Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:104

Torsdagen den 15 maj

Kl. 12.00 - 18.09

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

Protokoll
2002/03:104
--------------------------------------------------------------------------------
----------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 9 maj.
2 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen anmälde att följande faktapromemori-
or om förslag från Europeiska kommissionen inkom-
mit och överlämnats till utskott:
2002/03:FPM71 Förslag till förordning om offentlig
foder- och livsmedelskontroll KOM(2003)52 till
miljö- och jordbruksutskottet
2002/03:FPM73 Bekämpningsmedelsrester i livsme-
del och foder KOM(2003)117 till miljö- och jord-
bruksutskottet

3 § Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde

Talmannen anmälde att uppteckningar från EU-
nämndens sammanträde måndagen den 28 april in-
kommit.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
2002/03:78 till näringsutskottet
2002/03:112 till lagutskottet
2002/03:116 till bostadsutskottet

5 § Gallring av uppgifter i kreditupplysning-
ar

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU15
Gallring av uppgifter i kreditupplysningar (prop.
2002/03:59).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 12 §.)

6 § Riksdagens revisorers årsredovisning för
2002

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU16
Riksdagens revisorers årsredovisning för 2002 (re-
dog. 2002/03:RR1).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 12 §.)

7 § Riksbankens förslag om donation till Stif-
telsen Tumba Bruk

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU18
Riksbankens förslag om donation till Stiftelsen Tum-
ba Bruk (förs. 2002/03:RB5).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 12 §.)

8 § Statens ansvarsnämnd och arbetsrättsliga
frågor

Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2002/03:AU6
Statens ansvarsnämnd och arbetsrättsliga frågor
(prop. 2002/03:47).

Anf. 1 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Vad är arbetsrätt? Jag råkar ibland
på dem som tror att arbetsrätt är synonymt med tur-
ordningsreglerna i LAS. Så är det naturligtvis inte.
Arbetsrätten är ett samlingsbegrepp för den lagstift-
ning som reglerar förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetstagare på arbetsmarknaden. Men arbetsrät-
ten är inte bara lagstiftning utan även reglering som
återfinns i avtal mellan arbetsgivare, arbetstagare och
arbetsmarknadens organisationer. Den innehåller
såväl rättigheter som skyldigheter för parterna.
Den kollektiva arbetsrätten innehåller lagar som
medbestämmandelagen, förordningen om medling i
arbetstvister eller lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen. I lagstiftning om anställ-
ningsskydd - där anställningsskyddslagen, som ofta
brukar kallas LAS, ingår - finner vi även lagar som
lagen om arbetstid i husligt arbete. Ännu mer lagstift-
ning påträffar vi i olika ledighetslagar, diskrimine-
ringslagar, lagar om offentlig anställning, arbetsmiljö
och arbetslöshet med mera.
Det är alltså en oerhört omfattande lagstiftning
som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden. Och
grunden för denna lagstiftning tillkom när arbets-
marknaden såg helt annorlunda ut än den gör i dag.
Industrisamhället har omdanats till ett kunskapssam-
hälle. Många lagar har förändrats under tidens gång,
men fortfarande finns det, enligt min mening, åtskil-
ligt i den gällande lagstiftningen som borde förändras
för att anpassas till dagens och morgondagens ar-
betsmarknad.
Jag skulle önska att vi kunde ha startat från noll
och fått en lättöverskådlig och tydlig lagstiftning.
Tyvärr låter detta sig inte göras av rätt naturliga skäl.
Men det otympliga lapptäcke som arbetsmarknaden i
dag måste dras med behöver i grunden förenklas.
När vi fyra oppositionspartier nu yrkar på en ge-
nomgripande översyn av arbetsrätten gör vi det mot
bakgrund av att tidigare utredningar har haft begrän-
sade direktiv och inte arbetat förutsättningslöst. Den
rådande lagstiftningen har varit basen, och med den
som måttstock har få genomgripande förslag till för-
ändringar utmejslats.
Vår utgångspunkt är att finna en arbetsrättslig lag-
stiftning som river hinder för människor att komma i
arbete, som tillförsäkrar arbetstagare grundläggande
rättigheter oavsett avtalsförhållanden eller facklig
tillhörighet. Vi vill stärka den enskilde på arbets-
marknaden.
Facklig verksamhet fyller en viktig funktion på
arbetsmarknaden, men den ska vara frivillig, och den
enskilde ska själv kunna bestämma vem som ska
företräda henne eller honom. Dagens lagstiftning
uppfyller inte detta villkor.
Ska Sverige klara att bibehålla den välfärd som
har byggts upp under 1900-talet fordrar detta att
svenska företag klarar en internationell konkurrens
och att det utvecklas fler och nya arbetsplatser. I dag
ökar arbetslösheten, och alltfler står utanför arbets-
marknaden. Sverige kan inte längre luta sig mot de
stora företagen. Ericssons ras och att storföretagen
flyttat utomlands visar att det är de mindre och me-
delstora företagen som kommer att erbjuda den fram-
tida ökningen av arbetstillfällena.
Vi moderater vill inte på något sätt jäklas med
människor. Alla på arbetsmarknaden har rätt till
största möjliga trygghet, men nuvarande oöverskådli-
ga lagstiftning ger en falsk trygghetskänsla. Riktig
trygghet och fler jobb skapas bara genom fler företag
och genom att alla företag vågar och har råd att an-
ställa fler.
Herr talman! Den svenska arbetsrätten intar en
särställning i världen. Få länder har en så reglerad
arbetsmarknad som Sverige, och inte blir det bättre av
att vi även ska ta hänsyn till EU:s lagstiftning inom
området.
Jag ska citera den opolitiske professorn Niklas
Bruun i Arbetslivsinstitutets utredning om hållfast
arbetsrätt. Han säger: "Den arbetsrättsliga mängden
regler i Sverige börjar närma sig gränsen för vad som
är rimligt och hanterligt."
Sug på den! En opolitisk professor säger: "närma
sig gränsen för vad som är rimligt och hanterligt".
I en enkätundersökning som Företagarnas Riksor-
ganisation har låtit utföra bland företag med upp till
50 anställda uppger dessa att arbetsrätten är en av de
tre viktigaste långsiktiga frågorna som de önskar en
förändring inom. Arbetsrätten upplevs som krånglig
och stelbent.
Ska nya och fler arbetstillfällen tillkomma i små-
företag ställer det alltså krav på att de regler som styr
arbetsmarknaden är bättre anpassade till de mindre
företagen. Därför behövs en skyndsam, förutsätt-
ningslös översyn av arbetsrätten.
Herr talman! Det undantag från turordningskret-
sen som alla partier, utom Vänstern och Socialdemo-
kraterna, röstade igenom i riksdagen har kritiserats
hårt av fack och regering. Och troligen kommer vi
under denna mandatperiod att få leva med såväl en-
skilda motioner som partimotioner från vänsterallian-
sen som går ut på att man ska återställa möjligheten
till undantag.
Kritiken mot undantaget har byggts upp med ar-
gumentet att detta har utnyttjats till att säga upp små-
barnsmammor. I Arbetslivsinstitutets utredning, DS
2002:56, tas detta spörsmål upp. Man konstaterar att
"något belägg för att regeln bland småföretagen har
använts för att systematiskt missgynna föräldralediga
arbetstagare har utredningen inte kunnat finna."
Utredningen konstaterar också:
"Utifrån de ovan anförda skälen anser utredningen
att några förändringar i fråga om möjligheten till
undantag från turordningskretsen i anställnings-
skyddslagen inte bör vidtas."
Samma slutsats kommer såväl Företagarnas Riks-
organisation som Svenskt Näringsliv fram till.
FR, Företagarnas Riksorganisation, har beställt
statistik från SCB om småbarnsmammors sysselsätt-
ning.
Slutsatsen blev att sedan undantaget infördes har
sysselsättningsutvecklingen förbättrats i de minsta
företagen, medan utvecklingen varit den motsatta i de
större företagen. Något stöd för diskrimineringstesen
finns inte.
I FR-undersökningen uppger sju av tio företagare
att viljan att nyanställa skulle minska om undantags-
möjligheten försvann. Hela 99 % i FR:s enkät tyckte
att undantaget var bra eller mycket bra.
Samma resultat kommer Svenskt Näringsliv till i
en TEMO-undersökning. Ingen småföretagare har
under de senaste två åren sagt upp medarbetare på
grund av att de varit gravida eller befunnit sig på
föräldraledighet. Bland föräldralediga och gravida
uppger 99 % att de inte har någon erfarenhet av att
sägas upp på grund av att de befunnit sig på föräldra-
ledighet.
Jag utesluter inte att någon enstaka arbetsgivare
har gjort fel, men det finns inga belägg för att föräld-
ralediga arbetstagare systematiskt missgynnas och att
därför undantaget i turordningskretsen bör avskaffas.
Socialdemokraternas förvanskade verklighetsuppfatt-
ning får inte bilda utgångspunkt för ett viktigt re-
formarbete.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reser-
vation nr 1 under punkt 2. Jag står naturligtvis även
bakom våra övriga reservationer, men för tids vin-
nande avstår jag från att yrka bifall till dessa.

Anf. 2 TINA ACKETOFT (fp):
Herr talman! Arbetsrätt är ett av de mest intres-
santa och viktiga ämnen som vi har att debattera i
arbetsmarknadsutskottet. Det är också en av orsaker-
na till att jag valde detta utskott. Det handlar om att
värna tryggheten, rätten för anställda och företagare,
och samtidigt ge möjlighet till utveckling för samma
grupper. Det är väl här skyttegravarna kommer att
grävas, precis i dag som de senaste 100 åren. Det
klassiska synsättet hos många politiker har ju varit ett
vi-och-de-perspektiv: trygghet eller tillväxt, arbetare
eller kapitalist, närande eller tärande.
Herr talman! Som dotter till småföretagare, upp-
vuxen till stor del i Småland och med företagare som
kunder i mitt tidigare yrkesliv känner jag inte igen
mig i den skyttegraven. Trygghet och tillväxt går att
förena, med lite jämkning - det medges. Men som
liberal anser jag att det bara är så vi kan nå målet
uthållig tillväxt, tillväxt som medel och inte som
heligt mål. Så är det ju. Det är inte pengarna i sig som
gör oss lyckliga, utan det är vad vi kan göra med
dem.
Arbetsrätt handlar om att skapa tydliga spelregler
som kan anses sjysta av hela samhället, både anställ-
da och företagare, och som uppmuntrar företagare att
expandera i stället för att som i dag hellre förbli ett
litet fåmansföretag. Alla undersökningar som görs
visar att den absoluta majoriteten av småföretagare
inte vill eller vågar växa eftersom de anser att regel-
verket och kostnaderna kring anställning är för tunga
för att hantera.
Arbetsrätt handlar om att ge mig som anställd en
trygg anställning där jag vet att jag inte godtyckligt
kan förlora mitt arbete och där arbetsgivaren måste ha
goda skäl och redogöra för dem vid uppsägningar.
Men så fort det förs på tal att vi vill se över arbets-
rätten då åker den röda fanan upp. Det verkar inte
som om man, åtminstone officiellt, från regeringen
ens har insett att världen, anställda och företagare, har
förändrats sedan Branting. Vi vill kunna utvecklas
efter våra drömmars längtan. Det behöver inte betyda
att vi har samma längtan i dag som då. Behovet av
grundläggande trygghet som anställd tror jag inte har
förändrats, men synen på jobben och den livslånga
anställningen har förändrats.
Företagarnas villkor har förändrats i och med att
vi har fler aktörer på marknaden, fler företag som
konkurrerar och en efterfrågan som är betydligt mer
nyckfull i dag än vad vi tidigare upplevt. Konsumen-
ter är knepiga att begripa sig på. Tro mig! Jag har
spenderat tidigare delen av mitt liv till att försöka
förstå mig på dem.
Allt detta gör att vi i dag har behov av en moder-
niserad och mer flexibel arbetsrätt. När professor
Niklas Bruun presenterade resultatet av den senaste
översynen av arbetsrätten sade han, precis som Patrik
var inne på, att arbetslagstiftningen var så komplex
och så integrerad med många olika verksamheter att
den var mycket svår att överblicka och justera.
När jag pratar med företagare är det slående att
det är småföretagarna som upplever att arbetsrätten är
ett hinder. De större företagen säger uttryckligen att
det alltid går att hitta luckor. Detta är för mig det
tydligaste beviset på att vi har en arbetsrätt som inte
lever upp till det syfte som vi ansåg att den skulle ha.
Det är inte en justering som ska göras utan en grund-
läggande reform med färre och enklare regler som är
tydliga för alla, regler som inte tar veckor att läsa upp
för företagarna och som inte heller smarta företagsju-
rister kan ta sig runt när det passar dem.
Den svenska arbetsrätten med lagar, avtal och
praxis är oerhört omfattande och detaljstyrande i
jämförelse med till exempel den danska. Men som
skåning boende vid vattnet mellan Danmark och
Sverige vet jag att vi inte direkt invaderas av dansk
arbetskraft. Talet om att vi ska konkurrera med kun-
skap och stark anställningstrygghet, som vi tidigare
har hört i den här kammaren, faller direkt i praktiken.
Ett företag med 5 anställda lever inte med samma
vardag som företag med 50, 500 eller 5 000 anställda.
Lagstiftningen måste bli mer flexibel om alla företag
ska ha en möjlighet att utvecklas. Det borde vara
överflödigt att säga det i den här kammaren, men utan
att företagarna eller näringslivet utvecklas och växer
så har vi inget att fördela. Utan privat sektor har vi
ingen offentlig sektor.
Ett av de exempel där man kanske tydligast mär-
ker att arbetsrätten inte har hängt med i tiden är upp-
delningen fast anställning - tillfällig anställning.
Statliga Ungdomsstyrelsens attityd- och värderings-
studie De kallar oss unga visar att när 16-29-åringar
rankar viktiga egenskaper i ett arbete kommer fast
anställning först på tolfte plats. Faktorer som priorite-
ras betydligt högre är bra lön, personlig utveckling
och god arbetsmiljö. Vi ska kanske inte vara så be-
kymrade över att unga som vi tenderar att se det allt-
för ofta saknar fast anställning. Kanske en mer flexi-
bel arbetsform skulle vara ett sätt att locka de här
ungdomarna till de arbeten där vi i dag inte ser dem,
det vill säga vården och omsorgen.
Jag tror definitivt att möjligheterna för människor
som i dag har svårt att komma in på arbetsmarknaden,
det vill säga ungdomar, invandrare, sjukskrivna och
arbetslösa, ökar med mer tidsbegränsade arbetsformer
initialt. Risken ses helt enkelt som mindre av företa-
garna om företagare och arbetstagare först har en
chans att lära känna varandra, något som bevisas av
att personer efter en period hos bemanningsföretag
ofta får fast anställning.
För någon vecka sedan fick utskottet en liten fö-
reläsning i de olika varianter av tidsbegränsad an-
ställning som finns i dag. Efter ett tag hade åtminsto-
ne jag tappat tråden. Det är möjligt att det är jag som
inte är tillräckligt skärpt. Men det blev uppenbart att
det finns ett behov av att se över reglerna och att
förenkla. Målsättningen måste vara att båda formerna
ska vara likvärdiga rättsligt.
Herr talman! Vi måste nog börja se till våra ge-
mensamma intressen, det vill säga att företag är kon-
kurrenskraftiga och därmed ger sysselsättning och
skatter. Det behövs färre, enklare och mer rättvisa
regler - allmän avtalsrätt kan kanske delvis ersätta
den arbetsrättsliga specialregleringen - med en ökad
individualisering och en fortsatt viktig roll för de
fackliga organisationerna. Jag kan till och med ställa
mig öppen för frågeställningen att vi kanske behöver
ett förstärkt kollektivavtal när vi öppnar upp för ar-
betskraftsinvandring. Åtminstone bör kollektivavtalet
kompletteras med en individuell förhandlingsmöjlig-
het, precis som professor Niklas Bruun tog upp i sin
utredning.
Herr talman! Att gräva ned sig i politiska skytte-
värn verkar inte speciellt intelligent för Sverige när
det gäller arbetsrätten.
Jag ställer mig bakom alla Folkpartiets motioner
men yrkar bifall till reservationerna 1 och 10.

Anf. 3 STEFAN ATTEFALL (kd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
5 och 11.
Herr talman! Dagens betänkande handlar om en
rad olika större och mindre arbetsrättsfrågor. Det
mesta avslås med hänvisning till utredningen Hållfast
arbetsrätt som just nu är ute på remiss. Men det är
ändå värt att diskutera grundläggande frågeställningar
kring arbetsrätten.
Dagens arbetsrättslagstiftning har formats på 70-
talet, när man hade det medelstora industriföretaget
som förebild och som något slags ideal som reglerna
utformades utifrån. Det var ett samhälle där man,
också från lagstiftarens synpunkt, såg det som att en
arbetstagare ganska lätt kunde bytas mot en annan
arbetstagare.
Sedan dess har mycket hänt i Sverige och i hela
världen. Vi har fått mindre av traditionell industripro-
duktion och mer av tjänsteproduktion. Vi har mer av
kunskapsintensiv verksamhet och mindre av löpande-
band-arbete. Vi har fått en globalisering och en tek-
nologisk utveckling som gör att kapital, företag,
tjänster och varor åker över gränserna på ett helt
annat sätt. Vi har fått EU:s inre marknad.
Vi har fått framväxten av bemanningsföretag, som
har ökat flexibiliteten på arbetsmarknaden - en form
av företag som fick livsluft och framgång sedan den
borgerliga regeringen i början av 90-talet öppnat
regelverket för denna företagstyp. Jag tror att vi i dag
faktiskt underskattar hur viktig denna faktor har varit
för att få en mer flexibel och dynamisk arbetsmark-
nad.
Vi har fått in många människor som kommit till
vårt land. Många av dessa nya svenskar finns inte
eller har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. De
har särskilda problem.
Vi ser också framför oss en kommande arbets-
kraftsbrist på grund av befolkningsförändringar. Allt
färre ska försörja alltfler i framtiden.
Allt detta gör att det är viktigt att få en bred över-
syn och modernisering av arbetsrätten utifrån de nya
villkor som gäller på 2000-talet.
När regeringen tillsätter utredningar på det här
området ger man tyvärr mycket begränsade direktiv
och uppgifter. Då blir det utredningar som tittar på ett
mycket smalt område inom arbetsrätten, och det är
Niklas Bruuns utredning ett exempel på.
Vi kristdemokrater kräver därför tillsammans med
de andra borgerliga partierna att vi får en ny och
bredare översyn och modernisering av arbetsrätten,
därav reservation 1.
En sådan här översyn kommer förhoppningsvis att
komma fram till en rad olika förslag till förändringar
och förbättringar av arbetsrätten. Det är inte säkert att
vi på den borgerliga kanten kommer att vara överens
om alla förslag, men vi är överens om att det krävs ett
nytt perspektiv när man tittar på de här frågorna. Det
krävs också att vi formulerar en bra balans mellan
arbetstagarens och arbetsgivarens intressen.
Vi kristdemokrater är så naiva att vi tror att det
går att finna mycket gemensamma tag mellan lönta-
gare och arbetsgivare. Det går att formulera mycket
av spelreglerna på arbetsmarknaden utifrån den sam-
syn som faktiskt går att finna. Men självklart kommer
det att finnas konflikter. Det finns konflikter på ar-
betsmarknaden, och därför behövs det bra skydds-
regler för den anställde. Det ska också en modern
arbetsrätt ha.
Vi kan i dag identifiera problem på fyra områden:
Vi har bristande hänsyn till och bristande flexibi-
litet för de små företagen. Tina Acketoft var inne på
detta. De små företagen har jobbigare att hantera den
komplexitet som nuvarande arbetsrätt innebär.
Vi ser också att det är svårare för äldre att byta
jobb. Dagens system gör det svårt för en människa
som varit länge på en arbetsplats att byta till ett nytt
jobb, för då hamnar man sist i turordningslistorna.
Arbetsrätten motverkar alltså rörligheten, både den
yrkesmässiga och den geografiska.
Vi har också problem med lönebildningen i Sveri-
ge. Vi har fortfarande en bit kvar innan vi kan säga att
vi har fullständig kontroll över lönebildningen. Ar-
betsrätten är en faktor som spelar in här.
Vi behöver alltså se över de här frågorna.
Det finns också ett antal mer konkreta förslag i det
här betänkandet, bland annat ett från Kristdemokra-
terna om att förlänga möjligheten till provanställning
från sex till tolv månader. Det är ett förslag som bru-
kar få alla politiker på vänsterkanten att bli oerhört
upprörda. Jag tror dock att det är just denna typ av
rigid hållning som försvårar inte minst för de små
företagen.
Jag hörde ett slående exempel när jag för en tid
sedan samtalade med en småföretagare som höll på
med att installera teknisk utrustning. Han hade två
anställda i sitt företag och hade nu tagit in en tredje
anställd, en mycket bra kille som han såg som en
intressant anställning och hoppades kunna fortsätta
med. Fortfarande drog dock inte den nyanställde in de
pengar som företagaren måste få in för att kunna bära
hans lönekostnader. Det tar tid för en nyanställd att
kunna göra detta - att lära sig yrket, att lära sig kon-
takterna och vad det innebär i olika företag. Då kände
den här arbetsgivaren: Under sex månader hinner jag
inte bedöma detta. Bedöma killens kompetens kan jag
göra men inte om han hinner lära sig jobbet så att han
kan stå på egna ben och faktiskt dra in de intäkter
som företaget behöver. Han ville ha mer tid på sig; i
annat fall kände han att han kanske måste ta det säkra
för det osäkra och avsluta provanställningen, som
alltså var reglerad till max sex månader.
Detta exempel visar hur arbetsrätten kanske mot-
verkade att den här personen fick fortsätta och få fast
jobb.
Då säger någon: Ja, men det finns många som ut-
nyttjar detta maximalt. Ja, det kan vara ett problem.
Vi ser inte minst inom journalistkåren hur arbetsgiva-
re ibland missbrukar vårt regelverk där man kan ha
längre provanställningstider efter vissa avtal. Det
finns sådana exempel. Men det handlar om att skapa
ett regelverk som gynnar de många små företagen.
Sedan måste vi självklart föra en dialog med arbets-
givare och arbetstagare, mellan politiker och arbets-
marknadens parter, om att hantera alla lagar på ett
rimligt och vettigt sätt och försöka nyttja dem på ett
sätt som främjar det gemensamma bästa.
Herr talman! Vi har också den stora frågan om
turordningsreglerna. I det här betänkandet föreslår
socialdemokrater och vänsterpartister att vi ska riva
upp det två år gamla beslutet om att ge möjlighet för
små företag att få undanta två nyckelpersoner innan
man fastställer turordningslistan. Det handlar alltså
inte om att välja och vraka bland de anställda, som
det ofta låter från vänsterhåll.
Ett antal påståenden förs fram som argument mot
denna reform som har verkat i två år tack vare ett
gemensamt beslut mellan de borgerliga partierna och
Miljöpartiet.
Man påstår att det blivit mer rädda löntagare på
arbetsmarknaden sedan vi infört den här regeln. Först
och främst har man svårt att belägga det. Och skulle
konsekvensen av denna regel vara mer rädda löntaga-
re på arbetsplatserna måste det innebära att alla nyan-
ställda på en arbetsplats i Socialdemokraternas Sveri-
ge är rädda. De åker ju alltid först om det blir ned-
dragning på arbetsplatsen.
Det hävdas också i en del debattartiklar, bland an-
nat för ett tag sedan, att det finns en avgrundsdjup
skillnad mellan att bli arbetslös därför att man var sist
anställd och att bli arbetslös därför att arbetsgivaren
hellre ville ha någon annan kvar. Samtidigt säger ofta
socialdemokrater och en del fackliga företrädare att
detta med LAS är inga problem för facket gör alltid
upp med arbetsgivaren om undantag från LAS-
reglerna om man så behöver. Det innebär alltså att det
skulle vara trevligt att bli sparkad av sina arbetskam-
rater, sina fackliga företrädare, men inte därför att
arbetsgivaren säger att Kalle är en nyckelperson för
att företaget ska kunna överleva och man då hamnar
lite längre ned på turordningslistan.
Det påstås att erfarenheterna från när det fanns en
liknande regel i början av 90-talet, under den borger-
liga regeringens tid, var att de svaga på arbetsmark-
naden drabbades hårt av detta. Tyvärr finns ingen
utvärdering av den lagstiftningen, dels därför att den
verkade under en relativt kort tid, dels därför att det
var en extremt turbulent tid på arbetsmarknaden efter
80-talets sus-och-dus-ekonomi.
Det är självklart tragiskt för alla som drabbas av
en uppsägning. Men frågan man måste ställa sig är
ofta: Kan ett företag överleva bättre med de nya tur-
ordningsregler som införts? Kan det lättare komma ur
en svacka? Kan det lättare börja nyanställa igen? Det
är det som är frågan: hur skapa ett regelverk som
främjar långsiktigt goda förutsättningar?
Herr talman! Jag vill slutligen bara kommentera
reservation 11 från Kristdemokraterna som handlar
om förstärkt skydd för gravida och föräldralediga. Ett
enigt arbetsmarknadsutskott har av regeringen begärt
regler för att förstärka det lagstadgade skyddet för
gravida och föräldralediga på arbetsmarknaden, och
det finns också en del goda sådana förslag i den nya
utredningen Hållfast arbetsrätt som nu remissbe-
handlas. Men vi kristdemokrater pekar på en del till
som jag tror är en viktig faktor när vissa arbetsgivare
ibland tvekar att anställa gravida och sådana man
misstänker ska vara föräldralediga, nämligen att man
faktiskt tvingas betala semesterlönen när någon blir
föräldraledig. Exempelvis ett småföretag ska alltså ta
på sig kostnaden att betala semesterersättning under
den tid som någon är föräldraledig, och det är den
typen av ekonomiska trösklar som vi måste undanrö-
ja. Det är inte rimligt att försäkringskassan betalar
ersättning för en som är föräldraledig men arbetsgiva-
ren semesterlönen. Den kostnaden borde försäkrings-
kassan också ta på sig. Därmed tar man bort denna
typ av ekonomiska motiv för en arbetsgivare att vara
tveksam till att anställa människor som exempelvis
tar ut föräldraledighet.
Det är ett exempel, kanske inte ett stort men ett
viktigt, på hur vi kan skapa ett mer barnvänligt ar-
betsliv där det blir mer acceptabelt att vara ledig med
sina barn och där man inte drabbas av misstänksam-
het när en arbetsgivare ska anställa en människa som
kan misstänkas ta ut mycket föräldraledighet fram-
över.
Herr talman! Jag yrkar med detta som sagt bifall
till reservationerna 1, 5 och 11.

Anf. 4 ANDERS WIKLUND (v):
Herr talman! Arbetsrätten är en väsentlig del av
den svenska demokratin. Arbetet är helt centralt för
oss människor under en stor del av våra liv. Det ger
oss försörjning men också delaktighet i ett större
sammanhang.
Villkoren för lönearbetet är avgörande för männi-
skors livssituation. I det gamla Sverige, där löntagar-
na var maktlösa på jobbet, var man också i en under-
ordnad ställning utanför arbetsplatsen. Klassamhället
genomsyrade varje vrå av en människas liv. Därför
har utvecklingen av arbetsrätten varit en viktig del i
kampen för demokrati. Inte sällan har många demo-
kratiska fri- och rättigheter genomförts under hårt
motstånd från arbetsgivare och överhet och med dem
förbundna partier.
Arbetsrätten är i dag fortfarande ifrågasatt helt
eller delvis. Därom vittnar bland annat en del motio-
ner från den borgerliga oppositionen. Från centrala
arbetsgivarorganisationer kan vi än i dag höra att man
tycker att det är viktigt att ideologiskt driva principen
om arbetsgivarnas oinskränkta rätt att själva leda och
fördela arbetet, anställa och avskeda.
Men i det verkliga livet, det som finns ute på våra
arbetsplatser, är arbetsrätten egentligen inget pro-
blem. Alla seriösa arbetsgivare vet ju att man löser de
flesta problemen via förhandlingar, först lokalt, men
går det inte lokalt går man vidare centralt. Arbetsrät-
ten som den ser ut i dag är grundvalen för den för-
handlings- och samverkanskultur som vi har i Sverige
och som faktiskt också har varit och fortfarande är en
viktig framgångsfaktor för företagen och näringslivet.
Det är viktigt att påpeka detta. Och jag noterar att
TCO häromdagen i en rapport där man har tittat när-
mare på internationella studier av nationers konkur-
renskraft har observerat att de internationella studier-
na placerar Sverige väldigt högt i rankning, bland
annat på grund av de goda partsrelationer som finns
på arbetsmarknaden och som vilar på den arbetsrätt vi
har.
Moderaterna och oppositionen tycker i motion att
det är dags för en översyn av arbetsrätten. Ja, så långt
kan jag instämma. Det tycker jag också. Stora delar
av dagens arbetsrätt tillkom ju under 70-talet, och
sedan dess har mycket förändrats i arbetslivet och i
näringslivet. Den pågående internationaliseringen
driver på utvecklingen. Företag fusionerar eller köps
upp, huvudkontor omlokaliseras, ägandet blir alltmer
ansiktslöst, anonymt och avlägset. Resultatet är att
inflytandet för löntagarna och deras fackliga organi-
sationer försvåras. Avkastningskrav som numera sätts
på globala kapitalmarknader ökar lönsamhetskraven
och omvandlingstrycket i företagen.
Samtidigt har vi fått kapitalplacerare som fokuse-
rar på kortsiktig lönsamhet snarare än på långsiktig
utveckling och tillväxt. Som en följd av detta har vi
ett arbetsliv och ett näringsliv i konstant omvandling.
Ständig teknik- och produktutveckling medför att
verksamheter läggs ned eller flyttas. Hela branscher
utvecklas, omvandlas och försvinner. Nya utbild-
ningskrav och sätt att organisera arbetet växer fram.
Verksamheter knoppas av och läggs ut på entrepre-
nad. Uthyrningen av arbetskraft ökar. Och alltfler
människor blir tillfälligt anställda.
Den här utvecklingen innebär att människors ar-
betsplatsers utsatthet ökar samtidigt som reglerna i
den arbetsrätt vi har i dag ofta kan kringgås. Konse-
kvensen av detta blir minskad anställningstrygghet,
minskat inflytande och minskad delaktighet för de
anställda. Den ökade utslagningen från arbetslivet
som återspeglas genom dramatiska ökningar av ohäl-
san under senare tid vittnar också om ett arbetsliv i
tilltagande obalans med människors behov. De ar-
betsrättsliga regelförändringar som skedde under 90-
talet, som riksdagen beslutade om, har endast förvär-
rat den här situationen.
Det är verkligen, som Moderaterna och den bor-
gerliga oppositionen kräver, dags för en större över-
syn av arbetsrätten. Men där Moderaterna och den
borgerliga oppositionen vill avreglera och försämra
arbetsrätten vill jag utveckla och förstärka. Vi behö-
ver öka inte minska löntagarnas anställningstrygghet
och inflytande.
Låt mig bara nämna några av de viktigaste områ-
dena på arbetsrättens och arbetslivets områden där vi
från Vänsterpartiet anser det angeläget att stärka
arbetsrätten och flytta fram löntagarnas positioner.
Det handlar om anställningsskyddet och tryggheten
som har undergrävts genom olika riksdagsbeslut
under senare år. Tidsperioden i återanställningsrätten
har förkortats, och en rätt har införts för vissa arbets-
givare att utan att redovisa skäl eller saklig grund
undanta två personer från turordningsregeln i LAS.
Många människor har vittnat om sin rättslöshet till
följd av det beslutet. Uppföljningar som har gjorts
tyder på att det är kvinnor som till största delen har
missgynnats. Särskilt alarmerande är ju rapporten
som indikerar att föräldralediga och gravida blocke-
rades ut när turordningsreglerna upprättades. Det
handlar inte bara om gravida och om kvinnor, det
handlar om långtidssjukskrivna och om äldre arbets-
kraft som också diskrimineras.
Sådana här rapporter finns från JämO, de finns
från facken, från TCO, de finns från många olika håll.
Framför allt är det många människor som har drab-
bats som vittnar om detta.
Det är inte heller sant som påstås att undantags-
reglerna, att två personer får undantas, är en förutsätt-
ning för att man ska kunna göra avsteg från turord-
ningsreglerna för nyckelpersoner. Det låter så, men
det är inte sant. Den möjligheten finns med nuvaran-
de arbetsrätt. Men det förutsätter att man träffar över-
enskommelse med facket om det. Det är den viktiga
grunden. Så tycker vi i Vänsterpartiet att det ska vara.
Det ska finnas saklig grund och motiverade skäl för
att göra avsteg, inte den rättslöshet och omöjlighet att
överpröva beslut som arbetsgivaren fattar med stöd
av nuvarande ordning. Det är en väsentlig skillnad.
En ny form av visstidsanställningar har också till-
kommit. Det kallas överenskommen visstidsanställ-
ning. Den har bara haft den effekten att den utökar
den redan rikliga floran av undermåliga och osäkra
anställningar. Inte heller i detta fall behöver arbetsgi-
varen redovisa sakliga skäl. De begränsningar och
rätten till visstidsanställningar som samtidigt infördes
har tyvärr inte visat sig verksamma. Antalet tillfälliga
jobb och jobb på deltid har blivit fler. Många männi-
skor har i dag en mycket otrygg anställningssituation.
Värst utsatta är behovs- och timanställda, oftast kvin-
nor i offentlig sektor, men även i privat.
Jag menar att grunden i anställningsförhållandet
ska vara fasta heltidsjobb. Utifrån detta ska undantag
kunna göras genom kollektivavtal enbart då det finns
sakliga skäl. Det innebär således att överenskommen
visstidsanställning måste avskaffas. Alla visstidsan-
ställningar längre än 18 månader under en treårsperi-
od ska enligt Vänsterpartiet automatiskt övergå i
heltidsanställningar och tillsvidareanställningar. Två-
personersundantaget i LAS måste upphävas och åter-
anställningsrätten på nytt utsträckas till tolv månader.
Det tycker vi är det grundläggande.
Arbetslivets villkor och arbetstidens längd och
förläggning påverkar också hälsan och livet, både på
och utanför arbetet. Under 90-talet har arbetsklimatet
hårdnat samtidigt som arbetsmiljöarbetet tyvärr har
stagnerat. Den arbetsrelaterade ohälsan har därmed
ökat, framför allt för kvinnor.
Arbetsmiljölagens bestämmelser och föreskrifter
fullföljs inte alls i den utsträckning som skulle behö-
vas. Jag menar att ett mänskligare arbetsliv kräver
såväl fler styrande föreskrifter, skärpta sanktionsbe-
stämmelser och företagsböter för brott mot arbets-
miljölagen som fler skyddsombud, bättre arbetsmiljö-
utbildning och obligatorisk företagshälsovård.
Det är bra att den mer restriktiva arbetstidslag
som Kommittén för nya arbetstids- och semesterreg-
ler har föreslagit snart kommer att behandlas av riks-
dagen. Den är ett steg i rätt riktning. Arbetstidens
längd och förläggning har stor betydelse för hälsa och
välbefinnande. En rad olika undersökningar har slagit
fast sambandet mellan ökat löntagarinflytande över
arbetstidens förläggning och ökad arbetstillfredsstäl-
lelse och hälsa. Löntagarnas inflytande över ledighe-
tens förläggning och arbetstiden behöver därför öka.
Jag ser fram emot att vi i riksdagen ska kunna fatta
beslut om den nya ledighetslag som Kommittén för
nya arbetstids- och semesterregler har föreslagit. Den
är också ett steg i rätt riktning.
Herr talman! Jag har helt kort berört några områ-
den av arbetsrätten där vi tycker att det är angeläget
att åstadkomma förstärkningar. Jag kunde också ha
talat om de behov av arbetsrättsliga förändringar som
omstruktureringar och företagsnedläggelser medför,
brister i medbestämmandelagen, begränsningar av
yttrandefriheten för privatanställda, integritetsfrågor i
samband med drogtest med mera. Därtill räcker ty-
värr inte tiden, konstaterar jag.
Jag räknar med att få återkomma i den här och öv-
riga arbetsrättsliga frågor vid ett senare tillfälle när de
har beretts av regeringen och vi får anledning att ta
ställning till dem.
Herr talman! Jag vill förklara att jag står bakom
förslaget i betänkandet, och jag vill också yrka bifall
till vår reservation nr 2.

Anf. 5 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Herr talman! Jag har en kort fråga till Anders
Wiklund. Det verkar som att det är mycket vi är över-
ens om, vilket gläder mig. Jag tror inte att vi vinner
någonting på att gräva ned oss i några politiska skyt-
tevärn.
Vi är rörande överens om att vi behöver en över-
syn av arbetsrätten. Jag undrar om Anders Wiklund
ser någon möjlighet att komma fram till något
gemensamt ställningstagande inför nästa år och begä-
ra en betydligt vidare och öppen översyn av arbets-
rätten.

Anf. 6 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Det beror på vilka utgångspunkter vi
har.
Folkpartiet har tillsammans med moderater, krist-
demokrater och centerpartister föreslagit en grund-
läggande översyn av arbetsrätten. Jag känner väl till
moderaternas uppfattning om arbetsrätt och vilka
lösningar man vill föreslå för att förbättra den enskil-
des anställningstrygghet. Jag har svårt att föreställa
mig att den typen av lösningar som faktiskt handlar
mycket om avreglering är något vi skulle kunna enas
om i direktiv till en utredning.
Men om Tina Acketoft tycker att det finns ett bätt-
re sällskap till vänster är hon välkommen.

Anf. 7 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Herr talman! Jag trodde att vitsen med en vid
översyn var att man inte redan från början hade be-
stämt sig för i vilket läger man stod utan man kanske
kunde finna nya lösningar där man gemensamt kan
komma överens om att det är viktigt att ha en arbets-
rätt för att få en hållfast utveckling och trygghet för
den anställda. Men det är kanske jag som är för ny
och inte förstår att man redan i direktiven för en ut-
redning har målat in sig i läger.
Jag frågade Anders Wiklund om han kunde tänka
sig att sätta sig ned och diskutera en bred utredning
med en ny bas för att gemensamt hitta lösningar.

Anf. 8 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Det är aldrig fel att diskutera. Det
gör jag gärna.

Anf. 9 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Anders Wiklund gör det fel man hör
så ofta, nämligen att han generaliserar. Han säger att
vi ifrågasätter arbetsrätten. Jag vet inte om Anders
Wiklund har läst den här boken på drygt 600 sidor.
Det är i den boken som arbetsrätten regleras. Själv-
klart är det mycket i den boken som vi ska ha, men
den behöver också förändras eftersom tiderna föränd-
ras.
Vi vill ta bort det som förhindrar tillväxt så att
människor kan få jobb. Tryggheten ligger inte i lag-
stiftningen i boken utan i att företag vågar och har råd
att anställa människor. Det är de hindren vi anser
måste tas bort. Därför behövs det en genomgripande
översyn av arbetsrätten.
Anders Wiklund gick även in på att den offentliga
sektorn hade otrygghet i sina anställningsförhållan-
den. Det kan jag hålla med om. Den offentliga sek-
torn är beroende av hur lönsamheten är i den privata
sektorn. Utan lönsamma företag och anställningar får
vi inte det breda skatteunderlag som gör att vi kan ha
en bra kvalitet i den offentliga sektorn. Vi är beroen-
de av varandra. Vi är beroende av att företagen får
möjlighet att växa.
Anser Anders Wiklund inte att det behövs en an-
passning i arbetsrätten till dagens och morgondagens
arbetsmarknad?

Anf. 10 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Jag svarar på den sista frågan först.
Jag försökte i mitt anförande säga att det har hänt
saker sedan 70-talet då huvuddelen av den arbets-
rättslagstiftning vi har i dag kom till. Det finns behov
av att se över den och försöka anpassa den till de
förändrade villkor som råder i dag. Så långt är vi
överens.
Problemet är att ni vill något annat än vad vi vill.
Ni ser lösningar i avregleringen. Det framgick med
all önskvärd tydlighet av Patrik Norinders anförande
nyss att det är regelverket som är problemet. Men det
är regelverken som skänker en maktbalans på arbets-
marknaden, som skapar relationerna mellan parterna.
De har faktiskt varit mycket effektiva och framgångs-
rika. Det gäller att skapa lönsamma och effektiva
företag. Det visar också TCO-rapporten.
Problemet är att arbetsrätten griper in i maktför-
hållanden i företagen, där i utgångsläget, det naturliga
tillståndet, arbetsgivarna i kraft av sitt arbetsgivars-
kap har ett kraftigt maktövertag. Detta försöker ar-
betsrätten balansera genom att med hjälp av regel-
verk, fri- och rättigheter, se till att också löntagarna
och facken får rättigheter för att balansera arbetsgi-
varnas makt. Det är syftet med arbetsrätten.
Sedan kan man fundera på var pendeln ska ligga.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi har kvar en
mycket stark arbetsrätt och att arbetsrätten behöver
utvecklas i förhållande till dagens villkor i näringsli-
vet och på arbetsmarknaden. Det är jag helt övertygad
om. Jag tror inte att våra mål är desamma.

Anf. 11 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! På något sätt känner jag att vi borde
komma överens. Vi vill båda ha en översyn av arbets-
rätten. Vi kan ha det från olika ingångsvinklar, men
jag tror att vi borde kunna ena oss om att vi ska en
bred genomgripande översyn av detta virrvarr av
regler, som det är nästan omöjligt för en företagare att
kunna sätta sig in i.
Varför inte säga att vi har olika ingångsvinklar
men att vi tillsammans ska se över arbetsrätten så att
vi får bra villkor för de anställda, så att vi får bra
trygghet för anställda och företag? Ställ dig i talar-
stolen, Anders Wiklund, och säg att du gärna går med
på en bred översyn.

Anf. 12 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Jag vill gärna ha en bred översyn,
men jag tror att hur den ska se ut och utformas är
något som s, v och Miljöpartiet bör försöka komma
överens om.

Anf. 13 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Herr talman! Anders Wiklund ondgjorde sig över
att vi har alltför många tidsbegränsade anställningar i
arbetslivet. Jag kan dela oron för att det finns en del
problem.
Vänsterpartiet skriver i reservation 2: "Offentliga
arbetsgivare är sämst att erbjuda anställningstrygghet
i form av tillsvidareanställningar." Vi vet också att i
kommun och landsting är sjukskrivningstalen betyd-
ligt högre än i exempelvis de mindre och medelstora
privata företagen. Samtidigt vet vi att Vänsterpartiet
och Anders Wiklund vill ha större offentlig sektor,
fler anställda i offentlig sektor och färre anställda i
privata alternativ.
Vilken slutsats drar Anders Wiklund av detta?

Anf. 14 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Jag drar slutsatsen att det finns pro-
blem i offentlig sektor. Sedan är frågan vad de beror
på. Jag är ganska övertygad om att de rör de mycket
omfattande rationaliseringar som har skett under 90-
talet i offentlig sektor, inte minst inom vården och
omsorgen. Ett stort antal jobb har försvunnit medan
arbetsuppgifterna har ökat.
Det är ibland skillnaden mellan privat och offent-
lig verksamhet. När man minskar antalet anställda i
privat verksamhet minskar man ibland också antalet
arbetsuppgifter. Detta sker aldrig i offentlig sektor.
Här minskade man resurserna under 90-talet, men
behoven ökade.
Det är klart att det påverkar förutsättningarna för
dem som ska utföra de här tjänsterna. Det är en för-
klaring till att vi har högre ohälsotal i den offentliga
verksamheten och framför allt inom vården och om-
sorgen.
Vad är lösningen på detta? Är det att privatisera?
Nej, knappast. Det är väl att se till att tillföra nya
resurser, så att man kan anställa lite fler människor,
så att det blir en balans mellan resurser och krav, som
är helt nödvändig både i offentlig sektor och i privat
sektor.
Lösningen ligger i mer resurser till offentlig sek-
tor, i alla fall om vi vill slå vakt om den.

Anf. 15 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Herr talman! Det intressanta med Anders Wik-
lunds inlägg är att Vänsterpartiet har varit i styret i
Sverige i ungefär sex år. Tidigare, efter 90-talet, skröt
åtminstone er gruppledare Lars Bäckström över att
Vänsterpartiet varit med och påverkat politiken i stor
utsträckning i början på den mandatperiod som kom
efter 1994 års val.
Det är i offentlig sektor vi har störst problem med
otrygga anställningar. Det är i offentlig sektor vi har
störst problem med sjukskrivningar. Anders Wik-
lunds parti är med och styr Sverige. Anders Wiklunds
parti får faktiskt ta ansvar för utvecklingen.
Anders Wiklund vill ha fler i offentlig sektor, och
samtidigt klagar han över att anställningsförhållande-
na är sämst där.
Vi vet via olika undersökningar att löntagare gyn-
nas av att det finns alternativa arbetsgivare. Vi vet av
undersökningar inom vård och omsorg att det många
gånger har blivit bättre arbetsmiljö när man har fått
jobba i andra företag och framför allt när man kan
jämföra arbetsförhållandena mellan olika arbetsgiva-
re.
Anders Wiklund vill stoppa sådant. Han vill ha
färre sådana alternativ och fler människor i anställ-
ningar som är tidsbegränsade och med högre sjuk-
skrivningstal. Är det en löntagarvänlig politik?

Anf. 16 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Historieskrivningen måste vara kor-
rekt. Förvisso har vi problem med offentlig sektor för
närvarande, som du mycket riktigt påpekar. Men
problemen har inte uppstått i dag, och de uppstod inte
i går heller.
Frågan är: När uppstod de här problemen? Ja, det
var väl när vi fick en ekonomisk kris i Sverige som
slog ut jobb både i privat och i offentlig sektor. Det
var, om jag minns rätt, 1992, 1993 och 1994. Då satt
varken s, mp eller Vänsterpartiet vid rodret i riksda-
gen. Däremot satt kristdemokrater tillsammans med
moderater och andra och styrde landet.
Vi lever fortfarande i efterdyningarna av den kri-
sen. Men vi har trots allt, under senare delen av 90-
talet och även början av det här århundradet, lyckats
vända utvecklingen. Det har tillförts resurser. Det har
blivit fler anställda inom vården och omsorgen. Och
den politiken måste fortsätta. Tyvärr når man inte
resultat över en natt. Vi skulle behöva tillföra ytterli-
gare resurser, och det hoppas jag att vi får tillfälle att
göra.

Anf. 17 CLAES VÄSTERTEG (c):
Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja
yrka bifall till reservationerna 5 och 15. Givetvis står
jag bakom alla övriga reservationer från Centerparti-
et.
Vi är i dag inne i en internationell lågkonjunktur
där de ekonomiska prognoserna domineras av stor
osäkerhet. Därför är det i dagsläget extra viktigt att
skapa förutsättningar för en ökad tillväxt. Det är vik-
tigt att de beslut vi fattar i Sveriges riksdag, i denna
kammare, förbättrar förutsättningarna för landets
småföretagare.
Det är samtidigt lika viktigt att de beslut vi fattar
här inte försämrar förutsättningarna för småföretagar-
na. Tyvärr finns det exempel på sådana beslut, både
fattade beslut och aviserade förslag i framtiden.
Ur den synvinkeln är även förslaget från Social-
demokraterna och Vänsterpartiet om att ta bort un-
dantaget i turordningsreglerna ett steg i helt fel rikt-
ning. Förslaget är bara ett i raden där s och v visar på
en tydlig brist på förståelse för de små företagens
förutsättningar.
Frågan om turordningsregler har debatterats vid
ett antal tillfällen i den här kammaren och kommer
säkert att fortsätta att debatteras. Det är mycket gläd-
jande att vi även denna gång verkar ha majoritet för
att bibehålla lagstiftningen såsom den är i dag. Två-
personsundantaget och en allmän översyn av arbets-
rätten är en eller två av nycklarna till att skapa ett
bättre företagsklimat och förbättra villkoren för lan-
dets småföretagare.
Herr talman! Företagarnas riksorganisation lade i
höstas fram en rapport kring företagarnas syn på
effekterna av undantaget i turordningsreglerna. Den
här rapporten visar mycket, bland annat att lagen haft
en positiv inverkan på företagsklimatet. Åtta av tio
småföretagare som använt möjligheten till undantag
uppger att verksamheten hade påverkats negativt om
de inte kunnat undanta nyckelpersoner från turord-
ningen.
I samma undersökning kommer det fram, som
Patrik Norinder tidigare nämnt, att sju av tio företaga-
re uppger att viljan att nyanställa skulle minska om
undantagsmöjligheten försvinner. Företagarnas riks-
organisation uppger att detta skulle innebära att viljan
att nyanställa skulle minska i 60 000 företag. Man
kan säkert diskutera fram och tillbaka om den exakta
siffran, men så mycket kan nog konstateras att det är
en stor mängd företag som skulle dra sig för att nyan-
ställa.
I dagens läge, med en lågkonjunktur, är det så att
den nuvarande lagstiftningen kan vara avgörande för
ett företags utveckling och eventuella överlevnad.
Om ett litet företag hamnar i en situation där man
tyvärr tvingas säga upp människor är det även i fort-
sättningen avgörande att man kan undanta två nyck-
elpersoner från turordningsreglerna. Den här möjlig-
heten att på ett så bra sätt som möjligt anpassa arbets-
styrkan vid en konjunkturnedgång påverkar också
företagarnas vilja att nyanställa vid konjunkturupp-
gångar.
Sverige har tyvärr en lagstiftning som i många fall
är anpassad för de större företagen, företag som ofta
inte har några problem med turordningsregler, efter-
som man exempelvis har en större möjlighet till om-
placeringar än vad de mindre företagen har. Undanta-
gen i turordningsreglerna är ett exempel. Tyvärr finns
det inte så många, men det är ett exempel på en lag-
stiftning där vi har skapat bättre möjligheter för små-
företagen och där vi har anpassat lagstiftningen efter
dem.
Sedan införandet 2001 kan vi se att förändringen
har fått positiva effekter, precis som var avsett vid
införandet. Det vore därför mycket olyckligt att åter-
gå till den tidigare ordningen, inte minst när vi har ett
skriande behov av en ökad tillväxt, en tillväxt som är
endast kan komma genom att företagen växer och fler
företag startas.
Centerpartiet har en mängd förslag för att skapa
bättre förutsättningar för landets småföretagare. Där
är bibehållandet av möjligheten att undanta två per-
soner vid uppsägning en del i det hela.
Herr talman! Jag tänkte i mitt anförande även be-
röra frågan om tilläggsförsäkring till föräldraförsäk-
ringen. Vi i Centerpartiet har vid ett antal tillfällen
här i kammaren framhållit vikten av en familjepolitik
som ökar jämställdheten och som gör det möjligt att
kombinera familjeliv och arbetsliv, samtidigt som
man får mer tid för barnen.
Fler och fler företag ser i dag att det är en positiv
erfarenhet för män när de är föräldralediga. För att
göra detta lättare har många företag tecknat egna
tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen - detta
för att garantera att deras anställda får möjlighet till
en högre ersättning när de är föräldralediga. Ur Cen-
terpartiets synvinkel är det mycket positivt när före-
tag är beredda att ta detta steg.
Tyvärr har det från en del fackliga organisationer
förekommit motstånd mot denna lösning, vilket lett
till att tilläggsförsäkringar i en del fall förhindrats. Ur
min och Centerpartiets synvinkel är det här mycket
olyckligt. Vi anser inte att det ska vara möjligt för
fackliga organisationer att förhindra sådana försäk-
ringar. Vi vill därför se en lagstiftning där man inte
kan inskränka sådana tilläggsförsäkringar.
För att öka möjligheterna för både män och kvin-
nor att utnyttja sin rätt att vara hemma med barnen
när de är små krävs ett antal åtgärder. En åtgärd är
höjda tak i föräldraförsäkringen - en fråga som jag
inte ska ge mig in på så mycket i dag, men vi har
debatterat den tidigare. Den verkar nu skjutas på
framtiden. Därför är det ur den synvinkeln ännu vik-
tigare att möjligheterna att teckna tilläggsförsäkringar
till föräldraförsäkringen förbättras.

Anf. 18 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Nu har jag hört både Centerpartiet
och Moderaterna referera vad arbetsgivarna själva
tycker om undantagsreglerna i LAS. Jag är inte sär-
skilt imponerad. Som man ropar får man svar, brukar
det heta. Ställer man frågan till arbetsgivarna om de
tycker att det är bättre att slippa förhandla och be-
stämma själva är det klart att de svarar ja. Den ar-
betsgivaren är inte född som skulle säga nej på den
frågan. Det är det detta handlar om, här får man alltså
bestämma och undanta två personer utan att förhandla
med sin fackliga organisation. Det är det som är skill-
naden mot den situation vi hade tidigare.
Jag skulle vilja fråga när det gäller småföretagen:
Vad är problemet egentligen? Alla företag hade tidi-
gare, med den gamla lagstiftningen, möjlighet att
undanta nyckelpersoner från turordningslistan. Det
fanns möjlighet att göra avsteg, men det förutsatte att
man förhandlade med den fackliga organisationen
och kom överens. I de allra flesta fallen har man
faktiskt kommit överens. All erfarenhet visar och alla
undersökningar antyder att man faktiskt kommer
överens när man sätter sig ned för att diskutera och
förhandla. Så vad är egentligen problemet?
Jag tycker att det är ett jätteproblem att en arbets-
rätt, vars bärande del är att på saklig grund motivera
och ange skäl för beslut, plötsligt säger att arbetsgiva-
ren inte ska behöva göra det längre. Det tycker jag är
ett jätteproblem. Framför allt är det helt onödigt.
Där skulle jag vilja ha er synpunkt.

Anf. 19 CLAES VÄSTERTEG (c) replik:
Herr talman! Precis som jag berörde i mitt anfö-
rande är mycket av den lagstiftning som berör företa-
gandet i dag i Sverige i mycket stor utsträckning
anpassad efter de stora företagens villkor. Den här
lagstiftningen, att kunna undanta två nyckelpersoner,
är ett sätt att göra det enklare för småföretagen. Det är
ett sätt att göra det enklare för dem att kunna anpassa
sig vid en tillfällig arbetskraftsbrist, om någon tvingas
säga upp någon. Det är den delen som är så oerhört
viktig - att man på ett enkelt sätt kan göra det. Det är
också oerhört viktigt att småföretagen kan behålla sin
kompetens. Därför är undantag i turordningsreglerna
avgörande för deras förmåga att utvecklas.
Jag tycker också att det är helt fel om till exempel
föräldralediga eller gravida i enstaka fall sägs upp just
av den orsaken. Men vi har i det här betänkandet lagt
fram från Centerpartiet ett förslag om att stärka skyd-
det för föräldralediga och gravida, till exempel för att
kunna göra deras situation bättre på arbetsmarknaden.

Anf. 20 ULF HOLM (mp):
Herr talman! När det gäller regeringens förslag i
propositionen om Statens ansvarsnämnds funktioner
och kompetensområde, vilket ingen hittills har tagit
upp, anser Miljöpartiet att det är bra förslag. Vi har
därför inget att tillägga i den frågan. Men jag tycker
att det var viktigt att säga det eftersom ingen annan
har berört den.
När det däremot gäller den andra delen i det här
betänkandet, nämligen avsnittet om arbetsrätt, har vi
från Miljöpartiet desto mer att säga.
Företag och myndigheter har numera systematiskt
börja utnyttja tillfällighetsanställningar. Begreppet
"tillfällighetsanställningar" omfattar personer med
projektanställning, andra tidsbegränsade anställningar
men även personer som är föremål för personaluthyr-
ning. Många företag väljer i dag att endast ta in folk
vid produktionstoppar i stället för att tillsvidarean-
ställa dem. Unga människor anställs i stor utsträck-
ning i olika tidsbegränsade anställningar. Fasta arbe-
ten erbjuds sällan till dem som är under 25 år. Ande-
len tidsbegränsade anställningar har ökat markant
sedan 90-talet. Detta är ett problem. Vi kan inte blun-
da för detta. Otrygga människor, otrygga arbetsplatser
ger stress och ohälsa som en följd. Nästan alla männi-
skor tycker att anställningstrygghet är en viktig sak.
De allra flesta föredrar en tidsvidareanställning fram-
för en tillfällighetsanställning.
Miljöpartiet tycker därför att regeringen måste ta
initiativ till en utredning om just tillfällighetsanställ-
ningarna kan minska. Jag hoppas att Socialdemokra-
terna, Vänstern och Miljöpartiet är överens om att
inom kort komma med ett förslag om detta.
Ett annat stort och växande problem är tystnaden
på arbetsplatserna. De anställda är rädda för att fram-
föra kritik. Många arbetsgivare i dag kräver tystnad
och lojalitet av sina medarbetare, både inom den
privata och inom den offentliga sektorn. Rädslan för
att kritisera är störst bland kvinnor, äldre arbetstagare
och administrativ personal. De som har tidsbegränsad
anställning har svårast att säga ifrån. Ju osäkrare
anställning, desto svårare att framföra sin kritik. Ytt-
rande- och meddelarfriheten är reglerad i grundlagen
och gäller bara i förhållande till den offentliga arbets-
givaren. När privata företag tar över offentlig verk-
samhet gäller inte längre dessa rättigheter för arbets-
tagaren.
Miljöpartiet anser därför att det borde införas en
ny regel i medbestämmandelagen. Dessutom borde
även arbetstagare hos privata arbetsgivare omfattas av
ökad yttrandefrihet. Miljöpartiet anser sålunda att
regeringen bör komma tillbaka till riksdagen med
förslag till ändringar.
En bra arbetsrätt är en förutsättning för en väl
fungerande arbetsmarknad. Livskraftiga små och
medelstora företag är av avgörande betydelse för
landets utveckling. Den gamla arbetsrätten, innan
undantagen för två nyckelpersoner infördes i LAS,
var inte bra, eftersom den enbart tog sikte på förut-
sättningarna för de stora företagen, medan små före-
tag av naturliga skäl hade svårare att anpassa sig till
just den lagstiftningen. Ett litet företag har inte sam-
ma möjligheter som ett stort företag att genom om-
placering behålla nyckelpersoner med viktig yrkes-
mässig kompetens. Det undantag som vi från Miljö-
partiet tillsammans med de fyra borgerliga partierna
drev igenom för några år sedan var därmed ett av
flera sätt att stimulera såväl småföretagande som små
företags möjligheter att klara sig vid konjunkturcyk-
lar.
Turordningsreglerna ska finnas kvar, men det är
dags att förbättra andra delar av arbetsrätten, inte
minst åtgärder som måste vidtas för att förhindra
diskriminering i olika former. Miljöpartiet värnar
särskilt rätten för gravida och föräldralediga, äldre
och tjänstlediga. Här måste lagändringar komma till
stånd som stärker skyddet mot diskriminering av just
dessa grupper. Detta tar vi också upp i reservation 5
från Miljöpartiet och de fyra borgerliga partierna. Jag
vill citera det vi har skrivit i den reservationen, herr
talman, gällande diskrimineringsfrågan:
"Som framfördes vid införandet av regeln skulle
regeln i enstaka fall kunna komma att tillämpas på ett
diskriminerande sätt. Därför framhölls särskilt möj-
ligheten att pröva ett beslut om undantag med stöd av
det skydd för arbetstagaren som följer av jämställd-
hetslagen och andra diskrimineringslagar. Undantag
från turordningsreglerna kan också prövas enligt
allmänna rättsgrundsatser om beslutet är otillbörligt
eller strider mot god sed på arbetsmarknaden. Vi vill
understyrka att tillämpningen av undantagsreglerna är
avsedd för att nyckelpersoner skall kunna stanna kvar
i verksamheten."
Det är vad vi skriver i reservationen, och det är
det som gäller.
Herr talman! Nu kommer skräckpropagandan från
Socialdemokraterna och Vänstern, ivrigt påhejade av
inte minst LO, om att undantagen drabbar gravida,
föräldralediga och äldre arbetskraft, allt enligt egen
undersökning. Som man frågar får man svar, som
Anders Wiklund mycket riktigt påpekade tidigare. Vi
vet alla att till exempel LO har varit en stark motstån-
dare till detta. Jag är därför inte förvånad att just de
kan visa upp exempel på att det kanske inte har blivit
som det var sagt. Men det finns andra undersökning-
ar. I en specialbeställd statistik från SCB kan man
konstatera att småbarnsmammors sysselsättning un-
der de senaste åren har utvecklats bättre i de företag
som omfattas av undantagen än i de företag som inte
gör det. En annan specialstudie från SCB visar att
sjukfrånvaron sjunkit i företag med under tio anställ-
da sedan undantagen infördes.
I andra företag, inte minst i den offentliga sektorn,
är sjukfrånvaron mycket högre. Det finns således
ingen grund att påstå att små arbetsplatser blivit mer
otrygga och stressiga på grund av undantagen och
inte heller att småbarnsmammor systematiskt skulle
sägas upp.
Jag behöver också påminna arbetsmarknadsut-
skottets ledamöter om det som Niklas Bruun sade i
höstas när han presenterade Hållbar arbetsrätt för
oss. Han sade: Det finns inga belägg för att säga att
de farhågor som framfördes har besannats när det
gäller undantagen från turordningsreglerna. Och det
är väl ganska viktigt att komma ihåg. Tyvärr kan jag
dock bara konstatera att s och v blundar för verklig-
heten och har en uppenbart bristande förståelse för
behovet av en arbetsrätt som tar hänsyn till de små
företagen och deras förutsättningar. Tvärtom fortsät-
ter de att hålla storföretagare under armarna, medan
de ser småföretagen som misstänkliggörande och
utmålar dem som bovar och banditer. Jag tycker att
det är en väldigt tråkig inställning.
Slutligen står jag givetvis bakom alla Miljöparti-
ets motioner, men jag yrkar bifall endast till reserva-
tionerna 3, 5 och 14 för att bespara lite tid vid om-
röstningen.

Anf. 21 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Herr talman! Ulf Holm sade mot slutet av sitt an-
förande, som för övrigt var väldigt bra naturligtvis, att
vi har ett behov av en arbetsrätt som ska ta hänsyn till
småföretagarna. Om det är vi rörande överens, och
det vet vi sedan gammalt i Folkpartiet och Miljöparti-
et.
Jag ska ställa ungefär samma fråga som jag ställde
till Anders Wiklund. Oavsett om man anser att
Vänstern, Miljöpartiet och vi andra partier har olika
utgångspunkter, skulle Ulf Holm kunna tänka sig att
ställa sig bakom en gemensam förutsättningslös ut-
redning eller översyn av arbetsrätten inför nästa år?

Anf. 22 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Svaret på Tina Acketofts fråga är:
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag ser inget större
behov av det. Vi har precis fått en tjock utredning om
hållbar arbetsrätt, och den är nog bra.
Jag har också studerat reservationen från de fyra
borgerliga partierna under punkten översyn av arbets-
rätten och jämfört den dels med vår egen, dels med
Vänsterns, och det är en väldigt stor skillnad där. Jag
kan till exempel inte ställa mig bakom Moderaternas
förslag om att turordningsreglerna helt ska tas bort.
Där har vi en milsvid skillnad i uppfattning.
Jag tror att det finns tillräckligt många utredningar
för att vi ska kunna samsas i mitten och där Miljöpar-
tiet uppenbarligen är kompromissen som kan förena
både höger och vänster i stor utsträckning. Jag kan
inte stödja Vänstern i deras reservation, och jag kan
inte heller stödja de fyra borgerliga i deras reserva-
tion, tyvärr.

Anf. 23 ANDERS WIKLUND (v) replik:
Herr talman! Jag ska inte plåga Miljöpartiet med
en fortsatt debatt om vilka konsekvenserna har blivit
av den här lagstiftningen. Det skulle vi kunna prata
väldigt länge om utan att komma till något resultat.
Vad som är oantastligt är trots allt att den här lagstift-
ningsförändringen innebär att saklig grund upphör att
gälla för beslut. Och det är inte vilket beslut som
helst. Det handlar ju faktiskt om ett väldigt ingripan-
de beslut som en uppsägning, ett förlorat jobb innebär
för varje enskild människa. Finns det inte saklig
grund för det kan man inte rättsligt pröva det. Det
tycker jag är ett jätteproblem. Alldeles oavsett vilka
konsekvenserna blir är det ett jätteproblem, ett rätts-
problem för den enskilda människan.
Tycker Miljöpartiet att det trots detta är värt att
försvara avstegen från turordningsreglerna? Samtidigt
vet säkert Miljöpartiet att i praktiken går det att göra
avsteg även med de gamla reglerna. Det var möjligt
även då.
Min fråga är alltså: Stör inte detta även Miljöpar-
tiet?

Anf. 24 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Jag känner mig inte det minsta plå-
gad, Anders Wiklund, av att försvara undantagen i
turordningsreglerna. Det är en självklarhet. Det är ett
mycket bra beslut som jag och mitt parti till hundra
procent står bakom, så det är inte alls plågsamt. Där-
emot bör det vara plågsamt för Anders Wiklund och
hans parti som ständigt, ständigt bara tar hänsyn till
de stora företagen. De här reglerna om turordnings-
reglerna är ju anpassade till storföretagen. Hur du
som vänsterpartist kan ställa dig bakom en sådan sak
vet jag inte.
Det är naturligtvis så att det finns regler om vilka
personer man får undanta. Det finns också andra
regler inom diskrimineringsområdet som måste till-
lämpas. Vi har krävt och riksdagen beslutade den
5 april 2001 att regeringen skulle återkomma med ett
förslag för att just se över skyddet för till exempel
gravida kvinnor. Men det har ju regeringen inte gjort,
utan man stoppar in det i en utredning som naturligt-
vis får till följd att det säkert går att peka ut personer
som har blivit drabbade av reglerna. Därför kan jag
inte alls instämma i Vänsterns resonemang i dessa
frågor.
Jag är stolt över att kunna stå bakom en linje som
gör att vi faktiskt tar hänsyn till förändrade villkor på
arbetsmarknaden, och vi tar hänsyn till att det finns
stora företag och små företag. Denna regel är till för
att se till att de små företagen har en chans att överle-
va framöver.

Anf. 25 LARS LILJA (s):
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkan-
de AU6 som vi debatterar i dag är uppdelat i två hu-
vudavsnitt. Den första delen avser regeringens propo-
sition 2002/03:47 Statens ansvarsnämnds funktion
och kompetensområde, m.m. Nu har också jag tagit
upp den. Den andra delen av betänkandet avser mo-
tioner som väckts under den allmänna motionstiden
och avser frågor om arbetsrätt. Eftersom ett enhälligt
utskott ställer sig bakom regeringens proposition, ska
jag i anförandet ägna mig åt några av de arbetsrättsli-
ga frågorna som behandlas.
Arbetsrätten är en tydligt partiskiljande fråga. På
få andra områden märks de ideologiska skillnaderna
så tydligt mellan oss socialdemokrater och de borger-
liga partierna. Med dunkla motiv om förenklingar och
om att stärka den enskildes rätt föreslås ett antal för-
sämringar i arbetsrätten som vi socialdemokrater inte
kan ställa oss bakom. Ytterligare ett av dessa dunkla
motiv är givetvis att försvaga de fackliga organisatio-
nerna.
Arbetsrätten har en tydlig karaktär av skyddslag-
stiftning till förmån för den svagare parten i ett an-
ställningsförhållande. Som socialdemokrater är vi inte
avvisande till förändringar inom arbetsrätten. Det är
dock viktigt att sådana förändringar upplevs som
rättvisa och att spelreglerna är tydliga.
Herr talman! Det är dock klart att alla partier i
denna kammare inte vill ha tydliga och rättvisa regler
i arbetsrätten. Det tydligaste exemplet på detta är det
tvåpersonsundantag i LAS för småföretag som de
borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet
genomdrev från den 1 januari 2001. När vi debattera-
de detta i kammaren förra gången varnade vi för att
dessa försämringar skulle leda till godtycke och
orättvisor. Tyvärr fick vi rätt. LO:s undersökningar
visar att fler än 200 personer blivit uppsagda med
stöd av undantagen. Enligt de lokala facken är minst
hälften av fallen oacceptabla eller rentav upprörande.
Sannolikt drabbas många fler - mörkertalet är stort.
Det är också tydligt att de som drabbas är gravida,
föräldralediga och äldre arbetskraft.
Det som är minst lika upprörande är att den som
drabbas av en sådan här uppsägning inte kan få sin
sak rättsligt prövad. Så här skrev de borgerliga och
Miljöpartiet i sin gemensamma flerpartimotion: "För
att undantagsregeln ska få praktisk betydelse jämfört
med nuvarande regler ska ha en rättslig prövning inte
kunna komma i fråga vare sig i fråga om arbetsgiva-
rens urval enligt undantagsregeln eller när arbetsgiva-
ren använt sig av rätten att behålla arbetstagare som
bedöms vara av särskild betydelse." Det är tydligt att
de fem partierna var väl medvetna om att denna regel
skulle leda till godtycke, men just i detta fall är indi-
videns rättssäkerhet inte det viktigaste.
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern har i
detta betänkande reservationer för ett förstärkt skydd
för gravida och föräldralediga. Detta är lovvärt, men
varför inte gå från ord till handling när det gäller
tvåpersonsundantaget i LAS? Det är mycket sanno-
likt, både enligt TCO och HTF, att den här undan-
tagsregeln lett till att föräldralediga och gravida dis-
krimineras. Är det måhända så att dessa partier tycker
att det är okej att man diskrimineras om man jobbar i
ett litet företag? Kl. 17 i eftermiddag, när vi voterar
om den här frågan, har ni chansen att ta ett litet men
betydelsefullt steg mot ett barnvänligare och rättvisa-
re Sverige genom att rösta med utskottsmajoriteten i
den här frågan.
Herr talman! I betänkandet tas även frågan om
tidsbegränsade anställningar upp. Antalet tidsbegrän-
sat anställda har fördubblats de senaste tio åren. Hur
många av oss skulle frivilligt välja att bo i en bostad
där vi inte vet hur länge vi får bo kvar? Inte speciellt
många. Så är det med jobb också. Att ha ett fast jobb
är lika naturligt som att ha en fast adress. Det är ingen
skillnad om man är man eller kvinna, ung eller gam-
mal. Det handlar om trygghet, att veta hur mycket lön
man får den 25:e eller om man får någon lön över
huvud taget.
Ungefär 95 % av alla tillfrågade vill ha en tillsvi-
dareanställning. Det visar undersökning efter under-
sökning. Alla tillfälliga anställningar är givetvis inte
dåliga. Vi tycker att det är helt okej att ungdomar
jobbar under loven, att det finns vikarier eller att man
är fler på jobbet under perioder då det är extra mycket
att göra. Det finns också de som inte vill ha ett fast
jobb utan hellre delta i projekt. Men det är ännu fler
som har tillfälliga jobb utan att de själva har valt det.
De erbjuds helt enkelt inget annat. Vikariat, provan-
ställningar, projekt och behovsanställningar är vardag
för ungefär en halv miljon människor i dag. Var
femte ensamstående LO-medlem med barn har ett
tillfälligt jobb. Ser man över hela arbetsmarknaden
har ungefär 14 % av alla anställda en tidsbegränsad
anställning. Vilken trygghet skapar det?
Ibland påstås det att visstidsanställningar är en in-
körsport till fasta jobb. Det kan stämma om man är en
man med hög utbildning men inte om man är kvinna
med låg utbildning. Av de behovsanställda är det bara
tre av tio som efter fyra år fått ett fast jobb. Av dem
med vikariat är det fyra av tio. Av dem med provan-
ställning är det sju av tio som har fått ett fast jobb
efter fyra år. Arbetsrätten bör därför inriktas på att
minska de olika tidsbegränsade anställningsformer
som finns i dag.
Herr talman! Det är inte ovanligt att småbarnsför-
äldrar missgynnas i arbetslivet. Både män och kvin-
nor råkar illa ut. Kvinnor drabbas dock i mycket stör-
re utsträckning eftersom de fortfarande tar ett betyd-
ligt större ansvar för barn och familj än vi män.
Kvinnorna står för 90 % av föräldraledigheten, och
det är ofta mammorna som anpassar arbetstiden när
barnen är små och stannar hemma när barnen är sju-
ka. Att komma till rätta med diskrimineringen av
småbarnsföräldrar i arbetslivet är en viktig del av
jämställdhetsarbetet. Skyddet för de föräldralediga
måste stärkas.
ALI-utredningen Hållfast arbetsrätt för ett förän-
derligt arbetsliv fick därför ett tilläggsdirektiv att titta
på den arbetsrättsliga lagstiftningen i detta fall och
har lagt fram ett antal förslag på området. Men för att
komma till rätta med de här problemen krävs åtgärder
på många håll. Man måste se de strukturella orättvi-
sor i samhället som beror på kön och vara beredd att
ta en hård och lång kamp mot de orättvisorna.
Ett annat problem med bäring på jämställdhet är
ofrivilligt deltidsarbete. Deltidsarbete och deltidsar-
betslöshet förekommer främst inom vård, omsorg och
handel. Kvinnor berörs i högre grad än män. Heltid
ska vara en rättighet och deltid en möjlighet.
En hel del arbete pågår faktiskt på det här områ-
det. I slutet av januari i år hade deltidsarbetslösheten
inom vård och omsorg halverats från 30 000 till
15 000 samtidigt som timanställningarna hade mins-
kat med 26 %. Den kraftigaste minskningen av del-
tidsarbetslösheten inom vård och omsorg har skett i
mitt hemlän Västerbotten. Detta var resultatet av ett
åtagande mellan regeringen, Landstingsförbundet,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Kommunalar-
betareförbundet och SACO.
Sammanfattningsvis vill vi socialdemokrater att:
- Floran av tidsbegränsade anställningar ska av-
gränsas.
- Tillsvidareanställning ska vara en norm.
- Chansen till återanställning ska öka.
- Föräldraledigheten ska inte kunna missbrukas
under uppsägningstid.
- Skyddet för gravida och föräldralediga ska stär-
kas.
- Undantagen från turordningsreglerna ska bort.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till
förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på
samtliga reservationer.

I detta anförande instämde Lars Wegendal, An-
ders Karlsson, Britta Lejon, Agneta Gille, Sonja
Fransson, Hans Stenberg, Hans Hoff, Rolf Lindén
och Berit Högman (alla s).

Anf. 26 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Herr talman! Jag vill gratulera Lars Lilja till att
han har sina partikamrater med sig i sitt anförande.
Tydligen krävs det instämmanden för att bekräfta
detta. I vårt parti brukar vi lita på det ändå.
Jag tycker att det var ett mycket intressant utta-
lande av Lars Lilja. Han säger att visstidsanställning
aldrig kan vara ingång till ett fast jobb. Undantaget
var tydligen högutbildade män, sade han. Menar
verkligen Lars Lilja detta, att visstidsanställningar -
en provanställning, ett vikariat etcetera - aldrig kan
vara ingången till ett fast jobb?
Jag måste säga att jag har en annan uppfattning.
Jag tror att vi så mycket som möjligt ska hyvla ned de
trösklar som hindrar människor att få in en fot på
arbetsmarknaden så att de får visa vad de går för,
skapa kontakter, lära sig arbetslivet, få erfarenhet. Det
leder vidare. Det viktiga är ju att man inte fastnar i
visstidsanställningar. Där tycker jag också att det
finns en del att göra för att uppmärksamma proble-
men - inte minst inom offentlig sektor, där Lars Lilja
och hans parti är huvudansvariga för arbetsmiljön.
Sedan har vi det här med undantaget för två per-
soner. Vi kanske måste förklara för protokollet så att
Lars Lilja och hans partikamrater kan läsa innantill.
Det handlar helt enkelt om att undanta två personer
innan man fastställer turordningslistan i en situation
där arbetsbrist föreligger och någon ska sägas upp.
Det är inte så att man plockar ut folk och sparkar ut
dem på gatan för att man har kommit på att det verkar
roligt. I ett läge där man måste säga upp någon män-
niska måste man göra upp en turordningslista. Skill-
naden nu är att i små företag får man plocka undan
två stycken.
Som exempel kan vi ta ett dataföretag som både
säljer maskiner, alltså själva "burkarna", och sysslar
med support och programvaror. Sedan sjunker för-
säljningen av hårdvara. Men den andra verksamheten
går bra. De har tre anställda. Den sist anställde är
duktig just på programvara, support och liknande
saker. Då säger arbetsgivaren: Den personen vill jag
undanta från turordningslistan för att företaget ska
överleva, för att företaget ska kunna utvecklas, för att
vi ska kunna börja nyanställa igen. Det anser Lars
Lilja vara en helt orimlig princip. Jag tycker att det är
en ganska rimlig princip för att rädda jobben och för
att utveckla företaget.

Anf. 27 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Jag ska citera mitt eget anförande:
"Ibland påstås det att visstidsanställningar är en in-
körsport till fasta jobb. Det kan stämma om man är en
man med hög utbildning, men inte om man är kvinna
med låg utbildning."
Jag vill påstå att det naturligtvis är så. Jag tog upp
ett antal exempel på hur ofta en visstidsanställning
faktiskt leder till en fast anställning. Det jag ville
bevisa med det jag sade var att det inte är så vanlig
som man kunde tro.
När det gäller undantagen och arbetsbristen ska
det naturligtvis vara precis så som Stefan Attefall
säger, att det handlar om uppsägningar på grund av
arbetsbrist. Då har arbetsgivaren alltså rätt att först
plocka bort två personer. Sedan går man efter listan.
Men det som är väsentligt, och det som jag bestämt
vill protestera mot, är det exempel som Stefan Atte-
fall nämner. I normalfallet, och det är det som både
jag och Anders Wiklund har hänvisat till, finns det
vid uppsägning möjlighet att frångå turordningslistan
och undanta nyckelpersoner genom en förhandling
mellan fack och arbetsgivare. Naturligtvis är varken
facket eller arbetsgivaren intresserade av att företaget
inte överlever. Den stora skillnaden med förhandling-
en är att både fack och arbetsgivare måste motivera
varför man gör undantag. Det är viktigt ur rättssäker-
hetssynpunkt, och det är viktigt för dem som ändå
drabbas av en uppsägning.

Anf. 28 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Herr talman! Lars Lilja nämnde en LO-utredning
som hade sagt att 200 personer hade blivit av med
jobben i företag som omfattades av de här reglerna.
Det handlar om företag som i alla fall skulle ha sagt
upp 200 personer och som nu tillämpar de här regler-
na så att det blir kanske delvis andra personer som
sägs upp. Då är det intressant att fråga sig: Blev det
med dessa regler bättre förutsättningar för företagen
att kunna leva vidare och växa och nyanställa i fram-
tiden? Det är det som är den intressanta frågan. Den
borde vi utvärdera och ställa oss. Det handlar om
huruvida dessa regler har någon betydelse för småfö-
retagens livskraft.
Varken i utredningen om hållbar arbetsrätt eller i
de SCB-studier som Ulf Holm pekar på finns det
någonting som tyder på att detta system missbrukas.
Om Lars Lilja inte kan prestera något bättre underlag
för sina påståenden än hittills tycker jag att han ska
ligga lite lågt.
Det är korrekt att man kan göra undantag redan i
det gamla systemet med fackliga förhandlingar. I de
stora företagen, där det finns starka aktiva fackklubb-
ar och personalavdelningar, sköter man ofta de här
sakerna. Man för resonemang och man känner till de
lokala förhållanden. Men i småföretagen finns inga
fackliga ombudsmän och ingen sådan organisation på
arbetsplatserna. Då kommer det in folk utifrån som
ska försöka bilda sig en snabb uppfattning om vilka
som är nyckelpersoner på arbetsplatsen, hur arbets-
formerna ser ut och vilka kompetenser de anställda
har.
Vi vet genom många vittnesbörd från småföreta-
gare att dessa fackliga ombudsmän som kommer
inrusande en kort stund och ska sköta en förhandling
inte alls har kännedom om de lokala förhållandena.
Det leder till osäkerhet. Det tar tid och energi, och
ofta blir det också fel beslut. Det, vet vi, är en faktor
som är hämmande för många småföretag, men den
insikten verkar inte Lars Lilja ha. Rör dig lite mer
bland småföretagen, tack!

Anf. 29 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Jag vill fortfarande påstå att det sista
Stefan Attefall tar upp, om småföretagen, säger något
om hur förhållandena är för arbetstagarna på många
småföretag. Man har en dåligt fungerande facklig
organisation, och man har inga fackliga ombud. Man
har alltså problem med att i någon mening hävda
arbetstagarens rättigheter, och det finns större risk att
utsättas för arbetsgivarens godtycke. Samtidigt har
man naturligtvis också ibland ett intimt samarbete på
ett mindre företag, och det fungerar alldeles utmärkt.
Själva poängen är ändå att det är någon - den
svagare parten, alltså arbetstagaren - som ska stå för
denna flexibilitet och betala för den med sin arbets-
löshet. Det tycker vi är djupt orättvist.
Vi pratar om att lagar och regler ska vara lika för
alla. Det är en grundprincip som jag i det här fallet
ställer upp på. Jag tycker att den är viktig. Jag tror
faktiskt att man ibland överdriver betydelsen av ar-
betsrätten, lagstiftningen på arbetsmarknaden, för att
de små företagen ska kunna växa.

Anf. 30 CLAES VÄSTERTEG (c) replik:
Herr talman! Det är ju trevligt att höra att Lars
Lilja och Centerpartiet är överens om att man vill
stärka skyddet för föräldralediga. Det har vi lagt fram
förslag om i utskottet, som tyvärr har avstyrkts.
Lars Lilja citerade en flerpartimotion om turord-
ningsreglerna och så vidare. I motionen påpekar man
också att det även fortsättningsvis är möjligt att pröva
ett beslut om undantag med stöd av det skydd för
arbetstagaren som följer av jämställdhetslagen och
andra diskrimineringslagar, vilket också Ulf Holm
mycket riktigt påpekade i sitt anförande.
Jag vänder mig starkt mot den bild som Lars Lilja
försöker måla upp av att småföretagaren godtyckligt
säger upp människor och inte tar hänsyn till de ar-
betstagare som finns på arbetsplatsen. Jag kan näst
intill garantera att det inte finns någon småföretagare
som tycker att det är roligt att säga upp sina anställda.
Det finns ingen småföretagare som gör det utan
sömnlösa nätter. Man gör noggranna överväganden
när det gäller företagets möjlighet att överleva och
vilken kompetens man behöver. Därför är det oro-
väckande att se att Socialdemokraterna vidhåller sitt
skydd för de stora företagen.
Jag skulle också vilja skicka med Lars Lilja en
fråga som berör en annan sak. Det handlar om
tilläggsförsäkring till föräldraförsäkringen. En myck-
et kort fråga: Tycker Lars Lilja att det är positivt när
företag tecknar tilläggsförsäkringar till föräldraför-
säkringen?

Anf. 31 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! När det gäller det stärkta skyddet för
de föräldralediga fick - som utskottet känner till -
Niklas Bruuns utredning ett tilläggsdirektiv att se
över den här problematiken. Man har också lagt fram
ett antal förslag till förbättringar för de föräldralediga.
Utredningens förslag är ute på remiss, och vi får na-
turligtvis se vad man sedan kommer fram till. Men vi
är ändå helt överens om att det stödet ska stärkas. Att
det inte finns några förslag i just det här betänkandet
är ganska naturligt med tanke på att utredningen och
förslagen är ute på remiss.
När det gäller turordningsreglerna är jag fortfa-
rande av den uppfattningen att det vore enklare, bättre
och rättvisare om man faktiskt förhandlar om detta.
Man sätter sig ned vid bordet och diskuterar. Jag är
övertygad om att man får det allra bästa resultatet på
det sättet. Som jag sade tidigare har de fackliga orga-
nisationerna inget att vinna på att företaget går om-
kull. Varken de anställda, som dessutom får gå, eller
de fackliga organisationerna har något att vinna på
detta.
På frågan om tilläggsförsäkringar för föräldrale-
dighet är mitt svar: Jag har inget emot att sådana
tecknas. Det har heller inte fackföreningsrörelsen.
Sådana här försäkringar finns bland annat på ABB,
Ericsson och andra större företag. Jag är positivt
inställd till den typen av försäkringar.

Anf. 32 CLAES VÄSTERTEG (c) replik:
Herr talman! Jag hade väl inte väntat mig att Lars
Lilja skulle ändra ställningstagande vad gäller turord-
ningsreglerna på grund av min replik. Jag tänkte inte
beröra det mer.
Som Lars Lilja mycket riktigt säger - och det är
positivt att man gärna ser tilläggsförsäkringar till
föräldraförsäkringen - så finns det i många företag.
Det finns även på Regeringskansliet, och vi riks-
dagsledamöter har också en liknande försäkring, så
vitt jag förstår. Men det finns exempel på att företag
har stoppats och inte fått teckna någon extra tilläggs-
försäkring. Därför vill vi i Centerpartiet se en lag-
stiftning som ger företagen den friheten. Jag tycker
att det vore positivt om man på sikt skulle kunna se
över detta och göra det enklare för företagen att teck-
na tilläggsförsäkringar. Det kan mycket väl vara så -
även om jag inte har några belägg för det - att det är
småföretag som tvekar i den här situationen.

Anf. 33 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte vilket exempel Claes
Västerteg har på detta. Jag känner till något enstaka
fall där en facklig organisation har nekat att låta fö-
retaget teckna en sådan här försäkring. Det berodde
på att man i det sammanhanget ville lägga in försäm-
ringar av andra delar av försäkringsskyddet för de
anställa. Det är ett exempel som jag känner till, men i
övrigt har jag samma uppfattning som Claes Väster-
teg. Jag har absolut ingenting emot att denna typ av
försäkringar tecknas i framtiden.

Anf. 34 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Lars Lilja inledde sitt anförande med
att säga att det märks ideologiska skillnader vad gäll-
er arbetsrätten. Det vore väl konstigt om det inte vore
så? Om vi tyckte samma saker skulle det inte fylla
någon funktion att vi står här och debatterar. Men
detta har egentligen mycket lite att göra med att vi
skulle vilja försvaga för de fackliga organisationerna.
Vårt syfte är att ta bort hinder för tillväxt, så att vi
kan bibehålla välfärden och ge fler människor möj-
ligheter till arbete. Det här gäller i allra högsta grad
för unga människor och för invandrare.
Lars Lilja talar om att vi vill försämra. Det vore
väl rätt korkat av oss moderater om vi skulle ha något
skäl att jäklas med människor. Så är det naturligtvis
inte. Vi tror på Sverige som en tillväxtnation, och vi
vill forma en politik som ger just tillväxt och välfärd.
Sedan kan jag bara beklaga att Socialdemokrater-
na inte kan ställa upp på att göra denna genomgripan-
de översyn av arbetsrätten. Det finns mycket som
man skulle kunna göra där för att skapa fler jobb. Vi
behöver riva hinder så att fler människor kan komma
i arbete.
Att förändra arbetsrätten är ingenting som gör att
tryggheten behöver försämras för arbetstagarna -
snarare tvärtom - det går hand i hand med trygghet i
anställningar.

Anf. 35 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Jag såg att Patrik Norinder reagerade
tidigare när Ulf Holm påstod att Moderaterna ville ta
bort alla turordningsregler i arbetsrätten. Jag kan
försvara Moderaterna genom att säga att det inte är
riktigt så illa. De vill ha kvar turordningsreglerna,
men de vill att de ska se lite annorlunda ut.
Vi har fört diskussionen om hinder under lång tid.
Jag hävdar med bestämdhet att de förändringar som
Moderaterna vill införa i arbetsrätten är försämringar.
Jag kan inte Moderaternas förslag till förändringar i
arbetsrätten utantill. För att vi ska få klart för oss vad
det egentligen handlar om kanske Patrik Norinder
skulle kunna vara vänlig att berätta för kammaren
vilka förändringar som Moderaterna vill genomföra
på arbetsrättens område för att så att säga plocka bort
dessa hinder.

Anf. 36 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Jag tror att Lars Lilja vet att det är en
omöjlighet att sätta i gång och dissekera den här bo-
ken på 625 sidor och plocka ut kapitel för kapitel i
den. Det vore bättre om Lars Lilja läste våra moderata
kommitté- och partimotioner. Då kan han få en god
bild av hur vi vill ha arbetsmarknadspolitiken. Och vi
vill ha politik för tillväxt i Sverige. Jag tror att det är
mer fruktsamt än att jag står här och på en minut
försöker förklara moderat politik.

Anf. 37 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Vi vet att det handlar om att ge yt-
terligare möjligheter för tidsbegränsade anställningar.
Vi vet att det handlar om att minska möjligheterna till
återanställningar när man har blivit uppsagd. Det är
en lång rad av förslag av den typen som Moderaterna
har.
När det gäller till exempel de tillfälliga anställ-
ningarna som vi var inne på har jag svårt att se varför
man måste införa fler och större möjligheter till till-
fälliga anställningar när det visar sig att den anställ-
ningsformen har ökat oerhört kraftigt under de se-
naste tio åren. Som jag sade tidigare är det en halv
miljon människor som i dagsläget har en tillfällig
anställning. Vi borde snarare göra tvärtom, nämligen
att stärka löntagarnas möjligheter att få fastare an-
ställningsformer.

Anf. 38 TALMANNEN:
Jag vill till kammaren säga att Lars Lilja nämnde
ett replikskifte med Ulf Holm. Jag hann inte riktigt
med att göra kommentaren att det inte var riktigt att
rikta sig mot Patrik Norinder i det replikskiftet. Där-
för har Patrik Norinder fått ordet sist på talarlistan, så
får Ulf Holm och Patrik Norinder då reda ut den ar-
gumentering som kvarstår. När alla övriga talare är
klara får den diskussionen gå vidare.

Anf. 39 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Herr talman! Lars Lilja sade i sitt anförande att
han inte kunde tro att arbetsrätten påverkar småföre-
tagarna. Han trodde att vi gravt överskattar den pro-
blematik som en småföretagare kan ha med att hante-
ra arbetsrätten.
Eftersom jag, som jag har sagt tidigare, är upp-
född i en småföretagarfamilj och har haft småföreta-
gare ideligen runtomkring mig vet jag att det sällan
eller aldrig är tal om några åttatimmars arbetsdagar
för dem.
Jag vet också att det har gjorts en beräkning där
man har kommit fram till att en småföretagare lägger
ned ungefär 2 ½ timmar i veckan för att kunna hante-
ra regelverket. Det handlar alltså inte om det admi-
nistrativa arbetet med fakturarutiner och så vidare,
utan det handlar om att hantera regelverket.
Tror inte Lars Lilja att en småföretagare skulle
kunna lägga dessa 2 ½ timmar i veckan på något
annat om vi hade fått en förenklad arbetsrätt?

Anf. 40 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Det är lätt att tala om förenklingar,
men det är betydligt svårare att genomföra dem. Om
man läser igenom det som sägs om den förenklade
arbetsrätten utmynnar det nästan undantagslöst i för-
sämringar för de anställda. Och jag och vårt parti är
inte beredda att ställa upp på omfattande förändringar
i arbetsrätten som leder till ett försämrat skydd för de
anställda. Som Anders Wiklund sade tidigare har
utvecklingen lett till att det snarare har gått åt motsatt
håll, nämligen att de anställda har ännu svårare att
påverka sin arbetssituation, att ha inflytande på före-
tagen och att ha möjlighet att ha utvecklande jobb.

Anf. 41 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Herr talman! Lars Lilja sade tidigare att han ville
att arbetsrätten skulle stå för rättvisa regler och att det
skulle vara tydliga spelregler.
Sedan förstår jag att Lars Lilja över huvud taget
inte vill diskutera arbetsrätten och möjligheterna som
kan finnas att förenkla den eftersom han i sitt anfö-
rande utgår från att vi - han bakar ihop alla borgerliga
partier - har dunkla motiv.
I mitt anförande ville jag ta upp just det att vi kan-
ske inte har mer dunkla motiv än att vi faktiskt vill ha
ett starkt Sverige med en tillväxt där vi får pengar till
en offentlig sektor så att vi alla kan försörja oss.
Vi vet att företagarna spenderade en vecka med
att försöka läsa igenom regelverket. Och de hann inte
igenom det. Jag vet också att småföretagare säger att
de inte vågar anställa därför att de inte kan hantera
detta, medan stora företag säger att de alltid hittar
möjligheter att ta sig runt det.
Tycker Lars Lilja verkligen att det är tydliga och
rättvisa spelregler och som likställer småföretagares
möjligheter med de stora företagens möjligheter?

Anf. 42 LARS LILJA (s) replik:
Herr talman! Rättvisa regler är med mitt synsätt
när samma regler gäller för alla. Samma regler ska
alltså gälla för det stora företaget, för det medelstora
företaget och för det lilla företaget. Det är för mig
rättvisa.
Sedan kan det alltid diskuteras huruvida regelverk
är tjocka, svåröverskådliga och knepiga. Jag vet att
den diskussionen finns.
Om vi skulle tänka på oss själva lite grann finns
det säkert en ganska omfattande trafiklagstiftning
som få av oss kan så våldsamt mycket om. Men vi ger
oss ändå ut i trafiken utan att vi kan precis allt som
står i lagen. Även om boken är tjock tror jag att man i
någon mening överdriver problematiken när man
påstår att alla företagare ska kunna allt som står på
varje sida.

Anf. 43 AGNETA GILLE (s):
Herr talman! När det gäller arbetsmarknadsut-
skottets betänkande AU6 under punkt 6 kan jag inte
riktigt sitta tyst i bänken utan måste ändå säga vad jag
tycker och ta strid med er som vill behålla den för-
sämring av arbetsrätten som de borgerliga partierna
med stöd av Miljöpartiet genomförde under förra
mandatperioden.
Jag var ute på arbetsplatserna då. Jag reste runt
och mötte dem som också hade blivit drabbade. Jag
förstår att inte någon av er här som har fört debatten
har varit ute och mött någon som har drabbats av
beslutet om undantagsregel i arbetsrätten, och ni har
kanske inte sett konsekvenserna av beslutet. Det är ett
beslut som vi har möjlighet att förändra i dag när vi
ska votera kl. 17.
Ni folkpartister säger att ni vill värna om indivi-
dens rättigheter, och ni talar alltid om jämställdhets-
politiken och kvinnans rätt i samhället.
Men det är ju kvinnan som har blivit drabbad av
det beslut som fattats.
Kristdemokraterna talar i alla sammanhang om ett
mjukare samhälle - om att värna barnens rätt, om att
värna om barnen. Kan det vara genom att med ett
sådant här beslut ge barnen otrygghet genom att de
får en arbetslös förälder? Oftast gäller det kvinnan.
Partiledaren i Centerpartiet säger sig värna om
gravida kvinnors rätt vid uppsägningar. Javisst, men
det här beslutet har ju drabbat de gravida kvinnorna.
Nu är det alltså upp till bevis. I dag har vi chansen
att visa något annat för alla dessa kvinnor - gravida,
barnlediga, studielediga och ibland också långtids-
sjukskrivna och äldre som har drabbats väldigt hårt av
den här politiken och som har blivit av med sitt arbete
genom den undantagsregel som ni för två år sedan
genomförde.
I dag kan vi alltså ta ett beslut som är sådant att vi
förbättrar jämställdheten och ser till att vi skyddar
dem som har blivit drabbade.
Ja, det finns fakta - olika fakta - och ord står mot
ord här i talarstolen i dag. Jag har tittat på fakta, och
jag har mött människor som visar på samma sak.
Fackförbunden HTF och TCO har i dag en artikel i
Aftonbladet, och det finns en omfattande undersök-
ning som klart visar att de som är drabbade är kvin-
norna - de gravida och de barnlediga - just på grund
av den undantagsregel som ni införde. Mycket av det
som Anders Wiklund tidigare sade stämmer. Dessut-
om har vi det som Lars Lilja har tagit upp här.
Jag tror att en del av er ändå har förstått det som
vi har sett och som vi säger. Kanske håller ni nu med
mig. Frågan är bara vad resultatet blir sedan vid vo-
teringen.
Trots allt vill jag fråga: Vad säger ni när ni möter
dessa drabbade människor när ni är ute - jag tänker
då på de fackliga organisationerna där de finns som
har blivit av med arbetet just genom nämnda undan-
tagsregel? Kan ni se de kvinnorna i ögonen och säga
att ni som införde denna undantagsregel gjorde rätt
och att ni inte vill förändra den? När det gäller det
förra beslutet var det kanske så att ni inte förstod
vilka konsekvenserna skulle bli.
I valrörelsen lyssnade jag till er i Miljöpartiet. Ni
sade att ni inte skulle medverka till att gravida kvin-
nor fick lämna sina arbeten. Nu finns chansen att följa
upp det i beslutet i dag. Det är ju just gravida kvinnor
som har blivit drabbade.
Moderaterna bryr jag mig inte ens om att kom-
mentera. Jag vet ju vad de vill med arbetsrätten.
Herr talman! Gravida och föräldralediga ska ha
rätt till trygghet på arbetsplatsen. Vi har nu några
timmar på oss att fundera och komma fram till ett
klokt beslut, som - vilket jag föreslår - innebär att
rätten för arbetsgivarna att undanta två personer tas
bort från lagen om anställningsskydd.
Jag yrkar alltså bifall till arbetsmarknadsutskottets
förslag i betänkande AU6.

Anf. 44 ULF HOLM (mp) replik:
Herr talman! Det var många ord. De flesta av dem
har vi hört tidigare här i debatten. Jag reagerade dock
på det som du, Agneta Gille, sade i slutet av ditt anfö-
rande. Du anklagade oss i Miljöpartiet för att inte ta
skyddet av gravida kvinnor på allvar. Det är en direkt
felaktighet, en lögn. Vi var drivande redan några
månader efter det att de nya undantags- och turord-
ningsreglerna infördes. Riksdagens majoritet beställ-
de en sådan här lagändring från regeringen - där man
ju tillhör ditt parti.
Men ditt parti valde att lägga det hela i en utred-
ning i stället för att snabbt, skyndsamt, se till att det
blev en lagändring för att genast kunna täppa till
eventuella kryphål. Det skulle Socialdemokraterna
och regeringen ha gjort men ni valde medvetet att
lägga det hela i en utredning, som nu är ute på remiss.
Fortfarande, två år senare, har det inte blivit den lag-
ändring som vi uppenbarligen är överens om. Skyll
inte det på Miljöpartiet! Detta är i stället ditt ansvar
som socialdemokrat och som tillhörande regerings-
partiet.

Anf. 45 AGNETA GILLE (s) replik:
Herr talman! Ulf Holm, det jag nu hänvisar till
och det jag nu diskuterar är punkt 6 i det betänkande
som vi i dag har att ta ställning till. Det är där som vi
har en möjlighet att förändra så att de gravida och de
barnlediga kvinnorna kan känna att de har chans att få
behålla sitt arbete.
På TV har vi kunnat se inslag i sammanhanget. På
en bensinstation fick en gravid kvinna lämna sitt
arbete just på grund av att hon var gravid. Det sker en
diskriminering. Det är sådant som jag talar om - det
är sådana fall som jag har mött och sett. Det är i den
delen som jag ser att vi under punkt 6 i dag skulle
kunna åstadkomma en förändring genom vårt beslut
här i kammaren.
(forts. 10 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.55 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
statsministerns frågestund skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

9 § Statsministerns frågestund

Anf. 46 ANDRE VICE TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas. Vi börjar nu
med statsministerns frågestund. Jag vill hälsa stats-
ministern och partiföreträdarna välkomna och natur-
ligtvis också alla övriga. Vi börjar direkt med frågor-
na.
Förlängning av sjuklöneperioden

Anf. 47 MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Vi har länge diskuterat i vårt land de
höga sjuktalen. Det var en viktig fråga i valrörelsen.
Vi har väntat länge på regeringens åtgärder för att
bekämpa sjuktalen. Det är många som har haft för-
slag. Det är inte bara olika politiska partier utan också
olika organisationer, forskarvärlden och andra som
har hjälpt till i sammanhangen.
Nu äntligen kommer förslaget. Det riktar sig mot
småföretagen. De och den grupp som har de lägsta
sjuktalen och den bästa arbetsmiljön är de som ska
betala kalaset. Sjuktalen och de höga kostnader som
vi har beror inte bara på dålig arbetsmiljö. Det beror
på många saker. Jag tycker att det är mycket anmärk-
ningsvärt att regeringen väljer att rikta in sina krafter
mot dem som sköter sin arbetsmiljö bäst.
Min fråga till statsministern är: Vad är det som
gör att det är just småföretagarna som ska bära kost-
naderna? Tänker statsministern genomföra det utöka-
de sjuklöneansvaret trots att Lagrådet har protesterat
mot högkostnadsskyddet och det förslag som ni har
lagt fram?

Anf. 48 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Om det var så som Maud Olofsson
beskriver det skulle jag också vara lika upprörd som
hon. Nu är det inte så. Det förslag vi lägger fram om
ytterligare ett arbetsgivarinträde under en vecka kom-
bineras med ett högkostnadsskydd. Det fanns inte
förut. Det riktar sig framför allt till företag som har
24 anställda eller färre.
De små företagen får det bättre och en säkrare si-
tuation. Dessutom är vi alla med och delar på ansva-
ret för att pressa tillbaka sjukskrivningarna. Det gäller
de sjukskrivna själva, företagen, vi är alla som kol-
lektiv, samhället och inte minst de som arbetar i vård
och omsorg.
Det är förebyggande insatser, vårdande insatser
och krav på utveckling av arbetsmiljöerna på arbets-
platserna. Nu ser vi också att sjuktalen börjar vika.
Jag tror att Maud Olofsson ska studera förslaget lite
närmare innan hon anmärker på och angriper reger-
ingen på det sätt hon gjorde.

Anf. 49 MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Sanningen, statsministern, är att det
utökade sjuklöneansvaret skulle kombineras med ett
högkostnadsskydd. Detta högkostnadsskydd kommer
inte att finnas framme den dag vi fattar beslutet. Det
enda som småföretagarna får ett utökat sjuklönean-
svar på en vecka.
Det är inte småföretagen som är de stora bovarna.
Det är de stora företagen och den offentliga sektorn
som är det stora bekymret. Därför är det oerhört an-
märkningsvärt att man riktar in sina åtgärder just på
dem som är bäst på arbetsmiljö.
Den andra konsekvensen som detta kommer att få
är att många på vår arbetsmarknad kommer att få det
svårare att få jobb. Vi hör redan att man på försäk-
ringskassan i Piteå säger: Det är klart att det är fler
arbetsgivare ringer hit och kollar. Har de varit sjuka
den senaste tiden, och så vidare?
Är det detta samhälle som statsministern vill ha?
Är det de handikappade, sjuka och andra och de små-
företag som är bäst som ska drabbas?

Anf. 50 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror inte att vi behöver ta till den
typen av angrepp på varandra. Vad det handlar om är
en insikt om att de små företagen är i en utsatt situa-
tion. Därför ska de ha ett skydd. Det har de inte haft
förut. Det inför vi nu. Det borde också Maud Olofs-
son vara glad över.
De tre veckornas arbetsgivarperiod var en gång i
tiden fyra veckor utan högkostnadsskydd. Det var
infört av en regering som stod frågeställaren nära.
Mer än så säger jag inte. Men det var också vid det
tillfället en situation då vi hade problem med kostna-
derna för sjukskrivningarna.
De måste vi vända nedåt. Det är många åtgärder
som ska göras. Detta tror jag blir en bra och kon-
struktiv åtgärd. Men det räcker inte. Mer måste till,
och vi är beredda att göra det.
Yrkesutbildningen i gymnasieskolan

Anf. 51 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag vet inte hur många gånger jag
från riksdagens talarstol har försökt att få Göran Pers-
son att tänka om när det gäller yrkesutbildningen för
svenska gymnasieungdomar och se de mycket stora
brister den har efter Göran Perssons så kallade gym-
nasiereform i början av 90-talet. Utslagningen är
enorm, och avhoppen är väldigt många. Men ingen-
ting har hittills fått regeringen att tänka om. Tvärtom
är den nu på väg att göra saker och ting ännu värre.
I går kom en rapport - den rapport jag nu håller i
min hand - från Institutet för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering, IFAU. Den bekräftar precis vad vi har
sagt. Den bekräftar också att den dåliga yrkesutbild-
ningen i gymnasiet leder till att ungdomsarbetslöshe-
ten ökar. Före gymnasiereformen var Sverige bäst av
några jämförda länder, efter är vi sämst.
Därför vill jag fråga statsministern: Är regeringen
beredd att tänka om när det gäller yrkesutbildningen i
gymnasieskolan?

Anf. 52 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Den sak vi har diskuterat när det gäll-
er yrkesutbildningen är om också den ska ha inslag av
allmänna ämnen. Ska också en elektriker lära sig
engelska? Ska ett vårdbiträde lära sig svenska och
historia? Ska en kock lära sig religionskunskap?
Svaret för vår del är ja. Det vuxenliv som väntar,
oavsett om man väljer en treårig yrkesinriktad linje
eller en treårig linje som leder mot teoretiska studier,
är densamma. Det är ökade krav, ständig beredskap
till vidareutbildning eller ny utbildning.
Skulle vi nu gå i Folkpartiets fälla att sänka kun-
skapskraven för yrkesutbildningarna kommer vi att
skapa en tudelning i skolssystemet som leder till
olycka. Allt blev inte bra i 1991 års gymnasiereform.
Det erkänner jag villigt. Men mycket blev väldigt bra,
inte minst att de yrkesförberedande linjerna också
fick dessa teoretiska inslag.

Anf. 53 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Vem går i en fälla? Vi röstar här i
riksdagen om att gymnasiet ska se ut. Men eleverna
röstar med fötterna. Hur mycket lär sig de 46 % av
fordonseleverna som hoppar av? Hur mycket lär sig
de 44 % av eleverna på livsmedelsprogrammet som
hoppar av? Jag fick Göran Persson en liten bit. Allt
blev inte bra. Men mycket blev väldigt dåligt. Det
måste ni inse. Ni måste tänka om radikalt.
Jag minns en debatt Göran Persson hade här i
kammaren på 90-talet när han var finansminister och
ville se en motdebattör se sitt eget ansvar. Statsmi-
nistern borde titta sig i spegeln inför skolavslutningen
och se sitt ansvar för utslagningen och ungdomsar-
betslösheten och säga sig: Mitt ansvar är stort. Mea
culpa, mea culpa, mea maxima culpa.

Anf. 54 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Denna trosbekännelse, denna skuld-
bekännelse, har jag läst någon gång i kammaren rik-
tad till en tidigare folkpartistisk finansminister. Då
tror jag att den ägde sin riktighet.
Nu missar Lars Leijonborg grovt. Den spegel han
säger att jag ska hålla upp såg jag i förrgår. Jag be-
sökte då den stora gymnasieskolan som ligger i Glo-
ben. Det är en treårig yrkesinriktad utbildning mot
hotell och restaurang. De är djupt övertygade om det
riktiga i att denna yrkesutbildning nu leder vidare för
vissa elever in i högskolan.
Det är ingen återvändsgränd. Det förbereder dem
för återkommande utbildning som vuxna. Det öppnar
för en internationalisering genom att lära också dessa
elever språk. Så är det. Det är Folkpartiet drömmer
om är en väg tillbaka då den som skruvade på en bil
inte behövde ha några andra kunskaper än om muttrar
och skruvar.
Den tiden är förbi, Lars Leijonborg. Nu krävs av
alla oss att vi förbereder oss för ett liv som präglas av
ny kunskapsinhämtning och internationalisering.
Därav språkkrav och andra krav också på yrkesut-
bildningar.

Anf. 55 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Vi är självfallet helt överens om att
yrkesinriktade elever ska lära sig engelska till exem-
pel. Men poängen är att de som Göran Persson träffa-
de häromdagen i Globen gick kvar. De arbetslösa -
de som rapporten handlar om - var ju inte i skolan.
Vad tänker regeringen göra för att minska den
enorma utslagningen ur gymnasieskolan? Det räcker
inte att tänka gammalt - ni måste tänka nytt!

Anf. 56 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! I den utbildningen var det få avbrott
år 1, troligen därför att man har lärt sig att hantera en
yrkesinriktad utbildning i kombination med teoretiska
inslag.
Det är det kravet vi ska ställa, Lars Leijonborg.
Hur ska skolan utvecklas? Hur ska metoderna ut-
vecklas? Hur möter man elever som kanske inte är så
där alldeles motiverade, men som vi alla vet kommer
att behöva kunskaperna?
Det är den vägen vi ska gå, och inte ge upp och i
folkpartistisk defensiv backa bakåt och släppa kun-
skapskraven. Framåt mot nya djärva mål!
EMU-kampanjerna

Anf. 57 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag har funderat på den senaste må-
nadens dåliga opinionsmätningar för ja-sidan i frågan
om EMU, som jag tyvärr tycker har lett till en käns-
lomässig och osaklig skrämselpropaganda för att slå
tillbaka nej-sidan. Det finns inte längre några argu-
ment som är värda att lyssna på från motståndarna,
säger statsministern. Ni talar om isolering och utan-
förskap om vi får ha kronan kvar, och ger helt verk-
lighetsfrämmande och orealistiska bilder av pengar i
plånboken och manna från himlen med ett ja.
Verkligheten är som Göran Persson väl känner till
en helt annan. Där ser vi att de länder som har kvar
sina egna valutor får en betydligt bättre situation.
Kronan går bättre och vi har en lägre arbetslöshet och
högre tillväxt. Vi har kvar friheten att bedriva en
ekonomisk politik anpassad efter våra företag och vår
ekonomi. I Tyskland däremot lider man av en djup
ekonomisk kris och den tvångströja som EMU har lett
till.
Kampanjen från ja-sidan lyser av desperation. Hur
är det - det var ju faktiskt inte så länge sedan som du
själv funderade på att säga nej, Göran Persson? Lägg
ned skrämselpropagandan och stå upp och ta fighten
med ärliga medel!

Anf. 58 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det var inte många argument för ett
nej i den pläderingen, utan det var bara omdömen om
oss - vi som tycker att Sverige ska öppna sig för
världen i övrigt.
Jag har inte sagt att det inte finns några argument
emot. Jag har sagt att det finns inga vackra argument
emot. Och vad menar jag med det? Jo, att det blir
inskränkt och nationalistiskt. Vi ska tydligen tänka på
oss själva. Något ansvar för Europa tycks vi ju inte
ha, utan det är en nationell nostalgisk tripp som ska
anträdas. Jag tror inte att det leder politik och sam-
hällsutveckling framåt. Utanförskap är det som blir
effekten av ett svenskt nej. Det finns ingen anledning
att dölja det.
Finland finns med. Estland, Lettland, Litauen och
Polen är på väg dit. Tyskland är redan där. Jag är
ganska säker på att Danmark hamnar där snart också.
Visst måste vi prata om det här! Visst har vi kvar
vår krona om vi säger nej, och visst har ryssarna kvar
sin rubel. Men inte är det något utanförskap som jag
längtar efter. Vi ska vara inne, vara med, påverka och
ta ansvar.

Anf. 59 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Det är just den här bilden som jag
tycker att det är så makalöst att du orkar försöka
mana fram. Det skulle alltså vara något slags nostal-
gitripp att ha kvar svenska kronor och en självständig
valutapolitik. Det är fullständigt absurt.
Jag tror inte att svenska folket känner igen sig ett
dugg i bilden av att det är utanförskap att vi kan ha en
ränta i Sverige som är anpassad efter hur den ekono-
miska situationen är i Sverige. Jag tror att du gör fel
när du försöker mana fram bilden av någonting udda,
utanför det som i själva verket händer där nere på
kontinenten. Det är en felaktig bild. Människor kän-
ner inte igen sig.
Jag tror att det är mer hoppfullt att tala till männi-
skor om sakfrågan och att försöka prata om argu-
menten för och emot i stället för att försöka skrämma
bort dem som är osäkra från valstugorna, som du gör
just nu.

Anf. 60 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det här är en fortsatt recension av
mina inlägg, men ingen argumentering i sak. Berätta
exempelvis varför det blir bättre för Sverige om vi
ställer oss utanför! Berätta varför Finland har lägre
ränta än Sverige! Berätta hur vi ska bygga upp ett
effektivt skydd mot internationella kapitalrörelser om
vi ska segla ensamma på ett stormigt valutahav! Be-
rätta hur det går med jobben om svenska företag får
valutarisker i sin export som växer jämfört med da-
gens! Berätta om allt som händer vid ett utanförskap!
Ni vill ju välja den linjen.
Vi vill gå in och vi vill ta ansvar. Vi vill påverka
och vi vill dra fördel av det som kommer att hända.
Jag är övertygad om att vi går i den riktningen.
Du må ha argument, Peter Eriksson, men de är
inte vackra. Du må ha argument som är av det slaget
att du övertygar dig själv, men de leder inte framåt.
Det är det som jag har sagt, och det står jag för.

Anf. 61 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag berättar varje dag varför det är
viktigt att vi i en värld som ständigt förändras har
möjlighet att parera och åstadkomma en politik som
är anpassad efter svenska företag. Jag berättar hur
viktigt det är att vi lyckas ha kvar jobben i Sverige
även om vi hamnar i en ekonomisk kris. Jag berättar
varför det är viktigt att företag i Sverige har en ränta
som är anpassad till deras situation, till det ekono-
miska läge och till den konjunktur som vi har. Det
förstår människor.
De förstår inte vad det är för fel på kronan och
varför vi ska förbjuda den. Den har fungerat bra un-
der många år.
Följderna av ett nej till EMU

Anf. 62 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m):
Fru talman! Vi är många som arbetar för ett ja i
folkomröstningen om euron den 14 september. Men i
den politiska framtidsbilden måste vi också ha med
risken för ett nej. Ett nej skulle enligt min uppfattning
leda till att Sverige fick mindre inflytande inom EU
och att svenska företag skulle få försämrad konkur-
renskraft. Det skulle i sin tur drabba både jobben och
konsumenterna här i Sverige.
Därför var det intressant att följa den förra ord-
växlingen. Detta kan riskera att bli en realitet. Jag vill
därför fråga statsministern vilka följder för svenskt
vidkommande han och regeringen ser vid ett eventu-
ellt nej till euron och vilka åtgärder regeringen i så
fall ämnar vidta för att mildra de negativa följdverk-
ningarna efter den 14 september.

Anf. 63 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det där är en stor och viktig fråga.
I dag är kapitalmarknaderna ingenting annat än att
handla med pengar. Det går blixtsnabbt och det är
jättestora belopp. Det är psykologi. Det jag är mest
orolig för är att den psykologin vid ett svenskt nej ska
resultera i en spekulation mot den svenska kronan.
Jag är oerhört orolig för en framtid då vi kanske får
problem av andra slag i Sverige och spekulationer av
det slaget mot den svenska kronan. Jag har upplevt
det en gång förut nämligen, och jag kan se hur det
skadar och egentligen omöjliggör allt arbete i den här
kammaren.
För att skydda oss mot det behöver vi ha större
marginaler. Vi behöver ha mer av buffertar i ekono-
min för att ta upp den risken. Vi får diskutera hur pass
stora de ska vara, men jag är övertygad om att vi
behöver mer av buffertar i ett läge då vi ställer oss
utanför än om vi går in. Det är en effekt. Det finns
också en lång rad andra, exempelvis priser och räntor
som också kommer att gå åt fel håll.

Anf. 64 GUNILLA CARLSSON i Tyre-
sö (m):
Fru talman! Vad jag förstod av statsministerns ti-
digare inlägg finns det en stark oro för jobben. Det är
väl just det som är så spännande att höra i den diskus-
sion som förs. Det finns ju beräkningar som visar hur
handeln ökar och därmed tillväxten, men också möj-
ligheterna att få fram jobb i Sverige.
Det finns de på nej-sidan som hävdar det motsatta,
men jag vill påminna om hur undersökningar inom
näringslivet visar en öronbedövande majoritet bland
både små och stora företag för behovet av att införa
euron som en av de absolut viktigaste åtgärderna för
att återta svensk konkurrenskraft.
Men det gäller inte bara på det ekonomisk-
politiska området, utan också i verkligheten och var-
dagen för de små företagen och för jobben. Vad
kommer att behöva göras om vi skulle riskera ett nej?

Anf. 65 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att vi exempelvis måste säkra
svenska småföretag bättre när de exporterar. Jag tror
att många avstår från exportorder i dag därför att det
finns en valutarisk. Det kan vara en åtgärd.
Gunilla Carlsson påminner om en annan sak. När
vi genomförde den stora budgetsaneringen levde vi
upp till det vi kallade för Maastrichtkriterierna vid
den tidpunkten. Det är förberedelserna för EMU. Det
sades att det vi då gjorde skulle resultera i massar-
betslöshet. Vi pressande ned inflationen, sänkte rän-
tan och tog bort underskotten. Det har blivit precis
tvärtom. Vi har haft en utmärkt utveckling i Sverige
sedan vi började föra den politik som krävs för att få
vara medlemmar i EMU. Det har varit bra år för Sve-
rige, för svenska löntagare och svenska småföretag.
Jag hoppas verkligen inte att vi hamnar i ett läge där
vi ställer oss utanför och därmed riskerar mycket av
det vi har vunnit.
Småföretagen är utsatta. Konsumenterna är utsat-
ta. Och framför allt kommer kronan att bli utsatt,
också för spekulation är jag rädd för.
Förlängning av sjuklöneperioden

Anf. 66 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Statsministern! Jag skulle vilja fort-
sätta diskussionen om arbetsgivarnas förlängda sjuk-
löneperiod. Socialdemokraterna har föreslagit att
skyldigheten att betala sjuklön till arbetstagarna nu
ska bli tre veckor. Det här ökar kostnaderna för före-
tagen med 1 miljard kronor.
Det här systemet har prövats. 1997 infördes en
förlängning till fyra veckor. Redan året därpå backade
regeringen och sade att det inte fungerade och att man
skulle återgå till två veckor. Då skrev Göran Persson i
budgetpropositionen för 1998: Enligt vad som anförts
av Landsorganisationen i Sverige och Svenska Ar-
betsgivareföreningen förväntas en förkortad sjuklö-
neperiod underlätta nyanställningar i framför allt små
företag.
Nu är frågorna till Göran Persson: Hur många
jobb kommer att förloras? Hur mycket kommer vi att
försvåra nyanställningarna med en förlängning av
sjuklöneperioden? Allt enligt egen utsago från 1998.

Anf. 67 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Som jag sade förut var 1997-1998 års
debatt präglad av att det inte fanns något högkost-
nadsskydd. Vi genomförde den förändring tillsam-
mans med Centerpartiet, och tog sedan tillbaka den.
Hade vi haft ett högkostnadsskydd tror jag inte att
den här diskussionen över huvud taget hade dykt upp.
Det jag nu är rädd för - och den rädslan bör kam-
maren dela - är att de här kostnaderna ska fortsätta att
växa. Vi gör insatser i förebyggande syfte, vi gör
insatser i vården och vi gör insatser på arbetsplatser-
na. På så sätt kanske vi får resurser över att använda
också för annat som är viktigt för små företag när de
ska växa och utvecklas. Det handlar om utbildnings-
system, transporter och allt sådant som vi tycker är
viktigt för att Sverige ska fungera bra. Det är samma
pengar vi diskuterar.
Det är lätt att kräva mer utgifter och gå emot im-
populära åtgärder. Men ibland krävs sådana åtgärder
om man ska ta ansvar för ett land. I det här fallet har
vi också sett till att skydda de minsta företagen.

Anf. 68 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Problemet är att kostnaderna för sjuk-
skrivningarna har ökat lavinartat sedan 1997. Först nu
kommer panikartade åtgärder som har prövats förut
och förkastats av regeringen med två argument, näm-
ligen att de försvårar nyanställningar och krånglar till
avtalsmarknaden. Både fack och arbetsgivare säger
att detta är dåliga förslag. EU ska pröva om det här
högkostnadsskyddet verkligen är förenligt med EU-
regler. Vi vet inte hur det kommer att gå med detta.
Lagrådet säger: Stopp! Genomför inte detta nu åtmin-
stone! Vänta på avtalen! Vänta på EU!
Men regeringen, i panik på grund av bristande åt-
gärder tidigare, kör över Lagrådet, företagen, de
fackliga organisationerna och faktiskt också det
svenska folket, tycker jag.

Anf. 69 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det sista tror jag att vi ska vara för-
siktiga med att uttala oss om. Jag tror att svenska
folket är fullt på det klara med att om vi har kostnader
som växer från 50 till 100 miljarder på några år måste
man göra saker för att vända utvecklingen. Jag tror
inte att man upplever sig som överkörd.
Hade vi haft högkostnadsskyddet 1998 hade vi
aldrig gjort den här förändringen. Vad är det som gör
att småföretag tvekar att anställa? Det är naturligtvis
detta att man är rädd för att dra på sig en kostnad som
blir absurt hög för just det företaget därför att man har
otur med en olycka på arbetsplatsen eller någonting
sådant. Högkostnadsskyddet täcker detta.
Det här är en åtgärd som är impopulär. Men det är
också en åtgärd som är nödvändig att göra om man
ska bryta kostnadsutvecklingen. Jag uppmanar dem
som säger nej till detta att redovisa andra åtgärder
som är konstruktiva och löser samma problem. Vi
väntar.
Kommunals lönekrav

Anf. 70 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill också knyta an till den förra
frågan. Statsministern säger att vi förbereder ännu
bättre åtgärder tillsammans. Då kan vi kanske ta bort
detta. De värderade vännerna på borgarsidan kan
kanske vara med om dem.
Vi politiker ska inte ta aktiv del i avtalsrörelsen.
Det är sant. Men vi har friheten att ha åsikter, och det
har vi ju. Statsministern hade åsikter den 23 oktober.
Han sade: Jag inte bara delar Kommunals uppfatt-
ning, jag har drivit den och efterlyst ett brett stöd för
Kommunals ambition. Det måste plockas in i ett
långsiktigt åtagande från hela arbetsmarknaden.
Sedan påstår vissa TT-meddelanden den 23 förra
månaden att statsministerns stöd falnar. Statsminis-
tern kan väl tala om hur det står till med glöden i den
här frågan.
Det finns ett stort avstånd, men vi måste också se
hur ekonomin ser ut. Det tycks vara ungefär 1 ½
miljard. Vi gav lite extra för nästa år, ungefär 4 mil-
jarder. Min förra fråga var om vi inte borde perma-
nenta det stödet om vi har råd. Det kan vi säga
gemensamt.

Anf. 71 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Lars Bäckström vet lika bra som jag
hur budgetläget ser. Om det dyker upp ett utrymme
på 4 miljarder kronor är det klart att vi kommer att
hitta sätt att använda de pengarna. Ett bra sätt är na-
turligtvis att använda dem till den kommunala sek-
torn. Men det kan också finnas andra ändamål. Låt
oss vänta med att låsa den saken till dess vi sitter i
förhandlingar. Lars Bäckström ska väl ha något ut-
rymme kvar när han möter Bosse Ringholm i dessa
nattliga manglingar.
Jag upplever att det finns ett brett folkligt stöd för
att de vårdanställda borde ha bättre betalt. Samtidigt
finns det en insikt om att detta ska lösas i en avtalsrö-
relse, och det ska lösas på ett sådant sätt att dessa
vårdanställdas resultat sedan inte blir golv för en ny
avtalsrörelse där alla andra tar avspark. Då har vi bara
skaffat oss ekonomiska bekymmer. Nog kan man
sympatisera med kraven, men hur det ska lösas måste
de hantera som sitter vid förhandlingsbordet. De har
vårt fulla förtroende att utföra detta.

Anf. 72 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Visst kan det vara välbehövligt att
träffa Ringholm på nätterna, men bättre är att möta
Persson på dagen. Visst är det så.
I punkt ett om arbetslivet skrev vi att för att klara
att ge de vårdanställda och kvinnorna bättre löner
kommer kommuner och landsting att ges ökade resur-
ser de kommande åren. Det skrev vi tillsammans. Vi
vet att vi kommer att ha mer resurser under 2005-
2006 eftersom vi driver en bra politik för jobb och
sysselsättning. Vi kan inte fästa oss för en exakt nivå,
men nog kommer vi att klara 4 miljarder. När vi sade
10 i valrörelsen sade Persson att det var för lite. Nog
ska vi klara 4 miljarder. Det får inte bli som i sagan
om skräddaren att det blir ingenting. Vi ska klara 4.
Om vi kan göra upp om det slipper jag och Ringholm
sitta på nätterna. Då kan vi säga: I herredagsmän,
reser icke så fort! Vad göras skall är allaredan gjort!
Vi gör det nu, men vi ska självfallet inte finansie-
ra det genom upplåning i den offentliga sektorn. Det
är vi överens om. Men vi vet att vi klarar detta, Göran
Persson. Det underlättar matchen. Vi kommer att få
stöd från läktarn när Ylva spelar bollen på planen
utan att stöta sig med Reepalu. Det går att säga detta,
Göran Persson.

Anf. 73 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det finns ingenting värre än läktarex-
perter som vet precis hur man ska spela på planen. Nu
pågår det en förhandling vid förhandlingsbordet, Lars
Bäckström. Låt den vara vid förhandlingsbordet! Ta
inte in den i riksdagens talarstol!
Känn efter vad Bäckström påstår! Han säger att
det finns 4 miljarder. Vi tyckte att det behövdes 10.
Vi vet att det finns 4. Det är möjligt att han har någon
kunskap som vi andra inte har. Vad vet vi om vilka
pengar som finns? Det vet vi när vi kommer fram dit i
förhandlingarna. Om Bäckström nu kan hantera
verkligheten så lättsinnigt så varför inte klippa till
med 6 miljarder på en gång, eller 10? Då är det ju
löst. Det är bara att lattja till det i talarstolen.
Här i riksdagens talarstol förhandlar vi inte, Lars
Bäckström. Det görs av arbetsmarknadens parter. Om
vi börjar lägga oss i den förhandlingen med den typ
av inlägg som just gjordes är vi snart på ett sluttande
plan. Det kommer att drabba de offentliganställda
hårdare än någonting annat.
Sysselsättningen i Glasriket

Anf. 74 CARINA ADOLFSSON ELGE-
STAM (s):
Fru talman! Min fråga handlar om Glasriket som
är med och sätter Småland på världskartan. Vårt
svenska glas finns runt om i världen. Inte minst riks-
dag och regering använder det vid representation.
Svenskt glas är därför en angelägenhet för hela natio-
nen.
Att vara mästare i glasindustrin är ett yrke med
lång tradition. Samarbetet mellan mästaren och
konstnären är speciellt. Det tar lång tid att lära sig.
Det handlar om kompetens och kunskap som vi har
byggt upp under mer än 250 år.
Glasindustrin är ganska känslig för konjunktur-
nedgångar. Just nu ser vi en sådan.
Under de senaste åren har 200 personer varslats.
Det har handlat om Orrefors Kosta Boda, Älghults
glasbruk, som är nedlagt, Rosdala glasbruk, och nu
senast Lindshammars glasbruk.
Majoriteten av glasbruken ligger i små tätorter i
glesbygden. De flesta har omkring tusen invånare,
och glasbruken står ofta för huvudsysselsättningen på
orten.
Min fråga till statsministern är: Vad kan staten
och statsministern göra för Glasriket och sysselsätt-
ningen?

Anf. 75 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Vi ska nog fortsätta efter de riktlinjer
som vi har dragit upp och som handlar om stöd till
design, stöd till bra utbildning, marknadsföringsinsat-
ser, internationella mässor och utställningar.
Det är svårt att i en lågkonjunktur gå in och ex-
empelvis lyfta av kostnader i produktionen. Det klarar
vi inte av att göra. Jag tror inte att regelverket medger
någonting sådan.
Jag är själv personligt engagerad i glasindustrin.
Jag uppfattar den vara konst, konsthantverk och
konstindustri när den har som bäst kvalitet och tradi-
tion.
Det vore ett elände om vi gjorde oss urarva på
detta område. Vi följer det naturligtvis nära. Jag har
inga löften att lämna i dag utöver det som vi redan
gör. Jag delar helt Carina Adolfsson Elgestams be-
skrivning av verksamhetens betydelse inte bara för
Småland utan också för Sverige.
Tillsynen över friskolor

Anf. 76 HILLEVI ENGSTRÖM (m):
Fru talman! Det finns ungefär 5 000 friskolor i
Sverige med ungefär 50 000 elever. Möjligheten att
välja skola har betytt väldigt mycket för dem som har
gjort det. Det har också betytt väldigt mycket för oss
som har valt den kommunala skolan. Det har innebu-
rit att alla skolor har tvingats förbättra sig och öka
kvaliteten för att vara attraktiva.
En viktig förutsättning för friskolor och andra
skolor är att det finns tillsyn. Skolverket har ju i upp-
drag av regeringen att utöva tillsyn så att inga barn
kränks eller blir hotade eller inte får den undervisning
som de har rätt till, till exempel i sex och samlevnad,
idrott och hälsa.
Jag frågar statsministern vad han tänker göra för
att se till att Skolverket sköter det som åligger dem på
ett mycket bättre sätt än vad som sker i dag, så att
man slipper se reportage i TV om hur barn far illa. De
flesta friskolor som sköter sig mår inte heller särskilt
bra av att veta om detta.

Anf. 77 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det är två saker som har diskuterats
den sista tiden med anledning av våra friskolor.
Dels det som frågeställaren tar upp dels dagens
larmrapport i Dagens Nyheter om de extremt höga
kostnader som de tycks förorsaka, åtminstone i
Stockholm.
Det senare ska vi värdera och granska. Vi har ing-
et intresse av att dra på oss jättelika merutgifter. Det
var aldrig avsikten med reformen.
Det första är lätt att åtgärda. Det har varit förslag
framme i riksdagen som har avvisats av en riksdags-
majoritet bestående av de borgerliga partierna och
Miljöpartiet. Det var förslag som syftade till att ta in
också friskolorna i den lokala kommunala gransk-
ningen kvalitetsmässigt. Jag beklagar att så skedde.
Vi kanske kan få ett nytt försök i den riktningen.
Vi kan inte och kommer heller aldrig att kunna
bygga upp en statlig inspektionsverksamhet som når
ut till varje skola och som kan följa upp den typ av
felaktigheter som vi såg för några veckor sedan. Det
måste ske i en lokal utvärdering och granskning.
Hjälp oss med den saken så tror jag att vi kommer
en bit framåt på vägen.
Biltullar - avgift eller skatt

Anf. 78 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! Jag har en skattefråga, tror jag.
Den 2 juni kommer Stockholms stadsfullmäktige
att fatta beslut om att införa biltullar eller trängselav-
gifter. Den 3 juni, dagen därpå alltså, kommer den
statliga Stockholmsberedningens yttrande över om
biltullar är en skatt eller ej.
Nu är min fråga: Är det rimligt att träffa beslut om
att införa en avgift eller skatt innan det är klarlagt av
Sveriges riksdag om det rör sig om en skatt eller en
kommunal avgift?

Anf. 79 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tycker att det är rimligt. Om det
bara är någon dags tidsutdräkt kan man kanske leva
med den lilla ofullkomligheten.
Det här har ju diskuterats ohyggligt länge. Är det
en avgift eller är det en skatt? Om det är en skatt
krävs ett statligt medverkande och en insats från den-
na församling. Om det är en avgift har det en annan
karaktär. Vad jag förstår är det komplicerat, rent
formellt. Men reellt handlar det om att ta ut en avgift
- 10 eller 20 kronor - för att se till att Stockholm inte
korkar igen, miljön fördärvas och transporterna
omöjliggörs.
Det handlar om att alla vi som vistas i Stockholm
ska få ett bättre liv. Det borde vi kunna hjälpas åt
med. De tekniska sakerna får vi lösa litet senare.
Bidragen till EMU-kampanjerna

Anf. 80 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Fru talman! Inför folkomröstningen om EU-
medlemskap tilldelades ja- och nej-sidorna vardera
25 miljoner i kampanjbidrag. Vad som inte redovisa-
des var bidrag på över 800 miljoner till ja-sidan från
det svenska näringslivet.
Med anledning av den kritik som det föranledde
sade statsministern här i kammaren: Jag tycker att den
folkomröstning som vi ska ha om EMU så småning-
om mycket väl kan vara en startpunkt för ett nytt sätt
att redovisa kampanjpengar. Det har jag ingenting
emot.
Detta sade statsministern i februari 2000.
Ingenting har skett. Folkomröstningen den
14 september blir en upprepning av den parodi på
demokratisk rättvisa som vi såg i EU-valet. Det
handlar återigen om hundratals miljoner i oredovisade
satsningar på ja-sidan. Det är ovärdigt en demokrati.
Statliga företag som är medlemmar i svenskt när-
ingsliv finansierar indirekt ja-sidan med svenska
folkets pengar. Nej-sympatisörerna står maktlösa.
Varför ska det behöva vara på det viset?

Anf. 81 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! När jag fällde det yttrandet var det
inte bara med avseende på det som Björn von der
Esch nu beskriver. Det var också med erfarenhet inte
minst från Irland och andra ställen där ju de som
röstat emot förändringarna haft ett kraftfullt interna-
tionellt stöd från kretsar som har varit svåra att spåra.
Det var också i den andan som inlägget gjordes. Jag
har ingenting emot att vi redovisar.
Samtidigt är det naturligtvis svårt att hindra före-
tag och organisationer som har resurser att ge uttryck
för det de känner, tycker och tänker. Det är svårt att
lägga band på det. Det vill jag inte heller göra.
Om vi kan hitta ett sätt att redovisa vad det är för
resurser, så inte mig emot.
Vi kan ju se ett steg längre fram. Vi kan se på
kommande riksdagsval. Där ser vi att man börjar tala
om att vissa partier återigen ska öppna för att ta emot
bidrag från näringslivet. Där har vi all anledning att
se upp och i så fall redovisa öppet.
Kärnsäkerhetsutredning

Anf. 82 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Vi vet att kärnkraftverket Barsebäck
var livsfarligt från starten och fram till 1992 eftersom
en incident det året visade att inga nödkylsystem
skulle ha fungerat vid en olycka. Vi vet att reaktorer-
na inte var i närheten av kraftbolagens egna säker-
hetsmål 1998. Sedan dess vet vi ingenting.
1995 presenterade Barsebäck en säkerhetsstudie,
men Kärnkraftsinspektionen underkände studien.
Barsebäck fick bakläxa fram till 1998. Denna gång
var studien bra, men inte reaktorn. Den hade alldeles
för stor sannolikhet för härdsmälta.
Efter ytterligare en räcka uppskov fick Barse-
bäck 2 fram till 1 april 2003 på sig att leverera en ny
studie. Det har man ännu inte gjort. Sist vi fick en
riktig kärnsäkerhetsutredning var 1979. Är det inte
dags att vi får en sådan igen genom att ge Suzanne
Frigrens mycket begränsade utredning tilläggsdirek-
tiv? Är det verkligen ansvarsfullt att fortsatt driva
Barsebäck under dessa förhållanden?

Anf. 83 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag tycker att Ingegerd Saarinen tar
upp en väldigt viktig fråga, som påminner om bak-
grunden till att vi håller på att avveckla svensk kärn-
kraftsproduktion. Det ska göras på ett ordnat sätt och
så att det inte stör välfärd och produktion. Det är en
svår uppgift, men vi gör det inte bara därför att vi
tycker att det är kul i största allmänhet att avveckla
elproduktion - det vore ju befängt - utan därför att
det är risker förknippade med denna produktion. De
har resulterat i utredningar och översyner av det slag
som Ingegerd Saarinen har läst.
Jag vill inte ta ställning till de påståenden som hon
för fram. Jag kan inte göra det. Jag kan bara säga att
regeringens ambition tillsammans med Centerpartiet,
Vänsterpartiet och förhoppningsvis också Miljöpartiet
är att vi ska kunna stänga också den andra reaktorn
vid Barsebäck. Om vi ska ge ett tilläggsdirektiv till
den utredning som pågår vill jag reflektera över.
EMU-medlemskapets påverkan på ränteläget

Anf. 84 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! I statsministerns förstamajtal i Björk-
vik i Katrineholm sade statsministern att om vi går
med i EMU, kommer landets villaägare att få lägre
boendekostnader eftersom räntorna sjunker.
Det hade varit bra om detta påstående var sant,
men tillåt mig tvivla. I dagarna har tio mycket kända
ekonomer gett ut en bok om fördelar och nackdelar
med ett EMU-medlemskap. I den nämner man inte
ens ränteläget och spekulerar inte i räntans upp- och
nedgång. Då funderar jag naturligtvis över om stats-
ministern besitter andra ekonomiska kunskaper än de
här tio ekonomerna, eller är det så att statsministern,
som han alldeles nyligen sade, kör med en del inte
särskilt vackra argument i debatten om EMU-
medlemskap eller inte?

Anf. 85 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag beundrar Owe Hellbergs mod att
ta upp just räntefrågan kopplat till EMU-
diskussionen. Om det finns någonting som jag tror att
vi kan vara överens om är det ju att EMU-området
har väsentligt lägre räntor än Sverige.
Jag gjorde i Katrineholm följande mycket enkla
reflektion: Varför ska en metallarbetare som bor i
Katrineholm betala en tusenlapp mer i hyra varje
månad för sin villa än en metallarbetare som bor i
Katrineholms vänort Salo i Finland? Sverige och
Finland är två länder som är i stort sett likvärdiga
ekonomiskt och socialt, och de har löner och konkur-
renskraft som påminner om varandras. Varför ska vi
betala för detta frivilliga utanförskap, och varför ska
det drabba hyror och priser, det som vanligt folk har
mest intresse av att man ser till att pressa tillbaka?
Jag tror att vi är tämligen överens om detta. Det
räcker att titta på hur statistiken ser ut.
Vänta-och-se i EMU-frågan

Anf. 86 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Till min stora glädje har vi i dag talat
väldigt mycket om utanförskapets konsekvenser. Det
är väldigt bra med tanke på att det är att ställa sig
utanför som innebär den stora förändringen. Om vi
går in i euroområdet fortsätter vi efter den linje som
vi i dag följer, det vill säga internationellt samarbete.
Vi har ju alltid sagt ja till samarbete och nej till isole-
ring. Det är jätteviktigt för ett litet och utlandsbero-
ende land som Sverige.
En annan intressant fråga är det så kallade alter-
nativet "vänta-och-se". Det innebär att man ska se om
det går bra men om det går dåligt kanske genomföra
en ny folkomröstning och göra ett nytt försök. Jag är
väldigt rädd för att det alternativet över huvud taget
diskuteras, och därför vill jag höra vad statsministern
säger om det här med att "vänta och se".

Anf. 87 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag har nog själv sagt så för några år
sedan. Vi har väntat rätt länge nu, och vi har fått se att
EMU fungerar. Att i ett läge där vi ser att EMU fun-
gerar både i högkonjunktur och i lågkonjunktur säga
ytterligare en gång "nej, vi väntar ett tag till" är att
säga okej till att de andra inte väntar på oss. De går ju
vidare.
I stort sett samtliga länder som finns i vårt grann-
skap kommer att vara med, och de kommer nu att
skapa det regelverk som vi i praktiken kommer att få
leva efter i framtiden. Att nu säga "vänta-och-se" är
att avstå från att påverka de villkor som kommer att
gälla för våra barn och barnbarn. Det är naturligt för
en demokratisk församling som riksdagen att vilja
vara med i ett sådant sammanhang, där man kan på-
verka sin framtid.
Att "vänta-och-se" är alltså inte någonting annat
än att säga nej, och att säga nej är att ställa sig utan-
för.

Anf. 88 ANDRE VICE TALMANNEN:
Därmed är statsministerns frågestund avslutad.
Jag tackar statsministern och övriga deltagare för
deras medverkan.

10 § (forts. från 8 §) Statens ansvarsnämnd och
arbetsrättsliga frågor (forts. AU6)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen av de
anmälda talarna fanns närvarande i kammaren.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)

11 § Johannesburg - FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling (skr. 2002/03:29)

Föredrogs
utrikes-, miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:UMJU1
Johannesburg - FN:s världstoppmöte om hållbar
utveckling (skr. 2002/03:29).

Anf. 89 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Begreppet hållbar utveckling kan i
korthet förklaras med att alla nu levande människor
ska kunna tillgodose sina behov utan att det drabbar
kommande generationer.
I drygt 30 år har arbetet med hållbar utveckling
pågått. FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 kan
ses som den första milstolpen i arbetet. Genom
Stockholmskonferensen placerades miljöfrågorna på
den politiska dagordningen.
Hållbar utveckling som begrepp etablerades 1987
av Världskommissionen för miljö och utveckling, den
så kallade Brundtlandskommissionen.
Den andra milstolpen var FN-konferensen om
miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992, då värl-
dens länder enades om att en hållbar utveckling måste
vara ett övergripande mål för all samhällsplanering.
Där slogs det fast ett antal principer, till exempel att
miljöskyddsåtgärder måste integreras i övrig politik
och att världens länder bör verka för att minska
ohållbara konsumtions- och produktionsmönster.
Riokonferensen utgjorde också startskottet för ar-
betet med Agenda 21, som runtom i världen ska kun-
na verka på lokal, regional och nationell nivå.
Fru talman! Efter Riokonferensen hölls en rad oli-
ka globala FN-konferenser och toppmöten. Dessa
behandlade bland annat frågor som rör befolknings-
utveckling, i Kairo, social och ekonomisk utveckling,
i Köpenhamn, kvinnors sociala situation, på Peking-
konferensen, boende samt stads- och bebyggelseut-
veckling, i Istanbul, och livsmedelssäkerhet i Rom.
Vid FN:s generalförsamlings toppmöte i New
York i september 2000 antogs de så kallade millen-
niemålen. Därpå följde WTO-mötet i Doha, Qatar,
där miljöfrågorna i WTO diskuterades, den interna-
tionella konferensen om utvecklingsfinansiering i
Monterrey, Mexiko, och så slutligen toppmötet i
Johannesburg i Sydafrika i augusti förra året.
Toppmötet i Johannesburg slog fast att just hållbar
utveckling är en överordnad princip för FN:s arbete
och att allt arbete ska vara hållbart i ekonomisk, soci-
al och miljömässig bemärkelse.
I genomförandeplanen från Johannesburg åtar sig
medlemsländerna bland annat att
· utveckla integrerade vattenhushållningsplaner och
planera för effektivare vattenanvändning senast
2005
· avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald
till 2010
· halvera andelen människor som saknar tillgång till
grundläggande sanitet till 2015
· återuppbygga och återställa fiskebestånd som
hotas av utrotning så snart som möjligt
· säkerställa att kemikalier används och produceras
på ett sätt som minimerar betydande negativa
miljö- och hälsoeffekter.
Alla de nämnda konferenserna och toppmötena
har utifrån sina respektive frågeställningar och ut-
gångspunkter utgjort delar i den pågående processen
för att vi ska nå dessa mål.
I skrivelsen Johannesburg, FN:s världstoppmöte
om hållbar utveckling redovisar regeringen sin syn på
hur arbetet ska gå vidare mot målen, och det är just
detta, fru talman, som den här debatten kommer att
handla om.

Anf. 90 LARS LINDBLAD (m):
Fru talman! Vad är hållbar utveckling? Det kan
man fråga sig. Problemet med begreppet hållbar ut-
veckling är att det finns nästan lika många tolkningar
som det finns människor som använder begreppet.
Visst definierade Brundtlandskommissionen begrep-
pet en gång: Hållbar utveckling ska vara en utveck-
ling som innebär en balans mellan miljö och social
och ekonomisk utveckling. Grundtanken är bra.
Kommissionen slog fast att utan en ekonomisk till-
växt är en långvarigt god miljöutveckling omöjlig.
Det är länder, människor och företag som är ekono-
miskt livskraftiga som har råd och möjlighet att för-
bättra sin livsmiljö såväl socialt som miljömässigt.
Men att i praktisk politik hitta balansen är givetvis
ett teoretiskt resonemang. Jag är helt övertygad om
att Lena Sommestad och hennes regering använder
sig av denna princip när man lägger fram lagförslag
och budgetar. Likaså använder miljöpartister och
vänsterpartister detta begrepp. Problemet är att be-
greppet egentligen är ett tomt skal. Miljöpartiet driver
på internationell nivå att miljöreglerna ska vara över-
ordnade frihandelsreglerna i WTO. Då har man
snabbt tappat balansen. Vänsterpartiet säger sig
ibland vara emot ekonomisk tillväxt. Då tappar man
genast bort möjligheten att använda sig av begreppet
hållbar utveckling eftersom tillväxt är en grundförut-
sättning.
Som sagt tror jag att intentionen för vårt land är
att våra lagar och regler ska luta sig mot begreppet
hållbar utveckling, men i praktiken följs inte alltid
detta resonemang.
Låt mig ge några exempel: Ett företag, till exem-
pel ett jordbruk, som vill söka tillstånd enligt miljö-
balken för att få starta, prövas som miljöfarlig verk-
samhet. Hur tror ni att det känns för en företagare
som vill göra rätt för sig och som kanske har lagt ned
mycket tid för att satsa på miljövänlig teknik att bli
stämplad som miljöfarlig? Visst handlar detta om
semantik, men det visar på obalansen i vårt system.
Ett annat exempel är skogspolitiken. Alla partier
och skogsföretagen är överens om att vi ska göra
vissa avsättningar av skog. Vi är överens om att na-
tionalparker, naturreservat och andra typer av avsätt-
ningar ska göras, men regeringen och samarbetsparti-
erna får aldrig nog. Nu är vi i den situationen att runt
10 % av den produktiva skogsmarken är undanhållen
från produktionen, och tendensen är snarare ökande
än minskande.
Samtidigt är skogsindustrin en av våra allra vikti-
gaste näringar. Tänk om vi hindrade Volvo, Saab och
andra bilföretag i Sverige från att sälja 10 % av sina
bilar. Det blir 25 500 bilar per år. Det är givetvis
omöjligt, men i skogen är allting möjligt, trots att
skogsföretagen i stort anses sköta sina miljöåtagan-
den. Det är många arbetstillfällen och stora inkomster
för företagen och staten som hålls inne på grund av
att miljömålet blivit överordnat de ekonomiska och
sociala målen. Balansen är förskjuten. Jag tror att en
tydligt definierad äganderätt kombinerad med en
dialog mellan näringen och staten hade varit långsik-
tigt bättre än den i dag lokalt ganska bryska övertags-
politiken, när staten konfiskerar privat välvårdad
mark.
Det finns ännu värre exempel. Det finns exempel
på att den svenska politiken strider mot såväl de mil-
jömässiga som de ekonomiska och de sociala dimen-
sionerna. Sveriges energipolitik är ett område som är
ohållbart både ur nationellt och globalt perspektiv.
Fattigdomsbekämpningen är en av de viktigaste
insatserna för en hållbar utveckling. 2 miljarder män-
niskor i u-världen saknar el. Tillgång till el är en av
förutsättningarna för att avskaffa fattigdomen. Väl-
stånd och el hänger ihop. Men fattiga länder kan inte
bygga upp sin elförsörjning på kärnkraft, vattenkraft
eller andra avancerade miljömässiga kraftsystem.
Oftast är de hänvisade till fossila bränslen, om man
bortser från vedeldning, som är den mest primitiva
energiproduktionen. På global nivå har vi gemensamt
beslutat begränsa växthusgaserna och därför minime-
ra användningen av kol, olja och andra fossila bräns-
len. Dels är detta bra för den totala utsläppsnivån,
som förhoppningsvis blir lägre, dels medför detta att
vi skapar ett utrymme för växande u-länder att göra
samma resa som vi gjort. Det behövs viss eldning av
fossila bränslen för att få till en tillväxt.
Det är därför direkt ansvarslöst av Sverige och
många andra i-länder att öka sina behov av fossila
bränslen. De tekniskt och ekonomiskt avancerade
länderna borde i högre grad fokusera på tekniskt och
miljömässigt bättre kraftsystem. I Sverige läggs ren
kärnkraft ned, och mer dansk, tysk och polsk kolkraft
köps in. Resultatet blir en sämre miljö, färre arbets-
tillfällen i svensk energimarknad, högre elpriser för
svenska företag och konsumenter och ett mindre
utrymme för u-länderna att växa. Detta är en politik
som strider mot alla tre faktorerna i en hållbar ut-
veckling.
Vi vill stoppa nedläggningen av Barsebäck, ta
bort produktionsskatten på kärnkraft och häva den så
kallade tankeförbudslagen. Denna syn delar vi för
övrigt med en majoritet av svenska folket i dag. Med
dessa förändringar tar vi ett större globalt och natio-
nellt ansvar.
Fru talman! Välstånd i sig utgör inget hot mot
miljön. Tvärtom är det i välstånd som vi har råd att
finna metoder för ett mindre tärande på naturresur-
serna. Under FN:s konferens om den mänskliga mil-
jön här i Stockholm 1972 uttrycktes oro för att oljan
och andra råvaror höll på att ta slut.
Den allt närmare kommande katastrofen sades då
hänga intimt samman med den ständiga ekonomiska
tillväxten. Samma diskussion återfinns i dag i reso-
nemang om ohållbara konsumtionsmönster och änd-
liga resurser.
År 1972 var kopparbristen en stor fråga. Vad
skulle hända med världens kopparreserver när alla
kineser fick råd att skaffa telefon? Det alla sådana
statiska resonemang bortser från är växande ekono-
miers förmåga att utnyttja ändliga råvaror alltmera
resurssnålt.
De gigantiska kopparkablarna har ersatts av fiber-
optik. När oljan börjar tryta kommer marknaden au-
tomatiskt att vrida över till annan teknik. En ändlig
resurs tar aldrig slut. De sista dropparna olja kostar
helt enkelt för mycket att pumpa upp. Marknadseko-
nomins dynamik är så mycket större än politikers
möjlighet att styra och ställa. Visst kan politiker fylla
en funktion genom att underlätta och stimulera en
utveckling. Men jag tror inte på att vi ska förändra
människors konsumtionsmönster. De tankarna för
tillbaka till kommunismens tid. Och var det något
som Sovjetunionen, Östeuropa, Kina med flera inte
var bra på så var det att ta hänsyn till naturresurserna.
Därför vill vi till exempel inte driva en politik som får
människor att sluta använda bilen. Vi vill driva en
politik som driver mot bättre bilar. Det är betydligt
mer effektivt.
Fru talman! Låt mig säga att när det gäller målen
kring hållbar utveckling finns en bred samsyn mellan
riksdagspartierna, och det visar sig också i detta be-
tänkande. När det däremot gäller målens praktik kan
vi bitvis stå ganska långt från varandra. Jag har för-
sökt lyfta fram några exempel på när den svenska
politiken inte harmonierar med de svenska målen och
föreslå några nödvändiga förändringar för att Sverige
ska kunna bidra till en mera hållbar värld.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reserva-
tion 1. Min partikollega Ewa Björling kommer senare
att tala om denna reservation i sitt anförande.

Anf. 91 SVERKER THORÉN (fp):
Fru talman! Walk the talk! Prata inte så mycket -
gör någonting i stället. Så kan ett av de viktigaste
budskapen från FN:s världstoppmöte om hållbar
utveckling i Johannesburg sammanfattas. Efter att i
årtionden ha samlats till toppmöte efter toppmöte och
talat om hållbar utveckling är det nu hög tid att
handla och också utvärdera det som tidigare har
gjorts. Uppdraget är i den delen glasklart: Gå hem
och se till att strukturer och styrmedel verkligen bi-
drar till hållbar utveckling.
Folkpartiet liberalerna har länge talat om behovet
av en djupgående analys av vilka organisatoriska,
legala och ekonomiska förändringar som behövs för
att samhället bättre ska kunna stimulera hållbar ut-
veckling. Efter att i årtionden ha försetts med infor-
mation, utbildning och pekpinnar från stat, politiska
partier och intresseorganisationer förväntar sig nu
företag och medborgare att vi politiker ska leverera.
Vi förväntas leverera verkliga möjligheter för att man
ska kunna agera på ett långsiktigt hållbart sätt, utan
att detta motverkas av samhället.
Vi tror inte att det går att klara 2000-talets utma-
ningar med en struktur som utvecklats under efter-
krigstiden och präglats av 1970- och 1980-talens
frågeställningar. Vi ser tydligt att samhället inte
mäktar med att stimulera hållbar utveckling med
gamla koncept och organisatoriska modeller.
Fru talman! Hållbarhet måste blir mer än ord.
Folkpartiet föreslår därför att en hållbarhetskommis-
sion tillsätts med uppgift att se över vilka effektivise-
ringar och moderniseringar av samhällets regelverk,
styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver
göras - inte minst för att undvika att samhället mot-
verkar goda initiativ från individer och företag. Ana-
lysen bör lämna förslag på vilka organisatoriska för-
ändringar som behöver genomföras för att skapa ett
modernt, effektivt och rationellt fungerande Sverige.
Det är dags att finna de systemfel som motverkar
hållbar utveckling och äntligen lämna den gamla
lapptäckesmetodiken.
Vad anser då regeringen? Jo, man håller med om
att det är dags att sätta punkt för ytterligare toppmö-
ten, och att den politiska energin i stället bör fokuse-
ras på det genomförande som måste till nationellt,
regionalt och globalt. Regeringen säger också att "ett
framgångsrikt genomförande av resultaten från Jo-
hannesburg kräver effektiva institutioner på alla nivå-
er". Men därefter tar energin slut.
Regeringen avser att kontinuerligt se över an-
svarsförhållanden, och vid behov även de institutio-
nella strukturerna i avsikt att förbättra samordningen
av arbetet med hållbar utveckling på nationell nivå.
Man hänvisar till den genomförandeplan som alla
länder fått i uppdrag att redovisa senast 2005 och ber
att få återkomma - alltså mer av samma gamla medi-
cin, att lappa och laga.
Vad anser Nationalkommittén för Agenda 21 och
Habitat, som nyligen lagt fram sitt slutbetänkande En
hållbar framtid i sikte? I betänkandet bekräftas på
punkt efter punkt behovet av att nu genomföra den
analys och översyn av strukturer, regelverk och styr-
medel som Folkpartiet föreslår. Ändå landar kom-
mitténs förslag, som punkt nr 1, i inrättande av ett
nationellt forum för Agenda 21 och Habitat, som ska
vara "en arena och neutral mötesplats för samverkan,
kunskapsutbyte och kompetensutveckling för sam-
hällets olika aktörer, fristående från regeringen".
Detta är viktigt i sig, men det är inte den mycket
tydliga signal som behövs för att det fortsatta arbetet
för hållbar utveckling ska få ett nytt lyft och verkligt
folkligt stöd.
"För att bryta den pågående negativa trenden
räcker det inte med att lappa och laga i nuvarande
system. Vi må ha hur långa och väl genomtänkta
åtgärdslistor som helst. Detta måste kombineras med
nya kraftfullare beslutsstrukturer och förändrade
attityder. . Vi är helt enkelt vid vägs ände. Vi vill
genom denna hearing veta om ni delar denna uppfatt-
ning och kanske framför allt: tror ni de system som
fört oss till vägs ände kan ta oss därifrån?"
Orden är inte mina utan citat från Havsmiljö-
kommissionens ordförande Hans Jonssons inled-
ningsanförande vid en hearing där Havsmiljökom-
missionen presenterade sina preliminära resultat förra
torsdagen. Hans Jonsson fick starkt gehör för sitt krav
på nya kraftfullare beslutsstrukturer, och det var
många av deltagarna som svarade nej på frågan om
de trodde att "de system som fört oss till vägs ände
kan ta oss därifrån".
Fru talman! Fler än Folkpartiet och Havsmiljö-
kommissionens ordförande har upptäckt att det nu är
hög tid att finna de systemfel som motverkar hållbar
utveckling och åtgärda dem. Ett förslag om ändrad
beskattning av fjärrvärmeleveranser till industrin
hotar till exempel att förvandla tre vinnare - Volvo,
Skövde kommun och miljön - till förlorare. Detta
fick vi veta förra veckan. De tre kan tillsammans mer
än halvera sina energikostnader och minska utsläppen
av koldioxid med 80 % om de samordnar sina energi-
system. På grund av regeringens förslag blir det nu
billigare att fortsätta att elda med olja i stället för att
gå över till energi från sopförbränning.
För att miljöpolitiken ska vara genomförbar måste
den ha folklig uppslutning, finna och åtgärda system-
fel och diskutera i mycket långsiktiga perspektiv. Det
är för att åstadkomma detta som Folkpartiet driver
frågan om en hållbarhetskommission.
Vi vill att en expertkommission tillkallas för att
analysera de grundläggande frågorna om hur hindren
för en hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och
hur konflikter mellan miljömål och andra samhälls-
mål kan lösas på ett bättre sätt än i dag. National-
kommittén för Agenda 21 och Habitat konstaterar
bland annat att det finns ekonomiska styrmedel som
inte uppmuntrar till hållbart beteende. I vissa fall kan
det övergripande målet om en långsiktigt hållbar
utveckling till och med motarbetas av olika styrme-
del.
Fru talman! Sverige har genom nuvarande och ti-
digare regeringar varit ledande och mycket fram-
gångsrikt i arbetet med att nationellt och internatio-
nellt befästa begreppet hållbar utveckling och ge det
ett innehåll. Uppdraget från Johannesburg var: Gå nu
hem och se till att strukturer och styrmedel verkligen
bidrar till hållbar utveckling.
Det är dags att växla upp arbetet ytterligare en
nivå. Hållbar utveckling måste bli mer än ord. Walk
the talk! Att i enlighet med Folkpartiets förslag till-
sätta den hållbarhetskommission som jag just beskri-
vit är en viktig del i den processen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8, men
jag stöder naturligtvis även övriga folkpartireserva-
tioner och reservationer gemensamma med andra
partier. I övrigt stöder jag förslaget i betänkandet.

Anf. 92 SVEN GUNNAR PERSSON (kd):
Fru talman! Det är ett väldigt omfattande betän-
kande som vi har att diskutera i dag. Mycket arbete
har lagts ned. Det är väldigt många vackra och viktiga
ord och begrepp som ryms här. Man kan lätt förlora
sig i de här begreppen, måla upp de här visionerna.
Men ytterst handlar det faktiskt om mitt liv, om ditt
liv, om våra barns och barnbarns framtid. Det handlar
om framtiden för Afrikas, Asiens, Europas barn. Det
handlar om allas vår framtid och överlevnad.
Fru talman! Efter FN:s miljökonferens i Rio var
förhoppningarna stora på vad man skulle kunna
åstadkomma på världstoppmötet i Johannesburg. Det
var i Johannesburg som ambitionerna från Rio och de
olika efterföljande mötena skulle omsättas i konkret
handling. Det skulle bli ett avstamp för ett nytt sätt att
arbeta med framtidsfrågorna. Vissa framsteg gjordes,
men Kristdemokraterna anser att de radikala, djärva
greppen för att gå till botten med en rad svåra miljö-
och utvecklingsproblem inte togs i tillräcklig omfatt-
ning. Nu har Sverige och EU en viktig uppgift att
fortsätta arbetet för att få till stånd fler konkreta mål
men framför allt att skynda på arbetet med att ta fram
fler konkreta genomförandeprogram.
Fru talman! Begreppet "hållbar utveckling" defi-
nieras ofta som "en utveckling som tillgodoser da-
gens behov utan att äventyra kommande generatio-
ners möjligheter att tillgodose sina behov". Genom att
betona generationsperspektivet återspeglar denna
definition mycket väl en av de principer som är
grundläggande för Kristdemokraternas förhållnings-
sätt till miljön, det vi kallar förvaltarskapsprincipen.
Människan är förvaltare av - inte herre över - bland
annat naturen och miljön. Det ger oss människor ett
alldeles speciellt ansvar. Vi ska agera med en lång-
siktig helhetssyn med respekt för både vår samtida
omgivning och kommande generationer.
Miljöhänsyn behöver genomsyra alla politikom-
råden. Hållbar utveckling förutsätter att ekologi, eko-
nomi och sociala hänsyn integreras. Lagstiftning med
förbud och gränsvärden, en ekologiskt färgad skatte-
politik, andra ekonomiska styrmedel, miljölednings-
system, miljövänlig upphandling och olika utbild-
ningar, inte minst för att stärka konsumentmakten, är
exempel på strategiska instrument som måste använ-
das. Substitutionsprincipen, som innebär att mindre
farliga ämnen så långt möjligt ska ersätta farliga, är
också ett viktigt verktyg.
Kristdemokraterna anser också att ökad interna-
tionell handel och investeringar leder till ekonomisk
och social utveckling i fattiga länder. Men vi ser
samtidigt ett problem i att den livsstil som nu sprids
från den rika världen inte är långsiktigt hållbar. Re-
dan i Riokonferensen slogs det fast att västvärldens
konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter för
miljö och klimat. Lösningen på problemen är dels en
effektivisering av i-ländernas egen energi- och re-
surshantering, dels att i-länderna bistår u-länderna
med teknisk hjälp att hoppa över smutsiga utveck-
lingssteg. Jag talar om tekniksprång i utvecklingsar-
betet.
De fattiga ländernas utveckling måste alltså ge-
nomsyras av en mycket intelligentare energi- och
materialanvändning. Om inte det sker kommer miljö-
konsekvenserna lokalt, regionalt och globalt att bli
katastrofala. Redan i dag finns den nödvändiga tekni-
ken. Om man satsade på alternativ energiteknik -
som till exempel solceller och vätgas - skulle miljö-
vinsterna vara mycket stora. Detsamma gäller re-
ningstekniken.
Problemet är att vi inte för närvarande har fullt ut-
vecklade mekanismer för ett sådant arbete och att vi
inte i vår egen region ger tillräcklig stimulans åt mil-
jöanpassad teknik. Kristdemokraterna menar att det
svenska internationella biståndet i än högre grad ska
inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad hållbar
tillväxt i utvecklingsländerna.
Fru talman! Regeringens skrivelse är i första hand
en beskrivning av vad man kom fram till på världs-
toppmötet i Johannesburg och vad som redan nu görs
för att genomföra, och gå vägen fram mot, de mål
som pekades ut på toppmötet. Konkreta ställningsta-
ganden och förslag förväntas komma i de propositio-
ner som regeringen ska presentera med anledning av
bland annat Agenda 21- och Habitatkommittén och
den så kallade Globkomutredningen.
Nu såg vi att miljöministern i dag har presenterat
en överenskommelse - i varje fall var det annonserat
så i ett pressmeddelande - om en proposition som ska
komma om någon vecka till riksdagen, Ett samhälle
med giftfria och resurssnåla kretslopp. Jag sökte före
den här debatten förgäves efter ett pressmeddelande
med innehållet. Det vore ju lite fint om vi riksdagsle-
damöter också fick del av den visdomen och inte bara
pressen.
De här utredningarna ligger alltså till grund för
konkreta förslag. Men Kristdemokraterna har med ett
antal förslag pekat på utmaningar och lösningar som
om de hade antagits av utskottet skulle ha gjort be-
tänkandet mer operativt och konkret. Nu göms dessa
utmärkta förslag i stället under epitetet reservationer.
I reservation 5 pekar vi på att det globala ramver-
ket på miljöområdet måste stärkas. FN:s miljöorgan
UNEP fyller en viktig funktion men är mycket be-
gränsat när det gäller resurser, personal och befogen-
heter. Världshandelsorganisationen, WTO, har där-
emot betydligt mer muskler och sanktionsmöjligheter
och riskerar därmed att dominera på miljöarbetets
bekostnad. Kristdemokraterna föreslår att Sverige
internationellt ska driva på arbetet med att skapa en
kraftfull global miljöorganisation. En sådan samar-
betsarkitektur kan ske inom ramen för ett förstärkt
UNEP eller på annat sätt genom att tillskapa en ny
organisation.
I en gemensam reservation med Folkpartiet, Cen-
terpartiet och Miljöpartiet pekar vi på behovet av en
hållbarhetskommission. Sverker Thorén har på ett
förtjänstfullt sätt argumenterat för detta förslag tidiga-
re. Det finns olika hinder för arbetet med hållbar
utveckling. Det är hinder av organisatorisk, legal,
ekonomisk samt forsknings- och utbildningsmässig
karaktär som behöver analyseras och bearbetas för att
kunna undanröjas.
I reservation 11 pekar Kristdemokraterna på de
ekonomiska styrmedlens betydelse för att förändra
konsumtions- och produktionsmönster. Vi menar
vidare i reservation 21 att regeringen internationellt
måste vara mer pådrivande i arbetet med att effektivi-
sera vattenanvändningen. Inte minst gäller detta olika
former av konstbevattning.
I reservation 24 pekas på energifrågornas betydel-
se och vikten av att skärpa miljöanpassningen av
Exportkreditnämndernas verksamheter i Sverige och
internationellt. Vi pekar på att Sverige måste gå före i
arbetet med att öka andelen förnybar energi nationellt
och internationellt.
Slutligen vill jag lyfta fram vad som sägs i reser-
vation 31 om att frivilligorganisationerna måste få
ökat inflytande i arbetet med hållbar utveckling. Det
handlar också om vikten av att partnerskap med när-
ingslivet får vara ett viktigt redskap i detta arbete.
Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
reservation nr 5.

Anf. 93 ROGER KARLSSON (c):
Fru talman! Ärade ledamöter! I dag ska vi disku-
tera hållbar utveckling. Enligt mitt sätt att se på poli-
tiken borde det diskuteras hållbar utveckling varje
dag i den här kammaren, så fort det är en debatt.
Hållbar utveckling innebär ju i sanning ett helhetsper-
spektiv på samhället och på politiken. Det omfattar
såväl ekologiska och sociala som ekonomiska dimen-
sioner. Alla delar måste därför vara hållbara för att
helheten ska bli hållbar.
FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i Jo-
hannesburg förra hösten var det senaste i en rad av
möten om miljöfrågor och hållbar utveckling i FN:s
regi. Det första i raden var FN:s miljökonferens här i
Stockholm 1972. Man kan därför med fog säga att det
första spadtaget i arbetet för hållbar utveckling inter-
nationellt sett togs här i Stockholm för lite drygt 30 år
sedan. Det tycker jag, trots att vi inte är så många här
i kammaren, ger lite extra allvar till den här debatten.
Det är en historia som förpliktar.
Det gäller nu att gå från ord, från hela denna rad
av konferenser, till handling, precis som man också
sade väldigt tydligt i Johannesburg.
När man går från ord till handling för att skapa en
hållbar utveckling är det några utmaningar som jag
ser som speciellt viktiga globalt sett.
Det handlar först och främst om att utrota fattig-
domen, det vill säga den sociala och ekonomiska
utvecklingen. FN:s övergripande millenniemål är att
fram till 2015 halvera den andel människor som lever
i absolut fattigdom och hunger. Men det räcker inte
med mål; det krävs också handling. Sverige måste ta
sitt ansvar för att skriva av sin del av tredje världens
skulder. Dessa skuldavskrivningar måste dock också
kombineras med krav på demokratiska och ekono-
miska reformer och kamp mot korruption; annars
kommer de inte att bli verkningsfulla.
Det krävs också att Sverige tar sitt ansvar när det
gäller internationellt bistånd. Vi måste snarast uppnå
målet att ha ett bistånd på 1 % av BNI.
När det gäller miljödelen ser jag också några ut-
maningar. Det handlar framför allt om klimatföränd-
ringar, om biologisk mångfald och om kemikalie-
spridning. Inom de här tre områdena ser jag att vi har
våra stora utmaningar, både nationellt och internatio-
nellt.
Klimatförändringar ser jag som det problem och
den utmaning som är allra mest övergripande. Det
handlar för oss mycket om energiomställning, både
nationellt och också internationellt. Jag var på en
debatt i måndags kväll som handlade om utrikespoli-
tik. Där fanns debattörer som tyckte att kärnkraften
var den verkliga framtidsindustrin. Man kan då titta
på hur vårt jordklots energireserver ser ut. Vi har en
medelinstrålning från solen på 100 000 terawatt. Det
innebär att det på en timme strålar in mänsklighetens
årsförbrukning av energi. På fem timmar har de påvi-
sade reserverna av uran strålat in. I det sammanhang-
et tycker jag inte att kärnkraftsindustrin känns som
det stora framtidsprojektet. På fyra dygn har de påvi-
sade reserverna av fossila bränslen strålat in.
Energiproblemen är som jag ser det inga problem
utan en gigantisk utmaning. När solen slocknar har vi
inte så mycket här att göra i alla fall, så det handlar
om att ta till vara den stora möjlighet som förnyelse-
bara bränslen och energislag utgör - direkt från solen
eller indirekt via havet, vågorna eller vinden. Det är
solen som är vår bas som energikälla, och då ska vi ta
vara på den.
Då gäller det också att ha långsiktiga strategier för
det. Vi belyser detta i en reservation i detta betänkan-
de, Långsiktiga strategier för forskning och utveck-
ling. Jag är väldigt glad att vi har tagit de första ste-
gen nationellt för att visa att vi tänker avveckla kärn-
kraften i Sverige. Det tycker jag är en del av Sveriges
uppgift globalt sett för hållbar utveckling: att kunna
vara ett föredöme. Jag tror inte att det är kärnkraftsin-
dustri som ska vara den stora utmaningen för utveck-
lingsländerna.
Biologisk mångfald kan ses som något gulligt som
man har när ekonomin är god. Men det handlar om
stabiliteten i ekosystemen, och det är viktigt. Utan
stabilitet i ekosystemen står vi oss väldigt slätt, både
nationellt och globalt. Det är i ett utvecklingsper-
spektiv viktigt att tänka på hur vår konsumtion här
påverkar biologisk mångfald i andra länder. Man
brukar tala om ekologiska fotavtryck och sådana
saker. Men det handlar också om att nationellt se till
att våra ekosystem är stabila och inte riskerar att åka
över en tröskel och därmed bli instabila. Framför allt
handlar det kopplat till klimatförändringar, fru tal-
man, om att stabila ekosystem också är robustare mot
förändringar, till exempel klimatförändringar.
Den tredje utmaningen är kemikaliespridningen.
Det stora problemet där är i dag att vi har väldigt lite
kontroll på de kemikalier som finns i omlopp i varor
och produkter. Där ser jag EU:s nya kemikalielag-
stiftning både som ett hot och som en möjlighet.
Möjligheten är ansatsen för att få grepp om flödena
av kemikalier, och det är en bra ansats. Hotet är som
jag ser det att utbytesprincipen, den substitutionsprin-
cip som Sven Gunnar lyfte fram här tidigare, är ur-
vattnad i förslaget. Jag skulle därför vilja passa på att
här rikta en fråga till miljöministern om vad Sverige
kommer att vidta för åtgärder för att det slutliga för-
slaget om kemikaliepolitik inom EU inte ska innebära
att utbytesprincipen blir urvattnad. Vi har den inskri-
ven i svensk lagstiftning i dag, och den funkar. Vi
borde då utveckla den i stället. Men frågan till miljö-
ministern är alltså hur Sverige kommer att agera för
att detta inte blir EU:s politik.
Just när det gäller EU:s politik ser jag en del där
Sverige har en viktig roll. Vi har en roll internatio-
nellt som enskilt land, men vi har också en viktig roll
i att via EU påverka miljöpolitiken både inom EU och
internationellt. Där har vi i reservation 6, som jag
härmed kan passa på att yrka bifall till, skissat på att
vi behöver en gemensam tydlig miljöpolitik inom
Europeiska unionen, dels för att få en höjd nivå på
EU:s inre miljöarbete, dels för att EU ska bli en strid-
bar kämpe i internationella sammanhang som WTO
och IMF för höga miljökrav.
Med detta vill jag som sagt yrka bifall till reser-
vation 6.

Anf. 94 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! I måndags kväll hade jag nöjet att få
inviga Camp School i Lidköping alldeles vid Vänerns
strand, School Exchange Project in the Big Lakes
Region. Nu undrar ni kanske vad detta har med da-
gens debatt att göra. Jo, ungdomar från Ryssland,
Finland och Estland - och naturligtvis Sverige efter-
som det är i Sverige - har möjlighet att träffas och
diskutera just detta: hållbar utveckling. De har både
seminarier, studiebesök och fältundersökningar.
Flera av avsnitten i betänkandet stämmer väl
överens med vad ungdomarna nu konkret arbetar med
och diskuterar under en vecka i projektet, till exempel
biologisk mångfald och naturvård såsom Vänern som
ekologiskt system, fisket i Vänern och vikten av ett
starkt strandskydd.
I dag är det inte helt lätt att på ett enkelt sätt defi-
niera och avgränsa begreppet naturvård. Det hänger
nära ihop med samhällsutvecklingen i stort och måste
ses som en del av denna. Naturvården kommer allt-
mer att även handla om att upprätthålla fungerande
ekosystem som inkluderar funktioner, strukturer och
processer samt de principer om bevarande, etik, håll-
bart nyttjande och god hushållning som bör gälla.
Därför är det angeläget att denna koppling till ut-
vecklingen inom olika samhälls- och politikområden
görs även i det fortsatta arbetet och att kunskaperna
ständigt förbättras.
Fortsatt kunskapsuppbyggnad har en avgörande
betydelse för om naturvården långsiktigt ska nå fram-
gång. Det finns behov av en gedigen kunskap om
naturen och de problem och hotbilder som finns.
Däremot kan lösningar på problemet hur målen ska
nås inte enbart tillhandahållas av naturvetenskapen.
En grundläggande förutsättning för naturvårdens
långsiktiga framgång är graden av acceptans och
engagemang som olika grupper och intressen har i
och för naturvårdens mål. Det handlar om gemen-
samma lärande- och beslutsprocesser och en vilja att
förändra den rådande situationen. Kunskap måste
omsättas i konkret handling. Det bör ske en parallell
kunskapsuppbyggnad inom olika delar av vetenska-
pen. Ett sätt att öka kunskapen på naturvårdens områ-
de är ett gemensamt lärande i konkreta projekt och
dialoger där olika intressenter och aktörer bidrar med
kunskap och erfarenhet.
Sverige bör fortsätta att vara pådrivande inom de
delar av naturvårdspolitiken som är gemensamma för
EU. Det gäller framför allt genomförandet av EU:s
strategi för biologisk mångfald med tillhörande ak-
tionsplaner för naturresurser, jordbruk, fiske samt
utveckling och bistånd; också den gemensamma regi-
onal- och transportpolitiken har kopplingar till natur-
vård. Sverige bör driva en fortsatt sektorsintegrering
av naturvården så att fastlagda mål kan uppnås. När
det gäller EU har åtskilligt gjorts inom området. I
EU:s strategi för hållbar utveckling ingår ansvarsfull
förvaltning av naturresurserna som ett av fyra priori-
terade områden. Strategin slår fast att hög ekonomisk
tillväxt måste gå hand i hand med hållbar användning
av naturresurser och avfallsnivåer samt med bibehål-
lande av biologisk mångfald och bevarandet av eko-
systemen.
För att detta ska kunna uppnås är det viktigt att
redan i förskolan starta arbetet med att öka intresset
och kunskaperna om hållbar utveckling, eftersom
människors attityder och livsstil grundläggs i tidig
ålder. Lärandet bör sedan byggas på genom hela
utbildningssystemet. Detta bör särskilt framgå i läro-
planen för de olika skolformerna eftersom frågor om
hållbar utveckling inte kan föras till ett avgränsat
område utan berör många kunskapsområden.
Fru talman! Arbetet med hållbar utveckling är en
dynamisk process som förutsätter ett kontinuerligt
kunskapsinhämtande. Alla medborgare ska ha till-
gång till ett brett spektrum av formell och informell
utbildning för ett livslångt lärande för att främja håll-
bar utveckling. Därför är det positivt att regeringen
har ambitionen att alla former och nivåer av utbild-
ning i Sverige ska inkludera aspekten hållbar utveck-
ling. Detta förutsätter i sin tur en satsning på kompe-
tensutveckling av lärare på alla nivåer.
Folkbildningen har här också en betydelsefull roll.
Därför är regeringens avsikter att genomföra åter-
kommande så kallade folkrörelseforum för dialoger
mellan regeringen och företrädare för folkrörelser,
föreningar och andra medborgarsammanslutningar ett
viktigt instrument. I dessa dialoger bör också reger-
ingen involveras.
Här kommer också diskussionerna om hållbara
produktions- och konsumtionsmönster in. En själv-
klar utgångspunkt för diskussionen om hållbara kon-
sumtions- och produktionsmönster är att världens
rikedomar fördelas solidariskt så att alla kan njuta av
en god välfärd. Ansvaret för att förbättra miljön vilar
på alla delar av samhället. Den offentliga sektorn,
näringslivet, ideella organisationer och enskilda med-
borgare måste medverka.
En andra utgångspunkt för hållbar utveckling är
de så kallade globala nyttigheterna, vilka förenklat
kan beskrivas som olika internationella angelägenhe-
ter som inte längre kan hanteras eller finansieras på
nationell nivå utan kräver utökat samarbete mellan
stater. Det är de nyttigheter som vi i Sverige i hög
grad förknippar med det goda samhället: hälsa, miljö,
vatten, luft och ett ordnat samhälle. Vi räknar med att
det finns ett starkt samhälle som värnar de nyttighe-
terna. I globaliseringens tidevarv har dessa nyttighe-
ter blivit just globala. Men det finns ingen tydlig
ansvarstagare. Ur detta perspektiv får förändrade
konsumtions- och produktionsmönster en ökad ange-
lägenhetsgrad. Därför behövs ramverk av program
lokalt, regionalt, nationellt och globalt.
Fru talman! Bland de genomgripande förändringar
som krävs av hur samhället producerar och konsume-
rar för att nå en hållbar utveckling ingår arbetet med
att nå giftfria och resurssnåla kretslopp. När det gäller
kemikaliefrågan har vi i Sverige aktivt och kraftfullt
arbetat för en omställning i mer miljöanpassad rikt-
ning. Detta arbete följs upp inom EU med den nya
kemikalielagstiftningen som presenterades av Margot
Wallström den 7 maj.
Tillbaka till The Big Lakes-projektet, som jag ta-
lade om tidigare. När man står där vid Vänerns strand
och ser denna otroligt stora sötvattenstillång och vet
att rent vatten är en förutsättning för livskvalitet,
ekonomisk och social utveckling samt för ett väl
fungerande ekosystem tänker man på att uppemot var
sjätte människa i världen saknar tillgång till rent vat-
ten. Än fler lever under otillfredsställande sanitära
förhållanden. Tolv miljoner människor om året dör i
vattenrelaterade sjukdomar, och fyra miljarder män-
niskor drabbas årligen av diarré. Därför är det viktigt
att Sverige är aktivt både nationellt och internationellt
och gör många insatser som kan bidra till uppfyllan-
det av målen att halvera andelen människor som inte
har tillgång till tjänligt dricksvatten och grundläggan-
de sanitet till år 2015. I Sverige är det en självklarhet
att vi har rent vatten.
Sverige har en tradition att jobba bra med miljö-
frågorna. De föregående talarna tycker jag har varit
lite väl pessimistiska, om man bortser från Roger
Karlsson som jag tyckte lät mer optimistisk och ansåg
att det finns något att göra.
I måndags när jag skulle läsa min post ville min
systerdotter Johanna som är två år hjälpa mig med
det. Så hon "läste" min post. Jag frågade henne: Vad
stod det i brevet? Då svarade hon: Det står "fånga
morgondagen". Hon kan ju inte läsa, men det begrep-
pet kunde hon tydligen. Det får vi nog göra och det
gemensamt. Men för att fånga morgondagen och se
en ljus framtid måste vi börja redan i dag. Vi kan inte
vänta tills vi har morgondagen. Låt oss börja tillsam-
mans nu!
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till försla-
get i betänkandet och avslag på alla reservationer.

Anf. 95 KJELL-ERIK KARLSSON (v):
Fru talman! Detta betänkande från vårt samman-
satta utskott har blivit mer omfattande när det gäller
sidantal än själva skrivelsen. Men betänkandet är
även skrivet på ett sätt som fört samman de olika
kulturerna i de berörda utskotten. Detta arbetssätt tror
jag kan vara fruktsamt och utvecklande för att få en
helhet i politiken samt för att komma över politiskt
inmutade revirgränser.
Skrivelsen Johannesburg - FN:s världstoppmöte
om hållbar utveckling var och är en samarbetsskrivel-
se mellan regeringen och Vänsterpartiet. Men vi har
ändå utvecklat vår syn i ett särskilt yttrande på områ-
dena om bindande regler för transnationella företag,
skuldsanering, vattenfrågan samt om partnerskap
mellan regeringar och företag.
Fru talman! Jag vill här först ta upp frågan om
rättvist miljöutrymme. Vår jord har en ekologisk
bärkraft som vi inte kan överskrida. Det gör att miljö-
frågan i grunden är en fråga om fördelning av knappa
resurser. Vänsterpartiet vill se en solidarisk fördel-
ning av världens rikedomar så att alla kan njuta av en
god välfärd. Det arbetet handlar om att se till att vi
fördelar världens rikedomar på ett rättvist sätt - att vi
lever inom vårt rättvisa miljöutrymme. Eftersom vi
har ett givet miljöutrymme måste vi ha någon fördel-
ningsmekanism som avgör vem som har rätt att an-
vända sig av de resurser som står till buds. Vårt rätt-
visa miljöutrymme är den mängd naturresurser som
vi kan konsumera på ett hållbart vis, utan att tvinga
människor att nöja sig med en mindre mängd resur-
ser.
En viktig aktör på miljöområdet är Kommissionen
för hållbar utveckling, CSD, som skapades i samband
med världsmiljökonferensen i Rio 1992. Den funge-
rar som ett forum där regeringar och NGO:er bevakar
införlivandet av Agenda 21, utbyter information om
vad som fungerar och inte fungerar samt diskuterar
bristen på finansiering för innovativa tekniklösningar.
CSD har uppmuntrat regeringar att förändra dagens
ohållbara produktions- och konsumtionsmönster.
Precis som Margot Wallström uttalade sig på vårt
seminarium menar jag att det är otroligt viktigt att
CSD mäter och rapporterar om hur det går och hur vi
sakta men säkert tar oss gentemot de mål vi har
kommit överens om. Det går alltid för sakta för
många av oss att nå målen.
Fru talman! Många människor får inte de livsme-
del de behöver. Det grundläggande försörjningspro-
blemet i dag är i första hand att livsmedlen fördelas
orättvist, inte att det finns för lite livsmedel. På grund
av konflikter, brist på demokrati och jämställdhet
mellan könen samt en orättfärdig ekonomisk ordning
fördelas inte maten dit där den bäst behövs. Vidare är
utarmningen av åkerjorden och minskningen av bruk-
ningsbar jordbruksmark ett allvarligt hot även mot
den globala livsmedelsförsörjningen på sikt. Trenden
med minskande jordbruksmarker måste brytas om vi
ska kunna föda en växande befolkning.
Vi i den rika delen av världen ska inte leva gott på
billig livsmedelsimport från länder där människor inte
har nog med mat för dagen. Vi bör sträva efter att den
export som sker från u-länder till i-länder i första
hand är förädlade produkter och inte råvaror, för att
på så sätt underlätta en utveckling i de livsmedelsex-
porterande u-länderna. I dag är förhållandet det mot-
satta. Vi importerar i första hand råvarugrödor från u-
länder och exporterar sedan våra förädlade produkter
tillbaka till dem. Vi har ett ansvar för att förändra vår
livsmedelskonsumtion och produktion för att bidra till
en rättvis global livsmedelsförsörjning.
En fråga som nu diskuteras inom WTO är regler
för handel med tjänster. Vi anser att det finns stora
risker med att avreglera detta område eftersom det
skulle försvåra staters möjligheter att garantera alla
invånares rätt till grundläggande välfärdstjänster. Ett
exempel som tydliggör detta är vattenförsörjningen,
vilket tas upp i betänkandet.
Rent dricksvatten är en rättighet och ett gemen-
samt ansvar. En förutsättning för att stater ska kunna
garantera sina medborgare den rätten är att staten har
kontroll över vattenförsörjningen eller kan ställa krav
på de bolag som äger vattendistributionen. De nya
regler som diskuteras inom WTO kring handel med
tjänster riskerar att försvåra för stater att ha den kon-
trollen. Vi anser därför den typen av regleringar av
företagens rättigheter kring handel med tjänster som
diskuteras inom WTO som mycket riskfyllda.
Jag är glad över att det i utskottsbetänkandet står
att vattentillgångar inte bör privatiseras eller kom-
mersialiseras, att utgångspunkten är att alla männi-
skor ska ha tillgång till vatten, att utskottet betonar att
prissättning på vatten ska ske på ett sätt som tillvara-
tar de mest utsattas behov och intressen.
I betänkandet står det även att det är dock inte i
alla länder som man har klarat av att bygga upp en
väl fungerande vatten- och avloppsförsörjning inom
offentligt satta ramar. I första hand tänker man inte på
Sverige i det sammanhanget, men samma argument
används i den svenska debatten om privatiseringen
här i landet av vattenresurserna.
Närmare var sjätte människa i världen saknar till-
gång till rent vatten, och många fler lever under
hemska sanitära förhållanden. Minst tolv miljoner
människor om året dör i vattenrelaterade sjukdomar.
Färskvattenbrist och utarmade akvatiska ekosystem
hotar miljoner människors liv. Vattenfrågan tillhör
tveklöst de viktigaste miljö- och utvecklingsfrågorna.
Rent vatten är en förutsättning för livskvalitet, eko-
nomisk och social utveckling samt för ett väl funge-
rande ekosystem. Därför är det viktigt med en säkrad
vattenförsörjning för framtida generationer.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän-
kandet.

Anf. 96 LARS LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Kjell-Erik Karlsson talade om en so-
lidarisk fördelning av tillgångarna. Kjell-Erik Karls-
son talar om en kaka vi har och som måste fördelas.
Jag tror att den väg som Kjell-Erik Karlsson vill
gå med den statiska synen på en kaka som måste
fördelas är det största hotet mot fattigdomsbekämp-
ningen. Det är en felaktig bild i samhället i dag att
rika har blivit rikare och fattiga har blivit fattigare. I
själva verket är det betydligt mer komplicerat än så.
Vissa u-länder har gjort en resa och har blivit rikare,
andra u-länder har blivit allt fattigare medan i-
länderna har behållit sin ekonomiska styrka överlag.
Kjell-Erik Karlsson talade om att livsmedelstill-
gången är orättvist fördelad och att det är problemet. I
själva verket finns det en stor tillgång till livsmedel
även i den fattiga världen. Problemet är att ungefär
hälften av de livsmedel som tillverkas i Afrika för-
störs på grund av att det inte finns kylskåp eller att
förpackningarna är dåliga - sådant vi i västvärlden
kan tala illa om. "Det är dåligt med förpackningar. De
blir sopor."
Kjell-Erik Karlsson talade om att vi behöver mer
statlig kontroll över vattnet. Är det något problem
som finns i de afrikanska länderna när det gäller till-
gången till vatten, är det en alldeles för stor kontroll
från staternas sida. Inte minst när det gäller socialis-
tiska diktaturer i Afrika är vatten något som bara
stater och de privilegierade i samhället får tillgång
till. I dessa stater tvättar de rika sina bilar, de som är
närmast makten, medan de fattigaste inte får tillgång
till vatten eftersom det inte finns ett spritt ägande av
vatten.
Jag tror att vi behöver mer privatisering, mer av
marknad, inte mindre. Den statiska synen som Kjell-
Erik Karlsson står för är den som är hotet mot fattig-
domsbekämpningen och mot möjligheten att få rättvis
fördelning av mat och en god miljö.

Anf. 97 KJELL-ERIK KARLSSON (v)
replik:
Fru talman! Lars Lindblad pratar mycket om vatt-
net och hur hemskt det skulle vara om staten har
kontrollen över vattnet och äger vattenresursen. Hur
är det på många ställen? Man privatiserar vattnet i
dessa länder, både själva vattenresursen men framför
allt distributionssystemet. Vattnet ska tappas upp i
flaskor och säljas, och ingen har råd att köpa den
vattenresursen. Därför är det viktigt att det verkligen
är staten som har hand om vattenresursen och distri-
butionen så att människor har råd att ta till sig vattnet.
Det är helt motsatt effekt än vad Lars säger själv.
Lars talar mot sig själv.

Anf. 98 LARS LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Det största problemet på det här om-
rådet är odefinierade äganderätter, det vill säga att
staten äger allt och att det därför är oklart vem som
äger saker.
De länder som har rört sig allra minst i utveck-
lingen är socialistiska länder i Afrika. De länder som
rör sig mest från sin fattigdom och har gått mot en
rikare utveckling är länder i Asien som har gått
marknadens väg. Ägandet är mera spritt, och de fatti-
gaste får tillgång till marknaden på ett annat sätt än i
diktaturerna.
Jag tror att det är genom den vägen vi når till en
bättre utveckling, både på miljöområdet och en eko-
nomisk tillväxt. Det Kjell-Erik Karlsson talar om här,
en solidarisk fördelning av tillgångarna, en kaka som
måste fördelas, är det största hotet mot bekämpningen
av fattigdomen och för en bättre miljö i de fattiga
länderna.

Anf. 99 KJELL-ERIK KARLSSON (v)
replik:
Fru talman! Vem är det som ska äga vattnet i des-
sa länder? Stora tyska bolag, multinationella bolag,
köper upp vattenresurserna och har hand om vatten-
distributionen. Vattnet kommer inte människorna i
landet till godo. Det är därför det är viktigt att man i
landet självt äger resursen och på det sättet har möj-
lighet att styra distributionen av vattnet. Annars är det
bara fråga om att andra multinationella bolag ska
tjäna ekonomiskt på de fattiga människornas vatten.
Det blir inte de fattiga som får råd att få vattnet, utan
det blir de välbeställda i det fattiga landet som har råd
att köpa vattenresursen.

Anf. 100 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s):
Fru talman! Ärade ledamöter! Det har varit intres-
sant att lyssna på debatten så här långt. Skrivelsen om
Johannesburgtoppmötet sammanfattar regeringens
syn på resultatet och vad som nu behöver göras. Den
lämnades till riksdagen i en strävan efter dialog över
partigränserna och med breda samhällslager.
Frågor har redan rests till mig och intressanta in-
lägg har gjorts. Jag återkommer gärna till några av
dem senare i replikskiftet.
Att regeringens skrivelse har föranlett två utskott
att bilda ett sammansatt utskott för att diskutera håll-
bar utveckling är ett positivt tecken. Jag är övertygad
om att sambanden mellan utrikespolitiken och miljö-
och jordbrukspolitiken kommer att växa sig allt star-
kare. Bistånds- och migrationsminister Jan O Karls-
son hälsar att han också hade önskat vara här i dag.
Sverige deltar i ett globalt projekt för att skapa
hållbar utveckling. Världstoppmötet i Johannesburg
sätter en ny standard som innebär att all utveckling
ska vara hållbar. Det gäller nu att mobilisera alla
aktörer för att bidra i omställningen från ett snävt
synsätt till att se sambanden mellan ekonomisk till-
växt, miljöskydd och social rättvisa, att i praktisk
handling förena det lokala med det globala, att åstad-
komma hållbara konsumtions- och produktions-
mönster i vårt land, samtidigt som vi bidrar till förut-
sättningar för de fattiga i världen att bryta sig ur elän-
de och vanmakt, att tro på livet.
I fredags avslutades det första internationella upp-
följningsmötet efter Johannesburg. FN:s kommission
för hållbar utveckling, CSD, har följt Agenda 21-
arbetet i tio års tid och ska nu också se till att de mål
som sattes upp i Johannesburg uppfylls. Minister-
överläggningarna vid mötet fördes i en konstruktiv
anda. Viljan hos många att åstadkomma förändring
var verkligen påtaglig. Ett arbetsprogram för de
kommande 15 åren fastställdes. Vi kan säga att det
globala projektet nu är i gång. Millennieutvecklings-
målen, Agenda 21 och Johannesburgplanen anger
vart vi ska ta oss. CSD:s arbetsprogram visar kon-
trollstationerna. Nu förestår arbete på alla nivåer för
att översätta överenskommelserna från världstopp-
mötet i handling.
Vartannat år kommer CSD att göra en allmän ut-
värdering av framsteg och motgångar. Två år i taget
kommer därutöver ett brett tema att stå i fokus för
erfarenhetsutbyte och nya riktlinjer som skyndar på
genomförandet. Först görs en översyn av var vi står
och vilka de största behoven är, och sedan följer ett år
för att förstärka lösningar på problem. De kommande
två åren blir sötvatten det övergripande temat. Åren
2006-2007 kommer frågor om energi och klimat att
stå i centrum för en liknande process. De följande två
åren behandlas jordbruk, som Sverige verksamt bi-
drog till att föra upp tidigt i arbetsprogrammet, inklu-
sive kopplingar till subventioner och koherens.
Jag kan också säga att alla de sakområden som
behandlas i utskottets betänkande kommer att belysas
vid varje möte, tillsammans med jämställdhet och
utbildningsfrågor. Det här ser vi som en viktig fram-
gång.
CSD:s program löper fram till 2017. Vi tycker att
det är ett bra program.
Det globala samarbetet är nödvändigt. Regeringen
delar utskottets uppfattning att globaliseringen i
grunden är en positiv process. Marknadskrafterna ska
samspela med demokratiska forum för beslutsfattan-
de. De svagas rättigheter ska skyddas, och kommande
generationers möjligheter ska försvaras. Sambandet
miljö, fattigdom och kvinnors villkor behöver ges
speciell uppmärksamhet. Jag välkomnar utskottets
tydliga signal att folkvalda parlamentariker ska ses
som en resurs i detta arbete. En diskussion i den frå-
gan fördes vid CSD-mötet. Den diskussionen bör
hållas vid liv.
Det globala projekt för hållbar utveckling som jag
gett en vink om här ska genomföras i FN:s medlems-
länder, i kommuner och i bostadskvarter. Insatserna
och initiativen hör ihop, från det globala ned till det
lokala.
I slutet av augusti står Sverige värd för en konfe-
rens i Luleå dit miljöministrarna från alla Östersjö-
länder har inbjudits. Min förhoppning är att vi där ska
kunna enas om en deklaration som preciserar våra
åtaganden från Johannesburg i tydliga, tidsbestämda
mål för vår egen region. Regeringens arbete för håll-
bar utveckling berör alla politikområden. Alla depar-
tement och myndigheter ska bidra. En stor uppgift
blir att engagera och ge möjligheter för lokala krafter
i det globala projektet. Riksdagens ledamöter kan
spela en viktig roll.
Det kommande året reviderar vi Sveriges natio-
nella strategi för hållbar utveckling. Förutom en tyd-
lig kurs när det gäller statens åtgärder, inbegripet vår
utrikespolitik, är det min ambition och förhoppning
att kommuner och företag, föreningar och engagerade
medborgare ska känna sig delaktiga, identifiera sina
roller och ta egna initiativ i processen.
I skrivelsen aviserade regeringen att världstopp-
mötet föranledde en analys av hur arbetet för hållbar
utveckling bör samordnas på nationell nivå. Resulta-
tet av den analysen kommer inom kort att offentliggö-
ras.
Låt mig avslutningsvis kommentera tre frågor
som förtjänar särskild prioritet när vi tar oss an Jo-
hannesburgplanen:
- Fattigdomsbekämpningen
- Skapandet av hållbara konsumtions- och produk-
tionsmönster
- Hållbar energiförsörjning
I dag tog regeringen beslut om en proposition om
en ny, sammanhållen politik för en rättvis och hållbar
utveckling. Det är en proposition som sätter dem i
fokus som inte fått del av det välstånd som globalise-
ringen har bidragit till. Fattiga människor och länder,
inte minst de allra fattigaste, ska ges makt och större
möjligheter att dra nytta av de fördelar som det ökade
globala utbytet innebär. Den nya politikens genomfö-
rande kommer att kräva förbättrad samordning mellan
politikområden, det vi kallar policykoherens. Jag kan
säga att vi här ligger kanske först i världen med att
verkligen på allvar försöka genomföra en politik med
koherens när det gäller fattigdomsbekämpningen.
Utvärdering och analys av våra samlade åtgärder
kommer att vara oumbärliga i arbetet med att skapa
en sammanhållen politik. Regeringen kommer därför
att återkommande rapportera till riksdagen om insat-
serna för att nå målet om en rättvis och hållbar global
utveckling.
Sverige ska vara ett föredöme i att utveckla håll-
bara konsumtions- och produktionsmönster. Vi ska
utveckla goda exempel på kunskapsuppbyggnad,
informationsspridning, styrmedel och samverkans-
former på nationell nivå. Insatserna ska ta hänsyn till
produkternas hela livscykel från råvara till avfall. Den
offentliga sektorn ska gå före bland annat genom att
ta miljöhänsyn vid offentlig upphandling. Regeringen
är aktiv. Ett internationellt kemikaliesekretariat har
skapats. Skattelättnader har införts för koldioxidneu-
trala bränslen. En statssekreterargrupp arbetar med att
inrätta ett nationellt center för utveckling, entrepre-
nörskap och export inom miljöteknikområdet. En
utredare ska få i uppdrag att föreslå en handlingsplan
för hållbar konsumtion. I dag beslutade regeringen,
som vi har hört, om en kretsloppsproposition som
kommer att föreläggas riksdagen. Sverige kommer att
fortsätta att vara drivande i utvecklingen av ett globalt
tioårigt ramverk för hållbar konsumtion och produk-
tion.
Tillgången till energi är en överlevnadsfråga för
de två miljarder som saknar tillgång till modern ener-
gi. Detta var, som vi har hört, en av utgångspunkterna
för ett särskilt EU-initiativ i Johannesburg. Syftet är
att bidra till fattigdomsbekämpning och att uppnå
millennieutvecklingsmålen genom nya förutsättningar
för ekonomiska, sociala och institutionella föränd-
ringar i u-länderna som ska förbättra utvecklingslän-
dernas tillgång till energi.
Energiförsörjningen är samtidigt en viktig del av
välfärden och miljöansvaret i industrialiserade länder.
Det energipolitiska beslutet från år 2001 genomförs
nu i Sverige. Den gröna skatteväxlingen ger resultat.
Ett kvotbaserat elcertifikatssystem har just trätt i
kraft. I Johannesburg kunde inte EU få gehör för sina
krav på energimål. Däremot tog vi initiativ till en
koalition för länder som vill gå före och sätta egna
mål. En ministerkonferens kommer att hållas om ett
par veckor för de närmare 80 deltagande länderna.
Sedan vi senast sågs här i kammaren har national-
kommittén för Agenda 21 och Habitat redovisat sina
slutsatser. Slutbetänkandet innehåller en lång rad
förslag som nu är föremål för remissbehandling. När
remissvaren har sammanställts avser jag att samla
skilda intressenter till en hearing för att belysa möj-
ligheter och prioriteringar i det fortsatta arbetet. Dia-
logen och samarbetet för hållbar utveckling behövs.

Anf. 101 LARS LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag talade i mitt anförande om till-
gången till energi som en förutsättning för att minska
glappet mellan u- och i-länder och värdet av att vi i
västvärlden satsar på ren och effektiv energiförsörj-
ning. Vidare talade jag om värdet av att vi i den rika
världen måste lämna ett utrymme för u-länderna att
växa.
I regeringens skrivelse om Johannesburgstopp-
mötet står två målsättningar: att stimulera använd-
ningen av befintlig effektiv energiteknik och främja
introduktion av ny samt en ambition att satsa på ve-
tenskap forskning som syftar till att minska utsläppen
av växthusgaser. Det låter jättebra.
Min första fråga till miljöministern är: Delar mil-
jöministern min syn att vi måste lämna ett utrymme
på energiområdet för växande u-länder? Min andra
fråga är: Hur menar ministern att det ska gå till? Jag
upplever att vi står och stampar på samma ställe i
dag.

Anf. 102 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi bör
lämna ett utrymme, men jag tror vi har väldigt olika
uppfattningar på vilket sätt det ska ske. Jag förstår att
Lars Lindblad tycker att vi ska göra det genom att
utveckla kärnkraften och därmed lämna ett farligt
avfall efter till kommande generationer. Vår tanke är
att vi ska försöka åstadkomma en effektiv energiför-
sörjning i världen, inte genom en ohållbar energiform
utan genom hållbar och förnybar energi. Det är skill-
naden i våra uppfattningar.
Jag tyckte att det var intressant att höra Lars
Lindblads inlägg. Vi har väldigt olika uppfattningar
om detta. Lars Lindblad ser att vi har en för stark
miljöprofil i vår hållbara utveckling och menar att ju
mer marknad, desto bättre hållbar utveckling och
desto bättre fattigdomsbekämpning.
Jag delar inte den uppfattningen. Jag ser att till
exempel stora delar av Östasien är i dag rika länder,
inte bara därför att man har satsat på marknadseko-
nomin utan också därför att man har satsat stora of-
fentliga resurser på till exempel public health och
miljöåtgärder, som har skapat goda förutsättningar för
ett väl fungerande samhälle. Detsamma gäller oss här
i Europa och i andra länder. Det finns inget land som
har åstadkommit en hälsosam och bra miljö och en
ekonomisk utveckling utan en väl fungerande stat och
väl fungerande offentliga insatser för att skydda miljö
och hälsa. Här har vi en fundamental skillnad mellan
Moderaterna och Socialdemokraterna, och jag tror
även andra partier.
Nu har vi den här skillnaden, och det intressanta
är att precis detta ser vi också i Europaparlamentet.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att Roger Karls-
son till exempel tycker att vi ska bedriva en tuff ke-
mikaliepolitik, medan Moderaterna röstade mot en
tuff kemikaliepolitik i Europaparlamentet. Även där
ser vi denna skillnad i synen på hållbar utveckling.

Anf. 103 LARS LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Regeringens målsättningar på energi-
området låter väldigt lockande. Problemet med den
politik som regeringen gjort upp med samarbetsparti-
erna och Centern är att den leder till en helt annan
situation i verkligheten. I verkligheten har Sveriges
beroende av kol och olja ökat. Förvisso sker inte alla
utsläppen i Sverige. Vi exporterar problemen till
Danmark och andra länder. Det är förvisso en intres-
sant syn på globalt ansvarstagande. Det är lite att
hålla för ögon och öron och låtsas att de inte finns,
utsläppsstatistiken syns bara i Danmark och andra
länder.
Hur ska vi komma ifrån det elände som finns i
verkligheten i dag? Vi har en lösning på kort sikt -
kärnkraften bland annat - medan vi vill se en teknik-
utveckling på längre sikt. Har regering en lösning på
hur vi snabbt kan komma ifrån fossilbränsleberoendet
som blir allt större dag för dag?
Sedan vill jag ställa en fråga till miljöministern.
Jag blir lite orolig när miljöministern pratar om det så
farliga kärnbränslet. Det är klart att vi har ett problem
i Sverige med kärnbränslet, men jag antar att miljö-
ministern anser att den lösning som vi nu arbetar fram
tillsammans med Svensk Kärnbränslehantering, det
vill säga att lägga det i Oskarshamn, Östhammar eller
var det nu kan hamna, är en tillräckligt god lösning
för att ta hand om detta bränsle. Jag måste säga att jag
blir lite oroad över hur miljöministern artikulerade
detta.

Anf. 104 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Låt mig börja med den sista frågan.
Det är självklart att jag som miljöminister och ansva-
rig för den myndighet som har ansvar för kärnavfallet
tar detta på största allvar och har förtroende för de
processer som vi arbetar med. Där behöver det inte
råda något tvivel. Sedan har vi en annan uppfattning
om detta är en framtida energikälla som vi bör satsa
på. Som Lars Lindblad vet har vi en långsiktig strate-
gi. Vi har just nu en utredare som ser över det lång-
siktiga arbetet med avvecklingen och kommer att
rapportera till regeringen inom kort. Då hoppas att vi
så småningom ska kunna återkomma med en diskus-
sion om de långsiktiga lösningarna.
Redan nu har vi, som jag nämnde i mitt anföran-
de, ett elcertifikatssystem i kraft som kommer att
resultera i tio terawattimmar förnybar energi utöver
mycket förnybar energi som vi redan har i Sverige.
Det finns mycket som vi kan vara eniga om när det
gäller forskning och utveckling på det här området.
Hur ska vi se på den nationella försörjningen? Låt
mig säga att vi under många år har haft ett överskott
av grön energi eller vattenenergi som vi också ex-
porterat, det senaste året har vi importerat. Jag tror
långsiktigt att vi har en marknad i Europa som hänger
ihop. Därför har vi också en gemensam strategi inom
EU för att hantera klimatproblemen, nämligen han-
deln med utsläppsrätter som jag ser fram emot. Då
kommer det bli så att vi måste hantera de här proble-
men tillsammans, och så kommer vi att fortsätta att
arbeta i nära samarbete med övriga EU-länder för att
klara klimatmålet.

Anf. 105 SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Fru talman! I dag får vi glädjas tillsammans med
miljöministern över att Sverige ligger etta i världen i
policykoherens. Det noterar vi.
Jag skulle tycka att det var roligare att få glädjas
tillsammans över innehållet i den kretsloppsproposi-
tion som har presenterats för den häpna världspres-
sen, som hungrat och törstat efter den. Miljöministern
deltar i den här debatten, och det är jättebra. Hon
hade tio minuter på sig att här presentera innehållet i
den. I stället väljer hon att presentera den för medier-
na - en överenskommelse. Det stämmer illa med den
synpunkt som miljöministern tidigare uttalade om hur
viktiga riksdagsledamöterna är. Nog gnölat.
Det jag ville fråga och vill ha lite förtydliganden
om är Sveriges insatser när det gäller att få fram
kraftfulla och verksamma institutionella ramverk för
att kunna driva miljöutvecklingen globalt. Det har
talats om UNEP:s utveckling, att arbeta fram en
världsmiljöorganisation av liknande karaktär som
Världshandelsorganisationen. Hur ser miljöministern
på det? Vilket arbete lägger Sverige ned?
Till slut vill jag fråga när vi nu samtalar om håll-
bar utveckling och vi nyligen också har fått oss en
tilläggsbudget till livs: Är besparingen på sanering av
förorenade områden ett bra sätt att bedriva arbete med
hållbar utveckling i Sverige?

Anf. 106 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Låt mig börja med den internationella
miljöförvaltningen. Jag tror att vi alla skulle vilja se
en starkare organisation inom FN för miljön. Vi ser
när WTO möter en lång rad enskilda miljökonventio-
ner vilken splittring som finns. Principiellt kan vi
säga att Sverige har arbetat oerhört hårt för att för-
stärka den internationella miljöförvaltningen. Försla-
get om en internationell miljöorganisation har ett
mycket svagt stöd framför allt från G 77-länderna.
Det har visat sig omöjligt att egentligen driva den.
Det är några länder som har drivit den mycket starkt,
Frankrike bland annat. Resultatet i Johannesburg är
att detta inte är möjligt att driva igenom. Det uppfat-
tas dessutom mycket negativt av u-länderna. Det är
inte bara så att man lite grann är emot, utan man är
väldigt negativ.
Så ser den faktiska verkligheten ut.
Vad vi nu däremot fattade beslut om i Johannes-
burg är betydliga förbättringar när det gäller hela
förvaltningen för hållbar utveckling där Ecosoc får ett
helt annat ansvar vid sidan av säkerhetsrådet. CSD
stärks också under Ecosoc när det gäller hållbar ut-
veckling. Ambitionen är att även UNEP stärks. Sve-
rige är mycket aktivt i att stödja UNEP:s arbete.
Vi ser också att det har påbörjats ett arbete mellan
miljökonventionerna att samordna sina administratio-
ner till exempel. I allt detta arbete har svenska för-
handlare och Sverige varit mycket djupt involverade
och har drivit mycket starkt att vi ska få en stark
internationell förvaltning.
Förorenade områden handlade den andra frågan
om. Det är alltid tråkigt när man ska dra ned någon
post. Vi var tvungna även från Miljödepartementets
sida att bidra i de nedskärningar som man var tvung-
en att göra. Förorenade områden är en fråga där vi har
möjlighet att uppnå de miljömål som vi har satt upp.
Vi kan avvakta något och hålla inne pengar utan att
det riskerar de långsiktiga målen för de förorenade
områdena. Vi har ambitionen att upprätthålla den nivå
som vi ska nå till. Det här området var enligt vår
bedömning det bästa att hålla tillbaka på.

Anf. 107 SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Fru talman! När det gäller att UNEP:s utveckling
och att stärka de globala mekanismerna låter det som
vanligt - vi har hört det förut. Man ställer sig upp och
deklarerar högtidligt att man ska stötta och ta nya tag,
men så fortsätter man i de gamla strukturerna. Samti-
digt växer sig WTO starkt och får ännu mer muskler.
Man har förlikningsmekanismer och sanktionsmeka-
nismer, men på miljöområdet finns det väldigt lite av
detta.
Om jag har uppfattat saken rätt har EU:s minister-
råd uttalat sig för något slags världsmiljöorganisation.
En WTO-arbetsgrupp och även utredningar inom
UNEP har lämnat ett sådant förslag. Varför finns det
inte sådana möjligheter? Varför har Sverige och
andra länder misslyckats med att driva den frågan?
Hur kommer nu UNEP att stärkas?
På de förorenade områdena ligger gamla soptipp-
ar, gamla gifttunnor och gamla gruvområden som
varje dag, varje timme och varje minut läcker ut gift i
naturen. Vi har en statsbudget som innehåller ett
ganska stort antal miljarder. Är det en bra prioritering
att spara 150 miljoner - cirka en tredjedel av anslaget
- med tanke på en hållbar utveckling?

Anf. 108 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Det finns i budgeten mycket stora
medel avsatta för marksanering, och det har skett en
stor ökning av anslaget under senare år.
Dessa projekt bedrivs i prioritetsordning. Det har
gjorts en omfattande genomgång av vilka markområ-
den som har högsta prioritet, och där går man in först.
Detta utredningsarbete har tagit en viss tid. Det inne-
bär att det har varit svårt att ögonblickligen sätta alla
dessa pengar i arbete. Nu ser vi att processen börjar
att komma i gång, och vi har resurser för att ta tag i
de svåraste problemen, vilket vi gör med det snaraste.
Jag tycker att man ska säga att det är bra att vi i mil-
jöbudgeten har prioriterat marksanering på det sätt
som vi har gjort.
Varför misslyckas vi med en internationell miljö-
organisation? G 77 är en av de största förhandlings-
grupperna som inte är intresserad av detta. Internatio-
nella miljöförhandlingar är mycket svåra att genom-
driva. Det är lätt att rita upp en fin karta över vilka
miljöorganisationer, tvistlösningsmekanismer och
sanktionssystem som vi vill ha, men detta är oerhört
svårt att genomdriva i praktiken. Vi måste ha det
stora flertalet länder med oss för att vi ska kunna
genomföra förslaget om en internationell miljöorga-
nisation.
Min bedömning just nu är att vi bör jobba vidare
inom miljökonventionen med att stärka det som vi
kallar för compliance, uppföljningsmekanismer. Vi
har sådana i klimatkonventionen. Förmodligen är
detta det enklaste att fortsätta framåt på.
Jag tycker inte att man vara föraktfull och säga att
allt fortsätter i samma spår och att man inte gör nå-
gonting radikalt. Det fungerar inte på det sättet. Men
vi går framåt, och jag kan övertyga Sven Gunnar
Persson om att UNEP går framåt och att det går bra.
Det kan finnas vissa fördelar med en organisation
som UNEP som har till uppgift att verka i alla sekto-
rer inom FN-systemet, och det jobbar man hårt med,
vilket Sverige försöker att stödja.

Anf. 109 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Vid mötet i Johannesburg var hållbara
produktions- och konsumtionsmönster ett viktigt
ämne, och det är jag glad över.
För mig handlar detta delvis om kemikaliepolitik
och giftfria kretslopp. I det sammanhanget vill jag ta
tillfället i akt och ställa en fråga om det förslag som
Margot Wallström har presenterat om en ny kemika-
lielagstiftning.
I mitt tycke är utbytesprincipen, substitutionsprin-
cipen, urvattnad i det förslaget. Vi har utbytesprinci-
pen väldigt tydligt inskriven i svensk lagstiftning.
Den innebär enkelt uttryckt att en kemikalie ska bytas
ut om det finns en annan som är bättre från miljösyn-
punkt.
I förslaget till ny EU-lagstiftning sägs att man ska
godkänna en kemikalie om kontrollen är tillräcklig.
Man går till och med så långt att en kemikalie kan
godkännas även om kontrollen inte är tillräcklig. Det
räcker med att de samhälleliga fördelarna väger över
miljöhänsynen. Det anser jag vara en väldigt tydlig
urvattning av en grundläggande princip. Man bryter
dels mot utbytesprincipen, dels också mot försiktig-
hetsprincipen. För mig är det viktigt att man håller
fast vid sådana här enkla utgångspunkter i miljöpoli-
tiken och kemikaliepolitiken.
Min fråga till miljöministern är då: Vad kan detta
komma att innebära för svensk kemikalielagstiftning?
Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att
detta inte ska bli det slutgiltiga förslaget?

Anf. 110 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Jag delar Roger Karlssons oro över
att substitutionsprincipen är urvattnad i det förslag
som har lagts fram av kommissionen. Vi har väntat
länge på det här förslaget och det har stått en oerhört
stark strid om det. Sverige har varit mycket aktivt i
förberedelsearbetet inför rådsslutsatserna, och vi har
lagt fram en egen proposition eftersom vi vill se en
förändring. Vi har också varit mycket aktiva i hela
processen fram till detta förslag.
Vi har fått igenom vissa viktiga punkter angående
farliga ämnen som vi har varit oroliga över. Det här
är ett stort bekymmer. Nu kommer vi att granska
detta som senare ska gå till rådet. Där kommer Sveri-
ge självfallet att agera.
Det här är en mycket besvärlig fråga. Vi är också
oroliga för att det nu är Italien som ska ta över ordfö-
randeskapet i EU och för hur man kommer att hantera
denna fråga.
Vi gör allt vi kan för att fortsätta att arbeta för att
det ska bli en så skarp kemikaliepolitik som möjligt.
Sedan ställdes frågan vad vi kan göra på egen
hand. Vi i Sverige har lyckats att bibehålla undantag
och fått med oss EU i båten. Detta är ett av de områ-
den där Sverige låg långt före och där vi har fått EU
att komma i fatt, och vi har ju väntat på det här för-
slaget.
Jag kan inte direkt säga vilka undantag som kan
bli aktuella, men det är klart att jag känner en stor
oro. Just nu har vi svåra frågor kring bekämpnings-
medel på bordet, till exempel bekämpningsmedlet
paraquat som har varit förbjudet i Sverige sedan
1980-talet och som vi nu riskerar att få godkänna. Så
det är mycket viktigt att vi driver den här frågan
skarpt.
Jag vill också understryka att våra kolleger i Eu-
ropaparlamentet bidrar i den process som nu ligger
framför oss.

Anf. 111 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Först och främst kan jag garantera att
Centerpartiets EU-parlamentariker, precis som Cen-
terpartiet, kommer att bidra aktivt i det här samman-
hanget.
Jag är nöjd över att miljöministern delar min oro.
Det är oroväckande om man urvattnar en sådan här
grundläggande princip som vi har i svensk kemika-
lielagstiftning och som borde finnas med i europeisk
kemikalielagstiftning.
Den svenska substitutionsprincipen har testats och
har i dagsläget befunnits vara tillämpbar i EU.
Det handlar om stå upp och agera i rådet. Min oro
är att Sverige skulle kunna byta bort en urvattnad
substitutionsprincip mot inrättande av en kemikalie-
myndighet. Jag vill bara lyfta fram detta, så att Sveri-
ge inte är berett att acceptera en sådan lösning.
Vi bör verkligen jobba för att inte bara få till stånd
svenska undantag utan för att det blir en kemikalie-
politik på EU-nivå som utgår från substitutionsprinci-
pen.

Anf. 112 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Vi är eniga om substitutionsprincipen
betydelse. Det är också klarlagt hur Sverige ser på
den. Även vi kan ju se något slags bortre gräns för när
det inte är möjligt att substituera, men den gränsen
ligger mycket långt borta, så vi anser att denna prin-
cip ska ha en skarp tillämpning.
Jag verkar nu för att substitutionsprincipen tas
med i EU:s konstitutionella fördrag. Den bör finnas
med där som en grundläggande princip.
Jag kan också försäkra att det inte skulle föresvä-
va mig - jag blir nästan på gränsen till förolämpad -
att vi skulle förhandla bort grunddragen i vår kemi-
kaliepolitik. Det finns inget politikområde där Sveri-
ge har kämpat så hårt som vi har gjort i kemikaliepo-
litiken. Vi gör det i EU, och vi gör det nu också
globalt för att driva igenom de principer som vi tyck-
er är angelägna. Försiktighetsprincipen och substitu-
tionsprincipen är också viktiga som en förebild för
andra politikområden.
Det kommer också att bli en hård match och vi
kommer att mötas av ett hårt motstånd från den andra
sidan, och det kommer inte bara att handla om sub-
stitutionsprincipen. Det stora bekymret här är att det
från svensk sida kan saknas delar. Vi ska nu analysera
detta på departementet. Jag har fortfarande inte fått en
fullständig analys som utmynnar i hur vi ska positio-
nera oss. Men min bedömning är att det här inte når
tillräckligt långt fram. Ändock kommer det att finnas
krafter som tycker att man har gått för långt från
kommissionens sida, så det här blir en mycket tuff
fråga framöver.

Anf. 113 SVERKER THORÉN (fp) replik:
Fru talman! Folkpartiet har tagit uppdraget från
Johannesburg, att åka hemma och se till att strukturer
och styrmedel verkligen bidrar till hållbar utveckling
och inte motverkar det, på allvar. Vårt förslag har vi
presenterat tidigare och även här i dag, som miljömi-
nistern har hört. Till min sorg kan jag inte upptäcka
någonting som visar på att miljöministern eller re-
geringen skulle ha köpt idén än så länge. Men Cen-
tern, Miljöpartiet, kd och vi står bakom idén.
Jag hörde i miljöministerns anförande om ett fort-
satt arbete, som tidigare, med bland annat en analys
av samordningen i arbetet för hållbar utveckling. Det
vore intressant att få detta något utvecklat här i rela-
tion till det som vi föreslår och få lite ledning i hur
det kommer att gå till.

Anf. 114 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att förslaget om en håll-
barhetskommission är intressant, därför att jag tror att
vi är eniga om att vi behöver lyfta fram hållbarhets-
frågorna. Det som vi nu arbetar med inom regeringen
är snarast att lyfta fram dem i regeringens arbete, i
samordningen av våra politikområden. Jag uppfattar
att det i förslaget om en hållbarhetskommission
handlar om en utomstående kommission, möjligtvis
med experter som skulle göra en översyn.
Låt mig säga att jag tycker att det redan genom-
förs mycket arbete av det här slaget. Något som för-
vånar mig lite när jag hör det här är att det låter som
att ingenting någonsin har gjorts, att vi inte bara ska
lappa och laga utan rensa bordet rent och se över hela
samhällsmaskineriet och se till att det blir hållbart.
Jag menar att det finns väldigt mycket vi kan byg-
ga på och att mycket har gjorts. Vi har haft ett om-
fattande arbete under 1990-talet inom alla politikom-
råden när det gäller att integrera och arbeta med håll-
bar utveckling. Regeringens hållbarhetsskrivelse är en
naturlig utgångspunkt för att på politikområde för
politikområde se hur hållbarhetsperspektivet ska
komma in och hur de politiska verktygen ska föränd-
ras.
Jag tror också att det är viktigt att se att valet av
politiska verktyg är ett politiskt val. Det finns olika
sätt att uppnå ett hållbart samhälle. Vi har i dag en
väldigt god grund i miljömålen, där vi har slagit fast
vad vi vill uppnå i miljötillståndet. Vi har också tre
strategier för hur vi ska arbeta: strategin för kretslopp,
strategin för effektivisering och strategin för hållbart
nyttjande. Hållbar utveckling handlar mycket om att
få dessa strategier och agerandet på plats i alla sekto-
rer, och det jobbar vi redan i dag väldigt intensivt
med. Jag tycker att vi ska bygga vidare på den pro-
cess som vi har påbörjat i stället för att ta ett nytt tag
och säga att nu ska allt lappande och lagande bort och
nu sätter vi i gång från början, för jag tror att vi har
mycket att arbeta vidare utifrån.

Anf. 115 SVERKER THORÉN (fp) replik:
Fru talman! Mycket har gjorts, mycket är bra. Det
är mycket som miljöministern och jag är eniga om.
Men jag kan inte låta bli att kommentera att när jag
läser till exempel sammanfattningen av National-
kommittén för Agenda 21, får jag sida upp och sida
ned bekräftat att det här behövs, inte minst för att
komma till rätta med de problem som gör att indivi-
der och företag upplever att de motarbetas i sin strä-
van att bidra till ett hållbart samhälle.
Jag kan inte underlåta att ställa en fråga. Vi ska ju
få höra mer om detta vid en hearing i höst. Man ska
ju städa hemma också, och ett av de konstateranden
som kommittén gör är att en samordning i Regerings-
kansliet av politiken för Agenda 21 och hållbar ut-
veckling är efterfrågad. Jag skulle gärna vilja veta lite
om vad som görs åt detta just nu, eftersom det finns
med i betänkandet. Jag tycker att det är oroväckande
att behöva vänta till i höst på ett svar på just den frå-
gan.

Anf. 116 Miljöminister LENA SOMME-
STAD (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas kunna återkomma betyd-
ligt tidigare än i höst med att tala om på vilket sätt vi
ska samordna arbetet för hållbar utveckling i Reger-
ingskansliet. Jag tror liksom Sverker Thorén att det är
viktigt att göra det. Jag tror också att det är viktigt att
vi fortsätter den översyn som pågår av alla politikom-
råden. Jag är beredd att diskutera olika alternativ och
hoppas att vi ska kunna fortsätta dialogen både här i
kammaren och på andra håll.
Jag tror alltså att det är viktigt att vi tar vår ut-
gångspunkt på ett ganska tydligt sätt i det vi redan har
gjort. Jag tycker att miljömålen, strategierna och det
arbete vi gör där är en bra utgångspunkt.

Anf. 117 EWA BJÖRLING (m):
Fru talman! Hållbar utveckling är ett oerhört stort
uttryck för mig. Jag menar att det ska vara någonting
som är beständigt och hållbart samtidigt som man
strävar efter en utveckling. För mig är utveckling tätt
sammankopplat med forskning, nydanande forskning.
Det bästa exempel som jag vet på hållbarhet hit-
tills är vår jord, som startade för 4 ½ miljarder år
sedan, och redan för 3 ½ miljarder år sedan hade vi
fossil.
När det gäller utveckling startar jag vid 1900-
talet, i början av 1950-talet. Då gjorde man de första
försöken med att efterlikna en primär jordsoppa. Man
blandade metan, ammoniak, vätgas och vatten och
stängde in detta. Då kunde man visa att aminosyror
och nukleotider bildades, och det blev äggviteämnen
med genetisk information. Redan 1953 - det är alltså
50 år sedan i år - knäckte Watson och Crick DNA-
koden.
Nu under 2000-talets början kan vi se ett stort pa-
radigmskifte när man har löst det mänskliga genomet
och vet att människan består av mindre än 30 000
gener och att flera andra arter, vitt skilda från oss
enligt vår uppfattning, består av ganska många likar-
tade gener.
Vi har i dag en mer total genomkunskap som ett
slags instruktionsbok över kroppen. Man forskar i dag
också på stamceller för att vidare kunna utveckla
medicinsk teknik och se nya diagnostiska möjlighe-
ter, nya terapeutiska möjligheter och möjligheter till
bättre prevention.
Jag är övertygad om att den här typen av utveck-
ling inte går att stoppa, och jag tycker inte heller att vi
ska göra det. Det svåra kommer däremot att vara vem
som ska ha tillgång till den nya genteknikens medel
och hur vi styr detta.
Visst är det ganska fascinerande att vi har kommit
så långt, men samtidigt som vi klarar av allt det här
har vi inte lyckats att lösa problemen med att få till en
hållbar energiutveckling. Varför har vi inte kommit
längre i vår forskning och skapat tillräckliga resurser
för mer forskning?
Om man är lite drastisk kan man tänka som Craig
Venter, han som låg bakom den största delen av
kartläggningen av humangenomet. Han bestämde sig
för att klara detta, och han gjorde det.
Nu har han bestämt sig för att nästa uppgift är att
säkra vattentillgången i världen genom att vilja kon-
struera ett nytt biosystem. Resolut har han då tagit
vatten från en sjö med väldigt få mikroorganismer,
Kargassosjön, och bestämt sig för att kartlägga alla
dessa gener för att kunna göra ett nytt biosystem med
vatten i framtiden. Det är ett sätt att göra det på. Jag
menar att det finns flera andra sätt.
Vad jag egentligen vill uttrycka med dessa olika
exempel är att vi måste tro mer på framtiden, visa
mer optimism och kraftigare stödja nya landvinningar
inom forskningens värld. Inte minst gäller det ut-
vecklingen av IT, som är ett av de viktigaste instru-
menten för globalisering.
Regeringen tar i sin skrivelse upp en lösning som
innebär att vi ska stimulera användningen av befintlig
energiteknik och främja introduktionen av ny. Vi
moderater tolkar det som ett erkännande av kärnkraf-
ten och framför allt att man satsar stort och vidare på
utvecklingen av ny teknik och olika former av kärn-
teknik.
En av de saker som upprör mig allra mest är den
så kallade tankeförbudslagen kring kärnteknikut-
veckling. Jag begriper inte hur man kan ha en sådan
lag i en modern demokrati. Hur kan man förbjuda
framåtsyftande energiforskning i ett modernt land
som Sverige? Det är ingen modern demokrati.
Vi måste satsa mycket mer på forskning och ve-
tenskap som syftar till att minska växthusgaser och få
fram olika varianter av nya energiformer, och då är
borttagandet av denna lag ett oerhört viktigt steg.
Det gäller också att vi underlättar för människan i
vardagen när det gäller att använda energi, klok och
framsynt energi. Vi kan inte vara bakåtsträvare som
Miljöpartiet, som enligt min uppfattning, förutom att
de säger nej till många viktiga frågor som EU, euro
och ett starkt försvar, mest talar om hur vi ska hus-
hålla med resurser och bara stimulera användning av
den befintliga naturvänliga energin. Vad är det för
framtidspolitik?
Naturvänlig energi, visst, men vi måste också leva
i verkligheten och se att vi inte går mot ett mindre
energikrävande samhälle med IT, tvärtom. Just därför
är det ytterst viktigt att stimulera mycket, mycket mer
till en framsynt energiforskning som gör det lättare
för individen att leva energiklokt i vardagen.
Om inte vi i i-världen kan vara ett föredöme i de
här frågorna ser jag att det är ännu svårare för u-
länderna att klara situationen.
Fru talman! FN:s milleniemål när det gäller att
halvera fattigdomen i världen till år 2015 kräver väl-
digt stora insatser. En stor del av u-länderna, så
mycket som 33 länder med mer än en fjärdedel av
jordens befolkning, kommer knappt att nå hälften av
milleniemålen. Om insatserna fortsätter i samma takt
som nu kommer det att ta mer än 130 år att utrota
hungern.
Även här kan vi bejaka forskningen genom att
diskutera införandet av GMO-produkter, till exempel
det gyllene riset. Däremot är det viktigt att det här
sker väldigt respektfullt, via FN, och inte genom
påtryckningar i enskilda länder. Man måste tillföra
mer information och kunskap från en neutral partner
och sedan ha friheten att välja, men jag är övertygad
om att GMO-produkter, om de används rätt, är en av
framtidens lösningar.
Vi måste också fokusera på att reformera bistån-
det. Det ska bli mycket spännande att diskutera den
nya utvecklingspolitik som regeringen kommer med.
Vi har nu under mer än 30 år sett hur flera länder fått
omfattande bistånd och ändå inte lyckats minska sin
fattigdom. Jag tror att det är fel tankesätt att ställa upp
utbetalningsmål för biståndet. Det handlar inte bara
om att bestämma hur stor del av vår BNP som ska gå
till biståndet. I stället måste vi göra något som är
mycket mer besvärligt. Vi måste våga diskutera inne-
hållet och kvaliteten i det vi gör i betydligt större
utsträckning än i dag.
Sverige måste också visa mycket större beredvil-
lighet till skuldavskrivningar. Vi moderater menar att
skuldavskrivningar ska vara kopplade till många
stränga krav, som
- ingen ny upplåning
- ingen korruption
- inget vanstyre
- ingen användning i krig och framför allt att det
ska komma de fattiga människorna till godo.
Därför tycker vi att Sverige ska ta initiativ till en
total skuldavskrivning snabbt, år 2004, för högt
skuldsatta låginkomstländer. Främst tänker jag då på
södra Afrika. Det här är mycket viktigt för att få fram
något slags hjälp till självhjälp och låta länderna ska-
pa av egen kraft, få en egen tillväxt.
Den allra mest akuta frågan är som jag ser det att
få bukt med hivsituationen. Den frågan ingår också i
FN:s milleniemål. Jag skulle vilja säga att om vi inte
klarar den frågan kommer fattigdomen att halvera sig
själv - fast på helt fel sätt - genom aids. Mer än 42
miljoner människor, ca 28 miljoner av dessa i södra
Afrika, där fattigdomen är som värst, kommer snart
att dö av aids. Många har redan dött, och flera miljo-
ner barn under 15 år är föräldralösa på grund av hiv.
Läget är så allvarligt att man i flera afrikanska länder,
framför allt i mindre samhällen och byar, ser en infra-
struktur som håller på att falla sönder eller som redan
har fallit sönder. Jag skulle vilja vara så drastiskt att
jag säger att snart kommer en hel kontinent att gå
under om vi inte gör mer.
Det är ganska uppenbart att vi behöver bidra med
mer kunskap om hiv. Vi behöver informera om hiv
och bedriva preventionsarbete. Här har Sverige varit
ett föregångsland och är det fortfarande. Sverige
insåg redan på ett mycket tidigt stadium vikten av
prevention. Där har också RFSL gjort ett oerhört
imponerande arbete. Sverige har kunnat hålla hiv-
spridningen på internationellt sett mycket låg nivå.
Det skulle vi kunna utnyttja mycket bättre. Vi skulle
kunna använda våra kunskaper mer.
Till sist skulle jag vilja säga: Låt oss inta en annan
mental inställning i Sverige så att vi vågar tro mer på
framtiden, satsa mer på framsynt forskning i fri kon-
kurrens, vara öppna för nydanande idéer och visa
framfötterna lite bättre redan med den kunskap som
vi har. Jag säger inte att kunskapen saknas. Jag vet att
den finns hos väldig många. Men det behövs mer,
mycket mer, för en hållbar utveckling.
Jag behöver inte avsluta med något yrkande, för
Lars Lindblad har redan yrkat.

Anf. 118 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Det var ett intressant inlägg som Ewa
Björling hade. Jag delar helt ditt anslag om att vi
måste våga tro på framtiden. Det jag blir lite funder-
sam över är bara det här kärnkraftskrameriet som en
del i framtidstron. Det är väldigt svårt att se det som
ett exempel på framtidstro.
I sitt anförande gick Ewa Björling tillbaka så långt
som till jordens bildande. Frågan är om man inom det
moderata partiet orkar titta långt framåt också när det
gäller energifrågor. Om jorden har en medelinstrål-
ning från solen på 100 000 terawattimmar innebär det
att på en timme har vi fått en så stor instrålning att det
motsvarar mänsklighetens årsförbrukning. På fem
timmar har vi fått en så stor instrålning att det mot-
svarar den påvisade reserven av uran. Fem timmar är
alltså vad du har att röra dig med i din framtidsbild
medan du gick flera hundra miljoner år bakåt i tiden
när du tog din utgångspunkt. Frågan är bara: Är inte
framtidsenergin den som utgår från de flödande ener-
gikällorna?

Anf. 119 EWA BJÖRLING (m) replik:
Fru talman! Jag inser att vi har haft en folkom-
röstning om kärnkraft för många, många år sedan och
att beslutet ligger fast om att vi ska avskaffa vår
kärnkraft. Det som jag främst pekar på handlar om att
inte ha en tankeförbudslag i ett öppet, fritt samhälle
som förhindrar forskningen vad gäller framtida kärn-
tekniker och de nya kunskaper man kan få utifrån
den.
Utvecklingen måste ju fortfarande gå framåt. Det
kan faktiskt vara så att vi hittar en metod som gör att
kärnavfallet kan oskadliggöras. Vi har redan en sådan
på gång där man lyckas få kärnavfall som är radioak-
tivt i 100 000 år ned till att bli det i så kort tid som tio
år. Tänk om man skulle kunna utveckla det här vida-
re! Då har vi faktiskt tagit hand om vårt kärnavfall.
Det är en sak. Men det finns också många andra kun-
skaper man kan vinna för att hitta något annat än just
uran. Vad jag är ute efter är ett fritt tänkande samhälle
i den frågan.

Anf. 120 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror inte att tankeförbudslagen är
kärnkraftens stora problem. Jag tror att det är be-
gränsningen i naturtillgången, uran. I så fall, om man
skulle ta bor tankeförbudslagen, låt oss då ta bort
atomansvarighetslagen också! I så fall skulle kärn-
kraften finnas på marknadsmässiga villkor, och det
skulle inte kärnkraften klara. Det gillar ju moderater i
andra sammanhang. Så låt oss i så fall göra det bytet
om vi ska fundera på det.
Min poäng är inte tankeförbudslag, eller folkom-
röstning för den delen. Det handlar om framtidstron. I
det sammanhanget är de flödande energislagen fram-
tiden - inte fossila eller uranbaserade energislag.

Anf. 121 EWA BJÖRLING (m) replik:
Fru talman! Vad jag är ute efter här är egentligen
också att den mänskliga kompetensen försvinner ut ur
landet, de som faktiskt kan bedriva den här typen av
forskning, som inbegriper stora delar av energiforsk-
ningen, där också kärnteknik ingår. Det är därför det
är så viktigt att få tänka fritt.
Sedan kan vi väl i övrigt vara sams angående flö-
dande energislag. Jag tycker att man ska bredda sig
på alla fronter. Vi vet alla att våra naturresurser inte
kommer att räcka.

Anf. 122 BIRGITTA OHLSSON (fp):
Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att jag står
bakom Folkpartiet liberalernas alla reservationer, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 19
under punkt 8, gällande skuldavskrivningar kopplat
till demokratiska och ekonomiska reformer, som vi
har tillsammans med Kristdemokraterna och Center-
partiet. Jag vill också passa på att tacka Ewa Björling
för ett mycket informativt inlägg, speciellt vad gäller
forskningen.
För några veckor sedan satt jag på ett rostigt sov-
jetiskt propellerplan som var byggt 1955. Bältena
fungerade knappt. Flygstolarna var lösa. Turen från
Afrikas horn till Dubai i arabvärlden, som skulle ha
tagit tre timmar med ett reguljärt plan, tog ungefär
fyra timmar.
Trots att jag hade besökt Somaliland, ett östafri-
kanskt land där 90 % av kvinnorna är könsstympade,
där 50 % av barnen dör före fem års ålder och där i
praktiken alla människor är arbetslösa, var jag fylld
av förväntan, hopp och framtidstro. Jag hade nämli-
gen bevittnat ett under, ett afrikanskt under av demo-
krati: fria val i en region som vi i väst mest förknip-
par med inbördeskrig och miljökatastrofer. Det är den
här framtidsoptimismen vi måste se framtiden an med
för att skapa en värld där fattigdomen elimineras på
sikt och ersätts med demokrati, jämställdhet och fri-
het.
Medan riksdagsledamöter i den här kammaren för
fullt förbereder sin semesterplanering är det
30 miljoner i östra och södra Afrika som väntar på en
ganska stor svält, som nu breder ut sig.
Men även om vi måste ta upp dessa orättvisor och
lyfta fram att de är djupt oacceptabla var det inte
bättre förr. De senaste 30 åren har antalet u-länder i
världen halverats. Mellan 1990 och 1998 minskade de
fattiga i Ostasien med över 50 %. Andelen fattiga i
världen sjönk totalt från 29 % till 23 %. De senaste
tre decennierna har spädbarnsdödligheten minskat
med hälften. En 80-procentig ökning har skett av
andelen barn som skrivs in i grundskolan. Medelin-
komsten i u-länderna har nästan fördubblats mellan
1975 och 1998. Människans livsmiljö har faktiskt
aldrig någonsin tidigare i historien varit bättre än den
är i dag.
Orsaken till detta är den teknologiska, sociala och
ekonomiska utvecklingen i kombination med ökat
överstatligt miljösamarbete och västvärldens ökade
intresse för miljömärkning och konsumentmakt. Des-
sa framgångar hade aldrig kunnat ske utan demokra-
tisk utveckling, ökad frihandel och bistånd som ökat i
både kvalitet och kvantitet.
Hoten mot miljöutvecklingen i världen får inte
ligga i globaliseringen. Avgaserna och föroreningarna
skyr inte nationsgränserna. Därför måste de bemötas
med mer globala ansträngningar. Framför allt måste
solidariteten globaliseras mer än i dag.
På samma sätt som människan enligt liberalismen
inte har rätt att skada andra människor har vi inte
heller rätten att förstöra möjligheten för kommande
generationer, också i andra länder, att växa upp i en
god miljö. Därför delar vi Kristdemokraternas syn på
förvaltarskapstanken som mycket viktig i miljöpoliti-
ken.
Även om marknadsekonomin för oss är grunden
när det handlar om att lösa miljöproblemen globalt
och lokalt krävs det att staten sätter upp tydliga lagar
och spelregler för att förhindra miljöförstöringen. Det
ska kosta att skita ned för företagen, på ren svenska.
Vi bör satsa på föroreningsrätter, global skatt på
koldioxidutsläpp med mera. Ansvaret för en hållbar
utveckling måste ändock vila tyngst på oss i den rika
västvärlden.
Det är vår moraliska skyldighet framför allt att
nedmontera västvärldens nationalstatsegoism. Det
handlar om att avskaffa hinder för utveckling - som
att rasera tullmurar och skulder - men också om att
ge möjligheter till utveckling genom ett högt solida-
riskt bistånd. Där får inte skydd av miljön ses som ett
lyxmål, något som de fattiga kan börja bekymra sig
om först när de har löst alla andra problem. Här måste
miljöbiståndet användas för att sanera u-ländernas
redan skadade miljö och införa den miljövänliga
tekniken. Här får inte heller nivån på biståndet styras
av regeringens nyckfulla syn på det statsfinansiella
läget, vilket påpekas i det särskilda yttrandet från
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern.
Förenta nationernas vision om att 0,7 % av natio-
nalinkomsten från världens rika länder borde gå till
bistånd uppfylls i dag av ungefär fem länder i värl-
den. Inte ens alla partier i denna riksdag tycks sträva
efter det, vilket jag tycker är ganska sorgligt.
Det är också beklämmande att regeringen och
dess samarbetspartier under våren återigen har sänkt
biståndet utan någon större debatt internt ens i deras
egna partier. Man kan krasst konstatera att vare sig
Vänsterpartiet eller Miljöpartiet trots tufft och bra
förhandlingsläge verkar prioritera denna fråga till-
räckligt mycket. Jag tycker som sagt att det är be-
klämmande att partier som så ofta pratar om interna-
tionell solidaritet inte på allvar tar chansen när de har
den. Noterbart är att enprocentsmålet bara har upp-
fyllts två gånger i svensk historia, och det har varit
under borgerliga regeringar.
Men det handlar också om att utvecklingsländerna
måste ta egna initiativ, och man måste ställa relevanta
krav för att främja den hållbara utvecklingen. Det är
ett centralt arbete för oss liberaler att främja kvinnors
situation. Vi tycker att ett feministiskt perspektiv ska
genomsyra alla biståndssatsningar.
Det övergripande målet för Sveriges och EU:s
globala politik måste ändå vara införande av demo-
krati. Där handlar det om större satsningar på skuld-
avskrivningar, som vi i vår reservation tar upp, men
dessa måste vara förenade med krav på ekonomiska
och demokratiska reformer. Jag förstår inte att det ska
vara så svårt för den svenska riksdagen att säga att
just demokratin är det enda styrelsesättet som är vär-
digt fria medborgare. Vi ska inte vara rädda för att
säga detta öppet, för det är bara i en demokrati som
resurser kan användas förnuftigt, som man kan skapa
ett effektivt rättsväsende och beivra korruption.
All skuldavskrivning är inte gynnsam, till exem-
pel i fall där korrupta regimer får nya möjligheter att
berika sig själva genom förnyad upplåning utom-
lands. Det internationella initiativet för de fattigaste
och mest skuldtyngda länderna, det så kallade HIPC-
avtalet - heavily indebted poor countries - bör drivas
vidare. Huvuddelen av dessa lån borde, tycker vi i
Folkpartiet, skrivas av direkt, eftersom de här länder-
na inte klarar av sina åtaganden.
Sist men inte minst: Något som vi ofta glömmer i
miljödebatten är att uppmärksamma de enskilda indi-
vidernas initiativ, vilka ofta har varit nyckeln till en
mer miljövänlig värld. Om 10 % av västvärldens
konsumenter självmant skulle börja köpa rättvise-
märkta produkter skulle det förändra världen mer än
allt bistånd i dag gör sammantaget. Minns att det var
de svenska konsumenternas tryck och efterfrågan på
miljövänligt toalettpapper och återvinningsbart kaffe-
filter som drev bort de miljöskadliga produkterna från
marknaden.
Vill man förändra världen måste man börja med
sig själv. De tycker jag gäller extra mycket om man
är ledamot av denna kammare.

Anf. 123 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag vill ta upp detta med förvaltar-
skapstanken och det som har sagts om framtidsopti-
mism här.
I måndags var även jag ute på en skola. Det var i
Hunnebostrand i Bohuslän. Det var Eco-Schools som
var samlade där. Eco-Schools är ett nätverk som stöds
av EU-kommissionen. De har till uppgift att engagera
unga i miljöprojekt som ska ge grunden till en ekolo-
giskt hållbar framtid. 9 000 skolor i 25 länder i Euro-
pa och Afrika som har engagerat sig i det projektet.
Vi vet hur betydelsefullt det är att barn redan från
början får lära sig om hållbar utveckling. Jag vill
blicka tillbaka till år 1986, när jag kom till Angola
med min familj. Vår dotter, som då var 9 år, hade lärt
sig i skolan hur man hanterar miljön. Hon hade också
lärt sig att panta burkar för att hon var ekonomisk. Vi
i västvärlden för in Coca-Cola, Fanta och andra
läskedrycker till människor som inte tidigare har tagit
del av sådant. Vår dotter fyllde resväskorna med
pantburkar när vi skulle åka hem, för hon tyckte att
det skräpade ned i naturen, och hon såg chansen till
att bli rik. Där har vi ett barns tänkande.
Fru talman! Ett grundläggande problem med
många länders utvecklings- och biståndspolitik är det
stora glappet mellan de önskemål man vill uppnå med
utvecklings- och biståndspolitiken och de begränsade
medel som man trots allt anslår till bistånd. Vi krist-
demokrater anser att Sverige måste fortsätta att föregå
med gott exempel och avsätta en jämförelsevis hög
anslagspost för det internationella biståndet. Reger-
ingen måste därför snabba på återgången till enpro-
centsmålet, och detta framgår också av det särskilda
yttrande som även vi står bakom.
Vi är också starkt kritiska mot Sveriges agerande i
EU. Regeringen har inte tillräckligt kraftigt drivit på
EU om förbättrat och effektiviserat bistånd.
Samtidigt som det är viktigt med höga bi-
ståndsanslag är det likaledes viktigt att poängtera att
den internationella solidariteten inte enbart kan bygga
på att den rika delen av världen delar med sig av sitt
överflöd av resurser. De fattiga länderna är mest
hjälpta av stöd i former som gör det möjligt för dem
att själva skapa och upprätthålla det som krävs för ett
gott liv. Det går inte att uppnå så länge inte varje
människas medfödda mänskliga fri- och rättigheter
främjas, skyddas och etableras.
Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter
såväl ett mål som ett medel. Ekonomisk och social
utveckling är en förutsättning för att kunna åtnjuta
fulla mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter
är normalt sett en förutsättning för tillväxt och ut-
veckling.
Fru talman! Informations- och kommunikations-
teknologin har radikalt förändrat förutsättningarna för
produktion, handel, information, medier, forskning,
utbildning med mera. Få u-länder har kunnat haka på
denna viktiga utveckling. Fattiga länder saknar över-
lag såväl infrastruktur som kompetens för den nya
tekniken. Och om man får ta del av den nya tekniken
så är det i storstäderna, vilket utarmar landsbygden.
Detta är väldigt olyckligt eftersom IT-revolutionen
rätt utnyttjad kan erbjuda mycket goda möjligheter i
fattigdomsbekämpningen. Internet i fattiga byar kan
kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och
social utveckling.
Med undantag av några få stora internationella or-
ganisationer - UNDP och Världsbanken - har värl-
dens biståndsgivare agerat mycket långsamt för att
tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de
fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande stra-
tegier för IT och dess utvecklingsmöjligheter. Och det
här är allvarligt eftersom det teknologiska utanför-
skapet förstärker de fattiga ländernas marginalisering
i både ekonomiskt och socialt hänseende. Och det
leder till en ny typ av fattigdom - informationsfattig-
dom - som på sätt och vis är svårare att tackla än
bristen på pengar och köpkraft. Pengar kan omförde-
las, men det kan man inte göra med kunskap.
Kristdemokraterna anser därför att regeringen ska
ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta
strategier för att öka IT-investeringarna i de fattigaste
länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder,
till exempel inom EU-biståndet och FN-samarbetet,
för att gemensamt rikta insatserna och investeringar-
na. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra
alla de nuvarande utvecklingsprogrammen.
Fru talman! Jag ska också tala lite om skuldav-
skrivningar. För många utvecklingsländer utgör
skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begrän-
sar och ibland omöjliggör deras möjligheter att ut-
vecklas. I de allra fattigaste länderna överskrider inte
sällan räntekostnaderna för lånen dessa länders ex-
portintäkter. Vi tycker att Sverige ska vara ett före-
döme i det internationella samfundet och leda den
globala opinionen för skuldavskrivningar.
Jubel 2000-rörelsens utgångspunkt är rättvisa, och
man ser också de ekonomiska åtgärderna som verk-
tyg. De tre aspekter på rättvisa som Jubel 2000-
rörelsen lyfter fram är intressanta och förtjänar att
upprepas.
För det första kan skillnaderna mellan människor
och länder bli så stora att de med jämna mellanrum
behöver korrigeras, något som marknaden inte klarar
av. För det andra kan den som är stark behöva hjälpa
den som är svagare. Det är inte marknadens natur.
För det tredje måste skuldfrågan ses ur ett historiskt
perspektiv där de rika länderna genom sitt tidigare
agerande står i skuld till dagens fattiga länder. Att
skriva av skulderna blir då inte en bonus utan en
återbetalning av en gammal skuld.
Fru talman! Min talartid är slut. Jag skulle ha tagit
upp även hiv/aids. Utan att förringa allvaret med
SARS vet vi att hiv/aids, tuberkulos och malaria är de
tre allvarligaste överförbara sjukdomarna som plågar
vår värld i dag. Ewa Björling från Moderaterna lyfte
på ett utmärkt sätt fram hur framtiden kommer att se
ut om vi inte får bukt med hiv/aids. Vi tycker att man
i högre grad inom EU-biståndet ska kunna ge pengar
för detta. Kristdemokraterna har verkat för att ytterli-
gare 500 miljoner euro ges under fyra år. Men vi vill
se mer pengar där.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reser-
vation 17 om fattigdomsbekämpning.
(forts. 13 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.54 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

12 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

FiU15 Gallring av uppgifter i kreditupplysningar
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU16 Riksdagens revisorers årsredovisning för
2002
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU18 Riksbankens förslag om donation till Stif-
telsen Tumba Bruk
Kammaren biföll utskottets förslag.

AU6 Statens ansvarsnämnd och arbetsrättsliga
frågor
Punkt 2 (Översyn av arbetsrätten)
1. utskottet
2. res. 1 (c, m, fp, kd)
3. res. 2 (v)
4. res. 3 (mp)
Förberedande votering 1:
24 för res. 2
12 för res. 3
245 avstod
68 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
125 för res. 1
24 för res. 2
132 avstod
68 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Marina Pettersson (s) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.
Huvudvotering:
141 för utskottet
122 för res. 1
18 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 1 fp, 1 kd, 18 v
För res. 1: 44 m, 38 fp, 25 kd, 15 c
Avstod: 6 v, 12 mp
Frånvarande: 23 s, 11 m, 9 fp, 7 kd, 6 v, 7 c, 5 mp
Cecilia Wikström (fp) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerat ha röstat ja.

Punkt 6 (Turordning vid uppsägning)
1. utskottet
2. res. 5 (c, m, fp, kd, mp)
Votering:
135 för utskottet
136 för res. 5
78 frånvarande
Kammaren biföll res. 5.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 24 v
För res. 5: 44 m, 39 fp, 26 kd, 15 c, 12 mp
Frånvarande: 33 s, 11 m, 9 fp, 7 kd, 6 v, 7 c, 5 mp

Punkt 11 (Förstärkt skydd för gravida och föräldrale-
diga)
1. utskottet
2. res. 10 (fp)
3. res. 11 (kd)
Förberedande votering:
41 för res. 10
26 för res. 11
213 avstod
69 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
192 för utskottet
39 för res. 10
50 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 44 m, 24 v, 3 mp
För res. 10: 39 fp
Avstod: 26 kd, 15 c, 9 mp
Frånvarande: 23 s, 11 m, 9 fp, 7 kd, 6 v, 7 c, 5 mp

Punkt 14 (Yttrandefrihet för privatanställda)
1. utskottet
2. res. 14 (mp)
Votering:
228 för utskottet
13 för res. 14
39 avstod
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 5 m, 37 fp, 26 kd, 24 v, 15 c
För res. 14: 1 fp, 12 mp
Avstod: 39 m
Frånvarande: 23 s, 11 m, 10 fp, 7 kd, 6 v, 7 c,
5 mp
Cecilia Wikström (fp) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Punkt 16 (Tilläggsförsäkring till föräldraförsäkring-
en)
1. utskottet
2. res. 15 (c)
Votering:
265 för utskottet
15 för res. 15
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 44 m, 39 fp, 25 kd, 24 v,
12 mp
För res. 15: 15 c
Frånvarande: 23 s, 11 m, 9 fp, 8 kd, 6 v, 7 c, 5 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

13 § (forts. från 11 §) Johannesburg - FN:s
världstoppmöte om hållbar utveckling (forts.
UMJU1)

Anf. 124 LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Betänkandet om mötet i Johannes-
burg berör i princip hela den politik som vårt parti,
Miljöpartiet, en gång bildades för. Det handlar om
hur man skapar en globalt hållbar utveckling på den
här planeten. På den tiden, för ungefär 20 år sedan,
var det ett okänt tankesätt för de flesta politiker. Det
ansågs suspekt, överdrivet och till och med flummigt.
Rättvist miljöutrymme, ekologiska fotavtryck,
faktor 10, substitutionsprincipen och allt sådant är
sådan som Miljöpartiet och den miljörörelse som vi är
sprungna ur har fört in i den politiska vokabulären. I
dag står vi här med en välvillig text i ämnet. Det är ett
framsteg, om än ett senkommet sådant.
I efterbörden efter den uppsummeringskonferens
som man får säga att Johannesburgsmötet var lades
tyngdpunkten på att sluta prata och mer börja genom-
föra. Det handlar om att implementera, som det heter,
och konkretisera, som Kristdemokraterna nyss sade i
diskussionen. Till och med Centerpartiet talade om att
gå från ord till handling.
Det sammansatta utskottet säger samfällt på s. 9 i
betänkandet att arbetet nu mer bör koncentreras på
genomförande av åtgärder globalt, nationellt, regi-
onalt och lokalt. Sven Gunnar Persson talade om
lokala djärva grepp. Men av det blev i dag ingenting.
Fru talman! Jag fick avslag på mitt förslag att ut-
skottet skulle gå fram med konkreta åtgärder. Det var
ett kompakt nej från alla andra partier i det samman-
satta utskottet att ta några gemensamma nya steg
framåt och utifrån punkterna i regeringsskrivelsen
och efter Johannesburg skriva åtminstone två kon-
kreta gemensamma punkter till åtgärder.
Kära åhörare! Tro inte att alla hållbarhetsivrarna -
två från varje parti - som varit före mig på talarlistan
i dag vill ändra på saker fort! Nej, alla de vilar på
hanen och går enligt mitt tycke alldeles för långsamt
fram. Intelligentare energi- och materialanvändning
säger Kristdemokraterna i dag. Ändå vill de ha kvar
den fullständigt feltänkta kärnkraften. De vill inte se
en utbyggnad av vindkraften i Sverige, ibland med
den sanslösa motiveringen att vindkraftverken är fula.
Det vi tydligen skulle göra i det sammansatta utri-
kes- och miljöutskottet var att beskriva och inte vara
proaktiva. Det är den allra största missräkningen i
detta arbete, fru talman. Vi står här i dag med ett
betänkande utan nästan all praktisk politisk använd-
barhet. Förhoppningsvis är det ändå en berikande
debatt.
Vi i Miljöpartiet tar åt oss äran av att frågorna
finns på central plats i svensk politik i dag. Därför vill
jag yrka bifall till alla våra reservationer. Jag kan
tyvärr inte för tids vinnande sanera bland våra reser-
vation, utan jag yrkar bifall till samtliga.
Den första reservationen handlar om globalise-
ring. Det är ett problematiskt ord i dag. Vems globali-
sering är det? För vem är det en globalisering, utifrån
vems behov och på vems villkor? De allra flesta på
globen, på den här jorden, har ingen telefon eller
någon TV, kommer aldrig att flyga i flygplan och
kanske inte ens vet vad huvudstaden i grannlandet
heter. Så ser fortfarande den överväldigande verklig-
heten på globen ut.
Globalisering, som vi använder ordet i den gröna
rörelsen sedan decennier, har betytt att man börjat ta
ett globalt ansvar. Man tänker globalt men handlar
lokalt. De senaste tio åren har emellertid världshan-
delns kommersiella utbredning och exploateringen av
marknader över hela jorden kommit att kallas för
globalisering.
Detta är frihandel. Vi gillar också frihandel och
tror att den kan skapa ett visst välstånd, men bara om
den samtidigt är rättvis. Vi måste konstant lära oss att
koppla ihop de två orden till rättvis frihandel. Annars
betyder det att handeln går före människor och att
globalisering är detsamma som frihandel.
I betänkandet sägs även att världshandelns avtal
ska vara ömsesidigt stödjande gentemot FN och dess
konventioner, miljökonventioner och andra. Detta,
mina vänner, betyder också att handelns, företagens
och de stora multinationella kompaniernas behov ska
vara lika starka som FN-systemets alla andra miljö-
och MR-konventioner. Det är alldeles på tok. Därför
yrkar vi bifall till vår reservation 4. FN-systemet,
miljö- och människorättskonventionerna ska vara
starkare.
Till och med George Soros, den store världshan-
delsmagnaten och mulitmiljardären, har kommit fram
till att det behövs ett starkt globalt demokratiskt re-
gelverk som möter det framrusande kapitalet och
multiföretagen som har lättat från sina nationella
lojaliteter och bara söker vinst. Det är vad den här
punkten handlar om. Alla andra partier vill tydligen
inte att FN-systemet, miljö- och människohänsynen
ska väga tyngre än företagens behov. Kom ihåg det.
WTO:s Dispute Settlement Body är nämligen ett
mycket starkare straffsystem än något annat som FN
orkar ställa andra länder till svars med.
Vidare, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
7. Den handlar om institutionellt ramverk. Det är ett
krångligt ord som betyder: Var ska besluten fattas? Vi
saknar verkligen en stark och kraftfull internationell
miljödomstol som kan ta itu med de ekologiska stor-
skurkar som eroderar fortsättningsvis livsförutsätt-
ningarna på vår gemensamma planet.
Nästa omistliga reservation handlar om att vi vå-
gar vara med och pröva ett nytt grepp med en håll-
barhetskommission enligt reservation 8 på svensk
botten. Kan vi mötas över partigränserna och göra bra
analyser i ett så akut skede som vi befinner oss i så
kanske det här kan bli ett forum som gör det som
utskottet nu inte vågade, nämligen att driva på. Jag
yrkar bifall även till den reservationen.
Flera talare har också berört produktions- och
konsumtionsmönstren. Det är bra! Vi gläds åt den
framgången. Det vi behöver nu är mål, mått och mät-
barhet. Vi måste våga gå in och se på livsstilsfrågor-
na, och därför måste vi skaffa oss verktyg och se hur
vi förbrukar resurser och hur vi tyvärr också missar
att sluta ihop kretsloppen. Ett rättvist miljöutrymme
kräver klarare indikatorer. Det är något som vi en-
samma kräver i reservation 12.
Fattigdomsbekämpning är det ultimata målet för
all god utveckling. Det är någonting alldeles sagolikt
och ett verkligt framsteg på den här jorden att så gott
som alla jordens ledare kunde enas och kunde under-
teckna millenniemålet för två år sedan - millennie-
målsdeklarationen. Den och Johannesburgsdoku-
mentet är, trots bristerna i den senare, papper som kan
vara med och skapa en grönskande, frisk planet igen.
Men fattigdomen har många dimensioner. En av
dem är brist på pengar. Här lever vi i en värld där
penningströmmarna faktiskt mestadels går från söder
till norr och från öst till väst. Det så kallade HIPIC-
initiativet måste kopplas direkt till millenniemålen.
Vi lever i en efterkolonial värld, där vi i nordväst drar
fördel av våra syskon i sydost. Vi lånar dem sedan
våra pengar för att de akut ska klara av sina skulder
genom att öka på dem. Det är ett globalt ohållbart
läge. De ansatser som hittills har gjorts för att hitta en
så kallad hållbar skuldnivå är inte nog och inte heller
schysta. Vi vill bredda diskussionen och gå mycket
längre med att avskriva alla orättfärdiga skulder på ett
sätt som vi utvecklar i vår reservation 18.
Flera talare har berört vattenfrågorna. Jag säger
bara: GATS! Om ni inte har lärt er den förkortningen,
så lär er den nu: General Agreement on Trading Ser-
vices. Det är en del av WTO-arbetet som berör tjäns-
tehandeln, det vill säga den snabbast expanderande av
världens alla marknader. Allting förs in i WTO nu.
Allting som går att sälja ska in under dess paraply,
även till exempel vatten. Det är den största farhågan
med GATS-avtalet. Vatten kan komma att avregleras
och privatiseras, och i värsta fall säljas dyrt till fattiga
människor. If you like the oil wars, you will love the
water wars! Det har jag nyss lärt mig säga. Det bety-
der: Om du tyckte om oljekrigen så kommer du att
älska vattenkrigen! Jag säger: Se upp - vattenfrågor-
na kommer att bli mycket känsliga och konfliktfyllda
inom kort. Därför vill vi skydda dem inom ramen för
de mänskliga rättigheterna. Det gör vi i reservation
20, som jag yrkar bifall till.
Energi ska vara långsiktigt hållbar, säger numera
alla. Men i Johannesburg var det oljeländerna och
USA som hårdnackat sade: Nej, vi ska leva kvar i
oljeberoende och inte ha för höga mål. Världsbanken
säger sig vilja satsa på förnybar energi, men gör
tvärtom genom bristfällig information och genom
bidrag till sådant som ger fortsatt utsläpp av växthus-
gaser. Vi i Sverige borde kräva en redovisning av vad
världsbanken lånar ut till fossil energi och kärnenergi
och redovisa hur mycket som faktiskt går till förny-
bart.
Det sista, fru talman, som vi vill yrka bifall till är
reservation 32. Den handlar om mycket, men bland
annat om hur vi ska skapa de demokratiska globala
strukturer som möjliggör en god, rättvis och fri han-
del och företag som är med på att forma ett hållbart
välstånd för alla människor på den här globen. Vi tror
att företagen kan det. I dag ser styrkeförhållandena ut
på det sätt som jag redan har berört. De stora företa-
gen har ett övertag, inte bara ekonomiskt utan även
informationsmässigt, forskningsmässigt, förhand-
lingsmässigt och sanktionsmässigt genom WTO-
mekanismerna över de flesta av jordens stater. Ett
starkt FN ska på sikt kunna möta de stora globalt
opererande bolagen, och inte bara med snälla och
välvilliga frivilligprogram i en partnerskapsanda. I
dem hoppas man att företagen ska vara snälla och inte
ta ut för mycket råvaror, inte smutsa ned, inte överut-
nyttja arbetskraft, inte dumpa löner eller varor och
inte ha slavkontrakt. Vi vill helt enkelt ha bindande
regler på den här punkten. Företagen ska ha tydliga
ramar, som George Soros till exempel efterlyste. Vi
måste ha någonting som kallas för corporate ac-
countability, det vill säga att företagen hålls ansvariga
i enlighet med det rättvisa miljöutrymmet och faktor
10-resonemangen.
Det här, fru talman, bör vara nästa offensiva steg
från Sveriges sida i det pågående och numera globalt
omfattande formandet av en hållbar utveckling.

Anf. 125 SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Fru talman! Jag blir lite bekymrad, Lotta Nilsson
Hedström, när du ploppar upp här i debatten lagom
som du ska tala och ironiserar över oss hållbarhetsiv-
rare, eller vad du kallade det för, och nedvärderar
våra åsikter och synpunkter och arbetet i det gemen-
samma utskottet.
Vi var överens om ett upplägg i utskottet, och vi
hade att hantera en skrivelse som beskrev vad som
hände i Johannesburg. Vi kristdemokrater har sagt i
vårt yttrande att vi hade hoppats att Johannesburg
hade kunnat gå längre. Det har jag också sagt i dag.
Vi efterlyste mer radikala och tydliga grepp. Vi har i
olika reservationer visat var vi ville gå snabbare fram
och var vi ville ha mer action. Det var det arbetssätt
vi hade i utskottet. Vid det sista sammanträdet, när vi
skulle justera, kom du med förslag om att vi skulle ha
ett helt nytt upplägg på betänkandet. Så funkar det
inte - det vet du.
Fru talman! Lotta Nilsson Hedström ironiserar
över Kristdemokraterna som vill ha kvar kärnkraften
och att vi tydligen därför inte är trovärdiga i hållbar-
hetstänkandet. Vi vill avveckla kärnkraften i den takt
som vi kan introducera förnybara bränslen och förny-
bar energi. Vi vill inte som Miljöpartiet stänga bums
och importera skitig kol- och oljekraft från Danmark
och kontinenten. Expertrapporter visar vad en stäng-
ning av Barsebäck 2 innebär, nämligen koldioxidut-
släpp som ökar med flera tusen ton.

Anf. 126 LOTTA N HEDSTRÖM (mp)
replik:
Fru talman! Jag avsåg att uttrycka en viss positi-
vitet med att vi har en så pass bra och bred diskussion
i ett historiskt perspektiv som vi har i dag. Jag tyckte
att jag var tydlig på den punkten.
Däremot var jag oerhört besviken på att utskottet
inte tog tillfället i akt. Det fanns inga som helst for-
mella hinder för att vi skulle våga göra det som vi
allihop har sagt, nämligen att sätta i gång. Det finns
inga formella hinder för att komma samma dag som
vi ska justera och bestämma sig för att av alla goda
reservationer eller förslag som fanns i luften välja ut
två. Det var ett kompakt nej från alla partier. Nej, vi
ska bara vara deskriptiva, sade man. Det går inte att
förneka. Det fanns ingen anledning att inte vara så
konkret som vi säger att alla andra ska vara. Vi hade
chansen och vi missade den. Jag blev oerhört besvi-
ken. Jag tyckte att det låg i luften, och jag gick fak-
tiskt dit med känslan av att det här kommer de att gå
med på! Det är en sorg. Jag tycker att hela hållbar-
hetsarbetet går alldeles för långsamt. Du, Sven Gun-
nar Persson, står för det också genom det här.
Vidare pratar du om kärnkraften. Ja, jag tycker att
det är en stor analytisk miss att prata om hållbarhet
och att prata om förnybarhet och inte ha förstått att
det är behållandet av kärnkraften som blockerar in-
troduktionen av de nya förnybara källorna. Sverige
har verkligen sackat efter, som man brukar säga, i
utvecklingen av till exempel vindkraft därför att vi
har haft kärnkraften. Du kan vår politik dåligt om du
säger att vi förordar import av smutsig kol och olja.
Du har inte läst på över huvud taget vad Miljöpartiet
har sagt i den diskussionen. Det är inte så alternativen
ser ut. Det är inte ett val mellan pest och kolera. Vid
tiden för folkomröstningen befann vi oss i ett mycket
gynnsammare läge för att börja ta de alternativa ener-
gikällorna på allvar. Det gjorde vi inte då. Därför
sackar vi efter.

Anf. 127 SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Fru talman! Det går an att vara nostalgisk i folk-
omröstningstänkandet. Vi stod på samma sida då,
men vi har insett att det har gått för sakta, precis som
Lotta N Hedström säger. Att nu snabbt avveckla
kärnkraften innebär, enligt de konsultrapporter som
har lämnats till Energimyndigheten och regeringen,
flera tusen ton mer utsläpp av koldioxid än om vi får
avveckla i den takt som är möjlig för att vi ska kunna
fasa in andra energikällor.
Sedan har vi det här med arbetet i utskottet. Vi
förde resonemang om hur betänkandet skulle se ut
och kom fram till att det fick bli som ett vanligt be-
tänkande. Om partierna vill gå snabbare fram eller har
andra åsikter får man reservera sig, i övrigt skulle vi
skriva ihop oss. Det är så vi har jobbat. Vid det sista
sammanträdet när betänkandet skulle justeras före-
slogs att vi skulle ha en helt annan struktur på betän-
kandet. Jag förstår att de andra partierna var motstån-
dare till detta tillsammans med mig.
Lotta Nilsson Hedström arbetar tillsammans med
det regeringsbärande partiet i Sverige. Jag önskar
henne lycka till i arbetet med en hållbar utveckling i
regeringssamarbetet. Jag lovar att vi ska vara med
skjuta på där Lotta Nilsson Hedström misslyckas.

Anf. 128 LOTTA N HEDSTRÖM (mp)
replik:
Fru talman! Jag tackar för det. Det finns alltid
rapporter som bevisar olika saker. Vi har också ett
överskott av energi. Det finns en marginal att gå
mycket snabbare fram med avvecklingen av kärn-
kraften om man vill. Och det är här skon klämmer.
Jag är inte riktigt övertygad om er vilja i den änden.
Och var finns viljan att utveckla alternativen? Er
partiledare berättade häromåret hur fula han tycker
vindkraftverken är. Det gagnar inte de förnybara
energikällorna. Den frågan står där den alltid har stått.
Det handlar om vilja.
Vi har också en enorm överkonsumtion av energi.
Var finns de krav och de livsstilsanalyser från kd som
säger att vi kan spara mer energi? De finns inte. Vi
har en överkonsumtion av energi här och i hela väs-
terlandet. Det är "negawatten" som är intressanta, de
aldrig använda kilowatten. Där ska vi gå in.
Utskottsbetänkandet bygger till stor del på enig-
het. En betänkandetext är en majoritetstext där alla
partier många gånger är väldigt ense. Vi var ense om
väldigt mycket. Jag tycker att det här en vacker text i
stora stycken. Som jag försökte säga är detta ett långt
steg framåt gentemot det parlamentariska läge som
rådde när vårt parti, och även ert parti, kom in på den
parlamentariska arenan. Vi hade kunnat bli ense om
många fler saker. Det var inget radikalt brott mot den
struktur vi hade kommit överens om. Det var bara ett
litet tillägg. Man stryker under vissa saker och säger
att det skulle man kunna genomföra. Det är enkelt.

Anf. 129 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Lotta Nilsson Hedström ondgör sig i
sitt anförande över det som diskuterades tidigare här
med Sven Gunnar om att vi andra partier inte var
beredda att skriva om hela betänkandet vid det
justerande sammanträdet och punkta upp konkreta
förslag. Det handlar lite om att komma fem över tolv.
Det fanns inget formellt hinder, sade Lotta här tidiga-
re. Men det fanns ett praktiskt. Min fråga är egentli-
gen: Är det så Miljöpartiet bedriver politik? Är det så
Miljöpartiet bedriver förhandlingar till exempel med
regeringen? Är det därför anslaget till marksanering
har dragits ned i tilläggsbudgeten? Det handlar om
150 miljoner, vilket är ungefär hälften av vad som
finns anslaget för i år. Är det därför som det har lagts
utbetalningsbegränsningar på biståndet med 400
miljoner i år?
Då tycker jag att det absolut inte finns någon ko-
herens mellan det som Lotta Nilsson Hedström säger
här i kammaren och det som hennes parti kommer att
rösta genom här i mitten av juni.

Anf. 130 LOTTA N HEDSTRÖM (mp)
replik:
Fru talman! Jag tycker att diskussionen om vad
man inte åstadkom tillsammans, som vi hade god
grund för i utskottet, är lite av det som i Bibeln kallas
för den obotfärdiges förhinder. Man hittar på en mas-
sa skäl för att slippa. Jag är verkligen besviken över
det. Ingenting är klart i ett utskott förrän justeringen
är gjord. Jag bedömde att det rådde en bred enighet
om väldigt många saker och att det inte var proble-
matiskt. Det klargjorde jag alldeles nyss för Sven
Gunnar Persson. Jag har faktiskt all rätt att uttrycka
den besvikelse som är mycket genuin från min sida i
den här frågan.
Centerpartiet har genom åren bedrivit politik på
det sättet att man tre gånger har lurat svenska folket
om sin ståndpunkt till kärnkraften. Tre gånger har
Centerpartiet sagt sig vara ett kärnkraftsavvecklande
parti och fallit till föga. Nu senaste hände det i den
senaste energiuppgörelsen. Tala om för mig och dem
som lyssnar på detta när Centern ska vara med och
sätta stopp för kärnkraften! Så tycker jag att ni har
bedrivit politik. Vi har faktiskt mycket godare sam-
vete i den frågan.
Det är Miljöpartiet som har fört in marksanering i
svensk politik. Det var vår grej från början. Vi har
sett till att pengar för marksanering över huvud taget
har kommit in. Det har blivit väldigt väl utnyttjat. Det
har varit en mycket riktad och bra insats som kommer
att fortsätta, och vi försvarar den också i det rådande
konjunkturläget.
Biståndet är en viktig fråga för alla. Det är roligt
och viktigt att många tar upp det. Jag hörde även
Birgitta Ohlsson ta upp det. Miljöpartiet har sett till
att de av Socialdemokraterna föreslagna nedskärning-
arna inte blev av. Det som har hänt nu är en limit.
Man säger: Ni får vänta någon månad med att använ-
da pengarna. Nominellt sett ökar biståndet. Vi har
fortfarande, enligt vårt löfte, den här mandatperioden
på oss att komma upp till 1 %, och det satsar vi fak-
tiskt vår politiska heder på att göra.

Anf. 131 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Det låter bra att Lotta Nilsson Hed-
ström satsar sin politiska heder. Sedan är frågan hur
mycket den är värd. Men utbetalningarna av bistånd
begränsas de facto i år. Det innebär att biståndsutbe-
talningarna blir väldigt ryckiga. Centerpartiets inrikt-
ning är att vi ska ha en stadig och kraftig ökning av
biståndet. Det ska inte vara ryckigheter. Bistånd
handlar om projekt. Det handlar om saker som ska
hända.
Jag är väldigt stolt över att mitt parti faktiskt har
lyckats avveckla en kärnkraftsreaktor, och vi kommer
att avveckla en kärnkraftsreaktor till nästa vår. Vad
jag vet har Miljöpartiet inte med sitt hårdnackade
motstånd avvecklat en enda kärnkraftsreaktor. Det
går jättebra att vara fin och ren om händerna, men i
praktiken har ni inte åstadkommit något. Frågan är
vems politiska heder som är mest värd.

Anf. 132 LOTTA N HEDSTRÖM (mp)
replik:
Fru talman! Det Roger Karlsson säger om bistån-
det säger vi nästan ordagrant till Bosse Ringholm i
förhandlingarna. Vi står på samma sida. I det här
konjunkturläget har vi sett till att inte göra de större
strypningar som Finansdepartementet var berett att
göra av biståndet. Jag tror att vi kan ta varandra under
armen i den frågan.
Sedan har vi kärnkraften. Kom igen! Upp till be-
vis! Bevisa att fler reaktorer avvecklas och den alter-
nativa energin kommer fram! Vi tyckte inte att någon
av de två föregående energiuppgörelserna var bra. De
var nya kärnkraftssvek.

Anf. 133 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag tror att mötet i Johannesburg
markerar någon form av slutpunkt i en process som
har pågått sedan mötet i Rio de Janeiro, och om man
så vill sedan mötet i Stockholm 1972. Framför allt
under de senaste tio åren har det varit en process med
flera olika möten som har tagit upp olika perspektiv.
De hade sin utgångspunkt i Riomötet som inte bara
handlar om miljö utan faktiskt handlar om miljö och
utveckling.
Under resans gång har vi fått någon form av hel-
het genom att ta upp olika perspektiv. Det har sedan
landat i begreppet hållbar utveckling som lanserades
tidigare av Gro Harlem Brundtland och hennes kom-
mission. Det har fått ett väldigt tydligt genomslag i
Johannesburg, bland annat genom att FN har sagt att
man ska använda sig av det här begreppet som mål-
styrning för all verksamhet.
Det har inte bara varit fråga om de här mötena.
Det har varit fråga om en hel serie konventioner som
har varit knutna till den här processen också.
Jag tror att vi har en bra bas att stå på för att skär-
pa handlingsmönstret. Det är en handling som vi
redan är inne i, men vi behöver naturligtvis skärpa till
den ytterligare.
Lotta N Hedström sade att det här inte är en
handlingsinriktad plan. Det tycker jag motsägs bland
annat av den tabell som finns i skrivelsen. Skrivelsen
i sig pekar på en mängd konkreta åtgärder som redan
är på gång och som ska till och även utmaningar som
vi har framför oss.
Mycket handlar om miljö. Det är stora utmaningar
på miljöområdet som att hantera klimatfrågan och
växthusgaserna, att kraftfullare ge sig i kast med
livsstilsförändringar - jag tänker då på konsumtions-
och operationsmönster - att tackla de mycket farliga
kemikalierna och utarmningen av den biologiska
mångfalden.
Men det är också fråga om utmaningar som har
koppling till utvecklingsbegreppet. Det är naturligtvis
i första hand fattigdomen som är det stora hotet mot
utvecklingen och som vi måste bekämpa.
Knutet till fattigdomsbekämpningen har vi mil-
lenniemålen - de åtta huvudmålen med sina operatio-
nella undermål. Det stora målet är att halvera andelen
fattiga till år 2015, och sedan gå vidare mot att helt
enkelt utrota fattigdomen. Det handlar också om att ta
tag i de hot som finns i världen för att vi ska få vara
trygga människor.
Det är ganska stora frågor som vi har att tackla
och som har en koppling mellan miljö och utveckling
och som hör ihop i begreppet hållbar utveckling.
Det finns ett avsnitt i betänkandet som handlar om
globalisering. Jag tycker att vi ska bejaka globalise-
ringen. Den kan skapa rättvisa. Den kan skapa större
trygghet. Den kan ge oss en hållbarare värld. Jag
håller med dem som säger att en av förutsättningarna
är att vi kan bygga demokrati, mänskliga rättigheter
och det som handlar om samhällsstyrning. Det är en
grundläggande förutsättning för att vi ska lyckas med
detta.
Regeringens arbete har koncentrerats mycket
kring att forma en samlad politik för global utveck-
ling. I Leif Pagrotskys hand har vi haft ett arbete som
har lämnat ett par rapporter om hur vi ska få till stånd
en globaliseringspolitik. Snart får vi i våra händer
propositionen som handlar om en politik för global
utveckling inriktad på de fattiga länderna i världen
och länderna med problem i öststaterna.
Man kan med stor glädje hälsa att regeringen har
koncentrerat sig så mycket på att forma den helhets-
politiken. Det finns stor anledning till det. Vi har
väldigt stora orättvisor att tackla i världen, och många
orättvisor som har en tydlig koppling till miljöfrågan
och till hållbar utveckling.
Vi har anledning att ge oss i kast med en politik -
kanske inte primärt i vårt eget land, utan framför allt i
EU - som bidrar till att skapa stora orättvisor. Jag kan
peka på jordbrukspolitiken och delvis handelspoliti-
ken. Men inte ens WTO:s politik kan vi vara nöjda
med. Den behöver också reformeras på ett antal
punkter. Det har gjorts ansatser vid olika konferenser
när det gäller detta, inte minst vid den senaste i Doha.
Frihandel ska vi vara glada att vi har. Men, som
någon annan talare var inne på, om frihandel inte
hade ett regelverk att utvecklas från skulle den inte
vara så produktiv. Nu har den ju ett regelverk, men
det behöver vi kanske förbättra, och då förbättra i en
mycket komplex situation, nämligen så att vi får med
oss u-länderna in i marknaden så att de kan få del av
den. Det kan de inte riktigt i dag. Vi har en handel,
men den fungerar primärt för de stora makterna som
har mycket pengar och bra utvecklade företag. Men
den fungerar väldigt dåligt för de fattigare länderna
och de som inte har så många bra företag. Den funge-
rar strängt taget inte alls för de 48 minst utvecklade
länderna. Där har vi ett stort beting att utveckla fri-
handelns regelsystem, bland annat inom ramen för
WTO så att den tjänar de här syftena.
I det sammanhanget har naturligtvis de privata
aktörerna en oerhört viktig roll att spela. Det är vik-
tigt att vi sätter upp regelverk vid sidan av det. Någon
har nämnt dem: Det är företagens ansvar, FN:s Glo-
bal compact, det egna som vi har här i Sverige med
globalt ansvar. Det finns en del andra.
Vi ska inte heller glömma att om vi ska lyckas
med utvecklingen av handeln måste också handeln ta
hänsyn till sociala villkor, miljövillkor och etiska
principer. WTO måste då vara beredda att ge sig i
kast med problemet att försöka integrera detta. Man
får inte vara så rädd för att göra det. U-länderna själva
är ju rädda för att det här ska begränsa deras utveck-
ling i stället för att förmera. Där har vi ett stort beting
framför oss att hjälpas åt med.
De flesta reservationerna under globalt avsnitt slår
in öppna dörrar. De gäller sådant som vi redan är
överens om, men man vill ändå reservera sig. Men en
reservation menar jag skjuter fullständigt snett. Det är
en moderat reservation som inte vill vara med och
främja den ekologiska produktionen när den kommer
från u-länderna. I motionen står det till och med att
det är ett imperialistiskt drag.
Jag menar att man har klampat över en tröskel och
fullständigt missat målet när man uttrycker en sådan
uppfattning. Det är klart att ekologisk produktion som
kommer från u-länderna är väldigt viktig, även om
den kan vara svårare att genomföra där än i de nordli-
ga länderna.
Ett annat avsnitt handlar om fattigdomsbekämp-
ning. Jag har redan sagt att vi naturligtvis ska utrota
fattigdomen. Det kommer att ta tid, men det är det
självklara målet.
Vi ska vara medvetna om att det finns olika sidor
av fattigdom. Dels har vi den materiella fattigdomen
dels har vi den fattigdom som uttrycks i brist på möj-
ligheter, brist på makt och brist på säkerhet.
De åtta millenniemål som FN slår an är naturligt-
vis viktiga utgångspunkter, men också de tillagda mål
som Johannesburg kom med. Jag hinner inte konkret
gå in på vad de innebär, men det gäller sanitet, inte-
grerad vattenförsörjning, biologisk mångfald och
kemikalier och fiske.
Den nya politiken för global utveckling ska natur-
ligtvis vara en hjälp. Den ska bygga den samstämmi-
ga politik där olika politikområden griper tag i var-
andra och verkar för att vi ska kunna minska fattig-
domen och till slut utrota den.
I fattigdomsarbetet är naturligtvis sambandet
mellan fattigdom och miljö väldigt viktigt. Det är
ingen nyhet att säga att dålig miljö skapar fattigdom
och att fattigdom skapar dålig miljö. Det finns ett
sådant samband åt båda håll. Det lär oss hur integrerat
i utveckling miljöbegreppet är.
Vi har en del reservationer på det området också.
Också där slår de flesta in öppna dörrar och säger
egentligen inte något nytt.
Det finns en mp- och en m-reservation som
handlar om skuldavskrivningar. Jag tror inte att det är
en klok politik att totalt skriva ned skulderna. En klok
politik är att just bygga på hållbarhetsbegreppet. De
ska ned till en hållbar nivå så att länderna själva kan
hantera skulderna. Då får de ett instrument att visa för
investerare att de kan klara av skulderna om de har en
rimlig nivå på dem. Man visar att ni kan investera i
våra länder för vi lovar att vi kan betala tillbaka inve-
steringarna. Om man skriver ner skulderna helt och
håller är risken att man tappar det förtroendet.
I m-reservationen sägs att man inte vill ställa upp
på enprocentmålet. Men Moderaterna är ju ganska
isolerade i den politiken, så det kanske inte behöver
någon mer kommentar.
Jag ska avsluta med att yrka avslag på alla reser-
vationer i det här betänkandet och tillstyrka skrivel-
sen.

Anf. 134 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Berndt Ekholm säger i sitt anförande
att fattigdomen är det stora hotet mot hållbar utveck-
ling. Jag kan inte annat än att helt hålla med Berndt.
Berndt säger också att i de reservationer som
handlar om skuldavskrivningar och bistånd slår reser-
vanterna in öppna dörrar.
Det beror väl i så fall på att vi är överens i ord i
det här betänkandet. Men vi som reservanter är inte
överens om den handling som vi ser.
Johannesburgmötet handlade mycket om att gå
från ord till handling. Vi kan skriva fina ord, men är
vi inte överens om handlingen - som till exempel hur
regeringen agerar i tilläggsbudgeten - måste vi på
något sätt reagera. Det har vi gjort här.
På tilläggsbudget lägger regeringen fram förslag
om att hålla inne 400 miljoner av anslagna bistånds-
medel. I ett tidigare replikskifte här fick jag veta att
denna neddragning av biståndet är resultatet av Mil-
jöpartiets förhandlande. Frågan är väl egentligen
vilken neddragning regeringen var beredd att göra
från början och vilken neddragning av biståndet som
regeringen föreslog.

Anf. 135 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! De här reservationerna är ju skrivna
gentemot betänkandetexten. När man läser denna text
och sedan reservationerna finner man att väldigt
många av dessa, som jag hänvisade till under de av-
snitt som jag tog upp, säger samma sak som i betän-
kandet men med andra ord. Det finns i och för sig
också några reservationer där man tar upp någon
fråga där vi har delade meningar.
När det sedan gäller den konkreta frågan om bi-
ståndet vill jag säga att, som det heter, begränsnings-
tak i utbetalningarna inte är något nytt. Vi har valt
modellen att ha utgiftsbegränsningar. Vi kan inte göra
av med mer än knappt 1 000 miljarder kronor i bud-
geten på ett år. Vi tycker som socialdemokrater att det
är oerhört viktigt att vi håller oss till det här för att
visa marknaden att man kan lita på vår ekonomi. Om
vi närmar oss taket måste vi vidta åtgärder.
Det är väl i och för sig en ganska beskedlig åtgärd
som vi vidtar, särskilt om vi kommer så tidigt på året
som nu, när vi håller inne 400 miljoner av de kanske
15-16 miljarder kronor som biståndet omfattar.
Eftersom jag sitter i Sidas styrelse vet jag att vi
klarar att hantera den del av dessa miljoner som kan
falla på Sida. Det är inte fråga om att pengarna för-
svinner utan om att de senareläggs för att vi ska klara
utgiftstaket, som jag vet att också Centerpartiet är
väldigt angeläget om att vi ska hålla. Gör alltså inte
det här till en större fråga än vad det är!

Anf. 136 ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Det är riktigt att jag är mån om att vi
håller utgiftstaket. Det var våra partier som tillsam-
mans förde in det i budgetbehandlingen i Sveriges
riksdag, och det tycker jag var bra. Det är därför lite
synd att man trixar med det på det här sättet.
Berndt säger att utgiftsbegränsningen inte är något
nytt. Det är sant, men det är fortfarande inte inte nå-
got som är bra. Det blir en ryckighet i projekten.
Berndt kommer här med nyheten att det här inte
kommer att drabba Sida. Vilka andra biståndsprojekt
gäller det då? Är det de frivilliga organisationernas
projekt, Forum Syds och andra frivilligorganisatio-
ners biståndsprojekt, som kommer att bli senarelagda
eller kanske nedlagda? Frivilligorganisationerna byg-
ger väldigt mycket på att det finns personer som är
beredda att ta tag i saker och ting här och nu. De har
färre anställda, volontärer och så vidare. Är det dessa
organisationers biståndsprojekt som kommer att
skjutas på framtiden?

Anf. 137 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Något trixande är det inte fråga om
utan detta har en direkt koppling till den budgetteknik
som vi har valt att arbeta med och som har sina för-
delar men naturligtvis också sina problem.
Vad gäller utgiftsbegränsningar: Om det helt en-
kelt hade varit fråga om att dra in medel och aldrig
använda dem mer, hade problemet varit större. Det
skulle i och för sig inte ha varit så fruktansvärt stort
om det gällt 400 miljoner i den jättebudget som det är
fråga om, men problemet hade ändå varit större. Förra
gången vi hade en sådan här begränsning gjordes de
utbetalningar som skulle ha gjorts i december i stället
i januari. Du tror att det kommer att innebära att man
inte kan genomföra vissa saker.
Jag är rädd för att innehållningen den här gången
kan komma att bli lite längre. Jag tycker mig ha kun-
nat tolka resonemangen på det sättet. Jag tror ändå
inte att de pengarna kommer att slå mot konkreta
projekt utan detta slår mot den buffert som man har i
olika sammanhang. Man får hålla hårdare i pengarna
för nya projekt som skulle kunna bli aktuella och som
får vänta på sitt genomslag.

Anf. 138 ROSITA RUNEGRUND (kd)
replik:
Fru talman! I en av Kristdemokrateras reservatio-
ner när det gäller fattigdomsbekämpning har vi tagit
upp EU-biståndet och framhållit att Europeiska unio-
nen har särskilt ansvar för att verka för en minskning
av den globala fattigdomen. I det sammanhanget
kommer man in på att kampen mot hiv/aids, tuber-
kulos och malaria kräver stora resurser.
Som bekant har Kristdemokraterna inom EU gått i
täten för att öka resursanslagen för sjukdomsbekämp-
ning. Dessvärre har anslagen inte motsvarat behoven.
Som bekant är Sverige i dag väldigt duktigt och
framgångsrikt när det gäller reproduktiv hälsa. Det
har också framakommit i debatten i kväll. Men vi vet
också att det behövs resurser. Det gäller inte bara
förebyggande åtgärder utan också resurser för medi-
ciner. Det kommer att krävas stora resurser för detta.
Min fråga till Berndt Ekholm gäller EU-biståndets
effektivisering. Jag ställde under den offentliga ut-
frågningen en fråga om detta men fick inget svar. Jag
skulle vilja veta vad Berndt Ekholm säger i den frå-
gan.

Anf. 139 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det är inte fråga om pengar. Det står
nämligen i er reservation:
"Europeiska unionen har ett särskilt ansvar för att
verka för en minskning av den globala fattigdomen."
På den punkten har vi nog samma uppfattning. Det
heter vidare: "Kristdemokraterna är därför kritiska
mot Sveriges agerande i Europeiska unionen, där
regeringen inte tillräckligt har drivit på EU när det
gäller att förbättra biståndet och göra det mer effek-
tivt."
Jag tolkar inte detta så att det är fråga om mer
pengar utan att det gäller hur biståndet ska utformas.
Jag vill hävda att vi verkat precis i enlighet härmed.
Vi har vid flera tillfällen arbetat med detta. Till och
med utskottet har varit engagerat häri genom att vid
ett par tillfällen föra samtal med biståndskommissio-
nären om effektiviseringen av biståndet.
Jag vill alltså hävda att det som ni här säger ska
göras är redan på gång. Det är att slå in öppna dörrar.

Anf. 140 ROSITA RUNEGRUND (kd)
replik:
Fru talman! Jag tycker inte alls att detta är att slå
in öppna dörrar. Hiv/aids är den stora frågan i fattig-
domsbekämpningen. Jag ställde en fråga om detta på
det offentliga seminarium som utskottet anordnade
om effektivisering av det tidigare hårt kritiserade
biståndet. Det svar som jag fick var att man för en
dialog. Det sades att man när det gällde EU-biståndet
på olika sätt för en dialog och följer EU-biståndet. Jag
ser inte detta som att regeringen är kritisk och driver
på i frågan om EU-biståndet och för mer pengar till
satsningar på hiv/aids-vaccin.

Anf. 141 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! När det gäller pengar till hiv/aids har
vi, om jag minns rätt, på tre år anslagit 600 miljoner
till den globala fonden. Det är ganska mycket pengar.
Jag tror att Sverige så att säga med råge har fyllt sina
mått. Fonden omfattar inte bara hiv/aids utan också
tuberkulos och malaria.
När det sedan gäller att effektivisera EU:s bistånd
och att få ut mer av de pengar som de har ansvar för
inom det här området vill jag säga att detta är det sätt
som vi arbetar på. Vi arbetar med en dialog. Vi pratar
med varandra. Har Rosita Runegrund någon annan
metod som man kan använda sig av än att prata med
varandra? Det är det sätt som vi har för att försöka få
till stånd en ändrad attityd och för att driva på för ett
effektivare arbetssätt.
Jag förstår inte vad Rosita Runegrund är ute efter.
Vad ska vi göra som vi inte gör nu?

Anf. 142 LOTTA N HEDSTRÖM (mp)
replik:
Fru talman! Vad gäller att slå in öppna dörrar me-
nar vi att det snarare behöver öppnas nya dörrar på
skuldavskrivningsområdet. År 1996 identifierades de
mest skuldtyngda länderna, och man tog då det så
kallade HIPC-initiativet, initiativet för Heavily In-
debted Poor Countries. Det gick ut på att åtminstone
38 av de mest skuldtyngda länderna skulle få komma
ned på en hållbar nivå.
Det har nu gått sju år, och av dessa länder har sex
kommit upp på denna hållbara nivå. Den hållbara
nivån är inte definierad av länderna själva utan av
långivarna. Denna nivå utgår från vad man förväntar
att de ska få i exportinkomster.
Den här takten är för dålig. Det är inte fråga om
någon skuldavskrivning om man på sju år får ned
bara sex länder av 38 till en nivå som långt ifrån
innebär skuldfrihet.
Alltså är den här skuldavskrivningsprocessen väl-
digt ineffektiv och väldigt långsam. Den måste putsas
upp. Man måste ha en bättre definition på vad en
hållbar nivå är.
Jag skulle vilja veta vad Berndt Ekholm har att
säga om det, eftersom han tycker att vi slår in öppna
dörrar i vår reservation.

Anf. 143 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Den här reservationen innehåller flera
olika saker. Den innehåller det här med total ned-
skrivning, där vi verkligen tycker olika. Men i övrigt
är det bara ett annat sätt att formulera sig. Det Lotta
Nilsson Hedström talar om är ju det regeringen verkar
för. Vi tycker ju inte heller att HIPC-initiativet är bra
nog.
För det första vill vi att de olika länder som har
slutit upp kring det här verkligen kommer in med sina
pengar. Det är inte bara Sverige som ska vara lut-
herskt och genomföra allt i tid - de andra får också
ställa upp, vilket de inte har gjort. Det har vi tjatat på
dem om.
För det andra tycker vi att det behövs mer pengar.
Det har vi också tjatat om.
För det tredje tycker vi också att villkoren behö-
ver förbättras, som Lotta Nilsson Hedström tar upp -
procenttal på exportintäkter och andra sådana här
saker.
Det är alltså det som vi har tagit upp och drivit i
olika förhandlingar. Men grundproblemet med det vi
redan har kommit överens om i HIPC, med de brister
som finns, är att alla länder inte ens levererar in
pengar i tid. Vi får starta i den änden. Jag förstår inte
på vilken punkt vi tycker olika.

Anf. 144 LOTTA N HEDSTRÖM (mp)
replik:
Fru talman! Vi tycker olika därför att vi i Miljö-
partiet vill att man ska göra en omdefiniering av vad
som är hållbar skuldnivå och att man ska vara väldigt
tydlig med att kritiken handlar om takten i skuldav-
skrivningen. Jag ser inte hur det är tillgodosett.
Jag har just kommit från en förhandlingsrunda
med regeringen som gällde vår biståndspolitik och
uppföljningen av Globcom, där vi har samma syn-
punkter på hur skuldavskrivningsarbetet bör drivas på
från svensk sida. Vi fick inte gehör där heller.
Är vi överens om att skulderna ska avskrivas så
måste den här processen revideras på ett ganska
skarpt sätt. Vi tycker inte att betänkandet speglar det.

Anf. 145 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Men jag kan inte göra annat än att
läsa er reservation. Ni måste i så fall lära er att i re-
servationstexten tala om precis hur ni vill att det ska
vara. Ni pratar här med allmänna ord, precis så all-
männa ord som ni tidigare har kritiserat betänkandet
för. Det är vad ni använder er av.
Ni blir konkreta på två punkter, kan man säga.
Den första är att ni kräver total avskrivning av skul-
derna. Vi kan debattera om det är klokt eller inte. Jag
tycker att man ska vara försiktig med det. Den andra
är att ni vill att de ska ansluta sig till millenniemålen.
Det tycker jag är en spännande tanke. Jag tror att det
kanske inte i sak betyder så mycket i och för sig, för
hela upplägget på skuldavskrivningen bottnar ju i att
man också ska ta hänsyn till utvecklingen. Men det är
ingen dum tanke att se kopplingen till millenniemå-
len. Detta är i alla fall lite mer konkret än de allmänna
resonemang ni har.
Det är egentligen det här med skuldavskrivningen
som är den stora skillnaden. I övrigt är det allmänna
ord. Jag kan ställa upp på att skuldbördan är ohanter-
lig. Vi behöver skriva av det här snabbare. Det behö-
ver gå effektivare till. Det är vad regeringen arbetar
för.

Anf. 146 SERMIN ÖZÜRKÜT (v):
Fru talman! Jag skulle först vilja säga att Vänster-
partiet i grunden instämmer i Johannesburgsbetän-
kandet, men vi har några särskilda yttranden. Vi anser
att denna politik är otillräcklig och förutsätter att
regeringen gör mer långtgående åtaganden framöver.
Jag tänkte här ta upp några synpunkter angående
fattigdomsbekämpningen.
Det är ett faktum att vi i den rika delen av världen
sakta men säkert har arbetat upp och fortsätter att
arbeta upp en ekologisk skuld. Det är en skuld till
kommande generationer, liksom till fattigare länder,
för alla de naturresurser vi i praktiken bestulit dem på
genom vår överkonsumtion.
Dessa klyftor skär dock inte enbart mellan länder,
utan också mellan könen. Vi kan konstatera att värl-
dens ledare under många år inte har förmått vända
utvecklingen. En stor anledning är att kvinnorna fort-
farande saknas i beslutsrummen.
Mer än halva jordens befolkning är kvinnor.
Kvinnors viktiga roll för hållbar utveckling är doku-
menterad. Det gäller både hur kvinnor tar beslut och i
det konkreta arbetet för hållbar utveckling. Det är
därför viktigt att verka för kvinnors ökade inflytande i
beslutsfattandet.
I många av världens länder är merparten av livs-
medelsproducenterna kvinnor, men endast en begrän-
sad del av jordens tillgångar i form av mark, finansi-
ella resurser, teknologi etcetera ägs eller kontrolleras
av kvinnor. Betänkandet betonar vikten av att jäm-
ställdhetsmålet och ett genusperspektiv ska genomsy-
ra fattigdomsbekämpning, globaliseringens effekter
och vatten-, energi- och hälsosektorerna. Alla dessa
områden har tydliga kopplingar till jämställdhetsfrå-
gor och kvinnans situation.
Av världens 1,3 miljarder fattiga består majorite-
ten av kvinnor, trots att kvinnor i de flesta länder är
mycket ekonomiskt aktiva och ofta är huvudprodu-
center av den mat som framställs för familjen. Det är
därmed i stor utsträckning kvinnorna som tar på sig
ansvaret för det ekosystem jordbruket utgör. Trots
detta utesluts kvinnor från beslutande församlingar på
alla nivåer i frågor som rör fördelning av gemensam-
ma ekonomiska resurser.
Utskottet anser det angeläget att även globala
vattenfrågor diskuteras ur ett genusperspektiv. Till-
gång till rent vatten och till god sanitet, en grundför-
utsättning för fattigdomsbekämpningen i stort, har en
särskild påverkan på levnadsvillkoren för utveck-
lingsländernas kvinnor, som ofta är ansvariga för
vattenhämtning, hygien, hälsa, matlagning, tvätt och
hushållsjordbruk.
Vi delar regeringens och utskottets bedömning av
att ett arbete med jämställdhetsperspektiv är avgöran-
de för hållbar utveckling, men vi ser samtidigt en hel
del risker med det arbetssättet. Det finns inte några
ordentliga strategier och mål i betänkandet. Det finns
också en risk att jämställdhetsperspektivet endast blir
vackra ord för hållbar utveckling medan huvudinrikt-
ningen i resten av ekonomin fortsätter som vanligt.
Sammanfattningsvis ser vi det som positivt att ut-
skottet anser att jämställdhet är både ett mål i sig och
ett oundgängligt instrument i arbetet mot fattigdom.
Det återstående problemet är på vilket sätt regeringen
kommer att arbeta för ett brett samarbete kring håll-
bar utveckling bland Sveriges kvinnor. Hur ska pro-
cessen föras vidare? Jämställdhetsperspektivet lyfts
fram, men knyts inte till konkreta förslag inom varje
område. Vi ser denna politik som otillräcklig, och
förutsätter att regeringen gör mer långtgående åta-
ganden i den aviserade utvecklingspropositionen, som
ska lämnas till riksdagen under 2003.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslaget i be-
tänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 maj.)

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 15 maj

2002/03:936 av Carl-Axel Roslund (m) till försvars-
minister Leni Björklund
Civil meritvärdering
2002/03:937 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Leni Björklund
Sexuella trakasserier inom Försvarsmakten
2002/03:938 av Carl-Axel Roslund (m) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Tawians deltagande i FN-gemenskapen
2002/03:939 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Israel och fredsprocessen
2002/03:940 av Göran Norlander (s) till statsrådet
Ulrica Messing
Skogsvårdslag
2002/03:941 av Britt-Marie Danestig (v) till statsmi-
nister Göran Persson
Forskningsministerns övergripande ansvar
2002/03:942 av Jakob Forssmed (kd) till statsrådet
Morgan Johansson
Alkoglass
2002/03:943 av Gustav Fridolin (mp) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Kommunernas roll vid djurplågeri
2002/03:944 av Carina Adolfsson Elgestam (s) till
jordbruksminister Ann-Christin Nykvist
Ursprungsmärkning av svenskt glas
2002/03:945 av Marie Wahlgren (fp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Kulturanslag till Skåne
2002/03:946 av Marie Engström (v) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Arvoden
2002/03:947 av Britt-Marie Danestig (v) till statsrå-
det Mona Sahlin
Utsatta flickor i fristående muslimska skolor
2002/03:948 av Tasso Stafilidis (v) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Hot mot liv och hälsa vid utvisning
2002/03:949 av Cecilia Widegren (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Ökade vardagsbrott
2002/03:950 av Johan Linander (c) till statsrådet
Berit Andnor
Sveriges åtgärder för att uppfylla den nordiska språk-
konventionen
2002/03:951 av Tasso Stafilidis (v) till socialminister
Lars Engqvist
Assisterad befruktning och äggdonation för lesbiska
kvinnor
2002/03:952 av Marie Wahlgren (fp) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Behandling av kroniskt sjuka

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 20 maj.

15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 15 maj

2002/03:887 av Helena Bargholtz (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Folkinitiativ om kommunala omröstningar
2002/03:902 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet
Jan O Karlsson
Bortglömda barnsoldater
2002/03:903 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsrådet Jan O Karlsson
Barn som far illa
2002/03:904 av Anita Brodén (fp) till finansminister
Bosse Ringholm
Moms på second hand-affärer
2002/03:906 av Anita Sidén (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Utländska studenter

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 20 maj.

16 § Kammaren åtskildes kl. 18.09.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 13.55,
av andre vice talmannen därefter till och med 11 §
anf. 101 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.54 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.

Innehållsförteckning