Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fakultetsmedlen för de forskningsintensiva universiteten och högskolorna bör öka väsentligt under den kommande mandatperioden.
Den svenska forskningsfinansieringen ger inte det stöd som krävs för att svenskt näringsliv långsiktigt skall kunna behålla internationell konkurrenskraft och för att resultaten från högskoleforskningen skall kunna generera en samhällstillväxt i klass med andra jämförbara industriländer i Europa. Utvecklingen är påtaglig tydlig och den ger utslag i form av långsiktig nedgång i intresse för forskning och arbete inom akademierna och på sikt leder det till minskad studentrekrytering och minskad internationell konkurrenskraft och tillväxt i landet.
Felet ligger förhoppningsvis inte i en bristande vilja att skapa förutsättningar för nationell tillväxt i landet utan snarare i bristande förståelse för ett systemfel som leder till att forskningen inte längre kan bära sina egna kostnader.
Enklast kan man förstå utvecklingen och dess effekter genom att följa utvecklingen vid Chalmers tekniska högskola under en 20-årsperiod från 80/81 till 2001. Under denna period har den totala omsättningen ökat med en faktor 2,3, vilket i 2001 års penningvärde innebär en ökning från 850 mkr till 1.950 mkr (uppräkning till 2001 års nivå har skett med hjälp ha av konsumentpris index). Chalmers har en lång tradition av nära och öppet samarbete med näringslivet och har också en god utdelning i form av forskningsstöd från råd, stiftelser och branschforskningsorgan. Trots detta uppstår nu stora svårigheter att klara forskningsfinansieringen för doktorander. I vissa fall är situationen omöjlig. Det statliga stödet har inte följt med utvecklingen i övrigt i samhället och forskningsfinansieringen måste i allt större utsträckning tas om hand av andra. Några av de största aktörerna är de stora företagen i det svenska näringslivet.
Chalmers ägs sedan 1994 av en stiftelse vilket har givit väsentligt större möjligheter att använda stiftelsemedel för att satsa på nya angelägna forskningsområden såsom bioteknik, miljövetenskap, informations- och kommunikationsteknologi. Den dåliga börsutvecklingen har emellertid inneburit rejäla minskningar av de egna satsningarna och den oförutsedda indragningen av 38 mkr av utlovade medel för hyrestäckning av Chalmers mikroelektronikcentrum har lett till finansieringsproblem, och kostnader som måste fördelas om drabbar hela högskolan. Detta planerade årliga bidrag drogs tillbaka när byggnaden var klar, utrustningen inköpt och inflyttningen ett faktum.
Antalet helårsstudenter har ökat från 3.000 till 8.000 studenter under perioden, dvs grundutbildningen har ökat med en faktor 2,7 medan finansieringen endast har ökat med en faktor 1,4. Detta innebär att antalet kronor (2001 års penningvärde) som satsas per student har sänkts från 120.000 till 65.000 kr under samma period.
Antalet doktorsexamina vid Chalmers har ökat från 35 per år till 110 under perioden. Fakultetsmedlen har emellertid endast ökat med en faktor 1,1 och räknat i kronor per forskare/lärare innebär det en minskning av fakultetsanslaget från 375 kkr till 225 kkr per år.
Det säger sig självt att det måste till ytterligare resurser för att få ekvationen att gå ihop med denna utveckling. Högskolan har hittills skaffat sig täckning för det ökade resursbehovet genom att söka, s k externa medel såsom råds- och stiftelsemedel och genom att samarbeta med industrin. Vid Chalmers har den externa finansieringen ökat från 180 till 800 mkr, dvs med en faktor 4,2 under 20-årsperioden.
I takt med att de externa forskningsanslagen ökar och där varje enskilt projekt knappt täcker marginalkostnaderna, så urholkas universitetens egna resurser allt snabbare. Forskningens frihet och även kvalitet äventyras.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |