Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av ett system för avskrivning av studielån.
Den tilltagande obalansen i landet, med överhettning i storstäderna och fortsatt avfolkning i två tredjedelar av landets kommuner, kräver konkreta motåtgärder i form av en tydlig och aktiv regionalpolitik. En sådan politik är till fördel för såväl storstäderna som för landsbygden.
I ett modernt kunskaps- och informationssamhälle är det särskilt viktigt att stimulera tillgången till kompetens i alla delar av landet. Tyvärr har det ofta visat sig svårt att i landsbygdskommuner kunna tillsätta tjänster som kräver akademisk kompetens. En rättvis spridning av kompetens över landet är en lika viktig utvecklingsfaktor som IT-nät och vägar.
Avskrivning av studielån för akademiker som tar arbete i landsbygdskommuner har med framgång använts som regionalpolitiskt styrmedel i Norge under ett antal år. Stödet är avgränsat till de mest utsatta delarna av Norge, Finnmarks och Troms fylke samt ett litet antal kommuner i andra delar av Norge, bland annat i de delar av Nord-Tröndelag som gränsar till Jämtland.
Det norska systemet innebär att man inom det avgränsade området kan söka om nedsättning av studieskulden med 10 % om året, dock minst 2.000 kronor per år och högst 16.500 kronor per år. Högsta gränsen innebär att staten inte subventionerar mycket stora studieskulder och att stödet som mest motsvarar c:a en månadslön efter skatt. Reglerna gäller för yrkesarbetande enligt vissa kriterier.
Avskrivning av studielån enligt den norska modellen har visat sig ha stor betydelse främst för att locka välutbildad arbetskraft till den offentliga sektorn. Modellen bedöms som ett av de mest effektiva regionalpolitiska instrumenten i Norge.
Alla bygder skall ges lika villkor i utvecklingen. I det arbetet är en väl utbildad personal den viktigaste resursen i vårt kunskaps- och informationssamhälle. Tillskottet av välutbildad personal är viktig i alla kommuner och landsting. Styrmedlet via avskrivning av studiemedel är träffsäkert samtidigt som det är en relativt billig åtgärd att införa.
Många mindre kommuner kan ha svårt att rekrytera kvalificerad personal för att kunna bibehålla god service med hög kompetens. De mindre kommunernas ofta begränsade ekonomi gör dessutom att de har svårt att marknadsmässigt kunna konkurrera på lika villkor om arbetskraften med de större städerna. Regeringen bör därför mer aktivt medverka till att ge alla delar av Sverige lika villkor.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |
Viviann Gerdin (c) |