är oftast, herr talman,
klokt att göra det. Det är alltid en fråga om övervä-
ganden och bedömningar, naturligtvis är det så, men
oftast har Lagrådet ganska, för att inte säga mycket
gott fog för sina invändningar och påpekanden.
Jag vill också påpeka att regeringen ibland följer
Lagrådet. Jag säger inte att man inte alltid gör det,
men det händer att man inte gör det i vissa centrala
och viktiga frågeställningar.
Vår kritik bygger på att man ska bemyndiga ett
enskilt statsråd, en departementschef, möjligheten att
göra den här typen av förändringar och även på att
regeringen i den här propositionen väldigt lite, för att
inte säga att man inte över huvud taget har motiverat
varför man vill göra de här ändringarna. Man avviker
därför från en ordning som har varit gällande länge,
nämligen att regeringen fattar sina beslut i princip in
corpore. Och när man bemyndigar gör man det inom
departementets beredningsområde och liknande. Men
Lagrådet ligger faktiskt utanför departementet och
ska vara ett självständigt organ.</pre><pre>Anf.  7  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Lagrådets självständiga ställning är
fundamental i hela systemet. Den rubbas ju inte ge-
nom de administrativa förenklingar som nu föreslås.
Jag har fortfarande lite svårt att förstå varför rege-
ringen in corpore, som Henrik Järrel uttrycker saken,
måste fatta ett beslut om att meddela Lagrådet att det
inte har några ärenden att vänta under en viss tid. Det
är klart att landets justitieminister är alldeles ensam.
Han kan naturligtvis inte, enligt Järrel och Krantz, få
ett sådant förtroende i regeringen att han kan få lämna
detta meddelande till Lagrådet, utan det ska regering-
en sammanträda om för att få fram sitt budskap.
Jag tycker faktiskt att man har fog för att dra slut-
satsen att reservationen inte handlar om saken utan
den handlar om att få en debatt om Lagrådets ställ-
ning och att återigen i kammaren kunna anklaga So-
cialdemokraterna för att vara mindre intresserade av
att lagstiftningen håller hög kvalitet.</pre><pre>Anf.  8  TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Jag ansluter mig till den långa lista
som Henrik Järrel läste upp. Den skulle kunna göras
betydligt längre.
Det intressanta här är att när Göran Magnusson
pratar om detta säger han ständigt att det är rent ad-
ministrativa frågor, administrativa förenklingar. Det
är precis det som är frågan. Är det rent administrativa
förenklingar, administrativa förfaranden som vi dis-
kuterar? Jag menar att när det handlar om en så pass
central institution i svensk politik som Lagrådet är,
påverkar förstås också de arbetsformer som Lagrådet
har denna institutions integritet, självständighet och
möjlighet att vara oberoende. Det sambandet måste
väl också Göran Magnusson se.
Det är därför som jag tycker att det är felaktigt att
man inte fattar ett kollektivt regeringsbeslut om hur
många avdelningar som Lagrådet ska ha eller former-
na för val av ledamöter i Lagrådet. Detta är ju rätt
centrala frågor som hänger samman med Lagrådets
möjlighet att ha integritet och vara självständigt och
oberoende. Varför ska man då låta ett enskilt statsråd
fatta de här besluten?
Det är viktigt, tror jag, att också fundera på den
här principen ur ett större perspektiv. Göran Magnus-
son säger att det är detaljfrågor. Men regeringen fattar
i så fall mängder av beslut i andra detaljfrågor. Vill
Göran Magnusson också säga att man där ska över-
låta beslutanderätten till miljöministern, näringsmi-
nistern, skatteministern eller vad det nu finns för
ministrar i regeringen? Ska också de frågor överlåtas
som kanske har betydligt större detaljkaraktär än de
här frågorna? Vill Göran Magnusson helt byta princip
för det här systemet?
Jag håller helt med Göran Magnusson om det han
tog upp på slutet om Lagrådets yttrande i det så kalla-
de Hebyfallet. Där är vi helt överens. Men det beror
ju på att Göran Magnusson och hans partikamrater
inte lät oss i oppositionen i utskottet utreda denna
fråga. Vi är helt överens med Lagrådet om att det är
ett undermåligt underlag. Det hade Göran Magnusson
i utskottet kunnat gå med på att utreda. Men det för-
vägrade Göran Magnusson och hans partikamrater
oss i oppositionen.</pre><pre>Anf.  9  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Om vi börjar med den sista frågan
vill jag säga att det är en riktig beskrivning. Vi har
inte velat satsa 400 000-500 000 kr på den utredning
som Tobias Krantz och andra vill ha om indelnings-
frågorna därför att vi heller inte vill ha den förändring
som Tobias Krantz eftersträvar, nämligen att flytta
indelningsbesluten från regeringen till riksdagen. Vi
anser det vara principiellt felaktigt. En sådan utred-
ning hade heller ingen förutsättningslös utgångs-
punkt. Den skulle helt enkelt nå fram till det resultat
som man hade bestämt i förväg. Det är ju en egenar-
tad infallsvinkel i en utredning.
Sedan tycker jag kanske att det är en utomordent-
ligt bristande respekt som Tobias Krantz och hans
minoritetskamrater i utskottet har presterat på den här
punkten. Man har skickat över ett lagförslag till Lag-
rådet som man visste var undermåligt. Jag tycker att
det är att brista i respekt för denna viktiga institution.
Men det ingår tydligen i Krantz politiska spel kring
indelningsfrågorna.
När det sedan gäller detaljfrågor och att Lagrådets
integritet och självständighet skulle bli mindre av att
justitieministern får meddela vissa förutsättningar för
arbetet, exempelvis att det inte kommer så mycket
arbete under den närmaste tiden eller att det kommer
mer arbete i framtiden, är det, Tobias Krantz, en logik
som jag ärligt talat har väldigt svårt att följa.
Beslutet om Lagrådets totala organisation, hur
många lagrådsavdelningar som ska finnas, fattar
regeringen gemensamt på sedvanligt sätt. Där finns ju
ingen förändring. Det är ju anpassningar till ar-
betsvolymen som justitieministern har möjlighet att
göra.
Den andra frågan, herr talman, om andra politi-
kområden ska flyttas över till andra ministrar hör inte
hemma i den här debatten, utan vi får nöja oss med att
diskutera Lagrådets arbetsformer.</pre><pre>Anf.  10  TOBIAS KRANTZ (fp) replik:
Herr talman! Det sista tycker jag var intressant,
för jag tycker att huvuddelen av det Göran Magnus-
son har pratat om handlar om helt andra frågor. Men
jag återför gärna diskussionen till det vi ska prata om.
Det finns en springande punkt där Göran Magnus-
son och jag skiljer oss åt, det vill säga att Göran
Magnusson anser att rätt många frågor som vi disku-
terar och som tidigare har varit föremål för kollektivt
beslutsfattande av regeringen nu ska föras över till
enskilt beslutsfattande av ett enskilt statsråd. Och
Göran Magnusson betraktar detta som rent administ-
rativa frågor.
Problemet med den typen av resonemang är ju att
om man säger att det är rent administrativa frågor så
jämför man den här typen av frågor med sådana frå-
gor som man i dag behandlar inom ramen för olika
departement och som jag tror att vi båda kan vara
överens om att enskilda statsråd kan fatta beslut om.
Men här gör man ett principbrott. Det har varit ex-
trema undantagsfall där enskilda statsråd har fattat
den här typen av beslut. Vi har den grundläggande
principen om kollektivt beslutsfattande, och regering-
en har inte i sin proposition motiverat varför det
skulle ske undantag i just dessa fall. Det finns inga
sådana argument i propositionen och Göran Magnus-
son har inte heller tagit upp några argument här.
Min fråga kvarstår. Jag vill gärna upprepa den
frågan för att ge Göran Magnusson chansen att svara
på den: Varför ska vi bryta denna princip just i de här
frågorna, särskilt om Göran Magnusson och jag,
möjligtvis med något olika utgångspunkter, är över-
ens om att Lagrådet har en central ställning i svensk
politik? Då finns det väl särskilda skäl för oss att inte
bryta principen just i det här sammanhanget.
Sedan kan vi diskutera vem som har bristande re-
spekt i ett helt annat ärende. Men om man kan förutse
att det finns en tydlig majoritet i kammaren som vill
låta utreda en viss fråga och majoriteten i utskottet
inte låter de partier som vill utreda frågan göra det på
ett bra sätt, tycker jag att det vittnar mer om att ut-
skottsmajoriteten inte har någon respekt än att ut-
skottsminoriteten inte skulle ha någon respekt.</pre><pre>Anf.  11  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Nu diskuterade jag respekten för
Lagrådet. Av ett tidningsuttalande har jag förstått att
Tobias Krantz egentligen anser att Lagrådet ska av-
skaffas och att man ska övergå till efterhandsgransk-
ning av lagstiftningen genom att vidga domstolarnas
rätt att lagpröva de beslut som riksdagen fattar. Det är
klart att man kan kalla det respekt eller inte respekt
för Lagrådet. Men när det gäller den preliminära och
ytterst begränsade lagstiftning som Tobias Krantz
tillsammans med andra slängde över till Lagrådet i
klart medvetande om att Lagrådet skulle säga nej är
det från KU-synpunkt sett väldigt pinsamt att besvära
Lagrådet och ta in Lagrådet i den mer partipolitiska
processen. Jag skulle ha avhållit mig från att agera på
det sättet därför att det är bristande respekt för Lagrå-
det.
Sedan undrar Tobias Krantz varför man ska ändra
på någonting som har varit under väldigt lång tid. Om
det hade varit Järrel som moderat som hade frågat
varför man skulle ändra på någonting gammalt hade
jag bättre förstått det. Men en folkpartist tycker tydli-
gen också att det var bättre tidigare. Det är väl inget
argument för att ha ett visst förhållande att det har
varit så under en tid, utan man får väl pröva varje sak
för sig. Och här har regeringen och en mycket bred
utskottsmajoritet kommit fram till att dessa frågor
som jag tidigare har redogjort för kan man mycket väl
låta landets justitieminister ensam fatta beslut om.
Det rubbar nämligen inte Lagrådets integritet och
Lagrådets möjligheter att arbeta. Om vi hade kunnat
ha en något mer sansad debatt i utskottet hade vi
kunnat vara eniga i hela riksdagen om dessa administ-
rativa förändringarna kring Lagrådet.
Herr talman! Jag yrkar än en gång bifall till för-
slaget i utskottets betänkande.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)</pre><pre>7 §  Penningpolitiken och Riksbankens förvalt-
ning 2002</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU23
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2002
(redog. 2002/03:RB1, förs. 2002/03:RB2 och re-
dog. 2002/03:RR5).</pre><pre>Anf.  12  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Herr talman! I denna debatt kommer finansut-
skottet att debattera penningpolitiken och Riksban-
kens förvaltning för 2002.
Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ
varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken
förda penningpolitiken under de närmast föregående
tre åren. Detta initiativ motiverades av att Riksbanken
1999 fick en mer oberoende ställning gentemot riks-
dag och regering, och då infördes denna ordning.
Författningsenligt åligger det finansutskottet att
varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under de
senaste tre verksamhetsåren. Utskottet ska i samman-
hanget också ta ställning till Riksbankens bokslut och
då bedöma om balansräkning och resultaträkning kan
fastställas och hur stort belopp som ska inlevereras
till statskassan.
Som underlag för prövningen har Riksbankens
årsredovisning, fullmäktiges förslag till vinstdisposi-
tion och Riksdagens revisorers granskningsberättelse
samt fullmäktiges och direktionens allmänna och
särskilda hemliga protokoll förelegat.
Man konstaterar i betänkandet att inflationen har
legat något över inflationsmålet på 2 % men inte
under den övre toleransgränsen på 3 %.
Utskottet i sin helhet har också tillstyrkt att riks-
banksfullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfri-
het för sin förvaltning under denna tid.
Det innebär också att den vinstdisposition som
fullmäktige har föreslagit fastställs av riksdagen,
vilket innebär att statskassan tillförs 7,5 miljarder
kronor.
Till betänkandet har det bifogats fyra reservatio-
ner och tre särskilda yttranden som vi kommer att få
höra mer om under den följande debatten.</pre><pre>Anf.  13  GUNNAR AXÉN (m):
Herr talman! För ett land där vallöftena sviks på
grund av bristande ekonomiska resurser och där rege-
ringen missar varje ekonomiskt mål den har satt upp
borde tillväxtfrågorna stå högst på den politiska dag-
ordningen.
Riksbanken gör bedömningen att den långsiktigt
hållbara tillväxten i svensk ekonomi ligger på mellan
2 och 2,5 %. När tillväxttakten stiger över den här
nivån uppstår överhettningsproblem inom delar av
ekonomin med därtill hörande risk för stigande infla-
tion.
Under de senaste 30 åren har också den svenska
tillväxttakten i genomsnitt legat på drygt 2 %.
I omvärlden, bland våra konkurrentländer, ligger
tillväxttakten högre - närmare 3 % och i vissa fall
över det. Det är därför som Sverige under lång tid har
släpat efter i ekonomisk utveckling.
För oss moderater är det helt centralt att höja den
svenska tillväxttakten. Med en större ekonomisk
tillväxt får både hushåll och offentlig sektor bättre
resurser.
Vårt mål är en långsiktigt hållbar tillväxt på 3 %.
Det borde vara ett mål som också regeringen och dess
stödpartier kan ställa upp på om de, liksom vi, vill slå
vakt om välfärden. Men från det hållet har vi inte sett
ett enda förslag som kan öka tillväxttakten, tvärtom
presenterar man det ena företagarfientliga förslaget
efter det andra.
Jag kan ha förståelse för att så sker. Varken rege-
ringen eller dess stödpartier har ju gjort sig kända för
att värna om företagarklimat och ekonomisk tillväxt.
För att erhålla en högre tillväxttakt, utan att det
leder till överhettning inflationsimpulser i ekonomin,
krävs det att regering och riksdag tar ett ansvar för att
en genomtänkt finans- och strukturpolitik förs.
För att höja tillväxtpotentialen krävs reformer som
stärker ekonomins utbudssida. Skatterna måste re-
formeras och sänkas, och bidrags- och transfererings-
system måste förändras. Vidare måste lönebildningen
och arbetsmarknaden göras mer flexibla.
De senaste årens bristande strukturpolitik leder till
stigande inflation, stigande räntor och en sämre väl-
färdsutveckling redan vid en relativt låg tillväxttakt i
ekonomin.
Om majoriteten inte lyssnar på oss i oppositionen
borde den kunna lyssna på till exempel IMF, Interna-
tionella valutafonden, som i sitt senaste yttrande över
tillståndet i svensk ekonomi, från den 15 maj, redan
som första punkt tar upp Sveriges behov av att effek-
tivisera socialförsäkringssystemen och förbättra ar-
betsmarknadens funktionssätt för att öka arbetskrafts-
utbudet i syfte att slå vakt om en hållbar ekonomisk
tillväxt.
Majoriteten kan också ta till sig vad EU säger i si-
na rekommendationer om allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken.
I sin senaste rekommendation skriver man beträf-
fande Sverige:
"Den viktigaste utmaningen förblir att öka eko-
nomins tillväxtpotential med tanke på att produktivi-
teten per anställd under senare år har sjunkit jämfört
med genomsnittet i EU. Politiska insatser som syftar
till att stärka entreprenörskap och tillväxt i företagen
samt ansträngningar för att förbättra incitamenten att
arbeta bör ges hög prioritet."
Jag förstår att regeringen och Socialdemokraterna
just nu har fullt upp med att förklara de svikna val-
löftena och alla missade mål. Men det vore en bättre
prioritering inför framtiden att sätta tillväxtfrågorna
högst upp på agendan.
För att understryka detta föreslår vi i betänkandet
att riksdagen godkänner vad vi anfört om att regering
och riksdag via finans- och strukturpolitiken måste ta
ett större ansvar för att minska inflationstrycket och
öka tillväxtkraften i den svenska ekonomin.
Låt mig avslutningsvis ta upp ytterligare ett par
frågor som berörs i betänkandet. Under den utvärde-
ringsperiod som betänkandet behandlar har riksdags-
majoriteten vid två tillfällen uttaxerat 20 miljarder
kronor extra från Riksbanken, alltså totalt 40 miljar-
der kronor. Detta har skett i strid med de principer
som gäller för utdelning av vinstmedel från Riksban-
ken, och syftet har endast varit att få statens finanser
att se bättre ut än de i själva verket varit.
Riksbanken kan möjligen sägas ha nödvändig so-
liditet, men riksdagens agerande har rest tvivel om
Riksbankens oberoende och självständiga ställning.
För att detta inte ska upprepas i framtiden, och för att
stärka förtroendet för Riksbankens ställning, har vi
tidigare föreslagit att utdelningsprinciperna lagregle-
ras - och det föreslår vi även i detta betänkande.
Vi upprepar även våra krav på att lagfästa den
praxis som utvecklats vad gäller offentliggörandet av
Riksbankens protokoll och finansutskottets möjlighet
att avhålla offentliga utfrågningar av riksbankschefen.
I övrigt instämmer vi i utskottets utvärdering av
Riksbankens penningpolitik samt tillstyrker förslagen
om ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige och direk-
tionen, liksom förslaget om vinstdisposition.
Herr talman! Vi moderater står självklart bakom
samtliga våra reservationer i betänkandet, men för
tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.</pre><pre>Anf.  14  CHRISTER NYLANDER (fp):
Herr talman! Nästa gång penningpolitiken utvär-
deras i kammaren hoppas jag att vi gör det under en
helt annan förutsättning, nämligen att vi då har fått
klart besked från svenska folket om att Sverige ska
bli fullvärdig medlem i EMU. Jag hoppas också att vi
då har börjat gå mot att införa euron som valuta i
Sverige.
Att utvärdera penningpolitiken är som bekant väl-
digt enkelt och samtidigt väldigt svårt. När man ser
tillbaka är det lätt att se vad som borde göras. Med
facit i hand är det lätt att svara på frågor. Penningpo-
litiken handlar emellertid om att fatta beslut som får
effekt först efter ett eller två år. När man då ser tillba-
ka märker man hur mycket som kan förändras under
två år och hur svårt det är att förutsäga framtiden.
Detta manar till viss ödmjukhet.
Herr talman! Jag minns ganska väl vad jag gjorde
den 11 september 2001. Jag minns hur jag den där
dagen cyklade hem lite tidigare från jobbet för att
hämta barnen från skola och dagis. Samtidigt talade
jag i mobiltelefon och diskuterade terrordåden med
en god vän. Men jag ska erkänna att jag inte fundera-
de så mycket på hur penningmarknaden reagerade
just den dagen. Det kändes inte särskilt viktigt.
När man ser tillbaka är det tydligt att penning-
marknaden reagerade ganska ordentligt på det som
hände. Framför allt märktes det på att den svenska
kronan sjönk rejält till rekordlåga nivåer.
I teoriböckerna sägs det att en flytande växelkurs
är bra därför att den momentant återspeglar hur reale-
konomin i ett land utvecklas i relation till andra län-
ders ekonomier. Men jag tror inte någon vågar påstå
att anledningen till att kronan sjönk i september 2001
berodde på att den svenska ekonomin hastigt föränd-
rades.
Detta visar att valutamarknaden fungerar ungefär
som aktiemarknaden. Om vi till exempel jämför med
IT-aktierna för några år sedan ser vi att förväntning-
arna om framtiden var stora, och man funderade kring
hur andra aktörer på penningmarknaden agerade.
Detta är minst lika viktigt när en valutas kurs sätts.
Förmodligen är det ännu viktigare. Det innebär också
att en flytande krona inte automatiskt stabiliserar
läget för en ekonomi. Tvärtom kan det vara mycket
destabiliserande för en ekonomi.
De som i EMU-debatten hävdar att en rörlig väx-
elkurs är det bästa för Sverige borde visa lite mer
ödmjukhet inför den osäkerhet som råder på pen-
ningmarknaden och inför det faktum att så många
olika faktorer påverkar utvecklingen av en växelkurs.
Även när det gäller penningpolitikens andra ben -
räntepolitiken - finns all anledning till ödmjukhet.
Utskottet konstaterar i betänkandet att Riksbanken
missar målet om 2 % inflation för både 2001 och
2002. Inflationstakten låg under en kort period 2001
till och med över toleransgränsen på 3 %. Detta beror
till stor del på att det är så svårt att sia om framtiden.
Riksbanken var inte ensam om att göra felbedöm-
ningen, utan prognoserna låg under hela perioden
ganska väl i linje med andra analytikers. Trots att
inflationsmålet missats har utskottet därför inget att
erinra mot Riksbankens arbete under åren. Folkpartiet
delar den bedömningen.
I debatten, inte minst i den om EMU, beskrivs
räntepolitiken ofta som ett enkelt verktyg med exakta
följder. Penningpolitiken beskrivs som ett medel som
med nära nog kirurgisk exakthet påverkar den framti-
da ekonomiska utvecklingen. Så är det som bekant
inte riktigt i verkligheten.
Felkällorna är många. Man kan göra fel progno-
santaganden. Verkligheten förändras under progno-
sperioden. Vi ska också komma ihåg att den svenska
penningpolitiken verkar på en marknad som är stor
som en ocean, och svenska räntebeslut har där en
påverkan som måste jämföras med många andra fak-
torer.
Det går inte heller att med exakthet fastslå vilken
effekt räntebesluten får. Att 1999 avgöra om repo-
räntan ska höjas med 0,25 % eller med 0,50 % för att
klara inflationsmålet två år senare är inte så lätt. Det
illustreras också av det faktum att det ofta finns skilda
meningar i riksbanksdirektionen när besluten fattas.
En genomgång som utskottet gjort visar att vid 19 av
de senaste 42 räntebesluten har det funnits avvikande
meningar. I nästan hälften av fallen har besluten alltså
varit oeniga.
Man kan också konstatera, vilket är intressant i ett
EMU-perspektiv, att den svenska Riksbankens beslut
när det gäller räntan ofta följer ECB:s räntebeslut.
När ECB beslutat att höja eller sänka styrräntan har
den svenska Riksbanken nästan undantagslöst följt
efter och fattat ett liknande beslut några veckor sena-
re.
Jag går så över till att kommentera Folkpartiets
reservationer i detta ärende. Sverige är ett bra bevis
på att en självständig riksbank stärker marknadens
förtroende för den penningpolitiska regimen. Under
de år som gått sedan Riksbanken blev självständig har
öppenheten ökat och den penningpolitiska debatten
blivit mer intensiv. Det är bra. En oberoende riksbank
behöver en aktiv penningpolitisk debatt.
Ett medel för att ge liv åt debatten har varit att of-
fentliggöra Riksbankens protokoll. Det är, som Gun-
nar Axén var inne på tidigare, en praxis som Riks-
banken själv utvecklat. Den verkar i dag självklar.
För Folkpartiet är det viktigt att den även framöver är
en självklarhet. Därför bör detta skrivas in i riks-
bankslagen.
Från Folkpartiets sida vill vi också gärna se att
ECB ökar öppenheten. Det är en fråga som vi i olika
sammanhang driver ganska hårt. Det arbetet måste
självklart intensifieras om Sverige fullt ut går med i
EMU. Det skulle därför vara en styrka om Sverige då
kunde visa att man är ett gott föredöme på dessa om-
råden.
Man kan vidare notera att de allra flesta länder
som har en självständig riksbank också har lagstadgat
att protokollen ska offentliggöras.
Finansutskottets utfrågningar av riksbankschefen i
samband med inflationsprognoserna är viktiga i den
penningpolitiska debatten. I en bilaga till betänkandet
finns finansutskottets senaste utfrågning av riks-
bankschefen Lars Heikensten.
Vid utfrågningen framkom det att riksbankschefen
levde i tron att dessa utfrågningar redan var lagfästa.
Så är det emellertid inte. Det finns ingen lagreglering,
men - det vill jag gärna understryka - det fungerar
väl ändå.
På denna punkt kan Sverige lära av EU:s regler
för Europeiska centralbanken, ECB. När EMAC, EU-
parlamentets motsvarighet till riksdagens finansut-
skott, kallar ska ECB-chefen komma. Jag vill återigen
säga att detta i dag fungerar bra i Sverige, men vi
menar likväl att det bör vara lagreglerat för att också
fungera i framtiden.
Herr talman! Ett enigt utskott tillstyrker riks-
banksfullmäktige och direktionen ansvarsfrihet för
förvaltningen av Riksbanken under 2002. Folkpartiet
har två reservationer i ärendet. Båda gäller frågor om
ändring i riksbankslagen för att stadfästa öppenhet
och insyn. Vi tycker att det är viktigt.
Jag står självfallet bakom våra båda reservationer
men nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall
till reservation 3 om offentliggörande av direktionens
protokoll.</pre><pre>Anf.  15  AGNETA GILLE (s):
Herr talman! Jag har fått äran att i kammaren de-
battera betänkandet Penningpolitiken och Riksban-
kens förvaltning 2002.
Inledningsvis måste jag tacka Christer för ett ba-
lanserat anförande. Jag håller med om hans inledning
och hoppas också att vi vid nästa års debatt har ett ja
till euron.
Eftersom jag är ny i riksdagen och det är mitt
första riksdagsår har jag i förberett mig i ärendet
genom att bland annat läsa protokoll från tidigare år
om penningpolitiken och Riksbankens förvaltning,
som behandlas i FiU23. Det var en intressant, spän-
nande och rolig läsning att se argumentationen och
den stundtals heta debatten år från år.
Det som främst slog mig från de senaste två årens
protokoll är den skiljelinje som fanns angående Riks-
bankens förtroende och soliditet och dess möjligheter
att överleva vid eventuell inleverans av överskott,
som Gunnar Axén tog upp.
De borgerliga partierna målade upp Riksbankens
svårigheter med stora ord om Riksbanken var tvung-
en att betala ut 20 miljarder, som man faktiskt från
både Riksbanksfullmäktige och Riksbanken var helt
överens om. Sedan blev det ytterligare 20 miljarder
året därpå till staten.
Är det inte så att Riksbankens pengar också är
statens pengar? Det användes ord i debatten som
plundring av Riksbanken, snatteri av Riksbanken, att
man äter upp utsädet och valutareserven och att för-
troendet för Riksbanken skulle urholkas helt. Det var
stora ord.
Jag drar mig till minnes det tillfälle förra året när
jag i mitt arbete reste runt i landet. Jag mötte väldigt
många olika människor. Men jag ska väl erkänna att
jag mest mötte väldigt många fackliga kamrater. De
var nog inte så speciellt oroade i den här frågan. Den
oro som fanns var från den borgerliga sidan i kamma-
ren.
De tyckte inte heller att frågan var av speciellt stor
vikt. Det kanske frågan var trots allt. Men i dag kan
jag ge dem rätt. Vi kan se resultatet. Det blev ingen
förändring av förtroendet för Riksbanken. Inte heller
ser Riksbanken plundrad ut i dag. Snarare kan vi i
detta betänkande se att vi har en av världens bäst
konsoliderade riksbanker med en soliditet på 44,4 %
och med ett mycket högt förtroende.
Det visar vi också från utskottet i betänkandet. Vi
är helt överens om de stora dragen. Vi är överens om
utvärderingen av penningpolitiken 2000-2002, an-
svarsfrihet för Riksbanksfullmäktige, ansvarsfrihet
för Riksbankens direktion, Riksbankens balans- och
resultaträkningar och dispositionen av Riksbankens
vinst.
Herr talman! Det finns några punkter där vi inte är
överens i detta betänkande, och det finns reservatio-
ner. Vi har hört både Gunnar Axén och Christer Ny-
lander tala om detta. Moderaterna och Folkpartiet har
gjort gemensam sak och kräver en lagstiftning om att
Riksbanksstyrelsens protokoll ska offentliggöras.
Vad brukar man säga? Men hallå, det fungerar ju
utmärkt i dag! Varför ska vi skriva en lag om det som
i dag fungerar helt utan anmärkning? Vi har kommit
dit vi ville. Vi kan se det i betänkandet. Det tar cirka
tio dagar att få protokollet. Vi är fullt nöjda med den
insynen. Den dag vi inte är nöjda ska vi överväga
lagstiftning. Det har vi också skrivit.
Nästa exempel är att lagstifta om utfrågningen av
riksbankschefen och den offentlighet som ska gälla.
Det är samma sak här. Vi är i dag fullt nöjda med
detta. Vi har ingenting att anmärka på. Varför ska vi
stifta lagar om det som fungerar väldigt bra i dag?
Det är ofta så här i kammaren att vi inte är över-
ens om allt. Vi ser på saker från olika sidor. Så är det
även i delar av detta betänkande.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till utskottets
förslag i betänkande FiU23 i sin helhet och avslag på
de motioner som finns.</pre><pre>Anf.  16  GUNNAR AXÉN (m) replik:
Herr talman! Jag uppehöll mig i mitt anförande
huvudsakligen vid behovet av en strukturpolitik som
ser till att höja tillväxtpotentialen i den svenska eko-
nomin så att vi kan få en långsiktigt hög tillväxt utan
en därpå följande inflation.
Herr talman! Agneta Gille nämnde inte ett ord om
tillväxten och vad man vill göra för att höja tillväxt-
potentialen i ekonomin. Det är väldigt utmärkande för
Socialdemokraterna. Det är en fråga som står längst
ned på den socialdemokratiska politiska dagordning-
en, och man hinner oftast inte dit.
Jag skulle vilja fråga Agneta Gille om hon inte in-
stämmer i att för att uppnå en uthållig tillväxt behöver
vi åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funk-
tionssätt, inklusive utbildnings- och kompetensut-
vecklingsinsatser för att stärka arbetskraften, och
strukturåtgärder för att effektivisera produkt- och
kapitalmarknaderna. Behöver vi inte den typen av
reformer för att få en högre långsiktigt hållbar till-
växt?</pre><pre>Anf.  17  AGNETA GILLE (s) replik:
Herr talman! Det är märkligt när vi diskuterar frå-
gor i kammaren. Det kan bli frågor som inte alls hör
till de betänkanden det gäller.
Vi diskuterade frågorna om tillväxt väldigt öppet i
valrörelsen. Vi deklarerade från våra olika partier var
vi står i de frågorna. Folket fick ge sin röst i det avse-
endet.
Jag känner att jag har ett starkt förtroende från och
ett starkt stöd hos svenska folket för den politik som
vi socialdemokrater står för i till exempel tillväxtfrå-
gorna.
Vi har också en vårproposition som vi har disku-
terat. Vi kommer att ha många debatter om dessa
frågor. Det kommer att ge ett resultat som visar på det
som vi står för från socialdemokratin.
Jag måste ställa en motfråga, Gunnar Axén. Det
finns delar i betänkandet som gäller till exempel öp-
penheten och de två punkterna om lagregleringen för
protokollen och utfrågningar. Varför vill du lagstifta?
Är det inte bra som det är i dag?</pre><pre>Anf.  18  GUNNAR AXÉN (m) replik:
Herr talman! Jag uppehöll mig vid vad betänkan-
det behandlar som en av flera frågor. Vårt förslag i en
moderat motion att tillkännage för regeringen vår
uppfattning om behovet av en strukturpolitik som
höjer tillväxtpotentialen i ekonomin står i betänkan-
det. Eftersom tillväxtfrågorna borde vara absolut
högst upp på den politiska agendan uppehöll jag mig
främst vid det.
Jag försökte också göra det i min replik. Jag var
lite bekymrad över att Agneta Gille i sitt anförande
över huvud taget inte berörde den delen i betänkandet
som handlar om en strukturpolitik för ökad tillväxt.
Jag ville med hjälp av min replik ge Agneta Gille en
möjlighet att utveckla Socialdemokraternas syn på
behovet av strukturella förändringar i vår ekonomi.
Det var också därför jag lyfte fram frågan till Ag-
neta Gille om vi inte behövde förbättra arbetsmark-
nadens funktionssätt, vidta strukturåtgärder för att
effektivisera produkt- och kapitalmarknaderna, göra
kompetensinsatser för att stärka arbetskraften, och så
vidare, för att höja tillväxtpotentialen.
Det hade varit intressant att få höra om Agneta
Gille och Socialdemokraterna anser att vi behöver
vidta sådana åtgärder eller inte. Jag tolkar Agneta
Gilles svar på min fråga som att Socialdemokraterna
inte tycker att detta är viktigt.</pre><pre>Anf.  19  AGNETA GILLE (s) replik:
Herr talman! Jag har också ställt en fråga till
Gunnar Axén, men han har inte bedömt den som
tillräckligt intressant att svara på.
Ni vill göra ett uttalande till regeringen att vi ska
påverka strukturpolitiken. Vi står för två olika delar i
politiken. Vi har här gjort bedömningen att vi inte ska
göra ett sådant uttalande. Därför har vi yrkat avslag
på motionen.
Min fråga kvarstår. Varför vill du inte svara på
varför ni vill lagstifta om styrelsens protokoll och
utfrågningarna?</pre><pre>Anf.  20  CHRISTER NYLANDER (fp) re-
plik:
Herr talman! Låt mig börja med inleveranserna.
Att ha en självständig riksbank är väldigt viktigt för
ett land. Det stärker förtroendet för penningpolitikens
regim och det har också visat sig vara nyttigt när det
gäller att hålla nere inflationen och därmed öka möj-
ligheten för tillväxt.
En självständig riksbank handlar också om hur
staten behandlar Riksbanken. Därför är det viktigt att
i det längsta undvika åtgärder som kan påverka för-
troendet för att regeringen och riksdagen tänker fort-
sätta att stödja en självständig riksbank.
Det är i det perspektivet som de extra inleveran-
serna är så olyckliga.
Jag ska inte älta detta, men jag vill ställa en kort
fråga: Ska man tolka det som sker i år - att man inte
tänker göra några särskilda inleveranser - som att
Socialdemokraterna tänker återgå till den gamla prin-
cipen för fördelning av Riksbankens överskott? I så
fall välkomnar vi detta.
När det gäller öppenhet och lagstiftning - den frå-
ga som hängde i luften - måste jag ställa en fråga. -
Vi har ju samma åsikt att detta fungerar bra i dag. -
Menar Agneta Gille att vi också ska ta bort andra
lagar om sådant som faktiskt fungerar i dag?
Vi är ju överens om att Riksbanken fungerar
ganska bra i dag, till och med bättre än vad lagstift-
ningen innebär. Ska man dra slutsatsen att riks-
bankslagen ska avskaffas därför att Riksbanken fun-
gerar bra?
Om vi tycker att öppenhet är viktigt ska man nog
också våga se till att det finns med i lagstiftningen så
att det inte bara fungerar i dag utan att vi slår fast att
det ska fungera också i morgon.</pre><pre>Anf.  21  AGNETA GILLE (s) replik:
Herr talman! Om Christer Nylander hade läst ru-
torna i betänkandet hade han sett att det klart framgår
att om det sker någon förändring kommer vi att över-
väga lagstiftning.
Det handlar inte om att ta bort lagstiftning. Det
handlar inte om att ta bort riksbankslagen eller något
annat. Här handlar det om att det finns ett arbetssätt
som fungerar alldeles utmärkt i dag och där vi inte
har något att klaga på, varken du eller jag.
Det är därför vi säger: Varför ska vi i det läget
stifta en lag om just det som fungerar alldeles ut-
märkt?</pre><pre>Anf.  22  CHRISTER NYLANDER (fp) re-
plik:
Herr talman! Riksdagen stiftar en hel del lagar om
sådant som fungerar redan i dag. För oss liberaler och
de andra borgerliga partierna är öppenhet en ganska
viktig fråga. Om det finns minsta tveksamhet om att
öppenheten ska bestå också om några år tycker vi att
det är viktigt att det slås fast i riksbankslagen.
Jag vill återkomma till frågan: Ska man tolka
återgången till den gamla principen att vi inte har
några extra inleveranser till statskassan från Riksban-
ken som att Socialdemokraterna ser till att de här
principerna följs också framöver, eller är ni beredda
att frångå principerna när det behövs för att rädda
statsbudgeten?</pre><pre>Anf.  23  AGNETA GILLE (s) replik:
Herr talman! När det gäller inleveranserna får vi
först och främst se vad vi får för resultat av EMU-
omröstningen. Vi kan inte i dag besluta om hur det
ser ut framöver.
Vi ser att vi har en av världens bäst konsulterade
världsbanker med en soliditet på 44,4 %. Det visar sig
framöver vad det blir för resultat i folkomröstningen
och vilken ståndpunkt vi kommer att komma till
kommande år när det gäller Riksbankens inleveran-
ser.
Den öppenhet som ni vill lagstifta om finns i dag.
Den öppenheten finns och därför har vi sagt att vi inte
behöver lagstifta om den. Vi har en majoritet i ut-
skottet för det. Därför behöver vi inte lagstifta om det
nu. Men om det förändras återkommer vi i frågan. Då
kommer vi kanske att vara överens.</pre><pre>Anf.  24  LENA EK (c):
Herr talman, ärade ledamöter och åhörare! I janu-
ari 1993, två månader efter att den fasta växelkursen
övergavs och kronan började flyta, beslutade dåva-
rande riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i
operativa termer - det var alltså verkställigheten av
prisstabilitetsmålet - skulle ske genom att man satte
ett inflationsmål mätt som konsumentprisindex, be-
gränsat till 2 % i årlig förändringstakt och med ett
toleransintervall på plus minus 1 %.
Det skulle vara symmetriskt, det vill säga det
skulle vara lika allvarligt om det låg över som om det
låg under. Vi har sedan i utskottet sagt att vi tycker att
det är fullt acceptabelt om man rensar i korridoren
från extrema händelser som galna ko-sjukan eller
annat som ger en tillfällig förändring i inflationstak-
ten.
Hur har inflationsmålet nåtts? Det är en del av det
som betänkandet handlar om. Man kan jämföra med
inflationstakten mellan 1983 och 1993 som låg på i
snitt 7,5 % per år. Efter det att målet formulerades har
det sedan januari 1993 mätts med i genomsnitt kon-
sumentprisindex plus 1,8 % per år. Sedan den for-
mella tillämpningen kom har det varit ändå lägre,
nämligen 1,4 % ökning per år.
Enligt alla internationella jämförelser och också
enligt utskottets bedömning är det här ett oerhört
lyckat resultat. Det har också gett en god tillväxt och
en god stabilitet.
Vi har inte diskuterat inflationsmålet. Det beror på
att det i Sverige har fungerat väldigt bra. Vi är i alla
partier i stort sett nöjda med den här utformningen.
Jag tycker att det finns anledning att, med den stun-
dande folkomröstningen om ett eventuellt inträde i
den monetära unionen, jämföra med det inflationsmål
som tillämpas av den europeiska centralbanken där
man inte har en variationsmöjlighet. Man ligger strikt
på 2 % utan möjlighet att låta ekonomin sakta föränd-
ras i anslutning till förändringar inom korridoren.
Den hårdhet som finns i det europeiska infla-
tionsmålet gör att man har en större arbetslöshetsnivå
i de deltagande länderna. Det tycker jag är ett allvar-
ligt momento så här några månader före den folkom-
röstning som vi ska ha i Sverige.
Vi har också resonerat kring om vi ska använda
konsumentprisindex eller andra mått. Utskottet är
enigt om att även om man mäter enligt andra mått har
resultatet, rensat från tillfälliga effekter och andra
faktorer, legat oerhört bra.
Jag hoppas verkligen att vi kan få fortsätta med
den här goda utvecklingen.
En annan arbetsuppgift är reporäntan. Det är ock-
så en diskussion som vi för i betänkandet. I debatten
har det funnits uppgifter om att den svenska reporän-
tan följer den europeiska närmast slaviskt. Så är inte
fallet. Det har redovisats av riksbankschefen. Det
finns också med i det tillägg i betänkandet som utgör
bil. 3. Där kan man läsa i diagram 11 på s. 57 precis
hur reporäntan för utvalda länder har utvecklats under
åren 1995-2003.
Under de år som EMU inte fanns ser man att den
svenska räntan har levt ett oberoende liv jämfört med
andra nationers - som jämförelseobjekt har man USA
och Storbritannien. Det är självklart. Det har varit
olika utveckling i konjunkturen under den här perio-
den.
Man ser också väldigt stora skillnader, sedan
EMU kom till stånd, där den svenska räntan ibland
har legat över ibland under. För tillfället ligger den
över. Jag ser tre faser i ränteutvecklingen sedan 1999.
Jag vill påpeka att skillnaden i räntenivå har gag-
nat svensk ekonomi och svensk stabilitet på ett allde-
les utomordentligt sätt. Det är alltså inte sant att
svensk ränta följer SCB:s reporänta. Det sätt som den
svenska riksbanken har satt reporäntan har gagnat den
svenska ekonomiska utvecklingen, vilket också ut-
skottet i enighet konstaterar.
Sedan Riksbanken den 1 januari 1999 blev mer
oberoende gentemot riksdagen har man skött uppgif-
ten att upprätthålla ett fast penningvärde och främja
ett säkert och effektivt betalningsväsende på ett, en-
ligt alla utskottsbetänkanden hittills, utmärkt sätt.
Riksbanken är ju en myndighet under riksdagen
och är ansvarig inför riksdagen för sina handlingar.
Det är också därför vi har den här debatten och det
här betänkandet som en del av öppenheten och utvär-
deringen. Det är ett nytillskott i utskottets arbetssätt
som jag tycker fungerar bra. Möjligen kan det ut-
vecklas på några punkter som vi kan diskutera senare.
Vi har också tillgång till de offentliga utfrågning-
arna minst två gånger om året. Vi har tillgång till
inflationsrapporter och Riksbankens protokoll. Vi har
haft en diskussion i Centerpartiet och inom utskottet
om det här räcker när det gäller öppenhet och genom-
skinlighet. Vid en sammanvägd bedömning av de
formuleringar som nu finns i utskottet om att man
följer utvecklingen mycket noga, tycker att den efter-
släpande tiden på i snitt tio dagar är bra och är beredd
att ta till lagstiftning om det behövs kan jag och vi
från Centerpartiet stödja majoritetens betänkande på
de här punkterna.
Det återstår dock en fråga som också Agneta Gille
tog upp i sitt anförande. Det handlar om eventuell
lagreglering av inleveranser. Jag har också noterat
formuleringen i betänkandet, att majoriteten är beredd
att diskutera en lagreglering av hur Riksbankens
vinster ska disponeras efter folkomröstningen. Därför
vill jag redan nu deklarera att vi kommer att komma
med ett motionsyrkande om den frågan i höstens
budgetmotion. Jag tror att det är en nödvändig ut-
veckling av hänsyn till marknadens förtroende för
den penningpolitiska regimen.
Att det inte har blivit fråga om någon inleverans
nu kan bero på två saker. Det kan bero på att det har
varit en väldigt tydlig offentlig debatt runt den här
frågan och en oerhört stark kritik, inte bara från ban-
ker, finansanalytiker och partier i den svenska riksda-
gen utan också från internationellt håll och EU-
systemet i olika funktioner. Den andra anledningen
till att man inte begär någon inleverans nu må möjli-
gen vara det att Riksbanken faktiskt inte går plus i år
utan minus med 71 miljoner kronor.
Vi kan se, om vi studerar Riksbankens balansräk-
ning, att det har skett väldigt stora skiftningar i rän-
teinkomster till exempel. Det är inte självklart att
Riksbanken alltid går med stora vinster. Det är inte så
stabilt som man ibland kan tro. En hög soliditet nu är
inte med nödvändighet en hög soliditet nästa år eller
året efter. Därför tycker jag, avslutningsvis, att det är
nödvändigt att vi diskuterar den här frågan. Jag avser
att återkomma med ett yrkande om det. I övrigt står
jag bakom utskottets majoritet.</pre><pre>Anf.  25  CHRISTER NYLANDER (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill säga något kort när det gäller
reporäntebesluten. Den 6 mars i år sänkte ECB repo-
räntan med 0,25 procentenheter för euroområdet.
Tisdagen den 18 mars, tolv dagar senare, sänkte den
svenska riksbanken reporäntan med
0,25 procentenheter med samma motivering, den
svaga internationella konjunkturen.
Jag tror inte jag sade i mitt anförande att Sveriges
riksbank följer ECB slaviskt. Vad man däremot kan
se är att den räntepolitik som bedrivs av ECB väldigt
väl stämmer med den svenska riksbanken. Om vi
tittar på tabellen på s. 57 ser vi inte att inflation och
ränta exakt följer varandra men att räntebesluten går i
samma riktning. Jag tror det finns något undantag
under våren 2001, men i övrigt är det ganska sam-
stämmigt.
Den danska riksbankschefen fick en fråga om vil-
ken självständighet han hade gentemot ECB. Han
svarade, om jag minns rätt: väldigt stor självständig-
het, åtminstone de första 15 minuterna. Så är det inte
för den svenska riksbanken, som tur är, men det är
uppenbart när man läser betänkandet att ECB:s ränte-
politik och Sveriges riksbanks räntepolitik väldigt väl
stämmer överens med varandra.</pre><pre>Anf.  26  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Jag har en juristutbildning i botten.
Jag är ganska försiktig med att använda ord som
uppenbart och stämmer väldigt väl. I diagrammet,
som var och en kan leta upp på nätet eller i protokol-
let, kan man se att det finns tre faser sedan EMU
bildades. Det finns en fas när den svenska räntan
ligger över, det finns en mittfas när den ligger under
och nu finns en fas där den svenska räntan ligger
över. Det är ibland ganska stora skillnader, ibland
mindre. Det beror naturligtvis på vilken konjunktur-
fas man befinner sig i och hur inflationen utvecklas i
de olika valutaområdena. Det är alldeles självklart att
det ska vara så. Det är en god sak, tycker jag. Men det
är omöjligt att påstå att den svenska riksbanken sätter
sin räntenivå efter var Europeiska centralbanken
sätter sin. Om det vore på det viset skulle hela direk-
tionen avsättas. Då följer de inte sin lagstadgade
uppgift. De har som uppgift att värdera läget i Sverige
utifrån de fastsatta målen och de mål riksbanksfull-
mäktige beslutat om. De ska förverkliga dessa mål.
Det innebär att de fattar självständiga beslut. Det
finns faser där konjunktur och inflation liknar varand-
ra. Det är självklart så. Men jag tycker, herr talman,
att föregående talare ska vara lite försiktig med hur
han skåpar ut Riksbankens arbete och omdöme.</pre><pre>Anf.  27  CHRISTER NYLANDER (fp) re-
plik:
Herr talman! Möjligen ska föregående talare vara
lite försiktig med hur hon tolkar vad jag säger.
Jag säger inte att Sveriges riksbank slaviskt följer
ECB. Däremot tycker jag att man i tabellen på s. 57
kan se att räntebesluten, precis som jag tidigare be-
skrev, väldigt nära stämmer överens med varandra.
Visst är det skillnader i nivå, men själva besluten och
riktningarna stämmer väldigt väl överens. Det visar
inte alls att Riksbanken skulle följa ECB slaviskt eller
att Riksbanken skulle titta på vad ECB fattar för be-
slut och sedan göra exakt samma sak bara av den
anledningen. Det visar att Sverige och euroområdet
ligger väldigt nära varandra när det gäller konjunk-
turutveckling. Det ser man väldigt tydligt från perio-
den 1999 och framåt. Det är inte så konstigt, eftersom
Sverige har så stort beroende ekonomiskt när det
gäller handel med euroområdet. Det omfattar ungefär
50 % av utrikeshandeln. Så det är inte så konstigt att
vi ligger väldigt nära dem i konjunkturförloppet.</pre><pre>Anf.  28  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Jag är väldigt glad att föregående
talare nyanserade sina uttalanden och faktiskt ändrade
sig på någon punkt. Att vi konjunkturellt under vissa
perioder ligger väldigt nära de andra europeiska län-
derna kan jag också hålla med om. Men man ska vara
försiktig när man uttalar man sig om hur den svenska
räntan sätts och hur den följer den europeiska ränte-
nivån. Man ser tydliga skillnader. Det är så det ska
vara. Det är Riksbankens uppgift, eftersom det hand-
lar om olika ekonomier som har olika behov.
Det är också anledningen till att jag kommer att
rösta nej i folkomröstningen i höst, och en annan sak
som ingen annan talare har tagit upp i den här debat-
ten, nämligen hur inflationsmålet är satt och effekten
av hur inflationsmålen definieras. Det ger väldigt
stort utslag bland annat när det gäller arbetslösheten.</pre><pre>Anf.  29  LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Som efteranmäld talare har jag högst
fyra minuter. Det kanske inte räcker för att bli popu-
lär som i visan, men jag ska i alla fall använda dem. I
det betänkande vi ställer oss bakom i utskottsmajori-
teten och från Vänsterpartiet har vi två särskilda ytt-
randen som klargör vår position. Jag vill dessutom
göra några kommentarer efter att ha lyssnat.
En gäller om det är fel av riksdagen att ta ut
vinstmedel. Nej, det är inte fel av riksdagen. Riksda-
gen äger Riksbanken. Jag är socialist. Själva poängen
med att äga är att man har rätt att disponera
vinstmedlen. Där är jag och kapitalisterna överens.
Om man inte har den rätten äger man heller inte ban-
ken. Det är så enkelt. Om man äger bestämmer man
över vinsten och hur den disponeras. Det är väl inget
att bråka om. Ni brukar ju slå vakt om äganderätten,
ni borgare. Så gäller väl även riksdagens äganderätt.
En annan sak jag vill kommentera är detta med
om det har gått bra. Ja, det har gått ganska bra. Jag
vill erinra om att det i tidigare sådana här betänkan-
den har funnits en viss återhållen men dock kritik. Nu
kan vi vara ganska överens om att vi är lite nöjdare än
tidigare, och det är bra. Trots att Riksbanken är for-
mellt oberoende - vi gick emot det oberoendet - ser
vi att Riksbanken lyssnar, och det är bra. Det går
alltså att påverka med ordets makt också.
Sedan är vi emot den här ändringen, men man ska
inte överdriva dess betydelse. Jag erinrar kammaren
om en anekdot som lär vara sann. Jag var inte med,
men det lär ha hänt i riksbanksfullmäktige att någon
sade: Vakna, du ska reservera dig. Det gällde en rän-
tefråga. Jag vet inte om det är sant.
Vi drev faktiskt inte ens i den gamla regimen en
stenhård kontroll från riksdagens sida över räntorna.
Riksdagen visade gott omdöme, lyssnade, förde dia-
log och utsåg folk till riksbanksfullmäktige.
Nu har vi inte det systemet, men jag hörde förut
någon säga att det är så viktigt att Riksbanken är
oberoende. Ställ er då frågan: oberoende av vad då?
Är det viktigt att Riksbanken är oberoende av de
valda representanterna för Sveriges folk? Det kan ni
väl ändå inte mena. Tvärtom för ni ju denna debatt
för att visa att ni inte vill ha en helt oberoende riks-
bank. Alla deltar med liv och lust och visar hur an-
gelägen man är att kunna diskutera Riksbankens
förvaltning. I sak vill ni inte att den ska vara helt
oberoende eftersom ni är demokrater, och det är bra.
Men tänk på, Lena Ek, att om vi går med i EMU
kommer vi snart inte att få föra denna debatt. Vi
kommer inte att kunna föra den här debatten om vi
ansluter oss till det tredje steget, för då har vi inte ens
en oberoende riksbank att diskutera och påverka. Den
rätten är väldigt viktig för oss att slå vakt om.
Jag ska avrunda med ett citat som visar hur viktigt
det här är. På s. 83 i betänkandet säger Lars Bäck-
ström - det är bra att citera sig själv: "Det är egentli-
gen inte en följdfråga, bara ett sista tema som utgår
från svaret till Hans Hoff . Det betyder alltså att om
vi hade varit med i EMU hade vi haft en ränta som
hade varit lägre, och då hade vi riskerat att få problem
med den inhemska prissättningen. Det är innebörden
av vad riksbankschefen sade i svaret till Hans Hoff."
Lars Heikensten svarar: Ja, om allting hade varit
likadant utom just detta blir svaret ja. 1 % lägre ränta
hade givit högre inflation då.
Just det, det är väldigt bra att ha en svensk riks-
bank som sätter räntan så att den passar svenska för-
hållanden och så att vi kan föra dessa diskussioner
som vi i dag för.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget från ut-
skottets majoritet. Jag uppmanar också väljarna att
rösta nej till att gå med i det tredje steget så att vi kan
föra den här debatten också fortsättningsvis.</pre><pre>Anf.  30  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Jag blev alldeles tagen av det här
greppet att citera sig själv. Jag tycker att det var geni-
alt, självupptaget och roligt.
När jag begärde replik på Lars Bäckström handla-
de det dock om dispositionen av Riksbankens resultat
under de år när Riksbanken har ett överskott. Ingen
av oss har väl sagt att det ska vara helt omöjligt att
föra över medel från Riksbanken. Första gången det
gjordes var det ingen som protesterade. Skillnaden
mellan första och andra gången låg i den genomgång
Riksbanken hade gjort av vad man kunde behöva för
att klara sina uppgifter. År 1 sade man: Här är 20
miljarder som vi inte behöver. Då är det fullt rimligt
att föra över det till ägarna. År 2 gjorde man en helt
annan bedömning. Då tyckte man inte alls att det var
rimligt, och det tyckte inte vi heller. Det finns upp-
och nedgångar också i resultatet för en riksbank, och
det visar ju årets resultat som faktiskt är ett minusre-
sultat.
Vi kan se att ränteintäkterna har gått ned från
9 197 000 000 till 7 220 000 000 kr. I grova slängar
är det nästan 2 miljarder lägre.
Det är också klart att man behöver ha en buffert.
Riksbanken har uppgifter som kostar pengar, till
exempel om banksystemet kommer i svajning. Då är
det en rimlig åtgärd att gå igenom vilka buffertar
Riksbanken behöver, diskutera det och sätta normer
för det, och det som blir över ska föras över till stats-
kassan.
Jag tycker att man kan sätta in detta i ett lite större
perspektiv. Staten har ju det sista året visat att man
inte alltid är en entusiastisk och engagerad ägare som
sköter sina uppgifter och ger sina ägardirektiv på ett
sådant sätt att verksamheterna sköts bra. Jag tycker
att det är viktigt med klara besked och raka rör, och
det tycker jag ska gälla Riksbanken också.</pre><pre>Anf.  31  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har inget emot det. Det raka rö-
ret här är att jag säger att vi ska slå vakt om riksda-
gens rätt att disponera vinstmedlen. Den rätten har
ifrågasatts i den allmänna debatten. På något sätt
anses detta inkräkta på Riksbankens möjligheter att
agera. Det är klart att det i någon mening också gör
det. Varje företagsledning är angelägen om att behålla
mycket pengar inom sin egen domvärjo - det är rim-
ligt utifrån deras utgångspunkt - och försöka hålla
ägarna på armbågs lucka. Visst, så är det. Men vi ska
utöva vår ägarmakt, och med tanke på att det ibland
också går nedåt tar vi inte alltid ut extra i uttaxering-
en. Vi är förståndiga från majoritetens sida och tar
inte mer än vad Riksbanken begär - självklart inte!
Men för att prata ett oerhört enkelt naturspråk:
Det är ingen idé att ha kor om man inte har rätt att
mjölka dem. Vi har rätt att ta ut vinsterna från Riks-
banken.
Sedan tycker jag att det är oerhört viktigt, jag vill
återigen understryka det, att vi har den här debatten
och kan föra den. Det ska vi kunna vara överens om.
Låt oss inte bara ta fasta på vad som skiljer oss, Lena
Ek, utan låt oss också tillsammans konstatera att både
Lena Ek och jag är oerhört angelägna om att kunna
föra den här debatten. Vi värjer oss mot idéer från
den europeiska centralbanken eller från europeiska
politiker om att de ska bestämma, till och med på
detta stadium, vad vi har rätt att göra med vår egen
riksbank. Är vi inte överens om det, Lena Ek? Låt oss
bilda front!</pre><pre>Anf.  32  LENA EK (c) replik:
Herr talman! Ja, vi bildar en liten front här när det
gäller den frågan. Det har vi ju redan gjort, som ju
Lars Bäckström vet. Båda våra partier står för ett nej i
folkomröstningen, och den handlar mycket om dessa
frågor och de uppgifter som Riksbanken har.
Det jag blev intresserad av i svaret, herr talman,
var att Lars Bäckström säger att det inte är så dumt att
sätta upp regler för hur sådant här ska hanteras. Det
tycker jag öppnar en väldigt intressant plattform för
diskussion. Vi skulle då faktiskt kunna diskutera vad
Riksbanken behöver för att klara sin uppgift fram-
över. Det är ju möjligt att uppskatta det åtminstone
någorlunda rimligt. Man kunde också bestämma hur
mycket medel som ska ligga i de fonder som Riks-
banken har föreslagit och som ska vara destinerade
för att klara de här olika arbetsuppgifterna. Därutöver
ska dessa medel överföras. Det tycker jag är ett gans-
ka rimligt innehåll i en sådan lagstiftning. Jag tycker
att det vore jättebra om vi kunde diskutera den frågan.
Den tredje saken jag skulle vilja ta upp här i min
avslutande replik är någonting som Lars Bäckström
inte har berört, nämligen utformningen av inflations-
målet och jämförelsen mellan det inflationsmål vi har
i Sverige och det som den europeiska centralbanken
har. Det tycker jag också är intressant just i diskus-
sionen om det här betänkandet. Vi har ju tidigare haft
en diskussion runt inflationsmålet, men det har vi inte
riktigt nu. Vi har gemensamt slagit oss till ro med att
vi tycker att detta fungerar bra. Men jämförelsen med
vad vi skulle ha om det blev ett ja i folkomröstningen
tycker jag är rätt intressant.</pre><pre>Anf.  33  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Om jag förstod Lena Ek rätt menar
hon att den svenska riksbanken har utformat målet att
hålla nere prisökningar på ett förståndigare sätt än
den europeiska centralbanken. Om det var det Lena
Ek menade är vi fullständigt överens. Man måste leva
som man lär och försöka ta fasta på det man är över-
ens om. Det är alldeles rätt.
Men den andra idén, att man skulle lagfästa utdel-
ningen, visar - ursäkta, herr talman, jag ska vara
varsam med orden - en mycket udda inställning till
äganderätten. Det luktar faktiskt Sovjetekonomi:
Duman lagfäster utdelningen från ministerierna och
deras industrier. Så kan man inte ha det. Tänk om
någon vänsterpartist föreslog att vi skulle lagfästa vad
man har rätt att ha i utdelning från de privata bolagen
i Sverige eller från Handelsbanken! Det ska vara lag
på vad Handelsbanken ska ha rätt att dela ut - ingen
skulle driva en sådan åsikt. Varför ska vi vara sämre
ägare än ägarna till Handelsbanken?
Vi kan inte ha lagar om vad man har rätt att dela
ut från en affärsbank, och vi kan inte heller ha lagar
som reglerar detta. Då är man inte en god ägare. Då är
man en passiv, steril och stereotyp ägare.</pre><pre>Anf.  34  GUNNAR AXÉN (m) replik:
Herr talman! Lars Bäckström påstår att vi har för-
vägrat riksdagen rätten att ta ut vinstmedel från Riks-
banken. Det är ingen som har förvägrat riksdagen att
göra det.
Lars Bäckström vet nog att det är fullt okej att
mjölka kon, men börja inte slakta den! Där har vi
skillnaden mellan våra sätt att se på detta. Vi har sagt
att det enligt de principer som finns för utdelning är
rätt att ta ut utdelning från Riksbanken, men när man
börjar ta ut mer än vad än som tillåts enligt de prin-
ciper som är fastlagda sedan tidigare börjar man nag-
ga Riksbankens oberoende i kanten. Då kan man
börja tvivla på dess självständighet.
Som Lars Bäckström sade tidigare vill Vänster-
partiet inte ha någon självständig och oberoende
riksbank. Då tycker man också att man kan få göra
lite hur man vill med den. Men vi vet ju att det är den
oberoende och självständiga riksbanken som har
hjälpt oss att få ned inflationen och stärka den svens-
ka ekonomin under den senare delen av 90-talet. Vi
har mycket att tacka den självständiga och oberoende
riksbanken för. Vi har dåliga erfarenheter från den tid
då politiker styrde penning- och räntepolitiken och då
vi hade inflation på skyhöga nivåer.
För att vi inte ska hamna där igen är det viktigt att
vi slår vakt om Riksbankens oberoende och själv-
ständiga ställning. Detta kan förhoppningsvis lösas i
höst, så att vi inte behöver ha den här debatten i
framtiden. Går vi med i eurosamarbetet får vi ju en
oberoende och självständig centralbank som sköter
detta. Vi behöver då inte längre vara oroliga för att
Lars Bäckström ska slakta kon utan han får i framti-
den nöja sig med att enbart mjölka den.</pre><pre>Anf.  35  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Har vi en stark riksbank eller inte?
Om någonting är starkt eller svagt beror alldeles på
vad man jämför med. Jag är svag jämfört med vissa i
Sverige men inte jämfört med andra. Allting är rela-
tivt. Riksbankens soliditet i Storbritannien är 6,3, i
Finland 31, i Danmark 15 och i Norge 6,5, medan
soliditeten i Europeiska centralbanken i EMU är 18.
Det högsta resultatet i denna sifferserie i utskotts-
handlingarna var 31 och det det lägsta var Storbritan-
niens 6,3. Detta ska ställas mot den svenska riksban-
kens soliditet, som är 50,5.
Var och en som läser protokollet från debatten
kan själv på grundval av dessa siffror bedöma vilken
riksbank som är starkast i Europa.
Det handlar här faktiskt, om vi ska raljera, om att
vi möjligtvis har höjt mjölkkvoterna, men vem är det
som vill slakta Riksbanken? Inte är det Lars Bäck-
ström men möjligtvis min namne Urban och möjligt-
vis min motdebattör här. Det är ju ni som vill lägga
ned Riksbanken, men ni anklagar mig för att vilja
slakta Riksbanken.
Ta fast tjuven! ropade tjuven - det är ju lite ab-
surdistiskt att anklaga mig för detta, när det är de
andra som vill göra det och som vill förhindra att vi
ens kan ha den här debatten. Då har ni ju löst ert
problem, men då, sägs det här, finns det ingenting att
dela ut, så att vi får en oberoende riksbank. Då uppre-
par jag frågan: Oberoende av vem? Törhända obero-
ende av de valda representanterna och oberoende av
den debatt som förs i riksdagen.
Nej! Man ska vanligtvis inte vara beroende av nå-
gonting, men jag tror att det är bra att den svenska
riksbanken är beroende av att lyssna på den svenska
riksdagen. Jag tror till och med att den europeiska
centralbanken skulle vinna på att lyssna mer. Då blir
den bättre, och då höjs kanske soliditeten.</pre><pre>Anf.  36  GUNNAR AXÉN (m) replik:
Herr talman! Lars Bäckström framhåller här att
Riksbanken har en god soliditet, och det är helt rik-
tigt. Skulle det gå på det sätt som Lars Bäckström
önskar, att vi inte går med i eurosamarbetet framöver,
kommer det att ställas än högre krav på att Riksban-
ken har en god ekonomi och en hög soliditet för att
kunna klara penningpolitiken, fungera som lender of
last resort och ha den styrka som krävs när vi kom-
mer att ha ett väldigt litet valutaområde i anslutning
till ett mycket stort euroområde. När vi ska stå vid
sidan om och vara utanför behöver Riksbanken de
ekonomiska musklerna.
Jag vill när Lars Bäckström säger att Riksbanken
kommer att läggas ned påpeka att det inte är detta
som sker vid ett eurosamarbete med ett svenskt delta-
gande. Riksbanken kommer att finnas kvar och vara
en del av det europeiska centralbankssystemet, där
den europeiska centralbanken står självständig och
oberoende av politiska beslut för att förhindra framti-
da hög inflation, urholkning av penningvärdet och en
försämrad välfärd.</pre><pre>Anf.  37  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Självklart ska Riksbanken inte läg-
gas ned som organisation. Det är en myt som, enligt
vad någon redaktör under våren skrev i en tidning,
hör till debattens sumpmarker. Men tänk på diskus-
sionen om utflyttning av svenska företag! I min hem-
stad har vi Volvofabriker, och i grannstaden har vi
Saabfabriker. De finns självklart kvar där, men de ägs
icke längre i Sverige. Besluten tas numera i USA. Se
också på vår läkemedelsindustri! Man brukar oroa sig
för vad detta betyder för den svenska ekonomin. Det
är en risk.
Precis samma sak är det med Riksbanken. Det är
klart att den finns kvar och har en viss produktiv
verksamhet, även om man har "outsourcat" också en
del av den, i och för sig med klent resultat. Det kan vi
kritisera vid ett senare tillfälle. Men också detta är
värt att nämna här, när man går fram på nyliberala
vägar. Om Riksbanken finns kvar har vi makten att
kunna diskutera. Det är en makt att kunna göra det
och att kunna utse riksbanksstyrelse - riksbanksfull-
mäktige, som det förut hette. Det är en makt att kunna
ha denna dialog och denna påverkan, och det är den
som vi mister.
Vi har en stark riksbank, och det ska den fortsätta
att vara, självklart oavsett hur det går folkomröst-
ningen. Jag hoppas ju på mitt alternativ, men vi har
en stark riksbank, och vi har inte tagit mer än vad
banken bär. Det är en solid bank. Det är som för alla
andra företag i grunden soliditeten som räknas på
sikt. Göran Persson har rätt i att den som är satt i
skuld inte är fri. En riksbank med hög soliditet kom-
mer att klara sig med eller utan det tredje steget. Jag
vill att vi ska stå utanför, så att vi kan fortsätta att
bestämma vår ränta.
Någon har sagt att jag är självupptagen. Låt mig
därför i stället i lite fria ordalag referera Heikensten.
Han har sagt: Vi har den här räntan därför att den
passar svensk ekonomi bäst. Hade vi haft en lägre
ränta hade den inte passat den svenska ekonomin.
Heikensten är en klok människa när han sätter räntor!</pre><pre>Anf.  38  CHRISTER NYLANDER (fp) re-
plik:
Herr talman! Även om mycket har redovisats re-
dan finns det ändå någon fråga kvar. När det för det
första gäller nedläggning av Riksbanken håller jag
med Lars Bäckström om att det hör till debattens
sumpmarker. Likväl känns odörerna från de sump-
markerna i radioreklam från nej-sidan. Det är trist.
Att citera är en konst, men det kan också bli väl-
digt konstigt. Jag har slagit upp s. 83 och läst vad
Lars Heikensten och Lars Bäckström sade. Vad Lars
Bäckström sade citerades väldigt noggrant. Citatet av
vad Lars Heikensten svarade avbröts av Lars Bäck-
ström någon mening före slutet. Jag vill gärna få till
protokollet att Lars Heikensten sade följande:
"Om allting annat hade varit likadant utom just
detta blir det svaret ja. 1 % lägre ränta hade givit en
högre inflation då." Sedan kom dock följande tillägg:
"Men allting annat hade antagligen inte varit lika-
dant."
Jag vill bara att detta kommer med i protokollet,
herr talman!</pre><pre>Anf.  39  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Låt oss fortsätta exegetiken och  ut-
tolkningen av de kabbalistiska skrifterna. I fortsätt-
ningen sade Lars Bäckström: "Det är ju det man inte
vet."
Vad svarar Lars Heikensten på detta? Jo, följande:
"Det är sant." Alldeles riktigt. Man kan alltså inte
uttala sig om den frågan. Då ska man inte med tros-
visshet säga: Ja, men kommer vi in i EMU blir det så
många andra bra saker att vi kan klara att inte ha den
ränta som passar Sverige. Det kommer att ordna  sig.
Då erkänner Heikensten att man inte riktigt kan veta
detta.
I vissa fall bör man vara lite sunt konservativ och
föredra det kända före det helt okända. Det är en
mycket sund princip.
Med den ordning vi har i dag med Riksbanken
kan vi hantera inflationen rimligt väl, och vi kan
hantera räntepolitiken rimligt väl så att den passar
svensk ekonomi. Kanske kan vi göra någonting annat,
räntan blir lite olämplig, men det kanske blir någon
annan fördel som uppstår så att vi kan klara det.
Visst! Men varför riskera detta? Det är det som jag
tycker är olämpligt. Ekonomiska skäl talar emot.
I dag ska vi inte föra en debatt om de politiska
skälen, men det är alldeles uppenbart att ekonomiska
skäl talar mot att ta ifrån den svenska riksbanken
rätten att sätta en ränta som passar för Sveriges eko-
nomi.</pre><pre>Anf.  40  CHRISTER NYLANDER (fp) re-
plik:
Herr talman! Man behöver vara varken kabbalist
eller rabulist för att veta att allting aldrig kommer att
vara som det är. Det är väl tur det. Annars hade det
varit trist att leva i övrigt.
EMU handlar om en större marknad som ger stör-
re utrymme att klara tillväxten - som Gunnar Axén
tidigare var inne på - med så mycket utrymme att
man också kan hålla inflationen nere.</pre><pre>Anf.  41  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Vi ser att vi har haft en bättre tillväxt
än euroområdet de senaste åren. Vi har inte fått det vi
kan beskriva som eurosjukan, det vill säga dåliga
offentliga finanser och en hög arbetslöshet. Det vet
vi. Framtiden är osäker, men något vet vi. Det är inte
panta rhei att vi ingenting vet. De som har gjort detta
vet hur det ser ut, och vi vet hur det ser ut när vi har
gjort det vi har gjort. Då har vi hanterat det rimligt väl
i Sverige med denna ordning.
Växla inte ihop detta med debatten om oberoen-
det. Varför hade Tyskland en låg inflation? Berodde
det på att man hade en oberoende Bundesbank? Nej,
det berodde på att det tyska folket hatade inflationen.
Det är folken som bestämmer i demokratiska länder.
Tyskland var och är ett demokratiskt land, men i
grunden var det den tyska folksjälen som garanterade
den låga inflationen. På samma sätt är det i Sverige.
Det svenska folket har insett att inflation ofta berikar
de rika och gör de fattiga fattigare. Det är det som är
grundvalen för - som man skriver i LO-tidningen -
att hata inflationen. Det är oerhört sund politik för en
arbetarrörelse. Detta klarar vi lättast med en svensk
oberoende riksbank beroende av den svenska demo-
kratiska debatten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)</pre><pre>8 §  Vakansstatistik</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU25
Vakansstatistik (prop. 2002/03:95).</pre><pre>Anf.  42  CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! Finansutskottets betänkande nr 25
behandlar regeringens förslag om  obligatorisk va-
kansstatistik.
Förslaget innebär att både enskilda och offentliga
arbetsgivare ska lämna uppgifter om vakanser för den
officiella statistiken. Statistiken som finns i dag byg-
ger på lediga platser som frivilligt anmäls till arbets-
förmedlingen. Av propositionen framgår att det finns
brister i gällande regelsystem. Utskottet anser, liksom
regeringen, att det är angeläget att officiell statistik
håller en hög kvalitet och att den är tillförlitlig. Ut-
skottet tillstyrker därför regeringens förslag.
Samtidigt anser utskottet att det är viktigt att upp-
giftsskyldigheten för enskilda och offentliga arbetsgi-
vare inte blir större än nödvändigt och att de inte
behöver lämna likartade uppgifter enligt olika regler.
Detta bör regeringen beakta vid översynen av lagen
om skyldighet för arbetsgivare att anmäla lediga
platser till den offentliga arbetsförmedlingen. Med
hänvisning till att frågan om att göra en översyn av
den nu nämnda lagen är under beredning i Närings-
departementet anser utskottet att motionerna från
Centerpartiet och kd bör avslås av riksdagen.
Utskottet delar också regeringens bedömning att
förslagen inte får några direkta ekonomiska konsek-
venser för den kommunala sektorn, och utskottet
avstyrker motionen om att finansieringsprincipen ska
tillämpas. Här kan man jämföra med reservationerna
från Moderaterna, Folkpartiet och kd samt Center-
partiet.
I betänkandet behandlas också motioner om regler
för företag. Motionerna avstyrks med hänvisning till
riksdagens tillkännagivande till regeringen att under
mandatperioden göra en genomgång av regelverket
som berör företag. Också här kan man jämföra med
reservationen av Moderaterna, Folkpartiet, Kristde-
mokraterna och Centern.</pre><pre>Anf.  43  TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Herr talman! Det svänger i kammaren i dag. Vi
har diskuterat finansutskottets betänkande om Riks-
banken och penningpolitiken, och nu går vi över till
mer jordnära ting: vakansstatistik.
Vi kan konstatera, herr talman, att vi åter står i en
situation att riksdagen ska lägga ytterligare arbets-
uppgifter på svenska arbetsgivare. Det är vad det är
fråga om. Detta sker samtidigt som riksdagen ställer
sig bakom kravet på genomgång av hela det regelverk
som berör företagandet, så att onödiga och krångliga
regler kan tas bort.
Nu föreslås, som sagt, att regelverket utökas så att
arbetsgivare ska lämna uppgifter om vakanser för den
officiella statistiken. Vi delar uppfattningen att det är
bättre med statistik som bygger på uppgifter om va-
kanser, men vi villkorar vårt ställningstagande med
att regler om så kallad obligatorisk platsanmälan ska
tas bort. Det räcker inte som utskottsmajoriteten säger
sig göra, nämligen skicka en beställning till regering-
en.
Företagare har ungefär 4 000 regler att hålla rätt
på. Då behöver vi inte ytterligare plussa på det regel-
verket. Vi har också själva att någon gång leva upp
till de beslut som vi säger oss vilja ha fram. Vi har en
möjlighet i betänkandet att klargöra att vi inför den
regeln men tar bort en annan. Den rätten äger vi. Låt
oss då också vara beredda att själva leva upp till de
beslut vi fattar och beställer hos regeringen. Det ma-
joriteten försöker göra strider mycket mot de inten-
tioner riksdagen har beställt.
Det är också rimligt att vi uttalar oss för vilka
kvantitativa mått och kvalitativa mål som ska gälla
när det handlar om att banta ett regelverk som de
facto hämmar företagandet i landet. Det är omvittnat i
många rapporter att så är fallet.
Herr talman! För tids vinnande kommer jag att
yrka bifall till reservation nr 2. Självklart står den
moderata gruppen bakom samtliga våra reservationer.</pre><pre>Anf.  44  GUNNAR NORDMARK (fp):
Herr talman! Man skulle kunna tro att vad jag
håller här i handen är finansutskottets betänkande
FiU25. Men det är det inte. Det är ett symtom för två
olika saker. Bland annat är det ett symtom på det
stora antal regler som vi lägger på det här landets
företag. Tomas Högström nämnde att det är ungefär
4 000 regler att ta hänsyn till. De ökar med ungefär
200 regler om året.
Samtidigt kan vi se hur antalet företagare i Sveri-
ge minskar. Vi kan samtidigt se att den yngre genera-
tionen i familjeföretag inte längre önskar ta över.
Man har sett i de små företagen hur föräldrarna och
de äldre släktingarna inte bara ägnar sig åt det de
tycker är roligt, att driva företaget, utan också måste
ge sig hän åt att följa upp ett antal mer eller mindre
onödiga regler.
Jag vill för tids vinnande yrka bifall till reserva-
tion nr 2. Det är rimligt att man har den vakansstatis-
tik som har nämnts. Det är bra att den finns. Precis
som Tomas Högström sade är det rimligt att om man
bestämmer sig för att skapa en ny regel ska en annan
tas bort. Annars bidrar vi till och hjälper till att skapa
ett skadligt företagsklimat i det här landet. Det är ett
företagsklimat som gör att färre människor vill ägna
sig åt företagande. Det är ett företagsklimat som gör
att människor som skulle kunna ta över företag inte
vill göra det.
Det andra som det här är ett symtom på gäller fi-
nansieringsprincipen. Riksdagen har tendensen att
med jämna mellanrum vältra över kostnader på
kommuner och landsting. Det här kan tyckas vara en
liten kostnad. Det har framförts att den egentligen
inte betyder  någonting alls. Där kan man konstatera
att såväl Kommunförbundet som Landstingsförbundet
är av en annan uppfattning.
Vi vet i dag att kommuner och landsting har en
situation som ekonomiskt inte är direkt lysande. Även
små ekonomiska bördor på landsting och kommuner
som den här församlingen lägger på dem innebär att
ekonomin blir sämre i kommuner och i landsting.
Jag tycker att det är viktigt att man från riksdagen
sänder en signal, att skapar vi vissa regler som vi
tycker är rimliga och vettiga ska vi också ta vårt an-
svar och ta bort andra regler - detta för att visa att vi
vill ha ett företagsklimat där vi ser till att vi har ett så
litet antal regler som det över huvud taget är möjligt.</pre><pre>Anf.  45  OLLE SANDAHL (kd):
Herr talman! Statens uppgift är att vara subsidiär i
relation till sina medborgare och till deras verksam-
heter. Därför är det motiverat att staten ser till att det
finns kunskaper om hur det står till i nationen, till
exempel hur det står till på arbetsmarknaden och med
vakanssituationen. Kunskap om situationen är viktig
och nödvändig för att staten ska kunna sköta sina
åtaganden och planera.
Vi kristdemokrater tycker alltså att en uppgifts-
skyldighet om vakansstatistik är helt okej.
Men, herr talman, vi har vissa förbehåll. Vi menar
att varje pålaga på medborgare och verksamheter ska
vara väl behövda och väl motiverade. Det som före-
slås i propositionen är tillägg till det som redan finns i
form av den långa listan över uppgifter som närings-
idkare måste lämna in enligt lag.
Regeldjungeln är tät och snårig och har en häm-
mande inverkan på landets företag. Studier visar att
kostnaden för företag kan vara upp till 30 000 kr per
år för att sköta detta regelverk. En summerad bedöm-
ning är då, sammanräknat för nationen, att det kan
handla om 90 miljarder.
I samhället och även i riksdagen är det en stor
samsyn när det gäller att det finns behov att reducera
och minska regeladministrationen. När nu en ny upp-
giftsskyldighet införs bör man se om det finns möj-
lighet att ta bort någonting av det som redan finns om
det har blivit onödigt. Vi menar att så är fallet.
Därför föreslår vi nu att den så kallade obligato-
riska platsanmälan slopas. Det vill inte finansutskot-
tets majoritet, som därmed leder utvecklingen i rikt-
ning mot ökad regelbelastning, alltså i motsatt rikt-
ning. Man vill öka belastningen, trots att regeringen i
propositionen själv berättar - och då citerar regering-
en sig själv, enligt känt mönster från kammaren i dag
- att man avser att identifiera eventuellt onödig admi-
nistration i syfte att minska företagens administrativa
börda. Detta är bara ord, och handlingen visar sig gå i
motsatt riktning.
När det sedan gäller kostnaden för den obligato-
riska vakansstatistiken menar regeringen att den är
marginell och därför inte ska föranleda någon särskild
finansiering. Man gör alltså den bedömningen att
finansieringsprincipen inte är tillämpbar. Som stöd
hänvisar man återigen tillbaka till sig själv, i någon
sorts cirkelbevisning, och hänvisar till ett eget utta-
lande. Det leder tankarna till bilden av att regeringen
skulle vara som oraklet i Delfi, som har svar på alla
frågor. Grekland anses vara demokratins vagga, men
någonting borde väl ha hänt därefter.
När det gäller finansieringsprincipen menar vi att
regeringens ord har tveksam klang, när det gäller
sambandet mellan handling och ord.
Bedömningen av att den här reformen skulle vara
finansiellt marginell delas inte av Kommunförbundet
och Landstingsförbundet. De menar att uppgiftsläm-
nandet kommer att vara ytterst tidskrävande.
För att göra en lång historia kort, herr talman, yr-
kar jag slutligen bifall till reservation 2. För tids vin-
nande och i det vällovliga syftet att bidra till förenk-
lingsarbetet begränsar jag mig till det, även om vi
som partigrupp står bakom alla våra yrkanden.</pre><pre>Anf.  46  LENA EK (c):
Herr talman! Ärade åhörare och ledamöter! Fi-
nansutskottets betänkande FiU25 handlar om att både
enskilda och offentliga arbetsgivare ska lämna upp-
gifter om vakanser för den offentliga statistiken. Det i
sig är ett ganska litet och enkelt ärende, men det tes-
tar, kära åhörare, två löften som regeringen har gett.
Det första löftet är att förenkla och minska antalet
regler för företagare. Det är anledningen till att vi i
oppositionen har sagt att om man lägger det här för-
slaget borde man dra tillbaka någon annan skyldighet
i stället. Det gör man inte, och därför faller alltså det
testet ut så att regeringen inte håller det man har lo-
vat.
Det andra löftet är att om man beslutar om saker
som kostar pengar för kommunerna ska man överföra
medel. Det gör man inte heller.
Därför, herr talman, yrkar jag avslag på utskottets
förslag och bifall till reservation nr 2.
(forts. 10 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 13.56 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.</pre><pre>9 §  Frågestund</pre><pre>Anf.  47  ANDRE VICE TALMANNEN:
Nu ska vi starta veckans frågestund. Följande
statsråd kommer att delta: statsrådet Pär Nuder, ut-
bildningsminister Thomas Östros, statsrådet Jan O
Karlsson, jordbruksminister Ann-Christin Nykvist
och finansminister Bosse Ringholm. Statsrådet Pär
Nuder besvarar såväl allmänpolitiska frågor som
frågor inom sitt eget ansvarsområde. Frågor till övri-
ga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsområden
inom regeringen.
Den förlängda sjuklöneperioden</pre><pre>Anf.  48  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till Pär Nuder.
Regeringen säger sig ju föra en tillväxtpolitik, och
det svenska näringslivet kan ju sägas ha en ganska
avgörande del i tillväxtarbetet. Övervältringen av den
tredje veckan av sjuklönen har ju satt djupa spår i
näringslivet, inte minst i Gnosjöregionen, som jag
kommer ifrån.
Jag vill ställa frågan: På vilket sätt kommer just
den här delen att bidra till tillväxt i Sverige?</pre><pre>Anf.  49  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Svaret är att det bästa för det svenska
näringslivet och dess möjligheter till tillväxt är att vi
sköter de offentliga finanserna. För att kunna hålla
ordning på de offentliga finanserna måste vi natur-
ligtvis se till att vi inte får överskridande av våra
utgifter. Det fanns en risk i våras och i vintras att vi
skulle få 10 miljarder mer i utgifter än vad vi hade
planerat för, och därför bromsade regeringen kost-
nadsutvecklingen. Det innebar att på sjukförsäkrings-
området fick både individer och företag vara med att
betala denna inbromsning.
Det är väldigt bra för det svenska näringslivet att
vi håller ordning på de offentliga finanserna. Det är
bra för tillväxten, det ger fler jobb och det är bra för
hela folkhushållet på sikt.</pre><pre>Anf.  50  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Fru talman! Det är intressant att notera att man
med den här regeln kommer att behöva föra över
ungefär 2,4 miljarder till den offentliga sektorn för att
man där ska kunna klara den här biten.
Min fråga blir då - och den kräver bara ett ja eller
ett nej från finansministern: Är detta en ren budget-
förstärkning? Ja eller nej!</pre><pre>Anf.  51  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Vi har i år planerat för 20 miljarder
kronor i reformer, exempelvis i form av höjt studi-
estöd till 16-, 17- och 18-åringar i gymnasieskolan.
Vi har planerat för ökade utgifter för bistånd, pensio-
närerna och en rad andra områden. De 20 miljarder
kronorna klarar vi av att finansiera också.
Men när vi såg att det fanns en risk att det kunde
bli ytterligare 10 miljarder kronor var vi tvungna att
bromsa, helt enkelt. Det handlar inte om inkomstför-
stärkningar av något slag, utan det handlar helt enkelt
om att följa de av riksdagen beslutade förslagen. I det
avseendet är det viktigt att vi håller utgiftskontrollen.
Det hade varit väldigt dåligt, både för svenska företag
och för löntagare om vi hade släppt på ekonomin på
det sätt som skedde under regeringen Bildt i början av
90-talet. Någon repris på det vill vi inte se.
Statligt stöd till SJ</pre><pre>Anf.  52  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag tänkte fortsätta på temat ordning
på statsfinanserna. Regeringen med finansministern
som undertecknare har just lämnat ett förslag till
riksdagen om att man ska ta 3 000 miljoner av skatte-
betalarnas pengar och sätta in på ett konto i Riksgäl-
den för att kunna skicka in dem i statliga företag som
inte går så bra. Ett av dem är SJ.
Det står att pengarna ska användas till insatser i
väl fungerande verksamhet som kräver ytterligare
kapital. SJ skulle då vara en sådan verksamhet.
1 800 miljoner kronor vill man sätta in i SJ, efter att
man konstaterat att de ingångna avtalen inte är lön-
samma, driften är ineffektiv, underhållet är eftersatt
och värdena är överskattade.
Min fråga till finansministern är för det första om
han verkligen anser att det är förenligt med förslaget
att sätta in pengar i SJ och för det andra om det är
försvarbart gentemot skattebetalarna, när det nu är så
att man sänker sjukersättningen, vältrar över kostna-
der på företag och så vidare, just därför att man inte
har ordning på statsfinanserna.</pre><pre>Anf.  53  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det här är två olika frågor. Jag hop-
pas att vi är överens, Karin Pilsäter och jag, om att
det är viktigt att hålla ordning på statsfinanserna. Det
är därför regeringen har bromsat de skenande kostna-
derna.
De svenska statliga företagen, ett 60-tal, är väl-
skötta och har ett gott resultat. De ger staten och
skattebetalarna goda inkomster som kan användas på
många olika sätt. Men några av företagen har, liksom
många privata företag under senare år, fått en del
ekonomiska bekymmer. Då är det naturligt att man
inom den statliga sektorn ser till att de olika företa-
gens gemensamma resultat ses i ett sammanhang. Det
är därför vi har lagt fram förslaget att man kan göra
omdispositioner mellan företagens resultat och på så
vis stärka exempelvis SJ, som i det här fallet, för att
vi på lång sikt ska kunna medverka till att svenska
folket får en miljömässigt god utveckling av trans-
porterna. Det är ett av huvudsyftena med den trafik
som vi bedriver via SJ.</pre><pre>Anf.  54  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det är helt riktigt att inkomster av
statlig verksamhet kan användas på olika sätt, oavsett
om man tar in de inkomsterna direkt från skattebeta-
larna i form av skatter eller om man tar in dem från
de av staten ägda företagen som går ihop sig och
lämnar ett överskott. Vi från Folkpartiets sida tycker
inte att staten ska driva företag. Det finns alltför
många exempel på just att skicklighet och kompetens
kanske inte alltid är desamma för företagsaffärer som
för andra verksamheter.
Min fråga gäller just det: Är det verkligen fören-
ligt med förslaget att lägga in de här pengarna i SJ,
när er egen analys är att underskottet beror på att man
överskattar värdena, att avtal man ingår inte är lön-
samma, att driften är ineffektiv och att underhållet är
eftersatt, när det står att detta ska vara avsett för väl
fungerande verksamheter, vilket ju uppenbarligen SJ
inte är - och det finns väl ingenting som tyder på att
det skulle bli det heller.
Den andra frågan gäller, eftersom det ändå är
skattebetalarnas pengar, detta: Är det verkligen för-
svarbart att ta 3 miljarder, 3 000 miljoner, av skatte-
betalarnas pengar och skicka in i illa skötta företag
när man får spara in på så mycket annat?</pre><pre>(ANDRE VICE TALMANNEN: Talartiden är
slut.)</pre><pre>Anf.  55  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag ska försöka hålla mig till den
talartid som vi har fått och inte överskrida den, lik-
som jag inte heller vill överskrida statens budget på
något sätt, Karin Pilsäter!
Det är försvarbart att staten, som har en god före-
tagssektor - ett 60-tal företag som ger bra vinster till
staten - gör vissa omdispositioner. Om SJ nu har haft
några svåra år, bland annat beroende på att man har
tecknat ofördelaktiga avtal, är det rimligt att SJ ges
möjlighet att rekonstruera sin verksamhet. Jag kan
försäkra både Karin Pilsäter och andra om att dessa
ofördelaktiga avtal oftast har inneburit att kommuner
och landsting har fått lägre kostnader eftersom de
oftast har varit SJ:s kunder. Det har alltså skett en
omfördelning inom den offentliga sektorn, och det är
bland annat det som rättas till via det särskilda till-
skott som nu kommer till SJ.
Framtiden för science centers</pre><pre>Anf.  56  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsmi-
nistern som handlar om science centers och deras
verksamhet i landet. Bland annat finns det två stora
sådana enheter i landet med fri verksamhet. Jag tän-
ker på Tom Tits i Stockholm och Teknikens Hus i
Luleå. Verksamheten har utvecklats i positiv riktning
med ökad besöksfrekvens, +77 %. Omsättningen har
ökat med 209 %. Men samtidigt har regeringen valt
att minska statsbidragen med 19 %.
Min fråga till utbildningsministern blir: Är inte
längre den verksamhet som dessa science centers
bedriver viktig för regeringen? De här verksamheter-
na är mycket positiva för rekryteringen bland annat
till naturvetenskapliga och tekniska linjer.</pre><pre>Anf.  57  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Ja, visst är de väldigt viktiga! De är så
pass viktiga att det är fler kommuner och regioner
som ser att det här är ett sätt att stimulera barns och
ungdomars intresse för naturvetenskap och teknik. Vi
har sett en ökning av antalet science centers.
Erling Wälivaara nämnde Tom Tits och Tekni-
kens Hus, men vi har också Universeum i Göteborg
och på flera ställen bygger man nu science centers. Vi
ökar generellt sett resurserna till science centers, men
det blir fler som vill vara med och dela på den kakan.
Det innebär att man får fundera på om det finns andra
finansiärer som också kan ställa upp.
Men jag delar helt Erling Wälivaaras synpunkt att
science centers, den här typen av Teknikens Hus och
liknande, är verkningsfulla instrument för att stimule-
ra barns och ungdomars intresse för naturvetenskap
och teknik.</pre><pre>Anf.  58  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för
svaret. Det här är ju en verksamhet som är väldigt
positiv för hela samhället. Det är en god investering.
Ett bibehållet statsbidrag ger många ringar på vattnet
både lokalt och regionalt. Inte minst är det här viktigt
för Norrbotten.
Det handlar inte heller om stora pengar. Behovet
av ett statsbidrag för den totala science center-
verksamheten handlar om 26 miljoner per år. Det är
inga stora pengar.
Ser utbildningsministern någon möjlighet att sä-
kerställa verksamheten vid dessa science centers i
landet, eller vill Thomas Östros medverka till att
lägga ned den här viktiga verksamheten?</pre><pre>Anf.  59  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Just för att vi tycker att science cen-
ters är så viktiga ökar vi anslagen till dem. Men som
Erling Wälivaara vet är det än fler som vill vara med
och få den här stimulansen. Det är mycket positivt.
Det innebär i praktiken att fler barn och ungdomar får
chansen att möta science centers.
Om jag får fundera kring Erling Wälivaaras och
Kristdemokraternas budget för utbildningspolitik
gissar jag, efter att ha haft en rad debatter med Krist-
demokraterna där man i ord har velat satsa ännu mer
än regeringen, att om man gräver lite djupare finner
man att Kristdemokraterna inte har mer pengar än
regeringen, inte heller för detta ändamål.
Livskraftigt lantbruk</pre><pre>Anf.  60  JAN ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksminister
Ann-Christin Nykvist.
Vi är nu inne i ett mycket intensivt skede avseen-
de reformeringen av den gemensamma jordbrukspo-
litiken. Förslaget från kommissionen riskerar att få
långtgående negativa konsekvenser för svenskt jord-
bruk och svensk livsmedelsindustri. Jag är övertygad
om att det finns en framtid för de här båda sektorerna
i Sverige. Men många lantbrukare som jag har träffat
känner att vare sig regeringen eller ministern bryr sig
om huruvida vi har en livskraftig landsbygd och ett
livskraftigt jordbruk i framtiden. Det baserar sig på
regeringens ställningstagande i utformandet av den
gemensamma jordbrukspolitiken.
Jag undrar: Vilka åtgärder kommer ministern att
vidta för att utforma EU:s gemensamma jordbruks-
politik på ett sådant sätt att vi även i framtiden kom-
mer att ha ett livskraftigt lantbruk i Sverige?</pre><pre>Anf.  61  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Regeringen är alldeles övertygad om
att det finns en framtid för svensk jordbruksnäring,
både när det gäller primärledet och senare led. Det är
mycket glädjande att också exporten av just livsme-
delsprodukter ökar.
Men det är alldeles nödvändigt att reformera den
gemensamma jordbrukspolitiken om vi ska skapa en
bra framtid för näringen. Därför satsar regeringen på
en sådan inriktning av jordbrukspolitiken och stöttar
de förslag inom unionen som innebär att vi ska ori-
entera jordbrukspolitiken mot det som konsumenterna
efterfrågar och även skapa ett utrymme för en miljö-
och landsbygdsutveckling.
Jag ser egentligen inte något skäl att befara att den
här politiken inte skulle vara i svenskt intresse.</pre><pre>Anf.  62  JAN ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag delar
ministerns inställning att det behövs en reformering.
Det är dock viktigt att vi gör den på ett sådant sätt att
vi inte tvingas konstatera att operationen gick bra
men patienten dog. För det krävs det att det är rimliga
tidsvillkor för anpassning, och det tycker jag inte att
regeringen har jobbat för i de förslag som föreligger.
Kopplat till EU-politiken är också de konkurrens-
villkor som vi själva förfogar över. Vi har sett hur
regeringen senast i vårbudgeten försämrar gentemot
konkurrentländerna. Jag frågar ministern: Vilka åt-
gärder avser ministern att vidta för att jämställa kon-
kurrensvillkoren för våra svenska företag med våra
konkurrentländers?</pre><pre>Anf.  63  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Den gemensamma jordbrukspolitiken
inom EU måste utvecklas på ett sådant sätt att vi
också kan ha en världshandel med jordbruksproduk-
ter. Vi är alltså också beroende av att framgångsrikt
slutföra den så kallade Doharundan, där vi har möte i
Mexiko i höst. Därför är det väldigt centralt att vi
också går vidare i linje med vad kommissionen har
föreslagit. Givetvis kommer det att bli förändringar
när de 15 medlemsländerna ska enas.
När det sedan gäller konkurrensvillkoren för det
svenska jordbruket är det alltid väldigt svårt att jäm-
föra mellan länder och säga att här har vi den totala
konkurrensneutraliteten. Men regeringen har utfäst
sig att lätta på böndernas ryggsäck, och givetvis ska
det ske när ekonomin så tillåter.
Följderna av ett nej till EMU</pre><pre>Anf.  64  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till finansmi-
nistern.
Under den gångna våren har jag deltagit i ett antal
EMU-debatter. Eftersom jag är en övertygad ja-
sägare har också min argumentation legat åt det hål-
let. Vad jag har upptäckt, både hos dem som har lyss-
nat på debatten och hos dem som har representerat
den andra sidan, som inte tror på ett medlemskap i
EMU, är att de tror att ett utanförskap på något sätt
skulle innebära ett status quo-förhållande för Sverige.
Jag tror det personligen inte själv, men mina frågor
blir: Delar finansministern min uppfattning? Om så är
fallet, vad är finansministerns bedömning av priset
för utanförskapet?</pre><pre>Anf.  65  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är naturligtvis en oerhört viktig
fråga, vad som händer om svenska folket skulle säga
nej i folkomröstningen i höst. Jag delar Sven-Erik
Österbergs uppfattning att det inte är status quo som
gäller, det vill säga oförändrat läge, utan det finns ett
antal faktorer som kommer att påverka svensk eko-
nomi, både på kort och på lång sikt.
Jag tror att det svenska näringslivet är inställt på
att vi ska kunna få vidgade marknader åren framöver.
Inte minst för de små företagen är det viktigt att kun-
na få större marknader och kunna få handla i gemen-
sam valuta. Det är klart att det kommer att finnas en
besvikelse hos många av de företagen om de inte
kommer att få lika goda marknadsförutsättningar. Det
är väl en faktor som jag ser omedelbart kommer att
vara negativ som ett resultat av ett annat resultat i
folkomröstningen än vad både jag och många andra
vill.</pre><pre>Anf.  66  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Tack för svaret på den frågan. Jag
skulle då vilja fråga: Är finansministern beredd att
tillsammans med bland andra mig höja intensiteten i
debatten och rikta in fokus på ett förtydligande av vad
ett utanförskap kan innebära och vilka negativa kon-
sekvenser det kan ha? Jag har upplevt det som väldigt
viktigt att just det kan komma fram intensivare i de-
batten.</pre><pre>Anf.  67  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Jag har
ju handgripliga erfarenheter från samarbetet med
finansministrarna i Ekofin, det vill säga ekonomi- och
finansministrarna i EU. De har hittills varit mycket
generösa mot oss tre från Storbritannien, Danmark
och Sverige som inte tillhör eurosamarbetet. Vi har
fått full information, men vi har inte kunnat delta i
deras överläggningar.
Men det blir alltmer tydligt att ju längre vi står
utanför eurokretsen, desto svårare blir det att kunna
vara med i det arbetet och framför allt att kunna på-
verka. Jag kommer att arbeta mycket hårt för att Sve-
rige ska få en röst i det sammanhanget också. Jag gör
det inte minst mot bakgrund av att vi har haft väldiga
framgångar från svensk sida under vårt medlemskap
genom att vi har lyft fram kampen mot arbetslösheten
som huvudfråga. Det är en huvudfråga på alla möten i
EU i dag. Jag hoppas att det kan vara det i fortsätt-
ningen också. Där vill vi vara med och påverka även i
eurokretsen.
Fastighetsskatten</pre><pre>Anf.  68  MONA JÖNSSON (mp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till finansmi-
nistern.
På många håll i landet, speciellt på västkusten, har
vi problem med hög fastighetsskatt. Det har blivit
ännu besvärligare nu sedan den nya belägenhetsfak-
torn införts som innebär att man räknar fastighets-
skatten och därtill förmögenhetsskatten på hur nära
vattnet man bor.
I Kalifornien hade man stora problem. Genom att
koppla skatten till ett inköpspris i stället för att man
betalar medan man bor i huset fick man ett system
som var förutsägbart. Nu undrar jag om finansminis-
tern har undersökt eller kommer att undersöka om det
finns någon möjlighet att införa något liknande här.</pre><pre>Anf.  69  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det som har varit det stora bekymret
de senaste åren när det gäller fastighetspriserna och
fastighetstaxeringen är avsaknaden av ett rejält bo-
stadsbyggande. Framför allt i storstadsområdena har
det varit ett mycket lågt bostadsbyggande. Det har
inneburit att priserna har stigit i höjden rätt ordentligt
på inte minst småhus. Därför skulle jag vilja säga att
det bästa och viktigaste är att öka bostadsbyggandet
för att få en rimligare kostnadsutveckling.
Vi har gjort ett antal insatser för att hålla nere
kostnaderna för småhusägarna. Och jag har nyligen
tillsatt en utredning som ser över både arvs- och för-
mögenhetsskatten och även fastighetsskatten. Jag
utgår från att utredningen prövar alla relevanta idéer
som kan finnas.</pre><pre>Anf.  70  MONA JÖNSSON (mp):
Fru talman! Jag undrar om ministern tänker gå ut
med något slags meddelande om att folk som bor i
kustsamhällena kan bo kvar. Just nu är det ju bara de
som har mycket pengar som kan göra det, och då blir
samhällena fritidsbyar i stället. Det sitter åhörare här
nu. Skulle finansministern kunna ge dem några trös-
tens ord om att det här kommer att snabbas upp på
något sätt?</pre><pre>Anf.  71  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag är medveten om att den snabba
prisutvecklingen under senare år har varit mycket
oförmånlig just för folk med låga inkomster när det
gäller möjligheten att behålla sina fritidshus eller
småhus. Det var ett av skälen till att vi införde den så
kallade begränsningsregeln, som innebär att ingen
betalar mer än högst 5 % av sin inkomst i fastighets-
skatt.
Jag har också gett utredningen i uppdrag att se om
man kan göra andra saker, bland annat när det gäller
fritidshusen, i fortsättningen. Jag utgår från att den
arbetar i snabb takt och kan leverera förslag som
påverkar den bofasta befolkningens möjligheter att bo
kvar i just sådana områdena som varit utsatta för
prispress men också fritidshusboendes förutsättning-
ar. Utredningen kan som sagt var lägga fram förslag
på hela området.
Konfessionella skolor</pre><pre>Anf.  72  LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Den senaste tiden har situationen runt
de fristående skolorna diskuterats ganska intensivt.
Förutom en mer allmän debatt om de fristående sko-
lornas roll och kostnader har frågan om de fristående
skolorna med olika religiösa inriktningar kommit i
fokus.
Av läroplanens skrivningar framgår att utbild-
ningen ska vara icke-konfessionell. Min fråga som
jag riktar till utbildningsministern blir: Anser minis-
tern att förekomsten av konfessionella skolor är för-
enlig med läroplanen för skolan?</pre><pre>Anf.  73  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det första och det viktigaste är att alla
skolor, oavsett vem som är huvudman och oavsett
vad de har för pedagogisk idé, ska följa läroplanen
och den demokratiska värdegrund som ligger till
grund för hela vår skolverksamhet. Det är en väldigt
viktig utgångspunkt, och där finns det ingen möjlig-
het till avvikelse.
Den senaste tidens debatt tycker jag har stärkt min
uppfattning att det som regeringen nu gör skärper
tillsynen och kvalitetskontrollen av våra skolor, inte
minst när det gäller skolor som har konfessionell
grund. Det är en mycket viktig inriktning.
Det måste vara öppna dörrar, och vi måste göra en
rejäl utvärdering. Är det så att det kommer fram upp-
gifter som tyder på att barn och ungdomar inte får en
bra utbildning, där man också har demokratin och
respekten för varandra som utgångspunkt, då ska
skolorna stängas. Jag utgår från att det nya Skolverket
som har bildats för någon månad sedan sköter detta
mycket skarpt och aktivt ute på skolorna.</pre><pre>Anf.  74  LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! I förslaget till ny skollag arbetas
barnkonventionens grundläggande principer in. Det
handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta
rummet vid alla åtgärder som rör barn. Det är natur-
ligtvis mycket positivt, och jag tror att ministern delar
den uppfattningen. Samtidigt konstaterar vi att den så
kallade valfrihetsreformen inom skolan visat sig vara
ganska mycket inriktad på vuxenvärldens behov och
intressen. Min följdfråga till ministern blir: Är vuxnas
rätt till valfrihet viktigare än barnens rättigheter?</pre><pre>Anf.  75  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är väldigt bra formulerat av Len-
nart Gustavsson. Det tror jag verkligen slår huvudet
på spiken.
Det är barnens rätt till god utbildning och utveck-
ling som ska stå i centrum. Barnens rätt kommer i det
här fallet, menar jag, före föräldrarnas rätt till valfri-
het. Det är bra med valfrihet och alternativ, men det
får aldrig ske på bekostnad av barnens utbildning och
den demokratiska värdegrund som ska genomsyra
skolan.
Därför är det bra att vi ser över den nya skollagen
för att se om vi ytterligare kan skärpa detta barnpers-
pektiv och om vi kan göra det ännu tydligare att sko-
lans utgångspunkt ska vara demokrati, allas lika vär-
de, pojkars och flickors lika rättigheter, men utbild-
ningen ska också vila på vetenskaplig och saklig
grund. På det sättet ges Skolverket ännu mer av stöd i
att vara aktiv tillsynsmyndighet.
Sedan är det sorgligt att se att det inte finns majo-
ritet i kammaren för att skärpa tillsynen genom att
också involvera kommunerna. Till det har ett antal
partier, de borgerliga plus Miljöpartiet, sagt nej. Men
vi återkommer till den saken senare.
Arbetskraftsinvandring</pre><pre>Anf.  76  HANS BACKMAN (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Jan O
Karlsson.
Flera fall av asylsökande invandrare som ska utvi-
sas från Sverige har uppmärksammats. De ska utvisas
trots att de under väntan på besked om de ska få stan-
na i Sverige eller inte har blivit integrerade i landet
och fått jobb.
I tisdags i TV 4 sade statsrådet Mona Sahlin att
regeringen tycker att arbetskraftsinvandring är bra,
och det lät ju positivt. Men hon sade också att för att
bli godkänd som arbetskraftsinvandrare ska man ha
jobb inom ett bristyrke, alltså där det fattas folk. Man
ska vara en så kallad nyckelperson. Det innebär, som
jag ser det, att dagens system med en myndig-
hetsprövning, identifiering av bristyrken och fackligt
veto mot anställning består. Det skulle innebära att
människor som blir utvisade från Sverige i dag fast de
har jobb också kommer att utvisas i morgon. Då har
ju bara regeringens retorik förändrats, inte dess poli-
tik.
Jag skulle därför vilja fråga Jan O Karlsson om
någon förändring av regeringens politik när det gäller
arbetskraftsinvandring har skett i praktiken.</pre><pre>Anf.  77  Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Till att börja med har vi ett aktuellt
fall som belyser det här. När det gäller människor
från de länder som nästa år inträder i Europeiska
unionen har vi börjat tillämpa ett undantag som inne-
bär att tillfälligt arbetstillstånd förlängs från 18 till 36
månader. Arbetsmarknadsverket har för närvarande
beviljat förlängt arbetstillstånd i 500 fall.
I den utredning som Berit Rollén har gjort om an-
passningen av åtgärder med anledning av utvidgning-
en av arbetsmarknaden föreslår hon för den här ar-
betskraften en förlängning till den tid då länderna
inträder i unionen och alltså blir delaktiga av hela den
europeiska fria arbetsmarknaden. Inom kort kommer
regeringen att lägga fram sina slutsatser med anled-
ning av förslaget, och vi kommer att behandla det
positivt.</pre><pre>Anf.  78  HANS BACKMAN (fp):
Fru talman! Det är bra att det tas steg i rätt rikt-
ning. Men jag tycker ändå att man skulle släppa det
helt fritt och säga att de som har ett jobb i Sverige ska
få stanna.
Jag har en följdfråga som gäller detta med bristyr-
ken och nyckelpersoner. Enligt många företagare
runtom i landet är det många gånger svårt att identifi-
era ett bristyrke i en viss kommun. Det är inte så att
ett yrke klassas som bristyrke generellt sett bara för
att det är ett bristyrke i till exempel Hofors, som jag
kommer från. Detsamma kan gälla nyckelpersoner.
Det kan ju råda brist på slaktare, frisörer och svetsare
i en viss kommun. Blir de nyckelpersoner i det fallet?
Det har exempelvis hänt i Bollnäs i mitt hemlän
Gävleborg att en arbetsgivare har sagt att hennes
salong måste stängas om den anställde utvisas ur
landet. Det känns som en brist i politiken. Dessutom
är det olyckligt från integrationssynpunkt att männi-
skor som är väl integrerade i samhället utvisas.
Min fråga till Jan O Karlsson är om statsrådet inte
anser att det är väldigt svårt att avgöra vad som är ett
bristyrke i en viss kommun och vem som är att be-
trakta som en nyckelperson.</pre><pre>Anf.  79  Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Jag är övertygad om att det i ett fall
som det Jan Backman relaterade till i Bollnäs kan
vara utomordentligt vanskligt, inte minst från denna
talarstol, att avgöra huruvida en bristyrkessituation
föreligger eller om andra motiv kan ha föresvävat
innehavaren vid beslut om nedläggning. Självfallet
kan det vara så.
