Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla barns frånvaro i grundskola och gymnasieskola skall följas upp, oavsett bakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad språkundervisning i svenska för invandrarkvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade insatser för att skydda hotade och misshandlade kvinnor och särskilt beakta invandrarkvinnornas situation.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk lagstiftning inte medger äktenskap under 18 år, s.k. barnäktenskap.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra socialtjänstlagen så att det i undantagsfall blir möjligt att utreda barn och ungdomar under 18 år under sekretess.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsstympning som utförts utomlands på en flicka boende i Sverige skall betraktas som ett grovt brott.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förebygga könsstympning genom riktad information samt klarlägga vårdnadshavarnas ansvar för minderåriga.3
1Yrkande 3 hänvisat till JuU.
2Yrkande 4 hänvisat till LU.
3Yrkandena 5–7 hänvisade till SoU.
Kvinnor och män har lika rätt att leva sina liv såsom de själva önskar. Den rätten går inte att kompromissa med med hänvisning till religion, kultur eller sedvänja. Kvinnoförtryck förekommer i alla delar av världen, men former, uttryck och de sedvänjor som förtryckarna hänvisar till för att rättfärdiga sig kan skifta. Den gemensamma nämnaren är att förtrycket är vidrigt och oacceptabelt.
Vi får inte upprätthålla kvinnoförtryck genom att t ex tolerera könsstympning, tvångsäkenskap och barnäktenskap i vårt land. Den som genom att utöva auktoritet, våld, kvinnlig könsstympning, praktisera tvångsäktenskap med mera och vill upprätthålla ett kvinnoförtryck inom familjen eller släkten skall följa svenska lagar. Även om dessa problem berör ett mindre antal människor, får vi inte blunda för att det existerar i vårt land. Det sätter svensk lag stopp för och lagen skall tillämpas. Valet av Sverige som tillflyktsort undan annat förtryck i hemlandet medger inte heller detta. Detta måste vara klart för alla!
År 1990 anslöt sig Sverige till FN:s konvention om barnets rättigheter – barnkonventionen. I artikel 24:3 stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I svensk lagstiftning, t ex socialtjänstlagen och föräldrabalken, har skrivningar om barns bästa införts. Det innebär att barn måste skyddas, även om det ibland kan stå i strid med föräldrarnas intressen. Barnperspektivet måste även omfatta barn som kommer från länder vars kulturer, tradition och religion är annorlunda än vår.
Alla barn ska ha en bra start i livet. Alla elever har rätt att gå ut grundskolan med goda kunskaper och ett gott självförtroende. I skolan ska alla elever också ges möjligheter att lära inför vuxenlivet. Enligt skollagen har också eleven skolplikt i vårt land. Det är därför viktigt att skolledningen följer upp orsakerna till elevens frånvaro från grundskolan, oavsett vilken bakgrund och kön eleven har. Enligt Kommunförbundets rapport har elever med utländsk bakgrund i den svenska grundskolan klarat sig sämst jämfört med motsvarande elever i OECD-länderna.
Kvinnor som invandrat till Sverige från kulturer där deras frihet är kraftigt beskuren lever ofta isolerat och avskuret från det svenska samhället efter hitkomsten. De behärskar inte språket, har inget arbete och får heller inga sociala kontakter utanför den egna familjegruppen. För att ge dessa kvinnor möjligheter till större sociala kontakter är det viktigt att de lär sig svenska och får möjligheter att arbeta. Svenskundervisningen för invandrarkvinnor måste förbättras. Möjligheter bör finnas att införa separata undervisningsgrupper för män och kvinnor. En metod som visat bra resultat är att kombinera barngrupper med mammagrupper i svenskundervisningen.
Morden på unga kvinnor som brutit med sina familjer, betyder att rättssamhället har misslyckats. Vi har inte kunnat ge dem det stöd och det skydd de har rätt till. Ansvaret för detta ligger på skolan, de sociala myndigheterna och polisen. Kunskapen hos lärare, socialsekreterare, handläggare och utredare hos polisen måste öka. Dessa myndigheters ansvar för att upptäcka och ta itu med barnmisshandel eller andra misshälligheter inom familjen är inte mindre för att den drabbade har en annan nationalitetsbakgrund, men däremot skapar det svårigheter för socialsekreterare, psykologer och andra yrkesgrupper vars kunskaper inte kan användas med hänsyn till språkliga och kulturella barriärer.
Vi får inte tveka att ge unga kvinnor som är hotade samma tillgång till skydd som lagen måste ge kvinnor som utsatts för misshandel av sin partner, bara därför att hotet kommer från en far eller annan manlig släkting.
Antalet utfärdade besöksförbud ökar för varje år. Men samtidigt blir överträdelserna vanligare. Detta riskerar att undergräva besöksförbudets syfte, att värna kvinnas frihet och säkerhet. Därför bör straffet för besöksförbud skärpas så att varje ny överträdelse per automatik utgör grund för ny häktning.
Grundregeln i Sverige är att det är tillåtet att gifta sig vid 18 års ålder. Men samtidigt tillåter vi att flickor med invandrarbakgrund blir bortgifta under 15 års ålder. Det är inte ovanligt att invandrarflickor redan vid 12–13 års ålder blir bortgifta i föräldrarnas ursprungsland för att senare vid 18 års ålder gifta sig borgerligt i Sverige. Under tiden lever de som gifta, avslutar inte sin skolgång, lär sig inte svenska och får problem när det gäller integrering i det svenska samhället med isolering som följd.
Tvångsäktenskap och barnäktenskap måste motverkas. Möjligheten att ge dispens från lagens krav på 18-årsgräns för att ingå äktenskap är tveksam både ur svensk lags och FN:s barnkonventions synvinkel. Nyligen har riksdagens lagutskott ställt sig bakom ett förslag om att förändra detta. Denna förändring bör genomföras så snart som möjligt, vilket riksdagen bör ge regeringen tillkänna.
Socialtjänsten är idag skyldig att omedelbart underrätta vårdnadshavaren om att en utredning har inletts om en minderårig. Det utgör ibland ett hinder mot att hjälpa ungdomar som hotas av sina egna familjer. Det bör bli möjligt för socialtjänsten att under sekretess, via dispens från länsrätten, i extrema fall agera för en minderårig utan vårdnadshavarens kännedom.
År 1982 infördes en lag mot könsstympning i Sverige med ett maximalt straff på 10 år. Tyvärr har denna lag kommit att bli mycket tandlös. Trots att det förekommit hundratals fall av könsstympning i Sverige så har ännu ingen dömts, därför att utredningarna inte kunnat fullföljas, eftersom föräldrarna inte velat samarbeta. Sedan 1999 kan straff utdömas för de övergrepp som flickorna har varit utsatta för, även om de sker utomlands. Detta har dock inte hindrat de s.k. sommarlovsstympningarna, som genomförts när flickorna besökt föräldrarnas hemländer.
Könsstympning ska bedömas som misshandel och som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det ska ses som en kränkning av den personliga integriteten och självbestämmanderätten.
Drygt 5 000 flickor beräknas riskera att utsättas för könsstympning. Redan idag tvingas barnmorskor och gynekologer på landets ungdomsmottagningar ofta ta hand om konsekvenserna av ett stympat underliv. För något år sedan tog ombudsmannen Lena Nyberg emot anmälningar där elva flickor runtom i Sverige namngavs tillsammans med sina föräldrar. Inte ens i de fallen gjordes någon anmälan. Det krävs omfattande information till invandrare med annan kulturell bakgrund, liksom till olika verksamheter som arbetar med barn och ungdomar, där det tydligt framgår att Sverige inte accepterar stympning av något slag. Det förebyggande arbetet kan göras genom t.ex. informationsinsatser inom förskola och skola, socialtjänst, invandrarföreningar, ungdomsmottagningar etc. Detta förutsätter också ökade kunskaper genom kompetensutveckling för personal inom de olika verksamheterna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
|
|
Lena Ek (c) |
Inger René (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |