Under 1990-talet har gymnasieskolan genomgått stora förändringar. Den har fått en ny läroplan, en ny programstruktur och ett nytt betygssystem. Det finns dock många tecken på att den nya gymnasieskolan har brister. Framför allt är det mycket oroande att en så stor andel av eleverna lämnar skolan utan fullständiga betyg.
Kristdemokraterna anser att en tydlig, gemensam värdegrund är en förutsättning för en framgångsrik skola. Det måste vara självklart att alla som verkar i skolan, lärare, elever och annan personal bemöter varandra med respekt. Samtal om etiska frågor ska genomsyra skolans dagliga verksamhet. Gymnasieskolan måste möta varje elevs behov och intressen. Därför vill Kristdemokraterna uppvärdera de praktiska och estetiska ämnena, ta bort kraven på högskolebehörighet för alla och införa en lärlingsutbildning. Därigenom kan gymnasieskolan verkligen bli en gymnasieskola för alla. Dessutom behöver lärarrollen stärkas och renodlas, bland annat genom en förstärkt elevhälsovård och att lärarna frigörs från onödiga administrativa uppgifter. Kristdemokraterna vill också förtydliga lagen om elevinflytande för att få en mer aktiv elevmedverkan på skolorna. Vi är övertygade om att elever, lärare, föräldrar och politiker tillsammans kan skapa en gymnasieskola för framtiden.
Sammanfattning 27
Innehållsförteckning 28
Förslag till riksdagsbeslut 29
1 Inledning 30
2 Gymnasieskolan i dag 31
2.1 En gymnasieskola för alla? 31
2.2 Lärarbrist 32
2.3 Betyg 32
2.4 Snedfördelning 32
2.5 Gymnasiekommitté 2000 33
3 Skolans värdegrund och kunskapssyn 33
3.1 Jämställdhet 34
4 Människorna i skolan 35
4.1 Eleven 35
Elevinflytande 35
Elever med behov av särskilt stöd 36
4.2 Läraren 36
4.3 Elevhälsan 37
4.4 Skolledning 37
4.5 Föräldrar 38
5 En gymnasieskola som ger kunskaper för livet 38
5.1 En gymnasieskola för alla 38
Valfrihet 39
Mångfald 39
Bredd 39
Höjt studiemedel 39
5.2 Programstruktur 40
5.3 Kursutformning 40
Historia och religionskunskap som kärnämnen 40
Körkortsutbildning 41
ANT-utbildning 41
Modersmålsundervisning 42
5.4 Betygssystem 42
Betyg som urvalsinstrument för högre utbildning 43
5.5 Nationella prov 44
5.6 Gymnasieexamen 44
5.7 Lärande i arbetslivet 44
Lärlingsprogram 45
6 Friskolor 46
7 Kommunernas ansvar 46
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kravet på direkt högskolebehörighet tas bort, men att möjligheten att komplettera studierna för att få behörigheten alltid skall finnas på alla program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att bryta snedfördelning vad gäller kön och den sociala snedrekryteringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra historieämnet till kärnämne.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla religionskunskapsämnets betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sex- och samlevnadsundervisningen görs obligatorisk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modersmålsundervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstadgad miniminivå för elevinflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elevernas behov av särskilt stöd skall tillgodoses.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordningen mellan grundskola och gymnasieskola förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvaliteten på det individuella programmet ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att dagens betygssystem kompletteras med flera steg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en övergång sker från kursbetyg till ämnesbetyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om viktning av betyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att individuella studieplaner upprättas för varje elev.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nationella prov upprättas för flertalet ämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en gymnasieexamen som redovisar innehållet i det program eleven gått och vilka kompetenser som uppnåtts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att fullfölja gymnasiestudier på lika villkor upp till 25 års ålder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever i samtliga gymnasieprogram ges möjligheter till kontakt med arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lärlingsprogram införs där praktik och teoretiska studier varvas och där utbildningen knyts till det lokala näringslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten att välja skola skall vara grundläggande och att friskolor skall ha samma ersättning som offentliga skolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever ges valfrihet att söka gymnasieprogram eller enskilda kurser utanför sin hemkommun.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild auktorisation av lärare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga lärare skall garanteras en individuell, skriftlig plan för sin kompetensutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka rektors roll som pedagogisk ledare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om värdegrunden och kunskapssynen i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje skola i sin kvalitetsredovisning skall redogöra för hur arbetet med värdegrundsfrågorna fungerar och utvecklas.
Gymnasieskolan är en frivillig skolform vars uppdrag är att ge eleverna goda kunskaper inför ett liv som demokratiska samhällsmedborgare. Det är i gymnasieskolan som eleverna ska förberedas för att ta de sista stegen från ungdomsåren ut i vuxenlivet. Här ska grunden läggas för vidare studier eller yrkesarbete. Gymnasieskolan har därför en avgörande betydelse för formandet av det framtida samhället.
Gymnasieskolan är också den skolform som genomgått den största förändringen under de senaste tio åren med en ny programstruktur och ett nytt betygssystem. Det är fortfarande frivilligt att läsa på gymnasiet men det är i dag en självklarhet för de flesta. Långt över 90 procent går vidare från grundskolan till gymnasiet. Självklart är det positivt att alltfler unga människor i vårt land väljer att fortsätta sin utbildning men det ställer också nya krav på gymnasieskolans undervisning och organisation. Nya grupper söker sig till gymnasieskolan och gymnasieskolan måste ha möjlighet att ta emot dem utifrån deras förutsättningar. Samtidigt har gymnasieskolans utbildningar också blivit allt mer homogena. Skillnaderna mellan de olika programmen minskar och de teoretiska kraven ökar. Allt detta skapar nya utmaningar som inte alla gymnasieskolor lyckats möta.
I den senaste tidens skoldebatter har en mängd olika problem i gymnasieskolan lyfts fram och de flesta är eniga om att gymnasieskolan har stora problem som måste lösas. Samtidigt får vi inte glömma att skolan är fylld av engagerade lärare och ambitiösa elever. Problemen går att lösa. För det krävs lyhördhet för lärares och elevers synpunkter och förslag till förbättring. Vi tillsammans, lärare och övrig personal, elever, föräldrar och politiker, kan skapa en gymnasieskola för framtiden.
Den stora reformeringen av gymnasieskolan under 1990-talet har inneburit en ny läroplan, en ny programstruktur och ett nytt betygssystem för gymnasieskolan. Det är reformer som fått stora konsekvenser för såväl lärare som elever. Reformerna har också genomförts under en tid när den ekonomiska verkligheten försämrats. Detta har ställt många skolor inför svåra utmaningar och utvecklingen har inte blivit så bra som förväntats. Mer än en fjärdedel av alla gymnasieelever får i dag inget slutbetyg och antalet elever på det individuella programmet ökar lavinartat. Som en bakgrund till de förändringar vi föreslår för framtidens gymnasieskola vill vi inleda med en beskrivning av gymnasieskolan i dag och de faktorer vi tror ligger till grund för de stora problem gymnasieskolan står inför.
Under 1990-talet har det för i stort sett alla elever blivit självklart att gå vidare från grundskolan till gymnasiet. De enda krav som ställs är att eleverna har betyget godkänd i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Eftersom det är svårare än någonsin för unga människor att komma in på arbetsmarknaden fortsätter eleverna, oavsett motivation, direkt till gymnasieskolan. Därför blir det allt viktigare att samarbetet mellan grund- och gymnasieskolan utvecklas. Det får inte vara en alltför stor kontrast mellan skolformerna. En gemensam utgångspunkt i elevens bästa krävs så att nödvändig information kan föras över och samverkan underlättas. Det är angeläget att genom till exempel gemensam kompetensutveckling mellan lärare, verksamma i de både skolformerna, skapa kontaktytor så att klyftor kan överbryggas.
Alla nationella program innehåller en teoretisk kärna och ska leda till allmän högskolekompetens. Vi menar att den i grund och botten vällovliga ambitionen att ge alla elever högskolebehörighet resulterat i en utslagning av dem som är studietrötta eller som saknar förmåga att klara de höga teoretiska kraven. Resultatet har blivit att allt färre elever går ut gymnasiet med ett fullständigt slutbetyg och att det individuella programmet blivit det näst största.
Den senaste gymnasiereformen har lett till ökade valmöjligheter för gymnasieeleverna. Det är lovvärt men kan även leda till svårigheter när dessa ska förverkligas på respektive gymnasieskola. I dag kan gymnasieskolan av många elever och föräldrar uppfattas som både heterogen och svåröverskådlig.
Elevantalet i gymnasieskolan har legat ganska stabilt på drygt 300 000 elever mellan läsåren 1992/93 och 2001/02. Fram till år 2008 beräknas dock elevantalet öka med 29 procent jämfört med 1999 till följd av de stora barnkullarna under 1980-talets andra hälft. Skolverkets rapport nr 199 Lärare i gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning påvisar ett kraftigt ökat behov av gymnasielärare under den närmaste tioårsperioden till följd av de stora ungdomskullarna men också stora pensionsavgångar. Totalt beräknas 18 000 lärare behöva rekryteras fram till år 2010. Det är en i stort sett omöjlig uppgift som förvärras ytterligare av att antalet obehöriga lärare redan fördubblats under den senaste tioårsperioden och nu ligger på cirka 19 procent.
Att de stora barnkullarna skulle sammanfalla med stora pensionsavgångar har varit känt sedan länge och det är därför anmärkningsvärt att regeringens insatser för att motverka utvecklingen varit i stort sett obefintliga. Nu står vi inför en situation där skolorna kommer att tvingas anställa tusentals obehöriga lärare och detta samtidigt som nya forskningsresultat visar att lärarens kompetens är den mest avgörande faktorn för elevernas resultat i skolan. För att lösa lärarbristen krävs många åtgärder. Redan finns allvarliga alarmsignaler att lärarbristen börjat göra sig gällande med stora svårigheter att rekrytera kvalificerade lärare.
Gymnasieskolan består i dag av ett stort antal kurser, vissa obligatoriska och vissa valbara beroende på program. Betyg sätts på varje kurs, vilket innebär att en och samma elev oftast har flera betyg i varje ämne. Betygen som är målrelaterade ges i fyra steg: Underkänd, Godkänd, Väl godkänd och Mycket väl godkänd. Systemet med kursbetyg har visat sig leda till betygsstress då eleverna ständigt måste prestera sitt yttersta. Stressen förstärks av att det finns få betygssteg. I stället för att betygen fungerar som en sporre till bättre prestationer skapar de en stressituation som lätt stjälper den studiesvage eleven.
Gymnasieskolan präglas fortfarande av en stor snedfördelning både vad gäller sociala grupperingar, kön och studieresultat och stora ansträngningar behövs för att bryta de traditionella mönstren. Kön är fortfarande en tydlig faktor vid val av gymnasieprogram. Männen dominerar bygg-, el-, energi-, fordons-, industri- och teknikprogrammen, medan kvinnorna dominerar hantverks-, omvårdnads- samt barn och fritidsprogrammet.
För att förbättra situationen i gymnasieskolan arbetar en parlamentarisk kommitté med en ny gymnasiereform. Gymnasiekommitténs uppdrag har utökats efter hand vilket inneburit att tidsplanen förskjutits och istället för att avsluta arbetet under hösten 2001 ska det avslutas i december 2002. Gymnasiekommittén ska bygga sina överväganden på en analys av samhällets och arbetsmarknadens förändring samt behovet av breddad rekrytering till högskolan. Den ska överväga former för hur alla studievägar kan göras tillgängliga för alla elever i hela landet. Vidare ska den utreda hur samverkan mellan skola och arbetsliv kan utvecklas, hur programmens uppbyggnad kan ändras för att minska snedrekryteringen, utreda kärnämneskurser, betygssystem, gymnasieexamen och mycket annat.
Vi vill betona vikten av att kommitténs arbete inte skjuts upp ytterligare. Resultaten måste så snart som möjligt bli kända så att våra gymnasieskolor får den arbetsro som de saknat under större delen av 1990-talet. Därför måste kommittén även överväga hur stora reformer den redan hårt prövade gymnasieskolan mäktar med.
Det västerländska samhället är byggt på en värdegrund som härstammar från den kristna traditionen och den västerländska humanismen. Människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet är grundpelarna i denna etik som också ska ligga till grund för skolans verksamhet.
Skolans värdegrund finns formulerad i de av riksdagen antagna läroplanerna för grundskolan och de frivilliga skolformerna. En gemensam värdegrund gör att ett mångfacetterat samhälle i ständig förändring ändå håller samman och ger förutsättningar för en god utveckling. Avgörande är att värdegrunden precis som i läroplanerna förankras i en etik, i vår tradition de värden som förvaltats av den kristna etiken och västerländska humanismen. Det måste vara självklart att elever, lärare och annan personal i skolan bemöter varandra med respekt och tillit och att varje individ känner sig sedd och uppskattad. Skolan måste därför ha tydliga regler som är väl förankrade hos alla som verkar i skolan. Först då kan den skolmiljö grundläggas som är nödvändig för att eleverna ska kunna känna sig trygga och lära sig. Att arbeta med värdegrunden på ett medvetet sätt är så viktigt och grundläggande för samhället att varje skola i sin kvalitetsredovisning bör redogöra för hur arbetet går till.
I arbetet med värdegrunden ska mobbningen särskilt uppmärksammas. Kristdemokraterna anser att inget annat än en nollvision mot mobbning är tänkbart. Vi utvecklar detta i en särskild motion.
Intresset för existentiella frågor är stort bland ungdomar. Gymnasieskolan bör möta det intresset och ge eleverna verktyg för att bearbeta sina tankar kring de stora livsfrågorna. Genom att öka förståelsen för och kunskapen om den egna och andras kulturer motverkas främlingsfientlighet, rasism och segregation. Kärnan måste vara alla människors lika värde, oavsett ursprung. Skolan måste skilja mellan frågor av objektiv karaktär, där eleven själv har att bilda sig en uppfattning och frågor där skolan ska förmedla tydliga gemensamma värden. Till den första kategorin hör politisk uppfattning och religiös tro. Till den senare hör demokrati samt gemensamma normer och värderingar för vår samlevnad med andra människor. Samtal kring moraliska dilemman, om vad som är rätt och fel, måste genomsyra all skolans dagliga verksamhet. Det måste ske inom samtliga ämnen, även om de samhällsvetenskapliga ämnena har ett särskilt ansvar.
Kristendomens betydelse som en grundsten för vår kultur kan inte överskattas. Det är en kunskapsbas som tidigare var självklar men som det är ett fåtal barn som i dag känner till. Skolan måste därför ge alla barn kännedom om vårt kulturella arv med kristendomen som en av grundstenarna. Det behövs för att få kunskap om vår religiösa tradition och förstå vårt kulturarv i form av litteratur, musik, konst och film. Till skolans uppgift hör att förmedla en insikt om att kulturarv inte är något beständigt, utan att det utvecklas och berikas i mötet med nya kulturer. Skolan bör hjälpa eleverna att hitta sin egen identitet och att öka förståelsen för andra.
Till värdegrunden hör även kunskapssynen. I nämnda läroplaner definieras kunskap övergripande såsom fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet. Denna kunskapssyn behöver än mer utvecklas i skolans alla ämnen, varvid elevernas utveckling stimuleras mer än i en statisk faktafixerad skola.
En självklar del i skolans värdegrund är jämställdheten. Det viktigaste målet för skolans jämställdhetsarbete är att undervisningen, både när det gäller innehåll och uppläggning, speglar både kvinnliga och manliga perspektiv. Det gäller att undervisa med jämställdhet snarare än om jämställdhet. Att många flickor på mansdominerade utbildningar upplever att de saknar stöd från lärarna är helt oacceptabelt.
Jämställdhetsarbetet handlar också om att motverka kränkande handlingar. I våras presenterade Arbetslivsinstitutet en rapport som visade att tre av fyra flickor och tre av fem pojkar i gymnasieskolan anser sig ha blivit sexuellt trakasserade verbalt. Nästan hälften av eleverna anger att de också utsatts för kränkande sexuella kroppskontakter. Det här är en situation som aldrig får accepteras. Trakasserierna påverkar såväl den enskilde elevens hälsa och studieresultat som den allmänna stämningen på skolan. Mobbning och andra former av trakasserier och kränkande handlingar får aldrig accepteras och det är skolans uppgift att omedelbart och kraftfullt motverka sådant agerande.
Skolan måste vara en motbild till mediernas stilbildande roll för ungdomars utveckling, glorifieringen av alkohol och andra droger liksom kropps- och sexfixeringen. En naturlig dialog med eleverna om dessa frågor måste finnas på varje skola. Undervisningen om såväl ANT-frågor (alkohol, narkotika, tobak) som sex- och samlevnad har skurits ner på många skolor. Vi anser att denna utveckling bör vändas och undervisningen bli obligatorisk för alla gymnasieelever. Det blir särskilt viktigt mot bakgrund av statistik som visar att könssjukdomar och tonårsaborter ökar kraftigt bland ungdomar. Elevhälsovården och kommunernas ungdomsmottagningar har en stor kompetens som borde tas tillvara i detta sammanhang.
Skolan finns till för eleverna. I skolan ska eleverna tillägna sig kunskap som gör dem rustade för att möta livet som vuxna. Varje elev har unika förmågor och begåvningar men har också svagheter och är i behov av stöd. Skolans ansvar är att möta och stödja varje elev utifrån dess förutsättningar och kunskaper på vägen mot vuxenlivet. Men eleven har också ett ansvar för att aktivt delta i undervisningen och att göra sitt bästa.
Skolans uppgift är att förmedla kunskap men också att överföra samhällets grundläggande värderingar till eleverna. För att fostra demokratiska medborgare och om eleverna ska få en tilltro till demokratin måste skolarbetet ske utifrån demokratiska principer.
Elevinflytande ställer krav på bland annat information och organisation. Kristdemokraterna menar att en lagstadgad miniminivå av elevinflytande bör införas. Dagens lagutformning stadgar endast att elevinflytande ska finnas, inte i vilken omfattning eller på vilket sätt. Det är därför nödvändigt att någon form av konkretisering införs i skollagen. Skolverket bör dessutom ges uppgiften att utarbeta måldokument för elevinflytandet på gymnasieskolan samt att som tillsynsmyndighet ansvara för en utökad kontroll av elevinflytandets tillämpning i skolorna.
Ett fungerande elevinflytande måste också organiseras på ett sådant sätt att det blir praktiskt möjligt att klara av. På de skolor där klasserna avskaffas måste till exempel speciella lösningar som ersätter klassråden komma till stånd. Skolan måste också ge eleverna möjlighet att utse representanter med stort förtroende. Att utse ”frivilliga representanter” första dagarna på terminen går i motsatt riktning. Praktiska möjligheter till att medverka i elevråd måste finnas. Tid för elevrådsarbete får inte redovisas som frånvarotid i elevernas slutbetyg. Elevrådsarbete bör dock redovisas i betyget som meriterande för eleven. Elevrådet ska etableras som en naturlig samarbetspartner till skolledningen. Även om vi menar att vuxengrupperna bör vara i majoritet i skolans styrelser, anser vi att eleverna ska finnas med på ett naturligt sätt när det gäller till exempel budget och rådgivning vid tjänstetillsättningar.
Alla elever är olika och lär på olika sätt och det tar olika lång tid. Det är utgångspunkten för vår skolpolitik. Vi anser att olika intressen och begåvningar bidrar till mångfald och skolan måste vara flexibel nog att kunna möta eleverna där de står. Elever med behov av särskilt stöd har en laglig rätt att få det stöd de behöver och gymnasieskolan måste bli bättre på att tillgodose dessa elevers behov. Den nuvarande tillgången till speciallärare är otillräcklig, vilket drabbar de studiesvaga eleverna. Individuella studieplaner, stöd- och specialundervisning måste utnyttjas i större utsträckning.
Elever med olika funktionshinder ska beredas likvärdiga möjligheter till gymnasieutbildning som andra. Så är det inte i dag. Ett större antal skolor måste därför anpassas för funktionshindrade elever.
Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma gymnasiesärskolans betydelse. Gymnasiesärskolan bygger på den obligatoriska särskolan och vänder sig till ungdomar som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de har en utvecklingsstörning. Den ska utifrån varje elevs förutsättningar fördjupa och utveckla kunskaper som en förberedelse för ett meningsfullt vuxenliv i arbete, boende och fritid. Det är en mycket värdefull utbildningsform som vi utvecklat vidare i en särskild motion.
Ohälsa och stress har ökat bland lärare under 1990-talet. En undersökning från Arbetslivsinstitutet visade att var femte lärare är i riskzonen. Som huvudmän för de flesta svenska gymnasieskolor har politiker och särskilt kommunpolitiker ett stort ansvar för att ge lärarna sitt stöd och för att förbättra situationen.
En avgörande uppgift är att utforma lärares arbete så att lärare får vara lärare. I dag belastas lärarna av en stor mängd administrativa och sociala uppgifter som tar tid och kraft från undervisningen. Genom att införa en särskild auktorisation av lärare, till exempel genom en lärarlegitimation, anser vi att lärarens yrkesroll och status kan stärkas och genom att se till att kompletterande personal i form av kuratorer och psykologer finns tillgängliga på skolorna kan lärarrollen bli tydligare. Dessa förändringar är nödvändiga för att minska antalet lärare som lämnar sitt yrke och för att locka nya människor att bli lärare. Det är också viktigt att lärarna får en tillräcklig kompetensutveckling för att kunna göra ett bra arbete. I dag tvingas lärare acceptera att genomföra en stor del av kompetensutvecklingen på sin fritid eftersom skolorna saknar resurser för vikarier. Det är inte rimligt. Alla lärare ska ha rätt till en individuell, skriftlig plan för sin kompetensutveckling. Planen ska innehålla både mål och medel och utarbetas i samråd mellan läraren och arbetsledaren. Kompetensutvecklingsplanen bör revideras kontinuerligt för att ständigt vara ett aktuellt dokument som beskriver och sätter målen för lärarens och skolans utveckling.
Karriärstegar för lärare måste utvecklas i form av tjänster med särskilt ansvar. Det är också viktigt att lärarnas möjligheter till forskning förbättras. Kontakter mellan forskare och personal i skolan måste stimuleras.
Lärarförsörjningen är den viktigaste resursfrågan under de kommande åren. Redan nu märks en stor lärarbrist och denna kommer att förvärras ytterligare inom några år. Åtgärder för att motverka denna utveckling måste därför genomföras snarast. Vi utvecklar vår syn på lärarrollen i en särskild motion.
Många frågor under ungdomstiden handlar om mening, att räcka till och att hitta sig själv. Att hjälpa eleverna att hitta rätt är en naturlig del av undervisningen, men det är av största vikt att elevhälsan, skolsköterskor och kuratorer med flera, också får en nyckelfunktion i framtidens skola. Under krisåren på 1990-talet drabbades ofta elevvården hårt av nedskärningar. Det innebar att lärarna fick bära ett allt större ansvar för socialt arbete i avsaknad av annan personal. I en tid då alltfler barn och unga drabbas av psykisk ohälsa är det viktigt att det finns personal som tidigt kan se att något håller på att gå snett och sätta in förebyggande åtgärder. Elevvården bör få större möjligheter att arbeta med förebyggande hälsovård. Psykiskt och fysiskt välbefinnande är av avgörande betydelse för lärandet och det är därför viktigt att alla kommuner inventerar behovet av elevvårdspersonal. Det möjliggörs med det kristdemokratiska budgetförslaget som ger större resurser och därmed möjligheter för kommunerna att åtgärda det som varit eftersatt.
Skolledarens roll är avgörande för både skolans klimat och resultat. Att skapa ett klimat i skolan där både ungdomar och vuxna möts med respekt och respekterar andra, där medmänsklighet ses som naturligt och eftersträvansvärt och lusten att lära stimuleras, är rektorernas viktigaste uppgift. Rektorn måste få hela skolan att arbeta mot samma mål och få varje lärare och elev att känna sig som en viktig person i det arbetet.
Det är nödvändigt att varje skola leds av personer som har god kännedom om barns och ungdomars utveckling och ett stort pedagogiskt kunnande. Personalen bör kunna förvänta sig att rektorn har en pedagogisk utbildning som minst motsvarar utbildningen hos dem han eller hon ska leda. Rektorer måste också ha goda ledaregenskaper så att de i verklig mening kan vara ledare för såväl skolans pedagogiska som administrativa verksamhet. Det är dock viktigt att inte det pedagogiska ledarskapet får stå tillbaka för en ökande börda av administrativa uppgifter. Fler administrativa uppgifter bör utföras av andra än rektorn. Eftersom rektor ska finnas mitt inne i verksamheten får inte ansvarsområdet vara större än att han/hon kan vara väl förtrogen med verksamheten.
Politikernas kunskaper om gymnasieskolan måste stärkas. Resultatansvar och befogenheter som delegeras till rektor är ofta otillräckliga. Det fria utrymmet är starkt kringskuret, inte minst vad gäller ekonomiska frågor. I läroplanen uttalas rektors uppgifter tydligt. Huvudmannen, kommunen, har det yttersta ansvaret och rektors kommunala uppdragsgivare måste skapa förutsättningar, så att rektor kan utöva ledning och styrning mot uppställda mål. För att förbättra rektors möjligheter är det viktigt att rektors roll förtydligas genom direkt lagstadgat ansvar. Dessutom anser vi att lokala styrelser för gymnasieskolan ska tillsättas. Dessa styrelser kan spela en viktig roll för att öka allas delaktighet i skolans utveckling.
Vi anser att föräldrarna är en viktig resurs också på gymnasiet, inte minst gäller detta elevens behov av vuxenkontakt och personligt stöd och uppmuntran. Precis som i lägre årskurser får elever med ett starkt stöd hemifrån, med föräldrar som engagerar sig i skolans verksamhet, bättre resultat i skolarbetet. Därför är det viktigt att föräldrarna får god information om vad som händer i skolan och om sina barns resultat i skolarbetet. Om en elev är frånvarande från undervisningen måste det vara en självklarhet att föräldrarna underrättas. Många gymnasieskolor måste förbättra sitt samarbete med föräldrarna och öppna för samverkan. Föräldrar måste få känna att de är en resurs och att de har ett ansvar för skolarbetet. Att ha med föräldrar i skolans styrelse borde främjas i fler skolor.
I dag fortsätter i stort sett samtliga elever till gymnasieskolan. Det ställer krav på såväl gymnasieskolans organisation som undervisningsmetoder. Gymnasieskolan måste hitta nya vägar för att möta nya grupper av elever. Utformningen av gymnasieskolan ska ta hänsyn till olika gruppers skilda behov och intressen. Alternativa yrkes- och lärlingsutbildningar ska erbjudas den praktiskt intresserade eleven. Att läsa till högskolebehörighet ska vara en möjlighet för alla, men inte ett tvång. Därför vill Kristdemokraterna ta bort kravet på att samtliga program ska leda till allmän högskolebehörighet. Undervisningen i kärnämnena ska vara varierande och flexibel. Genom en ökad integration av teori och praktik kan fler elever nå upp till kunskapsmålen. Genom att skapa goda möjligheter till kompletterande utbildning vill vi ge alla som väljer att inte läsa till högskolebehörighet under gymnasietiden möjlighet att komplettera senare i livet.
Mångfald och valfrihet måste vara ledord i gymnasieskolan istället för den nuvarande likriktningen. Samtidigt som gymnasieskolan kräver att alla elever ska nå allmän högskolebehörighet upptäcker fler att en allmän behörighet inte är tillräckligt för att få tillgång till högskolestudier. För att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning krävs det i flera fall att sökanden dessutom har den särskilda behörighet som kan vara föreskriven. Det är viktigt att skapa en gymnasieskola, där eleverna kan göra tilläggsval för att uppnå den särskilda behörigheten inom alla program.
Gymnasieskolan måste stimulera såväl den som snabbt vill ta till sig avancerade teoretiska kunskaper som den som vill satsa på mer praktisk kompetens och i egen takt varva det praktiska lärandet med teorin. Ingen del får helt ta över utbildningen. Betygen måste fortsatt vara en grund för urval till gymnasieprogram. Det är samtidigt viktigt att hitta lösningar för dem som av olika anledningar inte får plats på ett nationellt program. Med individuella studieplaner för varje elev kan fler elever ges lösningar inom de nationella programmen så att den lavinartade ökningen av antalet elever på individuellt program inte fortsätter. Endast en mindre grupp elever som önskar specifika lösningar eller har behov av att läsa upp betygen i några ämnen ska finnas på det individuella programmet. Vi är positiva till att kommunerna fått möjlighet att utveckla det individuella programmet efter hur situationen i kommunen ser ut. Eftersom det är en stor andel av eleverna som går på det individuella programmet är det dock viktigt att kvaliteten på programmet ses över.
Ansträngningar måste göras för att bredda rekryteringen och stimulera nya grupper att skaffa sig en högre utbildning. Fortfarande är det alltför få ungdomar från miljöer utan studietradition som söker sig till högskolan. Att ungdomar som är barn till tjänstemän huvudsakligen väljer studieförberedande program, medan ungdomar vars föräldrar är arbetare oftast väljer ett yrkesförberedande program lägger grunden för den sociala snedrekryteringen till högskolan. I arbetet för att minska snedrekryteringen, såväl social som genusbestämd, spelar syo-konsulenterna en viktig roll. Det är av stor betydelse att de stödjer och uppmuntrar elever som vill göra otraditionella val. Elevgrupper med bred sammansättning där eleverna har olika bakgrund, kön och perspektiv stimulerar och underlättar lärandet. För att möjliggöra detta är det viktigt att dra upp långsiktiga strategier för att skapa en modern bild av högskolestudier. Det krävs målmedvetna satsningar för att nå grupper som traditionellt inte läser vidare på högskolenivå.
Vi föreslår en höjning av studiebidraget för gymnasieelever till 1 050 kronor per månad under tio månader per år. Se även motion Ub452 Studiestödet.
Gymnasieskolan ska utformas efter både elevers förstahandsval och arbetslivets behov. Organisationen ska formas så att ingen elev riskerar att hamna i en återvändsgränd. Ingången i gymnasieskolan måste därför formas på bättre sätt. Vi ser positivt på Gymnasiekommitténs uppdrag att undersöka möjligheten till bredare ingångar, där eleverna successivt kan välja specialisering.
Skolverket har regeringens uppdrag att följa genomförandet av gymnasiereformen och fortlöpande se över och revidera exempelvis kursutformningar och betygskriterier. Skolverket har i tre större studier gjort en genomgång av samtliga nationella program. Dessa undersökningar visar en tydlig brist i förhållandet mellan gymnasiereformens och programmens intentioner och det praktiska genomförandet på skolorna. Det gäller brister i till exempel elevernas valmöjligheter och inflytande, samverkan mellan lärare i olika ämnen, den arbetsplatsförlagda utbildningen och stödet till elever med behov av särskilt stöd. Bristerna varierar mellan programmen men det är tydligt att i nästan samtliga program finns ett stort glapp mellan intentioner och genomförande. Dessa kunskaper måste tas till vara vid utformandet av framtidens gymnasieskola.
Kursutformningen i gymnasieskolan innebär att eleverna ska kunna välja en egen studieinriktning genom att kombinera olika kurser. Elever från olika program kan läsa samma kurs, vilket innebär ett utbyte mellan elever med olika inriktning. Vi anser att det borde vara möjligt att i större utsträckning välja kurser på andra skolor. Det skulle kunna främja skolors vilja att profilera sig mot vissa ämnen. Från och med höstterminen 2000 har omfattningen av gymnasieskolans kurser standardiserats, så att en kurs kan omfatta 50, 100, 150 eller 200 gymnasiepoäng. Antalet gymnasiepoäng för en kurs utgör ett mått på kursens studieomfattning och den beräknade arbetstiden för eleven relaterad till målen för gymnasieskolans kurser. Alla program i gymnasieskolan har en gemensam struktur och omfattar tillsammans 2 500 poäng.
Att få använda alla sinnen stimulerar till god inlärning och förstärker elevernas självkänsla. De praktisk-estetiska ämnena är därför en viktig del av helheten i skolan och måste få genomslag i alla skolans program. På samma sätt som det måste råda en rimlig avvägning mellan alla olika ämnesområden, till exempel mellan humaniora och teknik.
Kunskapen om våra historiska rötter har i dag dokumenterade brister. Historia som eget ämne ingår endast i de natur- och samhällsvetenskapliga programmen. Skolverkets granskning 1999 visade att omkring 40 procent av gymnasieskolans elever inte hade någon undervisning alls i ämnet. Vi menar att en sådan situation är oacceptabel och anser att historia därför bör bli ett kärnämne. Eleverna har visat särskilda brister i kunskaperna om 1900-talets historia. Händelserna under 1900-talet är av avgörande betydelse för vårt samhälle. Undervisningen om 1900-talets historia med fokus på de samhällsförändringar som rör idéhistoria, ideologier, kultur och migration måste därför prioriteras.
De flesta ungdomar har i dag goda kunskaper om nazisternas brott under andra världskriget men det är betydligt färre som känner till de brott mot mänskligheten som genomförts av kommunistiska regimer över världen. Det bör därför genomföras en kampanj om kommunismens illdåd, liknande satsningen Om detta må ni berätta som behandlade nazismen och det judiska folkmordet.
Religionskunskapens roll som kärnämne bör utvecklas. Ämnet är en naturlig förankringsbas för värdegrundsarbetet. Precis som svenskämnet behövs för svenskkunskaperna krävs ett religionsämne som både fokuserar kunskaper om olika religiösa traditioner och samtidigt stimulerar elevernas arbete med en egen värdegrund. Religionskunskapsämnet behöver utvecklas än mer i denna riktning.
Det finns anledning att det utformas en strategi för körkortsutbildning i gymnasieskolan. Mindre än en tredjedel av 18-åringar har i dag gällande körkort. I Stockholm handlar det om var tionde. Ungdomarna säger själva att de vill ta körkort, men att de har varken råd eller tid. Körkort och trafikkunskap är något av ett obligatorium. För många anställningar fordras körkortsinnehav. I vårt moderna samhälle måste vi säkerställa att alla undervisas i trafikkunskap, i vilken ANT-frågor bör komma in på ett naturligt sätt. Kristdemokraterna menar att gymnasieskolorna i större utsträckning, i samverkan med körskolorna, ska kunna erbjuda körkortsutbildning.
Under det senaste året har många oroande siffror presenterats rörande barns och ungdomars inställning till alkohol, narkotika och tobak. Undersökningar och rapporter visar att alltfler ungdomar röker (ökningen är störst bland flickor), konsumerar stora mängder alkohol och prövar narkotika. Vid en undersökning i Stockholm 2001 av 9 000 elever i årskurs nio och gymnasiets årskurs två framkom att var fjärde 17-åring någon gång har prövat narkotika och mer än var fjärde niondeklassare regelbundet dricker sig berusad. Sedan motsvarande undersökning gjordes för fem år sedan har siffrorna ökat markant. Detta visar att tillgången på droger och alkohol har ökat samt att inställningen till framför allt narkotika förändrats. Samhället har intagit en mer drogliberal inställning, vilket naturligtvis även påverkar ungdomar. Utvecklingen är mycket oroande och vi anser att skolorna måste ta ett större ansvar och förbättra sin ANT-undervisning. Ungdomars inställning, till droger kan inte påverkas enbart genom kunskap. Istället måste skolan ta sig tid att föra samtal och diskussioner med eleverna om droger och dess effekter för den enskilde och för samhället. Kompetensen hos ungdomsmottagningar och skolhälsovård borde bättre tas tillvara vid denna typ av undervisning.
Modersmålet är det första språk vi lär, i ett nära samspel med familjemedlemmar, personer i närmiljön och det omgivande samhället. Det är starkt knutet till känslor och upplevelser. Genom modersmålet får vi tillgång till det egna kulturarvet och därigenom utvecklar vi en tydlig identitet och självkänsla. En tydlig identitet är särskilt viktigt för barn som invandrat från ett annat land. I mötet med en ny kultur är den egna självkänslan avgörande för förståelsen och viljan att acceptera det nya. Forskningen visar också entydigt på att god kunskap i modersmålet är nödvändigt vid inlärningen av ett nytt språk. Bäst resultat uppnås om barnet redan från mycket unga år aktivt får utveckla och träna både sitt modersmål och det nya språket.
Idag finns möjlighet att läsa modersmål även i gymnasiet men eftersom rättigheten att läsa modersmål är begränsat till sju år har de flesta inte längre rätt till modersmålsundervisning i gymnasiet. De som läser modersmål i gymnasiet kan göra det som utökat program, individuellt val eller som ersättning för undervisning i annat modernt språk (dock ej svenska eller engelska). En brist i systemet är att om språket läses som språkval (moderna språk), vilket inte kräver några förkunskaper, ger det mer poäng än om det läses som modersmål, vilket kräver ett betyg i modersmålet från nian. Av taktiska skäl är det alltså bättre att om möjligt läsa språket som modernt språk eftersom det ger mer poäng. Det är en orimlighet som måste justeras. Självklart bör undervisningen i modersmål ge lika många poäng som undervisning i moderna språk.
Betyg bör ses som ett komplement till utvecklingssamtalen och handlar således dels om personlig feedback på prestationer, dels om information till elevens föräldrar, arbetsgivare och andra utbildningsinstanser. Kristdemokraterna har medverkat till att ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem införts. Ett sådant betygssystem bidrar enligt lärarerfarenhet och forskning bättre än ett relativt system till att motivera eleverna och ge även mer studiesvaga elever ett gott självförtroende. Detta förutsätter emellertid att varje elev uppmärksammas, ges handledning och uppmuntran. I ett mål- och kunskapsrelaterat system är betyget ett kvitto på dokumenterad kunskap. Stegen i betygsskalan får emellertid inte vara för glesa om betygssystemet ska medverka till att motivera eleven att försöka uppnå nästa steg. Om instrumentet är alltför trubbigt mäter det inte heller det som det är tänkt att mäta, och informationen som betygen ska ge blir därigenom bristfällig. Dagens system bör därför kompletteras med fler steg.
I dag har vi en kursutformad gymnasieskola där betyg sätts på varje kurs. Det finns drygt 870 nationellt fastställda kurser i mer än 100 ämnen. En elev som lämnar gymnasieskolan med ett fullständigt slutbetyg har i genomsnitt ett trettiotal kursbetyg samt betyg i projektarbete. En elev kan till exempel ha upp till fem betyg i matematik. Betygssättningen i enskilda kurser har som nämnts visat sig vara stressande för eleverna och helheten och fördjupningen i kunskaperna riskerar att gå förlorade. Kristdemokraterna anser därför att en övergång från kursbetyg till ämnesbetyg bör övervägas. Det bör sättas ett betyg efter varje avslutad kurs. Kursbetygen vägs sedan samman i ett ämnesbetyg. Detta ämnesbetyg viktas sedan mot andra ämnesbetyg utifrån de ingående kursernas poängantal för att få fram ett medelvärde i slutbetyget.
Behovet av en förändring av betygssystemet visar sig också genom att tillämpningen av det nya betygssystemet varierar mellan skolorna också inom samma program. De nationella styrdokumenten tolkas olika. Rättvisan och likvärdigheten i betygssättningen ifrågasätts därför av många elever. Kristdemokraterna vill införa ett nytt kvalitetsgranskningsinstitut, vilket vi utvecklar i vår skolmotion. Ett sådant institut bör även ansvara för likvärdigheten i betygssättningen. Dessutom anser vi att det bör skapas nationella prov i flertalet ämnen i gymnasieskolan för att garantera en likvärdig bedömning i hela landet.
För att beskriva på vilket sätt elevens behov ska tillgodoses och vilket ansvar eleven har, bör studieplaner upprättas för varje elev. Den kunskapsmässiga och sociala utvecklingen bör också följas upp under regelbundna samtal. Dessa utvecklingssamtal är viktiga både för att ge eleverna det stöd de behöver och för att ge dem inflytande över studiernas utformning. Det är viktigt att föräldrarna engageras i sådana samtal.
För att ha allmän behörighet att söka till högskolan krävs i dag godkänt i 90 procent av samtliga kurser. Detta kan ses som ett kvantitativt krav och stämmer inte med det målrelaterade kurssystemet. Någon kvalitetsaspekt finns inte, till exempel att svenska, matematik, engelska och samhällskunskap ska ingå. Det sker inte heller någon viktning av olika kursers betydelse för högre utbildningar. Kristdemokraterna har pekat på problemet med betygsräkning när det gäller urvalsreglerna. I dag söker eleverna på snittpoängen till högskolan, vilket medför en risk att eleverna i sina val av kurser väljer sådana där det anses lättare att få bra betyg. Traditionella kunskapsämnen som anses som svåra, exempelvis språk, riskerar att prioriteras ned. Kristdemokraterna anser att en modell för viktning av betygen ska utvecklas vid övergången till högre utbildning. Vid urval bör också andra sätt än betyg för att värdera lämplighet användas.
Målrelaterade betyg kräver ett bättre urvalsförfarande. Dagens tillträdessystem med samma urvalsregler för nästan alla utbildningar tillgodoser inte önskemålen om variation och flexibilitet. Varje högskola bör få ökade möjligheter att utarbeta alternativa urvalskriterier.
För att få vägledning när det gäller bedömning av kunskaper fyller de nationella proven en viktig funktion, men de kan också ses som hjälp för den enskilde elevens egen utvärdering av sitt arbete. Det diagnosmaterial och de prov som ingår i det nationella provsystemet ska dels kunna användas för att ta reda på elevens starka och svaga sidor, dels kunna hjälpa läraren vid en bedömning av om uppställda mål har nåtts och som ett stöd inför betygssättningen. Vi anser att nationella prov har en viktig uppgift att fylla som rådgivningsinstrument för en likvärdig betygssättning i hela landet. Därför bör nationella prov utformas i flertalet ämnen. Det är viktigt att även finna former för hur de praktiska yrkeskunskaperna kan bedömas.
Att införa en gymnasieexamen är ett sätt att höja kvaliteten för gymnasieskolans program. Kristdemokraterna anser att gymnasieexamen ska införas för alla program och dokumentera såväl den generella som den specialiserade kunskap gymnasieeleven uppnått. Den bör således omfatta alla elever som fullgjort ett nationellt program, oavsett om det är studie- eller yrkesförberedande. Gymnasieexamen tydliggör vilket resultat och vilken kompetens eleven uppnått och är härigenom ett sätt att kvalitetssäkra utbildningen. Gymnasieexamen kan ge högskolebehörighet till fortsatta teoretiska studier eller yrkeshögskolestudier.
Det är inte självklart att alla gymnasieutbildningar ska påbörjas före tjugo års ålder, vilket i dag är ett tvång. Dagens åldersgräns för gymnasiestudier omöjliggör längre uppehåll i studierna och skollagen måste därför ändras så att åldersgränsen för gymnasiestudier höjs. Vi anser att gymnasiestudierna ska kunna genomföras på lika villkor till och med tjugofem års ålder. Det ska alltså vara möjligt att skjuta upp uttaget av sin gymnasieexamen.
Samverkan mellan skola och arbetsliv är viktig för att eleven ska känna valfrihet på en arbetsmarknad som förändras och blir alltmer kunskapsintensiv. Samverkan med arbetslivet bidrar till att utbildningen håller hög kvalitet och ligger i fas med arbetslivets förändring. Dagens läroplan överlämnar till kommunerna att avgöra vilka former samverkan med arbetslivet man ska ha, med utgångspunkt i de nationella målen. Lärande i arbetslivet förekommer i olika former, som APU (arbetsplatsförlagd utbildning), lärlingsutbildning och företagsskolor. LIA, lärande i arbetslivet, har inletts som försöksverksamhet. För att främja och kontrollera den arbetsplatsförlagda utbildningen borde en redovisning av skolornas samverkan med arbetslivet förekomma i kommunens årliga kvalitetsredovisning.
Det är viktigt att elever i samtliga gymnasieprogram får kontakt med arbetslivet. Vissa kommuner erbjuder redan APU också till elever inom de studieförberedande programmen. Det ger ökad insikt i de olika verksamheter som gymnasieprogrammet är en förberedelse för, samtidigt som det fördjupar kunskaper, färdigheter och social kompetens. Det är viktigt att den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen planeras och genomförs efter de utbildningsmål som fastställts och med god handledning. Endast omkring 63 procent av eleverna får enligt Skolverkets rapport (153), sin APU tillgodosedd. De olika programmen har inte samma möjligheter, t ex visar medieprogrammet och elprogrammet större svårigheter än barn- och fritids- och omvårdnadsprogrammet att tillgodose denna utbildning. Bristen på handledare och praktikplatser uppges som den största svårigheten. Det är därför viktigt att dessa frågor ges ökad uppmärksamhet i kommunerna och att Skolverket inför eventuella förändringar på detta område. Arbetsplatsförlagt lärande är också en möjlighet för yrkesläraren att utveckla sin kompetens.
Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll som rådgivande organ för start av gymnasieutbildning, innehåll, arbetsplatsförlagd utbildning, yrkeslärares fortbildning, handledning med mera. Vi anser att det i samarbete med näringslivet borde inrättas ett nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap. Ett sådant program bör inrikta sig på samarbete mellan små, medelstora och stora företag inom samhällets alla sektorer. I ett företagsinriktat program måste tonvikt läggas på elevernas kreativitet och kapacitet att planera och genomföra egna projekt.
Ett viktigt steg i riktning mot valfrihet är införande av ett nytt lärlingsprogram på gymnasiet. Den försöksverksamhet som startade hösten 1997 och omfattar två års studier på ett nationellt program och avslutas med två års lärlingsutbildning, har tyvärr en blygsam omfattning. Våren 2000 pågick verksamhet vid 18 skolor och berörde endast cirka 300 elever/lärlingar. I dag utformas lärlingsutbildningen framför allt som en variant av det individuella programmet.
I en modern, flexibel lärlingsutbildning måste skola och arbetsliv dela på ansvaret för utbildningen. Genom att samarbeta med arbetslivet kan utbildningen hålla den standard som branscherna kräver. Att kunna gå ut som lärling i en bransch som lockar, förstärker valfriheten. Den som är intresserad av ett visst område engagerar sig betydligt mera och blir mera kreativ. Eleven märker snabbt om han eller hon trivs med arbetet. Krav på yrkeskunnande ökar i dag på flera områden. En lärlingsutbildning kan vara en väg till att ge gymnasieeleven en bred kännedom om arbetsinnehåll och moderna metoder och att kunna utföra arbete med kvalitet. Praktik bör varvas med teori redan från första terminen och utbildningen kan med fördel knytas nära det lokala arbetslivet. Lärlingsutbildningen bör vara tre eller fyra år, beroende på yrkets karaktär och lärotid samt önskemål om förberedelse för kommande studier, och avslutas med en gymnasieexamen som leder vidare till yrkeshögskolestudier. För att stimulera utvecklingen av lärlingsprogram har vi avsatt resurser i vår budget för en informationskampanj och för ersättning till handledarna på de arbetsplatser som tar emot lärlingselever. Se vidare i motion Ub272 Ett fungerande lärlingssystem.
Rätten att välja skola är grundläggande i en demokrati. Höstterminen 2001/02 gick 6,1 procent av landets gymnasieelever i skolor med en fristående huvudman och antalet ökar ständigt. Den stora förändringen för de fristående gymnasieskolorna kom 1993, då fristående gymnasieskolor fick lagfäst rätt till bidrag från elevernas hemkommuner. Ännu råder dock en stor tveksamhet kring kostnadsersättningen till de fristående skolorna och vi hoppas att skollags- och gymnasiekommittéerna kommer att komma med tillfredsställande lösningar på problemet. Det naturliga vore att samma ersättning utgick till de fristående skolorna som till de offentliga.
Många friskolor drivs med alternativa och nyskapande pedagogiska metoder. I vissa fall kan det göra skolorna väl lämpade att ta emot elever utan studiemotivation och som av olika anledningar har svårt att klara de nationella gymnasieprogrammen. Det är dock inte tillåtet för fristående gymnasieskolor att driva det individuella programmet. Vi anser att det är en orimlig begränsning som bör förändras.
Vi vill också se den ökade konkurrensen mellan friskolor och kommunala gymnasieskolor som något positivt. En utredning från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi har konstaterat att friskolornas närvaro i en kommun även har positiva effekter på de kommunala skolornas kvalitet. Kristdemokraterna ser därför fram mot en utveckling av fler fristående skolor. I framtidens mångfald har såväl väl fungerande kommunala skolor som friskolor en självklar plats. Vi utvecklar vår syn på friskolor vidare i en särskild motion.
Kommunens uppdrag är inte i första hand att själv producera gymnasieutbildning utan att tillhandahålla ett stort utbildningsutbud av hög kvalitet för sina elever. Att hitta rätt, att kunna jämföra och bedöma kvalitet är viktigt för eleven och föräldrarna och det bör vara en kommunal uppgift att ge ett objektivt underlag.
För att gymnasieskolan ska vara en attraktiv arbetsplats krävs att kommunerna satsar på personalen. Det måste finnas en större flexibilitet när det gäller utformandet av tjänster så att lärare kan kombinera sin undervisning med till exempel forskning. En rejäl satsning på lärarnas löner, fortbildningsmöjligheter och arbetsmiljö måste ingå i alla skolsatsningar.
Kommunerna har också ett ansvar för att resurser och läromedel ställs till förfogande. Lokalerna måste vara ändamålsenliga. Särskilt bör den växande allergiproblematiken beaktas. Många av landets skolor är inte heller anpassade för de pedagogiska metoder som utvecklats, eller de nya uppgifter som tillkommit. På ett flertal skolor saknas t ex avskilda rum för utvecklingssamtal.
För Kristdemokraterna är det viktigt att gymnasieskolan ger ett rikt utbildningsutbud som svarar mot olika elevers individuella behov. För att uppfylla detta mål krävs samverkan, inte minst mellan de mindre kommunerna. Så länge inte möjlighet till riksrekrytering inom gymnasieskolan föreligger skapas inte den naturliga konkurrens mellan gymnasieskolorna som skulle bli fallet om elever kunde söka vart de ville. Det är viktigt att kommunerna i sin planering samverkar så att olika valmöjligheter för eleven finns inom rimligt avstånd. Det kan innebära att kommuner går samman i regioner som utgör ett gymnasieområde för eleverna. Ett sådant exempel visar Stockholms län. En möjlighet är också att vissa delar av utbildningen kan läsas på annan ort. Branscherna har uttryckt önskemål om att det på enstaka orter ska finnas särskilda resursskolor som ger en specifik kompetens inom programmet. Brist på regionalt perspektiv medför stor risk såväl för ökade samhällskostnader som dålig överensstämmelse med arbetslivets behov. Den inlåsningseffekt som uppstår när kommunen hindrar elever att söka utbildning på annan ort med argumentet att en liknande utbildning finns i hemkommunen måste snarast upphöra.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |