Ett utvidgat skydd mot diskriminering

Regeringens proposition 2002/03:65

Ett utvidgat skydd mot diskriminering	Prop.
	2002/03:65

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 13 mars 2003

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en ny lag om förbud mot diskrimi- nering och förslag till ändringar i 1999 års arbetsrättsliga lagar med för- bud mot diskriminering, dvs. lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot diskrimine- ring i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning. Vidare föreslås ändringar i lagen (2001:1296) om likabehandling av stu- denter i högskolan och följdändringar i ett antal andra lagar.

Den föreslagna lagstiftningen är ett led i genomförandet av två EG- direktiv. Dessa direktiv är direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (direktivet mot etnisk diskriminering) och direktivet 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbets- livet (arbetslivsdirektivet).

Diskrimineringsbegreppet i lagarna föreslås anpassas till EG-rätten i systematiskt och språkligt hänseende. En ny diskrimineringsgrund – ”re- ligion eller annan trosuppfattning” – föreslås. Att trakasserier och in- struktioner att diskriminera en person är former av diskriminering skall enligt förslaget uttryckligen framgå av lagarna. Vidare föreslås en ny uttrycklig bevisregel som uttrycker EG-rättsliga principer för bevispröv- ningen.

Såvitt gäller den nya lagen om förbud mot diskriminering föreslås föl- jande. Diskrimineringsförbud skall gälla i fråga om diskriminerings- grunderna etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder i fråga om

–arbetsmarknadspolitisk verksamhet,

–start eller bedrivande av näringsverksamhet,

Innehållsförteckning			Prop. 2002/03:65
1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		6
2	Lagtext	..............................................................................................	7
	2.1	Förslag till lag om förbud mot diskriminering...................	7

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1999:130) om åtgärder

mot etnisk diskriminering i arbetslivet.............................

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med

funktionshinder.................................................................

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning............................................................................

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan ..........................

2.6Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) 34

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1999:131) om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering .....................

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen ...............................................

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister.................................................

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1999:678) om

		utstationering av arbetstagare...........................................		39
	2.11	Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ..		41
3	Ärendet och dess beredning............................................................			44
4	Gällande rätt och internationella åtaganden....................................			44
	4.1	Grundlagsbestämmelser ...................................................		44
	4.2	Arbetsrättsliga bestämmelser ...........................................		45
	4.3	Lagen om likabehandling av studenter i högskolan.........		48
	4.4	Avtalslagen.......................................................................		49
	4.5	Straffrättsliga bestämmelser.............................................		50
	4.6	Internationella åtaganden .................................................		50
		4.6.1	FN ...................................................................	50
		4.6.2	Europarådet ....................................................	53
	4.7	EG-rätten	..........................................................................	54
5	Direktivet mot etnisk diskriminering och arbetslivsdirektivet .......			55
	5.1	Direktivens ........................................................tillkomst		55
	5.2	Direktivens ...................................huvudsakliga innehåll		56
		Rättsmedel .......................................och rättstillämpning		59
		Organ för ...........................främjande av likabehandling		60
		Slutbestämmelser .............................................................		60
6	Ett utvidgat skydd ...........................................mot diskriminering			61
	6.1	Ett skydd ..................................för mänskliga rättigheter		61
	6.2	Ett lika skydd .................för alla diskrimineringsgrunder		61

6.3Diskrimineringskommittén – en framtida sammanhållen

	lagstiftning mot diskriminering? ......................................	65
7	Genomförandet av de två EG-direktiven........................................	68	3
			3

7.1

Behovet av lagstiftning.....................................................

7.2En ny civilrättslig lag mot diskriminering som

kompletterar nuvarande lagar...........................................

7.3Särskilt om diskriminering inom utbildningsväsendet

		m.m...................................................................................		75
8	Diskrimineringsgrunderna ..............................................................			78
	8.1	Inledning...........................................................................		78
	8.2	Etnisk tillhörighet.............................................................		78
	8.3	Religion eller annan trosuppfattning ................................		80
	8.4	Sexuell läggning...............................................................		83
	8.5	Funktionshinder................................................................		84
9	Diskrimineringsbegreppet...............................................................			85
	9.1	Ett gemensamt diskrimineringsbegrepp ...........................		85
	9.2	Direkt diskriminering .......................................................		86
	9.3	Indirekt diskriminering.....................................................		91
	9.4	Trakasserier ......................................................................		95
	9.5	Instruktioner att diskriminera...........................................		99
10	Bevisfrågor....................................................................................			103
11	En ny lag om förbud mot diskriminering......................................			108
	11.1	Inledning.........................................................................		108
	11.2	Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten ..................		109
	11.3	Start eller bedrivande av näringsverksamhet .................		119
	11.4	Yrkesutövning ................................................................		125
	11.5	Medlemskap m.m. i organisationer ................................		127
	11.6	Varor, tjänster och bostäder ...........................................		131
	11.7	Det sociala området........................................................		138
		11.7.1	Socialtjänsten m.m. ......................................	139
		11.7.2	Socialförsäkringen och anslutande
			bidragssystem...............................................	143
		11.7.3	Arbetslöshetsförsäkringen............................	145
		11.7.4	Hälso- och sjukvård och annan medicinsk
			verksamhet ...................................................	148
	11.8	Förbud mot repressalier..................................................		151
	11.9	Ogiltighet och skadestånd ..............................................		154
		11.9.1	Ogiltighet......................................................	154
		11.9.2	Skadestånd....................................................	157
	11.10	Tillsyn.............................................................................		161
	11.11	Rättegången....................................................................		164
		11.11.1	Rättegången i tvistemål................................	164
		11.11.2	Rättegångskostnader ....................................	167
		11.11.3	Preskription m.m..........................................	169
		11.11.4	Sekretess.......................................................	171
12	Ändringar i 1999 års lagar ............................................................			172
	12.1	Behovet av lagändringar.................................................		172
	12.2	När förbuden gäller ........................................................		173
	12.3	Undantag från diskrimineringsförbuden ........................		183
	12.4	Repressalier ....................................................................		187

12.5Skyldigheten att utreda och vidta åtgärder mot

trakasserier......................................................................

190

Prop. 2002/03:65

	12.6	Tillsyn.............................................................................	191	Prop. 2002/03:65
	12.7	Övriga frågor ..................................................................	192
13	Ikraftträdande................................................................................		195
14	Konsekvenser................................................................................		195
15	Författningskommentar.................................................................		199
	15.1	Förslaget till lag om förbud mot diskriminering ............	199

15.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet.............

217

15.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med

funktionshinder...............................................................

223

15.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning..........................................................................

228

15.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan ........................

233

15.6Förslaget till lag om ändring i högskolelagen

(1992:1434) ....................................................................

236

15.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:131) om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering ...................

236

15.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen .............................................

236

15.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister...............................................

237

15.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:678) om

utstationering av arbetstagare.........................................

237

15.11Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

	(1980:100) ......................................................................	237
Bilaga 1 Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om
	genomförandet av principen om likabehandling av personer
	oavsett deras ras eller etniska ursprung ..............................	239
Bilaga 2 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om
	inrättandet av en allmän ram för likabehandling i
	arbetslivet............................................................................	244
Bilaga 3 Sammanfattning av utredningens förslag ...........................		252
Bilaga 4	Utredningens författningsförslag ........................................	258
Bilaga 5	Förteckning över remissinstanserna....................................	307
Bilaga 6	Lagrådsremissens lagförslag...............................................	308
Bilaga 7	Lagrådets yttrande...............................................................	344
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2003.......		349

Prop. 2002/03:65

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om förbud mot diskriminering

Härigenom föreskrivs1 följande.

Lagens ändamål

1 § Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshin- der.

Andra bestämmelser med förbud mot diskriminering

2 § Bestämmelser om förbud mot diskriminering finns också i

–jämställdhetslagen (1991:433),

–lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,

–lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av per- soner med funktionshinder,

–lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, och

–lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan.

I 16 kap. 9 § brottsbalken finns bestämmelser om olaga diskriminering.

Definitioner

Diskriminering

3 § I denna lag avses med diskriminering

1. direkt diskriminering: att en enskild person missgynnas genom att
behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle
ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband
med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell
läggning eller funktionshinder,
1 Jfr rådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av
personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 19.7.2000, s. 22, Celex
3000LO43) och rådets direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehand-
ling i arbetslivet (EGT L 303, 2.12.2000, s. 16, Celex 3000LOO78; rättelse av rubriken	7
EGT L 2, 5.1.2001, s. 42, Celex 3000LOO78R (01)).	7

2. indirekt diskriminering: att en enskild person missgynnas genom tillämpning av bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt som framstår som neutrala men som i praktiken särskilt missgynnar personer med viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller visst funktionshinder, såvida inte bestämmelserna, kriterierna eller förfaringssätten kan motiveras av berättigade mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå målet,

3.trakasserier: ett uppträdande som kränker en persons värdighet och som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosupp- fattning, sexuell läggning eller funktionshinder,

4.instruktioner att diskriminera: order eller instruktioner att diskrimi- nera en person enligt 1–3 som lämnas åt någon som står i lydnads- eller beroendeförhållande till den som lämnar ordern eller instruktionen eller som gentemot denna åtagit sig att fullgöra ett uppdrag.

Etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder

4 § I denna lag avses med

1.etnisk tillhörighet: att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg,

2.sexuell läggning: homosexuell, bisexuell eller heterosexuell lägg- ning,

3.funktionshinder: varaktiga fysiska, psykiska eller begåvnings- mässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå.

Förbud mot diskriminering

Arbetsmarknadspolitisk verksamhet

5 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder av arbetssökande eller arbetstagare är förbjuden

1.vid förmedling av arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen eller annan som bedriver arbetsförmedling, och

2.i fråga om andra insatser inom den arbetsmarknadspolitiska verk- samheten.

Diskrimineringsförbudet innebär dock inte hinder mot tillämpning av bestämmelser som är ett led i strävanden att främja lika möjligheter oav- sett etnisk tillhörighet.

Start eller bedrivande av näringsverksamhet

6 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är för- bjuden i fråga om ekonomiskt stöd, tillstånd, registrering eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en enskild person skall kunna starta eller bedriva näringsverksamhet.

Prop. 2002/03:65

Yrkesutövning	Prop. 2002/03:65
7 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion
eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är för-
bjuden i fråga om behörighet, legitimation, auktorisation, registrering,
godkännande eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en
enskild person skall kunna utöva ett visst yrke.
Medlemskap m.m.
8 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion
eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är för-
bjuden i fråga om

1.medlemskap eller medverkan i en arbetstagarorganisation, arbets- givarorganisation eller yrkesorganisation, och

2.förmåner som en sådan organisation tillhandahåller sina med- lemmar.

Varor, tjänster och bostäder

9 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är för- bjuden vid yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster eller bostä- der.

Socialtjänsten m.m.

10 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i fråga om

1.insatser inom socialtjänsten, och

2.tillstånd till färdtjänst och riksfärdtjänst samt bostadsanpassnings- bidrag.

Socialförsäkringssystemet

11 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i fråga om socialförsäkringen och anslutande bidragssystem.

Arbetslöshetsförsäkringen

12 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i fråga om arbetslöshets- försäkringen.

Hälso- och sjukvården	Prop. 2002/03:65
13 § Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet,	religion

eller annan trosuppfattning är förbjuden i hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet.

Förbud mot repressalier

14 § Den som påstås ha diskriminerat någon enligt denna lag får inte utsätta en enskild person för repressalier på grund av att han eller hon anmält eller påtalat diskrimineringen eller medverkat i en utredning om denna.

Ogiltighet och skadestånd

Ogiltighet

15 § Om någon diskrimineras genom en bestämmelse i ett avtal på ett sätt som är förbjudet enligt denna lag, skall bestämmelsen jämkas eller förklaras ogiltig om den som diskriminerats begär det. Har bestämmelsen sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i öv- rigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet förklaras ogiltigt.

Diskrimineras någon på ett sätt som är förbjudet enligt denna lag ge- nom uppsägning av ett avtal eller genom en annan sådan rättshandling, skall rättshandlingen förklaras ogiltig om den som diskriminerats begär det.

Skadestånd

16 § Den som diskriminerar någon på ett sätt som är förbjudet enligt denna lag skall betala skadestånd för den kränkning som diskrimine- ringen innebär. Om en arbetstagare diskriminerar någon skall skadestån- det betalas av den som har arbetstagaren i sin tjänst.

17 § Den som utsätter någon för repressalier på ett sätt som är förbjudet enligt 14 § skall betala skadestånd för den kränkning som repressalierna innebär. Om en arbetstagare utsätter någon för repressalier skall skades- tåndet betalas av den som har arbetstagaren i sin tjänst.

18 § Om det är skäligt kan skadestånd enligt 16 eller 17 § sättas ned eller helt falla bort.

Tillsyn

19 § Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Handikappombuds- mannen skall se till att denna lag följs.

Ombudsmännen skall försöka förmå dem som omfattas av förbuden Prop. 2002/03:65 mot diskriminering och repressalier att frivilligt följa lagen.

Rättegången

Tillämpliga regler

20 § Mål om tillämpningen av förbuden mot diskriminering och för- budet mot repressalier enligt denna lag skall handläggas enligt vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål där förlik- ning om saken är tillåten.

Domstolen får dock förordna att vardera parten skall bära sin rätte- gångskostnad, om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier förlorat målet och hade skälig anledning att få tvisten prövad. Detta gäller dock inte när någon av ombudsmännen för talan som part enligt 22 §.

Bevisbörda

21 § Om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för re- pressalier visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, är det svaranden som skall visa att diskriminering eller repressalier inte förekommit.

Rätt att föra talan

22 § I en tvist enligt denna lag får Ombudsmannen mot etnisk diskri- minering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell lägg- ning eller Handikappombudsmannen som part föra talan för en enskild som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, om den personen medger det. Om ombudsmannen för sådan talan får ombuds- mannen i samma rättegång föra också annan talan som ombud för den personen.

Preskription m.m.

23 § En talan i en tvist enligt denna lag skall väckas inom två år efter det att den påtalade handlingen företogs eller en skyldighet senast skulle ha fullgjorts. I annat fall är rätten till talan förlorad.

24 § Vad som finns föreskrivet i rättegångsbalken om part beträffande jävsförhållande, pågående rättegång, personlig inställelse samt hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör bevisningen skall även gälla den för vilken Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Om- budsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller Han- dikappombudsmannen för talan enligt denna lag.

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

dels att 3 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 3 § skall utgå,

dels att rubriken till lagen, 1, 2, 4–10, 12–14, 16, 17, 24 och 36 §§ samt rubriken närmast efter 7 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 1 a, 1 b, 9 a, 9 b och 36 a §§, samt närmast före 9 a, 9 b och 36 a §§ nya rubriker, av föl- jande lydelse.

Lag om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till ändamål att i fråga om arbete, anställnings- villkor och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i ar- betet främja lika rättigheter och möjligheter oavsett etnisk till- hörighet (etnisk mångfald i ar- betslivet).

Med etnisk tillhörighet avses att någon tillhör en grupp av per- soner som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg.

1 a §

Den som utan att vara anställd söker eller fullgör yrkespraktik på en arbetsplats skall anses som arbetssökande respektive arbets- tagare vid tillämpning av förbuden mot diskriminering och repressa- lier i 8–9 b §§, 10 § 3 och 12 § samt bestämmelserna i 13–16 och 18–20 §§.

1 Jfr rådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 19.7.2000, s. 22, Celex 3000LO43) och rådets direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehand- ling i arbetslivet (EGT L 303, 2.12.2000, s. 16, Celex 3000LOO78; rättelse av rubriken EGT L 2, 5.1.2001, s. 42, Celex 3000LOO78R (01)).

Prop. 2002/03:65

Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att främja et- nisk mångfald i arbetslivet. De skall särskilt motverka alla former av etnisk diskriminering.

Den hos vilken praktiken söks eller fullgörs skall anses som ar- betsgivare.

1 b §

Den som utan att vara anställd utför arbete på en arbetsplats som inhyrd eller inlånad arbetskraft skall anses som arbetstagare vid tillämpning av bestämmelserna i 12, 13 och 18–20 §§.

Den hos vilken arbetet utförs skall anses som arbetsgivare.

2 §

Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att främja lika rättigheter och möjligheter i ar- betslivet oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfatt- ning. De skall särskilt motverka alla former av diskriminering som avses i denna lag.

Arbetsgivaren skall inom ramen	4 §
Arbetsgivaren skall inom ramen	Arbetsgivaren skall inom ramen
för sin verksamhet bedriva ett mål-	för sin verksamhet bedriva ett mål-
inriktat arbete för att aktivt främja	inriktat arbete för att aktivt främja
etnisk mångfald i arbetslivet.	lika rättigheter och möjligheter i
	arbetslivet oavsett etnisk tillhörig-
	het, religion eller annan trosupp-
	fattning.

Närmare föreskrifter om arbetsgivarens skyldigheter enligt första stycket finns i 5–7 §§.

5 §

Arbetsgivaren skall genomföra sådana åtgärder som med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt kan krä- vas för att arbetsförhållandena skall lämpa sig för alla arbets- tagare oberoende av etnisk till- hörighet.

Arbetsgivaren skall vidta åt- gärder för att förebygga och för- hindra att någon arbetstagare ut- sätts för etniska trakasserier eller

6 §

Arbetsgivaren skall vidta åt- gärder för att förebygga och för- hindra att någon arbetstagare ut- sätts för trakasserier eller repres-

Prop. 2002/03:65

för repressalier på grund av en anmälan om etnisk diskriminering.

Arbetsgivaren skall verka för att personer med olika etnisk till- hörighet ges möjlighet att söka lediga anställningar.

Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla honom eller henne mindre för- månligt än arbetsgivaren behand- lar eller skulle ha behandlat perso- ner med annan etnisk tillhörighet i en likartad situation, om inte ar- betsgivaren visar att missgynnan- det saknar samband med etnisk tillhörighet.

Förbudet gäller inte om be- handlingen är berättigad av hän- syn till ett sådant ideellt eller an- nat särskilt intresse som uppen- barligen är viktigare än intresset av att förhindra etnisk diskrimine- ring i arbetslivet.

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller ar- betstagare genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken sär- skilt missgynnar personer med en viss etnisk tillhörighet. Detta gäll- er såvida inte syftet med be- stämmelsen, kriteriet eller för- faringssättet kan motiveras av sak- liga skäl och åtgärden är lämplig och nödvändig för att syftet skall uppnås.

salier enligt denna lag.

7 §

Arbetsgivaren skall verka för att personer oavsett etnisk till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning ges möjlighet att söka lediga anställningar.

Förbud mot diskriminering

8 §

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla honom eller henne sämre än ar- betsgivaren behandlar, har be- handlat eller skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situa- tion, om missgynnandet har sam- band med etnisk tillhörighet, reli- gion eller annan trosuppfattning.

9 §

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken sär- skilt missgynnar personer med en viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Detta gäller dock inte om bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvän- diga för att uppnå målet.

Prop. 2002/03:65

	Trakasserier
	9 a §
	En arbetsgivare får inte diskri-
	minera en arbetssökande eller en
	arbetstagare genom att trakassera
	honom eller henne.
	Med trakasserier avses i denna
	lag uppträdande i arbetslivet som
	kränker en arbetssökandes eller en
	arbetstagares värdighet och som
	har samband med etnisk tillhörig-
	het, religion eller annan trosupp-
	fattning.
	Instruktioner att diskriminera
	9 b §
	En arbetsgivare får inte lämna
	order eller instruktioner till en
	arbetstagare om diskriminering av
	en person enligt 8–9 a §§.
	10 §
Förbuden mot etnisk diskrimine-	Förbuden i 8–9 b §§ gäller när
ring i 8 och 9 §§ gäller när arbets-	arbetsgivaren
givaren

1.beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställ- ningsintervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet,

2.beslutar om befordran eller tar ut arbetstagare till utbildning för be- fordran,

3.beslutar om eller vidtar an- nan åtgärd som rör yrkespraktik,

4.beslutar om eller vidtar an- nan åtgärd som rör annan ut- bildning eller yrkesvägledning,

5.tillämpar löne- eller andra an-

3. tillämpar löne- eller andra an- ställningsvillkor,

4. leder och fördelar arbetet eller

5. säger upp, avskedar, permitte- rar eller vidtar annan ingripande åtgärd mot en arbetstagare.

ställningsvillkor,

6. leder och fördelar arbetet eller

7. säger upp, avskedar, permitte- rar eller vidtar annan ingripande åtgärd mot en arbetstagare.

Förbudet mot direkt diskrimine- ring gäller inte vid beslut om an- ställning, befordran eller utbild- ning för befordran om viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning är nödvändig på grund av arbetets natur eller det sammanhang där det utförs.

Prop. 2002/03:65

En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har an- mält arbetsgivaren för etnisk dis- kriminering.

12 §

En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har an- mält arbetsgivaren för diskrimine- ring, påtalat diskriminering eller medverkat i en utredning enligt denna lag.

13 §

En arbetsgivare som får känne- dom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för etniska tra- kasserier av en annan arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasse- rier.

Ett avtal är ogiltigt i den ut- sträckning som det föreskriver eller medger sådan etnisk diskri- minering som är förbjuden enligt denna lag.

Om en arbetssökande eller en arbetstagare diskrimineras genom att arbetsgivaren bryter mot för- buden i 8 eller 9 §§ och 10 § punk- terna 1 och 2, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den diskri- minerade för den kränkning som diskrimineringen innebär.

Om en arbetstagare diskrimine- ras genom att arbetsgivaren bryter mot förbuden i 8 eller 9 §§ och 10 § punkterna 3–5, skall arbets- givaren betala skadestånd till ar- betstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som diskrimineringen innebär.

En arbetsgivare som får känne- dom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för trakasserier som avses i 9 a § andra stycket av en annan arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de upp- givna trakasserierna och i före- kommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.

14 §

Ett avtal är ogiltigt i den ut- sträckning som det föreskriver eller medger sådan diskriminering som avses i 8–10 §§.

16 §

Om en arbetssökande eller en arbetstagare diskrimineras genom att arbetsgivaren bryter mot för- buden i 8, 9, 9 a eller 9 b § och 10 § 1–3, skall arbetsgivaren beta- la skadestånd till den diskrimine- rade för den kränkning som dis- krimineringen innebär.

17 §

Om en arbetstagare diskrimine- ras genom att arbetsgivaren bryter mot förbuden i 8, 9, 9 a eller 9 b § och 10 § 4–7, skall arbetsgivaren betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som dis- krimineringen innebär.

Prop. 2002/03:65

24 §

En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för om- budsmannens tillsyn enligt 21 §. En arbetsgivare är vidare skyldig att lämna uppgifter när ombuds- mannen biträder en begäran av en enskild arbetssökande eller ar- betstagare enligt 11 §. Arbets- givare får inte betungas onödigt genom uppgiftsskyldigheten. Finns särskilda skäl är arbetsgivaren inte skyldig att lämna ut uppgifter.

En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för om- budsmannens tillsyn enligt 21 §. En arbetsgivare är vidare skyldig att lämna uppgifter när ombuds- mannen biträder en begäran av en enskild arbetssökande eller ar- betstagare enligt 11 §. Finns sär- skilda skäl är arbetsgivaren inte skyldig att lämna ut uppgifter.

36 §

Mål om tillämpningen av 8–10 och 12–20 §§ skall handläggas enligt

lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Därvid anses som arbetstagare	Därvid anses som		arbetstagare
också arbetssökande och som ar-	också arbetssökande och den som
betsgivare också den som någon	söker eller	fullgör	yrkespraktik
har sökt arbete hos.	eller utför arbete på en arbetsplats
	som inhyrd	eller inlånad arbets-

kraft. Den hos vilken praktik söks eller fullgörs eller arbete söks el- ler utförs anses som arbetsgivare.

Andra stycket gäller också när reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet tillämpas i en tvist enligt 8–10 och 12–20 §§.

Bevisbörda

36 a §

Om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för re- pressalier visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, är det ar- betsgivaren som skall visa att dis- kriminering eller repressalier inte förekommit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Prop. 2002/03:65

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder

dels att 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 12, 13, 18 och 24 §§ skall ha följande lydel- se,

dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 2 a, 2 b, 4 a, 4 b, och 24 a §§ samt närmast före 4 a, 4 b och 24 a §§ nya rubriker, av föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 a §
	Den som utan att vara anställd
	söker eller fullgör yrkespraktik på
	en arbetsplats skall anses som
	arbetssökande respektive arbets-
	tagare vid tillämpning av förbuden
	mot diskriminering och repressa-
	lier i 3–4 b §§, 5 § 3 och 8 § samt
	bestämmelserna i 9–12 och 14–
	16 §§.
	Den hos vilken praktiken söks
	eller fullgörs skall anses som ar-
	betsgivare.
	2 b §
	Den som utan att vara anställd
	utför arbete på en arbetsplats som
	inhyrd eller inlånad arbetskraft
	skall anses som arbetstagare vid
	tillämpning av bestämmelserna i
	8, 9 och 14–16 §§.
	Den hos vilken arbetet utförs
	skall anses som arbetsgivare.
	3 §

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller en arbetstagare med funktionshinder genom att behandla honom eller henne mindre förmånligt än ar- betsgivaren behandlar eller skulle

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla honom eller henne sämre än ar- betsgivaren behandlar, har be- handlat eller skulle ha behandlat

1 Jfr rådets direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbets- livet (EGT L 303, 2.12.2000, s. 16, Celex 3000LOO78; rättelse av rubriken EGT L 2, 5.1.2001, s. 42, Celex 3000LOO78R (01)).

Prop. 2002/03:65

Instruktioner att diskriminera

	4 b §
	En arbetsgivare får inte lämna
	order eller instruktioner till en
	arbetstagare om diskriminering av
	en person enligt 8–9 a §§.
	5 §
Förbuden mot diskriminering i 3	Förbuden mot diskriminering i
och 4 §§ gäller när arbetsgivaren	3–4 b §§ gäller när arbetsgivaren

1.beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställ- ningsintervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet,

2.beslutar om befordran eller tar ut en arbetstagare till utbildning för befordran,

3.beslutar om eller vidtar an- nan åtgärd som rör yrkespraktik,

4.beslutar om eller vidtar an- nan åtgärd som rör annan ut- bildning eller yrkesvägledning,

3. tillämpar löne- eller andra an-	5. tillämpar löne- eller andra an-
ställningsvillkor,	ställningsvillkor,
4. leder och fördelar arbetet eller	6. leder och fördelar arbetet eller
5. säger upp, avskedar, permitte-	7. säger upp, avskedar, permitte-
rar eller vidtar annan ingripande	rar eller vidtar annan ingripande
åtgärd mot en arbetstagare.	åtgärd mot en arbetstagare.
	Förbudet mot direkt diskrimine-
	ring gäller inte vid beslut om an-
	ställning, befordran eller utbild-
	ning för befordran om ett visst
	funktionshinder är nödvändigt på
	grund av arbetets natur eller det
	sammanhang där det utförs.
	6 §

Förbudet i 3 § gäller även då ar- betsgivaren vid anställning, be- fordran eller utbildning för beford- ran genom att vidta stöd- och an- passningsåtgärder kan skapa en situation för en person med funk- tionshinder som är likartad med den för personer utan sådant funk- tionshinder och det skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar så- dana åtgärder.

Förbudet i 3 § gäller även då ar- betsgivaren vid anställning, be- fordran eller utbildning för beford- ran genom att vidta stöd- och an- passningsåtgärder kan skapa en situation för en person med funk- tionshinder som är jämförbar med den för personer utan sådant funk- tionshinder och det skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar så- dana åtgärder.

8 §

Prop. 2002/03:65

En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har an- mält arbetsgivaren för diskrimine- ring enligt denna lag.

9 §

En arbetsgivare som får känne- dom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för trakasserier på grund av funktionshinder av en annan arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de upp- givna trakasserierna och i före- kommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.

Med trakasserier på grund av funktionshinder avses sådant upp- trädande i arbetslivet som kränker en arbetstagares integritet och som har samband med arbets- tagarens funktionshinder.

En arbetsgivare som får känne- dom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för trakasserier som avses i 4 a § andra stycket av en annan arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de upp- givna trakasserierna och i före- kommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.

Ett avtal är ogiltigt i den ut- sträckning som det föreskriver eller medger sådan diskriminering som är förbjuden enligt denna lag.

Om en arbetssökande eller en arbetstagare diskrimineras genom att arbetsgivaren bryter mot för- buden i 3 eller 4 § och 5 § 1 eller 2 eller 6 §, skall arbetsgivaren be- tala skadestånd till den diskrimine- rade för den kränkning som dis- krimineringen innebär.

Om en arbetstagare diskrimine- ras genom att arbetsgivaren bryter mot förbuden i 3 eller 4 § och 5 § 3–5, skall arbetsgivaren betala

10 §

Ett avtal är ogiltigt i den ut- sträckning som det föreskriver eller medger sådan diskriminering som avses i 3–6 §§.

12 §

Om en arbetssökande eller en arbetstagare diskrimineras genom att arbetsgivaren bryter mot för- buden i 3, 4, 4 a eller 4 b § och 5 § 1–3 eller 6 §, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den diskri- minerade för den kränkning som diskrimineringen innebär.

13 §

Om en arbetstagare diskrimine- ras genom att arbetsgivaren bryter mot förbuden i 3, 4, 4 a eller 4 b § och 5 § 4–7, skall arbetsgivaren

Prop. 2002/03:65

skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som diskrimine- ringen innebär.

betala skadestånd till arbetstagaren Prop. 2002/03:65 för den förlust som uppkommer

och för den kränkning som dis- krimineringen innebär.

18 §

En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av Handikappombuds- mannen lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksam- het som kan vara av betydelse för ombudsmannens tillsyn enligt 17 §.

En arbetsgivare är vidare skyldig att lämna uppgifter när Handikapp- ombudsmannen biträder en begäran av en enskild arbetssökande eller

arbetstagare enligt 7 §.
Arbetsgivaren får inte betungas	Finns det särskilda skäl är ar-
onödigt genom uppgiftsskyldig-	betsgivaren inte skyldig att lämna
heten. Finns det särskilda skäl är	ut uppgifter.
arbetsgivaren inte skyldig att läm-
na ut uppgifter.
	24 §

Mål om tillämpningen av 3–6 och 8–16 §§ skall handläggas enligt la-

gen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Därvid anses som arbetstagare	Därvid anses som	arbetstagare
också arbetssökande och som ar-	också arbetssökande och den som
betsgivare också den som någon	söker eller fullgör	yrkespraktik
har sökt arbete hos.	eller utför arbete på en arbetsplats
	som inhyrd eller inlånad arbets-
	kraft. Den hos vilken praktik söks

eller fullgörs eller arbete söks el- ler utförs anses som arbetsgivare.

Andra stycket gäller också när reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet tillämpas i en tvist enligt 3–6 och 8–16 §§.

Bevisbörda

24 a §

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1999:133) om förbud mot dis- kriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning

dels att 3, 4, 5, 7, 8, 9, 11, 12, 17 och 23 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 2 a, 2 b, 4 a, 4 b

och 23 a §§, samt närmast före 4 a, 4 b och 23 a §§ nya rubriker, av föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 a §
	Den som utan att vara anställd
	söker eller fullgör yrkespraktik på
	en arbetsplats skall anses som ar-
	betssökande	respektive arbets-
	tagare vid tillämpning av förbuden
	mot diskriminering och repressa-
	lier i 3–4 b §§, 5 § 3 och 7 § samt
	bestämmelserna i 8–11 och 13–
	15 §§.
	Den hos vilken praktiken söks
	eller fullgörs skall anses som ar-
	betsgivare.
	2 b §
	Den som utan att vara anställd
	utför arbete på en arbetsplats som
	inhyrd eller	inlånad arbetskraft
	skall anses som arbetstagare vid
	tillämpning	av bestämmelserna i
	7, 8 och 13–15 §§.
	Den hos vilken arbetet utförs
	skall anses som arbetsgivare.
	3 §

En arbetsgivare får inte miss- gynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla honom eller henne mindre för- månligt än arbetsgivaren behand- lar eller skulle ha behandlat per- soner med annan sexuell läggning i en likartad situation, om inte ar- betsgivaren visar att missgynnan-

Prop. 2002/03:65

	5 §
Förbuden mot diskriminering i 3	Förbuden mot diskriminering i
och 4 §§ gäller när arbetsgivaren	3–4 b §§ gäller när arbetsgivaren

1.beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställ- ningsintervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet,

2.beslutar om befordran eller tar ut en arbetstagare till utbildning för befordran,

3.beslutar om eller vidtar an- nan åtgärd som rör yrkespraktik,

4.beslutar om eller vidtar an- nan åtgärd som rör annan ut- bildning eller yrkesvägledning,

3. tillämpar löne- eller andra an-	5. tillämpar löne- eller andra an-
ställningsvillkor,	ställningsvillkor,
4. leder och fördelar arbetet eller	6. leder och fördelar arbetet eller
5. säger upp, avskedar, permitte-	7. säger upp, avskedar, permitte-
rar eller vidtar annan ingripande	rar eller vidtar annan ingripande
åtgärd mot en arbetstagare.	åtgärd mot en arbetstagare.
	Förbudet mot direkt diskrimine-
	ring gäller inte vid beslut om an-
	ställning, befordran eller utbild-
	ning för befordran om viss sexuell
	läggning är nödvändig på grund
	av arbetets natur eller det sam-
	manhang där det utförs.
	7 §

En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har an- mält arbetsgivaren för diskrimine- ring enligt denna lag.

Med trakasserier på grund av sexuell läggning avses sådant upp- trädande i arbetslivet som kränker en arbetstagares integritet och som har samband med ar-

8 §

Prop. 2002/03:65

betstagarens sexuella läggning.

9 §

Ett avtal är ogiltigt i den ut- sträckning som det föreskriver eller medger sådan etnisk diskri- minering som är förbjuden enligt denna lag.

Om en arbetssökande eller en arbetstagare diskrimineras genom att arbetsgivaren bryter mot förbu- den i 3 eller 4 § och 5 § 1 eller 2, skall arbetsgivaren betala skades- tånd till den diskriminerade för den kränkning som diskrimine- ringen innebär.

Om en arbetstagare diskrimine- ras genom att arbetsgivaren bryter mot förbuden i 3 eller 4 § och 5 § 3–5, skall arbetsgivaren betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som diskrimine- ringen innebär.

Ett avtal är ogiltigt i den ut- sträckning som det föreskriver eller medger sådan diskriminering som avses i 3–5 §§.

11 §

Om en arbetssökande eller en arbetstagare diskrimineras genom att arbetsgivaren bryter mot förbu- den i 3, 4, 4 a eller 4 b § och 5 § 1–3, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den diskriminerade för den kränkning som diskrimine- ringen innebär.

12 §

Om en arbetstagare diskrimine- ras genom att arbetsgivaren bryter mot förbuden i 3, 4, 4 a eller 4 b § och 5 § 3–7, skall arbetsgivaren betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som dis- krimineringen innebär.

17 §

En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning lämna de uppgifter om för- hållandena i arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för ombudsmannens tillsyn enligt 16 §.

En arbetsgivare är vidare skyldig att lämna uppgifter när ombuds- mannen biträder en begäran av en enskild arbetssökande eller arbetsta-

gare enligt 6 §.
Arbetsgivaren får inte betungas	Finns det särskilda skäl är ar-
onödigt genom uppgiftsskyldig-	betsgivaren inte skyldig att lämna
heten. Finns det särskilda skäl är	ut uppgifter.
arbetsgivaren inte skyldig att läm-
na ut uppgifter.
	23 §

Mål om tillämpningen av 3–5 och 7–15 §§ skall handläggas enligt la-

gen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Därvid anses som arbetstagare	Därvid anses som		arbetstagare
också arbetssökande och som ar-	också arbetssökande och den som
betsgivare också den som någon	söker eller	fullgör	yrkespraktik
har sökt arbete hos.	eller utför arbete på en arbetsplats
	som inhyrd	eller inlånad arbets-

Prop. 2002/03:65

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2001:1286) om lika- behandling av studenter i högskolan

dels att 1–5, 7–9 och 13 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 8 a, 8 b och 17 a §§ samt närmast före 8 a, 8 b och 17 a §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 §

Denna lag har till ändamål att på högskoleområdet främja lika rät- tigheter för studenter och sökande och att motverka diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder.

2 §

I denna lag avses med

högskola: ett universitet eller en högskola som har staten, en kommun eller ett landsting som huvudman och som omfattas av högskolelagen (1992:1434) samt en enskild utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda examina enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina,

student: den som är antagen till och bedriver grundläggande högskole- utbildning eller forskarutbildning enligt högskolelagen eller utbildning som kan leda fram till en examen som en enskild utbildningsanordnare får utfärda enligt lagen om tillstånd att utfärda vissa examina; den som är anställd som doktorand skall dock inte anses som student vid tillämp- ningen av denna lag,

sökande: den som i vederbörlig ordning har anmält att han eller hon vill antas till grundläggande högskoleutbildning eller forskarutbildning enligt högskolelagen eller till utbildning som kan leda fram till en exa- men som en enskild utbildningsanordnare får utfärda enligt lagen om

tillstånd att utfärda vissa examina,
etnisk tillhörighet: att någon	etnisk tillhörighet: att någon
tillhör en grupp av personer som	tillhör en grupp av personer som
har samma hudfärg, nationella	har samma hudfärg eller nationella

Prop. 2002/03:65

eller etniska ursprung eller tros- eller etniska ursprung, bekännelse,

sexuell läggning: homosexuell, bisexuell eller heterosexuell läggning, funktionshinder: varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av funktionsförmågan som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas upp-

stå.

		3 §
En högskola skall inom ramen		En högskola skall inom ramen
för sin verksamhet bedriva ett mål-		för sin verksamhet bedriva ett mål-
inriktat arbete för att aktivt främja		inriktat arbete för att aktivt främja
studenters lika rättigheter	oavsett	studenters lika	rättigheter oavsett
deras könstillhörighet,	etniska	könstillhörighet,	etnisk tillhörig-
tillhörighet, sexuella läggning eller		het, religion eller annan trosupp-
funktionshinder.		fattning, sexuell läggning eller
		funktionshinder.

Närmare föreskrifter om högskolans skyldigheter enligt första stycket finns i 4 och 5 §§.

En högskola skall vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att en student utsätts för ett upp- trädande som kränker hans eller hennes integritet i högskole- studierna, om uppträdandet har samband med

–studentens etniska tillhörighet (etniska trakasserier),

–studentens sexuella läggning (trakasserier på grund av sexuell läggning),

–studentens funktionshinder (trakasserier på grund av funk- tionshinder), eller

–studentens könstillhörighet el- ler är av sexuell natur (sexuella trakasserier).

4 §

En högskola skall vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att studenter eller sökande utsätts för trakasserier. Med trakasserier avses i denna lag ett uppträdande som kränker en students eller en sökandes värdighet i högskole- studierna, om uppträdandet har samband med

–etnisk tillhörighet (etniska tra- kasserier),

–religion eller annan trosupp- fattning (trakasserier på grund av religion eller annan trosuppfatt- ning),

–sexuell läggning (trakasserier på grund av sexuell läggning),

–funktionshinder (trakasserier på grund av funktionshinder), eller

–könstillhörighet eller är av sexuell natur (sexuella trakasse- rier).

5 §

En högskola skall varje år upp-		En högskola skall varje år upp-
rätta en plan som skall innehålla		rätta en plan som skall innehålla
en översikt	över de åtgärder som	en översikt	över de åtgärder som
behövs för	att främja studenters	behövs för	att främja studenters

Prop. 2002/03:65

lika rättigheter oavsett deras köns-	lika rättigheter oavsett könstill-
tillhörighet, etniska tillhörighet,	hörighet, etnisk tillhörighet, reli-
sexuella läggning eller funk-	gion eller annan trosuppfattning,
tionshinder och för att förebygga	sexuell läggning eller funktions-
och förhindra trakasserier enligt 4	hinder och för att förebygga och
§. Planen skall vidare innehålla en	förhindra trakasserier enligt 4 §.
redogörelse för vilka av dessa åt-	Planen skall vidare innehålla en
gärder som högskolan avser att	redogörelse för vilka av dessa åt-
påbörja eller genomföra under det	gärder som högskolan avser att
kommande året.	påbörja eller genomföra under det
	kommande året.

En redovisning av hur de planerade åtgärderna enligt första stycket har genomförts skall tas in i efterföljande års plan.

		7 §
En högskola får inte missgynna		En högskola får inte missgynna
en student eller en sökande genom		en student eller en sökande genom
att behandla honom eller henne		att behandla honom eller henne
mindre förmånligt än högskolan		sämre än högskolan behandlar,
behandlar eller skulle ha behandlat		har behandlat eller skulle ha be-
personer med annan könstillhörig-		handlat någon annan i en jäm-
het, annan etnisk tillhörighet, an-		förbar situation, om miss-
nan sexuell läggning eller utan		gynnandet har samband med köns-
funktionshinder i en likartad situa-		tillhörighet, etnisk tillhörighet,
tion, om inte högskolan visar att		religion eller annan trosuppfatt-
missgynnandet saknar	samband	ning, sexuell läggning eller funk-
med könstillhörigheten,	den et-	tionshinder.

niska tillhörigheten, den sexuella läggningen eller funktionshindret.

Förbudet gäller inte, om behandlingen är berättigad av hänsyn till ett särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än intresset av att för- hindra diskriminering i högskolan.

8 §

En högskola får inte missgynna en student eller en sökande genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt miss- gynnar personer med en viss köns- tillhörighet, en viss etnisk tillhö- righet, en viss sexuell läggning eller ett visst funktionshinder. Det- ta gäller dock inte om bestäm- melsen, kriteriet eller förfarings- sättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att

En högskola får inte missgynna en student eller en sökande genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt miss- gynnar personer med viss köns- tillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfatt- ning, eller sexuell läggning eller visst funktionshinder. Detta gäller dock inte om bestämmelsen, krite- riet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nöd-

Prop. 2002/03:65

uppnå målet.	vändiga för att uppnå målet.
	Trakasserier
	8 a §
	En högskola får inte diskrimi-
	nera en student eller en sökande
	genom att trakassera honom eller
	henne.
	Instruktioner att diskriminera
	8 b §
	En högskola får inte lämna or-
	der eller instruktioner till en ar-
	betstagare hos högskolan om dis-
	kriminering av en student eller en
	sökande enligt 7–8 a §§.
Förbuden mot direkt och in-	9 §
Förbuden mot direkt och in-	Förbuden mot diskriminering i
direkt diskriminering i 7 och 8 §§	7–8 b §§ skall gälla, när en hög-
skall gälla, när en högskola	skola

1.beslutar om tillträde till högskoleutbildning eller vidtar någon annan åtgärd som har betydelse för tillträdet,

2.beslutar om examination eller gör någon annan bedömning av en studieprestation,

3.beslutar eller gör någon annan liknande bedömning i fråga om

a)tillgodoräknande av utbildning,

b)anstånd med studier eller fortsättning av studier efter studieuppehåll,

c)byte av handledare,

d)indragning av handledare och andra resurser vid forskarutbildning,

e)utbildningsbidrag för doktorander, eller

4. vidtar en ingripande åtgärd mot en student.

13 §

Staten, en kommun eller ett landsting som är huvudman för en hög- skola och en enskild utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda examina enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina skall betala skadestånd för den kränkning som en student eller en sö- kande har blivit utsatt för genom att högskolan har åsidosatt

– skyldigheten enligt 6 § att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier

mot studenter,	– förbuden i 7, 8, 8 a eller 8 b §
– förbuden i 7 eller 8 § och 9 §	– förbuden i 7, 8, 8 a eller 8 b §
eller 10 § mot diskriminering av	och 9 § eller 10 § mot diskrimine-
studenter eller sökande,	ring av studenter eller sökande,

– förbudet i 11 § mot att utsätta studenter eller sökande för repressalier. Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

Prop. 2002/03:65

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

Härigenom föreskrivs att 1–5 §§ lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till ändamål att motverka etnisk diskriminering.

Med etnisk diskriminering avses att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt ut- sätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hud- färg, nationellt eller etniskt ur- sprung eller trosbekännelse.

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfatt- ning.

Regeringen utser en ombudsman som skall verka för att etnisk dis- kriminering inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet.

2 §

Regeringen utser en ombudsman som skall verka för att diskrimine- ring som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet.

3 §

Ombudsmannen skall genom råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts för etnisk dis- kriminering kan ta till vara sina rättigheter.

Ombudsmannen skall vidare ge- nom överläggningar med myndig- heter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, information och på annat liknande sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering.

Ombudsmannen skall genom råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts för diskrimine- ring kan ta till vara sina rättig- heter.

	4 §1
Ombudsmannen skall särskilt	Ombudsmannen skall	särskilt
motverka att arbetssökande utsätts	motverka att arbetssökande utsätts
för etnisk diskriminering. Om-	för diskriminering.	Ombuds-

1 Senaste lydelse 2001:1296.

Prop. 2002/03:65

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:749) om Handikapp- ombudsmannen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 §1

Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för om- budsmannens verksamhet skall vara att personer med funktionshinder ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor.

Handikappombudsmannens verksamhet skall avse uppföljning och ut- värdering i frågor som anges i första stycket.

Handikappombudsmannen skall	Handikappombudsmannen skall
enligt lagen (1999:132) om förbud	enligt lagen (1999:132) om förbud
mot diskriminering i arbetslivet av	mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder och	personer med funktionshinder,
lagen (2001:1286) om likabe-	lagen (2001:1286) om likabe-
handling av studenter i högskolan	handling av studenter i högskolan
se till att lagarna följs och äger	och lagen (2003:000) om förbud
även rätt att för en enskild arbets-	mot diskriminering se till att la-
sökande eller arbetstagare eller en	garna följs och äger även rätt att
student eller sökande föra talan i	för en enskild föra talan i tvister
tvister angående tillämpningen av	angående tillämpningen av lagar-
lagarna.	na.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

1 Senaste lydelse 2001:1287.

Prop. 2002/03:65

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare

Härigenom föreskrivs1 att 5 och 10 §§ lagen (1999:678) om utstatione- ring av arbetstagare skall ha följande lydelse.

5 §2

En arbetsgivare skall, oavsett vilken lag som annars gäller för anställ- ningsförhållandet, tillämpa följande bestämmelser för utstationerade ar- betstagare:

–2 §, 5 § andra och tredje stycket, 7 § första och andra stycket, 16, 17, 24, 27–29, 31 och 32 §§ semesterlagen (1977:480),

–2 §, 4 § första stycket och 16–22 §§ föräldraledighetslagen (1995:584),

–15 och 16 §§, 17 § 2–5 samt 21–28 §§ jämställdhetslagen (1991:433),

– 3, 8 och 9 §§, 10 § 2–5 samt	– 8–9 b §§, 10 § 2–7 samt 11–20
11–20 §§ lagen (1999:130) om	§§ lagen (1999:130) om åtgärder
åtgärder mot etnisk diskriminering	mot diskriminering i arbetslivet på
i arbetslivet,	grund av etnisk tillhörighet, reli-
	gion eller annan trosuppfattning,
– 2–4 §§, 5 § 2–5 och 6–16 §§	– 2, 3–4 b §§, 5 § 2–7 och 6–
lagen (1999:132) om förbud mot	16 §§ lagen (1999:132) om förbud
diskriminering i arbetslivet av per-	mot diskriminering i arbetslivet av
soner med funktionshinder,	personer med funktionshinder,
– 2–4 §§, 5 § 2–5 och 6–15 §§	– 2, 3–4 b §§, 5 § 2–7 och 6–
lagen (1999:133) om förbud mot	15 §§ lagen (1999:133) om förbud
diskriminering i arbetslivet på	mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning samt	grund av sexuell läggning samt
– 2–7 §§ lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltids-
arbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning.

Vid utstationering gäller även bestämmelserna i arbetstidslagen
(1982:673) och arbetsmiljölagen (1977:1160) samt, när det gäller arbets-
givare som bedriver uthyrning av arbetskraft, 4, 6 och 7 §§ lagen
(1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Vad
som sägs i första och andra stycket hindrar inte att arbetsgivaren tilläm-
par bestämmelser eller villkor som är förmånligare för arbetstagaren.
10 §
Mål om tillämpningen av 5 § första stycket samt 7 § handläggs enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Därvid gäller
– 33 § semesterlagen (1977:480) om preskription,
1 Jfr rådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av
personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 19.7.2000, s. 22, Celex
3000LO43) och rådets direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehand-
ling i arbetslivet (EGT L 303, 2.12.2000, s. 16, Celex 3000LOO78; rättelse av rubriken
EGT L 2, 5.1.2001, s. 42, Celex 3000LOO78R (01)).	39
2 Senaste lydelse 2002:294.	39

– 23 § andra stycket föräldraledighetslagen (1995:584) om rätte- Prop. 2002/03:65 gången,

– 46–56 §§ jämställdhetslagen (1991:433) om rätt att föra talan, ge-

mensam handläggning och om preskription m.m.,
– 37, 38, 40, 41 och 43 §§ lagen	– 36 a–38, 40, 41 och 43 §§ la-
(1999:130) om åtgärder mot etnisk	gen (1999:130) om åtgärder mot
diskriminering i arbetslivet om rätt	diskriminering			i	arbetslivet	på
att föra talan och om preskription	grund av etnisk tillhörighet, reli-
m.m.,	gion	eller	annan		trosuppfattning
	om bevisbörda, rätt att föra talan
	och preskription m.m.,
– 25, 26, 28, 29 och 31 §§ lagen	– 24 a–26, 28, 29 och 31 §§ la-
(1999:132) om förbud mot diskri-	gen (1999:132) om förbud mot
minering i arbetslivet av personer	diskriminering i arbetslivet av per-
med funktionshinder om rätt att	soner	med	funktionshinder			om
föra talan och om preskription	bevisbörda, rätt att föra talan och
m.m. samt	preskription m.m. samt
– 24, 25, 27, 28 och 30 §§ lagen	– 23 a–25, 27, 28 och 30 §§ la-
(1999:133) om förbud mot diskri-	gen (1999:133) om förbud mot
minering i arbetslivet på grund av	diskriminering			i	arbetslivet	på
sexuell läggning om rätt att föra	grund av sexuell läggning om be-
talan och om preskription m.m.	visbörda, rätt att föra talan och
	preskription m.m.

