Motion till riksdagen
2002/03:Ub449
av Inger Davidson m.fl. (kd)

Forskning


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Forskningsetik – forskaretik 2

Forskarutbildning 3

Jämställdhet 4

Finansiering av forskarutbildning 4

Forskningens organisation 5

Med lärosätet som utgångspunkt 5

Utförande 5

Forskningen skall komma samhället till del 6

Internationellt samarbete 6

Forskningsfinansiering 7

Offentligt finansierad forskning 8

Privat finansierad forskning 8

Prioritering av forskningssatsningar 8

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att lyfta fram de forskningsetiska övervägandena.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av inriktning på forskningspolitiken.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppvärdera den humanistiska och medicinska forskningen.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konsekvenserna av obalansen i medelstilldelning mellan olika vetenskapsområden skall utredas.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att karriärvägarna inom forskningen måste anpassas så att familjebildning och yrkeskarriär kan förenas.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskarutbildningen.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den fria grundforskningen skall garanteras.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ofinansierade forskningsstudier.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av ett genusperspektiv på forskningens villkor.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att popularisera forskningsresultat så att de blir mer tillgängliga för medborgaren.

Forskningsetik – forskaretik

Vetenskaplig forskning är en förutsättning för mänskligt framåtskridande – både för individens och samhällets utveckling. Det är i medvetande om denna självklara sanning som vi i Sverige värnar om forskningens frihet. Men forskningens frihet är inte absolut. Samhället och dess medlemmar ställer berättigade krav på att den självklart lyder under lagar och förordningar på samma sätt som annan verksamhet. Forskning vid offentliga institutioner skall uppfylla de kriterier som är tillämpliga på varje enskilt vetenskapsområde.

Forskningskravet innebär att medan gamla kunskaper utvecklas och fördjupas utvecklas också nya metoder i jakten på ny kunskap. Forskningskravet är inte absolut utan måste hela tiden vägas mot samhällets och individens rättigheter och krav på skydd mot eventuella skadeverkningar och/eller övergrepp som kan begås av forskarna i deras (oftast) berättigade jakt på ny kunskap. I avvägningen mellan forskningskravet och individskyddskravet har forskningsetiken en allt viktigare roll att spela.

Inför varje vetenskaplig undersökning skall ansvarig forskare göra en vägning av värdet av det förväntade kunskapstillskottet mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för berörda undersökningsdeltagare/uppgifts­lämn­are och eventuellt för tredje person, heter det i de forskningsetiska principer som antogs av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet i mars 1990. De gäller fortfarande för Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. Det är lätt att se att en sådan ”vägning” kan utfalla så att de negativa konsekvenserna framstår som lättviktiga vid jämförelse med det förväntade kunskapstillskott – och möjliga ekonomiska vinster – som forskarna ser framför sig.

Är det rimligt att utsätta enskilda individer för stort obehag och kränkningar i syfte att kunna hjälpa många fler längre fram? I teorin svarar de flesta nej på den typen av frågor, men hur är det i praktiken? Debatten om stamcellsforskning – och nu syftar vi främst på den embryonala – har tydliggjort att inte enbart länder utan medicinare och etiker av facket har mycket skild syn på om och i så fall vilka gränser som skall dras för forskningen. Även inom Vetenskapsrådet visade det sig att arbetsgruppen för forskningsetik inom ämnesrådet för medicin ( f d MRF) kom till andra slutsatser än Vetenskapsrådets styrelse angående exempelvis terapeutisk kloning. Det här är ett exempel på centrala och grundläggande frågor som berör oss alla, varför lagstiftningen måste vara tydlig om och inom vilka gränser embryonal stamcellsforskning skall vara tillåten. Skall embryon – befruktade ägg – i en framtid få användas i behandlingen av svåra sjukdomar eller för att lindra besvär hos en åldrande befolkning?

Utöver lagstiftning som grund för vad som skall gälla inom detta och andra konfliktladdade forskningsområden finns också behov av ett system för samordning och överprövning av forskningsetiska beslut (exempelvis vid enskilda universitetssjukhus). Det är möjligt att Vetenskapsrådets etikkommitté skulle kunna utgöra en sådan instans.

Forskarutbildning

För att Sverige skall kunna bevara sin position som framträdande forskningsnation krävs engagerade och kompetenta forskare. Därför måste goda villkor skapas för forskning och forskare i Sverige. Näringslivet ställer allt högre krav på högutbildad personal. Stora pensionsavgångar lämnar samtidigt luckor efter sig som måste fyllas med yngre men minst lika kvalificerade kollegor. För att tillgodose denna ökade efterfrågan krävs att vi har en attraktiv forskarutbildning så att fler studenter med grundexamina väljer att ta steget vidare till forskarutbildning. Men det är viktigt att understryka att det här inte enbart handlar om antal utan om förmågan att också höja kvaliteten på forskarutbildningen.

För att uppnå regeringens ambitiösa mål att inom en tioårsperiod fördubbla antalet forskare i landet krävs att riksdagen kan ge tydliga besked till lärosätena att det finns ett långsiktigt åtagande på forskningsområdet som inte enbart gäller nämnda kvantitativa mål utan också kvalitativa. Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist har påtalat att kombinationen av en omfattande expansion av grundutbildningen och forskning under en period av statliga rationaliseringar har lett till en uttunning av resurstätheten i det svenska systemet för högre utbildning och forskning. Sundqvist har i sammanhanget visat att infrastrukturmedlen (fakultetsanslagen) per helårsstudent i fasta priser sjunkit från 29 000 kronor år 1990/91 till 19 000 år 2000. Sverige har ett ganska bra system för forskning och högre utbildning men det är – som vi skall visa – underfinansierat i utförarledet, och det sedan flera år tillbaka. Kristdemokraterna har länge efterlyst möjligheten att bedriva forskning på deltid, vilket nu genomförs. Men det behövs fler förslag till förbättringar av forskarstuderandes villkor.

Jämställdhet

Av dem som påbörjar forskarutbildning idag är 43 % kvinnor. Detta kan ses som en förhållandevis jämlik fördelning men den måste ställas i relation till att andelen kvinnor bland professorerna endast är 12 %. Lärosätena måste utreda och undanröja de hinder som påverkar kvinnors möjlighet att avancera i den högre akademiska världen. Detta är viktigt inte enbart ur ett jämställdhetsperspektiv utan även för forskningen i sig. För att nå nya insikter och nya resultat behövs forskare med olika perspektiv. Jämn könsfördelning bidrar till att de skilda perspektiven också tas till vara. Därför bör en jämn könsfördelning eftersträvas också bland forskare.

Finansiering av forskarutbildning

Det vanligaste sättet att finansiera forskarstudier är att vara anställd som doktorand vid någon institution. Inom högskolorna och universiteten har 43 % av dem som går forskarutbildningen anställning som doktorand, de flesta på heltid. En annan finansieringsmodell är att doktoranden arbetar vid sidan om studierna, antingen med arbetsuppgifter relaterade till forskarutbildningen eller med något helt annat. Ett mindre antal doktorander finansierar sina studier med stipendier.

För att skapa en attraktiv forskarutbildning är det viktigt att det finns finansieringsformer som är stabila och långsiktiga och därmed ger doktoranden en god grundtrygghet. Reglerna för finansiering måste vara tydliga så att doktoranden i förväg kan sätta sig in i den ekonomiska situation det innebär att genomföra forskarutbildningen. Det är också viktigt att de finansieringssystem som finns är effektiva så att den tid som doktoranden måste använda för att söka forskningsmedel minimeras.

Kristdemokraterna anser att det är dags att riva upp den s.k. Tham-reformen, som innebär att hela forskarutbildningen måste vara finansierad för att en doktorand skall antas. Detta krav har slagit hårt mot humaniora-samhällsvetenskap eftersom det är svårt att hitta finansiärer för forskning som inte är nyttobetonad. Små ämnen har svårt att hålla en hög akademisk nivå. En ökad flexibilitet kan med små medel generera ”kritisk forskningsmassa” även för små ämnen. Kristdemokraterna anser att alla möjligheter att öka antalet avlagda forskarexamina bör tas tillvara.