Jag vill bara understryka att huvudlinjen i rege-
ringens politik i den här frågan är att vi inom kort
kommer att gå över till en fri arbetsmarknad för ett
starkt utvidgat Europa och att situationen för de män-
niskor som det berör kommer att lösas. Det kommer
alltså att innebära, i enlighet med Berit Rolléns för-
slag, att vi förlänger de tillfälliga arbetstillstånd som
gäller så att människor inte råkar i den besvärliga
situation som vi såg häromdagen i ett fall med en
lettisk kvinna. I avvaktan på den utredning om tredje
land som vi nu förbereder och ska sätta i gång kom-
mer vi att fortsätta den reglerade arbetskraftsinvand-
ringen.
En trygg skola för alla</pre><pre>Anf.  80  TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Fru talman! Min fråga är till utbildningsministern.
De senaste veckorna har vi sett ett antal olika otrevli-
ga scener från vissa av landets konfessionella skolor.
Det har naturligtvis ställts många frågor om hur det
här är möjligt, hur mobbning och acceptans för våld
kan ha förekommit i den utsträckning som det har
gjort. Det är självklart nödvändigt att beivra det här,
självklart nödvändigt att kontrollera och följa upp det.
Men det är också nödvändigt att ta upp andra frå-
gor. Majoriteten av eleverna i det här landet går ju
faktiskt inte i konfessionella skolor. De går i kommu-
nala skolor. Vi ser en ständigt växande kurva av
otrygghet. Barnombudsmannen rapporterar ständigt
om ökad mobbning och misshandel och om ökande
trakasserier på våra skolor. Det gör problemet allmänt
men inte mindre viktigt.
Min fråga till utbildningsministern blir självfallet:
Finns det inte en risk att vi glömmer bort att koncent-
rera oss på huvuduppgiften att skapa en trygg skola
för alla om vi, som Skolverkets generaldirektör i ett
antal intervjuer har sagt, enbart ska koncentrera oss
på att kontrollera en viss skolform?</pre><pre>Anf.  81  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det vore ett verkligt fattigdomsbevis
om vi, som Tobias Billström verkar antyda, sade att
missförhållanden i en del konfessionella skolor rör så
pass få elever att vi inte ska bry oss om den typen av
verklighet, utan vi ska koncentrera oss på något an-
nat. Självklart måste vi ha ett skolverk som mycket
skarpt är ute och tittar på den här verksamheten och
bedömer om den är förenligt med den läroplan som vi
diskuterade alldeles nyss. Det ska gälla alla skolor.
Ska det bli riktigt verkningsfullt hoppas jag att också
Moderaterna kommer till insikt om att även kommu-
nerna måste få möjlighet att finnas ute i de här sko-
lorna och utöva tillsyn så att vi får en bra tillsyn re-
gelbundet ute i verksamheterna.
Kampen mot mobbning för vi väldigt engagerat i
alla våra skolor, och där behöver det ske väldigt
mycket. Skolledarnas ansvar är mycket stort för att se
till att man på varje skola, oavsett om den är kommu-
nal eller fristående, ska ha konkreta handlingsplaner
för hur man ska sätta stopp för all form av förtryck i
skolan. Vi behöver också se över skollagen för att se
om det finns tillräckligt lagstöd för att ingripa kraft-
fullt när sådant här sker. Vi behöver väcka barn och
ungdomar för att det inte är acceptabelt med någon
typ av förtryck på skolorna.</pre><pre>Anf.  82  TOBIAS BILLSTRÖM (m):
Fru talman! Varje elev som far illa i hemmet eller
i skolan innebär ju ett misslyckande. Och det gäller i
dag ganska många. 14 % av landets barn känner i dag
obehag inför att gå till skolan enligt den senaste rap-
porten från Barnombudsmannen.
Majoriteten av de som far illa går dock inte i en
konfessionell skola. Ändå säger Skolverkets general-
direktör i intervjuer att man ska koncentrera sina
resurser på vissa skolor, trots att dessa är i minoritet.
Det verkar, i varje fall i mina ögon, inte som den
bästa lösningen, i synnerhet inte när det från Skolver-
kets sida motiveras med att man har bristande resur-
ser, någonting som jag verkligen tycker att utbild-
ningsministern borde kommentera. Det finns en in-
tervju i senaste numret av Lärartidningen, som kom i
dag i brevlådan.
Rent bisarrt blir det ju när Andreas Carlgren, ge-
neraldirektören för Integrationsverket, begär att Skol-
verket ska öka tillsynen över de konfessionella sko-
lorna. Det är ju uppenbart att det är föräldrarnas från
början felaktiga uppfattningar om barnaga och bar-
nens rättigheter som individer som ligger till grund
för problemet.
Så om bara Skolverket kontrollerar mer kan man
tydligen, enligt de här tjänstemännen, friskriva sig
från problemen. Det menar inte jag och Moderaterna,
men vad menar utbildningsministern?</pre><pre>Anf.  83  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Uppriktigt sagt förstår jag inte Tobias
Billströms poäng. Vi ser rektorer för fristående skolor
uttala sig på ett sådant sätt att det uppenbart strider
både mot svensk lag - man talar om våld mot barn -
och mot läroplanen, pojkars och flickors lika värde.
Menar Tobias Billström att en statlig myndighet inte
ska ingripa i detta fall? Det är ju alldeles självklart.
Dessutom behöver vi ett ännu mer engagerat ar-
bete på alla våra skolor när det gäller kampen mot all
typ av mobbning, alla typer av trakasserier. Det är ett
arbete som måste ske genom att man har ett tydligt
ledarskap på skolan, att man har tydliga värderingar
och att man verkligt kraftfullt visar att man tar av-
stånd mot alla typer av trakasserier som kan före-
komma. Då behöver man också se över regelverket i
botten. Men det får inte förhindra att ett aktivt skol-
verk, nu med fördubblade resurser för utbildningsin-
spektion, griper in när man får rapporter om kränk-
ningar där till och med skolledningar påstås vara
inblandade.
Stödet till jordbruket i Norrland</pre><pre>Anf.  84  SVEN GUNNAR PERSSON (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till jordbruks-
ministern. Frågan gäller den nationella merkostnad-
sersättningen till det norrländska jordbruket. Jordbru-
ket i Norrland har ju förutsättningar som skiljer sig
från dem i andra delar av landet, inte minst när det
gäller transportavstånden och kostnaderna för dessa -
bland annat. Därför finns det ju ett nationellt mer-
kostnadsstöd till det norrländska jordbruket.
Riksdagen beslutade i sin vishet, på förslag från
regeringen, att höja den nationella merkostnadsersätt-
ningen i budgeten 2001, alltså inför 2002. Detta ska
anmälas till EU för att godkännas, men det har ännu
inte skett, och ingen höjning har kommit till stånd.
Jag vill därför fråga ministern: Varför har inte denna
nödvändiga höjning genomförts? Eftersom jag miss-
tänker att jordbruksministern kommer att skylla på
EU frågar jag också: Vad har gjorts för att trycka på
EU-kommissionen i denna fråga?</pre><pre>Anf.  85  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Vi är helt överens om att det är viktigt
att ha det här stödet till det norrländska jordbruket.
Det är också ett stöd som vi ser har goda effekter när
det gäller att behålla jordbruket och att också få den
landsbygdsutveckling som vi eftersträvar. Det är klart
att vi, enligt de regler och den ordning som finns,
notifierar de stöd som vi måste notifiera inom EU. I
den processen är vi när det gäller just stödet till det
norrländska jordbruket. Jag kan inte för dagen ge
Sven Gunnar Persson ett mer exakt svar än detta.</pre><pre>Anf.  86  SVEN GUNNAR PERSSON (kd):
Fru talman! Tack för svaret i alla fall, försöket till
svar. Då vill jag bara följa upp och fråga: Stämmer
det att den här notifieringen dröjde ett halvår, att den
inte skedde förrän i juli 2002? Och i så fall: Varför
dröjde det ett halvår innan den gjordes? Varför i så
fall denna ljumma inställning när det gäller att ge-
nomföra beslut som riksdagen har fattat och som
skulle göra livet något lite lättare för det utsatta norr-
ländska jordbruket?</pre><pre>Anf.  87  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Jag vill försäkra Sven Gunnar Persson
om att det inte finns en ljum inställning inom Jord-
bruksdepartementet till sådana beslut som är fattade
här i riksdagen. Vi har stor respekt för de besluten.
Nu är det tyvärr så att jag är historielös när det
gäller de beslut som fattades i juli 2002, så jag kan
inte detaljerna när det gäller vad som hände i bered-
ningsprocessen. Men jag kan försäkra att vi följer de
regler som gäller. Vi har de kontakter med kommis-
sionen som är erforderliga i det här ärendet, och vi
jobbar på.
Skatteregler mellan Sverige och Danmark</pre><pre>Anf.  88  JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Min fråga gäller skatteproblemen för
de gränsgångare som bor i Sverige men arbetar i
Danmark, och jag vänder mig till finansminister Bos-
se Ringholm.
Enligt dagens regler är det så att gränsgångarna
betalar skatt i det land som de arbetar i och inte i det
land som de bor i, som oftast är Sverige och Skåne.
För oss i Skåne är det här ett stort problem. Bara
under 2002 gick det över 2 200 flyttlass från Dan-
mark till Skåne. Det är snart tre år sedan som de
första tågen rullade över bron, och redan då fick vi
höra att det här problemet snart skulle vara löst. Men
ingenting har hänt. Min fråga till finansministern är
om han kan redogöra för var i förhandlingarna med
den danska finansministern problemet finns och hur
långt det är kvar till en lösning. Vi har väntat ganska
länge.</pre><pre>Anf.  89  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! De skatteregler som i dag gäller mel-
lan Sverige och Danmark är vi inte tillfreds med från
svenska sida. Därför har vi tagit initiativ till att uppta
förhandlingar med Danmark om att ändra i det dub-
belbeskattningsavtal som finns mellan våra länder. Vi
har gång på gång lagt fram förslag från svensk sida
som utgår från principen att man ska skatta i det land
där man bor och sedan göra en viss justering mellan
länderna. Vi har nyligen presenterat ett nytt förslag
för våra danska kolleger och väntar svar på det. Men
för att träffa ett avtal måste man som bekant vara två
parter, och skälet till att det har tagit tid är just att vi
har haft olika uppfattningar om hur det här avtalet ska
se ut. Men vi står på oss från svensk sida och tycker
att vi bör ha en annan och bättre ordning i skatteför-
hållandena mellan Sverige och Danmark.</pre><pre>Anf.  90  JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Ja, visst måste man vara två parter.
Men det känns lite enkelt att bara skylla på Danmark
och att Danmark inte vill gå med på ett nytt avtal.
Jag skulle vilja veta om det finns något slutdatum
för förhandlingarna, om man åtminstone har kunnat
komma överens om när problemet ska vara löst. Det
skulle vara intressant att veta. Man kan dessutom
påpeka att Sverige varje år förlorar hundratals miljo-
ner i skatteintäkter på grund av detta skatteavtal, så
jag antar att finansministern har goda skäl att verkli-
gen lägga ned kraft på det här arbetet.</pre><pre>Anf.  91  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det har jag naturligtvis, både därför
att jag vill få in inkomsterna men också därför att det
bör vara rättvisa mellan befolkningen i Sverige och
befolkningen i Danmark. Det går inte att ange något
slutdatum för en förhandling. Om man gör det ger
man egentligen motparten alla förhandlingsförutsätt-
ningar.
Det har funnits danska förslag. Vi kunde ha anta-
git de förslagen. Det hade till och med varit sämre än
nuvarande dubbelbeskattningsregler. Därför jobbar vi
enträget med att försöka övertyga våra danska kolle-
ger om att vi ska ha en annan ordning som är mer
rättvis utifrån de två ländernas arbetsmarknader. Det
är också ett faktum att den danska befolkningen i det
aktuella området, Öresundsområdet, är kanske ett par
tre gånger så stor som den svenska befolkningen.
Därför är det en större ström av danskar som kommer
till Sverige än tvärtom.
Svartjobb</pre><pre>Anf.  92  BERIT HÖGMAN (s):
Fru talman! Min fråga riktar sig också till finans-
ministern.
Att det finns ett tydligt samband mellan den skatt
vi får in och den välfärd vi kan ge människor har vi
alla här i kammaren klart för oss. Men genom odekla-
rerat arbete, det vi i dagligt tal kallar svartjobb, un-
danhålls årligen miljarder kronor från skatt i vårt
land. Detta sker i en tid då vi tvingas sänka sjuker-
sättningen för löntagare och höja insatsen i sjukför-
säkringen för arbetsgivare.
Svartjobben finns i byggbranschen, frisörbran-
schen, fastighetsbranschen, hotell- och restaurang-
branschen, taxibranschen och så vidare. Dessa bran-
schorganisationer och våra myndigheter har lämnat
förslag på hur man ska komma till rätta med detta
problem. Min fråga till finansministern är: Vad gör
finansministern för att fånga upp den kunskap och det
engagemang som finns för att komma till rätta med
detta?</pre><pre>Anf.  93  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är riktigt som Berit Högman sä-
ger att samhället, både stat, kommuner och landsting,
går miste om många miljoner kronor varje år i skat-
teinkomster därför att det förekommer svartarbete av
olika slag. Det är självfallet vår uppgift att försöka
begränsa detta så mycket som möjligt. Jag är glad
över att det just i de branscher som Berit Högman
nämner finns ett stort intresse både från arbetsgivar-
parten och från de fackliga organisationerna av att få
till stånd en förändring.
Det finns också flera aktuella förslag som rege-
ringen just nu bereder, bland annat för att komma åt
fusk på byggområdet och inom hotell- och restau-
rangbranschen, där parterna har enats om en form av
schablonbeskattning, som skulle kunna vara en teknik
för att få in mer skatteinkomster och för att skapa
rättvisa mellan så kallade svarta och vita företag.
Naturligtvis är det helt felaktigt att många schysta
företag i dag kanske drabbas och helt enkelt slås ut
från marknaden därför att det finns för mycket av
svartarbete.</pre><pre>Anf.  94  BERIT HÖGMAN (s):
Fru talman! Det låter ju bra. Frågan har också fått
sin aktualitet i förslaget till sysselsättningsstrategi
inom EU. Italien har lovat att under sitt värdskap
driva den. En följdfråga blir: Hur samarbetar Sverige
med andra länder, exempelvis de baltiska staterna och
Polen, för att med systematik motverka svartarbetet i
vårt land? Det är inte bara en ekonomisk fråga. Det är
en djupt moralisk fråga och därmed en mycket viktig
fråga.</pre><pre>Anf.  95  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är bra att Berit Högman tar upp
just den internationella och europeiska aspekten. Den
är väldigt viktig. Vi har inom EU kunnat notera att
det finns ett sextiotal skattelagar som diskriminerar
utländska företag och utländsk verksamhet och på så
vis snedvrider konkurrensen mellan olika företag i
olika länder. EU-länderna är överens om att vi ska
avveckla dem. Dessbättre är ingen av dessa skattela-
gar svensk, utan de finns i bland annat Italien, Frank-
rike och andra länder. Vi jobbar intensivt med det,
och alla länder är överens om att dessa lagar ska bort.
Men vi är också överens om att det är viktigt att vi
när de nya länder som nu kommer in i EU, antingen
det gäller Baltikum, Polen eller andra, inordnas i
systemet får större möjlighet att också ta hem skatt
från de länderna och på så vis få bort det svartarbete
som i dag förekommer på vissa håll.
Skälig ersättning till ledningen i statliga företag</pre><pre>Anf.  96  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill vända mig till statsrådet Pär
Nuder.
Många människor visar upprördhet över oskäligt
höga ersättningar, antingen det gäller arvoden, löner
eller bonusar. Jag är av uppfattningen att staten bör gå
före och visa återhållsamhet och ta tag i de här frå-
gorna. På senare tid har vi haft två uppmärksammade
fall, dels arvoden i Telia Sonera, dels det bonuspro-
gram som finns för höga chefer inom OM. Jag undrar
om statsrådet delar min uppfattning att staten måste
går före och visa vägen och vad han i så fall är beredd
att göra åt saken.</pre><pre>Anf.  97  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Det är en mycket viktig fråga som
Marie Engström tar upp. Vi arbetar intensivt med den
statliga ägarpolitiken, inte minst för att få till stånd
skäliga lönevillkor för de företagsledningar som har
att hantera väldigt stora värden. Staten är ju i dag en
väldigt stor ägare av företag - stora, viktiga företag
för Sverige.
Näringsministern har intensifierat sitt arbete för
att få till stånd skälig lönesättning, inklusive bonusar.
Han har också tydligt markerat sitt avståndstagande i
de aktuella fall som frågeställaren tar upp.</pre><pre>Anf.  98  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Kan jag tolka
statsrådets svar som att vi kommer att få se olika
policyprogram och så vidare för hur staten som ägare
i bolag ska kunna jobba tuffare med de här frågorna
än man uppenbarligen har gjort hittills? Jag tror att vi
i det ekonomiska läge vi nu befinner oss förstår att
många människor blir oerhört upprörda när de nästan
dagligen konfronteras med oskäligt höga ersättningar
av olika slag.</pre><pre>Anf.  99  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Staten bör gå före, och staten går ock-
så före. Sedan lång tid tillbaka har staten mycket
tydliga direktiv riktade mot de representanter som
finns i styrelser om hur man ska agera i sådana här
situationer vad gäller bonusprogram och lönesätt-
ningar. Dessvärre är detta ett arbete som måste inten-
sifieras, för det finns fortfarande avarter även i den
statliga sektorn, även om de inte alls kan jämföras
med vad som finns i den privata sektorn. Detta är ett
område som regeringen prioriterar. Vi kommer i olika
sammanhang att återkomma till detta.
Regeringens syn på arbetskraftsinvandring</pre><pre>Anf.  100  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Pär Nuder.
I valrörelsen var statsministern mycket tydlig om
att Sverige inte behöver någon arbetskraftsinvand-
ring, och om det över huvud taget skulle bli aktuellt
att föra någon diskussion om detta såg statsministern
ett perspektiv av minst tio år framåt i tiden. Sedan
dess har ju en riksdagsmajoritet begärt en statlig ut-
redning om arbetskraftsinvandring. I Nyheterna på
TV 4 i tisdags kväll sade statsrådet Mona Sahlin att
hon för sin del kunde tänka sig att öppna dörren för
arbetskraftsinvandring inom vissa bristyrken. Hon
talade till exempel om sjukvården.
Mot bakgrund av detta undrar jag vilken regering-
ens samlade syn är när det gäller arbetskraftsinvand-
ring, är det statsministerns eller är det statsrådet Mo-
na Sahlins perspektiv som gäller?</pre><pre>Anf.  101  Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Det faller på min lott att förklara re-
geringens samlade bedömning av detta. Jag har redan
delvis givit regeringens svar i detta. När det gäller
den utvidgning av arbetsmarknaden som följer av
EU-utvidgningen finns det ett förslag från Berit Rol-
léns utredning, som vi inom kort kommer att be-
handla positivt, om att möjliggöra att vi inte får några
övergångsproblem vid sådan arbetskraftsinvandring.
Vi förbereder nu också på riksdagens beställning ett
utredningsarbete om arbetskraftsinvandring. Jag kan
som biståndsminister tillägga att jag i morgon föreslår
regeringen att vi i en proposition som då läggs fram
också har ett särskilt avsnitt om migration och ut-
veckling som på ett samlat sätt angriper arbets-
kraftsinvandring och migration globalt sett och sätter
det samman med strävan efter en rättvis och hållbar
global utveckling.</pre><pre>Anf.  102  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag vet inte om svaret gav en så stor
tydlighet i vilket regeringens samlade perspektiv är,
men nu har ju ändå en riksdagsmajoritet ställt sig
bakom kravet på en parlamentarisk utredning om
konsekvenserna av arbetskraftsinvandring och också
på att man ska ta fram ett regelverk för en sådan.
Jag skulle ändå vilja be statsrådet Jan O Karlsson
att vara tydlig i sitt svar. Hur och när tänker regering-
en hantera det här tillkännagivandet från riksdagen?</pre><pre>Anf.  103  Statsrådet JAN O KARLS-
SON (s):
Fru talman! Regeringen förbereder för närvarande
tillsättandet av en utredning av det slag som riksda-
gen har tagit ställning till. Vi kommer att se till att
den utredningen blir av ett sådant slag att de syn-
punkter som riksdagen i sin beställning har framhållit
kommer att tillgodoses. Vad jag dessutom har tillåtit
mig att säga är att regeringen går längre och alltså har
för avsikt att också föra fram politiska riktlinjer där vi
lägger fram hela detta väldiga problemkomplex i ett
globalt perspektiv, vilket jag är väldigt tacksam över
att vi får tillfälle att göra.
Trängselavgifter</pre><pre>Anf.  104  CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Jag skulle vilja rikta min fråga till
Bosse Ringholm. Det är en fråga som i dag kanske
kan vara rätt hypotetisk, men inom 14 dagar kommer
den att ha högsta aktualitet. Det gäller om en kom-
mun kommer att vilja införa trängselavgifter, som är
en ny skatt.
En av de viktiga frågorna för en acceptans av en
sådan ny skatt är ju om en kommun eller region kan
få tillbaka pengar. Nu är det riksdagen som kommer
att fatta beslut om skatten men framför allt om hur
pengarna ska användas.
Jag skulle vilja ställa en fråga till finansministern:
Kan det, med de budgetprinciper som i dag finns i
riksdagen, att vi inte har specialdestinerade bidrag, att
vi har budgettak och så vidare, garanteras att en
kommun eller region som vill införa denna skatt kan
få pengarna tillbaka utan att minska på anslaget till
exempel för infrastruktur?</pre><pre>Anf.  105  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Regeringen ska naturligtvis hörsam-
ma de kommuner som önskar införa någon form av
miljöavgifter, eller trängselavgifter som de också
kallas. Regeringen har tillsatt en särskild beredning,
den så kallade Stockholmsberedningen, som inom
kort kommer med sina förslag. När den väl kommer
med sina förslag ska vi naturligtvis titta på dem på ett
positivt sätt, både när det gäller frågan om skatt eller
avgift och när det gäller på vilket sätt som pengarna
ska användas i fortsättningen.
Om man i Stockholmsregionen vill se till att via
avgifter eller skatt begränsa bilresandet och satsa mer
på kollektivtrafiken är regeringen beredd att se till att
det också kommer pengar till kollektivtrafiken via
just avgifterna eller skatten.</pre><pre>Anf.  106  CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Då behöver jag kanske bli tillrättavi-
sad. Om jag har förstått budgetprocessen rätt går
nämligen en skatt, när den betalas in, in i det paket
som staten har i ekonomin totalt. Sedan har vi nästa
steg då det ska betalas ut pengar. Då kan man inte
kvitta de pengar som kommer in via en skatt, så att de
direkt går tillbaka. Alltså kommer det att handla om
riksdagsmajoritetens goda vilja, hur man väljer att
pengarna ska användas, vilket antagligen kommer att
ske i en höstproposition eller budget.
Om det är en utgift och budgettaket ska hållas blir
det någonting annat som får stå tillbaka. Men om en
region, till exempel Stockholmsregionen, har avsatt
pengar för trängselavgifter, kan man då garantera att
de pengarna verkligen går tillbaka till regionen utan
att den får minskade anslag på något annat område?
Kan möjligtvis finansministern utveckla det?</pre><pre>Anf.  107  Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag är ganska säker på att det finns en
majoritet här i kammaren som vill bidra till en bättre
miljö i Stockholmsområdet via trängselavgifter och
samtidigt garantera Stockholmsområdet intäkter för
att man ska kunna bygga ut kollektivtrafiken.
Människor som bor i en region som Stockholm
måste självfallet få ett bra alternativ om man ska
kunna minska biltrafiken. Ett bra alternativ är just
kollektivtrafiken. Jag ser inga större svårigheter i att
riksdagens majoritet skulle kunna hålla ihop de här
två sakerna. Det bör inte vara något större bekymmer
att se till att vi får en lagstiftning som möjliggör den
här typen av avgifter eller skatter och att vi samtidigt
fattar beslut om att de resurser som kommer in via
skatten eller avgifterna också ska tillföras bland annat
kollektivtrafiken här i Stockholm.
Djurskyddsinspektioner</pre><pre>Anf.  108  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Ann-Christin Nykvist. Jag går tillbaka till den inter-
pellationsdebatt som vi hade förra veckan rörande
djurskyddet - djurplågeriet, som jag ville kalla det
för.
Jag ställde en fråga två gånger, och jag fick inget
svar på den. Den handlade om de journaler som förs
över utförda inspektioner. De är hemliga och lär vara
det för att skydda bönderna.
I Sverige värnar vi ju väldigt mycket om offent-
lighetsprincipen och öppenheten. Det vet jag mycket
om eftersom jag sitter i konstitutionsutskottet. Jag vill
därför veta varför de här journalerna behöver vara
hemliga. Handlar det just om hänsyn till bönderna,
som det påstods?
Jag fick alltså inget svar förra veckan, men nu har
statsrådet haft en vecka på sig att fundera på det här.
Jag vore tacksam för besked nu.</pre><pre>Anf.  109  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Vi är alldeles överens om att vi ska
bekämpa djurplågeri och om att vi också ska ha ett
regelverk som gör det möjligt. I vår interpellationsde-
batt var vi också inne på vad vi ska göra för att öka
möjligheterna att bekämpa djurplågeri. Vi ska ha en
sträng djurskyddslagstiftning, och vi ska ha en god
tillsyn.
Vi är också överens om att vi, när det gäller olika
typer av myndighetsutövning och offentlig verksam-
het, ska ha största möjliga öppenhet. Sedan måste
man ibland acceptera att det kan finnas andra intres-
sen som också måste beaktas. I det här fallet är det en
avvägning mellan de olika intressena, och den gör vi i
många olika sammanhang. Den måste också göras i
det enskilda fallet. Jag är inte beredd att i dag säga att
vi ska ändra den avvägningen.</pre><pre>Anf.  110  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det var ju bekymmersamt. Jag ser
nämligen den här öppenheten, att man gör det möjligt
att studera de här journalerna, som ett sätt att hindra
att personer som inte är lämpade att inneha djur får
fortsätta att ha djur. Det är ett sätt att visa att de här
personerna inte kan sköta djuren. Håller man det här
hemligt skyddar man ju de här personerna från detta.
Jag kan inte se något som helst skäl till att de här
djurskyddsinspektionerna ska vara hemliga.</pre><pre>Anf.  111  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Man kan använda olika medel för att
uppnå ett mål. Vi är alldeles överens om att vi ska
uppnå det här målet, att personer som inte är lämpade
att hålla djur inte ska kunna få göra det. Därför har vi
också alldeles nyligen infört skärpningar i djur-
skyddslagstiftningen för att se till att man inte kan
hålla djur om man inte är lämplig för detta. Det är ett
sätt att nå det mål som vi uppenbarligen är helt över-
ens om.
Importen av kycklingkött</pre><pre>Anf.  112  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till jordbruks-
ministern. Vi hade en interpellationsdebatt härförle-
den om importerat kycklingkött. Det är ju inte salmo-
nellatestat om det är berett, som det heter. Man spru-
tar i lite koksaltlösning, så är alla problem över. Det
innebär att det här importerade köttet säljs till ett
mycket lägre pris än vad svensk kycklingnäring kan
sälja sitt kött för.
Vi fick under debatten veta att jordbruksministern
strax därefter, samma dag, skulle diskutera denna
fråga i EU. Jag undrar om det har hänt något.</pre><pre>Anf.  113  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Ja, jag har vidtagit flera åtgärder.
Livsmedelsverket har fått ett uppdrag att göra intensi-
fierade kontroller. De kommer att hålla på till den 15
november och rapportera den 15 december. Detta
görs för att vi ska få ett underlag för att agera mycket
kraftfullt om det visar sig att vi inte på annat sätt
kommer till rätta med problemet.
När det gäller att få en förståelse inom EU och
framför allt inom kommissionen har vi redan haft
frågan uppe med den kommitté där veterinärerna
sitter. Min statssekreterare kommer att ha ett möte
med den ansvariga generaldirektören, och Livsme-
delsverket har tillskrivit sina motsvarigheter i de
berörda länderna för att påtala att det finns anlägg-
ningar som exporterar salmonellasmittad kyckling till
Sverige. Så vi har vidtagit en rad åtgärder.</pre><pre>Anf.  114  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Jag är väldigt tacksam över det här
svaret och över att jordbruksministern har agerat.
Kyckling börjar ju bli en oerhört populär mat för
bland annat yngre människor. Det skulle vara väldigt
tragiskt om vi fick en salmonellaepidemi här i Sveri-
ge, eftersom det kan kosta liv. Jag är väldigt tacksam
för att det jobbas med frågan och att det jobbas
snabbt.</pre><pre>Anf.  115  Jordbruksminister ANN-CHRISTIN
NYKVIST (s):
Fru talman! Om det visar sig att vi inte kommer
till rätta med problemet och vi får ett underlag i de
intensifierade studier som Livsmedelsverket gör finns
det också en skyddsklausul som man kan utlösa och
som innebär att vi då inte kommer att acceptera ex-
port till Sverige från just de anläggningar som inte
kan leverera fullgod kyckling. Det är nämligen inte
acceptabelt att ha kyckling som är salmonellasmittad.
Jag håller med om att vi här har ett väldigt bra livs-
medel - ett livsmedel som också är tämligen billigt
för konsumenterna.</pre><pre>Anf.  116  ANDRE VICE TALMANNEN:
Därmed var frågestunden slut för i dag. Jag tackar
de medverkande statsråden och naturligtvis också de
riksdagsledamöter som varit här och ställt frågor.
Tack så mycket!</pre><pre>10 § (forts. från 8 §) Vakansstatistik (forts.
FiU25)</pre><pre>Anf.  117  MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 1. Jag anser att regeringens förslag är
onödigt. Därför yrkar jag avslag på propositionen.
Så kort är också min reservation i betänkandet.
Regeringens skäl för denna lagändring är något
mer omfattande, nämligen att det är angeläget att
vakansstatistik som är officiell statistik håller hög
kvalitet.
Detta är inte ett tillräckligt skäl för att ytterligare
belasta arbetsgivarna, såväl privata som offentliga,
men ett merarbete utöver den vakansundersökning
som sker via SCB där 27 000 uppgiftslämnare varje
år ingår.</pre><pre>Anf.  118  AGNETA RINGMAN (s):
Fru talman! Vakansstatistik gör det möjligt att
analysera de flaskhalsar som kan uppstå på arbets-
marknaden och är ett bidrag till vårt mål att nå full
sysselsättning.
Det här betänkandet är en uppföljning av ett be-
slut i samband med vårpropositionen år 2000. Där
avsatte vi nämligen medel till Statistiska centralbyrån
för produktion av löpande vakansstatistik. Men det
har varit lite si och så med uppgiftslämnandet. De
större arbetsgivarna har visat sig vara rätt dåliga på
att lämna in uppgifter till statistiken så länge upp-
giftslämnandet varit frivilligt. Det är detta som med-
för att statistiken inte är tillräckligt tillförlitlig.
Det höga bortfallet - 30 % enligt SCB - har nu
lett fram till att regeringen föreslår en skyldighet att
lämna uppgifter om vakanser.
Om vi anser att den här vakansstatistiken är vik-
tig, vilket jag förstått att alla partier tycker, måste vi
naturligtvis se till att den håller hög kvalitet och är
användbar. Det förutsätter att svarsfrekvensen förbätt-
ras.
Jag tycker inte att det skulle behöva uppstå någon
oenighet om det här betänkandet. Men alla borgerliga
partier har faktiskt tagit tillfället i akt att reservera sig
till förmån för de motioner som lämnats in av Center-
partiet och Kristdemokraterna. Jag tycker emellertid
att man i reservationerna skjuter bredvid målet. Avvi-
kelser från ämnet var åtminstone tidigare ett omdöme
som kunde drabba vissa uppsatsskrivare i skolan. Det
omdömet tycker jag sammanfattar reservationerna.
Reservanterna tar upp lagen om obligatorisk plat-
sanmälan. Men av propositionen framgår att vakans-
statistik och anmälan om platser till arbetsförmed-
lingarna är två olika saker. Syftet med lagen om obli-
gatorisk platsanmälan är att få en så effektiv och
smidig koppling som möjligt mellan dem som söker
arbete och de lediga platserna. Syftet med vakanssta-
tistiken är att man ska kunna förhindra arbetskrafts-
brist.
För närvarande pågår en översyn på departemen-
tet för att underlätta administrationen för företagen i
samband med den här lagen om platsanmälan. Det
arbetet pågår för fullt och beräknas vara klart senare
under hösten. Låt oss avvakta det arbetet, och låt oss
avstå från att blanda ihop det med den fråga som vi
behandlar här i dag.
De borgerliga partierna har också reserverat sig
när det gäller finansieringsprincipen. Utskottet av-
styrker reservationen och anser att denna princip inte
ska tillämpas i detta fall eftersom, som vi tidigare
sagt, åtgärderna inte direkt tar sikte på kommunsek-
torn utan också är riktade till andra.
Frågan om finansieringsprincipen har vi tagit upp
flera gånger tidigare i finansutskottet. Utskottet har
fortfarande samma uppfattning, nämligen att den här
principen inte ska tillämpas när åtgärderna är riktade
till andra än kommunsektorn.
För övrigt kan nämnas att samtal pågår mellan
Statistiska centralbyrån, Kommunförbundet och
Landstingsförbundet om tillämpningen av finansie-
ringsprincipen och om hur man ska lösa eventuella
problem. Regeringen och också utskottet utgår från
att de här problemen och de här frågorna kommer att
lösas.
När det gäller regelförenklingsarbetet vet också de
borgerliga reservanterna mycket väl att det pågår ett
arbete på Näringsdepartementet som handlar om att
minska antalet regler för företag - ett tillkännagivan-
de från riksdagen via Näringsdepartementet.
Man har sagt att under den här mandatperioden
ska en genomgång göras av hela det regelverk som
berör företagandet, så låt oss avvakta det arbetet.
Mandatperioden har ju faktiskt knappt börjat.
Som princip i detta arbete gäller emellertid att
påtagligt minska företagens kostnader för administra-
tion av regelverket - ett regelverk som vi under årens
lopp har byggt upp och som till stor del är nödvändigt
men som säkerligen också kan reformeras.
Vi är alltså överens om att reglerna ska förenklas
och om att antalet regler ska minskas. Men att anse
att ett antal regler kan tas bort kan ju inte innebära att
vi säger nej till alla nya regler. Det är, tycker jag,
ingen klok politik att säga nej till en bra regel om
vakansstatistik bara därför att det finns andra regler
som är dåliga och onödiga.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
betänkandet och avslag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  119  TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Agneta Ringman sade om reservan-
ternas ställningstagande att vi avviker från ämnet.
Genom att vi villkorar det här talar vi om olika saker.
Så uttryckte sig Agneta Ringman om reservanter-
na. Men i utskottets ställningstagande står:
"Det är viktigt att uppgiftsskyldigheten för enskil-
da och offentliga arbetsgivare inte blir större än nöd-
vändigt och att de inte behöver lämna likartade upp-
gifter enligt olika regler. Det bör regeringen beakta
vid översynen av lagen . om skyldighet för arbets-
givare att anmäla ledig plats till den offentliga arbets-
förmedlingen."
Då har vi klarat av att vi inte avvikit från ämnet
utan att Agneta Ringman i det fallet har fel.
Jag tycker att det är väldigt märkligt av majorite-
tens företrädare att tala om att vi behöver se över
regelsystemet, vi behöver minska antalet regler men
samtidigt inte vara beredd att delta i beslut som kon-
kret innebär att regelmassan blir mindre och skyldig-
heten för arbetsgivare att leverera in uppgifter blir
mindre. Att ord och handling ska gå hand i hand
måste man kunna leva upp till, Agneta Ringman, och
det gör ni inte i det betänkande som ni redovisar.</pre><pre>Anf.  120  AGNETA RINGMAN (s):
Fru talman! Det visade sig att regeln om vakans-
statistik är en regel som infördes för redan tre år se-
dan. Det har också visat sig att den är en mycket bra
måttstock på hur man i framtiden ska kunna undvika
arbetskraftsbrist. Det måste väl ändå vara någonting
som även Moderaterna kan ställa upp på så att den så
småningom när vakansstatistiken fungerar fullt ut,
vilket vi önskar att den ska göra i och med det här
förslaget, kan vara en hjälp för både kommuner och
landsting såväl som privata företag för att lösa perso-
nalbrist i framtiden.</pre><pre>Anf.  121  TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Vi har konstaterat att det finns ett be-
hov av att samla in de här uppgifterna om vakanserna.
Det är vi överens om. Men vi har villkorat vårt ställ-
ningstagande med att regeln om obligatorisk platsan-
mälan måste tas bort, just i syfte att leva upp till det
beslut som riksdagen har tagit. Visserligen fanns det
de som hade invändningar mot att riksdagens majo-
ritet beslöt att ge regeringen det uppdraget.
Det här handlar om betydligt större saker än så,
vill jag ändå påstå. Ska vi tala om att lyfta fram riks-
dagens betydelse i det här sammanget - nu är det här
en ganska liten fråga - har vi här en möjlighet att gå
från ord till handling. Vi har möjlighet att ta ett kon-
kret beslut som leder till att regeringen så att säga är
skyldig att effektuera. Det är inte majoriteten beredd
att göra, utan majoriteten fortsätter som vanligt. Ni
säger en sak: Vi försöker att segdra och att undan-
hålla nödvändiga åtgärder för att förbättra för företa-
gare.
Det är den principiella slutsats man kan dra av
Agneta Ringmans och majoritetens ställningstagande.
Ni har möjlighet att gå från ord till handling. Låt oss
då göra det i stället för att än en gång visa den tve-
hågsenhet mot att minska regelverket som de facto
ändå finns hos majoriteten.</pre><pre>Anf.  122  AGNETA RINGMAN (s):
Fru talman! Jag delar inte Tomas Högströms syn-
punkter här. Jag har ju sagt i mitt anförande att det
pågår ett arbete när det gäller lagen om obligatorisk
platsanmälan. Jag har också sagt att det handlar om
två olika saker. Vakansstatistiken har man för att
motverka arbetskraftsbristen. Anmälan till arbetsför-
medlingarna om lediga platser är en helt annan sak,
som handlar om kopplingen mellan den som söker
arbete och de lediga platser som finns.
Det pågår ett arbete om hur man ska förenkla
detta. Det är man helt enig om att man ska göra. Det
tycker jag att vi får nöja oss med i dag. Det kommer
ett förslag under sensommaren eller under hösten om
hur de administrativa sakerna ska kunna förenklas.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)</pre><pre>11 §  Avgifter vid Riksrevisionen</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU27
Avgifter vid Riksrevisionen (prop. 2002/03:63).</pre><pre>Anf.  123  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Fru talman! Detta betänkande är egentligen en
fortsättning på det beslut som riksdagen redan har
tagit beträffande den framtida revisionen, alltså infö-
rande av Riksrevisionen och ytterst de tre riksrevisio-
nerna. Det regelverk som omger denna verksamhet
har riksdagen tidigare fattat beslut om vid olika till-
fällen.
Det här är som sagt en fortsättning på detta. Vi fö-
reslår avgifter i en lag för Riksrevisionen som innebär
att Riksrevisionen under sitt första verksamhetsår ska
ta ut avgifter för den årliga revisionen av affärsverk
och statliga myndigheter med en hög grad av avgifts-
finansiering samt aktiebolag och stiftelser där Riksre-
visionen utser revisorer. Vidare föreslås i detta betän-
kande en ändring i lagen om revision av statlig verk-
samhet med mera som innebär att i princip all årlig
revision vid Riksrevisionen från och med 2004 ska
vara avgiftsbelagd. Riksrevisionens inkomster från
avgifterna och ersättningar ska samtliga tillföras
statskassan och redovisas under inkomsttitel på så-
dant sätt att de passerar både inkomst- och utgiftssi-
dan i själva statsbudgeten.
Vi föreslår också i detta betänkande att lagen trä-
der i kraft den 1 juli 2003. I och med det här beslutet
kan Riksrevisionen vara på plats och starta sitt arbete
som det var tänkt den 1 juli.</pre><pre>Anf.  124  LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Det här ärendet har jag haft förmånen
att få följa så att säga från ax till limpa, först i Riks-
dagskommittén där vi arbetade med detta, sedan i
riksdagsstyrelsen och nu i finansutskottet. När man
gör en sådan resa tar man intryck av åsikter och
ståndpunkter, och förhoppningsvis blir man klokare
av att lyssna.
I ett skede hade vi en utredare i det här arbetet
som sade: Nej, det ska inte vara några avgifter. Det
var en mycket betrodd utredningsperson. Det som
utredningsmannen sade lät väldigt välunderbyggt.
Sedan kom vi på att har vi inga avgifter alls hotas en
så viktig verksamhet som Riksrevisionsverket tidiga-
re hade, viss biståndsverksamhet som genom Sida
finansieras via avgifter. Det fick mig att vilja slå vakt
om att ha en möjlighet i systemet att ta ut avgifter.
Det är viktigt med biståndsverksamheten. Det fanns
också skäl att ha kvar avgifter på de affärsdrivande
verk och bolag som jobbar i konkurrens. Det ska vara
lika i fråga om konkurrens, det är sant.
Sedan antog riksdagsstyrelsen enhälligt ett förslag
om att det skulle finnas avgifter. Så trodde jag att jag
var nöjd och glad.
Sedan gick det vidare till regeringen, och rege-
ringen gick ut med en promemoria. Så hände det att
det kom in remissvar från Justitieombudsmannen,
Riksdagens revisorer och Universitetet i Lund som
påpekade att det här med avgifter nog inte var så
välbetänkt.
Då kom en motion från några vänsterpartister som
ni har läst. Jag kände mig lite obehaglig till mods.
Här motionerar partikamrater mot ett beslut som jag
har stått bakom. Det var inte helt behagligt, men så är
det ibland i Vänsterpartiet, inte helt behagligt. Så ska
det vara i partier, det ska inte vara behagligt alla
gånger, annars blir det stiltje och man stelnar.
Jag läste motionen och tänkte: Ja, motionärerna
har faktiskt rätt i mycket. Sedan såg jag att motionä-
rerna inte hade helt rätt. En del hade regeringen fak-
tiskt tänkt på, men en del hade inte ens motionärerna
tänkt på. Jag ska nu komma till det.
Motionärerna begär inte månen, de avvisar inte
allt. De säger att fram till 2003 kan vi göra såsom
riksdagsstyrelsen och regeringen vill, men inför 2004
behöver vi tänka efter lite mera. Det är det som min
reservation går ut på, att tänka efter lite mera inför
2004.
Fru talman! Jag yrkar bifall till min reservation,
men jag vet att den kommer att förlora i kammaren.
Jag tror mig med till visshet gränsande sannolikhet
veta att det bara är Vänsterpartiet som kommer att
stödja den. Ibland kan man säga att det inte gör så
mycket, eftersom jag kommer att vinna i längden. Det
sade jag i en annan debatt. Men den här gången är jag
inte alls så säker på att jag kommer att vinna i läng-
den. Jag är rädd för att jag kommer att förlora i läng-
den i den här frågan. Det gör mig ännu oroligare. Vi
kan få väldiga problem 2004.
Jag vill backa tillbaka lite nu. Vad händer i stats-
förvaltningen under 2003? Där gjorde majoriteten, vi
i de samverkande partierna v, s och mp, en besparing
på 0,7 % av förvaltningsanslagen som reducerade
dem med 1,2 miljarder. Det är mycket pengar. Detta
måste myndigheterna nu klara av. Den besparingen
kommer att gälla för all framtid. Den gäller inte bara
för 2003, utan den bärs ju framåt. Det blir lägre nivå-
er.
Det beslut vi nu ska fatta i riksdagen innebär att vi
gör en ny besparing på offentlig statsförvaltning. Nu
ska hela verksamheten avgiftsfinansieras. Det kan
röra sig om 300 miljoner kronor. Det är ungefär Riks-
revisionens anslagsnivå. Det ska vältras ut på statlig
förvaltning. Det är ytterligare ett besparingsbeting
som de ska hantera nästa år. Det borde de kunna
hantera, kan man tycka. Regeringen ska ju återkom-
ma med en finansiering, står det lakoniskt på en rad.
Det sägs ingenting om hur.
Jag har varit lite elak när jag skrev reservationen,
fru talman. Jag skrev min reservation ordagrant uti-
från utskottets betänkande. Det är samma text. I ut-
skottets betänkande på s. 7 står det: "Enligt vad ut-
skottet i dagsläget kan konstatera leder anslagsfinan-
sieringen av Riksrevisionen till att statens utgifter
under utgiftstaket fr.o.m. 2004 blir - allt annat lika -
högre jämfört med den beräknade utgiftsnivån vid
oförändrad organisation för den statliga revisionen."
Det är alltså 300 miljoner till som ska tas ut från
den statliga förvaltningen under ett befintligt utgift-
stak. Hur ska det hanteras? Vi har ju redan gjort tuffa
besparingar på den sociala sidan och sänkt ersättning-
en från 80 % till 78 %. Det gjorde vi inte för att vi
tyckte att det var roligt utan för att pengarna sakna-
des. Nu kommer det att saknas ytterligare uppemot
300 miljoner kronor som ska tas från statlig förvalt-
ning. Det är ett tufft sparbeting.
Fru talman! Till det kan läggas en annan sak. Jag
sitter i styrelsen för Riksskatteverket. Där fick jag
reda på att pensionerna blir dyrare än beräknat för den
statliga förvaltningen. Det kan röra sig om 600-700
miljoner kronor för i år som ska läggas till det tidiga-
re besparingsbetinget på 1,2 miljarder. Nu är vi uppe i
2 miljarder. Sedan kommer 300 miljoner till. Vi
minns vad man sade i sagan: Orkar du den så orkar
du den. Men till slut orkar inte förvaltningen mer. Här
borde man ha tänkt efter före. Jag har fått ändra mig
under resans gång. Jag tycker att fler borde fundera
på att ändra sig och erkänna existensen av detta pro-
blem i alla fall.
Fru talman! Jag yrkar än en gång bifall till min re-
servation.</pre><pre>Anf.  125  CARIN LUNDBERG (s):
Fru talman! En enig riksdag beslutade i december
2000 om en sammanhållen revisionsmyndighet, Riks-
revisionen. I det beslutet fanns inget sagt om finansie-
ringen av granskningsverksamheten.
På förslag av riksdagsstyrelsen föreslogs i bud-
getpropositionen för år 2003 att riksdagen för budget-
året 2003 skulle bemyndiga Riksrevisionen att dispo-
nera avgiftsinkomster för årlig revision. I sina över-
väganden angav riksdagsstyrelsen att man av praktis-
ka skäl bör tillämpa samma ordning för finansiering
av viss årlig revision under 2003 för Riksrevisionen
som för Riksrevisionsverket. Det innebär att Riksre-
visionen under det andra halvåret 2003, såsom Riks-
revisionsverket under det första halvåret 2003, till
viss del finansieras med avgifter som myndigheten
disponerar.
Riksdagsstyrelsen angav också att från och med
2004 kommer all årlig revision att föreslås vara av-
giftsbelagd och redovisas mot statsbudgetens in-
komstsida. Riksdagen beslutade i enlighet med riks-
dagsstyrelsens förslag. Någon erinran mot styrelsens
överväganden beträffande avgiftsbeläggningen av den
årliga revisionen och dispositionen av avgiftsin-
komsterna framställdes inte under riksdagsbehand-
lingen.
Fru talman! Jag gör denna historiska exposé för
att visa på den enighet som rått i detta ärende. Dagens
debatt påminner mig om talesättet: Sent ska syndaren
vakna.
Vänsterpartiet och Lars Bäckström har varit djup
involverad i arbetet med en riksrevision och har inte -
vad jag vet - tidigare anfört några invändningar mot
ett system med avgiftsfinansiering.
Nu föreslår Vänsterpartiet att förslaget om att i
princip all årlig revision ska avgiftsbeläggas från och
med 2004 ska avslås. I stället vill Vänsterpartiet ha en
utredning om det föreslagna avgiftssystemet.
Trots Lars Bäckströms anförande vill jag säga att
vi har tänkt efter före. Jag vill fråga: Vad är det
egentligen som har hänt sedan riksdagsbeslutet? Vad
är det som har tillkommit eller förändrats? Jag kan
inte se några skäl till ett avslag och en utredning.
Motionärerna anser att frågan om avgifter vid
Riksrevisionen är komplicerad, att den behöver utre-
das vidare och därefter, på sedvanligt sätt, remissbe-
handlas. I avvaktan på ett förslag baserat på en sådan
utredning kan det förslag om avgifter som regeringen
lagt för andra halvåret 2003 enligt motionärerna till-
lämpas vidare. Vad som ska ske därefter ska utredas.
Så tyckte Riksdagens revisorer och Riksdagens
ombudsmän, och så tycker Vänsterpartiet.
Förslaget som vi nu diskuterar utarbetades inom
Finansdepartementet utifrån de principer för finansie-
ringen av Riksrevisionen som riksdagsstyrelsen
angett och som riksdagen under behandlingen av
propositionen Riksrevisionen och budgetpropositio-
nen för 2003 ställt sig bakom. Utifrån detta ansåg
regeringen att förslagen i promemorian kunde läggas
till grund för lagstiftning i ärendet.
I lagrådsremissen som därefter utarbetades redo-
visades motiven för riksdagsstyrelsens ställningsta-
gande. På samma sätt utvecklades de formella förut-
sättningarna för en myndighet under riksdagen att
utfärda föreskrifter. I lagrådsremissen föreslogs vida-
re att bestämmelser om avgifter vid Riksrevisionen
skulle tas in i en särskild lag. Lagrådet accepterade
detta för 2003, men för tiden därefter ansåg Lagrådet
att bestämmelserna om avgifter ska sammanföras
med övriga bestämmelser om revision i lagen om
revision av statlig verksamhet. Med vissa redaktio-
nella ändringar godtog Lagrådet förslaget i övrigt.
Fru talman! Jag säger som Lars Bäckström brukar
säga: Vad göras skall är allaredan gjort. Jag kan inte
se att detta ärende inte är berett tillräckligt mycket
och yrkar därför bifall till förslaget i finansutskottets
betänkande och avslag på motionen.</pre><pre>Anf.  126  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag fick en fråga om vad som har hänt
sedan riksdagsstyrelsen fattade sitt beslut. Det som
har hänt är att regeringen har utarbetat en promemo-
ria. Den har gått ut på remiss, och det har kommit in
remisskritik. Själva idén med att ha remisser är att
man ska läsa dem och ta intryck av dem. Om styrel-
sen redan har beslutat sig trots att frågan går ut på
remiss och beredning och man inte tar något intryck
av remisserna, är det ju idé att lägga ned remissin-
stanserna. Men det tycker inte någon av de här två
debattörerna. Det är vad som har hänt.
En del av remisskritiken har regeringen faktiskt
bemött i propositionen, och det finns också med i
betänkandet. Det finns en del saker där.
Det är bra med utskottsbehandlingar. Det ger tid
för eftertanke och begrundan. Och det har jag fått.
Tack vare remisserna och motionärerna har jag fått
tid att tänka. Jag har kommit fram till att detta betyder
en effektiv besparing på statsförvaltningen. I värsta
fall blir den på 300 miljoner kronor. Jag tror inte att
alla riktigt har besinnat det. Det är 300 miljoner kro-
nor som ska finansieras under satt utgiftstak. Det
skrev utskottet också i sitt betänkande, och det skrev
jag i min reservation. Det är detta som har hänt. Jag
vill ha ett svar på hur vi ska hantera den besparingen
under utgiftstaket.
Jag har en lösning. Jag kommer att begära ett in-
lägg sedan så att jag kan ställa den frågan, men nu
handlar ju repliken om annat. Jag vill ställa frågan till
andra, och det kan jag inte göra nu av respekt för
kammarens regler.
Min fråga är: Är ni socialdemokrater beredda att
justera utgiftstaket uppåt med trehundra miljoner
kronor? I så fall har vi inget stort problem. Det är
fråga om en genuin teknisk förändring eftersom det
motsvaras av inkomster som är exakt lika stora. Det
handlar alltså inte om något tricksande. Därför borde
vi kunna säga att om vi kunde göra det där andra så
kan vi nog också göra det här.</pre><pre>Anf.  127  CARIN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag och Lars Bäckström är helt över-
ens om det viktiga med remissförfarandet. Det är ett
unikt sätt som vi har i Sverige. Naturligtvis har rege-
ringen också tagit intryck av remissinstanserna, men
jag tycker för den skull inte att detta behöver utredas
ytterligare.
De synpunkter som motionärerna har tagit upp
handlar om konstitutionella aspekter, fördyringar och
besparingar. Jag håller med om att det blir fördyring-
ar för revisionsobjekten. Avgiftsbeläggningen ska ju
gälla i princip all årlig revision. På så sätt kommer det
nya avgiftssystemet att, till skillnad mot dagens god-
tyckliga kriterier för när myndigheterna ska betala för
revisioner, ge alla revisionsobjekt lika kostnadsvillkor
vid extern revision.
Förslaget omfattar fler. Därmed får de myndighe-
ter som i dag inte betalar revisionsavgift kostnadsök-
ningar. Om detta ska regeringen alltså återkomma,
som Lars Bäckström sade, i budgetpropositionen.
Förslaget om avgiftsbeläggning innebär också att
avgiften för den årliga revisionen kommer att fördelas
på de objekt som kan påverka revisionens omfattning,
och alltså ge revisionsobjekten ett tydligt incitament
att förbättra sin ekonomiska förvaltning. På så sätt är
detta förslag påverkbart.</pre><pre>Anf.  128  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag ska börja med det senare, för där
blir det feltänkt. Ett revisionsobjekt ska inte ha möj-
lighet att påverka revisionens omfattning. Det är en
feltanke. Själva poängen med att revisionsobjektet
inte ska kunna påverka inriktningen av revisionen är
ju det grundläggande. Det där är alltså feltänkt. In-
riktningen ska inte kunna påverkas. Om så sker har
det hänt något väldigt udda.
Det är reservationen jag argumenterar för, inte
motionen. Jag är lite listig av mig. Jag skriver inte
bara av reservationer och motioner rätt upp och ned,
utan jag lägger till. Jag menar att det finns goda skäl
att noggrant överväga denna kritik, och sedan citerar
jag motionen. Därefter går jag vidare och citerar
utskottet när det skriver att anslagsfinansieringen ska
kunna leda till att "statens utgifter . blir - allt annat
lika - högre jämfört med den beräknade utgiftsni-
vån". Och det slår mot taket.
Därför skriver jag i min reservation: "Inte heller
är det klargjort om de ökade inkomsterna kommer att
leda till en teknisk uppjustering av utrymmet under
utgiftstaket." Den fråga jag ställer till min meddebat-
tör är: Kommer taket att räknas upp? Det kan ju inte
en riksdagsledamot lova. Jag kan inte lova det.
Man kan säga vad man vill. Palme sade: Politik är
att vilja. Min fråga är om vi två, som står här och
debatterar i dag, vill räkna upp taket. Man kan svara
"ja", "nej" eller "jag har inte riktigt bestämt mig".
Alla svaren är hedervärda. Ett svar är bra, nämligen:
"Ja, jag är beredd att verka för det."
Sedan kanske vi får svårt att vinna över Ring-
holm, men det måste vi göra. Statsförvaltningen be-
höver den vinsten. Man har inte råd med fler bespa-
ringar. Om vi vinner har vi också utrymme att höja,
och därmed återställa, sjukförsäkringen. Men då
måste vi räkna upp taket.
Jag kommer att begära ordet igen och ställa frågan
även till andra.</pre><pre>Anf.  129  CARIN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag och Lars Bäckström är helt över-
ens om att varje skattekrona ska användas på rätt sätt
och inte förslösas. Därför är det också viktigt att
myndigheter förbättrar sin ekonomiska förvaltning.
Det menar jag är möjligt. Revisioner syftar ju till att -
om man får anmärkningar - ge råd, stöd och tips så
att man kan bli bättre i sin ekonomiska förvaltning.
Det menar jag att man kan med det förslag som vi
diskuterar i dag.</pre><pre>Anf.  130  LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Jag har redan tidigare antytt frågan.
De borgerliga ledamöter som sitter i kammaren har,
om de är lite lyhörda, kunnat förbereda sitt svar.
Vi i den samverkande majoriteten anklagas ibland
för att tricksa med utgiftstaket. Jag menar att den
kritiken med större rätta kan riktas mot den borgerliga
oppositionen. Den här gången tycker jag dock att den
borgerliga oppositionen kan enas med i varje fall
Vänsterpartiet om att säga att detta är saldoneutralt.
300 miljoner i ökade utgifter för de statliga myndig-
heterna går in på statens inkomstsida men kommer
inte till Riksrevisionen. Samtidigt har Riksrevisionen
utgifter på ungefär 300 miljoner kronor.
Är det då inte rimligt att det motiverar en beräk-
ningsteknisk justering av utgiftstaket? Vore det att
budgettricksa? Det är ännu oklart om jag får igenom
detta med Ringholm. Kanske går det med stöd från
vissa socialdemokrater i riksdagen. Kommer den
borgerliga oppositionen i så fall att anklaga oss för att
tricksa med utgiftstaket? Den frågan bör besvaras. Jag
väntar på svaret.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)</pre><pre>12§  FN och vissa multilaterala frågor</pre><pre>Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2002/03:UU8
FN och vissa multilaterala frågor (skr. 2002/03:83).</pre><pre>Anf.  131  GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation 1. Vi står givetvis bakom våra två övriga
reservationer, men för tids vinnande yrkar jag enbart
på reservation 1.
Låt mig först slå fast att FN skulle kunna spela en
betydligt större roll för att främja demokrati och
mänskliga rättigheter i världen. Även FN:s fredsbeva-
rande roll skulle kunna stärkas.
FN måste fokusera på de uppgifter som de bäst
kan lösa. FN:s byråkrati överträffar ofta de värsta
slutsatserna av Parkinsons lag. Ett smidigare FN
skulle framför allt gynna utvecklingsländerna. Orga-
nisationer som UNHCR, Unicef och vissa andra or-
gan måste förbättra samordningen vid humanitära
insatser. Att WHO, Världshälsoorganisationen, borde
ges en betydligt starkare roll i smittbekämpning har
lätt kunnat illustreras genom utbrottet av SARS-
epidemin.
Fru talman! Utan tillräckligt med pengar förslår
inte de högstämda talen om FN:s roll till annat än
välmenande prat. Medlemsstaterna måste ställa till-
räckliga resurser till FN:s förfogande. Sveriges ned-
dragning av försvarsanslagen och oförmåga att kunna
ställa upp med tillräcklig internationell trupp är i detta
sammanhang generande.
Enligt vår mening är det hög tid att FN prioriterar
den mest konfliktdrabbade kontinenten, nämligen
Afrika. Här gäller det att först bygga fred och sedan
fort skapa konfliktförebyggande strukturer. Afrika
måste snarast få en säkerhetsordning som förhindrar
anfallskrig och krig genom ombud.
I betänkandet förs ett resonemang om att det vore
bra om EU kunde ställa upp med en snabbinsatsstyrka
direkt vid beslut i säkerhetsrådet. Detta vore i sig en
alldeles utmärkt ordning. Jag vill dock ta tillfället i
akt och erinra om att om EU ska klara ett sådant åta-
gande måste medlemsländerna i unionen ta sina skyl-
digheter att kunna leverera rätt utbildad och rätt ut-
rustad militär personal på allvar. Om åtagandet ska
bli annat än vackra ord måste medlemsländerna sluta
upp med slakten på sina försvarsresurser.
Fru talman! I utskottets majoritetstext hävdas att
Sverige agerar aktivt för att förändra och stärka FN.
Detta är säkert majoritetens viljeinriktning. Men om
ni i majoriteten verkligen menar allvar, och inte bara
vill ha stolta till intet förpliktigande deklarationer,
finns nu chansen. Passa på att ta den chansen i dag
genom att stödja den moderata reservationen nr 1,
som syftar till en verklig förändring av FN.
Fru talman! Vetorätten, eller snarare hotet om
veto, har alltför ofta hindrat säkerhetsrådets möjlig-
heter att bli den viktigaste mötesplatsen för interna-
tionell diplomati. Inte minst Frankrikes oansvariga
agerande under Irakkonflikten utgör en tydlig illust-
ration till hur hotet om veto gör säkerhetsrådet till en
papperstiger. Andra exempel är Kurdistan, Kosovo
och Makedonien. När det gäller folkmordet i Rwanda
var säkerhetsrådet helt passivt. Det föreföll som om
hela världen tittade åt ett annat håll.
Efter det nyligen avhållna mötet med FN:s kom-
mission för de mänskliga rättigheterna jublade Kubas
Fidel Castro över vad han kallade en ny moralisk
seger för revolutionen. Fler segrar av den typen inom
Förenta nationerna och vi kommer alla att bli förlora-
re.
Genèvemötet lyckades inte heller fördöma Muga-
bes flagranta och förödande människorättsövergrepp.
Sudan har å sin sida uppfattat sig ha stöd av Förenta
nationerna eftersom man ej heller mäktade anta en
resolution mot godtyckliga avrättningar, tortyr och
omskärelser av flickor i landet.
Det brådskar alltså med att modernisera Förenta
nationerna. Vi kan inte låta förtryckarideologier som
kommunism och fundamentalistisk islamism, eller för
den delen vampyrstater och kleptokratier utan annan
ideologi än att berika makthavarna, fortsätta att
blockera FN-systemet.
Fru talman! En reformering av FN-stadgan som
möjliggör att dess principer lättare kan efterföljas
måste genomföras. Det ska ske omgående. Annars
tappar säkerhetsrådet helt varje möjlighet till ett tro-
värdigt agerande.
Att framhäva de mänskliga rättigheternas univer-
salitet måste vara en hörnsten i svensk utrikespolitik.
Svenskt bistånd ska inte utgå till statsmakter som
grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter
och förtrycker sina medborgare.
Fru talman! Nu är det dags för ett gemensamt age-
rande. Vi borde i denna kammare kunna enas om att
regeringen kräver att FN:s generalförsamling årligen
får en rapport och genomför en årlig debatt om läget
beträffande de mänskliga rättigheterna och demokra-
tin i medlemsländerna. Fördelen med det förfarandet
skulle vara Name and Shame. Det innebär att man
tydliggör för hela världen vilka regimer som bryter
mot de mänskliga rättigheterna och inte agerar demo-
kratiskt.
Fru talman! Jag välkomnar att ett enigt utskott i
betänkandet har kunnat uttala sig mot att ett land som
Libyen, som grovt och systematiskt bryter mot re-
spekten för mänskliga rättigheter och demokrati,
valdes som ordförande i årets kommission för
mänskliga rättigheter. Själva omständigheten att ett
sådant val är möjligt visar på ett övertydligt sätt vik-
ten av att omedelbart reformera Förenta nationerna.
Likaledes, fru talman, finns det anledning till
glädje över utskottets enhälliga välkomnande av Iraks
befrielse från Saddamregimens skräckvälde. När nu
kanske även Frankrike kommer till sans borde man
kunna enas om en kraftfull resolution i säkerhetsrådet
för att garantera Iraks övergång till arabvärldens
första demokrati, Israel förstås oräknat. Av morgo-
nens nyhetssändningar att döma förefaller det som att
resolutionen är på väg att kunna antas ganska snart.
Fru talman! Enligt min mening är ett demokratiskt
stabilt Irak en grundläggande förutsättning för en
bestående fred i Mellanöstern. Det gäller särskilt vid
tillämpningen av den så kallade färdplanen för fred
mellan Israel och Palestina.
Fru talman! Det är bra att sträva efter en reforme-
ring av säkerhetsrådet så att det bättre förmår uppfylla
sitt ansvar. Men det räcker inte. Det kommer alltid att
finnas en risk för att säkerhetsrådet även i framtiden
av politiska skäl genom veto eller majoritetsbeslut
väljer att stå passivt i en kritisk situation.
Vad anser företrädarna för regeringspartiet? Rege-
ringen har hävdat att kriget mot Irak bröt mot folk-
rätten. Hur tycker ni att vi ska förhålla oss om det
uppstår en situation i Afrika? Risken är påtagligt stor
både i Burundi och Kongo. Om säkerhetsrådet även i
ett sådant fall skulle vara oförmöget till beslut, ska vi
och världen då sitta med armarna i kors som i Rwan-
dafallet och titta åt andra hållet?
Vore det ett brott mot folkrätten för någon att age-
ra? Vad tycker företrädarna för regeringspartiet att
Sverige ska göra i ett sådant fall? Tycker ni verkligen
inte som vi att människorätt och mänskliga rättigheter
på ett tydligare sätt ska framhävas som en del av
folkrätten? Folkrätten är inte statisk utan i ständig
utveckling. Vi anser att det redan i dag föreligger
folkrättslig grund för att ingripa vid till exempel
folkmord och massförföljelse.
Fru talman! Vi vill slutligen betona att säkerhets-
rådets brist på ansvarstagande inte kan accepteras när
det gäller att förhindra de grövsta brotten mot FN:s
principer såsom folkmord och folkfördrivning. Där-
för, fru talman, bör Sverige verka för att skyddet mot
sådana brott uttryckligen, genom kodifiering, kan
utgöra grund för ingripanden enligt FN-stadgan.</pre><pre>Anf.  132  BIRGITTA OHLSSON (fp):
Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag står
bakom alla Folkpartiet liberalernas motioner men att
jag nöjer mig med att yrka bifall till följande reserva-
tioner:
- Reservation 13 om att demokratiskt styrelseskick
ska sättas i fokus.
- Reservation 17 om att folkrätten fokuseras mer på
individen än på staters suveränitet.
- Reservation 22 om att kvinnors rätt till fri abort
ska drivas som en rättighet i internationella sam-
manhang.
- Reservation 23 om att homosexuellas, bisexuellas
och transpersoners rättigheter uppmärksammas i
en internationell konvention.
Fem minuter i åtta på morgonen den 6 augusti
1945 utraderades japanska Hiroshima. Den första
amerikanska atombomben hade gjort entré. Tre dagar
senare drabbades Nagasaki. 200 000 människor brän-
des till döds på ett par timmar.
Det var finalen av andra världskriget, som rasat
under sex års tid. Europa låg i ruiner, och 60 miljoner
människor världen över hade dödats. Miljoner judar,
romer och homosexuella hade gasats ihjäl i Adolf
Hitlers förintelseläger. Hunger, svält och sjukdomar
härjade, och miljontals människor var rotlösa och
utan hem.
I detta skede föddes det viktiga världssamfund,
Förenta nationerna, som vi ska diskutera i dag. Den
24 oktober 1945 fanns det 51 medlemsstater.
FN-stadgan lovade: Vi de förenade nationernas
folk är beslutna
- att rädda kommande släktled undan krigets gissel,
som två gånger under vår livstid tillfogat mänsk-
ligheten outsägliga lidanden,
- att betyga vår tro på de grundläggande mänskliga
rättigheterna, på den enskilda människans värdig-
het och värde, på lika rättigheter för män och
kvinnor samt för stora och små nationer,
- att skapa de villkor, som är nödvändiga för upp-
rätthållande av rättvisa och aktning för förpliktel-
ser, härrörande ur fördrag och andra källor till den
internationella rätten,
- att främja sociala framsteg och bättre levnadsvill-
kor under större frihet.
Det är mål som vi kan återfinna i FN:s nutida
millenniedeklaration.
I dag har antalet medlemmar i FN ökat från 51 till
191. Inget land har någonsin gått ur FN. FN har också
spelat en väldigt stor roll för att lösa konflikter och
också för att mildra fattigdomen.
Ändå får man gång på gång, också i den svenska
debatten, höra att Förenta nationerna spelat ut sin roll
och att världen inte längre behöver FN. Den synen är
djupt beklaglig för alla dem av oss här inne som kal-
lar sig för världsmedborgare.
Vi lever i dag i en värld där det fortfarande finns
människor vars livsöden är så grymma att man knappt
kan förstå dem. 1,2 miljarder av jordens 6 miljarder
människor lever fortfarande i extrem fattigdom. Fler
än 800 miljoner är konstant undernärda på jordklotet.
Det är i dessa tragiska misslyckanden som vi
måste finna utmaningarna och fortsätta visionen om
en bättre värld. Det är i det förflutna man möter
framtiden och åter kan vitalisera FN-stadgans visio-
ner om frihet, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Först och främst har det de senaste decennierna
ofta varit misslyckanden. FN har ofta varit handlings-
förlamat när det handlat om att stoppa pågående
folkmord och konflikter. Händelserna i Rwanda inne-
bar en människoslakt av miljoner individer. Var fanns
FN? Situationen i Kosovo år 1999 var en stor tragedi
där Nato till slut fick gå in för att skydda befolkning-
en.
Samtidigt har vi sett att konflikter som är utanför
CNN-kamerornas brus knappt uppmärksammas över
huvud taget. När tragedin pågick för fullt på Balkan i
slutet av 90-talet hade vi en liknande katastrof i An-
gola i södra Afrika. Förenta nationerna, Rädda Bar-
nen eller Röda Korset var knappt där över huvud
taget, och allra minst amerikanska CNN.
Vi måste i dag reformera folkrätten rejält, som
min moderata kollega var inne på tidigare. Det hand-
lar om att vi inte kan förlita oss på att blodiga dikta-
turstater frivilligt underkastar sig. Det fungerar inte.
Ibland måste man använda sig av våld. FN-stadgan
och dess våldsförbud, som är kopplat till säkerhetsrå-
det och de permanenta medlemmarnas vetorätt,
skrevs i en annan tid under helt andra förutsättningar.
Varför ska massmord som begås vid enskilda till-
fällen väga tyngre än systematiska mord och kränk-
ningar av mänskliga rättigheter under längre period?
Redan i dag har vi sett att våldsförbudets innebörd
ständigt påverkas och omformas av den verklighet
som vi lever i.
Folkrätten har varit och är fortfarande ett viktigt
instrument för att tillförsäkra människor grundläg-
gande rättigheter, men de fredliga mekanismerna
måste hela tiden utvecklas i konfliktlösningen. Folk-
rätten får inte vara en rätt för regimer att kränka män-
niskors rättigheter. Det får inte vara en rätt för regi-
mer att bedriva en skurkaktig politik. Staterna är till
för människorna och inte tvärtom, vilket behandlas i
Folkpartiets reservation 17.
Jag vill här även kort nämna vårt starka stöd för
den internationella brottmålsdomstol som skapades
för att komma till rätta med den straffrihet som har
förekommit för folkmord, för brott mot mänsklighe-
ten och krigsförbrytelser. Jag tycker att det är skam-
ligt att USA vägrar att skriva under och ansluta sig till
denna.
Vi måste också blicka bakåt till FN:s grundvärde-
ringar för att trovärdigt kunna förvalta vårt arv. I
reservation 13 lyfter Folkpartiet fram vikten av de-
mokrati som det enda styrelseskick som ska vara
värdigt fria medborgare.
Vi lever i dag invaggade i ett rosenfärgat skimmer
om att demokratin har segrat världen över. Men så är
inte fallet. Vi tror kanske att det bara finns några få
mörka fläckar i form av grymma diktaturstater som
Kina, Nordkorea och Kuba. Men sanningen är mer
dunkel. I dagens värld lever knappt 40 % av befolk-
ningarna i fullgoda demokratier där fria val får hållas.
Bara 85 av 191 stater kan betraktas som tillfredsstäl-
lande demokratier. Värst är situationen i Asien och på
den afrikanska kontinenten.
Sverige bör mycket hårdare än i dag driva att rät-
ten till demokrati, fria val och yttrandefrihet tillsam-
mans med flera andra grundläggande mänskliga rät-
tigheter faktiskt i viss mån bör överordnas de ekono-
miska, sociala och kulturella rättigheterna i FN:s
deklaration.
Rätten till statligt garanterat arbete och lön på
allmänna helgdagar värderas i dag formellt som lika
viktig som rätten till liv, vilket är något absurt även
om det naturligtvis är en viktig rättighet att lyfta fram.
Detta leder till att exempelvis diktatorn Fidel
Castro på Kuba konsekvent viftar bort förekomsten
av politiskt förtryck med att medborgarna ju faktiskt
har gratis utbildning och sjukvård.
I afrikanska stater har envåldshärskare länge på-
pekat att först när människorna fått en tillräckligt hög
levnadsnivå kan man tillgodose mänskliga rättigheter
och demokrati. Det är viktigt för oss som är privilegi-
erade att betona att frihet och demokrati aldrig får
vara en idé som förbehålls oss som lever i den vita
privilegierade europeiska delen av världen.
Det handlar också om att FN måste förnyas kraf-
tigt. FN behöver få en mycket tydligare feministisk
agenda för kvinnors rättigheter. Kvinnor är i dag
andra klassens medborgare i alla länder på hela jor-
den. Att förtrycket av världens kvinnor upphör är en
grundförutsättning för att kunna hävda att en bättre
värld ska vara möjlig. Kvinnors möjlighet till frihet
och ekonomiskt oberoende måste utvecklas.
Det handlar också om att börja driva att vi får den
första kvinnliga generalsekreteraren i Förenta natio-
nerna.
Vi lever i dag i en tid där knökkonservativa politi-
ker som USA:s George W. Bush tillsammans med
påven och det muslimska prästerskapet sätter värld-
sagendan och moralistiskt drar in finansiellt stöd till
abortkliniker i u-länder och stryper biståndet för att få
u-länder att förbjuda kvinnors rätt till fri abort.
Vi i Folkpartiet kräver att man kraftigt höjer an-
slagen till FN:s befolkningsfond för att stödja det
arbetet. Vi tycker i vår reservation 22 att kvinnors rätt
till fri abort ska vara självklar i alla länder i världen.
FN måste utvecklas i toleransens tecken. Situatio-
nen för världens homosexuella, bisexuella och
transpersoner måste uppmärksammas mer. I en del
länder är homosexualitet fortfarande lika med döden
och tortyr. Det handlar om att de här människorna
utmålas som samhällsfarliga brottslingar bara för att
de råkar älska en person av samma kön.
I 50 länder på den afrikanska kontinenten råder
totalförbud mot homosexuella handlingar. Även i den
annars så framsynta västvärlden finns mörka fläckar
av intolerans.
I 13 amerikanska delstater råder förbud mot sex
mellan personer av samma kön. I Sverige har vi
kommit långt när det handlar om homosexuellas
rättigheter, även om jag tycker att vi bör få en köns-
neutral äktenskapsbalk och lesbiska kvinnors rätt till
insemination innan jag är nöjd.
Det är vår plikt att fortsätta detta arbete interna-
tionellt. Den här kampen ska ske på samma sätt som
vi lyfter fram kvinnors rättigheter och barns rättighe-
ter, även om det är en kontroversiell fråga i dag. Som
vi framhåller i vår reservation tycker jag att vi bör
skapa en internationell konvention om rättigheter
avseende sexuell läggning och könstillhörighet.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis betona att även
under Förenta nationernas svåra stunder måste vi som
kallar oss för internationalister helhjärtat stå upp och
försvara FN som idé. FN har många utmaningar kvar
alltifrån att utrota världssvälten, lösa konflikten mel-
lan Israel och Palestina och ge västsaharierna ett eget
land efter 28 års ockupation av Marocko. Många
utmaningar återstår.
Samtidigt måste vi minnas att en organisation ald-
rig blir mer än vad dess medlemmar gör den till. Mot
den bakgrunden tycker jag att det är sorgligt att den
socialdemokratiska regeringen med sina stödpartier
Vänsterpartiet och Miljöpartiet ännu en gång valt att
minska biståndet. Det här drabbar också våra livsvik-
tiga FN-organ.</pre><pre>Anf.  133  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna står naturligtvis
bakom samtliga de reservationer vi har. För tids vin-
nande yrkar jag bifall endast till reservation nr 2.
Kristdemokraterna har en stark tro på multilatera-
lismen och anser att FN måste stärkas. En absolut
förutsättning är att FN-systemet reformeras i grunden.
Bristerna vad gäller organisation, koordinering och
management är allvarliga. Ineffektivitet, byråkrati och
svårigheter att få insyn karakteriserar viktiga delar av
FN:s verksamhet.
Kristdemokraterna anser att regeringen inom EU-
kretsen snarast måste initiera en omfattande översyn
av FN-arbetet med fokus på biståndsverksamheten
och FN:s olika specialorgan. Översynen bör gälla FN-
systemet i stort eftersom organisationskulturen och
personalpolitiken är gemensam. De viktigaste frågor-
na för styrelsearbetet i de olika FN-organen är rekry-
teringsprinciperna, organisationskulturen och rivali-
teten mellan olika FN-organ samt en reformering av
säkerhetsrådets beslutsregler.
Parlamentariker och andra viktiga aktörer på in-
ternationell nivå måste ges ett större inflytande över
FN:s arbete.
Fru talman! FN är den viktigaste globala säker-
hetspolitiska organisationen. De permanenta med-
lemmarna i säkerhetsrådet - Frankrike, Kina, Ryss-
land, Storbritannien och USA - har genom att lägga
in veton alltför många gånger låtit maktpolitik försvå-
ra eller till och med omöjliggöra säkerhetsrådets
funktion.
Sverige bör tillsammans med de nordiska länder-
na i EU ta initiativ till en process som kan leda fram
till att säkerhetsrådets beslutsregler om vetorätt kan
reformeras. Dessutom bör sammansättningen av rådet
ses över. Japan och Europeiska unionen bör övervä-
gas som nya permanenta medlemmar i säkerhetsrådet.
Fru talman! Det övergripande målet för Sveriges
internationella utvecklingssamarbete är att höja de
fattigas levnadsnivå. Vi kristdemokrater anser att
åtgärder för främjandet av mänskliga rättigheter och
en demokratisk samhällsutveckling också måste vara
en övergripande målsättning.
Mänskliga rättigheter ska vara ett mål i sig, rättig-
heter som både främjar och går hand i hand med en
positiv samhällsutveckling. Därför bör folkrätten
ytterligare utvecklas för att sätta människan mer i
centrum. Kom ihåg att internationella demokratiska
institutioner gynnar fattigdomsbekämpningen. Att
etablera mänskliga rättigheter är en viktig del av
utvecklingsbiståndet.
Fru talman! Arbetet för mänskliga rättigheter i
Europa behöver stärkas, framför allt inom flyktings-
politiken och genom att utplåna handeln med kvinnor
och barn. Grundläggande för hela arbetet är behovet
av en fördjupad diskussion om rättigheternas innehåll
och giltighet och om hur de ska främjas i praktiken.
För att nå en god utveckling i de fattiga länderna
krävs ett omfattande undervisningsstöd och utbild-
ningsbistånd. Biståndet bör innehålla stöd till basut-
bildning för lärare, läromedelsinsatser samt uppbygg-
nad av skolor. Alla barn och ungdomar bör på ett
tidigt stadium få diskutera etiska principer och få
möjlighet att lära sig demokrati och mänskliga rättig-
heter.
Fru talman! Situationen i Sverige är långt ifrån
perfekt. Sverige är bra på att arbeta fram nya konven-
tioner för mänskliga rättigheter och i regel också bra
på att ratificera dem. Men när det kommer till att
förverkliga dem går det trögare.
Jag anser att regeringen bör redovisa vilka inter-
nationella konventioner och tilläggsprotokoll som
Sverige inte har ratificerat och återkomma med tydli-
ga förklaringar om anledningen till detta till oss här i
riksdagen.
Fru talman! Det regelverk som finns mellan folk
och länder går under benämningen folkrätten. Den
består av en samling internationella traktat, konven-
tioner, förklaringar och resolutioner samt sedvanerätt.
Folkrätten har traditionellt sett utgått från avtal mel-
lan stater. Principen om statssuveränitet har varit
stark och innebär att staterna själva bestämmer inom
landets gränser. På senare år har principen om
mänskliga rättigheter fått ett allt starkare gehör, och
inhumana regimer har fått allt svårare att gömma sig
bakom dessa regimskyddande folkrättsprinciper.
Den utveckling som sker inom folkrätten handlar i
grunden om att uppvärdera mänskliga rättigheter på
bekostnad av just statssuveränitetsprinciper. Denna
utveckling måste stödjas eftersom människan alltid
bör komma i centrum i politiken. Då stater misslyck-
as att garantera människan hennes fri- och rättigheter
måste det internationella samfundet träda in och ta sitt
ansvar.
Jag anser att Sverige aktivt måste driva en förnyad
folkrätt med människan i centrum där mänskliga
rättigheter uppvärderas.
Fru talman! FN har utarbetat en konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
EU:s ministerråd har beslutat att biståndsinsatser ska
utgå från ett jämställdhetsperspektiv. Detta är ett steg
i rätt riktning, men det räcker inte.
Jämställdhetsarbetet, nationellt såväl som interna-
tionellt, handlar om att ge kvinnor och män lika möj-
ligheter, rättigheter och skyldigheter på alla livets
områden. Parallellt med jämställdhetsarbetet måste
därför kränkande företeelser som hedersmord, traf-
ficking, prostitution, kvinnlig könsstympning, prena-
tal könsdiskriminering och våld mot kvinnor bekäm-
pas med stor prioritet.
Andelen kvinnor i förhållande till män har sjunkit
dramatiskt de senaste årtiondena. Detta gäller speci-
ellt i Asien. Enligt vissa beräkningar saknas 60 miljo-
ner kvinnor i den delen av världen. Orsaken är aborter
av flickfoster, undernäring och överarbete bland
kvinnor.
Könsselektiv abort tillämpas inte bara i Indien och
Kina utan också i Sydkorea, Taiwan, Singapore och
Malaysia. Sverige har ett ansvar i det multi- och bi-
laterala biståndsarbetet att uppmärksamma kvinnors
och flickors situation. Det finns stor anledning för
Sverige i arbetet för demokrati och mänskliga rättig-
heter att förhindra prenatal könsdiskriminering. Vid
förhandlingar om bistånd med mottagarländer finns
all anledning för Sverige att hävda flickors och poj-
kars lika värde och rätt att födas, äta sig mätta, utbil-
das och ha samma tillgång till medicinsk vård och
behandling.
Fru talman! I dagens värld är det inte längre en-
bart nationalstaterna som har den makt som avgör
utvecklingen. Näringslivet och speciellt de multina-
tionella företagen har vuxit fram som regionala och
globala aktörer av vikt, ibland på bekostnad av rege-
ringarnas makt och inflytande.
Därför ska alla globala aktörer ha ett ansvar för att
främja mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen
bör utveckla bättre relationer med näringsliv och
organisationer för internationell samverkan såväl
nationellt som globalt. I samma anda som FN:s Glo-
bal Compact och Amnesty Business Group har den
svenska regeringen upprättat ett forum för närings-
livsföreträdare för att diskutera och utveckla strategi-
er för främjandet av mänskliga rättigheter och miljö.
Det är viktigt att regeringen inte stannar vid detta
första steg utan håller en levande dialog med närings-
livet också fortsättningsvis.</pre><pre>Anf.  134  LARS OHLY (v):
Fru talman! Kritiken mot Förenta nationerna är
ibland stark. Kritiken riktar in sig på att FN-systemet
inte alltid förmår hantera internationella kriser. Vi har
sett det i ett antal fall - Rwanda är kanske det tydli-
gaste sveket mot en befolkning som led under ett
folkmord.
Samtidigt siktar kritiken ibland in sig på att ersätta
Förenta nationerna med en rättsordning som skulle
kunna kallas för djungelns lag. I stället för att se att
FN trots sina brister är alternativet för att hantera
internationella konflikter finns det de som säger: Ställ
FN åt sidan! Låt de starkaste bestämma! Låt den
militära och ekonomiska makten vara den som avgör
när internationellt våld ska användas i internationella
sammanhang och vilka diktatorer som ska bombas
bort eller få sitta kvar.
Själva påståendet att folkrätten i större utsträck-
ning måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter är
okontroversiellt, åtminstone i Sveriges riksdag. Folk-
rätten måste också ta större hänsyn till demokrati, till
fattigdomsbekämpning, till allt det som är målen för
den svenska utrikes- och utvecklingspolitiken. Men
om detta tas som intäkt för att folkrätten ska omdefi-
nieras så att den som så önskar och har möjligheten
själv ska kunna avgöra när krig ska utbryta, när män-
niskor ska lemlästas av bomber och när ett land ska
utsättas för dagliga raketanfall, då har alternativet till
en folkrätt med brister blivit en osäker värld.
Det är vad som riskerar att följa i spåren av USA:s
krigföring i Irak. Vi har nu en ockupationsmakt som
på ett ganska arrogant sätt meddelar att det är de som
ska styra, att det under minst tolv månader, sannolikt
längre, är de som ska avgöra vilka irakier som ska få
vara med och styra landet. Det är USA som ska be-
stämma. Det är gevärspipans makt som talar.
Det här är en osäkrare värld. Det här är en värld
som gör det svårare att hantera internationella kon-
flikter. Det är dessutom en värld där man i större
utsträckning lägger ansvaret för internationell fred
och säkerhet på den enda kvarvarande supermakten i
stället för på världssamfundet. Och att den super-
makten inte alltid har rena syften, inte alltid har de-
mokrati och mänskliga rättigheter som utgångspunkt
för sin utrikespolitik, det vet samtliga i denna sal.
Vi vet också hur USA har ställt sig över interna-
tionella konventioner. Det kan gälla Kyotoprotokollet
om miljöfrågor, men det gäller framför allt, i förhål-
lande till det här betänkandet, synen på den interna-
tionella brottmålsdomstolen. Sällan har väl någon
makt på ett mer arrogant sätt visat att man är beredd
att inte bara för egen del ställa sig vid sidan av en
internationell konvention utan också använda sin
makt för att påverka andra stater att själva ställa sig
vid sidan av den internationella konventionen. USA
har oblygt försökt påverka bland annat flera av EU:s
kandidatländer att skriva under avtal om att ameri-
kanska medborgare minsann aldrig ska utlämnas till
den internationella brottmålsdomstolen. Därigenom
underminerar man hela brottmålsdomstolens existens.
Varför ska vi ha en brottmålsdomstol som kan döma
jugoslaver, serber och kanske irakier men aldrig ame-
rikaner?
Fru talman! Israel- och Palestinakonflikten är
kanske den mest brännande konflikt som världssam-
fundet har att hantera framöver. Den har varit långva-
rig. Det finns ingen ljusning. Snarare syns mörka
tecken på att Israel förbereder annekteringar av pa-
lestinskt territorium. Det byggs just nu en apartheid-
mur inne i Palestina.
Här har den svenska politiken förändrats på ett
sätt som inte stämmer överens med den tradition och
historia som Sverige har i utrikespolitiken. Den har
förändrats till att mindre betona vikten av att FN:s
resolutioner ligger som grund för en lösning av kon-
flikten och mindre betona Israels ansvar för att dra
tillbaka ockupationsstyrkorna, för att upphöra med
trakasserierna och det vardagliga våldet mot palesti-
nier för att därigenom skapa  förutsättningar för en
rättvis fred i regionen.
Blockader och vägspärrar, att förhindra tillförseln
av mat och mediciner som skulle behövas på pales-
tinskt område, att se till att palestinier inte får tillgång
till rent vatten eller ibland inte får något vattten alls -
det är ockupationsmaktens politik i dagsläget.
Man kan då fråga sig hur omvärlden förhåller sig
till detta. USA:s hållning är ganska entydig och en-
kel: Israel måste stödjas. Alla förslag till resolutioner
som läggs fram i FN:s generalförsamling röstas ige-
nom med oerhört stor majoritet, men ett par tre länder
röstar alltid emot: USA, senast också Rumänien och
Caymanöarna, och naturligtvis även Israel.
Med den inställning som supermakten visar måste
världssamfundet trycka på både i USA och i Israel
och framför allt visa att ockupationen aldrig kan ac-
cepteras. Det görs inte bara genom fagert tal. Det görs
inte bara genom att man framhåller vikten av en två-
statslösning. Det görs framför allt genom att man
agerar, att man visar att Israels agerande är oaccepta-
belt. Därför måste frihandelsavtal ifrågasättas. Därför
måste bojkott av israeliska varor vara en fråga som
diskuteras för att komma åt den israeliska ockupa-
tionsmaktens aggressivitet.
Fru talman! Internflyktingars utsatthet är kanske
inte någonting som diskuteras varje dag i kammaren.
Vi diskuterar ibland flyktingsituationen i världen.
Ofta diskuterar vi flyktingsituationen utifrån att vi,
framför allt vi i Västeuropa, har problem med de
relativt små flyktingströmmar som söker sig hit. För
med världsmåttstock är de stora flyktingströmmarna
mycket långt borta från Europas länder. De rör sig
mellan länder i tredje världen eller inom länder i
tredje världen.
Internflyktingarna, flyktingar som har tvingats
bort från hus och hem i sitt eget land men som fortfa-
rande försöker överleva någon annanstans i landet,
har en mycket utsatt situation. Vi menar att Sverige
genom internationella forum aktivt måste lyfta fram
internflyktingarnas utsatthet och föra upp den på den
internationella dagordningen, så att frågan belyses
och aktualiseras och inte glöms bort. Framför allt bör
vi flytta fokus när vi diskuterar flyktingproblem, från
de relativt små problem som finns i Västeuropa till de
oerhörda problem som finns i fattiga delar av världen.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservatio-
nerna 25 och 26.
Slutligen: Birgitta Ohlsson har talat på ett oerhört
bra sätt om reservation 22, som också Vänsterpartiet
står bakom. Det handlar om kvinnors rättigheter, det
handlar om rätten att bestämma över sin egen kropp.
Det handlar om rätten till fri abort. Rätten till abort på
kvinnors egna villkor är en avgörande fråga för att slå
mot det system av könsförtryck som genomsyrar hela
världen. Kvinnor underordnas på i princip alla sam-
hällivets områden överallt i världen.
Vi kan slå oss för bröstet och tycka att vi  har
kommit en bit på väg, och det har vi, för förtrycket
ser värre ut på andra håll, men förtrycket existerar här
hemma också. Det är därför viktigt att lyfta fram ett
könsperspektiv på både fattigdom och de problem
som världssamfundet står inför att lösa.
Jag vill också instämma i reservation 23, där man
kräver kraftigare åtgärder för att undanröja diskrimi-
nering på grund av sexuell läggning eller könsidenti-
tet. Också där ser vi tydligt hur människor som inte
begått något annat brott än att älska en annan person
av samma kön systematiskt förtrycks och förvägras
mänskliga rättigheter.</pre><pre>Anf.  135  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att lägga märke till
att Lars Ohly vid varje tillfälle som han kan få för att
attackera USA tar den möjligheten, oavsett vilket
ärende vi debatterar. Vi övriga har faktiskt här i dag
diskuterat att stärka FN. Vi tror på FN därför att vi
behöver det, men Ohly använder genomgående sin tid
till att attackera USA. Det är ju ett faktum att USA är
den enda makt som finns kvar av de två stora system
som fanns tidigare.
Jag vill inte på något sätt försvara USA, varken i
stort eller i smått - det finns många brister där - men
jag kan ändå konstatera att USA delar Europas värde-
ringar när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati,
öppenhet och rättssamhälle, i praktiken i alla avseen-
den. Detta attackerar Ohly hejdlöst, medan han aldrig
lyfter fram problematiken med de länder i andra delar
av världen som över huvud taget inte delar våra vär-
deringar.
Lars Ohly målar alltså världen i svarta och vita
rutor och attackerar den del av världen vars värde-
ringar de flesta här i kammaren instämmer i. Jag vill
då verkligen undanta de brister som finns, men vi
måste ändå se de värden som också finns och på
grundval av vilka värderingar man agerar i olika
sammanhang.</pre><pre>Anf.  136  LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det här är en mycket intressant dis-
kussion, och jag är glad för att Holger Gustafsson tar
upp den. Frågan är: Vilket är det största hotet mot en
internationell rättsordning som bygger på demokrati
och mänskliga rättigheter i dagsläget? Visst finns det
många diktaturer, och vi är entydiga och ibland också
väldigt överens mellan kristdemokrater och vänster-
partister i att fördöma diktaturer och deras sätt att
förnedra och förtrycka människor och förvägra dem
deras rättigheter. Men det stora problemet i dag är att
vi har en supermakt som ställer sig ovan alla interna-
tionella lagar och regler.
Denna supermakt har de ekonomiska och militära
resurserna att göra så. Då säger man sig, och det på-
står också Holger Gustafsson: Men det är en super-
makt som vi har värdegemenskap med. Man frågar
sig då: på vilket sätt?
Det kan ju knappast gälla dödsstraffet. Jag vet att
Holger Gustafsson är en klockren, stenhård motstån-
dare till dödsstraffet. I USA utdöms dödsstraff till och
med mot minderåriga och mentalt sjuka.
Det kan knappast heller gälla klassklyftorna och
den enorma segregering som det amerikanska sam-
hället präglas av, för om vi skulle ha ett sådant sam-
hälle i Sverige är jag säker på att Holger Gustafsson
skulle stå på rätt sida och bekämpa detta.
Det kan knappast gälla miljöfrågorna och USA:s
behandling av Kyotoavtalet. Det kan knappast gälla
folkrätten, där USA struntar i omvärlden och be-
stämmer utifrån sin egen styrka. Det kan knappast
heller gälla den internationella brottmålsdomstolen,
som jag tog upp som ett exempel.
Det kan inte heller gälla kärnvapenupprustningen,
för därvidlag är Holger Gustafsson och jag överens
om att kärnvapennedrustning vore det enda rätta.
Det kan knappast heller gälla inblandningen i and-
ra länders interna affärer i Latinamerika eller hoten
om militärt våld mot Kuba.
Jag tror inte heller att det kan gälla stödet till dik-
taturer över hela världen. Saudiarabien, Pakistan - det
finns mängder av stater som stöds av USA i dagslä-
get.
Jag tror inte heller att det kan gälla tullarna på en
mängd olika områden, och jag tror inte att det kan
gälla synen på rättssamhället när svenska medborgare
sitter fängslade på Guantánamobasen utan rättegång.</pre><pre>Anf.  137  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ge Lars Ohly alldeles rätt i
den här uppräkningen. Den var helt korrekt. Men man
kan vara lite mer nyanserad. Det finns andra saker
också att nämna utöver det som nämndes här, men det
tillerkänns aldrig denna ensamma superstat.
Jag och många andra är ändå tacksamma - om
man får uttrycka historien på det sättet - att det var
den superstaten som vann och den andra som gick i
kvav 1989. Hade det varit omvänt hade vi stått här
med helt andra bekymmer - enligt min uppfattning
värre bekymmer.
Lars Ohly använder samma metod när det gäller
Mellanösternkonflikten. Hela tiden attackeras Israel
för sina problem. Det ska man göra, men man kan
vara lite mer nyanserad. Israel inväntar i princip varje
ny självmordskandidat innan Israel slår till. Detta
talar aldrig Ohly någonsin om i sammanhanget. Det
finns bara en svart sida i denna konflikt.
Jag tror att vi som land vid sidan om bör vara lite
mer nyanserade och lägga ansvaret på båda parter.
Det finns människor som har krav på mänskliga rät-
tigheter på båda sidor. Båda regimerna bör hållas hårt
från vår sida så att vi kan få se en väg mot en fredlig
lösning. I dag ser vi en ny självmordskandidat när
planen har lagts fram, och då är Israel där igen. Vi
behöver inte eskalera konflikten utan vi behöver ha
en mer nyanserad syn även från svenska talarstolar
när det gäller Mellanösternkonflikten.</pre><pre>Anf.  138  LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Holger Gustafsson för
att han instämmer i den uppräkning jag gjorde. Det är
en tydlig positionsförflyttning, eller åtminstone ett
förtydligande, av Kristdemokraternas politik gente-
mot den amerikanska supermakten.
Vad gäller grunden till konflikten mellan Israel
och Palestina måste man vara otvetydigt klar. Grun-
den ligger, enligt FN:s resolutioner, enligt säkerhets-
rådets resolutioner, enligt otaliga resolutioner i gene-
ralförsamlingen, hos ockupationsmakten. Det är där
som grunden för konflikten finns, och det är där som
nyckeln till dess lösning finns. Om man glömmer bort
detta och gör något slags kålsuparteori och säger att
palestinier och israeler är lika goda kålsupare, att det
ska ställas krav på bägge sidor, gör man sig skyldig
till ett oförlåtligt brott; man missar möjligheten att
undanröja själva orsaken till konflikten. Det innebär
inte att man någonsin någon gång ska uttrycka något
slags acceptans eller förståelse för terrordåd eller för
självmordsbombningar. Tvärtom! De ska alltid
brännmärkas. Det finns inget försvar för den typen av
brottslighet som riktar sig mot oskyldiga civila.
Men, fokus får inte flyttas från hur vi ska lösa
konflikten. Grunden för detta ligger i Israels ansvar
att dra sig tillbaka från ockuperat territorium, sluta
med det militära övervåldet mot palestinier, sluta med
trakasserierna och förtrycket som drabbar palestinier
dagligen. Det är så vi kan komma närmare en fredlig
tvåstatslösning mellan Israel och Palestina.</pre><pre>Anf.  139  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Det är väl tydligt att Lars Ohly inte
bara har tagit på sig skygglapparna utan möjligen
också en svart lapp för ena ögat. Det är alldeles up-
penbart att Lars Ohly här i kammaren lade ned oänd-
ligt mycket tid på att räkna upp tillkortakommanden i
den stora demokratin USA. Det finns många fel där,
och jag är beredd att erkänna det, men det finns också
en värdegrund vi delar med den demokratin, en syn
på mänskliga rättigheter och möjligheter för den
enskilda människan att komma till sin rätt även i
diktaturer som Nordkorea, Kuba, det befriade Irak.
Det finns massor med andra exempel. Lars Ohly
ägnar oändlig tid åt detta.
Samtidigt handlar den här debatten om FN, FN-
systemets tillkortakommanden och vad vi kan göra
tillsammans för att få ordning på det. Vi har också
talat om folkrätten. Lars Ohly ägnade också rätt
mycket tid åt att säga att det stod mellan en vildaväs-
ternmodell och den nuvarande tillämpningen av folk-
rätten. Jag skulle vilja fråga Lars Ohly samma frågor
jag tidigare från talarstolen ställde till de socialdemo-
kratiska ledamöterna. Vad skulle Lars Ohly göra, och
vad tycker Lars Ohly är rimligt att göra, i Rwanda-
fallet? Var det rätt av världen att titta bort när FN:s
säkerhetsråd var förlamat? För egen del tycker jag
inte det. Någon borde ha agerat. Hade USA gjort det
självt, hade något annat land gjort det självt, hade jag
varit för det. Hur hade Lars Ohly reagerat? Hur ska
man ställa sig om det inträffar en liknande situation i
Burundi eller i Kongo? Vad skulle Lars Ohly vilja
göra i det fallet?</pre><pre>Anf.  140  LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Göran Lindblad säger att USA har
många fel men att vi delar en värdegrund. Jag kan
upprepa samma frågor till Göran Lindblad som jag
ställde till Holger Gustafsson. Bygger denna värde-
grund på dödsstraffet, klassklyftorna, miljöfrågorna,
Kyotoavtalet, folkrätten, Internationella brottmåls-
domstolen, kärnvapenupprustningen, inblandningen i
Latinamerika, stödet till diktaturer, tullarna, bristen
på frihandel eller synen på rättssamhället? Göran
Lindblad nämnde faktiskt rättssäkerheten. Det är den
rättssäkerheten som Mehdi Ghezali just nu är utsatt
för i form av att han är fången på Guantánamobasen
utan rättegång, utan att ens ha blivit offentligt ankla-
gad för någonting, och därmed utan möjlighet att
försvara sig. Han sitter inte som krigsfånge men inte
heller som civil, och därmed är han fråntagen alla
rättigheter tillsammans med sina 800 medfångar.
Vidare har vi de svenska medborgare som från-
togs sina finansiella tillgångar på grund av att USA
pressade fram ett beslut i sanktionskommittén i FN.
Det innebar att deras finansiella tillgångar frystes
utan någon bevisföring, utan att de egentligen var
anklagade för någonting annat än att USA påstod att
de hade terroristanknytning. Det är en anklagelse som
USA sedan har tagit tillbaka.
Det finns många skäl till att vara orolig för att
USA:s makt förstärks. Därför måst vi ha FN. Vi
måste utveckla FN-systemet. Vi måste utveckla en
motmakt.
I Rwandafallet står jag bakom Carlssonrapporten.
Den är mycket tydlig i sin kritik av hur FN brast i sitt
agerande, men den också är tydlig med att man inte
kan acceptera att länder springer före med att använda
militärt våld eftersom man då har gett efter för deras
tolkning. Gör man det i ett fall kan man inte komma i
efterhand och kritisera ett annat fall. Har vi givit efter
för USA:s tolkning i ett fall, kan vi också ge efter för
USA:s tolkning och syn på andra diktaturer och på
när militärt våld ska användas. Dit vill jag inte kom-
ma.</pre><pre>Anf.  141  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Det råder inget tvivel om att Lars
Ohly har plockat fram en massa argument från det
gamla kalla kriget i den hållning som Lars Ohly och
hans parti har haft genom decennier när det har gällt
den stora demokratin USA. Jag undrar, liksom Holger
Gustafsson undrade, hur det skulle ha sett ut i världen
om Sovjetunionen hade vunnit det kalla kriget. Hade
vi då över huvud taget kunna tala om mänskliga rät-
tigheter? Hade det då funnits kvar något FN? Jag tror
absolut inte det.
Trots att Lars Ohly har gjort en lång lista där det
finns vissa punkter där jag delar Lars Ohly uppfatt-
ning när det gäller tillkortakommanden för USA,
finns det betydligt längre listor. Lars Ohly har säkert
suttit på kammaren och letat för att få ihop den långa
listan, men jag garanterar att jag på ganska kort tid -
men det medger inte repliktiden här - kan komma på
en mycket längre lista med fördelarna med det demo-
kratiska öppna systemet, där man själv kan kritisera
förhållanden, som dem på Guantánamobasen, eller
det egna landets utrikespolitik, vilket inte är möjligt i
diktaturstater.
På samma sätt måste också enögdheten och lap-
pen för ögat komma bort när det gäller Israel-Palesti-
na-konflikten. Världen måste sätta press på båda
sidor. Man måste få stopp på självmordsbombare,
men där man också måste hindra skurkstater och
terroristregimer från att skicka pengar till självmords-
bombare eller för att finansiera olika typer av terro-
rism. På samma sätt ska man klara ut att Israel ska
lämna ockuperat område.
Det är denna enögdhet, arvet från det kalla kriget,
som gör att Lars Ohly varken ser eller tänker klart i
det här fallet.</pre><pre>Anf.  142  LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag ska med glädje lämna över listan.
Jag har nämligen författat den här i talarstolen medan
Holger Gustafsson gav sin första replik. Den ska snart
Göran Lindblad få som ett litet tack för den här de-
batten!
Fru talman! Man vet när man har vunnit en debatt.
Det gör man till exempel när motståndarna börjar
beskylla en för sådant som har hänt historiskt. Då har
man oftast vunnit. Då tryter argumenten om nuläget.
Då tryter argumenten om den värld vi har att hantera i
dagsläget. Då vänder man sig bakåt och säger: "Ni
stödde Sovjet. Sveriges kommunistiska parti har gjort
en mängd olika felaktiga ställningstaganden genom
historien. Ni är därför inte trovärdiga nu heller." Det
tar man till när argumenten inte räcker till för att
hantera dagens verklighet. Därför, fru talman, har jag
egentligen inte så stor anledning att bemöta Göran
Lindblad, därför att han har redan genom sin debat-
teknik gett mig rätt.
Men han sade också i fråga om enögdheten mel-
lan Israel och Palestina att vi måste ställa oss på bäg-
ge sidor. Det är sant! Vi måste ta avstånd från allt
orättfärdigt användande av våld som förekommer,
både av palestinier och av israeler. Men vi får aldrig
glömma fokus, nämligen att grunden till konflikten
ligger i Israels övervåld och Israels ockupation, precis
som mängder av FN-resolutioner har pekat ut. Jag
antar att Göran Lindblad också står bakom dessa.
Då är det viktigt att inte förskjuta fokus till att
handla om något annat än grundfrågan, nämligen att
fred och säkerhet mellan Israel och Palestina kan
skapas först den dag som Israel drar konsekvenserna
av FN:s resolutioner och drar tillbaka sin ockupa-
tionsmakt, drar tillbaka sina militära styrkor från
palestinskt territorium och ger palestinierna rätten och
möjligheten till en egen stat.</pre><pre>Anf.  143  AGNE HANSSON (c):
Fru talman! FN spelar en viktig roll i det centrala
arbetet för att upprätthålla fred, att främja mänskliga
rättigheter och att hjälpa till vid katastrofer och lösa
konflikter. Den roll FN har är viktig. Den bör inte
bara värnas. FN:s roll i det globala krisförebyggande
och krishanterande arbetet måste också stärkas.
De dramatiska uppgifter som Birgitta Ohlsson pe-
kade på i sitt anförande visar tydligt att vi  behöver en
stark internationell organisation som är slagkraftig,
effektiv och samlande. Jag ser ingen annan organisa-
tion som kan axla den manteln än FN.
Sverige har av tradition en hög profil i arbetet
med att värna FN. Den bör behållas och ytterligare
tydliggöras.
Det är viktigt att slå vakt om de verktyg som FN-
systemet givit upphov till. Det är för det första den
internationella brottmålsdomstolen. För det andra bör
den internationella lagstiftningen reformeras, inte
minst med tanke på att terrorismen kommit in och att
det inte enbart är stater som är krigförande parter. För
det tredje bör det arbetas vidare med ett genuspers-
pektiv i FN för att nå en mer jämställd värld. För det
fjärde måste FN-systemet reformeras i meningen att
bli mer effektivt i sitt arbete. För det femte måste FN
också fungera bättre som motor i arbetet med att
skapa en rättvisare värld utan fattigdom och ekolo-
gisk utarmning. Motiven är både solidariska och
säkerhetspolitiska.
FN har satts på hårda prov under den senaste tiden
i sin roll som fredsfrämjare i fallet Irak, som delvis
redan har diskuterats här. Trots att USA vägrade gå
via FN, i strid mot folkrätten, och nu i återuppbygg-
nadsarbetet tycks betrakta FN enbart som en huma-
nitär hjälporganisation, vill jag påstå att FN har häv-
dat sig väl. Alltfler konflikter har lösts via FN, fler
har vänt sig till FN och utvecklingen av folkrätten har
gjort att FN har fått en mer betydelsefull roll. Jag ser,
som jag sade inledningsvis, ingen annan organisation
än FN som kan ha den rollen. Det gäller nu för oss att
få amerikanerna att förstå att de också har behov och
nytta av ett effektivt FN.
FN måste nu komma in i ansvaret för återupp-
byggnaden av demokrati och mänskliga rättigheter i
Irak och få den ledande rollen. Det är oerhört gläd-
jande att diktaturen under Saddam Hussein nu har
fallit, som utskottet enhälligt uttrycker det. Att nu
från USA:s sida i efterhand stryka ett streck över
folkrättsbrottet och gå vidare som om ingenting har
hänt skulle allvarligt försvaga FN:s ställning och
respekten för FN-systemet, och det skulle ge den
enda supermakten USA alibi för att agera efter eget
gottfinnande.
Det går inte att å ena sidan tala väl om att stärka
FN och å andra sidan hävda att man nu ska stryka ett
streck över det som har varit och gå vidare i återupp-
byggnaden av Irak med USA i den ledande rollen.
Det är att underminera den internationella organisa-
tionen och det fredsfrämjande arbetet. Sverige bör
arbeta för att FN kommer in i ansvaret för återupp-
byggnaden i Irak och arbetet på att fortsätta att stärka
FN. Det arbetet måste gå vidare.
I det betänkande som vi nu behandlar behandlas
de motioner som Centerpartiet har lagt och som tar
upp de förändringar och förstärkningar av FN som
Centerpartiet vill se Sverige driva. Betänkandet be-
handlar också regeringens skrivelse om FN-arbetet
under året. I stora delar råder det enighet om Sveriges
inställning till FN och dess arbete. Från Centerpartiets
sida har jag anmält reservationer för de motionsyr-
kanden som vi inte har fått tillstyrkta. Jag övergår nu
till att beröra dem något.
Innan jag gör det vill jag instämma i vad Göran
Lindblad sade om beklagandet av att Libyen har blivit
ordförandeland för FN-organet för mänskliga rättig-
heter. Det är ett exempel som visar att vi behöver
reformera FN. Men det finns också en rad andra, och
de finns bland annat i de motionskrav som vi har
ställt och utvecklat i de reservationer som jag har lagt
i utskottets betänkande.
I reservation nr 3 tar jag upp FN-organisationen.
Det gäller inte minst samordningen av biståndsverk-
samheten.
FN har varit framgångsrikt i att fastställa globala
mål och formulera konventioner. Däremot kan FN
kritiseras för att ägna för mycket tid och resurser åt
verksamhet som andra kunde sköta bättre. FN:s ut-
vecklingsprogram UNDP har en potential som bör
kunna utnyttjas mer när det gäller samordningen av
biståndsgivare. Ansvarsfördelningen mellan utveck-
lingsbankerna och FN-systemet är av central betydel-
se i det här fallet. Det horisontella samarbetet mellan
de multilaterala organisationerna har varit svagt och
måste förbättras.
FN är givare av multilateralt bistånd. FN-organen
skulle kunna spela större roll som samordnare av de
bilaterala insatserna och för koordineringen av många
länders och organisationers insatser på biståndssidan.
FN:s roll som koordinator bör vara ett prioriterat mål
i utvecklingen av det multinationella biståndet. Det
bör regeringen verka betydligt aktivare för än vad
man har gjort hittills.
I reservation nr 5 tar jag upp det fredsfrämjande
arbetet, och det går tillbaka till vad jag tidigare sade
om USA:s agerande på egen hand, unilateralt. Beho-
vet av FN och FN:s arbete är större än någonsin. Det
ställer krav på ett FN som fungerar. Det är uppenbart
att förändringar krävs för att FN mer effektivt ska
kunna utnyttja de möjligheter som det förändrade
internationella läget har skapat. Ett omfattande arbete
måste investeras i konfliktförebyggande insatser. FN
har en viktig uppgift att ta sig an, som den enda glo-
bala företrädaren för världens stater, att i högsta möj-
liga grad motverka farliga effekter av unilateralism.
Det exempel som jag har tagit om Irak och USA är
tydligt, som jag tidigare har berört här.
Fru talman! Om medlemsstaterna vill ha FN starkt
kräver det också att de tillhandahåller de resurser som
krävs. Att inte betala medlemsavgifterna i tid och i
rätt storlek är inte acceptabelt. Det här har inte minst
de stora staterna syndat med. Påtryckningar för att få
dem att betala måste göras. Det gäller också resurser
till de institutioner som FN har byggt upp, som Inter-
nationella brottmålsdomstolen i Haag. Det gäller
också resurser för fredsbevarande och fredsfram-
tvingande operationer. Det gäller effektivitet och
snabbhet i att vara på plats. Det gäller tydliga och
trovärdiga mandat. Sammantaget måste FN:s insatser
göras slagkraftigare och effektivare. Det kräver åtgär-
der, men resurser måste också till.
Så till vetorätten i säkerhetsrådet. Vetorätten i sä-
kerhetsrådet för fem av de permanenta medlemmarna
har anor sedan tiden för uppbyggnaden av FN efter
andra världskriget. Det är en händelse som ser ut som
en tanke att samtliga de fem permanenta medlem-
marna är kärnvapenmakter. Det är ingen bra utgångs-
punkt för att eliminera massförstörelsevapen och få i
gång en effektiv nedrustning. Framför allt blir FN:s
beslutskompetens ineffektiv med ett sådant system.
Vetorätten kan också i vissa lägen helt blockera FN:s
beslutsförmåga. Det är inte bra. Sverige bör verka för
att vetorätten avskaffas i FN:s säkerhetsråd. Rådet bör
också breddas och göras mer representativt. Om det
handlar reservation nr 10.
Fru talman! Centerpartiet står bakom samtliga de
reservationer som jag har undertecknat, men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 3
och 19.</pre><pre>Anf.  144  LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Av personliga skäl har jag måst korta
ned mitt anförande till en väldigt kort kommentar.
Jag tycker att det här är ett väldigt bra betänkande.
Det är mycket informativt, och det rekommenderas
faktiskt till allmän läsning. Det är också väldigt roligt,
tycker jag, att det faktiskt hos alla oss finns en sådan
bred och samfälld omsorg om FN-systemet och om
att man ska bevara och lyfta fram det. Det tycker jag
är väldigt glädjande och väldigt viktigt.
Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer,
men för tids vinnande tänker jag yrka bifall till två.
Jag tror att vi har en fortlöpande diskussion att ta,
både om konfliktlösning och om hur folkrätten ska
utvecklas framöver. När det gäller internflyktingarna,
som också Lars Ohly nämnde, menar jag att det finns
en stor lucka. Vi behöver ta tag i frågan. Vi behöver
en reglering på området. Därför yrkar jag bifall till
reservationerna 21 och 26.</pre><pre>Anf.  145  KENNETH G FORSLUND (s):
Fru talman! Var tionde soldat och polis i FN:s
fredsbevarande operationer alltsedan 1948 har varit
svensk. Det innebär att 75 000, mestadels unga män
och kvinnor, av de totalt 750 000 som genom åren har
tjänstgjort runtom i världen har kommit från vårt
land.
Det är en stor andel för vilket land som helst och
en mycket stor andel för ett litet land som Sverige.
Jag tycker att det säger en hel del om Sveriges enga-
gemang i och för FN. Det är med det starka engage-
manget som vi har den här debatten i dag.
Vi har alla här en hög ambition om vad vi vill
uppnå genom FN och vad vi vill att Sverige ska bidra
med. Detta avspeglar sig i många av de motioner som
behandlas i det betänkande som vi nu debatterar. Det
avspeglas i insikten om att Sverige redan gör mycket,
gör bra saker och gör dem på rätt sätt. Det avspeglas
också i önskningarna om att Sverige ska göra ännu
mer, ännu fler och ännu bättre insatser i och genom
FN. Jag menar att de motioner och yrkanden som
majoriteten i utrikesutskottet föreslår riksdagen att
avslå i så fall avslås med ett varsamt klubbslag.
FN:s säkerhetsråd är kärnan i den internationella
rättsordningen, och arbetet med att reformera rådet
måste fokuseras på att nå enighet om ökad öppenhet
och effektivitet i rådets arbete samt att skapa en
medlemskrets som bättre speglar dagens värld. En
reform av säkerhetsrådet måste innebära en ökad
representation av utvecklingsländerna samt en bättre
balans i den geografiska spridningen bland säkerhets-
rådets medlemsstater.
Alla FN:s medlemsstater har att vinna på en re-
form som kan leda till ett mer representativt säker-
hetsråd. Vikten av att FN, säkerhetsrådet och den
internationella rättsordningen inte undermineras och
att enstaka länder eller grupper av länder ställer sig
över den internationella rätten är central.
Folkrätten är sedan länge en central fråga för Sve-
rige. Det är viktigt att alla stater respekterar folkrät-
ten. Att den i sin helhet upprätthålls är särskilt viktigt
för små och medelstora stater. Förtryck och kränk-
ningar av individens rättigheter leder ofta till instabi-
litet och väpnad konflikt inom såväl som mellan län-
der och kan i förlängningen få konsekvenser för in-
ternationell fred och säkerhet.
Sverige driver aktivt en linje i FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna, liksom i andra FN-
organ, som kan sägas innebära en förnyad folkrätt
med människan i centrum, där de mänskliga rättig-
heterna uppvärderas. Sverige har även i FN:s general-
församling framhållit att staters suveränitet inte kan
användas som sköld mot grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.
När säkerhetsrådets beslut inte åtlyds kan rådet
vidta olika åtgärder för att få besluten genomförda.
Om ett land hotar eller bryter den internationella
freden eller begår en våldshandling kan säkerhetsrå-
det införa ekonomiska och andra sanktioner. Det kan
också godkänna användningen av våld som en sista
slutlig utväg när andra fredliga medel att lösa tvisten
har prövats och visat sig verkningslösa.
Inom FN-systemet verkar Sverige för en mer sys-
tematisk samordning och uppföljning av ett tidigt
varningssystem inom det konfliktförebyggande arbe-
tet. I syfte att förbättra Sveriges kapacitet och att
bidra med expertis på det civila området har ett sam-
verkanscentrum för katastrof- och fredsinsatser upp-
rättats i Kramfors, den så kallade Folke Bernadotte-
akademin.
Sverige har drivit på en förnyelseprocess och
bland annat varit mycket aktivt vad gäller inrättandet
av den permanenta brottmålsdomstolen. I juni 2000
antog EU:s ministerråd under svenskt ordförandeskap
en gemensam ståndpunkt som omfattar en rad åtgär-
der som unionen ska vidta för att stödja domstolen.
Sverige har på olika sätt försökt påverka USA som
för närvarande intar en negativ attityd och dessutom
genom sin attityd påverkar andra länder och deras
vilja att skriva på och godkänna domstolen.
EU:s råd för allmänna frågor och yttre förbindel-
ser enades i september 2002 om riktlinjer för hur man
ska hantera frågan om bilaterala avtal med USA vad
det gäller att överlämna amerikanska medborgare till
domstolen. Enligt EU är det amerikanska avtalsför-
slaget oacceptabelt, och Sverige har inte några planer
på att ingå ett bilateralt avtal.
För att lösa Mellanösternkonflikten samverkar EU
med USA, Ryssland och FN inom den så kallade
kvartetten. Den har utarbetat en gemensam så kallad
färdplan som nyligen presenterades, och målet är att
bilda en palestinsk stat senast 2005.
Det som nu har hänt, att Saddam Husseins regim
är borta, välkomnar jag. Men samtidigt beklagar jag
att kriget i Irak bröt ut och att regimskiftet inte har
åstadkommits med fredliga medel. Även om den
militära insatsen i Irak genomförts utan FN-mandat
måste FN nu få en central roll att spela, inte minst i
hanteringen av den humanitära situationen efter kri-
get. Frågan on konfliktens hanterande måste återföras
till FN och säkerhetsrådet som har det yttersta ansva-
ret för internationell fred och säkerhet.
Jag nämnde alldeles nyss kvartettens arbete med
Mellanösternkonflikten. Det hänger samman med
kriget i Irak. Det finns en tydlig koppling mellan
dessa konflikter. I bästa fall kan den nya situationen i
Irak leda till ökade ansträngningar för att uppnå fred i
hela Mellanöstern.
Sverige har sedan 2002 lett en internationell ar-
betsgrupp för genomförandet och övervakningen av
riktade sanktioner, den så kallade Stockholmsproces-
sen, vilket är ett led i en internationell verksamhet
som syftar till att förbättra Förenta nationernas sank-
tionsinstrument. Den primära avsikten har varit att
arbeta fram en operativ handbok som kan användas
som vägledning i FN:s och medlemsstaternas praktis-
ka arbete vid utformning, genomförande och över-
vakning av sanktioner.
Fru talman! De fredsbevarande operationerna har
blivit ett av FN:s viktigaste instrument för att upprätt-
hålla fred och säkerhet. Som jag pekade på i inled-
ningen av detta anförande har Sverige en lång tradi-
tion av deltagande i dessa operationer som dels ge-
nom sin närvaro skapar trygghet för befolkningen och
en säker miljö för FN, OSSE, EU och andra interna-
tionella och enskilda organisationer, dels främjar fred
och säkerhet och ger värdefull internationell erfaren-
het för det svenska försvaret.
Avslutningsvis vill jag säga att de delar av utri-
kesutskottets betänkande nr 8 som jag inte berört i
mitt anförande kommer Kaj Nordquist senare att
beröra i sitt anförande.
Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i utri-
kesutskottets betänkande nr 8.
(forts. 14 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.53 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.</pre><pre>13 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde</pre><pre>KU32 Lagrådets arbetsformer
1. utskottet
2. res. (m, fp)
Votering:
205 för utskottet
82 för res.
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 29 kd, 24 v, 16 c, 14 mp
För res.:       41 m, 41 fp
Frånvarande:    22 s, 14 m, 7 fp, 4 kd, 6 v, 6 c, 3 mp</pre><pre>FiU23 Penningpolitiken och Riksbankens förvalt-
ning 2002
Punkt 6 (Lagreglering av principerna för Riksbankens
inleveranser)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
245 för utskottet
41 för res. 1
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  120 s, 41 fp, 29 kd, 25 v, 16 c, 14 mp
För res. 1:     41 m
Frånvarande:    24 s, 14 m, 7 fp, 4 kd, 5 v, 6 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 8 (Offentliggörande av direktionens protokoll)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp, mp)
Votering:
192 för utskottet
96 för res. 3
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 29 kd, 25 v, 16 c
För res. 3:     41 m, 41 fp, 14 mp
Frånvarande:    22 s, 14 m, 7 fp, 4 kd, 5 v, 6 c, 3 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>FiU25 Vakansstatistik
Punkt 1 (Uppgiftsskyldighet för uppgifter om vakan-
ser)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
273 för utskottet
15 för res. 1
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 40 m, 41 fp, 29 kd, 25 v, 16 c
För res. 1:     1 m, 14 mp
Frånvarande:    22 s, 14 m, 7 fp, 4 kd, 5 v, 6 c, 3 mp</pre><pre>Punkt 2 (Obligatorisk platsanmälan)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp, kd, c)
Votering:
161 för utskottet
127 för res. 2
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 25 v, 14 mp
För res. 2:     41 m, 41 fp, 29 kd, 16 c
Frånvarande:    22 s, 14 m, 7 fp, 4 kd, 5 v, 6 c, 3 mp</pre><pre>Punkterna 3 och 4
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>FiU27 Avgifter vid Riksrevisionen
1. utskottet
2. res. (v)
Votering:
263 för utskottet
25 för res.
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 41 m, 41 fp, 29 kd, 16 c, 14 mp
För res.:       25 v
Frånvarande:    22 s, 14 m, 7 fp, 4 kd, 5 v, 6 c, 3 mp</pre><pre>14 §  (forts. från 12 §) FN och vissa multilaterala
frågor (forts. UU8)</pre><pre>Anf.  146  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Låt mig först ta upp några saker som
jag berörde i mitt huvudanförande. Jag hade hoppats
att Kenneth Forslund kanske skulle kommentera dem
i sitt anförande. Jag har fyra frågeställningar. Den
första gäller EU:s snabbinsatsstyrka, som man erbju-
der FN:s säkerhetsråd att kunna ställa upp med för att
snabbt vara på plats i händelse av en resolution i
säkerhetsrådet. Jag sade att här behövs det också
finansiella resurser. Man måste ha rätt personer med
rätt utrustning på rätt plats. Det har inte Europa, och
särskilt inte Sverige. Vad har Kenneth Forslund för
kommentar till det?
Sedan gällde det diskussionen kring folkrätten.
Det gällde folkrätten och Rwanda. Hur ställer sig
Socialdemokraterna i händelse av en liknande situa-
tion? Ska man sitta med armarna i kors om säkerhets-
rådet sitter förlamat eller ska man göra någonting?
Vad ska man i så fall göra?
Det tredje är relationen mellan folkrätt, mänskliga
rättigheter och människorätt. Hur ser Socialdemo-
kraterna på utvecklingen och på det synsätt som jag
gör mig till tolk för här, nämligen att folkrätten redan
i dag ger möjligheter till ingripanden till fromma för
de mänskliga rättigheterna?
För det fjärde gäller det en årligen återkommande
debatt om mänskliga rättigheter. Där hade jag ett
önskemål om att majoriteten och regeringen skulle
driva frågan vidare för att få en sådan debatt varje år
så att vi rundar det här eländet med FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna med Libyen som ord-
förande.</pre><pre>Anf.  147  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Göran Lindblad ställde här fyra frå-
gor. Jag ska försöka besvara alla fyra. När det gäller
EU:s snabbinsatsstyrka är det naturligtvis fråga om
ett uppbyggnadsarbete. Vi måste naturligtvis noga
titta på vad vi har för åtaganden och vad vi möjligen
har för tillkortakommanden för att löpande se hur vi
kan förbättra vårt arbete.
Det här med folkrätten och Rwanda samt folkrät-
ten och de mänskliga rättigheterna tycker jag är ett
intressant frågekomplex att teoretisera lite grann
kring. Vad händer om vi väljer den ena eller den
andra vägen här? Om vi väljer att agera kortsiktigt,
och då också gå in utan beslut i FN:s säkerhetsråd i
en situation liknande den i Rwanda, så är det natur-
ligtvis i det korta perspektivet rent mänskligt det
rimliga. Men vad försätter det oss i för situation på
lång sikt? Och vad får det för konsekvenser?
Det faktum att man i så fall skapar en ny ordning,
där det inte är så viktigt med beslut i säkerhetsrådet,
tror jag kommer att påverka den ambition och den
kraft som man lägger på att faktiskt försöka ena sig
kring svåra beslut i säkerhetsrådet, alltså om man vet
att det finns något slags nödutgång att ta till, om man
etablerar den nödutgången. Jag är lite tveksam till den
ordningen just i det långa perspektivet.</pre><pre>Anf.  148  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! När det gäller snabbinsatsstyrkan är
vi tydligen överens om att Europa har otillräckliga
resurser, och särskilt att Sverige har det. Jag är glad
att Kenneth Forslund här är beredd att titta på hur vi
ska kunna få tillräckliga resurser för att kunna ställa
upp i detta samarbete.
När det gäller det långa och det korta perspektivet
i fråga om folkrätt och människorätt undrar jag: Tol-
kar jag Kenneth Forslund rätt, att han faktiskt är be-
redd att vidta någon form av åtgärd om det blir en
total låsning i säkerhetsrådet där säkerhetsrådet sitter
med armarna i kors och säger att de inte kan, någon
lägger ett veto, men det pågår ett folkmord - även om
det kanske har återverkningar på det långa perspekti-
vet? Jag tror att man måste arbeta med båda perspek-
tiven, och vi är nog alldeles överens om att FN:s
säkerhetsråd bör göras effektivare och viktigare och
vara den verkliga arenan. Men om det blir en låsning
igen - är vi då överens om att vi ska agera?</pre><pre>Anf.  149  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Nej, Göran Lindblad gör inte en all-
deles riktig tolkning. Det jag menar är att det ska till
en mycket speciell situation av låsning för att det ska
vara aktuellt att gå vid sidan om FN:s säkerhetsråd
och de beslut som fattas där. Jag menar att det lång-
siktiga priset och konsekvenserna av en sådan väg är
att det blir mindre viktigt att anstränga sig för att
skapa lösningar i säkerhetsrådet. Då tror jag att vi är
inne på en farlig väg.
Vad gäller snabbinsatsstyrkan är det naturligtvis
svårt att sia om vilka behov som finns i framtiden.
Det är förstås så att man utifrån utvecklingen i värl-
den hela tiden måste följa hur den här styrkans sam-
mansättning och vårt arbete med den motsvarar de
behov som vi uppfattar runtom i världen. Det är väl
alldeles självklart, tycker jag.</pre><pre>Anf.  150  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Kenneth G Forslund sade att majori-
teten har avslagit centermotionerna med varsam hand
på klubban. Det är väl förvisso så, det kan jag hålla
med om. Men de är dock avslagna. Det råder en rätt
stor enighet om FN och FN:s roll. Det är i och för sig
väldigt viktigt att det gör det, men vi vill kanske
"pusha på" lite mer och gå lite längre i vissa frågor.
Diametralt motsatta uppfattningar finns det väl inte
på så många punkter.
Två saker från mitt anförande vill jag dock ta upp
och få förtydliganden om. Det ena är frågan om folk-
rätten. Jag tycker att det är bra att det finns en bred
majoritet i riksdagen för värnet av folkrätten även om
den inte är entydig. Min fråga är: Står regeringen och
majoritetspartiet fast vid kritiken mot USA och vid att
Irakkriget är ett folkrättsbrott även efter att det nu har
avslutats?
Den andra frågan gäller säkerhetsrådet. En refor-
mering där, och en bättre representativitet, är ju vik-
tig. Det är vi överens om. Men är man från svensk
sida också beredd att arbeta i FN för att vetorätten
försvinner?</pre><pre>Anf.  151  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Ja, vi står definitivt fast vid den kritik
som vi har riktat mot USA om Irakkonflikten och vid
att den militära aktionen inte är förenlig med folkrät-
ten. Där vill jag vara mycket tydlig. Jag tycker dess-
utom att det kanske finns anledning att stryka under
den kritiken eftersom USA målade upp en bild av att
de var mycket säkra på att de skulle finna massförstö-
relsevapen och indirekt underkände FN:s vapenin-
spektörers arbete. Nu har man inte kunnat visa på
några massförstörelsevapen, och det tycker jag är
mycket allvarligt i sammanhanget. Det faller en stor
skugga på USA för detta, i synnerhet som man har
förespeglat omvärlden att man faktiskt hade bevis och
kunskap, något som man alldeles uppenbart inte hade
så långt vi kan se nu. Det stämmer till eftertanke,
tycker jag.
Vad gäller reformeringen av säkerhetsrådet vill
jag säga att ja, vi arbetar i Sverige för att säkerhetsrå-
det och dess arbete ska reformeras och att också veto-
rätten ska ses över.</pre><pre>Anf.  152  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Innebär det att Sverige också driver
kravet på att FN:s vapeninspektörer ska tillbaka in i
Irak nu? Det är ju en naturlig och självklar följd av
den position som Kenneth G Forslund beskriver och
som jag ansluter mig till.
När det gäller folkrätten har vi tagit upp i en av
våra motioner, och jag har också utvecklat det i en
reservation, att det är viktigt med uppföljningskonfe-
renser för att utveckla och befästa folkrätten. Det är
möjligt att Kaj Nordquist kommer tillbaka till det i
sitt anförande, men varför har ni annars avslagit det
kravet?</pre><pre>Anf.  153  KENNETH G FORSLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Agne Hansson tar upp FN:s vapenin-
spektörer och frågan om de ska tillbaka in i Irak. Jag
tycker att det är ett självskrivet krav att de får avsluta
sitt arbete och se till att i den mån vapen finns förstö-
ra dem och framför allt att de får dokumentera det
arbete med att förstöra vapen som möjligen har gjorts
tidigare, så att det finns en otvetydig klarhet om att
Irak inte längre förfogar över några massförstörelse-
vapen. Jag tycker att det är viktigt att det arbetet slut-
förs, och det är Unmovic som har kompetensen att
göra det eftersom man har varit på plats tidigare och
också har arbetsmaterialet för att göra de avstämning-
ar som behöver göras. Dessutom är det allvarligt med
de påståenden som har funnits om att de amerikanska
styrkorna faktiskt har misslyckats med att hantera
säkerheten där nukleärt material möjligen har förva-
rats. Man kan nu möjligen ha en oro för att kärnmate-
rial har kommit på avvägar i Irak, vilket naturligtvis
är ett förskräckande perspektiv.
Agne Hansson frågar om möjligheten till uppfölj-
ningskonferenser. Jag hoppas att jag inte gör fel när
jag nu säger att jag vill minnas att Kaj Nordquist
kommer att behandla den frågan i sitt anförande.
Skulle jag ha fel ber jag redan i förväg Agne Hansson
om ursäkt för detta.</pre><pre>Anf.  154  KAJ NORDQUIST (s):
Fru talman! Jag är socialdemokrat, och det bety-
der vanligen att man försöker ta ansvar. Man försöker
se möjligheter, man vill uppnå resultat. Det är en
viktig inriktning att man faktiskt vill nå resultat. Man
vill inte bara slå in öppna dörrar, utan man vill fak-
tiskt nå substantiella resultat. Det innebär att man
ibland kanske inte når exakt det man har tänkt sig,
men man gör det man kan. Det är liksom poängen
med att vara reformist, vilket är vår uppfattning. Vi
konstaterar också att världen är en.
En sak som vi faktiskt vill slåss för och driva i de
här sammanhangen är fattigdomsbekämpning. Vi ser
väldigt positivt på de utfästelser som finns om att
man ska försöka halvera den faktiska fattigdomen
fram till 2015.
Vi vill på olika sätt verka för att världshandeln
öppnas, naturligtvis med avsikt att det ska leda till
utveckling på alla håll i världen. Vi vill verka för en
samordnad utveckling, en samordnad utvecklingspo-
litik för hela världen. Vi vill också försöka att på
olika sätt stimulera en nord-syd-dialog, något som
var väldigt i ropet för några år sedan men som inte
hörs riktigt lika ofta längre, men som vi fortfarande
absolut vill stå för.
Vi vill arbeta för förebyggande konfliktlösning, så
att man inte jämt och ständigt ska hålla på med
brandkårsutryckningar utan även i förväg ska ha
någonting att komma med. Vi vill utveckla bättre
system för sanktioner, när konflikter har brutit ut men
också innan konflikter bryter ut, naturligtvis. Vi vill
starkt verka för att mänskliga rättigheter ska vara en
princip som gäller över allt. Jag vill också gärna per-
sonligen tillägga att vi socialdemokrater så att säga
finns aktivt i arbete för att skapa en handikappkon-
vention, vilket är ett uppslag dels från olika länder i
världen, dels från den internationella handikapprörel-
sen. Det är någonting som vi socialdemokrater och
Sverige arbetade aktivt för på 1980-talet och som nu
har kommit upp som en punkt på dagordningen igen.
Vi måste besinna att vi är politiker i ett relativt li-
tet land, Sverige. Det betyder att många av de ambi-
tioner vi kan ha för saker som ska hända på en global
nivå kan vi inte styra på egen hand, utan vi måste
hitta sätt för att klara av det. Vi måste också inse att
den globalisering vi talar om ju också påverkar oss.
Vi är inte en isolerad ö någonstans långt uppe i Nor-
den. Vi vill naturligtvis arbeta för fred, säkerhet och
utveckling på olika sätt. Vi måste göra det med ett
medel, på en arena och med metoder som faktiskt
fungerar. Det anknyter till vad jag sade i början om
att vi har ambitionen att faktiskt nå någonstans med
våra ambitioner och inte bara så att säga köra något
för vår egen skull.
Av alla dessa skäl är FN viktigt för oss. Kenneth
G Forslund påpekade mycket riktigt hur stort ansvar
vi har tagit under årens lopp på olika sätt. Det är vik-
tigt för oss som nation att ansluta oss till FN, precis
som det är viktigt för oss att också vara med i EU.
Det gör att vi kan ta på oss en roll. Vi kan ta ett an-
svar. Men ett FN blir aldrig starkare än det ansvar
som medlemsländerna faktiskt är beredda att ta. Jag
tycker alltså att vi som svenskar har ett gott samvete i
det avseendet.
Vi socialdemokrater vill när det gäller frågor om
organisering och finansiering av FN instämma i am-
bitionerna att man måste modernisera ledningsstruk-
turer, rekrytering av personal och annat för att saker
och ting ska fungera. Vi stöder aktivt de ambitionerna
för att vitalisera ett arbete som generalsekreteraren
Kofi Annan bedriver. Vi ser det här som oerhört vik-
tigt.
Vi tycker att det är viktigt att FN spelar en roll där
man koordinerar biståndsinsatser på olika sätt. Det är
viktigt att man moderniserar säkerhetsrådet och dess
detaljer. Det har varit uppe på bordet här flera gånger.
Vi har väl ingen färdig variant kring detta, men vi är
klara över att man måste så att säga titta över det
hela: Ska det vara fler permanenta medlemmar, ska
man öka antalet som har veto eller ska man minska
vetots betydelse, ska det vara ett direkt val av fler
personer och så vidare? Det finns många bollar i
luften, och vi är inte färdiga med detta. Det är viktigt
att vi hittar ett bra system. Det är viktigt för oss att
generalförsamlingen ska bestämma medlemsavgiften,
och vi tycker att det är en självklarhet att USA precis
som andra ska betala sina avgifter på olika sätt.
För oss är det viktigt med FN:s roll kring mänsk-
liga rättigheter. Vi tycker att det är en självklarhet att
det ska finnas årliga uppföljningar i FN-systemet av
vad som händer med de mänskliga rättigheterna -
både att det diskuteras i de utskott som finns inom FN
och i den kommission som finns under varje år. Vi
tycker att man bör hitta former för starkare övervak-
ning av detta. Vi är väl inte färdiga med exakt hur det
ska gå till, men helt klart bör man stärka det. Vi tyck-
er också att det är rimligt att det finns en rapportering
tillbaka hit om vad som händer på dessa områden.
Det är viktigt att den informationen sprids i vidare
cirklar även i vårt eget land, så att säga.
För oss socialdemokrater finns det flera saker
inom FN som jag ska försöka täcka upp. För oss är
det viktigt att man arbetar för en antidiskriminering -
en icke-diskriminerande attityd på olika sätt. Det är
viktigt både i vårt arbete i FN men också i EU, där vi
verkar mot rasism och främlingsfientlighet på olika
sätt. Det är som jag ser det en självklarhet att vi själva
ska delta i arbete med konventioner. Det är en själv-
klarhet att vi årligt ska rapportera vad som händer i
konventionsarbetet på olika sätt.
När det gäller befolkningsfrågor gäller samma
sak. Vi upprepar det: Vi är naturligtvis emot alla
former av diskriminering. Vi är för intentionen med
att ta fram en konvention i HBT-fallet, men vi är inte
helt säkra på att det är den bästa strategin. Vi tycker
att man kanske kunde hitta ett annat sätt att uppnå
samma sak. Vi vet också, rent praktiskt, att senast i år
har det varit bekymmer med att anta en resolution om
HBT i FN-kommissionen. Vi vet att det finns en stor
grupp av länder som motsätter sig sådant här. Det är
de katolska länderna, de islamiska länderna och så
vidare, och vi måste hitta ett sätt som gör att man kan
se detta som bra.
Man kan ju rikta olika former av kritik mot FN.
Det är rimligt. FN har inte fungerat på det sätt som
det borde på olika sätt. Men vi måste inse att det är
det globala system vi faktiskt har. Vi måste hitta
mekanismer som gör att det funkar på ett bra sätt. Det
är inte så att om vi skulle lägga ned det eller bryta ned
det så måste vi genast konstruera något liknande igen.
Vi instämmer som socialdemokrater också i kriti-
ken kring att Libyen har blivit ordförande i kommis-
sionen för mänskliga rättigheter. Det tycker vi är ett
typiskt tecken på att man måste modernisera struktu-
ren på olika sätt.
Det viktigaste när det gäller FN kanske egentligen
snarast inte är alla möjliga strukturer hit och dit, utan
det viktigaste är implementeringen, helt enkelt att det
blir mera action och mindre snack, så att säga.
Målet för oss är naturligtvis en värld befriad från
fattigdom, en värld i utveckling. Vi behöver verka för
det på olika sätt, och FN är det instrument vi ska
arbeta med.
Mot bakgrund av det jag har sagt vill jag yrka bi-
fall till utrikesutskottets betänkande nr 8, och för tids
vinnande vill jag yrka avslag på alla reservationer.</pre><pre>Anf.  155  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! På slutet sade Kaj Nordquist "mera
action och mindre snack", och det är en hållning som
jag delar alldeles. Men på en punkt vill jag ha lite
mera snack, och jag vill fråga Kaj Nordquist om han
vill medverka till det. Det gäller nämligen en debatt i
FN:s generalförsamling, årligen återkommande, om
de mänskliga rättigheterna med name and shame så
att man hänger ut de stater som inte uppfyller kraven
på demokrati och mänskliga rättigheter. Kan vi vara
överens om att vi ska driva den linjen i FN och fak-
tiskt få fram en sådan ordning, så att vi tills vidare
kan runda det här systemet som vi vill reformera med
Libyen som ordförande i kommissionen för mänskli-
ga rättigheter?
Sedan skulle jag gärna vilja att Kaj Nordquist
också utvecklade synen på relationen mellan folkrätt,
mänskliga rättigheter och människorätt. Var det rätt
eller fel att gå in i Makedonien efter att FN hade
blivit blockerat av ett kinesiskt veto? Det var utanför
säkerhetsrådets beslut. Var det rätt eller fel när det
gäller Kosovo, där man inte hade något beslut i sä-
kerhetsrådet? Vad Socialdemokraterna tycker om Irak
är alldeles tydligt och uppenbart, men vad gäller det
hypotetiska fallet med ett nytt Rwanda: Hur ställer sig
Kaj Nordquist?</pre><pre>Anf.  156  KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman! Jag ställer mig nog ungefär likadant
som Kenneth G Forslund, av någon konstig anled-
ning. Vi måste se det här från fall till fall. Jag är inte
beredd att köpa en princip där vi säger att de mänsk-
liga rättigheterna direkt kan sätta folkrätten offside,
och det beror helt enkelt på frågan: Vem tar beslutet?
Vi måste i så fall hitta ett system som gör att vi kan
känna oss trygga för vilken stormakt som helst. Det
finns faktiskt fler stormakter, och framför allt fler
potentiella stormakter, än USA i världen som kan
börja tala om att de mänskliga rättigheterna är hotade
i landet XX, och utifrån det hävda att det är okej att
man går in där. Därför är jag inte beredd att göra det
rakt av som en enkel princip.
Jag skulle kunna vara det efter att vi får så att säga
köra den här frågan under en längre tid och formulera
ett system. Det som var bra med vetosystemet var ju
att det ändå gav ett slags garantier för att man inte ska
kunna ställa till vilka dumheter som helst. Det är ju
inte dumt att ett land hjälper till att befria ett annat
land från förtryckare, men det är dumt om man sätter
ett system i sjön som gör att det är fritt fram för den
som anser att grannlandet inte respekterar de mänsk-
liga rättigheterna att kasta regeringen ur sadeln, så att
säga.
Det var två frågor till - åtminstone en fråga till.
Vad jag förstår finns det väl all anledning att arbeta
för ett system där man årligen diskuterar de här frå-
gorna.</pre><pre>Anf.  157  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Då, Kaj Nordquist, närmar vi oss än-
då något slags gemensam hållning i den här frågan
om när det var rätt eller fel. Det var ju uppenbarligen
rätt i Kosovo, det var rätt med flygförbudszonerna i
Kurdistan, och det var rätt att hjälpa Makedonien.
Jag har inte förordat en modell som innebär att
man ska gå ifrån säkerhetsrådet. Jag tror att vi är helt
överens om att det allra bästa är om de viktiga diplo-
matiska besluten och överläggningarna tas i FN:s
säkerhetsråd. Det är vi nog totalt eniga om. Men det
är ju väldigt bra om vi kan få en samsyn på att det
finns tillfällen, med ett förlamat säkerhetsråd - precis
som Kaj Nordquist sade - då man från fall till fall bör
kunna bedöma om man faktiskt då kan agera.</pre><pre>Anf.  158  KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman! Det är bara att instämma. Jag tycker
också att det är bra om vi kan närma oss en samsyn i
de här frågorna. Jag ser inte den stora poängen med
partiskillnader ur den synvinkeln. Det viktigaste är att
vi kommer fram till någonting som fungerar och som
inte ger legitimitet åt den här sortens humanitära
invasioner som är förevändningar för någonting an-
nat.</pre><pre>Anf.  159  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi kan nog konstatera att vi i de olika
partierna är ganska överens om behovet av FN och att
världen behöver FN och FN:s funktioner.
Jag begärde repliken därför att jag tycker att rege-
ringen skulle kunna vara lite mera systematisk när det
gäller förändringen av FN. En organisation som är så
viktig behöver moderniseras, förenklas och förbättras
om den ska vara modern och up-to-date och fungera i
dag, och det sker inte. Vi har en ineffektivitet i styrel-
searbetet där det är viktigare att vara reformerad än
att man kan uppfylla sina åtaganden.
Jag ser inte att regeringen har någon systematik i
sin vilja att förändra det här jobbet. Man deltar i
Carlssonrapporten exempelvis, men sedan bedömer
man sig själv vara för liten och för perifer för att
åstadkomma något mer.
Sverige gör ju enorma insatser på fältet. Använd
dem som bräckjärn för att få ha synpunkter och vara
lite tuff i FN! I Libyenfallet som har nämnts här förut
och som Socialdemokraterna inte ens gillar lade rege-
ringen ned sin röst. Det är väl att vara lite onödigt tam
i en sådan självklar fråga. Hur ser Kaj på detta? Finns
det möjlighet att ta ett steg framåt för FN:s skull, och
för att ge generalsekreteraren det stöd utifrån som han
behöver för förändringar?</pre><pre>Anf.  160  KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman! Det tror jag alldeles säkert. Det vi har
markerat tydligt är att vi gärna vill göra det i samar-
bete med generalsekreteraren. Det är väl ungefär så
långt som jag kan sträcka mig som representant för
regeringspartiet.</pre><pre>Anf.  161  HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ska inte förlänga det här i onödan,
men jag skulle ändå vilja vara lite mer konkret än så.
Jag tror vi är många som skulle vilja se en strategi
från regeringens sida för hur vi ska bedriva ett för-
ändringsarbete. Kanske ska vi placera någon i New
York som följer arbetet? Vi har många experter där.
Kanske skulle vi ha en förändringsresurs också, som
bidrar till förändringsprocessen. Hur bedömer Kaj
detta? Skulle man kunna få se en strategiplan, en
strategi, för hur förändringsarbetet kan komma till
stånd?</pre><pre>Anf.  162  KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman! Vad jag själv förstår utifrån de texter
som vi har arbetat med kan jag inte se något hinder
för det, så länge som det så att säga sker på general-
sekreterarens villkor.
Jag tappade bort en fråga förra gången, och det
slog mig nu vad den gällde. Den handlade om Libyen
och varför vi lade ned vår röst. Det handlar om att det
finns en struktur där de olika kontinenterna, världs-
delarna, utser saker och ting i respektive ordning.
Det här är ett system som vi känner oss ganska
tveksamma till men som vi inte ville välta över ända
vid det tillfället. Det är den enkla förklaringen till att
vi inte agerade.</pre><pre>Anf.  163  AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Kaj Nordquist sade att han har som
mål att halvera fattigdomen framöver, och det är ett
bra mål. Han var också beredd att ansluta sig till
uppfattningen om att effektivisera FN som bistånds-
givare och koordinator av det multinationella bistån-
det.
Mot bakgrund av att vår motion avstyrkts på den
punkten - med krav på just nämnda effektivisering -
blir min första fråga: Bör också FN:s roll som koor-
dinator vara ett prioriterat mål i utvecklingen av det
multinationella biståndet, som ju är vårt krav i sam-
manhanget?
Min andra fråga går tillbaka till den diskussion
som jag hade med Kenneth G Forslund om att effek-
tivisera och stärka folkrätten: Varför är också vårt
förslag om återkommande uppföljningskonferenser
som metod för att stärka folkrätten avstyrkt - delar
majoriteten den uppfattningen eller inte?</pre><pre>Anf.  164  KAJ NORDQUIST (s) replik:
Fru talman! Naturligtvis är det rimligt att man tit-
tar på formerna när det gäller möjligheterna att koor-
dinera biståndet. Det här är ju det stora verktyget över
världen, så det är väl bara att säga att det är fullstän-
digt rimligt.
Nu har vi i denna kammare den ordningen att vi
inte kan säga att saker och ting är besvarade, utan vi
ska landa i att vi slår till eller slår från så att säga.
Utan vidare instämmer vi i intentionerna i detta.
Detta med en strategi för hur man utvecklar folk-
rätten är något som vi väl får återkomma till. Som jag
ser det hela finns det inget färdigt förslag, utan det
här måste utvecklas på olika sätt. Vi återkommer när
det finns ett ordentligt utvecklat förslag. Märkvärdi-
gare än så är det nog inte. Vi äger inte frågan men
kan ha synpunkten att någonting sådant bör drivas
fram. Sedan får vi återkomma. Det är ungefär det svar
jag kan ge.</pre><pre>Anf.  165  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har begärt ordet i debatten här i
dag för att markera en viktig fråga som kommit bort
när det gäller Irak och också för att peka på situatio-
nen för kvinnor runtom i vår värld.
Den första delen - kvinnor och Irak - tycker jag
att det är väldigt viktigt att vi här lyfter fram. Under
Afghanistankonflikten hade vi en parallell debatt där
denna kammare - flera av de ledamöterna finns just
nu här - var väldigt pådrivande kring att kvinnorna
skulle komma in i processen. Kvinnorna skulle kom-
ma in i loja jirga, och kvinnor skulle komma med på
Berlinkonferensen.
Jag hade här i svenska riksdagen ett möte för af-
ghanska kvinnor just för att kvinnorna skulle få en
möjlighet till en plattform för att driva frågor som
berör kvinnorna, barnen och Afghanistans utveckling
framöver. Men den debatten har inte gett något av-
tryck i situationen nu i Irak. Det är män och åter män
som möter varandra.
Kvinnorna är helt borta från arenan, och ingen
driver på för att lyfta in dem - inte USA som har
ansvaret, inte alliansen som hakar på och inte ens vårt
sydliga grannland Danmark som är en del av allian-
sen och som annars ligger långt framme i jämställd-
hetsfrågor. Ingen tycker att kvinnorna är viktiga och
att de är en viktig resurs för att utforma det framtida
Irak. Jag tycker att detta är beklagligt.
Hade FN i dag haft en annan roll i Irak skulle si-
tuationen på den här punkten ha varit annorlunda. Där
tror jag att det finns anledning för oss att tillsammans
försöka se hur man kan arbeta vidare.
FN som organisation har kommit en bra bit på vä-
gen när det gäller att bevaka kvinnofrågor. Jag tycker
att FN:s generalsekreterare ofta ger intryck av att vara
ett föredöme när det gäller att ha insikt i de här frå-
gorna. Men i och med att FN har ställts åt sidan på
det sätt som vi diskuterat har också kvinnorna ställts
åt sidan i Irak - detta så gott som helt utan debatt och
utan att någon ens haft synpunkter på det. Såvitt jag
vet är det bara jag i denna kammare som tidigare har
försökt att lyfta fram den frågan, vilket jag nu åter-
igen gör - detta bara sagt som en kommentar.
Jag ska också nämna om något som berör FN:s
arbete. Det gäller då de svårigheter som FN möter när
det gäller att genomföra den politik som det från
medlemsstaternas sida i andra sammanhang har varit
en samstämmig uppslutning bakom. Jag tänker då på
den förändring som skett sedan Bush blev president i
USA. Bush för ett krig mot kvinnorna, och det kriget
för han i en ohelig allians med islamistiska stater och
Vatikanen.
Vatikanen är ju en stat och har ställning som en
sådan men man skulle mycket väl kunna ifrågasätta
Vatikanens representativitet. Vatikanen och Heliga
stolen befolkas ju inte av ett folk, utan det är fråga om
män som tjänstgör på ett litet geografiskt område -
alltså endast män, inget folk. Inga människor bor där,
så på det sättet finns där ingen befolkning som kan
växa. Huvudsakligen är det en spridning över värl-
den.
Denna lilla stat har i kombination med andra fått
ett stort genomslag för en kvinnofientlig politik. Jag
hoppas vi att i morgon, när en utvecklingsproposition
blir presenterad för riksdagen, kan se att vi får ytterli-
gare verktyg för att driva de här frågorna.
Världen är väldigt svår när det gäller kvinnornas
situation. Antalet illegala aborter i världen uppskattas
till 20 miljoner om året. 80 000 av de kvinnor som
gör illegal abort dör. Varje minut dör en kvinna i
graviditetsrelaterade komplikationer. En stor andel av
de dödsfallen beror just på illegala aborter, i avsaknad
av möjligheter till legala sådana.
Varje år får 15 miljoner kvinnor så svåra kompli-
kationer i samband med graviditet att de blir långtids-
sjuka eller handikappade. Nästefter aids är graviditet
den vanligaste orsaken till att kvinnor i fertil ålder
avlider.
Brist på vård leder till att 1,5 miljoner barn dör
under den första levnadsveckan och till att 1,4 miljo-
ner barn dör redan vid eller före förlossningen.
Knappt någon förbättring har skett sedan 1987 vad
gäller mödradödligheten trots att FN lovat att förbätt-
ra säkerheten i samband med graviditeter, trots Bei-
jingkonferensen och trots alla andra konferenser och
deklarationer. Mer än 100 miljoner kvinnor i världen
önskar längre tid mellan sina graviditeter men saknar
redskap för att uppnå detta. Det är inte då inte bara
problem som vi ser långt bort från Europa, utan vi vet
att så nära som i vårt grannland Polen är det inte
möjligt att få en legal abort utförd. I Portugal fängslas
kvinnor som medverkar till eller genomgår abort. I
Irland är abort en omöjlighet.
Det här ökade trycket mot kvinnorna och mot
kvinnors rättigheter spelar självklart roll när det gäller
den kraft med vilken FN skulle kunna vända utveck-
lingen för de siffror som jag redovisat.
Fru talman! Jag sade nyss att den vanligaste döds-
orsaken är graviditet. I utvecklingsländerna är risken
fortfarande stor att dö i samband med graviditet och
förlossning. Detta bekräftades också av Unicef på
internationella kvinnodagen den 8 mars i år. Man
gjorde uppskattningen att 1 400 flickor och kvinnor
varje dag dör av nämnda orsaker och att 99 % av
dessa flickor och kvinnor lever i tredje världen. Men
antalet döda visar inte hur stort problemet med bris-
tande tillgång till sjukhus och mediciner är. För varje
kvinna som dör uppskattas ytterligare 30 kvinnor bli
svårt skadade och infekterade, med ett handikapp som
följd. Fistula kan vara ett sådant exempel.
Det skulle dock inte behöva vara på det sättet.
Klyftan mellan kvinnor i den rika världen och kvin-
nor i utvecklingsländerna är enorm. Men detta visar
också att vi vet hur man kan förhindra sådana här
dödsfall. Vi har redskapen. Således måste vi också
använda dem. I dag saknas den viljan, och det leder
till problem för framför allt kvinnorna i de fattigare
länderna, där kvinnans inflytande inte är så stort.
Det fanns, fru talman, ett hopp tidigare i veckan
när USA aviserade att man skulle sätta av 15 miljar-
der dollar till aidsbekämpning. Det är positivt att man
har kommit så långt att man diskuterar detta och att vi
så småningom kan se ett beslut i frågan. Men jag
delar den kritik som säger att det finns en del att fun-
dera över i det i och för sig positiva beskedet. Det är
att en tredjedel av medlen ska användas till att upp-
muntra avhållsamhet och att religiösa grupper ska
kunna välja att avstå från projekt som handlar om att
distribuera kondomer eller att informera om kondo-
manvändning. I praktiken är organisationerna för-
hindrade och får svårt att informera om aidsbekämp-
ning. De blir förhindrade och har svårt att se till att
pengarna används till det som de är avsatta för.
Man kan säga att det här är den fundamentalistis-
ka ideologins seger över vetenskapen och folkhälsan,
och det gör mig väldigt bekymrad. Nu när den ameri-
kanska regeringen äntligen tagit ett beslut om att
finnas med i ledarskapet mot aids är jag inte så säker
på att det blir det positiva bidrag som vi har hoppats
på.
Fru talman! Bush satsar miljoner i biståndet på
avhållsamhet. Nyligen var det ett möte inom FN om
befolkning- och utvecklingsfrågor med organisationer
som jobbar med sexualitet, jämställdhet och förebyg-
gande arbete. Det är väldigt viktigt att man får till den
typen av konferenser. Det framgick väldigt tydligt på
den här konferensen att den amerikanska modellen
handlar om att man vill motverka oönskade gravidi-
teter och aborter men även att man inte förstår bak-
grunden till sexuellt överförda sjukdomar. Det har
sedan visat sig i jämförelse med länder som Sverige
och andra europeiska länder att modellen med avhåll-
samhet tvärtom leder till fler tonårsgraviditeter. Det
finns också från USA:s sida desinformation om ab-
orter och cancer, man försöker koppla ihop de här
frågorna för att skapa en osäkerhet och en rädsla.
Man kan också se att de vetenskapsmän som ju har en
vetenskaplig hållning till de här frågorna manövreras
ut från administrationen.
Jag tycker att detta på punkt efter punkt visar hur
oroande det är att den så dominerande staten använ-
der sin kraft till att underminera FN:s viktiga arbete
på det här området och samtidigt försöker förhindra
utvecklingsländerna att driva en konstruktiv egen
politik på det här området. Dessa är ju beroende av
biståndsmedel genom FN-systemet, bilateralt stöd
eller organisationer. På punkt efter punkt och område
efter område stryps arbetet genom att pengar till stö-
det stryps. Organisationer blir oroliga. Ett land där
man tydligt kan peka på det här problemet är Nepal,
där man ser konsekvenserna av Bushs politik. Man
försämrar möjligheterna för kvinnor att få rätt till
sexuell och reproduktiv hälsa.
Fru talman! Jag ser att det kanske inte är så myck-
et talartid kvar. Jag ska avsluta med att säga att jag är
tacksam för att jag fick möjlighet att påpeka dessa
båda viktiga frågor: att kvinnorna har inte kommit
med i processerna i Irak och att kvinnornas situation i
världen är under press. Det är väldigt bekymmersamt
med den oheliga alliansen mellan president Bush,
Vatikanen och islamistiska stater. Det hotar på sikt
inte bara kvinnornas självbestämmande i USA utan
också i länder långt borta från den här treenigheten.</pre><pre>Anf.  166  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna delar uppfattning-
en att kvinnorna bör komma till makten i Irak. Jag har
själv gett uttryck för detta i debattartiklar. Men det
skulle vår regering ha tänkt på innan man ställde upp
på Rysslands, Tysklands och Frankrikes sida i kon-
flikten och därmed ställde EU och FN offside, de
organ som skulle kunna påverka just kvinnornas
situation i Irak.</pre><pre>Anf.  167  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag tycker att detta är en parallell till
de frågor som Holger Gustafsson har ställt till mina
kolleger som båda två tidigare redogjorde mycket väl
för den socialdemokratiska synen. Det hade varit
trevligare och intressantare att höra Holger Gustafs-
son ställa krav mot USA och de länder som ingår i
alliansen på att de ska medverka till att kvinnorna
kommer med i processen och att de i alla fall inte ska
förhindra att kvinnor kommer med. Genom att de
plockar ut de män som de vill samarbeta med har
kvinnor inte några möjligheter att komma i närheten
av makt och inflytande. Man kommer inte heller att
kunna ta vara på kvinnornas erfarenhet och kunskap
som är viktiga för att bygga upp ett stabilt och tryggt
Irak.
FN är den organisation som har visat att man har
förstått att det är viktigt att både män och kvinnor
finns med i beslutande församlingar. Därför känns det
väldigt otillfredsställande att se att man även av det
här skälet har ställt FN åt sidan.
Kvinnorna har förlorat dubbelt när det gäller situ-
ationen i Irak. De var förtryckta under Saddams re-
gim, men de har inte heller så här långt fått tillfälle att
vara med och göra sina röster hörda för det framtida
Iraks skull.</pre><pre>Anf.  168  HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Vi delar slutsatsen att vi tyvärr ser att
kvinnorna har svårt att komma in i processerna, och
Sverige har svårt att påverka detta. Vi kan inte
konstla hur mycket som helst för att vrida till och ge
skulden till enbart USA. Om vi hade varit lite taktiska
och realpolitiska och förutsett att detta att ställa EU
och FN offside, som Sverige bidrog till, också bidrar
till att försämra kvinnornas situation i Irak. Det är en
realitet som vi måste förstå.</pre><pre>Anf.  169  CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att
vi respekterar folkrätten. Jag har väldigt svårt att se
hur Holger Gustafsson logiskt ska kunna resonera och
komma fram till att Sverige på något sätt inte skulle
ha varit aktivt för att på alla områden lyfta fram frå-
gan om kvinnornas möjlighet till makt och inflytande
över sitt eget liv i de länder som de befinner sig. Jag
tycker att det här är en tydlig fråga för Sveriges rege-
ring. Lika tydligt är att Bush och alliansen inte har
bedömt det här som viktigt, att de inte har velat ha
med kvinnorna, att de har ställt kvinnorna åt sidan.
Däremot finns det möjlighet - det hör man till exem-
pel i debatten i dag - att man framöver lyfter in kvin-
norna och tar vara på deras kunskaper om det egna
landet och hur de vill prioritera sitt lands tillgångar
framöver.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 maj.)</pre><pre>15 §  Vissa frågor rörande sjö- och kustöver-
vakning m.m.</pre><pre>Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2002/03:FöU4
Vissa frågor rörande sjö- och kustövervakning m.m.</pre><pre>Anf.  170  KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Dagens betänkande från försvarsut-
skottet är ett motionsbetänkande angående vissa frå-
gor rörande sjö- och kustövervakning.
Jag vill börja med några tankar kring sjöräddning-
en, som vi tar upp i betänkandet, och hur den är orga-
niserad i Sverige. Det är Sjöfartsverket som har an-
svaret för sjöräddningen i Sverige enligt rädd-
ningstjänstlagen. Sjöfartsverket har avtal med bland
annat Sjöräddningssällskapet för att fullgöra detta
ansvar. Sjöräddningssällskapet, eller Svenska Säll-
skapet för Räddning av Skeppsbrutne, SSRS, som det
hette från början, är en organisation som är helt bero-
ende av ideella insatser när det gäller både pengar och
personal.
Under 2002 genomfördes totalt 1 190 sjörädd-
ningsinsatser, så kallade SAR-insatser. Så många som
724 av dessa totalt 1 190 utfördes av just Sjörädd-
ningssällskapet. De har sedan några år fått låna
stridsbåtar av Försvarsmakten. Det har naturligtvis
varit till nytta för verksamheten och för många i
sjönöd.
Nu har regeringen bestämt sig för att Sjörädd-
ningssällskapet inte längre kan undantas från kravet
på full kostnadstäckning utan förutsätter att Sjöfarts-
verket och Sjöräddningssällskapet kommer överens
om vem som ska betala hyra för dessa båtar, som
alltså Sjöräddningssällskapet använder.
I betänkandet behandlas två motioner som handlar
om det här. Dessa yrkanden har vi moderater inte
kunnat bifalla. De är lite för breda. Det är dock svårt
att förstå varför Sjöräddningssällskapet inte i fortsätt-
ningen ska kunna låna båtar som Försvarsmakten inte
för tillfället behöver. Vi skulle vilja vädja till berörda
myndigheter att komma överens så att Sjöräddnings-
sällskapet kan fortsätta med sin framgångsrika verk-
samhet.
Jag går så över till våra egna motionsyrkanden,
som handlar om samverkan mellan Östersjöländerna.
Här är vi inte nöjda med utskottets svar utan tycker
att det finns mycket som återstår. Det är ingen hem-
lighet att utskottet i många år efterfrågat ett bättre
samarbete mellan de myndigheter som ansvarar för
bland annat sjöövervakning. En viss förbättring har
skett, men många problem finns kvar. Och detta gäl-
ler inte bara samarbetet mellan de olika myndigheter-
na utan också samarbetet mellan Östersjöländerna.
Det framtida behovet av samverkan oss emellan
kommer inte att vara begränsat till bara att förhindra
ett oönskat utnyttjande av havsområden i Östersjön.
Sjötransporterna inom Östersjön ökar dramatiskt,
och då är det inte bara transporter på köl, alltså via
båt, som ökar. Vi har också uppbyggnad och sam-
mankoppling av energisystem, något som måste kun-
na fortsätta kontinuerligt och på ett säkert sätt.
Vi har en uppdelning av havsområden i ekono-
miska zoner och tilldelning av fiskekvoter. Detta
genererar visserligen rättigheter, men det kräver ock-
så att vi Östersjöländer tillsammans har en god för-
måga till strikt övervakning för att förhindra rovfiske
och utfiskning.
När olyckor och katastrofer inträffar måste likaså
konsekvenserna av dessa olyckor kunna begränsas.
Räddning av nödställda och omhändertagande av
omkomna är av stort gemensamt intresse för oss
strandstater.
Smuggling och illegal invandring över nations-
gränser förekommer, och det är särskilt lämpligt att
använda Östersjön när man håller på den denna typ
av ljusskygga aktiviteter. Här krävs ett ännu bättre
samarbete.
Vi måste också kunna skydda och bevara Öster-
sjöns marina kulturarv. Genom samordnade och ge-
mensamma förbyggande åtgärder såsom utbildning,
inspektioner och gemensam övervakning av havet,
tillsammans med en hög beredskap till insatser, tror
vi moderater att vi kan få bättre effekter av våra insat-
ser.
Vi måste också kunna vara beredda på att lämna
socialt stöd eller bistånd med sjukvård när så behövs,
till exempel vid flyktingfall.
Detta ställer nya och mer omfattande krav på det
maritima samarbetet. Det ställer också krav på för-
mågor som vi kanske bara har sett början till.
Därför, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till
den moderata reservationen nr 3.</pre><pre>Anf.  171  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Vi debatterar i dag försvarsutskottets
betänkande FöU4 Vissa frågor rörande sjö- och
kustövervakning m.m. Men låt mig börja mitt anfö-
rande med att citera åländskan Monika Jansson. Hon
skriver så här i förordet till sin bok Rosenrött hav:
"Denna bok är ett dokument över vad som håller
på och händer med Östersjön. Krattandet har varit
mitt sätt att kämpa emot känslan av vanmakt. Det
finns andra sätt. Men framför allt måste vi komma till
insikt att något måste göras, fort."
Östersjöfrågan är en viktig framtidsfråga, inte ba-
ra för havet utan även för oss människor. Stora delar
av Östersjöns problem är förknippade med sjöfarten.
Olja och kemikalier släpps ofta ut direkt i havet, vil-
ket får till följd att många arter dör och bottnar och
kuster förstörs. Mindre nogräknade fartygsbefälhava-
re drar sig inte för att rengöra sina fartygs tankar på
öppet vatten. Utsläppen orsakar stor skada på fågelli-
vet, på fiskarna och på växtlivet i havet. Inte sällan
blir stora skärgårdsområden dränkta av olja - skador
som tar årtionden för naturen att reparera, om det ens
låter sig göras inom överskådlig tid. Dessutom blir
saneringarna av nedsmutsade strandområden ofta
mycket arbetskrävande och kostsamma.
Om vi ska komma till rätta med problemen med
förorenade vatten måste kraftfulla åtgärder vidtas för
att minska utsläppen av olja men också för att förbätt-
ra möjligheterna att beivra oljeutsläpp. Som det är i
dag är möjligheten mycket begränsad att ställa de
ansvariga till svars för gjorda utsläpp. Juridiskt har
det visat sig vara mycket svårt att komma åt utsläp-
pen eftersom dessa oftast sker på internationellt vat-
ten och av icke svenska båtar. I stort sett måste ett
fartyg som gör ett utsläpp tas på bar gärning för att
åtal ska kunna väckas.
Fru talman! De senaste åren har nya åtgärder in-
förts för att förhindra utsläpp, och det är bra. Målet
om en nollvision till år 2010 vad gäller oljeutsläppen
är utmärkt. Förhoppningsvis får föreslagna åtgärder
effekt. Vi kristdemokrater menar dock att Sverige
måste vara mer pådrivande i dessa frågor i EU och i
de internationella organ som finns för havsmiljön.
Ett viktigt steg kan vara att få Östersjön klassad
som ett särskilt känsligt havsområde, PSSA. Än mer
kraftfullt blir det naturligtvis om alla länder kring
Östersjön kunde göra samma sak. Därför bör Sverige
inom Helkom, det vill säga Östersjöns samarbetsor-
ganisation Helsingforskommissionen, arbeta för att få
med de andra Östersjöländerna.
Om Östersjön klassas som PSSA ändras farleder-
na för sjöfarten så att känsliga områden skyddas för
utsläpp och störningar. Samtidigt får vi den effekten
att övervakningen av våra vatten underlättas.
Vi anser att Sverige snarast bör ansöka hos IMO,
International Maritime Organisation, om att få svens-
ka vatten i Östersjön klassade som PSSA. Tyvärr, fru
talman, har regeringen konsekvent valt att vara helt
passiv. Ingen ansökan har lämnats till IMO om att få
Östersjön PSSA-klassad trots att riksdagen gjort till-
kännagivande till regeringen om detta. Det här är
mycket anmärkningsvärt.
Fru talman! Nationellt kräver vi kristdemokrater
att övervakningen till havs ökar. Vi har föreslagit att
så kallade checkpoints ska finnas till havs och vill se
ett utökat samarbete mellan berörda myndigheter för
en ökad bevakning av fartyg. Genom att införa så
kallade checkpoints ökar vi förutsättningarna för
Kustbevakningen att kontrollera enskilda fartyg. Vi
har för detta ändamål i vår budget för 2003 föreslagit
mer pengar till Kustbevakningen. Tyvärr väljer majo-
riteten i utskottet att avvakta - vänta och se.
Fru talman! Låt mig avsluta mitt anförande med
att återigen citera åländskan Monika Jansson:
"Jag älskar havet. Jag har funderat på att flytta till
ett rent hav. Men var skall jag hitta det? Larmrappor-
terna kommer från nästan hela världen."
Vi kristdemokrater vill göra allt vi kan i vårt nä-
rområde för att komma till rätta med föroreningarna.
Vi vill göra det nu och icke sedan.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 un-
der punkt 3.</pre><pre>Anf.  172  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har i en motion före-
slagit en åtgärd för att förbättra fiskekontrollen, se till
att de kvoter som bestäms inte överskrids och att de
regler som finns följs.
Kvoterna i Östersjön regleras genom det interna-
tionella avtal som EU slutit med övriga Östersjösta-
ter. Grunden är den att man inte ska få ta upp mer fisk
än vad beståndet tål, men verkligheten visar att man
inte i praktiken begränsar fisket till detta både för
fisket och för fiskarna livsviktiga krav. Flera arter är
nu på gränsen till eller till och med under de gränser
som säkerställer reproduktion och överlevnad på sikt
för fisket.
När tillgången är knapp hårdnar konkurrensen.
Det är därför allt viktigare att hålla på de kvoter som
satts upp. Jag fick alldeles nyss veta att torskbestån-
det har försämrats med 30 % i år. Den här bistra ut-
vecklingen gör att alla sätt att komma till rätta med
svartfisket är av nöden.
Det finns bland fiskare en allmänt utbredd upp-
fattning att fiskare från andra länder tar upp mer än
deras kvoter ger dem rätt till inom den svenska zonen.
Internationella havsforskningsrådet bedömer att det
så kallade svartfisket i Östersjön är stort. Det har
talats om siffror på ca 40 000 ton torsk. Men då sta-
tistik saknas är det svårt att veta exakt hur stort svart-
fiskets omfång är. Det blir än svårare av att flera
länder inte har den kontroll som de borde ha.
Fru talman! För att förbättra kontrollmöjligheterna
och för att minska det illegala fisket föreslår vi därför
en regeländring som innebär att fiskefartyg som ska
fiska i annat lands zon ska göra in- och utpassering
vid vissa förutbestämda geografiska punkter, så kal-
lade checkpoints. I dag finns enbart krav på att fartyg
som passerar in i eller ut ur en zon ska informera
kustbevakningen i det land som berörs.
Kustbevakningens uppgift är att tillsammans med
bland annat Fiskeriverket kontrollera att fisket sker
enligt de bestämmelser som gäller. Men den uppgif-
ten är nästintill omöjlig med de regler för passering
av zoner som finns i dag.
Kustbevakningen ska också kunna avgöra vid
kontroll av lasten om denna fanns med från fiske
utanför zonen eller om den har fångats i zonen.
Kontrollen över var fartygen befinner sig utförs i
dag genom flygövervakning, som genomförs regel-
bundet. Men det är också av nöden att kontrollen med
Kustbevakningens båtar är effektiv och att man kan
kontrollera såväl licenser och redskap som fångst-
mängder och vilka arter som har tagits upp.
En annan för kontrollen försvårande omständighet
är att rapporteringen inte sker direkt till Kustbevak-
ningen utan till EU för att sedan därifrån gå vidare till
Kustbevakningen. För att få en bevakning som funge-
rar och för att ha fiskarnas förtroende,  vilket också är
viktigt i sammanhanget, måste rapporteringen av in-
och utpasserande fartyg ske direkt till det land som
har att sköta bevakningen.
Av de 341 fiskerikontroller som Kustbevakningen
genomförde förra året var 160 på båtar från tredje-
land. Utskottet konstaterar att resurserna till Kustbe-
vakningen är små i förhållande till behovet. Jag håller
helt och fullt med om detta. Vi har från Vänsterparti-
ets sida i flera budgetförslag yrkat på ökade resurser
till Kustbevakningen, något som vi hoppas nu ska
kunna genomföras eftersom det i alla fall getts indi-
kationer på att fler fartyg och flygplan ska kunna
beställas, vilket är av nöden.
Fru talman! Utskottet tar också upp det faktum att
större båtar är utrustade transponder för automatisk
positionsangivelse och att mindre båtar under de
närmaste åren ska få skyldighet att installera sådana.
Det är en bra utveckling, som vi bejakar, men det
händer inte så sällan när Kustbevakningens personal
kommer ombord på båtarna att transpondern är ur
funktion. Problemet är att för få fiskebåtar kontrolle-
ras samt att det fuskas. Båtens skeppare rapporterar
när båten går in i ett område. Han eller i förekom-
mande fall hon ska då ange vilken last båten har. När
man sedan passerar ut igen kontrolleras vilken last
som finns. Mellanskillnaden är då i det ideala fallet
det som har tagits upp i svensk zon. Men om man i
stället rapporterat att man hade en viss mängd, fastän
man ingen hade, blir följden den att många ton fisk
per år går ut ur svensk zon utan kontroll. I ett system
med checkpoints måste lasten kontrolleras både när
båten går in i och ut ur zonen.
Det är naturligtvis också bra att det finns förslag
om skärpning av påföljderna för brott mot fiskeribe-
stämmelserna med höjda straffsatser, återkallelse på
viss tid av fiskelicens eller av fartygstillstånd. Men
detta förutsätter naturligtvis att man kan komma åt
dem som svartfiskar eller tar ut för stora mängder.
Det är en grundförutsättning för att de ska kunna
lagföras.
Ett system med checkpoints innebär att man kan
se vad som finns i lasten när båten går in i zonen och
vad som fiskats på svenskt vatten när man passerar ut.
Den kontrollen skulle innebära att man kan ta hand
om dem som bryter mot reglerna och lagföra dem på
grundval av de föreslagna strängare reglerna.
Men det mest väsentliga i denna fråga är att vi har
kontrollmöjligheter som är så bra att man förebygger
svartfisket. Har man väl dragit upp fisken ur vattnet
kan den inte reproducera sig, och det blir stora be-
kymmer i framtiden för våra fiskbestånd. Norge har
infört checkpoints, och de fungerar där mycket bra.
Jag tycker verkligen att vi ska ta efter Norge i det här
fallet och införa ett sådant system.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 1 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.</pre><pre>Anf.  173  ÅSA LINDESTAM (s):
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag
och avslag på alla motioner.
Vad gäller Sjöräddningssällskapet föreslår motio-
närerna att dettas roll ska bestå, att räddningsaktioner
till sjöss ska vara prioriterade, att Sjöräddningssäll-
skapet ska få de båtar de behöver och att dessa ska
överföras från Försvarsmakten.
Självfallet anser utskottet att Sjöräddningssällska-
pet har en stor betydelse. Det arbete som det utför är
värdefullt. För närvarande och fram till årsskiftet
används ett antal båtar som ägs av Försvarsmakten,
men för frågan om sjöräddning svarar inte Försvar-
smakten, utan den tillhör Sjöfartsverkets ansvarsom-
råde. Den ansvarige för dessa frågor där, Ulf Hall-
ström, sade i ett TT-meddelande den 21 mars att det
inte finns oro för allvarlig försämring av svensk sjö-
räddning när dessa båtar försvinner från Sjörädd-
ningssällskapet. Tvärtom hävdar han att det finns gott
om resurser. Utöver Sjöräddningssällskapet brukar
vid behov även Kustbevakningen, polis och lokala
räddningskårer rycka ut.
Jag vill anföra följande citat: "Det här får inte
några stora konsekvenser annat än att Sjöräddnings-
sällskapets flexibilitet minskar. Den flexibiliteten får
vi hitta på annat håll, säger Hallström till TT."
För närvarande och fram till årsskiftet används tio
båtar, tre större och sju mindre. Försvarsmakten har
själv behov av de större från årsskiftet, och vad gäller
de mindre finns det ett överskott i fredstid fram till år
2008. Jag vill poängtera att låneavtal för båtarna
gäller med ett års uppsägning från respektive sida.
Dock gäller regelverket, vilket betyder att den som
vill låna båtar får betala för detta till Försvarsmakten.
Förslag finns om ett utökat samarbete mellan
Kustbevakningen, tullen och flygvapnet. I propositio-
nen Det nya försvaret ges uppdrag för Kustbevak-
ningen att samordna de civila behoven av sjööver-
vakning och sjöinformation samt att förmedla denna
information till berörda myndigheter.
Dessutom förekommer samverkan på grundval av
Helsingforskonventionen, Helcom. Inom ramen för
denna bedrivs bilateral samverkan mellan Kustbe-
vakningen och det finska gränsbevakningsväsendet
avseende bland annat flygövervakning i havsområdet
i den norra delen av Östersjön med Ålands hav och
Bottniska viken.
Det föreslås i en motion att Sverige ska införa
checkpoints, ett system för in- och utpassering mellan
vissa fasta punkter för fartyg.
Fördelen med detta är att inspektion kan genomfö-
ras just där, vilket är effektivt. Norge har den typen
av checkpoints. I Norge är man mycket nöjd med
dem.
I dag finns det anmälningsplikt när fartyg passerar
in och ut i en anmälningszon, vilket kallas aktiv och
passiv anmälan. Det som talar mot ett sådant check-
point-system är att det krävs ökad övervakning för att
se att fartygen i så fall verkligen passerar mellan
dessa checkpoints. Dessutom får flera stater fullvär-
digt inträde i EU inom en snar framtid. Då faller hela
idén med checkpoints - tyvärr.
Större fiskefartyg är i dag utrustade med trans-
ponder, som med jämna mellanrum med automatik
sänder positionsangivelser för fartyg. Under 2004 och
2005 kommer skyldigheten att använda transponder
att införas även för mindre fartyg. Då kommer kun-
skapen om var fiske pågår att öka. Regeringen har i
propositionen om svenska miljömål föreslagit att
Kustbevakningen ska tillföras ytterligare 50 miljoner
kronor per år för att skärpa övervakningen till havs
och öka satellitspaningen. Dessutom har Kustbevak-
ningen fått i uppdrag att genomföra en förstudie avse-
ende anskaffning av tre större kombinationsfartyg
som ska användas för såväl sjöövervakning, kontroll
och tillsyn som miljöräddning. Kustbevakningen har
även sedan 2002 erhållit rätt att i vissa fall inleda en
förundersökning och har tre nu förordnade förunder-
sökningsledare anställda.
Vad gäller vidare samverkan mellan Östersjölän-
derna finns det i dag bland annat en Östersjöstrategi,
vilket är namnet på den gemensamma strategi som
finns mellan länderna runt Östersjön. Här har vi till-
sammans kommit fram till hur vi ska skydda miljön
runt Östersjön. Den har utarbetats inom ramen för
Helsingforskommissionen - som jag tidigare nämnde.
Regeringen bör även påskynda arbetet inom Helcom.
Regeringen har i en proposition år 2001 lämnat
förslag till åtgärder mot föroreningar från fartyg. Den
handlar om lagförslag i syfte att förbättra möjligheten
att motverka, kontrollera och beivra olagliga utsläpp
till sjöss av både olja och andra skadliga ämnen. Det
finns även sanktioner och tillsyn med, vilket riksda-
gen har ställt sig bakom.
Även lagändring avseende mottagning av avfall i
hamnar har riksdagen antagit. Riksdagen har gett
regeringen till känna att så snart möjligt hos FN:s
sjöfartsorganisation IMO ansöka om att svenskt vat-
ten i Östersjön ska få status som ett särskilt känsligt
havsområde. Det har även jag motionerat om, och jag
har fått motionen bifallen.
Regeringen har tillsatt en kommission, Havsmil-
jökommissionen, för att göra en sammanfattning av
kunskapsläget avseende miljötillståndet och utforma
strategier på kort och lång sikt samt föreslå åtgärder
för att bryta ned den negativa utvecklingen i hav-
smiljön.
Kustbevakningen ska enligt förordning medverka
i internationellt samarbete för att utveckla gränskon-
troll, brottsbekämpning till sjöss, miljöskydd till sjöss
och annan sjöövervakning. Enligt lag har Kustbevak-
ningen möjlighet att ingripa mot smuggling och ille-
gal invandring till sjöss. Man ska kunna påbörja en
insats vid oljeutsläpp inom fyra timmar efter larm och
bekämpningsåtgärder inom åtta timmar efter larm.
Samarbete finns inom den maritima sektorn i Öster-
sjöområdet inom Helcom, Bonnavtalet och Köpen-
hamnsavtalet. Här diskuteras samarbete vid olyckor,
system för rapportering och ledning, forskning och
utveckling samt övning och utbildning.
Fru talman! Mot bakgrund av detta yrkar jag av-
slag på alla motionerna och bifall till utskottets för-
slag.</pre><pre>Anf.  174  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Åsa sade att när fler länder kommer
med i EU försvinner vitsen med checkpoints.
Tror du att det bara är EU-länders fartyg som
seglar i Östersjön? Fortfarande kommer fartyg flag-
gade i något land långt bort från oss att transportera
olika varor i och genom Östersjön. Där finns många
mindre nogräknade befälhavare som passar på att
tvätta och skölja ur sina tankar på internationellt vat-
ten i Östersjön. Vitsen med att få de svenska vattnen i
Östersjön PSSA-klassade innebär att de får köra bara
i vissa mer begränsade farleder. Där har Kustbevak-
ningen större möjligheter att bevaka dessa fartyg, att
göra så kallade checkpoint-undersökningar.
Tror du fortfarande att eftersom fler länder går
med i EU att checkpoint-systemet är överspelat? Jag
tror inte det.</pre><pre>Anf.  175  ÅSA LINDESTAM (s) replik:
Fru talman! Vi tror olika, du och jag. Jag tror att
systemet blir satt ur spel på grund av detta. Visst
kommer det båtar från andra länder utanför vår regi-
on, men det är en mindre andel.
Jag har diskuterat detta med Kustbevakningen,
och de säger samma sak som jag; det här kommer att
bli överspelat. Av den orsaken tror jag att det är fel
system. Det finns säkert andra saker där vi kan göra
mer, till exempel ta emot avfall i hamnar.</pre><pre>Anf.  176  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas att Åsa Lindestam har rätt,
men jag tror det icke.
Åsa Lindestam tog upp att Sverige ska ansöka hos
IMO om att få de svenska vattnen i Östersjön PSSA-
klassade. Vi har ett riksdagsbeslut, ett tillkännagivan-
de till regeringen, om detta. Det kom förra året. Nu i
april månad gick ansökningstiden ut för denna klass-
ning i IMO. Regeringen valde så sent som i slutet av
april att låta bli att ansöka om att få Östersjön PSSA-
klassad. Vad är orsaken?</pre><pre>Anf.  177  ÅSA LINDESTAM (s) replik:
Fru talman! Jag uppfattar orsaken så att vi borde
vara överens med de andra länderna runt Östersjön
och att vi tillsammans borde ansöka om att komma
med i stället för att Sverige ska gå ensamt eller till-
sammans med Finland. Vi väntar och ser och går
tillsammans. Jag tror att det får bättre genomslag.</pre><pre>Anf.  178  KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Åsa Lindestam
om hon inte kan hålla med om att det skulle vara
värdefullt med en gemensam strategi för Östersjölän-
derna inte bara avseende miljöfrågorna, utan även när
det gäller säkerhet, gränsbevakning, kommunikation,
energiutbyte och räddning, så kallad maritime secu-
rity. Vi upplever det inte som att vi har kommit till-
räckligt långt. Kan det då skada att regeringen tar
initiativ till en gemensam strategi?</pre><pre>Anf.  179  ÅSA LINDESTAM (s) replik:
Fru talman! Jag håller med dig. Jag tror att det vo-
re väldigt bra om vi kunde göra det tillsammans, det
vill säga genom samtal komma överens om hur vi ska
samverka med varandra. Men det är ett antal jobb
som måste göras innan vi har kommit så långt. Jag
håller helt med dig, Karin.</pre><pre>Anf.  180  KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag tackar Åsa Lindestam för det po-
sitiva svaret. Jag hoppas att vi gemensamt i utskottet
kan arbeta för att stöta på regeringen i de frågorna.</pre><pre>Anf.  181  ÅSA LINDESTAM (s) replik:
Fru talman! Jag instämmer fortfarande. Självklart
skulle vi kunna hjälpas åt i en sådan framställan.</pre><pre>Anf.  182  HELI BERG (fp):
Fru talman! Östersjöns betydelse för länderna
längs med dess kuster är på nytt lika stort som förr,
när havet var det som band länder och landsdelar
samman. Det var över haven huvuddelen av handeln,
och för den delen militära operationer, skedde. Efter
att denna kommunikation under en lång tid har varit
dominerad av land- och lufttransporter har nu Öster-
sjöns betydelse i dag åter blivit allt större. I stället för
ett hav som separerade öst från väst, demokrati från
diktatur, en vallgrav i det kalla kriget, har vi nu på
nytt en situation där Östersjön snart är ett innanhav i
den allt större europeiska gemenskapen. Denna till-
gång måste vårdas och skyddas. Man kan lätt påstå att
havet är allas rätt men ingens ansvar. Detta måste vi
ändra på.
Folkpartiets uppfattning är att detta bäst görs, och
långsiktigt säkerställs, genom ett närmare samarbete
på alla plan mellan länderna runt Östersjön. För att ett
sådant samarbete ska kunna leda till verkliga och
varaktiga åtgärder för alla de områden som detta
samarbete måste omfatta är det nödvändigt att alla
nationer, inklusive Sverige, kan tillföra de nödvändi-
ga resurserna såväl avseende materiel och personal
som relevanta organisationer. I Sverige är Kustbe-
vakningen den myndighet som bland annat har till
uppgift att samordna de civila behoven av sjööver-
vakning runt våra kuster.
Folkpartiet har i sin senaste försvarspolitiska mo-
tion föreslagit att anslaget till Kustbevakningen ska
öka med 70 miljoner kronor för innevarande verk-
samhetsår. Dessa pengar skulle i så fall i första hand
användas till skärpt kontroll av efterlevnaden av fis-
kekvoter och fångstmetoder vid fiske. En betydande
del av detta arbete är aktuellt för Östersjön.
Skyddet för fisket i Östersjön är en fråga som om-
fattar såväl kontroll av fångstmetoder och fiskekvoter
som åtgärder mot det illegala fisket samt skydd mot
förändringar i havsmiljön. I alla dessa frågor finns
såväl internationella avtal som sanktionsåtgärder, där
Kustbevakningens roll som en kontrollerande och
övervakande instans är av en central betydelse.
Folkpartiet anser att ensidiga nationella fiskestopp
är meningslösa. Sådana drastiska åtgärder måste
naturligtvis baseras på bindande internationella över-
enskommelser för att få någon effekt. Samarbetet
inom EU är här den naturliga utgångspunkten. EU:s
utvidgning gör att huvuddelen av länderna runt Öster-
sjön är eller kommer att bli medlemmar i gemenska-
pen. De länder som ännu inte är med behöver knytas i
bilaterala avtal till de mål som måste realiseras för att
säkerställa att vi kan behålla en livskraftig fiskstam i
Östersjön.
Mycket arbete pågår i syfte att skydda havsmiljön
i Östersjön. Östersjön är ett av världens mest trafike-
rade vatten. Cirka 200 miljoner ton olja fraktas årli-
gen på Östersjön. Denna trafik beräknas öka med
40 % till 2017. Det är självklart att detta innebär en
belastning och ett hot mot miljön i och runt Östersjön.
Folkpartiet har länge drivit ett krav om att ett
system med miljölotsar ska införas. Detta innebär att
särskilda lotsar ska kunna följa med handelsfartygen
och därmed förhindra medvetna utsläpp i havsmiljön
samt dessutom vara ytterligare en länk i övervakning-
en och kontrollen av miljön. Införandet av miljölots
är en del i detta arbete. För att en sådan åtgärd ska
kunna bli framgångsrik krävs bland annat att alla
länder vid Östersjön har mottagningshamnar för för-
orenat vatten. Ånyo är internationella överenskom-
melser utgångspunkten för genomförandet av verkli-
ga och varaktiga åtgärder inom miljöområdet.
Olyckor inom sjöfarten med konsekvenser för så-
väl människor som miljö är tyvärr inget vi helt kan
skydda oss emot. Katastrofer som Scandinavian Star
och Estonia måste vi naturligtvis förebygga och för-
hindra i så stor utsträckning som möjligt. Förebyg-
gande insatser och en hög beredskap när olyckan väl
är framme är något som vi hela tiden måste förbättra
tillsammans med de övriga länderna runt Östersjön.
Det militära samarbetet spelar här en stor roll för att
alla tillgängliga resurser optimalt ska kunna utnyttjas
i en krissituation. Detta samarbete pågår redan i form
av gemensamma marinövningar med bland annat
länderna i Baltikum.
Folkpartiets bestämda ståndpunkt är att detta sam-
arbete bäst utvecklas om vi följer, som det ser ut,
dessa stater in i den västliga försvarsalliansen. Först
då kan alla resurser på det effektivaste sättet fullt ut
utnyttjas, till gagn för såväl säkerheten som miljön
runt vårt viktigaste hav.</pre><pre>Anf.  183  ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Det här betänkandet behandlar ett
antal motioner från den allmänna motionstiden. Med
anledning av det och den debatt som har varit skulle
jag vilja göra ett antal konstateranden.
För det första skulle jag vilja konstatera att stora
delar av det som behandlas i betänkandet, men också
i debatten här i dag, tas också upp i andra samman-
hang. Frågan om till exempel Östersjön och fisket i
Östersjön hör ju närmast hemma hos miljö- och jord-
bruksutskottet. Jag vet att det i detta sammanhang har
varit en ganska stor och omfattande debatt, bland
annat efter ett utskottsinitiativ just från Centerpartiet.
Vad gäller frågan om sjösäkerhet och liknande vet jag
- det vet också kammarens ledamöter - att det är en
fråga för trafikutskottet.
Det andra konstaterandet jag skulle vilja göra är
att det inte är riksdagens uppgift att ge statliga myn-
digheter några instruktioner eller att styra dem. Det är
möjligen regeringen som kan göra detta, inte riksda-
gen och denna kammare.
Det tredje konstaterandet, fru talman, jag skulle
vilja göra är att EU kommer att utökas 2004. Bland
annat kommer de baltiska länderna då att bli en del av
vår union. Jag hoppas och förutsätter att alla kamma-
rens partier är intresserade av att det blir på detta sätt.
Då kommer nämligen de problem som tas upp i be-
tänkandet att bli lösbara på ett annat sätt än vad de är
i dag. Det blir möjligt att på ett annat sätt bedriva
samarbete kring den problematik som har varit före-
mål för debatt i kammaren i dag. EU:s yttre gräns
kommer att flyttas högst väsentligt österut, och Öster-
sjön kommer nästan helt att bli ett EU-innanhav. Jag
skulle vara väldigt glad om kammaren kunde konfir-
mera att man tycker att denna utveckling är bra.
För det fjärde, fru talman, skulle jag vilja konsta-
tera att vi under nästföljande år kommer att ta ett nytt
försvarsbeslut, som ska gälla från 2005. En av de
stora frågor som jag tror att vi kommer att diskutera i
det sammanhanget blir säkert gränssnittet militärt-
civilt. Hur kan samarbetet utvecklas? Hur kan vi
samverka så att vi når ett bättre resultat med den peng
som är tillgänglig för de saker som vi vill och måste
lösa i samhället? Vi vet att det nyligen har presente-
rats en utredning, den så kallade Munckska utred-
ningen, som också tar upp de här frågorna.
Detta sagt med anledning av att jag nu, fru talman,
kommer att yrka bifall till förslaget i betänkandet som
det ligger och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  184  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara säga att jag håller helt
med Eskil Erlandsson om att det är bra att baltländer-
na kommer med i EU. Jag tror att det också blir en
bättre miljö i Östersjön.
Men jag har lite svårt att förstå att det för det in-
ternationella vattnet i Östersjön skulle innebära att
utsläppen minskar därför att baltländerna kommer
med, om man inte samtidigt ser till att öka kontrollen
av havet.</pre><pre>Anf.  185  ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har två konstateranden med an-
ledning av Erling Wälivaaras frågeställning till mig.
Det ena är att EU har krav som i dag inte finns i de
länder som nu är ansökarländer till unionen. Det är
krav på att man ska åtgärda vissa saker så att man
uppnår en lägsta nivå bland annat vad gäller utsläpp.
Det är ett av skälen till att jag är glad över att
unionen nu kan och förmodligen kommer att utvid-
gas. Då kommer vi att få en bättre miljö i vårt närom-
råde, och i detta närområde inkluderar jag självklart
Östersjön.
Det andra jag vill konstatera är att Centerpartiet är
ett av de partier i riksdagen som har föreslagit att en
stor del av det bistånd som vi lämnar ska avsättas till
så kallat miljöbistånd. Pengar för detta har vi i vår
budgetmotion, så att vi kan åtgärda de problem som
Erling Wälivaara tar upp och göra det, som sagt, i
vårt närområde.</pre><pre>Anf.  186  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Menar Eskil Erlandsson att det är
baltiska båtar som har gjort oljeutsläppen i Östersjön?
Det visar inte statistiken. Det är båtar som är flaggade
någonstans långt nere i Asien.
Jag har läst om vilka utsläpp som Kustbevakning-
en har tagit itu med. Det är faktiskt inte baltiska,
finska eller svenska båtar som har gjort de här utsläp-
pen.</pre><pre>Anf.  187  ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Fru talman! Miljöpåverkan i Östersjön handlar till
en viss del om utsläpp från fartyg, men en annan del
gäller utsläpp från andra utsläppskällor. Båda måste
åtgärdas.
Det första som Wälivaara tar upp, nämligen ut-
släpp från båtar, är ju kriminellt, och det ska själv-
klart beivras. Jag påstår att det blir lättare när de bal-
tiska staterna kommer med i EU därför att då får vi
samma lagstiftning på området, och vi kan också
samverka vad gäller övervakningen av detta hav som
jag då kan kalla för ett EU-innanhav.</pre><pre>Anf.  188  CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater från Blekinge,
Jan Björkman, Kerstin Andersson och jag, har för-
fattat två motioner under den allmänna motionstiden
som behandlas av utskottet i det här betänkandet.
Den ena motionen berör det som många andra ta-
lare tidigare har berört, nämligen så kallade check-
points. Det är alltså speciella kontrollstationer till
sjöss, vid vår sjögräns, som är till för att underlätta
för i första hand Kustbevakningen att kontrollera
andra länders fiskefartyg, så att de inte för in under-
målig fisk eller annat som inte stämmer med den
internationella lagstiftning som vi har kommit över-
ens om.
I det här sammanhanget är jag villig att dela Åsa
Lindestams uppfattning. Jag tror att det här kommer
att bli av mindre betydelse eller nästan sakna betydel-
se när länderna runt Östersjön, de så kallade ansö-
karländerna, blir medlemmar i Europeiska unionen.
Då blir det ju ett EU-hav, och det är EU:s fiskeripoli-
tik som gäller.
När det gäller Eskil Erlandssons uppfattning ten-
derar det att bli en fiskedebatt, men en sådan kan vi
väl ha i andra sammanhang. Vi i Blekinge är ju bero-
ende av fisket, och själv har jag varit engagerad i
fiskefrågor rätt länge och tycker att de är viktiga, men
det här ska vi nog ta i ett annat sammanhang, fru
talman.
Jag vill dock lyfta fram en annan motion som vi
lämnade in under den allmänna motionstiden. Den
handlar om hur vi gemensamt ska förvalta de gemen-
samma resurser i form av materiel, i det här fallet i
form av stridsbåtar, som svenska staten, vi skattebe-
talare, har köpt in i ett läge då vi bedömde att vår
försvarsmakt behövde en viss mängd i den omvärlds-
situation som gällde vid det tillfället.
Nu har, som väl är, säkerhetspolitiken i vårt nä-
rområde förändrats på det sättet att ett omedelbart hot
från ett annat land om en kustinvasion i någon större
omfattning inte föreligger i närtid. Det är glädjande,
men det gör att vi får en del materiel över. Då har jag
uppfattat försvarsberedning, försvarsutskott och för-
svarspolitiker i övrigt som att man ska kunna använda
denna materiel till annan samhällsnytta.
Det var mot bakgrund av detta som vi skrev mo-
tionen, som innebär att de stridsbåtar som för närva-
rande disponeras av Försvarsmakten i stället borde få
disponeras av det ideella och frivilliga Sjöräddnings-
sällskapet.
Jag säger inte detta för att jag ska säga det, utan
jag säger det för att jag vet av erfarenhet - och jag har
tagit del av den statistik som finns - hur många insat-
ser Sjöräddningssällskapet gör.
Åsa Lindestam! Formellt har Sjöfartsverket Sve-
riges uppdrag att leva upp till de internationella åta-
gandena i sjöräddningen och se till att sjöräddningen
fungerar. Den fungerar säkert; det tror jag nog. Men
detta är lite extra. De som blir räddade ute till sjöss av
Sjöräddningssällskapets båtar är nog tacksamma för
det. Jag tror att de uppskattar att man med hjälp av
ideella och frivilliga organisationer kan göra det lilla
extra som gör att båtfolket, som är ute i våra skärgår-
dar, känner en extra trygghet, framför allt eftersom de
har varit med och betalat båtarna en gång i form av
skatter.
Sjöräddningssällskapet har, som har sagts tidigare,
mycket riktigt ett antal stridsbåtar för närvarande.
Man kan titta tillbaka historiskt. Det började 1999 när
sällskapet gjorde en framställan till Försvarsmakten
om att få disponera stridsbåt 90 Helge, som den heter
formellt. Försvarsmakten var inte så väldigt välvilligt
inställd till detta vid första tillfället, utan frågan ham-
nade hos den socialdemokratiska regeringen när
Björn von Sydow var försvarsminister. Regeringen
fattade alltså ett beslut och gjorde ett undantag från
den så kallade anslagsförordningen, vilket innebär att
sällskapet har haft de tre första båtarna sedan den
tiden.
Det åtagande som sällskapet gjorde var att man
skulle underhålla och sköta båtarna. Det har också
gjorts en besiktning av FMV, och de sköts på ett
utmärkt sätt. De fungerar utmärkt. Sällskapet har
alltså erfarenhet av att hantera båtar i det här sam-
manhanget. Och när läget blir sådant att Försvar-
smakten behöver dem igen kan de så klart lämnas
tillbaka, men det läget har vi inte nu.
Man tyckte att det fungerade så bra och att man
gjorde en sådan samhällsnytta att man gjorde en ny
framställan till regeringen. Då fann regeringen att
man mycket väl skulle kunna låna ut dem, men då
skulle man ta ut en avgift för dem. Om jag har förstått
det rätt är det alltså en kostnad som bokföringsmäs-
sigt finns i statens böcker som innebär att de kostar en
viss summa. Men om jag förstår det hela rätt kostar
de lika mycket om de ligger på land som om de an-
vänds och någon annan betalar driften, och det gör ju
Sjöräddningssällskapet i det här sammanhanget.
Åsa Lindestam sade att Sjöfartsverket påstår att
det finns gott om resurser. Ja, det är klart att det finns
gott om resurser i den meningen att vi upprätthåller
våra internationella avtal, men om vi tar bort alla
båtar som Sjöräddningssällskapet i dag har lånat är
det klart att det blir lite osäkrare att vara på sjön. Det
tar kanske lite längre tid att få den hjälp som man
behöver om olyckan skulle vara framme.
Jag tycker dock att ett enhälligt utskott har skrivit
ganska bra. Det är inget tillkännagivande - det kan
man väl knappast räkna med - men det är en skriv-
ning där man, tycker jag, håller med om vad vi skri-
ver i vår motion. Man skriver också att det inte är
riksdagen som äger den här frågan utan att det är
regeringen själv som hanterar sina förordningar - det
visste vi i och för sig innan. Men det hade inte gjort
något om man hade varit lite tydligare och talat om
för regeringen att det kanske nu är tid för, i det här
fallet, Försvarsdepartementet att ta kontakt med Nä-
ringsdepartementet, om man nu av formella skäl
tycker att kostnaden, inom parentes, ska belastas där.
Det skulle man kunna göra, tycker jag. Det är ett litet
råd. Gör man detta tror jag att man hittar en lösning
på den här frågan.
Fru talman! Min fråga till i första hand Åsa Lin-
destam är: När bedömer utskottsmajoriteten att rege-
ringen kan sätta sig ned och ta de här diskussionerna?
När kan man börja förhandla om ett avtal om att låna
ut de här båtarna till Sjöräddningssällskapet?
Jag tror att vi alla är överens om att vi inte ska
förhindra denna samhällsnytta utan snarare stimulera
den. Vi behöver fler frivilliga organisationer, inte
färre.</pre><pre>Anf.  189  JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Åsa Lindestam sade i sitt anförande
att sjöräddningens arbete var värdefullt. Samtidigt
passar hon på att citera Ulf Hallström från Sjöfarts-
verket. Han har sagt att dessa tio båtar som man har
lånat av försvaret inte behövs för sjöräddningen. Min
fråga är då: Anser Åsa Lindestam att dessa tio båtar
behövs för sjöräddningen eller inte?
Om det här förslaget går igenom kommer Hasslö,
Holmsund, Karlstad, Piteå och Hjälmaren att stå helt
utan räddningsbåtar. Fårö, Vaxholm, Trosa, Arkö-
sund och Strömstad får reducerad kapacitet.
Fru talman! Om någon hamnar i nöd i närheten av
den svenska kusten och får i väg ett nödrop tar det i
dag i medeltal 44 minuter innan man bli räddad. Om
man befinner sig på internationellt vatten tar det i
medeltal 86 minuter. Det är betydligt snabbare än den
tidsgräns som regeringen och Sjöfartsverket har satt
upp, tre respektive sex timmar.
I dag är det närmare tusen frivilliga och ideellt ar-
betande sjöräddare som arbetar dag och natt på sjö-
räddningens olika verksamhetsplatser i Sverige. Sjö-
räddningen är inblandad i 70 % av alla sjöräddningar
i Sverige.
I lilla Hörvik i Blekinge finns det två sjörädd-
ningsbåtar. Det rör sig om ideella och engagerade
människor som gör ett fantastiskt arbete. 2002 rädda-
des över 100 människor. Över 2 000 människor räd-
dades från allvarligt läge.
Fru talman! Jag vill här uttrycka min frustration
över att Försvarsmakten helt plötsligt vill ta ut 2½
miljoner kronor i hyra per år för dessa tio båtar som i
dag gör en ovärderlig samhällsnytta helt utan kostna-
der för samhället.
Såvitt jag förstår har skattebetalarna redan betalat
en gång för båtarna, och inte heller är det för att för-
svaret behöver båtarna. Så allvarligt är ju inte läget
för Sverige som tur är. Alternativet blir förmodligen
att båtarna läggs i malpåse, som det så vackert heter.
Det här är verkligen slöseri med gemensamma medel.
I värsta fall kommer kanske båtarna i stället att avytt-
ras, och vi har ju sett avskräckande exempel på hur
det kan gå till när man säljer ut försvarsmateriel.
I mitt eget hemlän Blekinge blir resultatet att sta-
tionen på Hasslö läggs ned. Att samla in 250 000 kr i
hyra för den båten varje år är inte realistiskt. Det är
ett slag i ansiktet på de människor som jobbar ideellt
med den verksamheten och som skänker pengar.
Denna båt har medborgarna redan betalat för.
Fru talman! Jag ska läsa upp vad som hände under
några dagar för ett år sedan i Blekinge, och det gäller
Hasslöbåten. Det är fråga om snabba, viktiga insatser
som räddar både båtar och liv.
"20 maj: Kl 19:45 fått telefonsamtal från en fri-
tidsbåt, som höll på att driva i land på Hasslö Flötan.
Snabbt iväg och kopplat tross. Dragit till Hasslö.
Sydostlig vind 5 m/s, klart.
30 maj: Fått telefonsamtal från MRCC om en liten
nöjesbåt på grund mellan Hasslö och Bollö. Dragit
loss utan några skador. Båten kunde gå vidare för
egen maskin.
31 maj: En liten öppen båt gått på grund mellan
Aspö och Bollö. Kl 18:45 fått båten flott och de kun-
de gå för egen maskin."
Fru talman! Även om det kan finnas en liten öpp-
ning i utskottets skrivning är det inte tillräckligt.
Utskottet borde ha uttalat sitt stöd för att Sjörädd-
ningssällskapet även i fortsättningen ska ha möjlighet
att använda dessa båtar som försvaret inte behöver, i
enlighet med det avtal som finns i dag till gagn för
människor som råkat illa ut på sjön och för att rädda
liv och egendom.</pre><pre>Anf.  190  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! För några år sedan satt en ensam man
i sin båt utanför Hasslö. Motorn hade gått sönder.
Tiden gick. Vinden blåste. Hur skulle detta sluta? Det
var ute på öppet hav. Tack vare Sjöräddningssällska-
pet blev den här mannen hämtad till land. Det var min
svärfar. Då tror jag att alla som just nu lyssnar kan
förstå att jag har starka känslor för att Sjöräddnings-
sällskapet ska få det stöd som det behöver.
Jag vill understryka det som Jeppe Johnsson och
flera andra har sagt om hur viktiga insatser detta
sällskap gör. Det grundades 1907. Man har 50 statio-
ner längs kuster och insjöar, ett nittiotal båtar och 700
frivilliga besättningsmän som dygnet runt står till
förfogande. De flesta insatser gjordes under 2002,
och det var betydligt fler än vad Sjöfartsverket, för-
svaret och andra gjorde - och detta utan statliga bi-
drag.
Det som nu håller på att hända är ett stort misstag,
bara för att Försvarsmakten vill ha ytterligare in
2 440 000 kr varje år. Det är slöseri att inte använda
dessa stridsbåtar på det sätt som de används i dag, om
inte Försvarsmakten behöver dem.
Åsa Lindestam sade tidigare att om man vill låna
båtar får man betala för det. Det är bara det att dessa
båtar är betalda av skattebetalarna.
Vems är då ansvaret för att reda ut den här frå-
gan? Jag ställde frågade försvarsministern här i kam-
maren. Då svarade hon att det är Sjöfartsverket som
har det ansvaret. Jag begärde en utredning av Riksda-
gens utredningstjänst. Då fick man till svar från Sjö-
säkerhetsverket att detta är en fråga mellan Sjörädd-
ningssällskapet och Försvarsmakten. Sjösäkerhets-
verket har inte resurser för detta, sade man - tvärte-
mot det besked som Åsa Lindestam har lämnat.
Jag fick också veta att Försvarsmakten har betalat
båtarna, men till följd av omställning och förnyelse
har man inte längre behov av dem. Detta är också ett
påstående som går tvärtemot den PM som Försvar-
smakten har skickat till försvarsutskottet där man
hävdar att båtarna inte är övertaliga, och möjligen kan
en av båtarna lånas ut i fredstid.
Det har väckts två bra motioner i sammanhanget,
en av Annelie Enochson och en av Christer Skoog
med flera. Jag tycker faktiskt att försvarsutskottet har
gett ett bra svar på dessa motioner. Utskottet säger
nämligen att det är regeringen som äger ansvaret för
denna fråga. Då vill jag uppmana regeringen att ta
detta ansvar och rätta till det här förhållandet.
Staten kan inte uträtta allting. Vi måste vara rädda
om de ideella insatser som människor gör. I stället för
att skicka räkning till dem behöver de uppmuntran
och stöd. Regeringen kan se till att denna fråga blir
löst genom att befria dem från att betala dessa kost-
nader som redan är betalda.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 maj.)</pre><pre>16 §  Sjösäkerhet</pre><pre>Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2002/03:TU5
Sjösäkerhet (prop. 2002/03:109).</pre><pre>Anf.  191  CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Kammarens ledamöter står nu inför
en debatt om trafikutskottets betänkande nr 5 riks-
dagsåret 2002/03 om sjösäkerhet. Betänkandet inklu-
derar följdmotioner och motioner rörande sjösäkerhet
med mera från allmänna motionstiden hösten 2002.
Den gångna vintern har med all önskvärd tydlig-
het visat vilken aktualitet frågor om sjösäkerhet har ur
såväl ett lokalt och regionalt som globalt perspektiv.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till en ny
fartygssäkerhetslag, lagstiftning för genomförande av
EG-direktiv och även viss annan lagstiftning på sjö-
fartsområdet. Utskottet anser att flera frågor är ange-
lägna att noga följa. Exempel på sådana är att den
småskaliga fiskerinäringen självklart inte ska drabbas
negativt till följd av lagförslagen, liksom att arbets-
marknadspolitiska beslut och regler som bland annat
har att göra med kollektivavtal naturligtvis alltid ska
följas.
Ett avsnitt i betänkandet tar upp miljö- och säker-
hetsfrågor med anledning av en rad motionsförslag.
Utskottet vill här betona vikten av att arbetet med
dessa frågor drivs vidare på alla plan. Inte minst bör
frågan om klassificering av Östersjön som särskilt
känsligt havsområde, PSSA, snarast leda till resultat,
och utskottet utgår från att regeringen ser till att så
sker. Utskottet anser också att Sjöfartsinspektionens
självständiga ställning bör tydliggöras än mer än i
dag.
Fru talman! Avslutningsvis ska jag säga några ord
om de motionsyrkanden och den reservation som
berör M/S Estonias förlisning. Senast denna fråga
debatterades här i Sveriges riksdag, hösten 2001,
avstyrktes samtliga yrkanden med krav på en ny ut-
redning. I dag behandlas, vid sidan av Lars Ång-
ströms motion, en exakt identisk motion som den som
redan avstyrkts av riksdagen.
Vi kan konstatera att ansvaret för denna fråga i
dagsläget ligger på regeringens bord, helt i linje med
tidigare fattade beslut. Riksdagen har överlämnat
frågan för bevakning med mera för att om det blir
aktuellt väckas för eventuellt ny prövning av riksda-
gen. Någon anledning eller något motiv till ett utta-
lande av riksdagen av den innebörd som begärs i
motionerna anser inte utskottet finns och avstyrker
därför desamma.
Till betänkandet har fogats totalt fyra reservatio-
ner.
Med denna korta sammanfattning av utskottets
betänkande, fru talman, stannar jag och låter debattö-
rerna komma till tals.</pre><pre>Anf.  192  ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Fru talman! Jag vill särskilt lyfta fram ett par
punkter i trafikutskottets betänkande om bland annat
sjösäkerhet, nämligen vikten av att värna Östersjöns
känsliga havsmiljö samt betydelsen av att värna små-
företagandet inom fiskerinäringen.
I början av november förra året lämnade den en-
kelskroviga oljetankern Prestige Lettland med 77 000
ton eldningsolja i lasten. På sin väg ut genom Öster-
sjön passerade hon den svenska kusten. Två veckor
senare förliste Prestige utanför den spanska kusten,
och en mycket stor del av oljelasten läckte ut. Detta
blev en katastrof av stora mått.
Om Prestige hade förlist i Östersjön i stället för
utanför Galiciens kust hade katastrofen i stället varit
ett faktum i våra vatten. En kuststräcka motsvarande
den mellan Stockholm och Skåne hade då täckts av
oljesörjan. Vilka konsekvenser det hade fått för djur-
och växtliv, turistnäring och inte minst fiskerinäring-
en kan vi nog inte ens föreställa oss.
Prestige var, som de flesta i denna kammare nog
vet, inget enstaka fartyg i den känsliga Östersjön.
Oljetankar som rensas rakt ut i havet är vardag, och
oljetransporterna med ofta undermåliga fartyg är
omfattande. Statistiskt sett borde det enligt den finska
statens tekniska forskningsanstalt inträffa två kolli-
sioner om året i Finska viken. Åtminstone det ena av
dessa fartyg är en oljetanker, enligt dessa beräkning-
ar. Det krävs mer än tomma ord och löst formulerade
ambitioner för att minska riskerna för en oljekatastrof
i Östersjön.
Vi moderater har tidigare i miljö- och jordbruks-
utskottet tagit upp frågan om att klassa Östersjön som
ett särskilt känsligt havsområde. Tyvärr förefaller
regeringen inte ta frågan på det allvar den förtjänar.
Sverige måste höja profilen och agera kraftfullt för att
få till stånd gemensamma regler för sjöfarten inom
Europeiska unionen. Sverige måste också vara pådri-
vande i internationella organ för att strängare säker-
hets- och miljökrav införs för sjöfarten.
I vår reservation understryker vi vikten av
strängare regler för att åstadkomma säkrare fartyg.
Det gäller inte minst dubbelskrov för fartyg med
miljöfarliga laster.
Reglerna för fartygsleder genom känsliga hav-
smiljöområden måste skärpas, och ett system med
miljölotsar för övervakning och kontroll av lastfartyg
som trafikerar Östersjön bör införas.
Regeringen försummade tillfället att i april hos
IMO ansöka om klassificering av Östersjön som
särskilt känsligt havsområde. Nästa tillfälle för en
sådan ansökan är inte förrän i mars nästa år. Fem EU-
stater lämnade in sina ansökningar om skydd av sina
respektive kustområden i tid. Sverige var som sagt
inte ett av dem. Så länge frågan inte prioriteras högre
kan vi bara innerligt hoppas att den finska statens
tekniska forskningsanstalts statistiska beräkningar
inte får några verkliga incidenter att grunda sina be-
räkningar på.
Jag vill, fru talman, lyfta fram frågan om småfö-
retagandet inom fiskenäringen. Regelförenklingar är
för oss moderater i grunden positivt, och det finns
något gott i ambitionen att förenkla regelsystemet
genom att låta arbetsmiljölagen gälla även ombord på
fartyg.
Enligt vår mening finns det dock en risk att rege-
ringens förslag leder till att det småskaliga fisket
ytterligare försvåras, vilket vore mycket olyckligt.
Förhoppningsvis är detta inte vad regeringen efter-
strävar.
Vi moderater har i betänkandet reserverat oss på
denna punkt. Enligt vår mening måste särskild hänsyn
tas till de speciella förhållanden som gäller på fiske-
fartyg, och lagstiftningen måste utformas på ett sätt
som inte missgynnar småföretagandet inom fiskerinä-
ringen.
Avslutningsvis, fru talman, står vi givetvis bakom
våra reservationer, men jag vill för Moderaternas
räkning yrka bifall endast till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  193  ERLING BAGER (fp):
Fru talman! I kvällens debatt tar vi upp regering-
ens proposition om sjösäkerhet. Från trafikutskottets
sida är vi till största delen överens om de flesta åtgär-
der för att stärka sjösäkerheten, vilket är glädjande. I
betänkandet tas även upp kraven på att stärka Öster-
sjön som särskilt känsligt havsområde.
Det är också värdefullt att det i propositionen ges
rättighet för en sjöman att lämna sin befattning om-
bord på ett fartyg om det till exempel är på väg in i en
krigszon eller till en hamn där det finns farliga smit-
tosamma sjukdomar, såvida inte han eller hon vid
anställningen gått med på att gå i de aktuella område-
na. Även när ett fartyg har sådana brister att sjöman-
nen kan antas bli utsatt för allvarlig fara har sjöman-
nen rätt att frånträda sin befattning. Det är viktigt att
detta slås fast, för det har varit aktuellt med sådana
områden ganska nyligen, som är väl bekant. Det här
innebär också att sjömannen inte förlorar sin anställ-
ning utan då självfallet har rätt att erbjudas en ompla-
cering.
Fru talman! Det är ytterst viktigt att sjösäkerheten
stärks, inte minst mot bakgrund av de tragiska far-
tygsförlisningar som skett de senaste åren, senast M/S
Prestige utanför Portugal i vinter. Där framkom det
också stora brister i ledarskapet i Portugal när det
gäller hur man skulle förfara i själva räddningsarbetet
från de lokala och statliga myndigheternas sida. Ge-
nom långsamhet i handläggandet och vägran att ta
emot fartyget i hamn eller i skyddad vatten förvärrade
man skadorna, och vi fick en stor oljekatastrof utan-
för Portugals kuster. M/S Prestige hade strax före
haveriet, som är väl bekant i kammaren, varit i Öster-
sjön.
Fru talman! Självklart måste allt göras från den
svenska riksdagen och regeringen och de svenska
myndigheterna för att något liknande aldrig ska kun-
na inträffa i exempelvis Östersjön och övriga svenska
eller nordiska havsområden. Olika åtgärder och för-
slag som kan förhindra olyckor måste drivas starkt
både nationellt och internationellt. Någon senfärdig-
het från regeringens sida i detta arbete får inte accep-
teras.
Fru talman! Låt mig å andra sidan ge exempel på
ett framgångsrikt internationellt beslutsarbete. Ett
mycket glädjande beslut har fattats och en bra åtgärd
har antagits vid IMO:s diplomatkonferens i december
2002. Det gäller kravet att införa transpondrar för
oljefartyg. Denna åtgärd kommer att kunna innebära
en stor förbättring av sjösäkerheten. Detta nya regel-
system avses träda i kraft den 1 juli 2004. Innebörden
blir då att alla fartyg i internationell trafik senast den
31 december 2004 ska vara utrustade med AIS-
transpondrar där man kan lokalisera, identifiera, varje
fartyg både från land och från andra fartyg. Härige-
nom, fru talman, får vi ett övervakningssystem för
sjöfarten som liknar det som finns för flygtrafiken,
där olika flygledningscentraler kontrollerar och över-
vakar trafiken. Då blir det möjligt att övervaka sjö-
farten från olika ledningscentraler och även att kunna
slå larm och förhindra eventuell olyckor i ett tidigt
skede.
För några år sedan trodde jag inte det var möjligt
att det på så kort tid skulle gå att genomföra ett sådant
här internationellt system med transpondrar. Nu blir
det verklighet på fartyg senast den 31 december 2004.
Mycket bra internationellt arbete har lagt grunden för
detta framgångsrika beslut.
I reservation 2, som är gemensam för Folkpartiet,
Moderaterna, kd och c, tas det upp åtgärder om att
bättre kunna skydda miljön i Östersjön. Det är med
beklagande som vi i reservationen konstaterar att
regeringen försummat tillfället i april 2003 att inläm-
na en ansökan till IMO om att klassificera Östersjön
som PSSA. Först i mars nästa år är det nu möjligt att
lämna in en ny ansökan. Samtidigt konstaterar vi att
fem andra EU-länder agerade tillräckligt snabbt och i
tid hann lämna in ansökan till IMO. De fick skydd för
sina respektive kustområden.
Vi tar även i den här gemensamma reservationen
upp kravet i Folkpartiets partimotion på införande av
ett system med miljölotsar för övervakning och kon-
troll av lastfartyg som trafikerar Östersjön. Det är
glädjande att det här kravet är så brett förankrat bland
många partier. Jag vill, när det gäller miljölotsar,
påminna om att det finns med som ett åtgärdsförslag
bland tre som är aktuella för PSSA-åtgärd enligt den
rapport som Sjöfartsverket har lämnat och som ut-
skottet har tagit del av tidigare.
I reservation 1, som är gemensam för Folkpartiet,
Moderaterna och kd, tas de särskilda förhållanden
som råder på fiskebåtar upp. Där finns ett förslag till
ändring av det så kallade arbetsdirektivet. I reserva-
tionen bedömer vi, i likhet med ett antal remissinstan-
ser, att det finns svårigheter med att tolka vad som
egentligen avses med 48-timmarsregeln. Dessutom
framhåller vi i reservationen det tveksamma i att
samma lagstiftning ska reglera för yrkesgrupper som
har så skiftande villkor som sjömän och yrkesfiskare.
Vi föreslår i reservationen att regeringen uppmanas
återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet
med vad vi framför i denna reservation, vilket också
överensstämmer med remissinstanserna och därmed
också Lagrådet.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 1 och 2.</pre><pre>Anf.  194  JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Så fort en allvarlig olycka inträffar till
sjöss ställs det, helt naturligt, skärpta krav på sjösä-
kerheten. Sedan faller olyckan lätt i glömska, och det
långsiktiga arbetet med att ständigt höja säkerheten
hamnar i skymundan. Vi måste ta sjösäkerheten på
allvar. Kristdemokraterna välkomnar regeringens
förslag till ny fartygssäkerhetslag. Men denna korta
tid i riksdagens talarstol måste jag tyvärr använda till
att påpeka de saker som borde gjorts annorlunda, eller
bättre, av regeringen. Jag yrkar bifall till reservation 1
men står givetvis även bakom reservationerna 2
och 3.
I reservation 1 instämmer vi i Moderaternas kritik
mot risken att lagstiftningen kommer att göra livet
alltför komplicerat för fiskerinäringen. Fiskeriverket
har ju i samband med remissen hävdat att arbets- och
vilotidsreglerna kommer att skapa problem för fisket.
När det gäller hamninspektioner menar vi att följ-
derna av en fartygsinspektion inte får bli att en hamn
lider svår skada ekonomiskt. Här är inte lagstiftning-
en tillfyllest. Vidare har vi kristdemokrater i reserva-
tion 1 fått stöd i vår uppfattning om det så kallade
arbetstidsdirektivet, som majoriteten tänker införa
trots alla oklarheter det innebär. Lagrådet ifrågasatte
denna regel, som säger att maximal arbetstid får vara
högst 48 timmar per vecka i genomsnitt under ett år.
Flera av remissinstanserna tolkar konsekvenserna av
regeln på helt olika sätt. SEKO Sjöfolk och Sveriges
Fartygsbefälsförening samt Sjöbefälsförbundet upp-
ger att förslaget om 48 timmar är både orealistiskt
och okontrollerbart. Likväl tänker majoriteten genom-
föra detta. Vi kanske kan få någon förklaring i dag av
till exempel Claes-Göran Brandin. Vi föreslår i reser-
vation 1 att regeringen får som bakläxa att överväga
om regeln är nödvändig över huvud taget och i så fall
återkomma med ett tydligare och bättre lagförslag.
I reservation 2 kritiserar vi regeringen för flera
saker. Det första är att Sjöfartsinspektionens själv-
ständighet måste förstärkas gentemot den affärsdri-
vande myndigheten Sjöfartsverket. Denna uppfatt-
ning har vi drivit i ett antal år, men fortfarande är det
lång väg kvar.
Den andra kritiken handlar om miljöarbetet för
Östersjön. Det har drivits för långsamt av regeringen,
tycker vi. Ett konkret förslag som vi har är att återin-
föra det tidigare systemet med investeringsbidrag för
katalysator till fartygen. Detta skulle till en låg kost-
nad för staten ge väsentliga bidrag till miljön. Krist-
demokraterna har också i flera sammanhang argu-
menterat för Östersjön som ett svavelfritt hav. Det går
att köra fartyg på olja som är näst intill svavelfri, men
det kostar.
Jag vill ge ett exempel. För några år sedan gjorde
jag praktik på ett fartyg i en vecka. Fartyget hade en
rutt som tog sex veckor, och jag följde bara med den
vecka som det gick runt i Östersjön. Även om det
hade varit lockande att följa med till Medelhavet hade
jag inte tid med det just då. Jag roade mig tillsam-
mans med "chiefen", eller maskinchefen, som det
fram till nu har kallats - efter att lagen har trätt i kraft
ska det ju heta teknisk chef, men jag tror i alla fall att
ordet chief kommer att användas även i fortsättning-
en. "Chiefen" räknade tillsammans med mig ut att om
fartyget på sin sexveckorsrutt skulle ha använt den
bästa oljan så skulle det ha kostat en halv miljon
extra. Man kan undra om ett rederi i dag är berett att
betala en halv miljon extra var sjätte vecka för att
miljön ska bli bättre när ingen tvingar dem.
Regeringen borde driva på alla Östersjöländer att
enas om detta. Ett så känsligt hav som Östersjön kan
inte bära den fruktansvärda mängd svavel som sjö-
farten släpper ut. Vi skulle alltså, alla länder runt
Östersjön, ta ett gemensamt beslut att detta ska bli ett
svavelfritt hav. Då blir det lika för alla fartyg som vill
komma in i Östersjön.
Jag tycker också att regeringen bör ta vara på re-
gionala engagemang som gäller havsmiljön. Det finns
en sammanslutning som heter Euroregion Baltic, med
representanter från Danmark, Polen, Lettland, Litau-
en, Ryssland och Sverige. I februari skrev de ett brev
till regeringen. Vissa ledamöter har fått en kopia på
det brevet. Där begär man att regeringen ska utveckla
en transnationell säkerhetsinfrastruktur i Östersjöre-
gionen och involvera de regionala och lokala myn-
digheter och organisationer som vill arbeta för en
bättre miljö.
Slutligen, fru talman, vill jag gå till reservation 3,
där Miljöpartiet och Kristdemokraterna backar upp
motion T517. Den motionen är skriven av fem leda-
möter från olika partier. Man kan diskutera det lämp-
liga i att år efter år begära att riksdagen ska uttala
stöd för den granskning motionärerna begär. Givetvis
river alla debatter om Estoniaolyckan upp sår av sorg
hos många anhöriga. Samtidigt finns det anhöriga och
överlevande som verkligen vill få svar på många
frågor som finns kvar efter haverikommissionens
kritiserade rapport.
Kristdemokraterna har valt att stödja motionens
krav på att internationellt oberoende sakkunniga till-
kallas för att granska relevansen i expertisens kritik
av Estoniautredningen. Tyvärr påstås det mycket som
ingen har möjlighet att kontrollera i denna fråga.
Rykten sprids och människor anklagas. Så sent som i
morse läst jag i Sjöfartsverkets tidning Sjörapporten
en ledare med rubriken "Felaktiga teorier om Esto-
nia". Det handlade om påståenden i en nyutgiven bok
om vem som ringt vem och vem som sagt vad inför
Estonias avfärd. Låt oss alla vara försiktiga med an-
klagelser. I stället vädjar jag till ledamöterna att bi-
falla motion T517, eller rättare sagt att rösta för re-
servation 3, så att vi kan få en oberoende granskning
av den kritik som har framförts.</pre><pre>Anf.  195  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Försvarsutskottets debatt tidigare i
dag förekom delvis en del av det vi i trafikutskottet
tänkte debattera nu. Det handlar om sjösäkerhet. Men
jag tror ändå att det finns utrymme för oss att ytterli-
gare diskutera många av dessa viktiga frågor för att
förbättra och höja sjösäkerheten i våra vatten.
Alla ledamöter här i riksdagen fick liksom jag i
dagarna en bok från Ålands kulturstiftelse. Den ser
väldigt tjusig ut och har rubriken Rosenrött hav: en
åländsk algdagbok och är skriven av Monika Jansson.
Det är Ålands kulturstiftelse som finner det angeläget
att överräcka den boken till samtliga riksdagsleda-
möter i Sverige, för de är oroliga. Östersjön håller på
att dö. De skriver att vi alla nu måste göra vad vi kan
för att rädda vårt underbara hav. Det måste till myck-
et politisk vilja så att även de obekväma besluten kan
tas. De påpekar att boken på ett skrämmande sätt
visar hur illa Östersjön mår. De ruskigt realistiska
bilderna i boken bekräftar verkligen detta. Övergöd-
ning, föroreningar och olja är ett realistiskt och
mycket allvarligt hot mot Östersjön. Därför finns det
starka skäl för oss att ta dessa frågor på största allvar.
Östersjön är ett av världens mest förorenade in-
nanhav. Den alarmerande miljösituationen i Östersjön
kan knappast ha undgått någon som följer dessa frå-
gor. Ändå menar jag att regeringen nonchalerar pro-
blemet och dessutom åsidosätter - som flera talare
tidigare har sagt - ett enhälligt riksdagsbeslut om att
snarast söka få den svenska delen av Östersjön klas-
sad som ett särskilt känsligt havsområde.
För en dryg månad sedan, den 11 april, passerades
slutdatum för att en ansökan till FN:s internationella
sjöfartsorganisation, IMO, skulle ha varit inne för att
kunna behandlas vid deras möte i juni. Alla larmrap-
porter om föroreningar och övergödningar och vin-
terns alla varningsklockor - fastfrusna oljetankbåtar i
Finska viken - var visst inte tydliga nog för regering-
en, för någon ansökan har inte lämnats in.
Östersjöfrågan drevs hårt här i riksdagen i höstas
som alla minns. I takt med den växande trafiken av
oljetanker insåg alltfler vikten av en skärpt svensk
hållning. Efter mycket vända, främst från Socialde-
mokraterna, beslutade till sist en enig riksdag att
uppdra åt regeringen att göra en ansökan till IMO och
därmed ställa sig i spetsen för att förbättra skyddet av
Östersjön. Regeringen fick uppdraget att skynda sig
med att lämna in en ansökan, men i april visade det
sig alltså, som också framgår av utskottets betänkan-
de, att regeringen struntat i riksdagens anmodan.
Regeringen och miljöministern har inte bemödat sig
om att få någon ansökan klar, helt enkelt.
Vinterns incident med fastfrusna fartyg i Finska
viken hade lika gärna kunnat sluta med en katastrof i
klass med Prestigeolyckan utanför Spaniens kust,
precis som Elizabeth Nyström och Erling Bager
framhållit tidigare. Det är inte svårt att föreställa sig
den folkliga vrede som skulle ha riktats mot ansvariga
politiker om katastrofen hade blivit ett faktum även i
svenska vatten. Nu kommer nästan ytterligare ett år
att gå utan att processen att höja skyddet för Öster-
sjön har kommit i gång på allvar. Nästa beslutande
möte i IMO äger nämligen rum först i mars 2004.
Därför framstår majoritetens skrivning i vårt betän-
kande att det är angeläget att en ansökan om PSSA-
klassificering snarast kommer till stånd som ett prakt-
fullt slag i luften.
Än värre blir det om man läser det nummer av
Sjörapporten som kom till oss i dag på morgonen.
Där står det i klartext att den svenska regeringens
linje är att inte gå in med någon ensidig ansökan utan
i stället verka för en gemensam ansökan om att klassa
hela Östersjön eller delar av Östersjön som PSSA
inom ramen för Helcom. Detta är helt i strid med det
riksdagsbeslut som sade att man skulle köra två pa-
rallella spår, dels bereda en enskild svensk ansökan,
dels jobba tillsammans med de andra. Kan Carina
Moberg förklara av vilka skäl regeringen gick ifrån
detta eniga riksdagsbeslut? Hon tog upp detta i sitt
inledningsanförande, och det finns skäl att ställa frå-
gan till Socialdemokraterna och deras företrädare:
Varför gör ni på detta viset?
Östersjön har ett utsatt läge. Havet är i stort sett
avgränsat från världshavet, vilket gör att gifter an-
samlas utan att spridas och spädas. En stor mängd
näringsrikt vatten når Östersjön via floder och åar.
Näringsämnen leder till övergödning med kraftiga
algblomningar under somrarna och i förlängningen
även syrebrist, samtidigt som det råder en naturligt
låg syrehalt i Östersjön.
Brackvattnet gör att fiskarna och havets andra or-
ganismer har det svårt redan från början. Sötvat-
tensarterna tycker att vattnet är för salt medan de
marina arterna tycker att salthalten är för låg. Vi
måste alltså vara extremt vaksamma och snarast öka
skyddet av det här utsatta innanhavet. I stället menar
jag att Östersjön hanteras på ett oförsiktigt sätt, och
schabblet från regeringens sida är bara det senaste
exemplet som är ganska stötande.
Ett steg i rätt riktning hade varit att få Östersjön
klassad som ett särskilt känsligt havsområde. Det var
Centerpartiet som tog initiativ i riksdagens miljö- och
jordbruksutskott där främst Socialdemokraterna från
början var motsträviga, men till slut mobiliserades
enigheten om att anmoda regeringen att ansöka hos
IMO om att gå före med en klassning av de svenska
vattnen och därefter fortsätta driva frågan inom Ös-
tersjöländernas samarbete Helcom. En klassning av
de svenska vattnen skulle vara ett första viktigt steg,
och det skulle beröra 40 % av Östersjöns yta. Sam-
mankopplat med stränga regler hade det kunnat ha
stora positiva effekter för sjöfarten i Östersjön.
På sikt är det naturligtvis en självklarhet att hela
Östersjön ska klassas som ett särskilt känsligt hav-
sområde, men som det nu är förhalas den processen.
Det är också väldigt viktigt att klassningen inte bara
blir en i raden av fina etiketter. Den risken finns om
man inte kan enas om vilka åtgärder och regleringar
som ska följa av en sådan här ansökan. Det räcker
inte med att bara få en skyddsstämpel på Östersjön.
Klassningen i sig medför inte ökade krav, utan det är
det sökande landet som måste se till att detta får ett
innehåll med en rad praktiska åtgärder vad gäller
fartygsrutter, utsläppsreglering, lotstvång och så vida-
re.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till reserva-
tion nr 2 om miljö- och säkerhetsfrågor i detta betän-
kande.</pre><pre>Anf.  196  LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhöra-
re på läktaren! Protokollsläsare! En bilolycka är något
väldigt hemskt, men det är förmodligen en av de
viktigaste informationskällorna för ett förbättrat sä-
kerhetstänkande vad avser både biltillverkning och
trafiksäkerhet. Anledningen till att man i USA ägnar
månader eller år åt att plocka isär en rymdfärja bit för
bit och montera ihop den igen är att man vill lära sig
vad som gick fel och vad som orsakade olyckan. Man
spar inga kostnader.
Anledningen till att vi diskuterar Estonia här, nio
år efter förlisningen, är att det genomfördes en un-
dermålig utredning som vi inte lärde oss tillräckligt
av för att dra slutsatser. Den är undermålig i flera
aspekter. Den första är att utredningen inte förklarade
sjunkningsförloppet. Man vet inte hur det gick till.
Haveriutredningen misslyckades således med sin allra
viktigaste uppgift, nämligen att förklara hur olyckan
gick till.
Det här handlar ju, fru talman, om sjösäkerhet.
Om man inte vet hur olyckan gick till, ja, då kan man
ju heller inte vidta rätt åtgärder för att förhindra att en
liknande olycka sker i framtiden.
Det andra som gör att utredningen är undermålig
är att fortfarande i dag, nio år efter katastrofen, har
inget ansvar utdömts. Det här handlar om rättssäker-
het. Hur kan över ett halvt tusen svenska medborgare
dö i en olycka utan att ens en försumlighet har be-
gåtts?
Det är av de här två skälen, fru talman, som det är
oerhört viktigt att nå ökad klarhet om Estonias förlis-
ning - bakåt, vad gäller rättssäkerheten för alla dem
som drabbades, men också framåt, för en framtida
ökad sjösäkerhet.
Kritiken mot den här utredningen har ju inte förts
fram av några rättshaverister eller privatspanare, utan
det är ju en massiv, välformulerad och väl under-
byggd kritik som förs fram av de främsta sjö- och
skeppstekniska institutionerna i världen och de
främsta sjösäkerhetsorganisationerna i världen. Jag
ska ta upp två. Sveriges Fartygsbefälsförening skri-
ver: "Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik,
praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både
nationellt och internationellt har en annan uppfattning
än den som redovisats av IHK. Det går inte bara att
bemöta denna kritik med tystnad. Vi måste få veta
sanningen."
Ett internationellt exempel är Internationella
Transportarbetarefederationen, som har åsikten att
Haverikommissionens arbete var en politisk uppgö-
relse, inte en utredning om omständigheterna kring
haveriet.
Vi har också professorer på de svenska universi-
teten som har fört fram välformulerad kritik, och jag
ska väldigt kort ta de tre viktigaste punkterna som ger
oss anledning att bifalla reservation 3.
Den första är sjunkförloppet. Det är alltså det vik-
tigaste som Haverikommissionen misslyckades med
att visa. Haverikommissionen hävdade ju att det var
på grund av att vatten kom in på bildäcket ovanför
vattenlinjen som fartyget sjönk, men den internatio-
nella expertisen hävdar att när vatten kommer in högt
upp i ett fartyg, ovanför vattenlinjen, så blir det insta-
bilt och slår runt. Vi har bilfärjan Jan Hewelius och
en lång rad andra exempel som visar just detta. Farty-
get slår runt inom loppet av minuter och kan sedan
flyta på den oerhörda flytkraft som finns i den luft
som finns i den undre delen av fartyget. Fartyget kan
flyta i timmar, dagar och till och med veckor.
Men som ni alla säkert känner till sjönk Estonia
väldigt snabbt, på 40-45 minuter, utan att slå runt,
vilket visar att det också måste ha kommit in stora
mängder vatten väldigt snabbt under bildäcket. Have-
rikommissionen förmår inte att förklara hur det gick
till, och ledamöter har nu i efterhand erkänt att man
misslyckades. Man kunde inte visa hur det här gick
till. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att en haveri-
kommission inte klarar av sin viktigaste uppgift.
Därför är det viktigt att granska den här kritiken.
Är det så att de internationella institutionerna har rätt,
ja, då finns det ju anledning att göra om utredningen.
Är det så att de här institutionerna, experterna och
professorerna har fel, ja, då är det också ett allvarligt
problem. Då har vi en mängd tokstollar runtom som
kan hota sjösäkerheten. Oavsett utfallet av en gransk-
ning av kritiken är det viktigt för samhället att den
granskningen görs.
Det andra stora frågetecknet utgörs av filmmateri-
al som har spelats in på Estonia under oktober och
december 1994. Det finns sekvenser där som är tagna
inifrån bildäck på färjan, trots att myndighetspersoner
har förnekat att man har varit inne på bildäck. Jag har
själv sett det här filmmaterialet. Man hör dykledaren
säga: Vi är nu inne på bildäck. Vi rör oss nu inåt på
bildäck. Vi får inte gå längre in än 15 meter enligt
den överenskommelse vi har.
Varför är det här en viktig fråga att försöka utre-
da? Jo, man har förnekat att den här stora robotkame-
ran var inne på bildäck, därför att den kan inte ha
kommit dit in. Det finns inga öppningar, inga dörrar,
inga fönster och inget öppet bogvisir som kunde ha
låtit den här stora robotkameran manövrera in här.
Om det här filmmaterialet är sant och inte falskt så
visar det att det någonstans i vraket finns en stor öpp-
ning där robotkameran har kommit in. Det är då vik-
tigt att granska det här materialet och den kritik som
har kommit fram.
På filmmaterialet finns också en logg som visar
hur kameran rör sig i djupled och i sidled och hur
lång tid det tar. Det finns en faktagrupp som utifrån
denna logg har rekonstruerat robotkamerans rörelser,
och även den rekonstruktionen visar att kameran tar
sig in genom fartygssidan på bildäck.
Jag tycker att det är viktigt att vi granskar den här
kritiken och den här rekonstruktionen. Är rekon-
struktionen riktigt gjord? Visar filmmaterialet det
som man säger på filmmaterialet, det vill säga att
filmen är inspelad inne på bildäck, ja, då bevisar ju
det i så fall att det finns ett hål i fartyget som Haveri-
kommissionen inte har nämnt med ett ord, men som i
så fall skulle kunna förklara hur stora vattenmängder
kommit in i fartyget under kort tid.
Oavsett om det här är ett förfalskat filmmaterial
från myndigheterna eller om det är ett riktigt film-
material är det viktigt att granska materialet och att
komma till klarhet om vad det är som visas. Vi kan ju
inte bara acceptera att här finns ett filmmaterial som
visar någonting som egentligen skulle vara omöjligt
men som, om det är riktigt, kanske ger en helt annan
förklaring till det snabba sjunkningsförloppet.
Jag har svårt att förstå varför till exempel Center-
partiet inte vill att det här materialet ska granskas.
Vad är skälet till att man absolut inte vill se ifall det
är riktigt eller inte?
Det tredje stora frågetecknet, fru talman, gäller
den noggranna inspektion som gjordes av Estonia
timmarna innan hon lämnade Tallin för sin sista resa.
Det svenska sjöfartsverket hade två inspektörer på
plats i Tallin som gjorde en noggrann inspektion
tillsammans med sina estniska kolleger. Under den
här inspektionen, som protokollfördes, fann man inte
mindre än 14 fel varav fem var av så allvarlig karak-
tär att fartyget enligt internationella sjölagar förbjöds
att lämna hamn innan felen hade åtgärdats. Vi vet alla
att fartyget inte stoppades, utan fartyget lämnade
hamn trots att man inte hade tillåtelse till det. Vi vet
vad som sedan hände.
Det som är allvarligt med det här är att man i Ha-
verikommissionens rapport har publicerat ett proto-
koll från inspektionen men det protokollet har mani-
pulerats. Utskottet har haft möjlighet att ta del av de
här protokollen som funnits på en lång rad hemsidor
- bland annat på Sveriges Radios hemsida. Till ex-
empel har man tagit bort notapparaten, så den som
läser Haverikommissionens rapport kan inte se att de
här felen skulle ha inneburit att fartyget inte fick
lämna hamn. Man har tagit bort hänvisningarna till de
paragrafer som skulle ha åberopats.
När man läser Haverikommissionens publicerade
protokoll kan man som läsare tro att fartyget var
sjövärdigt. Det här protokollet, som publicerades, är
också det enda dokument som Haverikommissionen
lutar sig mot när man påstår att fartyget var sjövär-
digt.
I de här protokollen - man har också hittat andra -
kan man se att det svenska Sjöfartsverkets logotyp
har tagits bort, så den som läser Haverikommissio-
nens rapport kan inte heller se att det var det svenska
Sjöfartsverket som var ansvarigt för inspektionen.
Vi som har skrivit denna motion vill att man ska
granska vad det här handlar om. Vem är det som har
sett till att ett protokoll där viktig information tagits
bort publiceras i Haverikommissionens rapport? Det
dokument som publiceras ger nämligen en bild av att
fartyget var sjövärdigt, precis som Haverikommissio-
nen hävdar. Men i originalprotokollet ser man att det
var motsatsen som gällde. Fartyget var icke sjövär-
digt. Det skulle ha förbjudits att lämna hamn. Vem är
det som har tagit bort det svenska Sjöfartsverkets
brevhuvud? Vad har syftet varit?
Det här är viktiga frågor att söka svar på. Denna
punkt har bland annat professor Anders Ulvarsson på
Chalmers skeppstekniska institution varit oerhört
kritisk mot. Han har påstått att den internationella
haverikommissionen kommer med vilseledande in-
formation.
Kan vi acceptera detta? Nej, självklart inte.
Här är det viktigt att granska och att komma fram
antingen till att det är helt riktigt - att det är andra
omständigheter och att Haverikommissionen har rätt
och Ulvarsson och andra experter fel - eller också till
att de har rätt. Då finns det grund för att allvarligt
ifrågasätta Haverikommissionens slutsatser som hel-
het.
Jag vill ställa en konkret fråga till Moderata sam-
lingspartiet, som ofta talar om vikten av medborgar-
nas rättssäkerhet: Kan man tala om rättssäkerhet när
bevisligen felaktigheter publiceras i en haverikom-
missions rapport som gör att man får ett helt annat
intryck än det som verkligen var verkligheten?
Inledningsvis hörde vi här från Carina Moberg att
frågan ligger på regeringens bord. Vi hörde också
Erling Bager från Folkpartiet väldigt engagerat säga
att säkerheten måste sättas främst. Någon senfärdig-
het från regeringen får icke accepteras, sade han. Vad
vi alla kan konstatera är att regeringen inte har för-
mått att ta tag i de här frågorna, inte har förmått att ta
tag i den väldokumenterade kritik som förts fram.
Man har varit passiv, och den passiviteten gör att
ansvaret faller på oss i Sveriges riksdag att göra det
som regeringen inte har förmått att göra, nämligen att
besluta om att de här frågetecknen måste granskas, att
den här kritiken måste granskas, för det handlar om
rättssäkerheten och om den framtida sjösäkerheten.
Jag vill fråga utskottsmajoriteten vad det är som
är problemet. Vad är det som är så farligt med att
granska den här kritiken? Carina Moberg sade att
motionen och yrkandet här är identiska med vad som
tidigare lagts fram. Det beror på att utskottet i sin
tidigare sammansättning inte förmådde att med ett
enda argument i sak avstyrka motionen. Man av-
styrkte den, men utan argumentation. Därför läggs
samma motion fram igen.
Min fråga till utskottsmajoriteten blir således väl-
digt konkret: Vad är problemet med att granska de
här tre väldokumenterade punkterna? Vi ser ju att det
handlar om oegentligheter, och vi vet att det handlar
om rättssäkerhet och sjösäkerhet. Det är inte förenat
med stora kostnader. Dessutom vet vi att regeringen
inte gör någonting. Vad är problemet?
Jag tror att det är många - på tidningar, i anhörig-
grupper och bland överlevande - som ställer sig just
frågan: Vad är problemet?
Det finns en obehagskänsla. Svenska Freds polis-
anmälde Bofors för vapensmuggling 1984. Ingen
ville ta i de frågorna ens med tång.
Regeringen ville inte ta i detta. Ansvarig myndig-
het ville inte ta i det. Sveriges riksdag ville inte ta i
det. Där var det andra krafter som drev frågan vidare
till dess att fällande domar föll i december 1989.
Men hade det gagnat samhället om man inte hade
tagit tag i detta? Hade det gagnat samhället med ett
företag som begick kriminell verksamhet? Hade det
gagnat samhället med en verksamhet som gick emot
svensk utrikespolitik? Naturligtvis inte.
När det gäller Osmo Vallo-fallet ville många att
man inte skulle göra någonting. Myndigheter klarade
inte av det. Regeringen klarade inte av det. Det var
andra som drev detta.
Hade det gagnat samhället att inte utreda ansvaret
för vad som hänt? Nej, naturligtvis inte.
Svaret på den fråga som många ställer sig om när
fallet Estonia ska läggas till handlingarna vilar på oss
i Sveriges riksdag. Precis som skrevs på DN:s ledar-
sida kommer Estoniaaffären att förbli ett sår i det
svenska samhället, en politisk skandal. Ett sår som
man inte gör rent förblir en varböld i det svenska
samhället. Därför har vi, ärade ledamöter, allt att
vinna på att granska den här kritiken och försöka få
det här såret att bli rent, så att vi slipper dras med det
i framtiden och för att på samma sätt som med
Svenska Freds polisanmälan eller med den utredning
av Osmo Vallo-fallet som slutligen genomfördes
också kunna lägga fallet Estonia till handlingarna
med hedern i behåll.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 3. Jag ser fram emot att från de ledamöter som
jag tilltalat få höra svaren på mina frågor.</pre><pre>Anf.  197  ANDRE VICE TALMANNEN:
Innan vi går vidare ska jag påminna ledamöterna
om att i det här läget, när vi har den här typen av
debatt, är inledaren inledare för hela utskottet och har
alltså inte möjlighet att svara på någon typ av frågor,
utan i så fall får majoritetsföreträdaren, som så små-
ningom kommer upp, svara på frågorna.</pre><pre>Anf.  198  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Fru talman! Haven känner inga gränser. Därför är
det oerhört viktigt att inse att sjösäkerheten handlar
om internationell verksamhet. Därför är det så viktigt
att ha Europeiska unionen med sig i allt arbete som
har med sjösäkerhet att göra. Vi kan inte lösa dessa
frågor på egen hand. Katastrofen när fartyget Prestige
sjönk utanför spanska kusten förra året, men också
det kaos som rådde i Finska viken under den gångna
vintern, talar sitt tydliga språk. Det räcker inte enbart
att jobba med dessa frågor inom den europeiska unio-
nen. Ryssland, som står utanför EU, är en stat som
gränsar till det känsliga ekosystem och den unika
marina miljö som Östersjön utgör. Det faktum att
Ryssland står utanför unionen visar att det inte räcker
med att aktivt arbeta inom EU med sjösäkerhetsfrå-
gorna. Att klassa Östersjön enligt PSSA som särskilt
känsligt havsområde är ett steg i rätt riktning. Det
förutsätter dock att det finns en enighet mellan Öster-
sjöstaterna för att nå framgång. Vi ska dock komma
ihåg att det på intet sätt är något mirakelmedel som
löser alla problem med oljetransporter och det med
dessa sammanhängande hotet mot den marina miljön.
Det är nödvändigt att också på andra sätt verka för att
den undermåliga sjöfarten försvinner från våra vatten.
Plåtschabraken som i dag vistas på våra hav måste
bort.
Det är viktigt att vi fortsätter att arbeta aktivt in-
ternationellt för att skärpa kraven på sjöfarten. Inom
IMO har Sverige exempelvis varit en av initiativta-
garna till ett globalt system för att kontrollera att
flaggstaterna sköter sina åtaganden. Inom EU-arbetet
verkar vi för att kommissionen ska ställa krav på att
vi även i närområdet höjer nivån för sjösäkerheten.
Det gäller hamnstatskontroller, krav på klassifice-
ringssällskap, isklassregler, sjötrafikövervakning och
mycket annat.
Fru talman! Trafikutskottets betänkande om sjö-
säkerheten ska ses som ett led i ett större internatio-
nellt arbete. Det är viktigt att vi fortsätter att upp-
märksamma dessa problem.
Jag är för övrigt mycket nöjd med utskottets be-
tänkande. Framför allt tänker jag då på de sjömän
som i dag riskerar att tvingas jobba i krigszoner och i
områden med smittsamma sjukdomar. För dessa
sjömän innebär regeringens proposition och utskottets
betänkande en tydlig och klar förbättring. Det känns
bra att vi på detta sätt kunnat tillmötesgå sjöfolkets
sedan länge ställda krav.
Det känns också bra att utskottet är modernt och
följer regeringens förslag om titeländring från ma-
skinchef till teknisk chef i den nya lagstiftningen,
eller chief, som Johnny Gylling sade. Det hette ma-
skinchef, det var titulaturen. Den titulatur som finns i
lagstiftningen ska naturligtvis följa utvecklingen
inom berörd bransch.
Jag tänker uppehålla mig ett tag vid införandet av
det arbetstidsdirektiv som regeringen föreslår. Krist-
demokraterna har motionerat i ärendet. De har tyvärr
blandat äpplen och päron i sin motion. I Sverige reg-
lerar arbetstidslagstiftningen enbart vilotiden. Ar-
betstiden regleras i kollektivavtal. Om Kristdemo-
kraterna mot förmodan är rädda för att 48-
timmarsregeln för fiskarna ska spilla över på sjömän-
nen kan jag påpeka att det anges i lagen om vilotid på
ett ställe att om den ordinarie arbetstiden överstiger
40 timmar ska ersättning för den överskjutande tiden
lämnas i form av fritid i hamn eller enligt vad som
fastställts i kollektivavtal.
Fru talman! Vi har i Sverige sedan länge en tradi-
tion av att reglera frågor av denna typ i kollektivavtal
mellan parterna. Detta är enligt oss socialdemokrater
ett bra och effektivt sätt att skapa ordning och reda på
svensk arbetsmarknad.
ILO-konventionen 180 och rådets direktiv ger två
möjligheter. Man kan via lagstiftning reglera endera
arbetstiden eller vilotiden. Sverige valde det senare.
Arbetstiden har man tecknat kollektivavtal om. Den-
na möjlighet att reglera dessa frågor via kollektivavtal
har också utskottet helt riktigt lyft fram i sitt betän-
kande på ett bra sätt.
För oss Socialdemokrater är det också viktigt att
utskottet i sitt betänkande tar ställning för att arbets-
miljölagen även ska gälla till sjöss. Dagens bestäm-
melser om arbetsmiljö för ombordsanställda håller
inte måttet. Det är för oss en självklarhet att anställda
till sjöss ska ha samma rätt till en bra arbetsmiljö som
alla andra anställda på arbetsmarknaden.
Fru talman! Moderaterna har motionerat och ock-
så reserverat sig med anledning av regeringens för-
slag att arbetsmiljölagstiftningen även ska gälla fiske-
fartyg. För oss framstår det som fullt rimligt att en bra
arbetsmiljö via en bra lagstiftning är lika viktig på ett
fiskefartyg som på vilket annat fartyg som helst. Den
viktiga principen här är att samma lagstiftning om en
god arbetsmiljö ska gälla alla anställda till sjöss,
oavsett vilken typ av fartyg man jobbar på.
Denna princip gäller för övrigt också införandet
av EU-direktivet om vilotid för fiskare. Just det fak-
tum att det är ett EU-direktiv som är grunden till
regeringens förslag är viktigt att komma ihåg. Det är
alltså inte något nationellt påfund från regeringen för
att försämra för fiskerinäringen.
I sammanhanget kan det vara viktigt att komma
ihåg att lagstiftningen om vilotid gäller endast an-
ställda ombord. Det småskaliga fisket har, som
många värnar, åtminstone vad jag känner till inte
många anställda, om de över huvud taget har några.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp frågan
om inspektion av fartyg och kostnader som kan upp-
stå i samband med att ett fartyg kvarhålls på grund av
konstaterade brister. Redarna är redan i dag betal-
ningsskyldiga för alla kostnader i samband med in-
spektionen, vilket också vi lyfter fram i betänkandet.
Det som tillkommer är att detta betalningsansvar
utvidgas till att gälla även kostnader som uppkommer
i samband med kvarhållandet i hamn av ett fartyg och
ska täckas av redaren. Det förutsätts då att fartyget
hålls kvar på grund av brister i eller avsaknad av
giltiga certifikat.
Det finns i direktivet inget stöd för att ta betalt av
redaren för kostnader som uppstår gentemot andra,
till exempel en hamn via uteblivna hamnavgifter.
Enligt Sjöfartsinspektionen är det fullt möjligt att i ett
sådant läge flytta fartyget till en ankringsplats utanför
hamnområdet. De kostnader som flytten innebär
drabbar Sjöfartsverket, vilket enligt lagförslaget då
ska täckas av redaren.
Det är viktigt att detta är klargjort så att de in-
spektörer som genomför inspektionen inte ska känna
några begränsningar av att ett kvarhållande kan
komma att kosta hamnen eller verket pengar.
Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på samtli-
ga reservationer och bifall till utskottets förslag i
betänkandet.</pre><pre>Anf.  199  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Nu har både Carina Moberg i sin in-
ledning, som vi inte fick ta replik på, och Claes-
Göran Brandin berört frågan om skyddet av Östersjön
utan att egentligen svara på frågan varför regeringen
inte följer riksdagens anmodan att driva den här frå-
gan på ett särskilt sätt. Jag ska kort repetera hur det
är.
En enig riksdag tog, efter mycken vånda från So-
cialdemokraterna, i vintras ett beslut om att uppdra åt
regeringen att göra en ansökan hos IMO och därmed
ställa sig i spetsen för arbetet för att förbättra skyddet
av Östersjön. Regeringen fick uppdraget att skynda
sig med en ansökan. I april visade det sig att man inte
hade gjort det. Den frågan skulle drivas parallellt på
två spår: dels en enskild svensk ansökan, dels arbete
inom Helcom.
Nu kan vi konstatera att det här har man inte gjort.
Miljöministern har kommit med diverse krystade
förklaringar. I tidningen Sjörapporten kunde vi här-
omdagen läsa att regeringens linje egentligen är att
inte gå in med någon ensidig svensk ansökan utan i
stället jobba gemensamt. Det kan man ha respekt för
om riksdagen inte hade varit enig i sin uppmaning att
faktiskt också jobba med alternativet att gå in med en
enskild ansökan från svensk sida.
Jag vill nu fråga om Claes-Göran Brandin har en
bra förklaring till detta beteende.</pre><pre>Anf.  200  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Det som står i tidningen Sjörapporten
får tidningen Sjörapporten stå för.
Vi står helt bakom det tillkännagivande vi gjorde
förra året. Men det var också så att regeringen gav
Sjöfartsverket, Kustbevakningen och någon till i
uppdrag att titta över detta med en PSSA-ansökan,
och man skulle då vara så många som möjligt runt
Östersjön.
Det som nu sägs i debatten kan tolkas som att om
bara vi hade gått med så hade vi klarat alla de pro-
blem som uppstod i vintras på Östersjön med fartyg
som satt fast i Finska viken på den ryska sidan. Det är
ju inte på det viset. Vi kan ju inte om vi går fram
ensamma stänga av de tillfartsleder som finns till de
ryska hamnarna. Det måste vi inse.
Det absolut viktigaste för oss, och jag hoppas att
vi kan göra det nu under våren och sommaren, är att
få länderna runt Östersjön att gemensamt komma in
med en ansökan. Skulle inte det lyckas står det beslut
som riksdagen fattade förra året vid den här tiden fast.</pre><pre>Anf.  201  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det blir lite retoriska knep när Claes-
Göran Brandin försöker sitta på två stolar samtidigt.
Dels säger han att vi helt står bakom tillkännagivan-
det från i vintras, dels säger han att man inte ska tro
att en enskild svensk ansökan hade klarat av alla
problem. Naturligtvis inte, det har ingen sagt eller
antytt. Men det hade varit en väldigt tydlig svensk
markering av att de här problemen är jätteviktiga. Det
är därför som vi trycker på det så hårt.
Jag skulle vilja avsluta min andra replik med en
fråga till Claes-Göran Brandin. I utskottsbetänkandet
skriver majoriteten på s. 31 att det är beklagligt att
den av riksdagen tidigare förutsedda tidsplanen inte
har kunnat hållas. Vidare skriver man: Utskottet vill
således starkt betona att saken brådskar och utgår från
att regeringen nu driver frågan i samtliga berörda
organ. Vad menas med dessa formuleringar?</pre><pre>Anf.  202  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att vi ska markera i de här
frågorna. Men jag står ändå fast vid att hela den de-
batt om Östersjön som varit i vinter har gått ut på vad
som hänt om bara vi hade gjort detta. Miljöpartiet
gick till och med via sitt ena språkrör ut och sade att
om bara Miljöpartiet i Sverige och i Finland hade fått
bestämma så hade man klarat de här bitarna. Det är
faktiskt inte på det viset. Vi måste se till att vara med
bland alla länder och ansöka om att få Östersjön klas-
sad som PSSA. Om vi inte får med oss Ryssland
kommer det ju att vara precis likadant med tillfarts-
vägarna till de ryska hamnarna som det har varit i
vinter.
Sedan säger Sven Bergström att ingenting görs.
För någon månad sedan hade man faktiskt på Sjö-
fartsverkets uppmaning en stor övning med alla län-
der runt Östersjön för att klara detta med isbrytandet.
Det är dock klart att det borta på den ryska sidan
råder lite av en annan ordning, och de bitarna måste
vi också komma överens om.
Det hjälper inte, än en gång, om vi går före. Vi
måste få med oss alla länder runtomkring. Sedan står
vi än en gång fast vid det vi sade förra året, och är det
så att vi inte kommer fram ska Sverige gå ensamt.</pre><pre>Anf.  203  ELIZABETH NYSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill spinna vidare på det Sven
Bergström sade i sitt inlägg. Claes-Göran Brandin
talade i sitt anförande om vikten av europeiskt samar-
bete, och det är naturligtvis oerhört viktigt. Jag po-
ängterade i mitt anförande att frågan om att klassa
Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde är
oerhört viktig. Här handlar det naturligtvis om samar-
bete med de baltiska staterna, Polen och även Ryss-
land. Jag inser att det blir svårt med Ryssland, men
jag har till exempel inte hört talas om att vår miljömi-
nister har besökt de här staterna för att arbeta i den
här riktningen.
Naturligtvis måste vi få med de andra staterna. Vi
måste dock tala om vår färdriktning, och det har man
inte gjort trots att en enig riksdag fastslog att vi skulle
gå fram med en ansökan.
Då vill jag fråga Claes-Göran Brandin: Är det
riktigt att nonchalera riksdagens beslut? Om man vill
göra det tycker jag att man ska återkomma.</pre><pre>Anf.  204  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! På frågan om det är rätt att göra detta
mot riksdagens beslut kan jag svara: Det tycker inte
jag heller att det är. Men nu är det så att det under den
här våren förs diskussioner med dessa länder. Eliza-
beth Nyström är ju överens med mig om att det vikti-
ga är att vi gemensamt går fram i detta för att nå re-
sultat. Förhoppningsvis får vi en lösning under detta
år så att vi kan göra en ansökan i mars år 2004.
När det gäller Ryssland går det inte att driva detta
inom EU. Det är därför det är så viktigt att vi driver
det inom IMO, för där är ju ändå ryssarna med. Får vi
med dem på ett beslut om detta där har vi ju ryssarna
inne i de här bitarna.</pre><pre>Anf.  205  ELIZABETH NYSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Jo, men det viktiga är ju att riksdagen
beslutade att vi skulle gå fram med en ansökan, och
det har man inte gjort. Man har nonchalerat det. Se-
dan måste vi visst ha med de andra staterna, men vi
måste gå i bräschen. Vi måste visa vår vilja. Det var
en enig riksdag som sade det.
Kan vi inte vara överens om att Claes-Göran
Brandin, som i alla fall tillhör majoriteten, nu tar
kontakt med miljöministern så att man verkligen går i
bräschen för detta från svensk sida?</pre><pre>Anf.  206  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det framgick på den fö-
redragning som miljöministern hade i miljö- och
jordbruksutskottet och där många av oss var med att
vi under året ska se till att de här länderna kommer
med i detta. Förhoppningsvis kommer alla med så att
vi får ett sådant beslut.</pre><pre>Anf.  207  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Claes-Göran Brandin sade i sitt anfö-
rande att Kristdemokraterna har blandat ihop äpplen
och päron när det gäller arbetstidsdirektivet. Om man
blandar äpplen och päron får man fruktkompott, och
det är inte så illa, Brandin.
Vi anser också att vi är i gott sällskap när vi ska
äta denna fruktkompott. Tittar man på vad remissin-
stanserna har sagt om det så kallade 48-
timmarsdirektivet kan man se att det fått kritik på ett
eller annat sätt av följande remissinstanser:
· Stockholms universitet
· Sjöfartens Arbetsgivareförbund
· SEKO Sjöfolk
· Svenska Fartygsbefälsföreningen
· Sjöbefälsförbundet
· Fiskeriverket
· Svenska Fiskares Riksförbund
Man kan till och med få in en liten räka i den här
fruktkompotten.
Därtill har Lagrådet ifrågasatt om det över huvud
taget är nödvändigt att införa detta direktiv.
Nu är vi dessutom tre partier som står bakom re-
servationen. Förutom Kristdemokraterna är det Mo-
deraterna och Folkpartiet.
Men eftersom alla de instanser jag nu räknat upp
tydligen inte har klart för sig sanningen när det gäller
arbetstidsdirektivet kanske Claes-Göran Brandin kan
förklara vad konsekvenserna blir av att införa det.
Vad blir konsekvenserna för fiskarna? Vad blir kon-
sekvenserna för sjöfolket? Det vore intressant att
veta.</pre><pre>Anf.  208  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Det blir inga andra konsekvenser för
de anställda svenska fiskarna än vad det är för de
svenska sjömännen i dag. Det är inget annorlunda, för
det regleras via kollektivavtal. Jag förstår att det här
med kollektivavtal klingar väldigt illa i Kristdemo-
kraternas öron, men det är ju så - och det är vi stolta
över - att det är tradition i Sverige att reglera de här
bitarna genom det.
Som jag sade i mitt inledningsanförande rör detta
först och främst inte det småskaliga fisket, för där har
man i regel inte några anställda. Det är de fartyg som
tillhör de stora fiskeflottorna, och det är några styck-
en i Sverige, som har anställda. Men jag hävdar med
bestämdhet att de också ska ha de förmåner som
andra sjömän har. Jag förmodar att också de via sina
fackliga organisationer driver att detta regleras via
kollektivavtal.
Vad sedan gäller talet om fruktkompott tror jag
inte att det blir så väldigt gott om vi stoppar in räkor i
den. Men var för sig smakar det gott.</pre><pre>Anf.  209  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Nu verkar det som om vi också har
fått in citron i den här kompotten. Det gjordes lite
sura kommentarer om kollektivavtal, vilka är något
som vi kristdemokrater inte har någonting emot.
Jag vill fråga Brandin: Om det nu inte blir någon
skillnad och om man med hjälp av kollektivavtal ser
till att det blir som i dag, varför ska man då införa det
här direktivet? Utskottet skriver nämligen att om det
redan finns regler som är tillfyllest, finns det ett visst
handlingsutrymme för en nation när det gäller EG-
direktiv. Man kan införa dem på det sätt som man
själv önskar, utan att de följs till punkt och pricka.
Brandin påstår nu att det inte blir någon större
skillnad. Min sista fråga är då: Varför ska vi över
huvud taget införa det här direktivet?</pre><pre>Anf.  210  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Vi inför det här direktivet på EU:s in-
rådan, men på vissa punkter kan vi i Sverige, liksom
många andra länder, också genomföra förbättringar.
Det här direktivet kan kanske vara till fördel åtmins-
tone för en del länder i Sydeuropa. Det är därför som
vi gör detta.</pre><pre>Anf.  211  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Det blir nu lite upprepningar på grund
av att de flesta av de borgerliga partierna står bakom
två reservationer. Låt mig börja med att säga att det är
viktigt att vara pådrivande när det gäller klassning
som PSSA. Claes-Göran Brandin erkänner det indi-
rekt genom att säga att Sverige nästa år självt ska gå
fram, även om de andra länderna inte hänger med.
Jag vill peka på att det är viktigt att föregå med gott
exempel och att vi är pådrivande när det gäller att
skydda Östersjön som känsligt hav.
Det råder speciella omständigheter för den svens-
ka fiskeflottan. Jag har senast i eftermiddag talat med
ombudsmannen på Sveriges Fiskares Riksförbund,
och även han pekade på svårigheten att skilja mellan
delägare, arbetsgivare och personer som gör ombord-
tjänst. Vi skiljer oss av gammal tradition från många
andra länder därigenom att en del av ersättningen
utbetalas som andel av fångsten. På västkusten talar
man då om att vederbörande får en lott, en halv lott
eller en kvarts lott. I skattehänseende anses man då
inte vara anställd.
Det finns, som remissinstanserna påpekar, oklar-
heter i lagstiftningen, och det vore värdefullt om man
skickade tillbaka regeringens förslag och bad att få ett
nytt.
Vad tycker slutligen Brandin som företrädare för
Socialdemokraterna om Folkpartiets förslag om mil-
jölotsar?</pre><pre>Anf.  212  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! Vad gäller att vi själva ska göra en
framställning nästa år vill jag säga att om vi inte får
med oss de andra stater som finns runt Östersjön, har
vi ett tillkännagivande som gjordes förra året, och det
ligger kvar. Det ligger på regeringens bord, och om vi
inte klarar uppgiften på annat sätt går vi fram en-
samma. Jag tror dock inte att det är bra. Det är viktigt
att få med oss alla länder runt Östersjön, om vi vill få
ett rent hav. Vi måste få med oss alla dessa länder
inklusive Ryssland.</pre><pre>Anf.  213  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi både måste jobba
för att få med dessa länder och själva går före. Det
gäller alltså att arbeta på båda sätten, vilket jag tidiga-
re trodde att vi i utskottet var överens om. Jag förstår
att Brandin menar att gränsen dras vid nästa år. Om
inte de andra staterna kommer med gör vi själva en
framställning.
Jag vill också återkomma till min fråga om de
speciella förhållanden som råder på fiskebåtar. Vi har
i min hemstad Göteborg Sveriges största hamn för
yrkesfisket. På fiskebåtar gäller mycket särskilda
omständigheter, och det är svårt att göra jämförelser
med handelsflottan. I det förslag som nu föreligger
finns det oklarheter, och det vore värdefullt om det
återsändes till regeringen och att vi fick tillbaka ett
genomarbetat förslag, där man tar hänsyn till svårig-
heterna att skilja anställda från delägare på fiskebåtar.
Vi tror vidare att förslaget om miljölotsar skulle
innebära en viktig komplettering av en  sådan
sjöövervakning som nu kan utföras med hjälp av
transpondrar. Jag kan för Brandin berätta att den
svenska miljöministern och den finske miljöministern
skrivit en artikel där det framhålls att det är viktigt att
skärpa lotskraven. Det är ett värdefullt inslag i PSSA-
kraven på Östersjön som särskilt känsligt havsområ-
de. Artikeln är undertecknad av Lena Sommestad och
den finske miljöministern Jouni Backman.</pre><pre>Anf.  214  CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller anställningsförhållan-
den på fiskebåtar handlar det om ifall man är anställd,
egen företagare eller delägare. För den som är an-
ställd på en fiskebåt gäller de här reglerna. Jag vet att
det finns en massa konstiga förhållanden på våra
fiskebåtar, och jag tror inte att det är bra. Kollekti-
vavtalen är till för att skydda de anställda på båtarna.
Frågan om miljölotsar är en av de tre punkter som
finns med i PSSA-kraven. Den finns med i det sam-
manhanget, och miljöministern har också uttalat sig
om den.</pre><pre>Anf.  215  CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Sjöfarten har förutsättningar för att
vara ett bra transportalternativ, men det gäller då att
några förutsättningar är uppfyllda. Säkerhetsfrågorna
måste lösas, och för det krävs att Östersjön blir ett
område som är klassat som Particularly Sensitive Sea
Area, PSSA, och helst också Skagerrak och Kattegatt.
Då kan vi införa de åtgärder som en del redan har
pratat om, nämligen skärpta utsläppsregler, ruttplane-
ring, rapporteringsplikt och lotsplikt. Det är bara att
beklaga att regeringen inte har gått in med en enskild
ansökan. Jag instämmer i det som hittills har sagts.
Den fartygssäkerhetslag som föreslås i det här
betänkandet är ett steg på vägen mot en säkrare far-
tygstrafik. Jag tycker att det är bra. Den innehåller
flera bra steg mot en förbättrad sjösäkerhet. Jag tyck-
er att det finns framför allt två exempel på det. Trans-
ponderkravet har redan berörts. Kravet på dubbel-
skrov för oljetankfartyg är ett steg på väg mot en
säkrare tankertrafik.
En annan fråga som jag tycker är viktig är Sjö-
fartsinspektionens självständighet. Det är angeläget
att Sjöfartsinspektionen har en självständighet och en
trovärdighet, liksom också de andra inspektioner som
vi har på trafikområdet, nämligen på järnvägssidan
och på flygsidan. De ska vara självständiga, och man
ska inte på något vis kunna ifrågasätta annat än att de
jobbar för en säkrare trafik inom sina områden.
Jag tycker nog att vi ska arbeta vidare med frågan
om en gemensam organisation, även om jag inte
tycker att tiden ännu är mogen för en sådan diskus-
sion.
Något som man också måste kunna åstadkomma
inom sjöfarten är en minskning av den kemikaliepå-
verkan som faktiskt förekommer. Det finns ett projekt
som heter Grön Kemi där man har arbetat mycket
intensivt med att få fram alternativa kemikalier om-
bord på fartygen.
Inom fartygsbranschen har man av tradition
struntat i vad man har arbetat med, och man har haft
en rad kemikalier ombord som har varit farliga både
för arbetsmiljön och för miljön utanför fartygen.
Bunkeroljorna ska vi bara inte prata om.
Vi jagade HA-oljor, högaromatiska oljor, i däck-
en, och vi fick delvis bort dem. Det är avfall från
raffinaderierna. Helt plötsligt upptäckte vi att det
fanns ökade halter av HA-oljor i bunkeroljorna, för-
utom svavel och allt annat som finns där.
Ska sjöfarten leva upp till miljökraven måste bun-
keroljorna vara av en annan kvalitet. Det går inte att
köra på den smörja man kör på i dag. Det skapar
alldeles för stora utsläpp av svavel och av allt annat.
Dessutom måste maskiner och annat uppfylla bättre
tekniska krav. Det ska nämnas i detta sammanhang
att det finns rederier som gör ett bra jobb på området.
Det är bara det att det skulle finnas fler som vandrar
den vägen. Först då kan sjöfarten uppfylla kraven på
att vara ett bra transportalternativ. Där är det viktigt
att arbetet går vidare och att vi från vår sida, som
lagstiftare, trycker på för att få detta till stånd.
Jag är ändå optimist. Jag tror att sjöfarten har en
framtid, och jag tror att om seriösa krafter arbetar
med detta kommer vi att hitta bra lösningar. Då gäller
det att vi går vidare med PSSA, att vi går vidare med
bättre teknik ombord på fartygen, att vi får bort de
smutsiga bunkeroljorna.</pre><pre>Anf.  216  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Claes Roxbergh talade om problemet
med bunkeroljorna. Det berörde jag också i mitt anfö-
rande. Claes Roxbergh är miljöpartist. Jag är vatten-
och luftpartist - åtminstone om man ska tro det
smeknamn mitt parti fick på 60-talet. Vi är fortfaran-
de intresserade av en bra miljö. Det har vi gemen-
samt.
Claes Roxbergh samarbetar med regeringen och
är ordförande i utskottet, och han har därmed en platt-
form att arbeta från. Är han beredd att driva frågan
om att göra Östersjön till ett svavelfritt hav? Är han
beredd att be regeringen ta med sig den tanken i för-
handlingarna om PSSA och ställa kravet på alla far-
tyg som passerar Öresund eller någon annan kanal in
till vårt hav att inte köra på högsvavlig bunkerolja?</pre><pre>Anf.  217  CLAES ROXBERGH (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag kan gärna göra detta. Jag skulle
till och med vilja utvidga kravet till att gälla inte bara
svavelhalten utan också kvaliteten på bränslet över
huvud taget. Det finns flera andra otäcka föroreningar
i de värsta bränslena som har höga svavelhalter.
Jag tycker egentligen att vi inom PSSA-områdena,
som jag tycker ska omfatta Östersjön, Skagerrak och
Kattegatt, ska ha det kravet. Det är fullständigt natur-
ligt. Vi har krav på landtransporter. Vi har krav på
diesel inom Sverige. Det vore fullständigt naturligt att
ha samma krav i Östersjön. Jag ställer mer än väl upp
på att driva på detta. Sedan kan det vara byråkratiska
hinder för att nå fram, men försöka ska man göra.</pre><pre>Anf.  218  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Det var ett bra besked. Då hoppas jag
att vi kan dra åt samma håll i frågan.
Sveriges Redareförening har lagt fram förslaget
vid ett möte med utskottet. Föreningen är själv pådri-
vande om att Östersjön ska bli ett svavelfritt hav.
Precis som Roxbergh sade i sitt anförande finns det
rederier som verkligen tar detta på allvar, men det
finns också en konkurrens inom sjötransporterna. Det
finns tyvärr inslag av oseriösa rederier som inte bryr
sig särskilt mycket om vad de släpper ut. Det finns
transportköpare som inte heller bryr sig om hur trans-
porterna de beställer ser ut. Det enda sättet som jag
tror att vi kan rädda den delen av Östersjön är att
länder runtomkring enas om att det ska bli svavelfritt.
Jag ska passa på att fråga om den andra saken som
har avstyrkts i betänkandet. Det handlar om förslaget
att återinföra stödet för katalysatorer för fartygen. Det
finns fartygsägare som bekostar katalysator till sina
fartyg. Det finns transportköpare, industrier, som
kräver detta, trots att transporterna blir dyrare. Det är
jättebra, men det är fråga om långtifrån alla. Enligt
uppgifter jag har fått kostar det runt 20 miljoner att
installera detta på ett fartyg. Det tar tid att tjäna in de
pengarna. Det statliga stöd som fanns var en morot
för många redare att sätta in en katalysator. Varför
har inte Miljöpartiet ställt upp på det förslaget?</pre><pre>Anf.  219  CLAES ROXBERGH (mp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller transportköpare tror jag
att detta är snabbaste sättet att nå förändringar. Om
transportköparna ställer krav blir det en snabb föränd-
ring. Staten har ett stort ansvar därför att staten är en
stor köpare av transporter genom bolag och andra
verksamheter - även den offentliga sektorn. Om man
ställer krav får man resultat.
Tyvärr visar det sig att de mest utvecklade trans-
porterna, det vill säga närmast slutkunden, är bäst. De
sämsta transporterna är på råmaterialet som transpor-
teras in till fabriken. Det gäller att ställa krav på hela
processen. Det kan vi göra omedelbart. Det brukar
leda till snabba resultat.
Därmed ska vi arbeta vidare med den andra pro-
cessen.
Jag är lite skeptisk mot stöd. Jag vill hellre se ge-
nerella åtgärder som gynnar den typen av fartyg med
katalysatorer - differentierade farledsavgifter, diffe-
rentierade hamnavgifter. Stöd riskerar alltid att sned-
vrida konkurrensen och bli fel. Stöd ska användas i
ett introduktionsskede för att prova tekniken och se
till att tekniken fungerar. Sedan ska man ha generella
system som gynnar fartyg utrustade med den tekni-
ken.</pre><pre>Anf.  220  HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman, ärade ledamöter och övriga åhörare!
Jag har nog gjort den noteringen att trafikutskottets
betänkanden som i någon mån innehåller Estoniama-
terial brukar ligga ganska sent på dagen, så där när
skymningen faller på. Jag hoppas bara att det är en
tillfällighet.
Fru talman! Ånyo står vi inför ett betänkande från
trafikutskottet där frågan om M/S Estonias förlisning
den olycksaliga natten till den 28 september 1994
behandlas med en något trött axelryckning. Jag kan,
fru talman, tyvärr inte värja mig från intrycket att
utskottet inte vare sig vill, orkar eller förmår sätta sig
närmare in i de faktiska omständigheter som kring-
gärdar denna djupt tragiska olycka som inträffade på
grund av bristande sjösäkerhet. Det är en olycka som
blev ett nationellt trauma och som förvandlades till
något av en politisk skandal, för att nu tala med Da-
gens Nyheters huvudledare den 30 april i år.
Det är en skandal när berörda ledande och ansva-
riga företrädare för regering och myndigheter uppen-
barligen inte synes villiga och beredda att vända på
alla stenar för att få fram en korrekt bild av fartygets
alldeles överraskande snabba sjunkförlopp. Här sam-
manfaller ett högst påtagligt och oavvisligt rättssä-
kerhetsintresse med ett lika oavvisligt sjösäkerhetsin-
tresse.
Få internationella haverirapporter har av den in-
ternationella sakkunskapen blivit så förkrossande
kritiserad som Joint Accident Investigation Commis-
sions, JAIC, slutrapport rörande orsakerna till M/S
Estonias undergång. Inför denna kritik ställer sig
regering och berörda myndigheter kallsinniga.
Regeringen har visserligen i ett anslag till Verket
för innovationssystem, Vinnova, uppdragit åt verket
att forska för utveckling av en säkrare sjöfart, men
leta efter den felande pusselbit hos Estonia som möj-
ligen skulle kunna bidra till en ökad sjösäkerhet vill
man inte.
Styrelsen för psykologiskt försvar har fått rege-
ringens uppdrag dels att sammanställa en informa-
tionsbank med uppgifter om förlisningen, dels att
vara kontaktorgan för anhöriga till offer och för
överlevande.
En förstudie, som beskriver ett möjligt sjunkför-
lopp, överlämnades till Styrelsen för psykologiskt
försvar i slutet av mars i år. Men den reser snarare
fler frågor av saklig och processuell natur än vad den
ger svar på sådana. Jämför man så delar av Haveri-
kommissionens slutsatser med delar av den här för-
studiens antaganden och slutsatser blir man inte
mindre förbryllad. Diskrepansen är bitvis slående.
Förstudiens upphovsmän reserverar sig själva bakom
ett antal förbehåll, till exempel osäkerhet rörande
ritningsunderlaget, i en sådan utsträckning att jag med
fog vill ifrågasätta om denna förstudie egentligen har
någon närmare relevans eller något intresse i sak att
tillföra.
Man kan snarare oroligt fråga sig hur många fär-
jor, fru talman, på Östersjön till exempel som tillåts
segla på dispens med vidöppna ventilationskanaler
från skrovsida till maskinrum, på sätt som förstudien
antyder att Estonia skulle vara byggd. Så får man inte
bygga; det kan vara förenat med livsfara vid kraftig
sjöhävning och/eller slagsida. Det är alltså en solklar
sjösäkerhets- och sjövärdighetsfråga.
Två uttalanden av Haverikommissionens ordfö-
rande på den tiden det begav sig är i sig betecknande:
dels "Felen på Estonia var inte värre än de man van-
ligtvis upptäcker på Finlandsbåtarna", dels "Ur tek-
nisk synvinkel är det uppenbart att fartyget inte var
sjövärdigt".
I en nyligen utgiven bok, Protokollet, av journa-
listerna Susanna Popova och Mats Holm granskas
ingående den expertkritik som riktats mot utredning-
en av Estonias haveri och främst Sjöfartsverkets
bristande ansvar. Författarnas granskning borde enligt
min mening ge omedelbar anledning till en förutsätt-
ningslös översyn av såväl sjöfartsverk som sjöfartsin-
spektion.
På enighets- och konsensusaltaret offras stundom
tyvärr den fulla sanningen, insynen och rätten. Tyst-
nadens konformism lägrar sig över tjänande andar.
Jag noterar att ingen av trafikutskottets ledamöter har
begärt replik på Lars Ångströms frågor, som han reste
i sitt huvudanförande. Det är djupt beklagligt, fru
talman, därför att det drabbar oftast oskyldiga männi-
skor. Men ännu finns chansen att skingra dimmorna
kring detta "spökskepp". Det kräver dock full öppen-
het utan prestige. Och här borde vi politiker kunna
visa tjänstemännen vägen!
Vi är skyldiga dagens och morgondagens färjere-
senärer att göra allt som står i vår förmåga för att öka
säkerheten ombord på sjön. Estonia ruvar alltjämt på
en gåta som i sjösäkerhetshänseende väntar på sin
lösning. Det borde en majoritet av riksdagens leda-
möter besinna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3, i
vilken det föreslås att internationella oberoende sak-
kunniga tillkallas för att granska relevansen i experti-
sens kritik av Haverikommissionens Estoniautred-
ning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 maj.)</pre><pre>17 §  Redovisning av fördelningen av medel
från Allmänna arvsfonden under budgetåret
2002</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU18
Redovisning av fördelningen av medel från Allmänna
arvsfonden under budgetåret 2002 (skr.
2002/03:125).</pre><pre>Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 23 maj.)</pre><pre>18 §  Översyn av lagen (1993:389) om assistan-
sersättning</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU19
Översyn av lagen (1993:389) om assistansersättning.</pre><pre>Anf.  221  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Vi ska nu debattera socialutskottets
betänkande som grundar sig på ett utskottsinitiativ.
Det handlar om översynen av lagen om assistanser-
sättning.
Rätten till personlig assistans har nu funnits i
nästan tio år. Det var en efterlängtad reform när den
infördes, och den har gett många funktionshindrade
möjlighet att leva ett mer självständigt och ett mer
oberoende liv. Den har inneburit ökad valfrihet, större
inflytande och bättre livskvalitet för många svårt
funktionshindrade personer.
Samtidigt har det funnits en debatt dels om brister
när det gäller bemötande, dels om brister i tillämp-
ningen av lagen. Det har bland annat handlat om hur
man ska tolka lagen när det gäller föräldraansvar och
äkta makars ansvar. Det har funnits en debatt om att
tillämpningen skiljer sig över landet.
Socialutskottet har under de gångna åren nogsamt
följt reformen och dess tillämpning. Vi har också
under åren lämnat ett antal tillkännagivanden till
regeringen.
Vad som nu har hänt är att ett enigt utskott har ta-
git initiativ till att begära en bred översyn av lagen
om assistansersättning och att vi understryker att den
här översynen ska göras av en parlamentarisk utred-
ning, samt att översynen bland annat ska avse hur
lagen har fungerat i praktiken och även innefatta
bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den
långsiktiga finansieringen ska se ut.
För oss i Vänsterpartiet är det här en viktig över-
syn. Vi menar att översynen ska ha fokus på att kart-
lägga de problemområden som vi så ofta har diskute-
rat i socialutskottet. Där har vi diskuterat problemen
ett och ett och utan att ha det här riktiga helhetsun-
derlaget, som ska ge en helhetssyn utifrån ett brukar-
perspektiv. Vi hoppas att vi nu får ett mycket bra
underlag.
Fru talman! Alltför ofta koncentreras den politiska
debatten kring den ständigt stegrande kostnadsut-
vecklingen. Visst var reformen kraftigt underfinansie-
rad när den infördes, och naturligtvis är det viktigt
med kostnadskontroll. Så måste det ju vara. Men vi
menar att den kommande översynen också bör utgå
från hur reformen tillgodoser brukarnas behov. Det är
också understruket i betänkandet.
Vi menar också att det finns anledning att belysa
gränsdragningsproblemen mellan socialtjänsten, för-
säkringskassan, hälso- och sjukvården - just där har
det ju funnits en diskussion om likvärdigheten över
landet - samt gränsdragningen mellan det kommunala
ansvaret och statens ansvar, i den meningen att den
enskilde brukaren inte ska komma i kläm.
Det handlar naturligtvis också om att säkra en
långsiktig finansiering av reformen och inte minst
belysa hur vi ska kunna klara personalförsörjningen
inom det här viktiga området.
Fru talman! Kvällen är sen, och socialutskottet är
enigt. Därför nöjer jag mig med det här korta inlägget
och yrkar bifall till förslaget i socialutskottets betän-
kande nr 19.</pre><pre>Anf.  222  CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! För några månader sedan var jag och
talade på en konferens om råd och stöd enligt LSS,
lagen om stöd och service. I en av pauserna stod jag
och en tjej och pratade om olika frågor som handlade
om LSS och LASS, lagen om assistansersättning.
Mest pratade vi om de problem som ibland förekom-
mer.
Pausen tog slut och vi skulle gå tillbaka till konfe-
rensen. Då säger tjejen ungefär så här: Nu har vi i
vanlig ordning bara pratat om det negativa. Men hon
sade också exakt så här: "Jag måste också säga till dig
att den 1 januari 1994 får man nog kalla för ett histo-
riskt datum. Då insåg jag inte det, men nu tycker jag
verkligen det. Trots problem så är lagen ju egentligen
helt fantastisk." Hon sade också hastigt något i stil
med att det verkligen hade blivit en stor positiv för-
ändring i hennes liv, större än hon hade kunnat ana.
Pausen var alltså slut, och vi skyndade båda in till
konferensen. Jag fick inte möjlighet att prata vidare
med henne och få mer konkreta exempel på vad det
var som hade betytt så mycket för just henne och vad
det var som hade blivit bättre.
Den här tjejen är bara en av många människor
som jag genom åren har träffat som på olika sätt ger
uttryck för att lagen om assistansersättningen verkli-
gen har bidragit till att förändra och förbättra mångas
liv på olika sätt.
Fru talman! Jag har haft möjlighet att genom åren
på olika sätt följa lagen om assistansersättning. Under
remissarbetet med lagen och under de första årens
genomförande var jag socialnämndsordförande i
Trelleborg. Jag var en kort tid ordförande i socialför-
säkringsnämnden, och på senare år har jag följt lagen
via bland annat riksdags- och utredningsarbete. Det
innebär så klart att jag ofta träffar personer med rätt
så omfattande funktionshinder, och jag möter repre-
sentanter från handikapporganisationer och personal
från kommuner och försäkringskassor. Jag har, precis
som många av er, förmodar jag, upplevt att lagen får
både ris och ros.
Det ska sägas initialt att det var många tillämp-
ningsproblem i början. Det kunde vara långa hand-
läggningstider på försäkringskassan, och det kan
tyvärr förekomma fortfarande. Ibland blev det också
helt vansinniga beslut från försäkringskassan, som ju
då hade fått helt nya arbetsuppgifter att ta sig an med
anledning av den nya lagstiftningen. Det tog också
lite tid innan kommuner och försäkringskassor hittade
praxis för tillämpning av de nya paragraferna.
Vi har i den här kammaren gjort en del justeringar
genom åren. Framför allt har vi tillskjutit medel i
statsbudgeten vid flera tillfällen. Vi vet, som vi nyss
hörde, att reformen var kraftigt underfinansierad från
början. En del av oss försökte redan tidigt påpeka
detta för den dåvarande ansvariga ministern, men det
gav inte resultat då. I dag vet vi att alla beräkningar
slog helt fel.
Fru talman! Hur är det då i dag? Ja, vi vet att väl-
digt mycket fungerar väldigt väl, och det har verkli-
gen blivit en lag som bidrar till att personer med om-
fattande funktionshinder får leva ett rikare liv. Det
handlar om självklarheter för många av oss, som att
klara sig i vardagen. Det handlar om allt från person-
lig hygien till att träffa kompisar, arbeta, gå på kurs,
resa och gå på disko, för att nämna en del som blir
möjligt tack var den personliga assistansen. Det är
också alltfler som har assistansersättning. Jag tror att
det är närmare 11 000 personer i dag. Det här betyder
att alltfler har fått ett bättre liv.
Det finns dock fortfarande tillämpningar på olika
områden som behöver ses över, som riksdagen tidiga-
re har gett regeringen till känna. Vi hörde precis från
tidigare talare om bland annat makars eller sambors
ansvar om en av personerna är funktionshindrad.
Eller det kan till exempel gälla möjligheterna när man
är förälder och har ett föräldraansvar och själv är
funktionshindrad. Här finns då gränsdragnings-
problem i fråga om äktenskapsbalken och föräldra-
balken.
Det här har också inneburit att kostnaderna för att
upprätthålla lagstiftningen har ökat sedan lagen träd-
de i kraft. Det är naturligt, eftersom det är alltfler som
får assistansersättning och det blir alltfler timmar.
I många motioner och yttranden i riksdagen tar
man upp de finansiella utmaningarna, och det påtalas
ofta att kostnaderna för kommunerna har ökat. Ja, det
är sant. Kostnaderna för kommunerna har ökat, och
kostnaderna för staten har ökat. Det som jag tycker är
viktigt att säga i det sammanhanget är att kostnader
för äldreomsorg och skola har ökat nästan lika myck-
et. Då tycker inte jag att det är särskilt klädsamt att
lägga skulden för att kommunernas budgetar spricker
på personer med funktionshinder. Vi har, som sagt,
kostnadsökningar på andra områden.
Det är oerhört viktigt att vi diskuterar frågan uti-
från två aspekter, dels den ideologiska, dels den eko-
nomiska. För mig är det självklart att vi betraktar alla
människor som fullvärdiga kommunmedborgare,
oberoende om de har ett funktionshinder eller ej. Den
ideologiska aspekten väger oerhört mycket tyngre än
den ekonomiska. Tyvärr tenderar debatten om ske-
nande kostnader att ta över på bekostnad av de ideo-
logiskt självklara argumenten.
Av det skälet är det oerhört viktigt att vi löser den
långsiktiga finansieringen av LASS. Vad gäller de
flesta verksamheter utjämnar vi kostnadsskillnader
mellan kommuner. För LSS och LASS gör vi inte det.
Och då ska det sägas att skillnaderna mellan vilka
kostnader olika kommuner kan ha för LSS och LASS
är mycket stora. Kostnaden per invånare är som lägst
ca 400 kr och som högst ca 6 000 kr.
Ett alternativ som då förs fram är att ett förändrat
huvudmannaskap skulle vara lösningen. Jag tror inte
på det och tycker att det skulle vara ett nederlag att
behöva lyfta ut en grupp människor, i det här fallet
funktionshindrade personer. Oftast säger man heller
inte var pengarna ska komma ifrån. Det tycker jag är
att lura personer med funktionshinder.
Jag anser det mera självklart att vi har ett system
som utjämnar kostnadsskillnader mellan kommuner-
na. Det finns också ett sådant förslag från en utred-
ning, och en proposition på det området lär vara att
vänta inom kort.
Med anledning av en allt större fokusering på
kostnadsfrågan och de alternativ som då väcks för att
lösa densamma samt de tillämpningsproblem som
finns avseende vissa områden anser jag att det bästa
alternativet i dag är att låta tillsätta en utredning som
gör den här breda översynen. Den ska också se över
möjligheterna till en långsiktig finansiering. För-
hoppningsvis kan den nyligen genomförda utredning-
en vara en del av underlaget.
Fru talman! Mot den här bakgrunden och med
anledning av att lagen snart har funnits i tio år yrkar
jag bifall till socialutskottets förslag i betänkande nr
19.
Trots att det finns en del bekymmer och kostnads-
ökningar tycker jag att vi ska komma ihåg att lagen
som sådan ofta beskrivs som unik i världen. Det kan
vara bra för oss alla att komma ihåg ibland.</pre><pre>Anf.  223  ANNE MARIE BRODÉN (m):
Fru talman! Nu ska vi diskutera en viktig sak som
det känns roligt att få vara med om. Som lite ny i
socialutskottet är det första gången som jag är med
om ett sådant här utskottsinitiativ.
Jag ska beröra de frågor som ni tidigare har berört
men kanske lite utifrån en moderat infallsvinkel.
Lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade, alltså LSS, har gett människor med funk-
tionshinder bättre förutsättningar att leva ett normalt
liv. Det har tidigare nämnts här. Men samtidigt har
kommunerna ålagts ett stort ansvar för att uppfylla
lagen, ett ansvar som de inte i tillräcklig utsträckning
har kompenserats för av staten. Staten betalar i dag
enbart för de personer som har ett vårdbehov som
överstiger 20 timmar per vecka.
Vi moderater har tillsammans med övriga borger-
liga partier uttalat vårt missnöje med dagens situation,
framför allt med de svårigheter som drabbar många
personer som är i behov av stöd. Det finns även stora
problem för många kommuner med ökade kostnader.
Mellan 1997 och 2001 har kostnaderna stigit med
50 % - mer än någon annan kommunal kostnad, en-
ligt Kommunförbundet.
Den så kallade LSS-kommittén har nyligen pre-
senterat ett förslag för att jämna ut kostnaderna för
LSS genom att ta resurser från vissa kommuner och
omfördela till andra. En majoritet av kommunerna,
148, skulle få ett tillskott med förslaget, men 141
skulle få betala en avgift till staten.
För Hallands del skulle det här innebära att kom-
munerna Kungsbacka och Varberg skulle skicka 50
miljoner vardera till kommuner med låga LSS-
kostnader. Kan detta vara rimligt? Ja, så skrev Karl
Grünewald, en känd person i dessa sammanhang, i en
debattartikel alldeles nyligen.
Fru talman! Vi tycker kanske att det är en krånglig
lösning som inte åtgärdar de grundläggande proble-
men, att staten stiftar lagar om reformer och sedan
skickar räkningen till kommunerna. Vi moderater vill
hålla fast vid finansieringsprincipen. Om staten stiftar
lagar som påverkar kommunernas ekonomi bör också
staten stå för de merkostnader som lagarna medför.
Vi moderater vill därför att staten tar över hela kost-
nadsansvaret för LSS.  Resurserna måste fördelas
efter behov och inte efter bostadsort.
Nu verkar det som om den politiska majoriteten är
på väg att svänga mot vår uppfattning. Att riksdagen i
dag beslutar om att tillsätta en parlamentarisk utred-
ning för en bred översyn av lagen är en seger, framför
allt för alla personer med funktionshinder. Men det är
även en framgång för oss moderater som tillsammans
med Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern
envist har drivit frågan att förbättringar och föränd-
ringar måste till.
Utredningen ska nu se över hur lagen har fungerat
i praktiken och även när det gäller bemötandefrågor,
personalförsörjning och hur den långsiktiga finansie-
ringen ska se ut, och det gläder oss mycket. Det ver-
kar som att man äntligen - men först efter starka
påtryckningar från både höger och vänster - har insett
att systemet är ohållbart och att förändringar måste
till.
Fru talman! Den handikappreform som infördes
av den borgerliga regeringen vid 90-talets början var
en oerhört viktig reform. Men tyvärr har den succes-
sivt urholkats. Än värre är det att ansvarsfördelningen
har blivit alltmer otydlig. Om staten i stället blir hu-
vudman för alla insatser inom ramen för personlig
assistans kan vi komma bort från dagens olyckliga
situation där ingen vill betala notan. De funktions-
hindrade slipper också att hamna mellan två stolar
och klämmas mellan olika byråkratiska system. Det
är ju den enskildes behov som i första hand ska leda
insatserna rätt, precis som det var tänkt en gång när
lagen skrevs.
Vi i de borgerliga partierna har avgett ett särskilt
yttrande för att lyfta fram att frågan om huvudmanna-
skapet och det långsiktiga finansieringsansvaret
måste bli en naturlig och självklar del av översynen.
Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till utskot-
tets förslag i betänkande nr 19, och jag konstaterar att
det är ett enigt socialutskott som står bakom detta,
vilket jag tycker är mycket bra.</pre><pre>Anf.  224  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag säga till Anne Marie
Brodén att jag tycker att det är trevligt att vi är eniga i
den här frågan. Men det finns skäl att påminna lite
om historien.
Anne Marie Brodén sade att det var den borgerli-
ga regeringen som lade fram förslaget. Det minns jag
mycket väl. Jag minns också att den ministern inte
såg faran med de ökade kostnaderna. Senare tillsköt
den socialdemokratiska regeringen tillsammans med
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i viss mån Centern
extra medel som har bidragit till att reformen har
överlevt.
Jag vill fråga på vilket sätt Anne Marie Brodén
menar att Moderaterna tar ansvar för den framtida
finansieringen. Jag har hittills inte sett någonstans i
någon motionstext att ni avser att tillskjuta medel,
utan ni säger att det ska vara ett statligt huvudmanna-
skap med en statlig finansiering, men ni avsätter inte
ytterligare pengar till detta. Jag kan inte se hur det
skulle bidra till den långsiktiga finansieringen, men
det är möjligt att Moderaterna gör det.</pre><pre>Anf.  225  ANNE MARIE BRODÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Vi återkommer till detta i höst. Men
vi har naturligtvis diskuterat den här frågan mycket,
och vi inser att det måste till en finansiering om hu-
vudmannaskapet ska överföras på staten. Jag lovar att
det kommer ett sådant förslag.</pre><pre>Anf.  226  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att man kan lova det. Men
det innebär att det som ni hittills har sagt inte har
varit något löfte, utan det har varit spekulationer.
I samband med förra budgeten flyttade Modera-
terna pengar från det kommunala utgiftskontot och
menade att man på det sättet skulle komma till rätta
med kostnaderna, men det innebär ju ingen lösning
att flytta pengar mellan olika konton. Så jag ser verk-
ligen fram emot att Moderaterna vaskar fram lite mer
pengar, oberoende av om pengarna ska tas från den
kommunala eller statliga kassan.</pre><pre>Anf.  227  ANNE MARIE BRODÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det kommer att kräva båda
delar. Det är givet att man lyfter vissa saker från
kommuner eftersom man också tar bort utgifter. Det
kommer också att krävas mer pengar, men vi åter-
kommer om det i höst.</pre><pre>Anf.  228  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att det
finns så många partier i Sveriges riksdag som värnar
om och vill utveckla denna viktiga reform. Det tror
jag är långsiktigt bra.
Men jag har en fundering kring huvudmanna-
skapsfrågan. Vänsterpartiet vill gärna se en utredning
när det gäller de 20 första timmarna, men vi är myck-
et tveksamma till att huvudmannaskapet för LSS-
reformen skulle övergå till staten. Motivet är att vi
anser att även funktionshindrade personer är kom-
munmedborgare. Vi tycker inte att man borde betala
ut statliga handikappengar till kommunerna eftersom
de har det naturliga ansvaret för de människor som
bor i kommunen. Dessutom är vi emot särlösningar.
Men när jag lyssnar på Anne Marie Brodén undrar
jag hur Moderaterna resonerar. En gång i tiden bytte
skolan till kommunalt huvudmannaskap, och det
löstes enligt finansieringsprincipen. I dag vet vi att
den kommunala skolan kostar mer än vad den gjorde
då. Finansieringsprincipen innebär att vi avlöser vid
det aktuella tillfället.
Ska vi förstatliga allting som har kommunaliserats
för att det kostar mer i dag än vad det gjorde vid av-
lösningstillfället? Hur funderar Moderaterna kring
dessa frågor?</pre><pre>Anf.  229  ANNE MARIE BRODÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har naturligtvis fört många reso-
nemang med kommunalpolitiker om hur vi ska ut-
veckla vår politik. De säger att det är viktigt att det är
öronmärkta pengar. Man är väldigt bekymrad över
den stora ökningstakten på det här området. Många
gånger får inte heller dessa personer det stöd som de
har rätt till.
Det är också känt att det skiljer väldigt mycket
mellan olika kommuner. Därför är det nog klokt att
den enskilda har mer rättigheter. Vi föreslår då att
finansieringen sker på statlig väg, men det innebär ju
inte att den enskilde inte är kommuninvånare.
Vi biträder att det nu ska tillsättas en utredning,
och vi är positiva till att Vänstern har ungefär samma
uppfattning som vi om de första 20 timmarna. Sedan
får vi se var vi landar. Men vi, i enlighet med många
av kommunföreträdarna, är positiva till att staten
skjuter till medel när man lagstiftar.</pre><pre>Anf.  230  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! När det gäller att det skiljer mellan
olika kommuner har Catherine Persson sagt att det
kommer att föreläggas riksdagen en proposition inom
en relativt kort framtid, och det är ju bra. Det ska inte
vara stora kostnadsskillnader, utan det krävs ett ut-
jämningssystem.
Jag kan ändå inte låta bli att fascineras av en ar-
gumentation som innebär att vi ska öronmärka pengar
när det gäller funktionshindrade, men vi ska inte göra
det när det gäller andra områden. För det första kör vi
då över det kommunala självstyret. För det andra ska
det vara penningpåsar som kommunerna kan dispone-
ra fritt. Den logiken och diskussionen förs ofta fram
av de flesta borgerliga partier. Men när vi kommer till
de funktionshindrade ska det vara statliga medel.
I mina öron går inte detta ihop. Men Anne Marie
Brodén har ju redovisat för den moderata politiken,
men jag får det inte att gå ihop. Jag tycker att det är
synd att man ska ta till särlösningar just för de funk-
tionshindrade. I botten är de kommunmedborgare
som alla andra, och ansvaret är kommunalt.</pre><pre>Anf.  231  ANNE MARIE BRODÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det kan man i och för sig tycka. Vi
hade tidigare en handikapphearing i socialutskottet
där det tydligt framgick att personer med funktions-
hinder verkligen har speciella behov. Då måste man
bortse ifrån att alla ska behandlas lika. Alla ska i
stället behandlas som de unika personer som de är
med de speciella behov som var och en har. Det är
därför viktigt att det finns öronmärkta pengar och att
de funktionshindrade har rättigheter så att de inte
hamnar i kläm. Någon beskrev att han ville ha ett
larm, och det var osäkert vem som skulle betala, alla
skyllde på alla och så vidare.
Jag tror att det är viktigt att det finns speciella
pengar för dem som har speciella behov, och det
tycker vi moderater är bra.</pre><pre>Anf.  232  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp):
Fru talman! Jag blir lite fundersam. Väldigt
mycket av detta med handikappreformen har på sena-
re år handlat om vem som ska betala, att det inte är
någon som vill betala och så vidare.
Jag har själv suttit med i utjämningsutredningen
som har utmynnat i en proposition, och det är samma
sak där. Jag tror inte att vi kan utjämna på något vis
så att alla blir nöjda. Dessutom skiftar det fram och
tillbaka. Det finns kommuner som tar pengar från
socialtjänsten för att finansiera LSS. Så det här är
ingen enkel fråga.
Jag tycker inte att vi ska uppta tid i kväll till att
diskutera finansieringsfrågan, för då hamnar vi i pre-
cis den fälla som kommuner och landsting gör och
där de enskilda får sitta emellan. Jag tycker att det är
väldigt bra att vi har fått det här utskottsinitiativet, att
vi får en bred översyn, en parlamentarisk utredning.
Vi har önskat det här länge, så vi är väldigt nöjda med
det.
Man kan diskutera om det har uppstått en massa
oväntade kostnader efter det att lagen kom, men det
har också hänt väldigt mycket under åren. Människor
upptäckte inte första dagen att de hade rätt att få den
här hjälpen, men det kommer vartefter. Nu har det
gått nästan tio år. Det har också hänt att försämringar
har genomförts när man har gjort besparingar på det
här. Det är naturligtvis ett problem som man inte har
förutsett från början.
Det finns en stor oro i dag, inte minst bland de
funktionshindrade som får höra av sina hemkommu-
ner och andra att de kostar för mycket. Det som jag är
rädd för när det gäller den här utredningen är att det
ska framstå som att vi nu tillsätter en utredning som
försämrar för dem. Jag tycker att det skulle vara bra
om vi i kväll kunde vara överens om att vi i utskottet
vill ha den här utredningen därför att vi vill rätta till
brister och fel och göra reformen ännu bättre.
Det finns en massa problem, och många av dem är
mycket väl kända. Vi har haft dem uppe i utskottet
tidigare. När det gäller personalförsörjningen finns
det redan en utredning som har talat om vilka pro-
blemen är. Jag hoppas att regeringen nu kan tillsatta
utredningen ganska snabbt, och då finns det väldigt
mycket material för dem att arbeta med för att få fram
de här bitarna.
Det är klart att frågorna om huvudmannaskapet
och den långsiktiga finansieringen är väldigt viktiga
frågor. Vad utredningen sedan kommer fram till tyck-
er jag att vi ska vänta med att bedöma tills vi får se
vad förslagen blir. Vi tycker i och för sig från Folk-
partiet att de 20 första timmarna borde återgå till
staten, alltså till försäkringskassan - en huvudman för
hela den biten.
Frågorna om den långsiktiga finansieringen och
huvudmannaskapet jämte personalförsörjningsfrågan,
som oroar mig väldigt mycket, är viktiga för den här
reformen, som har gjort livet mycket bättre för många
människor som har svåra funktionshinder och också
för deras anhöriga. Vi måste även i fortsättningen slå
vakt om att det inte händer någonting, att vi inte
måste göra inskränkningar i reformen, utan att den
blir kvar för framtiden.
Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag,
men jag hänvisar också till de borgerliga partiernas
särskilda yttrande.</pre><pre>Anf.  233  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta den diskus-
sion som Ingrid Burman tidigare tog upp. Jag skulle
då vilja fråga Kerstin Heinemann från Folkpartiet vad
Folkpartiet anser att det är för skillnad på skyldighe-
ten för kommunerna att erbjuda barnen skolgång och
de äldre den äldreomsorg som de behöver och skyl-
digheten att erbjuda insatser för personer med funk-
tionshinder, där staten och kommunerna delar på
kostnaderna, precis som för skolan och äldreomsor-
gen. Jag tror inte att Kerstin Heinemann skulle säga
att vi inte har råd att låta alla sexåringar börja skolan
så därför får bara hälften av dem göra det, ungefär
som man nu säger att vi har för många funktionshind-
rade så nu får någon annan betala.
Vad anser ni att det är för skillnad på till exempel
skolplikt, skyldigheten att erbjuda äldreomsorg och
insatser för personer med funktionshinder?</pre><pre>Anf.  234  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Fru talman! Då skulle jag först vilja ställa en mot-
fråga till Chatrine Persson. Vad är det för skillnad på
de 20 första timmarna och de timmar som man får
därefter? Där är det olika huvudmän. Jag har lite svårt
att se vad det skulle vara för katastrof att flytta tillba-
ka de 20 timmarna till försäkringskassan, där de fanns
först, och vad det skulle bryta mot för principer. Den
reformen infördes inte för att det skulle vara jämställt
med skolans finansiering och äldreomsorgens finan-
siering. Det var en ren besparingsåtgärd från rege-
ringen. Jag kan inte se det på samma vis som Chatri-
ne Persson ser det.</pre><pre>Anf.  235  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att jag inte fick något svar
av Kerstin Heinemann, så jag upprepar min fråga om
vad det är för skillnad mellan de här skyldighetslag-
stiftningarna.
Sedan ska jag svara på den fråga som jag fick till-
baka. Jag minns väl den tid då det blev diskussioner
om huruvida man skulle ha 19 eller 21 timmar som
bistånd. Det blev naturligtvis en väldig förbättring när
man delade upp huvudmannaskapet, därför att då blev
inte antalet timmar och vem som skulle betala viktigt.
Jag ser fram emot att få svar på den fråga som jag
ställde i mitt förra inlägg.</pre><pre>Anf.  236  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Fru talman! Det är faktiskt en ganska stor skill-
nad, åtminstone för de enskilda kommunerna. Chatri-
ne Persson vet precis som jag - eftersom hon också
var med och gick igenom hela materialet som hade att
göra med utjämningssystemet - att vi i landet i dag
har vissa kommuner med en väldigt stark koncentra-
tion av svårt funktionshindrade, och det är av många
olika skäl. För många av kommunerna går ungefär
20 % av deras budget till assistansersättning. Vad är
det för tankar och känslor kring de funktionshindrade
som väcks i den kommunen?
Vi kommer aldrig att få ett utjämningssystem som
på något vis kommer att bli rättvist. Det har provats
skatteutjämningssystem hittan och dittan i Sverige i
en herrans många år, och aldrig kommer de att funge-
ra på ett bra sätt.
Jag vill att den här reformen ska fungera på ett bra
sätt. Människor ska inte behöva känna sig utpekade.
Det behöver de inte göra. I så fall skulle de bli utpe-
kade redan i dag, eftersom vi har ett skatteutjäm-
ningssystem. Jag har därför väldigt svårt att förstå
Chatrine Perssons synpunkter kring det här.</pre><pre>Anf.  237  ULRIK LINDGREN (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets
initiativ, ett förslag om översyn av LASS, lagen om
assistansersättning. Kristdemokraterna har under en
längre tid drivit att staten ska ta ett större ekonomiskt
ansvar för handikappreformen.
Riksdagen har beslutat om en väldigt uttalad rät-
tighetslagstiftning och ska då rimligen också stå för
de ekonomiska konsekvenserna, som flera talare har
varit inne på här. Alla brukar, åtminstone muntligen,
då och då hylla just denna finansieringsprincip som
innebär att om riksdagen har bestämt någonting ska
man inte skicka över notan till någon annan - man
ska se till att reformen blir fullt finansierad.
Även om vi alla kan ge väldigt många goda ex-
empel på vilket oerhört lyft handikappreformen har
varit för många människor, vet vi genom många vitt-
nesbörd runtom i landet att de känner sig alltmer
trängda i dag av kommunernas allt sämre ekonomiska
situation och det därmed sammanhängande och allt
svårare problemet att rekrytera personliga assistanser.
Med anledning av regeringens skrivelse om ut-
vecklingen inom den kommunala sektorn har vi den
här våren begränsat oss till motionskravet om att låta
utreda en statlig finansiering av handikappreformen.
I socialutskottets behandling av regeringens skri-
velse om kommunerna har vi så kommit fram till
detta eniga initiativ till en bred översyn av lagen om
assistansersättning. Det betyder att Socialdemokra-
terna till slut åtminstone accepterar en översyn efter
långa tiders påtryckningar från bland andra Kristde-
mokraterna. Jag hoppas att det för Socialdemokrater-
nas del även handlar om intresse och vilja, det vill
säga att det inte bara är en anpassning till att de denna
gång inte förmått samla en majoritet till ett avvisande
av oppositionens förslag.
Kristdemokraterna har tillsammans med de bor-
gerliga partierna i ett särskilt yttrande uttryckt för-
hoppningen att det blir en i ordets verkliga mening
bred översyn, att det ska vara tillåtligt att diskutera
alltihop, inklusive huvudmannaskap och vem som ska
betala. Allt är givetvis inte pengar, men det handlar
också om pengar.
Frågan om personalförsörjningen ingår i uppdra-
get att se över och grunna mera på. Vi vet med viss-
het att det kommer att bli allt svårare, om inte annat
av demografiska skäl, att hitta tillräckligt med perso-
nal, precis som det i den offentliga sektorn i övrigt är
en jättestor utmaning att hitta tillräckligt med perso-
nal. Frågan om personalförsörjningen kan naturligtvis
inte heller frikopplas från pratet om ekonomi. Det
växande behovet kan naturligtvis inte heller isoleras
från krav på pengar.
Jag vill även erinra om att det inte bara är den po-
litiska oppositionen i riksdagen och kommunpolitiker
av alla kulörer, inklusive de socialdemokratiska
kommunpolitikerna, som har velat ha en översyn. Det
här har Socialstyrelsen också skrivit, senast i år.
Kommunförbundet har återkommit år efter år med en
begäran om översyn av diverse olika punkter - i tio
års tid faktiskt, alltså ända sedan reformen startade.
Framför allt vill jag upprepa ett antal gånger, som
en del andra talare också har gjort, att det är mycket
viktigt för brukarnas skull att vi får den här breda
översynen. Brukarna upplever redan i dag en despe-
ration. Att systemet sviktar genom bristande perso-
naltillgång och den allt sämre kommunala ekonomin
gör att de upplever att det är ett allt tuffare klimat och
att de insatser som de funktionshindrade tidigare fått
inte längre är något att ta för givet.
För Kristdemokraterna är huvudmotivet för en
översyn att vi ska säkra den viktiga och i grunden
mycket positiva handikappreformens kvalitet även i
tider av stark ekonomisk snålblåst. I synnerhet i eko-
nomiskt sämre tider är det av största vikt att vi alla
kämpar för handikappreformen.</pre><pre>Anf.  238  KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Det är alldeles tomt på läktaren. Min
första inbjudan efter att jag kom till socialutskottet i
höstas var till ett seminarium anordnat av IFA, Intres-
segruppen för assistansberättigade, tillsammans med
JAG, som betyder Jämlikhet, Assistans och Gemen-
skap. Det var ett väldigt lärorikt och givande semina-
rium, tycker jag. Jag tror att jag har berättat en gång
förut om den där söndagen och den där mannen som
var så oerhört svårt handikappad att han inte orkade
hålla upp huvudet. Men en liten stund lyfte han på
huvudet och sade: Jag är så tacksam att jag är så svårt
handikappad, för nu vet jag att jag får hjälp.
De tog mycket på mig. Det var många frågor på
det här seminariet. Det handlade till exempel om
assistans under sjukhusvistelse och om äkta makars
ansvar för varandra. Där var det också en man som
nyligen hade blivit änkling som berättade. Hans fru
hade dött. De hade haft gemensam assistans medan
hon levde. Nästan dagen efter det att hon hade dött
drog man in hälften av assistansersättningen. Så får
det ju bara inte gå till.
LASS är visserligen en dyr reform, men oerhört
viktig. Den har inneburit ökad valfrihet, större infly-
tande och bättre livskvalitet för många svårt funk-
tionshindrade personer. Men den har också inneburit
svårigheter av olika slag. Vi får absolut inte bråka om
kostnadsökningen, för det är rätt som det sades här i
kammaren att det är klart att den kostnaden också har
ökat när allting annat ökar. Det har i alla fall gått tio
år.
Jag är mycket glad över det här utskottsinitiativet.
Det är roligt att tillhöra ett utskott där det kan ske
sådant. Vi vill ha en bred översyn av lagen. Den ska
avse hur lagen har fungerat i praktiken. Bemötandet
ska man titta på. Det är bra. Dessutom ska man titta
på personalförsörjningen och hur den långsiktiga
finansieringen ska se ut.
Med det vill jag sluta det här anförandet, tacka så
mycket och säga god natt till alla i kammaren och till
fru talman.</pre><pre>Anf.  239  BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
yrka bifall till socialutskottets betänkande nr 19. Vi i
Centerpartiet ser med stor tillfredsställelse på att ett
enigt socialutskott nu begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning som ska utreda hur lagen
om assistansersättning till personer med funktions-
hinder fungerat i praktiken. Den ska även innefatta
bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den
långsiktiga finansieringen ska se ut. I morgon bitti
ska vi fatta detta beslut, som är ett resultat av ett åter-
kommande krav från bland annat Centerpartiet.
Fru talman! Centerpartiets mål är att skapa ett
samhälle som är tillgängligt för alla. Alla människor
ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor. Detta
innebär att även människor med funktionshinder ska
ha rätt till självbestämmande. De ska ges verkliga
förutsättningar att aktivt kunna delta i utformningen
av sin egen vardag. Enligt lagen om stöd och service
för funktionshindrade, LSS, har kommunerna en
skyldighet att tillhandahålla de tjänster som de funk-
tionshindrade har laglig rätt till. Detta ska kommu-
nerna utföra på ett för invånarna tillfredsställande
sätt. För att kommunerna ska klara av detta måste de
ges rimliga förutsättningar.
Under den tid som lagen har funnits, cirka tio år,
har den genomgått kontinuerlig förändring. Ambi-
tionsnivån har vid flera tillfällen höjts, och detta har
inneburit att LSS-verksamheten, och därmed också
kostnaderna, i väldigt många av landets kommuner
ökat kraftigt under de senaste åren. Nettokostnadsök-
ningen har varit ca 10 % per år. Följden för många
kommuner har blivit att man fått göra svåra priorite-
ringar eftersom man redan har haft en ansträngd eko-
nomi. Olika grupper med behov av vård och omsorg
har tyvärr ställts mot varandra.
Fru talman! LSS-reformen är en mycket uppskat-
tad reform bland de funktionshindrade. Trots detta
finns det problem. Förutom de ekonomiska proble-
men, som jag redan har nämnt, är det också svårt för
kommunerna att klara rekryteringen av personliga
assistenter. Regelverket och assistenternas arbetsför-
hållanden gör yrket till ett genomgångsyrke. Man har
i dag stora svårigheter att rekrytera och behålla per-
sonal inom LSS.
Centerpartiet har vid flera tillfällen tidigare efter-
lyst åtgärder för att komma till rätta med problemet,
men förslag från regeringen har lyst med sin frånvaro.
Nyligen presenterade en utredning ett reformerat
utjämningssystem mellan kommunerna. Vi i Center-
partiet föreslog att utredningen även skulle få i upp-
drag att se över vilken huvudman som skulle ha fi-
nansieringsansvaret för LSS-verksamheten och redo-
visa konsekvenserna av ett statligt finansierings-
ansvar, men då fick vi inte gehör för vårt förslag.
Nu hoppas vi att den utredning som kommer att
tillsättas i sina direktiv ska få uppdraget att göra en
samlad översyn av LSS-verksamheten samt se över
regelverket, huvudmannaskapet, hur en uppvärdering
av berörda personalgrupper ska ske och hur det lång-
siktiga finansieringsansvaret ska lösas.
Jag tror att vi alla har blivit uppvaktade av kom-
munpolitiker från olika partier som har visat stor oro
över en allt tuffare ekonomisk situation med ständiga
diskussioner om besparingar och nedskärningar ute i
våra kommuner. Här i riksdagen har olika beslut
fattats om reformer som inneburit att kommunerna
fått utökade uppgifter som de ålagts att utföra. Alltför
ofta har dock inte ekonomiska resurser skickats med
som har täckt de ökad kostnader som kommunerna
drabbats av.
Fru talman! Det är därför mycket angeläget att det
blir en bred heltäckande översyn av handikapprefor-
men som kommer att ingå i utredningens direktiv.
Formuleringen "bred översyn" ska också innebära
överväganden kring huvudmannaskapsfrågan och det
långsiktiga finansieringsansvaret. Det ska bli en na-
turlig och självklar del i översynen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 maj.)</pre><pre>19 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2002/03:130 Redovisning av AP-fondernas verksam-
het 2002</pre><pre>20 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 22 maj</pre><pre>2002/03:974 av Eva Flyborg (fp) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Näringsdepartementets upphandling av konsulttjäns-
ter
2002/03:975 av Sverker Thorén (fp) till miljöminister
Lena Sommestad
Samordning av politik för Agenda 21
2002/03:976 av Karl Gustav Abramsson (s) till för-
svarsminister Leni Björklund
Militär övningsverksamhet i Övre Norrland
2002/03:977 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Ökade spänningar mellan Etiopien och Eritrea
2002/03:978 av Gunilla Wahlén (v) till socialminister
Lars Engqvist
Asylsökandes rätt till sjukvård i trygghet
2002/03:979 av Anita Sidén (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Avhopp från gymnasiet
2002/03:980 av Rigmor Stenmark (c) till statsrådet
Ulrica Messing
E 18 mellan Enköping och Sagån
2002/03:981 av Fredrik Olovsson (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Länsteaterverksamheten i Sörmland
2002/03:982 av Jan Ertsborn (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Nordisk lagharmonisering av familjerätt och succes-
sionsrätt
2002/03:983 av Johan Linander (c) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Särskilda beredskapspolisen</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 27 maj.</pre><pre>21 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 22 maj</pre><pre>2002/03:917 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Demokratiska republiken Kongo
2002/03:938 av Carl-Axel Roslund (m) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Taiwans deltagande i FN-gemenskapen
2002/03:939 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Israel och fredsprocessen
2002/03:943 av Gustav Fridolin (mp) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Kommunernas roll vid djurplågeri
2002/03:944 av Carina Adolfsson Elgestam (s) till
jordbruksminister Ann-Christin Nykvist
Ursprungsmärkning av svenskt glas
2002/03:958 av Erling Wälivaara (kd) till jord-
bruksminister Ann-Christin Nykvist
Konsekvensanalys av ILO 169
2002/03:959 av Erling Wälivaara (kd) till jord-
bruksminister Ann-Christin Nykvist
Fiskerinäringen</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 27 maj.</pre><pre>22 §  Kammaren åtskildes kl. 21.19.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 13.56,
av andre vice talmannen därefter till och med 12 §
anf. 133 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med 15 §
anf. 170 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med 16 §
anf. 201 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>