Talan får föras vid tingsrätten i ort där arbetstagaren är eller har varit utstationerad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Prop. 2002/03:65

2.11Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 och 21 §§ sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 kap.
	20 §2

Sekretess gäller hos domstol, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider avsevärd skada eller betydande men om

uppgiften röjs,

1. i mål om kollektivavtal,

2. i mål om tillämpningen av la-

gen (1982:80) om anställnings-

skydd, lagen (1976:580) om med-

bestämmande

arbetslivet,

31–

bestämmande

arbetslivet,

31–

33 §§ lagen

(1994:260)

of-

33 §§

lagen

(1994:260)

of-

fentlig anställning, 4–11 §§ lagen

(1994:261)

fullmaktsanställ-

(1994:261)

fullmaktsanställ-

ning, 15–28 §§ jämställdhetslagen

(1991:433),

8–20 §§

lagen

(1991:433),

8–20 §§

lagen

(1999:130) om åtgärder mot etnisk

(1999:130) om åtgärder mot dis-

diskriminering

i arbetslivet,

3–

kriminering i arbetslivet på grund

16 §§ lagen (1999:132) om förbud

av etnisk tillhörighet, religion eller

mot diskriminering i arbetslivet av

annan

trosuppfattning,

3–16 §§

personer med funktionshinder, 3–

lagen (1999:132) om förbud mot

15 §§ lagen (1999:133) om förbud

diskriminering i arbetslivet av per-

mot diskriminering i arbetslivet på

soner

med

funktionshinder, 3–15

grund av sexuell läggning, 6–11

§§ lagen (1999:133) om förbud

och 13 §§ lagen (2001:1286) om

mot diskriminering i arbetslivet på

likabehandling av studenter i hög-

grund av sexuell läggning, 6–11

skolan samt 3–7 §§ lagen

och 13 §§ lagen (2001:1286) om

(2002:293) om förbud mot diskri-

likabehandling av studenter i hög-

minering av deltidsarbetande ar-

skolan, 3–7 §§ lagen (2002:293)

betstagare

och

arbetstagare

med

om förbud mot diskriminering av

tidsbegränsad anställning.

deltidsarbetande

arbetstagare

och

arbetstagare

med tidsbegränsad

anställning samt 5–18 §§ lagen

(2003:000) om förbud mot diskri-

minering.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

1	Lagen omtryckt 1992:1474.	41
2	Senaste lydelse 2002:296.	41

21 §3 Prop. 2002/03:65 Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds per-

sonliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om upp- giften röjs:

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende
enligt jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2001:1286) om lika-
behandling av studenter i högskolan samt, hos Jämställdhetsombuds-
mannen, i annat ärende som rör rådgivning åt enskild,
2. Ombudsmannen	mot	etnisk	2. Ombudsmannen				mot	etnisk
diskriminering i ärende enligt la-			diskriminering i ärende enligt la-
gen (1999:130) om åtgärder mot			gen (1999:130) om åtgärder mot
etnisk diskriminering	i arbetslivet		diskriminering		i	arbetslivet			på
och lagen (2001:1286) om lika-			grund av etnisk tillhörighet, reli-
behandling av studenter i hög-			gion eller	annan trosuppfattning,
skolan samt i annat ärende som rör			lagen (2001:1286) om likabehand-
rådgivning åt enskild,			ling av studenter i högskolan och
			lagen (2003:000) om förbud mot
			diskriminering samt i annat ärende
			som rör rådgivning åt enskild,
3. Nämnden mot diskriminering			3. Nämnden mot diskriminering
i ärende enligt lagen (1999:130)			i ärende enligt lagen (1999:130)
om åtgärder mot etnisk diskrimine-			om åtgärder mot diskriminering i
ring i arbetslivet, lagen (1999:132)			arbetslivet på grund av etnisk till-
om förbud mot diskriminering i			hörighet,	religion		eller		annan
arbetslivet av personer med funk-			trosuppfattning,		lagen		(1999:132)
tionshinder och lagen (1999:133)			om förbud mot diskriminering i
om förbud mot diskriminering i			arbetslivet av personer med funk-
arbetslivet på grund av sexuell			tionshinder	och	lagen		(1999:133)
läggning,			om förbud mot diskriminering i ar-
			betslivet på grund av sexuell lägg-
			ning.
4. Handikappombudsmannen i			4. Handikappombudsmannen						i
ärende enligt lagen (1999:132) om			ärende enligt lagen (1999:132) om
förbud mot diskriminering i ar-			förbud mot diskriminering i ar-
betslivet av personer med funk-			betslivet av personer med funk-
tionshinder och lagen (2001:1286)			tionshinder, lagen (2001:1286) om
om likabehandling av studenter i			likabehandling av studenter i hög-
högskolan samt i verksamhet en-			skolan och lagen (2003:000) om
ligt lagen (1994:749) om Handi-			förbud mot diskriminering samt i
kappombudsmannen,			verksamhet		enligt			lagen
			(1994:749)	om			Handikapp-
			ombudsmannen,
5. Ombudsmannen	mot	diskri-	5. Ombudsmannen				mot	diskri-
minering på grund av sexuell			minering på grund av sexuell
läggning i ärende enligt lagen			läggning i ärende enligt lagen
(1999:133) om förbud mot diskri-			(1999:133) om förbud mot diskri-
minering i arbetslivet på grund av			minering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning	och	lagen	sexuell	läggning,				lagen
									42
3 Senaste lydelse 2002:1124.

Prop. 2002/03:65

3 Ärendet och dess beredning

Den 29 juni 2000 antog Europeiska unionens råd direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (direktivet mot etnisk diskriminering; EGT L 180, 19.7.2000, s. 22, Celex 3000LO43).

Den 27 november 2000 antog rådet direktivet 2000/78/EG om in- rättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (arbetslivs- direktivet; EGT L 303, 2.12.2000, s. 16, Celex 3000LOO78; rättelse av rubriken EGT L 2, 5.1.2001, s. 42).

Svensk version av direktiven finns i bilaga 1 och 2.

Regeringen beslutade den 21 december 2000 att tillkalla en särskild ut- redare med uppdrag att lämna förslag till hur de två direktiven skall genomföras i Sverige (dir. 2000:106 och tilläggsdirektiv den 31 januari 2002, dir. 2002:12). Statsrådet Mona Sahlin utsåg rådmannen Marianne Tejning till utredare. Utredningen, som antog namnet Diskriminerings- utredningen 2001, lade i maj 2002 fram betänkandet Ett utvidgat skydd mot diskriminering (SOU 2002:43). I betänkandet föreslås tre nya lagar med förbud mot diskriminering samt konsekvensändringar i ett antal and- ra lagar. Förslagen innebär en utökning av det svenska lagreglerade skyddet mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funktionshinder och sexuell läggning. En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 3 och dess lagförslag utgör bilaga 4.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2003/254/IM).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 20 februari 2003 att inhämta Lagrådets yttran- de över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets synpunkter finns i bilaga 7. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 8.3, 11.6, 11.8, 11.11.3 och i författ- ningskommentaren. I propositionens lagförslag har också vissa redaktio- nella ändringar gjorts.

4 Gällande rätt och internationella åtaganden

4.1 Grundlagsbestämmelser

Den grundläggande principen om alla människors lika värde kommer till
uttryck bl.a. i det s.k. målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regerings-	44
	44

formen (RF). Där anges att den offentliga makten skall utövas med re- Prop. 2002/03:65 spekt för alla människors lika värde. Vidare skall det allmänna verka för

att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i sam- hället och motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. Principen uttrycks också i 1 kap. 9 § RF genom kravet att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet skall beakta allas lik- het inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift inte får inne- bära att någon medborgare missgynnas därför att han eller hon med hän- syn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Denna be- stämmelse gäller enligt 2 kap. 22 § första stycket 7 RF även för ut- länningar som vistas i riket.

Enligt 2 kap. 23 § RF får lag eller annan föreskrift inte heller meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Europakonventionen gäller som lag i Sverige sedan den 1 januari 1995.

Vidare anges i 11 kap. 9 § andra stycket RF att det vid tillsättning av statlig tjänst endast skall fästas avseende vid sakliga grunder, såsom för- tjänst och skicklighet.

4.2Arbetsrättsliga bestämmelser

Diskrimineringslagarna

På arbetslivsområdet finns särskild civilrättslig lagstiftning med förbud mot diskriminering:

N jämställdhetslagen (1991:433)

N lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, N lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av per-

soner med funktionshinder och

N lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning.

Jämställdhetslagen lämnas utanför den fortsatta framställningen. De tre övriga lagarna är lika till sin struktur och uppbyggnad. Lagarna gäller på hela arbetsmarknaden och avser alla kategorier av arbetstagare liksom även arbetssökande.

Med etnisk tillhörighet avses att någon tillhör en grupp av personer som har samma ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller tros- bekännelse.

Med funktionshinder avses varaktiga fysiska, psykiska eller begåv- ningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått där- efter eller kan förväntas uppstå.

Med sexuell läggning avses homosexuell, bisexuell och heterosexuell läggning.

Enligt lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet är ar- betsgivaren skyldig att vidta aktiva åtgärder för att främja etnisk mång- fald i arbetslivet. Skyldigheten omfattar arbetsförhållanden och rekryte- ring samt förebyggande åtgärder mot direktivet mot etnisk diskrimine- ring. Någon motsvarande skyldighet att vidta aktiva åtgärder finns inte i de andra två lagarna.

Lagarna innehåller förbud mot direkt och indirekt diskriminering och gäller oberoende av diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren.

Förbuden mot diskriminering gäller när arbetsgivaren

1.beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställnings- intervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet,

2.beslutar om befordran eller tar ut arbetstagare till utbildning för beford- ran,

3.tillämpar löne- eller andra anställningsvillkor,

4.leder och fördelar arbetet eller

5.säger upp, avskedar, permitterar eller vidtar annan ingripande åtgärd mot en arbetstagare.

Enligt lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder gäller förbudet mot direkt diskriminering även när ar- betsgivaren vid anställning, befordran eller utbildning för befordran ge- nom att vidta stöd- och anpassningsåtgärder kan skapa en situation för en person med funktionshinder som är likartad med den för personer utan sådant funktionshinder och det skäligen kan krävas att arbetsgivaren vid- tar sådana åtgärder.

Med etniska trakasserier, trakasserier på grund av funktionshinder och trakasserier på grund av sexuell läggning avses uppträdande i arbetslivet som kränker en arbetstagarens integritet och som har samband med ar- betstagarens etniska tillhörighet, funktionshinder respektive sexuella läggning.

En arbetsgivare som har fått kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för etniska trakasserier, trakasserier på grund av funk- tionshinder eller trakasserier på grund av sexuell läggning av en annan arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasse- rierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.

Alla tre lagarna förbjuder arbetsgivaren att utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har anmält arbetsgivaren för diskriminering.

De sanktioner som kan bli aktuella vid överträdelse av lagens diskri- mineringsförbud är ogiltighet och skadestånd. Skadestånd kan även utgå om arbetsgivaren utsätter en arbetstagare för repressalier eller om arbets- givaren inte fullgör sin utrednings- och åtgärdsskyldighet vid trakasse- rier.

Tillsyn över lagarnas efterlevnad utövas av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) och Nämnden mot diskriminering.

Prop. 2002/03:65

En talan om diskriminering enligt någon av de tre lagarna skall hand-	Prop. 2002/03:65
läggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbets-
tvistlagen).
DO, HO och HomO får föra talan för en enskild arbetstagare eller ar-
betssökande om den enskilde går med på det och om ombudsmannen
finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller det
annars finns särskilda skäl. Ombudsmännens talan förs vid Arbets-
domstolen (AD).
När en arbetstagarorganisation har rätt att föra talan för den enskilde
enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen får DO, HO och HomO föra talan bara
om organisationen inte gör det.
Andra arbetsrättsliga bestämmelser
På det arbetsrättsliga området finns även andra rättsregler som är av in-
tresse i detta sammanhang. Det gäller främst lagen (1982:80) om anställ-
ningsskydd (anställningsskyddslagen) och principen om god sed på ar-
betsmarknaden. Av intresse är även arbetsmiljölagen (1977:1160) och
Arbetsmiljöverkets (tidigare Arbetarskyddsstyrelsen) föreskrifter Krän-
kande särbehandling i arbetslivet (AFS 1993:17).
Enligt 7 § anställningsskyddslagen krävs saklig grund för att arbets-
givaren skall få säga upp en arbetstagare och enligt 18 § anställnings-
skyddslagen krävs att arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden
mot arbetsgivaren för att arbetsgivaren skall kunna avskeda honom eller
henne. Om en arbetstagare sägs upp utan saklig grund skall uppsäg-
ningen förklaras ogiltig på yrkande av arbetstagaren. Har en arbetstagare
blivit avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för
en giltig uppsägning, skall avskedandet förklaras ogiltigt på yrkande av
arbetstagaren (34 och 35 §§ anställningsskyddslagen).
Enligt principen om god sed på arbetsmarknaden kan diskriminerande
eller på annat sätt otillbörliga eller oskäliga avtalsvillkor ogiltigförklaras
eller jämkas. God sed på arbetsmarknaden kan sägas motsvara en viss
standard – ett allmänt faktiskt praktiserat beteende som representerar en
viss yrkesetisk eller allmän moralisk nivå. Begreppet speglar en oskriven
rättslig princip. Innebörden är att kollektivavtalsvillkor eller rätts-
handlingar inte får rättslig verkan om de strider mot god sed på arbets-
marknaden eller annars är av otillbörlig natur. Arbetsdomstolen (AD) har
tillämpat principen, bl.a. i diskrimineringssituationer. I ett mål i AD (AD
1983 nr 107) jämkades ett kollektivavtal därför att det ansågs vara dis-
kriminerande. En turordningsöverenskommelse i kollektivavtalsform
innebar att arbetstagare som talade enbart finska placerades efter andra
anställda. Att ett sådant hänsynstagande var sakligt motiverat hade ar-
betsgivaren inte förmått styrka i målet. AD fann att avtalet innebar dis-
kriminering av de finsktalande och att det därmed stod i strid med god
sed på arbetsmarknaden. AD jämkade överenskommelsen på så sätt att
den inte längre framstod som oskälig.
Med kränkande särbehandling avses, enligt Arbetsmiljöverkets före-
skrifter, återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar
som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda
till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap. Enligt föreskrifterna
skall arbetsgivaren planera och organisera arbetet så att kränkande sär-	47

behandling så långt som möjligt förebyggs, samt klargöra att kränkande Prop. 2002/03:65 särbehandling inte kan accepteras i verksamheten.

4.3Lagen om likabehandling av studenter i högskolan

Sedan den 1 mars 2002 gäller lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. Lagen är uppbyggd på ett liknande sätt som 1999 års arbetsrättsliga diskrimineringslagar.

Lagen har till ändamål att på högskoleområdet främja lika rättigheter för studenter och sökande och att motverka diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktions- hinder. Sexuell läggning och funktionshinder är definierat på samma sätt som i 1999 års arbetsrättsliga lagar. Definitionen av etnisk tillhörighet skiljer sig dock från 1999 års lag mot etnisk diskriminering på så sätt att termen ”ras” inte ingår i definitionen. Någon saklig skillnad har dock inte varit avsedd.

Lagen gäller högskoleutbildning som bedrivs vid universitet och hög- skolor med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman samt vid enskilda utbildningsanordnare, som har examenstillstånd enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina.

Högskolorna skall inom ramen för sin verksamhet bedriva ett mål- inriktat arbete för att aktivt främja studenters lika rättigheter, oavsett de- ras könstillhörighet, etniska tillhörighet, sexuella läggning eller funk- tionshinder.

Enligt lagen skall högskolorna vidta åtgärder för att förebygga och för- hindra att någon student utsätts för sexuella trakasserier, etniska trakasse- rier, trakasserier på grund av sexuell läggning och trakasserier på grund av funktionshinder. Högskolorna har dessutom en skyldighet att utreda omständigheterna kring uppgivna trakasserier och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta tra- kasserier.

Högskolorna skall årligen upprätta en plan som skall innehålla en översikt över de åtgärder som behövs för att främja likabehandling och för att förebygga och förhindra trakasserier.

Lagen innehåller bestämmelser som förbjuder direkt och indirekt dis- kriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder. Förbuden gäller när en högskola

1.beslutar om tillträde till högskoleutbildning eller vidtar någon annan åtgärd som har betydelse för tillträdet,

2.beslutar om examination eller gör någon annan bedömning av en studie- prestation,

3.beslutar eller gör någon annan liknande bedömning i fråga om

a.tillgodoräknande av utbildning,

b.anstånd med studier eller fortsättning av studier efter studieuppehåll,

c.byte av handledare,

d.indragning av handledare och andra resurser vid forskarutbildning,

e.utbildningsbidrag för doktorander, eller

4.vidtar en ingripande åtgärd mot en student.

Förbudet mot direkt diskriminering gäller även då en högskola, beslutar
om tillträde till högskoleutbildning och under utbildningen, genom att	48

göra lokalerna tillgängliga och användbara kan skapa en situation för en Prop. 2002/03:65 person med funktionshinder som är likartad med den för personer utan

sådant funktionshinder, om det skäligen kan krävas att högskolan vidtar sådana åtgärder.

En högskola får inte utsätta en student eller en sökande för repressalier på grund av att han eller hon har anmält en högskola för diskriminering eller medverkat i en utredning enligt lagen.

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk dis- kriminering (DO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sex- uell läggning (HomO) och Handikappombudsmannen (HO) skall utöva tillsyn över lagens efterlevnad.

Ett beslut som har meddelats av en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman och som inte får överklagas enligt and- ra bestämmelser, får överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att högskolan har brutit mot diskrimineringsförbuden eller förbudet mot att utsätta studenter eller sökande för repressalier. Vid bifall till ett sådant överklagande, skall det överklagade beslutet undanrö- jas och, om det behövs, ärendet visas tillbaka.

Staten, en kommun eller ett landsting som är huvudman för en hög- skola och en enskild utbildningsanordnare med examenstillstånd är skyl- dig att betala ideellt skadestånd för den kränkning som en student eller en sökande har blivit utsatt för genom att högskolan har åsidosatt förbuden mot direkt och indirekt diskriminering av studenter eller sökande, skyl- digheten att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier mot studenter eller förbudet mot att utsätta studenter eller sökande för repressalier.

JämO, DO, HomO eller HO får med sökandens eller studentens med- givande som part föra talan i mål om skadestånd enligt lagen.

Mål om skadestånd enligt lagen skall handläggas enligt vad som är fö- reskrivet i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten. Målen handläggs alltså som dispositiva tvistemål i all- män domstol.

4.4Avtalslagen

Avtalslagen – lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område – ger möjlighet att ogiltigförklara eller jäm- ka rättshandlingar, avtal och avtalsvillkor. Generalklausulen i lagens 36 § anvisar generella bedömningsgrunder som gör det möjligt att åsidosätta eller jämka oskäliga avtalsvillkor. Enligt paragrafen kan ett eller flera avtalsvillkor som befinns vara oskäliga, antingen till sin typ eller på grund av omständigheterna i det enskilda fallet, åsidosättas på så sätt att villkoren inte längre är bindande eller jämkas så att de blir skäliga. Om ett villkor är att anse som oskäligt beror på avtalets innehåll, omständig- heterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och om- ständigheterna i övrigt. Hänsyn tas till om ena avtalsparten är konsument eller på annat sätt intar en underlägsen ställning.

I förarbetena till 36 § avtalslagen anges flera olika typfall där jämkning av avtalsvillkor kan komma i fråga. Ett sådant är diskriminering. Som exempel nämns att part tillämpar olika avtalsvillkor beroende på mot-

partens kön, ålder, ras, nationalitet osv. (prop. 1975/76:81 s. 121).

Möjligheten till åsidosättande eller jämkning omfattar i princip även Prop. 2002/03:65 villkor i kollektivavtal. I förarbetena till 36 § avtalslagen framhålls dock

att det praktiska utrymmet för att tillämpa generalklausulen på kollektiv- avtal torde vara mycket begränsat men att det däremot kan finnas anled- ning att använda klausulen beträffande enskilda arbetsavtal (prop. 1975/76:81 s. 114).

4.5Straffrättsliga bestämmelser

Inom straffrätten finns en bestämmelse som direkt tar sikte på diskrimi- nering. Det gäller bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken (BrB). Enligt denna bestämmelse är det straffbart för en näringsidkare att i sin verksamhet diskriminera någon på grund av hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, tros- bekännelse eller på grund av homosexuell läggning genom att inte gå honom eller henne till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verk- samhet tillämpar i förhållande till andra. Även personer som är anställda i näringsverksamhet eller handlar på en näringsidkares vägnar samt per- soner som är anställda i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag om- fattas av bestämmelsen. Anordnare av allmän sammankomst eller offent- lig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare döms för olaga dis- kriminering om han eller hon vägrar någon tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

I 29 kap. 2 § 7 BrB föreskrivs att som försvårande omständighet vid bedömningen av en gärnings straffvärde skall särskilt beaktas om ett mo- tiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan så- dan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omstän- dighet.

4.6Internationella åtaganden

4.6.1FN

1965 års FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskrimine- ring

År 1971 ratificerade Sverige 1965 års FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonventionen). I konventionen avses med uttrycket ”rasdiskriminering” varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, här- stamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller ut- övandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande fri- heter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av

det offentliga livet (artikel 1.1). Konventionen är inte tillämplig på såda-

na skillnader, undantag, inskränkningar eller företräden som en konven- Prop. 2002/03:65 tionsstat gör mellan medborgare och icke-medborgare (artikel 1.2).

Konventionsstaterna fördömer rasdiskriminering och förbinder sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik syftande till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja förståelse mellan alla raser (artikel 2.1).

Till uppfyllande av de grundläggande förpliktelserna i artikel 2 för- binder sig konventionsstaterna att förbjuda och avskaffa rasdiskrimine- ring i alla dess former och att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationalitet eller etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av bl.a. följande rättigheter: rätten till lika behandling inför domstolar och andra rättsskipande organ, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, i synnerhet rätten till arbete, till fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete och till rättvis och gynnsam lön för arbete, rätten att bilda och ansluta sig till fackförening, rätten till bo- stad, rätten till allmän hälsovård, sjukvård, social trygghet och allmänna tjänster, rätten till undervisning och utbildning och rätten att få tillträde till varje eller för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel, restauranger, hotell, kaféer, teatrar och parker (artikel 5).

Genom artikel 6 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra envar dels skydd samt verksamma rättsliga medel mot varje rasdiskriminerande handling som står i strid med konventionen, dels rätt att vid domstolar begära rättvis och tillfredsställande gottgörelse eller ersättning för skada liden till följd av sådan diskriminering. Kommittén för avskaffande av alla former av rasdiskriminering övervakar efterlevnaden av konven- tionen.

1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

År 1971 ratificerade Sverige 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt artikel 2.1 i konventionen förpliktar sig varje konventionsstat att respektera och att tillförsäkra envar, som be- finner sig inom dess område och är underkastad dess jurisdiktion, de i konventionen inskrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskåd- ning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i öv- rigt. Genom artikel 2.3 har konventionsstaterna åtagit sig att säkerställa att envar vars fri- och rättigheter enligt konventionen kränkts skall ha effektiv möjlighet att väcka talan och att den som väcker sådan talan skall få sina rättigheter prövade. Genom konventionen skyddas bl.a. rät- ten till opartisk och offentlig rättegång (artikel 14.1) och rätten till före- ningsfrihet (artikel 22.1). Enligt artikel 26 i konventionen är alla lika in- för lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan åtskillnad av något slag. I detta avseende skall lagen förbjuda all åtskillnad och garantera envar ett likvärdigt och effektivt skydd mot varje åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, natio- nell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter övervakar efterlevnaden av konven-

tionen. Kommittén har fastslagit att konventionen även omfattar diskri- Prop. 2002/03:65 minering på grund av sexuell läggning.

1966 års FN-konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

År 1971 ratificerade Sverige 1966 års FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Enligt artikel 2.2 förpliktar sig kon- ventionsstaterna att garantera att de i konventionen inskrivna rättig- heterna får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Konventionsstaterna erkänner bl.a. rätten till arbete (artikel 6), till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor bl.a. vad gäller lön och befordran (artikel 7) och till utbild- ning (artikel 13).

I konventionen nämns inte funktionshinder och sexuell läggning ut- tryckligen bland de angivna diskrimineringsgrunderna. Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har dock fastslagit att kon- ventionen även omfattar diskriminering på grund av sexuell läggning och diskriminering på grund av funktionshinder.

1989 års FN-konvention om barnets rättigheter

År 1990 ratificerade Sverige konventionen om barnets rättigheter. I kon- ventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Enligt artikel 2 i konventionen förbinder sig konventionsstaterna att respektera och tillför- säkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i kon- ventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess för- älders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egen- dom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Konventionsstaterna skall vidare vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställas att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräld- rars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

ILO-konventionen (nr 111) om diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog 1958 konvention (nr 111) om diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. I kon- ventionen förstås med uttrycken ”anställning” och ”yrkesutövning” till- träde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken ävensom anställningsvillkor (artikel 1.3). Sverige ratificerade konventionen 1962. Sverige har genom ratificerandet förbundit sig att utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende på möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i syfte att av- skaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (artikel 2).

I artikel 1.1 a i konventionen definieras diskriminering som varje åt- Prop. 2002/03:65 skillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religi-

on, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung, som har till följd att likställdhet med avseende på möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgörs eller beskärs. En- ligt artikel 1.2 i konventionen skall varje åtskillnad, uteslutning eller fö- reträde, som grundas på för anställningen enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer, inte anses som diskriminering.

FN:s standardregler

I december 1993 antog FN:s generalförsamling standardregler för att till- försäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. I standardreglerna, som är 22 stycken, finns ett antal huvudområden för delaktighet på lika villkor. Dit hör bl.a. tillgänglighet (regel 5), utbild- ning (regel 6) och arbete (regel 7).

Standardreglerna är avsedda att vara normbildande och innebär ett mo- raliskt och politiskt åtagande från staternas sida att anpassa samhället till människor med funktionsnedsättning.

4.6.2 Europarådet

Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är från 1950.
Den ratificerades av Sverige 1952. Europakonventionen gäller som lag i
Sverige sedan den 1 januari 1995 (se avsnitt 4.1).
Artikel 14 i Europakonventionen innehåller ett förbud mot diskrimine-
ring. I artikel 14 föreskrivs att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som
anges i konventionen skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på
grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskåd-
ning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet,
förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Diskrimineringsgrunderna är
inte uttömmande. Därför kan även andra diskrimineringsgrunder såsom
funktionshinder och sexuell läggning omfattas av artikel 14. Av praxis
från Europadomstolen framgår att artikel 14 – i kombinationen med and-
ra artiklar i konventionen – har ansetts vara tillämplig då en person dis-
krimineras på grund av sin sexuella läggning. I rekommendation 1474
(2000) från parlamentariska församlingen till ministerkommittén i Euro-
parådet rekommenderas ministerkommittén att bl.a. införa sexuell lägg-
ning som uttrycklig diskrimineringsgrund i Europakonventionen. De fri-
och rättigheter som omfattas av Europakonventionen är bl.a. rätten till en
rättvis rättegång (artikel 6), rätten till skydd för privat- och familjeliv
(artikel 8) och föreningsfriheten (artikel 11).
Tilläggsprotokoll 12 till Europakonventionen innehåller ett generellt
förbud mot diskriminering. Protokollet öppnades för undertecknande år
2000 och har ännu inte trätt i kraft. Det har hittills endast ratificerats av	53
	53

tre medlemsstater (Cypern, Georgien och Kroatien). Ett av skälen till att Prop. 2002/03:65 Sverige inte har ratificerat protokollet är att Sverige hade föredragit ett

separat instrument som hade kunnat innehålla utförligare och mer detal- jerade bestämmelser med sikte på att bekämpa diskriminering inom så- dana samhällsområden där diskriminering är mest förekommande och där den till slut kan bli ett hot mot den demokratiska samhällsordningen. Med den nu valda lösningen kommer det att dröja länge – troligen många år – innan Europadomstolen har avgjort så många enskilda klagomål att det är någorlunda klart vad diskrimineringsförbudet innebär i praktiken. Ett annat skäl till att Sverige inte har ratificerat protokollet är att det är oklart i vilken utsträckning det tillåter att staterna tillämpar positiv sär- behandling.

Europarådets sociala stadga

Europarådets sociala stadga är en motsvarighet till Europakonventionen inom området för ekonomiska och sociala rättigheter. Den innehåller bestämmelser om bl.a. arbetsmarknadspolitik, arbetsvillkor, arbetar- skydd, förenings- och förhandlingsrätt, socialförsäkring och andra sociala trygghetsanordningar samt socialpolitik. Den innehåller också bestäm- melser till skydd för migrerade arbetstagare. Stadgan tillkom 1961 och ratificerades av Sverige 1962.

Under början av 1990-talet gjordes en genomgripande omarbetning av stadgan varvid en rad nya bestämmelser tillfördes (1996 års reviderade sociala stadga). Antalet artiklar utökades från 19 till 31. Bland de omskrivna artiklarna finns en om rätt till oberoende, social integrering och deltagande i samhällslivet för personer med funktionshinder.

Vid omarbetningen av stadgan tillfördes en artikel enligt vilken åt- njutandet av de rättigheter som anges i stadgan skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationell härstamning eller socialt ur- sprung, hälsa, tillhörighet till nationell minoritet, börd eller ställning i övrigt.

4.7EG-rätten

Artikel 13 i EG-fördraget

Genom Amsterdamfördraget år 1997 infördes en ny artikel 13 i För- draget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). Med stöd av artikel 13 kan rådet, inom ramen för de befogenheter som fördraget ger gemenskapen, genom enhälligt beslut, på förslag av kom- missionen och efter att ha hört Europaparlamentet, vidta lämpliga åt- gärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ur- sprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna	Prop. 2002/03:65
Vid toppmötet i Nice den 7 december 2000 tillkännagav Europa-
parlamentet, rådet och kommissionen Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). I ingressen till EU-stadgan
anges att i stadgan bekräftas de rättigheter som har sin grund särskilt i
medlemsstaternas gemensamma författningstraditioner och internatio-
nella förpliktelser, Fördraget om Europeiska unionen (Unionsfördraget)
och gemenskapsfördragen, Europakonventionen, gemenskapens och Eu-
roparådets sociala stadgor samt rättspraxis vid EG-domstolen och Euro-
peiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen).
I artikel 20 i EU-stadgan anges att alla människor är lika inför lagen.
Av artikel 21.1 framgår att all diskriminering på grund av bland annat
kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk,
religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till
nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexu-
ell läggning skall vara förbjuden. Enligt artikel 21.2 skall, inom tillämp-
ningsområdet för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
(EG-fördraget) och Unionsfördraget och utan att det påverkar tillämp-
ningen av någon särskild bestämmelse i de fördragen, all diskriminering
på grund av nationalitet vara förbjuden. I artikel 22 anges att unionen
skall respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden. Av
artikel 26 framgår att unionen erkänner och respekterar rätten för perso-
ner med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerstäl-
la deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande
i samhällslivet.
EU-stadgan är tills vidare att betrakta som en politisk deklaration.
Stadgan skapar inte några nya rättigheter eller nya förpliktelser för med-
lemsstaterna utan skall enbart befästa dem som redan gäller. Till stadgan
hör en förklarande rapport som dock inte har officiell status men som har
stor betydelse för förståelsen av stadgan. Stadgans rättsliga status skall
enligt toppmötet i Nice avgöras senare och eventuellt i samband med
nästa regeringskonferens 2004.

5Direktivet mot etnisk diskriminering och ar- betslivsdirektivet

5.1Direktivens tillkomst

Med stöd av artikel 13 i EG-fördraget lade kommissionen den 25 no- vember 1999 fram förslag till åtgärder för att bekämpa diskriminering. Förslagen bestod av ett meddelande, två direktiv och ett handlings- program.

Den 29 juni 2000 antog rådet direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etnis-

ka ursprung (direktivet mot etnisk diskriminering).

Den 27 november 2000 antog rådet direktiv 2000/78/EG om inrättande Prop. 2002/03:65 av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (arbetslivsdirektivet).

Samma dag beslutade rådet genom beslut 2000/750/EG om inrättande av gemenskapens handlingsprogram mot diskriminering (2001–2006).

5.2Direktivens huvudsakliga innehåll

Direktivet mot etnisk diskriminering och arbetslivsdirektivet är ut- formade på ett likartat sätt. Båda direktiven innehåller en ingress (”skä- len”) samt fyra kapitel.

Kapitel 1 i båda direktiven innehåller allmänna bestämmelser. Där finns bestämmelser om syftet med direktiven, begreppet diskriminering, tillämpningsområdet, tillåten särbehandling samt bestämmelser om att direktiven anger minimikrav. Arbetslivsdirektivet innehåller dessutom en bestämmelse om rimliga anpassningsåtgärder för personer med funk- tionshinder.

Kapitel 2 i båda direktiven innehåller bestämmelser om rättsmedel och om säkerställande av efterlevnaden av bestämmelserna i direktiven. Där finns bestämmelser om tillgång till rättslig prövning, skydd mot repres- salier, bevisbörda, spridning av information samt om dialog mellan ar- betsmarknadens parter och med icke-statliga organisationer.

Kapitel 3 i direktivet mot etnisk diskriminering innehåller bestämmel- ser om organ för främjande av likabehandling medan kapitel 3 i arbets- livsdirektivet innehåller särskilda bestämmelser för Nordirland.

Kapitel 4 i båda direktiven innehåller slutbestämmelser. Där finns be- stämmelser om efterlevnad, sanktioner och genomförande.

Direktivet mot etnisk diskriminering omfattar diskriminerings- grunderna ras eller etniskt ursprung. Arbetslivsdirektivet omfattar dis- krimineringsgrunderna religion eller övertygelse, funktionshinder, sexu- ell läggning och ålder.

Allmänna bestämmelser

Syftet med direktiven

Syftet med direktivet mot etnisk diskriminering är att fastställa en ram för bekämpning av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna (artikel 1).

Syftet med arbetslivsdirektivet är att fastställa en allmän ram för be-
kämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller över-
tygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning för att genomföra
principen om likabehandling i medlemsstaterna (artikel 1).
Begreppet diskriminering
Både direktivet mot etnisk diskriminering och arbetslivsdirektivet inne-
håller förbud mot direkt och indirekt diskriminering och definitioner av	56
	56

begreppen (artikel 2.1). Båda direktiven innehåller även förbud dels mot Prop. 2002/03:65 trakasserier som har samband med ras eller etniskt ursprung, respektive

religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning (artikel 2.3), dels mot en föreskrift att diskriminera någon på dessa grun- der (artikel 2.4). Trakasserier och föreskrift att diskriminera skall anses vara diskriminering enligt artikel 2.1.

Tillämpningsområdet

Skyddet mot diskriminering skall enligt båda direktiven tillämpas på alla personer och gälla inom såväl offentlig som privat sektor samt inom of- fentliga organ (artikel 3.1).

Inom ramen för gemenskapens befogenheter omfattar båda direktiven, såvitt avser ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funk- tionshinder, sexuell läggning eller ålder,

–villkor för tillträde till anställning, till verksamhet som egenföre- tagare och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för an- ställning inom alla verksamhetsgrenar, på alla nivåer i arbetslivet, in- begripet befordran (artikel 3.1 a),

–tillträde till alla typer och alla nivåer av yrkesvägledning, yrkes- utbildning, högre yrkesutbildning och omskolning, inklusive yrkes- praktik (artikel 3.1 b),

–anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner (arti- kel 3.1 c)

–medlemskap och medverkan i en arbetstagar- eller arbetsgivar- organisation eller i andra organisationer vars medlemmar utövar ett visst yrke, inbegripet de förmåner dessa organisationer tillhandahåller (artikel

3.1d).

Direktivet mot etnisk diskriminering omfattar när det gäller ras eller etniskt ursprung även

–socialt skydd, inklusive social trygghet samt hälso- och sjukvård (ar- tikel 3.1 e),

–sociala förmåner (artikel 3.1 f),

–utbildning (artikel 3.1 g) samt

–tillgång till och tillhandhållande av varor och tjänster, som är till- gängliga för allmänheten, inklusive bostäder (artikel 3.1 h).

Direktiven omfattar inte särbehandling på grund av nationalitet. Direk- tiven påverkar inte heller bestämmelser och villkor för inresa till och bo- sättning på medlemsstaternas territorium för medborgare i tredje land och statslösa personer eller sådan behandling som beror på den rättsliga ställ- ning som dessa personer har (artikel 3.2). Av artikel 3.3 i arbetslivs- direktivet framgår att direktivet inte skall tillämpas på utbetalningar från offentliga system eller liknande, däribland offentliga system för social trygghet eller socialt skydd. Såvitt avser arbetslivsdirektivet får med- lemsstaterna även föreskriva att direktivet inte skall tillämpas på för- svarsmakten när det gäller diskriminering på grund av funktionshinder och ålder (artikel 3.4).

Yrkeskrav	Prop. 2002/03:65
Viss särbehandling, som föranleds av en egenskap som har samband med
ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ål-
der eller sexuell läggning, kan vara tillåten. Det krävs dock att denna
egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkes-
verksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att
målet är legitimt och kravet proportionerligt (artikel 4 direktivet mot et-
nisk diskriminering respektive 4.1 arbetslivsdirektivet).
Medlemsstaterna får även föreskriva att det skall vara tillåtet med viss
särbehandling på grund av religion eller övertygelse i fråga om yrkes-
mässig verksamhet inom kyrkliga och andra offentliga eller enskilda or-
ganisationer vilkas etiska grundsyn grundar sig på religion eller över-
tygelse (artikel 4.2 arbetslivsdirektivet).
Det kan vidare med vissa förbehåll vara tillåtet med särbehandling på
grund av ålder (artikel 6 arbetslivsdirektivet).
Positiv särbehandling
Direktiven innehåller bestämmelser om positiv särbehandling och sär-
skilda åtgärder (artikel 5 direktivet mot etnisk diskriminering respektive
7 arbetslivsdirektivet). Dessa bestämmelser innebär att medlemsstaterna
får behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att per-
soner missgynnas på grund av någon av de diskrimineringsgrunder som
direktiven omfattar eller för att kompensera för ett sådant missgynnande.
Minimikrav
Både direktivet mot etnisk diskriminering och arbetslivsdirektivet är s.k.
minimidirektiv (artikel 6.1 respektive 8.1). Detta innebär att medlems-
staterna får införa eller behålla bestämmelser som går längre när det gäll-
er att ta tillvara principen om likabehandling än de som anges i direkti-
ven. Genomförandet av direktiven får under inga omständigheter utgöra
skäl för att inskränka det skydd mot diskriminering som redan finns i
medlemsstaterna på de områden som omfattas av direktiven (artikel 6.2
respektive 8.2).
Rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder
Av artikel 5 i arbetslivsdirektivet framgår att arbetsgivaren, under vissa
förutsättningar, skall vidta rimliga anpassningsåtgärder för personer med
funktionshinder för att göra det möjligt för dessa personer att få tillträde
till, delta i eller göra karriär i arbetslivet eller att genomgå utbildning,
såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbets-
givaren.

Rättsmedel och rättstillämpning

Prop. 2002/03:65

Tillgång till rättslig prövning

Medlemsstaterna skall säkerställa att alla som anser sig ha blivit diskri- minerade skall ha tillgång till rättsliga och/eller administrativa för- faranden (artikel 7.1 direktivet mot etnisk diskriminering respektive 9.1 arbetslivsdirektivet). Med den klagandes tillstånd skall även föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter, på den klagandes vägnar eller för att stödja denne, kunna engagera sig i sådana förfaranden (artikel 7.2 direktivet mot etnisk diskriminering respektive 9.2 arbetslivsdirektivet).

Skydd mot repressalier

Medlemsstaterna skall införa bestämmelser som skyddar enskilda respek- tive anställda mot repressalier på grund av att de har framfört klagomål eller inlett ett rättsligt eller administrativt förfarande (artikel 9 direktivet mot etnisk diskriminering respektive 11 arbetslivsdirektivet).

Bevisbörda

Vid prövningen av om diskriminering förekommit skall bevisbördan för- delas på följande sätt. Om den som anser sig ha blivit diskriminerad läg- ger fram fakta som ger anledning att anta att direkt eller indirekt diskri- minering har förekommit övergår bevisbördan på svaranden. Det åligger då svaranden att bevisa att diskriminering inte har förekommit (artikel 8.1 direktivet mot etnisk diskriminering respektive 10.1 arbets- livsdirektivet). Denna bevisbörderegel gäller dock inte för straffrättsliga förfaranden (artikel 8.3 respektive 10.3). Medlemsstaterna har också möjlighet att införa bevisregler som är mer fördelaktiga för den som på- står sig ha blivit diskriminerad (artikel 8.2 respektive 10.2). Medlems- staterna kan avstå från att tillämpa en fördelning av bevisbördan enligt artikel 8.1 respektive 10.1 där det åligger domstolen eller det behöriga organet att utreda fakta i målet (artikel 8.5 respektive 10.5).

Information och dialog

Båda direktiven innehåller föreskrifter om information om de bestäm- melser som antas enligt direktiven och andra gällande regler (artikel 10 direktivet mot etnisk diskriminering respektive 12 arbetslivsdirektivet). Det finns också bestämmelser om medlemsstaternas ansvar för dialog mellan arbetsmarknadens parter (artikel 11 direktivet mot etnisk diskri- minering respektive 13 arbetslivsdirektivet) och med icke-statliga organi- sationer (artikel 12 direktivet mot etnisk diskriminering respektive 14 arbetslivsdirektivet).

Organ för främjande av likabehandling	Prop. 2002/03:65
I direktivet mot etnisk diskriminering föreskrivs att det skall finnas ett
eller flera organ i varje medlemsstat för främjande av likabehandling av
alla personer utan åtskillnad på grund av ras eller etniskt ursprung. Dessa
organ skall på ett oberoende sätt kunna driva klagomål om diskrimine-
ring, genomföra undersökningar om diskriminering samt publicera rap-
porter och lämna rekommendationer (artikel 13).
Slutbestämmelser
Efterlevnad
Medlemsstaterna skall se till att lagar och andra författningar som strider
mot principen om likabehandling upphävs (artikel 14 a direktivet mot
etnisk diskriminering respektive 16 a arbetslivsdirektivet). Medlems-
staterna skall vidare se till att bestämmelser som strider mot principen
om likabehandling i individuella avtal eller kollektivavtal, i interna regler
för företag samt i regler för vinstdrivande eller icke-vinstdrivande före-
ningar, för fria yrkesutövare och för arbetstagar- och arbetsgivar-
organisationer förklaras eller kan förklaras ogiltiga eller ändras (artikel
14 b respektive 16 b).
Sanktioner
Medlemsstaterna skall se till att det finns effektiva, proportionerliga och
avskräckande sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser
som antagits med stöd av direktiven (artikel 15 direktivet mot etnisk dis-
kriminering respektive 17 arbetslivsdirektivet).
Genomförande
Medlemsstaterna skall genomföra direktivet mot etnisk diskriminering i
nationell rätt senast den 19 juli 2003 (artikel 16).
Arbetslivsdirektivet skall vara genomfört i nationell rätt senast den 2
december 2003, med undantag för bestämmelserna om diskriminering på
grund av ålder och funktionshinder. För dem har medlemsstaterna, om så
behövs, ytterligare tre år på sig (artikel 18).
Medlemsstaterna kan också, på gemensam begäran av arbetsmarkna-
dens parter, överlåta åt dessa att genomföra direktiven i fråga om be-
stämmelser som omfattas av kollektivavtal. I sådana fall skall medlems-
staterna säkerställa att arbetsmarknadens parter inför de åtgärder som
behövs senast de datum varje direktiv skall vara genomfört (artikel 16
direktivet mot etnisk diskriminering respektive 18 arbetslivsdirektivet).

Prop. 2002/03:65

6 Ett utvidgat skydd mot diskriminering

6.1Ett skydd för mänskliga rättigheter

Regeringens principiella utgångspunkt för lagstiftningen till skydd mot diskriminering är att skyddet mot diskriminering i grunden är en fråga om mänskliga rättigheter. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Alla skall ha lika möjligheter att mötas och bedömas ut- ifrån sina egna individuella egenskaper och förutsättningar. Ett samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas efter sin egen förmåga och sina egna val. Dis- krimineringslagstiftningen syftar till att värna principen om alla männi- skors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor. Ytterst är lagstiftningen ett uttryck för det fria, demokratiska samhället och de värderingar som ligger till grund för samhälls- ordningen.

Regeringen har i olika sammanhang konstaterat att arbetet för att mot- verka all slags diskriminering och rasism är en av de viktigaste samhälls- frågorna överhuvudtaget (jfr t.ex. En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering, skr. 2001/02:59, s. 6). Denna uppfattning består. Arbetet mot diskriminering är ett arbete för de mänskliga rättigheterna till vilket det i det svenska samhället råder stor uppslutning. I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83) redovisas bland annat frågor som regeringen avser prioritera i sitt fortsatta arbete med de mänskliga rättigheterna. En av dessa frågor är skyddet mot diskriminering.

Till detta kan fogas att ett samhälle där diskriminering och utanförskap inte får fotfäste är ett friare och öppnare samhälle där varje människa får tillfälle att utvecklas och att sträva efter sina egna mål oberoende av and- ras fördomar eller okunskap. Kampen mot diskriminering syftar därför inte bara till att skydda människor mot orättvisor. Den har också till än- damål att bidra till att människors möjligheter och livschanser förbättras. Detta är ett positivt bidrag till samhället i stort och till människors var- dag.

6.2Ett lika skydd för alla diskrimineringsgrunder

EG-direktiven anger olika skyddsnivå för diskrimineringsgrunderna

Det är viktigt att se till att skyddet mot diskriminering blir starkt och hel- täckande. I det sammanhanget kan uppmärksammas att de båda EG- direktiven inte föreskriver ett lika starkt skydd för alla diskriminerings- grunder.

Båda direktiven föreskriver skydd mot diskriminering i arbetslivet i Prop. 2002/03:65 vid mening för diskrimineringsgrunderna

–ras eller etniskt ursprung

–religion eller övertygelse

–funktionshinder

–ålder och

–sexuell läggning.

Med arbetslivet i vid mening avses här anställningsförhållanden, verk- samhet som egenföretagare, yrkesutövning, viss yrkesutbildning och medlemskap i arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer (se artikel 3.1 a–d i båda direktiven).

Direktivet mot etnisk diskriminering (artikel 3.1 e–h) föreskriver där- utöver skydd på grund av ras eller etniskt ursprung i fråga om

–socialt skydd

–sociala förmåner

–utbildning

–tillgång till varor och tjänster inklusive bostäder. Diskrimineringsförbuden i direktivet mot etnisk diskriminering skall

vara genomförda i medlemsstaterna senast den 19 juli 2003. Arbetslivs- direktivet skall vara genomfört i nationell rätt senast den 2 december 2003, med undantag för bestämmelserna om diskriminering på grund av ålder och funktionshinder. Diskrimineringsförbuden i fråga om funk- tionshinder och ålder skall vara genomförda senast den 2 december 2006.

Särskilt om ålder

Diskrimineringsförbudet i fråga om ålder skall som nämnts genomföras senast 2006. Utredningen har inte haft i uppdrag att lämna förslag i denna del. Diskrimineringskommittén har till uppgift att lämna förslag till hur direktivet i den delen skall genomföras i svensk rätt.

Diskrimineringsförbudens räckvidd

Utredningen har i några avseenden föreslagit diskrimineringsförbud på områden där EG-direktiven inte ställer sådana krav. Det gäller skydd för religion eller övertygelse, funktionshinder och sexuell läggning i fråga om utbildningsväsendet samt varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inklusive bostäder. I fråga om religion eller övertygelse har utredningen också föreslagit skydd inom området socialt skydd och soci- ala förmåner – dvs. socialförsäkringen m.m., socialtjänsten, hälso- och sjukvård, arbetslöshetsförsäkringen och studiestöd.

Några remissinstanser har kritiserat utredningens förslag att införa skydd i fråga om utbildning samt varor och tjänster för diskriminerings- grunderna funktionshinder och sexuell läggning. Föreningen Svenskt Näringsliv anför följande. Vid implementering av EG-direktiv bör prin- cipen gälla att svensk lag skall ändras endast i den utsträckning som di- rektiven i fråga kräver. Endast på detta sätt kan en önskvärd harmoni- sering av rättsreglerna inom ett visst område uppnås. När det gäller sexu- ell läggning och diskrimineringsförbudet som gäller varor och tjänster

innebär förslaget en dubbelreglering: dels det föreslagna förbudet, dels

brottet olaga diskriminering i brottsbalken. En sådan dubbelreglering medför flera nackdelar. Föreningen menar vidare att förslaget både i frå- ga om sexuell läggning och funktionshinder i onödan föregriper den par- lamentariska kommitténs arbete. Enligt Näringslivets nämnd för regel- granskning finns inte tillräckliga motiv för överimplementering. Natio- nell lagstiftning som går utöver direktiven leder enligt nämnden till snedvriden konkurrens och till en svårtolkad och komplex miljö för de berörda. Även Fastighetsägarna Sverige avstyrker att det genomförs lag- stiftning som går längre än vad EG-direktiven kräver och hemställer att det i återstående delar görs ordentliga konsekvensanalyser innan en lag- stiftning genomförs. Solna tingsrätt framhåller att utredningen mot bak- grund av den parlamentariska kommitténs uppgift att överväga en ge- mensam lagstiftning mot diskriminering för alla eller flertalet diskri- mineringsgrunder och samhällsområden endast borde ha föreslagit lag- förslag i de delar Sverige inte uppfyller direktivens bestämmelser. Också Justitieombudsmannen (JO) menar att ny lagstiftning – så länge utred- ningsarbetet med en sammanhållen diskrimineringslagstiftning inte slut- förts – inte bör gå utöver de krav som ställs i EG-direktiven. Lands- organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sveriges Akademikers Centralförbund (SACO) framhåller att utredningens förslag måste ses som ett provisorium och det därför finns skäl att visa en viss återhållsamhet med att nu införa regler som inte är helt nödvändiga för att uppfylla EG-direktivens krav. Arbetsgivarverket påpekar att nationell lagstiftning som går utöver gemenskapsrätten riske- rar att minska förutsebarheten och skapar risk för att den nationella rätten kommer i strid med EG-rättspraxis.

Andra remissinstanser har invänt att skyddet mot diskriminering enligt utredningens förslag inte går långt nog. Detta handlar framför allt om att diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och religion eller över- tygelse – men inte funktionshinder och sexuell läggning – omfattas när det gäller socialt skydd och sociala förmåner. Enligt Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) finns ingen godtagbar grund för denna åt- skillnad. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell lägg- ning (HomO) menar att det är oacceptabelt att skyddet mot diskrimine- ring på grund av sexuell läggning kvarstår oförändrat ineffektivt genom hänvisning endast till brottsbalksbestämmelsen om olaga diskriminering. Enligt HomO är det inte heller rimligt att personer med funktionshinder även fortsättningsvis skall stå helt utan diskrimineringsskydd. Även Handikappombudsmannen (HO) är kritisk. Det finns enligt HO ett stort behov av skydd för personer med funktionshinder inom detta område. Exempelvis har personer med funktionshinder inte samma möjligheter som andra att bli prövade som adoptivföräldrar.

Regeringen har följande uppfattning. Direktivet mot etnisk diskrimine- ring gäller för fler samhällsområden än arbetslivsdirektivet. Om de båda direktiven genomförs i enlighet med sina respektive tillämpnings- områden utan nationell anpassning, kommer det att innebära att ett mer långtgående skydd mot diskriminering kommer att gälla i fråga om dis- krimineringsgrunden ras eller etniskt ursprung än när det gäller de övriga diskrimineringsgrunderna. Enligt regeringens mening skall skyddet mot diskriminering i princip vara lika för de olika diskrimineringsgrunderna, dock med beaktande av de speciella förutsättningar som gäller för olika

Prop. 2002/03:65

samhällsområden. Mot den bakgrunden framstår det som olyckligt att den EG-rättsliga regleringen behandlar olika diskrimineringsgrunder oli- ka, både i fråga om skyddets räckvidd och när det gäller tidpunkter för när diskrimineringsförbuden skall vara genomförda nationellt. I de avse- enden EG-rätten inte uppställer ett likvärdigt skydd för de olika diskri- mineringsgrunderna bör Sverige undersöka möjligheterna att gå längre. Sverige är inte bundet av att EG-rättens diskrimineringsskydd inte är lika utformat för alla diskrimineringsgrunder. Direktivens skydd mot diskri- minering motsvarar en miniminivå och en medlemsstat som så önskar är oförhindrad att gå vidare och skapa ett starkare nationellt skydd mot dis- kriminering.

Regeringen anser att skyddet skall vara så likartat som möjligt för de olika diskrimineringsgrunderna och så långtgående som är praktiskt och rättsligt möjligt. Varken lagtekniska eller andra formella skäl eller hän- syn lägger hinder i vägen för att nu införa skydd i fråga om varor, tjänster och bostäder även för diskrimineringsgrunderna religion eller över- tygelse, sexuell läggning och funktionshinder. Därmed bör sådant skydd införas. Detsamma gäller skydd för religion eller övertygelse i fråga om socialt skydd och sociala förmåner.

I frågan om att införa lagstadgat skydd för sexuell läggning och funk- tionshinder i fråga om socialt skydd och sociala förmåner måste dock konstateras att det nödvändiga beslutsunderlaget inte finns till hands. De frågorna får därmed beredas vidare.

Regeringen behandlar frågan om diskrimineringsförbud i fråga om ut- bildning särskilt i avsnitt 7.3.

Som Svenskt Näringsliv påpekat innebär förslaget att viss dubbel- reglering uppstår, nämligen när det gäller etnisk tillhörighet och sexuell läggning och diskrimineringsförbudet som gäller varor och tjänster. Re- geringen behandlar frågan närmare i avsnitt 11.6.

Särskilt om kön

Regeringen konstaterar att diskrimineringsgrunden kön inte omfattas av de båda EG-direktiven. Utredningen har inte haft i uppdrag att lämna för- slag till ändringar i jämställdhetslagen eller i fråga om könsdiskrimi- nering i övrigt. Det hade varit önskvärt att redan nu i alla avseenden göra skyddet mot könsdiskriminering likvärdigt med skyddet mot annan dis- kriminering. Det är dock nu inte möjligt, men det är regeringens ambition att så snart kan ske se till att skyddet mot könsdiskriminering blir lika starkt som skyddet mot annan diskriminering. I sammanhanget bör beak- tas att det sedan tidigare finns viss EG-rättslig lagstiftning som uppställer diskrimineringsförbud i fråga om kön. Här märks bl.a. det s.k. likabe- handlingsdirektivet från 1976 som under år 2002 ändrats och modernise- rats med följd att det EG-rättsliga skyddet mot könsdiskriminering stärkts. Ändringarna i likabehandlingsdirektivet skall vara genomförda i medlemsstaterna senast hösten 2005. Det pågår redan ett arbete med att förbereda förslag till hur de reglerna fullt ut skall genomföras i Sverige. Som framgår av avsnitt 6.3 är det en uppgift för Diskrimine- ringskommittén att göra en bedömning av om ytterligare åtgärder är nöd- vändiga eller lämpliga med hänsyn till bl.a. likabehandlingsdirektivet. Det kan vidare nämnas att Europeiska kommissionen förbereder ytterli-

Prop. 2002/03:65

gare lagstiftning för diskrimineringsgrunden kön. Kommissionens förslag Prop. 2002/03:65 till nytt direktiv om jämställdhet mellan kvinnor och män antas komma

att läggas fram under 2003. Diskrimineringskommittén skall även följa det arbetet och skall i sina förslag beakta om lagändringar är nödvändiga eller lämpliga till följd av utvecklingen inom EG.

Särskilt om skydd för juridiska personer

Utredningen har inte föreslagit diskrimineringsskydd till förmån för juri- diska personer. Flera remissinstanser har invänt mot detta. Bl.a. Om- budsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen, Om- budsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, Integra- tionsverket, Socialstyrelsen, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, Svenska samernas Riksförbund, Föreningen Svenskt Näringsliv och Sve- riges Advokatsamfund anser att EG-direktiven innebär krav på skydd för juridiska personer. Solna tingsrätt har ifrågasatt om så inte är fallet. Även

Kiruna kommun, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, Sveriges Förenade Gaystudenter och Katolska Biskopsämbetet har som sin mening framhållit att det finns ett behov av skydd för juridiska perso- ner. Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Akademikers Centralorganisation anser att frågan behöver utredas ytterligare.

Regeringen anser att direktivtexten talar för att direktiven inte ovillkor- ligen omfattar skydd mot diskriminering av juridiska personer. Regering- en anser emellertid oavsett vad som kan anses följa av direktiven, att övertygande skäl talar för att skyddet mot diskriminering på sikt bör gälla även för juridiska personer. Det finns anledning att anta att diskrimine- ring av en juridisk person ofta bottnar i en fördomsfull inställning gent- emot en fysisk person i företaget eller föreningen, exempelvis dess ut- ländske ägare eller annan företrädare. Ett av syftena med diskri- mineringslagstiftningen är just att motverka sådana attityder. Vidare kan pekas på att direktivens förbud mot diskriminering gäller även med- lemskap och medverkan i arbetsgivarorganisationer. Sådant medlemskap aktualiseras nästan enbart för juridiska personer. Det talar för att diskri- mineringsförbuden bör utformas som skydd även för juridiska personer. Skydd för juridiska personer aktualiseras också bl.a. när det gäller dis- krimineringsförbudet inom näringsverksamhet. Frågan kommer att utre- das vidare av Diskrimineringskommittén (se avsnitt 6.3). Bl.a. bör därvid frågan om skadestånd till juridiska personer analyseras. Regeringen läm- nar nu inte något förslag till lagstiftning som gäller juridiska personer.

6.3Diskrimineringskommittén – en framtida samman- hållen lagstiftning mot diskriminering?

Hur lagstiftningen med förbud mot diskriminering kommer att se ut i framtiden är i dag en öppen fråga. Det pågår ett arbete både nationellt i Sverige och inom EG med att utveckla och modernisera det rättsliga skyddet. I sammanhanget kan redovisas det arbete som utförs av den par- lamentariskt sammansatta Diskrimineringskommittén (N 2002:06).

Kommittén tillkallades under våren 2002 och regeringens direktiv till kommittén har rubriken En sammanhållen diskrimineringslagstiftning

(dir. 2002:11). Kommittén är sammansatt av företrädare för alla riks- dagspartierna. Dess uppdrag är omfattande. Det kan beskrivas som en i det närmaste total översyn av den svenska lagstiftningen till skydd mot diskriminering, såväl de civilrättsliga som de straffrättsliga reglerna. Kommittén skall lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som uppdraget kan ge anledning till senast den 1 december 2004.

Kommitténs övergripande uppdrag är att överväga dels en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimi- neringsgrunder och samhällsområden, dels en samordning eller samman- slagning av några eller samtliga av ombudsmännen mot diskriminering.

I uppdraget ingår därvid att

–överväga om skydd mot missgynnande av personer med funktions- hinder på grund av bristande tillgänglighet bör införas på andra sam- hällsområden än i arbetslivet och högskolan,

–överväga om ett skydd mot diskriminering av alla s.k. transpersoner bör införas,

–överväga om regler om aktiva åtgärder bör införas i arbetslivet för andra diskrimineringsgrunder än kön och etnisk tillhörighet,

–överväga om regler om aktiva åtgärder bör införas på utbildnings- området när det gäller andra utbildningsformer än högskoleutbildning, för dem som fullgör värnplikt eller civilplikt samt på andra samhälls- områden,

–överväga om regler om positiv särbehandling på grund av etnisk till- hörighet bör införas i arbetslivet,

–överväga om det, mot bakgrund av vad kommittén i övrigt kommer fram till, finns skäl att ersätta straffbestämmelsen om olaga diskrimine- ring i 16 kap. 9 § brottsbalken med någon annan typ av reglering,

–överväga om och i så fall i vilken utsträckning det är möjligt att ut- mönstra termen ras ur de författningar där den förekommer,

–behandla termen sexuell läggning i lagstiftningen och överväga om detta begrepp bör ersätta termerna homosexualitet och homosexuell läggning i författningar där detta kan bli aktuellt,

–se över ansvarsområden och uppgifter för Jämställdhetsombuds- mannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappom- budsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexu- ell läggning,

–överväga om den eller de framtida ombudsmannainstitutioner som föreslås skall vara underställda regeringen eller riksdagen,

–överväga behovet av något eller några särskilda organ med de upp- gifter som Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering har i dag och i vilka former en sådan verksamhet i så fall skall bedrivas, och

–överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall utformas. När det gäller diskriminering på grund av kön skall kommittén göra en

bedömning av om åtgärder är nödvändiga eller lämpliga med hänsyn till likabehandlingsdirektivet, dvs. rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 feb- ruari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och beford- ran samt arbetsvillkor. Direktivet har ändrats under år 2002 genom Euro-

Prop. 2002/03:65

paparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Kommit- tén skall också bedöma om åtgärder behövs för att genomföra rådets di- rektiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet och rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap. Dessa två direktiv syftar till att komplettera likabehandlingsdirektivet när det gäller social trygghet.

Kommittén skall även behandla frågan om skydd för juridiska personer och förbud mot diskriminering på grund av ålder.

Bakgrunden till beslutet att tillsätta Diskrimineringskommittén är bl.a. vissa uttalanden av riksdagen och den nationella handlingsplanen mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.

I samband med att riksdagen antog 1999 års diskrimineringslagar ut- talade riksdagen i huvudsak följande. En samordning av i första hand lagstiftningen mot etnisk diskriminering, diskriminering på grund av funktionshinder och på grund av sexuell läggning borde övervägas. I det sammanhanget kunde man även tänka sig att överväga för- och nack- delarna med att låta jämställdhetslagstiftningen ingå i en sådan samord- ning. Lagarna borde dock verka någon tid innan en utredning får upp- draget att överväga möjligheterna till en samordning (bet. 1998/99:AU4, rskr. 1998/99:140). Riksdagen har därefter, innan de nu aktuella två EG- direktiven mot diskriminering antogs, uttalat att i den mån dessa direktiv föranleder revideringar av gällande rätt finns det anledning att i det sam- manhanget också göra en översyn av frågan om en eventuell samordning av diskrimineringslagarna (bet. 2000/01:AU3, rskr. 2000/01:4).

Även frågan om samordning eller sammanslagning av några eller samtliga ombudsmän som är underställda regeringen har uppmärk- sammats vid flera tillfällen. När 1999 års diskrimineringslagar antogs anförde riksdagen att en eventuell samordning av ombudsmanna- institutionerna har ett naturligt samband med frågan om en samordning av diskrimineringslagstiftningen (bet. 1998/99:AU4). I ett flertal riks- dagsmotioner har under senare tid framförts önskemål om att vissa om- budsmän under regeringen skall slås samman till en ombudsmanna- institution och att en sådan ny ombudsman i stället skall vara en myndig- het under riksdagen. Med anledning av dessa motioner gav riksdagen i november 2000 regeringen till känna att en utredning bör tillsättas med uppgift att undersöka om det finns förutsättningar att slå samman några eller alla ombudsmän som är underställda regeringen till en institution samt att frågan om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste ses i ljuset av de uppgifter som ombudsmännen tilldelas (bet. 2000/01:KU3, rskr. 2000/01:35).

I februari 2001 överlämnade regeringen skrivelsen En nationell hand- lingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering (skr. 2000/01:59) till riksdagen. I skrivelsen aviserade regeringen sin avsikt att låta utreda möjligheterna till en generell lagstiftning mot dis- kriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och

Prop. 2002/03:65

samhällsområden. Regeringen aviserade även sin avsikt att låta utreda Prop. 2002/03:65 uppgifter och ansvarsområden för ombudsmän underställda regeringen

och överväga frågan om en sammanslagning av några eller samtliga så- dana ombudsmän.

7 Genomförandet av de två EG-direktiven

7.1		Behovet av lagstiftning

	Regeringens förslag: De båda EG-direktiven genomförs genom lag-
	stiftning.
	Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: De flesta tillstyrker eller lämnar förslaget utan
invändningar. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte objektivitets-
principen i 1 kap. 9 § regeringsformen utgör ett tillräckligt skydd mot
diskriminering.
	Bakgrund: I Sverige finns i dag flera lagar mot diskriminering. Fyra
av dessa gäller i arbetslivet, i meningen relationen mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Dessa är jämställdhetslagen (1991:433), lagen
(1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen
(1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning. De tre sistnämnda kallas ofta
1999 års lagar. Dessa lagar tar var och en sikte på en diskriminerings-
grund. Härutöver gäller lagen (2001:1286) om likabehandling av stu-
denter i högskolan. Den lagen gäller för diskrimineringsgrunderna kön,
etnisk tillhörighet, funktionshinder och sexuell läggning inom högskolan.
Lagarna innehåller förbud mot direkt och indirekt diskriminering som
utformats med EG-rätten som förebild.
	Vid sidan av de särskilda lagarna mot diskriminering finns bestämmel-
ser i regeringsformen och brottsbalken. En grundläggande princip i den
svenska rättsordningen är alla människors lika värde. Denna princip
kommer till uttryck i bl.a. 1 kap. 2 och 9 §§ och 2 kap. 15 § regerings-
formen.
	Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken utgör olaga diskriminering brott.
	Skälen för regeringens förslag: De båda EG-direktiven ställer upp
krav på skydd mot diskriminering på samhällsområden där det i dag inte
finns särskilda, uttryckliga diskrimineringsförbud i lag. Här märks frågor
inom vissa delar av arbetslivet. Direktivens syn på vad som menas med
”arbetslivet” är annorlunda än vad som är vanligt i svensk diskrimine-
ringslagstiftning. Arbetslivet i snäv mening – så som begreppet i dag an-
vänds i lagstiftningen – syftar på relationen mellan arbetsgivare och ar-
betstagare. Arbetslivet i vid mening – som begreppet används i arbets-
livsdirektivet – omfattar även frågor som rör yrkesutövning, verksamhet			68

som egenföretagare, yrkesutbildning, yrkesvägledning, yrkespraktik som Prop. 2002/03:65 ligger utanför relationen arbetsgivare-arbetstagare men ändå berör yrkes-

och arbetslivet samt medlemskap i t.ex. fackliga organisationer. Vidare gäller direktivet mot etnisk diskriminering utbildningsområdet även utan- för högskoleområdet, varor och tjänster inklusive bostäder, och vad som i direktivet benämns socialt skydd och sociala förmåner, t.ex. social- försäkringen och hälso- och sjukvård.

Regeringen kan konstatera att 1999 års lagar, lagen om likabehandling av studenter i högskolan och bestämmelserna i brottsbalken inte fullt ut täcker dessa nya samhällsområden. Nuvarande diskrimineringsförbud och straffbestämmelser motsvarar således inte i alla delar de båda EG- direktivens krav på skydd mot diskriminering. I de fall en straffrättslig reglering förekommer tar denna inte EG-direktivens diskriminerings- grunder som sin utgångspunkt. Till detta kommer frågan om bevisbörda och beviskrav. Regeringen anser att ett effektivt genomförande av EG- direktiven kräver lättnader i bevishänseende för den som anser sig ha blivit diskriminerad. Detta bör ske genom en delad bevisbörda i enlighet med direktivens artikel 8 respektive 10. Av dessa skäl anser regeringen att åtgärder i form av lagstiftning bör vidtas. Det kan nämnas att straff- bestämmelsen om olaga diskriminering skall utredas vidare av den par- lamentariska Diskrimineringskommittén som påbörjat sitt arbete somma- ren 2002. Kommittén skall bl.a. särskilt överväga om det finns skäl att ersätta straffbestämmelsen om olaga diskriminering med någon annan typ av reglering (dir. 2002:11).

Några remissinstanser har dock ifrågasatt om inte den grundlagsfästa objektivitetsprincipen utgör ett tillräckligt skydd mot diskriminering, i vart fall på vissa samhällsområden. I 1 kap. 9 § regeringsformen stadgas att bl.a. förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Stadgandet har sagts innefatta förbud mot varje form av godtycke, bl.a. att vissa personer eller persongrupper gynnas eller missgynnas till följd av helt ovidkommande hänsyn. Regeringen konstaterar att bestämmelsen ställer upp ett viktigt krav på objektivitet, opartiskhet och lika behandling inom den offentliga förvaltningen. Bestämmelsen saknar dock påföljder för den som inte iakttar den och kraven på likformighet och objektivitet gäller inte för privata subjekt om de inte anförtrotts offentliga förvaltningsuppgifter.

Sammanfattningsvis anser regeringen att de bestämmelser som nu nämnts inte är tillräckliga för att direktivens krav på skydd mot diskrimi- nering skall anses uppfyllda. Det behövs ett utvidgat skydd mot diskri- minering. Regeringen föreslår därför ny lagstiftning som ger skydd mot diskriminering på samhällsområden utanför relationen arbetsgivare- arbetstagare och högskolan.

7.2		En ny civilrättslig lag mot diskriminering som kom-	Prop. 2002/03:65
		pletterar nuvarande lagar

	Regeringens förslag: En ny civilrättslig lag med förbud mot diskri-
	minering införs.
		Lagen gäller i fråga om
		– arbetsmarknadspolitisk verksamhet,
		– start eller bedrivande av näringsverksamhet,
		– yrkesutövning,
		– medlemskap, medverkan och medlemsförmåner i arbetstagar-
	organisationer, arbetsgivarorganisationer och yrkesorganisationer,
		– tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder,
		– socialtjänsten, färdtjänst, riksfärdtjänst och bostadsanpassnings-
	bidrag,
		– socialförsäkringen och anslutande bidragssystem,
		– arbetslöshetsförsäkringen och
		– hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet.
	Övriga lagar med förbud mot diskriminering – dvs. lagen (1999:130)
	om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132)
	om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funk-
	tionshinder, lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbets-
	livet på grund av sexuell läggning, lagen (2001:1286) om lika-
	behandling av studenter i högskolan och högskolelagen (1992:1434) –
	ändras och anpassas till EG-rätten och den nya lagen.
	Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att 1999 års lagar
mot diskriminering i arbetslivet upphävs och att skyddet mot diskrimine-
ring regleras i tre nya lagar, en för var och en av diskriminerings-
grunderna etnisk tillhörighet, funktionshinder respektive sexuell lägg-
ning, samt i lagen om likabehandling av studenter i högskolan.
	Remissinstanserna: De flesta godtar eller lämnar utredningens förslag
utan invändningar. Flera remissinstanser förordar dock att alla bestäm-
melser med diskrimineringsförbud sammanförs i en enda lag. Några me-
nar att bestämmelser för olika samhällsområden skall ges i befintliga la-
gar på respektive sakområde. Arbetstagarorganisationerna har framfört
att de arbetsrättliga reglerna bör hållas isär från regler mot diskriminering
för andra samhällsområden.
Skälen för regeringens förslag
En ny lag införs
Utredningen har föreslagit tre nya lagar som ersätter och utvidgar till-
lämpningsområdet för de nu gällande tre arbetsrättsliga lagarna om etnisk
diskriminering, diskriminering av personer med funktionshinder och dis-
kriminering på grund av sexuell läggning. Härutöver föreslår utredningen
att lagen om likabehandling av studenter i högskolan skall finnas kvar
tills vidare. Den lagen omfattar även diskrimineringsgrunden kön och			70
			70

kan därför inte nu samordnas med bestämmelserna om de övriga diskri- mineringsgrunderna. Denna ordning leder enligt utredningen till en täm- ligen väl samlad och överskådlig lagstiftning. Som ett av skälen för för- slaget anförs att tillsynen av att bestämmelserna efterlevs under alla för- hållanden bör läggas på de tre ombudsmän som har ansvaret för tillsynen av den lagstiftning som gäller för de berörda diskrimineringsgrunderna i dag. Det är då, anför utredningen, en fördel att de diskrimineringsförbud och andra regler som var och en av dem har på sitt ansvarsområde finns samlade i en lag. Utredningen resonerar vidare kring det faktum att re- geringen under våren 2002 tillsatt den parlamentariska Diskriminerings- kommittén. Kommittén skall bl.a. överväga frågan om en gemensam lag- stiftning mot diskriminering för alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Utredningen har med sitt förslag sökt undvika att föregripa kommitténs arbete.

Remissopinionen är splittrad i frågan om hur skyddet mot diskrimine- ring skall lagregleras. Flera remissinstanser har anfört att en enda lag med förbud mot diskriminering på alla berörda samhällsområden vore det mest ändamålsenliga. T.ex. Skolverket menar att det hade varit tyd- ligare, enklare och mer konsekvent att sammanföra bestämmelserna i en lag. Göteborgs tingsrätt menar att en central lag skulle underlätta till- lämpningen. Andra, som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni- versitet och Länsstyrelsen i Västernorrlands län, har förespråkat en ”ver- tikal” lagstiftningsteknik. Med detta menas här en modell där de tre la- garna på arbetslivets område finns kvar med de tillägg och justeringar som behövs medan nya bestämmelser förs in i befintlig lagstiftning på de områden där det i dag inte finns förbud. Enligt ett gemensamt remiss- yttrande från Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Cen- tralorganisation (TCO) och Sveriges Akademikers Centralförbund (SACO) bör de regler som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare även i fortsättningen ges i en särskild arbetsrättslig lag. Ris- ken är annars, menar de, att reglerna drunknar i en alltmer svåröver- skådlig lagstiftning och att diskrimineringsreglerna i arbetslivet inte kommer att uppfattas som en viktig angelägenhet för parterna på arbets- platserna. Flera remissinstanser lämnar dock utredningens förslag sitt stöd. Bland dessa finns Arbetsdomstolen, Svenskt Näringsliv, Länsstyrel- sen i Östergötlands län och Jämställdhetsombudsmannen (JämO).

Regeringen gör följande bedömning. Regeringen har under våren 2002 tillkallat den parlamentariska Diskrimineringskommittén. Kommitténs uppdrag är som framgår av avsnitt 6.3 omfattande. I kommitténs uppdrag ingår att överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Kommittén skall lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som uppdraget kan ge anledning till senast den 1 december 2004. Uppdraget kan beskrivas som en i det närmaste total översyn av den svenska lagstiftningen till skydd mot diskriminering, såväl de civil- rättsliga som de straffrättsliga reglerna.

Regeringens utgångspunkt är att det finns all anledning att låta kom- mittén utföra sitt arbete på ett förutsättningslöst sätt inom de ramar som kommittédirektiven ställer upp. Regeringen vill ge kommittén största möjliga handlingsfrihet. Kommittén kan komma att föreslå små eller sto- ra förändringar i den nuvarande strukturen hos diskrimineringslagarna. I

Prop. 2002/03:65

avvaktan på förslagen, och beredningen av dessa, finns det skäl att nu förändra de gällande bestämmelserna och den nu för många aktörer in- vanda systematiken i så liten grad som möjligt.

Hur den svenska lagstiftningen med skydd mot diskriminering kommer att se ut i framtiden är därmed i dag en öppen fråga. Det finns flera tänk- bara modeller. När det gäller möjligheten att införa en gemensam lag för alla diskrimineringsgrunder och samhällsområden kan konstateras att ut- redningen inte haft i uppdrag att behandla könsdiskriminering. Inte heller i fråga om åldersdiskriminering har utredningen haft anledning att lägga fram förslag. Redan med hänsyn till att könsdiskriminering och ålders- diskriminering således måste utredas vidare är en samlad anti-diskrimi- neringslag för alla diskrimineringsgrunder i dag inte möjlig. En gemen- sam lag för de andra diskrimineringsgrunderna skulle bli ett provisorium som föregrep det utredningsarbete som Diskrimineringskommittén har framför sig. När det gäller könsdiskriminering förväntas förslag till ny EG-rättslig diskrimineringslagstiftning komma inom kort. Även den ut- vecklingen inom EG får beaktas av Diskrimineringskommittén i det kommande arbetet. Det finns i dag inte heller underlag för att införliva diskrimineringsförbuden i lagen om likabehandling av studenter i hög- skolan i en gemensam lag.

Några remissinstanser har förespråkat alternativet att behålla 1999 års lagar på det arbetsrättsliga området samtidigt som nya diskriminerings- förbud inom de nya samhällsområdena införs i annan befintlig lag- stiftning. En sådan ”vertikal” lagstiftningsteknik skulle enligt Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet sannolikt underlätta för de personer inom olika samhällsområden som skall iaktta ett icke diskrimi- nerande förhållningssätt. Om diskrimineringsbestämmelserna placeras i respektive sakområdes specialförfattningar blir de lättare kända hos för- budens adressater och mer lättåtkomliga för dem som skall tillämpa icke- diskrimineringsprincipen. På det viset hålls också regelverket inom ett visst sakområde samlat. Regeringen konstaterar dock att en tydlig nack- del med denna modell är att regler om diskriminering skulle få arbetas in i ett mycket stort antal författningar där sådana regler i dag inte alls före- kommer. Detta skulle gälla t.ex. arbetsmarknadspolitiken, närings- verksamhet, handel med varor, utbyte av tjänster, sociala förmåner och de olika delarna av utbildningsväsendet. Nya bestämmelser eller hän- visningar till särskild diskrimineringslagstiftning skulle behövas i frågor som vad som menas med diskriminering, skadestånd, processen i diskri- mineringsmål och tillsynen. Redan arbetet med att identifiera lämpliga författningar skulle bli omfattande; sannolikt finns det inte i alla fall lämpliga lagar där diskrimineringsförbud och andra tvingande regler kan placeras. Med en sådan lösning skulle vidare lagstiftningen bli svåröver- skådlig och risken finns att skyddet på olika samhällsområden fick en icke enhetlig utformning. Som utredningen anfört skulle den metoden heller inte tillgodose kraven på att de som skall skyddas av reglerna lätt skall kunna ta reda på vad som gäller. Till detta kommer att en sådan ”vertikal” teknik kan riskera att påverka Diskrimineringskommitténs ställningstaganden i frågan om en sammanhållen diskrimineringslag- stiftning för alla samhällsområden på ett olyckligt sätt.

Regeringen anser således att det är bättre att nu göra så få ingrepp i be- stående ordning som möjligt. LO, TCO och SACO har argumenterat för

Prop. 2002/03:65

att de arbetsrättsliga bestämmelserna hålls åtskilda från bestämmelserna som rör andra samhällsområden. En sådan lösning har flera fördelar. En fördel är just att status quo i huvudsak bevaras för arbetslivets del. Det är i huvudsak inom arbetslivet som lagar mot diskriminering finns i dag. Det är i det sammanhanget som erfarenheter av arbetet för likabehand- ling finns på ett särskilt sätt, hos arbetsmarknadens parter och i en fram- växande domstolspraxis. Arbetsmarknadens parter har också en särskild ställning – och ett ansvar – jämfört med andra organisationer när det gäller lagstadgade befogenheter inom ramen för diskrimineringslag- stiftningen. Utredningens analys visar att 1999 års lagar i huvudsak upp- fyller EG-direktivens krav. I avvaktan på Diskrimineringskommitténs förslag finns det därför ett värde i att tills vidare behålla dem och att nu endast göra de justeringar som är nödvändiga eller lämpliga.

Att tills vidare ha kvar 1999 års lagar ger Diskrimineringskommittén gott handlingsutrymme. Kommittén kan utgå från den nuvarande etable- rade arbetsrättsliga ordningen respektive den nuvarande lösningen på högskoleområdet men utforma sina förslag till framtida reglering förut- sättningslöst.

En annan fördel med denna modell är att arbetslivets speciella för- hållanden kan beaktas fullt ut. Utredningens överväganden ger vid han- den att det åtminstone för närvarande i flera avseenden finns sakliga skäl att ha olika regler för relationen arbetsgivare-arbetstagare och övriga samhällsområden. Detta gäller t.ex. reglerna om aktiva åtgärder i fråga om etnisk tillhörighet, fackliga organisationers medverkan i tillsynen av lagarnas efterlevnad och rättegångsreglerna. Bestämmelserna om aktiva åtgärder och den fackliga medverkan i tillsynen tar en inte obetydlig plats i anspråk i de nuvarande lagarna, men har inte någon betydelse för andra samhällsområden än arbetslivet. En liknande synpunkt gäller för rätte- gångsreglerna. Utredningen har föreslagit olika regler för rättegången beroende på om tvisterna skall handläggas enligt vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten eller enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Såle- des skiljer sig enligt utredningens analys förhållandena inom arbetslivet från de övriga samhällsområdena så mycket att olika regleringar behövs. Därifrån är inte steget långt till att bestämmelserna också anges i olika författningar. Att skilja på t.ex. de bestämmelser som är relevanta i prin- cip bara i Arbetsdomstolen och de bestämmelser som gäller enbart för tingsrättsprocessen kan göra regelverket mer överskådligt. Det är en uppgift för Diskrimineringskommittén att överväga om det även fram- över finns skäl att ha olika regler för arbetslivet respektive övriga sam- hällsområden.

Till detta kommer att bestämmelserna i 1999 års lagar har en tydligt ”klassisk” civilrättslig karaktär. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare bygger på avtalsrättslig grund. De nya bestämmelser som behövs för att genomföra de båda EG-direktiven är delvis av annan ka- raktär. Många av diskrimineringsförbuden på de andra samhälls- områdena riktar sig i första hand mot offentliga myndigheter snarare än privata avtalskontrahenter. Detta gäller t.ex. för en arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, den som söker ett tillstånd för att starta näringsverksamhet eller en patient i hälso- och sjukvården. Även om också privaträttsliga relationer berörs av det utvidgade skyddet mot dis-

Prop. 2002/03:65

kriminering möter alltså här en offentligrättslig relation som inte har sin Prop. 2002/03:65 motsvarighet i de arbetsrättliga lagarna. Denna skillnad i diskrimine-

ringsförbudens karaktär, och möjligen deras utformning, talar för att en åtskillnad är rimlig också när det gäller var reglerna tills vidare placeras.

Regeringen anser alltså att övervägande skäl talar för att en ny lag in- förs med diskrimineringsförbud i fråga om arbetsmarknadspolitisk verk- samhet, start eller bedrivande av näringsverksamhet, yrkesutövning, medlemskap, medverkan och medlemsförmåner i arbetstagarorganisatio- ner, arbetsgivarorganisationer och yrkesorganisationer, tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder, socialtjänsten, socialförsäkringen och anslutande bidragssystem, arbetslöshetsförsäkringen och hälso- och sjuk- vård och annan medicinsk verksamhet. 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan bör tills vidare vara kvar men justeras så att de blir förenliga med EG-rätten och med den nya lagens språkbruk.

En civilrättslig lag

Den nya lagens förbud föreslås gälla i fråga om arbetsmarknadspolitisk verksamhet, näringsverksamhet, yrkesutövning, medlemskap och med- lemsförmåner i arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer och yrkesorganisationer, tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder socialtjänsten m.m., samt socialförsäkringen och anslutande bidrags- system, arbetslöshetsförsäkringen och hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet. Förslaget innebär alltså att det införs nya förbud mot diskriminering som gäller inom såväl offentlig som privat verk- samhet. Frågan är vilka påföljder som bör följa vid överträdelse av för- buden och vilka rättegångsregler som bör tillämpas.

Utredningen har påpekat att en process enligt den nya lagen skulle kunna vara en civilprocess i allmän domstol eller en process i förvalt- ningsrättslig ordning. Utredningen har avfärdat att göra lagstiftningen till en strafflagstiftning. Regeringen delar utredningens uppfattning i detta avseende.

Frågan är om det bör införas en ordning där ärenden kan prövas an- tingen enligt en civilrättslig ordning eller en förvaltningsrättslig ordning, eller om båda ordningarna bör införas, dvs. en civilrättslig ordning och en ordning som innebär att, i fråga om myndighetsbeslut, den som både vill få ett beslut ändrat och kräva skadestånd måste föra process enligt båda ordningarna. Så är fallet i dag enligt lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Vid sidan av möjligheten att föra talan i allmän domstol om skadestånd på grund av diskriminering innehåller lagen be- stämmelser om överklagande av beslut. Ett beslut av ett universitet eller en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman får överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet strider mot diskriminerings- eller repressalieförbuden i lagen. Överklagandenämnden kan i ett sådant fall undanröja beslutet och om det behövs återförvisa ärendet till universitetet eller högskolan för ny hand- läggning. Ombudsmännen har inte partsställning i ett sådant överklagan-

deärende.
Utredningen anser att en ordning där den enskilde blir tvungen att
föra process enligt två ordningar är till nackdel för den enskilde. Utred-	74

ningen har också framhållit att endast en mindre del av tänkbara dis-	Prop. 2002/03:65
krimineringsfall lär manifesteras i överklagbara beslut eller över huvud-
taget i myndighetsutövning.
Regeringen anser att en ny lag med förbud mot diskriminering i fråga
om tillhandahållande av varor och tjänster samt medlemskap m.m. i or-
ganisationer måste vara av civilrättslig karaktär. Diskriminerings-
förbudet i lagen i fråga om arbetsmarknadspolitisk verksamhet, när-
ingsverksamhet, yrkesutövning och inom det sociala området riktar sig i
huvudsak mot myndigheter och om en myndighet fattar ett diskrimine-
rande beslut är det normala att frågan prövas i förvaltningsrättslig ord-
ning. Diskrimineringsförbudet föreslås dock omfatta inte enbart beslut
utan även andra åtgärder och handlingar som bemötande, trakasserier
osv. Regeringen anser att en skadeståndspåföljd bör kunna utdömas vid
överträdelse av diskrimineringsförbuden. Regeringen instämmer därför
i utredningens bedömning att den nya lagen skall vara av civilrättslig
karaktär. Ett skäl till att göra den nya lagstiftningen till enbart en civil-
rättslig lag är att inte föregripa Diskrimineringskommitténs arbete samt
att åstadkomma en enhetlig utformning av diskrimineringsförbuden
inom de nya verksamhetsområdena. Att välja denna ordning nu uteslu-
ter inte att kommittén kan komma fram till ett förslag som innebär
prövning även i förvaltningsrättslig ordning. Det är viktigt att framhålla
att även om den nya lagen med förbud mot diskriminering är av civil-
rättslig karaktär utesluter den inte att ett myndighetsbeslut som omfattas
av den nya lagen kan angripas i förvaltningsrättslig ordning och därmed
upphävas eller ändras. Det förutsätter dock att beslutet kan överklagas.
Regeringen föreslår alltså att den nya lagen skall vara civilrättslig.

7.3Särskilt om diskriminering inom utbildningsväsendet m.m.

Regeringens bedömning: Diskrimineringsförbud som tar sikte på skolväsendet och andra utbildningsformer än högskoleutbildning och forskarutbildning samt studiestöd bör utredas särskilt.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att diskriminerings- förbud införs i fråga om utbildning och studiestöd.

Remissinstanserna: Inte så många av remissinstanserna har yttrat sig om utbildningsväsendet eller i fråga om studiestöd. Av de instanser som har yttrat sig framhåller flera – bl.a. Handikappombudsmannen, Hög- skoleverket, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Svenska Kommunförbundet – att den förslagna regleringen i olika avseenden blir otydlig och svåröverskådlig. Vidare har Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet betonat att det inte kan råda någon tvekan om att EG saknar befogenheter inom utbildningsområdet.

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 2002/03:65

Utbildningsväsendet

Som har redovisats gäller redan lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. I den lagen finns det bestämmelser om diskrimine- ringsförbud. Lagen uppfyller i huvudsak kraven enligt direktivet mot etnisk diskriminering. På samma sätt som för 1999 års arbetsrättsliga lagar föreslås nu ett antal ändringar som syftar till att anpassa den lagen till de krav som följer av EG-direktiven. Regeringens förslag angående diskrimineringsgrunderna finns i avsnitt 8. Förslag som gäller diskrimi- neringsbegreppet finns i avsnitt 9.

För det offentliga skolväsendet finns det i skollagen (1985:1100) vissa bestämmelser om lika tillgång till utbildning och om skyldigheten för alla som verkar inom skolan att främja aktningen för varje människas egenvärde och då särskilt verka för jämställdhet mellan könen samt ak- tivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Dessa övergripande normer fylls sedan ut i de olika läroplaner som gäller för de olika skolformerna.

Det är viktigt att ingen som deltar i, eller önskar delta i, någon form av utbildning utsätts för diskriminering. Som har framhållits finns redan författningsbestämmelser i syfte att förhindra sådan diskriminering på utbildningsområdet. Dessa sträcker sig i vissa avseenden längre än EG- direktiven, eftersom de vänder sig även mot diskriminering på grund av kön.

Regeringen anser att det är angeläget att ha en diskrimineringslag- stiftning som gäller för hela utbildningsväsendet och att EG-direktiven genomförs fullt ut. Det är dock väsentligt att detta görs på ett väl genom- tänkt sätt och att hänsyn tas till de förhållanden som gäller inom denna del av samhället. I annat fall riskerar författningsregleringen att inte bli ett effektivt redskap i arbetet att motverka diskriminering.

Regeringen avser därför att snarast tillsätta en särskild utredare med uppgift att skyndsamt belysa vissa frågor som för skolväsendet och ut- bildningsväsendet i övrigt är av avgörande betydelse för att den kom- mande lagstiftningen skall kunna utformas på ett sådant sätt att den väl kan fylla sitt syfte. Det är regeringens avsikt att utredaren skall få i upp- drag att föreslå bestämmelser om diskriminering som skall gälla framför allt för skolväsendet och att uppdraget skall omfatta inte bara de diskri- mineringsgrunder som följer av de aktuella EG-direktiven utan också kön. Även andra utbildningsformer bör omfattas av utredningens upp- drag.

Enligt regeringens uppfattning finns det ett antal grundläggande frågor om utformningen av diskrimineringslagstiftningen för bl.a. skolväsendet som utredningen inte har behandlat i den omfattning som behövs för att föreslå en ny lagstiftning. Dessa frågor måste belysas ytterligare innan det är möjligt att utforma en god reglering på detta område.

Det bör bl.a. göras en längre gående analys än den som utredningen gjort när det gäller om det finns bestämmelser i den svenska skollag- stiftningen som kan komma i konflikt med direktivens krav på lika-

behandling. De frågor som därför måste utredas vidare hänger bl.a. sam-

man med utformningen av det svenska skolsystemet, vilket består av oli- Prop. 2002/03:65 ka skolformer för olika grupper av elever. Således är t.ex. särskolan och

specialskolan tillgängliga enbart för elever som har vissa typer av handi- kapp samtidigt som vissa av dessa elever är utestängda från grundskolan. Vidare finns en skolform som uteslutande vänder sig till samer.

Det är även angeläget att närmare analysera på vilka typer av beslut och i vilka konkreta situationer som ett kommande diskriminerings- förbud kan komma att bli tillämpligt. Vilka överväganden som den sär- skilda ansvarsfördelning som finns inom den kommunala skolsektorn kan komma att kräva vid utformningen av skadeståndsansvaret behöver också belysas ytterligare. Detsamma gäller utformningen av tillsynen av att diskrimineringsförbuden efterlevs på skolområdet.

Av vikt är vidare att överväga om andra utbildningsformer än utbild- ningar inom skolväsendet och grundläggande högskoleutbildning och forskarutbildning bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen.

Arbetet med att ta fram ett fullvärdigt beredningsunderlag i dessa frå- gor har påbörjats och bedrivs skyndsamt för att det skall vara möjligt att snarast återkomma med förslag om hur de båda EG-direktiven skall kun- na genomföras fullt ut även på utbildningsområdet.

Undantag från förbudet mot direkt diskriminering

Enligt lagen om likabehandling av studenter i högskolan gäller undantag från förbudet mot direkt diskriminering om en påstått diskrimerande be- handling är berättigad av hänsyn till ett särskilt intresse som uppen- barligen är viktigare än intresset av att förhindra diskriminering i hög- skolan. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen ändras på så sätt att diskrimineringsförbudet inte skall gälla om behandlingen är ett led i strä- vanden att främja jämställdhet mellan kvinnor och män i högskolan.

Regeringen behandlar förbudet mot direkt diskriminering i avsnitt 9.2. I avsnitt 12.3 föreslår regeringen en ny lydelse av de arbetsrättsliga la- garnas undantag från diskrimineringsförbudet. Regeringens förslag avvi- ker från utredningens förslag. Inte heller när det gäller undantaget i lagen om likabehandling av studenter i högskolan är regeringen beredd att gå vidare med utredningens förslag. Frågan kräver ytterligare överväganden och regeringen lämnar därför inte nu något förslag till ändring av undan- tagsbestämmelsen i lagen om likabehandling av studenter i högskolan.

Studiestöd

Enligt direktivet mot etnisk diskriminering krävs diskrimineringsförbud i fråga om ”sociala förmåner”. Utredningen har hänfört statligt studiestöd som tillhandahålls av offentligrättsliga organ till detta område. Eftersom det saknas regler som uttryckligen har till ändamål att motverka diskri- minering i fråga om studiestöd har utredningen föreslagit att ett diskrimi- neringsförbud införs.

Enligt regeringens mening behöver dock EG-direktivets påverkan på studiestödsområdet analyseras närmare än vad utredningen gjort. Det är t.ex. inte helt klart vilka statligt finansierade stöd som berörs och i vad

mån olika stöd kan anses utgöra sociala förmåner i direktivets mening. I

likhet med vad som gäller för utbildningsväsendet i övrigt avser reger- Prop. 2002/03:65 ingen att efter ytterligare överväganden återkomma i frågan om diskrimi-

neringsförbud när det gäller studiestöd.

8 Diskrimineringsgrunderna

8.1Inledning

I artikel 1 i de båda EG-direktiven anges att syftet med direktiven är att fastställa en ram för bekämpning av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung respektive religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Grunderna för diskriminering i direktiven är desamma som i artikel 13 i EG-fördraget.

När det gäller förbudet mot diskriminering på grund av ålder skall den delen av arbetslivsdirektivet vara genomfört i nationell rätt senast den 2 december 2006. Frågan om diskriminering på grund av ålder utreds av den parlamentariska Diskrimineringskommittén. Utredningen har alltså inte haft i uppdrag att utreda diskriminering på grund av ålder. Diskrimi- neringsgrunden är inte heller här föremål för behandling.

Europeiska kommissionen framhöll vid förhandlingen om direktiven att det var fråga om ramdirektiv som ger medlemsstaterna stor frihet vid genomförandet. Även om direktiven är ramdirektiv som överlämnar till medlemsländerna att närmare definiera vissa begrepp är det ytterst EG- domstolens praxis som kommer att gälla. Domstolen har dock vid av- göranden att beakta att det just är fråga om ett ramdirektiv.

I lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (1999 års arbetsrättsliga lagar) och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan finns redan förbud mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder.

Frågan är om diskrimineringsgrunderna i 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehandling i högskolan motsvarar direktivens och hur diskrimineringsgrunderna i den nya lagen med förbud mot diskrimine- ring bör utformas. Det är värdefullt att använda samma begrepp och de- finitioner i de olika lagarna. Regeringen anser i princip att begreppen och definitionerna bör vara desamma i samtliga lagar.

8.2Etnisk tillhörighet

Regeringens förslag: Med etnisk tillhörighet avses i lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och i den nya lagen om förbud mot diskriminering att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg. Mot-

svarande definition införs i lagen (2001:1286) om likabehandling av stu- denter i högskolan med den skillnaden att ”ras” inte tillförs definitionen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrel- sen i Västra Götaland och Katolska biskopsämbetet har framhållit att de är positiva till att trosbekännelse bryts ut ur begreppet etnisk tillhörighet och bildar en självständig diskrimineringsgrund. Mitthögskolan anser att begreppet tillhörighet bör ersättas med ursprung.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet mot etnisk diskriminering förbjuder diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung. I skäl 6 till direktivet sägs att EU förkastar de teorier som försöker slå fast att det finns olika människoraser och att användningen av termen ”ras” i direk- tivet inte innebär ett accepterande av sådana teorier. Texten i direktivet har tillkommit på initiativ av Sverige.

Diskrimineringsgrunden i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet är ”etnisk tillhörighet”. Med etnisk tillhörighet avses enligt 3 § att någon tillhör en grupp av personer som har samma ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Direktivets begrepp ”etniskt ursprung” och ”ras” finns alltså i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

I 2 § lagen om likabehandling av studenter inom högskolan finns en definition av begreppet etnisk tillhörighet som motsvarar den i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet men med skillnaden att ordet ”ras” inte har tagits med. Definitionen avser emellertid innefatta vad som avses med ”ras” enligt direktivet mot etnisk diskriminering och lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. I avvaktan på en mer heltäckande genomgång av användningen av begreppet ras ansågs att termen ”ras” inte skulle tas med i lagen om likabehandling av stu- denter inom högskolan (jfr prop. 2001/02:27 s. 30 och 86).

Regeringen tar nu inte ställning till om ”ras” skall utmönstras ur alla lagarna. Den frågan övervägs av Diskrimineringskommittén (jfr avsnitt 6.3). Eftersom begreppet ras används i direktivet föreslår regeringen att ordet ras tills vidare skall vara kvar i lagen om åtgärder mot etnisk dis- kriminering i arbetslivet. Regeringen föreslår också att den nya lagen om förbud mot diskriminering skall innehålla begreppet ras. Regeringen an- ser dock att det nu inte finns skäl för att i lagen om likabehandling av studenter inom högskolan föra in begreppet ras.

Mitthögskolan har framhållit att begreppet etnisk tillhörighet bör er- sättas med etniskt ursprung därför att det är en skillnad mellan att tillhöra en etnisk grupp och att ha sitt ursprung i en grupp. Regeringen instämmer i att det är en skillnad mellan etnisk tillhörighet och etniskt ursprung. Begreppet etnisk tillhörighet har dock en vidare betydelse eftersom be- greppet inbegriper förutom etniskt ursprung även ras, hudfärg och natio- nellt ursprung. Det är en avgörande omständighet som medför att re- geringen inte anser att begreppet bör bytas ut.

Utredningen har föreslagit att begreppet trosbekännelse bryts ut ur be- greppet etnisk tillhörighet och med en annan lydelse bildar en själv- ständig diskrimineringsgrund. Regeringen delar den bedömningen. Frå- gan behandlas vidare nedan.

Prop. 2002/03:65

Sammanfattningsvis anser regeringen att diskrimineringsgrunden et- Prop. 2002/03:65 nisk tillhörighet i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbets-

livet uppfyller direktivets diskrimineringsgrund ”ras eller etniskt ur- sprung”. Den gällande definitionen av etnisk tillhörighet kan därför allt- jämt användas med den justeringen att begreppet trosbekännelse bryts ut ur definitionen. Regeringen föreslår således att definitionen av ”etnisk tillhörighet” ändras i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i ar- betslivet, att en motsvarande definition införs i den nya lagen om förbud mot diskriminering och att definitionen i lagen om likabehandling av studenter i högskolan ändras genom att begreppet trosbekännelse bryts ut.

8.3Religion eller annan trosuppfattning

Regeringens förslag: Religion eller annan trosuppfattning införs som en självständig diskrimineringsgrund i lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan och i den nya lagen om förbud mot diskrimine- ring. Lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet byter namn till lagen om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.

Förslaget föranleder konsekvensändringar i ovan angivna lagar samt i högskolelagen (1992:1434) och lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att begreppet ”religion eller övertygelse” används och att övertygelse definieras som grundläggande värderingar i livsåskådningsfrågor eller andra frågor av etisk karaktär.

Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste- männens Centralorganisation (TCO) och Sveriges Akademikers Central- organisation (SACO) anser att det är viktigt att begreppet övertygelse ges en inskränkt betydelse. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Riks- polisstyrelsen befarar att begreppet övertygelse har getts en för vid inne- börd i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Läns- styrelsen i Västra Götalands län och Mitthögskolan anser att det före- slagna begreppet övertygelse kan medföra tillämpnings- och tolknings- problem. Katolska biskopsämbetet och Riksförsäkringsverket (RFV) an- ser att det är otillfredsställande att det inte finns en legaldefinition be- träffande religion. Ämbetet anser att begreppen religion och övertygelse skall hållas samman i enlighet med systematiken i arbetslivsdirektivet och artikel 9 i Europakonventionen samt att utredningens förslag till de- finition av övertygelse även kan omfatta religion.

Skälen för regeringens förslag: Arbetslivsdirektivet förbjuder dis- kriminering på grund av religion eller övertygelse. Lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter inom högskolan förbjuder diskriminering på grund av trosbekännelse. Trosbekännelse ingår i definitionen av be- greppet etnisk tillhörighet.

Trosbekännelse utgjorde en av diskrimineringsgrunderna redan i 1986 års lag mot etnisk diskriminering, lagen (1986:442) mot etnisk diskrimi- nering. I den lagen kopplades begreppet etnisk diskriminering till brotts- balkens diskrimineringsbegrepp (prop. 1985/86:98 s. 65). Anledningen var värdet av att använda diskrimineringsgrunder som direkt knöt an till gällande rätt samt att vägledning då kunde erhållas i förarbetena till brottsbalkens bestämmelse och domstolspraxis. Inom straffrätten har ett skydd mot angrepp på grund av trosbekännelse funnits alltsedan 1948 års ändringar i strafflagen, lagen (1948:448) om ändring i strafflagen. Att trosbekännelse blev en grund i förbudet mot etnisk diskriminering berod- de på att trosbekännelse ofta innefattar någon form av etnisk diskrimine- ring. Begreppet trosbekännelse i 1986 års lag fördes senare över till 1994 års lag och därefter till 1999 års lag om åtgärder mot etnisk diskrimine- ring i arbetslivet.

Som framgår av avsnittet ovan föreslås att ordet trosbekännelse bryts ut ur definitionen av etnisk tillhörighet. Frågan är om ordet trosbekännel- se skall ersättas med direktivets uttryck religion eller övertygelse eller något annat uttryck. Frågan är också vad som avses med direktivets för- bud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse.

Som inledningsvis framförts saknar direktiven definitioner. I artikel 1 i direktivet mot etnisk diskriminering finns en uppräkning av de otillåtna diskrimineringsgrunderna. Uppräkningen inleds med ”religion eller över- tygelse”. Därefter fortsätter uppräkningen med ”funktionshinder, ålder” och avslutas med ”eller sexuell läggning”. Orden religion och övertygel- se är sammanbundna med ordet eller, utan att de utgör de sista orden i uppräkningen. Enligt regeringens mening utvisar artikelns utformning att orden religion och övertygelse har ett nära inbördes samband och att ”övertygelse” därför skall läsas i förhållande till ”religion”. Med ”över- tygelse” bör alltså avses sådan övertygelse som har nära samband med eller i allmänhet förknippas med begreppet religion.

Utredningen har föreslagit att begreppet trosbekännelse ersätts med di- rektivets begrepp religion eller övertygelse. Vidare har utredningen före- slagit en legaldefinition av begreppet övertygelse motsvarande ”grund- läggande värderingar i livsåskådningsfrågor eller andra frågor av etisk karaktär”.

Lagrådet har framhållit att ordet ”övertygelse” är otydligt till sin inne- börd och kan leda till missuppfattningar om diskrimineringsförbudets räckvidd. Enligt Lagrådet skulle större tydlighet åstadkommas om man i stället använder uttrycket ”religion eller annan trosuppfattning”. Enligt Lagrådet skulle det därigenom bli klart att ”annan trosuppfattning” inne- bär något annat än ”religion” men ändå är begränsat till en åskådning som är jämförbar med religion och inte gäller övertygelser i politiska, kulturella eller andra i sammanhanget irrelevanta frågor. Lagrådet har föreslagit att ”religion eller annan trosuppfattning” definieras som ”en religiös, livsfilosofisk eller annan motsvarande åskådning”.

Regeringen anser att begreppet trosbekännelse i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och i lagen om likabehandling av stu- denter inom högskolan bör ersättas med ett annat begrepp. Motsvarande begrepp bör även införas i den nya lagen om förbud mot diskriminering. Det innebär att den gällande straffrättsliga bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken inte påverkas. Straffbestämmelsen behandlas av den parla-

Prop. 2002/03:65

mentariska Diskrimineringskommittén som bl.a. särskilt skall överväga om straffbestämmelsen skall ersättas av annan typ av reglering.

Utredningen har föreslagit att ordet trosbekännelse ersätts med ”religi- on eller övertygelse”. Lagrådet har föreslagit att trosbekännelse ersätts med ”religion eller annan trosuppfattning”. Regeringen instämmer i Lag- rådets synpunkt att begreppet ”annan trosuppfattning” tydligare visar att det skall läsas i förhållande till religion. I den engelska versionen av ar- betslivsdirektivet används orden ”religion or belief” vilket även det enligt regeringens mening talar för att det är frågan om en trosuppfattning. Re- geringen anser att åskådningar som ateism och agnosticism är jämförbara med religion och omfattas av begreppet annan trosuppfattning. Regering- en anser också att dessa åskådningar bör omfattas av ett diskriminerings- skydd. Regeringen delar alltså Lagrådets uppfattning och föreslår att be- greppet trosbekännelse skall ersättas av begreppet ”religion eller annan trosuppfattning”.

Fråga är därutöver om det i lagen bör införas en definition av begrep- pet ”religion eller annan trosuppfattning”. Utredningen har föreslagit en definition av begreppet ”övertygelse” motsvarande grundläggande värde- ringar i livsåskådningsfrågor eller andra frågor av etisk karaktär. Lagrå- det har framhållit att det inte är lätt att utforma en adekvat och entydig definition. Lagrådet har som förslag framfört att begreppet ”religion eller annan trosuppfattning” definieras som en religiös, livsfilosofisk eller an- nan motsvarande åskådning.

Att direktivets begrepp övertygelse skulle ha en sådan vid betydelse som utredningen föreslagit kan ifrågasättas. Att låta begreppet avse t.ex. en livsfilosofisk åskådning eller grundläggande värderingar i livsåskåd- ningsfrågor är problematiskt, främst på grund av svårigheten att klart avgränsa och definiera livsfilosofiska åskådningar eller livsåskådnings- frågor i förhållandet till politiska och andra frågor. Framför allt är det viktigt att avgränsa och definiera diskrimineringsgrunderna så att skydd för diskriminering inte skapas för situationer som de flesta inte anser är rimligt eller etiskt försvarbart att skydda i en diskrimineringslagstiftning. T.ex. bör ett diskrimineringsskydd för personer med rasistisk övertygelse inte införas. Regeringen delar därför den åsikt som flera remissinstanser framfört, nämligen att den av utredningen föreslagna definitionen kan innebära en för vid innebörd och dessutom medföra tillämpnings- och tolkningsproblem. Enligt regeringens mening skulle även en definition av begreppet religion eller annan trosuppfattning så som Lagrådet föreslagit medföra tillämpnings- och tolkningsproblem.

Vad som avses med begreppet trosbekännelse i lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet är inte definierat utan framgår av rätts- praxis. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt med en särskild definition av vare sig religion eller annan trosuppfatt- ning, vilka begrepp nu föreslås ersätta begreppet trosbekännelse.

Orden annan trosuppfattning får dock inte tolkas för vidsträckt. Endast en sådan annan trosuppfattning som har sin grund i eller samband med en religiös åskådning bör omfattas av diskrimineringsförbudet. Däri måste anses ingå t.ex. buddism liksom ateism och agnosticism vars grunder för åskådning har ett naturligt samband eller är jämförbara med religion. Andra etiska eller filosofiska värderingar som inte har samband med re- ligion faller utanför. Inte heller politiska åskådningar omfattas.

Prop. 2002/03:65

Regeringen föreslår alltså att diskrimineringsgrunden ”religion eller Prop. 2002/03:65 annan trosuppfattning” införs som en självständig diskrimineringsgrund i

lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen om lika- behandling av studenter inom högskolan samt i den nya lagen om förbud mot diskriminering. Motsvarande justering bör göras i 1 kap. 5 a § i hög- skolelagen (1992:1434) som hänvisar till diskrimineringsgrunderna i la- gen om likabehandling av studenter inom högskolan. Likaså bör en kon- sekvensändring av samma innebörd göras i lagen (1999:131) om Om- budsmannen mot etnisk diskriminering. Som en konsekvens av förslaget bör rubriken till lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet ändras på sådant sätt att diskrimineringsgrunden religion eller annan trosuppfattning anges i rubriken. En annan konsekvens av förslaget är att uttrycket ”etnisk mångfald” i lagen om åtgärder mot etnisk diskrimine- ring i arbetslivet bör utgå eftersom uttrycket inte omfattar den nya själv- ständiga diskrimineringsgrunden.

8.4Sexuell läggning

Regeringens förslag: Med sexuell läggning i den nya lagen om förbud mot diskriminering avses homosexuell, bisexuell och heterosexuell lägg- ning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen har invänt mot förslaget. Riksförbundet för

sexuellt likaberättigande (RFSL) framhåller att varken transsexualism eller transvestism är sexuella beteenden utan förhållningssätt till köns- identitet. Förbundet vänder sig mot jämförelser mellan pedofili och transsexualism eller transvestism.

Skälen för regeringens förslag: Som inledningsvis anförts definieras inte diskrimineringsgrunderna i direktiven. I motiveringen till kommis- sionens förslag till rådets direktiv om inrättande av allmänna ramar för likabehandling i arbetslivsdirektivet, KOM (1999) 565, anges att en klar skiljelinje bör dras mellan sexuell läggning och sexuellt beteende. Enligt kommissionen omfattas enbart sexuell läggning av direktivet.

I lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning definieras begreppet sexuell läggning som homosexuell, bi- sexuell och heterosexuell läggning. Motsvarande definition finns i lagen om likabehandling av studenter i högskolan. I förarbetena till lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (prop. 1997/98:180 s. 20–22) framhålls att alla individer i princip hör till någon av de tre kategorierna och att olika sexuella beteenden eller varia- tioner som kan finnas hos såväl hetero- och homo- som bisexuella per- soner faller utanför. I propositionen anges också att begreppet inte heller omfattar böjelser såsom exempelvis pedofili. I fråga om skydd för trans- sexuella framhålls vidare att transsexualism är en fråga om köns- tillhörighet och inte sexuell läggning. Lagen om likabehandling av stu- denter i högskolan omfattar även ett skydd mot diskriminering på grund av könstillhörighet. I förarbetena till den lagen framhölls att det även inkluderar transsexualism (prop. 2001/02:27 s. 29).

Den parlamentariska Diskrimineringskommittén skall behandla termen Prop. 2002/03:65 sexuell läggning och överväga om ett skydd för transpersoner skall in-

föras (jfr avsnitt 6.3).

Regeringen bedömer att det inte finns anledning att befara att defini- tionen av begreppet sexuell läggning i lagen om förbud mot diskrimine- ring i arbetslivet på grund av sexuell läggning skulle vara mindre om- fattande än det som innefattas i diskrimineringsgrunden sexuell läggning i arbetslivsdirektivet. Definitionen i lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och i lagen om likabehandling av studenter i högskolan kan därför alltjämt användas och en mot- svarande definition föreslås införas i den nya lagen om förbud mot dis- kriminering.

Sexuell läggning omfattar inte olika förhållningssätt till könsidentitet såsom transsexualism eller transvestism. Transsexualism har både inom EG-rätten och i svensk rätt ansetts vara en fråga om könstillhörighet och inte om sexuell läggning. Transsexuella personer har därmed som nämnts redan ett skydd mot diskriminering i arbetslivet genom jämställdhets- lagen och lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Frågan om lagstiftningen skall även uttryckligen omfatta transsexualism och trans- vestism får anstå i avvaktan på Diskrimineringskommitténs utredning av frågan. Skyddet i lagen om likabehandling av studenter i högskolan mot diskriminering på grund av transsexualism kvarstår däremot.

8.5Funktionshinder

Regeringens förslag: Med funktionshinder i den nya lagen om förbud mot diskriminering avses varaktiga fysiska, psykiska eller begåvnings- mässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen har invänt mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Med funktionshinder i lagen om för- bud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder avses varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjuk- dom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Motsvarande definition finns i lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Definitionen i lagarna av funktionshinder är vid. Det finns inget som tyder på att något skulle behöva tillföras för att den skall stå i överensstämmelse med arbetslivsdirektivet. I fråga om diskriminerings- grunden funktionshinder anser regeringen att definitionen i lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder och i lagen om likabehandling av studenter i högskolan uppfyller direktivets krav och därför alltjämt bör användas. Regeringen föreslår att mot- svarande begrepp införs i den nya lagen om förbud mot diskriminering.

Prop. 2002/03:65

9 Diskrimineringsbegreppet

9.1Ett gemensamt diskrimineringsbegrepp

Regeringens förslag: Lagstiftningen mot diskriminering utgår från ett gemensamt diskrimineringsbegrepp. Med direkt diskriminering, indi- rekt diskriminering, trakasserier och instruktioner att diskriminera av- ses detsamma i den nya lagen om förbud mot diskriminering, lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen har invänt mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt EG-domstolens rättspraxis in- nebär diskriminering att olika regler tillämpas i jämförbara situationer eller att samma regel tillämpas i olika situationer.3 Fall då olika regler tillämpas i jämförbara situationer, och resultatet är att någon missgynnas, är fall av direkt diskriminering. När samma regel tillämpas i olika situa- tioner talar man om indirekt diskriminering.

Begreppsparet direkt diskriminering och indirekt diskriminering an- vänds sedan några år i den svenska lagstiftningen mot diskriminering, dvs. i jämställdhetslagen (1991:433), lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot dis- kriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexu- ell läggning och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. Regeringens förslag till ett utvidgat skydd mot diskriminering är att reglerna även fortsättningsvis skall bygga på ett gemensamt dis- krimineringsbegrepp som i grunden hämtas från EG-rätten.

Diskrimineringsbegreppet förutsätter inte en avsikt att diskriminera. Även oavsiktlig diskriminering är förbjuden och det krävs inte heller att vårdslöshet kan påvisas. Detta innebär att den eventuellt diskriminerande avsikt någon kan ha haft med ett visst handlande inte avgör om diskrimi- nering skett eller inte. Avgörande för om diskriminering är för handen är i princip om en diskriminerande effekt uppstått. Detta är en vedertagen utgångspunkt i EG-rätten och i de hittills gällande svenska lagarna. Den bör gälla även fortsättningsvis.

3 Jfr mål C-394/96, Brown (REG 1998, s. I-4) och mål C-342/93, Gillespie (REG 1996, s. I- 475).

Gemensamma definitioner av direkt diskriminering, indirekt diskrimi- Prop. 2002/03:65 nering, trakasserier och instruktioner att diskriminera bör användas i den

nya lagen mot diskriminering, i 1999 års lagar och i lagen om lika- behandling av studenter i högskolan. För att fullfölja den inriktningen föreslås nu ändringar i 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Regeringens strävan är att samma diskrimine- ringsbegrepp skall användas i alla lagar mot diskriminering. Regeringen återkommer i annat sammanhang med förslag till hur även jämställd- hetslagen skall anpassas till det gemensamma språkbruket.


9.2		Direkt diskriminering

	Regeringens förslag: Med direkt diskriminering avses att en enskild
	person missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan be-
	handlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situa-
	tion, om missgynnandet har samband med etnisk tillhörighet, religion
	eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.
	Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
	Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig sär-
skilt om definitionen av direkt diskriminering. Ombudsmannen mot et-
nisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning (HomO) är positiva till att skyddet mot dis-
kriminering inte begränsas till situationer där det finns en koppling mel-
lan missgynnandet och den missgynnandes egen tillhörighet till den
skyddade		diskrimineringsgrunden. Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet avstyrker bestämt utredningens resonemang i den
delen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EG-direktiven skall direkt dis-
kriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som
anges i direktiven behandlas mindre förmånligt än en annan person be-
handlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation
(artikel 2.2 a i båda direktiven). Utredningen har formulerat innebörden
av direkt diskriminering som att det skall finnas ett direkt orsakssamband
mellan diskrimineringsgrunden och den missgynnande behandlingen.
Som exempel på sådant direkt orsakssammanhang mellan diskri-
mineringsgrunden etnisk tillhörighet och en missgynnande behandling
kan anges en kommersiellt verksam hyresvärds beslut att neka romer att
hyra en lägenhet med hänvisning till deras etniska tillhörighet.
Direkt diskriminering är förbjudet enligt jämställdhetslagen, 1999 års
lagar mot diskriminering i arbetslivet och lagen om likabehandling av
studenter i högskolan. I jämställdhetslagen och de andra lagarna avses
med direkt diskriminering att en arbetsgivare eller en högskola miss-
gynnar en arbetssökande, en arbetstagare, en student eller en sökande
genom att behandla honom eller henne mindre förmånligt än arbets-
givaren eller högskolan behandlar eller skulle ha behandlat en person av
motsatt kön, med annan etnisk tillhörighet, utan funktionshinder eller
med annan sexuell läggning i en likartad situation. Innebörden av be-
greppet och den ordalydelse som används är likadan i de fem lagarna,
bortsett från att lagarna gäller för olika diskrimineringsgrunder.	86
	86

Utredningen har föreslagit en definition som i sak är densamma som den gängse, utom på en – inte oväsentlig – punkt. Förslaget till ändring är att den jämförelse med annan person som skall göras för att ta reda på om någon blivit diskriminerad inte måste göras med en person med an- nan etnisk tillhörighet, utan funktionshinder eller med annan sexuell läggning. Regeringen behandlar detta nedan under rubriken Jämförelse med en annan person.

Begreppet direkt diskriminering är uppbyggt kring uttrycken miss- gynnande, jämförelse och orsakssamband.

Missgynnande

En första nödvändig förutsättning för direkt diskriminering är att någon missgynnas. En missgynnande behandling kan bestå i både aktivt hand- lande och underlåtenhet att handla. Ett missgynnande innebär att en ar- betssökande, en arbetstagare, en kund, en student, en patient etc. försätts i ett sämre läge eller går miste om en förbättring, en förmån, en service- åtgärd eller liknande. En behandling är missgynnande om den kan sägas medföra en skada eller nackdel för den enskilde. Det som typiskt sett är förenat med faktisk förlust, obehag eller liknande är missgynnande. Av- görande är att en negativ effekt inträder, inte vilken orsak som kan ligga bakom missgynnandet. Att någon erbjuds att köpa en vara till högre pris än någon annan är ett exempel. Att en person nekas att köpa en bostad eller förvägras inträde på en restaurang är andra exempel.

Även obehag och personligt lidande på grund av mobbning eller andra trakasserier kan utgöra missgynnande. De båda EG-direktiven anger ut- tryckligen att trakasserier är att anse som diskriminering (jfr vidare av- snitt 9.4.)

Enligt EG-direktiven är också instruktioner att diskriminera diskrimi- nering. Även sådana instruktioner kan innebära missgynnande (jfr vidare avsnitt 9.5).

Utredningen har föreslagit att missgynnandet skall uttryckas med or- den ”behandla sämre än” i stället för ”behandla mindre förmånligt än” vilket är den formulering som i dag används i 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Regeringen ansluter sig till detta förslag. Med den nya formuleringen menas detsamma som tidigare. Syftet med ändringen är endast att göra språket enklare.

Jämförelsen – allmänt

För att avgöra om någon missgynnats måste en jämförelse göras. Hur den person som menar sig ha blivit diskriminerad har behandlats måste jäm- föras med hur någon eller några andra personer behandlas, har blivit be- handlade eller skulle ha behandlats. Endast om jämförelsen visar en av- vikelse från hur någon annan person som befinner sig i en jämförbar si- tuation behandlas kan behandlingen bedömas som diskriminering. Här aktualiseras frågan hur jämförelsen skall göras.

Det är naturligt att jämförelsen i allmänhet görs med en annan faktiskt existerande person, t.ex. att en arbetstagare jämförs med en arbetskamrat, att en student som läser på en högskola jämför sig med en annan student

Prop. 2002/03:65

eller att två kunder i en butik jämförs med varandra. I dessa fall sker jäm- Prop. 2002/03:65 förelsen med en faktisk jämförelseperson. Om det inte finns någon verk-

lig person att jämföra med får jämförelsen göras med en tänkt jäm- förelseperson (en hypotetisk jämförelseperson). Enligt EG-direktiven skall jämförelsen göras med hur en annan person behandlas, har be- handlats eller skulle ha behandlats (kurs. här). Att jämförelser med be- handling i förfluten tid och med hypotetiska jämförelsepersoner är möj- liga är vedertaget inom EG-rätten och i svensk rätt (jfr t.ex. prop. 1999/2000:143 Ändringar i jämställdhetslagen, m.m., s. 30 ff.)

Jämförelsen blir dock rättvisande endast om personerna befinner sig i situationer där det är rimligt eller naturligt att jämföra dem med varandra. Detta uttrycks i EG-direktiven som att jämförelsen skall göras med nå- gon som befinner sig i en jämförbar situation. I 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan talas om likartad situation. Utredningen anser att det inte finns någon skillnad mellan dessa båda begrepp. För att få överensstämmelse med direktivtexten har utredningen föreslagit att orden jämförbar situation skall användas i de nya lagarna. Regeringen ansluter sig till detta synsätt.

Detta kriterium – jämförbar situation – kan ha olika innebörd beroende på i vilken situation diskrimineringen påstås ha skett. När de arbetsrätts- liga lagarna tillämpas kan kriteriet ”jämförbar situation” ha betydelse t.ex. när det gäller att jämföra två arbetssökande varav endast den ene har de kvalifikationer som krävs för att det sökta arbetet skall kunna utföras väl. Om de arbetssökandes meriter skiljer sig åt så klart att de båda per- sonerna inte befinner sig i en jämförbar situation kan inte jämförelsen utvisa diskriminering. När det gäller den nya lagen mot diskriminering kan det antas att frågan om jämförbar situation får en delvis annan karak- tär och i några fall underordnad betydelse. Avgörande bör vara om det i det enskilda fallet kan anses vara rimligt och naturligt att olika individer behandlas lika. På vissa områden kommer individens kvalifikationer eller uppfyllande av vissa icke-diskriminerande villkor att ha stor betydelse. Det gäller – exempelvis – beviljande av F-skattesedel, auktorisation av tolk, medlemskap i advokatsamfundet och arbetslöshetsersättning. I des- sa och andra fall är det naturligt att vissa krav eller kriterier skall vara uppfyllda för att förmånen skall beviljas.

I andra fall kan ”jämförbar situation” utgå från människors behov. Så kan vara fallet t.ex. i fråga om hälso- och sjukvård och inom social- tjänsten. Där blir i första hand vård- eller stödbehovet styrande för om två personer kan anses vara i jämförbara situationer. Detta gäller de per- soner som i övrigt uppfyller grundläggande krav, t.ex. bosättning, för att få tillgång till vård eller insats.

I ytterligare andra fall bör utgångspunkten vara att i princip alla be- finner sig i en jämförbar situation i den meningen att alla – oavsett per- sonliga egenskaper – skall ha rätt att inte bli bemötta på ett trakasserande eller annars diskriminerande sätt. Så bör vara fallet t.ex. vid restaurang- besök, för kunder i butiker och för den som söker olika typer av sam- hällelig service. I situationer som dessa lär kriteriet jämförbar situation ha en underordnad praktisk betydelse.

Jämförelse med ”en annan person”	Prop. 2002/03:65
På en punkt avviker utredningens överväganden från vad som enligt ut-
redningen hittills gällt i de svenska diskrimineringslagarna. I nuvarande
lydelse av 1999 års lagar om diskriminering på grund av etnisk tillhörig-
het och diskriminering på grund av sexuell läggning anges att jämförel-
sen skall göras med en person med ”annan etnisk tillhörighet” respektive
”annan sexuell läggning”. Enligt 1999 års lag om diskriminering av per-
soner med funktionshinder skall jämförelsen göras med personer utan
”sådant funktionshinder”. Även lagen om likabehandling av studenter i
högskolan utgår från att jämförelsen skall göras med en person som har
annan etnisk tillhörighet etc. Utredningens förslag till definition av direkt
diskriminering innebär att det inte skall krävas en jämförelse med annan
etnisk tillhörighet etc. Förslaget grundar sig på det faktum att de båda
EG-direktiven anger att jämförelsen skall göras med ”en annan person” –
inte med någon som har annan etnisk tillhörighet etc. Utredningen anför
vidare att den föreslagna formuleringen stämmer bättre överens med mo-
tivuttalanden till 1999 års lagar om att någon kan diskrimineras av skäl
som har samband med annans etniska tillhörighet.
Bland remissinstanserna delar DO och HomO utredningens slutsats i
denna del. De menar att EG-regelns skydd mot diskriminering inte är
begränsat till sådana situationer där det finns ett samband mellan miss-
gynnandet och den missgynnades egen anknytning till den skyddade dis-
krimineringsgrunden. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet har dock redovisat en annan uppfattning. Enligt nämnden räcker
det med att hänvisa till att direktivets ordalydelse kräver att jämförelse
skall kunna göras med ”en annan person”. Nämnden menar att om utred-
ningens förslag genomförs skulle exempelvis en arbetsgivare ha att för-
svara sin lönesättning på basis av bevisbördereglerna i direktiven vad
gäller arbetstagare som är av samma etniska tillhörighet eller bekänner
sig till samma religion. Det skulle enligt nämnden t.ex. innebära att ett
allmänt saklighetskrav infördes i arbetslivet i alla de frågor som rör en
arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet på en arbetsplats, vilket
nämnden menar inte följer av de båda EG-direktiven.
Regeringen kan som utredningen konstatera att det på denna punkt
finns en skillnad mellan EG-direktivens lydelse och ordalydelsen i 1999
års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Reger-
ingen föreslår att 1999 års lagar ändras och att den nya lagens definition
av direkt diskriminering formuleras så att jämförelsen skall göras med
”någon annan”. För det första får saken sägas följa av EG-direktiven. Att
utforma diskrimineringsförbudet på ett snävare sätt, som i 1999 års lagar
och lagen om likabehandling av studenter i högskolan i dag, skulle vara
att nationellt begränsa det skydd mot diskriminering som följer av EG-
direktiven. För det andra stämmer denna ordning väl överens med reger-
ingens syn på arbetet mot diskriminering och diskrimineringslagarnas
syften. Innebörden av att jämförelsen skall kunna göras med ”en annan
person” är att diskrimineringsförbudet skall träffa varje otillbörligt hän-
synstagande till etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,
sexuell läggning eller funktionshinder. Det är något helt annat än att ett
allmänt saklighetskrav införs i alla frågor som rör en arbetsgivares rätt att
leda och fördela arbetet på en arbetsplats.

Den som hävdar att diskriminering skett måste befinna sig i en jämför- bar situation med den faktiska eller hypotetiska person som han eller hon jämför sig med. En jämförelse med ”någon annan person” skall alltså vara rimlig och naturlig för att vara meningsfull i en diskrimineringstvist. Dessutom gäller alltjämt kravet på orsakssamband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden.

Sammanfattningsvis ansluter sig regeringen till utredningens över- väganden i denna del. Det finns inte skäl att hålla fast vid den begräns- ning av kretsen av jämförelsepersoner som finns i 1999 års lagar.

Närmare anvisningar till hur jämförelsen kan gå till i en anställnings- situation finns i förarbetena till jämställdhetslagen och 1999 års lagar, se särskilt prop. 1999/2000:143 Ändringar i jämställdhetslagen, m.m., s. 32 och Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU3 Ändringar i jämställdhetslagen m.m., s. 23. I propositionen till 1999 års lag om dis- kriminering av personer med funktionshinder finns uttalanden om jämfö- relsen när det gäller personer med funktionshinder, se prop. 1997/98:179 Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funk- tionshinder, s. 41. I prop. 2001/02:27 Likabehandling av studenter i hög- skolan, s. 38 f.f. behandlas motsvarande fråga när det gäller studenter i högskolan. Dessa uttalanden bör alltjämt vara vägledande för förhållan- dena i arbetslivet respektive högskolan.

Orsakssambandet

Den tredje nödvändiga förutsättningen för direkt diskriminering är att det finns ett orsakssamband mellan missgynnandet och diskriminerings- grunden. Ett sådant samband kan vara starkt eller svagt. Allra starkast är det om det finns en avsikt att missgynna en person på grund av hans eller hennes etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuella läggning eller funktionshinder. I det fallet finns tydligt det nödvändiga orsakssambandet. En diskriminerande avsikt är emellertid inte nödvändig för att diskriminering skall kunna vara för handen. Om någon missgynnar någon annan för att tillmötesgå andras önskemål finns det nödvändiga orsakssambandet. Ett exempel är att en kommersiellt verksam hyresvärd nekar en person med viss hudfärg att hyra en lägenhet på grund av andra hyresgästers motvilja mot att få en granne med annan etnisk tillhörighet än den de har själva. Likaså, om avsikten till och med är att gynna eller bespara någon lidande eller obehag, men effekten blir att t.ex. att någon nekas att hyra en lägenhet eller inträde i en restaurang, finns orsaks- sambandet mellan handlingssättet och diskrimineringsgrunden. Diskri- minering kan alltså vara för handen om övriga rekvisit är uppfyllda.

Om den etniska tillhörigheten, religionen eller trosuppfattningen, den sexuella läggningen eller funktionshindret är en av flera orsaker till hand- landet är detta tillräckligt. Den aktuella diskrimineringsgrunden behöver alltså inte vara det enda eller det avgörande skälet för beslutet. Orsaks- sambandet är för handen även när diskrimineringsgrunden är en av flera faktorer som utgör orsaken till den missgynnande behandlingen. Detta kan uttryckas som att det inte behöver vara fråga om ett missgynnande på grund av diskrimineringsgrunden. Det skall räcka med att missgyn- nandet har samband med diskrimineringsgrunden.

Prop. 2002/03:65

Orsakssambandet finns när en person diskrimineras på grund av sin Prop. 2002/03:65 egen etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuella

läggning eller sitt eget funktionshinder. Men förbudet bör gälla i två fall till (jfr vad som ovan sagts om jämförelse med ”någon annan”). Det ena gäller ”felaktigt förmodad” tillhörighet till någon av de skyddade grup- perna. Om någon t.ex. nekas inträde i en nöjeslokal därför att nöjesarran- gören tycker illa om homosexuella personer och felaktigt tror att perso- nen i fråga är homosexuell finns det ett orsakssamband mellan missgyn- nandet och diskrimineringsgrunden, även om antagandet om den sexuella läggningen är felaktigt. Det andra fallet är då en person diskrimineras på grund av att han eller hon har en anknytning till någon annans etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuella läggning eller funktionshinder. Ett exempel är att en hyresvärd nekar att hyra ut en lä- genhet till en person på grund av att dennes make eller sambo har en viss etnisk tillhörighet eller för att en släkting är homosexuell. Ett annat ex- empel där det nödvändiga orsakssambandet finns är diskriminering av en kvinna som själv är född och uppvuxen i Sverige men har gift sig med en invandrare och tagit makens efternamn. Att någon missgynnas på grund av en sådan anknytning till t.ex. en viss etnisk grupp är inte mindre stö- tande än när den som missgynnas själv har den etniska tillhörigheten. Enligt uttalanden i förarbetena gäller 1999 års lagar mot diskriminering i arbetslivet sådana fall av diskriminering på grund av felaktigt förmodad tillhörighet och diskriminering på grund av annans tillhörighet till någon av de skyddade kategorierna (jfr prop. 1997/98:177 s. 59 och bet. 1998/99:AU4 s. 19 och 20). Detsamma bör gälla även fortsättningsvis och enligt den nya lagen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att bestämmelserna om direkt diskriminering i 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehand- ling av studenter i högskolan ändras i enlighet med vad som nu sagts och att en motsvarande definition införs i den nya lagen mot diskriminering.

Undantag från förbudet mot direkt diskriminering

Skyddet mot direkt diskriminering är inte absolut, vare sig i EG-direkti- ven eller i de gällande svenska diskrimineringslagarna. Regeringen be- handlar frågan om undantag från diskrimineringsförbuden i de avsnitt som gäller de skilda förbudens utformning.

9.3Indirekt diskriminering

Regeringens förslag: Med indirekt diskriminering avses att en en- skild person missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer med viss etnisk tillhörighet, re- ligion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller visst funk-

tionshinder. Detta gäller dock inte om bestämmelsen, kriteriet eller

förfaringssättet kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå målet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen har invänt mot utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: Enligt EG-direktiven skall indirekt

diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt miss- gynnar personer med en viss religion eller annan trosuppfattning, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet ob- jektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (artikel 2.2 b).

Direktivens definition innebär att indirekt diskriminering i princip föreligger när olika fall behandlas lika utan godtagbar motivering. Ett exempel, som anges i förarbetena till 1999 års lag mot etnisk diskrimine- ring, är om en arbetsgivare skulle ange att ”för arbete som städare krävs gymnasiekompetens i svenska”. Invandrare kan antas vara över- representerade bland dem som inte skulle uppfylla det kravet. Om det inte finns ett godtagbart skäl till varför språkkravet ställs, föreligger in- direkt diskriminering. Exemplet visar att inte bara särbehandling utan även likabehandling kan ge diskriminerande effekter.

I jämställdhetslagen, 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan finns definitioner av indirekt diskriminering som är nästan identiska till sin ordalydelse. Utredningens förslag till definition innebär att de nya lagarna anknyter till den nu vedertagna innebörden av indirekt diskriminering. Regeringen ansluter sig till denna utgångspunkt. Det innebär att begreppet är uppbyggt kring tre nyckelord – miss- gynnande, jämförelsen och intresseavvägningen.

Missgynnande

En förutsättning för att indirekt diskriminering skall kunna konstateras är att någon missgynnats. Med missgynnande i fråga om indirekt diskrimi- nering menas detsamma som i fråga om direkt diskriminering – faktisk liden skada, obehag eller annan nackdel. Här kan hänvisas till vad som i den delen anförts under avsnittet om direkt diskriminering.

Missgynnande uppstår när någon tillämpar en bestämmelse, ett krite- rium eller ett förfaringssätt som verkar neutralt men som vid en närmare granskning i praktiken typiskt sett missgynnar personer som tillhör någon av de grupper som skyddas i lagstiftningen. Det tar sig uttryck i att de personerna jämfört med andra har svårare att uppfylla kriteriet eller be- stämmelsen eller att förfaringssättet medför en negativ effekt för dem.

Utredningen har föreslagit att orden ”i praktiken särskilt kan miss- gynna” används i stället för ”i praktiken särskilt missgynnar” som an- vänds i 1999 års lagar. Utredningen menar att den svenska språk- versionen av direktivens definition kräver att personer faktiskt miss- gynnas medan det i andra medlemsstaters versioner räcker med att en missgynnade verkan kan uppkomma.

Prop. 2002/03:65

Regeringen konstaterar att den hittills gällande definitionen i de svens- Prop. 2002/03:65 ka lagarna inte är helt identisk med direktivens svenska språkversion.

Direktivens lydelse tar sikte på förfaranden etc. som ”särskilt missgyn- nar”, medan de svenska lagarna anger ”i praktiken särskilt missgynnar”. Den lilla språkliga skillnaden är i sak inte oväsentlig. Innebörden av den befintliga lydelsen i de svenska lagarna är att förbudet tar sikte på förfa- randen etc. som typiskt sett innebär en nackdel för den som t.ex. inte har svensk etnisk tillhörighet. Detta – att förbudet skall träffa förfaranden som typiskt sett missgynnar – är också vad utredningen uppger sig vilja uppnå med sitt förslag. Enligt regeringens mening behövs det inte någon ändring i definitionen för att nå detta syfte. Regeringen anser inte att det är nödvändigt eller lämpligt att definitionen av indirekt diskriminering ändras på det sätt som föreslagits. Däremot finns det skäl att behålla den nyansskillnad mellan de svenska lagarna och direktiven som redan finns.

Frågan om krav som ”i praktiken särskilt missgynnar” belyses i ett ny- ligen meddelat avgörande om etnisk diskriminering från Arbets- domstolen (AD 2002 nr 128). Domstolen konstaterar att en arbetsgivares krav på tydlig och korrekt svenska hos arbetssökande ”uppenbarligen [är] sådant att det framstår som neutralt, men i praktiken missgynnar personer med viss etnisk tillhörighet.” Det betyder, enligt domstolen, att en till- lämpning av detta krav är godtagbart endast om syftet med bolagets krav kan motiveras av sakliga skäl och åtgärden varit lämplig och nödvändig för att syftet skall uppnås.

Jämförelsen

För att avgöra om ett krav i praktiken särskilt missgynnar personer ur en viss grupp måste en jämförelse göras mellan den grupp som han eller hon tillhör och någon annan grupp. Jämförelsen skall ta sikte på den andel av de som kan, eller inte kan, uppfylla kravet i de grupper som jämförs. Om jämförelsen visar en betydande skillnad i de båda gruppernas möjligheter att typiskt sett uppfylla kravet talar detta för att indirekt diskriminering är för handen. Skillnaden mellan de som kan respektive inte kan uppfylla kravet i de grupper som jämförs bör vara betydande för att någon ur en grupp skall anses ha missgynnats genom det uppställda kravet.

EG-domstolen har, i fråga om könsdiskriminering, flera gånger uttalat att det åligger de nationella domstolarna att bedöma om bestämmelsen etc. drabbar en betydligt större procentandel av det ena könet. Detta stämmer väl överens med de nu aktuella EG-direktivens utformning. In- nebörden är att vad som utgör en betydande skillnad får överlämnas till domstolarna att avgöra i belysning av EG-domstolens avgöranden.

Regeringen anser att det i fråga om indirekt diskriminering måste göras en faktisk jämförelse mellan de grupper som är aktuella. Det blir i dessa sammanhang inte aktuellt att tala om hypotetiska jämförelsepersoner. Detta gäller enligt jämställdhetslagen och 1999 års lagar.

Intresseavvägningen

Det finns enligt EG-rätten, liksom enligt jämställdhetslagen och de andra

lagarna mot diskriminering, ett visst utrymme för tillämpning av ett krite-

rium, en bestämmelse eller ett förfarande, trots att detta har negativ effekt och missgynnar personer med viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder. Denna intresse- avvägning är avgörande för frågan om ett visst förfarande skall anses vara tillåtet eller otillåtet som indirekt diskriminering.

För att en åtgärd som typiskt sett har negativa effekter för en viss grupp skall vara tillåten måste två krav vara uppfyllda. För det första måste syftet (målet) vara objektivt sett godtagbart. När det är fastställt att ett till synes neutralt kriterium etc. typiskt sett missgynnar en viss grupp är frågan om den som tillämpar detta kriterium eftersträvar ett viktigt mål. Detta mål skall vara värt att skydda i sig och vara tillräckligt viktigt för att motivera att det ges företräde framför principen om icke-diskrimi- nering. För det andra måste åtgärden (medlet för att nå målet) vara lämp- lig och nödvändig. Om det finns andra, icke diskriminerande handlings- alternativ eller medel för att nå ett i sig godtagbart mål utgör miss- gynnandet i princip indirekt diskriminering i strid med lagen.

Intresseavvägningen bör innebära att ett kriterium etc. kan prövas ut- ifrån verksamhetsbehovet hos arbetsgivaren, utbildningsanordnaren, myndigheten, näringsidkaren etc. Utöver ett godtagbart verksamhets- behov bör även tillämpning av nationellt bestämda regler som är avsedda att tillgodose viktiga samhälleliga mål inom ramen för ett lands social- eller sysselsättningspolitik godtas. Sådana omständigheter kan beaktas när det gäller jämställdhetslagen och 1999 års lagar och regeringens för- slag syftar inte till någon ändring på den punkten. Avgörande för vad som med framgång kan åberopas är ytterst vad som framgår av EG-dom- stolens praxis.

Ett exempel från arbetslivet som illustrerar intresseavvägningen är föl- jande. Antag att en arbetsgivare för en viss anställning ställer upp ett krav på ”god svensk språkbehandling”. Detta krav kan uppfyllas av alla, oav- sett etnisk tillhörighet, men sannolikheten är hög för att den som kommit till Sverige nyligen eller först i vuxen ålder inte klarar kravet lika bra som den som är född i Sverige. Det uppställda kravet är till synes neutralt mellan personer med olika etnisk tillhörighet men en jämförelse mellan ”gruppen svenskfödda” och en tänkt grupp ”födda utomlands” visar att de som utgör den senare gruppen i allmänhet klarar kravet sämre. De kan därmed inte räkna med att anställas – de missgynnas typiskt sett. Därmed är dock inte klart att fråga är om otillåten indirekt diskriminering. Det är möjligt att kravet på god svensk språkbehandling är helt relevant för den anställning som saken gäller. Antag att anställningen är av sådan art att det är nödvändigt att arbetstagaren talar och skriver god svenska. Om så är fallet kan konstateras för det första att det krav som arbetsgivaren ställt upp ”motiveras av ett berättigat mål” – objektivt sett krävs sådana språkkunskaper för att arbetet skall utföras tillfredsställande. För det andra kan konstateras att arbetsgivarens tillämpning av kravet är ”ett lämpligt och nödvändigt medel för att uppnå målet”. Om bedömningen av båda dessa led – målet respektive medlet för att uppnå målet – utfaller till arbetsgivarens fördel har den arbetssökande inte diskriminerats på ett otillåtet sätt. Denna bedömning av mål och medel är ett uttryck för in- tresseavvägningen mellan – i exemplet – arbetsgivarens (i sig berätti- gade) intresse av att försäkra sig om en väl utförd arbetsprestation och de

Prop. 2002/03:65

arbetssökandes (likaledes berättigade) intresse av att inte uteslutas från Prop. 2002/03:65 möjligheten att få en anställning på grund av ett icke relevant krav.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att bestämmelserna om indirekt diskriminering i 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehand- ling av studenter i högskolan språkligt justeras och att en motsvarande definition införs i den nya lagen mot diskriminering.

9.4	Trakasserier

Regeringens förslag: Med trakasserier avses ett uppträdande som krän-
ker en persons värdighet och som har samband med etnisk tillhörighet,
religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshin-
der. Trakasserier är diskriminering.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Endast Länsstyrelsen i Västernorrlands län har
yttrat sig särskilt om definitionen av trakasserier. Enligt länsstyrelsen är
definitionen mycket vag och kan leda till tillämpningsproblem, bl.a. vid
oavsiktliga kränkningar.
Skälen för regeringens förslag
Trakasserier är diskriminering
Enligt de båda EG-direktiven skall trakasserier anses vara direkt eller
indirekt diskriminering. Detta uttryckliga diskrimineringsförbud är en
nyhet i systematiskt och terminologiskt hänseende i svensk rätt. I sak –
dvs. när det gäller att trakasserier skall vara förbjudna – stämmer dock
den gällande svenska regleringen i huvudsak överens med direktivens
uttryckliga trakasseriförbud. Hittills har det emellertid inte ansetts nöd-
vändigt att uttryckligen definiera trakasserier som en form av diskrimine-
ring eller att införa ett särskilt uttryckligt förbud mot trakasserier. I förar-
betena till 1999 års lagar uttalas att trakasserande handlingar är en form
av missgynnande och att trakasserier därför kan vara diskriminering. I
förarbetena diskuterades också möjligheten att införa ett särskilt, uttryck-
ligt trakasseriförbud. Regeringen stannade den gången vid bedömningen
att det inte borde införas ett uttryckligt förbud mot arbetsgivares trakas-
serier. Regeringen hänvisade här till det ansvar som arbetsgivaren har
enligt förbuden mot direkt och indirekt diskriminering, enligt arbetsmil-
jölagen och genom skyldigheten att utreda och vidta åtgärder vid fall av
trakasserier mellan arbetstagare. Det hänvisades också till att fysiska per-
soner kan åläggas straffrättsligt ansvar (jfr bl.a. prop. 1997/98:180 s. 44).
Regeringen konstaterar nu att vad som anfördes i lagstiftningsärendet
1997/98 i och för sig inte förlorat sin giltighet. Emellertid är EG-direk-
tiven tydliga. Trakasserier skall anses vara diskriminering. Det ligger		95

enligt regeringens mening ett stort värde i att trakasserier, som är kanske Prop. 2002/03:65 den vanligaste formen av kränkande eller otillbörligt bemötande i sam-

hällslivet, nu uttryckligen lyfts fram som en form av förbjuden diskrimi- nering. På detta sätt genomförs också EG-direktiven i dessa delar på ett tydligt sätt.

Att trakasserier skulle kunna förekomma på ett sätt som innebär indi- rekt diskriminering – alltså genom ett förfaringssätt som framstår som neutralt men i praktiken missgynnar en viss grupp – är knappast tänkbart. Regeringen utgår från att trakasserier i allmänhet kommer att bedömas som direkt diskriminering.

Definitionen

Enligt direktiven skall trakasserier anses vara diskriminering när ett oönskat beteende som har samband med någon av de grunder som anges i direktiven syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks och att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas. Begreppet trakasserier får i detta sammanhang definie- ras i enlighet med medlemsstaternas nationella lagstiftning och praxis (artikel 2.3 i båda direktiven).

Utredningen har föreslagit att med trakasserier skall i diskriminerings- lagstiftningen avses ”ett uppträdande som syftar eller leder till att en per- sons värdighet kränks”. Det förslaget avviker något dels från EG-direkti- ven, dels från definitionen av trakasserier i 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Enligt lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet avses med trakasserier ett uppträdande i arbetslivet ”som kränker en arbetstagares integritet och som har sam- band med arbetstagarens etniska tillhörighet”. Regleringen i de andra lagarna är utformad på motsvarande sätt.

Regeringen ansluter sig till förslaget att byta ordet ”integritet” mot ”värdighet”, vilket är det ord som används i EG-direktiven. Ändringen innebär inte någon skillnad i skyddsnivån eller trakasseriförbudets inne- börd i övrigt (jfr strax nedan om vilket bemötande som utgör trakasse- rier). Regeringen har heller inte någon invändning mot utredningens för- slag om att ledet ”syftar till eller leder till att – – – en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas” inte tas med i definitionen. Om det ledet i EG-direktiven skulle införas i de svenska lagarna skulle två rekvisit behöva uppfyllas för att trakasserier skall anses vara för handen i ett enskilt fall – dels att någon kränks, dels att en hotfull etc. stämning skapas. I den nuvarande definitionen av tra- kasserier gäller endast ett rekvisit – att någon kränks. Regeringen ser inget behov av att skärpa kraven för vilket uppträdande som definieras som trakasserier. Tvärtom följer av artikel 6.2 respektive 8.2 att genom- förandet av direktiven inte får utgöra skäl för att inskränka det skydd mot diskriminering som redan finns i medlemsstaterna på de områden som omfattas av direktiven. Ett starkt skydd mot trakasserier måste gå före absolut trohet till direktivens ordalydelse. Som utredningen påpekar framgår det uttryckligen av direktiven att begreppet trakasserier får defi- nieras i enlighet med medlemsstaternas nationella lagstiftning och praxis. Det finns anledning att ta fasta på det utrymme för nationell anpassning

som EG-direktiven erbjuder och – som utredningen föreslagit – undvika att föra in ledet ”hotfull stämning skapas” i de svenska lagarna.

Att skyddet mot trakasserier är starkt, och tydligt utformat, bör också i andra avseenden vara avgörande för hur definitionen av trakasserier ut- formas. Utredningen har föreslagit att ett uppträdande som ”syftar till” trakasserier skall anses som trakasserier. Orden ”syftar till” är hämtade från EG-direktivens ordalydelse vilket talar för att de införs även i de svenska lagarna.

Regeringen kan dock konstatera att ledet ”syftar till” stämmer mindre väl överens med hur skyddet mot trakasserier i dag är uppbyggt i de svenska lagarna. Diskriminering, som begreppet hittills har setts, utgår inte i något avseende från avsikten eller syftet hos den som diskrimine- rar. Avgörande för om diskriminering är för handen är om en diskrimine- rande effekt uppstår – inte vad som åsyftats eller eftersträvats. En viktig del av skyddet mot trakasserier är att det är den utsatte som avgör om beteendet eller handlingarna är oönskat och kränkande. Att definiera tra- kasserier utifrån om ett uppträdande ”syftar till” en kränkning är att se saken med den diskriminerandes ögon. Dessa omständigheter talar för att det är lämpligt att utnyttja det utrymme för nationell anpassning som EG- direktiven erbjuder.

Regeringen anser att med trakasserier skall avses ett uppträdande som kränker en persons värdighet och som har samband med etnisk tillhörig- het, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funk- tionshinder. Detta är i allt väsentligt samma definition av trakasserier som gäller i dag.

Definitionen av trakasserier och att trakasserier är diskriminering bör framgå direkt av lagtexten i den nya lagen, 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan.

Vilket bemötande som utgör trakasserier

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har pekat på att definitionen av tra- kasseribegreppet är vag till sin utformning. För att klargöra innebörden vill regeringen anföra följande som vägledning.

Trakasserier är handlingar, beteenden eller bemötanden som kränker den utsattes värdighet på ett sätt som har anknytning till de skyddade diskrimineringsgrunderna. Trakasserier kan avse fysiskt, verbalt eller icke-verbalt uppträdande. Handlingarna eller bemötandet skall innebära missgynnande i form av skada eller obehag och på så sätt kränka den en- skildes värdighet. Helt bagatellartade skillnader i bemötande bör inte betraktas som missgynnande och därmed trakasserier. Det bör vara fråga om märkbara och tydliga kränkningar.

Exempel på diskriminerande trakasserier är nedsättande tillmälen på grund av den utsattes eller någon annans etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuella läggning. Det kan handla om rasistiska texter, bilder, märken och klotter. Det kan också vara fråga om sådant som att vissla, stirra eller göra kränkande gester. Trakasserier kan vidare avse nedsvärtning eller ett förlöjligande eller förnedrande uppförande som t.ex. kommentarer om utseende eller bete- ende. Attityder och skämt m.m. som inte riktas mot en eller flera indivi- der omfattas i princip inte. Upprepade nedsättande uttalanden som riktas

Prop. 2002/03:65

till en större grupp kan dock komma att betraktas som diskriminering om Prop. 2002/03:65 någon i gruppen gjort klart att yttrandena uppfattas som kränkande. Ett

handlingssätt eller bemötande som för omgivningen eller isolerat fram- står som harmlöst, kan övergå till att bli trakasserande när det upprepas och då den drabbade klargör att beteendet är kränkande.

För att det skall vara fråga om trakasserier skall handlandet eller bete- endet vara oönskat. Det är den utsatte som avgör om beteendet eller handlingarna är oönskat och kränkande. Bedömningen skall alltså inte göras utifrån antaganden om en allmänt omfattad mening om vilka bete- enden som typiskt sett kan sägas vara ”ägnade att” kränka någons vär- dighet. Lagtekniskt framgår ledet ”oönskat” av att ordet kränker är del av definitionen (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1997/98:177 s.99).

Den som trakasserar måste ha insikt om att hans eller hennes beteende kränker någon på grund av en av de skyddade diskrimineringsgrunderna, t.ex. på grund av någons sexuella läggning. Den trakasserade bör göra klart för den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande. Det betyder i praktiken, om inte tillhörigheten till den skyddade kategorin är uppenbar, att en person inte med framgång kan påstå sig vara diskrimine- rad genom trakasserier om han eller hon inte låter den som står för tra- kasserierna förstå att han eller hon har en viss etnisk tillhörighet etc., el- ler att han eller hon känner sig kränkt av kränkande anspelningar gent- emot den skyddade kategorin. Detta gäller så vitt den etniska tillhörig- heten, religionen eller trosuppfattningen, den sexuella läggningen eller funktionshindret inte är uppenbart eller allmänt känt på t.ex. en arbets- plats. I vissa fall kan omständigheterna vara sådana att kränkningen utan vidare måste stå klar för den som trakasserar. I de fallen behövs inga sär- skilda påpekanden från den som känner sig trakasserad.

Ett handlingssätt eller bemötande skall ha ett orsakssamband med den diskrimineringsgrund som är aktuell för att utgöra trakasserier i lagarnas mening. Liksom är fallet vid de andra typerna av diskriminering är det inte nödvändigt att anknytningen är till den utsattes egen etniska till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuella läggning eller funktionshinder. Även när anknytningen gäller någon annans etniska tillhörighet etc., eller när fråga är om ”felaktigt förmodad” tillhörighet till en skyddad grupp, är rekvisitet orsakssamband uppfyllt. På motsvarande sätt behöver den etniska tillhörigheten, religionen eller trosuppfattningen, funktionshindret eller den sexuella läggningen inte vara ensam orsak till handlandet eller beteendet.

Även anspelningar på någon av diskrimineringsgrunderna och som grundar sig i personliga motsättningar kan utgöra trakasserier.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att definitionerna av trakasserier i 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan utformas i enlighet med vad som nu sagts och att det av la- garna uttryckligen skall framgå att trakasserier är diskriminering. När det gäller den nya lagen föreslås motsvarande bestämmelser.

9.5

Instruktioner att diskriminera

Prop. 2002/03:65

Regeringens förslag: Med instruktioner att diskriminera avses order eller instruktioner att diskriminera en person genom direkt diskrimi- nering, indirekt diskriminering eller trakasserier som

–en arbetsgivare lämnar åt en arbetstagare eller till den som utan att vara anställd söker eller fullgör yrkespraktik på en arbetsplats

–en högskola lämnar åt en arbetstagare vid högskolan, eller

–som lämnas åt någon som står i lydnads- eller beroendeförhållan- de till den som lämnar ordern eller instruktionen eller som gentemot denna åtagit sig att fullgöra ett uppdrag.

Sådana instruktioner är diskriminering.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta godtar eller har inga synpunkter på ut- redningens överväganden. T.ex. Föreningen Svenskt Näringsliv delar utredningens rättsliga bedömning att order eller instruktion att diskrimi- nera förutsätter någon form av lydnads- eller beroendeförhållande. Flera av ombudsmännen mot diskriminering har dock invänt mot utredningens förslag i den delen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universi- tet, som inte i övrigt invänt mot utredningens resonemang i denna del, menar att ett av orden ”order eller instruktion” räcker för att beskriva

diskrimineringsförbudet, lämpligen ”instruktion”.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Enligt EG-direktiven skall en ”föreskrift att diskriminera en person” på grund av ras eller etniskt ursprung etc. anses vara direkt eller indirekt diskriminering (artikel 2.4 i båda direktiven).

Instruktioner att diskriminera

Utredningen har förslagit att beteckningen ”order eller instruktion att diskriminera” skall användas i den svenska lagstiftningen. Skälet till det är att ”föreskrift” i svenska förhållanden brukar syfta på författningstext. Regeringen ansluter sig till det synsättet, men anser – som Juridiska fa- kultetsnämnden föreslagit – att beteckningen ”instruktioner att diskri- minera” bör användas. Som utredningen anmärkt används t.ex. i de eng- elska och de danska versionerna orden instruction respektive instruktion.

Lydnads- eller beroendeförhållande eller åtagande att utföra ett uppdrag

I direktivens ord ”föreskrift” ligger enligt utredningen att det skall finnas ett hierarkiskt förhållande mellan den som uppmanar och den som upp- manas att diskriminera. Utredningen hänvisar till att Europaparlamentet

när direktiven förhandlades fram motiverade förbudet i denna del med

behovet att täcka situationer som att en chef uppmuntrar sina under- lydande att diskriminera vid nyanställningar eller att en fastighetsägare instruerar en mäklare att inte hyra ut ett hus till mörkhyade personer. Med utredningens sätt att se saken är det fråga om en föreskrift att dis- kriminera endast om den som tar emot instruktionerna befinner sig i nå- gon form av lydnads- eller beroendeförhållande till den som uttalar upp- maningen.

Bl.a. Svenskt Näringsliv har förklarat sig dela utredningens rättsliga bedömning och godtar förslaget. Några remissinstanser har dock invänt mot utredningens resonemang angående lydnads- eller beroende- förhållande och menat att tolkningen är alltför restriktiv. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) anser att utredningens ståndpunkt inte har stöd i direktiven. Det är enligt ombudsmännen inte heller lämpligt att ställa upp ett krav på lydnads- eller beroendeförhållande. HO hänvisar till att skyddsvärda si- tuationer sannolikt inte kommer att träffas av förbudet. Enligt DO:s erfa- renhet finns det inte alltid någon etablerad relation mellan den som ger en diskriminerande ”beställning” och den som har att utföra den. DO menar att det kan snarare vara fråga om förhoppningar om t.ex. en större vinst eller allmänt välvillig inställning som styr handlandet och ger som exempel föräldrars önskemål om etnisk eller religiös tillhörighet hos sina barns lärare. Det är enligt DO:s uppfattning nödvändigt att klargöra att det så fort instruktionen kan antas påverka den som fått den, kan vara fråga om en handling som omfattas av förbudet. Enligt HomO kan ett ekonomiskt beroendeförhållande i praktiken utgöra en minst lika kraftfull påtryckning som ett formellt lydnadsförhållande. HomO menar att det inte finns skäl att göra skillnad mellan exempelvis en villaägare som uppdrar åt en fastighetsmäklare att inte sälja huset till ett par av samma kön – vilket skulle omfattas av förbudet med utredningens synsätt – och en grupp arbetstagare eller kunder som utövar påtryckningar för att en företagare inte skall anställa en person som är öppet homo- eller bisexu- ell.

Regeringen bedömer saken på följande sätt. EG-direktiven är inte tyd- liga på denna punkt. De går att uppfatta så som utredningen gjort men lämnar också möjligheter till andra tolkningar. Innebörden av detta är enligt regeringens mening att artiklarnas utformning ger medlemsstaterna visst utrymme för att nationellt närmare bestämma regelns innebörd från mer allmänna utgångspunkter.

En utgångspunkt är att ”kärnområdet” av det område där ett förbud mot diskriminerande instruktioner bör finnas är de fall där det finns nå- gon form av lydnads- eller beroendeförhållande. Det kanske tydligaste exemplet är instruktioner som en arbetsgivare lämnar till en eller flera arbetstagare. En sådan instruktion kan innebära t.ex. att en personal- ansvarig anställd instrueras att vid nyanställningar inte rekrytera arbets- sökande med viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder. Andra exempel är att personal på en restaurang eller annat nöjesetablissemang får instruktioner om att inte släppa in personer med mörk hudfärg på restaurangen eller att butiks- personal instrueras att neka romer tillträde till en butik. I dessa fall kan

Prop. 2002/03:65

100

man tala om ett lydnads- eller beroendeförhållande mellan den som läm-	Prop. 2002/03:65
nar respektive tar emot instruktionen.
En begränsning av regelns tillämpning till egentliga ”lydnads- eller be-
roendeförhållanden” riskerar dock att göra diskrimineringsförbudet allt-
för snävt. Regeringen anser att diskrimineringsförbudet skall ha ett bre-
dare tillämpningsområde än så. Som exempel på andra faktiska situatio-
ner som bör omfattas av diskrimineringsförbudet kan nämnas att en ar-
betsgivare som söker arbetskraft ger anvisningar till arbetsförmedlingen
om att arbetssökande med viss hudfärg skall väljas bort och att en hus-
ägare instruerar en fastighetsmäklare att inte sälja eller hyra ut ett hus till
en person med viss sexuell läggning. Dessa förhållanden karakteriseras
typiskt sett inte av ett ”lydnads- eller beroendeförhållande” även om det
kan finnas ekonomiska incitament eller lojalitetshänsyn som gör att in-
struktionerna kan komma att efterföljas av den som tar emot dem.
Regeringen instämmer alltså inte fullt ut i utredningens resonemang
om att regelns tillämpningsområde bör bestämmas enbart genom en hän-
visning till ”lydnads- eller beroendekriteriet”. Förbudets ”kärnområde”
bör vara situationer som kännetecknas av ett lydnads- eller beroende-
förhållande, men därutöver bör omfattas också relationer som känne-
tecknas av att den ena parten – den som tar emot instruktionen – åtagit
sig att fullgöra ett uppdrag såsom att utföra en tjänst eller lämna viss ser-
vice. Detta bör framgå uttryckligen av lagtexten.
Något annorlunda ställer sig saken i de situationer där en etablerad re-
lation saknas mellan den som lämnar respektive tar emot instruktionen.
Rättssäkerhetsskäl och hänsyn till regelns tillämpning talar för att för-
budet inte utformas på ett alltför extensivt sätt. Påtryckningar i allmänhet
från enskilda personer bör inte omfattas av ett skadeståndssanktionerat
diskrimineringsförbud. Föräldrar med önskemål om etnisk tillhörighet
eller viss religion hos barnens lärare kan inte utnyttja att sko-
lan/arbetsgivaren befinner sig i en beroende- eller uppdragssituation på
samma sätt som arbetsgivaren eller hussäljaren i exemplen ovan. Beho-
vet av en förbudsregel är därmed inte lika framträdande i en sådan situa-
tion. Detsamma gäller t.ex. anställda eller kunder som söker påverka en
arbetsgivare eller en näringsidkare att diskriminera en viss person. Det
skulle enligt regeringens mening föra för långt om diskriminerings-
förbudet utsträcktes till att omfatta sådana påtryckningar eller menings-
yttringar.
Missgynnande
Utredningen diskuterar vidare frågan om det bör krävas att instruktionen
får en faktiskt diskriminerande effekt för att en instruktion skall bedömas
som diskriminering. Utredningens slutsats är att det är ordern eller in-
struktionen i sig som innebär diskriminering.
Regeringen gör följande bedömning. Av EG-direktivens lydelse fram-
går inte om själva instruktionen i sig skall anses utgöra diskriminering
även om den inte åtlyds eller på annat sätt inte får effekt. Inte heller de
exempel på regelns tillämpning som lämnades under förhandlingarna av
direktivets tillkomst ger något besked. Saken får därmed bedömas utifrån
mer allmänna lämplighetsöverväganden. En utgångspunkt är att diskri-
minering, som begreppet är definierat i EG-direktiven och i svensk gäl-	101

lande rätt, förutsätter missgynnande – alltså en effekt. Detta talar för att missgynnade skall vara ett nödvändigt rekvisit även när det gäller den form av diskriminering som kallas instruktioner att diskriminera.

Diskrimineringsförbuden förutsätter generellt inte en diskriminerande avsikt. Samma princip bör gälla i fråga om instruktioner att diskriminera. Att utforma reglerna så att en diskriminerande avsikt – oberoende av ef- fekt – skall vara styrande för när diskrimineringsförbudet gäller vore att frångå utgångspunkten att någons syfte eller avsikt inte har betydelse för om diskriminering är för handen.

Vidare bör utformningen av diskrimineringsförbudet stämma överens med de praktiska möjligheterna att tillämpa skadeståndssanktionen. En- dast i det fall att en eller flera personer de facto har missgynnats kan nå- gon yrka och tilldömas skadestånd. Även utredningen konstaterar att en svårighet med att en åtgärd som inte får effekt skall vara förbjuden, är att den inte kan sanktioneras genom skadestånd på grund av kränkning. Re- geringen anser inte att det är lämpligt att föreslå ett diskrimineringsför- bud som inte kan föranleda någon påföljd. Att förbjuda instruktioner eller påtryckningar som inte missgynnar en person och som inte kan föranleda någon påföljd är knappast meningsfullt.

Regeringen anser således att en instruktion som inte får effekt inte skall omfattas av diskrimineringsförbudet.

Det bör i sammanhanget framhållas att även en instruktion som inte åt- lyds av den som tar emot den i vissa fall kan föranleda en diskrimineran- de effekt. Så kan vara fallet när instruktionen riktat sig mot en viss eller flera personer som således särskilt utpekats som tilltänkta föremål för diskriminering. I ett sådant fall har den enskilde utsatts för en kränkning redan genom att pekas ut. Han eller hon har alltså missgynnats och bör vara oförhindrad att framställa anspråk om upprättelse. Ett exempel på när missgynnande bör anses vara för handen är, som HomO angett, att en instruktion som riktat sig mot en viss person resulterat i stor uppmärk- samhet eller ”skvaller” innan det slutligen visar sig att den inte åtlyddes av den som tog emot instruktionen.

I exemplen med arbetsförmedlingen och fastighetsmäklaren och andra självständiga juridiska personer gör sig den som låter sig påverkas skyl- dig till diskriminering enligt de diskrimineringsförbud som föreslås re- spektive redan gäller i de arbetsrättsliga lagarna och lagen om lika- behandling av studenter i högskolan.

I exemplet med instruktioner som lämnas av en arbetsgivare till en an- ställd har förbudet mot instruktioner att diskriminera en begränsad själv- ständig betydelse. Den anställde som utför ordern binder arbetsgivaren i den meningen att arbetsgivaren anses ansvarig för diskrimineringen på samma sätt som om arbetsgivaren själv utfört den diskriminerande hand- lingen. Endast i det fall att arbetstagaren inte följer instruktionen, men denna ändå blir allmänt känd eller spridd på arbetsplatsen, får diskrimi- neringsförbudet självständig betydelse enligt 1999 års lagar.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i den nya lagen mot dis- kriminering, 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan införs bestämmelser som uttryckligen anger att

Prop. 2002/03:65

102

instruktioner att diskriminera är diskriminering. Med instruktioner att Prop. 2002/03:65 diskriminera en person bör avses order eller instruktioner att diskriminera

en person genom direkt diskriminering, indirekt diskriminering eller tra- kasserier som en arbetsgivare lämnar åt en arbetstagare eller till den som utan att vara anställd söker eller fullgör yrkespraktik på en arbetsplats, som en högskola lämnar åt en arbetstagare vid högskolan, eller som läm- nas åt någon som står i lydnads- eller beroendeförhållande till den som lämnar ordern eller instruktionen eller som gentemot denna åtagit sig att fullgöra ett uppdrag. På samma sätt som gäller diskriminering i övrigt gäller förbudet om en diskriminerande effekt uppstått.

10		Bevisfrågor

	Regeringens förslag: En bevisregel med följande lydelse förs in i den
	nya lagen om förbud mot diskriminering, 1999 års arbetsrättsliga lagar
	och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan:
	Om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressa-
	lier visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon
	blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, är det svaranden som
	skall visa att diskriminering eller repressalier inte förekommit.
	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Ut-
redningen har föreslagit att diskrimineringslagarna skall innehålla sär-
skilda bevisregler som utformas olika för direkt diskriminering, indirekt
diskriminering, trakasserier respektive instruktioner att diskriminera. Ut-
redningen har inte föreslagit någon bevisregel som gäller repressalier.
	Remissinstanserna: Ombudsmännen mot diskriminering – Jämställd-
hetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskri-
minering på grund av sexuell läggning (HomO) – har förklarat sig posi-
tiva till att uttryckliga bevisregler införs i lagstiftningen. HO anser att
förslaget möjliggör en effektiv och rättssäker rättstillämpning. Enligt
HomO bör reglerna kunna underlätta i processituationerna och främja
möjligheterna att få till stånd bra överenskommelser utom rätta.
	Ombudsmännen efterlyser dock en liknande bevisregel för repressalier.
Även Integrationsverket, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Central-
organisation (SACO), Sveriges förenade studentkårer, Riksförbundet för
sexuellt likaberättigande (RFSL) och Mitthögskolan anser att förbudet
mot repressalier bör kompletteras med en regel som anger bevislättnader.
	Andra remissinstanser är mer kritiska till utredningens förslag. Solna
tingsrätt och Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om förslaget helt uppfyller
EG-direktivens krav på bevislättnad för den som påstår sig ha blivit dis-
kriminerad. Mitthögskolan anser att fördelaktigare bevisregler bör över-
vägas för den som påstår sig ha blivit direkt diskriminerad eller tra-
kasserad samt i vissa fall vid order eller instruktion att diskriminera, t.ex.
när den diskriminerade inte kan komma åt material för att bevisa sin sak.
	Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför kraftfull
kritik mot utredningens resonemang i bevisfrågorna och mot förslaget till			103

lagstiftning. Enligt nämnden strider förslaget både mot svenska process- Prop. 2002/03:65 principer och mot EG-direktiven. Förslaget innebär inte någon bevis-

lindring, i vart fall inte terminologiskt sett. Det anger precis samma krav på bevisningens styrka som gäller i vilket dispositivt tvistemål som helst. Nämnden anför vidare att det framstår som om utredningen medvetet går emot direktivens krav på bevislindring, att den föreslagna lagtexten säger något helt annat än utredarnas uttolkning av den och att uttrycken ”visa” och ”antagligt” i sammanhanget ger en ur bevisteoretisk synvinkel kata- strofal effekt. De valda beviskravstermerna ger enligt nämnden samman- fattningsvis inte uttryck för någon bevislindring för käranden och innebär en stor oklarhet beträffande förhållandet mellan bevisbörda och mot- bevisbörda.

Även Föreningen Svenskt Näringsliv är kritisk. Föreningen motsätter
sig särskilt utredningens förslag om att ett påstående från käranden om
att han eller hon har viss etnisk tillhörighet eller ett funktionshinder skall
räcka som bevis. Varken det s.k. bevisbördedirektivet eller de båda nu
aktuella EG-direktiven kräver enligt föreningen en sådan uppluckring av
bevisreglerna. Föreningen menar att det får anses vara rimligt att i enlig-
het med sedvanliga regler om bevisbördans placering kräva bevisning av
käranden om sin anknytning till en skyddad grupp och tillägger att det
typiskt sett inte heller kan anses svårt för käranden att prestera sådan be-
visning.
Arbetsdomstolen noterar bl.a. att förslaget saknar en komponent som
anges i EG-direktivens regel, nämligen att de fakta som skall styrkas
sammantaget skall ge anledning till antagandet att det har förekommit
diskriminering. Domstolen ifrågasätter bl.a. vidare om det inte skulle
vara lämpligare att ha endast två bevisregler som närmare ansluter till de
formuleringar som förekommer i EG-direktiven, en regel för direkt och
en för indirekt diskriminering.
Skälen för regeringens förslag
Gällande rätt
1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan ut-
går, liksom jämställdhetslagen, från EG-domstolens rättstillämpning i
fråga om bevisfrågor. Den främsta rättskällan när det gäller att tolka och
tillämpa bestämmelserna är därför EG-domstolens avgöranden. De
nämnda lagarna innebär att domstolarna skall tillämpa en delad bevis-
börda. Om t.ex. en arbetssökande eller en arbetstagare lägger fram fakta
som ger anledning att anta att hon eller han blivit diskriminerad före-
ligger vad som kallas ett prima facie-fall av diskriminering. Denna term
som hämtats närmast från EG-rätten beskriver en situation där käranden
förebringat uppgifter som visar att diskriminering synes föreligga. I en
sådan prima facie-situation övergår bevisbördan på arbetsgivaren. Denne
har då att styrka att det inte föreligger ett brott mot likabehandlings-
principen. Om kärandesidan misslyckas med att göra diskriminering an-
taglig behöver arbetsgivarens motargument inte prövas. Det kan då ge-
nast konstateras att diskriminering inte kan visas i målet. Diskriminering	104
	104

kan föreligga oberoende av om arbetsgivaren haft en diskriminerande	Prop. 2002/03:65
avsikt eller ej. En talan om diskriminering behöver därför inte i något fall
inriktas på att bevisa ett diskriminerande syfte hos en arbetsgivare.
EG-direktiven
I artikel 8.1 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 10.1 i ar-
betslivsdirektivet anges följande under rubriken Bevisbörda.
Medlemsstaterna skall, i enlighet med sina nationella rättssystem, vidta nödvän-
diga åtgärder för att säkerställa att det, när personer som anser sig kränkta genom
att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller
annan behörig myndighet lägger fram fakta som ger anledning att anta att det har
förekommit direkt eller indirekt diskriminering, skall åligga svaranden att bevisa
att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling.
I skälen till direktiven anges att för att principen om likabehandling skall
kunna tillämpas effektivt måste reglerna om bevisbördan anpassas på så
sätt att bevisbördan övergår till svaranden när det föreligger ett prima
facie-fall av diskriminering.
Av skälen till direktiven framgår vidare att bedömningen av händelser
av vilka den slutsatsen kan dras att det har förekommit direkt eller in-
direkt diskriminering är en fråga för nationella rättsliga instanser eller
andra behöriga organ, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.
Särskilt vad gäller indirekt diskriminering kan sådana regler innebära att
alla medel, inklusive statistiska bevis, används för att fastställa att dis-
kriminering föreligger.
Utredningens förslag
Utredningen har föreslagit att uttryckliga bevisregler skall införas i lagen.
Enligt förslaget skall lagstiftningen innehålla fyra nya bevisregler – en
paragraf för direkt diskriminering, en för indirekt diskriminering, en för
trakasserier och en för instruktioner att diskriminera.
I fråga om direkt etnisk diskriminering har utredningen föreslagit föl-
jande bevisregel:
I mål om direkt diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller
övertygelse skall den som anser sig ha blivit sämre behandlad än någon annan i
en jämförbar situation visa att en sådan behandling har förekommit. Det åligger
då den som därigenom skall antas ha diskriminerat att visa att något samband
inte har förelegat mellan behandlingen och den etniska tillhörigheten, religionen
eller övertygelsen.
Förslagen som gäller funktionshinder och sexuell läggning följer samma
modell.
Regeringens bedömning
Regeringen anser att ett effektivt skydd mot diskriminering förutsätter en
lättnad i beviskraven för den som anser sig ha blivit diskriminerad. Detta
är den EG-rättsliga utgångspunkten i de två EG-direktiven och i det s.k.	105

bevisbördedirektivet från 1997 (se rådets direktiv 97/80/EG av den 15 december 1997 om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering, EGT nr L 014, 20.01.1998 s. 0006–0008). Att det i praktiken krävs en bevis- lättnad för att förbuden skall kunna upprätthållas ligger också till grund för regleringen i 1999 års lagar, jämställdhetslagen och lagen om lika- behandling av studenter i högskolan (jfr t.ex. prop. 1997/98:177 s. 41).

Den reglering med delad bevisbörda som finns i 1999 års lagar, jäm- ställdhetslagen och lagen om likabehandling av studenter i högskolan motsvarar enligt regeringens mening EG-rättens krav på bevislättnader. Det finns därmed ingen anledning att nu ändra i principerna för hur be- visprövningen skall gå till eller att lämna anvisningar som avviker från vad som uttalats i tidigare lagstiftningsärenden. Här kan alltså för arbets- livets och högskolans del hänvisas till äldre förarbetena (se prop. 1997/98:177, bet. 1998/99:AU4, rskr. 1998/99:140; prop. 1997/98:179, bet. 1998/99:AU4, rskr. 1998/99:140; prop. 1997/98:180, bet. 1998/99:AU4, rskr. 1998/99:140 samt prop. 1999/2000:143, bet. 2000/01:AU3, rskr. 2000/01:4 samt prop. 2001/02:27, bet. 2001/02:UbU5, rskr. 2001/02:101).

Det är emellertid en fördel om bevisbördans placering och beviskravets styrka framgår direkt av lagtexten. Principerna för bevisprövningen kommer tydligare till uttryck genom en lagfäst uttrycklig bevisbörderegel (jfr Lagrådet i prop. 1997/98:177 s. 99 och prop. 1999/2000:143 s. 148). Regeringen är dock inte beredd att föreslå en reglering av den lydelse som utredningen utarbetat. Som remissutfallet utvisar finns det flera in- vändningar mot utredningens förslag. Regeringen vill särskilt peka att ett av de bärande leden i direktivens bevisregler saknas i utredningens för- slag. Kärandesidan i en rättegång skall enligt EG-regeln lägga fram fakta som ”ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering”. Som Arbetsdomstolen noterat finns det ledet inte med i utredningens förslag.

Regeringen anser att det finns goda skäl för att bevisreglerna ger ut- tryck för den delade bevisbördan och även i övrigt nära ansluter till di- rektivens lydelse. En ordning där den svenska regleringen nära följer EG- direktivens ordalydelse innebär att direktiven genomförs på ett tydligt sätt och att en anpassning till kommande avgöranden i EG-domstolen underlättas. Det kan på sikt vara av värde att Sverige följer direktivens modell, t.ex. inför en framtida prövning inför EG-domstolen. Det kan också antas underlätta jämförelser av olika medlemsstaters lagar mot diskriminering.

Det är vidare en fördel om bevisregeln kan uttryckas i en enda be- stämmelse, i stället för flera som utredningen föreslagit. EG-direktiven anger en regel som skall gälla för de olika formerna av diskriminering. Det finns skäl att följa den modellen. Flera bestämmelser med olika ly- delse kan uppfattas som att bevisprövningen skall göras på olika sätt för de olika fallen. Regeln bör också ha sådan utformning att den med i hu- vudsak samma lydelse kan införas i den nya lagen om förbud mot dis- kriminering, 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan.

Regeringen anser också att bevisning av påståenden om repressalier skall behandlas på samma sätt som påståenden om diskriminering. Re- pressalier är – formellt sett – inte en form av diskriminering enligt direk-

Prop. 2002/03:65

106

tiven. Repressalier ligger dock i fråga om handlingssätt och effekter mycket nära särskilt diskriminering i form av trakasserier. Som flera re- missinstanser påpekat är det inte en lämplig ordning att den som reagerat mot diskriminering skall ha sämre möjligheter att i praktiken genomdriva sitt skydd mot ”straff- eller hämndåtgärder” än vad den har som hävdar att diskriminering förekommit. Ett effektivt skydd mot alla typer av otill- börliga hänsynstaganden förutsätter enligt regeringens mening att skyd- det mot repressalier är lika starkt som skyddet mot diskriminering. Re- geringen anser alltså att effektivitetsskäl talar för att den delade bevis- bördan skall tillämpas också när det gäller repressalier.

Regeringen föreslår alltså en bevisregel som följer EG-direktivens or- dalydelse närmare än vad utredningen föreslagit, som kan användas genomgående i de olika diskrimineringslagarna och som gäller både i fråga om diskriminering och repressalier.

Regeringens förslag följer förhållandevis nära direktivens lydelse. Den visar på att bevisbördan är delad. Käranden skall visa omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit diskriminerad eller ut- satt för repressalier. Om det finns anledning att anta att diskriminering eller repressalier förekommit, föreligger en s.k. prima facie-situation. I en sådan situation när diskriminering eller repressalier synes föreligga över- går bevisbördan på motparten. Svaranden måste – för att freda sig från påståendet om diskriminering eller repressalier – styrka att diskrimine- ring eller repressalier inte förekommit. Ett sätt att styrka att diskrimine- ring inte förekommit är att svaranden bevisar att agerandet inte har något samband med den åberopade diskrimineringsgrunden. Om kärandesidan däremot misslyckas med att göra diskriminering respektive repressalier antagliga behöver motpartens motargument inte prövas. Det kan då ge- nast konstateras att diskriminering eller repressalier inte kan påvisas i målet.

På några punkter avviker den föreslagna ordalydelsen från direktivens lydelse. Det gäller orden ”visar omständigheter” som motsvarar direk- tivens uttryck ”lägger fram fakta”. Den valda formuleringen ”visar om- ständigheter” är tydligare och stämmer enligt regeringens mening bättre med gängse svenskt rättsligt språkbruk. Regeringen förslag avviker vida- re från EG-direktivens ordalydelse när det gäller orden ”att det inte före- ligger något brott mot principen om likabehandling” som finns i direkti- vens bestämmelse men inte i regeringens förslag. Skälen till att de orden inte bör tas med i den svenska bestämmelsen är att uttrycket ”principen om likabehandling” inte används i den svenska lagtexten i övrigt och att EG-direktiven i systematiskt hänseende knappast kan sägas innebära att repressalier är ett brott mot likabehandlingsprincipen. För att göra tydligt att både diskriminering och repressalier omfattas av den delade bevisbör- dan är det lämpligt att paragrafen uttryckligen klargör regelns räckvidd.

I sak innebär det faktum att den delade bevisbördan framgår direkt av lagtexten ingen ändring av rättsläget. EG-domstolens praxis i diskrimine- ringsmål är styrande för bestämmelsens närmare innebörd. Den främsta rättskällan när det gäller att tolka och tillämpa bestämmelsen är därför EG-domstolens avgöranden (jfr prop. 1999/2000:143 s. 51). Arbets- domstolen (AD) har också i flera avgöranden åberopat den EG-rättsliga bevisregeln. I AD 2002 nr 128 – som gällde etnisk diskriminering i ar- betslivet – anförde domstolen följande. Det bör enligt domstolens me-

Prop. 2002/03:65

107

ning tillämpas någon form av bevislättnad för att lagens förbud skall Prop. 2002/03:65 kunna upprätthållas. I förarbetena anförs att bevisregeln i det inom EG

gällande bevisbördedirektivet bör tas till utgångspunkt för bevisbördans placering. En arbetssökande eller arbetstagare bör med denna utgångs- punkt ha bevisbördan för de av henne eller honom påstådda faktiska om- ständigheterna, dvs. bl.a. att arbetsgivaren har behandlat henne eller ho- nom mindre förmånligt än arbetsgivaren behandlat andra eller skulle ha behandlat andra med annan etnisk tillhörighet. Om dessa styrkta fakta ger anledning att anta att diskriminering förekommit, bör bevisbördan övergå på arbetsgivaren som då har att visa att missgynnandet inte har samband med etnisk tillhörighet. (Jfr också AD 2002 nr 45 och AD 2001 nr 76 som gällde tillämpning av jämställdhetslagens diskrimineringsförbud.)

Den föreslagna regeln bör användas i alla de olika civilrättsliga lagarna mot diskriminering. Förslaget föranleder därmed ändringar i 1999 års lagar och lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Den nu- varande delen av förbudet mot direkt diskriminering som ger uttryck för bevisregeln upphävs och den nya bevisregeln placeras i en särskild para- graf. Det är en fördel att bevisregeln bryts ut från den bestämmelse som innehåller definitionen av och förbudet mot direkt diskriminering. Regeln om delad bevisbörda framgår därmed tydligare av lagtexten än vad som är fallet för närvarande.

Regeringen avser att i annat sammanhang återkomma med förslag som gäller jämställdhetslagens reglering av bevisprövningen.

11 En ny lag om förbud mot diskriminering

11.1 Inledning

Behovet av lagstiftning på nya samhällsområden
Regeringen har i avsnitt 7.1 redovisat att de två EG-direktiven bör
genomföras genom lagstiftning. De bestämmelser i regeringsformen,
brottsbalken och i civilrättslig lagstiftning som kan åberopas till skydd
mot diskriminering är enligt regeringens mening inte tillräckliga för att
direktivens krav på skydd mot diskriminering skall anses uppfyllda. Det
är bakgrunden till att regeringen föreslår ny civilrättslig lagstiftning som
ger skydd mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion
eller trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder på samhälls-
områden utanför arbetslivet och högskolan. Definitionerna av diskrimi-
neringsgrunderna behandlas i avsnitt 8. I avsnitt 9 behandlas diskrimine-
ringsbegreppet. Bevisfrågor behandlas i avsnitt 10.
I avsnitt 7.2 redovisar regeringen skälen för att de nya reglerna bör in-
föras i en ny lag som kompletterar de lagar som finns, dvs. lagen
(1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen	108
	108

(1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med Prop. 2002/03:65 funktionshinder, lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i ar-

betslivet på grund av sexuell läggning och lagen (2001:1286) om lika- behandling av studenter i högskolan.

Den nya lagen föreslås gälla för diskrimineringsgrunderna etnisk till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funk- tionshinder i fråga om

–arbetsmarknadspolitisk verksamhet,

–start och bedrivande av näringsverksamhet,

–yrkesutövning,

–medlemskap, medverkan och medlemsförmåner i arbetstagar- organisationer, arbetsgivarorganisationer eller yrkesorganisationer, och

–varor, tjänster och bostäder.

Därutöver föreslår regeringen diskrimineringsförbud som gäller etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning i fråga om

–socialtjänsten m.m.,

–socialförsäkringen och anslutande bidragssystem,

–arbetslöshetsförsäkringen, och

–hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet.

Diskrimineringsförbudens utformning

Utredningen har föreslagit att diskrimineringsförbuden utformas på ett detaljerat sätt med angivande av i vilka konkreta situationer det gäller (t.ex. beslut, handläggning av ärende, prövning, vidtagande av annan åtgärd) och mot vem det riktas (t.ex. länsarbetsnämnden, myndigheter, den som har rätt att besluta). Några remissinstanser har anmärkt att såda- na noga utmejslade, eller kasuistiskt utformade, regler kan föranleda oönskade motsatsslut på så sätt att förfaranden som inte uttryckligen an- ges som förbjudna uppfattas som tillåtna.

Det är viktigt att reglerna inte kan uppfattas som att de erbjuder ett mera begränsat skydd mot diskriminering än som är avsett. Regeringen anser att diskrimineringsförbuden generellt kan formuleras något mera kortfattat än vad utredningen föreslagit och mindre inriktat på vem som är förbudens adressat.

11.2Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder av arbetssökande eller arbetstagare är förbjuden

–vid förmedling av arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen el- ler annan som bedriver arbetsförmedling, och

–i fråga om andra insatser inom den arbetsmarknadspolitiska verk- samheten.

Diskrimineringsförbudet innebär inte hinder mot tillämpning av be- stämmelser som är ett led i strävanden att främja lika möjligheter oav- sett etnisk tillhörighet.

109

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Prop. 2002/03:65 Utredningen har dock föreslagit att förbudet formuleras på ett mer detal-

jerat sätt. Utredningen har vidare inte föreslagit någon reglering som gäller strävanden att främja lika möjligheter oavsett etnisk tillhörighet.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har berört frågan
om diskrimineringsförbud i fråga om den arbetsmarknadspolitiska verk-
samheten. Ingen har invänt mot utredningens förslag. Arbetsmarknads-
styrelsen (AMS) tillstyrker utredningens förslag, och tillägger att för-
slaget kommer att ställa ökade krav på utbildningssatsningar för all per-
sonal.
Bakgrund
Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten
Arbetsmarknadspolitisk verksamhet bedrivs i första hand av Arbets-
marknadsverket och, i några avseenden, kommunerna i landet. Arbets-
marknadsverket omfattar Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och en
länsarbetsnämnd i varje län. AMS är central förvaltningsmyndighet för
allmänna arbetsmarknadsfrågor och chefsmyndighet för länsarbets-
nämnderna. I länsarbetsnämnderna ingår bl.a. den offentliga arbets-
förmedlingen.
Arbetsmarknadsverket har de uppgifter som framgår av främst förord-
ningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten bedrivs i huvudsak i form av
platsförmedling, vägledning, arbetsmarknadspolitiska program, arbets-
livsinriktad rehabilitering, arbetslivstjänster och vissa anställnings-
främjande åtgärder.
Platsförmedling är i de arbetsmarknadspolitiska författningarna den
gängse termen för arbetsförmedling. Med platsförmedling avses att den
enskilde arbetssökande får information och erbjudanden om lediga ar-
beten och att arbetsgivare får hjälp med att finna lämpliga arbetssökande
till lediga platser. Ett vanligt ord i sammanhanget är ”matchning” – den
arbetssökandes och arbetsgivarens efterfrågan och utbud skall föras sam-
man så att båda parters önskemål och behov blir tillgodosedda.
Vägledning innebär att den enskilde får stöd och information för att
kunna göra ett övervägt val av arbete och utbildning. Sådan vägledning
är närmast att se som en sorts service till arbetssökande från arbets-
förmedlingens sida. Den föregås inte av någon anvisning i den mening
som termen används inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten; en
anvisning till ett arbetsmarknadspolitiskt program innebär att den person
som anvisas erbjuds att ta del av programmet. Att en arbetssökande får ta
del av vägledning kan ske genom formlösa beslut inom ramen för samtal
eller andra icke formaliserade kontakter med tjänstemännen på arbets-
förmedlingen. Utredningen framhåller att när arbetsförmedlingen prövar
frågor om vägledning är det inte säkert att detta för den enskilde alls
framstår som beslutsfattande. Vägledning kan lämnas även inom ramen
för det arbetsmarknadspolitiska programmet förberedande insatser. Med
förberedande insatser avses individuellt anpassade arbetsmarknads-	110
	110

politiska insatser av bl.a. vägledande karaktär för den som särskilt behö- ver förbereda sig för ett annat arbetsmarknadspolitiskt program eller ar- bete. Aktiviteter inom ramen för vägledning kan vara t.ex. s.k. jobb- sökarkurser eller yrkesvalskurser.

De arbetsmarknadspolitiska programmen är arbetsmarknadspolitiska insatser som syftar till att stärka den enskildes möjligheter att få eller behålla ett arbete. För närvarande finns nio arbetsmarknadspolitiska pro- gram. Dessa är

–arbetsmarknadsutbildning,

–arbetspraktik,

–stöd till start av näringsverksamhet,

–aktivitetsgarantin,

–ungdomsinsatser,

–förberedande insatser,

–projekt med arbetsmarknadspolitisk inriktning,

–anställningsstöd, och

–de särskilda insatserna för personer med arbetshandikapp, såsom an- ställningar med lönebidrag och skyddat arbete.

Kommunernas roll inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten gäller programmet ungdomsinsatser. Kommunen fattar beslut om någon skall få ta del av det kommunala ungdomsprogrammet, som är avsett för ungdomar som inte fyllt 20 år, eller ungdomsgarantin som ungdomar som fyllt 20 men inte 25 år kan få ta del av.

Närmare bestämmelser om programmen finns för närvarande i lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program, förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program, förordningen (1997:1275) om anställningsstöd, förordningen (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp och förordningen (2001:1300) om friåret.

Till den som tar del av vissa arbetsmarknadspolitiska program lämnas ekonomiskt stöd till försörjning i form av aktivitetsstöd och andra ersätt- ningar, såsom stöd till resor, logi, dubbelt boende och vissa andra kost- nader. Även dessa ekonomiska stöd är en del av den arbetsmarknads- politiska verksamheten. Beräkning och utbetalning av dessa stöd handhas för närvarande av AMS och de allmänna försäkringskassorna. Bestäm- melser om stöden finns i förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd.

Det kan vidare nämnas att länsarbetsnämnden har en viktig roll i fråga om utbildning av arbetstagare inom ramen för förordningen (2001:626) om stöd till utbildning av anställda och när det gäller flyttningsbidrag enligt förordningen (1999:594) om flyttningsbidrag. Dessa stödformer betraktas inte som arbetsmarknadspolitiska program, men är en del av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

Andra insatser som kan komma en arbetssökande eller en arbetstagare till godo inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten är följande.

Arbetslivsinriktad rehabilitering innebär att den som är i behov av sär- skilt stöd erbjuds utredande, vägledande, rehabiliterande eller arbets- förberedande insatser. AMS och länsarbetsnämndernas arbete med vissa anställningsfrämjande åtgärder är de uppgifter vid varsel om driftsin- skränkning och för att främja anställning av äldre arbetstagare och ar- betstagare med nedsatt arbetsförmåga som följer av lagen (1974:13) om

vissa anställningsfrämjande åtgärder.

Prop. 2002/03:65

111

Arbetsmarknadspolitisk verksamhet hos privata subjekt	Prop. 2002/03:65
Arbetsmarknadspolitisk verksamhet i vid mening bedrivs även av privata
subjekt. Ett företag eller en organisation kan t.ex. i samråd med länsar-
betsnämnden anordna eller bedriva viss utbildningsverksamhet eller lik-
nande projekt. Formerna för detta samarbete varierar.
Det som ibland kallas privat arbetsförmedling – dvs. arbetsförmedling
som bedrivs av någon annan än den offentliga arbetsförmedlingen – är ett
annat exempel på arbetsmarknadsservice eller arbetsmarknadspolitisk
verksamhet som inte bedrivs av offentliga myndigheter. Sådan privat
arbetsförmedling kan fungera som ett komplement till den offentliga ar-
betsförmedlingen, ofta som en specialiserad och fördjupad rekryterings-
hjälp inom specifika områden. De privata förmedlingarna regleras i lagen
(1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft (ar-
betsförmedlingslagen). I lagen definieras arbetsförmedling som verk-
samhet som har till ändamål att skaffa arbete till arbetssökande eller ar-
betskraft åt arbetsgivare och som inte innebär uthyrning av arbetskraft.
AMS arbete mot diskriminering vid arbetsförmedlingen
Regeringen gav i januari 2002 AMS i uppdrag att vidta åtgärder för att
motverka diskriminering i arbetsförmedlingarnas verksamhet (dnr.
N2002/558/A). AMS har den 1 november 2002 redovisat uppdraget. Av
Handlingsplan för Arbetsmarknadsverkets arbetsmarknads- och per-
sonalpolitiska mångfaldsarbete framgår bl.a. följande. Visionen är att
Arbetsmarknadsverket skall bidra till att uppnå en väl fungerande ar-
betsmarknad som tillvaratar kompetens och respekterar olikheter utan att
diskriminera. Mångfaldsarbetet bedrivs utifrån regeringsuppdraget men
även som egeninitierat utvecklingsarbete. Arbetet sker i samverkan med
interna och externa intressenter, t.ex. Ombudsmannen mot etnisk diskri-
minering (DO). Under rubriken Policy för Arbetsmarknadsverkets mång-
faldsarbete anges att en av arbetsmarknadspolitikens huvuduppgifter är
att motverka en könsuppdelad arbetsmarknad och på andra sätt bidra till
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män samt till ökad mångfald i ar-
betslivet. Mångfaldsarbetet har två inriktningar:
– att tillvarata kompetens och respektera olikheter i den arbetsmark-
nads- och personalpolitiska verksamheten oavsett kön, etnicitet, funk-
tionshinder, sexuell läggning eller ålder, och
– att motverka diskriminering i den arbetsmarknads- och personal-
politiska verksamheten på grund av kön, etnicitet, funktionshinder, sexu-
ell läggning eller ålder.
Vidare anges i handlingsplanen att Arbetsmarknadsverket har en noll-
tolerans när det gäller diskriminering i utförandet av den arbetsmarknads-
och personalpolitiska verksamheten. Samtliga anställda inom Arbets-
marknadsverket skall ha god kännedom om gällande diskriminerings-
lagsstiftning, som följs upp i enlighet med respektive myndighets hand-
lingsplan.
AMS eller länsarbetsnämnderna skall under år 2002 bl.a.
– analysera riskerna för diskriminering och utarbeta en strategi för att
förhindra diskriminering på arbetsgivares uppmaning och nekande till
inskrivning på grund av bristfälliga kunskaper i svenska,	112
	112

– revidera nuvarande aktivitetsplan gällande utbildningssamarbete med Prop. 2002/03:65 DO till en överenskommelse som omfattar samtliga ombudsmän,

–påbörja arbetet med att utarbeta en handlingsplan för det arbetsmark- nads- och personalpolitiska mångfaldsarbetet för år 2003,

–utse sakkunniga personer på respektive länsarbetsnämnd.

Ytterligare åtgärder som skall vidtas under år 2003 eller senare avise- ras vidare i handlingsplanen. Här kan nämnas att relevant internetbaserad information skall översättas till fler språk, att reglerna för platsannonser skall ses över och att samarbetet med invandrarorganisationer och in- vandrarföreningar skall förbättras.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Av de båda EG-direktiven framgår att diskriminering är förbjuden i fråga om villkor för tillträde till anställning (artikel 3.1 a), tillträde till alla ty- per och alla nivåer av yrkesvägledning, yrkesutbildning, högre yrkes- utbildning och omskolning, inklusive yrkespraktik (artikel 3.1 b). Enligt direktivet mot etnisk diskriminering är därutöver diskriminering för- bjuden i fråga om socialt skydd, inklusive social trygghet och när det gäller sociala förmåner (artikel 3.1 e och f).

Behovet av lagstiftning
Nuvarande regler om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten innebär
att en av huvuduppgifterna för verksamheten är att underlätta för per-
soner med svag ställning på arbetsmarknaden att få arbete och förhindra
utslagning från arbetsmarknaden. En annan huvuduppgift är att motverka
en könsuppdelad arbetsmarknad och på andra sätt bidra till ökad jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män samt till ökad mångfald i arbetslivet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har dessutom ett särskilt ansvar för handikapp-
frågor inom arbetsmarknadspolitiken och skall agera samlande, stödjande
och pådrivande (jfr förordningen (2000:628) om den arbetsmarknads-
politiska verksamheten). Av förordningen (1986:856) om de statliga
myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken fram-
går följande. Myndigheterna skall fortlöpande beakta samhällets etniska
och kulturella mångfald både när de utformar sin verksamhet och när de
bedriver den. Myndigheterna skall också verka för lika rättigheter och
möjligheter för alla oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. Slutligen skall
myndigheterna i sin verksamhet särskilt motverka alla former av etnisk
diskriminering.
Utredningen menar att de ganska allmänt hållna bestämmelser som
finns inte kan sägas utgöra ett tillräckligt skydd mot diskriminering. Re-
geringen delar den uppfattningen. Det saknas uttryckliga förbud mot dis-
kriminering i de författningar som gäller den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten. Reglerna i 1986 års nyssnämnda förordning om integra-
tionspolitiken är allmänt hållna och gäller dels endast för statliga myn-
digheter, dels endast för diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet. Inte	113

heller brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering är i praktiken ett Prop. 2002/03:65 tillräckligt skydd. Regeringens slutsats är att ett uttryckligt diskrimine-

ringsförbud i fråga om arbetsmarknadspolitisk verksamhet bör införas (jfr avsnitt 7.1).

Arbetsmarknadspolitisk verksamhet och alla fyra diskrimineringsgrunderna

EG-direktiven innebär i jämförelse med omfattningen av svensk arbets- marknadspolitisk verksamhet ett något begränsat krav på skydd mot dis- kriminering. Skyddet enligt direktiven gäller i fråga om villkor för tillträ- de till anställning, tillträde till alla typer och alla nivåer av yrkes- vägledning, yrkesutbildning, högre yrkesutbildning och omskolning, in- klusive yrkespraktik. Det är inte givet att all arbetsmarknadspolitisk verksamhet – såsom den beskrivits ovan – omfattas av direktivens ut- tryckliga krav på skydd mot diskriminering. Enligt skäl 13 i arbetslivs- direktivet gäller inte direktivet för statliga utbetalningar som syftar till att ge tillträde till anställning eller fortsatt anställning. Det kan därför ifråga- sättas om inte de olika formerna av anställningsstöd, anställningar med lönebidrag, aktivitetsstödet och rese- och andra ersättningar faller utanför vad som regleras i direktiven. Detta gäller i vart fall för diskriminerings- grunderna religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder som regleras endast i arbetslivsdirektivet.

Utredningen har dock föreslagit ett diskrimineringsförbud som om- fattar all arbetsmarknadspolitisk verksamhet och som gäller alla fyra dis- krimineringsgrunderna. Regeringen ansluter sig till detta synsätt. Det finns ingen anledning till att skyddet mot diskriminering av arbets- sökande och arbetstagare skall vara olika starkt för olika delar av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och för olika diskriminerings- grunder. Sverige bör alltså på denna punkt gå utöver vad direktiven rätts- ligt sett kräver.

Arbetsförmedling och andra insatser inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten

Regeringen föreslår att diskrimineringsförbudet utformas som ett förbud mot diskriminering av arbetssökande och arbetstagare dels vid förmed- ling av arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen eller annan som be- driver arbetsförmedling, dels i fråga om andra insatser inom den arbets- marknadspolitiska verksamheten. Detta förbud avser att täcka de subjekt och situationer där utredningen funnit att diskrimineringsförbudet bör gälla.

Det föreslagna diskrimineringsförbudet vid arbetsförmedling är avsett att omfatta förmedlingens urval bland arbetssökande (platsförmedling) och andra åtgärder hos länsarbetsnämnden/arbetsförmedlingen som kan ha betydelse för om en arbetssökande skall få ett arbete.

Det förekommer att andra än länsarbetsnämnden fullgör arbetsför- medlande uppgifter. Det offentliga arbetsförmedlingsmonopolet av- skaffades 1993 och sedan dess kan arbetsförmedling utan särskilt till- stånd anordnas av t.ex. fackliga organisationer eller privata företag. För att skyddet mot diskriminering skall vara heltäckande måste därför även

114

t.ex. ett privat företag som bedriver det som kallas privat arbetsförmed- ling omfattas av diskrimineringsförbuden. Detta bör som utredningen föreslagit framgå av lagtexten. Denna verksamhet kan sägas vara en del av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten i vid mening, i den me- ningen att den åtminstone delvis syftar till att personer skall få eller kun- na behålla ett arbete.

Diskriminering bör vidare vara förbjuden i fråga om andra insatser inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Med detta avses all handläggning hos arbetsförmedlingen av ärenden som rör en arbets- sökande eller arbetstagare och som gäller vägledning, anvisningar till arbetsmarknadspolitiska program eller andra insatser inom den arbets- marknadspolitiska verksamheten. Innebörden av dessa begrepp har be- skrivits ovan, under rubriken Bakgrund. Till denna verksamhet räknas också frågor om aktivitetsstöd och andra ekonomiska arbetsmarknads- politiskt betingade stöd såsom rese- och logiersättning, flyttningsbidrag och stöd till utbildning av anställda.

En del av de arbetsmarknadspolitiska programmen anordnas av andra än arbetsmarknadsmyndigheterna. Det förekommer exempelvis att fysis- ka eller juridiska personer svarar för arbetsmarknadsutbildning som upp- handlas av länsarbetsnämnden. Arbetsmarknadspolitiska program i form av ungdomsinsatser anordnas av kommunerna. Även dessa insatser som anordnas av annan än länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen omfat- tas av diskrimineringsförbudet.

Diskrimineringsförbudet föreslås avse alla åtgärder som kan ha bety- delse för den enskildes möjligheter att ta del av arbetsmarknadsservicen. Här innefattas obehöriga hänsyn till någon av diskrimineringsgrunderna vid beslutsfattande, all formell och informell handläggning av ärenden – inklusive underlåtenhet att agera eller omotiverat förhalande av beslut eller åtgärder – och trakasserande bemötanden.

Utredningen har påpekat att reglerna om innehållet i den arbets- marknadspolitiska verksamheten och hur den organiseras skiftar från tid till annan. Det finns enligt förordningen (2000:634) om arbetsmarknads- politiska program redan nu en möjlighet för AMS att överlåta åt annan än länsarbetsnämnden att pröva frågor om anvisningar till arbetsmarknads- politiska program. Utredningen har inte funnit att denna möjlighet hittills har utnyttjats, men framhåller att det ändå kan vara lämpligt att utforma förbudet så att det gäller även när annan än länsarbetsnämnden getts rätt av AMS att pröva frågor som nu avses. Regeringen instämmer i detta och regeringens förslag till diskrimineringsförbudets utformning innebär att det gäller även för annan än länsarbetsnämnden som kan komma att av AMS ges rätt att pröva frågor om anvisningar till arbetsmarknads- politiska program.

Ingen har rätt att ta del av viss arbetsmarknadspolitisk verksamhet, t.ex. ett arbetsmarknadspolitiskt program. Länsarbetsnämnden lämnar service utifrån en bedömning av vad som i det enskilda fallet är arbets- marknadspolitiskt motiverat. I detta ryms ett betydande mått av lämplig- hetsbedömning och avvägningar mellan olika intressen. Den enskilde erbjuds att ta del av verksamhet som kan antas bidra till att han eller hon får eller kan behålla ett arbete. I ett större perspektiv ingår att länsarbets- nämnden har att ta ställning till om t.ex. regionalpolitiska eller andra mer

Prop. 2002/03:65

115

allmänna hänsyn skall beaktas i det enskilda fallet. I bedömningen ingår	Prop. 2002/03:65
också att verksamheten bedrivs i mån av tillgång av medel.
Särskilda åtgärder för personer som inte har svensk etnisk tillhörighet
Det finns en del bestämmelser i nu gällande arbetsmarknadspolitiska för-
fattningar som innebär att arbetssökande med annan än svensk etnisk
tillhörighet i vissa avseenden ges en mer förmånlig behandling än den
som har svensk etnisk tillhörighet. Här kan som exempel anges bestäm-
melserna om de arbetsmarknadspolitiska programmen arbetsmarknads-
utbildning och arbetspraktik i förordningen (2000:634) om arbetsmark-
nadspolitiska program. Av 13 § följer att utbildning på gymnasienivå
inom det reguljära utbildningsväsendet får utnyttjas som arbetsmark-
nadsutbildning för den som är långtidsinskriven invandrare. Under ut-
bildningen får den studerande aktivitetsstöd till sin försörjning enligt för-
ordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd. Den som inte är ”invandrare”
kan inte anvisas sådan arbetsmarknadsutbildning och inte heller få akti-
vitetsstöd för gymnasiestudier. Det är alltså i detta exempel en ekono-
misk och utbildningsmässig fördel att vara invandrare. I 16 § samma för-
ordning anges att den som anordnar arbetspraktik inte behöver betala
något finansieringsbidrag i vissa fall. Ett av de fallen är när praktiken
anordnas för invandrare. I det fallet finns det alltså en ekonomisk driv-
kraft att anordna praktik för ”invandrare” i stället för personer med
svensk etnisk tillhörighet.
Frågan uppkommer om den här typen av ”främjande-bestämmelser” är
förenlig med direktivens likabehandlingsprincip. Ett tänkbart argument
är att den sortens reglering, eller åtminstone tillämpningen av den, inne-
bär etnisk diskriminering av den som har svensk etnisk tillhörighet.
Två artiklar i direktiven är av särskilt intresse. Enligt artikel 14 i direk-
tivet mot etnisk diskriminering – som har rubriken Efterlevnad – gäller
att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
lagar och andra författningar som strider mot principen om lika-
behandling upphävs.
Av artikel 5 – som gäller positiv särbehandling eller särskilda åtgärder
– framgår att i syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen
om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller be-
sluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer på någon av de
grunder som anges i artikel 1 missgynnas eller att kompensera för ett
sådant missgynnande.
Motsvarande bestämmelser finns i arbetslivsdirektivet (artikel 16 re-
spektive 7.1).
Regeringen gör följande bedömning. Bestämmelser av främjande-
karaktär motsvarar ett faktiskt behov av att kompensera nackdelar som
typiskt sett följer av att en person invandrat till ett nytt land. Den som har
invandrat till Sverige och söker arbete här befinner sig ofta i ett under-
läge jämfört med infödda svenskar. Underläget kan ta sig uttryck i att den
som inte har sociala nätverk, behärskar språket som en infödd eller inte
har svensk skolutbildning har svårt att i en anställningssituation på allvar
konkurrera med infödda svenskar. Ibland är underläget en följd av för-
domar eller slentriantänkande hos arbetsgivare. En effekt av den situation
som nu beskrivits är under alla omständigheter att arbetslösheten hos	116

personer med annan än svensk etnisk tillhörighet är större än hos infödda svenskar. Detta är ett problem. Lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk bakgrund är ett övergripande mål för integrationspolitiken. Formellt lika rättigheter och möjligheter mellan olika grupper leder emel- lertid inte automatiskt till faktisk jämlikhet. Särskilda ansträngningar är därför nödvändiga för att uppnå lika möjligheter oavsett etnisk tillhörig- het. Det är viktigt att Sverige har möjlighet att vidta särskilda åtgärder för att motverka det underläge som många med annan än svensk etnisk till- hörighet hamnar i. Ett sätt är att via arbetsmarknadspolitiska insatser söka utjämna eller uppväga det försprång som svenskar typiskt sett har.

Detta synsätt kommer till uttryck i 2 kap. 15 § regeringsformen (RF). Där anges att lagar och andra föreskrifter inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Diskrimineringsförbudet i bestäm- melsen gäller alltså endast till förmån för en minoritet. Det finns inte nå- got hinder mot att tillhörighet till en etnisk minoritet läggs till grund för att ge en minoritetsgrupp en bättre ställning än den som tillkommer ma- joriteten. Eftersom en majoritet inte kan missgynnas i regeringsformens mening finns det däremot inget behov av skydd eller särskilda åtgärder för majoriteten. Enligt 2 kap. 20 § RF är en utlänning likställd med en svensk medborgare. En minoritet har alltså samma skydd oavsett om den består av svenska medborgare eller utlänningar.

EG-direktiven får anses medge att bestämmelser av främjandekaraktär finns i medlemsstaterna. Direktiven syftar till att genomföra principen om likabehandling (se artikel 1 i båda direktiven). Likabehandling kan främjas på flera sätt. Ett sätt är tillämpning av diskrimineringsförbuden, ett annat är tillämpning av det som i direktiven kallas positiv särbehand- ling eller särskilda åtgärder och som regleras i artikel 5 respektive 7.1. Både diskrimineringsförbuden och artiklarna om särskilda åtgärder syftar till att bidra till reell eller faktisk jämlikhet oavsett etnisk tillhörighet. Av detta följer vad som också uttryckligen framgår av artikel 5 och 7.1, nämligen att principen om likabehandling inte utgör hinder mot bestäm- melser som, i syfte att säkerställa full jämlikhet i praktiken, förhindrar att personer missgynnas på grund av sin etniska tillhörighet eller som med- för att ett sådant missgynnande kompenseras.

Artikel 14 – med kravet att diskriminerande bestämmelser upphävs – och artikel 5 – som tillåter särskilda åtgärder för att säkerställa jämlikhet i praktiken – måste alltså läsas tillsammans. Innebörden av regleringen är som regeringen ser saken att EG-direktiven inte ställer upp hinder mot bestämmelser i exempelvis den arbetsmarknadspolitiska verksamheten som är ett led i strävanden att främja lika möjligheter oavsett etnisk till- hörighet. Diskrimineringsförbudet innebär inte heller hinder mot att så- dana bestämmelser tillämpas. Sverige kan följaktligen behålla och ar- betsmarknadsmyndigheterna kan fortsätta tillämpa regler som syftar till jämlikhet i praktiken. Vidare kan nya sådana bestämmelser införas efter hand om behov uppstår.

Regeringen föreslår därför att det av den nya lagen om förbud mot dis- kriminering skall framgå att diskrimineringsförbudet inte innebär hinder mot tillämpning av bestämmelser som är ett led i strävanden att främja lika möjligheter oavsett etnisk tillhörighet.

Prop. 2002/03:65

117

Särskilda åtgärder för religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning Prop. 2002/03:65 och funktionshinder

Regeringen föreslår som nyss framgått att diskrimineringsförbudet som gäller den arbetsmarknadspolitiska verksamheten inte skall innebära hin- der mot tillämpning av bestämmelser som är ett led i strävanden att främ- ja lika möjligheter oavsett etnisk tillhörighet. Det kan i sammanhanget övervägas om en motsvarande bestämmelse av främjande-karaktär bör införas även för diskrimineringsgrunderna religion eller annan trosupp- fattning, funktionshinder eller sexuell läggning.

Det finns i dag inga regler som ger fördelar eller förmåner med ut- gångspunkt i arbetssökandes religion eller annan trosuppfattning eller sexuella läggning. Det kan enligt regeringens mening nu inte heller ur- skiljas något behov av sådana åtgärder. Regeringen anser därför att det inte föreligger något behov av en bestämmelse om särskilda åtgärder för religion eller annan trosuppfattning respektive sexuell läggning.

I fråga om funktionshinder finns det vissa regler som ger arbets- sökande med arbetshandikapp vissa förmåner eller fördelar som inte kommer andra till del. Här märks särskilt förordningen (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp. Programmet om- fattar stöd och andra insatser som syftar till att kompensera den nedsätt- ning i arbetsförmågan som finns hos personer med arbetshandikapp och att stärka dessa personers möjligheter att få eller behålla ett arbete (5 §). Med ”arbetshandikapp” avses i förordningen att någon på grund av funk- tionshinder har nedsatt arbetsförmåga och därför har eller kan förväntas få svårigheter att få eller behålla ett reguljärt arbete (10 §). Personer med arbetshandikapp kan komma i fråga för ett flertal särskilda insatser, näm- ligen stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen, särskilda insatser för syn- och hörselskadade, stöd till personligt biträde, särskild stödperson för intro- duktion och uppföljning (SIUS), särskilt stöd vid start av näringsverk- samhet, lönebidrag och skyddat arbete.

Arbetslivsdirektivets diskrimineringsförbud gäller till förmån endast för den som har ett funktionshinder; motsatsvis krävs alltså inget skydd mot diskriminering för den som saknar ett funktionshinder. Syftet med att hjälpmedel lämnas till personer med arbetshandikapp eller att andra insatser görs är dessutom att kompensera för en funktionsnedsättning eller minskad arbetsförmåga. Den som inte har ett arbetshandikapp eller funktionshinder har i princip inte något behov av motsvarande åtgärder. Han eller hon kan därmed inte heller anses bli missgynnad genom att inte bli föremål för sådana insatser. Det betyder enligt regeringens mening att förekomsten av åtgärder eller hjälpmedel av kompensatorisk art för per- soner med arbetshandikapp inte står i strid med EG-direktivens lika- behandlingsprincip. Artikel 14 respektive 16 – med kravet att diskrimine- rande bestämmelser upphävs – bör alltså inte anses innebära att förord- ningen (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbets- handikapp och liknande bestämmelser skulle strida mot EG-direktiven.

Regeringen föreslår därmed inte någon bestämmelse som gäller sär- skilda åtgärder för religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning.

118

11.3

Start eller bedrivande av näringsverksamhet

Prop. 2002/03:65

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är förbjuden i fråga om ekonomiskt stöd, tillstånd, re- gistrering eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en enskild person skall kunna starta eller bedriva näringsverksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar för-

slaget utan invändningar. Riksskatteverket tillägger att ett förbud i fråga om tilldelning av F-skatt i princip är onödigt, eftersom alla som uppfyller lagens krav tilldelas F-skatt, oberoende av nationalitet och annat. Läns- styrelsen i Västernorrlands län pekar på att myndigheter med flera redan i dag skall iaktta principen om likabehandling och att felaktiga beslut kan undanröjas av överinstans. Enligt Länsstyrelsen bör det övervägas om inte gällande svensk lagstiftning är tillräcklig.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Av artikel 3.1. a i de båda EG-direktiven framgår att diskriminering är förbjuden i fråga om ”villkor för tillträde till verksamhet som egen- företagare” (engelska: self-employed).

Begreppet egenföretagare

Utredningens analys av egenföretagarebegreppet innebär följande. Begreppet egenföretagare definieras inte i direktiven. Inte heller i

kommissionens motiveringar till förslagen till direktiven ges någon när- mare ledning för vad som menas. Ledning kan emellertid hämtas från andra EG-rättsliga sammanhang där begreppet egenföretagare före- kommer. En definition av begreppet egenföretagare finns t.ex. i rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap. Av artikel 2 a i direktivet framgår att med egna företagare i direktivets mening avses alla som utför förvärvsarbete för egen räkning i enlighet med nationell lagstiftning, inklusive jord- brukare och fria yrkesutövare. Begreppet egenföretagare förekommer även i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om till- lämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen.

Kommissionen har i ett förslag till rådets direktiv om villkor för tredje- landsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare definierat begreppet ”verksamhet som egen- företagare”. I förslaget, som lades fram sommaren 2001, definieras verk-

119

samhet som egenföretagare såsom ”all betald ekonomisk verksamhet som inte bedrivs för och under ledning av en annan person”. Detta kan ställas mot kommissionens definition av begreppet ”verksamhet som an- ställd” som anges vara ”all betald ekonomisk verksamhet för och under ledning av en annan person”. Kommissionen uttalade följande i motiver- ingen till förslaget. Det viktigaste inslaget i definitionen av en verksam- het som anställd eller egenföretagare är utövandet av ”avlönad ekono- misk verksamhet”. Begreppet ”ekonomisk verksamhet” täcker all verk- samhet som en person bedriver mot vederlag (pengar, bostad, varor osv.), oavsett om arbetsgivaren är en fysisk eller juridisk person, ett privat eller offentligt organ, om verksamheten drivs i vinstsyfte eller ej och vilken typ av verksamhet som bedrivs. Nyckeln till distinktionen mellan en an- ställd och en egenföretagare är om personen i fråga har en underordnad ställning gentemot en arbetsgivare eller inte.

EG-domstolen har i Asscher-målet uttalat sig om distinktionen mellan begreppet arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget och begreppet egenföretagare enligt artikel 43 i EG-fördraget (Mål C-107/94 P.H. As- scher mot Staatssecretaris van Financiën, REG 1996, s. I-3089). Dom- stolen uttalade sig först om definitionen av begreppet arbetstagare. Enligt domstolens fasta rättspraxis skall en person för att betecknas som ar- betstagare utöva konkret och faktisk verksamhet, med undantag av verk- samhet som utövas i så ringa omfattning att den endast har en marginell och underordnad karaktär. Det huvudsakliga kännetecknet för ett anställ- ningsförhållande utgörs enligt denna rättspraxis av att en person under en viss tid, till förmån för någon annan och enligt dennes anvisningar utför tjänster i utbyte mot vilka han/hon erhåller ersättning. Genom att tillämpa definitionen av arbetstagare motsatsvis kom domstolen fram till att en persons verksamhet som direktör för ett bolag i vilket han var ensam ak- tieägare innebar att han inte utövade verksamhet i beroende ställning vil- ket gjorde att han inte kunde anses som arbetstagare utan som egen- företagare.

I Jany-målet har EG-domstolen sammanfattat villkoren för att viss verksamhet skall anses utgöra ”verksamhet som egenföretagare” (Mål-C 268/99 Aldona Malgorzata Jany m.fl. mot Staatssecretaris van Justitie, ännu ej publicerat i REG). Villkoren är enligt domstolen att den som be- driver verksamheten inte är i underordnad ställning när det gäller valet av verksamhet och arbets- och lönevillkor, och att det sker på eget ansvar och mot betalning som i sin helhet och direkt utges till den som bedriver verksamheten.

Utredningens sammanfattande analys är att en egenföretagare

–bedriver avlönad/betald ekonomisk verksamhet enskilt eller genom en juridisk person, och

–intar en oberoende ställning.

Ingen remissinstans har invänt mot utredningens analys.

Regeringen kan konstatera att begreppet egenföretagare inte används i någon självständig mening i svensk rätt. Det går därför inte att passa in det i det svenska systemet och i någon av de i Sverige vanliga katego- rierna arbetspresterande, dvs. arbetstagare, uppdragstagare och jämställda uppdragstagare. En sådan fullständig begreppsmässig överensstämmelse är dock inte heller nödvändig för att direktiven skall kunna genomföras. Regeringen delar utredningens slutsats att det för att uppfylla direktivens

Prop. 2002/03:65

120

krav på skydd mot diskriminering av egenföretagare inte är nödvändigt Prop. 2002/03:65 att exakt definiera och placera in det EG-rättsliga begreppet egen-

företagare i det svenska systemet. En ”egenföretagare” anses – med de svenska begreppen – vara arbetstagare eller bedriva näringsverksamhet. Arbetstagare skyddas mot diskriminering av 1999 års arbetsrättsliga la- gar. Typiskt sett får sägas att det svenska arbetstagarbegreppet tolkas extensivt. Om diskrimineringsförbuden som gäller till förmån för arbets- tagare kompletteras med ett diskrimineringsförbud som gäller till förmån för den som önskar starta eller bedriva näringsverksamhet är, som utred- ningen funnit, EG-direktivens krav på skydd för egenföretagare uppfyllt.

EG-direktivens diskrimineringsförbud gäller i fråga om ”villkor för tillträde” till verksamhet som egenföretagare. Utredningen menar att för- budet syftar på möjligheten att påbörja verksamhet som egenföretagare – att ”starta eget” – och att bedriva sådan verksamhet. Regeringen delar den uppfattningen.

Behovet av lagstiftning

Det saknas bestämmelser i Sverige som har till ändamål att skydda den som vill starta eller bedriva näringsverksamhet från diskriminering. I några fall kan brottsbalksregeln om olaga diskriminering åberopas, men det skyddet är inte heltäckande. Regeringen delar därför utredningens uppfattning om att ett diskrimineringsförbud som gäller möjligheten att starta eller bedriva näringsverksamhet utan att diskrimineras bör införas (jfr avsnitt 7.1).

Ett skydd för fysiska personer och alla diskrimineringsgrunder

Skyddet för att starta eller bedriva näringsverksamhet bör som utred- ningen anfört utformas som ett skydd för fysiska personer. Närings- verksamheten kan bedrivas såväl av den fysiska personen själv (enskild firma), som genom handelsbolag, kommanditbolag, aktiebolag eller eko- nomiska föreningar. Diskrimineringsförbudet skall dock kunna åberopas endast av den fysiska person som driver eller vill driva verksamheten. Om verksamheten bedrivs av t.ex. ett bolag och diskriminering drabbar den juridiska personen gäller alltså inte förbudet till skydd för bolaget som sådant.

Regeringen återkommer i annat sammanhang med förslag till förbud mot diskriminering av juridiska personer (jfr också avsnitt 6.3).

Som utredningen föreslagit bör diskrimineringsförbudet gälla i för- hållande till alla de nu aktuella diskrimineringsgrunderna, dvs. etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder.

Det går inte att uttömmande ange alla situationer som bör falla under diskrimineringsförbudet. Utredningen har dock angett några exempel som bör omfattas. Regeringen ansluter sig till utredningens förslag. De och liknande faktiska situationer som anges i det följande bör omfattas av diskrimineringsförbudet.

121

Ekonomiskt stöd Prop. 2002/03:65

Utredningen har ansett att ett behov av skydd mot diskriminering kan antas finnas i första hand i frågor om statliga stöd eller bidrag till start eller bedrivande av näringsverksamhet.

Bland de ekonomiska stöd som bör omfattas av diskriminerings- förbudet, i den mån de lämnas till enskilda personer, finns de olika regi- onalpolitiska stöden. Här kan nämnas sysselsättningsbidrag enligt för- ordningen (1998:966) om sysselsättningsbidrag, regionalt utveck- lingsbidrag enligt förordningen (2000:279) om regionalt utvecklings- bidrag och landsbygdsstöd enligt förordningen (2000:283) om lands- bygdsstöd. Sysselsättningsbidrag och regionalt utvecklingsbidrag får lämnas för att främja ekonomisk tillväxt och en samhällsekonomiskt och i övrigt lämplig lokalisering av näringslivet. Mottagare kan vara bl.a. företag, affärsverk och uppdragsmyndigheter respektive företag, myn- digheter, ideella organisationer och vissa intresseorganisationer. Lands- bygdsstöd får lämnas för att främja investeringar, ökad sysselsättning och tillväxt, till bl.a. privatägda små och medelstora företag som bedriver verksamhet på marknadsmässiga villkor. I alla tre fallen kan alltså stöd lämnas till ”företag”. Som företag räknas även enskilda individer som bedriver näringsverksamhet under enskild firma (enskild näringsverk- samhet). Särskilt när det gäller landsbygdsstöd är det inte ovanligt att stöd lämnas till enskilda individer.

Ett annat exempel på ekonomiskt stöd är Trygghetsfondens starta-eget- bidrag. Syftet med stödet är att underlätta för uppsagda statsanställda att starta eget företag. Stiftelsen kan dela ut individuellt anpassade stöd till personer som har den kompetens och bärande affärsidé som anses be- hövas vid start av eget företag. Detta görs för att förbättra förutsätt- ningarna att starta och driva ett livskraftigt företag. Bidrag kan lämnas för bedömning av affärsidé, startbidrag, levnadsomkostnader, viss ut- bildning och marknadsföring.

Ekonomiska stöd – bidrag – av den typ som nu nämnts bör omfattas av diskrimineringsförbudet.

Det finns andra finansieringsformer vid start eller bedrivande av när- ingsverksamhet. Utredningen nämner det arbetsmarknadspolitiska programmet stöd till start av näringsverksamhet. Detta motsvarar vad som tidigare kallades starta-eget-bidrag. Enligt 18 § förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program utges sådant stöd till en näringsidkares försörjning under inledningsskedet av näringsverksam- heten. Särskilt stöd vid start av näringsverksamhet är en insats inom ramen för det arbetsmarknadspolitiska programmet särskilda insatser för personer med arbetshandikapp. Detta stöd kan enligt 22 § förordningen (2000:630) om särskilda insatser för personer med arbetshandikapp lämnas till arbetslösa personer med arbetshandikapp som har kostnader för att skaffa utrustning eller andra kostnader när de startar näringsverk- samhet. Ansökan lämnas i dessa båda fall till arbetsförmed- lingen/länsarbetsnämnden som beslutar om stödet skall lämnas eller inte. Diskrimineringsförbudet i fråga om start eller bedrivande av närings- verksamhet är emellertid inte avsett att omfatta diskriminering som kan ifrågakomma när det gäller dessa stöd av arbetsmarknadspolitisk karaktär. Sådan diskriminering omfattas av skyddet mot diskriminering

122

det mot diskriminering inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten Prop. 2002/03:65 (jfr avsnitt 11.2).

Inte heller banklån eller lån hos andra långivare för att finansiera när-
ingsverksamhet bör omfattas av det aktuella diskrimineringsförbudet.
Utredningen har föreslagit att banklån skall omfattas av den bestämmelse
i den nya lagen som innehåller diskrimineringsförbudet i fråga om tjäns-
ter. Regeringen ansluter sig till den bedömningen. Detsamma bör gälla
de lån som administreras av det statliga företaget ALMI Företagspartner
AB. ALMI kan bevilja olika lån, bl.a. företagarlån vars syfte är att göra
det lättare för nya företag att starta och för befintliga företag som har
svårt att låna pengar på den privata lånemarknaden att växa. ALMI:s lån
till växande företag (tillväxtlånet) är till för att stimulera och underlätta
för företag i snabb expansion. Lån av ”riskkapital” från statliga ALMI
har inte mer förmånliga villkor än lån i bank eller hos andra långivare.
Tvärtom speglas typiskt sett den höga grad av risktagande som ALMI tar
i lånevillkorens utformning. Lån hos ALMI skiljer sig alltså inte på något
avgörande sätt från lån hos banker eller andra långivare. Även dessa lån
bör därför hänföras till diskrimineringsförbudet som gäller tjänster.
Diskrimineringsförbudet i fråga om tjänster behandlas i avsnitt 11.7.
Tillstånd
Olika slags tillstånd hos myndigheter eller andra organ kan ha betydelse
för möjligheten att starta eller bedriva näringsverksamhet. Det kan t.ex.
vara fråga om att ansöka om trafiktillstånd hos länsstyrelsen enligt yr-
kestrafiklagen (1998:490), att ansöka om tillstånd för tillfällig försäljning
hos en kommunal nämnd enligt lagen (1990:1183) om tillfällig för-
säljning eller att ansöka om serveringstillstånd hos en kommunal nämnd
enligt alkohollagen (1994:1738).
Registrering
Den som vill driva ett företag som enskild firma (enskild närings-
verksamhet) eller i form av handelsbolag, kommanditbolag eller aktie-
bolag skall registrera företaget hos Patent- och registreringsverket (PRV).
PRV prövar bl.a. namnförslaget. Om företagets namn godkänns skyddas
det, i länet eller i hela landet beroende på företagsform. Kostnaden för
registreringen varierar beroende på företagsform.
Liknande som kan ha betydelse för näringsverksamhet
Regeringen föreslår att diskrimineringsförbudet skall gälla i de typer av
situationer som nu angetts. Uppräkningen är dock inte uttömmande. För-
budet bör sträcka sig utöver vad som är nödvändigt för själva verksam-
heten och omfatta även omständigheter som är av stor betydelse för verk-
samhetens utövande.
Ett exempel är F-skattsedel. Innehav av F-skattsedel har stor betydelse
för en persons faktiska möjligheter att bedriva näringsverksamhet. En F-
skattsedel utfärdas av skattemyndigheten efter ansökan för den som upp-
ger sig bedriva eller ha för avsikt att bedriva näringsverksamhet i landet,	123
	123

såvida det inte finns skälig anledning att anta att näringsverksamhet var- Prop. 2002/03:65 ken bedrivs eller kommer att bedrivas. F-skattsedeln kan återkallas, bl.a.

för den som inte lämnar självdeklaration eller inte redovisar eller betalar sina skatter eller avgifter.

Diskrimineringsförbudets räckvidd

Missgynnande behandling kan avse åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder eller på annat sätt agera som kan ha betydelse för den enskildes möjligheter att erhålla stödet, tillståndet eller registreringen. Här inne- fattas beslutsfattande och faktiskt handlande, all formell och informell handläggning av ärenden – inklusive underlåtenhet att agera eller omoti- verat förhalande av beslut eller åtgärder – och trakasserande bemötanden.

Förslaget syftar inte till att skapa en rätt för någon att starta eller be- driva näringsverksamhet utöver vad som gäller enligt gällande rätt. Den som inte uppfyller allmänt tillämpade och accepterade, icke diskrimine- rande kriterier eller krav för att t.ex. F-skattsedel skall utfärdas kan inte via diskrimineringsförbudet hävda en rätt till sådan skattsedel om inte den rätten av andra skäl redan föreligger. Förbudet skall träffa endast otillbörliga hänsynstaganden eller rutiner som innebär att personer som har en anknytning till någon av de skyddade grupperna missgynnas. In- nebörden av diskrimineringsförbudet bör vara att det inte får fattas dis- kriminerande beslut och att det inte får finnas regler, rutiner eller hand- lingsmönster hos t.ex. myndigheter som uttryckligen eller i praktiken ställer upp hinder mot att personer med anknytning till viss etnisk tillhö- righet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning startar eller bedriver näringsverksamhet.

Regeringen vill för tydlighets skull betona att det föreslagna diskrimi- neringsförbudet är något annat än ”ett allmänt diskrimineringsförbud i näringsverksamhet”. Diskrimineringsförbudet är inte avsett att kunna åberopas av en företagare som skäl för att han eller hon skall få ingå av- tal eller andra affärsrelationer med andra. Den som driver ett eget företag skall alltså inte med utgångspunkt i diskrimineringsförbudet kunna kräva att få anbud att ingå avtal på vissa villkor, att få sina egna anbud accepte- rade av andra eller att tillhörigheten till någon av de skyddade grunderna på annat sätt skall innebära att en kommersiell verksamhet skall kunna bedrivas utan konkurrens med andra eller utan störningar.

Detta diskrimineringsförbud är vidare inte avsett att omfatta alla aspek- ter av start eller bedrivande av näringsverksamhet. I lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring finns bestämmelser om arbetslöshetsersättning till företagare. Vidare kan företagare få sjuk- och föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den typen av företeelser eller bestämmelser har inte en omedelbar betydelse för möjligheten att starta eller bedriva näringsverksamhet. Den är därmed inte avsedd att träffas av diskrimineringsförbudet, men omfattas i stället av diskriminerings- förbuden på det sociala området (jfr avsnitt 11.7).

Diskrimineringsförbudet tar inte heller sikte på ett företags ”inre liv”, t.ex. frågor om hur ett bolag organiseras, enskilda bolagsmäns inbördes förhållanden och dylikt.

124

11.4

Yrkesutövning

Prop. 2002/03:65

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder är förbjuden i fråga om behörighet, legitimation, auk- torisation, registrering, godkännande eller liknande som behövs eller kan ha betydelse för att en enskild person skall kunna utöva ett visst yrke.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat för-

slaget utan invändningar.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Av de båda EG-direktiven framgår att diskriminering är förbjuden i fråga om villkor för tillträde till yrkesutövning (artikel 3.1 a i båda direktiven).

Behovet av lagstiftning

Direktivtexten utvecklar inte närmare vad som skall menas med ”yrkes- utövning”. Utredningen menar att förbudet ytterst tar sikte på en aspekt av den enskildes möjligheter att få ett arbete, nämligen att – oavsett om fråga är om att vara anställd eller att vara företagare – kunna påbörja eller utöva verksamhet inom ett visst yrke. Förbudet mot diskriminering i frå- ga om tillträde till yrkesutövning handlar därmed enligt utredningen om rätten att kunna påbörja eller utöva verksamhet inom ett visst yrke utan att bli diskriminerad. Mot detta har ingen remissinstans invänt. Regering- en ansluter sig till detta synsätt.

För att någon skall kunna påbörja eller utöva verksamhet inom ett visst yrke ställs ibland krav på viss behörighet eller på legitimation, auktorisa- tion, registrering, tillstånd eller liknade. Det kan t.ex. vara fråga om krav på viss examen, viss utbildning eller viss praktik eller någon annan yr- keserfarenhet. Utredningen menar att det i Sverige jämfört med andra medlemsstater i EU finns förhållandevis få yrken där det krävs legitima- tion, auktorisation etc. för att en person skall få utöva yrket. Det finns dock yrken där legitimation, auktorisation etc. inte är ett formellt krav men likväl kan ha betydelse för utövandet av yrket. Båda dessa katego- rier – där formella eller informella krav förekommer – omfattas av utred- ningens förslag till skydd för yrkesutövning.

Regeringen konstaterar att det vid sidan av 16 kap. 9 § brottsbalken och regeringsformens allmänna objektivitetsprincip i svensk rätt inte finns skydd mot diskriminering i fråga om yrkesutövning i den mening som här avses. De nämnda bestämmelserna är inte tillräckliga för att di- rektiven skall anses vara genomförda (jfr avsnitt 7.1). Ett särskilt diskri- mineringsförbud bör alltså införas.

125

Ett skydd för fysiska personer och alla diskrimineringsgrunder	Prop. 2002/03:65
Skyddet för yrkesutövning bör som utredningen anfört utformas som ett
skydd för fysiska personer. Skyddet bör gälla oavsett om yrket utövas,
eller avses att utövas, av en anställd person (en arbetstagare) eller av en
självständig företagare. Om verksamheten bedrivs av t.ex. ett bolag och
diskriminering drabbar den juridiska personen gäller alltså inte förbudet
till skydd för bolaget som sådant.
Regeringen återkommer i annat sammanhang med förslag till förbud
mot diskriminering av juridiska personer (jfr också avsnitt 6.3).
Som utredningen föreslagit bör diskrimineringsförbudet gälla i för-
hållande till alla de nu aktuella diskrimineringsgrunderna, dvs. etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och
funktionshinder.
Det går inte att uttömmande ange alla situationer som bör falla under
diskrimineringsförbudet. Utredningen har dock angett några exempel
som bör omfattas. Regeringen ansluter sig till utredningens förslag. De
och liknande faktiska situationer som anges i det följande bör omfattas av
diskrimineringsförbudet.
Behörighet och legitimation
I 3 kap. lagen (1998:531) om yrkesutövning på hälso- och sjukvårdens
område finns bestämmelser om behörighet och legitimation för apote-
kare, arbetsterapeut, barnmorska, kiropraktor, logoped, läkare, naprapat,
optiker, psykolog, psykoterapeut, receptarie, röntgensjuksköterska, sjuk-
gymnast, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare.
Endast den som har legitimation för yrket eller som särskilt förordnats att
utöva det är behörig att utöva yrket. Vissa så kallade skyddade yrkestitlar
får användas endast av den som har legitimation för yrket eller som ge-
nomgår föreskriven praktisk tjänstgöring. Frågor om meddelande av legi-
timation och av särskilt förordnande att utöva yrke prövas i dessa fall av
Socialstyrelsen.
I lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket finns be-
stämmelser om behörighet och legitimation för att få utöva veterinär-
yrket. Legitimation meddelas av Jordbruksverket. Den som saknar behö-
righet att utöva veterinäryrket får inte beteckna sig som veterinär i sam-
band med att han eller hon mot ersättning behandlar sjukdomar hos djur
eller liknande.
Elinstallationsarbete får utföras endast av elinstallatör eller av yrkes-
man under överinseende av elinstallatör hos vilken yrkesmannen är an-
ställd eller som är anställd i samma företag som yrkesmannen. Elsäker-
hetsverket prövar frågor om meddelande av behörighet att utföra el-
installationsarbete.
Auktorisation, registrering och godkännande
Revisorslagen (2001:883) innehåller bl.a. bestämmelser om godkännande
och auktorisation av revisorer. Frågor om godkännande och auktorisation
prövas av Revisorsnämnden. Frågor om auktorisation av tolkar och över-
sättare prövas av Kammarkollegiet. I fastighetsmäklarlagen (1995:400)	126
	126

finns bestämmelser om att fastighetsmäklare skall vara registrerade hos Prop. 2002/03:65 Fastighetsmäklarnämnden. I lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

finns bestämmelser om att försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen och stå under dess tillsyn. I lagen (1998:493) om trafikskolor finns bestämmelser om godkännande som trafikskolechef, utbildningsledare eller trafiklärare hos trafikskolor. Frågor om god- kännande prövas av Vägverket.

Annat liknande som kan ha betydelse för yrkesutövning

De exempel på situationer som bör falla under diskrimineringsförbudet som gäller yrkesutövning är inte uttömmande. Även andra situationer än de som nu nämnts där liknande frågor som kan ha betydelse för en en- skilds möjligheter att utöva ett vist yrke bör omfattas.

Diskrimineringsförbudets räckvidd

Diskrimineringsförbudet innebär inte en rätt för någon att utöva ett visst yrke. Varken i förhållande till myndigheter eller andra som meddelar tillstånd eller liknande för viss verksamhet eller i förhållande till arbets- givare är det meningen att förbudsregeln skall skapa en rätt som skulle innebära möjligheter att kringgå allmänt tillämpade och accepterade, icke diskriminerande kriterier för t.ex. beviljande av auktorisation. Den som inte uppfyller ett rimligt krav på t.ex. viss utbildning kan inte via diskri- mineringsförbudet hävda en rätt att utöva ett yrke om inte den rätten av andra skäl redan föreligger. Förbudet skall träffa endast behandling eller rutiner som i praktiken innebär att personer som har en anknytning till någon av de skyddade grupperna missgynnas.

Diskrimineringsförbudet bör träffa ett vitt fält av handlande, såsom be- slutsfattande, all formell eller informell ärendehandläggning, annat fak- tiskt handlande, underlåtenhet att agera, omotiverat förhalande av beslut eller åtgärder och trakasserande bemötande av den enskilde individen.

Rätt att bära viss titel

Utredningen har föreslagit att skyddet även bör gälla möjligheten att kunna använda en viss yrkestitel. Advokattiteln är ett exempel. Re- geringen kan dock konstatera att frågan om vem som får bära en viss titel, i de fall det finns begränsningar, är en följd av medlemskap, i detta fall medlemskap i advokatsamfundet. Frågan om medlemskap i advokat- samfundet och andra yrkesorganisationer behandlas i avsnitt 11.5. Dis- krimineringsförbudet i fråga om yrkesutövning är inte avsett att omfatta denna fråga.

11.5		Medlemskap m.m. i organisationer

	Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk
	tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller
	funktionshinder är förbjuden i fråga om medlemskap eller medverkan		127

	i en arbetstagarorganisation, en arbetsgivarorganisation eller en yrkes-	Prop. 2002/03:65
	organisation och i fråga om förmåner som sådana organisationer till-
	handahåller sina medlemmar.
	Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO) och Sveriges Akademikers Central-
organisation (SACO) anser av principiella skäl att uttrycklig lagstiftning
om ideella föreningars inre angelägenhet skall undvikas. Enligt organisa-
tionerna råder ingen tvekan om att gällande rätt förbjuder diskriminering
av medlemmar i en organisation och av personer som ansöker om med-
lemskap. Det är en grundläggande princip att en ideell organisation måste
iaktta likhetsprincipen. Övriga remissinstanser har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag
EG-direktiven
Av artikel 2.1 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 3.1 d i ar-
betslivsdirektivet framgår att diskriminering på grund av ras eller etniskt
ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning är förbjuden i fråga om medlemskap och medverkan i en arbets-
tagar- eller arbetsgivarorganisation eller i andra organisationer vars med-
lemmar utövar ett visst yrke, inbegripet de förmåner dessa organisationer
tillhandahåller.
	I skäl 4 i direktivet mot etnisk diskriminering och skäl 5 i arbetslivs-
direktivet anges att det är viktigt att respektera sådana grundläggande fri-
och rättigheter, däribland rätten till föreningsfrihet. I arbetslivsdirektivet
anges även att rätten till föreningsfrihet inbegriper rätten för var och en
att tillsammans med andra bilda fackföreningar och ansluta sig till dessa
för att skydda sina intressen.
Arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer och yrkes-
organisationer
Termerna arbetstagarorganisation och arbetsgivarorganisation används
som beteckning för de sammanslutningar vars verksamhet är inriktad på
att ta till vara parternas intressen på arbetsmarknaden.
	I 6 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (med-
bestämmandelagen) definieras begreppet arbetstagarorganisation som en
”sådan sammanslutning av arbetstagare som enligt sina stadgar skall till-
varataga arbetstagarnas intressen i förhållandet till arbetsgivaren”. Med
arbetsgivarorganisation avses enligt samma paragraf motsvarande sam-
manslutning på arbetsgivarsidan.
	När det gäller organisationer vars medlemmar utövar ett visst yrke bör
det vara fråga om en organisation som har rättskapacitet och alltså för
egen del kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Syftet med
organisationen skall vara att tillvarata en viss yrkesgrupps intressen i oli-
ka avseenden, s.k. intresseorganisationer. Sådana organisationer får i		128

allmänhet antas vara ideella föreningar men de kan även tänkas vara	Prop. 2002/03:65
ekonomiska föreningar. Dessa organisationer bör kunna benämnas yr-
kesorganisationer. Några typexempel på yrkesorganisationer är Sveriges
advokatsamfund, FAR (tidigare Föreningen Auktoriserade Revisorer
FAR), Svenska Revisorsamfundet SRS och Sveriges Arkitekter (tidigare
Svenska Arkitekters Riksförbund SAR). Även olika branschorganisa-
tioner omfattas.
Enligt regeringens bedömning är begreppen arbetstagar-, arbetsgivar-
och yrkesorganisationer i huvudsak givna begrepp. Det finns inget som
talar för att med begreppen i direktiven avses något annat än vad som
redan följer av svensk rätt.
Behovet av lagstiftning
Arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer är i Sverige som
regel ideella föreningar. Någon lagstiftning som specifikt reglerar ideella
föreningar och deras verksamhet finns inte. Frågor som gäller sådant som
ideella föreningars bildande, organisation, verksamhet och förhållande
till medlemmarna har i stället lösts i rättspraxis.
I rättspraxis har uppställts vissa förutsättningar som skall vara upp-
fyllda för att en ideell förening skall anses föreligga eller för att en sådan
förening skall kunna för egen del förvärva rättigheter och ikläda sig skyl-
digheter, dvs. ha rättskapacitet. Enligt praxis är det i princip tillräckligt
att organisationen antar stadgar och väljer en styrelse. Det brukar förut-
sättas att stadgarna innehåller något som individualiserar föreningen
(t.ex. föreningsfirma), uttrycker föreningens ändamål samt innehåller
regler om hur föreningens beslut skall fattas och om föreningsorganens
(främst styrelsens) behörighet att företräda föreningen i förhållande till
tredje man. I det sistnämnda ligger också ett krav på att föreningen skall
ha utsett företrädare för sig – dvs. en styrelse. I regel har det också an-
setts självklart att föreningen skall ha en egen ekonomisk grund för rätts-
handlingar med tredje man. Befintligheten av eller i varje fall förutsätt-
ningarna för en föreningsförmögenhet kan också tillmätas betydelse. Ar-
betsgivar- och arbetstagarorganisationer brukar tillerkännas rätts-
kapacitet.
I svensk rätt finns inga uttryckliga regler som skyddar medlemmar el-
ler blivande medlemmar i arbetstagarorganisationer, arbetsgivar-
organisationer eller yrkesorganisationer mot diskriminering.
LO, TCO och SACO har framhållit att fackföreningar är demokratiska
organisationer med ett stort ansvar för att deras verksamhet präglas av
öppenhet, ”transparens”, och att medlemmarnas rättigheter tydliggörs i
stadgar och praxis. Organisationerna har också framhållit att en grund-
läggande princip är att en ideell förening måste iaktta likhetsprincipen,
vilken innebär att föreningen måste behandla alla medlemmar lika och att
ingen får utsättas för godtycke. LO, TCO och SACO anser att utred-
ningens förslag om att diskrimineringsförbudet skall gälla för arbets-
tagar-, arbetsgivar- och yrkesorganisationer inte behövs eftersom det re-
dan följer av gällande rätt att en sådan förening inte får diskriminera.
Ideella organisationer har i rättspraxis som huvudregel ansetts vara
slutna. Det är en skillnad i förhållande till ekonomiska föreningar vilka
enligt 3 kap. 1 § i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar är öppna,	129

dvs. föreningen får inte vägra någon inträde som medlem om det inte Prop. 2002/03:65 finns särskilda skäl. Undantag från huvudregeln om att ideella organisa-

tioner är slutna finns dock i fråga om ideella föreningar i vilka med- lemskapet är av stor betydelse för den enskildes försörjning. Dessa har i likhet med ekonomiska föreningar ansetts vara öppna.

Frågan om en arbetstagares rätt till medlemskap eller skydd mot ute- slutning ur en fackförening har i rättspraxis ansetts kunna bli föremål för domstolsprövning (se t.ex. NJA 1945 s. 290, 1946 s. 83, 1948 s. 513 och 1977 s. 129). Enligt den rättspraxis som finns är fastslaget att i svensk rätt gäller att ideella föreningar, i vilka medlemskapet är av stor betydel- se för den enskildes försörjning, är öppna i den bemärkelsen att ett beslut att vägra inträde i föreningen eller att avstänga någon kan bli föremål för domstols prövning. Domstol kan förklara att en uteslutning ur föreningen saknar verkan eller förplikta organisationen vid vite att bevilja sökande inträde i föreningen. Vid domstolsprövningen har prövats om föreningen enligt stadgarna är berättigad att utesluta en medlem eller neka någon inträde.

Direktivet förbjuder även diskriminering i fråga om förmåner som till- handahålls medlemmar. I det avseendet kan det också finnas ett visst skydd genom att ideella föreningar anses vara bundna av likhetsprincipen som innebär en skyldighet för föreningens organ att behandla alla med- lemmar lika.

Det går alltså att i vissa fall komma till rätta med diskriminering enligt praxis. Av den praxis som finns följer dock i fråga om medlemskap att medlemmens skydd kan beror på vad som anges i stadgarna som före- ningen antagit. Det är därför tveksamt om befintligt skydd är tillräckligt för att uppfylla direktiven. Även om ideella föreningar som nu är i fråga anses skyldiga att följa likhetsprincipen är det oklart hur omfattande detta skydd är. Regeringen anser därför att skyddet bör förstärkas genom ut- tryckliga regler om skydd mot diskriminering på grund av etnisk till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funk- tionshinder (jfr avsnitt 7.1).

Förbudets räckvidd

Förbudet i direktivet gäller i fråga om medlemskap och medverkan i or- ganisationen och i fråga om förmåner som organisationen tillhandahåller den som är medlem. Regeringen föreslår att förbudet bör formuleras i enlighet med direktivets text och gälla till skydd för fysiska personer.

Med ett förbud i fråga om medlemskap avses beviljande och upp- hörande av medlemskap. Både den situationen att en person som ansöker om medlemskap i en organisation nekas medlemskap på diskriminerande grunder och att en person som redan är medlem i en organisation utesluts på diskriminerande grunder skall träffas av förbudet. Även ett diskrimi- nerande beteende under ett ansökningsförfarande om medlemskap om- fattas av förbudet mot diskriminering i fråga om medlemskap. Med dis- kriminerande grunder avses att beslutet har samband med personens et- niska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuella läggning. Att någon nekas att bli medlem eller utesluts ur en organisation på grund av sin politiska åskådning utgör därmed inte

130

otillåten diskriminering. Skyddet skall även omfatta rätten att på egen Prop. 2002/03:65 begäran utträda ur organisationen.

Medlemskapet kan också ha betydelse för vem som får bära en viss ti- tel, t.ex. advokattiteln. I 8 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om advokater. Advokat är den som är ledamot av Sveriges advokatsamfund. Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse. Titeln är inte oundgängligen nödvändig för att någon skall kunna t.ex. uppträda som ombud i domstol, men den har likväl betydelse för en persons fak- tiska möjligheter att med framgång utöva yrket. Ett annat exempel är titeln ”arkitekt SAR”. Titeln får enligt stadgarna för Svenska Arkitekters Riksförbund SAR bara användas av den som är medlem. Titeln är inte oundgängligen nödvändig för att någon skall kunna arbeta som arkitekt men den kan ha betydelse som en kvalitetsstämpel och därmed för möj- ligheten att med framgång utöva arkitektyrket.

Vad härefter gäller medverkan avses att ingen på diskriminerande grunder skall kunna nekas att delta i organisationen och i den verksamhet som organisationen bedriver. Inte heller skall någon som deltar i organi- sationen behöva utsättas för trakasserier.

Vad slutligen gäller förmåner som organisationen tillhandahåller sina medlemmar bör detta innefatta allt som kan anses vara till gagn eller nyt- ta för medlemmen och som utgår till honom eller henne på grund av medlemskapet.

Förbudet mot diskriminering föreslås omfatta t.ex. beslut, bemötande men även underlåtenhet att vidta åtgärder.

Av skäl 4 i direktivet mot etnisk diskriminering och skäl 5 i arbetslivs- direktivet framgår att det är viktigt att respektera grundläggande fri- och rättigheter inklusive föreningsfriheten. Regeringen vill därför framhålla att lagförslaget inte avser att inkräkta på grundläggande konstitutionella rättigheter såsom t.ex. föreningsfriheten.

11.6		Varor, tjänster och bostäder

	Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk
	tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller
	funktionshinder är förbjuden vid yrkesmässigt tillhandahållande av
	varor, tjänster eller bostäder.
	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Ut-
redningen har föreslagit att förbudet skall gälla när någon tillhandahåller
fast egendom till allmänheten samt när någon ”efterfrågar varor, tjänster,
fast egendom eller bostäder från allmänheten”. Utredningen har dess-
utom föreslagit att förbudet skall gälla när någon anordnar allmän sam-
mankomst eller offentlig tillställning.
	Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)
och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
(HomO) är positiva till förslaget men anser att begreppet ”efterfrågar”,
som utredningen föreslagit, har en snävare innebörd än direktivets be-
grepp ”tillgång till”. Föreningen Svenskt Näringsliv och Fastighets-
ägarna Sverige har motsatt sig utredningens förslag till ett förbud som
omfattar fler diskrimineringsgrunder än vad direktivet kräver. De anser			131

också, liksom Länsstyrelsen i Västra Götaland, att det är en nackdel med Prop. 2002/03:65 en dubbelreglering, vilket är följden av utredningens förslag eftersom

brottet olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken kvarstår parallellt med den nya regleringen. Vidare anser de att förslaget behöver analyse- ras närmare. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrå- gasätter utredningens tolkning av direktivets tillämpningsområde i fråga om personbegreppet och bostad samt anser att frågorna behöver övervä- gas ytterligare. Vidare anser nämnden att utredningens förslag om att allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall omfattas av det civilrättsliga diskrimineringsförslaget bör övervägas ytterligare.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktivet

Av artikel 3.1 h i direktivet mot etnisk diskriminering framgår att diskri- minering skall vara förbjuden i fråga om tillgång till och tillhanda- hållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inklu- sive bostäder. I skäl 4 anges att när det gäller tillgången till och till- handahållande av varor och tjänster är det viktigt att respektera skyddet för privat- och familjelivet samt för transaktioner som utförs i det sam- manhanget.

För att medlemsstaterna vid framförhandlingen av direktivet inte skulle låsa sig vid definitioner, som de inom överskådlig tid inte skulle kunna enas om, framhölls att det var fråga om ett ramdirektiv som ger med- lemsstaterna stor frihet vid genomförandet. Även om direktivet därmed överlämnar till medlemsstaterna att närmare definiera vissa begrepp är det ytterst EG-domstolens praxis som kommer att gälla. Domstolen har dock vid sin prövning att beakta att direktivet mot etnisk diskriminering är just ett ramdirektiv.

Behovet av lagstiftning

I den svenska lagstiftningen finns inget civilrättsligt förbud mot diskri- minering på grund av etnisk tillhörighet med sikte på handel. Däremot finns en straffbestämmelse i 16 kap. 9 § brottsbalken som har följande lydelse.

En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, skall dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket om en näringsidkare tillämpas också på den som är anställd i näringsverksamhet eller annars handlar på en näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller tros-

132

bekännelse genom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställ- Prop. 2002/03:65 ningen på de villkor som gäller för andra.

Om någon som avses i första–tredje styckena på sätt som där sägs diskriminerar annan på grund av att denne har homosexuell läggning, döms likaledes för olaga diskriminering.

Den här bestämmelsen överensstämmer i stora delar med EG-direktivets förbud mot etnisk diskriminering i fråga om varor, tjänster och bostäder.

Utredningen anser att straffbestämmelsen olaga diskriminering inte uppfyller alla krav i direktivet. Utredningen framhåller bl.a. att för att någon skall kunna dömas för olaga diskriminering krävs att ett ”av- görande skäl” för den diskriminerande handlingen har varit den diskrimi- nerades ras, hudfärg, etniska eller nationella ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning och att EG-direktivet inte innefattar någon sådan begränsning. Av bl.a. detta skäl lägger utredningen fram ett förslag till diskrimineringsförbud i fråga om handel.

Direktivet mot etnisk diskriminering förbjuder diskriminering i fråga om tillgång till och tillhandahållande av varor, tjänster inklusive bo- städer. Med begreppet diskriminering i direktivet avses direkt och in- direkt diskriminering, trakasserier samt instruktion att diskriminera. En- ligt regeringens mening är det i vart fall mycket tveksamt om straff- bestämmelsen olaga diskriminering kan anses uppfylla ett skydd mot diskriminering i den omfattning som begreppet diskriminering har i di- rektivet. Regeringen delar därför utredningens bedömning att åtgärder bör vidtas för att direktivet skall genomföras. Nya regler krävs som för- bjuder diskriminering i fråga om handel (jfr avsnitt 7.1).

Ett införande av en ny civilrättslig lagstiftning medför en viss dubbel- reglering. Regeringen delar förvisso Föreningen Svenskt Näringslivs, Fastighetsägarna Sveriges och Länsstyrelsens i Västra Götaland bedöm- ning att en dubbelreglering medför nackdelar. Diskrimineringskommittén har till uppgift att bl.a. överväga om det finns skäl att ersätta straff- bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken med någon annan typ av regler- ing. För att kunna genomföra direktivet i tid och samtidigt inte föregripa arbetet för kommittén anser regeringen att det är nödvändigt med en viss dubbelreglering under en övergångstid. En ny civilrättslig bestämmelse kommer alltså att gälla vid sidan av den straffrättsliga.

Varor, tjänster och bostäder

Enligt direktivet skall förbudet omfatta varor och tjänster, inklusive bo- städer. Varken varor, tjänster eller bostäder definieras i direktivet.

Begreppet vara har varit föremål för prövning i ett mycket stort antal mål i EG-domstolen. Begreppet har givits en vid betydelse och omfattar i princip allt som går att omsätta. EG-domstolen har bl.a. slagit fast att reglerna om varors fria rörlighet kan användas på alla varor som omfattas av den gemensamma tulltaxan. Det gäller alla produkter som kan vär- deras i pengar och som i den egenskapen omfattas av handel. EG-dom- stolen har också uttalat att en vara inte behöver ha ekonomiskt värde. I ett mål som gällde oönskade biprodukter från industriell verksamhet har domstolen uttalat att det avgörande är om det rör sig om ett objekt som är

omsättningsbart.

133

Det är en fördel att i en ny civilrättslig lag använda samma terminologi som i direktivet när det är möjligt. Även i den nya civilrättsliga lagen bör begreppet vara kunna användas med en innebörd som motsvarar den inom EG.

En tjänst definieras i artikel 50 i EG-fördraget som en prestation som normalt utförs mot ersättning och som inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital eller personer. Av artikeln framgår vi- dare att med tjänster särskilt skall avses verksamhet av industriell eller kommersiell natur samt verksamhet inom hantverk eller fria yrken. Det EG-rättsliga begreppet ”prestationer som normalt utförs mot ersättning” har getts en vid tolkning av EG-domstolen. I svensk rätt brukar en tjänst beskrivas som något som någon gör eller utför åt någon annan mot er- sättning. Innebörden av begreppet tjänst är i huvudsak densamma inom EG-rätten som i den svenska rätten.

Som en form av tjänst som omfattas av diskrimineringsförbudet bör ses lån av pengar, t.ex. banklån eller lån hos andra långivare. Utred- ningen har föreslagit att banklån skall omfattas av den bestämmelse i den nya lagen som innehåller diskrimineringsförbudet i fråga om tjänster. Regeringen ansluter sig till den bedömningen. En annan form av tjänst som omfattas av diskrimineringsförbudet är försäkringar. Även om syftet med en begäran om lån eller en försäkring skulle vara att finansiera eller starta egen näringsverksamhet bör saken omfattas av diskriminerings- förbudet som gäller tjänster. I fråga om lån gäller detsamma för de lån som administreras av det statliga företaget ALMI Företagspartner AB. ALMI kan bevilja olika lån, bl.a. företagarlån vars syfte är att göra det lättare för nya företag att starta och för befintliga företag som har svårt att låna pengar på den privata lånemarknaden att växa. ALMI:s lån till växande företag (tillväxtlånet) är till för att stimulera och underlätta för företag i snabb expansion. Lån av ”riskkapital” från statliga ALMI har inte mer förmånliga villkor än lån i bank eller hos andra långivare. Tvärtom speglas typiskt sett den höga grad av risktagande som ALMI tar i lånevillkorens utformning. Lån hos ALMI skiljer sig inte på något av- görande sätt från lån hos banker eller andra långivare. Även dessa lån bör därför hänföras till diskrimineringsförbudet som gäller tjänster. Det blir i praktiken en bevisfråga om lån- eller försäkringsgivaren kände till bl.a. om den fysiska person som ansökte hade någon anknytning till någon av de skyddade diskrimineringsgrunderna.

Vad så åter gäller försäkring bör framhållas att ett avtal om försäkring i det enskilda fallet ofta bygger på en riskbedömning från försäkrings- givarens sida (det gäller särskilt vid individuell försäkring). Med risk menas att det är osäkert om den händelse som försäkringen tar sikte på (t.ex. sjukdom, olycksfall eller dödsfall vid personförsäkring och brand, bilolycka eller stöld vid skadeförsäkring) kommer att inträffa eller inte. Försäkringens idé är att utjämna riskerna mellan medlemmarna i ett kollektiv. Ett grundläggande inslag i försäkringsidén är att en risk inte skall ha realiserats innan försäkringen tecknas, och det skall i princip inte heller finnas tecken på att det håller på att ske. Detta betyder att den för- säkringstekniska riskbedömningen i det enskilda fallet kan medföra att en person vägras försäkringsskydd eller bara kan få det på sämre villkor, t.ex. mot en högre premie än den normala. Såväl lagen (1927:77) om försäkringsavtal som konsumentförsäkringslagen (1980:38) ger uttryck

Prop. 2002/03:65

134

för att en riskbedömning skall kunna göras som leder till ett sådant resul- tat. Ett sådant resultat kan därför inte anses innefatta en diskriminering. Att det här skulle röra sig om diskriminering är inte heller något som de aktuella EG-direktiven ger uttryck för.

Det skall tilläggas att konsumentförsäkringslagen (som reglerar de vik- tigaste typerna av skadeförsäkring som tecknas av konsumenter) innehål- ler en bestämmelse om s.k. kontraheringsplikt, dvs. skyldighet för ett försäkringsföretag att i det enskilda fallet meddela en försäkring av det slag som företaget normalt tillhandahåller allmänheten. Men ett avslag på en begäran får göras om det finns särskilda skäl, vilket avser just resulta- tet av riskbedömningen. I Regeringskansliet bereds nu en lagrådsremiss med förslag till en ny lag om försäkringsavtal, som skall ersätta de två lagar som nämndes nyss. I den nya lagen förs principerna om kontra- heringsplikt vid konsumentförsäkring vidare. Också frågan om kontra- heringsplikt vid personförsäkring tas upp. Avsikten är att lagråds- remissen skall kunna beslutas våren 2003 och en proposition föreläggas riksdagen samma år.

Begreppet bostad kan avse alla former av boende. En bostad kan i all- mänhet inte omfattas av begreppet vara. Uthyrning kan i vissa fall vara en tjänst. Vanliga former av avtal om boende är köp av fast egendom, upplåtelse av en tomträtt, köp av en bostadsrätt samt hyresavtal. Av arti- kel 9 i förordningen (EG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet framgår att förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet gäller i fråga om bostäder oberoende av bostädernas upplåtelseform. Det är rim- ligt att även artikel 3.1 h i direktivet mot etnisk diskriminering tolkas så att begreppet omfattar alla former av boende. Förbudet mot diskrimine- ring bör alltså gälla alla avtal som en person kan tänkas ingå om en bo- stad. Förbudet bör inte inskränkas till permanent boende utan bör även omfatta tillfälliga bostäder och fritidsbostäder.

Utredningen har framhållit att köp av en tomt är en transaktion som är nära förbunden med boende. För att det inte skall råda någon tvekan om att även avtal om köp av fast egendom skall omfattas av lagen har utred- ningen föreslagit att ordet fast egendom skall finnas med i lagtexten. Ju- ridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har framhållit att köp av en tomt kan ske utan samband med någon avsikt alls från köpa- rens sida att uppföra en byggnad.

Regeringen anser att skyddet mot diskriminering skall gälla i fråga om alla avtal en person kan tänkas ingå om en bostad, oavsett om bostaden är fast eller lös egendom och oavsett om det är fråga om köp, hyra eller någon annan upplåtelseform. Ordet fast egendom som ett förtydligande i lagtexten medför att all överlåtelse av fast egendom omfattas oavsett om det är fråga om en bostad eller inte, t.ex. överlåtelse av ett skogsskifte. Regeringen anser därför att fast egendom inte uttryckligen skall nämnas i den nya lagen. Förbudet skall omfatta bostäder, vilket inkluderar fast egendom som anses vara en bostad.

Tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder

Frågan är vilka situationer som förbudet skall ta sikte på. Enligt direkti- vet skall skyddet gälla vid tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten. Utredningen har valt att an-

Prop. 2002/03:65

135

vända termerna tillhandahåller till allmänheten respektive efterfrågar från allmänheten. DO och HomO har framhållit att ordet efterfrågar har en snävare betydelse än begreppet tillgång till som används i direktiv- texten. De anser att efterfrågetidpunkten anses inträffa senare än till- gångstidpunkten.

Regeringen anser att direktivets ordalydelse tillgång till och tillhanda- hållande av varor och tjänster inklusive bostäder som är tillgängliga för allmänheten i princip beskriver samma sak men utifrån förvärvarens re- spektive överlåtarens perspektiv. Enligt regeringens mening är det dess- utom oklart vad som avses med direktivets förbud mot diskriminering i fråga om tillgång till varor som är tillgängliga för allmänheten. Om en kund inte får tillgång till en vara som är tillgänglig för allmänheten beror det på att säljaren inte tillhandahåller varan. Det bör därför vara tillräck- ligt att i lag ange att förbudet gäller vid tillhandahållande av varor och tjänster. Enligt regeringens mening ger det ett skydd så att varor, tjänster och bostäder finns att tillgå och tillhandahålls på ett sätt som inte är dis- kriminerande.

Utredningen anför i betänkandet att direktivet ger ett skydd för ”båda sidor”, dvs. både när någon efterfrågar och när någon vill tillhandahålla varor, tjänster och bostäder. DO och HomO har framhållit att utred- ningens föreslagna diskrimineringsskydd omfattar den som deltar på marknadens utbudssida och att en sådan bestämmelse kan få stor positiv betydelse för småföretagare och personer som driver näring under en- skild firma. Regeringen anser inte att det av direktivet framgår att det även skall skydda den som deltar på marknadens utbudssida dvs. den som t.ex. vill sälja en vara eller tjänst. Däremot anger direktivet att ut- budssidan inte får diskriminera vid tillhandahållande av varor till allmän- heten.

Utredningen har dragit slutsatsen att transaktioner som sker helt privat ligger utanför direktivets tillämpningsområde. Slutsatsen har dragits mot bakgrund av att direktivet endast omfattar transaktioner som är till- gängliga för allmänheten och att skäl 4 i ingressen anger att den privata sfären skall respekteras. I frågan anför utredningen följande. För- säljningsavtal, hyresförhållanden och tjänsteavtal som ingås genom kon- takter inom bekantskapskretsen och där något erbjudande aldrig når ut till någon bredare krets omfattas inte av förbudet. Om någon däremot går ut med sitt erbjudande i en vidare krets och söker en avtalskontrahent bland okända personer via t.ex. en annons skall direktivets bestämmelser gälla.

Enligt skäl 4 i direktivet skall alltså skyddet för privat- och familjelivet samt transaktioner som sker i det sammanhanget respekteras. Frågan är vilken närmare innebörd denna text har.

Det står klart att en näringsidkare som tillhandahåller varor, tjänster el- ler bostäder till allmänheten omfattas av diskrimineringsförbudet. Re- geringen anser också, i likhet med utredningen, att försäljning eller ut- hyrning som utförs av en privatperson, dvs. inte i en näringsverksamhet, till en bekant eller till någon familjemedlem inte omfattas av förbuden. Varan finns då inte tillgänglig för allmänheten.

Frågan om huruvida en privatperson som vänt sig till allmänheten med ett erbjudande om försäljning eller uthyrning, t.ex. genom en tidnings- annons eller ett anslag på en offentlig anslagstavla, skall omfattas av di-

Prop. 2002/03:65

136

rektivets diskrimineringsförbud kan göras till föremål för olika tolk- ningar. Regeringen finner för sin del rimligt att med utgångspunkt i det beredningsunderlag som finns i detta avseende låta diskriminerings- förbudet tills vidare endast omfatta yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder. Regeringen förslår därför nu att diskrimi- neringsförbudet inte skall omfatta fall när en privatperson vänt sig till allmänheten med ett erbjudande om försäljning eller uthyrning. Det in- nebär att om t.ex. en privatperson säljer en bostad omfattas han eller hon inte av diskrimineringsförbudet. För det fall att han eller hon anlitar en mäklare för försäljningen kommer dock denne att omfattas. Det finns emellertid enligt regeringens uppfattning anledning att ytterligare över- väga frågan i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar en pri- vatperson skall omfattas av ett diskrimineringsförbud. Regeringen avser mot denna bakgrund att ytterligare överväga denna fråga och återkomma i lämpligt sammanhang.

Lagrådet har framhållit att det är tillräckligt och i linje med vad reger- ingen vill åstadkomma att i lagtexten ange att tillhandahållandet skall ske yrkesmässigt. Regeringen delar Lagrådets mening och föreslår att lagtex- ten utformas på sätt som Lagrådet föreslagit.

Ett yrkesmässigt tillhandahållande medför inte ett krav på annonsering eller allmänt utbjudande. En näringsidkare som t.ex. bedriver handel med väskor men inte saluför väskorna i en butik utan i stället har en upp- arbetad kundkrets som själv söker upp säljaren, skall ändå omfattas av lagen. Detsamma gäller en ägare av en hyresfastighet som inte ut- annonserar lediga lägenheter utan i stället har en lista med personer som anmält sitt intresse att hyra lägenhet.

Diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, religion eller annan trosupp- fattning, sexuell läggning och funktionshinder

Direktivets förbud mot diskriminering inom handeln gäller i fråga om diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung.

Brottet olaga diskriminering gäller emellertid inte bara vid diskrimine- ring på grund av etnisk tillhörighet utan även för situationer då någon diskrimineras på grund av sin trosbekännelse eller homosexuella lägg- ning. Den nya bestämmelsen bör inte vara mer begränsad. Förbudet bör därför omfatta även diskriminering som har samband med religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning.

Fråga är då om förbudet skall utsträckas till att gälla även för diskri- mineringsgrunden funktionshinder. Utredningen har föreslagit att för- budet mot diskriminering skall omfatta samtliga diskrimineringsgrunder, dvs. även funktionshinder. Fastighetsägarna Sverige har motsatt sig att diskrimineringsgrunderna utvidgas i förhållande till direktivet. Förbundet framhåller att den vaga utformningen i utredningens förslag gör att det finns stor risk för att det i praktiken innebär krav på att hyresvärdar han- dikappanpassar lägenheter eftersom det ofta är lämpligt att anpass- ningsåtgärder utförs av hyresvärden i stället för av hyresgästen.

Diskrimineringskommittén har i uppdrag att överväga frågan om skydd mot missgynnande av personer med funktionshinder på grund av bristan- de tillgänglighet. Förslaget till diskrimineringsförbud vid tillhandahål- lande av varor, tjänster och bostäder är avsett att gälla den civilrättsliga

Prop. 2002/03:65

137

transaktionen, dvs. överlåtelsen eller upplåtelsen. Till exempel en när- Prop. 2002/03:65 ingsidkare som inte vill sälja en vara till någon för att han eller hon är

funktionshindrad eller en hyresvärd som nekar en allergiker ett hyreskon- trakt. Det kan alltså inte vara diskriminering enligt den föreslagna be- stämmelsen om t.ex. den fysiska tillgången till en vara, tjänst eller bostad är svårtillgänglig för en funktionshindrad på grund av att en butik eller byggnad saknar hissar. Så länge det bara gäller ett förbud som inte kom- bineras med stöd- och anpassningsåtgärder anser regeringen att det inte finns något hinder att redan nu införa bestämmelser som ger skydd även för personer med funktionshinder. Förbudet mot diskriminering vid till- handahållande av varor, tjänster och bostäder bör därför även omfatta diskrimineringsgrunden funktionshinder. Regeringen anser inte att en sådan ny regel föregriper arbetet i Diskrimineringskommittén.

Förbudet föreslås alltså omfatta inte enbart diskrimineringsgrunden i direktivet mot etnisk diskriminering utan även diskrimineringsgrunderna religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshin- der.

Allmän sammankomst och offentlig tillställning

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken är det olaga diskriminering om en anord- nare av allmän sammankomst eller offentlig tillställning diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. Utredningen har föreslagit att även en civilrättslig bestämmelse om ett förbud mot diskriminering när någon anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall införas. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har i sitt remissvar framfört att även om en del tillställningar har nära samband med begreppet tjänst så kommer även andra sammankomster som saknar varje inslag av han- del att omfattas av ett så allomfattande förbud som utredningen före- slagit. Nämnden anser att förslaget måste övervägas ytterligare.

Enligt direktivet mot etnisk diskriminering krävs inte något skydd mot diskriminering vid anordnande av allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Den parlamentariska Diskrimineringskommittén har till uppdrag att överväga om det finns skäl att ersätta straffbestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken med någon annan typ av reglering. För att inte fö- regripa kommitténs arbete anser regeringen att ett civilrättsligt skydd vid allmän sammankomst och offentlig tillställning inte bör införas nu.

11.7 Det sociala området

Utredningen har anfört att det inte förekommer några enhetliga definitio-
ner av begrepp som t.ex. socialt skydd och social trygghet, utan att varje
land har sin nationella lagstiftning på området. Regeringen ansluter sig
till detta synsätt. Regeringen anser därför att det är mest ändamålsenligt
att utgå från de myndigheter som administrerar eller tillhandahåller olika
förmåner, insatser, stöd och vård inom det sociala området för att avgöra
tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet (jfr prop. 1998/99:119).
Diskrimineringsförbudet föreslås gälla diskriminering som förekommer i
de olika verksamheterna inom det sociala området.	138
	138

11.7.1

Socialtjänsten m.m.

Prop. 2002/03:65

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i fråga om in- satser inom socialtjänsten och tillstånd till färdtjänst och riksfärdtjänst samt bostadsanpassningsbidrag.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag är dock enligt motiven inte avsett att omfatta verk- samhet som utförs av privaträttsliga subjekt.

Remissinstanserna: Endast få har berört frågan. Socialstyrelsen fram- håller förslagets betydelse, eftersom detta innebär såväl ett förtydligande som en förstärkning av diskrimineringsförbudet inom socialtjänsten.

Bakgrund

Socialtjänstbegreppet

Till socialtjänst räknas sedan socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft inte enbart verksamhet enligt den lagen utan även närliggande verksam- het som regleras enligt annan lagstiftning. Socialtjänst definieras i 2 § lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten som bl.a. följande:

1.verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst och anslutande sär- skild lagstiftning om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,

2.verksamhet som i annat fall bedrivs av socialnämnd,

3.verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,

4.verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,

5.verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funk- tionshindrade,

6.handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl.,

7.handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar,

8.handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelse- hindrade.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst (punkten 1). Häri ingår bl.a. försörjningsstöd och annat bistånd, åtgärder mot missbruk, omsorg om barn och ungdomar, äldre och människor med funktionshinder samt vård i familjehem och hem för vård och boende. Vidare avses med socialtjänst verksamhet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga. De båda sistnämnda lagarna reglerar vård utan samtycke.

Med socialtjänst förstås också verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd (punkten 2). Exempelvis finns i föräldrabalken regler om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap och underhållsbidrag till barn, om medverkan i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt om medverkan i samband med adoptioner.

139

Verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse är socialtjänst i	Prop. 2002/03:65
lagens mening (punkten 3). Statens institutionsstyrelse är central förvalt-
ningsmyndighet för sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (särskilda ungdomshem) samt
22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM-hem). Vidare bedriver institutionsstyrelsen verksamhet som är att
hänföra till socialtjänst enligt förordningen (1996:610) med instruktion
för Statens institutionsstyrelse samt enligt lagen (1998:603) om verk-
ställighet av sluten ungdomsvård.
Även verksamheten vid en kommunal invandrarbyrå hänförs i detta
sammanhang till socialtjänsten (punkten 4). Verksamhet som sker inom
ramen för kommunens tolkförmedling kommer t.ex. att omfattas av till-
lämpningsområdet, om den äger rum vid en kommunal invandrarbyrå.
Även verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade förstås i detta sammanhang som socialtjänst (punkten
5).
Handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd en-
ligt lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl. förstås även som
socialtjänst (punkten 6). Beträffande vissa utlänningar – de som har an-
sökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt
att vistas här medan ansökan prövas – beslutar och betalar social-
nämnden i den kommun där utlänningen vistas ut bistånd. Handläggning
av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra ut-
länningar är också att anse som socialtjänst vid tillämpning av denna lag
(punkten 7).
I lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upp-
låtelser av offentlig plats, m.m. och i trafikförordningen (1998:1276)
finns bl.a. bestämmelser om att rörelsehindrade av kommunen får befrias
från skyldighet att erlägga parkeringsavgift och att kommunen när det
gäller rörelsehindrade får besluta om undantag från bestämmelser som
avser parkering. Ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade
prövas av en kommunal nämnd. Även denna verksamhet anses som soci-
altjänst (punkten 8).
I 2 § andra stycket lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten anges att med socialtjänst avses även tillsyn, upp-
följning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet
som avses i första stycket punkterna 1–8. Detta reglerar framför allt läns-
styrelsernas och Socialstyrelsens arbete som avser bl.a. tillsyn och kom-
munernas interna arbete med kvalitet i verksamheten.
Socialtjänstlagen
I socialtjänstlagen (2001:453) anges att samhällets socialtjänst på demo-
kratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska
och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i
samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans
ansvar för sin och andras situation inriktas på att frigöra och utveckla
enskildas och gruppers egna ansvar. Verksamheten skall bygga på re-
spekten för människors självbestämmande och integritet (1 kap. 1 §).
Huvudregeln är att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt om-
råde och att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i	140

kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 och Prop. 2002/03:65 2 §§). Till en socialnämnds uppgifter hör bl.a. att svara för omsorg och

service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bi- stånd till familjer och enskilda som behöver det (3 kap. 1 §).

Lagstiftning om stöd och service till vissa funktionshindrade

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade är en rättighetslag som ger rätt till olika insatser för särskilt stöd och service till personer med mer omfattande funktionshinder. Verksamheten skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av lagen. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Verksamheten skall även vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den en- skilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och med- bestämmande över insatser som ges (5 och 6 §§). Huvudregeln är att en kommuns och, i förekommande fall, ett landstings ansvar gäller gentemot dem som är bosatta i kommunen (16 §).

Skälen för regeringens förslag

EG-direktivet

Av direktivet mot etnisk diskriminering framgår att diskriminering är förbjuden i fråga om bl.a. socialt skydd, inklusive social trygghet och sociala förmåner (artikel 3.1 e och f). Utredningen har hänfört olika for- mer av insatser inom socialtjänstens verksamhetsområde såsom äldre- och handikappomsorg och socialt bistånd i övrigt, bl.a. försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen (2001:453) till sociala förmåner. Regeringen an- sluter sig till utredningens synsätt.

Behovet av lagstiftning

Regeringen bedömer att det finns ett allmänt behov av utvidgat skydd mot diskriminering genom lagstiftning. Det saknas uttryckligt förbud mot diskriminering i författningar inom socialtjänstens område. De allmänna bestämmelser av ramlagskaraktär som finns om socialtjänstens mål och verksamhet är inte tillräckliga för att Sverige skall uppfylla kraven i di- rektivet mot etnisk diskriminering (jfr avsnitt 7.1). Regeringen föreslår därför att ett uttryckligt diskrimineringsförbud i fråga om insatser inom socialtjänsten skall införas i den nya lagen mot diskriminering.

Socialtjänsten m.m.

I fråga om diskrimineringsförbudets omfattning kan direktivet mot etnisk diskriminering inte sägas ange något begränsat krav på skydd. Utred- ningen har föreslagit ett diskrimineringsförbud som gäller inom social-

tjänsten eller annan verksamhet som har betydelse för enskildas ekono-

141

miska och sociala trygghet. Regeringen anser dock att det av utredningen Prop. 2002/03:65 föreslagna begreppet annan verksamhet som har betydelse för enskildas

ekonomiska och sociala trygghet har en för vid innebörd och att det kan medföra tillämpnings- och tolkningsproblem.

Vägledning för vad som omfattas av begreppet socialtjänst kan hämtas i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom social- tjänsten.

Det förekommer även annan verksamhet som en kommun bedriver som har betydelse för enskildas ekonomiska och sociala trygghet. En kommun eller, efter överlåtelse av kommunens uppgifter, ett landsting ansvarar för färdtjänst och riksfärdtjänst enligt lagen (1997:736) om färd- tjänst respektive lagen (1997:735) om riksfärdtjänst. Vare sig tillstånd till färdtjänst eller riksfärdtjänst anses dock som en form av insats inom so- cialtjänsten, utan som en trafikpolitisk fråga. Kommunerna svarar dess- utom för bidrag enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. som lämnas till anpassning och återställning av bostäder. Regering- en föreslår därför att lagen utformas så att det framgår att diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosupp- fattning är förbjuden i fråga om insatser inom socialtjänsten och tillstånd till färdtjänst och riksfärdtjänst samt bostadsanpassningsbidrag.

Verksamhet hos privata subjekt

Det förekommer att fysiska eller juridiska personer genom avtal med kommun fullgör insatser inom socialtjänstens område. Regeringens upp- fattning är att ett diskrimineringsförbud i fråga om socialtjänsten även bör omfatta dessa utförare och att sådan verksamhet således inte som utredningen ansett skall betraktas som tillhandahållande av tjänster. Åt- gärder som vidtas inom ramen för verksamhet som uppdragits åt ett pri- vaträttsligt subjekt att utföra omfattas alltså av diskrimineringsförbudet.

Diskrimineringsförbudets räckvidd

Diskrimineringsförbudet bör omfatta såväl den verksamhet som utgörs av handläggning av ett ärende (myndighetsutövning) som faktiska hand- lingar, t.ex. information, rådgivning, uppsökande verksamhet, hemhjälp och verksamhet i behandlingshem.

Utredningen har framfört att artikel 4 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om lika- behandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet kan ge viss vägledning för vad som bör täckas av diskrimineringsförbudet. Reger- ingen instämmer i utredningens bedömning.

Enligt regeringens mening bör diskrimineringsförbudet gälla i verk- samheten som sådan och avse sådant som en enskild persons rätt till in- satser, insatsernas räckvidd och innehåll samt avgiftsbetalning. Villkoren för att få tillgång till en insats skall inte vara diskriminerande i sig utan kriterierna skall vara lika oberoende av den sökandes etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Vidare skall en insats kvalitativt och kvantitativt vara densamma för alla personer oavsett etnisk tillhörighet,

142

religion eller annan trosuppfattning. Även underlåtenhet att agera kan Prop. 2002/03:65 innebära diskriminering.

Utmärkande för socialtjänsten är att den bl.a. skall främja människors ekonomiska och sociala trygghet och jämlikhet i levnadsvillkor. Det är således förhållandet mellan en kommun eller ett privat subjekt som full- gör insatser inom socialtjänsten och en enskild person som diskrimine- ringsförbudet bör omfatta. Exempelvis ett familjehem, dvs. ett enskilt hem som på uppdrag av en socialnämnd tar emot barn för stadigvarande vård och fostran eller vuxna för vård och omvårdnad och vars verksam- het inte bedrivs yrkesmässigt, bör enligt regeringen inte kunna åberopa diskrimineringsförbudet till stöd för en rätt att ingå avtal med en kom- mun. . Detsamma gäller andra liknande kontrakterade boendeformer. Dessa förhållanden grundas på ett avtalsrättsligt förhållande mellan en kommun och de enskilda personer som förestår hemmet och kan i vissa fall ha karaktär av näringsverksamhet.

Olika insatser till enskilda lämnas ofta utifrån en individuell bedöm- ning i det enskilda fallet och innebär skälighetsbedömningar. Regeringen anser att denna omständighet inte skall ha någon principiell betydelse för diskrimineringsskyddets utformning. För att ta ställning till om diskrimi- nering föreligger i en specifik situation måste en prövning ske om de oli- ka rekvisiten i diskrimineringsbegreppet är uppfyllda (se vidare avsnitt 9).

11.7.2Socialförsäkringen och anslutande bidragssystem

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i fråga om so- cialförsäkringen och anslutande bidragssystem.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att diskrimineringsförbudet skall omfatta även ”finansieringen av systemen för social trygghet”.

Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket (RFV) välkomnar förslaget att införa ett förbud mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse gällande försäkringskassornas beslut eller åt- gärder. RFV framför att man bör ha i åtanke att identifikationen av olika grupper föregås av en politisk diskussion. Detta torde borga för att gruppidentifikationen inte bygger på diskriminering.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Av direktivet mot etnisk diskriminering framgår att diskriminering är förbjuden i fråga om bl.a. socialt skydd, inklusive social trygghet (artikel 3.1 e och f). Utredningen har hänfört socialförsäkring till social trygghet. Regeringen ansluter sig till utredningens synsätt.

143

Behovet av lagstiftning	Prop. 2002/03:65
Till begreppet social trygghet hänförs i den svenska lagstiftningen olika
socialförsäkringsförmåner. Regeringen bedömer att det finns ett allmänt
behov av utvidgat skydd mot diskriminering genom lagstiftning (se av-
snitt 7.2). Det saknas uttryckligt förbud mot diskriminering i författ-
ningar inom socialförsäkringsområdet. Den lagstiftning som finns inom
aktuellt område är inte tillräcklig för att Sverige skall uppfylla direktivet
mot etnisk diskriminering (jfr avsnitt 7.1). Regeringen föreslår därför att
ett uttryckligt diskrimineringsförbud i fråga om socialförsäkringsområdet
skall införas för diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och religion
eller annan trosuppfattning.
Regeringen anser inte att det finns behov av att införa ett uttryckligt
diskrimineringsförbud i fråga om finansiering av systemen för social
trygghet.
Socialförsäkringen och anslutande bidragssystem
I fråga om diskrimineringsförbudets omfattning kan direktivet mot etnisk
diskriminering inte sägas ange något begränsat krav på skydd. Utred-
ningen har föreslagit ett diskrimineringsförbud som gäller inom social-
försäkringen och andra bidragssystem. Regeringen föreslår att begreppet
anslutande bidragssystem i stället används (se 1 § förordningen
[1998:739] med instruktion för Riksförsäkringsverket).
Socialförsäkringslagen (1999:799) innehåller bestämmelser om vem
som omfattas av social trygghet genom social försäkring och vissa bi-
dragssystem (socialförsäkringen). Av socialförsäkringslagen framgår att
rätten till en förmån skall grundas på antingen bosättning eller förvärvs-
arbete i Sverige. I socialförsäkringslagen räknas upp vilka förmåner som
en enskild är berättigad till enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL) och annan lagstiftning än AFL. Förmåner inom socialförsäkringen
handhas av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
Premiepensionsmyndigheten har till uppgift att förvalta, administrera och
besluta om utbetalningar av premiepensionerna.
Utöver det som i socialförsäkringslagen definieras som socialförsäk-
ring administrerar Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna även
vissa anslutande bidragssystem. Dessa är t.ex. statligt personskadeskydd
enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen
(1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m., krigsskade-
ersättning till sjömän enligt lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till
sjömän samt ersättningen till smittbärare enligt lagen (1989:225) om er-
sättning till smittbärare.
Vidare handhar Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna olika
former av ersättningar enligt lagen (1991:1488) om handläggning av vis-
sa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret. Det före-
kommer även att andra än Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna
beslutar och betalar vissa förmåner till totalförsvarspliktiga. Förord-
ningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga innehåller före-
skrifter om verkställighet av 8 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvars-
plikt. I 11 kap. förordningen anges att Totalförsvarets pliktverk beslutar
och betalar ut bidrag (10 §) och att den myndighet, den kommun eller det	144
	144

landsting där den totalförsvarspliktiga tjänstgör beslutar och betalar ut Prop. 2002/03:65 annan förmån än dagpenning, familjebidrag, ekonomiskt stöd i form av

bidrag och grupplivförsäkring till totalförsvarspliktiga (12 §). Vidare anges i nämnda kapitel att Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar och betalar viss ersättning enligt 8 kap. 4 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt (13 §). Regeringen anser att dessa förmåner som ges till totalförsvars- pliktiga skall omfattas av begreppet anslutande bidragssystem även i de fall andra än Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna handhar förmånerna.

Diskrimineringsförbudets räckvidd

Även ifråga om socialförsäkringsområdet omfattar diskrimineringsför- budet såväl handläggning av ett ärende (myndighetsutövning) som fak- tiska handlingar.

Enligt regeringens mening bör diskrimineringsförbudet gälla i verk- samheten som sådan och avse sådant som en enskild persons rätt till för- säkringsersättningar och bidrag, dessas räckvidd och innehåll. Villkoren för att få tillgång till en ersättning eller ett bidrag skall inte vara diskri- minerande i sig utan kriterierna skall vara lika oberoende av den sökan- des etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Vidare skall en förmån kvalitativt och kvantitativt vara densamma för alla personer oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Även un- derlåtenhet att agera kan innebära diskriminering.

I fråga om att bevilja försäkringsersättning eller bidrag till enskilda kan beslutet i vissa fall rymma ett mått av individuella bedömningar. Detta har dock ingen principiell betydelse för diskrimineringsskyddets utform- ning. För att ta ställning till om diskriminering föreligger i en specifik situation måste en prövning ske om de olika rekvisiten i diskriminerings- begreppet är uppfyllda (se vidare avsnitt 9).

11.7.3Arbetslöshetsförsäkringen

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen har invänt mot förslaget. Bl.a. Arbetsmark-
nadsstyrelsen anser dock att även diskrimineringsgrunderna sexuell
läggning och funktionshinder skall omfattas av skyddet mot diskrimine-
ring.
Bakgrund: I lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring finns be-
stämmelser om arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetsförsäkringen
handhas av arbetslöshetskassor (a-kassor) som är föreningar och vilka
regleras i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.
Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både arbetstagare och företagare.
Försäkringen består av en grundförsäkring och en inkomstbortfallsför-
säkring. Reglerna innebär att den som uppfyller vissa i lagen angivna
villkor har rätt till ersättning som lämnas i form av ett belopp som beräk-	145
	145

nas per dag (dagpenning). Ersättning enligt grundförsäkringen lämnas Prop. 2002/03:65 med ett belopp per dag som inte är baserat på tidigare förvärvsinkomster

(dagpenning i form av grundbelopp). Ersättning enligt inkomstbortfalls- försäkringen lämnas med ett belopp per dag som är baserat på tidigare förvärvsinkomster (dagpenning i form av inkomstrelaterad ersättning). I huvudsak gäller att ersättningen lämnas med de belopp som regeringen fastställer. Särskilda regler gäller bl.a. i fråga om karenstid och ersätt- ningstidens längd, avdrag på dagpenningen, avstängning från rätt till er- sättning och nedsättning av ersättning.

AMS och länsarbetsnämnderna fullgör inom ramen för den arbets- marknadspolitiska verksamheten vissa uppgifter som rör arbetslöshets- försäkringen. Bl.a. gäller för närvarande att AMS utövar tillsyn över ar- betslöshetskassorna och gör uppföljning av arbetslöshetsförsäkringen. Från och med den 1 juli 2003 kommer tillsynsansvaret att överföras till den nya myndigheten Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Direktivet mot etnisk diskriminering kräver skydd mot diskriminering i fråga om socialt skydd, inklusive social trygghet (artikel 3.1 h). Arbets- livsdirektivet har ingen motsvarande bestämmelse. I skälen till arbets- livsdirektivet anges tvärtom att direktivet inte gäller ”system för social trygghet och socialt skydd vilkas förmåner inte jämställs med lön i den betydelse denna term ges vid tillämpningen av artikel 141 i EG-fördra- get, och inte heller statliga utbetalningar som syftar till att ge tillträde till anställning eller fortsatt anställning”.

Utredningen har hänfört arbetslöshetsförsäkringen till området social trygghet som omfattas av direktivet mot etnisk diskriminering. Mot det har ingen remissinstans invänt och även regeringen ansluter sig till ut- redningens bedömning.

Behovet av lagstiftning

Det finns inga regler som uttryckligen har till ändamål att motverka dis- kriminering som har samband med de diskrimineringsgrunder som avses i EG-direktiven när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen an- ser därför, liksom utredningen, att ett förbud bör införas i den nya lagen mot diskriminering (jfr avsnitt 7.1).

Ett skydd för etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning

Enligt EG-direktiven krävs ett diskrimineringsförbud i fråga om social trygghet – till vilket område arbetslöshetsförsäkringen enligt utredningen bör hänföras – endast för diskrimineringsgrunderna ras eller etniskt ur- sprung. Utredningens förslag är därmed att diskrimineringsförbudet som

rör arbetslöshetsförsäkringen skall omfatta endast diskriminerings-

146

grunderna etnisk tillhörighet och religion eller övertygelse. Sexuell lägg- ning och funktionshinder omfattas alltså inte av det föreslagna diskrimi- neringsförbudet.

Regeringen föreslår att förbudet för närvarande utformas i enlighet med vad utredningen föreslagit. Det saknas nu beredningsunderlag för ett skydd som är lika för alla diskrimineringsgrunder. Som Arbetsmarknads- styrelsen påpekat bör dock även diskrimineringsgrunderna sexuell lägg- ning och funktionshinder omfattas av skyddet mot diskriminering. Det- samma gäller diskrimineringsgrunden kön. Regeringen avser att åter- komma med förslag till ett sådant bredare diskrimineringsförbud som gör skyddet mot diskriminering lika för alla diskrimineringsgrunderna (jfr avsnitt 6.2).

Förbudets räckvidd

Regeringen föreslår att diskrimineringsförbudet formuleras så att det gäller i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Med detta avses sådant som ansökan om och beviljande av ersättning, ersättningens storlek, karenstid, ersättningstidens längd, avdrag på dagpenningen, avstängning från rätt till ersättning, nedsättning av ersättning och utfärdande av intyg. Upp- räkningen är inte uttömmande. I detta ligger arbetslöshetskassornas handhavande av alla frågor som gäller försäkringen. Beslut, faktiskt handlande som inte manifesteras i formella beslut, andra åtgärder som rör den enskilde sökanden, underlåtenhet att agera, förhalning av beslut, be- mötande av individuella sökande m.m. bör omfattas.

Utanför diskrimineringsförbudets räckvidd bör i princip falla frågor som omfattas av lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor. Frågor om föreningarnas bildande, registrering, tillsyn över a-kassorna och stats- bidrag till kassorna, vilket regleras i den lagen, rör inte den enskildes förhållanden och omfattas därför inte av lagens diskrimineringsförbud. I något fall bör dock diskrimineringsförbudet omfatta även den rent före- ningsrättsliga verksamheten. Frågor om rätt till medlemskap, uteslutning av medlemmar, medlemsavgifter och liknande regleras i princip inte av en a-kassas stadgar, utan direkt av lagen (34–47 a §§). Medlemskapet i en a-kassa är direkt utslagsgivande för möjligheten att få in- komstrelaterad ersättning ur försäkringen. I den mån diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning förekommer i sådana sammanhang bör därför diskrimineringsförbudet gälla även frågor om medlemskap, medlemsavgifter och s.k. särskild ut- taxering.

En arbetslöshetskassa kan inte sägas vara en sådan ”yrkesorganisation” som avses i EG-direktiven (se artikel 3.1 d i respektive direktiv). De frå- gor som täcks av regeringens förslag till diskrimineringsförbud i fråga om medlemskap och medlemsförmåner, och som behandlas i avsnitt 10.5, omfattas alltså inte av förslaget som rör arbetslöshetsförsäkringen.

Artikel 67 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egen- företagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen handlar om sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder. Bestämmel- sen innebär i princip att tid som någon har varit anställd i olika medlems- stater skall läggas samman när det gäller beräkning av arbetslöshets-

Prop. 2002/03:65

147

förmåner. Regeln innebär att EU-medborgare inte behandlas lika med Prop. 2002/03:65 personer från tredje land. Tillämpning av denna bestämmelse står dock

inte i strid med diskrimineringsförbudet.

11.7.4Hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet

Regeringens förslag: Diskriminering som har samband med etnisk till- hörighet, religion eller annan trosuppfattning är förbjuden i hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Endast få har berört frågan. Landstingsförbundet

framför att frågan är om inte eventuell diskriminering redan i dag kan prövas genom att använda sig av bestämmelserna i hälso- och sjuk- vårdslagen (1982:763), lagen (1988:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område jämte skadeståndslagen. Socialstyrelsen fram- håller betydelsen i förslagets bestämmelser, eftersom dessa innebär såväl ett förtydligande som en förstärkning av diskrimineringsförbudet inom hälso- och sjukvården.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktiven

Av artikel 3.1 e i direktivet mot etnisk diskriminering framgår att direkti- vens förbud mot diskriminering skall genomföras i fråga om socialt skydd, inklusive social trygghet samt hälso- och sjukvård.

Behovet av lagstiftning

De bestämmelser som reglerar hälso- och sjukvården innebär att alla i princip skall kunna få del av hälso- och sjukvårdstjänster oavsett var de bor i landet och utan att individuella särförhållanden av t.ex. religiös na- tur skall få utgöra något hinder.

Enligt 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763; HSL) är målet för häl- so- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela be- folkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största be- hovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Tillgång till vård får inte påverkas av t.ex. ålder, kön, utbildning, betalningsförmåga och nationalitet. Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, samt främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten (2 a § HSL).

148

Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika vill- kor för hela befolkningen (2 § tandvårdslagen [1985:125]). Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta inne- bär att den skall vara av god kvalitet och lägga särskild vikt vid före- byggande åtgärder, tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens själv- bestämmande och integritet, samt främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten (3 §).

Varje landsting skall enligt 3 § HSL erbjuda en god hälso- och sjuk- vård bl.a. åt dem som är bosatta inom landstinget. Om någon som vistas inom landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstinget erbjuda sådan vård.

I lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens om- råde (LYHS) finns bestämmelser om bl.a. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen, behörighets- och legitimationsregler, disciplin- påföljd och återkallelse av legitimation. Med vårdgivare avses enligt LYHS fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård. Enligt 2 kap. 1 § LYHS skall den som tillhör hälso- och sjuk- vårdspersonal utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull häl- so- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet innebär att en patient kan förvänta sig att bli om- händertagen på ett professionellt sätt. Detta krav gäller alla aspekter på vården, såväl den egna direkta kontakten med patienten som vid analyser av prov m.m. Förutom de konkreta vårdåtgärderna gäller vetenskap och beprövad erfarenhet även för de värderingar och bedömningar som görs. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har att i domstols- liknande former pröva om någon bland hälso- och sjukvårdspersonal har åsidosatt sina skyldigheter i yrkesutövningen och om personalens be- hörighet bör inskränkas m.m. Har en patient blivit skadad i vården finns möjlighet till ersättning från patientförsäkringen enligt patientskadelagen (1996:799). I de fall där det endast är fråga om t.ex. bristande informa- tion eller samtycke och det inte har begåtts några medicinska fel gäller inte patientförsäkringen. Då är patienten hänvisad till att föra talan enligt vanliga regler om skadestånd.

Det finns således uttryckliga regler för hälso- och sjukvårds- personalens skyldigheter samt ett förfarande där personalens åsido- sättande av dessa skyldigheter kan prövas. Landstingsförbundet har ställt frågan om inte en eventuell diskriminering kan prövas genom att an- vända sig av befintliga bestämmelser på hälso- och sjukvårdens område m.m. Som redogörelsen ovan visar talar mycket för att en patient som anser att han eller hon har utsatts för diskriminerande behandling kan nå framgång med stöd av nuvarande bestämmelser inom hälso- och sjuk- vården som syftar till att en patient inte skall missgynnas eller diskrimi- neras.

Enligt regeringens bedömning ger bestämmelserna dock inte tillräck- ligt skydd för att Sverige skall uppfylla direktivet mot etnisk diskrimine- ring. Som framgår av avsnitt 7.1 bedömer regeringen att det behövs ett utvidgat skydd mot diskriminering. Regeringen föreslår därför att ett ut-

Prop. 2002/03:65

149

tryckligt diskrimineringsförbud införs inom hälso- och sjukvårdens om- Prop. 2002/03:65 råde.

Hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet

I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763; HSL) finns bestämmelser som rör skyldighet för landstingen och kommunerna att tillhandahålla hälso- och sjukvård. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt före- bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjuk- vården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna (1 § HSL). I fråga om tandvård finns särskilda bestämmelser i tandvårdslagen (1985:125). Med hälso- och sjukvård avses, förutom den del av hälso- och sjukvården som kan avgränsas som mer renodlad sjukvård, även ex- empelvis åtgärder med anledning av kroppsfel och barnafödande. I hälso- och sjukvård ingår funktionsförbättrande och funktionsuppehållande be- handling för personer med funktionshinder. Till hälso- och sjukvården hör vidare företagshälsovård, skolhälsovård och studerandehälsovård. Dessa verksamhetsgrenar faller emellertid i allt väsentlig del utanför den hälso- och sjukvård som landstingen ansvarar för. För att täcka in även de områden som kan falla utanför begreppet hälso- och sjukvård föreslår regeringen att förbudet skall omfatta hälso- och sjukvård och annan me- dicinsk verksamhet. Annan medicinsk verksamhet kan vara vissa åtgär- der exempelvis med anledning av lagen (1984:1140) om insemination eller lagen (2001:409) om omskärelse av pojkar som i vissa fall inte kan anses som hälso- och sjukvård.

Verksamhet hos privata subjekt

Det förekommer att fysiska eller juridiska personer genom avtal med landsting eller kommun fullgör uppgifter inom hälso- och sjukvårdens område. Regeringens uppfattning är att ett diskrimineringsförbud i hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet bör omfatta även dessa utförare och att sådan verksamhet således inte som utredningen ansett skall betraktas som tillhandahållande av tjänster. Åtgärder som vidtas inom ramen för verksamhet som uppdragits åt ett privaträttsligt subjekt att utföra omfattas alltså av diskrimineringsförbudet.

Diskrimineringsförbudets räckvidd
Även inom hälso- och sjukvårdens område omfattar diskriminerings-
förbudet såväl handläggning av ett ärende (myndighetsutövning) som
faktiska handlingar. Lagstiftningen inom hälso- och sjukvårdens område
skiljer sig exempelvis från lagen (1993:387) om stöd och service till vis-
sa funktionshindrade. Lagstiftningen inom hälso- och sjukvården har inte
karaktären av rättighetslagstiftning. Utmärkande för hälso- och sjuk-
vården är vidare att det som regel är fråga om faktisk verksamhet i form
av att tillhandahålla hälso- och sjukvård.
Inom hälso- och sjukvårdens område gör regeringen bedömningen att
diskrimineringsförbudet kan avse sådant som tillgången till vård, dess
räckvidd och innehåll samt avgiftsbetalning. Villkoren för att få tillgång	150
	150

till vård skall inte få vara diskriminerande i sig utan kriterierna skall vara Prop. 2002/03:65 lika oberoende av den sökandes etniska tillhörighet, religion eller annan

trosuppfattning. Vidare skall vården kvalitativt och kvantitativt vara den- samma för alla personer oberoende av deras etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Även underlåtenhet att agera kan innebära diskriminering.

Hälso- och sjukvård lämnas utifrån en individuell bedömning i det en- skilda fallet. Regeringen anser att denna omständighet inte skall ha någon principiell betydelse för diskrimineringsskyddets utformning. För att ta ställning till om diskriminering föreligger i en specifik situation måste en prövning ske om de olika rekvisiten i diskrimineringsbegreppet är upp- fyllda (se vidare avsnitt 9). Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) utgår i princip från bosättningsbegreppet och de som inte uppfyller detta grund- läggande krav kan inte anses vara i en jämförbar situation.

11.8		Förbud mot repressalier

	Regeringens förslag: Den som påstås ha diskriminerat någon enligt
	denna lag får inte utsätta en enskild person för repressalier på grund av
	att han eller hon anmält eller påtalat diskrimineringen eller medverkat
	i en utredning om denna.
	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Remissinstanserna: Socialstyrelsen har anfört att förslaget är något
otydligt. I övrigt har ingen remissinstans yttrat sig i sak i fråga om re-
pressalieförbud utanför arbetslivet.
Skälen för regeringens förslag
EG-direktiven
Enligt direktivet mot etnisk diskriminering skall medlemsstaterna i sina
rättsordningar införa nödvändiga bestämmelser för att skydda enskilda
mot ogynnsam behandling eller ogynnsamma följder på grund av klago-
mål eller förfaranden för att se till att principen om likabehandling följs
(artikel 8). Arbetslivsdirektivet anger att medlemsstaterna i sina rätts-
ordningar skall införa nödvändiga bestämmelser för att skydda anställda
mot uppsägning eller mot annan ogynnsam behandling som utgör en re-
aktion från arbetsgivarens sida på ett klagomål inom företaget eller ett
rättsligt förfarande som syftar till att se till att principen om likabehand-
ling följs (artikel 11).
Begreppet repressalier
Enligt direktivet mot etnisk diskriminering består repressalier av ”ogynn-
sam behandling” eller ”ogynnsamma följder” av klagomål m.m. Reger-
ingen ansluter sig till utredningens uppfattning om att härmed avses
handlingar, uttalanden eller underlåtenhet som medför skada eller obehag			151

för den enskilde och som är till nackdel för den enskilde på så sätt att Prop. 2002/03:65 hans eller hennes villkor eller förhållanden försämras i förhållande till

vad som annars varit fallet.

Regeringen kan konstatera att sådana repressalier inte är diskrimine- ring enligt direktivens systematik. Repressalier har inte samband med någon av diskrimineringsgrunderna utan grundas på att den enskilde an- mält eller påtalat missförhållanden som omfattas av diskriminerings- förbuden. Karakteristiskt för repressalier är att de har ett drag av be- straffningsåtgärder som normalt inte finns när det gäller trakasserier och annan diskriminering. Det vanligaste kan antas vara att den person som själv anser sig ha blivit diskriminerad drabbas av repressalier på grund av att han eller hon påtalat diskriminering. Man kan dock också tänka sig t.ex. att någon annan reagerat mot vad han eller hon uppfattar som dis- kriminering – exempelvis en patient i sjukvården som anser att en annan patient diskriminerats. Om den patienten ”straffas” på grund av sitt enga- gemang för någon annan är det fråga om repressalier.

Behovet av lagstiftning

Enligt direktiven skall repressalier förbjudas. I viss mån är repressalie- förbudet redan genomfört i svensk rätt, särskilt genom att vissa gärningar är straffbara enligt brottsbalken. Regeringen anser dock inte att det skyd- det är tillräckligt. Repressalier kan bestå i handlingar som inte är straff- bara. Om exempelvis ett klagomål över en myndighets hantering av ett ärende skulle utlösa ”hämnd- eller straffåtgärder” i form av t.ex. omoti- verat utdragen handläggning eller annan bristande service är det inte gi- vet att ett sådant beteende från en tjänsteman skulle utgöra ett straffbart handlande. De straffrättsliga diskrimineringsförbuden förutsätter att de olika objektiva rekvisit som anges i straffbestämmelserna är uppfyllda. Brottet ofredande förutsätter vad som i lagtexten benämns som ett ”hän- synslöst beteende” (4 kap. 7 § brottsbalken). Brottet övergrepp i rättssak avser i huvudsak ”våld eller hot om våld” och gäller anmälningar och annan medverkan i utredningar endast i förhållande till domstolar och andra myndigheter, inte i förhållande till privaträttsliga subjekt som t.ex. en fackförening (17 kap. 10 §).

Utredningen anser att det vid sidan av brottmålsförfarandet krävs ett annat förfarande för att alla former av repressalier skall omfattas av skyddet. Regeringen delar den uppfattningen och vill tillägga att inte hel- ler den grundlagsfästa objektivitetsprincipen i regeringsformen kan anses innebära tillräckligt skydd mot repressalier i direktivens mening. Genom ett särskilt repressalieförbud genomförs direktiven på ett tydligt sätt vil- ket är värdefullt i sig. Det är därför lämpligt att ett uttryckligt repressalie- förbud införs i den nya lagen om förbud mot diskriminering (jfr också avsnitt 7.1).

Förbudets räckvidd

Repressalieförbudet bör utformas som ”en spegelbild” av diskrimine- ringsförbuden. Den som är förbjuden att diskriminera bör vara förbjuden

att vidta repressalieåtgärder. Den som skyddas av diskriminerings-

152

förbuden bör skyddas av repressalieförbudet. Det betyder att arbets- Prop. 2002/03:65 sökande bör skyddas av repressalieförbudet såvitt gäller den arbetsmark-

nadspolitiska verksamheten (se avsnitt 11.2). Den som vill starta eller bedriver näringsverksamhet skyddas gentemot i första hand de myndig- heter som handhar frågor om tillstånd, registrering etc. (se avsnitt 11.3). Den som vill utöva ett visst yrke skyddas i de situationer som avses i av- snitt 11.4. Motsvarande resonemang gäller för medlemskap m.m. i orga- nisationer, varor, tjänster och bostäder och socialtjänsten och de andra sociala områdena (se avsnitten 11.5–7).

Anmälan, påtalande och medverkan i en utredning om diskriminering

Direktiven preciserar inte vad som avses med ”klagomål” eller ”för- faranden” respektive ”rättsliga förfaranden”. I skälen till direktiven anges att för att principen om jämlikhet skall kunna genomföras i praktiken krävs ett lämpligt rättsligt skydd mot repressalier. Regeringen instämmer i utredningens slutsats att det finns ett utrymme för nationell anpassning av repressalieförbudets utformning.

I 1999 års arbetsrättsliga lagar skyddas en arbetstagare som anmält en arbetsgivare. Med ”anmält” menas enligt förarbetena att arbetstagaren använt sig av sin rätt att få en fråga om diskriminering prövad och under- rättat sin fackliga organisation eller någon av ombudsmännen.

Repressalieförbudet i lagen om likabehandling av studenter i hög- skolan gäller anmälningar på samma sätt som 1999 års lagar. Därutöver gäller förbudet i den lagen även för den som medverkat i en utredning enligt lagen. I detta kan enligt förarbetena ligga att personen för egen eller annans räkning påtalat att skolan inte fullgör sin skyldighet att ex- empelvis utreda och förhindra trakasserier eller att han eller hon lämnat uppgifter under en utredning.

Utredningen har föreslagit att repressalieförbudet skall omfatta även mer formlösa klagomål över diskriminering. Att kräva en formell an- mälan eller att den enskilde uttryckligen medverkar i en utredning är en- ligt utredningen att göra regeln onödigt snäv. Det kan förekomma att en person anför klagomål eller på något liknande sätt påtalar en diskrimine- rande handling för en chef eller annan överordnad. Utredningen anför att även sådana mer formlösa klagomål över diskriminerande behandling kan utlösa repressalier. Utredningen använder här orden påtalat diskri- minering. Regeringen instämmer i utredningens förslag.

Regeringen föreslår att repressalieförbudet skall utformas som ett för- bud för den som påstås ha diskriminerat någon enligt lagen att utsätta en enskild person för repressalier på grund av att han eller hon anmält eller påtalat diskrimineringen eller medverkat i en utredning om denna. Re- pressalieförbudet riktar sig således – som Lagrådet framhållit – mot den som påstås ha diskriminerat.

Anmälan, påtalande eller medverkan i en utredning kan avse kontakter med ombudsmännen, en tillsynsmyndighet, en tjänsteman på den myn- dighet där diskrimineringen påstås ha skett eller en branschorganisation där en näringsidkare är medlem. Uppräkningen är inte uttömmande.

Skyddet mot repressalier förutsätter inte att det vid en slutlig prövning visar sig finnas fog för påståendet om diskriminering.

153

11.9		Ogiltighet och skadestånd	Prop. 2002/03:65
11.9.1		Ogiltighet

	Regeringens förslag: Om någon diskrimineras genom en bestäm-
	melse i ett avtal på ett sätt som är förbjudet enligt lagen skall bestäm-
	melsen jämkas eller förklaras ogiltig om den diskriminerade begär det.
	Har bestämmelsen sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan
	krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet
	jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet förklaras ogiltigt.
	Diskrimineras någon på ett sätt som är förbjudet genom uppsägning
	av ett avtal eller genom en annan sådan rättshandling, skall rättshand-
	lingen förklaras ogiltig om den som diskriminerats begär det.
	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Ut-
redningen har även föreslagit att om en medlem eller den som ansöker
om medlemskap i en arbetstagarorganisation, arbetsgivarorganisation
eller yrkesorganisation diskrimineras på ett sätt som är förbjudet genom
en bestämmelse i stadgarna för organisationen eller genom en annan be-
stämmelse som tillämpas i organisationen skall bestämmelsen jämkas
eller förklaras ogiltig om medlemmen eller den som ansöker om med-
lemskap begär det.
	Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig om på-
följderna har gjort det utifrån förhållandena inom arbetslivet.
Skälen för regeringens förslag
EG-direktiven
Enligt artikel 15 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 17 i
arbetslivsdirektivet skall medlemsstaterna bestämma vilka sanktioner
som skall tillämpas på överträdelse av nationella bestämmelser som antas
i enlighet med direktivet.
	Av artikel 14.b i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 16.b i
arbetslivsdirektivet framgår att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att bestämmelser som strider mot principen
om likabehandling i individuella avtal eller kollektivavtal, i interna regler
för företag samt i regler för vinstdrivande eller icke vinstdrivande före-
ningar, för fria yrkesutövare och för arbetstagar- och arbetsgivar-
organisationer förklaras eller kan förklaras ogiltiga eller ändras.
1999 års lagar, avtalslagen och lagen om likabehandling av studenter i
högskolan
Vid överträdelse av diskrimineringsförbudet i 1999 års arbetsrättsliga
lagar finns bestämmelser om ogiltighet och jämkning av avtal och andra
rättshandlingar. Enligt 1999 års lagar är ett avtal ogiltigt i den utsträck-			154

ning det medger sådan diskriminering som är förbjuden enligt lagarna. Om en arbetstagare diskrimineras genom en bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren på ett sätt som är förbjudet enligt lagarna kan bestämmel- sen jämkas eller förklaras ogiltig. Har bestämmelsen sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att det i övrigt skall gälla, kan av- talet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet förklaras ogiltigt. Diskrimineras en arbetstagare på något sätt som är förbjudet enligt lagar- na genom att arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar annan sådan rättshandling kan även rättshandlingen förklaras ogiltig.

Bestämmelserna har ytterst utformats efter förebild från 36 § avtals- lagen. Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, om- ständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Om villkoret har sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oföränd- rat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till be- hovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Reglerna i 36 § avtalslagen tillämpas också i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal. I fö- rarbetena till 36 § avtalslagen anges diskriminering såsom ett typfall där jämkning av avtalsvillkor kan komma i fråga. Som exempel nämns att en part tillämpar olika avtalsvillkor beroende på motpartens kön, ålder, ras, nationalitet osv.

Lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan inne- håller däremot inte några regler om ogiltighet. Beslut av ett universitet eller en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvud- man får enligt lagen överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet stridet mot något av diskrimineringsförbuden eller förbudet mot repressalier. Om Överklagandenämnden finner att be- slutet strider mot något av förbuden och detta kan ha inverkat på ut- gången, skall det överklagade beslutet undanröjas och ärendet, om det behövs, visas åter till universitetet eller högskolan för ny prövning. Den- na ordning ansågs inte lämpad för beslut som fattats av enskilda ut- bildningsanordnare. Regeringen övervägde därför om beslut av en en- skild utbildningsanordnare som är i strid mot förbuden i lagen skulle kunna ogiltigförklaras. För Lagrådet inställde sig emellertid frågan huru- vida bestämmelser om möjlighet att genom talan vid allmän domstol ut- verka ogiltighetsförklaring har tillräckliga skäl för sig. Lagrådet framhöll att ett domstolsavgörande om ogiltighetsförklaring av ett beslut som in- nebär överträdelse av lagens förbud dock inte avses leda till annan prak- tisk konsekvens än att utbildningsanordnaren skall företa en ny prövning av ärendet med beaktandet av ogiltighetsförklaringen. Enligt Lagrådets mening kunde mot den bakgrunden ifrågasättas om inte skadeståndspå- följd skulle vara tillräckligt. På de skäl som Lagrådet angav ansåg reger- ingen att en bestämmelse om ogiltighet kunde utgå.

Uttrycklig ogiltighetsregel

36 § avtalslagen kan säkerligen många gånger tillämpas med resultat att diskriminerande avtal jämkas eller ogiltigförklaras. För att säkerställa att

Prop. 2002/03:65

155

direktivet genomförs på ett riktigt sätt instämmer regeringen i utred- Prop. 2002/03:65 ningens förslag om att den nya lagen bör ha bestämmelser som uttryckli-

gen ger möjlighet att jämka eller ogiltigförklara diskriminerande avtals- bestämmelser. Bestämmelserna om jämkning och ogiltighet föreslås ut- formas enligt den modell för jämkning och ogiltighet som används i 1999 års arbetsrättsliga lagar. Förslaget medför att den nya lagen bringas i överensstämmelse med 1999 år arbetsrättsliga lagar, vilket i sin tur kan underlätta den parlamentariska diskrimineringskommitténs arbete med en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.

Innebörden av ogiltighet skall vara att ett avtal eller en bestämmelse i avtalet som förklarats ogiltig inte gäller. Den kan inte med rättslig verkan åberopas av eller mot någon. I likhet med vad som gäller enligt 1999 års arbetsrättsliga lagar skall det inte vara fråga om automatisk ogiltighet eller ogiltighet av nullitetskaraktär.

En ogiltigförklaring eller jämkning skall kunna ske endast på talan av den enskilde person som förfördelas av regeln. Möjligheten att få ett av- tal eller en avtalsbestämmelse ogiltigförklarad eller jämkad gäller om den diskriminerade är part i avtalet. Den som utsätts för diskriminering t.ex. genom att inte få hyra en bostadslägenhet som i stället hyrs ut till annan, har inte möjlighet att få avtalet mellan hyresvärden och hyresgästen ogil- tigförklarat. Däremot kan han eller hon ha rätt till skadestånd. Skades- tånd behandlas i avsnitt 11.9.2.

Det är avtal och bestämmelser i avtal som omfattas av förbuden enligt förslaget till ny lag mot diskriminering som föreslås kunna jämkas eller ogiltigförklaras. Ett exempel kan vara att en näringsidkare tillämpar olika avtalsvillkor beroende på motpartens etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuella läggning. Ett exem- pel med anknytning till etnisk tillhörighet skulle kunna vara om en hy- resvärd i sina hyresavtal begär fler månadshyror i förskott eller tar ut en högre hyra av personer som inte har svenskt etniskt ursprung än av per- soner med svenskt etniskt ursprung.

I likhet med 1999 års lagar bör även en uppsägning av ett avtal eller annan sådan rättshandling kunna ogiltigförklaras.

Organisationer

Som framgår ovan i avsnitt 11.5 föreslås att det skall vara förbjudet för arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer eller yrkes- organisationer att diskriminera i fråga om en enskild persons medlem- skap eller medverkan i organisationen eller i fråga om förmåner som or- ganisationen tillhandahåller den som är medlem.

Utredningen har föreslagit en särskild ogiltighetsregel för bestämmel- ser i stadgar eller bestämmelser som tillämpas i arbetstagarorganisatio- ner, arbetsgivarorganisationer eller yrkesorganisationer. Utredningens förslag är att om en medlem eller den som ansöker om medlemskap i en arbetstagarorganisation, arbetsgivarorganisation eller yrkesorganisation diskrimineras på ett sätt som är förbjudet genom en bestämmelse i stad- garna för organisationen eller genom en annan bestämmelse som tilläm- pas i organisationen skall bestämmelsen jämkas eller förklaras ogiltig om medlemmen eller den som ansöker om medlemskap begär det.

156

Ett beslut om uteslutning ur en facklig organisation har av domstol Prop. 2002/03:65 förklarats sakna verkan (jfr NJA 1977 s. 129). När det gäller medlemskap

i denna typ av ideella föreningar följer således av gällande rätt att en stadgebestämmelse som är diskriminerande inte får göras gällande mot medlemmen. Regeringen anser därför att det inte behövs någon uttryck- lig regel om ogiltigförklaring av stadgarna såsom utredningen föreslagit. Av rättspraxis följer också redan att ett beslut om uteslutning som fattats på diskriminerande grunder, oavsett vad stadgarna säger, kan förklaras vara utan verkan.

Förslaget till diskrimineringsförbudet beträffande medlemskap m.m. i organisationer omfattar inte enbart medlemmar utan även de som vill bli medlemmar. Utredningen har föreslagit att om den som ansöker om med- lemskap i en arbetstagar-, arbetsgivar- eller yrkesorganisation diskrimi- neras på ett sätt som är förbjudet genom en bestämmelse i stadgarna eller en annan bestämmelse som tillämpas i organisationen skall bestämmel- sen jämkas eller förklaras ogiltig. Att ogiltigförklara en bestämmelse i stadgarna leder dock inte till att sökanden blir medlem. Inte heller att ogiltigförklara beslutet om att vägra medlemskap har någon effekt efter- som inte heller det leder till att sökanden blir medlem. I praxis har dom- stol i stället förpliktat organisationen vid vite att bevilja sökanden inträde som medlem (jfr NJA 1948 s. 513). På grund av det anförda anser reger- ingen att det är tveksamt om utredningens förslag i detta avseende är en effektiv sanktion. Den föreningsrättsliga praxis som finns anser regering- en vara tillfyllest. Regeringen lämnar därför inte något förslag om möj- lighet för utomstående att ogiltigförklara en organisations stadgar.

Sammanfattningsvis anser regeringen att den föreningsrättsliga praxis som finns ger både medlemmar och den som vill bli medlem rätt till domstolsprövning av om ett beslut om uteslutning eller beslut om nekat medlemskap varit diskriminerande. Någon uttrycklig regel om sådan prövning behövs därför inte.

11.9.2Skadestånd

Regeringens förslag: Den som diskriminerar någon eller utsätter nå- gon för repressalier på ett sätt som är förbjudet enligt lagen skall beta- la skadestånd för den kränkning som diskrimineringen eller repressali- erna innebär. Om en arbetstagare diskriminerar någon eller utsätter någon för repressalier skall skadeståndet betalas av den som har ar- betstagaren i sin tjänst.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att den som bryter mot förbudet skall betala allmänt (ideellt) och ekonomiskt skadestånd.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig avseende påföljderna har gjort det utifrån förhållanden inom arbetslivet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det inte finns an- ledning att överväga ekonomiskt skadestånd i utomkontraktuella för- hållanden. Nämnden anser att analys saknas. Länsstyrelsen i Västernorr- lands län har berört förslagets konsekvenser utanför arbetslivet och framhållit att förslaget innebär en utvidgad skadeståndsskyldighet för det

allmänna och att konsekvenserna härav inte utretts.

157

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2002/03:65

EG-direktiven

I artikel 15 i direktivet mot etnisk diskriminering och i artikel 17 i ar- betslivsdirektivet uttrycks kravet på sanktioner på följande sätt.

Medlemsstaterna skall bestämma vilka sanktioner som skall tillämpas på över- trädelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktiven och vidta alla åtgärder som behövs för deras genomförande. Sanktionerna, som kan bestå av skadestånd till den utsatta personen, skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

Ideellt skadestånd

Man skiljer inom skadeståndsrätten mellan ekonomisk och ideell skada. Med ekonomisk skada menas ekonomiska förluster av olika slag, t.ex. kostnader, inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet. Den skade- lidande skall i princip försättas i samma förmögenhetssituation som den han eller hon befunnit sig i om skadan inte hade inträffat.

Ideell skada utgörs av skador av icke-ekonomisk natur, t.ex. kränk- ningar av den personliga integriteten samt fysiskt och psykiskt lidande i samband med personskador. En form av ideell skada är kränkning av en persons integritet, dvs. intrång i den ”personliga sfären”. Det kan vara fråga om verbala och fysiska handlingar med kränkande innebörd som medför psykiskt lidande, obehag m.m. och som påverkar en människas livsföring negativt. Ersättningen kompenserar här inte någon faktisk eko- nomisk förlust utan fungerar främst som ett sätt att få upprättelse, men även som en hjälp att kunna inrätta sitt liv efter en traumatisk händelse.

Skadestånd med anledning av kränkning bestäms enligt 5 kap. 6 § ska- deståndslagen efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Det skall särskilt beaktas om handlingen haft förned- rande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller för- troendeförhållande, eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Skadeståndslagen tillämpas om det inte finns särskilda bestämmelser eller avtal som reglerar ansvaret för skada i en viss situation.

Enligt lagen om likabehandling av studenter i högskolan kan ideellt skadestånd utgå för den kränkning som en student eller sökande har blivit utsatt för genom att högskolan har åsidosatt bestämmelser i lagen.

Enligt 1999 års arbetsrättsliga lagar kan både ideellt (allmänt) och ekonomiskt skadestånd utgå när en arbetsgivare bryter mot förbuden att diskriminera vid tillämpning av löne- och andra anställningsvillkor, när arbetsgivaren leder och fördelar arbetet eller när arbetsgivaren säger upp, avskedar, permitterar eller vidtar annan ingripande åtgärd mot en arbets- tagare. När arbetsgivaren däremot bryter mot förbuden mot diskrimine- ring vid beslut i en fråga om anställning eller befordran eller vid ut- tagande av en arbetstagare till utbildning för befordran kan endast ideellt

skadestånd utgå.

158

Den som drabbas av olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brotts- Prop. 2002/03:65 balken kan ha rätt till skadestånd både för ideell och för ekonomisk ska-

da.

Utredningen har föreslagit att både ideellt och ekonomiskt skadestånd skall kunna utgå vid överträdelse av förbuden i den nya lagen. Som skäl har utredningen bl.a. anfört att det rimmar illa med den stränga syn på diskriminering som de båda EG-direktiven ger uttryck för om rätten till skadestånd blir snävare än den blivit om förbuden hade genomförts på ett sådant sätt att skadeståndslagen blev tillämplig.

Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattar skilda verk- samhetsområden och gäller inom såväl offentlig som privat verksamhet. Någon närmare analys av konsekvenserna av utredningens förslag om ekonomiskt skadestånd har utredningen inte presenterat. Det saknas en analys om det är en lämplig påföljd vad avser alla diskriminerings- förbuden inom de skilda verksamhetsområdena. Vad innebär en rätt till ekonomiskt skadestånd till den som blivit diskriminerad inom t.ex. hälso- och sjukvården eller inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten vid arbetsförmedling?

Regeringen delar bedömningen av Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att frågan om ekonomiskt skadestånd närmare behöver analyseras och att konsekvenserna av ett sådant förslag närmare behöver belysas. Eftersom direktivet inte kan anses kräva att sådant ska- destånd alltid skall kunna utgå bör en sådan ordning inte föreslås nu. Re- geringen föreslår således att den som bryter mot någon av de nu före- slagna diskrimineringsförbuden och förbuden mot repressalier skall vara skyldig att ersätta den som diskriminerats eller utsatts för repressalier för den kränkning som diskrimineringen eller repressalierna innebär. Reger- ingen vill framhålla att brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering alltjämt kommer att gälla vid sidan om den nya lagen och att det av ska- deståndslagen följer att ekonomiskt skadestånd kan utgå. Förslaget på- verkar inte heller den eventuella rätt till ersättning som en skadelidande i övrigt kan ha enligt skadeståndslagen. Enligt skadeståndslagen kan t.ex. skada som vållats av stat eller kommun genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning vara ersättningsgill.

Beräkningen av skadeståndet

Vid överträdelse av lagen (1982:80) om anställningsskydd ligger ska- deståndsnivåerna allmänt sett väsentligt högre än i mål om skadestånd på grund av brott. Ett arbetsrättsligt skadestånd till en arbetstagare är dock för den anställde skattepliktigt som inkomst av tjänst. Regeringen har i propositionen Ändringar i jämställdhetslagen m.m. (prop. 1999/2000:143 s. 58) framhållit att utvecklingen i Sverige och internationellt mot en ökad medvetenhet om likabehandling som en mänsklig rättighet kan på- kalla att synsättet att utgångspunkten när det gäller storleken på allmänt skadestånd inte bör vara den skadeståndspraxis som förekommer i före- ningsrätts- och anställningsskyddsmål. Regeringen framhåller i proposi- tionen att det är regeringens bedömning att rättstillämpningen borde leda till högre skadeståndsnivåer i diskrimineringsmål än vad som är vanligt i andra arbetsrättsliga tvister. Detta har regeringen också framhållit i pro-

159

positionen Likabehandling av studenter inom högskolan (prop. Prop. 2002/03:65 2001/02:27 s. 71 och 72).

Regeringen anser att synsättet även gör sig gällande i fråga om över- trädelse av den nya lagen om förbud mot diskriminering. Brott mot dis- krimineringslagstiftningen skall därför ses som en allvarlig kränkning. I princip måste gälla att avsiktlig diskriminering leder till högre skadestånd än oavsiktlig. Vid bedömningen av ersättningens storlek bör beaktas om handlingen varit avsiktlig eller oavsiktlig. Det bör betraktas som försvå- rande om det har funnits en vilja att kränka någon på grund av tillhörig- heten till de skyddade grupperna. Hänsyn bör också tas till de ovan upp- räknade faktorer som anges i 5 kap. 6 § skadeståndslagen.

Jämkning

I den arbetsrättsliga diskrimineringslagstiftningen finns bestämmelser om jämkning av skadeståndet. Enligt dessa bestämmelser kan, om det är skä- ligt, skadeståndet sättas ned eller helt falla bort. EG-direktiven kan inte anses lägga hinder i vägen för en sådan relativt allmänt hållen bestäm- melse om jämkning. Regeringen anser att en sådan regel erbjuder ett mått av flexibilitet som kan vara lämpligt med tanke på att den nya lagen tar sikte på varierande situationer. Möjligheten till jämkning bör tillämpas restriktivt.

Vem är skadeståndsskyldig?

Förbudet mot diskriminering och repressalier gäller i varierande situatio- ner. Förbuden gäller inom offentlig verksamhet och för privaträttsliga subjekt. Det skulle därför kunna uppstå problem med att avgöra vem som är skadeståndsskyldig.

Förbuden mot privaträttsliga subjekt kan rikta sig mot t.ex. företag som driver privat arbetsförmedling, arbetstagarorganisationer, arbetsgivar- organisationer, yrkesorganisationer, näringsidkare i form av juridiska personer men även enskilda näringsidkare och hälso- och sjukvård i pri- vat regi. Förbud att diskriminera inom offentlig verksamhet riktar sig mot statliga myndigheter t.ex. länsarbetsnämnden (arbetsmarknadspolitiska verksamheten), Socialstyrelsen (behörighet och legitimation), Riksskatte- verket (F-skattesedel), Riksförsäkringsverket (socialförsäkring) samt kommuner och landsting (t.ex. socialtjänst samt hälso- och sjukvård). Situationer när ansvar inom offentlig verksamhet kan bli aktuellt är dels när en myndighet fattar beslut eller vidtar åtgärder eller underlåter att vidta åtgärder gentemot en enskild, dels när t.ex. en myndighet är part i ett avtal med en enskild. När det gäller myndigheters beslut är det ofta fråga om myndighetsutövning. Detta är dock inte någon förutsättning för skadeståndsansvar. Det skall inte heller – som i skadeståndslagen – gälla som en begränsning för ansvar att skadan har uppkommit genom fel och försummelse. Ansvar förutsätter dock självfallet att skadan skall ha upp- kommit i verksamhet för vilken det allmänna svarar.

Den som faktiskt bryter mot förbudet inom t.ex. den arbetsmarknads- politiska verksamheten, socialtjänsten, hälso- och sjukvården eller vid

tillhandahållande av varor och tjänster är oftast en anställd. Ansvaret för

160

en icke-diskriminerande hantering inom en verksamhet som drivs av en Prop. 2002/03:65 juridisk person bör dock ligga hos den som ansvarar för verksamheten

dvs. det allmänna, bolaget eller föreningen. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen skall framgå att arbetsgivaren skall ersätta skada på grund av att arbetstagaren i tjänsten bryter mot förbuden mot diskri- minering. Förslaget innebär att allt som en arbetstagare gör i samband med sina uppgifter och som är diskriminerande enligt den nya lagen blir arbetsgivaren skadeståndsskyldig för i förhållande till den diskrimine- rade. Inte ens om arbetstagaren handlar i strid mot arbetsgivarens an- visningar om t.ex. ett icke-diskriminerande bemötande av vårdtagare, arbetssökande eller kunder kan arbetsgivaren undgå skadeståndsansvar i förhållande till den diskriminerade.

Förslaget reglerar arbetsgivarens ansvar i förhållande till den som ut- satts för diskriminering. Någon särskild bestämmelse som reglerar för- hållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren föreslås däremot inte. Det innebär att t.ex. skadeståndslagens regler kan bli tillämpliga i för- hållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Förslaget kan få den positiva konsekvensen att en arbetsgivare som vill undvika att bli skades- tåndsskyldig aktivt verkar för att de anställda i förhållande till kunder m.fl. har en icke-diskriminerande attityd.

11.10Tillsyn

Regeringens förslag: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Handikappombudsmannen utövar tillsyn över lagens efterlevnad. Ombudsmännen skall försöka förmå dem som omfattas av diskrimine- ringsförbuden att frivilligt följa lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har därutöver föreslagit att de som omfattas av diskrimine- ringsförbuden är skyldiga att på uppmaning av någon av ombudsmännen lämna de uppgifter om förhållandena i sin verksamhet som kan vara av betydelse för ombudsmännens tillsyn vid äventyr av vite. Vidare har ut- redningen föreslagit att ombudsmännens beslut om vitesföreläggande får överklagas hos Nämnden mot diskriminering.

Remissinstanserna: Nämnden mot diskriminering och Ombuds- mannen mot etnisk diskriminering (DO) ansluter sig till utredningens förslag. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell lägg- ning (HomO) och Handikappombudsmannen har inte invänt mot för- slaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västra Göta- lands län och Länsstyrelsen i Östergötland föreslår att länsstyrelserna får ansvaret för tillsynen över de nya lagarna. DO föreslår att det införs en uttrycklig rätt för ombudsmännen att ta del av de handlingar som kan vara av betydelse för tillsynsfunktionen samt att ombudsmannen bereds rätt att tillträda lokalerna hos den som anmälts. Nämnden mot diskrimi- nering framhåller att följdändringar kan bli nödvändiga i nämndens in- struktion om lagförslagen genomförs. Enligt nämndens mening kan det möjligen också finnas anledning att se över nämndens sammansättning

161

med tanke på de nya områden som kommer att täckas av den nya lag- Prop. 2002/03:65 stiftningen.

Skälen för regeringens förslag

EG-direktivet

Direktivet mot etnisk diskriminering har i artikel 13 en bestämmelse om ”organ för främjande av likabehandling”. Enligt artikeln skall medlems- staterna utse ett eller flera organ för främjande av likabehandling av alla personer utan åtskillnad på grund av ras eller etniskt ursprung. Medlems- staterna skall säkerställa att behörigheten för dessa organ omfattar att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering genom att driva klagomål om diskriminering, att genomföra oberoende undersök- ningar om diskriminering och att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör sådan diskriminering. Nå- gon motsvarande artikel finns inte i arbetslivsdirektivet som bl.a. om- fattar diskrimineringsgrunderna religion eller övertygelse, sexuell lägg- ning och funktionshinder.

Ombudsmännen utövar tillsynen
Tillsynen över de arbetsrättsliga lagarna och lagen om likabehandling av
studenter inom högskolan utövas av bl.a. Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikapp-
ombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning (HomO).
Enligt utredningens bedömning uppfyller DO kraven på ”oberoende
ställning” och behörighet att fullgöra de uppgifter som anges i artikel 13 i
direktivet mot etnisk diskriminering. Utredningen har föreslagit att DO,
HO och HomO skall utöva tillsynen över de nya lagarna.
Beträffande DO:s ”oberoende ställning” har utredningen särskilt fram-
hållit bl.a. att DO är en självständig myndighet med anställda och egen
budget. Myndigheten bestämmer sin organisation och meddelar i sin ar-
betsordning eller i särskilda beslut de bestämmelser om myndighetens
organisation och formerna för myndighetens verksamhet som behövs.
Enligt artikel 13 skall ”organ för främjande av likabehandling” utses av
medlemsstaterna. Så är fallet beträffande DO som utses av regeringen.
Utredningen anser därför att den omständigheten att DO anställs av re-
geringen för en bestämd tid inte kan innebära att ombudsmannen skulle
vara styrd av eller underställd regeringen på ett sätt som gör att myndig-
heten inte skulle anses vara oberoende. Vidare har utredningen framhållit
att DO:s uppgifter till stor del bestämts i lag vilket innebär att regeringen
inte kan genomföra förändringar av DO:s ställning eller arbetsuppgifter
utan att underställa saken riksdagens prövning. Regeringen delar utred-
ningens bedömning. Utöver vad utredningen framfört om DO:s oberoen-
de ställning kan framhållas att enligt regeringsformen får ingen myndig-
het bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i
ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild.	162
	162

DO skall enligt lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk dis-	Prop. 2002/03:65
kriminering verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i ar-
betslivet eller på andra områden av samhällslivet. DO skall enligt lagen
utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen om åtgärder mot etnisk diskri-
minering i arbetslivet i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Detta
framgår också av förordningen (1988:895) med instruktion för Ombuds-
mannen mot etnisk diskriminering.
Enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen har HO till
uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättig-
heter och intressen. Målet för ombudsmannens verksamhet skall enligt
lagen vara att personer med funktionshinder ges full delaktighet i sam-
hällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor. Enligt lagen om förbud mot dis-
kriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder skall HO se till
att lagen följs och äger även rätt att för en enskild arbetssökande eller
arbetstagare föra talan i tvister angående tillämpningen av den lagen.
Detta anges också i förordningen (1994:949) med instruktion för Handi-
kappombudsmannen.
Av förordningen (1999:170) med instruktion för Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning följer att HomO har de upp-
gifter som anges i lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning och att ombudsmannen också skall verka för
att diskriminering på grund av sexuell läggning inte förekommer på and-
ra områden av samhällslivet.
Mot bakgrund av att ombudsmännen redan i dag skall verka för att
diskriminering inte skall förekomma inom andra samhällsområden än
arbetslivet, och för att dra nytta av den kompetens som redan finns hos
ombudsmännen och att använda de erfarenheter som vunnits i deras hitt-
illsvarande arbete, föreslår regeringen att tillsynen över den nya lagen
med förbud mot diskriminering skall utövas av ombudsmännen inom sitt
respektive ansvarsområde. Ovan nämnda författningar bör därför ändras
så att det framgår att respektive ombudsman även har tillsynsansvar över
den nya lagen.
Om den som anser sig vara diskriminerad vänder sig till en ombuds-
man och ärendet huvudsakligen rör en annan ombudsmans ansvars-
område, skall ärendet överlämnas till rätt ombudsman. Det är viktigt att
den diskriminerade inte lider någon rättsförlust, om han eller hon vänder
sig till ”fel” ombudsman.
Enligt regeringens uppfattning skall i likhet med 1999 års lagar och la-
gen om likabehandling av studenter inom högskolan DO, HomO och HO
kunna föra en talan i tvister enligt lagen för en enskild. Förslaget härom
behandlas nedan i avsnittet 11.11.1 Rättegången i tvistemål.
Ombudsmännen skall svara för tillsynen inom respektive ansvars-
område. I enlighet med 1999 års arbetsrättsliga lagar och lagen om lika-
behandling av studenter inom högskolan föreslås att ombudsmännen
främst skall sträva efter att förmå den som omfattas av den nya lagen att
frivilligt följa föreskrifterna i den föreslagna lagen.
Uppgiftsskyldighet m.m.
Utredningen har föreslagit att den som omfattas av den nya lagen skall
vara skyldig att på uppmaning av ombudsmännen lämna de uppgifter om	163

förhållandena som kan vara av betydelse för tillsynen. Utredningen har Prop. 2002/03:65 också föreslagit att den som inte rättar sig efter en uppmaning om att

lämna uppgifter får av ombudsmännen föreläggas att fullgöra sin skyl- dighet. Vidare föreslås att ombudsmännens beslut om vitesföreläggande får överklagas till Nämnden mot diskriminering och att nämndens beslut inte får överklagas. Motsvarande gäller enligt 1999 års arbetsrättsliga lagar.

Lagen föreslås inte innehålla någon skyldighet om att generellt verka för eller vidta aktiva åtgärder för likabehandling. Ombudsmannens främsta uppgift blir därför att bistå den som anser sig ha blivit diskrimi- nerad i en eventuell tvist. Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattar skilda verksamhetsområden och gäller inom såväl offentlig som privat verksamhet. Det finns inte någon analys av vad det är för uppgifter som skall lämnas och konsekvenserna av förslaget eller hur denna upp- giftsskyldighet förhåller sig till andra tillsynsorgan. Ett förslag där Nämnden mot diskriminering har att pröva ett överklagande om vites- föreläggande medför också att nämndens sammansättning måste ändras. Frågan om nämndens roll skall behandlas av Diskrimineringskommittén. Med beaktande av det anförda anser regeringen att frågan om uppgifts- skyldighet bör anstå i avvaktan på den parlamentariska Diskriminerings- kommitténs förslag. EG-direktiven kräver inte heller att det införs någon uppgiftsskyldighet.

DO har i sitt remissyttrande föreslagit att ombudsmannen bereds rätt att tillträda lokalerna hos den som anmälts på motsvarande sätt som gäll- er enligt jämställdhetslagen (1991:433). Till skillnad från jämställd- hetslagen innehåller 1999 års arbetsrättsliga lagar inte någon bestäm- melse om rätt för ombudsmännen att tillträda lokaler. Utredningen har heller inte lämnat något förslag om en sådan rätt. Diskriminerings- kommittén har till uppgift att överväga en samordning eller sammanslag- ning av någon eller några av ombudsmännen och lämna förslag på hur tillsynen och efterlevnaden av diskrimineringslagstiftningen skall utfor- mas. Regeringen anser frågan om ombudsmännens rätt att tillträda loka- ler också bör utredas närmare innan förslag lämnas. Det får anses ligga i den parlamentariska kommitténs uppdrag att överväga frågan. Regering- en lämnar därför inte något förslag om rätt för ombudsmännen att tillträ- da lokaler.

11.11Rättegången

11.11.1Rättegången i tvistemål

Regeringens förslag: Mål om tillämpning av förbuden mot diskrimi- nering och repressalier skall handläggas enligt vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller Handikappombuds-

mannen får som part föra talan för den enskilde som anser sig ha blivit

164

	diskriminerad eller utsatt för repressalier, om den personen medger	Prop. 2002/03:65
	det.
	Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell lägg-
ning(HomO), Handikappombudsmannen (HO), Handikappförbunden,
Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige (SIOS), Riksför-
bundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och Katolska Biskops-
ämbetet anser att talerätt för intresseorganisationerna bör införas. En ma-
joritet av dessa remissinstanser jämte Solna tingsrätt anser att eller ifrå-
gasätter om direktivet kräver en reglering beträffande talerätt för in-
tresseorganisationer. HomO och DO anser att förtydliganden bör göras
avseende rättshjälpslagen och rättegångsbalkens regler om prövnings-
tillstånd. HomO, HO och Jämställdhetsombudsmannen (JämO) anser att
samma preskriptionsregel om två år skall gälla i alla diskrimineringsmål.
Skälen för regeringens förslag
EG-direktiven
I skäl 19 till direktivet mot etnisk diskriminering och skäl 29 till arbets-
livsdirektivet anges att personer som har diskriminerats på grund av ras,
etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller
sexuell läggning bör tillförsäkras ett lämpligt rättsligt skydd. I artikel 7.1
i direktivet mot etnisk diskriminering och den likalydande artikeln 9.1 i
arbetslivsdirektivet anges följande. Medlemsstaterna skall säkerställa att
alla som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehand-
ling inte har tillämpats på dem har tillgång till rättsliga och/eller admi-
nistrativa förfaranden, inbegripet, när de anser det lämpligt, förlik-
ningsförfaranden, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna en-
ligt detta direktiv, även efter det att den situation i vilken diskrimine-
ringen uppges ha förekommit har upphört.
Dispositiva tvistemål
Som framkommit ovan under avsnitt 7.2 föreslås att den nya lagen, som
omfattar olika områden inom privat och offentlig verksamhet, skall vara
av civilrättslig karaktär. De sanktioner som föreslås är ogiltighet och
skadestånd. Av detta följer att vad som är föreskrivet i rättegångsbalken
om rättegången i tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall till-
lämpas.
	En enhetlig ordning enligt den nya lagen leder dock i vissa fall till en
icke enhetlig tillämpning i andra avseende. Till exempel kommer enligt
den nya lagen diskriminerande villkor i ett avtal om hyra av bostad att
prövas av allmän domstol som kan jämka eller förklara avtalet ogiltigt.
Enligt 12 kap. 54 § jordabalken skall tvister om ändring av hyresvillkor
prövas av hyresnämnden. Att talan förs vid olika domstolar är olyckligt. I
fråga om jämkning av hyresvillkor för bostadslägenhet gäller dock redan		165

i dag att frågor om jämkning av sådana hyresvillkor enligt 36 § avtals- Prop. 2002/03:65 lagen förs vid allmän domstol.

Regeringen bedömer att fördelen med att åstadkomma en enhetlig ut- formning av den nya lagen som i minsta mån föregriper den parlamen- tariska diskrimineringskommitténs arbete är större i förhållande till nack- delen med att den nya lagen kan leda till icke enhetlig tillämpning i visst hänseende. Regeringen föreslår därför att en tvist enligt den nya lagen skall handläggas som ett dispositivt tvistemål.

Förslaget innebär att mål enligt den nya lagen om förbud mot diskri- minering tas upp vid tingsrätten som första domstol. Tingsrättens dom kan sedan överklagas till hovrätten och ytterst till Högsta domstolen. Reglerna om prövningstillstånd blir därmed också tillämpliga.

Direktiven nämner särskilt att möjlighet till förlikning skall finnas om medlemsstaterna finner det lämpligt. Förfarandet i dispositiva tvistemål är till sin natur sådant att förlikningar mellan parterna är möjlig. Vidare finns i 1 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande en möjlighet till förlik- ning.

Ombudsmännens rätt att föra talan

Enligt lagen om likabehandling av studenter i högskolan har ombuds- männen rätt att föra skadeståndstalan för en student eller en sökande. Det ankommer på ombudsmännen att bestämma om en ombudsmans biträde är behövligt och lämpligt. En students eller en sökandes samtycke är dock en förutsättning för att en ombudsman skall kunna föra en talan.

Ombudsmännens sakkunniga bistånd till den enskilde är en etablerad ordning i diskrimineringstvister. Regeringen föreslår att den nya lagens bestämmelse om talerätt utformas på liknande sätt som redan gäller vid diskrimineringstvister på högskolans områden. Det innebär att DO, HomO och HO har rätt att föra talan för den som anser sig ha blivit dis- kriminerad enligt lagen. Det ankommer på ombudsmännen att bestämma om ett biträde är behövligt eller lämpligt.

Intresseorganisationers rätt att föra talan

I artikel 7.2 i direktivet mot etnisk diskriminering och artikel 9.2 i ar- betslivsdirektivet anges följande. Medlemsstaterna skall säkerställa att föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter som i enlighet med de kriterier som fastställs i deras nationella lagstiftning har ett berättigat intresse av att säkerställa att bestämmelserna i detta direktiv efterlevs får, på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne, med hans eller hennes tillstånd, engagera sig i de rättsliga och/eller administrativa förfaranden som finns för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv.

Artiklarna korresponderar med skäl 19 respektive 29 i direktivens in- gresser. Där sägs att personer som har diskriminerats på grund av ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning bör tillförsäkras ett lämpligt rättsligt skydd. För att ett effektivare skydd skall tillhandahållas bör enligt vad som där uttalas fö-

reningar eller juridiska personer ges befogenhet att, på det sätt med-

166

lemsstaterna bestämmer, engagera sig, antingen på den utsatta personens vägnar eller för att stödja denne, utan att detta påverkar tillämpningen av de nationella regler som rör ombud och försvar vid domstol.

Man kan här tänka sig att t.ex. invandrarorganisationer, trossamfund, organisationer för funktionshindrade eller Riksförbundet för sexuellt lik- aberättigande (RFSL) skulle kunna ges rätt att företräda en enskild i domstol.

Den svenska processrätten medger som huvudregel inte att organisa- tioner intar partsställning vid sidan av den egentliga parten i en process. Undantag finns i fråga om arbetstvister där arbetstagar- och arbetsgivar- organisationer har talerätt. Undantag finns även enligt lagen (2002:599) om grupprättegång. Lagen om grupprättegång trädde i kraft den 1 januari 2003. Med grupptalan avses en talan som en kärande för, som företrädare för flera personer med rättsverkningar för dem, trots att de inte är parter i målet. Grupptalan kan väckas som bl.a. en organisationstalan. En organi- sationstalan får väckas av en ideell förening som i enlighet med sina stadgar tillvaratar konsument- eller löntagarintressen i tvister mellan konsumenter och en näringsidkare om någon vara, tjänst eller annan nyt- tighet som näringsidkaren erbjuder till konsumenter. Med konsumenter avses fysiska personer som handlat huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Med näringsidkare avses en fysisk eller juri- disk person som handlat för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. En organisationstalan får omfatta även en tvist av annat slag, om det medför betydande fördelar med hänsyn till utred- ningen och övriga omständigheter att tvisterna handläggs gemensamt.

Organisationer kan emellertid inte uppträda som ombud i rättegångar. Endast fysiska personer kan vara rättegångsombud. Det finns dock inga krav i rättegångsbalken på att ett rättegångsombud skall vara advokat. Den företrädare för en organisation som skulle föra talan om organisatio- nen själv var part kan därför normalt uppträda som ombud för medlem- men i rätten.

Flera remissinstanser anser att direktiven kräver en reglering angående talerätt för organisationer. Regeringen delar inte denna bedömning. Di- rektiven föreskriver att medlemsstaterna skall säkerställa att organisa- tioner på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne, får engagera sig i de rättsliga eller administrativa förfaranden som finns. Detta kan inte uppfattas so

(2001:1286) om likabehandling av	(2001:1286) om likabehandling av Prop. 2002/03:65
studenter i högskolan samt i annat	studenter i högskolan och lagen
ärende som rör rådgivning åt en-	(2003:000) om förbud mot diskri-
skild,	minering samt i annat ärende som
	rör rådgivning åt enskild,