Forskningens organisation

En grundpelare i den kristdemokratiska politiken är den så kallade subsidiaritetsprincipen som innebär att alla beslut skall fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Både när det gäller organisationens uppbyggnad och forskningens finansiering är det viktigt att besluten tas så nära forskarna som möjligt. Det är viktigt att de som är kärnan i forskningen känner att de har del i den organisation som styr deras arbete. Därför vill vi att högskolestyrelsen skall ha ansvar för forskningsorganisationen och för att medel för grundforskning ges till fakulteterna.

Med lärosätet som utgångspunkt

Vår organisation för finansiering bygger på och tar sin utgångspunkt i fakultetsanslagen. Den fria, ämnesdisciplinära forskningen skall garanteras. Universitet och högskolor måste, som antytts ovan, så snart utrymme ges tillföras ökade infrastrukturresurser för att som utförare säkra långsiktig kärnkompetens. Det är den som andra finansiärer – offentliga stiftelser, EU och Vetenskapsrådet – kan replikera på för högkvalitativa satsningar under några år.

Tillräckliga basresurser för kärnkompetensen skall således gå direkt till lärosätena och varje lärosäte skall själv ansvara för fördelningen. Någon jämn fördelning av forskningsresurser finns det dock inte statsfinansiellt utrymme för. Mot den bakgrunden är det i hög grad rimligt att forskarna får tävla om anslag från Vetenskapsrådet och andra fristående finansiärer av typen Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Verket för innovationssystem (Vinnova).

Kristdemokraterna menar att det är viktigt att det finns en balans mellan konkurrens och trygg basfinansiering. Med en någorlunda trygg bas kan forskarna satsa på den högkvalitativa grundforskning inom skilda områden som forskningsråd och stiftelser är till för att stödja.

Utförande

Forskning och utveckling (FoU) utförs idag inom olika organisationer, företag och myndigheter. Mätt i pengar utförs närmare tre fjärdedelar av svensk FoU inom näringslivet. Den är framför allt koncentrerad till industriföretag inom branscher som transportmedels-, produkt- och läkemedelsindustri. Forskningen inom dessa företag består i hög grad av utvecklingsarbete medan grundforskning och tillämpad forskning utgör en mindre del. Vid universitet och högskolor är förhållandet det omvända. Här utgör grundforskningen den övervägande delen. Staten utför även viss forskning inom statliga organisationer och myndigheter som till exempel Sida, Riksantikvarieämbetet och FOA.

Av tradition är det universiteten som varit drivande inom svensk forskning. På senare år har dock allt större satsningar gjorts för att skapa en forskningsmiljö också vid små och medelstora högskolor som tilldelats så kallade vetenskapsområden. Karaktäristiskt för den forskning som vuxit fram vid dessa mindre lärosäten är att den har stark anknytning till det omgivande samhället. Samarbete med näringslivet i området är vanligt. Kristdemokraterna ser positivt på att universitet och högskolor profilerar sig inom valda vetenskapsområden. Vi anser dock att denna utveckling måste ske under stort ansvar så att inte kvaliteten blir lidande. Det är viktigt att forskningen vid dessa mindre lärosäten är kopplad till den kompetens som finns på universiteten. Med hänsyn till finansieringsproblematiken är det svårt att låta många högskolor få ställning som universitet med fullt utbyggda forskningsresurser inom flera fakulteter och/eller vetenskapsområden. Den framkomliga vägen är att fler högskolor får egna vetenskapsområden eftersom det ger möjlighet till fördjupad forskning på avgränsade områden. Genom smalare satsningar kan en högskola nå ”kritisk forskningsmassa” inom sitt specialområde. I övriga ämnen på högskolorna kan man samverka med universitet och på så sätt garantera att lektorerna får fortsatta forskningsmöjligheter. Kontakter med universitet behövs även för att hålla hög nivå på grundutbildningen som ju är forskningens förutsättning.

Forskningen skall komma samhället till del

Forskningsresultaten är ofta svårtillgängliga för icke-experter. Det vore angeläget att utveckla möjligheter att presentera dem i för den intresserade allmänheten lättillgängligt skick. Vetenskapsrådet har till uppgift att informera om svensk forskning, men har ännu inte nått ut i önskvärd grad. Här kan mer göras både centralt och ute på universitet och högskolor. Att t ex göra kunskap om teknik tillgänglig för människor öppnar möjligheter för folkligt deltagande i diskussion och beslut i ett komplicerat tekniskt samhälle. En bättre information relaterad till olika målgrupper beroende på innehåll vore ett sätt att göra forskningsresultaten mer tillgängliga och därmed förbättra kommunikationen mellan forskare och övriga medborgare.

Internationellt samarbete

I ett kunskapsintensivt samhälle måste forskare kunna ta till sig relevant information från källor långt från alma mater. Därför är det av stor vikt att forskare får möjlighet att vistas i internationella forskningsmiljöer. Det är statens uppgift att ge förutsättningar för detta. Svenska forskare har möjligheter att långt intensivare än i dag delta i den EU-baserade forskningen.

Forskningsfinansiering

I Sverige avsätts idag närmare fyra procent av BNP till FoU. Det är enligt regeringen mer än något annat land gör. Den övervägande delen av forskningsresurserna kommer från näringslivet som nu uppenbarligen drar ner kraftigt på sina FoU-satsningar vare sig de sker inom de egna koncernerna eller i form av uppdragsforskning vid universiteten. Då många andra fristående finansiärer förlorat mycket pengar genom de kraftiga börsfallen sedan år 2000 drabbas grundforskningen hårt. Behovet är stort och det är tveksamt om inte regeringen insett problemens vidd för sent för att i rimlig utsträckning kompensera bortfallet. Svensk forskning håller ännu hög klass med internationella mått mätt men frågan är om vi anstränger oss tillräckligt för att bevara positionen som en framstående forskningsnation. Kristdemokraterna har tidigare påtalat tillkortakommanden när det gäller exempelvis den patientnära medicinska forskningen som blivit styvmoderligt behandlad under en lång rad år.

Från och med januari 2001 har regeringen och dess stödpartier genomfört en ny organisation för forskningsfinansiering. Denna innebär att de tidigare forskningsråden som fördelade statliga forskningsresurser ersätts med tre nya forskningsråd över vilka Vetenskapsrådet har ett övergripande ansvar. Under Vetenskapsrådet finns alltså tre ämnesråd (humaniora-samhällsvetenskap, medicin samt natur-teknikvetenskap) som biträder Vetenskapsrådet vid finansieringsfrågor inom respektive område. Fler än hälften av ledamöterna i Vetenskapsrådet utses av forskarsamhället. Vid sidan av Vetenskapsrådet finns ett områdesinriktat forskningsråd för sociala frågor och arbetsliv samt ett forskningsråd för miljö, lantbruk och samhällsplanering (Formas).

Kristdemokraterna ser positivt på omorganiseringen av den tidigare mycket komplexa organisationen för forskningsfinansiering som innebar att forskarna tvingades söka medel hos många olika instanser. Organisationen har blivit mer överskådlig men också mer centraliserad.

Forskningen vid lärosätena finansieras av fakultetsanslag och centrala anslag från olika forskningsråd. Kristdemokraterna anser att det i nuläget är viktigare att se till att lärosätena själva har en god finansiering för forskning inom olika vetenskapsområden än att fördela en allt större del av forskningsfinansieringen via de centrala forskningsråden. Vi vill se en forskningsfinansiering som utgår från att fakultetsanslagen skall klara kärnkompetensen inom varje vetenskapsområde och därmed också minska kraven på att stora delar av den fristående finansieringen går till administration och overhead-kostnader. När flera tiotal procent av forskningsanlag tas i bruk av vad forskningsfinansiärer ser som administrativa avgifter minskar incitamenten för många stiftelser att finansiera forskning vid statliga högskolor och universitet. Faran är att de som alternativ satsar på från staten fristående forskningsinstitutioner och/eller på universitet och högskolor i andra länder.

Offentligt finansierad forskning

De direkta statliga anslagen för forskning inom universitet och högskolor är runt åtta miljarder kronor men lärosätena får även offentliga bidrag indirekt via statliga myndigheter, från forskningsråden samt från kommuner och landsting. Sammanlagt bidrar staten med cirka 15 miljarder kronor till FoU och kommuner och landsting med cirka 2 miljarder kronor. Detta innebär att av högskolornas och universitetens totala forskningsbudget kommer cirka 72 % från offentliga finansiärer.

De 8 miljarder kronor som går direkt som anslag för forskning fördelas centralt mellan lärosätena. Staten beslutar även hur anslagen skall fördelas mellan de olika vetenskapsområdena (tekniskt-, naturvetenskapligt-, medicinskt- och samhällsvetenskapligt-humanistiskt) inom varje lärosäte medan lärosätena själva fördelar mellan institutionerna inom lärosätet.

I enlighet med subsidiaritetsprincipen anser Kristdemokraterna att varje lärosäte bör ha ett stort mått av självbestämmande och själv kunna styra sin organisation för fördelning av sina forskningsresurser. Varje lärosäte bör ha tillräckligt med basresurser för att kunna garantera kvaliteten på forskningen inom varje vetenskapsområde och forskarna skall konkurrera med varandra inom lärosätet. Utöver dessa basresurser anser vi att det bör finnas stora möjligheter för lärosätena att utöka sina anslag med resurser från näringslivet, forskningsråd eller andra externa finansiärer inom och utom Sverige.

Privat finansierad forskning

Större delen av den privatfinansierade forskningen utförs av större industriföretag inom till exempel läkemedels- och transportmedelsindustrin. Företagen utför större delen av sina forskningsinsatser inom företaget med egna forskare. De bekostar dock även vissa forskningsuppdrag inom högskolor och universitet. Vid sidan om företag som forskningsfinansiärer finns även ett antal privata stiftelser och akademier som står för betydande bidrag till det svenska forskarsamhället, som exempel kan nämnas Riksbankens jubileumsfond, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Cancerfonden.

Kristdemokraterna anser att det är viktigt att vi värnar om den privat finansierade forskningen eftersom den offentliga sektorn inte ensam kan försvara Sveriges position som en forskningsledande nation. Det är därför viktigt att även de statliga lärosätenas möjligheter att utöka sina forskningsanslag med privata medel underlättas.

Prioritering av forskningssatsningar

Staten styr idag både hur de anslag som ges direkt till lärosätena och de till vetenskapsråden skall fördelas mellan olika vetenskapsområden. Det har länge funnits en tydlig uppdelning där de tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsområdena fått större delen av statens resurser. Forskning som ställer frågor kring människan, hennes väsen, hennes handlingar och hennes förhållande till omvärlden anser vi vara av avgörande betydelse för samhällsutvecklingen, även om dess värde ofta är svårt att mäta i ekonomiska termer. Det är kunskap inom humaniora som är resonansbotten till vårt samhälles värdegrund. Vi har därför svårt att acceptera en resursfördelning som så ensidigt premierar forskning inom teknik och naturvetenskap. Ett exempel på regeringens fördelningspolitik är fördelningen av resurserna i Vetenskapsrådet.

Den fördelningen kan Kristdemokraterna inte acceptera. Vi vill därför på sikt ha en bättre fördelning av resurserna med en förhållandevis större fördelning till medicin och humaniora.

Skola och utbildning är ett eftersatt forskningsområde som behöver bli föremål för kvalificerad forskning snarare än uppdelning i enstaka projekt. Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen har svårt att söka och få externa medel.

Den medicinska forskningen är också eftersatt. Även här ser vi exempel på regeringens premiering av teknisk och naturvetenskaplig forskning medan mer patientnära forskning sätts på undantag. Den medicinska forskningen har under den senaste tioårsperioden fått en allt lägre andel av forskningsanslagen och har därmed tappat den miljö som sträcker sig från grundforskning till klinisk forskning. Det är vi starkt kritiska till.

För att möjliggöra forskning kring samspelet mellan människan och tekniken krävs en ökad grad av samverkan. Samarbeten över ämnesgränser måste därför premieras och den tvärvetenskapliga forskningen få en mer framträdande roll i svensk forskning och forskningspolitik.

Stockholm den 22 oktober 2002

Inger Davidson (kd)

Sven Brus (kd)

Helena Höij (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ulrik Lindgren (kd)

Torsten Lindström (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Olle Sandahl (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)