Innehållsförteckning 16
Förslag till riksdagsbeslut 17
1 Inledning 17
2 Särskolan 18
2.1 Vilka elever går i särskolan? 19
2.2 En ökning av elever i särskolan 19
2.3 Nya grupper i särskolan 20
2.4 Livslångt lärande 20
3 Bokstavsbarnen 21
3.1 Hör inte hemma i särskolan 21
3.2 Nya metoder behövs 21
4 Särvux 22
4.1 Lika rätt till utbildning 22
5 Skola för barn med funktionshinder 22
5.1 Dyslexi 23
5.2 Specialpedagogiska institutet 23
5.3 Specialskolor 23
5.4 Ekeskolan och Hällsboskolan 24
6 Fristående skolor 25
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till omprövning av särskoleplacering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare reglering kring vilka bedömningar och diagnoser som skall ligga till grund för särskoleplacering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att placering av barn i särskola aldrig får styras av vilka resurser som finns.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskolan får förbli en skola för barn med intellektuell utvecklingsstörning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanröja de hinder som finns för särskoleelevers fortsatta utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utökat uppdrag för Särskoleutredningen rörande utbildningen för de s.k. bokstavsbarnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till utbildning vid särvux.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behoven av specialskolor för funktionshindrade barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ekeskolan och Hällsboskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Skolverket som tillsynsmyndighet för fristående skolor för funktionshindrade.
Kristdemokraterna anser att varje människa är unik och har ett absolut och okränkbart värde. Det innebär också att alla människor har samma rätt att få del av samhällets resurser och att utvecklas. Vissa grupper i samhället har svårare att göra sina röster hörda och därför är det särskilt viktigt att hänsyn tas till dem så att de självklart får sina rättigheter tillgodosedda. En sådan rättighet är utbildning. Utifrån den värdegrund som också fastslagits i läroplanen är det självklart att bejaka allas lika värde genom rätten till utbildning.
Kristdemokraterna anser att ett mål för skolan bör vara att alla barn ska ha rätt att utvecklas till toppen av sin förmåga. För vissa barn kan det innebära att de ska stimuleras att nå mycket längre än vad skolans kursplaner kräver och för andra kan det innebära att extra stöd behövs till och med för att de ska nå fram till de lägst ställda målen. Inget barn ska hindras i sin utveckling utan skolan ska ge varje elev det stöd och den stimulans som han eller hon behöver.
Elever med behov av särskilt stöd är inte en tydligt avgränsad grupp utan de flesta elever har någon gång under sin skoltid behov av extra stöd. Behoven är därför lika många och varierande som det finns elever. Vissa grupper av elever är ändå av olika anledningar mer utsatta och deras behov större än andras, och det är de barnen vi vill lyfta fram i den här motionen. Det kan vara barn med olika former av funktions- och rörelsehinder, utvecklingsstörning eller som av andra anledningar har särskilt svårt att nå upp till skolans kunskapsmål.
Samarbete är av avgörande betydelse för alla barn med behov av särskilt stöd. Det måste bildas en grupp kring varje elev där barnet och föräldrarna samarbetar med personalen i skolan, sjukvårdspersonal, talpedagoger, socialtjänsten och andra som på olika sätt är engagerade i barnet. De kan tillsammans samla alla kunskaper om eleven och utforma de bästa möjligheterna för barnets skolgång. Det är mycket viktigt att eleven själv aktivt engageras i detta samarbete och får komma med önskemål och synpunkter om vilka insatser som ska göras. I detta sammanhang bör också speciallärarnas kompetens betonas. Forskningen visar att lärarnas kompetens är den mest avgörande faktorn för elevernas resultat i skolan, och det gäller självklart särskilt denna grupp. Speciallärarna är därför av avgörande betydelse för dessa barns utveckling.
Särskolan (träningsskolan, grundsärskolan och särskild vuxenutbildning) är skolformer som är speciellt anpassade för personer med olika grad av utvecklingsstörning. Redan 1944 fick lätt utvecklingsstörda barn och ungdomar i Sverige rätt till utbildning. Sedan dess har utvecklingen gått mot en allt större homogenisering mellan särskolan och grundskolan. Målet har varit och är att särskolans elever ska få en utbildning som är så lik grundskolan som möjligt. Denna integrationssträvan fick ett totalt genomslag när särskolorna kommunaliserades 1988–1996. Tanken var att utbildningsaspekten skulle bli mer dominerande. Genom kommunaliseringen skulle även ett ökat samarbete med den kommunala grundskolan underlättas. Den utvärdering av reformen som gjordes 1998 visade att effekterna varit i huvudsak positiva.
Ytterligare en förändring som skett under senare år är att föräldrarna fått ett ökat inflytande över särskoleplaceringen av sina barn. Föräldrarna måste alltid godkänna placeringen av barnet i särskola och har rätt att motsäga sig placeringen. Vi ser detta som en självklar och positiv förändring. Det är viktigt att föräldrarna har det slutgiltiga avgörandet för sina barns skolgång. För att beslutet ska göras på goda grunder krävs dock att föräldrarna har god tillgång till information om vad beslutet innebär för barnet.
Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté om särskolan vars syfte är att föreslå hur den framtida utbildningen för barn och vuxna med utvecklingsstörning bör utformas. Det är mycket viktigt att de problem som Skolverket uppmärksammat inom särskolan, av vilka vi lyfter fram några här nedan, tas till vara i kommitténs arbete så att särskolan blir en utbildning med hög kvalitet för denna ofta mycket utsatta grupp i samhället.
I skollagens första kapitel femte paragrafen står att ”för barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan på grund av att de är utvecklingsstörda finns särskolan”. Ansvaret för att pröva om ett barn kan tas emot i särskolan ligger på särskolans styrelse. Det finns inga närmare regleringar av hur dessa prövningar ska gå till, men det vanliga är att besluten grundar sig på pedagogiska, psykologiska och i vissa fall medicinska utredningar. Vi anser att det finns brister i det nuvarande systemet. Någon naturlig omprövning av beslutet efter några år finns inte, inte ens av de barn som ligger i gränszonerna för en särskoleplacering. Det finns inte heller någon rättighet för föräldrarna att få sitt barn omprövat. Endast i de fall då aktiva engagerade föräldrar kräver en omprövning sker en sådan. Vi anser att en naturlig omprövning av särskoleplaceringen bör införas, särskilt för de barn som ligger i gränszonerna. Vidare bör rutinerna för inskrivningen ses över och ett regelverk tas fram där det tydligt anges vilka barn som har rätt till särskola och vilka bedömningar och diagnoser som ska ligga till grund för placeringen.
Under 1990-talet har antalet barn i särskolan ökat kraftigt. Från läsåret 1992/93 till och med 1999/2000 ökade antalet elever i särskolan med över 50 procent. Elevökningen som stegrat mot slutet av perioden har varit som störst i grundsärskolan, där antalet elever ökat med 62 procent. Det finns all anledning att fråga sig vad den dramatiska ökningen beror på. Eftersom ökningen är så dramatisk kan den inte förklaras med en ökning av antalet utvecklingsstörda barn. Skolverket har i sin rapport Hur särskild får man vara utrett vad som kan ligga bakom ökningen och finner ett flertal bidragande faktorer.
Skolverket lyfter bland annat fram kommunaliseringen av särskolan. De menar att kommunaliseringen inneburit naturligare kontakter mellan skolformerna och utökade kunskaper om särskolan som utbildningsalternativ, vilket underlättat överflyttning av elever. En annan faktor är det nya målrelaterade betygssystemet som på ett tydligare sätt än tidigare visar vilka elever som inte uppnår grundskolans kunskapskrav. Denna faktor kan också förklara det ökande antal överflyttningar som sker sent i barnets skolgång.
Skolverket lyfter fram ytterligare två faktorer som avgörande för ökningen av elever i särskolan, och dessa bör ses på med stort allvar. För det första menar Skolverket att i och med att de flesta kommuner fått egen särskola har antalet personer som är involverade i utredningar kring särskoleplacering ökat kraftigt. Många av dessa har ingen tidigare erfarenhet av särskoleplaceringar, vilket kan påverka deras beslut. Den andra faktorn rör skolans resurser. Under en tid då kraftiga nedskärningar har gjorts på skolans område har resurserna till stödundervisning och extrahjälp till svaga elever minskat. Att då placera eleven i särskola kan vara en lösning på ett ekonomiskt problem. Många föräldrar vittnar om att skolan framhållit att det enda sättet för deras barn att få hjälp är särskoleplacering. Det finns även ett alternativ som kallas individuell integrerad undervisning som innebär att ett barn är särskoleplacerat och följer särskolans kursplan men går kvar i sin grundskoleklass. Förändringen kan då tyckas liten för föräldrarna och skolan får extra resurser för eleven. För många barn kan detta vara en bra lösning som gör det möjligt för eleven att gå kvar i samma klass som sina kamrater, men det är viktigt att barnet och föräldrarna tydligt blir informerade om konsekvenserna av att barnet ändå är särskoleplacerat. Placering i särskola får aldrig bli en resursfråga. Barns rätt och möjlighet till utbildning måste alltid utgå från det enskilda barnets unika behov och förutsättningar.
Ökningen av antalet barn i särskolan har också inneburit att nya grupper kommit in i särskolan. I många kommuner tolkas begreppet utvecklingsstörning allt vidare. Denna utveckling är oacceptabel. Särskolan ska vara en skolform för barn och ungdomar med just utvecklingsstörning. Den får inte bli en skola för alla barn som av olika anledningar har det svårt i skolan. Barn är olika och kommunerna måste se till att det finns tillräckliga resurser för att möta barnens behov i grundskolan så att inte brist på resurser får avgöra barnens skolgång.
Att gå i särskola är för många barn och ungdomar ett gott alternativ. En placering av ett barn i särskola innebär dock konsekvenser för barnets framtid. En elev med betyg från särskolan får inte gå vidare till gymnasieskolans nationella program utan kan enbart fortsätta inom gymnasiesärskolan. Mot bakgrund av den stora ökningen av antalet särskoleelever är det ett mycket olyckligt faktum. I och med att det allt oftare är barn utan direkt utvecklingsstörning som placeras i särskola hindras barn som har den intellektuella förmågan att klara en gymnasieutbildning från att gå den. Ett särskolebetyg innebär också större svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden eftersom det i många fall ses som en negativ stämpel.
Vi anser att de hinder som finns för särskoleeleverna att fortsätta sin utbildning måste tas bort. Det får inte vara omöjligt för en särskoleelev att gå på ett nationellt gymnasieprogram om eleven har den kompetens som krävs. Det måste alltid vara den enskilda individens förmåga och inte formella regelverk som avgör möjligheten till utbildning. Möjligen skulle någon form av prov eller färdighetstest kunna användas. Den sittande särskoleutredningen bör se över dessa problem.
De så kallade bokstavsbarnen är en grupp som uppmärksammats mycket under de senaste åren. Frågor om ADHD, DAMP och Asperger har diskuterats bland politiker, forskare och i medierna. Kännetecknande för dessa barn är att deras handikapp i första hand är socialt. Handikappet begränsar deras förmåga att hantera relationer till andra människor. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är andra kännetecken. Antalet barn med denna typ av störning har ökat kraftigt under senare år. Vad det beror på råder det delade meningar om, men klart är att barnen finns och att skolan måste möta dessa barns särskilda behov.
Som Skolverkets utredning om särskolan visar står bokstavsbarnen för en stor del av ökningen i särskolan. Det är ofta mycket olyckligt. Särskolan är till för barn med en utvecklingsstörning, barn som saknar den intellektuella förmågan att klara grundskolan. Bokstavsbarnen tillhör oftast inte denna kategori. De kan ha en hög intellektuell kapacitet men saknar förmåga till socialt samspel med andra vilket får återverkningar på kunskapsinhämtningen. Självklart ska inte dessa barn som inte har en utvecklingsstörning placeras i särskolan.
I Sverige har vi utvecklat goda vägar för att möta barn som har en lägre intellektuell förmåga. Vi saknar dock alternativ för de barn som har brister i sin förmåga i kommunikationen och samspelet med andra som till exempel många av bokstavsbarnen. Vi måste därför utveckla metoder och former för att möta dessa barns individuella behov. Det kan till exempel behövas satsningar på små undervisningsgrupper inom grundskolans ram.
Vi vill i detta sammanhang lyfta fram Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings och Örebros universitet som med sina specialkunskaper borde kunna utveckla former för utbildning för dessa barn. Forskningsinstitutet som har ett internationellt renommé bör i större utsträckning tas tillvara för att förbättra utvecklingen av utbildning för funktionshindrade och utvecklingsstörda i hela landet.
Den nu sittande utredningen om utbildning för barn och ungdomar med utvecklingsstörning bör få ett utökat uppdrag för att se över utbildningsformer och metoder för bokstavsbarnen.
Särvux är en egen utbildningsform som följer samma läroplan som gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Däremot har särvux egna kursplaner och timplaner. Utbildningen vänder sig till vuxna utvecklingsstörda som gått särskola och vill komplettera sin utbildning.
Allas lika rätt till utbildning är en av regeringens viktigaste utgångspunkter när det gäller vuxenutbildningen. I den proposition om vuxenutbildning som riksdagen behandlade för ett drygt år sedan säger regeringen bland annat att ”kommunal vuxenutbildning har varit och skall även fortsättningsvis vara ett alternativ för alla vuxna” och att ”allas behov av lärande skall kunna tillgodoses”. Trots detta underlåter regeringen att uppfylla dessa ambitioner. Rätten till utbildning gäller nämligen inte alla. Vuxna med en utvecklingsstörning eller som av andra skäl har gått i särskola som barn har inte samma rätt till grundläggande utbildning som andra vuxna. Detta är en brist i den svenska skollagstiftningen som den så kallade Kunskapslyftskommittén uppmärksammade och avsåg att förändra. Regeringen följer dock inte kommitténs rekommendationer utan har valt att även fortsättningsvis förneka denna grupp rätt till grundläggande utbildning. Vi kristdemokrater anser att det är en diskriminering av en grupp medborgare. Rätten till grundläggande utbildning bör gälla alla. Regeringen har tidigare sagt att en utbyggnad av särvux ska äga rum i den takt som tillgången på personal medger. Den avsätter dock inte några resurser för att utbilda mer personal och ger inga förslag på hur fler lärare ska lockas till utbildningen.
Det finns uppenbara problem för studerande med olika typer av funktionshinder att få en utbildningssituation som är anpassad efter deras behov. Det gäller personligt stöd i form av stödundervisning, assistans eller tolktjänst för döva och förflyttning till och från utbildningslokalerna. Dessa problem måste lösas. Människor med funktionshinder av olika slag ska ha lika möjligheter och samma rätt till en högkvalitativ utbildning som övriga medborgare. Det är den studerandes intresse och inte tillgången till särskilt stöd som ska styra den studerandes val av utbildning. Den enskilda individens behov ska alltid tillgodoses utifrån vars och ens förutsättningar. En individuell utbildningsplan är för många funktionshindrade nödvändig för att nå de uppsatta målen.
Dyslexi har först på senare år erkänts som ett vedertaget funktionshinder, och fortfarande har elever med detta handikapp svårt att hävda sina rättigheter. Ofta är föräldrarnas engagemang avgörande för hur omfattande stödinsatser eleverna får av skolan. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Stödinsatserna ska avgöras av elevens behov, inte av föräldrarnas engagemang. Alltför få dyslektiska barn får tillräckliga stödinsatser. Kostnaden anses på många skolor vara alldeles för stor, och därför begränsas stödinsatserna. Skollagskommittén arbetar nu med olika åtgärder för att stärka elevers rättssäkerhet. Vi förväntar oss att kommittén kommer att ha konkreta förslag till hur elevers rätt till stödinsatser ska förbättras bland annat vad gäller överklagande av rektors beslut.
Arbetet med dyslektiska barn underlättas om problemet upptäcks i tidig ålder. Det är därför viktigt att samarbetet mellan föräldrar, barnavårdscentral, sociala myndigheter, förskola och skola förbättras för att tidigare upptäcka problemet. Dyslexi är ofta ärftligt, vilket gör samarbetet med föräldrarna särskilt avgörande.
Det är också nödvändigt att lärares kunskaper om detta funktionshinder förbättras. Det handlar om såväl kunskap om funktionshindret som om vilka stödmetoder och hjälpmedel som finns. Just nu pågår en utredning om hjälpmedel för barn, elever och vuxenstuderande med funktionshinder. Vi förutsätter att utredningen tar upp frågor om hur kunskapen om hjälpmedel ska spridas till skolorna.
Från första juli förra året finns en ny myndighet, Specialpedagogiska institutet. Institutet innefattar det som tidigare var SIH (Statens institut för handikappfrågor i skolan), ett antal resurs- och kunskapscenter runt om i landet samt vissa av landstingens hörselvårdskonsulenter. Specialpedagogiska institutet ska ge specialpedagogiskt stöd till barn och ungdomar med funktionshinder. Stödet riktas framför allt till kommuner och andra huvudmän som har ansvar för förskola och skola. I institutet ingår ett antal resurscenter spridda över landet som erbjuder träning och utredning av enskilda barn och information och utbildning till föräldrar och skolpersonal. Kristdemokraterna ser fördelar i att det finns en samlad myndighet som innesluter en mycket stor kompetens kring arbetet med funktionshindrade barn.
Barn som är syn- eller hörselskadade eller har någon språkstörning kan få möjlighet att gå i någon av landets specialskolor. Specialskolorna är till för att möta behoven hos de barn som har så pass grava funktionshinder att de inte klarar att integreras i en vanlig klass. Specialskolan har ett utökat ansvar för sina elever i förhållande till andra skolor, exempelvis för fritidsaktiviteter, resor med mera.
Utgångspunkten för regeringens syn på specialskolorna är att de ska ta emot allt färre barn. Barn och ungdomar med funktionshinder ska så långt som möjligt erbjudas anpassad utbildning i sin hemkommun. Statens insatser för de funktionshindrade skall i framtiden främst riktas mot att stödja kommunerna för att öka deras förutsättningar att klara uppgiften med de funktionshindrades skolgång.
Regeringens ideologiska utgångspunkt stämmer väl överens med kristdemokratiska utgångspunkter. Det är varje kommuns uppgift att ansvara för att alla innevånares primära behov tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder. Kristdemokraterna anser emellertid att frågan är mer komplicerad än så. Vissa kommuner kommer att klara av uppgiften medan andra med säkerhet inte kommer att göra det. Osäkerhetsmomentet blir alltför stort eftersom många kommuner saknar kompetens och ekonomiska resurser för att tillgodose de funktionshindrades behov. Som exempel kan nämnas gravt hörselskadade som inom specialskolan fått tillgång till teckenspråkslärare och en miljö där de får öva språket regelbundet. I och med integreringen i den kommunala skolan förlorar de den dagliga tillgången till en teckenspråkslärare och tvingas kommunicera med sina klasskamrater genom tolk. Det som var tänkt som integration blir på detta sätt istället segregation. Innan en integration kan ske måste regeringen se till att det finns tillräckligt med teckenspråkslärare i kommunerna. Idag råder en stor brist och det finns inte ens någon utbildning för teckenspråkslärare i Sverige för att avhjälpa problemet.
En intervjuundersökning gjord av Unga synskadade under sommaren och hösten 2000 visar att stora brister finns i den kommunala skolans kunskaper om funktionshinder och om hur hjälpmedel för synskadade fungerar. Undersökningen visar också att de gravt synskadade har svårt att bli socialt integrerade i klassen. Slutsatsen i undersökningen är att den integrerade skolan i många avseenden inte fungerar tillfredsställande. Detta kan vi kristdemokrater inte acceptera. Det måste sättas in insatser både för att stärka de kommunala skolor som har funktionshindrade barn integrerade i verksamheten och för att tillse att det finns en tillräcklig tillgång på specialskolor för de barn och föräldrar som så önskar.
När den specialpedagogiska myndigheten skapades slogs ett antal tidigare myndigheter samman. Två av dessa var Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna som förvandlades till så kallade resurscenter som en del i myndigheten. Eftersom dessa skolor har stor erfarenhet av arbete med barn med grava funktionshinder är det naturligtvis bra att dessa erfarenheter tas tillvara. Samtidigt beslutade dock regeringen att lägga ner de fasta skoldelar som fanns på skolorna. Ekeskolan har haft fasta skoldelar för synskadade, döva/hörselskadade och utvecklingsstörda medan Hällsboskolan har haft fasta skoldelar för talskadade, döva/hörselskadade och beteendestörda. De som har börjat sina studier på dessa skolor får slutföra dem, men inga nya intagningar ska ske. Nedläggningsbeslutet är en följd av regeringens intention att integrera ett större antal funktionshindrade barn i kommunala grund- och gymnasieskolor.
Vi befarar att beslutet kommer att innebära att många elever med multihandikapp inte kommer att få den hjälp de behöver. Att undervisa elever med multihandikapp ställer oerhört stora krav på lärarnas pedagogiska kompetens och kunskap om tekniska hjälpmedel. Den kompetensen och kunskapen finns inte i kommunerna, vilket kommer att innebära sämre undervisning för de funktionshindrade. Många barn och ungdomar med lättare funktionshinder är redan integrerade i den kommunala skolan och klarar sig bra medan elever med svårare funktionshinder behöver lärare med specialkompetens och kunnighet om olika tekniska hjälpmedel som finns i specialskolan. Många barn och föräldrar är nu mycket oroliga för vad som ska ske. Denna oro har inte lindrats av att regeringen varit oerhört otydlig bland annat vad gäller så kallad visstidsvistelse. Eleverna ska enligt de nya reglerna för resurscentret kunna komma dit för ”visstidsvistelse”. Frågan är hur lång en visstidsvistelse ska kunna vara. I våras öppnade utbildningsministern för att en visstidsvistelse ska kunna omfatta hela skolgången men har fortfarande inte gett något klart besked. Samtidigt växer kön av elever som önskar få sin undervisning förlagd till Ekeskolan eller Hällsboskolan. Vi anser att det är nödvändigt att de fasta skoldelarna får vara kvar och utvecklas vid dessa skolor för att möta behoven hos denna mycket utsatta grupp barn. Kristdemokraterna har i sin budgetmotion för 2002 avsatt 5 miljoner kronor för att bevara de fasta skoldelarna i Ekeskolan och Hällsboskolan.
Respekten för varje individs integritet kräver mångfald. Möjligheten att välja mellan olika skolor, statliga, regionala, kommunala eller fristående, gör att var och en kan finna en utbildning som passar just honom eller henne. För varje skola gäller att det centrala är undervisningens kvalitet och skolans förmåga att skapa en utvecklande och trygg miljö för eleverna. Vi menar att de fristående skolorna ska vara ett självklart inslag i skolväsendet. De stimulerar till pedagogisk och organisatorisk förnyelse, ökar flexibiliteten och leder till effektivare resursanvändning i alla skolor, offentliga såväl som fristående. En reell möjlighet att välja skola kommer därmed alla elever och hela svenska skolan till del. För oss är föräldrarnas och elevernas perspektiv och önskemål utgångspunkten. Det är helt i överensstämmelse med ett antal internationella konventioner som Sverige skrivit under och som tillförsäkrar föräldrarna rätten till inflytande över sina barns undervisning. Det gäller till exempel Europakonventionen, som numera är svensk lag, och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Alla skall således, oberoende av föräldrarnas ekonomiska standard, eget handikapp eller andra särskilda behov, kunna välja en fristående skola. De fristående skolor som motsvarar specialskolan är en viktig del i den mångfald som eftersträvas av Kristdemokraterna. Normalt är Statens skolverk tillstånds- och tillsynsmyndighet för de fristående skolorna, men regeringen har beslutat att styrelsen för en gemensam ny myndighet för specialskolorna skall vara tillståndsmyndighet för fristående skolor för funktionshindrade. Detta är ytterligare ett exempel på en helt oförklarlig särbehandling av de funktionshindrade. Kristdemokraterna anser att Statens skolverk bör vara tillstånds- och tillsynsmyndighet för alla fristående skolor, men självklart i samråd med specialskolemyndigheten.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |