Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omprövning av takbeloppen i den högre utbildningen under löpande verksamhetsår.
Resursfördelningssystemen i den högre utbildningen är utformade på två sätt. Det ena systemet utgår från det uppenbara behovet av central planering av dimensioneringen av den högre utbildningen. Det maximerade anslaget per lärosäte, det så kallade takbeloppet, ger statsmakterna en viktig möjlighet att utveckla verksamheten med överblick och kostnadskontroll. Det andra systemet utgår från studenternas preferenser och uttrycks i en efterställd resursfördelning efter helårsstudenter och helårsprestationer, den så kallade studentpengen. Härigenom kan studentinflytandet manifesteras och ”utbildnings-marknaden” utveckla ett samspel mellan utbud och efterfrågan.
För att detta system skall fungera krävs att statsmakterna regelbundet reviderar takbeloppen för att flexibelt möta studenternas efterfrågan vid olika lärosäten. En sådan flexibilitet är också angelägen i en situation med ansträngda statsfinanser. Genom att anpassa takbeloppen till efterfrågan inom den totala anvisade kostnadsramen kan resurserna användas effektivt för att närma sig målet om 50 % andel övergång från gymnasium till högskola upp till 25 års ålder.
Det är uppenbart att det finns problem med denna flexibilitet, vilket tydligt illustreras i anslagsfördelningen i budgetpropositionen för år 2003. Attraktiva lärosäten som till exempel Örebro universitet förlorar allt expansionsutrymme samtidigt som betydande oanvända resurser låses in på andra håll, som exempel kan nämnas KTH, Mitthögskolan och Blekinge tekniska högskola. Det är i och för sig begripligt att det blir så eftersom lärosätena uppfattar att det finns en stelhet i takbeloppen och att det kanske är lättare att förlora ett tänkbart expansionsutrymme än att frigöra ett sådant. En nyordning där flexibiliteten blir pålitlig och lärosätena har förtroende för att den kan fungera åt båda hållen skapar förutsättningar för en effektiv resursanvändning.
En ordning där takbeloppen rutinmässigt omprövas två gånger under löpande verksamhetsår, t.ex. i anslutning till bokslutet och prognosen samt delårsbokslutet och den prognosen skulle avdramatisera flexibiliteten och öka resursutnyttjandet.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Sven Gunnar Persson (kd) |